Trettiosju år har förflutit, sedan...
Bakom mina Ludwig-trummor hemma på gräsmattan 1974. 37 år
har förflutit sedan den där dagen.
Tillbaka på platsen för brottet. Då satt jag bakom trummorna, i dag
har jag bara min trumstol och trumstockar. Trummorna står inomhus.
De genomskinliga Ludwig-trummorna, sålde jag 1980.
--------------------------------------------------------------
The Boots & The Balubas med Larry Dean
THE BALUBAS. 3:e fr. v. Larry Dean (Staffan Sundin) som började i
bandet 1962. Staffan som ursprungligen är infödd älvsbybo, började
redan som 14-åring med sång och musik. Staffan har gått den långa
vägen inom showbusiness, och musiken, ja, den håller han på med än
i denna dag.
The Boots är dyrast, men The Balubas är bäst. I alla fall om man får tro samlarna av svensk instrumentalrock - många rankar faktiskt Gärdebylåten som en av de tio bästa inspelningarna som någonsin gjorts i landet. Bo Hörnfeldt, The Balubas gitarrist, arbetar idag som lärare i Östersund. Han har svårt att dölja sin förtjusning när han får vate att gruppens 28 år gamla single fortfarande håller. Dagarna före inspelningen fick gruppen nämligen ändra planer i all hast och resultatet blev inte alls vad som var tänkt från början.
- Dagen före skivinspelningen minns jag väl, det var på våren - 64 och vi var på plats i Columbias skivstudio i Stockholm tidigt på morgonen. Något villrådiga plockade vi upp instrumenten. En artiststrejk, som förbjöd artister att spela in musik med sång hade just brutit ut i landet, och de sånglåtar vi repat in var bara att glömma.
SNOPET
Istället bestämdes att The Balubas skulle koncentrera sig på den tänkta B-sidan, Gärdebylåten. Något snopet för sångaren Larry Dean, alias Staffan Sundin, som pluggat sångtexter förgäves och fick nöja sig med att agera påhejare. Efter fem omtagningar, som alla gjordes live i studion, godkändes resultatet och det blev lunchpaus. Gruppen hade en spelning på NK klockan 17.00, så den nya B-sidan "Rosenkyssar" spelades in i superfart.
Omslagsbilden till singeln togs förresten på NK-spelningen av en utsänd fotograf från Columbia.
- När vi sedan fick den färdiga skivan hemma i Örnsköldsvik gillade vi den inte alls. Den lät tamt och jag tror inte den sålde särskilt mycket heller. Det ramlade ju inte precis in royalties, säger Bosse.
TVÅA EFTER ZETTLERS
På hösten 1961 gjorde The Balubas sitt första framträdande på en skoldans på läroverket (Nolaskolan) i Örnsköldsvik. Kort därefter deltog bandet i en talangtävling och kvalade in på en andra plats efter umegänget The Zettlers. Året därpå hittades norrbottningen Staffan Sundin i Bjästa som blev fast sångare. Slumpen gjorde att den nyfunne medlemmen släpptes iväg till tryckeriet för att ordna med affischer. Någonstans på vägen föddes den geniala idén att lägga till några extra bokstäver, och när de färdiga affischerna vecklades ut hoppade resten av bandet till. Nu löd texten "The Balubas med popsångaren Larry Dean".
- Jag tror atta han var bra för bandet. Inte för den musikaliska utvecklingen kanske, men då det gällde att ordna spelningar. Larry, eller Staffan, var något av PR-man.
TILL TYSKLAND
En tysk som ett tag bodde i Örnsköldsvik hade lovat att ordna spelningar så fort han återvände til Stuttgart under hösten -64. De utlovade kontrakten på spelningarna dök aldrig upp, men The Balubas hade bestämt sig. Iväg skulle de, till vilket pris som helst. I samma veva kom Lasse Norberg från Överhörnäs med på orgel. Självklart ville också han lira i Tyskland, men han var yngst och hans mamma ville inte släppa iväg honom.
- En dag samlade vi ihop hela bandet och åkte ut till hans oroliga föräldrar för att försöka övertala dom. Men efter ett tag ställde jag mig nästan på deras sida, jag tyckte faktiskt synd om morsan, säger Erling.
Till sist kom de i alla fall iväg, inpackade i turnébilen, en Ford Customline -55. Väl framme i Stuttgart upptäcktes snart skälet till de uteblivna kontrakten.
- Ingen jäkel kände till The Balubas. Inga affischer var uppsatta, ingenting. Efter många om och men fick vi tag i killen som lurat dit oss. Det var nästan så att vi filéade honom, för vi hade bara pengar till ditresan. Ordnade han inte spelningar skulle vi inte kunna ta oss därifrån.
Det ordnade upp sig till slut och öviksgruppen uppträdde på krogar, klubbar och till och med en amerikansk armébas. På en dryg vecka hade ekonomin löst sig och färden gick åter hemåt. En perfekt hemresa om det inte varit för en sak - i Ullånger, nästan hemma, blev det punktering.
-----------------------------------------------------------------------
The Balubas - våren 1964 i Columbias skivstudio i Stockholm.
På grund av den artiststrejk som rådde, kunde man endast spela
in två instrumentala låtar: Gärdebylåten & Rosenkyssar.
En inspelning som av många bedömare tillhör bland de bästa som
gjorts i landet.
-------------------------------------------------------------------------
Artikeltext: Örnsköldsviks Allehanda den 8 augusti 1992.
Bildtext: Roger Lindqvist. EP-skivans bild, har jag lånat av
Douglas Söderlind i Ö-vik. Douglas, som är min bloggkompis,
var medlem i The Boots 1962-65. Douglas var saxofonist o
sångare. Douglas Söderlind har även spelat i Goldfingers från
Ö-vik. Turnerat med Little Gerhard, Cacka Israelsson o Anna-
Lena Löfgren. Douglas spelar sax i Norrländers samt i Ö-viks
storband.
//Roger.
Forts. följer...
Surströmming & Jimi Hendrix
Efter surströmmingsdoften, kändes det skönt att jamma litegrann.
Bold As Love stod på repertoaren. Den nya duon som snart skall ut
på turné heter kort och gott: LINDQVIST & LINDQVIST.
-----------------------------------------------------
Foto: ELISABETH LINDQVIST - Manager.
På jakt efter klädnypor...
Men ett bevis på att jag ändå lyckats litegrann, är att Andreas INTE eller gillar fisken, jo, jag har berättat om det tidigare, men jag ÄLSKAR att älta samma saker om-och-om-igen...
Klädnyporna ligger på plats vid köksbordet, färdiga att sätt för näsan. Det kanske blir lite svårt att andas när jag samtidigt skall äta sill och mandelpotatis, men det får jag stå ut med. Allt ska nog gå bra, bara jag inte pratar samtidigt.
Många sill-hälsningar från mej!
Roger.
Gyllene tider för LARRY DEAN
Så fortsätter jag min vandring i LARRY DEANS fotspår. En musikalisk resa som tycks mig spännande och uppiggande. Staffan Sundin som har haft vänligheten att skicka mig diverse material, är än still going strong. Han komponerar och producerar plattor. I dag har Staffan lämnat "Larry-Dean-tiden" för att söka sig in på lite andra spår. Staffan har precis släppt en ny CD, på skivmärket "Secret Records"under namnet: Staffan von Ego, - EGOTRIPPAD MANSGRIS. En låt som Staffan både gjort musik och text till.
Men jag för min del trampar vidare i 60- och 70-tals myllan. Vi har nu kommit fram till året 1974. Staffan Sundin (Larry Dean) uppmärksammas i medier för sin musikaliska talang, när han startar sin egen enmansorkester. Och inte nog med det. I mars 1974 görs en live-inspelning från restaurang Musikhörnan i Stockholm. På LP:n medverkar Larry Dean och Lasse Haldenberg, spexare och imitatör. Lasse Haldenberg är skådespelare som synts i några av Lasse Åbergs filmer. Han har också medverkat i "Magnetisörens femte vinter" med Rolf Lassgård. 1993 spelade han mot Gösta Ekman i Beck-filmen "Mannen på balkongen", samt i den uppmärksammde TV-serien "Mäklarna" med Kjell Bergqvist. 
Larry Dean (Staffan Sundin) i aktion som enmansorkester.
Detta är en av Sveriges få överlevande enmansorkestrar: Staffan Sundin från trakterna av Boden, som under artistnamnet Larry Dean spelar inte mindre än sex instrument samtidigt och sjunger därtill!
Visst svänger det om Larry när han sätter fart på bastrumma, high hat, tamburin, gitarr och kazoo eller munspel. Krogunderhållare av Larrys typ är det stor marknad för just nu. Det visar anbuden från pubar, folkparker och diskotek. Larry, som i dagarna avslutat ett månadslångt engagemang på Gästgivaren i Växjö, har redan spelat in en singel tillsammans med Lasse Samuelsson, en ny singel och en LP är på gång.
- Jag satt och kliade på gitarren och tyckte det lät så skralt, så jag började stampa takten på bastrumma och high hat. Sen satte jag fast kazoon på munspelet och sen var den ett faktum, hela enmanssextetten! säger Larry Dean.
LP:n "Garva loss" med Larry Dean & Lasse Haldenberg spelades in
Live på Musikhörnan i Stockholm den 1 mars 1974. Baksidetexten på
plattan låter så här:
"En kille som spelar gitarr, sjunger, spelar trumma, kazoo, tamburin och munspel, skulle det vara något märkvärdigt det? Njaa, kanske inte, men om man hittar en kille som gör allt detta samtidigt, då blir det lite mer sällsynt. Sveriges Don Partridge har han kallats, Larry Dean, hur som helst, en rolig och annorlunda platta är det, och lägger man till Lasse Haldenbergs förträffliga imitationer så är det en platta som kommer Er att "Garva loss" ordentligt".
-----------------------------------------------------------------------------
Urklippen är hämtade från: Expressen, Året Runt o GT under hösten 1974.
Även ett tack till Sladden Hultgren i Norrköping, som varit mig behjälplig
med att skicka bild på LP-konvolutet, samt även sänt mig låtarna från skivan.
TACK!
/Roger Lindqvist.
Forts. följer...
Passion för katter
Kurre - var det namn som Robert döpte honom till när han flyttade in
1991. På bilden ligger Kurre i soffan, omedveten om att det är hans allra
sista kväll i livet.
Diabetes var diagnosen som han fick som till slut ledde till avlivning.
Elisabeth tar ett ömt farväl av en älskad kisse.
-------------------------------------------------------------------------------
Det skall börjas i tid...
Nu blev det ingen trummis av Andreas. Men han spelade härhemma, samt en gång offentligt på en skolavslutning i Hortlax kyrka. Det var jordbruk som skulle bli Antes grej här i livet. Och tillsammans med bästa kompisen David, smiddes planer redan i 12-13 årsåldern, om att en dag ha något alldeles eget. I dag har drömmarna besannats. I dag består deras liv av mycket arbete ute på gröna ängar - sommartid - och andra saker som tillhör odling och jordbruk. Men vill det sig, så kan Andreas än i dag spela trummor - när tiden räcker till, förstås.
Andreas spelar trummor i sitt lekrum 1985.
Badbrudar / 1980
Hemma på tomten, sommaren 1980, fanns dessa två badbrudar. Vad de hette? Jo, Gerd & Elisabeth.
Badbrud nr. 1: GERD!
Badbrud nr. 2: ELISABETH!
----------------------------------------------------------
Badbrudsfotograf: ROGER LINDQVIST.
Elisabeth - 1980. Modet växlar...
ELISABETH hemma i vår lägenhet på Furuberget i Munksund. Året är
1980. Kolla in tapeterna, likaså gardinerna...
-------------------------------------------------------------------------------
Utflykt sommaren 1998
- Vi sticker ut, Maj-Gerd. Vi tar kaffetermosen och lite fika med oss. Så kunde det låta hemma när farsan fick sin inspiration.
Så bar det iväg mot okända/kända mål. Min pappa åkte gärna över länsgränsen till Byske. Han älskade att vistas i Byske, Blåfors, Åbyn, Gagsmark, Brännfors m.m. Farsan hade sina rötter från det lilla Blåfors. Knappt cirka tre mil från hemadressen. Min farfar var född där 1886. Och varje sommar skulle vi dit för att "kolla läget". När jag var barn fanns en bit av husgrunden kvar där farfar Amandus en gång bott. Någon liten bräda kanske också som låg där och skräpade. I tio årsåldern ca. blev jag mer och mer fascinerad av gamla saker. Ja, redan då drömde jag om att en dag bli arkeolog. En av våra grannar hade det yrket, och jag minns att jag avundades honom.
Arkeologintresset gick så långt att vid ett av besöken vid farfar Amandus barndomshem, tog jag i ivern en bit av en halvrutten bräda hem och lade i bodan. När pappa frågade vad jag skulle göra med den så sa jag: SPARA!
Det var ungefär då som samlarivern tog sin början. Om arkeologer använder samma strategi som jag gjorde, att plocka på sig gamla ruttna brädstumpar för att lägga i en boda ja, den frågan låter jag bli obesvarad.
ROSFORS BRUK, sommaren 1998. Vi sitter tillsammans med mina
föräldrar. Pappa vurmade för att vistas ute i den somriga naturen. Han
(liksom jag) var en stor älskare av vår o sommar). Ibland så trängdes
vi i farsans Nissan Stanza GPX 686. Och innan det bar iväg så kom han
med sina bilnycklar, gav dem till mig och sa: - Hööru, du får köra!
Och fastän bilen gav ifrån sig knarrande konstiga ljud, så sträckte farsan
på sig och sa: - Hördu Roger, visst har jag en riktig bil? Du förstår att
de där ljuden de är ingen fara, det är bara att köra! Men visst är han
mjuk och behändig? Ja, kära pappa i din himmel, visst hade du en fin
och präktig kärra, fastän jag ibland trodde att den skulle braka ihop mitt
på vägen. Bilen liksom farsan, är borta sedan flera år.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Sommaren 1992
Robert avlöste sin far med fotograferingen. Han köpte sig en engångs-
kamera och plåtade, plåtade, plåtade och plåtade. Här sitter delar av
familjen Lindqvist på en rastplats nånstans kring Uppsala. Andreas,
Roger, Elisabeth och Daniel.
I Gamla Uppsala Andreas, Daniel och Roger.
Kurre vilar i Elisabeths famn, bredvid står Andreas.
Säters camping i Dalarna. Jag och Elisabeth på bron till den stuga
som vi hyrt. Jag tror att jag sitter och tittar i en kartbok.
----------------------------------------------------------------------
Foto: ROBERT LINDQVIST - med engångskameran.
SIF RUUD död
På Dramaten såg Sif inte enbart som skådespelerska. Hon var även lärare i talteknik. Dvs hon lärde blivande aktörer att tala på ett rätt sätt. Så kom rollen som Madame Flood i Hemsöborna 1966. TV-serien premiärvisades den 19 februari 1966. Hon blev både minnesvärd och folkkär, då hon kämpade med sin Carlsson (Allan Edwall) på sitt Hemsö. Sven Wollter spelde sonen Gusten, med drag i repliken redan då. Nu är hon borta, denna fantastiska Sif Ruud som gladde alla inbitna Thalia & Filmia-fans genom åren. Beundrarna var många. Jag var en av dem. /ROGER LINDQVIST.
SIF RUUD har lämnat jordelivet, 95 år gammal.
Efter ett rikt liv i fru Thalias tjänst.
-------------------------------------------------------------
Bild: www.sjostugan.wordpress.com
Lars "Tjadden" Hällström (1923-2000)
Jag roade mig med att titta i ett Filmlexikon som kom ut 1973. Där återfinns Tjadden och en information om hans då inspelade fem långfilmer. Mest rörde det sig om komiska rollfigurer, precis det typ av fack som hans publik hade för vana att se honom i. Men så kom de allvarligare karaktärerna. Och tänk så skönt att även kunna titta på en skådis som även behärskar den "andra sidan" av sin personlighet. Allvaret. Hemma i Tjaddens stad, Norrköping, och även i det övriga landet gladde vi oss åt hans tokroliga figurer. Sådana där färgstarka gubbar som fick oss att skratta, bara genom att se hans anlete. Det är en stor konst att kunna locka människor till skratt. Ja, det kan ibland vara en hel vetenskap. En svår konst att behärska. En som kunde den fina konsten, och som hade den unika gåvan var alltså allas vår Lars Gustaf "Tjadden" Hällström.
Tjadden Hällström (1923-2000).
Mannen som fick oss att skratta.
-----------------------------------------------------------
Konstverk eller skräp?
Jag och hustrun brukar ibland diskutera var gränsen går mellan ett
fint samlarobjekt eller skräp. Jag vet inte vad jag skall kalla det som
syns på bilden - men ett vet jag, det röda sugröret använde jag som
barn. Det fanns en samling av olikfärgade sugrör, detta är det enda
som återstår. Men frågan är...skräp eller en kul grej att ha kvar?
Stämpel med tillhörande stämpeldyna. Detta tilhörde en gång min
farfar. Texten lyder: "A. Lindqvist Hortlax". Här är jag ganska så
säker på min sak: icke skräp! Kuriosa!
John Silver! Gamla plåtburkar tycker jag faktiskt mycket om. Den här
har funnits härhemma hur länge som helst. Skräp eller samlarobjekt?
Definitivt det senare. Sånt här kan man väl inte kasta bort?
Gamla mobiltelefoner av stenålders-modell. Här kan jag hålla med om
att dessa två egentligen borde kasserats för länge sedan. Barnbarnen
brukar leka med dem när de kommer.
Cykellysen. Min farmor Hanna hade en svart lampa som hon hade i
handen när hon var ute mörka vinterkvällar. Jag minns att när hon kom
och hälsade på så hade hon alltid sin svarta lampa med sig. Inte skräp,
definitivt inte nåt för soptunnan.
Nu till ett betydligt svårare fall. Detta kuriosa objekt, av årgång -57
kanske av någon anses som förlegat skräp. Men enligt en välrenommerad
antikhandlare så kan en sådan (som ses på bilden ovan) inbringa mellan
15.000-20.000 kronor. MEN då måste objektet vara i gott skick. På Tradera
har ett liknande föremål slumpats bort för 1.200 kronor.
www.rogerlindqvist.blogg.se har varit i kontakt med Antikrundans Knut
Knutsson. Knut Knutsson berättade då att objektet ifråga har ett namn:
"Gubbe med keps". En ungefär liknande gick bort på Bukowskis förra
våren för 580.000 kronor. En äldre dam på Östermalm betalde glatt för
det något udda exemplaret.
------------------------------------------------------------------
Larry Dean på turné i Norge
I augusti / september 1971 åker Scandinavian show på turné till Norge. I gruppen ingår sångaren Larry Dean, trollerikonstnären Öivind Haraldsen med artistnamnet Aston från Oslo och en flicka vid namn Ewa Ridderfors. Turnén väcker en smula indignation på den norska landsbygden. Detta p.g.a. det vågade innehållet som trion bjuder publiken på. I en liten notis i en svensk kvällstidning står följande att läsa:
EWA chockade norrmännen...
Ewa Ridderfors heter en flicka från Stockholm som skapat stor indignation på den norska landsbygden.
Anledningen är den show som Ewa turnerar med. Ewa dansar i något som heter Scandinavian show. Övriga medverkande är en svensk sångare, Larry Dean, alias Staffan Sundin och den norske "tryllekunstneren"Aston, alias Öivind Haraldsen fra Oslo. Denna trio lockar med en oskyldig show med dans och tryllekunster, skriver de norska tidningarna. Men sen kommer då "Miss Ewa" och chockerar med en nakendans.
"Miss Ewa" kastar av sig alla kläderna i cirkustältet, bortsett från en liten "truse". Den norska tidningen "Nybrott" hör till de mest indignerade. Ewa och de andra är glada för PR:n.
--------------------------------------------------------------------------
Scandinavian show. Fr. v. Larry Dean, alias Staffan Sundin, Ewa
Ridderfors och Aston, alias Öivind Haraldsen, mannen med gitarr t.h.
med efternamnet Hill.
- Det er synd på de folka. De har opptrådt mange steder og alt har gått bra, men her i Larvik har de fått forbud mot å opptre. De kommer i ekonomiske vanskeligheter og er skuffet over den behandlingen de har fått her. Tivolieier Solveig Flaskerud sier dette til Nybrott, etter at styret for Vestfoldmessen har aksjonert mot de svenske artistene. Hun legger ikke skjul på at hun synes man her gikk fram på en måte som rammer hardt dem det går utover, men samtidig sier hun at man må boye seg for det messestyret har bestemt. Hun sier videre: - Jeg har ikke sett dette striptease-nummeret selv og tror heller ikke at messestyrets medlemmer har gjort det.
Men jeg mener at de måtte kunne få opptre i Larvik når det gikk greit andre steder i Norge. De har hatt oppvisninger i Honefoss, Skien, Tonsberg og Karmoy på Vestlandet uten at noen reagerte slik som det er gjort her i Larvik.
- Det hevdes at aerbarheten krenkes?
- Jeg tror det ikke det som her er vist er verre eller sterkere enn det som man i dag kan se på film - f.eks. "Ole Hoiland"-filmen - og de blader man finner utlagt i forretningene. Men som sagt så har ikke jeg sett dette striptease-nummeret og kan derfor ikke uttale meg.
- Har det vaert mye folk på showet?
- Ja, disse artistene har hatt bra besok. Sondag var det ganske mange mennesker inne i teltet deres, ikke så mange mandag, men likevel tror jeg de har hatt såpass mange menesker at de har hatt et visst ekonomisk utbytte her.
- Det er klart at når det blir forbud mot at Ewa opptrer, så faller hele programmet for ovrigt og det er jo ikke lett å komme med et nytt program over natten. Sikkert er det - sier Solveig Flaskerud - det er mye som er blitt odelagt for dem med den beslutningen som messestyret har tatt. Jeg mener nå at forestillingen måtte kunne ha gått sin gang, bare med den endring at Ewa ikke kledde mer av seg enn hun har anledning til etter norsk lov.
- Hva sier de svenske artistene når de nå må avvikle?
- De synes jo at de har stott på så vanskelige forhold her i byen. De kan ikke forstå det når det har gått så fint andre steder i Norge der de har opptrådt. Det er tydelig at dette var et ganske hardt slag for dem - det er jo levebrodet deres dette.
- Men det må jo også sies, sier Solveig Flaskerud, at vi ikke visste noe om dette nummeret for de kom - hadde vi ant at det skulle vaere et striptease-nummeret ville vi ha sagt nei. Messestyret er derfor i sin fulle rett til å handle som det har gjort - men jeg kan ikke for det - jeg synes synd på de folka.
- Nå har politiet vaert og sett forestillingen og politi-fullmektig Hagen har kommet til at striptease-nummeret - det han så - ikke krenker aerbarheten?
- Det var godt å hore. Såvidt jeg forsto på messestyret var det betenkt over om politiet ville gripe inn. De svenske artistene visste jo at en politimann var til stede - og jeg vet det gikk visst bra. Når nå politiet er kommet til at forestillingen ikke kommer i konflikt med loven - da er det kanskje grunnlag for at messestyret kan ta saken opp til ny overveiielse, sier Solveig Flaskerud til slutt.
-----------------------------------------------------------------
Vi förflyttar oss till året 1972. Larry Dean är nu medlem i popbandet "High Notes". 1972 innebär för Larry Dean bl. a. en turné till Grönland (maj-juni) för att där spela för amerikanska soldater på de amerikanska baser som finns där. I Kristiansand i Norge, underhåller Larry Dean den norska publiken tillsammans med sin orkester High Notes. Larry Dean (Staffan Sundin) uppmärksammas också i norska medier.
VERDENSREKORDHOLDER I KRISTIANSAND
LARRY DEAN - verdensrekordholder!
Visste De at vi for tiden hae en verdensrekordholder i Kristiansand?
Nå er det riktignok ikke skoyter eller noen annen norsk toppgren det er snakk om, men i noe vi kan kalle for "langmannen svensk og opptrer for tiden på Markens Grode sammen med orkesteret "High Notes".
- Det var sommeren 1970 jeg satte rekorden, forteller Larry Dean i en samtale. Jeg sang i ett strekk i 19 timer og såvidt jeg vet er det ingen som har slått rekorden.
Larry Dean har ikke spilt med "High Notes" i mer enn et par måneder, men det er meningen at samarbeidet skal fortsette. Etter engasjementet i Kristiansand går turen til Gronland der orkesteret skal underholde amerikanske soldater i to måneder. For riktig å pigge opp gutta vil orkesteret da ta med seg en dansk go-go-danserinne. Forovrig er både orkesteret og Larry Dean kjent for flere plateinnspilninger i Sverige, og de har også vaert innom den eksklusive Svensktoppen flere ganger.
Orkesteret har holdt sammen i 12 år, og i 1964 ble de nr. 2 i Sveriges Radios landsomfattende konkurranse for tvist-band. Reportoiret har forandret seg siden den gangen, og nå spiller orkesteret det publikum vil ha, nemlig de siste slagerne. Orkester-medlemmene er selg svaert begistret for jazz, men det nytter det ikke å spille på restaurantene i dag.
- Folk vil ha pop - og da må vi spille det, sier orkesterets leder, Staffan Sundin.
Staffan Sundin f.d. älvsbygrabben, som gav sig ut i
världen med sin sång och musik i bagaget.
1972 står Larry Dean med kompbandet High Notes på de norska
underhållningsscenerna. Bilden ovan är hämtad från Larry Deans
spelning i norska Kristiansand
I Norge berättar Larry Dean om sitt världsrekord i långsjungning.
1970 stod Larry på scen i 19 timmar i sträck, och sjöng...
Larry Dean in action!
------------------------------------------------------------------------------
Forts. följer...
Nu vet jag varför vissa motorcyklister...
Jag bor vid en väg vars maxfart är femtio kilometer i timmen. Och bakom detta finns en tanke. Man har alltså inte bara på måfå satt upp hastighetsskylten en vacker sommardag med ena kaffekoppen i sin hand för att man "bara" kände för det. Ånej! Ändå rusar det fram den ena "dödsryttaren" efter den andra. Och jag har även sett dem som kommit med sina monstermaskiner och framfört dem på bara bakhjulet. Ska man då skratta eller gråta? Ja, fortsätter dessa dödslekar kommer så småningom någon att gråta över en omkommen motorcyklist som gick in i evigheten alldeles i onödan.
För en kort stund sedan körde en för mig okänd motorcyklist förbi på hortlaxvägen i en sådan fart att skulle han åkt av vägen skulle han inte längre funnits mitt ibland oss. Kör gärna era fräcka tuffa hojar på gator och torg, glid gärna fram genom landskapet. Men kör för Guds skull inte så fort att ni riskerar både ert liv och andras.
/Roger.
Luleå Hockey briljerade
COOP-ARENA söndagseftermiddag den 14 augusti klockan 17.00.
Luleå Hockey mot gästande Sparta Prag.
Den här något märkliga bilden får symbolisera hur jag kände mig
över den - i mitt tycke - alltför höga ljudvolymen i hallen. Man blev
nästan smått vimsig i bollen. Frågan är hur mycket decibel som man
får kasta ut över en hockey-publik? Kan tänka mig att ljudet var i
samma nivå som på den värsta rockgala med Rolling Stones.
Luleå Hockey var det lag som var mest på hugget. Som kuriosa
kan jag berätta, att i målet stod en 18-årig yngling vid namn Joel
Lassinantti, som skötte sig med bravur. Lassinantti är ett rätt så väl-
känt namn för oss norrbottningar. I mitten av 60-talet hade vi en
färgstark landshövding i Luleå med namnet Ragnar Lassinantti. Kan
det möjligen vara så att...?
-------------------------------------------------------
Hockeyfotograf: ROGER LINDQVIST. (Fortfarande med lite yrsel i bollen).
Keith Richards - "Det levande gitarriffet"
¤¤ Här är han: 1900-talets i särklass mest formidabla man: Keith
"det levande gitarriffet" Richards. Naturligtvis sysselsatt med att be
fotografen dra åt...
På 70-talet roade sig somlig musikpress med att ranka stjärnor efter
sannolikheten att de skulle gå en snar död till mötes. Keith låg på topp.
- Jag är ett levande laboratorium, har han sagt.
- Det går inte att knarka längre, det finns inget kvar, Keith har tagit
allt, har andra sagt.
Men Keith är, vid 52 års ålder, fortfarande motor i världens bästa rock´n
roll-band: The Rolling Stones. Kolla in hans ansikte, det är inte rynkor,
det är fartränder.
------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Söndagen den 13 oktober 1996.
Jan Johansson "Jazz på svenska"
/Roger.
Jazz på svenska - tolv mästerligt utförda visor av pianisten Jan Jo-
hansson. Basisten Georg Riedel medverkar också på den här plattan.
--------------------------------------------------------------------------------
Minnenas Television med LAILA WESTERSUND
I kväll visas "Två och en flygel" i Minnenas Television med Laila Westersund som gäst. Laila Westersund avled den 22 februari detta år, 68 år gammal. Till hennes ära, och till hennes minne hyllar alltså SVT denna minnesvärd artist, sångerska och komiker med att blicka tillbaka till 1987 då programmet sändes för första gången. Min gode vän, skådespelaren Kaj Lärka i Norrköping, gav mig detta tips när han hörde av sig igår. Kaj som spelat teater sedan barnsben, var för övrigt god vän med Laila. Kaj har spelat i revyer hemma i Norrköping, och 2003 belönades han med Parnevik-stipendiet. En fin utmärkelse som bär Bosse Parneviks namn. Kaj har också jobbat tillsammans med en annan gigant, Tjadden Hällström. 
Laila Westersund syns i kvällens Minnenas Television från 1987.
Laila avled den 22 februari det här året, 68 år gammal.
------------------------------------------------------------------
Bild: www.sydsvenskan.se
