Gyllene tider för LARRY DEAN

Så fortsätter jag min vandring i LARRY DEANS fotspår. En musikalisk resa som tycks mig spännande och uppiggande. Staffan Sundin som har haft vänligheten att skicka mig diverse material, är än still going strong. Han komponerar och producerar plattor. I dag har Staffan lämnat "Larry-Dean-tiden" för att söka sig in på lite andra spår. Staffan har precis släppt en ny CD, på skivmärket "Secret Records"under namnet: Staffan von Ego, - EGOTRIPPAD MANSGRIS. En låt som Staffan både gjort musik och text till.

Men jag för min del trampar vidare i 60- och 70-tals myllan. Vi har nu kommit fram till året 1974. Staffan Sundin (Larry Dean) uppmärksammas i medier för sin musikaliska talang, när han startar sin egen enmansorkester. Och inte nog med det. I mars 1974 görs en live-inspelning från restaurang Musikhörnan i Stockholm. På LP:n medverkar Larry Dean och Lasse Haldenberg, spexare och imitatör. Lasse Haldenberg är skådespelare som synts i några av Lasse Åbergs filmer. Han har också medverkat i "Magnetisörens femte vinter" med Rolf Lassgård. 1993 spelade han mot Gösta Ekman i Beck-filmen "Mannen på balkongen", samt i den uppmärksammde TV-serien "Mäklarna" med Kjell Bergqvist.




Larry Dean (Staffan Sundin) i aktion som enmansorkester.


Detta är en av Sveriges få överlevande enmansorkestrar: Staffan Sundin från trakterna av Boden, som under artistnamnet Larry Dean spelar inte mindre än sex instrument samtidigt och sjunger därtill!

Visst svänger det om Larry när han sätter fart på bastrumma, high hat, tamburin, gitarr och kazoo eller munspel. Krogunderhållare av Larrys typ är det stor marknad för just nu. Det visar anbuden från pubar, folkparker och diskotek. Larry, som i dagarna avslutat ett månadslångt engagemang på Gästgivaren i Växjö, har redan spelat in en singel tillsammans med Lasse Samuelsson, en ny singel och en LP är på gång.
    - Jag satt och kliade på gitarren och tyckte det lät så skralt, så jag började stampa takten på bastrumma och high hat. Sen satte jag fast kazoon på munspelet och sen var den ett faktum, hela enmanssextetten! säger Larry Dean.








LP:n "Garva loss" med Larry Dean & Lasse Haldenberg spelades in
Live på Musikhörnan i Stockholm den 1 mars 1974. Baksidetexten på
plattan låter så här:

"En kille som spelar gitarr, sjunger, spelar trumma, kazoo, tamburin och munspel, skulle det vara något märkvärdigt det? Njaa, kanske inte, men om man hittar en kille som gör allt detta samtidigt, då blir det lite mer sällsynt. Sveriges Don Partridge har han kallats, Larry Dean, hur som helst, en rolig och annorlunda platta är det, och lägger man till Lasse Haldenbergs förträffliga imitationer så är det en platta som kommer Er att "Garva loss" ordentligt".

-----------------------------------------------------------------------------
Urklippen är hämtade från: Expressen, Året Runt o GT under hösten 1974.
Även ett tack till Sladden Hultgren i Norrköping, som varit mig behjälplig
med att skicka bild på LP-konvolutet, samt även sänt mig låtarna från skivan.
TACK!

/Roger Lindqvist.

Forts. följer...



Passion för katter

Härhemma har vi alltid haft en passion för katter. Åtminstone Elisabeth och jag. Barnen är uppväxta med katter från tidiga år, vilket gjorde att när Robert fyllde sju, så önskade han sig en alldeles egen katt. Det var en kattpojke som Robert ganska snabbt döpte till Kurre. Katten Kurre stannade hos oss i åtta år. Under hösten 1999 upptäckte vi att Kurre inte mådde bra. Han var jämt väldigt törstig, och det hela tog sig i uttryck att han ständigt var på jakt efter vatten. Såg han den minsta lilla våta fläck, ja, då var Kurre där och lapade i sig. Ibland skrapade han badkaret rent med sin lilla raspiga rosa tunga. Kurre fick så småningom diagnosen diabetes. Efter noga övervägande beslutade vi oss för att avliva honom. Datum var utsatt till den 1 februari 2000. Dagen därpå så gick jag in med honom hos veterinären i Öjebyn. Han fick sin "dödsspruta" och det dröjde inte länge innan han var borta för alltid. Efter Kurre så gjorde vi "Kattuppehåll" fram till 2002. Det var då som Petter kom in i bilden. Men Petter, en svart katthane, blev överkörd på Hortlaxvägen den 10 augusti 2002. Några dagar efteråt, flyttade Sessan och Pelle in hos oss på Markvägen. Och här bor de än. Och som jag kan förstå så mår de två som en prins och prinsessa i en kunglig lyxsvit.


Kurre - var det namn som Robert döpte honom till när han flyttade in
1991. På bilden ligger Kurre i soffan, omedveten om att det är hans allra
sista kväll i livet.


Diabetes var diagnosen som han fick som till slut ledde till avlivning.


Elisabeth tar ett ömt farväl av en älskad kisse.

-------------------------------------------------------------------------------


Det skall börjas i tid...

Året är 1985. Uppe i sitt lekrum sitter Andreas bakom pappas TAMA-trummor. Som varje sann trumslagare så hänger tungan ut lika lång som en slips, under det han trummar fram exotiska bultande rytmer. TAMA-trummorna köptes 1980 på "Tangenten" hos Melcer Öhman i Piteå. Trummorna använde jag både i Rolf Åhmans och Kjell-Bertils. Men när de digitala trummorna - D-drums - kom ut på marknaden så köpte jag ett par sådana (Tyvärr). D-drums använde jag i dansbandet OPUS. Jag är uppfödd på akustiska trummor, och tycker att det är det mest gångbara.

Nu blev det ingen trummis av Andreas. Men han spelade härhemma, samt en gång offentligt på en skolavslutning i Hortlax kyrka. Det var jordbruk som skulle bli Antes grej här i livet. Och tillsammans med bästa kompisen David, smiddes planer redan i 12-13 årsåldern, om att en dag ha något alldeles eget. I dag har drömmarna besannats. I dag består deras liv av mycket arbete ute på gröna ängar - sommartid - och andra saker som tillhör odling och jordbruk. Men vill det sig, så kan Andreas än i dag spela trummor - när tiden räcker till, förstås.


Andreas spelar trummor i sitt lekrum 1985.


Badbrudar / 1980

Hemma på tomten, sommaren 1980, fanns dessa två badbrudar. Vad de hette? Jo, Gerd & Elisabeth.


Badbrud nr. 1: GERD!


Badbrud nr. 2: ELISABETH!
----------------------------------------------------------
Badbrudsfotograf: ROGER LINDQVIST.


Elisabeth - 1980. Modet växlar...

Att modet och stilen på våra kläder och heminredning har ändrats, det ser man ganska tydligt på gamla bilder. En bild från 1980 visar en tapet som vi idag inte skulle vilja ta i ens med tång. Men då var det helt okej. Gardinerna likaså, bruna, och alltför mörka i min smak. 31 år har gått, och det vore ju konstigt om vi inte skulle märka alla de förändringar som sker. Ta bara detta med glasögonmodet. Idag ser man på var och varannan, stora pilotglasögon. Den modellen hade jag 1974. Och jag lovade mig själv dyrt och heligt att aldrig någonsin mer köpa nåt liknande. Detta har jag heller inte gjort. Men man ska aldrig säga aldrig.


ELISABETH hemma i vår lägenhet på Furuberget i Munksund. Året är
1980. Kolla in tapeterna, likaså gardinerna...
-------------------------------------------------------------------------------


Utflykt sommaren 1998

Rätt ofta så åkte vi tillsammans med mina föräldrar ut på utflykt med matsäckskorg m.m. Bilden som visas är ett typexempel hur det kunde se ut. Pappa John var alltid lika lycklig varje gång det bar ut i naturen. Även min mamma Maj-Gerd hängde med på utflykterna med glädje.
    - Vi sticker ut, Maj-Gerd. Vi tar kaffetermosen och lite fika med oss. Så kunde det låta hemma när farsan fick sin inspiration.

Så bar det iväg mot okända/kända mål. Min pappa åkte gärna över länsgränsen till Byske. Han älskade att vistas i Byske, Blåfors, Åbyn, Gagsmark, Brännfors m.m. Farsan hade sina rötter från det lilla Blåfors. Knappt cirka tre mil från hemadressen. Min farfar var född där 1886. Och varje sommar skulle vi dit för att "kolla läget". När jag var barn fanns en bit av husgrunden kvar där farfar Amandus en gång bott. Någon liten bräda kanske också som låg där och skräpade. I tio årsåldern ca. blev jag mer och mer fascinerad av gamla saker. Ja, redan då drömde jag om att en dag bli arkeolog. En av våra grannar hade det yrket, och jag minns att jag avundades honom.

Arkeologintresset gick så långt att vid ett av besöken vid farfar Amandus barndomshem, tog jag i ivern en bit av en halvrutten bräda hem och lade i bodan. När pappa frågade vad jag skulle göra med den så sa jag: SPARA!
Det var ungefär då som samlarivern tog sin början. Om arkeologer använder samma strategi som jag gjorde, att plocka på sig gamla ruttna brädstumpar för att lägga i en boda ja, den frågan låter jag bli obesvarad.


ROSFORS BRUK, sommaren 1998. Vi sitter tillsammans med mina
föräldrar. Pappa vurmade för att vistas ute i den somriga naturen. Han
(liksom jag) var en stor älskare av vår o sommar). Ibland så trängdes
vi i farsans Nissan Stanza GPX 686. Och innan det bar iväg så kom han
med sina bilnycklar, gav dem till mig och sa: - Hööru, du får köra!
Och fastän bilen gav ifrån sig knarrande konstiga ljud, så sträckte farsan
på sig och sa: - Hördu Roger, visst har jag en riktig bil? Du förstår att
de där ljuden de är ingen fara, det är bara att köra! Men visst är han
mjuk och behändig? Ja, kära pappa i din himmel, visst hade du en fin
och präktig kärra, fastän jag ibland trodde att den skulle braka ihop mitt
på vägen. Bilen liksom farsan, är borta sedan flera år.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.


Sommaren 1992

Sommaren 1992 åkte vi med barnen till Stockholm. Vi hyrde bl a en stuga på Ängby camping på vägen mot Vällingby. På området fanns gott om igelkottar. Roberts katt "Kurre" ville också ha lite semester, därför så fick han hänga med. Men det där med igelkottar var en ny bekantskap för Kurre. Eftersom han blev lite osäker hur han skulle bemöta dem, så tog han det säkra för det osäkra. Han flydde upp i campingens största träd. Och där satt han och begrundade tillvaron i fågelperspektiv. Ett tag trodde vi att han skulle smita sin väg, och stanna där och bli Stockholmare. Men till slut kom han ned, dvs då igelkottarna behagat gå hem. Hittade några foton som sonen Robert tog med sin engångskamera.


Robert avlöste sin far med fotograferingen. Han köpte sig en engångs-
kamera och plåtade, plåtade, plåtade och plåtade. Här sitter delar av
familjen Lindqvist på en rastplats nånstans kring Uppsala. Andreas,
Roger, Elisabeth och Daniel.


I Gamla Uppsala Andreas, Daniel och Roger.


Kurre vilar i Elisabeths famn, bredvid står Andreas.


Säters camping i Dalarna. Jag och Elisabeth på bron till den stuga
som vi hyrt. Jag tror att jag sitter och tittar i en kartbok.

----------------------------------------------------------------------
Foto: ROBERT LINDQVIST - med engångskameran.


SIF RUUD död

Sif Ruud - en av den gamla stammens aktriser, har avlidit 95 år gammal. Hon föddes 1916 och tog redan som 17-åring klivet in i Fru Thalias värld. Många är de roller som hon satte liv i under åren på Dramaten, men även också på vita duken. I några filmer skymtade hon förbi i förbifarten, som "vass" gumma och slängd i käften. Det vilade samma typ av sken över Sif Ruud som det gjorde över en av våra andra stora: Julia Caesar.

På Dramaten såg Sif inte enbart som skådespelerska. Hon var även lärare i talteknik. Dvs hon lärde blivande aktörer att tala på ett rätt sätt. Så kom rollen som Madame Flood i Hemsöborna 1966. TV-serien premiärvisades den 19 februari 1966. Hon blev både minnesvärd och folkkär, då hon kämpade med sin Carlsson (Allan Edwall) på sitt Hemsö. Sven Wollter spelde sonen Gusten, med drag i repliken redan då. Nu är hon borta, denna fantastiska Sif Ruud som gladde alla inbitna Thalia & Filmia-fans genom åren. Beundrarna var många. Jag var en av dem. /ROGER LINDQVIST.


SIF RUUD har lämnat jordelivet, 95 år gammal.
Efter ett rikt liv i fru Thalias tjänst.
-------------------------------------------------------------
Bild: www.sjostugan.wordpress.com


Lars "Tjadden" Hällström (1923-2000)

För de flesta var han känd som en otroligt driven och proffsig revymakare. Hans "Ludolf" kommer jag ihåg från min barndom. Det var på den tiden när man då och då kunde höra monologer i melodiradion. I dag tillhör det undantagen, tyvärr. Under 1980-talet framträdde en betydligt allvarligare Tjadden Hällström. Clownen hade kastat sin komiska mask, och istället för revy, visade Tjadden att han med bravur kunde axla lite tyngre roller. Han kom med andra ord att visa sin bredd som aktör. 1989 kunde vi se och avnjuta Tjadden i filmen "Täcknamn Coq Rouge". En film baserad på Jan Guillous roman med samma namn. Tjaddens rollkaraktär hette Ljungdahl och jobbade på SÄPO. Tjaddens medspelare var bland andra Stellan Skarsgård, Krister Henriksson och Philiph Zandén. Tunga kunniga aktörer där Tjadden bevisade att också han var ett namn att räkna med.

Jag roade mig med att titta i ett Filmlexikon som kom ut 1973. Där återfinns Tjadden och en information om hans då inspelade fem långfilmer. Mest rörde det sig om komiska rollfigurer, precis det typ av fack som hans publik hade för vana att se honom i. Men så kom de allvarligare karaktärerna. Och tänk så skönt att även kunna titta på en skådis som även behärskar den "andra sidan" av sin personlighet. Allvaret. Hemma i Tjaddens stad, Norrköping, och även i det övriga landet gladde vi oss åt hans tokroliga figurer. Sådana där färgstarka gubbar som fick oss att skratta, bara genom att se hans anlete. Det är en stor konst att kunna locka människor till skratt. Ja, det kan ibland vara en hel vetenskap. En svår konst att behärska. En som kunde den fina konsten, och som hade den unika gåvan var alltså allas vår Lars Gustaf "Tjadden" Hällström. 


Tjadden Hällström (1923-2000).
Mannen som fick oss att skratta.

-----------------------------------------------------------
 

Konstverk eller skräp?


Jag och hustrun brukar ibland diskutera var gränsen går mellan ett
fint samlarobjekt eller skräp. Jag vet inte vad jag skall kalla det som
syns på bilden - men ett vet jag, det röda sugröret använde jag som
barn. Det fanns en samling av olikfärgade sugrör, detta är det enda
som återstår. Men frågan är...skräp eller en kul grej att ha kvar?


Stämpel med tillhörande stämpeldyna. Detta tilhörde en gång min
farfar. Texten lyder:
"A. Lindqvist  Hortlax". Här är jag ganska så
säker på min sak: icke skräp! Kuriosa!


John Silver! Gamla plåtburkar tycker jag faktiskt mycket om. Den här
har funnits härhemma hur länge som helst. Skräp eller samlarobjekt?
Definitivt det senare. Sånt här kan man väl inte kasta bort?


Gamla mobiltelefoner av stenålders-modell. Här kan jag hålla med om
att dessa två egentligen borde kasserats för länge sedan. Barnbarnen
brukar leka med dem när de kommer.


Cykellysen. Min farmor Hanna hade en svart lampa som hon hade i
handen när hon var ute mörka vinterkvällar. Jag minns att när hon kom
och hälsade på så hade hon alltid sin svarta lampa med sig. Inte skräp,
definitivt inte nåt för soptunnan.


Nu till ett betydligt svårare fall. Detta kuriosa objekt, av årgång -57
kanske av någon anses som förlegat skräp. Men enligt en välrenommerad
antikhandlare så kan en sådan (som ses på bilden ovan) inbringa mellan
15.000-20.000 kronor. MEN då måste objektet vara i gott skick. På Tradera
har ett liknande föremål slumpats bort för 1.200 kronor.
www.rogerlindqvist.blogg.se har varit i kontakt med Antikrundans Knut
Knutsson. Knut Knutsson berättade då att objektet ifråga har ett namn:
"Gubbe med keps". En ungefär liknande gick bort på Bukowskis förra
våren för 580.000 kronor. En äldre dam på Östermalm betalde glatt för
det något udda exemplaret.

------------------------------------------------------------------

Larry Dean på turné i Norge

I augusti / september 1971 åker Scandinavian show på turné till Norge. I gruppen ingår sångaren Larry Dean, trollerikonstnären Öivind Haraldsen med artistnamnet Aston från Oslo och en flicka vid namn Ewa Ridderfors. Turnén väcker en smula indignation på den norska landsbygden. Detta p.g.a. det vågade innehållet som trion bjuder publiken på. I en liten notis i en svensk kvällstidning står följande att läsa:

EWA chockade norrmännen...

Ewa Ridderfors
heter en flicka från Stockholm som skapat stor indignation på den norska landsbygden.
Anledningen är den show som Ewa turnerar med. Ewa dansar i något som heter Scandinavian show. Övriga medverkande är en svensk sångare, Larry Dean, alias Staffan Sundin och den norske "tryllekunstneren"Aston, alias Öivind Haraldsen fra Oslo. Denna trio lockar med en oskyldig show med dans och tryllekunster, skriver de norska tidningarna. Men sen kommer då "Miss Ewa" och chockerar med en nakendans.

"Miss Ewa" kastar av sig alla kläderna i cirkustältet, bortsett från en liten "truse". Den norska tidningen "Nybrott" hör till de mest indignerade. Ewa och de andra är glada för PR:n.
--------------------------------------------------------------------------


Scandinavian show. Fr. v. Larry Dean, alias Staffan Sundin, Ewa
Ridderfors och Aston, alias Öivind Haraldsen, mannen med gitarr t.h.
med efternamnet Hill.


    - Det er synd på de folka. De har opptrådt mange steder og alt har gått bra, men her i Larvik har de fått forbud mot å opptre. De kommer i ekonomiske vanskeligheter og er skuffet over den behandlingen de har fått her. Tivolieier Solveig Flaskerud sier dette til Nybrott, etter at styret for Vestfoldmessen har aksjonert mot de svenske artistene. Hun legger ikke skjul på at hun synes man her gikk fram på en måte som rammer hardt dem det går utover, men samtidig sier hun at man må boye seg for det messestyret har bestemt. Hun sier videre: - Jeg har ikke sett dette striptease-nummeret selv og tror heller ikke at messestyrets medlemmer har gjort det.

Men jeg mener at de måtte kunne få opptre i Larvik når det gikk greit andre steder i Norge. De har hatt oppvisninger i Honefoss, Skien, Tonsberg og Karmoy på Vestlandet uten at noen reagerte slik som det er gjort her i Larvik.
    - Det hevdes at aerbarheten krenkes?
    - Jeg tror det ikke det som her er vist er verre eller sterkere enn det som man i dag kan se på film - f.eks. "Ole Hoiland"-filmen - og de blader man finner utlagt i forretningene. Men som sagt så har ikke jeg sett dette striptease-nummeret og kan derfor ikke uttale meg.
    - Har det vaert mye folk på showet?
    - Ja, disse artistene har hatt bra besok. Sondag var det ganske mange mennesker inne i teltet deres, ikke så mange mandag, men likevel tror jeg de har hatt såpass mange menesker at de har hatt et visst ekonomisk utbytte her.

    - Det er klart at når det blir forbud mot at Ewa opptrer, så faller hele programmet for ovrigt og det er jo ikke lett å komme med et nytt program over natten. Sikkert er det - sier Solveig Flaskerud - det er mye som er blitt odelagt for dem med den beslutningen som messestyret har tatt. Jeg mener nå at forestillingen måtte kunne ha gått sin gang, bare med den endring at Ewa ikke kledde mer av seg enn hun har anledning til etter norsk lov.
    - Hva sier de svenske artistene når de nå må avvikle?
    - De synes jo at de har stott på så vanskelige forhold her i byen. De kan ikke forstå det når det har gått så fint andre steder i Norge der de har opptrådt. Det er tydelig at dette var et ganske hardt slag for dem - det er jo levebrodet deres dette.

    - Men det må jo også sies, sier Solveig Flaskerud, at vi ikke visste noe om dette nummeret for de kom - hadde vi ant at det skulle vaere et striptease-nummeret ville vi ha sagt nei. Messestyret er derfor i sin fulle rett til å handle som det har gjort - men jeg kan ikke for det - jeg synes synd på de folka.
    - Nå har politiet vaert og sett forestillingen og politi-fullmektig Hagen har kommet til at striptease-nummeret - det han så - ikke krenker aerbarheten?

    - Det var godt å hore. Såvidt jeg forsto på messestyret var det betenkt over om politiet ville gripe inn. De svenske artistene visste jo at en politimann var til stede - og jeg vet det gikk visst bra. Når nå politiet er kommet til at forestillingen ikke kommer i konflikt med loven - da er det kanskje grunnlag for at messestyret kan ta saken opp til ny overveiielse, sier Solveig Flaskerud til slutt.
-----------------------------------------------------------------

Vi förflyttar oss till året 1972. Larry Dean är nu medlem i popbandet "High Notes". 1972 innebär för Larry Dean bl. a. en turné till Grönland (maj-juni) för att där spela för amerikanska soldater på de amerikanska baser som finns där. I Kristiansand i Norge, underhåller Larry Dean den norska publiken tillsammans med sin orkester High Notes. Larry Dean (Staffan Sundin) uppmärksammas också i norska medier.


VERDENSREKORDHOLDER I KRISTIANSAND


LARRY DEAN - verdensrekordholder!


Visste De at vi for tiden hae en verdensrekordholder i Kristiansand?
Nå er det riktignok ikke skoyter eller noen annen norsk toppgren det er snakk om, men i noe vi kan kalle for "langmannen svensk og opptrer for tiden på Markens Grode sammen med orkesteret "High Notes".
    - Det var sommeren 1970 jeg satte rekorden, forteller Larry Dean i en samtale. Jeg sang i ett strekk i 19 timer og såvidt jeg vet er det ingen som har slått rekorden.

Larry Dean har ikke spilt med "High Notes" i mer enn et par måneder, men det er meningen at samarbeidet skal fortsette. Etter engasjementet i Kristiansand går turen til Gronland der orkesteret skal underholde amerikanske soldater i to måneder. For riktig å pigge opp gutta vil orkesteret da ta med seg en dansk go-go-danserinne. Forovrig er både orkesteret og Larry Dean kjent for flere plateinnspilninger i Sverige, og de har også vaert innom den eksklusive Svensktoppen flere ganger.

Orkesteret har holdt sammen i 12 år, og i 1964 ble de nr. 2 i Sveriges Radios landsomfattende konkurranse for tvist-band. Reportoiret har forandret seg siden den gangen, og nå spiller orkesteret det publikum vil ha, nemlig de siste slagerne. Orkester-medlemmene er selg svaert begistret for jazz, men det nytter det ikke å spille på restaurantene i dag.
    - Folk vil ha pop - og da må vi spille det, sier orkesterets leder, Staffan Sundin.



Staffan Sundin f.d. älvsbygrabben, som gav sig ut i
världen med sin sång och musik i bagaget.


1972 står Larry Dean med kompbandet High Notes på de norska
underhållningsscenerna. Bilden ovan är hämtad från Larry Deans
spelning i norska Kristiansand



I Norge berättar Larry Dean om sitt världsrekord i långsjungning.
1970 stod Larry på scen i 19 timmar i sträck, och sjöng...


Larry Dean in action!

------------------------------------------------------------------------------
Forts. följer...






Nu vet jag varför vissa motorcyklister...

...dör som flugor! Ska jag berätta? Okej, lyssna då! Jo, så här enkelt är det, när man framför sin "leksak" i 150 km./tim på 50-väg, alldeles oskyddad på sin sadel, då måste man drivas av nån slags dödslängtan. Åtminstone är det vad jag har kommit fram till. Jag har inga vetenskapliga bevis, utan det hela handlar om sunt tänkande. Och jag tror inte man behöver vara professor i psykologi för att fatta det.

Jag bor vid en väg vars maxfart är femtio kilometer i timmen. Och bakom detta finns en tanke. Man har alltså inte bara på måfå satt upp hastighetsskylten en vacker sommardag med ena kaffekoppen i sin hand för att man "bara" kände för det. Ånej! Ändå rusar det fram den ena "dödsryttaren" efter den andra. Och jag har även sett dem som kommit med sina monstermaskiner och framfört dem på bara bakhjulet. Ska man då skratta eller gråta? Ja, fortsätter dessa dödslekar kommer så småningom någon att gråta över en omkommen motorcyklist som gick in i evigheten alldeles i onödan.

För en kort stund sedan körde en för mig okänd motorcyklist förbi på hortlaxvägen i en sådan fart att skulle han åkt av vägen skulle han inte längre funnits mitt ibland oss. Kör gärna era fräcka tuffa hojar på gator och torg, glid gärna fram genom landskapet. Men kör för Guds skull inte så fort att ni riskerar både ert liv och andras.

/Roger.


Luleå Hockey briljerade

Sköna sommarvindar har vi bjudits på i dag. En perfekt sensommardag i solens tecken. Söndagen har bl. a. ägnats åt ett besök i COOP-Arena, Luleå Hockeys hemadress. Där mötte hemmalaget Sparta Prag, i European Trophy. Luleå - som faktiskt var det mest pådrivande laget matchen igenom - vann så småningom med rättvisa 2-1. Nu sitter jag alltså här framför datorskärmen återigen, med vetskap att vi även i morgon skall välsignas av ljuv sensommarsol.


COOP-ARENA söndagseftermiddag den 14 augusti klockan 17.00.
Luleå Hockey mot gästande Sparta Prag.


Den här något märkliga bilden får symbolisera hur jag kände mig
över den - i mitt tycke - alltför höga ljudvolymen i hallen. Man blev
nästan smått vimsig i bollen. Frågan är hur mycket decibel som man
får kasta ut över en hockey-publik? Kan tänka mig att ljudet var i
samma nivå som på den värsta rockgala med Rolling Stones.


Luleå Hockey var det lag som var mest på hugget. Som kuriosa
kan jag berätta, att i målet stod en 18-årig yngling vid namn Joel
Lassinantti, som skötte sig med bravur. Lassinantti är ett rätt så väl-
känt namn för oss norrbottningar. I mitten av 60-talet hade vi en
färgstark landshövding i Luleå med namnet Ragnar Lassinantti. Kan
det möjligen vara så att...?
-------------------------------------------------------
Hockeyfotograf: ROGER LINDQVIST. (Fortfarande med lite yrsel i bollen).

Keith Richards - "Det levande gitarriffet"


¤¤ Här är han: 1900-talets i särklass mest formidabla man: Keith
"det levande gitarriffet" Richards. Naturligtvis sysselsatt med att be
fotografen dra åt...
På 70-talet roade sig somlig musikpress med att ranka stjärnor efter
sannolikheten att de skulle gå en snar död till mötes. Keith låg på topp.
    - Jag är ett levande laboratorium, har han sagt.
    - Det går inte att knarka längre, det finns inget kvar, Keith har tagit
allt, har andra sagt.
Men Keith är, vid 52 års ålder, fortfarande motor i världens bästa rock´n
roll-band: The Rolling Stones. Kolla in hans ansikte, det är inte rynkor,
det är fartränder.
------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Söndagen den 13 oktober 1996.

Jan Johansson "Jazz på svenska"

Ytterligare en ny vinyl i skivhögen. Den här gången Jan Johanssons fantastiska inspelning av svenska folkvisor: Jazz på svenska. Hans känsliga anslag på tangenterna gör att melodiernas karaktär känns som en magisk omfamning. En av visorna, Visa från Utanmyra, inspelad den 28 februari 1962, är en kär bekant som jag hörde redan som barn. Jag var väl i tio-årsåldern, och jag vet att varje gång den spelades vederfors jag av en behaglig känsla i kroppen. Det är väl så det ska vara, kan jag tänka mig, när musik är som allra bäst. Beröringen känns än i denna dag. Men så sitter ju också ett av vårt lands mest gudabenådade musikanter bakom flygeln. Mästaren själv, Jan Johansson, gick bort en kylig novemberkväll 1968 på väg till en spelning. På plattan finns ytterligare elva stycken njutbara visor, som också tål att avlyssnas. Basisten Georg Riedel medverkar också på plattan.

/Roger.



Jazz på svenska - tolv mästerligt utförda visor av pianisten Jan Jo-
hansson. Basisten Georg Riedel medverkar också på den här plattan.

--------------------------------------------------------------------------------


Minnenas Television med LAILA WESTERSUND

I kväll visas "Två och en flygel" i Minnenas Television med Laila Westersund som gäst. Laila Westersund avled den 22 februari detta år, 68 år gammal. Till hennes ära, och till hennes minne hyllar alltså SVT denna minnesvärd artist, sångerska och komiker med att blicka tillbaka till 1987 då programmet sändes för första gången. Min gode vän, skådespelaren Kaj Lärka i Norrköping, gav mig detta tips när han hörde av sig igår. Kaj som spelat teater sedan barnsben, var för övrigt god vän med Laila. Kaj har spelat i revyer hemma i Norrköping, och 2003 belönades han med Parnevik-stipendiet. En fin utmärkelse som bär Bosse Parneviks namn. Kaj har också jobbat tillsammans med en annan gigant, Tjadden Hällström.


Laila Westersund syns i kvällens Minnenas Television från 1987.
Laila avled den 22 februari det här året, 68 år gammal.
------------------------------------------------------------------
Bild: www.sydsvenskan.se


En blues hemma hos Danne...

I vår släkt finns en hel del musiker. I vår familj är det endast Daniel som anammat att föra det musikaliska arvet vidare. Det började med trummor nångång i lågstadiet, för att senare fortsätta med gitarr. I dag så är han och gitarren oskiljaktiga, precis som det en gång var när hans liv bestod av moppe, moppe, moppe och återigen moppe! Sist vi hälsade på så ville han att jag skulle lyssna på en grej - som han sa - som han gjort. Det visade sig vara en egenhändigt komponerad blues.
    - Har du gjort den här? frågade jag.
    - Japp, svarade han.
Så blev jag stående ett bra tag och lyssnade in det som kom ut ur högtalarna. Ett klart bevis på att det svängde, var att mina händer började trumma. I samma rum hängde Dannes husgud, Jimi Hendrix på väggen. Och jag tror att  - om jag inte såg alldeles fel - att Jimi svängde på sitt huvud inte bara en gång, utan flera gånger. Samtidigt tyckte jag mig se att han rörde på sina läppar. Så jag gick närmare, la mitt ena öra mot tavlan och då hörde jag detta:
    - It´s okey, man! Play it again!
Fast jag sa ingenting till sonen. Han skulle bara tyckt att jag pratat i nattmössan. Men JAG vet att han sa det! Inget snack om den saken.


    - Kom och lyssna på en grej som jag gjort, sa Daniel senast vi var
på besök. Ur högtalarna strömmade en gungande svängig blues.
På väggen bakom hängde Jimi Hendrix och iakttog oss. När Jimis huvud
började svänga, och jag såg vissa munrörelser, gick jag dit och la mitt
öra emot.
    - It´s okey, man! Play it again!
Inget dåligt omdöme av en av de största gitarrlegenderna...
Fast för säkerhetsskull sa jag inget till sonen. Fär tänk, vad skulle han ha
trott om sin farsa...?

------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.


En riktig pärla!

Man kan nog lugnt påstå att jag inte är en fanatiker vad gäller bilar och motorer. Men, när det gäller gamla veteraner så klappar faktiskt mitt hjärta litegrann fortare. De gamla veteranbilarna är som rena konstverk där de rullar fram på vägarna. En riktig grann pärla såg jag när jag för ett tag sedan var på vär mot Piteå Havsbad. Den såg så pass läcker ut att jag faktiskt var tvungen ta fram kameran. Resultatet blev detta:


Trots att jag inte äger nåt direkt motorintresse, så skulle jag inte vara
främmande för att ha en liknade kärra. Tänk att åka Sundsgatan fram
en ljummen sommarkväll med nedvevade rutor och med Elvis´"Hound
Dog" dunkande ut ur högtalarna.


Kanhända att det bor en liten raggare i mig också?


Ford Fairlane...vacker som en nyponros...


Som pricken över i:et sitter ett Caltex-märke.


Härmed får jag be att presentera min egen veteranare:


Den enda leksaksbil som jag har kvar av alla de som jag en gång hade.
De övriga har försvunnit en efter en genom åren.

-----------------------------------------------------------

Hos glasmästar´n...

Ett av de första jobb jag hade, var på Karlssons glasmästeri på Hamngatan i vår stad. Där lagade jag trasiga fönsterrutor, lade kitt runt omkring och åkte ibland ut med de andra gubbarna på nåt jobb. Men detta med att vara glasmästare var inget för mig. I dag hämtade jag en fönsterruta på Karlssons glas, som numera ligger på en helt annan adress. Men som sagt, annat var det då, året 1974. Jag hade däremot förmånen att få jobba med Thord Sandberg, från Hortlax. Om inte Thord hade funnits så vet jag inte. Vi hade trevligt tillsammans, och jag minns att vi vid nåt tillfälle åkte till Boden på ett jobb, Thord och jag. Han bodde inte så långt från mig, så varje morgon (vintertid) hämtade han mig i sin lilla VW. Detta var innan jag fick körkort. Tyvärr så finns inte Thord längre, jag tror han gick bort 2005. Men jag minns att han var en trevlig och ödmjuk arbetskompis, som jag tyckte väldigt bra om.

Hos glasmästaren träffade jag Robert Öberg. Min f.d. kollega i Kjell-Bertils. Det finns en ljudupptagning från spelningen vi gjorde på Folkan i Piteå våren 2010. Jag ville bestämt ta del av detta. Thomas, vår pianist och saxofonist i Kjelles, skulle ordna den saken. Så Robban lovade höra av sig så fort materialet kommer. Thomas är numera bosatt i Helsingborg, en Pitebo i försingringen alltså.

/Roger.


På konsult-uppdrag

I dag såg jag mig illa tvungen att ta på mig min vinterjacka. När jag stod i hallen så utbrast hustrun: - Va, ska du ha den där på dej nu? Japp, är man frusen så är man!

Andreas, Norah och jag, har varit till Norrbottens Pärla Älvsbyn, för att hämta en stycken sandsskopa. Skopan är sonens och hans kompanjons. Jag följde med som - låt oss säga: Konsult - det lät väl bra? Medan sonen skötte det affärsmässiga, så tog konsulten hand om barnpassningen. När affären var avslutad så åkte Ante, Norah och konsulten hemåt mot det sköna Hortlax. När jag kom hem så satt Ulla-Mai och Roger vid vårt köksbord.

Konsulten är nu lite varmare i kläderna. Strax skall vi äta lasagne tillsammans med Andreas, Jennie och Norah. Efter det har jag (dvs konsulten) lovat barnbarnet en glass. Det konsultuppdrag som jag åtog mig i dag, kommer att kosta skjortan av sonen. Cirka 1.000 tim. vill jag ha. Jag har inte sagt det än, men tids nog...
(Allvarligt talat så vet jag inte ett endaste dugg nåt om sandskopor. Men det törs jag inte nämna för sonen).

Mvh Roger Lindqvist, Sandskopekonsult.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0