Bilder
Bullerviken, Bergsviken - lördag-eftermiddag.
Vinter på väg...
...minus 2 grader i morse...
...denna frostiga novemberdag 2011.
Vi har en vinter som väntar, hoppas den försvinner bort fort. Tills dess -
håll ut!!
---------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Bilderna som "fastnade" i kameran
Bilder har alltid varit något av min passion. Jag bar länge på en dröm om att bli fotograf, om det har jag tjatat tidigare (också). Bilder, gärna då svartvita, kan ge mig en sådan kick att jag blir smått lyrisk. Georg Oddner (1923-2007) hette en känd jazztrummis, som bl. a. spelade med Putte Wickmans band. Han var inte bara en snuskigt duktig slagverkare, han var också en mycket och ypperlig fin fotograf. Oddner berättade i ett reportage om att han haft trumslageriet till hjälp, när han fotade. Det skall finnas en känsla av rytm i bildkompositionen, tycker även jag. Och jag tror att han träffade huvudet på spiken med sitt uttalande. En annan gigant bakom kameraobjektivet, var Christer Strömholm (1918-2002). Han har blivit berömd för sina svartvita porträtt, av människor litegrann utanför den gängse ramen.
I det här inlägget, kommer en serie bilder som liksom "fastnade" i kameran, och blev över. Bilderna har knäppts under hösten 2011 fram till bara för ett par dagar sedan.
En ståtlig flugsvamp med sin fina röda gå-bort-hatt. I bakgrunden
skymtar svamp-kollegan. De båda bodde under hösten på våran gräs-
matta i Hortlax.
I Karlberg utanför Öjebyn, finns gamle Patron Hedqvists damm. Den här
bilden togs vid ett besök i september. På samma område, spelas varje
sommar också friluftsteater, med några medlemmar ur Pite Revyn.
Vattentornet vid Rågrindsvägen i Öjebyn. Pga av sitt högt uppsatta läge
så syns den numera tomma jättecylinderformade cementtingesten
vida omkring. Ett förslag var att måla om den till en jättelik Coca-Cola
burk. Idén sanktionerades aldrig.
I höstas gjorde vi en tur till Elisabeths barndomshem. Hon bodde här
sina första fem år, i Stapeldal, några kilometer från Vistträsk i Älvsbyns
kommun. I Vistträsk bodde hon fram till tonåren.
I trakterna kring Vistträsk, bodde Maria Sandström. Hon kallades i folkmun
för "Nels-Mari". Hon framlevde sitt liv på ett ställe som hette Nord. I ett
tidningsreportage i början av 70-talet, sa hon följande: "Om jag så blir
1000 år i söndagar, så vägrar jag flytta". Denna krutgumma, vars torp vi
ser på bilden, dog 1982, 89 år gammal. Samma dag som jag besökte plat-
sen, fick jag tillfälle att prata med en av Nels-Maris grannar. Han sa att han
hittade henne död vid brunnen där hon hämtade vatten. Ett livsöde som
berörde mig väldigt mycket.
Jag hade den stora lyckan att få växa upp på landet på en plats omgiven
av skog och gröna ängar. Än i denna dag finns skogen kvar, men i våras
fick vi besked om att kommunen skall göra en avverkning. Hoppas nu inte
att "min" skog, skall bli ett tråkigt kalhygge. På somrarna går vi på prome-
nad med barnbarnen i skogen. Ja, så sent som idag har jag och Bettan
gått på den här skogsvägen. 2004 skrev jag en dikt som publicerades i
Piteå-Tidningen. Skrivandet kom in i en alldeles ny fas, kanhända pga den
mognad jag kände som människa. Det hade hänt så många saker i mitt liv,
och jag hade ett behov av att få uttrycka mig. Skrivandet var inget nytt,
men jag hade gjort en lång paus. När jag väl kom igång, så stod idéerna på
rad däruppe i min hjärna. Det var så pass mycket att det liksom trängdes
för att få komma fram. Dikten, som handlar just precis om den här skogen,
kommer här:
EN SKOGSPROMENAD
Medan alla ännu sover
går jag ut i den tidiga
morgonen
Stilla vandrar jag genom den
alltid evigt gröna tallskogen
Härinne slingrar sig stigarna
om vartannat
I min barndom hördes glada
skratt här om somrarna,
skogen var full av lekande barn,
i mitt alltid så sköna barndoms
sommarland.
En vind smeker de stora tallkronorna,
som sakta, värdigt och fridfullt
böjer sina huvuden, så majestätiskt
och vackert.
Jag står och förundras över
skönheten i allt som jag ser,
som finns runt omkring mig,
en rikedom, en ovärderlig skatt
att ta vara på,
i mitt eget lilla paradis
här på jorden.
------------------------------------------
Roger Lindqvist. PT den 17 juli 2004.
"Mors lilla Olle i skogen gick...". Det blå bäret fastnade också inför min
kameralins. Medan det sura lingonet inte alls tillhör min favorit, så är
blåbär dess raka motsats.
Sommarlöv som färgats i gult - vilket betyder att hösten kommer med
stora sjumilasteg. Jag har alltsedan jag klev in i vuxenvärlden, haft svårt
med hösten. Född som septemberbarn, har jag alltid önskat min födelsedag
mitt i den varma svenska sommaren.
Hösten innebär rena färgexplosionen inför våra ögon. Som bilden visar.
2004-06 åren då skrivandet fick ny fart, skrev jag en dikt som handlade om
en björk som stod vid min gamla skola i byn. Några veckor efteråt, mötte
jag en dam som berättade att hennes mor tyckte så mycket om det jag
gjort. Hon sa mig att hon läste den flera gånger varje dag. Alltså var det
något som berörde henne. Bättre respons än så kan man inte få. Även om
de här två björkarna på vår tomt, inte är dem jag hade i åtanke, så får
de stå som illustration när jag återger den här och nu:
DEN GAMLA BJÖRKEN
Det står en gammal björk
inte långt från vägens dikesren
Men ändå väl fördolt för människor
och bilars strålkastarsken,
trädet har blivit en kär gammal vän,
hit återvänder jag ofta, om och om igen.
Här fanns en gång en skola
så rödmålad och så fin,
i alla stora fönster hängde gardin på gardin.
Barnens glada skratt fanns ständigt här omkring,
det var under de lyckliga åren,
med mycket lek och massa spring.
Men skratten har nu tystnat,
och finns ej längre kvar.
Men i trädets bark finns inristat
från de dagar som en gång var.
I alla dessa år som björken stilla stått,
som ett tyst ståtligt vittne, i stort som smått.
Jag satt här många gånger
och lutade mig mot dess stam,
björkens gröna krona gav mig svalka
och ro mitt i allt stoj och glam.
I dag så står jag åter och tittar om igen,
på min gamla björk, min trogna gamla vän.
-----------------------------------------------
Roger Lindqvist. Publicerat i PT den 15 juni 2006.
Piteälven, en septemberdag 2011. Slentrianmässigt åker vi förbi på den
närliggande Bergsviksbron dagligen. Och har så gjort i många, många år.
Vad vi kanske då glömmer, är att stanna upp (ja, inte mitt på bron) och
ägna våra jäktade sinnen åt att upptäcka den skatt som finns runt om-
kring. Stannade upp gjorde jag en dag. Tog kamera och stövlar med mig,
slängde mig i bilen och upptäckte...
På samma ställe, jag behövde bara vrida på huvudet några grader, så
fanns ett nytt objekt att ta in i kamerahuset. Hösttemat än en gång.
Höstångesten resulterade i en dikt 2004. Dagen efter min födelsedag kom
den här in i lokaltidningen:
AVSKED
Det börjar vara dags,
att ta farväl.
Jag gör det med en
stor känsla av saknad,
mycket kärlek,
och en stor portion av
längtan till nästa gång,
vi ses igen.
Kom snart tillbaka.
-----------------------------------
Roger Lindqvist. I PT den 27 september 2004.
Hav, du rika välsignade hav. Ja, nåt mer behöver inte sägas. Allt annat
är överflödigt.
Att vi lever i en jordbruksbygd, kan väl den här bilden ge bevis för.
Strax utanför Öjebyn knäppte jag denna bild.
Svensbysvanarnas rastplats. Under tiden som de vita långhalsade pippi-
fåglarna tvagade sig, stod badvakten på andra sida vägen...
...Svensbygubben, som med stort allvar blickar ut över nejden.
Kyrkfönster. Tillhörande Missionskyrkan i Älvsbyn.
Efter 72 år upphör Missionskyrkan i Älvsbyn. Det var 1939 som kyrkan
togs i bruk. Församlingens senaste pastor, gotlänningen Enar Björkqvist
avled i februari detta år. 100-åriga Beda Bergman, framträdde i lokal-
tidningen härförleden. Hon kom med i församlingen 1943. Men nu är det
alltså över. Kyrkan är redan såld. Tandklinik ryktas det om att den gamla
"Herrens boning" i framtiden skall bli.
Hundberget i Älvsbyn. När vi återvände mot Piteå, så kunde jag inte låta
bli att ta den här bilden. Hundbergets huvud, insvept i dimma.
Så avslutar jag söndagens-bildbomb, med en vy över Tingsholmsviken.
Som ni ser är båtarna upptagna. Nu inväntas den första is-skorpan på
vattnet. Sedan är det vinter som gäller. "Men till nästa år igen, kommer
den leende sommar´n igen, för det har Roger lovat".
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
I det här inlägget, kommer en serie bilder som liksom "fastnade" i kameran, och blev över. Bilderna har knäppts under hösten 2011 fram till bara för ett par dagar sedan.
En ståtlig flugsvamp med sin fina röda gå-bort-hatt. I bakgrunden
skymtar svamp-kollegan. De båda bodde under hösten på våran gräs-
matta i Hortlax.
I Karlberg utanför Öjebyn, finns gamle Patron Hedqvists damm. Den här
bilden togs vid ett besök i september. På samma område, spelas varje
sommar också friluftsteater, med några medlemmar ur Pite Revyn.
Vattentornet vid Rågrindsvägen i Öjebyn. Pga av sitt högt uppsatta läge
så syns den numera tomma jättecylinderformade cementtingesten
vida omkring. Ett förslag var att måla om den till en jättelik Coca-Cola
burk. Idén sanktionerades aldrig.
I höstas gjorde vi en tur till Elisabeths barndomshem. Hon bodde här
sina första fem år, i Stapeldal, några kilometer från Vistträsk i Älvsbyns
kommun. I Vistträsk bodde hon fram till tonåren.
I trakterna kring Vistträsk, bodde Maria Sandström. Hon kallades i folkmun
för "Nels-Mari". Hon framlevde sitt liv på ett ställe som hette Nord. I ett
tidningsreportage i början av 70-talet, sa hon följande: "Om jag så blir
1000 år i söndagar, så vägrar jag flytta". Denna krutgumma, vars torp vi
ser på bilden, dog 1982, 89 år gammal. Samma dag som jag besökte plat-
sen, fick jag tillfälle att prata med en av Nels-Maris grannar. Han sa att han
hittade henne död vid brunnen där hon hämtade vatten. Ett livsöde som
berörde mig väldigt mycket.
Jag hade den stora lyckan att få växa upp på landet på en plats omgiven
av skog och gröna ängar. Än i denna dag finns skogen kvar, men i våras
fick vi besked om att kommunen skall göra en avverkning. Hoppas nu inte
att "min" skog, skall bli ett tråkigt kalhygge. På somrarna går vi på prome-
nad med barnbarnen i skogen. Ja, så sent som idag har jag och Bettan
gått på den här skogsvägen. 2004 skrev jag en dikt som publicerades i
Piteå-Tidningen. Skrivandet kom in i en alldeles ny fas, kanhända pga den
mognad jag kände som människa. Det hade hänt så många saker i mitt liv,
och jag hade ett behov av att få uttrycka mig. Skrivandet var inget nytt,
men jag hade gjort en lång paus. När jag väl kom igång, så stod idéerna på
rad däruppe i min hjärna. Det var så pass mycket att det liksom trängdes
för att få komma fram. Dikten, som handlar just precis om den här skogen,
kommer här:
EN SKOGSPROMENAD
Medan alla ännu sover
går jag ut i den tidiga
morgonen
Stilla vandrar jag genom den
alltid evigt gröna tallskogen
Härinne slingrar sig stigarna
om vartannat
I min barndom hördes glada
skratt här om somrarna,
skogen var full av lekande barn,
i mitt alltid så sköna barndoms
sommarland.
En vind smeker de stora tallkronorna,
som sakta, värdigt och fridfullt
böjer sina huvuden, så majestätiskt
och vackert.
Jag står och förundras över
skönheten i allt som jag ser,
som finns runt omkring mig,
en rikedom, en ovärderlig skatt
att ta vara på,
i mitt eget lilla paradis
här på jorden.
------------------------------------------
Roger Lindqvist. PT den 17 juli 2004.
"Mors lilla Olle i skogen gick...". Det blå bäret fastnade också inför min
kameralins. Medan det sura lingonet inte alls tillhör min favorit, så är
blåbär dess raka motsats.
Sommarlöv som färgats i gult - vilket betyder att hösten kommer med
stora sjumilasteg. Jag har alltsedan jag klev in i vuxenvärlden, haft svårt
med hösten. Född som septemberbarn, har jag alltid önskat min födelsedag
mitt i den varma svenska sommaren.
Hösten innebär rena färgexplosionen inför våra ögon. Som bilden visar.
2004-06 åren då skrivandet fick ny fart, skrev jag en dikt som handlade om
en björk som stod vid min gamla skola i byn. Några veckor efteråt, mötte
jag en dam som berättade att hennes mor tyckte så mycket om det jag
gjort. Hon sa mig att hon läste den flera gånger varje dag. Alltså var det
något som berörde henne. Bättre respons än så kan man inte få. Även om
de här två björkarna på vår tomt, inte är dem jag hade i åtanke, så får
de stå som illustration när jag återger den här och nu:
DEN GAMLA BJÖRKEN
Det står en gammal björk
inte långt från vägens dikesren
Men ändå väl fördolt för människor
och bilars strålkastarsken,
trädet har blivit en kär gammal vän,
hit återvänder jag ofta, om och om igen.
Här fanns en gång en skola
så rödmålad och så fin,
i alla stora fönster hängde gardin på gardin.
Barnens glada skratt fanns ständigt här omkring,
det var under de lyckliga åren,
med mycket lek och massa spring.
Men skratten har nu tystnat,
och finns ej längre kvar.
Men i trädets bark finns inristat
från de dagar som en gång var.
I alla dessa år som björken stilla stått,
som ett tyst ståtligt vittne, i stort som smått.
Jag satt här många gånger
och lutade mig mot dess stam,
björkens gröna krona gav mig svalka
och ro mitt i allt stoj och glam.
I dag så står jag åter och tittar om igen,
på min gamla björk, min trogna gamla vän.
-----------------------------------------------
Roger Lindqvist. Publicerat i PT den 15 juni 2006.
Piteälven, en septemberdag 2011. Slentrianmässigt åker vi förbi på den
närliggande Bergsviksbron dagligen. Och har så gjort i många, många år.
Vad vi kanske då glömmer, är att stanna upp (ja, inte mitt på bron) och
ägna våra jäktade sinnen åt att upptäcka den skatt som finns runt om-
kring. Stannade upp gjorde jag en dag. Tog kamera och stövlar med mig,
slängde mig i bilen och upptäckte...
På samma ställe, jag behövde bara vrida på huvudet några grader, så
fanns ett nytt objekt att ta in i kamerahuset. Hösttemat än en gång.
Höstångesten resulterade i en dikt 2004. Dagen efter min födelsedag kom
den här in i lokaltidningen:
AVSKED
Det börjar vara dags,
att ta farväl.
Jag gör det med en
stor känsla av saknad,
mycket kärlek,
och en stor portion av
längtan till nästa gång,
vi ses igen.
Kom snart tillbaka.
-----------------------------------
Roger Lindqvist. I PT den 27 september 2004.
Hav, du rika välsignade hav. Ja, nåt mer behöver inte sägas. Allt annat
är överflödigt.
Att vi lever i en jordbruksbygd, kan väl den här bilden ge bevis för.
Strax utanför Öjebyn knäppte jag denna bild.
Svensbysvanarnas rastplats. Under tiden som de vita långhalsade pippi-
fåglarna tvagade sig, stod badvakten på andra sida vägen...
...Svensbygubben, som med stort allvar blickar ut över nejden.
Kyrkfönster. Tillhörande Missionskyrkan i Älvsbyn.
Efter 72 år upphör Missionskyrkan i Älvsbyn. Det var 1939 som kyrkan
togs i bruk. Församlingens senaste pastor, gotlänningen Enar Björkqvist
avled i februari detta år. 100-åriga Beda Bergman, framträdde i lokal-
tidningen härförleden. Hon kom med i församlingen 1943. Men nu är det
alltså över. Kyrkan är redan såld. Tandklinik ryktas det om att den gamla
"Herrens boning" i framtiden skall bli.
Hundberget i Älvsbyn. När vi återvände mot Piteå, så kunde jag inte låta
bli att ta den här bilden. Hundbergets huvud, insvept i dimma.
Så avslutar jag söndagens-bildbomb, med en vy över Tingsholmsviken.
Som ni ser är båtarna upptagna. Nu inväntas den första is-skorpan på
vattnet. Sedan är det vinter som gäller. "Men till nästa år igen, kommer
den leende sommar´n igen, för det har Roger lovat".
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
På väg till Alter...
Som jag tidigare berättat så gjorde vi ett besök i Altersbruk i dag. Kvarnen i Altersbruk hann vi också med att kolla in. Som jag vet så har jag aldrig förut varit på den platsen. Tyvärr så var den inte direkt omskött. Den såg närmare ut som ett riktigt spökhus. Synd att den bara skall stå där och förfalla. Rutorna var krossade vilket gjorde att den såg allmänt förskräcklig ut.
Jag bara älskar att åka omkring på upptäckarturné. Det finns sådana
härligt underbara ting att upptäcka.
Bredvid "OK-stationen" sågs den här gamla mercan.
Kvarnen i Nybyn-Altersbruk. - Därnere dricker vi kaffe, sa jag till
Bettan och svängde av.
Undrar hur många spöken som bor därinne då...?
Därinne stod de här säckarna vars innehåll bara väntade på att få bli
mjöl. Men mjölnaren lyste med sin frånvaro. - Hallå, de är Lindqvist
från Hortlax, är det nån här? Inget svar. Inte ens de eventuella råttorna
vågade svara.
Undrar när den här användes sist?
Konstigt, inga spöken. Kanske dom var på spökkongress på Piteå
Havsbad?
Anskrämligt var min första tanke vid den här åsynen. Synd att en sån
här kulturbyggnad ska stå så här till ingen nytta. Se bara vad man gjort
i Lillpite och Svensbyn. En bra idé även för den här stackars kvarnen.
Den har ju säkerligen också en spännande historia att berätta. Initiativ-
kraft är vad som behövs, och naturligtvis pengar och mycket engage-
mang.
Nää, nu tar jag sågen hammaren och vattenpasset och påbörjar reno-
veringen bums. Klart nångång 2057. Då ska jag fira min 100-årsdag i
den här nyrepade kvarnbyggnaden. Alla är hjärtligt välkomna på tårta!
Jordgubbstårta med kaffe. OBS! Den 26 september klockan 14.00.
Ja, görs inget rasar den väl ihop vid nästkommande höststorm.
Adjö då kvarnen! Kommer med verktygslådan i morgon.
På hemvägen passerade vi Pålmark. Nu kommer frågan: Vilken känd
författare föddes här den 9 september 1962? Svar: Liza Marklund!
Alla som svarade rätt har vunnit varsin banan.
----------------------------------------------------------------------
Fotograf i Alterdalen med omnejd: ROGER LINDQVIST.
Jag bara älskar att åka omkring på upptäckarturné. Det finns sådana
härligt underbara ting att upptäcka.
Bredvid "OK-stationen" sågs den här gamla mercan.
Kvarnen i Nybyn-Altersbruk. - Därnere dricker vi kaffe, sa jag till
Bettan och svängde av.
Undrar hur många spöken som bor därinne då...?
Därinne stod de här säckarna vars innehåll bara väntade på att få bli
mjöl. Men mjölnaren lyste med sin frånvaro. - Hallå, de är Lindqvist
från Hortlax, är det nån här? Inget svar. Inte ens de eventuella råttorna
vågade svara.
Undrar när den här användes sist?
Konstigt, inga spöken. Kanske dom var på spökkongress på Piteå
Havsbad?
Anskrämligt var min första tanke vid den här åsynen. Synd att en sån
här kulturbyggnad ska stå så här till ingen nytta. Se bara vad man gjort
i Lillpite och Svensbyn. En bra idé även för den här stackars kvarnen.
Den har ju säkerligen också en spännande historia att berätta. Initiativ-
kraft är vad som behövs, och naturligtvis pengar och mycket engage-
mang.
Nää, nu tar jag sågen hammaren och vattenpasset och påbörjar reno-
veringen bums. Klart nångång 2057. Då ska jag fira min 100-årsdag i
den här nyrepade kvarnbyggnaden. Alla är hjärtligt välkomna på tårta!
Jordgubbstårta med kaffe. OBS! Den 26 september klockan 14.00.
Ja, görs inget rasar den väl ihop vid nästkommande höststorm.
Adjö då kvarnen! Kommer med verktygslådan i morgon.
På hemvägen passerade vi Pålmark. Nu kommer frågan: Vilken känd
författare föddes här den 9 september 1962? Svar: Liza Marklund!
Alla som svarade rätt har vunnit varsin banan.
----------------------------------------------------------------------
Fotograf i Alterdalen med omnejd: ROGER LINDQVIST.
Tallheden - Altersbruk
Vädret är det bästa tänkbara, trots att vi idag skriver måndag den 3 oktober. Tillsammans åker vi ut - jag och Bettan - i riktning mot Norrfjärden. På E 4:an råder ett vägarbete vilket gör att vi lotsas in på en tillfällig förbifart, via Bertnäs. När vi återigen tittar ut på "riksvägen" så kör vi bara över till andra sidan, på vägen mot Holmträsk. Jag sitter och njuter av de färggranna skogarna, som vi susar förbi. Och på något sätt så kan man väl likna denna färgkaskad med en jättelik palett som konstnären använder sig av på sin vita duk. Det är en vacker bygd vi har omkring oss. Jag skulle aldrig byta bort den - förutom möjligtvis Provence - så som ni ser har jag höga tankar om mina rötters hemvist. Till skillnad från Hollywoodfrun Åsa Westerlund som i sin nyutkomna bok sågar sin hembygd vid fotknölarna. Men "Botox-Åsa" lämnar vi i den tillgjorda och mycket ohälsosamma värld därborta i USA, där hon hör hemma. Nu åter till något mycket mycket attraktivare: de gröna milsvida ängarna, de betande hästarna och de berg som sträcker sig så stolta upp mot oktoberhimlen.
Som alltid så åkte kameran med. Därför kommer här lite bilder:
En gul skylt hälsar besökarna välkomna. En avtagsväg leder oss till
den gamla, numera nedlagda, danslogen Tallheden. 
Himlen lyser underbart vackert blå när vi anländer. Och varför det
heter Tallheden, ja, det avslöjas ganska snabbt när man bevistar om-
rådet. Tallskog, tallskog och åter tallskog...
På vägen in mot logen tänker jag tillbaka och minns. Det var precis
här som vi backade in orkesterbussen när vi skulle packa ur våra
instrument.
Sista spelningen för min del var sommaren 1983 med Kjell-Bertils.
Alltså 28 år sedan. Samma sommar åkte jag och trumkompisen Inge-
mar hit till logen, medan våra respektive satt hemma. Thor-Görans
stod på scenen, och jag minns att dom spelade "Främling". Varför just
den låten fanns på deras repertoar, är lätt gissat. Carola hade ju sitt
genombrott i Melodifestivalen samma vår med samma låt.
Danslogen byggdes 1966 av två driftiga bröder, Tage och Ola Norberg
Altersbruk. Bröderna Norberg hade flyttat en gammal norrbottens-
loge som under deras varsamma händer förvandlades till en modern
danslokal. Logen var enormt poppis under 1970-talet, och en bit in på
1980-talet. Tage Norberg avled hastigt, om jag minns rätt, och Håkan
Wiklund, arrangör av Forum i Luleå samt Spiltan i Boden tog över nån
säsong. 
Rolf Åhmans spelade här många gånger. Den här annonsen härrör
från juli 1975.
Kjell-Bertils spelade jag med sommaren 1983 i logen.
Dörren där vi tog in instrumenten.
En bild på logen i Tallheden infört i Piteå-Tidningen den 8 juni 1966.
En bild från ungefär samma vinkel - idag 2011.
Dörren som brukade öppnas när logen var fullsatt, och vi däruppe på
estraden svettades som hade vi avverkat ett maratonlopp.
Den röda stugan som användes som omklädningsrum. Här stod vi i
våra fantasikläder, med yviga kragsnibbar, färgsprakande scenkosty-
mer och hockeyfrillor innan det var dags att träda in på dansgolvet
och orkesterestraden. Sen så väntade fyra timmars jobb; 21.00-01.00.
Skyltarna finns kvar...
...av det som en gång var...
På den en gång så fullproppade parkeringen står i dag endast detta
schangtila vrålåk; "Den blå faran" från Övremarken.
Skoter av modell Ä. Kanske en dansgäst som helt enkelt glömde den
kvar?
Det är inte alla som kommer till en dans med grävmaskin. Den här
saken kanske också glömdes bort efter danskvällens slut. Eller tänk
om man under sista dansen, viskade dessa ömma och romantiska ord
i den vackra damens öra: "Hörru, hänger du med mej hem i min gräv-
maskin? Du kan få åka i skopan!". En sådan raggningsreplik har nog
ingen kastat ur sig? Även om jag sett både det ena och det andra, så
har mig veterligen ingen kommit med egen grävare på dans...
-----------------------------------------------------------------
Bloggens utsände i Altersbruk fotografen ROGER LINDQVIST tog dessa bilder.
Bloggens utsände i Altersbruk reportern ROGER LINDQVIST skrev ner detta.
Bloggens utsände i Altersbruk filosofen ROGER LINDQVIST filosoferade ihop detta.
/Ansvarig utgivare och tillika redaktör samt VD: R. Lindqvist, Övremarken, Hortlax, Piteå, Sverige, Världen.
PS. Våra andra redaktioner i världen ligger på följande ställen: New York, Paris, London, Aten, Hongkong, Islamabad, Oslo samt Holmträsk.
Mvh F.D.F.O.B. (För Det Fria Ordets Bevarande)
R. Lindqvist (återigen).
SLUT - THE END - FIN - AJÖ -
"Svanornas" baddag i Svensbyn...
Jomenvisst är det många fredagar i veckan? Åtmistone ser det ut så här i min almanacka: Måndag, Tisdag, Fredag, Fredag, Fredag, Lördag, Söndag. Det skulle inte vara dumt om löneutbetalningarna skulle vara lika många och ofta. I dag har vädret varit underbart. Jag har varit ute en sväng med "den blå faran". I Svensbyn hade en massa svanar baddag. Det var massor av "svanor" som skvätte vatten omkring sig. Och se, dom lyckades ganska bra med rengörningen. Alla blev så in i norden gnistrande vita och fina. Undrar om det var Palmolive-tvål de använde. Däremot hann jag se att hårschampot de använde var Head and Shoulders. Förresten så såg jag tre "svanor" på Dollar Store stå i kassakön nu häromsistens. I sina varukorgar låg förutom två kakburkar, även 53 schampoflaskor.
I Svensbyn hade "svanorna" baddag. Istället för att åka till simhallen
i Hortlax så bestämde de sig för att nyttja den fria naturen. Svanen
Kurt-Oskar kom flygande med en kasse fylld med hårschampo. Kurt-
Oskar träffade jag på Dollar Store häromdagen. Inte för att vi känner
varann, men han hälsade mig i alla fall därute på parkeringen.
I Norrfjärden stannade jag till vid den här stugan.
Innan jag åkte därifrån, passade jag på att blicka in i backspegeln.
Precis som den där "Bakåtsträvar´n" som jag skrev om i två artiklar
i Piteå-Tidningen för ett tag sedan.
I Norrfjärden såg jag den här vackra Norrbottens-gården. Ute på
tomten vandrade två hästar i fridfullhet. Har alltid önskat mig att bo
i något liknande. De stora röda gårdarna tillhör den norrländska själen.
Kanske också med en doft av betande kossor och hästar...Ja, vi lever
ju i en gammal jordbruksbygd med gamla anor. Det var ju så här våra
förfäder en gång gjorde, när de brukade sin jord på sina hemman...
I Svensbyn hittade jag detta hus. Där stod det - på nåt sätt så enkelt
i sitt utförande, men ack så underbart.
Och när jag så stod där, kunde jag nästan inbilla mig gående därinne
på de breda knarrande golvplankorna. Komna från den norrbottniska
urskogen.
Och en gång kanske han stod där vid sitt fönster, svensbybonden, en
varm kvalmig sommarmorgon, och blickade ut över nejden. Kramade
sin havande fru med sina valkiga nävar och med skit under naglarna,
för att i nästa stund gå ut i den prunkande naturen i sitt blåställ med
högaffeln i händerna i brådskande skördetider.
Så blickade han ut över sin gröna ängder. De saftiga och bördiga
markerna som gått i arv genom århundraden. Marken som blev hans
lott, och som med vördnad och ödmjukhet brukades till den sista livs-
dagen.
En kopp kaffe med kaka nere på Holmen. Naturen har blivit allmer
viktig ju äldre jag blivit. I yngre dagar såg jag inte skönheten, men
vid fyllda 54 så ser jag den överallt. En gång, skulle man "vara som
alla andra". Idag har en stor tyngd ramlat ner från mina axlar. Jag
låtsas inte längre, jag bara "är". Bryr mig inte längre om vad den eller
den tycker. Jag är mig själv, med alla fel och brister. Men jag trivs med
mig själv. Jag har en ny grund att stå på, en grund som inte byggdes
för så värst länge sedan. Men den är stark och solid, fastnaglad i det
norrländska urberget. Ja, kan ni tänka er så det kan bli...livet är fullt
av överraskningar varje dags morgon.
För cirka 9 år sedan fick jag "vända blad" i livets bok. Det kom som
en total obehaglig överraskning. Men jag var så illa tvungen. Första
tanken var: "hur ska det gå, när dörren öppnas till det okända?". Som
ni ser så gick det över förväntan. Fast berget som jag skulle bestiga
syntes mig ganska så högt. För 20 år sedan upplevde jag en trauma-
tisk händelse, som satte djupa sår. Då var det förfärligt, men tiden
lärde mig att handskas med det ohyggliga. Idag vet jag att händelsen
gett mig mognad och insikt i hur bräckligt livet kan vara. Man lär ju så
länge man lever...
------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
I Svensbyn hade "svanorna" baddag. Istället för att åka till simhallen
i Hortlax så bestämde de sig för att nyttja den fria naturen. Svanen
Kurt-Oskar kom flygande med en kasse fylld med hårschampo. Kurt-
Oskar träffade jag på Dollar Store häromdagen. Inte för att vi känner
varann, men han hälsade mig i alla fall därute på parkeringen.
I Norrfjärden stannade jag till vid den här stugan.
Innan jag åkte därifrån, passade jag på att blicka in i backspegeln.
Precis som den där "Bakåtsträvar´n" som jag skrev om i två artiklar
i Piteå-Tidningen för ett tag sedan.
I Norrfjärden såg jag den här vackra Norrbottens-gården. Ute på
tomten vandrade två hästar i fridfullhet. Har alltid önskat mig att bo
i något liknande. De stora röda gårdarna tillhör den norrländska själen.
Kanske också med en doft av betande kossor och hästar...Ja, vi lever
ju i en gammal jordbruksbygd med gamla anor. Det var ju så här våra
förfäder en gång gjorde, när de brukade sin jord på sina hemman...
I Svensbyn hittade jag detta hus. Där stod det - på nåt sätt så enkelt
i sitt utförande, men ack så underbart.
Och när jag så stod där, kunde jag nästan inbilla mig gående därinne
på de breda knarrande golvplankorna. Komna från den norrbottniska
urskogen.
Och en gång kanske han stod där vid sitt fönster, svensbybonden, en
varm kvalmig sommarmorgon, och blickade ut över nejden. Kramade
sin havande fru med sina valkiga nävar och med skit under naglarna,
för att i nästa stund gå ut i den prunkande naturen i sitt blåställ med
högaffeln i händerna i brådskande skördetider.
Så blickade han ut över sin gröna ängder. De saftiga och bördiga
markerna som gått i arv genom århundraden. Marken som blev hans
lott, och som med vördnad och ödmjukhet brukades till den sista livs-
dagen.
En kopp kaffe med kaka nere på Holmen. Naturen har blivit allmer
viktig ju äldre jag blivit. I yngre dagar såg jag inte skönheten, men
vid fyllda 54 så ser jag den överallt. En gång, skulle man "vara som
alla andra". Idag har en stor tyngd ramlat ner från mina axlar. Jag
låtsas inte längre, jag bara "är". Bryr mig inte längre om vad den eller
den tycker. Jag är mig själv, med alla fel och brister. Men jag trivs med
mig själv. Jag har en ny grund att stå på, en grund som inte byggdes
för så värst länge sedan. Men den är stark och solid, fastnaglad i det
norrländska urberget. Ja, kan ni tänka er så det kan bli...livet är fullt
av överraskningar varje dags morgon.
För cirka 9 år sedan fick jag "vända blad" i livets bok. Det kom som
en total obehaglig överraskning. Men jag var så illa tvungen. Första
tanken var: "hur ska det gå, när dörren öppnas till det okända?". Som
ni ser så gick det över förväntan. Fast berget som jag skulle bestiga
syntes mig ganska så högt. För 20 år sedan upplevde jag en trauma-
tisk händelse, som satte djupa sår. Då var det förfärligt, men tiden
lärde mig att handskas med det ohyggliga. Idag vet jag att händelsen
gett mig mognad och insikt i hur bräckligt livet kan vara. Man lär ju så
länge man lever...
------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Bilarnas sista vilorum
I "Nels-Maris" trakter kring Timfors, Vistbäcken och Stapeldal, ligger en gammal bortglömd bilkyrkogård. Tipset fick jag av svågern Kjell för nån vecka sedan. När vi häromsistens befann oss i området, visste min nyfikenhet inga gränser. Platsen ifråga ligger väl dold för de som passerar förbi. Men efter en del letande så kom jag "hemligheten" på spåret.
När jag steg ur bilen och såg den här rostiga saken, förstod jag att
jag var bilkyrkogården på spåren.
Och där nere ligger dom. Bilarnas grav är vidöppen, och man kan
tydligt urskilja en gammal Volkswagen ligga i det bruna vattnet.
Bakom dessa höstfärgade buskar gömmer sig en Volvo PV.
Och där låg dom nere i Viståns vatten.
Bilarnas egen kyrkogård. Vila i frid!
------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
När jag steg ur bilen och såg den här rostiga saken, förstod jag att
jag var bilkyrkogården på spåren.
Och där nere ligger dom. Bilarnas grav är vidöppen, och man kan
tydligt urskilja en gammal Volkswagen ligga i det bruna vattnet.
Bakom dessa höstfärgade buskar gömmer sig en Volvo PV.
Och där låg dom nere i Viståns vatten.
Bilarnas egen kyrkogård. Vila i frid!
------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Dagen i bilder
Vädret har varit det bästa tänkbara. Vi har vistats utomhus hela dagen. Nyss kom vi hem, då stod Max och väntade på oss, i sällskap hade han också pappa Robert, Daniel och Mia. Norah och Jennie har också hälsat på, jag och Norah hann gå en liten promenad i skogen. Norahs pappa, Andreas, har jobbat hela långa dagen. Bilderna kommer här:
Badplatsen "Pottan" i Hemlunda. Säsongen är över, men det härliga
vädret inbjöd nästan till ett bad.
När jag var där fick jag en pratstund med mannen som arrenderar
badplatsen.
Däruppe brukar en del av husvagnsbesökarna stå. När jag frågade
hur många långliggare han haft, fick jag svaret 14.
Fortsätter man en bit längre bort från "Pottan" så finns ytterligare ett
badställe. Här brukade vi bada när barnen var små.
Långt därute ses en båt glida förbi på Piteälvens vatten. Råkar man
dricka en skvätt direkt ur älven, är det stor chans att vederbörande
ganska omgående börjar tala Pitemål. Dvs de som inte kunde det för-
ut.
På andra sidan vägen ligger dessa båtar förtöjda.
Efter gamla Pitsundsvägen finns också rikligt med sevärda vyer.
Titta bara på den här bilden på skutan som ligger i fridfull september-
sömn och guppar.
Ja, vad säger man? Kanske "Kors i taket så vackert..."
Så avslutar jag med de här vackra potatisarna. Upptagna i dag av
knölen R. Lindqvist uti Hortlax by, den 17 september anno 2011.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Badplatsen "Pottan" i Hemlunda. Säsongen är över, men det härliga
vädret inbjöd nästan till ett bad.
När jag var där fick jag en pratstund med mannen som arrenderar
badplatsen.
Däruppe brukar en del av husvagnsbesökarna stå. När jag frågade
hur många långliggare han haft, fick jag svaret 14.
Fortsätter man en bit längre bort från "Pottan" så finns ytterligare ett
badställe. Här brukade vi bada när barnen var små.
Långt därute ses en båt glida förbi på Piteälvens vatten. Råkar man
dricka en skvätt direkt ur älven, är det stor chans att vederbörande
ganska omgående börjar tala Pitemål. Dvs de som inte kunde det för-
ut.
På andra sidan vägen ligger dessa båtar förtöjda.
Efter gamla Pitsundsvägen finns också rikligt med sevärda vyer.
Titta bara på den här bilden på skutan som ligger i fridfull september-
sömn och guppar.
Ja, vad säger man? Kanske "Kors i taket så vackert..."
Så avslutar jag med de här vackra potatisarna. Upptagna i dag av
knölen R. Lindqvist uti Hortlax by, den 17 september anno 2011.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
En nostalgisk resa / Del 2
Ja, det blev en rejäl "bildbomb" som jag presenterade i del 1. Nu är det dags igen. För här kommer den sista delen i bildberättelsen om Ewa & Peters fantastiska samling därborta i ett garage (som jag önskar att JAG var ägare till). Varsågoda!
Synen av detta förflyttar mig hem till mitt föräldrahem kanske till en
söndagsmiddag 1966. Morsan hade de trekantiga tetrapaketen i en
likadan hållare, med exakt samma färg. Ja, du store tid...
1621 fick vår stad stadsrättigheter. 1971 blev det ett hejdundrade jubi-
leum när Piteå fyllde 350 år. Jag har själv klara och goda minnen från
detta. Genom min medverkan i Piteå Kommunala Musikskola, var vi
på alla möjliga och omöjliga platser under jubileumsåret. Detta har jag
berättat om i en artikelserie i vår lokaltidning. Man kan väl säga så här;
det blev en hel del trummande för min del året 1971.
En bild som tyvärr blev en aning suddig, men jag kör den ändå...
Piteå - sommarstaden med välkända Piteå Havsbad som de flesta
svenskar i dag vet vad det är.
Visst minns man somrarna när pappa,mamma och jag åkte ut i våran
blå Folka. Omsorgsfullt hade min far packat ner alla tillbehör i bilen,
däribland campingbord med tillhörande fyra stolar. Samt alla attiraljer
nerpackade i en liknande väska som ses på bilden.
Vilka linjer, vilka former...ja, alltså bilen...
...ytterligare en jänkare med fantastiska former...jag pratar fortfarande
om bilar...
Picasso kan slänga sig i väggen...kolla bara in det här välsvarvade
konstverket...
"När jag som vanligt ringde dig och på bio bjöd dig ut
Så svara du helt enkelt nej, nu får det vara slut
Du sa: Jag ska va hemma, lägga mig tidigt och sova
Ring inte mer är du snäll, och det, de måste jag lova
Men ingenting kunde hindra mig, jag måste ut i kväll
På stan jag drev tills jag såg dig med en grabb i en bil av senaste modell
Bilens lack den glänste, kromen blixtra i dess nos
när jag stod där stum och tänkte: Hur enkel är min lilla ros..."
----------------
Arne Qvick - "Rosen"
Tänk att få glida runt en varm sommarkväll i en sån här...
Vicken grannlåt!
En stycken veteranmoppe...
...av märket Fram...
Skivspelare och pinuppor...
SAAB-93 tvåtaktare med delad framruta. Jag minns så läcker jag
tyckte dörrarna var, när man öppnade dem var de liksom åt fel håll...
Flera askar. Kolla in Gengaständstickorna...
Krom, krom och åter lite krom...
Vid infarten mot Piteå fanns en Mobilstation. Granne med stationen
fanns Åströms Bil. Där sålde man folkvagnar, bl. a. till min pappa.
Åtminstone två av farsans bubblor köptes på Åströms. Om jag inte
minns alldels tokigt så fanns en Gulfstation tvärs över vägen. Det var
när den skulle öppnas, som en av mina släktingar fällde denna komm-
entar när vederbörande hade läst annonsen i tidningen:
- Har ni sett, dom öppnar ju Gylfen i morgon...
Uno-X fanns på Strömnäs. Och vi var där vid premiären och Sture
Nilsson som var innehavare fyllde bensin i farsans VW. Nynäs fanns
på Sundsgatan, Caltex fanns som jag tidigare nämnt i Storfors.
Esso fanns hos Bröderna Lundgren i Hortlax. Förutom bensin så fanns
även en bilverkstad. Deras far, som grundade verksamheten, hette
Samuel. Trots att denne Samuel varit död i många år, och firmanamnet
ändrats, så sa min far alltid "Samuel Lundgrens" när han skulle dit med
sin bubbla på rep.
IC fanns på Sundsgatan i Piteå. Min kusin, Roland, jobbade där. Det
finns en röd plåtskåp i min boda, den har en gång stått i verkstaden
på IC i Piteå. En gammal relik, alltså...
BP-prylar med den välkända dekalen...
Om dessa saker ändå kunde tala...
Spolarvätska i små plastförpackningar...?
Nitroglycerin från Gyttorp. Ja, ett besök i Ewa och Peters nostalgigarage
smäller också ganska högt...
Läckra prylar från en annan tid...
Det låg en Shell-station på Degeränget. Innehavaren hette Helge Grahn.
Henning, min fd. svåger brukade tänka sin Opel där. När han körde fram
vid pumparna, dök Helge upp för att tanka (ingen självbetjäning) då
vevade Henning ner sidorutan, sträckte fram en tiokronorssedel, sa till
Helge: "Jag ska ha bensin för en tia". Det låter som en saga...
Sommaren 1967 kunde man nästan överallt denna H-skylt. Det var ett
sätt att förbereda oss svenskar för den så kallade "Dagen-H" den 3
september samma höst.
Kuriosa kan man gott kalla den här affischen. Den berättade en gång
om Blåsmarks S.K:s matcher från anno dazumal.
Joo, det var så sant. Ni kanske minns den här trubaduren som satt i
en vrå i garaget och sjöng? Han ringde mig häromdagen. Jag blev
bjuden på kaffe och en sockerkaka. Han berättade att han en gång
varit rockstjärna i Amerika. Men blev less, och fejkade sin egen död
i augusti 1977. Han flyttade först till Tyskland, men trivdes inte där. Han
berättade apropå Tyskland, att han hade gjort sin militärtjänst där 1958.
Sedan kom han att tänka på Sverige, dit han aldrig varit. Så han tog färjan
över, och hamnade så småningom i Piteå. Han bytte namn, till Kurt-Elvis
Pettersson. Bodde ett tag Munksund, men flyttade i våras till Hortlax.
Han sjunger på fester och bröllop, och undrade om jag ville "hänga på".
- Jag har ett gig i Hemmingsmark på en pubafton nu i höst. Kanske
du kan ta dina trummor och komma.
- Javisst, sa jag. Ring mig!
På hemvägen tänkte jag på vårt samtal. "Kurt-Elvis Pettersson, rocksångare"
ja, jag fick liksom inte ihop det. Men han verkade vara en hyvens kille...
----------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Synen av detta förflyttar mig hem till mitt föräldrahem kanske till en
söndagsmiddag 1966. Morsan hade de trekantiga tetrapaketen i en
likadan hållare, med exakt samma färg. Ja, du store tid...
1621 fick vår stad stadsrättigheter. 1971 blev det ett hejdundrade jubi-
leum när Piteå fyllde 350 år. Jag har själv klara och goda minnen från
detta. Genom min medverkan i Piteå Kommunala Musikskola, var vi
på alla möjliga och omöjliga platser under jubileumsåret. Detta har jag
berättat om i en artikelserie i vår lokaltidning. Man kan väl säga så här;
det blev en hel del trummande för min del året 1971.
En bild som tyvärr blev en aning suddig, men jag kör den ändå...
Piteå - sommarstaden med välkända Piteå Havsbad som de flesta
svenskar i dag vet vad det är.
Visst minns man somrarna när pappa,mamma och jag åkte ut i våran
blå Folka. Omsorgsfullt hade min far packat ner alla tillbehör i bilen,
däribland campingbord med tillhörande fyra stolar. Samt alla attiraljer
nerpackade i en liknande väska som ses på bilden.
Vilka linjer, vilka former...ja, alltså bilen...
...ytterligare en jänkare med fantastiska former...jag pratar fortfarande
om bilar...
Picasso kan slänga sig i väggen...kolla bara in det här välsvarvade
konstverket...
"När jag som vanligt ringde dig och på bio bjöd dig ut
Så svara du helt enkelt nej, nu får det vara slut
Du sa: Jag ska va hemma, lägga mig tidigt och sova
Ring inte mer är du snäll, och det, de måste jag lova
Men ingenting kunde hindra mig, jag måste ut i kväll
På stan jag drev tills jag såg dig med en grabb i en bil av senaste modell
Bilens lack den glänste, kromen blixtra i dess nos
när jag stod där stum och tänkte: Hur enkel är min lilla ros..."
----------------
Arne Qvick - "Rosen"
Tänk att få glida runt en varm sommarkväll i en sån här...
Vicken grannlåt!
En stycken veteranmoppe...
...av märket Fram...
Skivspelare och pinuppor...
SAAB-93 tvåtaktare med delad framruta. Jag minns så läcker jag
tyckte dörrarna var, när man öppnade dem var de liksom åt fel håll...
Flera askar. Kolla in Gengaständstickorna...
Krom, krom och åter lite krom...
Vid infarten mot Piteå fanns en Mobilstation. Granne med stationen
fanns Åströms Bil. Där sålde man folkvagnar, bl. a. till min pappa.
Åtminstone två av farsans bubblor köptes på Åströms. Om jag inte
minns alldels tokigt så fanns en Gulfstation tvärs över vägen. Det var
när den skulle öppnas, som en av mina släktingar fällde denna komm-
entar när vederbörande hade läst annonsen i tidningen:
- Har ni sett, dom öppnar ju Gylfen i morgon...
Uno-X fanns på Strömnäs. Och vi var där vid premiären och Sture
Nilsson som var innehavare fyllde bensin i farsans VW. Nynäs fanns
på Sundsgatan, Caltex fanns som jag tidigare nämnt i Storfors.
Esso fanns hos Bröderna Lundgren i Hortlax. Förutom bensin så fanns
även en bilverkstad. Deras far, som grundade verksamheten, hette
Samuel. Trots att denne Samuel varit död i många år, och firmanamnet
ändrats, så sa min far alltid "Samuel Lundgrens" när han skulle dit med
sin bubbla på rep.
IC fanns på Sundsgatan i Piteå. Min kusin, Roland, jobbade där. Det
finns en röd plåtskåp i min boda, den har en gång stått i verkstaden
på IC i Piteå. En gammal relik, alltså...
BP-prylar med den välkända dekalen...
Om dessa saker ändå kunde tala...
Spolarvätska i små plastförpackningar...?
Nitroglycerin från Gyttorp. Ja, ett besök i Ewa och Peters nostalgigarage
smäller också ganska högt...
Läckra prylar från en annan tid...
Det låg en Shell-station på Degeränget. Innehavaren hette Helge Grahn.
Henning, min fd. svåger brukade tänka sin Opel där. När han körde fram
vid pumparna, dök Helge upp för att tanka (ingen självbetjäning) då
vevade Henning ner sidorutan, sträckte fram en tiokronorssedel, sa till
Helge: "Jag ska ha bensin för en tia". Det låter som en saga...
Sommaren 1967 kunde man nästan överallt denna H-skylt. Det var ett
sätt att förbereda oss svenskar för den så kallade "Dagen-H" den 3
september samma höst.
Kuriosa kan man gott kalla den här affischen. Den berättade en gång
om Blåsmarks S.K:s matcher från anno dazumal.
Joo, det var så sant. Ni kanske minns den här trubaduren som satt i
en vrå i garaget och sjöng? Han ringde mig häromdagen. Jag blev
bjuden på kaffe och en sockerkaka. Han berättade att han en gång
varit rockstjärna i Amerika. Men blev less, och fejkade sin egen död
i augusti 1977. Han flyttade först till Tyskland, men trivdes inte där. Han
berättade apropå Tyskland, att han hade gjort sin militärtjänst där 1958.
Sedan kom han att tänka på Sverige, dit han aldrig varit. Så han tog färjan
över, och hamnade så småningom i Piteå. Han bytte namn, till Kurt-Elvis
Pettersson. Bodde ett tag Munksund, men flyttade i våras till Hortlax.
Han sjunger på fester och bröllop, och undrade om jag ville "hänga på".
- Jag har ett gig i Hemmingsmark på en pubafton nu i höst. Kanske
du kan ta dina trummor och komma.
- Javisst, sa jag. Ring mig!
På hemvägen tänkte jag på vårt samtal. "Kurt-Elvis Pettersson, rocksångare"
ja, jag fick liksom inte ihop det. Men han verkade vara en hyvens kille...
----------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Markvägen klockan 17.41 tisdagen den 6 september 2011
Markvägen på "mammas gata" klockan 17.41 tisdag den 6 september
2011. Efter en grå dag med regn och snålblåst, kom plötsligt en liten
förnimmelse och ett stänk av sommar. Även om sommaren är på väg
att dö ut, så har vi de senaste dagarna haft rätt så behagliga och ljum-
ma vindar. Men vi vet ju vad som väntar, eller hur?
-------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
En nostalgisk resa med PETER & EWA / Del 1
I ett tidigare inlägg berättade jag om ett besök jag gjorde förra söndagen. Det var ett loppis anordnat av ett flertal människor i Bölebyn. På samma plats, finns ett garage, och inte vilket vanligt garage som helst. Ånej! För när man väl kommit in, bjuds besökaren på en vansinnigt givande resa i tid och rum. Här finns sådana där ting som åtminstone fick mig att gå omkring med ett slags fånigt leende på läpparna, för att i nästa stund känna hur den nostalgiska värmen krama om mitt hjärta. I samma stund som mina fötter passerade tröskeln, fick jag en slags förnimmelse, ungefär likvärdig som när jag som sjuåring väntade på tomten. Kameran var med. Det blev rätt så många bilder, därför har jag delat upp bilderna i två delar. Idag kommer den första:
En liten översiktsbild över garaget ifråga.
Bland de första som jag la märke till var den här skylten. Som infödd
Pitebo, kan jag inte annat än le en smula. För tänk vad jag älskade
min glass när jag sommartid fick min veckopeng och traskade iväg
till affären som låg granne med oss. Ägaren hette Martin Strand, som
också synets sälja varm korv på Hedens idrottsplats i Storfors, när jag
och pappa satt på läktaren och hejade på Storfors AIK.
Glassgubben från Strands. En vanlig syn utanför affärer och kiosker
för i världen.
"Taxi, var god dröj!" Hur många av oss har inte fått de orden i våra
öron?
Många godsaker på samma bild. Bl. a. en Instamatic kamera som
ses till vänster i bild.
"Udden Sikfors" - en midsommar i mitten av 50-talet övertalades
Alice Babs att avbryta sin semester med familjen. Istället för att vara
hemma efter ett slitigt turnerande, underhöll hon alltså i Sikfors. Var-
för det nu då? Alice Babs har själv berättat att hon fick ett anbud hon
inte kunde tacka nej till. Så där stod hon alltså, på den stora scenen i
Sikfors, med tusentals människor runt omkring.
Om det fanns någon sådan här "godis-automat" i Sikfors, tror jag inte,
men det kanske hade varit en bra idé?
I Hortlax och Bergsviken fanns varsin Texaco-station. Så småningom
plockades skyltarna ner, och istället fick de namnen; Statoil och
Preem.
I ett hörn av lokalen satt den här trubaduren och sjöng. Trubadur?
Jag tycke han liknade nån jag känner. Därför gick jag fram och frågade:
- Tjena, jag vill bara säga att du sjunger bra. Bor du i Piteå, eller...?
- Well, man kan väl say so here. I have just moved in in a house in
Hortlax.
- Jamen, jamen...där bor jag ju också.
- Do you know some drummer in Hortlax?
- Jamen, jomen, jaaa...JAG är trummis - i mean, drummer...?
- Okey, mayebe you will come to me and play some tunes?
- Shure! When kan jag komma?
- Tomorrow?
- Jag kommer, tomorrow! Yes sir!
Sedan jag gått, så kom jag ihåg vart jag jag hade sett honom. Det var ju
på ICA-Lundmans i Hortlax vid fruktdisken...
Sven-Gösta Jonsson. Mest känd som "Den rockande samen".
Ett gäng riktiga legender...
I sådana här apparater kunde man t. ex. se Bröderna Cartwright.
Ja, ack dessa gamla rariteter.
Vad vore 50-och 60-talet utan sina färgranna pinuppor?
Till vänster Ingo och Floyd. Till höger vackra lättlädda damer.
Radion, tack gode Gud för radion. Ur radion strömmade tusen och åter
tusen klassiker genom åren.
Transistorn. Vem minns inte Klas Burling, Kersti Adams-Ray och
Carl-Eiwar?
Udden igen. Artisterna som förgyllde en midsommar för länge sen
var Owe Thörqvist, Jerry Williams och Gunnar Wiklund. För dans-
musiken svarade Jannes X-tett från Piteå.
Idel stjärnartister...
Owe från Uppsala, Gunnar från Luleå...
Man får väl förmoda att Sikfors-publiken konsumerade en och annan
läskeblask...och även litet starkare saker.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
En liten översiktsbild över garaget ifråga.
Bland de första som jag la märke till var den här skylten. Som infödd
Pitebo, kan jag inte annat än le en smula. För tänk vad jag älskade
min glass när jag sommartid fick min veckopeng och traskade iväg
till affären som låg granne med oss. Ägaren hette Martin Strand, som
också synets sälja varm korv på Hedens idrottsplats i Storfors, när jag
och pappa satt på läktaren och hejade på Storfors AIK.
Glassgubben från Strands. En vanlig syn utanför affärer och kiosker
för i världen.
"Taxi, var god dröj!" Hur många av oss har inte fått de orden i våra
öron?
Många godsaker på samma bild. Bl. a. en Instamatic kamera som
ses till vänster i bild.
"Udden Sikfors" - en midsommar i mitten av 50-talet övertalades
Alice Babs att avbryta sin semester med familjen. Istället för att vara
hemma efter ett slitigt turnerande, underhöll hon alltså i Sikfors. Var-
för det nu då? Alice Babs har själv berättat att hon fick ett anbud hon
inte kunde tacka nej till. Så där stod hon alltså, på den stora scenen i
Sikfors, med tusentals människor runt omkring.
Om det fanns någon sådan här "godis-automat" i Sikfors, tror jag inte,
men det kanske hade varit en bra idé?
I Hortlax och Bergsviken fanns varsin Texaco-station. Så småningom
plockades skyltarna ner, och istället fick de namnen; Statoil och
Preem.
I ett hörn av lokalen satt den här trubaduren och sjöng. Trubadur?
Jag tycke han liknade nån jag känner. Därför gick jag fram och frågade:
- Tjena, jag vill bara säga att du sjunger bra. Bor du i Piteå, eller...?
- Well, man kan väl say so here. I have just moved in in a house in
Hortlax.
- Jamen, jamen...där bor jag ju också.
- Do you know some drummer in Hortlax?
- Jamen, jomen, jaaa...JAG är trummis - i mean, drummer...?
- Okey, mayebe you will come to me and play some tunes?
- Shure! When kan jag komma?
- Tomorrow?
- Jag kommer, tomorrow! Yes sir!
Sedan jag gått, så kom jag ihåg vart jag jag hade sett honom. Det var ju
på ICA-Lundmans i Hortlax vid fruktdisken...
Sven-Gösta Jonsson. Mest känd som "Den rockande samen".
Ett gäng riktiga legender...
I sådana här apparater kunde man t. ex. se Bröderna Cartwright.
Ja, ack dessa gamla rariteter.
Vad vore 50-och 60-talet utan sina färgranna pinuppor?
Till vänster Ingo och Floyd. Till höger vackra lättlädda damer.
Radion, tack gode Gud för radion. Ur radion strömmade tusen och åter
tusen klassiker genom åren.
Transistorn. Vem minns inte Klas Burling, Kersti Adams-Ray och
Carl-Eiwar?
Udden igen. Artisterna som förgyllde en midsommar för länge sen
var Owe Thörqvist, Jerry Williams och Gunnar Wiklund. För dans-
musiken svarade Jannes X-tett från Piteå.
Idel stjärnartister...
Owe från Uppsala, Gunnar från Luleå...
Man får väl förmoda att Sikfors-publiken konsumerade en och annan
läskeblask...och även litet starkare saker.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Bilder som inte borde ha visats
Alltför solbränd rabarber...
Den alltför solbrända rabarbern i närbild. Så går det när man inte
använder solskyddsfaktor.
Flugsvampsmamma - med flugsvampsdotter...
Flugsvamp som tappat sin hatt...
Okänd man med oansad Buffalo-Bill-mustasch...
Två glada krusbär...
--------------------------------------------------------------
Bilder-som-inte-borde-ha-visats-fotograf: ROGER LINDQVIST
Jag - en upptäckare...
Man behöver inte gå så värst långt i omgivningen, för att hitta saker som bara ligger och väntar på att få upptäckas. Men det beror ju alldeles på hur pass granskande ögon man har. Pippi Långstrump var en sakletare. Detsamma gäller också mig. Jag tycker om att "gå-på-tur" på olika ställen och spännande platser. Jag gillar helt enkelt att upptäcka. Idag har jag också "upptäckt". Inga revolutionerande saker, utan mest vardagliga ting. Men det är inte heller fy skam.
Bakom vårt vindsfönster i vår gamla stuga, hade jag mitt pojkrum.
Det var däruppe jag satt bakom trummorna och drömde drömmar om
framtiden. I bland så hördes dunket från trummorna ut över hela kvar-
teret. Det hände att jag satt upp emot 8 timmar i sträck och bankade
och slog.
Idag står min gamla D-drums kvar som ett minne över åren med
dansbandet OPUS. De här trummorna använde jag i studion när vi
kompade Kjell Andersson på en av hans inspelningar. Men jag gillade
aldrig de digitala trummorna, akustiska ska det va´.
Vad är nu det här då, kanske någon frågar. Jo, en vanlig svensk-
tillverkad trapp. Mitt personbästa i att ta sig från rummet på vindan
och ner till köksbordet, låg på några ynka sekunder. Det gick så fort
att min far brukade säga till mig att ta det lugnt.
- De låter som om de kommer en elefant nerför trappen brukade
han säga, när jag rusade på som allra mest. Den höga farten berodde
ibland på att morsan hade ropat att det var matdags och när matdoften
letade sig upp till mitt rum då var det bara att fort som bara den "ta
trappen" i tre steg. Å vips, så satt jag där vid de välluktande grytorna. Det
var då som pappa fällde kommentaren.
Våran katt Sessan fullkomligt älskar det gamla huset. Hon brukar smita
in ibland, och kan spendera hela nätter i en skön madrass på vinden.
Häromdagen när hon kom nertrippande från vindsrummet, frågade hon
om hotellfrukosten var serverad. Jovisst, sa jag. Gå bara in i köket så
kan fröken Sessan ta del av vår fräscha frukostbuffé. Hon är just nu vår
enda hotellgäst, och kommer nog också så att förbli. Sveriges enda katt
med eget hus på vischan. Jo, hon ligger rejält efter med hyran, men vi
har inte hjärta att kräva henne på pengar. Hon har varit arbetslös sedan
sommaren 2003.
Jag bestämmer mig för att ta en promenad i det vackra vädret. Men
jag blir en smula eftertänksam när jag hela tiden blir påmind om att
jag fyllt de femtio plus. Säg mig, vad har jag gjort för ont när väg-
verket hela tiden bankar in i min skalle hur gammal jag är?
På motsatta sidan av vägen, brukade man stå och vänta på bussen.
Det var 60-tal, det var grusväg och mina farföräldrar bodde till vänster
alldeles i hörnet. Farmor brukade be de väntande att komma in i stugan
när det var kallt ute. Då bjöd hon på kaffe och bullar medan farfar satt
vid bordet och läste Piteå-Tidningen.
Till höger om hortlaxvägen fanns ett rött mjölkbord. Där lämnade
traktens bönder sina mjölkkrus som mjölkbilen sedan kom och hämtade.
På mjölkbordet satt vi barn, Per, Anders, Roger N. Roger L. Kurt, Ingrid,
Agneta, Elisabet, Torgny m. fl. och drack vår "Sunkist" med sugrör, eller
en flaska "Merry" som vi köpte i den närliggande butiken. En av de bön-
der som kom med mjölk, var Viktor Nilsson. Han hade i regel ett krus
som han balanserade rätt så tjusigt på cykelstången.
----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST legitimerad sakletare, upptäckare & filosof.
Bakom vårt vindsfönster i vår gamla stuga, hade jag mitt pojkrum.
Det var däruppe jag satt bakom trummorna och drömde drömmar om
framtiden. I bland så hördes dunket från trummorna ut över hela kvar-
teret. Det hände att jag satt upp emot 8 timmar i sträck och bankade
och slog.
Idag står min gamla D-drums kvar som ett minne över åren med
dansbandet OPUS. De här trummorna använde jag i studion när vi
kompade Kjell Andersson på en av hans inspelningar. Men jag gillade
aldrig de digitala trummorna, akustiska ska det va´.
Vad är nu det här då, kanske någon frågar. Jo, en vanlig svensk-
tillverkad trapp. Mitt personbästa i att ta sig från rummet på vindan
och ner till köksbordet, låg på några ynka sekunder. Det gick så fort
att min far brukade säga till mig att ta det lugnt.
- De låter som om de kommer en elefant nerför trappen brukade
han säga, när jag rusade på som allra mest. Den höga farten berodde
ibland på att morsan hade ropat att det var matdags och när matdoften
letade sig upp till mitt rum då var det bara att fort som bara den "ta
trappen" i tre steg. Å vips, så satt jag där vid de välluktande grytorna. Det
var då som pappa fällde kommentaren.
Våran katt Sessan fullkomligt älskar det gamla huset. Hon brukar smita
in ibland, och kan spendera hela nätter i en skön madrass på vinden.
Häromdagen när hon kom nertrippande från vindsrummet, frågade hon
om hotellfrukosten var serverad. Jovisst, sa jag. Gå bara in i köket så
kan fröken Sessan ta del av vår fräscha frukostbuffé. Hon är just nu vår
enda hotellgäst, och kommer nog också så att förbli. Sveriges enda katt
med eget hus på vischan. Jo, hon ligger rejält efter med hyran, men vi
har inte hjärta att kräva henne på pengar. Hon har varit arbetslös sedan
sommaren 2003.
Jag bestämmer mig för att ta en promenad i det vackra vädret. Men
jag blir en smula eftertänksam när jag hela tiden blir påmind om att
jag fyllt de femtio plus. Säg mig, vad har jag gjort för ont när väg-
verket hela tiden bankar in i min skalle hur gammal jag är?
På motsatta sidan av vägen, brukade man stå och vänta på bussen.
Det var 60-tal, det var grusväg och mina farföräldrar bodde till vänster
alldeles i hörnet. Farmor brukade be de väntande att komma in i stugan
när det var kallt ute. Då bjöd hon på kaffe och bullar medan farfar satt
vid bordet och läste Piteå-Tidningen.
Till höger om hortlaxvägen fanns ett rött mjölkbord. Där lämnade
traktens bönder sina mjölkkrus som mjölkbilen sedan kom och hämtade.
På mjölkbordet satt vi barn, Per, Anders, Roger N. Roger L. Kurt, Ingrid,
Agneta, Elisabet, Torgny m. fl. och drack vår "Sunkist" med sugrör, eller
en flaska "Merry" som vi köpte i den närliggande butiken. En av de bön-
der som kom med mjölk, var Viktor Nilsson. Han hade i regel ett krus
som han balanserade rätt så tjusigt på cykelstången.
----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST legitimerad sakletare, upptäckare & filosof.
En stund vid havet...
Max blev akut febrig i dag på sitt dagis, så efter telefonsamtal från Jannice så åkte jag och hämtade honom. Någon större fara var det inte. När jag kom så satt han på en stol och läste en saga. Han kändes varm, samt hade också en besvärande rethosta. Men det var inte värre än att han avfyrade ett stort vackert leende mot sin farfar. I dag var också första gången som Max sa: Fajfaj (Farfar!) En historisk dag alltså. Men att säga Roger, kan nog bli betydligt svårare. När Norah gav sig på ett försök att uttala mitt namn, så blev det Jågjej. Elisabeth blir mycket lättare om man säger Bettan. Vilket Norah också gjorde. Ett besök på Gläntan nere vid havet gjorde vi också, Max, farmor och farfar. Och av detta blev det några bilder.
Under åren på Furunäset så brukade vi ofta åka ner med busslaster
med patienter och skötare till Gläntan. Då ägdes Gläntan av lands-
tinget, men senare så övergick det i kommunens ägo.
Det var socioterapeuten Acke Norberg som fick idén till en plats där
patienterna kunde få en plats av lite ro och avkoppling. Gläntan blev
till verklighet 1960/61. Acke Norberg var gift med Onny Norberg f.
Lundqvist från Storfors. Onnys mor var syster till min farmor. Onny
var alltså kusin till min pappa. Acke var förutom socioterapeut, också
musiker. Han spelade trumpet i olika konstellationer. Däribland var han
med i en blåsorkester i Spanien. Eftersom paret Norberg bodde halva
året på spanska solkusten efter att de gått i pension.
Vid Gläntan finns en underbar sandstrand dit många pitebor vallfärdar
varje sommar.
De pulserande vågornas rytm, utgör ett slags magiskt inverkan på mig.
Jag stormtrivs vid havets närvaro. Jag skulle absolut kunna tänka mig
bo vid havet, om jag bara fick den möjligheten, vill säga.
Bakom molnen döljde sig en värmande sol. Dagen har med andra ord
varit väldigt skön och behaglig.
En ung kille kämpade tappert med att försöka fånga in vindarna i
sitt röda segel.
Så småningom fångades vinden upp, även om han fick kämpa därnere
i vattnet en ganska bra stund.
Och ser man på, denna man såg jag i en spegel - konstigt, han verk-
ade väldigt bekant...
I dag, måndagen den 22 augusti 2011, sa Max ordet "farfar" för allra
första gången. Som tack för detta, så bjöd vi honom på en åktur ner
till Gläntan.
Max, är en stor utforskare och nyfiken upptäckare av sin nya värld.
Han tycker om att berätta för sin omgivning om alla de fantastiska
saker som finns runt omkring. Det var nog också därför som Max bes-
tämde sig för att pilla på farfars kameralins just i fotoögonblicket. Inget
undgår honom. Han skall bli en ny Christoffer Columbus när han blir stor.
Även om Amerika redan är upptäckt, så finns det kanhända andra delar
av vår värld som bara ligger där och väntar på att upptäckas - av MAX!
--------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Under åren på Furunäset så brukade vi ofta åka ner med busslaster
med patienter och skötare till Gläntan. Då ägdes Gläntan av lands-
tinget, men senare så övergick det i kommunens ägo.
Det var socioterapeuten Acke Norberg som fick idén till en plats där
patienterna kunde få en plats av lite ro och avkoppling. Gläntan blev
till verklighet 1960/61. Acke Norberg var gift med Onny Norberg f.
Lundqvist från Storfors. Onnys mor var syster till min farmor. Onny
var alltså kusin till min pappa. Acke var förutom socioterapeut, också
musiker. Han spelade trumpet i olika konstellationer. Däribland var han
med i en blåsorkester i Spanien. Eftersom paret Norberg bodde halva
året på spanska solkusten efter att de gått i pension.
Vid Gläntan finns en underbar sandstrand dit många pitebor vallfärdar
varje sommar.
De pulserande vågornas rytm, utgör ett slags magiskt inverkan på mig.
Jag stormtrivs vid havets närvaro. Jag skulle absolut kunna tänka mig
bo vid havet, om jag bara fick den möjligheten, vill säga.
Bakom molnen döljde sig en värmande sol. Dagen har med andra ord
varit väldigt skön och behaglig.
En ung kille kämpade tappert med att försöka fånga in vindarna i
sitt röda segel.
Så småningom fångades vinden upp, även om han fick kämpa därnere
i vattnet en ganska bra stund.
Och ser man på, denna man såg jag i en spegel - konstigt, han verk-
ade väldigt bekant...
I dag, måndagen den 22 augusti 2011, sa Max ordet "farfar" för allra
första gången. Som tack för detta, så bjöd vi honom på en åktur ner
till Gläntan.
Max, är en stor utforskare och nyfiken upptäckare av sin nya värld.
Han tycker om att berätta för sin omgivning om alla de fantastiska
saker som finns runt omkring. Det var nog också därför som Max bes-
tämde sig för att pilla på farfars kameralins just i fotoögonblicket. Inget
undgår honom. Han skall bli en ny Christoffer Columbus när han blir stor.
Även om Amerika redan är upptäckt, så finns det kanhända andra delar
av vår värld som bara ligger där och väntar på att upptäckas - av MAX!
--------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Sommarbilder
Snart är det dags att börja avrunda sommaren 2011. Vad minns man då allra mest av denna fantastiska varma sommar? Alla sköna soldagar ute i den fria naturen, kanhända. Sommaren har jag försökt fånga genom kameran. Här kommer en knippe bilder som togs under flera varma sommarveckor.
Mitt uppe på Pitsundsbron. Det är inte att rekommendera att ta sig en
promenad hitupp. Bilarna kom obehagligt nära...
Pitsundet som det såg ut en dag i slutet av juli...
Vid det gamla färjstället syntes badande människor...
...och givetvis på Norrlands Riviera, Piteå Havsbad...
...badande människor också på Hamnviken i Öjebyn. Ett eldorado när
jag var i 10-11-årsåldern.
En farmor med sitt barnbarn under ett blommigt parasoll. En bild av
den svenska sommaren 2011.
En dag fick vi besök! "Kåggamojet" Axel flög plötsligt in och parkerade
sig på väggen. Vad han ville? Ja, han sa att han bara hade vägarna förbi,
och ville in för att säga ett HEJ!
- Va gör du däruppe, farfar, sa Norah till mig när jag en dag stod
uppe på uthusets tak.
- Jag fotograferar världens vackraste tjej! sa jag och tog denna bild.
På Svensbylijda träffade jag dessa två kossor. Mina morföräldrar i
Blåsmark hade en vit ko. Hennes namn var Norma.
Streaplers gästade Kanislogen i Älvsbyn den 6 juli.
Återigen en bild från Svensbylijda.
Å så alla dessa fagra blommor...
...som skänker sommaren en alldeles extra dynamik.
Ett av naturens många konstigheter.
Kolla däruppåt...! Ja, denna handske har skapat lite tankeverksamhet
hos mig. Hela våren, hela sommaren har den på nåt sätt velat förmedla
ett sorts budskap...?
-------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Mitt uppe på Pitsundsbron. Det är inte att rekommendera att ta sig en
promenad hitupp. Bilarna kom obehagligt nära...
Pitsundet som det såg ut en dag i slutet av juli...
Vid det gamla färjstället syntes badande människor...
...och givetvis på Norrlands Riviera, Piteå Havsbad...
...badande människor också på Hamnviken i Öjebyn. Ett eldorado när
jag var i 10-11-årsåldern.
En farmor med sitt barnbarn under ett blommigt parasoll. En bild av
den svenska sommaren 2011.
En dag fick vi besök! "Kåggamojet" Axel flög plötsligt in och parkerade
sig på väggen. Vad han ville? Ja, han sa att han bara hade vägarna förbi,
och ville in för att säga ett HEJ!
- Va gör du däruppe, farfar, sa Norah till mig när jag en dag stod
uppe på uthusets tak.
- Jag fotograferar världens vackraste tjej! sa jag och tog denna bild.
På Svensbylijda träffade jag dessa två kossor. Mina morföräldrar i
Blåsmark hade en vit ko. Hennes namn var Norma.
Streaplers gästade Kanislogen i Älvsbyn den 6 juli.
Återigen en bild från Svensbylijda.
Å så alla dessa fagra blommor...
...som skänker sommaren en alldeles extra dynamik.
Ett av naturens många konstigheter.
Kolla däruppåt...! Ja, denna handske har skapat lite tankeverksamhet
hos mig. Hela våren, hela sommaren har den på nåt sätt velat förmedla
ett sorts budskap...?
-------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Under min korkek, fast utan Ferdinand
Under min korkek! Fast utan bäste kompisen Ferdinand. Han var i
Skellefteå den här dagen. Ja, här sitter alltså jag. Lutar min rygg mot
den knottriga stammen och bara finns till...
En liten pyttebit därifrån, i samma park, sitter hustrun och avnjuter
blomsterprakten.
I den fina prakten av blommor har bina bråda arbetsdagar.
Här jobbar herr Ture Humla på accord...
Det röda staket som en gång omgav den gamla överläkarbostaden på
Furunäsets sjukhus. Staketet och bostaden finns fortfarande kvar, fast
i en annan skepnad. Det röda huset inrymmer i dag "Doktorsvillan" en
förnämlig restaurang i det hus där bl. a. överläkare Dr. Åderman en
gång bodde med sin familj.
-----"En promenad på Furunäset - fortsätter senare..."
Foto: ROGER LINDQVIST.
Bilder man blir glad av...
Jag trivs bäst i öppna landskap - precis som en viss Ulf Lundell
sjunger om. Jag är en stor vän av ett öppet landskap. Det får mig
att må bra. Naturen har blivt allt viktigare för mig på senare år.
Dimman håller på att lägga sig som ett täcke över den öppna sommar-
ängen.
Ensam herre på sin sommaräng. Klockan är nästan halv tio. Vi kör
vägen mellan Svensbyn och Blåsmark. Plötsligt dyker den här vackra
hästen upp. Jag går ut ut ur bilen, den står där och bara iakttar mig,
så ståtlig och så grann.
En skål full av nyplockade hallon. Häromdagen gick jag över hos
sonen. På deras tomt växer de mest rödaste- och godaste hallon.
Två hallon på sitt hänge - ett av naturens många underverk.
Därute finns tusentals ännu inte tagna foton, så vad väntar vi på...?
-----Foto: ROGER LINDQVIST-----------
Avtryck i sanden
En dag promenerade jag i riktning mot Öholmabron. I närheten såg
jag den här båten ligga i fridfull harmoni.
Väl uppe på bron kan man se denna vy ut över Piteälvens vatten.
Efter besöket vid Öholmabron åkte jag ner till Holmen, d.v.s. Tings-
holmen. Där gjorde jag en barfotapromenad med de skränande mås-
arna som enda sällskap.
-------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Brandlilja
Brandlilja.
------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Finlands vita ros
Finlands vita ros.
----------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Bullerviken
Bullerviken.
------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
