Eldsvådan i Piteå 1926
STORBRANDEN I PITEÅ -
Vårdslöshet med eld på avträde
vållade skador för halv miljon
Den stora branden var givetvis en mycket stor händelse i bygden.
Piteå-Tidningen presenterade nyheten på ovanstående sätt måndagen den 31 maj 1926.
En av de allra största bränder som härjat i Piteå under de senaste århundradet utspelades natten mot söndagen den 30 maj 1926, alltså för nästan exakt fyrtio år sedan. En Pitebo som har ett personligt minne av branden är förre konditorn Hugo Ekberg. Vid branden förstördes nämligen hans konditori och dessutom blev familjen husvill.
- Eftersom det var dagen före mors dag hade vi haft en mycket arbetssam dag i bageriet, berättar herr Ekberg. Vid elva-tiden på kvällen begav jag mig till bageriet för att se efter om allt var i sin ordning och om alla fönster var stängda. Då jag tittade ut genom ett fönster i bageriet upptäckte jag en rökpelare som steg upp bakom uthusen på fastighetens motsatta sida.
Jag skyndade mig genast att alarmera brandkåren och varsko min familj. Min hustru berättade senare att hon och hembiträdet funderat över varför det kom så mycket folk som samlade sig utanför vår fastighet. Att elden spred sig oerhört snabbt säger det faktum att under den korta tid det tog att väcka våra barn hade elden hunnit sprida sig till vår fastighet. Utgången var full av rök när vi lämnade bostaden. Det enda vi hann rädda av vårt lösöre var en kostym, några lådor ur en chiffonje och en regnkappa.
TÅRTSORG
Vid branden totalförstördes också bageriet och bl a gick en mängd morsdagstårtor till spillo. På den söndagen var det sorg i många familjer i Piteå. Inte bara hos de familjer som blivit hemlösa, utan förmodligen också hos de som blivit utan tårta till morsdagsfirandet, slutar herr Ekberg.
Vi saxar från PT:s reportage från den stora branden:
"En förödande eldsvåda har under natten mot söndagen härjat kvarteret Höken och Linden i Piteå stads centrum. Sju fastigheter jämte uthus har lagts i aska och dessutom har ytterligare tre fastigheter mer eller mindre svårt eldhärjats. Bland de sistnämnda befinner sig telegrafen. Samtliga nedbrunna fastigheter voro belägna i kvarteret Linden som begränsas av Storgatan, Aronsgatan, Hamngatan och Uddmansgatan, plus en fastighet som ligger vid Hamngatan.
KLOCKAN KLÄMTAR
Budskapet om att eld utbrutit spred sig med vindens hastighet i staden och redan innan klämtningen i kyrkklockorna underrättat om olyckan hade en mängd människor samlats vid brandstället. Släckningsarbetet som tog sin början strax efter halv tolv, då slangarna började ge vatten, bedrevs i förstone under panikstämning. Åskådarna fingo intrycket av, att arbetet saknade tillräcklig ledning. Så småningom blev emellertid släckningsarbetet mera planmässigt och man inriktadesig då i första hand på att rädda telegrafhuset.
Att det inte var så lätt för dåtidens brandkårer att snabbt kunna sätta igång med släckningsarbetet omfattar följande avsnitt:
"Brandsignal utsändes omkring kl 11.10 och tre minuter senare var brandchefen och de närmaste boende av borgarbrandkåren samlade i brandstationen. Sedan utdrogs motorsprutan och lades på sin plats vid södra kajen. Ångsprutan eldades så upp och slangutläggning som tog 11 minuter i anspråk vidtogs. C:a tio minuter efter det att slangutläggningen var undanstökad hade fullt tryck uppnåtts i slangarna. Släckningsarbetet kunde alltså igångsättas cirka en halv timme efter eldens utbrott.
Efter en stund då faran för intilliggande fastigheter blev överhängande rekvirerades hjälp från Munksund, Lövholmen och Storfors. Munksundsbolaget avsände omedelbart till hjälp tre flodsprutor och från Lövholmen anlände en motorspruta. Dessa släckningsredskap fingo inriktas på kvarterets södra del som nu antänts. Kl halv tre på natten ansågs värsta faran överstånden ehuru släckningsarbetet fortfarande bedrevs med stort iver. Eftersläckning har pågått hela brandnatten och söndagen. Under släckningsarbetet ha inga olyckshändelser av större betydelse inträffat. Några av brandmanskapet har erhållit en del brännskador, dock endast av lindrig beskaffenhet.
Den bild som togs dagen efter branden, visar resterna av fastigheten som inrymde
Ekbergs konditori. Fastigheten som synd bredvid är det gamla telegrafhuset som
klarade sig undan branden, tack vare en berömvärd insats av brandmännen.
"DASS" eldhärd
I nästa nummer berättar tidningen bl a:
"Polisundersökningen rörande den stora branden har under måndagen och tisdagen ägt rum under ledning av stadsfiskal John Sandström.
Rörande brandens uppkomst synes den allmänna uppfattningen bland de därom hörda personerna vara den, at branden börjat i ett avträde tillhörande handl. Axelssons fastighet. Av den hållna polisutredning anses fastslaget att elden med all säkerhet utbrutit i Axelssonska fastighetens avträdeshus o. sedan spritt sig till de intilliggande byggnaderna. Huru elden uppkommit torde ingen, åtminstone icke för närvarande, kunna komma till andra resultat än blotta antaganden. Inga som helst skäl tala för att mordbrand skulle föreligga".
Slutligen uttalar stadsfiskalen som sin personliga åsikt att vårdslös tobaksrökning torde få anses vara skulden till den stora elsvådan.
GLÖMDA RAKKNIVAR
Att det ibland, helt förklarligt, rådde ganska virriga förhållanden på brandplatsen berättar följande:
"En frisör vars lokaler voro hotade med elden, med sedermera räddades, måste i all hast utrymma dessa och därmed fick han hjälp av olika personer. Bl a fanns i raksalongen ett par dussin rakknivar vilka även plockades ut. Dessa blevo emellrtid så säkert undanstoppade att de icke senare kunde återfinnas. Och då raksalongen på måndagen ånyo öppnades stod man där med två slöa skrapor, som fingo nyttjas efter bästa förmåga".
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Maj 1966
Död vid 102-årsålder - 1972
NORRBOTTENS ÄLDSTA DÖD
Fru Helena Edgren.
Norrbottens äldsta invånare, änkefru Helena Edgren, Piteå, avled på onsdagen på Piteå lasarett. Hon skulle den 16 december fyllt 103 år. Maria Helena Edgren var av gammal bergmanssläkt från Nora bergslag i Västmanland. Både fadern och farfadern var förutom jordbrukare också bergsmän. Föräldrarna gifte sig nödåret 1867 och bosatte sig på ett ställe som hette Östanbergshyttan. Där föddes fru Edgren år 1869.
Hon stannade hos föräldrarna tills hon var trettio år då hon gifte sig med smålänningen Per Edgren, som hade grundläggning som sitt huvudsakliga yrke. Det blev signalen till uppbrott. I februari 1900 kom de unga makarna till Piteå. Maken var med och lade grunden både ute på Furunäset, när stadshotellet byggdes och när läroverket kom till 1903 köpte de ett markområde väster om kyrkogården, där villa Solbacka byggdes. Där bodde fru Edgren till för 10 år sedan då församlingen köpte stället.
Vid den tidpunkten var fru Edgren änka sedan många år. Maken dog nämligen redan 1931. I familjen fanns tre döttrar, och den gamla har sedan dess bott tillsammans med en av dem. De senaste åren i en hyreslägenhet. Fru Edgren har dock den senaste tiden vistats på lasarettet.
----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1972
GEORG RYDEBERG: - Jag ber till Gud...
- JAG BER TILL GUD ATT HAN SKA HÄMTA HEM MIG
GEORG RYDEBERG, 74
"Jag var ett fult, udda barn, dessutom fruktansvärt blyg och tafatt. Jag bröt av från alla och kanske gör jag det i dag också. Jag hade inga kamrater. Inga. Jag fortsatte min väg ensam och jag undrar om jag inte går den vägen ännu. Men varför ska vi tala om det nu? Och om mitt ansikte? Jag tycker att vi ska prata om något som jag aldrig har talat om tidigare. Om livet. Om döden. Jag läste förresten häromdagen att medelåldern för män är 73 år, eller kanske såg jag det i TV:n, i den mån jag kan se TV-program eftersom mina ögon är sjuka. De är psykiskt sjuka förstår du. Själv är jag 74 år och känner att jag i stort sett har gjort mitt.
Men jag har en dröm som jag har drömt länge och det är att få göra en film som skulle handla om den unga kvinnans känslor till en äldre man. Ty det är så viktigt att visa att en ung kvinna så oförbehållsamt och så absolut kan lämna sitt liv helt och hållet till en mycket äldre man. Det kanske kan låta fruktansvärt förmätet att säga, men jag vet av erfarenhet att åldersskillnad inte har någon betydelse. Tvärtom kan det betyda något oerhört positivt. För ett tag sedan fanns det en kontrahent, en moatjé, och hon sa till mig att hon aldrig hade fått den värmen, den tryggheten, den chevalereskheten, den uppvaktningen av män i hennes egen ålder. Hon sa att hon var van med män som bara ville en och samma sak.
Många unga män har bara den tanken. Först jag, först jag... Detta gäller inte bara orgasmer utan överhuvudtaget. Och en gång i tiden gällde detta även mig.
Nu har jag nått den åldern, exakt 74 år, och nu har jag råd att säga att jag gärna skulle vilja träffa en kvinna på hennes villkor. Möta henne utan prestige. Ofta ber jag till Gud att han ska ta mig hem, att han ska ta min hand och leda mig till hemmahamnen som jag tror är Älvsborgsfjorden i Göteborg.
Min urna ska placeras hos min älskade mor och vi ska äntligen återförenas.
Och från kyrkogården kluckar Älvsborgsfjorden, den som jag kunde se från fönstret på Timmermansgatan när jag växte upp. Det var då sjömannen inom mig tog form men en svår malaria på Guldkusten avbröt allt detta.
Men innan locket skruvas på kan jag med stor tacksamhet konstatera att livet har givit mig så mycket, så mycket som jag är oändligt tacksam för och som jag varje kväll innan jag släcker min lilla röda nattlampa tackar för. För jag har fått uppleva många framgångar, många motgångar. Jag vill inte säga att jag har skapat dessa motgångar men jag har varit delaktig till dem. Vet du vad jag var, och nu vill jag vara helt ärlig? Jag tror att jag varit rätt snorkig, rätt högdragen. I dag är Georg Rydeberg en ödmjuk, fin och snäll människa. Men det var han inte DÅ".
------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Den 2 maj 1982.
Domusvaruhuset i Piteå ger 60 personer arbete
Domusvaruhuset i Piteå, som nu är under tak skall vara färdigt i september.
Det som på höstkanten skall presenteras allmänheten som varuhuset Domus i Piteå - d.v.s. det kooperativa storbygget i hörnet Storgatan-Aronsgatan - börjar nu ta form. Arbetet fortlöper efter planerna och man har hunnit så långt att det igår kväll var dags för taklagsfest. Då arbetet på det imponerande byggnadsverket ifjol sattes igång räknade man på byggherrehåll mad att kunna slå upp portarna för de första kunderna i slutet av september.
Det var optimistiskt i överkant, menade en del, men så vitt man i dag kan se kommer det preliminära tidsschemat at hålla. Även om det inte är stort mer än fem månader kvar, fem stympade månader. Byggbranschens gemensamma semester kommer ju i juli och under den tiden torde inte ens den mest energiske byggherre kunna föra verket närmare sin fullbordan.
Men företagsledningen andas som sagt optimism. Man har redan praktiskt taget spikat dag före invigningen och även dragit upp riktlinjerna för hur nybyggets färdigställande på lämpligaste sätt skall celebreras. En rundvandring i bygget - som bekant görs den gamla byggnadskroppen mot Storgatan om till oigenkännlighet samtidigt som en ny byggnadskropp vuxit upp på det ställe vid Aronsgatan-Prästgårdsgatan där stadsbor och andra tidigare varit vana att kunna parkera sina bilar - ger ett intryck av liv och rush. Arbetsmomenten går ju alltid in i varandra i ett bygge av den här storleksordningen.
Aktuellt just nu är bl a färdigställande av taket på källarplanet, stålslipning av golven i bottenplanet, VVS-arbeten och montering av fasaden. För at nu nämna några moment. Piteå-Tidningen har tidigare berättat detaljerat om hur det nya affärshuset kommer at se ut och vad det kommer att inrymma i färdigt skick. För dagen kan tilläggas att antalet inom varuhusets väggar anställda beräknas till ca 60. Läggs därtill det arbetskraftsbehov som förtetag i den här branschen av den här storleksordningen för med sig så kan man lätt föreställa sig vilken betydelse varuhuset får även ur arbetsmarknadssynpunkt.
Taklagsfesten.
Vid fredagskvällens taklagsfest var ett 70-tal inbjudna, däribland entreprenörer och arbetare, samt från Konsums styrelse, förvaltningsråd och revisorer. Affärschefen Henning Boström hälsade välkommen och tackade entreprenörer och jobbare för ett gott arbete. Ingenjör Bengt Larsson framförde gästernas tack för förplägnaden, och den allt igenom trevliga samvaron avbröts först vid midnatt.
---------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 12 maj 1962
UNO-X Premiär i Piteå!
- NYA UNO-X ÖPPNAS PÅ STRÖMNÄS -
UNO-X på Strömnäs, Piteå.
I dag öppnas den nya Uno-X-stationen på Strömnäs. Visserligen förefaller det litet malplacerat att öppna serviceanläggning för bilar på ett ställe dit vägen ännu inte nått, men om inte alla löften slår fel kommer väg 506 från bron över strömnäskanalen och ut mot Munksund att vara farbar under senare delen av detta år, och eftersom det går att komma ner till den nya stationen via Källvägen, så har man i alla fall beslutat sig för at öppna. Fast på grund av de mindre goda förbindelserna anser man det nödvändigt att även fortsätta på den gamla platsen ett tag till.
När Uno-X startade på Strömnäs för tere år sedan byggdes en provisorisk station vid Strömnäsgatan i avvaktan på att vägarna skulle byggas och den definitiva platsen skulle bli möjlig at bebygga. Vid den tidpunkten räknade man med att vägsystemet skulle vara klart betydligt tidigare än vad som skett. Orsaken till dröjsmålet lär vara att de pengar som Vägförvaltningen haft till förfogande inte räckt till. Och än väntar man förgäves på att vägdelen från bron över strömnäskanalen och ut moy Munksund skall bli färdigbyggd.
- Vi trodde nog att vi skulle bli betydligt fortare klara för flyttning, säger Uno-X-föreståndaren Sture Nilsson. Men nu kan vi i alla fall öppna den nya stationen, även om vi av naturliga skäl kommer att fortsätta den provosoriska ett tag till, tills vägarna blir klara och vi kan flytta över hela affären.
Det betyder att bensinförsäljningen i huvudsak kommer att tills vidare ligga kvar på den gamla platsen, medan den nya stationen kan bjuda på lokaler för smörjning, tvättning, för underredsbehandling, däckservice och en del annat. Det finns också en gör-det-själv-hall, där en bilägare själv kan få mixtra med sin kärra, om han har lust och tid.
- Vi har lovat att bygga en ordentlig servicestation, och även om det dröjt länge så måste vi nu sätta handling bakom orden, säger hr Nilsson.
Sammanlagt omfattar den nya Uno-X-stationen en yta av ca 300 kvm, och har kostat omkring 300.000 kronor.
---------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 25 mars 1966
Uno-X-tröja. /Tillhör Leif Lidmans samlingar.
Den nya Uno-X-stationen på Strömnäs, Piteå. /Tillhör Leif Lidmans samlingar.
-------------------------------------------------------------------
Järnvägsstationen i Piteås vara eller icke vara... /1982
- GÖR STATIONSHUSET TILL TURISTBYRÅ!
Kampen om det rivningshotade stationshuset i Piteå går vidare. Nu går en av de anställda på stationen, Adam Bäckström, till storms mot SJ:s planer att riva den gamla stationsbyggnaden.
- Skänk stationshuset till kommunen och öppna turistbyrå i lokalerna, lyder Bäckströms förslag.
SJ står dock fast vid sitt rivningsbeslut. Men utan kommunens samtycke krävs regeringstillstånd. Och något sådant har SJ ännu inte sökt.
Tusen och åter tusen resenärer har trampat det gamla stationshusets golv genom åren. Men de senaste tio åren har besökarna varit betydligt färre. Sista rälsbussen lämnade stationen 1972. Sedan dess finns bara här tågklarering och biljettförsäljning till busstrafiken. Och stationshuset förfaller. SJ vill riva byggnaden. Biljettförsäljningen och tågklareringen ska flyttas till en utbyggnad av godsmagasinet. Och huset är i vägen för en framtida expansion. Godstrafiken ökar och SJ vill bygga ut sina spår.
¤ "Vansinnigt att riva"
- Det är vansinnigt att lägga ned. Vi behöver stationshuset menar Adam Bäckström, biträde på vagnsexpeditionen.
- Byggnaden har ett kultuthistoriskt värde. Det kan SJ inte bara strunta i.
Bäckström vill skapa debatt kring stationshusfrågan. Och han kommer själv med ett konkret förslag:
- Skänk byggnaden till Piteå kommun. Låt rusta upp den med AMS-pengar och placera turistbyrån här. Under vinterhalvåret kan någon annan verksamhet inhysas i lokalerna.
¤ "Persontrafik sommartid"
- Under sommartid då folk reser mera kunde man sätta in en rälsbusslinje mellan Piteå och Älvsbyn. Vi måste sätta press på SJ-ledningen så de förstår hur viktig stationen är för Piteå, säger Adam Bäckström.
På SJ regionalt förkastar man Bäckströms förslag helt. Ola Rytting, baningenjör, Luleå:
- Att skänka byggnaden till kommunen är orealistisk. Vi kommer att behöva marken för en framtida spårutbyggnad när godstrafiken ökar. Vi kan inte ta hänsyn till att stationshuset betraktas som kulturhistoriskt värdefull. SJ kan inte ta på sig kostnaderna för underhåll.
¤ Inga kommunala pengar
Kommunalrådet Anders Sundström ställer sig avvaktande till Adam Bäckströms förslag.
- Om AMS skulle bekosta upprustningen och SJ skänker byggnaden till oss kan vi nog ställa upp. Men Piteå kommun tänker definitivt inte bekosta en upprustning. Det får SJ eller staten stå för, understryker kommunalrådet.
- Vilken typ av verksamhet vi i så fall skulle bedriva i stationshuset får vi ta ställning till då, tillägger han.
¤ Stöd från länsantikvarien
Kommunen har hela tiden kämpat för att bevara det gamla stationshuset från 1915. Byggnaden finns med i kommunens bevarandeplan och byggnadsnämnden i Piteå har också avslagit SJ:s rivningsansökan.
- Men vi kan inte förhindra SJ att riva. Bara fördröja ärendet. Men eftersom staten ålagt kommunerna att bevara gamla byggnader borde statsmakterna själva ställa upp, menar Anders Sundström.
Länsantikvarie Gunnar Hedborg går också på Piteå kommuns linje att bevara stationshuset.
- Stationshuset har alltid varit en viktig del av et samhälle. Det är et vackert hus och utgör en avslutning av den fina miljön kring Storgatan. Men nyttjandefrågan är en viktig sak. Byggnaden kan inte stå kvar som en kuliss, menar Hedborg.
¤ Inte sökt regeringstillstånd
Ärendet ligger nu hos SJ centralt. Där inväntar man en inventering från Riksantikvarieämbetet över vilka SJ bör bevara. Sverker Myhrenberg, överingenjör på SJ i Stockholm:
- När den förteckningen är klar får vi se om Piteå stationshus finns med. Då får vi ta kontakt med kommunen igen. Det ekonomiska ansvaret för en upprustning bör ligga hos dem som har bevarandekravet. I det här fallet Piteå kommun.
- Men marken behöver SJ. Kanske kan vi diskutera att flytta huset på något sätt, säger Myhrenberg.
Men utan Piteå kommuns samtycke kan inte SJ riva det gamla stationshuset. För detta måste man ha regeringens tillstånd. Och något sådant tillstånd har SJ ännu inte sökt.
- Vi väntar som sagt in Riksantkvarieämbetets inventering. Men innan detta års slut ska ett beslut om stationshusets framtid vara fattat avslutar Myhrenberg.
---------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 3 april 1982
Stationshuset omkring 1940.
Stationshuset 1957.
Hur var det nu han sa, den där Ryttinger baningenjör i Luleå i den här artikeln:
"Att skänka byggnaden till kommunen är orealistisk. Vi kommer att behöva marken för en framtida spårutbyggnad när godstrafiken ökar. Vi kan inte ta hänsyn till att stationshuset betraktas som kulturhistoriskt värdefullt. SJ kan inte ta på sig kostnaderna för underhåll".
Låt oss ta en titt på hur detta stämmer med den verklighet som råder, idag året 2012. Jag har roat mig med att besöka platsen med min kamera. Så här ser det ut i dag:
Det vackra stationshuset från 1915, är idag borta. Men har i stället ersatts av
en hög trista lastpallar, dumpade tegelstenar, och ser genom detta allt annat än
prydligt ut.
----------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist
De två bilderna av stationshuset har jag lånat av UIf Lindlöf.
Tonårsmannekänger - 1957
Piteå-Tidningen presenterar här de tio flickor som är kandidater i tävlingen om vem som blir Pitebygdens tonårsmannekäng.
Vivi-Anne Johansson
Elisabeth Spens
Britt Laudon
Kajsa Nordström
Marianne Bergström
Karin Jonsson
Stina Eriksson
Kerstin Engman
Ulla Lindström
Kari Bergström
Foto: FOTOTJÄNST, Piteå
-------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 4 april 1957
HUGO EKBERG - Piteå-konditor med 55 år i yrket
¤ Konditor Hugo Ekberg har lämnat yrket efter 55 år, men skulle gärna
vilja börja om från början igen.
- Smaka på dom här pepparkakorna. De är visserligen inte så fina som den Gammel-Sivertz i Luleå gjorde - dom påstods vara den bästa universalmedicinen som fanns i övre Norrland när seklet var ungt - men dom här är åtminstone bra för magen och smakar fint.
Naturligtvis tog jag en pepparkaka. Rådet kom nämligen från den gamle hantverkaren, bagarmästaren Hugo Ekberg, som efter 55 år i yrket bör veta allt om pepparkakor.
Det där om 55 år i yrket har man svårt att tro. Ekberg är ju med sina 67 bara pojken. Men faktum är att han började sina läroår inom konditoriyrket så tidigt att han inte ens fått sin konfirmationskostym. Den tjänade han ihop nere i Söderhamn under sina första kondition utanför hemstaden Piteå.
- Jag fick tidigt klart för mej vad jag skulle bli - nämligen konditor. Fars skomakarverkstad lockade inte det minsta. Nu kan det hända att det där med konditoryrket hörde ihop med att jag alltid tyckt om att doppa. Hur som helst har jag aldrig ångrat mej, även om det många gånger har varit hårt.
Det var 1902 Ekberg började som lärling hos den till Piteå nyinflyttade konditor Torstensson, som efter läroår vid det berömda Konditori Wirström i Härnösand endast 21-årig blev mästare i Piteå. Torstensson var så ung att det egentligen var hans mor som fick stå för mästarvärdigheten. Konditoriet var inrymt i en fastighet vid Storgatan och förutom mästaren och Ekberg fanns det en lärling till. I stan fanns vid tiden ytterligare ett kondotori - nämligen Degermarks. Piteå var den tiden en ännu större idyll än stan är nu och arbetsförhållandena därefter.
KROKAN BARS FYRA MIL
- Ibland fick vi beställningar på gräddtårtor. Då var det inte som nu att vi kunde begära grädde från mejeriet - den tiden hade dom bara tunngrädde som inte gick att vispa upp. Jag fick i stället springa runt mellan Klums, Selanders, Bergströms och Lundbergs, vilka hade ladugårdar. Hade dom inte någon tjockgrädde kvar var det bara att meddela tårtbeställarna att dom fick vänta med sin gräddtårta till ett lämpligare tillfälle.
- Torstensson var en skicklig yrkesman och det var rätt så vanligt att vi fick göra krokaner. Jag minns när förvaltare Lundqvist i Renholmen hade beställt en krokan till sitt silverbröllop. Det konstrika bakverket gick naturligtvis inte att skicka med hästskjuts då skulle det väl ha smulats sönder. Men förvaltaren visste på råd. Han beordrade helt enkelt två arbetare at gå till Piteå och hämta krokanen som packades ner i en stor trälåda. Sedan var det bara att binda fast en lång stång vid lådan varefter de båda männen med stången mellan sig bar krokanen de fyra milen hem till Renholmen.
KAFFE MED DOPP 25 ÖRE
Naturligtvis var det inte som nu att folk gick in och satte sig på konditori för att fördriva någon timma vid en tidning. Oftast var det landsortsbor som under stadsbesöket blivit kaffesugna och gick in för att medelst inbetalning av en 25-öring få doppa sig mätta. En dag under vintern hade vi dock en ordentlig rusning och det var till travtävlingarna på södra fjärden då vi hade ordnat servering ute på isen.
"PITEPOJKAR" SPECIALITET
Den enda konditorispecialitet som Piteå under min tid har haft är anisbröden - eller "Pitepojkar" som de också populärt kallas. Sådana har vi ofta fått beställningar på ända från Uppsala och Gävle.
Den 24 mars 1938. Furunäsets skidvänner beställer fikabröd på
Hugo Ekbergs konditori. Antingen beställdes kaffebrödet över disk,
eller så ringde man på Rikstelefon nummer: 290 & 291, för att därefter
ta sin cykel från Furunäsets sjukhus in till Storgatan.
"LÄSTE" I SÖDERHAMN
Piteå var i början av seklet ingen bra konditorstad och redan 1903 var Torstensson färdig att flytta från stan ner till Söderhamn. Lärlingen Ekberg ville allt för gärna följa med och efter en ordentlig övertalning av pappa skomakaren fick han löfte att följa med Torstenssons. Ekberg var då 14 år och så fort han kom ner till hälsingestaden måste han "gå och läsa". Det blev en arbetsam vinter för den unge pojken som naturligtvis i största möjliga utsträckning måste sköta sitt arbete vid sidan av läsningen.
TILL LULEÅ OCH SIWERTZ
Söderhamn var en ännu sämre konditorstad än Piteå och efter ett år måste mästaren slå vantarna i bordet och begära konkurs. Det blev alltså skilsmässa mellan mästaren och lärlingen. Den förre for ner till Tyskland och den senare till Luleå, båda för att lära mer om yrket. Ekberg hamnade hos Siwertz i Luleå, det då mycket berömda konditoriet. Vid det efter då¨tida förhållandena stora konditoriet skulle allt göras för hand och arbetsstyrkan var den minsta möjliga. Mandelmassan bearbetades i en handdriven kvarn, grädden vispades för hand och all syltning fick vi naturligtvis göra själv. Hösten blev därför en arbetssam tid.
Hugo Ekberg började året 1902 som lärling hos den nyinflyttade konditor
Torstensson. Piteå och världen såg så mycket annorlunda ut vid det
tillfället.
SVÅRT FÅ UT LÖNEN
Min betalning hos Siwertz var 15 kr. i månaden samt mat och husrum. Pengarna fick vi dock inte ut utan allt bokfördes i en motbok. När vi behövde en slant var det bara att gå till mästaren och begära ut en summa. Så skulle jag t. ex. en gång köpa en kostym som kostade 40 kr. Jag gick till mästaren och begärde att få ut den summan. Jag visste att jag hade betydligt mer innestående, men Siwert sa bara att det var omöjligt att jag skulle få ut en sån stor summa och menade att jag kunde köpa kostymen på avbetalning och sedan ta ut 10 kr. i månaden och betala med. Ja, det var bara att lyda, men mästaren fick själv göra upp affären med klädeshandlaren.
HOS HOVLEVERANTÖR I UPPSALA
- Efter två år hos Siwertz for jag ner till Uppsala där jag fick kondition vid Konditori Günter - Sveriges kanske då mest berömda konditori med bl. a. Oscar II:s hovleverantöremblem på dörren. Konditoriet hade en maskinpark som stod på toppen och där fanns mycket att lära.
DOKTORN SOM GÖDDE STATARE
Efter en tid i Uppsala flyttade Ekberg till Enköping, en stad som den tiden levde högt på undergöraren dr. Westerlunds patienter. Inte minst konditorirörelsen tjänade pengar. Doktorn hade 500-600 patienter som inackorderat sig runt om i staden och så fort det fanns anledning skulle undergöraren uppvaktas. Det var svårt att finna lämpliga presenter och oftast blev det att köpa en tårta eller andra finare bakverk till doktorn. Efter sådana uppvaktningar levde statarna i grannskapet på bakverk. Det blev nämligen i regel till dem bakverken skänktes av doktorn.
EGET BAGERI PÅ NORRMALM
1911 återbördades Ekberg till Piteå där han fick anställning vid Berglunds konditori och fettisdagen 1923 öppnade han egen rörelse med ett blygsamt bageri på Norrmalm och butik vid Storgatan. Dit flyttade han också så småningom bageriet.
LINDEN-BRANDEN ÖDELADE
Inflyttningen var dock inte mer än klar när den stora branden i kvarteret Linden inträffade natten mot mors dag 1926. Hela kvarteret ödelades vid branden.
- Ja, det var ett fruktansvärt slag för mej den där branden. Jag hade så smått gjort upp om att köpa den stora fastigheten och inrett ett bra bageri. Dagen före branden hade vi arbetat hårt. Bageriet var fullt med Mors dagstårtor och jag minns att vi under dagen haft Piteå-Tidningens styrelse och Sparbanksfullmäktige som gäster i festvåningen.
- Branden började vid 23-tiden i ett avträde på en granntomt till bageriet. Elden spred sig fruktansvärt fort och det var bara nätt och jämt att vi hann att rädda småflickorna som låg och sov.
- Efter branden var det bara att flytta tillbaka till det gamla bageriet på Norrmalm. Jag var bra nere en lång tid, men så småningom redde det upp sig.
- Jag öppnade butik i fastigheten Storgatan 43 och köpte en fastighet på kvarteret Löjan vid Prästgårdsgatan där jag byggde det bageri som jag nu överlåtit till en måg.
Hamngatan 48 mot Jowa efter stadsbranden 1926.
Henrik Lidman (1924-2003) gifte sig så småningom med konditor Ekbergs
dotter, och tog därefter över konditorverksamheten. Henrik Lidmans far
Axel Leonard Lidman (1897-1945) var född i Svensbyn, och bror till min ingifta
faster Elma Lindqvist f. Lidman (1917-1993). Elma Lindqvist ingick äktenskap
med Sven Lindqvist 1950, och makarna bosatte sig i Storfors.
Konditor Henrik Lidmans farföräldrar, Johan Lidman (1869-1940) samt
makan Lina (1872-1955). Bosatta på Heden i Svensbyn.
Storgatan, Piteå.
Foto: Roger Lindqvist
Storgatan i svartvitt.
Sedan 1923 har Ekbergs konditori varit ett välbeknat inslag i stadsbilden.
Många tusen och åter tusen, har genom åren stannat upp för att ta sig en
kopp kaffe med tillbehör bl a på denna uteterass på Storgatan.
TRIVS MED SITT YRKE
Jag har trivts med mitt yrke, och skulle jag börja om igen så valde jag samma. Jag har faktiskt trivts mer och mer som konditor, trots att jag trivdes redan när jag började. Detta kan vara beroende på att allting har blivit lättare nu och att yrkeskunnigheten har höjts betydligt överlag.
NYTTA AV FACKFÖRENINGEN
Talet om att det var bättre tidigare är felaktigt. Ta bara en sådan sak som arbetstiden. Ända tills det fackföreningarna började kämpa för åttatimmars arbetsdagen var det ingen som tänkte på vilken spilltid det blev. Sålunda brukade vi börja kl. 7 på morgonen alla man. Vi började med att göra degarna och sedan blev det att sitta och vänta till det var färdigjästa. Det blev ofta en och två timmar till ingen nytta. Sedan arbetstiden förkortades får en man börja tidigare med att göra degarna och när de andra kommer är det färdigt att sätta igång med arbetet.
HÖGRE KVALITET
Likaså skulle vi den tiden stanna allesammans till kl. 7 på kvällen för att göra "jäsdegar" för att spara på jästen. Degarna jäste upp två och tre gånger på naten och när vi på morgonen skulle börja arbeta med dem var all jäskraft borta så att vi även då var tvingade att sitta och vänta. Likaså har det blivit betydligt högre kvalitet. När jag började i yrket använde vi t. ex. ungefär ett kilo smör till en liter mjölk i wienerbröden. Numera används ungefär 18 hekto smör.
Likaså har bagarna lärt sig vilken kemisk procedur en deg genomgår. När jag var ung visste vi t. ex. att degen jäste, men inte hur det gick till och varför. Numera vet vi händelseförloppet och processen i sin helhet och kan med tekniska och kemiska hjälpmedel bättra på proceduren.
ARBETE ALLA DAGAR
Beträffande arbetstiden har det skett en verklig revolution inom konditoribranschen. När jag började hade vi aldrig någon ledig dag på hela året. Som t. ex. hos Günters, där vi fick alle man ut på söndagsmorgonen för att göra beställda efterrätter och varje söndag skulle en konditor finnas tillreds att tillverka det som eventuellt tog slut. Det betydde att jag var tredje söndag var helt fast. Någon kompensation för söndagsarbetet fick vi inte.
Före jularna var det värst. Då fick vi arbeta hela dagen före julafton, hela natten och till kl. fyra på eftermiddagen. På juldagsmorgonen var det att ställa sig i bageriet igen för att göra de äggpastejer som hörde till julmiddagens köttsoppa, samt juldesserter. Ja, nog vet han vad han talar om konditor Ekberg när han bjuder omkring kakfatet och rekommenderar lämpliga bakverk.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 26 februari 1957.
Bilderna från branden 1926 har jag lånat av Uffe Lindlöf.
De övriga är privata foton och vykort, som finns i min
samling. /Roger Lindqvist
Farfar, kan du lyfta ner mej nu...
Jag vet inte hur många varv Norah snurrade runt på den karusell som finns i
en lekpark nära vår lägenhet. Men så till slut, tröttnade hon på allt det snurriga.
Det var då som hennes först så glada min, förvandlades.
- Farfar, kan du lyfta ner mej...? Och visst, gjorde jag det.
---------------------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist
Gamla reliker
Foto: Roger Lindqvist
Saffransbullar och en kopp kaffe!
I dag hälsade vi på hos min mor på Hortlaxgården. Och varje gång så blir hon glad när hon ser oss komma. Med som en liten present, hade vi Elisabeths nybakade saffransbullar, vilket hon blev väldigt förtjust över. Efter hennes lunch, åkte hon med ut på en åktur, runt om i bygden. Vid hemkomsten besökte hon oss i lägenheten, några timmar. Tyvärr så har hon väldigt svårt att gå, så det där med vår trapp med sina 16 steg, trodde jag skulle bli till ett hinder. Men se, det gick över förväntan. Det är andra gången på realtivt kort tid som hon stegade sig uppför - i mina ögon - ett oövervinnerligt hinder. Men skam den som ger sig!
Foto: Roger Lindqvist
Långskatan, Öjebyn
Foto: Roger Lindqvist
Kyrkan mitt i byn...
Foto: Roger Lindqvist
Frisyr a´la Povel Ramel.
En julhelg för några år sedan, blev vi bjudna till Elisabeths syster Ulla-Mai och hennes familj. Någon timme innan avfärden, tyckte min fru att jag såg så långhårig ut. Okej, sa jag då får du hjälpa mig. Det slutade med en frisyr som Povel Ramels. Jag drog ner min vintermössa over mitt kala stackars huvud, satte mig i bilen och drog. Under resans gång gjorde jag mitt bästa för att förtränga den uppkomna situationen. Så gott som det nu bara gick. När vi kom fram, och när min mössa blottade det kala ramelska huvudet, fokuserades allas blickar på stackars hårlösa mig. Nåja, någon tyckte att det passade mig (oj, vad den människan ljög), någon annan tyckte att det inte alls var så farligt. Hur som helst så blev jag i alla fall bjuden på mat. Och det var väl skönt, att inte mitt kala huvud gjorde att jag helt enkelt portades. Avslutligen kan jag även nämna, att när vi på småtimmarna skulle åka hem, visade tempmätaren hela 36 minus grader. Gissa om jag frös om flinten. Sanningen att säga, så var det ett enkelt misstag som gjorde att det blev som det blev. Inställningen på rakapparaten, trilskades därav min hustrus miss.
Det börjar åter vara dags att klippa håret. Idag gör jag det själv. Det är med andra ord
slut med frisyr á la Povel Ramel.
--------------------------------------------------------
Hjärtats nyckel
Jag var vänlig och öppen,
när jag gav dig mitt hjärtas
dyrbara nyckel som gåva.
Du beslutade i hastigt mod
att kasta bort den.
Av den anledningen,
äger du inte längre tillträde
äger du inte längre tillträde
till mitt hjärtas innersta rum.
ROGER LINDQVIST
En familjebibel berättar
I en av våra tre bokhyllor, finns några riktigt gamla böcker. Däribland både min
morfars samt min farfars biblar. En familjebibel kan vara rätt så intressant att
titta i. Här finns en förteckning över alla de tio barn som föddes i min fars familj.
Här finns också några ditklistrade dödsannonnser.
Emma Kristina Sandström f. Svedberg, var min farmorsmors syster. Maria Lovisa
Eriksson f. Svedberg var min farmors mor. De båda systrarna var barnfödda i Lillpite.
Hilda Karolina Eriksson, f. Lindkvist, var min farfars syster, född i Blåfors, Västerbotten.
Hon ingick äktenskap med min farmors bror, Johan Eriksson från Stensjökullen.
Vilma Elisabeth Lundkvist, f. Eriksson var även hon en syster till farmor Hanna. Som
den uppmärksamme kan se, så har även jag klottrat dit mitt namn - med röd bläckpenna.
Bibeln kom i min ägo sommaren 1970. Den skulle kastas, men tänk en sådan tur att jag
var där när den höll på att städas bort.
Förteckningen över familjen Amandus Lindkvist, Hortlax. Här har jag hittat några
sakfel, angående födelseår. Tror inte det var min farmor som präntade ner detta.
Känner inte igen hennes handstil. Troligen var det någon av döttrarna som fattade
pennan och skrev. Hanna var född den 6 mars inte 8 som här angivits. Erik var född
den 19 december 1912 inte den 18. Sven Rudolf Lindkvist var född den 3 oktober 1919,
och inget annat. Karl Artur föddes den 3 april 1921 inte 1922. Den 19 februari 1923
födde farmor Hanna tvillingarna John och Sigrid. Och om jag inte minns fel, så kom
systern Sigrid några minuter före sin bror, tillika min far, John. Något som de båda
skämtade om ibland när de träffades.
--------------------------------------------------------------------------------
I väntan på middagsgäster...
Det relativt nyslipade och nylackade köksbordet, är som synes dukat och klart.
I väntan på våra middagsgäster.
------------------------------------------------------------
Lördagsgästen Max och Alfons Åberg
Max myste med sin farmor och farfar i lördags. Vad som förhöjde njutningen,
var även: Punkt 1: Godis. Punkt 2: Alfons Åberg. Max är en givmild natur,
han skänkte bort några godisar till sina farföräldrar. Bl. a. Ahlgrens bilar.
-----------------------------------------------
Foto: Farfar
Foto: Farfar
Krossa Jantelagen - NU...!
Mor & Far
Den Herschellska väderlekstabellen - 1845
Dop i Hortlax kyrka
Pappa Andreas med sonen Malte strax före ceremonin.
Dopfunt och dopljus.
Kusinen Max trodde först att det var Maltes födelsedag, med tanke
på alla presenter.
Fr. v. storasyster Norah, mamma Jennie, pappa Andreas,
Malte samt prästen Anna Andersson, som varsamt lägger sin hand
till välsignelse på lille John Maltes huvud.
Dopvattnet, fick storasyster Norah och moster Jessica hälla upp.
Bilden: Anna Andersson med lille John Malte Lindkvist.
Familjen Lindkvist/Öhlund; Andreas, Jennie, Norah och Malte i Hortlax
kyrka söndagen den 4 november 2012.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
