Roger Lindqvist

Livet följer sina egna spår. Så outgrundligt, och ibland helt stick i stäv mot ens egna vilja. När livet svänger som allra värst, som en jättelik karusell, försöker man krampaktigt hålla sig kvar, men ibland tappar man greppet. Den 15 mars, året 1980, skall för alltid finnas kvar i vårt medvetande. Det var den dagen som Elisabeths mamma somnade in, efter en tids sjukdom, endast 49 år gammal. Sorgen var den första tiden förlamande, innan vi så småningom lyckades tygla den en aning. Döden är ju så oåterkallelig, och det enda som den lämnar kvar är en stor och hopplös saknad. Tomheten breder ut sig som ett par fågelvingar, och det skall ärligen sägas att det tog flera år av bearbetning innan ljuset åter syntes i tunneln. Två år därpå, den 25 mars 1982 knackade döden åter på dörren. Elisabeths pappa dog plötsligt vid nyss fyllda 60. Och ännu en gång tog sorgen sitt förhatliga grepp om oss alla. Många år har förflutit, och det värsta har lagt sig. Men frågan som vi fortfarande ställer oss är, varför?

En ny dag, den näst sista, och i morgon nyårsafton kommer Norah med sin mamma och pappa på besök. Alltid lika roligt när hon kommer, ja, jag tror att Norah är nåt av en välbehövlig vitamininjektion för oss alla. Med sin blotta närvaro, gör hon att alla eventuella problem flyger sin väg, och där långt inne i hjärtat blir man så lycksaligt varm och tillfreds när Norah avfyrar sitt underbara leende. I denna dag som idag är, har vi åter köat i stan. SUCK! Men måste man så måste man, det är den enda förklaring jag kan ge. I morse kom vi underfund med att det fanns ett stort gapande hål i vårt kylskåp. Var den trasig? Svaret är  Nej! Det var bara det att julmaten som vi vant oss med, är uppäten och borta, därav tomheten och det sk. "hålet". Så vad hände? Jo, snabbt som ögat in till stan, för att inte svälta ihjäl. Kanske det finns risk för undernäring, men när jag i denna stund blickar ner mot min stinna grosshandlarmage, så förstår jag att faran inte är direkt överhängande.

Ur Rowells Postorderkatalog, har jag hämtat dessa nostalgiska minnen. Håll till godo.

Började i mitt första dansband 1973. Sen har det blivit några stycken. Har under hösten medverkat i Piteå Tidningen, med berättelser om olika händelser och möten, som kommit mig till del genom dansbandsmusiken. " Minnesvärda möten", infört den 9 september, "Mona Krantz en angenäm bekantskap", infört den 26 september och "Långträsk ett populärt ställe under glansåren", infört den 1 oktober. Ska försöka lägga in lite bilder som jag samlat på mig, som handlar om de band jag spelat i. Först i raden kommer ROLF ÅHMANS från Älvsbyn, på ett foto från sommaren 1976.

Tänk att få stanna klockan en stund. Kanske resa bakåt i tiden, få möjlighet att åter möta de nära och kära som inte längre finns. Pappa dog 2005, i en ålder av 82 år. De sista åren var en kamp mot den fruktade Alzheimer. Mamma finns fortfarande kvar, och vid 79 års ålder har hon den stora lyckan att ha begåvats med två barnbarnsbarn, Elliott född 2006, son till Mathias och Jessica, samt Norah, dotter till Andreas och Jennie.

Det nya året närmar sig med stormsteg. Och som en naturlig del, tränger sig tankarna på, när man så här i slutet försöker sig på att sammanfatta det gågna 2008. På det personliga planet har det mesta varit okej. Även om jag vid midsommartid lita nervöst fick vänta på försäkringskassans utslag. Efter många möten med handläggare, doktorer, arbetsgivare är det liksom skönt att äntligen komma till ro. När utslaget sen blev till min fördel, så kändes det som om en stor sten lyfts från mina axlar. Att "måste" lämna sitt jobb, var inte det allra lättaste. Men när kroppen så småningom sa ifrån så fanns inget annat att göra, och det var med en slags sorg som jag 2002 gick hem från mitt jobb, för att aldrig mer återvända. Vad jag mest saknat genom åren är den sociala kontakt som det innebär att ha ett jobb. Vid frukostbordet fanns en härlig stämmning, när vi tillsammans försökte oss på att lösa världsproblemen. Och jag tänker ibland lite vemodigt på alla de av mina arbetskamrater som inte längre finns mitt ibland oss. Tack snälla Bosse för att jag fick förmånen att lära känna dig. Tack Harry L., för din alltid sprudlande energi, som liksom var en vitamininjektion för oss alla. Ett nytt kapitel ur livets bok, håller på att skrivas, men jag ska aldrig glömma er, Christer H. Brage, Harry N. Olle, Göte L. Göte A. Kalle, Naser, Eva, Bruno, Lasse, Bertil, Stig, Sven, Per-Olov, Lasse L., och många många fler.

Vad som betytt allra mest under det gångna året, är utan tvekan barnbarnet Norahs födelse den 28 juli. Att få den stora äran att bli farmor och farfar åt "vårt lilla mirakel", trotsar naturligtvis allt annat.

Slutar med en illustration från "det gamla" Piteå, som det en gång såg ut, Storgatan klädd i vinterskrud

På ett ganska suddigt foto, från julen 1965, sitter en liten kille och beundrar sina klappar, omgiven av syster, mor och far. Den lilla killen är jag, och kan ni tänka er, jag kan än idag minnas hur fantastiskt underbart det var att öppna de där paketen som den vänlige jultomten så snällt gav mig. Jag var åtta år gammal, och resan här i livet hade knappt börjat.

Betänk, att denna "tingest", var det allra senaste på radiofronten året 1959

Urklipp ur Norra-Västerbotten

Ännu ett kåseri, denna gång om en av mina stora idoler, Povel Ramel. Men också om gamla grammofoner, ett svunnet 60-tal, popband mm mm. Hämtat ur Piteå-Tidningen, den 11 maj 2007.

Kåseri som jag författat, hämtat ur Piteå-Tidningen, publicerat den 20 maj 2006.

"Mellandagsrea!" "Öppet från kl. 9". Med stora färgsprakande anslag, uppsatt på olika jättestora skyltfönster, ropar diverse affärsidkare ut budskapet om vad alla visste skulle komma. Kraftigt nedsatta priser på kanske just den där jättedyra julklappen som man letat efter i timtal, bland oändliga köer, i ett myller av stressade och uppjagade människor. Sen när man sitter där, alldeles urlakad på julaftonskvällen, så trött att man knappt orkar lyfta vörtlimpsmackan till munnen, så händer just detta, jag skulle vilja uttrycka det som ett hån: REALISATION! Varför inte dra lärdom av alla föregående jular, stressa mindre, även om det betyder några julklappar mindre. Blir man då lyckligare av allt detta som jag nyss nämnt? Svaret är väl klart som korvspad: NEJ!

Har nyss avklarat ett besök i vår stad, Piteå. Snacka om myrstack, folk vart än ögat når. Skulle handla på ICA-Kvantum. Att få en parkering var inte det allra lättaste. Men efter en stunds febrilt jagande, så uppenbarade sig ett mirakel. Rakt där framme gapade ett stort utrymme, som bara skrek efter att bli använd. Lotsade in "blå faran" snyggt och tryggt, och sen var det bara att kasta sig in i folkhavet. På vägen ut från affären kom nästa pärs. Ett oändligt tålamodsväntande, innan vi åter svängde ut med den "blå faran" ut i helgtrafiken. Ja, vi stod där så pass länge att hade jag haft ett par bräder hammare spik och såg, hade jag utan tvekan hunnit bygga en friggeboda vid sidan om. Eventuellt också byggt en tillhörande altan, och när jag ändå hållit på, sprungit i väg till JOWA, för att köpa en dunk med faluröd färg. Och om inte det varit nog, även hunnit med bedriften att baka lite bröd och kokat kaffe, samt även inmundigat det ute på den nybyggda altanen. SÅÅÅ  LÅÅÅÅÅÅÅNG väntan blev det. PUH!

Nu är vi åter härhemma, i tryggt förvar. Har även varit hos min mor, druckit kaffe, tänt tre små ljus, umgåtts på det allra bästa sätt, och nu sitter jag ju här och filosoferar. Sammanfattningsvis kan man väl säga som så: "Stressa för guds skull mindre. Ta istället lite kvalitétstid med varandra, så mår vi alla så mycket bättre."

PS   Passa er för köer!

Julhandel inför julhelgen 1966.

Kan en annandagsmorgon börja bättre? Nja, jag tror inte det. Vid frukostbordet denna morgon sitter den lilla damen Norah, tillsammans med sin farmor och farfar. Därute ligger vinterlandskapet ännu i mörker. På bordet brinner fyra adventsljus, med en klar och tydlig låga. I fönstret sitter katten Sessan, och liksom oss njuter av tillvaron, medan hennes kattbror ännu ligger kvar på sin blå favoritkudde, och spinner så högt att det ibland kan tyckas störande. Annandagjul, alla paket är sedan länge öppnade, tomten har åkt hem till sitt, efter väl förättat värv. Så här sitter vi nu, farmor och farfar, med sitt lilla mirakel Norah, som verkar helt obrydd om den uppståndelse hon orsakar, bara genom sin blotta närvaro. Tillsammans med sin älskade docka är det så småningom dags att lägga sig till vila en stund, Norah du älskade lilla barn, sov så sött i dina drömmar.


ROGER

Norah är hos oss ikväll. Bättre sällskap kan man faktiskt inte få. För en liten stund sen, fick Norah besök av alla barns vän, John Blund. Han kom med sitt paraply, strödde lite sömnpulver i Norahs ögon, räckte henne sin hand och sa: "Kom lilla vän, jag ser att du är trött, följ med mig vetja, så ska jag visa dig vart jag bor. Vi flyger bort en stund, medan din farmor och farfar dricker sitt kvällskaffe. Långt långt bort, där inga vuxna har tillträde, bara små rara barn, precis som du Norah, där bor jag i ett sagoslott gjort av pepparkakor. Du ska få träffa min familj, fru Blund samt även våra barn Jonny, Janne och lilla Petronella. Du ska veta Norah, att du alltid är välkommen hit hos oss, så fort du är trött ringer en signal hemma i mitt vardagsrum. Och det ska jag säga, ingen annan kan höra, ingen i hela världen, bara jag, i egenskap av den för alla barn välkände John Blund. Vet du va, Norah? Jag har faktiskt hälsat på både hos din mamma och pappa när dom var små. Och kan du tänka dig, även din farmor och farfar har jag tagit med på en flygtur till drömmens rike, om jag inte minns alldeles fel hälsade jag på i Hortlax redan på hösten 1957, då var din farfar, tro det eller ej en liten skrikande kille med blöjor. Vistträsk har jag också besökt, nån gång i början av maj 1958, det var din farmor som låg och skrek i sin säng. Så du förstår Norah, jag är en ganska så gammal herre som varit med om det mesta. Vet du va? När du blir stor och får egna små barn, gissa vem som kommer på besök? Rätt gissat Norah, det är jag som ska strö lite sömnpulver i dina barns ögon. Men nu tror jag Norah att vi ska skynda oss tillbaks till Hortlax, och till din farmor och farfar, för om jag inte bestämt tar fel har dom just druckit färdigt sitt kvällskaffe."

FARFAR

Tänk om vi kunde dra klockan tillbaks, och kunna tanka med 1959 års priser.

Ibland i mina dystraste stunder, har jag svårt att förstå all denna ondska och mänskligt lidande, som finns oss alla så nära. Ondskan är ingen ny företeelse, den har ju vandrat tätt intill vår sida så länge som mänskligheten funnits. Jag minns från min barndom en obehaglig händelse. En kväll satt jag framför vår tv därhemma. Min far följde nyhetsrapporteringen från "den stora världen" med intresse. Så plötsligt, utan förvarning, på bästa sändningstid, uppenbarar sig Saigons polischef med en tillfångatagen FNL-officer. (Tv-inslaget handlade om Vietnamkriget). Bryskt och kallblodigt sätter han sin revolver mot mannens huvud och avlossar ett skott. Jag minns hur illa berörd jag blev. Med blodet sprutande ur sitt trasiga huvud, ligger han sen där på en smutsig gata, och dör framför tv-kamerorna. Bilden har sen dess funnits kvar nånstans i mitt inre, och varje gång jag konfronteras med någon form av ondska, tänker jag på den där kvällen 1968.

I den lilla by där jag bodde kände alla varandra. Att nån farbror i grannskapet skulle mörda och lemlästa en oskyldig ung flicka, var i det närmaste otänkbart. Våldet hade ännu inte kommit oss så nära. Visst fanns problem även då, visst fanns kriminalitet, svek, otrohet, ja till och med mord, men det var på nåt sätt endast i tv:n när Sven Lindahl pliktskyldigast läste sina nyheter. Ondskan var alltid på någon annan plats, inte i min värld, inte i  Övremarken i lilla oskyldiga Hortlax. Okej, det kanske låter som en sörgårdsidyll, men det är just så jag minns den här tiden i mitt egna barndomsrike.

Det fanns en tid när både skola och föräldrar betonade vikten av etik och moral. Man "gick i lära", för att beredas att möta världen där ute. Skulle man åka buss till stan, fanns de här orden inympat i hjärnbarken: "Om du ser någon gammal tant eller farbror, och det är fullt i bussen, res dig upp och ge plats." I farmor och farfars hus invid Hortlaxvägen, bodde även min mormor och morfar. Farföräldrar där nere, morföräldrar däruppe, ganska praktiskt med andra ord. Men det fanns en djupare dimension i det hela, det där att kunna umgås med de äldre. Att höra deras berättelser från flydda tider, kom att berika mitt liv, senare i vuxen ålder. Deras röster finns på nåt sätt ännu kvar, åtminstone från min morfar som levde allra längst, och som satt djupa avtryck i mitt innersta. Det fanns en kärleksfull relation generationer emellan, och på köpet fick jag goda förebilder. Som föräldrar, släktingar gjorde, så gjorde också jag.

Att värna om de svaga i samhället, var nåt som fanns i tidsandan. Min far var självklart socialdemokrat, och han hade goda skäl för sin åskådning. Under trettiotalets slut, i den stora depressionens tidevarv, tillhörde han den stora skara som med mössan i hand tiggde och bad att få jobb, i hans fall som märkpojke vid Storforssågen i Bergsviken. Ränderna gick aldrig ur, för när han senare i livet nån gång berättade om den här tiden, var det med ett visst vemod i rösten. Såna erfarenheter formade honom som människa, och i hans sätt att se på sin värld. Livets huvudregel var, att om än det är enkelt och fattigt, glöm inte bort dina medmänniskor. Det finns måhända nån därute som behöver just din hjälp. Tyvärr har det mesta gått förlorat idag, i de "snabba klippens tidevarv". Människor mår inte bra i vår "kontaktlösa värld." De goda förebilderna har blivit förpassade till glömskans mörker. Idag gäller helt andra förutsättningar.

Eller hur var det nu, det där som jag tillsammans med mina kompisar en gång fick lära, där vi satt på hårda träbänkar i församlingshemmet i Hortlax, under vår söndagsskolelektion? "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."


ROGER LINDQVIST

Huvudperson denna julafton är utan tvekan farmor och farfars lilla prinsessa, NORAH. Med en alldeles underbar klänning och tillhörande skor, slog hon knockout på oss alla. Och vad bättre är, imorgon dvs. juldagen, kommer Norah åter igen hos sin farmor och farfar, och då ska vi "rå om henne" till annandagen. Som sagt  Norahs allra första jul, och som jag ser det verkar hon trivas som en fisk i vattnet. Än en gång, eller hur var det nu Arne Weise brukade säga, "Från oss alla, till er alla en riktigt GOD JUL !

ROGER

Man kan väl lugnt säga, att det är denna stundande helg som inrymmer de allra största förväntningarna. Som barn var det det de absolut mest ultimata, att vänta på tomten, samt höra Benjamin Syrsa tillsammans med Bengt Feldreich sjunga in julen. Men tyvärr, nånstans på vägen in i vuxenlivet tappades den där äkta barnaglädjen bort. Numer är väl julhelgen, åtmin stone för mig, nästan som vilken annan helg som helst. Visst står granen där med sitt glitter, visst lyser stjärnan i sitt fönster, men inget är som förr. Denna helg påminner mig också om alla de nära och kära som inte längre finns oss så nära.

Vårt barnbarn Norah, som föddes i somras, kommer i morgon i sällskap med sin mamma och pappa. Att bli farfar och farmor, är bland det allra största som vi varit med om. Så det är en glädje utan dess like varje gång hon kommer på besök. När våra barn föddes, Ante 1982, Robban 1984 och Danne 1987, var ju glädjen och lyckan enorm. Men, den där speciella känslan att få uppleva när ens egna barn blir förälder, och att få titta in i lilla Norahs underbart vackra blå ögon, då finns inte längre de där rätta orden. Hjärtat vill liksom smälta, och när man kramar hennes lilla gosiga babykropp, då känner jag att detta om något är livets absoluta mening. Så snälla lilla Norah, du är det bästa som hänt.

Julaftonen 2008, är det tredje året utan min far. Han gick bort sommaren 2005, sörjd och saknad av oss alla. De sista fem åren var en ständig kamp mot den fruktade Alzheimer, som så småningom berövade honom hans liv. Den personliga kartan, världen runt omkring mig, har definitivt undan för undan ritats om. Samma år min far gick bort, dog även min mosters man. 2007 avled ytterligare en nära bekant, gift med min mors yngsta syster. Världen är i ständig förändring, man måste helt enkelt njuta av de guldkorn som livet har att erbjuda, så länge som man överhuvudtaget bara kan.

2005 var också det året då jag insjuknade i en lungåkomma. Min far hade flyttat till ett äldreboende, medan min mor bodde kvar i deras gemensamma lägenhet. Januari månad gick flytten, mycket som skulle klaffa rent praktiskt. Men även inte att förglömma det känslomässiga. Efter 57 års äktenskap blev min mor ensam. Februari den 14, tittar min läkare på mig med allvarliga ögon, samtidigt som hon berättar om min sk. "förändring". Lungförändringen visade sig bestå av en stor "knöl", som man uttryckte det. Bronkoskopiundersökningen i Sunderbyn visade att "det" måste åtgärdas genom en operation på Thoraxkliniken i Umeå. "Vi kan inte utesluta att det är en lungcancer", med dessa ord åkte jag hem för att invänta ytterligare besked. "Den svarta onsdagen i mörka mars", hade jag ett samtal med en av Thoraxkirurgerna. "Som jag ser det, så rör det sig om en elakartad tumör. Du måste opereras omgående." Tanken svindlade, det här händer inte, inte mig, var det första som rusade genom mitt huvud.

Torsdagen den 29 april 2005, sitter jag och min fru inne i ett kalt vitt rum, på universitetssjukhuset i Umeå. Den norske kirurgen berättar utan omsvep, att det rör sig om en cancertumör. Han ber mig lyfta ena armen, och med en röd tuschpenna ritar han ett streck på min högra sida. "Där ska vi operera i morgon", säger han och tar oss i hand. Den 30 april, min hustrus födelsedag, åker jag in på operationssalen, för att plocka bort min "inre fiende". Några timmar senare vaknar jag så upp på intensiven, där det första jag ser är min fru och en leende sköterska. "Roger!", hör jag min fru säga, "Det var ingen cancer, det var en godartad tumör" "Klia mig på näsan!", säger jag i mitt omtöcknade tillstånd. Inte förrän långt därefter, inser jag vidden av det hon sagt. "Ingen cancer", säger jag förvånat. "Men dom sa ju att det var elakartat."

Hjärnan rör sig långsamt, pga. starka smärtstillande sprutor. "Men tänk en sån tur, du hade", säger avdelningsläkaren Stefan. "Vi trodde alla att det var en lungcancer." Jag personligen visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Flera månader var min inställning ganska så klar. "Jaha du Roger, att allt en dag har sitt slut, det vet jag. Men gode Gud, måste jag dö vid 47 års ålder?" Tacksamheten visste inga gränser. Hemma igen, hos familjen, trots en några veckors smärtsam återhämtning. Men vad gör väl det. Jag har ju fått livet tillbaks. Min far som inte längre hade riktig koll på sin omgivning, pga. sin sjukdom, förvånade oss alla när jag nån vecka efter hemkomsten gör ett besök, och när jag omfamnar honom, ser jag hur en tår trillar nerför hans kind. Den förlorade sonen var hemma.

Fem veckor efter min operation, avlider min far i en ålder av 82 år. Livet kan ibland bjuda på hårt motstånd. Men när allt tråkigt är över, föds en enorm tacksamhet och glädje. Och det är denna tacksamhet som man måste förvalta på ett klokt och ödmjukt sätt. Därför ser jag idag med andra ögon på världen. Jag försöker glädjas åt det lilla i tillvaron. Ta varje dag som en värdefull gåva, för man vet ju inte vad som lurar bakom nästa hörn.

ROGER