Tiden
Någonstans stannar tiden,
på en plats så olik vår.
När vår stund på jorden
är förliden,
torkar någon bort en ensam tår.
Aldrig mer ord som farligt sårar,
i stället varma händers smek,
inget som längre oss försvårar,
varje ny dag blir till en yster lek.
Roger Lindqvist
Norah 2008
En titt tillbaka i mina publicerade inlägg, vittnar om att barnbarnet Norah, fyllde 5 månader den 28 december 2008. Min blogg var då nästan en vecka gammal. Fyra år har svunnit sedan detta skrevs. Idag har hon uppnått den aktningsvärda åldern av hela fyra år.
Fr. v. Andreas, och Roger med Norah i famnen.
------------------------------------------------------------------------------------
Nyårsrevy 1940-tal
Det börjar så smått dra ihop sig till att äntra revyscenerna runt om i landet. Även här i Piteå har vi en revy, som vid det här laget har rätt så många år på nacken. För något år sedan, fick jag nöjet att skriva några nummer till ensemblen. På 1940-talet uppfördes en rad nyårsspektakel - om man nu får lov att kalla det så - i Storfors Folkets Hus. Två av mina släktingar medverkade. Dels min pappas äldre bror, Gunnar Lindqvist (1918-1991), samt en kusin till min far, Odal Lundqvist (1920-2000). Gunnar i skepnad av aktör, Odal som musiker. Även en annan bekant syns på den svartvita bilden, Nils Stenberg, handlare från Övremarken, Hortlax. Nisse med familj bodde i granngården, endast några tiotal meter från mitt föräldrahem.
Folkets Hus i Storfors. På estraden ses min pappas bror Gunnar Lindqvist, stående
längst t.v. med en dam vid sin sida. Gunnar bär en hög hatt samt rosett. Längst
t.h. syns Nils Stenberg med halmhatt på sitt huvud och med en mörkklädd dam
vid sin sida. Längst fram ses revyorkestern. Mannen med trumpeten är min fars
kusin Odal Lundqvist. I vanliga fall trakterade han trummor, men det kan förhålla
sig så, att han bytt instrument inför fotograferingen med mannen med bastrumman.
Jag vill minnas att Gunnar en gång berättade att i orkestern fanns en man vid naman
Hasse Aldrin från Munksund. Hans instrument brukade vara trumpet. Lägg märke
till bokstaven Hpå de vita notställen. Kan vara H som i Aldrin?
------------------------------------------------------------------------------------------------
Hortlax, nyårsafton 31 december 2012
Efter ett besök hos min mamma, gick jag en liten promenad med min medhavda kamera. Igår minusgrader, idag plusgrader. Resultatet av temeratursvängningarna har lett till halka. Ett besök hos Mia och Daniel, som gav mig ett välkommet möte med barnbarnet Norah som också kom för att hälsa på. Hon berättade om mormors tre katter, där två av dem nu var döda. Men, sa hon, Dexter lever fortfarande. Tur är väl det. Våra två katter, Pelle och Sessan lever ju tillsammans med ytterligare en katt, Selma. Det gnisslar och gnäller om deras förhållande, som ett bevis på detta eldfängda, så såg jag en liten rispa på Selmas nos. Kan tänkas att hon haft närkontakt av tredje graden med Pelle?
Du ståtliga vackra barndomskyrka. På sin höjd har den blickat ut över
vår by sedan 1917.
------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
GOTT NYTT ÅR!
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1975
Norah & Malte
Bland alla de julhälsningar som vi fått, så ligger den här närmast hjärtat.
Norah och Malte med bus i blicken.
Julaftonsbilder
Julafton! Hemma hos Robert, Jannice och Max. Och som Max väntade, väntade och väntade. Men så kom tomten, Max drog sig tillbaka en pyttestund, eftersom han var lite rädd. Men det gick snabbt över. För när tomten väl började dela ut hårda som mjuka klappar, var Max åter sitt vanliga jag. Han bistod tomten med att överlämna klapparna till respektive mottagare. Och när den stora stunden så var över, så märktes ett och annat glatt leende på Max läppar. Och idag när jag mötte honom hemma hos Danne och Mia, så var leendet fortfarande kvar. Men det kanske även berodde på att han och hans pappa, Robert, samt Danne och Mia tillbringat någon timme på varsin skoter.
Samlade vid julbordet. Ann-Katrin, Gary, Jon, Nelly, Robert, Jannice,
Maj-Gerd, Roger, Max, Daniel, Elisabeth, Mia.
Gissa om tomten var efterlängtad, fråga Max!
Bakom det ljusa gömmer sig Robert.
Så kom tomten ÄNTLIGEN till Bergsviken hos en glad liten Max. Pappa Robert är lika glad.
Mamma Jannice kliar sig fundersamt i huvudet.
Här berättar Max för tomten att han längtat och knappt sovit en blund
inför den stora dagen.
Max och mamma Jannice försöker tillsammans få lite ordning
och reda på både klappar och papper.
Elisabeth, Danne och gammelfarmor Maj-Gerd. Samtliga med efternamnet Lindqvist.
-------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger "tomtarna på loftet" Lindqvist.
En dag i somras...
En dag i somras: Mia, Danne, Elisabeth, Solbritt, Ante, Norah, Kjell.
--------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist
Hortlax kyrka
Hortlax Kyrka som stod klar för invigning 1917.
------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist
Jan-Olof & Seija
1973 spelade vi tillsammans i John Harrys orkester. 1977/78 gjorde vi detsamma i Rolf Åhmans orkester. När jag slutade i Lasses - mitt första band - så vem tror ni hoppar in som basist? Jo, Janne! Då hade jag efterträtts av trummisen Uffe Sandberg från Hortlax. Häromkvällen bultade det på vår dörr. Det var Janne och Seija. Vi fick några härliga minnesfyllda timmar över lite kaffe och fika. Med sig hade de en gåva, en CD vars innehåll jag genast kände igen. Janne hade under sin tid i Rolf Åhmans, då och då gjort inspelningar under våra danskvällar. Dessa var förevigade på ett x-antal kassetter.
Eftersom ingen lyssnar nämnvärt på dylika ting i den moderna tid vi lever i, så överförde hustrun Seija detta på en stycken CD-skiva. Mycket schangtilt, som Åsa-Nisse skulle sagt, jag säger detsamma. Bockar och bugar. Vi förflyttades raskt tillbaka till bl a Forum i Luleå, en fredag eller lördagskväll anno 1977-78. Hasses sångröst var väl igenkänd. Såsom Gunnars hammondorgel och saxspel. Sune Andersson, vår sologitarrist tillika saxofonist sjöng: "Tio mil kvar till Korpilombolo". En viss 20-årig långhårig trumslagare upplät sin röst i: "Säg fröken får jag en dans". Bastonerna kom ur Jannes Fender och Customförstärkare. Själv så satt jag på ett trumpodium, byggt av min svåger Henning Höglund. Mina trummor var Ludwig Vistalite årsmodell -73. Och runt om så blinkade färggranna spotlights, så jag tror att t. om. John Travolta skulle känts sig hemma i denna atmosfär, som han gjorde i filmen "Saturday night fever".
Förutom CD-skivan plockade min hustru upp en julhyacint, som just nu står i full blom. Ett jättetack för besöket, som kom att handla om många gemensamma minnen. Och den där CD:n har snurrat vidare sedan besöket.
Janne & Seija Höglund.
----------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist
Daniel & Maria
Daniel och Maria i djupa tankar...
--------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist
Ljuset vänder åter... hav hopp ni människobarn!
Trots 16 minus, långkalsonger, trögstartade bilar så upptäckte jag en liten
gnutta hopp idag: ficklampan som kastar sina strålar genom de snötyngda
tallarna. Kallas i dagligt tal för solen. Hav hopp ni människobarn...
-------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist
Wizex
Ett av de första orkesterfordon som Wizex förfogade över.
------------------------------------------------------------------------------------
Café Svalan
En gång ett café i dag en privatbostad.
--------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist
Så var det då: december 1968...
December 1968! En väntans och prövningens tid. December månad kröntes av den magiska julaftonskvällen, när klapparna som alltför länge legat på sin plats under vår julgran, äntligen skulle öppnas. Julen 1968 tillbringade vi - som alltid - tillsammans med tjocka släkten. Julaftonen var vi bjudna hos min moster Elly med familj på Krangatan i Piteå. Klockan 3 satt vi alla bänkade i finsoffan, Kalle Anka önskade God Jul och det utgjorde själva starten på firandet. De som samlades runt Kalle, julgröten, skinkan, lutfisken, sillsallaten, prinskorvarna, köttbullarna och klapparna var: Elly, Sune, Robert, John, Maj-Gerd, Henning, Gerd, Roger, Sanfrid, Gösta, Malin, Kent och Lars-Eric.
Malin, John och Maj-Gerd. Julaftonen 1968 hemma hos Elly och Sune.
Ljusstaken som min mor håller i handen, var en julklapp som min far
gav som gåva. Den sattes raskt upp hemma hos oss i köksfönstret, redan
på juldagens morgon.
Min pappa John i sin vita skjorta med slips i Elly och Sunes vardagsrum.
Julmaten intages...
Återigen hemma i Hortlax. Min mor och far har beordrats att ställa sig
framför kameran, som var min allra första i sitt slag. En instamatic
med kubblixt som nästan aldrig ville det jag ville. Till vänster om min far,
syns en del av mina julklappar.
Min mamma tar igen sig på kökssoffan efter juljäktet. Märk väl ljusstaken i
fönstret. Den fick hon i julklapp på julaftonen.
Under mellandagarna kom bäste kompisen Per på besök. Jag tror att vi båda
var rätt så nyfikna på varandras julklappar.
1968 bodde syrran fortfarande hemma. I hennes rum hade jag faktiskt
tillträde. Fast under vissa bestämda restriktioner. Ett absolut tabu var
att snoka i hennes handväska. Därför snokade jag i hennes handväska.
Där kunde man t ex hitta karameller, halstabletter... Ett tecken på att
lillebror varit på förbjudet område, var när syrran upptäckte att jag tömt
samtliga tablettaskar. Här har jag alltså blivit ertappad med fingrarna i
syltburken.
Ett stort intresse genom livet har varit att läsa. Det började med serietidningar.
Kalle Anka var det allra bästa. I en kartong uppe på vindan, hade jag samlat
mina älskade tidningar. Ibland bar jag ner dem i köket. Den händelsen fångade
min mamma på bild under mellandagarna jul- och nyåret 1968. Den vita maskinen
i bakgrunden är vår första tvättmaskin. Den köpte mina föräldrar av Hilding Holmqvist.
Som senare i livet skulle bli "Hotellkung" och ägare av bl a Pite havsbad. En liten
detalj - på fronten på maskinen ses en dekal. Det är seriefiguren Dennis som
jag vid ett tillfälle klistrade fast. Vi hade ännu vedeldning. Pannan stod placerad
i köket. En panna av märket "Norah", som min pappa köpte 1957 när vi flyttade
in i vårt nya hus. Nya och nya - huset såg dagens ljus redan 1894.
--------------------------------------------------------------------------------------------
GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!
"Han kom som ett yrväder en decemberafton..."
"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen..."
En för många igenkännade början på Strindbergs Hemsöborna.
125 år efteråt, har jag gjort om texten - förlåt August - till att gälla barnbarnet Max intåg i vår lägenhet denna afton:
"Han kom som ett yrväder en decemberafton och hade en påse nybakade lusskatter i sin hand..."
Max Hedman, Robert och Jannices son, en ljusglimt i det mörka och trista väder som just för tillfället råder. Häromdagen skulle han baka tillsammans med sin mamma. Då beställde jag en stor lussebulle med mycket russin i. Han höll sitt löfte, den där goa lussebullen ligger tryggt hemma i min mage. Tack Max!
Max stora favorit för tillfället är Alfons Åberg. Norah har också sina favoriter. När hon var här för några dagar sedan, ville hon så gärna ha lite musik. - Lille katt, farfar...! Astrids Lille katt en riktig pärla både för stora och små. Jag tycker också om den. Och när Norah och Max träffas hos oss, så brukar Lille katt vara en självskriven låt att låna sina öron till. Undrar nu vad som Malte kommer att få för favoriter? Han är än så länge alldeles för liten för att kunna svara på den frågan själv. Men var lugn, det kommer så småningom.
En tur på stan idag, fick mig att längta hem igen. Det blev både ÖB och Coop Forum här i Piteå. Gillar inte de långa köerna så här i juletider. Träffade en bekant som uttryckte samma sak. Köpte två stycken Bingolotter dag, inför uppesittarkvällen som vi skall dela med Daniel och Mia. Dvs inte lotterna skall delas, utan kvällen som sådan. Två mycket frusna katttjejer stod hemma på bron i Hortlax när vi åkte förbi. Det var Sessan och Selma. Speciellt Sessan mjauade stort när husse kom förbi. Av bara farten så slank Selma in också. Pelle däremot låg inne i värmen med ålderns rätt. Undrar hur länge en katt kan hålla sig? Jag menar utan att gå på sin kattoalett? Frågan måste utforskas noggrant. Av den anledningen kommer jag att intervjua katterna efter helgerna. Roligt att få deras synpunkter i frågan.
Max kollar in kompisen Alfon Åbergs äventyr och bravader.
-----------------------------------------------------------------------------------------
KJELL-BERTILS Live Folkan Piteå den 27 oktober 2012
KJELL-BERTILS Live Folkan Piteå den 27 oktober 2012
Svante Thuresson berättar...
- ÄNTLIGEN! NU VET JAG VAD JAG VILL! -
Det har varit tyst om Svante Thuresson en tid. Nu har han gjort comeback i
ett TV-program och med en ny skiva!
¤¤ Swingin Svante är tillbaka!
Det har varit tyst ett tag om Svante Thuresson, hip man och verkligt stor idol - och snacket har givetvis gått i kretsarna. "Han är knäckt", har man sagt. "Han är alkis, sitter på torken..."
Men icke, sa Nicke. När Calle Zetterströms revy på Scala var slut i april 1974 beslöt sig Svante för att ta ledig sommar och tänka över var han egentligen stod. På sensommaren samma år började han arbeta som expedit hos Musikalen i Stockholm för att på fritiden i lugn och ro finslipa en LP. Den skivan är klar nu och markerar Svantes comeback - titellåten "Den första valsen" har för resten rätt mycket att göra just med människan Svante Thuresson... Melodin är skriven av Jeff Beck och texten är Svantes egen, det gäller för övrigt samtliga låtar på skivan.
- Det handlar om en grabb på sommarlov som tycker att vattnet blir mörkare när ångbåten tar honom tillbaka till sta´n, säger Svante.
Svante är född i hjärtat av Sibirien, trakter som även fostrat en Bengt Martin, en Anna Sundquist, en Gösta Linderholm, en Hasse Radefalk. Svante gick i Johannes folkskola, den vidriga tegelhögen längst ute vid Roslagstull. Nu kan det sägas.
- Svante trivdes inte i plugget, ty han var klassens tjockis och mobbades hårt.
- Jag har trängt bort tiden vid den här skolan ur mitt medvetande, säger han när vi flanerar på den ödliga skolgården. Jag hade ett helvete ända till dess jag kom på att utnyttja min fetma, överdriva den och göra mig rolig. Då blev man poppis igen, men till vilket pris... Det mesta av det här finns med i "Den första valsen" - skolskräcken, de våta spårvagnsskenorna på Roslagsgatan - dessutom är ju titeln en liten lek med en stor hit jag hade en gång, "Den sista valsen".
¤¤ Under folkskoletiden anade inte Svante att han var musikalisk. Han tyckte om at sjunga en stump då och då, det var allt. Men så började han i Norra Real, och under en sommarvistelse i Åkersberga tillsammans med några skolkamrater började man resonera om att starta ett dixielandband, något som var mycket populärt i slutet av fyrtiotalet. Resultatet av snacket bleb "Whiskey Bottle Slickers", både provokativt och felstavat, en kombination som gav lärarna i Norra Real gråa hår. Gänget saknade trummis, så Svante blev trummis, så enkelt var det. Han lånade upp lite kaggar här och där, lärde sig slå 4/4-takt, och så kunde "Whiskey Bottle Slickers" starta mot stjärnorna i Stockholms skolbandsvärld. Efter fyra terminer i Norra Real hoppade Svante av för att bli musiker på heltid.
Han var företagsam, reste i parkerna med egna produktioner. Sommaren 1959 jobbade han på Tylöhus med Roffe Larsson, och en kväll satt Ernie Englund bland publiken. På stående fot erbjöd han Svante jobb i sitt gäng, och på så vis kom Svante till Nalen, en mycket fruktbringande period i hans liv. Ty det var där han träffade Lasse Bagge. Både Lasse och Svante gillade sång. Svantes idol hette Mel Thormé, och Lasse och Svante började spisa sånggrupper hemma hos varandra. Så föddes då till slut Gals and Pals i sin första legendariska sättning.
- Lasse, Svante och Beppo Gräsman, Lasses fru Kerstin, Pia Lang och Ulla Hallin. Gruppen blev världsberömd i Sverige och när den sprack betraktade kännarna detta som tragik.
Svante sjöng vidare med Swing Seven och Swede Singers - tillsammans med den senare gruppen ingår han i dag i ett aktivt produktionsbolag som haft mycket att göra med "Den första valsen". Svantes popularitet kulminerade när han och Lill Lindfors vann den svenska finalen i Eurovisionens schlagerfestival. De vann med en jazzvals av Bengt-Arne Wallin, man hör fortfarande folk gnola på melodin.
- Men det gick inte att följa upp grejen, berättar Svante. Ingen hade tänkt på att Lill och jag tillhörde skilda bolag, så skivan gavs ut i två versioner - jag gjorde den med Ulla Hallin och Lill gjorde sin med Östen Warnerbring. Skivorna sålde inte ett djävla dugg!
I dag är Svante trygg tio-till-sexare i ett av Stockholms
största musikvaruhus. Med gedigen musikalisk bakgrund
och utbildning kan han verkligen branschen. Och fritiden
är hans egen...
Sedan kom krogunderhållningen till Sverige, och Svante fick mer jobb än han kunde åta sig. Han reste i parkerna på sommaren, jobbade på krog på vintrarna, karusellen snurrade allr häftigare. Till slut blev han tvungen att stanna upp och tänka efter vad han egentligen sysslade med.
- Visst var det kul att vara kändis, säger han, men när jag försökte hitta kvaliteterna i det jag gjorde var det i bland svårt. Samtidigt hade jag på allvar börjat tröttna på det glättade livet i Stockholm. Jag var trött på allting, speciellt sedan tidningarna börjat rota i mitt privatliv på ett djävla osmakligt sätt. Då tog det mig hårt, i dag ger jag fan i det - jag bjuder alla skandaltidningar på de eventuella upplageframgångar de fick! Det var Svantes skilsmässa som penetrerades, liksom det faktum att han skulle ha varit knall på ett privat party, skrattar Svante.
¤¤ Han flyttade till Göteborg och startade ett dansband.
- Men den branschen är nästan ännu djäkligare än schlagerbranschen, säger han. Man får definitivt inte spela vad man vill - allting är otroligt programmerat. Vi hade inte något konsumgäng, jag var ansvarig för sju människors inkomster, och till sist orkade jag inte längre. Dessutom hade jag börjat längta hem till Stockholm igen, så när erbjudandet kom från Calle Z var det bara att ta emot. När Scala-revyn var slut drog sig alltså Svante tillbaka för en sabbatssommar med golf, bowling och eftertanke. Två av grabbarna från Swede Singers jobbade på Musikalen, och när Svante erbjöds jobb där insåg han att han hittat lösningen på sina problem. Ett fast, bra avlönat jobb och möjlighet att jobba med enbart trivsamma grejor på fritid.
- Den här skivan till exempel, säger Svante. Jag fick budet från BASF tidigt förra hösten, och sedan har vi pysslat med skivan i lugn och ro, finslipat och diskuterat. Jag har gjort några av arrangemangen själv och alla texter. Det är sådant jag vill jobba med! Dessutom kan jag ta betalt nu - gillar inte folk mina priser så är det ju bara att hoppa av! Jag behöver inte ta några jobb för att överleva!
Till den här miljön längtar Svante inte tillbaka -
Johannes folkskola i Stockholm där han mobbades
som tjockis.
- Inte som det känns nu. Till en början var jag lite rädd för att folk skulle komma in på Musikalen bara för att jag var kändis, men så blev det inte. Det händer väl att några ungar kommer in och fnissar ibland, men det är ju bara roligt. Nej, min fasta punkt är jobbet mellan tio och sex i musikaffären, sedan får vi se vad som kan ske på fritiden. Jag håller redan på och planerar en ny LP, och så skymtar det eventuellt litet krogjobb i en mycket diffus framtid.
Svante har haft tur och hittat en stor lägenhet på Söder i Stockholm. Han är ofta och hälsar på sin mamma hemma på Frejagatan, men han har som sagt inga varmare känslor till övers för gamla Johannes folkskola.
- Glömt är glömt, säger han.
Han är garvad i gamet, Svante. Han har spelat revy med Povel Ramel och Calle Z. han har producerat sina egna shower och tagit lektioner både när det gäller slagverk och harmonilära. Men det mest intressanta med killen är hans ljusa, spända röst.
- Det är medvetet, säger han. Jag är egntligen baryton men eftersom jag gillat att spisa killar som sjungit högre än det normala röstläget är det ju naturligt att jag försöker sjunga så själv. Det känns inte alls pressat, men stämman får ganska intressant timbre!
Och om Svante Thuresson skulle försöka beskriva den nya skivan?
- Tja, det är min stil... Svante Thuresson-stilen, fast utvecklad. Jag tror inte det är en skiva för alltför stimmiga parties, man bör nog lyssna på texterna. Du skulle nog ta och lyssna på den!
Swingin Svante är tillbaka igen. Det känns skönt, ty vi har inte alltför många riktiga musikanter i det här landet...
-------------------------------------------------------------------
SE ¤ Den 29 april 1975
STEN & STANLEY JUBILERAR / 1972
Bröderna Nilsson har gjort en märklig karriär. Nu har dom bl a egen inspelningsstudio.
Här är Ebbe, 31, Sten, 30, Per, 35, samt Bo Carlén, 30, och Sölve Olofsson, 24, samlade.
Det här är veckans senaste "hemliga romans" i nöjes-Sverige:
Sten Nilsson, 30, en av de mest eftetraktade ungkarlarna bland landets sångaridoler och TV-stjärnor tycks ha funnit sin drömflicka. Men än så länge föredrar han att hålla sin nytända kärlek utanför all publicitet. På alla frågor i ämnet ger sångarstjärnan i Sten & Stanley diplomatiska svar, åtföljda av illfundiga leenden.
Det sägs att du är på väg att förlova dej.
- Mjaa, det vet jag inte...
- Är du trött på ungkarlslivet?
- Det har både sina för- och nackdelar...
- Är det bröllop på gång, månne?
- Det får ödet avgöra...
Sten Nilsson och "Kanonerna" från Bofors firar i år 10-årsjubileum. Det är möjligt att orkesterns stjärna firar jubileet med bröllopsklockor, men än så länge är hans officiella bostad hos föräldrarna även om han oftast vistas på "okänt håll" i Karlskoga.
Så mycket är klart att 30-årige Sten har villaplaner och drömmer om at "fly" ut på landet, precis som sin f d orkesterkollega Stanley Granström - som hoppade av för några år sedan och blev fårfarmare.
- Visst skulle det vara skönt, erkänner ungkarlen Nilsson med nykärt leende. Men det är svårt att plötsligt lägga av med musiken. Jag kan nog inte göra det.
Tjolahopp! Snöbollskrig mellan "10-åringarna". Kanske firar dom sitt jubileum
lite lugnare - med ett bröllop månne...
Det var tre bröder Nilsson från Karlskoga som från början - den 17 mars 1962 - sparkade i gång Sten & Stanley. Förutom Sten fanns hans storebröder Ebbe, 31, och Per, 35, med. Familjeorkestern har sedan dess lyckats genomföra en märklig karriär. I dag har dom eget bolag, ett flygplan för turnéer, egen inspelningsstudio och gott om pengar på banken. "10-åringarna" tänker ändå inte fira sitt jubileum med större ovationer. Den bästa presenten har Karlskogagrabbarna ändå redan fått. De skall få göra en egen show i tysk TV i vår.
- Det kan betyda stora pengar för oss, säjer Sten. Detta är en jättechans på den tyska marknaden.
Svensktoppen är däremot inget som dom drömmer om ("det är värdelöst att hamna där om inte skivan säljer av sig själv...") men väl en guldplatta.
- Tänk så många hits vi har haft, men det har ändå bara blivit silverplattor hittills. Nog är det ganska märkligt.
Hur 10-årsjubileet kommer att firas är förstås inte helt avgjort ännu.
Det beror på Sten. Kanske blir det med ett "hemligt" bröllop någonstans. Även om Sten Nilsson, 30, själv förnekar det bestämt.
-------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 10 mars 1972.
Intervju med Leif "Honken" Holmqvist / 1972
Namn: LEIF ERIK HOLMQVIST
Klubb: AIK, SOLNA
Född den: 22/11 1942
Yrke: PR-MAN
Civilstånd: FÖRLOVAD MED ANN-CHARLOTTE ("LOTTA") HENRIKSSON
Favoritmat: TOURNEDOS
HONKEN - TV-publikens käraste ägodel, ishockeyns duktigaste spelare, den mest omskrivne, mest påkostade, mest... - ja, den 29-årige AIK-målvakten är det tuffa spelets konturskarpaste profil sedan Tumbas dagar. Säg Honken, det räcker - alla vet vem han är! Och att Honken egentligen heter Leif Holmqvist, tänker man bara på i förbifarten så där.
Sagan om Honken började i Torsåker, några mil utanför Gävle, den svenska ishockeyns Mekka. Han är född till målvakt, sägs det.
- Jaha, det stämmer, skrattar herr nationalidolen. Nästan i varje fall. Jag fick hoppa in framför målburen redan som liten pojklagsspelare hemma i Torsåker. Men debuten kom av en slump... det var för kylans skull. En av kompisarna fick inte gå ut för sin mamma. Och på den tiden fanns inga inomhushallar.
- Man fick i all hast dra på benskydden, byta klubba och ställa sig som "målis". Bröderna Bo och Sven-Åke spelade backar - så visst blev det tätt...
Honken var nyss fyllda 17 år, när han i januari 1960 debuterade i allsvenskan bland de stora pojkarna. Två år senare valdes han till "Sveriges bäste junior". Efter fyra år i Strömsbro kom AIK med ett lockande anbud 1964, och Honken slog till. Honken står förresten fortfarande överst på de flesta klubbarnas önskelistor... år efter år. Varje sommar brukar anbuden hagla över honom.
- Om jag ville vara så fräck, skulle jag mycket väl kunnat ta en lång sommarsemester på olika klubbars bekostnad, avslöjar han. Bara resa runt och verka intresserad, titta på jobb och resonera om de förmåner, som erbjuds.
Men Honken är en hygglig människa, en renhårig och naturlig enkel man som nått mogen ålder. Förresten har han inte tid över för någon semester ens. Han kopplar av ibland, men bara för ett par, tre dar i taget. Och då trivs Honken bäst hos fästmön, Ann-Charlotte (Lotta) Henriksson, örebroflicka, och schäfertiken Fabiola, 4 år.
- Hur ska vi hinna med allting? frågar Honken: kåken, trädgården, båten, fisket, jobbet, hunden, träningen. Jag har fullt upp!
En så poppis person som Honken har förstås inget problem med arbetet. Men trots det - nästan varje år händer det, att han byter. Till ett bättre, förstås. Vem vill inte anställa Tre Kronors stora stjärna?
- Men nu har jag nog fått det verkliga drömyrket, tycker Honken. Åker omkring i egen Volvo som PR-man för en firma som säljer sportprylar, flytvästar, skottkärror, spadar och sånt.
Vintertid är förstås jäktigast. Förra året spelade Honken ishockey 70 matcher, hade lika många resdagar och ungefär nästan lika många träningskvällar på Johanneshov. 200 dagar för hockey - över ett halvår.
- Hälften av varje, säger Honken. Om det blir för mycket? Nä, nä, helst skulle jag ägna mig enbart åt sporten. På heltid. Bli proffs, helt enkelt.
Våren 1968 var det förresten på vippen, att Honkens dröm hade gått i uppfyllelse. Proffsklubben Boston Bruins hörde av sig och därför åkte Honken över för att provspela. Trots att de tuffa yrkesmännen blev imponerade av svenskens målvaktsarbete, slog Honken aldrig till.
- Men jag är sugen på att försöka igen, och till hösten hoppas jag Boston hör av sig igen, avslöjar Tre Kronors stjärna. Jag fyller visserligen 30 då, men ändå en junior i jämförelse med de transatlantiska målvakterna. Medelåldern i proffsligan är en bra bit över 30, och hockey tänker jag syssla med, tills jag trasslar in skägget i skridskorna.
Frågan är förstås hur mycket Boston vill betala Honken.
- När jag var där förra gången, sa alla att dollarn bara var värd 2:50 och inte fem svenska kronor. Men det snacket går jag inte på en gång till. En bra målvakt där borta gör lätt så där en kvarts miljon om året. Och pengarna ska jag tjäna i USA - och sen ta med alltihop till Sverige!
Men Honken är en välbetald ishockeyspelare/PR-man även här hemma. Firman, där han jobbar, säljer bra på namnet. Allt Honken tar i, går att göra pengar på.
Förra året skaffade han och Lotta en 6-rumsvilla på Färingsö i Ekerö kommun, 27 kilometer utanför Stockholms centrum.
- Underbart att bo där, tycker Honken. Att komma dit ut är som att bo på landet. Tyst och fridfullt. Man kopplar av. Och bara ett par hundra meter bakom träden ligger Mälaren... jag brukar gå dit och fiska ibland.
Apropå vatten - Honkens stora favoritnöje på sommaren är racerbåtar. Till våren tävlar han för fjärde året. Han har lyckats bra även på den betydligt ljummare vattenytan och bland annat vunnit Nynäsloppet.
- Det är farten som tjusar mig förstås. Vilken känsla är det inte att svepa fram i en liten lätt plastbåt, som hoppar över vågtopparna med över 50 knops fart - omkring 100 km i timmen. Jätteskööönt...!
Förra sommaren inträffade något riktigt rart hemma hos "familjen Holmqvist" på Färingsö. Fabiola fick valpar. Nio stycken små, svarta, blinda byten. Honken var mycket förtjust i djuren... kelade med Fabiola också, viskade ömt hur duktig hon var. Honken är, som ni förstår, en mycket stor djurvän.
- Det var rörande att se, hur fint Fabiola pysslade om valparna., säger han.
Under de närmaste månaderna blir husse borta rätt ofta. Efter olympiaden i Sapporo väntar världsmästerskapet i Prag. Och dessemellan är han klubb AIK mitt inne i SM-slutspelet. Men Honken trivs bäst, när matchprogrammet ser mest ansträngande ut. Dessutom vill han ha revansch för den oturliga ansiktsskadan vid uppvärmningen före första VM-matchen i fjol. Det betraktades nära nog som en riksolycka - vår store publikfavorit kunde inte vara med.
- Smällarna är dock inte så mycket att orda om, anser han. Trots att läkare måste sy så där omkring 150 stygn på kroppen under årens lopp. De är nästan lika många till antalet, som Honkens matcher i Tre Kronor.
- Jaha, man kan väl säga ett stygn för varje landskamp då, skojar Honken och visar upp ett alldeles "färskt" ärr. Det hör till målvaktsjobbet, resonerar han.
Men en hel och frisk Leif Holmqvist i målet mot ryssar, tjecker och finländare blir vårt stolta landslag en mycket stark aspirant på guldet. När Honken vaktar kassen, håller hela nationen tummarna framför TV-apparaterna. Som regel brukar det bli spännande matcher!
--------------------------------------------------------------
ALLAS ¤ 1972
Reklam - 1953
Det gamla Piteå
Kanalen - Piteå.
Piteå stadskyrka.
Rådhustorget - Piteå.
---------------------------------------------------------------
Furunäsets sjukhus
Det gamla Piteå
Sundsgatan - Piteå.
Filosofen Boströms staty - Piteå.
Storgatan/Gågatan - Piteå.
Storgatan - Piteå.
Hamnen - Piteå.
Gågatan - Piteå. Landets allra första i sitt slag.
Piteå stad.
Det gamla Piteå
Storgatan - Piteå.
Strömnäs.
Storgatan - Piteå
Kyrkbrogatan - Piteå.
Bergsviksbron
MAX - blivande landslagsspelare?
Glöm Foppa, Sudden, här kommer Max...
---------------------------------------------------------------------------
Det gamla Piteå
Kyrkan och klockstapeln - foto från 1858/59. Med stor säkerhet det äldsta
fotografiet av kyrkan. Den enda körbara förbindelsen med staden, Kyrkbron, syns
i bakgrunden. Man skymtar kyrkans bogård av sten, nedanför på stranden arbetar
två män på repslagarbanan.
Kyrkan med omgivningar - då 1870-talet gick in. 1867 igångsattes en ordnad
trädplantering på kyrkogården. Den utfördes av dåvarande kyrkvaktmästaren Nyman.
Piteå stads första fotografiateljé - kvarteret Björken. (Nuv. Esso bensinstation).
Foto från tidigt 1870-tal. (Esso som det såg ut enl. förf. 1957) /Rogers anm.
Första båten - 1897.
"Prins Carls Warf" - Storfors-Bergsviken. Efter en teckning från 1840-talet.
Vy från södra hamnen - en "Oscars"-dag i slutet av 1890-talet.
Tvåvåningshuset ytterst t.v. ägdes och beboddes av stadsläkaren, Th. Björkbom.
(Nu Uddmangatan 1). Det stora huset med utsiktstorn var konsul A. B. Selander
ägare till, nedbrunnet 1926 och det något nedanför försett med lanterniner var det vid
hamnplanen belägna Goodtemplarhuset. (Nu Konsums kontor). Längre t.h. "Kramerska
huset" med balkong. Längst t.h. brandstationen.
Piteå skarpskyttekår - framför rådhuset 1864.
Sundskanalen - foto från Kyrkbron 1910.
Strömnäs - sett från staden, 1880-talet. (Två bilder har lagts ihop till ett). /Rogers anm.
Aronsgatan 1906 - från Storgatan mot norr.
Nygatan omkring 1900 - från vänster läroverket och småskolan.
Uddmansgatan - en utställningsdag 1903.
Storgatan från Uddmansgatan - mot väster. Foto från omkring 1902.
Uddmansgatan från Storgatan - mot norr 1900.
------------------------------------------------------------------------------
Källa: "Minnenas Piteå - en bilderbok" - Alfhild Axelson / 1957
- Farfar kom, jag vill viska nåt i ditt öra!
Ikväll hälsade vi på hos Andreas, Jennie, Norah och Malte. Strax innan vi skulle
åka hem, kom Norah fram till mig och sa: - Farfar, kom till mitt rum, jag vill
viska nåt i ditt öra. När vi kom in i rummet, ville hon att jag skulle sätta mig
på en av de vita pallarna. När det var gjort, lutade hon sig fram och viskade i
mitt öra. - Joo, farfar får jag sova hos er i natt? Jag måste ju fråga så jag kan säga
till mamma och pappa... Nu ligger hon här. Och i morgon är hon Lucia på sitt dagis.
Lillebror Malte i farmors famn.
Sagostund med Norah och farmor.
-----------------------------------------------------------------
Det gamla Piteå
Allmänna läroverket - uppfördes i början av 1890-talet...
...och invigdes den 8 december 1894 i samband med firandet av 300-årsminnet av
Gustaf II Adolfs födelse. Foto från 1890.
Ångfartyget "Norrbotten" - som ägdes av några affärsmän i Piteå och
gick i kustfart på Stockholm. Efter en målning omkring 1880.
Rådhustorget - med de gamla vackra byggnaderna.
Fr. v. kvarteret Stjärnan 4-5, kvarteret Ulven 6. Foto sent 1890-tal.
Storgatan från Rådhustorget - mot öster. Foto fr. omkring 1900.
-----------------------------------------
Källa: Minnenas Piteå - Alfhild Axelsson / 1957
Källa: Minnenas Piteå - Alfhild Axelsson / 1957
Släkten Johansson/Fana - Övremarken, Hortlax
En bild som Håkan Johannson sänt in till Pitebondska 911 på Facebook. Så här skriver han:
"Detta är min farfarsfar Johan Petter Fana med familj. Bild från Övremarken, Inimarksvägen. Togs omkring mitten av 1890-talet. Längst till vänster, tror han eller hans son var skomakare i Hortlax. Vidare, Erik, far till Patrik Johansson EFS-pastor i Norrfjärden bl a. Johan Petter med fru Johanna Marklund? farfarsfar Petter. Längst till höger Johannas bror som troligen led av en utvecklingsstörning".
Bild: Håkan Johansson/Pitebondska 911.
Storfors såg / 1925
Storfors och dess såg, låg endast någon kilometer från min fars föräldrahem i Övremarken.
Närheten gjorde att både min far och några av hans sex bröder, kom att få sin första
anställning där i unga år. Tyvärr känner jag inte igen någon på den här bilden -
men längst ner till vänster, sitter tre unga pojkar. Den som ses längst ut t.h. har vissa
drag av min pappas bror Erik Lindqvist, född 1912. Men absolut säker är jag inte.
-----------------------------------------------------------------------------
Bilden har jag lånat från Pitebondska 911 på nätet.
Insänd av Peter Nilsson. /Roger.
En paus på Bergsviksbron
En svartvit dokumentation åt eftervärlden. Fångad med en lådkamera på Bergsviksbron ovanför Piteälvens vatten. Objektet heter Elma Lindqvist. Född i Svensbyn 1917 med flicknamnet Lidman. Fotografen - hennes man sedan 1950 - Sven Lindqvist född 1919, har lämnat sin skugga på vägen. Makarna bodde på Storforsvägen i Storfors, eller Ängesviken, ett namn som ofta användes förr. Sven var min fars äldre bror, som kom att jobba halva sitt liv på SCA i Skuthamn. Fram till förtidspensioneringen 1979. Elma gick bort 1993, Sven 2004. Äktenskapet förblev barnlöst. I Svens efterlämnade saker, fanns en mängd foton, detta är ett av dem. Motorcykeln blev deras sätt att se sig omkring. Men 1962 fick Sven sitt körkort, vilket betydde längre turer efter vägarna i norr. När jag var barn, brukade Sven komma brummande med sin hoj in på våran infart. Ganska ofta lyfte han upp mig på sadeln, startade sin brummande cykel, med sina svart läderstövlar. Det blev som oftast en tur runt omkring kvarteret. Vinden blåste i mitt ansikte, och jag tyckte att Sven var den tuffaste farbror som fanns.
Öjeby kyrkstad i adventstid...
Foto: Roger Lindqvist
Daniel
Foto: Roger Lindqvist
Thorbjörn Fälldin, dagboksanteckningar mars 1967
Thorbjörn Fälldin, lantbrukare och riksdagsman (cp), även kallad Hedlunds kronprins, har författat veckans dagbok. Där spåras politikern Fälldin, som redovisar en enig lantbrukaropinion, och pappa Thorbjörn, som "söper" bindningar åt sin son.
Foto: Key L Nilson
Söndag
Eva och Niklas har fått åka till kusinerna i Nyköping under vinterlovsveckan. Pontus har långsamt och är därför extra tacksam för att pappa är hemma. Hans otålighet tar sig skilda uttryck när jag går igenom posten som samlats under veckan.
Måndag
Första delen av dagen anslås åt praktiska bestyr med gården och fårhusbygget. Pontus vill nödvändigt åka med till Kramfors och järnhandeln. Skall man strax fylla tre år är det nog självklart att "söpa" allt roligt man ser på ett sådant ställe. Nya bindningar till skidorna behöver han och utan allt för högljudda protester nöjer han sig med att inköpen för hans del begränsas till detta.
Kristian, som basar för grabbarna i fårhusbygget, erbjuder sig att åka med till Själevad och RLF-mötet där på kvällen. Dels hinner vi då resonera om jobbet i bygget och dels får jag sällskap under den relativt långa bilresan. Själevadsavdelningen är aktiv och årsmötet är välbesökt. Gubbarna är självklart spända på hur förhandlingarna med Paulsson-kommitén angående jordbrukspolitiken utvecklar sig. Någon detaljredovisning av lget är varken lämplig eller möjlig men det finns heller ingen anledning att förneka att avståndet mellan parterna är stort. Reaktionen är entydig - både från de yngre, ofta hårt skuldsatta och de äldre, som inte ser så stora möjligheter att ställa om och skaffa nytt arbete trots att Öviksregionen hör till de mer expansiva i Norrland.
"Specialsmörgåsen" på långtradarfiket på hemvägen var precis vad vi behövde.
Tisdag
Utskottsarbetet gav samma erfarenhet som så många gånger tidigare: Sekreterarna klarar ut att motionärernas krav i varje fall delvis prövas i någon kommitté eller utredning. Eller också har departementet meddelat, att man håller på att utarbeta direktiv för en utredning. Och det mesta utskottet då vill kosta på sig är en s k välvillig skrivning - vad den nu kan vara värd.
Onsdag
Arbetsplenum.
Torsdag
Centralstyrelsesammanträde i RLF. Förtroenderådets presidium och dess stora kommitté har också kallats. Förbundsordföranden informerar om förhandlingarnas läge och av styrelsen vidtagna åtgärder. Sammanträdesdeltagarnas kommentarer kombineras med redovisning av stämningsläget ute i landet. Alla tycks ha gjort samma erfarenhet som jag gjorde i måndags. Enigheten om besluten är absolut.
Plenum i I kammaren kl 16. Palme använder sitt standarsvar angående programverksamheten i radio-TV.
19.09 kommer tåget från Nyköping till Centralen. Eva och Niklas har gjort sin första tågresa på egen hand. Självklart har det varit litet spännande - inte bara för barnen, kanske - och vi söker upp en telefon för att meddela dels mamma och dels moster Bibbi att allt har gått väl.
Fredag
Mamma skulle möta vid järnvägen på morgonen men det har snöat under natten och byvägen var inte öppen ännu, varför en taxi mötte oss i stället. Litet av besvikelse kunde nog läsas i barnens ögon. Uppladdningen fick fortsätta ännu några minuter och det var nog litet svårt för Solveig att veta vem hon skulle lyssna på när tre barn pratar i munnen på varandra. Dagen ägnas åt riksdagstryck och annan nödvändig läsning.
Lördag
CUF-kursen i Nässjötrakten på måndag börjar kasta sin skugga framför sig. Som vanligt kollar jag resemöjligheterna i senaste laget. Bästa flyget redan fullbokat varför jag måste åka redan på söndag förmiddag.
--------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 11 mars 1967.
AMAZON
En svensk skönhet: VOLVO PV
VOLVO PV 444
Mot snufva... / 1917
----------------------------------------
Ur Tekla Petterssons urklippsbok - 1917
Kristidsäppelplättar / 1917
Under 1:a världskrigets tid var goda råd dyra. Att mätta hungriga munnar var ett absolut måste. Här kommer ytterligare ett exempel hämtat ur de klippböcker jag fick till låns, av min granne, Tekla Pettersson, som häromdagen berättade när jag besökte henne, att böckerna i fråga hade hon och maken Göran ropat in på en auktion, som en gång hölls i Teklas hemtrakter Stensjökullen i Blåsmark. Hon gissade på att det kunde varit någon dam som hade detta med mat som yrke, som klippt och klistrat in alla dessa recept från åren 1916-17.
Okända Pitebor 1898
Sommaren 1898 togs den här bilden av för mig helt okända Pitebor.
Snöskopan TIPP - 1967
Skantic Tripp / 1968
Pelle
Andreas och Malte
En foto som togs i augusti denna sommar strax efter Maltes födelse.
Julöls-tillverkning / 1917
En prinsessa åker hem...
NORAH - på hemväg från farmor och farfar i somras. I helgen övernattade hon hos oss.
En stund efter att hon gått till sängs, kommer hon smygande genom dörren
med sin kära gröna groda. TV:n visar Solsidan, hon kryper upp i soffan
nära mig och säger: - Farfar de där brukar jag också se! Hon ville även sova ännu
en natt, men det gick inte pga av att dagiset väntade nästkommande morgon.
------------------------------------------------------------------
Ingo & Floyd
Jul-reklam 1968
Jul-reklam 1968
Jul-reklam 1968
Det gamla Piteå
Öjebyns kyrkstad
Den gamla staden...
Filadelfiakyrkan i Piteå
FILADELFIA - Prästgårdsgatan-Persgatan. I hyreshuset t.h. bodde min fars bror
Ingvar med hustrun Nancy. De var båda engagerade inom Pingstförsamlingen.
Restaurang TUNA - Piteå
Det gamla Piteå
Piteå lasarett
Hälsning från Piteå
Kaninstek / 1917
Hur byggde man en råttfälla 1916?
Rost i gevärspipor - 1917
Ett tips hur man skall avlägsna eventuell rost i sin gevärspipa. Från året 1917.
Matsalsmöbel / 1917
-----------------------------------------------------------------
Sportstuga anno 1917
------------------------------------------------------------------
Grädda i kakelugnen / 1917
Ännu ett urklipp hämtat ur de klippböcker jag lånat av grannen Tekla Pettersson. I det här fallet rör det sig om tillagning av bröd i kakelugnen året 1917.
Max
Ytterligare en bortglömd bild hämtat ur min mobiltelefon. Det föreställer en liten charmig kille vid namn Max, som sitter hemma i sin stol. Tänk vad åren går...
Charmknutten Max på en bild som togs den 22 juli 2010.
--------------------------------------------------------------------------------------
Norahs 1:a Noliabesök...
Hittade några bortglömda bilder i min mobiltelefon. En av dem visar den då tvåriga Norah som med sin pappa och farfar besökte Nolia-utställningen sommaren 2010 i Piteå. Det fanns många intressanta saker att fästa sin uppmärksamhet på. En av dem var den stora traktorn som Norah absolut ville titta lite närmare på. Naturligtvis fanns nappen med som en liten tröst.
Norah sitter tillsammans med sin pappa i traktorn.
Robert & Max
Son och sonson.
-------------------------------------------------------------------
Släkttrådar och paltrecept från 1916...
När jag häromveckan hälsade på hos våran granne, så visade hon mig tre stycken klippböcker som hon hade i ett skåp. Klippböckerna härrörde från krigsåren 1916-17. En energisk och vad man kan förstå matintresserad dam, hade klistrat in massor med matrecept. Nu var det inte enbart mat det handlade om, det fanns så mycket mer av olika praktiska tips, exempelvis hur man skulle kurera en förkylning, eller hur man skulle bygga en råttfälla m.m.
Grannen ifråga är en förtjusande dam på 94 år, Tekla Pettersson. Hon föddes i Blåsmark den 16 maj 1918 som dotter till Frans och Frida Lindbäck. Fadern Frans föddes med efternamnet Eriksson, men valde så småningom att anta släktnamnet Lindbäck. Inom parantes kan sägas, att Frans Erikssons far, Jonas Gustaf Eriksson, var bror till min farmorsfar Erik Anton Eriksson i Stensjökullen, Blåsmark. Vad beträffar namnbytet, så fanns det ytterligare en med samma släktnamn, som starkt opponerade sig mot Frans och Frida Erikssons beslut att anta Lindbäck. Det var guldsmeden Gustaf Robert Lindbäck i Nederkalix som motsatte sig namnbytet. Trots detta så gav länsstyrelsen sitt godkännande 1912. Makarna hette alltså Lindbäck i fortsättningen. Inom samma släktgren, på den Erikssonska sidan, så antog en av familjen släktnamnet Vikgren.
Familjen Lindbäck drev ett litet jordbruk med några kor, höns och en gris som slaktades till jul, på ett hemman i Stensjökullen. På samma plats - på "kullen" - växte även min farmor Johanna upp med sin familj. Johanna och Frans blev således kusiner.
Familjen Lindbäck. Fr. v. Hjalmar, John, Bertil, Odal, Frans, Sigrid, Märta, Rut,
Frida med Valborg i famnen, Emma (som gick bort 21 år gammal) samt Tekla.
Under 20 årstid mellan 1907-1927 födde Frida Lindbäck tio barn. Sigrid 1907, Emma 1909, Rut 1911, Bertil 1913, Hjalmar 1916, Tekla 1918, John 1920, Odal 1922, Märta 1924 och Valborg 1927.
Frans var en målmedveten och ganska bister man. Som höll hård disciplin i hemmet. Svordomar, kortspel och intag av alkoholhaltiga drycker var helt förbjudet i det Lindbäckska hemmet. Hustrun Frida kom med i Blåsmarks kristliga ungdomsförening som bildades 1912. Även maken Frans var med, i den förening som fick ett rejält uppsving under den religiösa väckelse som gick genom byn 1917-1920. Den 30 mars 1922 bildades en bönhusförening vars första uppgift var at bygga ett bönhus.
Den 23 oktober 1923 invigdes bönhuset i Blåsmark. Bygget kostade totalt 12.528 kronor. Gåvorna och det frivilliga arbetet uppgick till 8.254 kronor. Vilket innebar en faktisk kostnad för föreningen på 4.274 kronor. Hortlax 1:e kyrkoherde Axel Wännman invigde. Piteå landsförsamlings kyrkoherde Axel Sandin predikade. Renqvistska kören från Piteå sjöng.
Frans Lindbäck avled den 30 augusti 1943 genom slaganfall. Han blev 61 år gammal.
Makan Frida föddes den 24 januari 1884 och avled den 5 juni 1962.
Tekla Pettersson dotter till Frans och Frida Lindbäck. Gift med fjärdingmannen
Göran Pettersson (1914-1993). Vad som slår mig när jag ser Tekla, är att hon
påminner mig om min farmor Hanna. Kanske inte så konstigt, de finns ju på
samma släktgren.
Lindbäcks Bygg jubilerade 2009 då gavs den här boken ut. Ett härligt
dokument som berättar historien om familjeföretaget som grundades 1924.
Fakta och bilder har hämtats ur nämnda bok. Fotot av Tekla står jag själv
som fotograf till.
Vid mitt besök hos Tekla, lånade hon mig dessa tre urklippsböcker -
daterade 1916-17. Här finns bl a matrecept från samma år, på exempelvis
både hare och kanin. Här finns tips om hur man bäst kurerar en förkylning,
eller hur man bygger en tillförlitlig råttfälla.
Paltrecept från krigsåret 1916...
Humor hade man även för 96 år sedan...
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Fortsättning följer...
Andreas & Malte
Son och sonson.
Malte
I dag har Malte varit på besök, tillsammans med pappa Andreas och storasyster Norah.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Reklam...
