Eldsvådan i Piteå 1926
STORBRANDEN I PITEÅ -
Vårdslöshet med eld på avträde
vållade skador för halv miljon
Den stora branden var givetvis en mycket stor händelse i bygden.
Piteå-Tidningen presenterade nyheten på ovanstående sätt måndagen den 31 maj 1926.
En av de allra största bränder som härjat i Piteå under de senaste århundradet utspelades natten mot söndagen den 30 maj 1926, alltså för nästan exakt fyrtio år sedan. En Pitebo som har ett personligt minne av branden är förre konditorn Hugo Ekberg. Vid branden förstördes nämligen hans konditori och dessutom blev familjen husvill.
- Eftersom det var dagen före mors dag hade vi haft en mycket arbetssam dag i bageriet, berättar herr Ekberg. Vid elva-tiden på kvällen begav jag mig till bageriet för att se efter om allt var i sin ordning och om alla fönster var stängda. Då jag tittade ut genom ett fönster i bageriet upptäckte jag en rökpelare som steg upp bakom uthusen på fastighetens motsatta sida.
Jag skyndade mig genast att alarmera brandkåren och varsko min familj. Min hustru berättade senare att hon och hembiträdet funderat över varför det kom så mycket folk som samlade sig utanför vår fastighet. Att elden spred sig oerhört snabbt säger det faktum att under den korta tid det tog att väcka våra barn hade elden hunnit sprida sig till vår fastighet. Utgången var full av rök när vi lämnade bostaden. Det enda vi hann rädda av vårt lösöre var en kostym, några lådor ur en chiffonje och en regnkappa.
TÅRTSORG
Vid branden totalförstördes också bageriet och bl a gick en mängd morsdagstårtor till spillo. På den söndagen var det sorg i många familjer i Piteå. Inte bara hos de familjer som blivit hemlösa, utan förmodligen också hos de som blivit utan tårta till morsdagsfirandet, slutar herr Ekberg.
Vi saxar från PT:s reportage från den stora branden:
"En förödande eldsvåda har under natten mot söndagen härjat kvarteret Höken och Linden i Piteå stads centrum. Sju fastigheter jämte uthus har lagts i aska och dessutom har ytterligare tre fastigheter mer eller mindre svårt eldhärjats. Bland de sistnämnda befinner sig telegrafen. Samtliga nedbrunna fastigheter voro belägna i kvarteret Linden som begränsas av Storgatan, Aronsgatan, Hamngatan och Uddmansgatan, plus en fastighet som ligger vid Hamngatan.
KLOCKAN KLÄMTAR
Budskapet om att eld utbrutit spred sig med vindens hastighet i staden och redan innan klämtningen i kyrkklockorna underrättat om olyckan hade en mängd människor samlats vid brandstället. Släckningsarbetet som tog sin början strax efter halv tolv, då slangarna började ge vatten, bedrevs i förstone under panikstämning. Åskådarna fingo intrycket av, att arbetet saknade tillräcklig ledning. Så småningom blev emellertid släckningsarbetet mera planmässigt och man inriktadesig då i första hand på att rädda telegrafhuset.
Att det inte var så lätt för dåtidens brandkårer att snabbt kunna sätta igång med släckningsarbetet omfattar följande avsnitt:
"Brandsignal utsändes omkring kl 11.10 och tre minuter senare var brandchefen och de närmaste boende av borgarbrandkåren samlade i brandstationen. Sedan utdrogs motorsprutan och lades på sin plats vid södra kajen. Ångsprutan eldades så upp och slangutläggning som tog 11 minuter i anspråk vidtogs. C:a tio minuter efter det att slangutläggningen var undanstökad hade fullt tryck uppnåtts i slangarna. Släckningsarbetet kunde alltså igångsättas cirka en halv timme efter eldens utbrott.
Efter en stund då faran för intilliggande fastigheter blev överhängande rekvirerades hjälp från Munksund, Lövholmen och Storfors. Munksundsbolaget avsände omedelbart till hjälp tre flodsprutor och från Lövholmen anlände en motorspruta. Dessa släckningsredskap fingo inriktas på kvarterets södra del som nu antänts. Kl halv tre på natten ansågs värsta faran överstånden ehuru släckningsarbetet fortfarande bedrevs med stort iver. Eftersläckning har pågått hela brandnatten och söndagen. Under släckningsarbetet ha inga olyckshändelser av större betydelse inträffat. Några av brandmanskapet har erhållit en del brännskador, dock endast av lindrig beskaffenhet.
Den bild som togs dagen efter branden, visar resterna av fastigheten som inrymde
Ekbergs konditori. Fastigheten som synd bredvid är det gamla telegrafhuset som
klarade sig undan branden, tack vare en berömvärd insats av brandmännen.
"DASS" eldhärd
I nästa nummer berättar tidningen bl a:
"Polisundersökningen rörande den stora branden har under måndagen och tisdagen ägt rum under ledning av stadsfiskal John Sandström.
Rörande brandens uppkomst synes den allmänna uppfattningen bland de därom hörda personerna vara den, at branden börjat i ett avträde tillhörande handl. Axelssons fastighet. Av den hållna polisutredning anses fastslaget att elden med all säkerhet utbrutit i Axelssonska fastighetens avträdeshus o. sedan spritt sig till de intilliggande byggnaderna. Huru elden uppkommit torde ingen, åtminstone icke för närvarande, kunna komma till andra resultat än blotta antaganden. Inga som helst skäl tala för att mordbrand skulle föreligga".
Slutligen uttalar stadsfiskalen som sin personliga åsikt att vårdslös tobaksrökning torde få anses vara skulden till den stora elsvådan.
GLÖMDA RAKKNIVAR
Att det ibland, helt förklarligt, rådde ganska virriga förhållanden på brandplatsen berättar följande:
"En frisör vars lokaler voro hotade med elden, med sedermera räddades, måste i all hast utrymma dessa och därmed fick han hjälp av olika personer. Bl a fanns i raksalongen ett par dussin rakknivar vilka även plockades ut. Dessa blevo emellrtid så säkert undanstoppade att de icke senare kunde återfinnas. Och då raksalongen på måndagen ånyo öppnades stod man där med två slöa skrapor, som fingo nyttjas efter bästa förmåga".
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Maj 1966
Död vid 102-årsålder - 1972
NORRBOTTENS ÄLDSTA DÖD
Fru Helena Edgren.
Norrbottens äldsta invånare, änkefru Helena Edgren, Piteå, avled på onsdagen på Piteå lasarett. Hon skulle den 16 december fyllt 103 år. Maria Helena Edgren var av gammal bergmanssläkt från Nora bergslag i Västmanland. Både fadern och farfadern var förutom jordbrukare också bergsmän. Föräldrarna gifte sig nödåret 1867 och bosatte sig på ett ställe som hette Östanbergshyttan. Där föddes fru Edgren år 1869.
Hon stannade hos föräldrarna tills hon var trettio år då hon gifte sig med smålänningen Per Edgren, som hade grundläggning som sitt huvudsakliga yrke. Det blev signalen till uppbrott. I februari 1900 kom de unga makarna till Piteå. Maken var med och lade grunden både ute på Furunäset, när stadshotellet byggdes och när läroverket kom till 1903 köpte de ett markområde väster om kyrkogården, där villa Solbacka byggdes. Där bodde fru Edgren till för 10 år sedan då församlingen köpte stället.
Vid den tidpunkten var fru Edgren änka sedan många år. Maken dog nämligen redan 1931. I familjen fanns tre döttrar, och den gamla har sedan dess bott tillsammans med en av dem. De senaste åren i en hyreslägenhet. Fru Edgren har dock den senaste tiden vistats på lasarettet.
----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1972
GEORG RYDEBERG: - Jag ber till Gud...
- JAG BER TILL GUD ATT HAN SKA HÄMTA HEM MIG
GEORG RYDEBERG, 74
"Jag var ett fult, udda barn, dessutom fruktansvärt blyg och tafatt. Jag bröt av från alla och kanske gör jag det i dag också. Jag hade inga kamrater. Inga. Jag fortsatte min väg ensam och jag undrar om jag inte går den vägen ännu. Men varför ska vi tala om det nu? Och om mitt ansikte? Jag tycker att vi ska prata om något som jag aldrig har talat om tidigare. Om livet. Om döden. Jag läste förresten häromdagen att medelåldern för män är 73 år, eller kanske såg jag det i TV:n, i den mån jag kan se TV-program eftersom mina ögon är sjuka. De är psykiskt sjuka förstår du. Själv är jag 74 år och känner att jag i stort sett har gjort mitt.
Men jag har en dröm som jag har drömt länge och det är att få göra en film som skulle handla om den unga kvinnans känslor till en äldre man. Ty det är så viktigt att visa att en ung kvinna så oförbehållsamt och så absolut kan lämna sitt liv helt och hållet till en mycket äldre man. Det kanske kan låta fruktansvärt förmätet att säga, men jag vet av erfarenhet att åldersskillnad inte har någon betydelse. Tvärtom kan det betyda något oerhört positivt. För ett tag sedan fanns det en kontrahent, en moatjé, och hon sa till mig att hon aldrig hade fått den värmen, den tryggheten, den chevalereskheten, den uppvaktningen av män i hennes egen ålder. Hon sa att hon var van med män som bara ville en och samma sak.
Många unga män har bara den tanken. Först jag, först jag... Detta gäller inte bara orgasmer utan överhuvudtaget. Och en gång i tiden gällde detta även mig.
Nu har jag nått den åldern, exakt 74 år, och nu har jag råd att säga att jag gärna skulle vilja träffa en kvinna på hennes villkor. Möta henne utan prestige. Ofta ber jag till Gud att han ska ta mig hem, att han ska ta min hand och leda mig till hemmahamnen som jag tror är Älvsborgsfjorden i Göteborg.
Min urna ska placeras hos min älskade mor och vi ska äntligen återförenas.
Och från kyrkogården kluckar Älvsborgsfjorden, den som jag kunde se från fönstret på Timmermansgatan när jag växte upp. Det var då sjömannen inom mig tog form men en svår malaria på Guldkusten avbröt allt detta.
Men innan locket skruvas på kan jag med stor tacksamhet konstatera att livet har givit mig så mycket, så mycket som jag är oändligt tacksam för och som jag varje kväll innan jag släcker min lilla röda nattlampa tackar för. För jag har fått uppleva många framgångar, många motgångar. Jag vill inte säga att jag har skapat dessa motgångar men jag har varit delaktig till dem. Vet du vad jag var, och nu vill jag vara helt ärlig? Jag tror att jag varit rätt snorkig, rätt högdragen. I dag är Georg Rydeberg en ödmjuk, fin och snäll människa. Men det var han inte DÅ".
------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Den 2 maj 1982.
Domusvaruhuset i Piteå ger 60 personer arbete
Domusvaruhuset i Piteå, som nu är under tak skall vara färdigt i september.
Det som på höstkanten skall presenteras allmänheten som varuhuset Domus i Piteå - d.v.s. det kooperativa storbygget i hörnet Storgatan-Aronsgatan - börjar nu ta form. Arbetet fortlöper efter planerna och man har hunnit så långt att det igår kväll var dags för taklagsfest. Då arbetet på det imponerande byggnadsverket ifjol sattes igång räknade man på byggherrehåll mad att kunna slå upp portarna för de första kunderna i slutet av september.
Det var optimistiskt i överkant, menade en del, men så vitt man i dag kan se kommer det preliminära tidsschemat at hålla. Även om det inte är stort mer än fem månader kvar, fem stympade månader. Byggbranschens gemensamma semester kommer ju i juli och under den tiden torde inte ens den mest energiske byggherre kunna föra verket närmare sin fullbordan.
Men företagsledningen andas som sagt optimism. Man har redan praktiskt taget spikat dag före invigningen och även dragit upp riktlinjerna för hur nybyggets färdigställande på lämpligaste sätt skall celebreras. En rundvandring i bygget - som bekant görs den gamla byggnadskroppen mot Storgatan om till oigenkännlighet samtidigt som en ny byggnadskropp vuxit upp på det ställe vid Aronsgatan-Prästgårdsgatan där stadsbor och andra tidigare varit vana att kunna parkera sina bilar - ger ett intryck av liv och rush. Arbetsmomenten går ju alltid in i varandra i ett bygge av den här storleksordningen.
Aktuellt just nu är bl a färdigställande av taket på källarplanet, stålslipning av golven i bottenplanet, VVS-arbeten och montering av fasaden. För at nu nämna några moment. Piteå-Tidningen har tidigare berättat detaljerat om hur det nya affärshuset kommer at se ut och vad det kommer att inrymma i färdigt skick. För dagen kan tilläggas att antalet inom varuhusets väggar anställda beräknas till ca 60. Läggs därtill det arbetskraftsbehov som förtetag i den här branschen av den här storleksordningen för med sig så kan man lätt föreställa sig vilken betydelse varuhuset får även ur arbetsmarknadssynpunkt.
Taklagsfesten.
Vid fredagskvällens taklagsfest var ett 70-tal inbjudna, däribland entreprenörer och arbetare, samt från Konsums styrelse, förvaltningsråd och revisorer. Affärschefen Henning Boström hälsade välkommen och tackade entreprenörer och jobbare för ett gott arbete. Ingenjör Bengt Larsson framförde gästernas tack för förplägnaden, och den allt igenom trevliga samvaron avbröts först vid midnatt.
---------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 12 maj 1962
UNO-X Premiär i Piteå!
- NYA UNO-X ÖPPNAS PÅ STRÖMNÄS -
UNO-X på Strömnäs, Piteå.
I dag öppnas den nya Uno-X-stationen på Strömnäs. Visserligen förefaller det litet malplacerat att öppna serviceanläggning för bilar på ett ställe dit vägen ännu inte nått, men om inte alla löften slår fel kommer väg 506 från bron över strömnäskanalen och ut mot Munksund att vara farbar under senare delen av detta år, och eftersom det går att komma ner till den nya stationen via Källvägen, så har man i alla fall beslutat sig för at öppna. Fast på grund av de mindre goda förbindelserna anser man det nödvändigt att även fortsätta på den gamla platsen ett tag till.
När Uno-X startade på Strömnäs för tere år sedan byggdes en provisorisk station vid Strömnäsgatan i avvaktan på att vägarna skulle byggas och den definitiva platsen skulle bli möjlig at bebygga. Vid den tidpunkten räknade man med att vägsystemet skulle vara klart betydligt tidigare än vad som skett. Orsaken till dröjsmålet lär vara att de pengar som Vägförvaltningen haft till förfogande inte räckt till. Och än väntar man förgäves på att vägdelen från bron över strömnäskanalen och ut moy Munksund skall bli färdigbyggd.
- Vi trodde nog att vi skulle bli betydligt fortare klara för flyttning, säger Uno-X-föreståndaren Sture Nilsson. Men nu kan vi i alla fall öppna den nya stationen, även om vi av naturliga skäl kommer att fortsätta den provosoriska ett tag till, tills vägarna blir klara och vi kan flytta över hela affären.
Det betyder att bensinförsäljningen i huvudsak kommer att tills vidare ligga kvar på den gamla platsen, medan den nya stationen kan bjuda på lokaler för smörjning, tvättning, för underredsbehandling, däckservice och en del annat. Det finns också en gör-det-själv-hall, där en bilägare själv kan få mixtra med sin kärra, om han har lust och tid.
- Vi har lovat att bygga en ordentlig servicestation, och även om det dröjt länge så måste vi nu sätta handling bakom orden, säger hr Nilsson.
Sammanlagt omfattar den nya Uno-X-stationen en yta av ca 300 kvm, och har kostat omkring 300.000 kronor.
---------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 25 mars 1966
Uno-X-tröja. /Tillhör Leif Lidmans samlingar.
Den nya Uno-X-stationen på Strömnäs, Piteå. /Tillhör Leif Lidmans samlingar.
-------------------------------------------------------------------
Tonårsmannekänger - 1957
Piteå-Tidningen presenterar här de tio flickor som är kandidater i tävlingen om vem som blir Pitebygdens tonårsmannekäng.
Vivi-Anne Johansson
Elisabeth Spens
Britt Laudon
Kajsa Nordström
Marianne Bergström
Karin Jonsson
Stina Eriksson
Kerstin Engman
Ulla Lindström
Kari Bergström
Foto: FOTOTJÄNST, Piteå
-------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 4 april 1957
HUGO EKBERG - Piteå-konditor med 55 år i yrket
¤ Konditor Hugo Ekberg har lämnat yrket efter 55 år, men skulle gärna
vilja börja om från början igen.
- Smaka på dom här pepparkakorna. De är visserligen inte så fina som den Gammel-Sivertz i Luleå gjorde - dom påstods vara den bästa universalmedicinen som fanns i övre Norrland när seklet var ungt - men dom här är åtminstone bra för magen och smakar fint.
Naturligtvis tog jag en pepparkaka. Rådet kom nämligen från den gamle hantverkaren, bagarmästaren Hugo Ekberg, som efter 55 år i yrket bör veta allt om pepparkakor.
Det där om 55 år i yrket har man svårt att tro. Ekberg är ju med sina 67 bara pojken. Men faktum är att han började sina läroår inom konditoriyrket så tidigt att han inte ens fått sin konfirmationskostym. Den tjänade han ihop nere i Söderhamn under sina första kondition utanför hemstaden Piteå.
- Jag fick tidigt klart för mej vad jag skulle bli - nämligen konditor. Fars skomakarverkstad lockade inte det minsta. Nu kan det hända att det där med konditoryrket hörde ihop med att jag alltid tyckt om att doppa. Hur som helst har jag aldrig ångrat mej, även om det många gånger har varit hårt.
Det var 1902 Ekberg började som lärling hos den till Piteå nyinflyttade konditor Torstensson, som efter läroår vid det berömda Konditori Wirström i Härnösand endast 21-årig blev mästare i Piteå. Torstensson var så ung att det egentligen var hans mor som fick stå för mästarvärdigheten. Konditoriet var inrymt i en fastighet vid Storgatan och förutom mästaren och Ekberg fanns det en lärling till. I stan fanns vid tiden ytterligare ett kondotori - nämligen Degermarks. Piteå var den tiden en ännu större idyll än stan är nu och arbetsförhållandena därefter.
KROKAN BARS FYRA MIL
- Ibland fick vi beställningar på gräddtårtor. Då var det inte som nu att vi kunde begära grädde från mejeriet - den tiden hade dom bara tunngrädde som inte gick att vispa upp. Jag fick i stället springa runt mellan Klums, Selanders, Bergströms och Lundbergs, vilka hade ladugårdar. Hade dom inte någon tjockgrädde kvar var det bara att meddela tårtbeställarna att dom fick vänta med sin gräddtårta till ett lämpligare tillfälle.
- Torstensson var en skicklig yrkesman och det var rätt så vanligt att vi fick göra krokaner. Jag minns när förvaltare Lundqvist i Renholmen hade beställt en krokan till sitt silverbröllop. Det konstrika bakverket gick naturligtvis inte att skicka med hästskjuts då skulle det väl ha smulats sönder. Men förvaltaren visste på råd. Han beordrade helt enkelt två arbetare at gå till Piteå och hämta krokanen som packades ner i en stor trälåda. Sedan var det bara att binda fast en lång stång vid lådan varefter de båda männen med stången mellan sig bar krokanen de fyra milen hem till Renholmen.
KAFFE MED DOPP 25 ÖRE
Naturligtvis var det inte som nu att folk gick in och satte sig på konditori för att fördriva någon timma vid en tidning. Oftast var det landsortsbor som under stadsbesöket blivit kaffesugna och gick in för att medelst inbetalning av en 25-öring få doppa sig mätta. En dag under vintern hade vi dock en ordentlig rusning och det var till travtävlingarna på södra fjärden då vi hade ordnat servering ute på isen.
"PITEPOJKAR" SPECIALITET
Den enda konditorispecialitet som Piteå under min tid har haft är anisbröden - eller "Pitepojkar" som de också populärt kallas. Sådana har vi ofta fått beställningar på ända från Uppsala och Gävle.
Den 24 mars 1938. Furunäsets skidvänner beställer fikabröd på
Hugo Ekbergs konditori. Antingen beställdes kaffebrödet över disk,
eller så ringde man på Rikstelefon nummer: 290 & 291, för att därefter
ta sin cykel från Furunäsets sjukhus in till Storgatan.
"LÄSTE" I SÖDERHAMN
Piteå var i början av seklet ingen bra konditorstad och redan 1903 var Torstensson färdig att flytta från stan ner till Söderhamn. Lärlingen Ekberg ville allt för gärna följa med och efter en ordentlig övertalning av pappa skomakaren fick han löfte att följa med Torstenssons. Ekberg var då 14 år och så fort han kom ner till hälsingestaden måste han "gå och läsa". Det blev en arbetsam vinter för den unge pojken som naturligtvis i största möjliga utsträckning måste sköta sitt arbete vid sidan av läsningen.
TILL LULEÅ OCH SIWERTZ
Söderhamn var en ännu sämre konditorstad än Piteå och efter ett år måste mästaren slå vantarna i bordet och begära konkurs. Det blev alltså skilsmässa mellan mästaren och lärlingen. Den förre for ner till Tyskland och den senare till Luleå, båda för att lära mer om yrket. Ekberg hamnade hos Siwertz i Luleå, det då mycket berömda konditoriet. Vid det efter då¨tida förhållandena stora konditoriet skulle allt göras för hand och arbetsstyrkan var den minsta möjliga. Mandelmassan bearbetades i en handdriven kvarn, grädden vispades för hand och all syltning fick vi naturligtvis göra själv. Hösten blev därför en arbetssam tid.
Hugo Ekberg började året 1902 som lärling hos den nyinflyttade konditor
Torstensson. Piteå och världen såg så mycket annorlunda ut vid det
tillfället.
SVÅRT FÅ UT LÖNEN
Min betalning hos Siwertz var 15 kr. i månaden samt mat och husrum. Pengarna fick vi dock inte ut utan allt bokfördes i en motbok. När vi behövde en slant var det bara att gå till mästaren och begära ut en summa. Så skulle jag t. ex. en gång köpa en kostym som kostade 40 kr. Jag gick till mästaren och begärde att få ut den summan. Jag visste att jag hade betydligt mer innestående, men Siwert sa bara att det var omöjligt att jag skulle få ut en sån stor summa och menade att jag kunde köpa kostymen på avbetalning och sedan ta ut 10 kr. i månaden och betala med. Ja, det var bara att lyda, men mästaren fick själv göra upp affären med klädeshandlaren.
HOS HOVLEVERANTÖR I UPPSALA
- Efter två år hos Siwertz for jag ner till Uppsala där jag fick kondition vid Konditori Günter - Sveriges kanske då mest berömda konditori med bl. a. Oscar II:s hovleverantöremblem på dörren. Konditoriet hade en maskinpark som stod på toppen och där fanns mycket att lära.
DOKTORN SOM GÖDDE STATARE
Efter en tid i Uppsala flyttade Ekberg till Enköping, en stad som den tiden levde högt på undergöraren dr. Westerlunds patienter. Inte minst konditorirörelsen tjänade pengar. Doktorn hade 500-600 patienter som inackorderat sig runt om i staden och så fort det fanns anledning skulle undergöraren uppvaktas. Det var svårt att finna lämpliga presenter och oftast blev det att köpa en tårta eller andra finare bakverk till doktorn. Efter sådana uppvaktningar levde statarna i grannskapet på bakverk. Det blev nämligen i regel till dem bakverken skänktes av doktorn.
EGET BAGERI PÅ NORRMALM
1911 återbördades Ekberg till Piteå där han fick anställning vid Berglunds konditori och fettisdagen 1923 öppnade han egen rörelse med ett blygsamt bageri på Norrmalm och butik vid Storgatan. Dit flyttade han också så småningom bageriet.
LINDEN-BRANDEN ÖDELADE
Inflyttningen var dock inte mer än klar när den stora branden i kvarteret Linden inträffade natten mot mors dag 1926. Hela kvarteret ödelades vid branden.
- Ja, det var ett fruktansvärt slag för mej den där branden. Jag hade så smått gjort upp om att köpa den stora fastigheten och inrett ett bra bageri. Dagen före branden hade vi arbetat hårt. Bageriet var fullt med Mors dagstårtor och jag minns att vi under dagen haft Piteå-Tidningens styrelse och Sparbanksfullmäktige som gäster i festvåningen.
- Branden började vid 23-tiden i ett avträde på en granntomt till bageriet. Elden spred sig fruktansvärt fort och det var bara nätt och jämt att vi hann att rädda småflickorna som låg och sov.
- Efter branden var det bara att flytta tillbaka till det gamla bageriet på Norrmalm. Jag var bra nere en lång tid, men så småningom redde det upp sig.
- Jag öppnade butik i fastigheten Storgatan 43 och köpte en fastighet på kvarteret Löjan vid Prästgårdsgatan där jag byggde det bageri som jag nu överlåtit till en måg.
Hamngatan 48 mot Jowa efter stadsbranden 1926.
Henrik Lidman (1924-2003) gifte sig så småningom med konditor Ekbergs
dotter, och tog därefter över konditorverksamheten. Henrik Lidmans far
Axel Leonard Lidman (1897-1945) var född i Svensbyn, och bror till min ingifta
faster Elma Lindqvist f. Lidman (1917-1993). Elma Lindqvist ingick äktenskap
med Sven Lindqvist 1950, och makarna bosatte sig i Storfors.
Konditor Henrik Lidmans farföräldrar, Johan Lidman (1869-1940) samt
makan Lina (1872-1955). Bosatta på Heden i Svensbyn.
Storgatan, Piteå.
Foto: Roger Lindqvist
Storgatan i svartvitt.
Sedan 1923 har Ekbergs konditori varit ett välbeknat inslag i stadsbilden.
Många tusen och åter tusen, har genom åren stannat upp för att ta sig en
kopp kaffe med tillbehör bl a på denna uteterass på Storgatan.
TRIVS MED SITT YRKE
Jag har trivts med mitt yrke, och skulle jag börja om igen så valde jag samma. Jag har faktiskt trivts mer och mer som konditor, trots att jag trivdes redan när jag började. Detta kan vara beroende på att allting har blivit lättare nu och att yrkeskunnigheten har höjts betydligt överlag.
NYTTA AV FACKFÖRENINGEN
Talet om att det var bättre tidigare är felaktigt. Ta bara en sådan sak som arbetstiden. Ända tills det fackföreningarna började kämpa för åttatimmars arbetsdagen var det ingen som tänkte på vilken spilltid det blev. Sålunda brukade vi börja kl. 7 på morgonen alla man. Vi började med att göra degarna och sedan blev det att sitta och vänta till det var färdigjästa. Det blev ofta en och två timmar till ingen nytta. Sedan arbetstiden förkortades får en man börja tidigare med att göra degarna och när de andra kommer är det färdigt att sätta igång med arbetet.
HÖGRE KVALITET
Likaså skulle vi den tiden stanna allesammans till kl. 7 på kvällen för att göra "jäsdegar" för att spara på jästen. Degarna jäste upp två och tre gånger på naten och när vi på morgonen skulle börja arbeta med dem var all jäskraft borta så att vi även då var tvingade att sitta och vänta. Likaså har det blivit betydligt högre kvalitet. När jag började i yrket använde vi t. ex. ungefär ett kilo smör till en liter mjölk i wienerbröden. Numera används ungefär 18 hekto smör.
Likaså har bagarna lärt sig vilken kemisk procedur en deg genomgår. När jag var ung visste vi t. ex. att degen jäste, men inte hur det gick till och varför. Numera vet vi händelseförloppet och processen i sin helhet och kan med tekniska och kemiska hjälpmedel bättra på proceduren.
ARBETE ALLA DAGAR
Beträffande arbetstiden har det skett en verklig revolution inom konditoribranschen. När jag började hade vi aldrig någon ledig dag på hela året. Som t. ex. hos Günters, där vi fick alle man ut på söndagsmorgonen för att göra beställda efterrätter och varje söndag skulle en konditor finnas tillreds att tillverka det som eventuellt tog slut. Det betydde att jag var tredje söndag var helt fast. Någon kompensation för söndagsarbetet fick vi inte.
Före jularna var det värst. Då fick vi arbeta hela dagen före julafton, hela natten och till kl. fyra på eftermiddagen. På juldagsmorgonen var det att ställa sig i bageriet igen för att göra de äggpastejer som hörde till julmiddagens köttsoppa, samt juldesserter. Ja, nog vet han vad han talar om konditor Ekberg när han bjuder omkring kakfatet och rekommenderar lämpliga bakverk.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 26 februari 1957.
Bilderna från branden 1926 har jag lånat av Uffe Lindlöf.
De övriga är privata foton och vykort, som finns i min
samling. /Roger Lindqvist
Den Herschellska väderlekstabellen - 1845
En legendarisk polisprofil i Piteå har gått ur tiden
Holger Sundström har avlidit.
En dynamisk och legendarisk polisprofil i Piteå, Holger Sundström, 82, finns inte längre. Han gick ur tiden på torsdagen. Efter 42 års polistjänst drog han sig tillbaka som pensionär år 1991 men såg dock till att, tillsammans med några kollegor och i egenskap av gruppens sammanhållande kraft, dokumentera polisens verksamhet i Piteå. Det resulterade 1998 i "Polishistoria i Pitebygd".
Det fanns en tid när Holger ibland kom inklivande till tidningsredaktionen eller - innan han gick hem för dagen - ringde för att påminna tidningsmedarbetarna att de glömt den dagliga polisringningen. Han lämnade då fylliga rapporter om vad som hänt i jobbet. Det hände även att tidningens fotografer anlitades för fotografering i "utbyte" att de fick tillgång till nyheten. Han klagade sällan på polisbevakningen. Hellre berömde han reportrarna och såg i varje liten publicerad notis om brott en möjlighet att få ytterligare tips för att kunna lösa ärendet.
Holger satte under sina polisår i bygden sina spår i samhället, och det positiva överväger. Han kände många av sna klienter, deras vanor och egenheter. Inför varje brottsutredning var det med lika stor förvåning man möttes av kommentaren från honom, att det här löser vi snabbt. Genom åren hade nämligen Holger lärt sig hur en del av återfallsförbrytarna betedde sig och kunde snabbt åka och hämta dem.
Det fanns mycket av livserfarenhet i den generation av poliser han företrädde och en nära kontakt med människorna, i vardag som fritid. Utan att vara nitisk såg Holger det viktigt att rätta även de små felen. Annars växer de och blir till stora fel, kommenterade han. Reglerna i samhället är till för att underlätta umgänget människor emellan. Därför är det viktigt att de efterföljs även om de "bara" handlar om sådant som upplevs som småsaker, konstaterade han vid flera tillfällen. Men den efterföljande reflektionen, att han släppte igenom småsakerna kunde han få se samma person igen bara några år senare i större sammanhang.
Det handlade för Holger att bry sig tillräckligt mycket om människor för att vilja hjälpa dem tillrätta. Det är viktigt att se till att man som polis har en relation till dem, att man vet vad de heter och vad deras syskon och föräldrar heter. Då ser de att man bryr sig om dem och så småningom kanske de också ser att det var för deras bästa man reagerade, framhöll Holger allt som oftast. Han brann för sin yrkesroll och var oerhört engagerad i allt han företog sig. I sin offentliga uppgift var han en stark personlighet, vilket i sina utläggningar inte lämnade någon oberörd. Det var "underifrånperspektivet" som var Holgers stora styrka, att se den lilla människan.
Holger, som hade sina rötter i Jävrebodarna och var ett av fyra barn i familjen, var som ung en tid i flottläggningarbete vid Sandholmen. På väg att söka arbete vid järnvägen stötte han vid ett tillfälle ihop med en anna legendarisk polisman, Göran Pettersson, fjärdingsman i Hortlax. Han rekommenderade Holger att istället söka arbete som tillförordnad fjärdingsman. Han fick ett vikariat i Långträsk och lärde sig jobbet på egen hand, inte minst genom att läsa gamla rapporter. Därefter förflyttades Sundström till Hortlax och sedan till Munksund och blev ordinarie fjärdingsman 1953. När polisväsendet organiserades om blev han poliskonstapel och befordrades med tiden till kriminalassistent 1974, sedan rotelchef till 1978 och sedan som kommissarie fram till pensioneringen.
Det är med saknad man minns Holger. Han sörjs närmast av hustrun Linnéa, född Nygren, döttrarna Ulla-Britt och Ing-Marie med familjer samt syskon.
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 30 september 2008.
Torsten Blom död
¤ Möbelhandlare Torsten Blom har avlidit efter en längre tids sjukdom.
¤ En verklig Piteåprofil, möbelhandlare Torsten Blom har efter en tids svår sjukdom slutat sitt liv, 79 år gammal. Torsten Blom var en vanlig människa, som vågade vara ovanlig. En generös, gedigen och plikttrogen arbetare i allt vad han företog sig. Torsten Blom var entusiastisk i tanken in i det sista andetaget, även om sjukdom omöjliggjorde för honom att under senare tid på nära håll följa med i utvecklingen av det livsverk han satte igång med i början av 1930-talet, Bloms Möbler.
Torsten Blom kommer som människa knappast att helt kunna kartläggas. Men faktum är att de allra flesta i pitebygden, i Norrbotten, ja, långt utanför länets gränser, som kom i kontakt med honom, var och en på ett speciellt sätt fått del av hans väsen. Hans sympatiska och mänskliga drag som han inte underlät att framhålla. Men Torsten Blom var också en affärsman som segt och envist fullföljde vad han föresatte sig, och sparade heller inte på sig själv.
Han startade med entusiasm och okuvlig energi och hade hela tiden blicken riktad framåt mot målet, att hela tiden utveckla sitt företag, tillsammans med goda medarbetare. För de flesta som på ett eller annat sätt kom i beröring med Torsten Blom finns många minnen, där hans smittande humor och översvallande generositet ofta skymtade igenom.
En var när de döva i Norrbotten var i färd med att starta sin kursgård på Trundön och ville förhandla om inköp av inbytesmöbler. Något underfundigt klargjorde Blom att det i så fall skulle bli en rätt kostsam historia för de döva. Han gjorde dock det tillägget att om en lastbil stod parkerad utanför möbelmagasinet, före dagens slut, skulle hela inbytesförrådet gå till kursgården - utan kostnad. Det räckte faktiskt till att möblera upp en hel skola. När Blom förvärvade Vinbergs möbelaffär på Hamngatan i Piteå var det till en början en mycket blygsam rörelse och stadens enda i sin bransch. Genom ett ansträngande arbete och där han ständigt försökte tillmötesgå olika individers önskemål, kunde han senare flytta upp affären till Storgatan, som småningom utvecklades till Norrlands största. Möbelfirman som därefter flyttade till Öjebyn, efter en ödesdiger brand, var Torsten Bloms eget verk, och som han genom en god affärsblick förstod att utnyttja alla utvecklingsmöjligheter.
Han var i hösta grad motorintresserad och kunde ses tidiga morgnar köra en snabbvända till bland annat Skellefteå för att fika. Han var också en av Piteå-Tidningens vänner och hämtade alltid sin tidning i tidig morgontimma, när distributören buntade tidningarna. Han högg också gärna i ett hörn på buntarna och gav ett handtag. Och distributörerna servade han också alltid med morgonfika när han dök upp bid tvåtiden. För många kommer Torsten Blom att för alltid bli smått legendarisk. Direktören som för det mesta varje dag, i lagerrock, skötte grovgörat i sin affär. Som närmast sörjande efterlämnar han maka och en son med familj.
--------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 16 november 1988.
Dr. Robert Ivarsson fyller 65 år
¤ 65 år fyller i morgon överläkaren vid kirurgiska avdelningen vid Piteå lasarett, dr Robert Ivarsson, och uppnår därmed pensionsåldern. Han kommer emellertid att stå kvar i tjänsten ytterligare ett par månader, innan han drar sig tillbaka för att njuta sitt otium cum dignitate, om nu överhuvud innebörden av Ciceros bevingade ord kan äga tillämpning i detta speciella fall. Att vila med värdighet efter et så verksamt liv, som det som kännetecknat dr Robert Ivarssons, är honom mer än väl unnat. Men med kännedom om hans verksamhetslust, är det faktiskt svårt at föreställa sig honom sittande i kontemplativ ro på en solig balkong eller vattnande sköna blomster i en aldrig så fruktbar och vacker skånsk villaträdgård. Han kommer alltjämt att vilja vara med där något händer, därom kan man vara säker.
¤ I ett kvarts sekel har dr Ivarsson varit knuten till länslasarettet i Piteå, där han utan överdrift kan sägas ha utfört en i många avseenden banbrytande läkargärning. Men härom har i flera andra sammanhang vittnats på tillbörligt sätt. Det bör emellertid dock vara på sin plats, att erinra om den aldrig osparda möda och aldrig sviktande intresse, som dr Ivarsson nedlagt när det gällt att utveckla det sjukhus, han under en lång följd av år varit styresman för. Piteå lasarett är i dag en sjukhusanläggning, som tål att jämföras och en stor del av äran härför bör rättvisligen gs honom. Att han i sina strävanden mött den största förståelse från den anslagsgivande parten - landstinget - förringar inte på något sätt hans egen roll i sammanhanget.
¤ Då dr Ivarsson kom till Piteå lasarett 1933 hade han en både grundlig utbildning och lång praktisk erfarenhet bakom sig. Han blev sålunda med. lic. i Lund 1922. Han har tjänstgjort som underläkare vid Malmö epidemisjukhus och vid Örnsköldsviks lasarett åren 1916-17, som extraläkare i Jämtlands och Västerbottens län åren 1918-19, som amanuens och tf underläkare vid bakteriologiska, gynekologiska, ortopediska och kirurgiska klinikerna i Lund åren 1919-24, 2:e underläkare vid kirurgiska kliniken därstädes 1925-26 och förste underläkare och tf överläkare 1927-30 samt som amanuens och underläkare vid otiatriska kliniken 1931. Dr Ivarsson har vidare gjort flera utländska studieresor, speciellt till Tyskland och Österrike.
---------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 8 april 1958.
Middagsgäster hos överläkare Ivarssons på lasarettet i Piteå.
Fr. v. tandläkare Lars Ringius, dr Leif Ekblom Öjebyn, tandläkare Astrid
Ekman, stadsfiskal Gideon Lundström, tandläkare Valborg Rudin, fru Laila
Ringius och i soffan längst t.h. fru Ragnhild Bergvall. I fåtöljen t.h. fru Gunhild
Ivarsson och sittande dr Einar Wallquist "Lappmarksdoktorn", Arjeplog.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Källa: Thord Carlsson, "I våra kvarter Piteå på 40-talet".
Fakta-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Carl Magnus Robert "Bobban" Ivarsson f. 1893-04-10 i Norrividinge,
d. 1970-07-28 i Limhamn.
Gift: 1918-11-02 i Ljungby med:
Gunhild Maria Johansson Ivarsson f. 1894-08-22 i Ljungby,
d. 1982-11-10 Sankt Göran.
Paret hade tre barn.
Fr. v. Bo Bergvall överläkare, Piteå, dir. G. Lång, Luleå,
dr L. Ekblom, Öjebyn, dr. Gunhild Ivarsson, Piteå,
dr. Einar Wallquist, Arjeplog, dr. Tore Bergström, Piteå samt
överläkare Robert Ivarsson, Piteå.
---------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1955
Krigshistoriens sista skott, vid Pitsundet?
De här kulorna hittade Lasse Morén vid Pitsundet. Kan de vara de sista
krigsskotten i svensk historia?
Är det här de sista krigsskotten som avlossats i svensk historia?
Som sjuåring hittade Lasse Morén kulorna vid Pitsundet - stället som aktualiserats som sista krigsskådeplatsen i Sverige.
- Det var före muddringen av Pitsundet omkring år 1928 som jag hittade kulorna, berättar Morén.
- På vintern fraktade min far Alexis sand över sundet i lådor och det var när de tippade sanden ur de lådorna som kulorna kom fram.
Liten grabb
Lasse Morén var bara en liten grabb på den tiden och förstod inte genast vad han hittat.
- Jag visste inte ens att det varit krig här år 1809 så jag fattade inte riktigt vad det var, men tanken har mognat under åren.
- Man vet inte, men kanske är det här de sista skotten som avlossats i krigssammanhang i svensk historia, säger Lasse Morén.
Bakgrunden
Piteå-Tidningen berättade igår att kommunalfullmäktiges ordförande i Piteå, Axel Bogren, protesterat mot det jubileum som förra helgen firades i Ratan, Västerbotten. De firade det sista kriget på svensk mark. Bogren menar att det sista svenska kriget utspelades i Piteå 25-26 augusti år 1809. Det påståendet grundar han på e historiska forskningar som Per Tingbrand gjort.
--------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 23 augusti 1984.
Fakta----------------------------------------------------------------------------------
Lars Alexis Morén var född den 10 maj 1919, död den 11 maj 1997.
Fadern Alexis Morén f. 22 januari 1875 d. 4 augusti 1964.
Roger---------------------------------------------------------------------------------
Erik Lundberg - mordhotad
"JAG TÖRS INTE ÅKA HEM LÄNGRE..."
Ett skakande budskap mötte Erik Lundberg när han i går kom hem till gården i
Harrbäcken. På ytterdörren har någon sprayat en dödskalle och mordhotat
Lundberg med texten "Du ska dö!"
En dödskalle målad med svart färg på glasrutan. Orden "Du ska dö", sprayad på nedredelen av ytterdörren. Den synen mötte Erik Lundberg när han på onsdagen kom tillbaka till den gård han hyr i Harrbäcken.
Erik Lundberg vet vem det är som sprayat dödshotet på hans ytterdörr. Det är inte första gången någon varit ute efter hans liv.
- Det här är fjärde gången, säger han, när han visar Piteå-Tidningen det mordhot som är målat på torpets dörr.
- Men nu är jag verkligen rädd. Nu törs jag inte åka hit längre, inte ens dagtid.
¤ MÅSTE INGRIPA
- Nu är det dags att både polis och åklagare gör något, säger han, under det att vi väntar på att kriminalpolisen från Piteå ska anlända.
Bakgrunden till onsdagens hot mot Erik Lundberg, är enligt vad han själv berättar, en gammal fejd med svartsjuka med i bilden. Bråket startade för två år sedan.
¤ STOR STEN
Första gången Erik Lundberg började ana att motståndaren, en yngre man, var ute efter hans liv var när denne gav sig på köksdörren med en yxa i berusat tillstånd. Erik Lundberg tvingades byta ut både handtag och lås. Andra gången ven en sju kilo tung sten genom sovrumsfönstret. Den träffade aldrig Erik Lundberg, eftersom han sov borta den natten.
- Men hade den träffat hade jag varit rullstolsbunden i dag, tror han.
¤ MED GEVÄR
En gång under vårvintern hade Erik Lundberg fest på torpet. Då utbröt det bråk ute på gården.
- Jag gick ut för att se vad som stod på. Då fick jag en gevärspipa riktad mot huvudet, säger han.
Geväret hölls av den person Erik Lundberg idag utpekar som den som både uttalat och målat hotet på ytterdörren.
¤ DU BLIR KORV
Han anade att någonting skulle hända på tisdagskvällen, eftersom den man som hotat Lundberg, kom till honom när han var hos en bekant för att kapa ved. Då kom den yngre mannen i onyktert tillstånd och uttalade följande hotelse:
- Jag ska göra korv av dig och jag kommer att hemsöka dig...
¤ SOV BORTA
Därför valde Erik Lundberg att sova på annat ställe natten mot onsdag. När han kom tillbaka igår vid lunchtid möttes han av dödskallen och "DU SKA DÖ" målat på dörren.
- Nu kräver jag att få bo här i trygghet med mina djur, säger Erik Lundberg, som är rädd att den person som går lös också ska ge sig på hans djur.
Erik Lundberg har både får och höns i ladugården.
¤ POLISANMÄLT
Lundberg har polisanmält mordhotet som utreds av kriminalpolisen. Den man han utpekar som gärningsman har, enligt uppgift, tidigare dömts till 60 dagsböter a´ 50 kronor för olaga hot - mot Erik Lundbergs mor.
-------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 27 augusti 1987.
FAKTA---------------------------------------------------------------------
Fredagen den 28 augusti meddelar Piteå-Tidningen att en 20-årig kvinna,
anmält sig skyldig till hotelserna mot Erik Lundberg i Harrbäcken.
De är nära bekanta sedan många år tillbaka.
- Det är mycket tråkigt att en så ung flicka ska stjälpa sig själv
genom att ge mig kriminella hotelser, säger Erik Lundberg.
Erik Lundberg avled, 2009, 62 år gammal. /Roger
Far och son blickar tillbaka
VIKTOR, 87, OSKAR, 67 - TVÅ ARBETARPROFILER
SOM BLICKAR TILLBAKA
Viktor, 87, och sonen Oskar, 67, två män som har en rik minneskälla
att ösa ur från den tid som flytt.
Viktor Lundman, 87, Oskar Lundman, 67, Piteå. Far och son som båda arbetat åt SCA tillsammans i närmare 100 år. Två som har en rik minneskälla at ösa ur. Om hur det var att göra långa dagsverken i tidiga pojkår. Om arbetarrörelsens första stapplande steg. Om motsättningar, glädjeämnen och kampen för bättre villkor. Och om hur de ser på den situation vi i dag befinner oss i.
Vi träffar dem över en kopp kaffe i Oskars hem på Båtsmangatan 7 i Skuthamn. Båtsmansgatan ja. Namnet slår osökt tanken in på den tid då Oskar hade tjänst till sjöss för Munksundsbolaget, som numera heter SCA. Det var på bogserbåtar som drog timmer från Haparanda i norr till Stockholm i söder. Oskar var eldare under dessa stånkande, långsamma färder. Det var också under en av dessa som han mötte Ellen, kocka ombord på "Munksund 5", som bogseraren kallades och som nu ligger sjunken vid Storfors. Ellen, som kom att bli Oskars hustru.
Efter den tillbakablicken går ordet till Oskars far, Viktor, som fyller 88 i mars. En man som trots sin höga ålder fortfarande har ett klart minne och god fysik.
- Jag har varit lyckligt lottad och fått vara frisk genom åren. Det är jag tacksam för, säger han.
¤ STABBLÄGGARE
Viktor började tjäna sitt uppehälle som 13-åring. Det var i kolgården vid Storfors såg. Året var 1904.
- Man fick vara med och jobba med spikrensning för milningen där kolet framställdes. Sen blev det också stabbläggning och det var ett slitsamt göra. Arbetsdagarna var 10 timmar och förtjänsten var inte stor. Jag minns att jag ett tag fick vara med och måla sågen. Timförtjänsten var då 15 öre, men jag låg i och fick efter någon vecka samma förtjänst som karlarna, 25 öre. Det var man stolt för.
Viktor bodde under veckan i en av de baracker som fanns för arbetarna.
- När helgen kom så var det att promenera hem till Blåsmark, 1,5 mil. Några andra färdsätt fanns inte på den tiden, men man var ju ung och stark, berättar han.
¤ BARACKLIV
Men baracklivet under veckorna var många gånger påfrestande för en ung pojke som behövde få sova den tid som gavs för det efter en lång arbetsdag.
- Det var just det som var det svåra med baracklivet, tyckte jag. Vi gick treskift och då mannarna kom in från skiften blev det larmigt och svårt att sova. För att inte tala om de gånger då spriten var i omlopp och det festades om.
¤ VÅGADE INTE
Åren gick och arbetarrörelsens första stapplande steg togs. 1910 gick Viktor in i organisationen i Storfors.
- Vi var inte många som organiserade oss. Det målades ut skräck mot socialismen. Många vågade helt enkelt inte ansluta sig och andra ansåg av religiösa skäl det var fel att gå in i fackföreningsrörelsen. Jag minns en gång då konservativa tidningen "Ledstjärnan" hade en artikel där det stod något om att Jesus var den förste socialisten - då blev det väldiga diskussioner.
¤ VÄGRADE SKRIVA PÅ
Viktor minns också storstrejken 1909 och stämningarna då.
- Efter den sa man från bolaget att vi skulle skriva på ett papper om att inte strejka mer framöver. Vi var väl ett femtontal i föreningen då. Men det blev motstånd till att skriva på det papperet och så småningom gav bolaget med sig. Vi skrev inte på, men fick ändå fortsätta jobba. Det var en framgång och gav oss mod, minns Viktor.
¤ DREVS IVÄG
Viktor har många fler minnen från den laddade stämning som fanns mellan bolagsledning och organisationen. De första agitatorer som vid seklets början färdades längs Norrbottenskusten för att föra ut budskapet om att arbetarna skulle organisera sig blev oftast svårt utsatta. Faktum är att det ibland var ett spel med livet som insats. Men, inte bara från bolagen utan också från delar av arbetarklassen hyste man direkt avsky och fördrev dessa agitatorer. Underkuvenheten var djupt rotad. Skräcken inför maktfullkomligheten som plötsligt kunde ställa dem utan jobb var stark.
¤ FOLKAN I CENTRUM
Men Viktor var alltså en av dem som vågade ta steget ut och gå in i organisationen.
- Vi arbetade hårt för att öka medlemsantalet. Mötena höll vi på Storfors Folkets Hus som var vår högborg och centrum för kamratskapen.
I mitten av 1940-talet slutade Viktor sin yrkesverksamma del. Han hade då också hunnit med att jobba under en tioårsperiod i sulfatfabriken i Munksund.
Storfors Folkets Hus. Foto: Roger Lindqvist.
¤ NIO BARN
Han är med andra ord en av pionjärerna inom arbetarrörelsen. Med nio barn att försörja fick han uppleva vintrar då inte jobb fanns att få och då det gällde att dra år svångremmen snävt, låna, ta växlar och kritsa för att hanka sig fram.
- Värst var den vintern, exakt vilket år minns jag inte, då jag gick utan jobb i fyra och en halv månad. Det glömmer jag aldrig, säger han.
¤ HAR LYCKATS
Och hur ser du då på situationen i dag?
- Som natt och dag mot den tid jag var yrkesverksam. Mest glädjande är ändå att arbetarna nu lyckats slå sig fram till ett inflytande och medbestämmande. Det måste man vara rädd om. Och därför är det också viktigt att vi i höst får en arbetarregering att styra landet, anser Viktor.
¤ FADERNS FOTSPÅR
Sonen Oskar, 67, nickar instämmande. Oskar har så att säga gått i faderns fotspår. Började också han som ung pojke i kolgårdsjobb vid Storfors sågen.
- Jag fick i uppgift att pricka av komängderna. Vid sidan av jobbet fick jag möjlighet att gå s k fortsättningsskola som var en påbyggnad för sexåriga folkskolan. Två vintrar gick jag den utbildningen. Det var jobbigt att klara av dessa fortsättningsstudier. Man fick lite vidgade vyer som lockade till mer läsning på frivillig basis, berättar han.
¤ ELDARE
Till dess kolgården lades ner 1927 jobbade Oskar där. Åren 1927-1930 var han i sågen och vidare tjänstgjorde han, som vi sa inledningsvis, på bogserbåtar.
- Det var under åtta år som jag jobbade som eldare på dessa båtar. Vi gick med virke från Hanhinkari utanför Haparanda och söderöver.
Och det var, som sagt, under en av dessa turer med "Munksund 5" som han träffade sin nuvarande hustru, Ellen.
¤ RISK FÖR MINOR
- Livet på dessa bogserare hade ett fast mönster, och det hände väl inte särskilt mycket som man minns. Jo, förresten, under krigsåren - då minns jag att vi fick ett särskilt så kallat mintillägg. Det var på fem kronor. Vi såg också ibland att det verkligen fanns minor i farvatten då de ibland plockades upp. Men några intermezzon var jag ändå aldrig med om, berättar han.
¤ UNGKLUBBISTERNA
1945 började Oskar på fabriken i Munksund, nuvarande SCA. Där kom han att jobba fram till för några år sedan då han sjukskrevs och senare pensionerades. Oskar, som varit ordförande i Fackliga centralorganisationen i Piteåbygden under 15 år och suttit i kommunalfullmäktige i 27 år, startade sitt politiska engagemang inom dåvarande Ungklubbisterna.
¤ STREJKEN 1923
- Vi var en pådrivande grupp, ansedda som långt ut till vänster. Då hade man ju inte rösträtt förrän vid 24 år och var inte valbar förrän vid 27. Vad vi bland annat stred för var att facket också skulle arbeta mer rent politiskt. En konflikt som Oskar gärna vill berätta om är den strejk som utbröt julen 1923 och som sträckte sig ända fram till påsken nästa år. En strejk som också hans far Viktor tydligt minns.
¤ BÖNDERNA STÄLLDE UPP
- Strejkkassorna tog slut. Facket vände sig då till bönderna ute i byarna. Man gick helt enkelt ut och bad om hjälp med mat, kläder o s v för att klara uppehället. I Storfors var det Folkets Hus som var samlingsplatsen och dit kom snart bönder från flera håll med mjöl, potatis och mycket annat. Det var ett bevis på att de ställde sig solidariska till de strejkande. Det var ju också så att de levererade bl a mjöl till sågverkets manskap och då strejken kom upphörde leveranserna. Folkets Hus fick så småningom betydande lager av matvaror och annat och den hjälpinsatsen var avgörande för at man klarade sig och lyckades hålla ut, berättar Oskar.
- Kravet från arbetarna var då att man skulle få påökt från då 65 till 67 öre, men ändå blev det bittra slutet att man till slut fick gå tillbaka mot 65 öre i timpenning, tillägger han.
¤ REVYMAKARE
Oskar var också en flitig revymakare en gång i tiden i Storfors. Tillsammans med Martin Lundberg, Älvsbyn, skrev han en rad revyer och även längre teaterstycken. "Storforsamatörerna" kallades gruppen som stod på scen och där var också Oskar och Martin med. Musik och scenväxlingar hade man också.
- Revytiden var rolig och givande. Vi skrev
revyer som ofta var starkt politiskt laddade
och med spetsen riktad mot det mål vi
kämpade för, säger eldaren, sågverksarbetaren,
politikern Oskar Lundman, 67, Skuthamn.
¤ BRA VAPEN
- Det var till stor del politiskt laddade framföranden. Byggda med en ironisk spets. Det var spännande och roligt då Folkan, som tog 350 personer, var sprängsfylld. Jag tror våra revyer förutom underhållning också blev till ett bra vapen för den sak vi kämpade för, säger Oskar.
Ungklubbisterna läste också mycket. IOGT i Storfors och Folkets Hus hade biblotek som senare sammanslogs och det var flitigt lånade böcker, proletärförfattare och reseskildringar mest.
¤ PROFILERING BEHÖVS
- Jag vet inte, men nog tycker jag mycket inom teater och litteratur i dag mer fått formen av att söka såra och skada i stället för att driva en ren linje mot ett bestämt mål. I politiken tycker jag också att det gått nog så mycket taktik och spel. Det behövs en starkare profilering, inte minst inom socialdemokratin. Frågor som produktionsskatt, löntagarfonder, etc. är bra initiativ som starkt måste föra fram, anser Oskar.
----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 21 februari 1979.
Mikael Rickfors - Hollies svenske sångare / 1972
Här ses Mikael tillsammans med övriga medlemmar av The Hollies.
Fr v: Mikael Rickfors, Terry Sylvester, Bobby Elliot, Bernie Calvert
och manager Tony Hicks.
Per Mikael Rickfors, född den 4 december i Stockholm, längd 181 cm, vikt 66 kg...
Det är några personalia på en svensk kille som gjorde sitt första professionella framträdande i Stockholm 1967 och som sedan gick som en raket upp i nöjesvärlden. Han är nu förste sångare i den världsberömda popgruppen The Hollies.
Det var Tony Hicks, sologitarrist i Hollies, som hörde Mikael när han var sångare i Bamboo i Stockholm, och som såg hans möjligheter. Nu har Mikael varit några veckor i England, och vi frågade honom hur det känns att vara sångare i Hollies.
- Kul, tyckte han. Trots att jag bara varit här sedan januari känner folk igen mig och jag får hundratals beundrarbrev.
För ett par dagar sedan gjorde gruppen ett framträdande i BBC, den engelska televisionen. Det kanske ytterligare stimulerar folk att köpa deras skivor. Hollies har redan fått sju guldskivor och sålt 18 miljoner skivor. Vilket var då den största besvikelsen med att resa till England?
- Det var att behöva lämna popbandet Bamboo på toppen av deras karriär. Det var synd, men jag kunde ju inte gärna tacka nej till erbjudandet från Hollies. När vi skildes köpte han blommor av Maggie Ruggles, Londons äldsta blomsterförsäljerska. Men till vem han köpte, ja, det talade han inte om.
- Hoppas det blir fler guldskivor, säger Mikael. Hollies har hittills
spelat ihop sju stycken.
Mikael kopplar av hemma i länsstolen. - Jag är verkligen ledsen att
behöva lämna Bamboos på toppen av deras karriär.
När vi skildes köpte Mikael blommor. - Till vem, undrade vi, men
han bara log...
--------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 10 mars 1972
Anna-Lena Löfgren, Svenne och Lotta m fl showar i Malmö / 1972
Snabbinkallade gör stor lycka på Kronprinsen
Tänk er en så fatal situation: krogen Kronprinsen i Malmö hade engagerat Ernst-Hugo Järegård och Margaretha Krook. Och så blir Krook sjuk. I stället inkallade man Svenne och Lotta Hedlund, Finn Alberth, Kisa Magnusson, Hans Wahlgren och Anna-Lena Löfgren.Trots minimala förberedelser lyckades sextetten prestera en högst acceptabel show. Stor lycka gjorde Hans Wahlgren med sina kändisporträtt. Svenne och Lotta sjöng operett (!) medan Anna-Lena bjöd på Bacharach-låtar. Så här glada ansikten visade man upp efter premiären. De kan ses hela november.
-----------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 9 november 1972
Skådespelar-familjen WAHLGREN
Det är den glada familjen Wahlgren som har något så ovanligt som två teaterpremiärer på två veckor. Pernilla Wahlgren spelar huvudrollen i musikalen "Annie" på Folkan. Pappa Hans gör styckets F D Roosevelt på samma teater och mamma Christina spelar "Sängkammarfars" på Vasan.
-----------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 20 september 1979
Hugo Björk åter på svensk jord
För första gången på femtio år firar Hugo Björk julen hemma i Sverige. Hugo är 74 år och reste till Amerika i mars 1923. Två tredjedelar av sitt liv har han arbetat och bott i Oregon på västkusten, tills han på våren 1972 beslöt sig för att återvända till det gamla hemlandet. Nu bor han på pensionärshemmet i Lillpite, och tycker själv att han har det ganska bra. Han sade aldrig upp sitt svenska medborgarskap under åren därborta, och när han återvände var det bara en formell historia att få ålderspension. Men därtill kommer varje månad Social Sequrity - den amerikanska ålderspensionen. Hugo Björk klarar sig gott och börjar åter tala svenska flytande. Det var litet si och så med den saken från början, efter att så lång tid mest pratat engelska.
Under en stor del av de femtio åren var Hugo Björks förbindelser med hembygden ganska sporadiska. I Portland i staten Oregon bodde han i många år, och arbetade i skogar, på sågverk och vägbyggen i omgivningen. Tänkte många gånger på hemlandet, som han lämnade under arbetslöshetens år på 1920-talet. Men först våren 1972 tog han det avgörande steget. Nu bor han på pensionärshemmet i Lillpite, där han trivs bra och klarar sig gott. Men han ångrar inte tiden i Amerika.
Hugo Björk föddes och växte upp i Yttersta i närheten av Lillpite. Modern dog medan barnen var små och Hugo fick tidigt börja arbeta för uppehället. Han försökte sig som dräng och så skogen, förstås. Det blev krig och dåliga tider och i början av 20-talet började han fundera på att lämna arbetslöshetens Sverige och pröva lyckan i Amerika. Det var många som gjorde likadant, och strömmen över Atlanten var strid. Och i mars 1923 var dagen kommen men. Hugo tog farväl av sina syskon och kamrater och gav sig iväg. Han var ogift och har så förblivit.
MÅNGA MINNEN
Det är många minnesbilder Hugo tecknar när vi sitter och pratar med honom i pensionärshemmet i Lillpite, den bästa bostad han haft på många år. Han minns den första tiden i Amerika, när han arbetade tillsammans med sina kamrater Axel Svedberg, också han från Yttersta, samt Jonas Sandström från Lillpite. Det var ett vägbygge, dels dagpenning och dels ackord, och förtjänsten var skaplig, upp till fem dollars. I förhållande till förtjänsterna i Sverige var det mycket. Sen blev det järnvägsbyggen, och så skogen. Hugo har mest arbetat med "lumber".
Efter krisen på 30-talet arbetade han i tio år åt ett bolag i Oregon, inte så långt från staden Portland, som varit så att säga den fasta punkten under amerikaåren. 1945 och fem år framåt hete arbetsplatsen Roseburg, en liten farmarstad sydost om Portland.
JÄTTEFURA
Svenskarna har alltid varit eftersökta som skogsarbetare i Staterna. Och storskogarna fordrade att man var van med jobbet. En gång fick Hugo erbjudande om arbete på ett ställe utanför Aberdeen i staten Washington, och det första gällde att "bocka" - d v s att aptera - en jättefura som mätte tolv fot över stubben, och som därtill låg mycket illa till i terrängen. Tidigare hade elva försökt men gett upp.
- Jag tänkte också gå, men då sa basen at jag skulle få fem dollars för dagen, och ackord per fot på stockarna. Jag försöker väl, svarade jag och efter sju dar hade jag bockar furan som var långt över 200 fot lång. Där tjänade jag över tio dollars om dagen, berättar Hugo med berättigahd stolthet. Men det var arbetssamt.
DÅLIGT HÄR HEMMA
- Vad tycker du om tiden där borta, frågar vi.
- Egentligen ganska bra. Det var eländigt här hemma när jag for och många gånger förtjänade jag bra. Men det var svårt också. Under depressionen på 30-talet var det mest frågan om att överleva. Arbetslösheten var stor och en del gick utan arbete så länge att de blev helt utan pengar. Ingen arbetslöshetsersättning fanns och inget socialunderstöd.
- Hur klarade ni er?
- Vi lånade av varandra, det var gott kamratskap och den som hade över hjälpte oftast till. Jag kommer ihåg en bagare som en gång gav mig en stor påse med bröd. En annan hade affär och gav bort hela skinkor. Det var bättre än att de förstördes, då ingen hade något att köpa för.
HADE TUR
- Fast personligen hade jag det inte så svårt, säger Hugo eftersinnande. Jag hade turen att inte behöva gå så långa tider utan arbete, och så hade jag en del pengar sparade. Men dagpenningen var låg under denna tid. Två dollars om dagen, varav en gick till mat och husrum när man var i skogen eller på sågverk.
- Men sen blev det bättre, berättar Hugo. När Roosevalt blev president 1933 höjdes alla löner med en dollar, och det startades arbeten för ungdom som annars gått och drivit på gatorna och gjort ofog.
Hugo Björk fortsatte i skogen. Under några år i Roseburg tjänade han 700-800 dollars i månaden, vilket var bra. Han var organiserad i både AFofL och CIO, som var fristående på den tiden. Numera har en sammanslagning skett. Han hade privata försäkringar för att klara eventuella sjukdomar, vilket var välbetänkt när han 1959 blev sjuk. Det kostade ingenting, trots nio månader på "hospital".
MÅNGA NÖJEN
- Du har aldrig gift dej?
- Nej, säger Hugo och skrattar. Men nog har jag haft roligt. När vi arbetade i skogarna for vi ner till närmaste stad och roade oss på helgerna. Det blev både sprit och flickor. Och de åren jag bodde i Portland var det många tillfällen. Ibland hade man fast sällskap men jag klarade mig utan att det blev giftermål. En hälsingeflicka som jag gick med gifte sig sen med en kompis, men det blev skilsmässa. Så det var nog bäst som skedde.
RUFFIGT STÄLLE
De sista nio åren i Amerika, bodde Hugo i ett gammalt hotell på tredje gatan i Portland, och det var där vi träffades under min resa i Amerika 1971. Jag sökte upp honom och blev ganska beklämd då jag såg vilket ruffigt ställe det var. En säng en dålig fåtölj, en låg byrå och en pall, var hela inredningen.
- Ja, det var ett dåligt ställe, och jag tänkte många gånger flytta därifrån men det blev inte. Dyrt var det också, fyrtio dollars i månaden sista tiden. Men till sist blev husägaren tvungen att reparera. Han hade flera liknande hotell, förresten.
Värst var det att det var så ensamt, konstaterar Hugo. Där är det ingen som bryr sig om en annan. Alla är inställda på att klara sig själva. Och när man då inte har några släktingar så sitter man där man sitter, eller går på någon bio eller dricker ett glas. Sen så blev jag också dålig till hälsan. Jag kände mig dålig då du hälsade på mej, men nu är det bättre. Och här hemma har jag ju många som jag kan hälsa på. En brorsdotter kommer hit ibland och ser till mej och så åker jag till Koler eller min syster i Öjebyn. Fast jag tycker det är ganska dåligt med kommunikationerna.
ÅNGRAR INGET
- Ångrar du att du for hem?
- Nej, det gör jag inte. Jag tänkte ofta på att åka, men när Johan Bergman kom i våras så bestämde jag mej. Och nu är jag glad att jag åkte. Här har jag det gott. Jag får 627 kronor i månaden från Social Sequrity i Amerika och så den svenska pensionen 621 kronor. Det är mer än jag behöver.
Hugo tycker också att pensionärslägenheterna är bra - och billig. En sån här skulle kosta bra mycket mer i Amerika, säger han. Och det är riktigt. Där utgår inga subventioner till pensionärsbostäder, om man inte är alldeles utfattig. Har man pension så skall man klara sig själv.
Pensionärslägenheten i Lillpite är en välgörande kontrast till det rum som
Hugo Björk hyrde sista tiden i Portland. Här kan han koka kaffe och bjuda
in bekanta. Nu har jag inga bekymmer, säger han.
Hugo hade dock inte full pension eftersom han inte betalt fulla avgifter de siat fem åren han var i arbete. Avgifterna är knutna till inkomsten. Följaktligen fick han bara 89 dollars och så fick han ett tillskott från staten på några dollars. Men nu är de svåra tiderna över. Hugo Björk skall för första gången på femtio år fira julen i sin barndomsby Yttersta. Han gläder sig åt att han blivit bjuden till sin brorsdotter och hennes man. Han har varit med om mycket, både bra och dåliga tider, men han ångrar ingenting. Hugo är glad över att under hans många år i Amerika har Sverige blivit ett bra land som tar hand om sina återvändande medborgare.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 23 december 1972
CONRAD PETTERSSONS Bilaffär Piteå 25-årsjubilerar
25-årsjubilerande direktör Conrad Pettersson.
Han har blick för affärer Conrad Pettersson och det är ganska likt honom att han passar på att fira jubileum samtidigt som hantverksutställningen visar Norrlands hittills största bilutställning. När vi vill ha reda på hur det ligger till med det där jubileet berättar Conrad Pettersson att han startade sin första bilaffär i juli 1932. Det var i Älvsbyn detta hände. Sedan dess har han hunnit bli n´Conrad i Piteå med hela Sveriges bilvärld och en av de största företagarna i länet.
Det var alltså i nådens år 1932 som Conrad Pettersson började göra bilaffärer - och en del andra affärer också för den delen - i Älvsbyn. Så småningom hamnade han i Boden. Detta var i början av kriget. Petsamotrafiken pågick för fullt och åtgången av lastbilar var stor efter de finska lappmarksvägarna. Detta varade dock inte så länge och 1944 flyttade firman till Piteå där man slog sig ner vid Nygatan.
Företaget expanderade snabbt. Volvo kom ut med sin PV 444 och lastbilarna blev allt tyngre i snabb takt - det blev så att säga goddagar för bilförsäljarna och Conrad Pettersson var givetvis med och rakade till sig en del. Hur som helst, verkstan vid Nygatan blev snart för liten och 1953 flyttade man in i det stora nybygget vid Kolmilavägen, det komplex som skymmer utsikten för dem som kommer efter Prästgårdsgatan och vill se aftonrodnaden i väster.
Hur som helst företaget har expanderat och kan i annonser börja skryta om t ex fjolårsomsättningen som var 6,3 miljoner och en arbetsstyrka på 60 man. Nu är väl inte det där bara beroende på en driftig chef. I verkstan t. ex. har han väl inte så mycket att säga till om. Där är det verkmästare Lövgren som bestämmer och på kontoret har chefen god hjälp av sin bror Harald Pettersson och försäljaren Gösta Sandberg.
Färgstark jubilar
Det har gått många och roliga historier om färgstarke Conrad Pettersson ända sedan han härjade i skidspåren och bl a en gång vann Vasaloppet. Här är en av de sista historierna. En historia som även kan belysa att firman expanderat kraftigare än vad till och med chefen räknat ut. Det här påstås hänt någon gång i vinter. Det var så att n´Conrad kom och gick genom verkstaden när han fick se en springpojke som stod och hängde utan at göra något. Han gick fram till pojken: "Hur mycket har du betalt?" "55 i veckan", sa grabben. "Här har du då, och försvinn"
Sedan gick Pettersson till sin verkmästare och talade om at han avskedat springpojken.
- Springpojken? Det var ett bud från Wallsténs!
Jag tror inte historien är sann, men den kan väl i någon mån berätta något om den starka utvecklingen hos AB Conrad Petterssons bilaffär. Och dessutom: ingen rök utan eld.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 2 augusti 1957
Fakta-----------------------------------------------------------------------
Conrad Pettersson var född i Älvsbyn den 1 juli 1903. Han avled den 18 november 1976
i Piteå. Pettersson vann Vasaloppet 1927.
Roger---------------------------------------------------------
Simon Brehm, Gustav Torrestad, Yngve Forssélls /1952
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 5 juni 1952
