På Folkans scen i Piteå...
KJELL-BERTILS orkester, Piteå. I lördags på Folkans scen. Bandet bildades 1968,
och var tänkt att gå i graven i januari 1986. Och det gjorde man väl delvis.
Under åren därefter, har orkestern dykt upp någongång då och då. Senast våren
2010, då man spelade upp till dans inför en entusiastisk publik. Under åren har en
hel del musiker passerat revy. Om detta skall jag försöka dra mig till minnes. Vi
börjar med de två som såg till att bandet kom till världen:
¤ BERTIL GRANBERG - saxofon, trummor
¤ KJELL ANDERSSON - bas, gitarr, sång
¤ ROBERT ÖBERG - gitarr, sång
¤ CONNY DANIELSSON - saxofon, gitarr
¤ KENNETH GRAHN - klaviatur
¤ ALLAN LUNDSTRÖM - tenorsaxofon, keyboad
¤ ERIK LUNDEBRG - trummor
¤ ULF DEGERMAN - trummor
¤ ROGER LINDQVIST - trummor
¤ INGEMAR DANIELSSON - trummor
¤ LARS BLOMQVIST - keyboard
¤ THOMAS ÅSTRÖM - saxofon, keyboard, sång
¤ THOMAS ERIKSSON - keyboard
¤ BRITT-MARIE ANDERSSON - sång
¤ HÅKAN NORBERG - keyboard
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Foto: Seija Höglund
PITE HAVSBAD - bilder...
---------------------------------------------------------------------------
Guldbröllopspar i Hortlax
Två verkligt pigga åldringar i Hortlax firade sin guldbröllopsdag i går. Långt i förväg hade makarna gjort upp vissa planer och beräkningar för onsdagen den 19 och de hoppades att deras guldbröllopsdag inte skulle uppmärksammas av någon, utan att de skulle få fira den själva i all tysthet. Men beräkningarna höll inte.
75-årige småbrukaren Helmer Jonsson och hans 71-åriga hustru Elma, född Sandberg, härstammar från Korsträsk. De vigdes i Älvsbyn den 19 december 1906. Helmer Jonsson var småbrukare och skogsarbetare i Korsträsk men i början av 20-talet flyttade familjen till Hortlax där mannen då hade inköpt et mindre jordbruk. Vid sidan av jordbruket hade Jonsson anställning hos Munksund AB som sågverksarbetare i Storfors och där arbetade han tills sågen lades ned. Då återgick han på allvar till jordbruksnäringen och han har ännu kvar sitt jordbruk i Hortlax. Men numera driver han det kreaturslöst.
Makarna har fostrat 7 barn och alla är i livet. De båda makarna är ovanligt pigga för sin ålder och särskilt Helmer, som är en riktig krutgubbe och som aldrig haft en sjuk dag under hela sin levnad. Ännu snor han och far fram som ett kvicksilver. I vinter har han till och med prövat sina krafter som timmerhuggare i skogen och han tyckte om att få uppliva gamla minnen. Hans aldrig sinande humor förnekar sig inte heller, han är pratsam och lättillgänglig och har förskaffat sig en stor vänkrets. Det har hustrun Elma också gjort fast hon har helt annan läggning än maken. Hon är stillsam och fåordig.
Båda två drar dock människorna till sig genom sitt sympatiska och trevliga sätt. Det var därför inte så underligt att deras beräkningar beträffande guldbröllopsdagen inte höll. De blev föremål för uppvaktning från olika håll och naturligtvis främst från barnen och släktingarna. Det blev blommor, presenter och hyllningar i olika former men Helmer var smått bekymrad över att han av omständigheternas makt tvingades till overksamhet en hel vardag...
---------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 20 december 1956.
Fakta---------------------------------------------------------------------------
Helmer Jonsson f. 1882-01-05 d. 1962-02-25
Elma Jonsson f. 1885-09-24 d. 1962-09-16
Makarna Jonsson ligger begravda på Hortlax kyrkogård.
Roger----------------------------------------------------------------------------
Till er: NORAH, MALTE & MAX
De där varma, kolossalt djupa känslorna man känner för en annan, kan aldrig riktigt förklaras. Hur man än gärna så ville. Man försöker, man talar, skriver, omfamnar och säger de där orden precis när ni går, eller skall somna: ÄLSKAR DEJ! Ni är alla tre en slags kopia av era fäder, så också mödrar. Men eftersom jag känner era pappor sedan barnsben, så upptäcker jag rätt fort alla de där välbekanta dragen i era ansikten. Just det som era pappor en gång hade. Och det är det som är så underbart att komma underfund med. Hittade en grej på internet, som kanske ytterligare kan förklara hur det känns "därinne" när ni kommer på besök.
Till er, älskade barnbarn, NORAH, MALTE och MAX:
Norah, Max & Malte och den första snön
Så har den då kommit - den första snön. Senare på dagen bytte den form, i och med det regn som föll. Halkigt på vägen, missade nära på en infart när jag skulle till återvinningsstationen. Annars en låååång dag. Barnbarnet Malte har varit på hörselkontroll i Sunderbyn, trots blankis på vägarna. Ringde Andreas, han sa att allt var helt okej. Skönt! Norah och Max hälsade på oss igår. Och då blev det liv här i lägenheten. Max brukar jag hämta då och då på hans dagis. Och varje gång jag kommer, och våra blickar möts, så ser jag ett leende i Max ansikte. Han har så mycket att berätta för sin farmor och farfar. Det är bara synd, att vissa saker har sådana ord, som vi inte riktigt förstår ännu. Mötte Max mamma Jannice i dag på ICA-butiken. Hon berättade att Max hade suttit vid sin frukost i morse och tänkt högt. Det lät ungefär så här:
- Jag älskar farmor, farfar å pappa. Men mamma, jag älskar ju inte dig, för pappa gör ju det...!
Ja, denna lilla filosof, Max Hedman Bergsviken, 3 år.
Norah har varit rätt så flitigt hos oss den senaste veckan. Och det är vi glada för. Hon är en riktig pyssel-tjej. Och så fort hon kommer genom dörren, vill hon visa antingen sina nagelackfärgade naglar i olika sorts färger, eller sitt fina halsband som hon har runt sin hals. Det har blivit rätt mycket teckningar också. Hon har en hel drös på vår kylskåpsdörr. Det är stugor, träd, blommor, sol, ja, allt som finns därute i naturen. Igår bjöd Norah och hennes pappa Ante på gofika. Vi tände ljusen, kokade kaffe, blandade saft med sugrör i, och sen så lyste både Norah och Max ikapp med värmeljusen. Malte saknades av någon anledning, men det går ju fler tåg.
Norah nästan alldeles nyfödd, här med sin pappa, Ante.
Se så stor hon blivit - pysseltjejen Norah Maria Lindqvist. Här på en bild hemma
hos farmor och farfar. De är inget fel på hennes fantasi.
En nyfödd liten Max, med en jättetrött pappa, Robert.
Ett nytaget foto på herr Max Hedman, 3 år. På promenad/cykeltur med farmor och farfar.
Nytillskottet, John Malte Lindqvist. Namnet John efter farfarsfar
John Lindqvist.
--------------------------------------------------------------------------------------
Kjell-Bertils - DANSBANDSKRAMPEN - bilder...
Mmmmm... vicken bister uppsyn. Men ack så roligt vi hade.
Trumgossen Lindqvist!
------------------------------------------------------------------
Foto: Seija Höglund
En legendarisk polisprofil i Piteå har gått ur tiden
Holger Sundström har avlidit.
En dynamisk och legendarisk polisprofil i Piteå, Holger Sundström, 82, finns inte längre. Han gick ur tiden på torsdagen. Efter 42 års polistjänst drog han sig tillbaka som pensionär år 1991 men såg dock till att, tillsammans med några kollegor och i egenskap av gruppens sammanhållande kraft, dokumentera polisens verksamhet i Piteå. Det resulterade 1998 i "Polishistoria i Pitebygd".
Det fanns en tid när Holger ibland kom inklivande till tidningsredaktionen eller - innan han gick hem för dagen - ringde för att påminna tidningsmedarbetarna att de glömt den dagliga polisringningen. Han lämnade då fylliga rapporter om vad som hänt i jobbet. Det hände även att tidningens fotografer anlitades för fotografering i "utbyte" att de fick tillgång till nyheten. Han klagade sällan på polisbevakningen. Hellre berömde han reportrarna och såg i varje liten publicerad notis om brott en möjlighet att få ytterligare tips för att kunna lösa ärendet.
Holger satte under sina polisår i bygden sina spår i samhället, och det positiva överväger. Han kände många av sna klienter, deras vanor och egenheter. Inför varje brottsutredning var det med lika stor förvåning man möttes av kommentaren från honom, att det här löser vi snabbt. Genom åren hade nämligen Holger lärt sig hur en del av återfallsförbrytarna betedde sig och kunde snabbt åka och hämta dem.
Det fanns mycket av livserfarenhet i den generation av poliser han företrädde och en nära kontakt med människorna, i vardag som fritid. Utan att vara nitisk såg Holger det viktigt att rätta även de små felen. Annars växer de och blir till stora fel, kommenterade han. Reglerna i samhället är till för att underlätta umgänget människor emellan. Därför är det viktigt att de efterföljs även om de "bara" handlar om sådant som upplevs som småsaker, konstaterade han vid flera tillfällen. Men den efterföljande reflektionen, att han släppte igenom småsakerna kunde han få se samma person igen bara några år senare i större sammanhang.
Det handlade för Holger att bry sig tillräckligt mycket om människor för att vilja hjälpa dem tillrätta. Det är viktigt att se till att man som polis har en relation till dem, att man vet vad de heter och vad deras syskon och föräldrar heter. Då ser de att man bryr sig om dem och så småningom kanske de också ser att det var för deras bästa man reagerade, framhöll Holger allt som oftast. Han brann för sin yrkesroll och var oerhört engagerad i allt han företog sig. I sin offentliga uppgift var han en stark personlighet, vilket i sina utläggningar inte lämnade någon oberörd. Det var "underifrånperspektivet" som var Holgers stora styrka, att se den lilla människan.
Holger, som hade sina rötter i Jävrebodarna och var ett av fyra barn i familjen, var som ung en tid i flottläggningarbete vid Sandholmen. På väg att söka arbete vid järnvägen stötte han vid ett tillfälle ihop med en anna legendarisk polisman, Göran Pettersson, fjärdingsman i Hortlax. Han rekommenderade Holger att istället söka arbete som tillförordnad fjärdingsman. Han fick ett vikariat i Långträsk och lärde sig jobbet på egen hand, inte minst genom att läsa gamla rapporter. Därefter förflyttades Sundström till Hortlax och sedan till Munksund och blev ordinarie fjärdingsman 1953. När polisväsendet organiserades om blev han poliskonstapel och befordrades med tiden till kriminalassistent 1974, sedan rotelchef till 1978 och sedan som kommissarie fram till pensioneringen.
Det är med saknad man minns Holger. Han sörjs närmast av hustrun Linnéa, född Nygren, döttrarna Ulla-Britt och Ing-Marie med familjer samt syskon.
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 30 september 2008.
Torsten Blom död
¤ Möbelhandlare Torsten Blom har avlidit efter en längre tids sjukdom.
¤ En verklig Piteåprofil, möbelhandlare Torsten Blom har efter en tids svår sjukdom slutat sitt liv, 79 år gammal. Torsten Blom var en vanlig människa, som vågade vara ovanlig. En generös, gedigen och plikttrogen arbetare i allt vad han företog sig. Torsten Blom var entusiastisk i tanken in i det sista andetaget, även om sjukdom omöjliggjorde för honom att under senare tid på nära håll följa med i utvecklingen av det livsverk han satte igång med i början av 1930-talet, Bloms Möbler.
Torsten Blom kommer som människa knappast att helt kunna kartläggas. Men faktum är att de allra flesta i pitebygden, i Norrbotten, ja, långt utanför länets gränser, som kom i kontakt med honom, var och en på ett speciellt sätt fått del av hans väsen. Hans sympatiska och mänskliga drag som han inte underlät att framhålla. Men Torsten Blom var också en affärsman som segt och envist fullföljde vad han föresatte sig, och sparade heller inte på sig själv.
Han startade med entusiasm och okuvlig energi och hade hela tiden blicken riktad framåt mot målet, att hela tiden utveckla sitt företag, tillsammans med goda medarbetare. För de flesta som på ett eller annat sätt kom i beröring med Torsten Blom finns många minnen, där hans smittande humor och översvallande generositet ofta skymtade igenom.
En var när de döva i Norrbotten var i färd med att starta sin kursgård på Trundön och ville förhandla om inköp av inbytesmöbler. Något underfundigt klargjorde Blom att det i så fall skulle bli en rätt kostsam historia för de döva. Han gjorde dock det tillägget att om en lastbil stod parkerad utanför möbelmagasinet, före dagens slut, skulle hela inbytesförrådet gå till kursgården - utan kostnad. Det räckte faktiskt till att möblera upp en hel skola. När Blom förvärvade Vinbergs möbelaffär på Hamngatan i Piteå var det till en början en mycket blygsam rörelse och stadens enda i sin bransch. Genom ett ansträngande arbete och där han ständigt försökte tillmötesgå olika individers önskemål, kunde han senare flytta upp affären till Storgatan, som småningom utvecklades till Norrlands största. Möbelfirman som därefter flyttade till Öjebyn, efter en ödesdiger brand, var Torsten Bloms eget verk, och som han genom en god affärsblick förstod att utnyttja alla utvecklingsmöjligheter.
Han var i hösta grad motorintresserad och kunde ses tidiga morgnar köra en snabbvända till bland annat Skellefteå för att fika. Han var också en av Piteå-Tidningens vänner och hämtade alltid sin tidning i tidig morgontimma, när distributören buntade tidningarna. Han högg också gärna i ett hörn på buntarna och gav ett handtag. Och distributörerna servade han också alltid med morgonfika när han dök upp bid tvåtiden. För många kommer Torsten Blom att för alltid bli smått legendarisk. Direktören som för det mesta varje dag, i lagerrock, skötte grovgörat i sin affär. Som närmast sörjande efterlämnar han maka och en son med familj.
--------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 16 november 1988.
Dr. Robert Ivarsson fyller 65 år
¤ 65 år fyller i morgon överläkaren vid kirurgiska avdelningen vid Piteå lasarett, dr Robert Ivarsson, och uppnår därmed pensionsåldern. Han kommer emellertid att stå kvar i tjänsten ytterligare ett par månader, innan han drar sig tillbaka för att njuta sitt otium cum dignitate, om nu överhuvud innebörden av Ciceros bevingade ord kan äga tillämpning i detta speciella fall. Att vila med värdighet efter et så verksamt liv, som det som kännetecknat dr Robert Ivarssons, är honom mer än väl unnat. Men med kännedom om hans verksamhetslust, är det faktiskt svårt at föreställa sig honom sittande i kontemplativ ro på en solig balkong eller vattnande sköna blomster i en aldrig så fruktbar och vacker skånsk villaträdgård. Han kommer alltjämt att vilja vara med där något händer, därom kan man vara säker.
¤ I ett kvarts sekel har dr Ivarsson varit knuten till länslasarettet i Piteå, där han utan överdrift kan sägas ha utfört en i många avseenden banbrytande läkargärning. Men härom har i flera andra sammanhang vittnats på tillbörligt sätt. Det bör emellertid dock vara på sin plats, att erinra om den aldrig osparda möda och aldrig sviktande intresse, som dr Ivarsson nedlagt när det gällt att utveckla det sjukhus, han under en lång följd av år varit styresman för. Piteå lasarett är i dag en sjukhusanläggning, som tål att jämföras och en stor del av äran härför bör rättvisligen gs honom. Att han i sina strävanden mött den största förståelse från den anslagsgivande parten - landstinget - förringar inte på något sätt hans egen roll i sammanhanget.
¤ Då dr Ivarsson kom till Piteå lasarett 1933 hade han en både grundlig utbildning och lång praktisk erfarenhet bakom sig. Han blev sålunda med. lic. i Lund 1922. Han har tjänstgjort som underläkare vid Malmö epidemisjukhus och vid Örnsköldsviks lasarett åren 1916-17, som extraläkare i Jämtlands och Västerbottens län åren 1918-19, som amanuens och tf underläkare vid bakteriologiska, gynekologiska, ortopediska och kirurgiska klinikerna i Lund åren 1919-24, 2:e underläkare vid kirurgiska kliniken därstädes 1925-26 och förste underläkare och tf överläkare 1927-30 samt som amanuens och underläkare vid otiatriska kliniken 1931. Dr Ivarsson har vidare gjort flera utländska studieresor, speciellt till Tyskland och Österrike.
---------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 8 april 1958.
Middagsgäster hos överläkare Ivarssons på lasarettet i Piteå.
Fr. v. tandläkare Lars Ringius, dr Leif Ekblom Öjebyn, tandläkare Astrid
Ekman, stadsfiskal Gideon Lundström, tandläkare Valborg Rudin, fru Laila
Ringius och i soffan längst t.h. fru Ragnhild Bergvall. I fåtöljen t.h. fru Gunhild
Ivarsson och sittande dr Einar Wallquist "Lappmarksdoktorn", Arjeplog.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Källa: Thord Carlsson, "I våra kvarter Piteå på 40-talet".
Fakta-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Carl Magnus Robert "Bobban" Ivarsson f. 1893-04-10 i Norrividinge,
d. 1970-07-28 i Limhamn.
Gift: 1918-11-02 i Ljungby med:
Gunhild Maria Johansson Ivarsson f. 1894-08-22 i Ljungby,
d. 1982-11-10 Sankt Göran.
Paret hade tre barn.
Fr. v. Bo Bergvall överläkare, Piteå, dir. G. Lång, Luleå,
dr L. Ekblom, Öjebyn, dr. Gunhild Ivarsson, Piteå,
dr. Einar Wallquist, Arjeplog, dr. Tore Bergström, Piteå samt
överläkare Robert Ivarsson, Piteå.
---------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1955
Krigshistoriens sista skott, vid Pitsundet?
De här kulorna hittade Lasse Morén vid Pitsundet. Kan de vara de sista
krigsskotten i svensk historia?
Är det här de sista krigsskotten som avlossats i svensk historia?
Som sjuåring hittade Lasse Morén kulorna vid Pitsundet - stället som aktualiserats som sista krigsskådeplatsen i Sverige.
- Det var före muddringen av Pitsundet omkring år 1928 som jag hittade kulorna, berättar Morén.
- På vintern fraktade min far Alexis sand över sundet i lådor och det var när de tippade sanden ur de lådorna som kulorna kom fram.
Liten grabb
Lasse Morén var bara en liten grabb på den tiden och förstod inte genast vad han hittat.
- Jag visste inte ens att det varit krig här år 1809 så jag fattade inte riktigt vad det var, men tanken har mognat under åren.
- Man vet inte, men kanske är det här de sista skotten som avlossats i krigssammanhang i svensk historia, säger Lasse Morén.
Bakgrunden
Piteå-Tidningen berättade igår att kommunalfullmäktiges ordförande i Piteå, Axel Bogren, protesterat mot det jubileum som förra helgen firades i Ratan, Västerbotten. De firade det sista kriget på svensk mark. Bogren menar att det sista svenska kriget utspelades i Piteå 25-26 augusti år 1809. Det påståendet grundar han på e historiska forskningar som Per Tingbrand gjort.
--------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 23 augusti 1984.
Fakta----------------------------------------------------------------------------------
Lars Alexis Morén var född den 10 maj 1919, död den 11 maj 1997.
Fadern Alexis Morén f. 22 januari 1875 d. 4 augusti 1964.
Roger---------------------------------------------------------------------------------
Erik Lundberg - mordhotad
"JAG TÖRS INTE ÅKA HEM LÄNGRE..."
Ett skakande budskap mötte Erik Lundberg när han i går kom hem till gården i
Harrbäcken. På ytterdörren har någon sprayat en dödskalle och mordhotat
Lundberg med texten "Du ska dö!"
En dödskalle målad med svart färg på glasrutan. Orden "Du ska dö", sprayad på nedredelen av ytterdörren. Den synen mötte Erik Lundberg när han på onsdagen kom tillbaka till den gård han hyr i Harrbäcken.
Erik Lundberg vet vem det är som sprayat dödshotet på hans ytterdörr. Det är inte första gången någon varit ute efter hans liv.
- Det här är fjärde gången, säger han, när han visar Piteå-Tidningen det mordhot som är målat på torpets dörr.
- Men nu är jag verkligen rädd. Nu törs jag inte åka hit längre, inte ens dagtid.
¤ MÅSTE INGRIPA
- Nu är det dags att både polis och åklagare gör något, säger han, under det att vi väntar på att kriminalpolisen från Piteå ska anlända.
Bakgrunden till onsdagens hot mot Erik Lundberg, är enligt vad han själv berättar, en gammal fejd med svartsjuka med i bilden. Bråket startade för två år sedan.
¤ STOR STEN
Första gången Erik Lundberg började ana att motståndaren, en yngre man, var ute efter hans liv var när denne gav sig på köksdörren med en yxa i berusat tillstånd. Erik Lundberg tvingades byta ut både handtag och lås. Andra gången ven en sju kilo tung sten genom sovrumsfönstret. Den träffade aldrig Erik Lundberg, eftersom han sov borta den natten.
- Men hade den träffat hade jag varit rullstolsbunden i dag, tror han.
¤ MED GEVÄR
En gång under vårvintern hade Erik Lundberg fest på torpet. Då utbröt det bråk ute på gården.
- Jag gick ut för att se vad som stod på. Då fick jag en gevärspipa riktad mot huvudet, säger han.
Geväret hölls av den person Erik Lundberg idag utpekar som den som både uttalat och målat hotet på ytterdörren.
¤ DU BLIR KORV
Han anade att någonting skulle hända på tisdagskvällen, eftersom den man som hotat Lundberg, kom till honom när han var hos en bekant för att kapa ved. Då kom den yngre mannen i onyktert tillstånd och uttalade följande hotelse:
- Jag ska göra korv av dig och jag kommer att hemsöka dig...
¤ SOV BORTA
Därför valde Erik Lundberg att sova på annat ställe natten mot onsdag. När han kom tillbaka igår vid lunchtid möttes han av dödskallen och "DU SKA DÖ" målat på dörren.
- Nu kräver jag att få bo här i trygghet med mina djur, säger Erik Lundberg, som är rädd att den person som går lös också ska ge sig på hans djur.
Erik Lundberg har både får och höns i ladugården.
¤ POLISANMÄLT
Lundberg har polisanmält mordhotet som utreds av kriminalpolisen. Den man han utpekar som gärningsman har, enligt uppgift, tidigare dömts till 60 dagsböter a´ 50 kronor för olaga hot - mot Erik Lundbergs mor.
-------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 27 augusti 1987.
FAKTA---------------------------------------------------------------------
Fredagen den 28 augusti meddelar Piteå-Tidningen att en 20-årig kvinna,
anmält sig skyldig till hotelserna mot Erik Lundberg i Harrbäcken.
De är nära bekanta sedan många år tillbaka.
- Det är mycket tråkigt att en så ung flicka ska stjälpa sig själv
genom att ge mig kriminella hotelser, säger Erik Lundberg.
Erik Lundberg avled, 2009, 62 år gammal. /Roger
Dansbandskrampen i bilder...
Igår så var det dags återigen. Den utannonserade "Dansbandskrampen" gick av stapeln på Folkets Hus i Piteå. Dansbandskrampen förresten, häromdagen var det en okänd dam, som undrade om jag stavat fel, när ordet kramp fanns med i sammanhanget. Inte alls! Krampen är ett naturligt inslag, när fyra medlålders gubbar med begynnande herrmage och högt hårfäste, än en gång tar på sig gitarrer, sätter sig bakom trummor och keyboard, för att drömma sig tillbaka till de gyllene åren, när man turnerade runt i sin orkesterbuss på vägarna, för att under några timmar spela sin musik, i lövklädda logar, eller nåt Folkets Hus eller Folkets Park. Igår så satt vi där åter igen. Förra gången det hände, var våren 2010. Den gången också i Folkets Hus i Piteå. Då med Kjell-Bertils, Anders-Jans och Lennes med Bitte. Dansbandskrampen år 2012 medverkade Kjell-Bertils, The Silvertones och Focus 5. Bilderna som kommer har jag lånat av Seija Höglund. Hon var där med sin kamera, och knäppte, knäppte och knäppte. Tur var ju det - för här kommer dom.
Roger Lindqvist, trumslagare i Kjell-Bertils.
Rune Nordmark, trumslagare i Focus 5.
Dennis Sandström, trumslagare i The Silvertones.
Kjell-Bertils orkester, fr v Robert Öberg, gitarrist, sångare och kapellmästare. Kerstin Öberg,
Robbans hustru, som sjunger alldeles förträffligt samt basisten Lasse Öhman.
The Silvertones grundades 1964. Stig Sjölund var en av medlemmarna. Idag står
han åter på scenen med sin bas och underhåller. I sitt gamla band. Strongt!
Två f d kollegor möttes igår, men då i varsitt band. Roger Lindqvist t. v. Erling Dahlberg t.h.
Mellan 1991-94 spelade vi i Pitebandet OPUS. Erling har också ett förflutet som pop-
musiker, i Luleåbandet Ragges.
Robban Öberg spelar på sin Burns...
Thomas Åström, Kjell-Bertils eminente piano virtuos, sångare, körledare hemma i Skåneland,
började en gång som saxofonist i Piteå kommunla musikskola. Thomas och jag reste med
övriga musikelever till Östtyskland, och Jugoslavien 1974 resp. 1976. Jo, det var så sant -
Thomas har arrangerat låtar till bl a Lotta Engberg m fl. En riktig underhållare...
Kent Lundberg och Erling Dahlberg i Focus 5.
Robert Öberg och Lasse Öhman på Folkans scen.
Thomas Åström plays...
Fenderbasen med tillhörande händer tillhör Lasse Öhman.
Lasse Öhman - Kjell-Bertils orkester, Piteå.
Thomas, Robert och Lasse i Kjell-Bertils.
I de sista skälvande minuterna, samlades alla musikanter gemensamt på scenen.
Thomas Grahn, basist i Focus 5, Piteå. Thomas och jag spelade en gång tillsammans,
på den utedansbana som fanns vid Furunäsets sjukhus. Thomas var anställd på
sjukhusets maskinavdelning, jag på Transportcentralen. Vid dragspelet fanns Herbert
Westerlund, även han en maskinanställd.
En svettig men väldigt nöjd trumslagare.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: SEIJA HÖGLUND.
Resterna av JYSK
Igår när jag hade vägarna förbi, så stannade jag upp en stund vid det som en gång var Jysk. Allt vad som nu finns kvar är förvridna rester efter den brand som ödelade byggnaden häromkvällen. Det hade igår lättats en aning på de avspärrningar som fanns där omedelbart efter katastrofen. Brandröken kändes över en stor del av Backen-området, den där välbekant stickande doften, som är så signifikativt efter en total eldsvåda som denna. Kameran var med i bilen, så därför kommer här lite bilder.
Jysk sedd från baksidan. Fastighetens närhet med EL-GIGANTEN gjorde att man
befarade att även den skulle stryka med. Men turligt nog blev så icke fallet.
Som synes så är förödelsen total.
Jysk sedd från framsidan.
Enda överlevaren efter branden - en reklamskylt...
Kameran riktad mot varuintaget.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Far och son blickar tillbaka
VIKTOR, 87, OSKAR, 67 - TVÅ ARBETARPROFILER
SOM BLICKAR TILLBAKA
Viktor, 87, och sonen Oskar, 67, två män som har en rik minneskälla
att ösa ur från den tid som flytt.
Viktor Lundman, 87, Oskar Lundman, 67, Piteå. Far och son som båda arbetat åt SCA tillsammans i närmare 100 år. Två som har en rik minneskälla at ösa ur. Om hur det var att göra långa dagsverken i tidiga pojkår. Om arbetarrörelsens första stapplande steg. Om motsättningar, glädjeämnen och kampen för bättre villkor. Och om hur de ser på den situation vi i dag befinner oss i.
Vi träffar dem över en kopp kaffe i Oskars hem på Båtsmangatan 7 i Skuthamn. Båtsmansgatan ja. Namnet slår osökt tanken in på den tid då Oskar hade tjänst till sjöss för Munksundsbolaget, som numera heter SCA. Det var på bogserbåtar som drog timmer från Haparanda i norr till Stockholm i söder. Oskar var eldare under dessa stånkande, långsamma färder. Det var också under en av dessa som han mötte Ellen, kocka ombord på "Munksund 5", som bogseraren kallades och som nu ligger sjunken vid Storfors. Ellen, som kom att bli Oskars hustru.
Efter den tillbakablicken går ordet till Oskars far, Viktor, som fyller 88 i mars. En man som trots sin höga ålder fortfarande har ett klart minne och god fysik.
- Jag har varit lyckligt lottad och fått vara frisk genom åren. Det är jag tacksam för, säger han.
¤ STABBLÄGGARE
Viktor började tjäna sitt uppehälle som 13-åring. Det var i kolgården vid Storfors såg. Året var 1904.
- Man fick vara med och jobba med spikrensning för milningen där kolet framställdes. Sen blev det också stabbläggning och det var ett slitsamt göra. Arbetsdagarna var 10 timmar och förtjänsten var inte stor. Jag minns att jag ett tag fick vara med och måla sågen. Timförtjänsten var då 15 öre, men jag låg i och fick efter någon vecka samma förtjänst som karlarna, 25 öre. Det var man stolt för.
Viktor bodde under veckan i en av de baracker som fanns för arbetarna.
- När helgen kom så var det att promenera hem till Blåsmark, 1,5 mil. Några andra färdsätt fanns inte på den tiden, men man var ju ung och stark, berättar han.
¤ BARACKLIV
Men baracklivet under veckorna var många gånger påfrestande för en ung pojke som behövde få sova den tid som gavs för det efter en lång arbetsdag.
- Det var just det som var det svåra med baracklivet, tyckte jag. Vi gick treskift och då mannarna kom in från skiften blev det larmigt och svårt att sova. För att inte tala om de gånger då spriten var i omlopp och det festades om.
¤ VÅGADE INTE
Åren gick och arbetarrörelsens första stapplande steg togs. 1910 gick Viktor in i organisationen i Storfors.
- Vi var inte många som organiserade oss. Det målades ut skräck mot socialismen. Många vågade helt enkelt inte ansluta sig och andra ansåg av religiösa skäl det var fel att gå in i fackföreningsrörelsen. Jag minns en gång då konservativa tidningen "Ledstjärnan" hade en artikel där det stod något om att Jesus var den förste socialisten - då blev det väldiga diskussioner.
¤ VÄGRADE SKRIVA PÅ
Viktor minns också storstrejken 1909 och stämningarna då.
- Efter den sa man från bolaget att vi skulle skriva på ett papper om att inte strejka mer framöver. Vi var väl ett femtontal i föreningen då. Men det blev motstånd till att skriva på det papperet och så småningom gav bolaget med sig. Vi skrev inte på, men fick ändå fortsätta jobba. Det var en framgång och gav oss mod, minns Viktor.
¤ DREVS IVÄG
Viktor har många fler minnen från den laddade stämning som fanns mellan bolagsledning och organisationen. De första agitatorer som vid seklets början färdades längs Norrbottenskusten för att föra ut budskapet om att arbetarna skulle organisera sig blev oftast svårt utsatta. Faktum är att det ibland var ett spel med livet som insats. Men, inte bara från bolagen utan också från delar av arbetarklassen hyste man direkt avsky och fördrev dessa agitatorer. Underkuvenheten var djupt rotad. Skräcken inför maktfullkomligheten som plötsligt kunde ställa dem utan jobb var stark.
¤ FOLKAN I CENTRUM
Men Viktor var alltså en av dem som vågade ta steget ut och gå in i organisationen.
- Vi arbetade hårt för att öka medlemsantalet. Mötena höll vi på Storfors Folkets Hus som var vår högborg och centrum för kamratskapen.
I mitten av 1940-talet slutade Viktor sin yrkesverksamma del. Han hade då också hunnit med att jobba under en tioårsperiod i sulfatfabriken i Munksund.
Storfors Folkets Hus. Foto: Roger Lindqvist.
¤ NIO BARN
Han är med andra ord en av pionjärerna inom arbetarrörelsen. Med nio barn att försörja fick han uppleva vintrar då inte jobb fanns att få och då det gällde att dra år svångremmen snävt, låna, ta växlar och kritsa för att hanka sig fram.
- Värst var den vintern, exakt vilket år minns jag inte, då jag gick utan jobb i fyra och en halv månad. Det glömmer jag aldrig, säger han.
¤ HAR LYCKATS
Och hur ser du då på situationen i dag?
- Som natt och dag mot den tid jag var yrkesverksam. Mest glädjande är ändå att arbetarna nu lyckats slå sig fram till ett inflytande och medbestämmande. Det måste man vara rädd om. Och därför är det också viktigt att vi i höst får en arbetarregering att styra landet, anser Viktor.
¤ FADERNS FOTSPÅR
Sonen Oskar, 67, nickar instämmande. Oskar har så att säga gått i faderns fotspår. Började också han som ung pojke i kolgårdsjobb vid Storfors sågen.
- Jag fick i uppgift att pricka av komängderna. Vid sidan av jobbet fick jag möjlighet att gå s k fortsättningsskola som var en påbyggnad för sexåriga folkskolan. Två vintrar gick jag den utbildningen. Det var jobbigt att klara av dessa fortsättningsstudier. Man fick lite vidgade vyer som lockade till mer läsning på frivillig basis, berättar han.
¤ ELDARE
Till dess kolgården lades ner 1927 jobbade Oskar där. Åren 1927-1930 var han i sågen och vidare tjänstgjorde han, som vi sa inledningsvis, på bogserbåtar.
- Det var under åtta år som jag jobbade som eldare på dessa båtar. Vi gick med virke från Hanhinkari utanför Haparanda och söderöver.
Och det var, som sagt, under en av dessa turer med "Munksund 5" som han träffade sin nuvarande hustru, Ellen.
¤ RISK FÖR MINOR
- Livet på dessa bogserare hade ett fast mönster, och det hände väl inte särskilt mycket som man minns. Jo, förresten, under krigsåren - då minns jag att vi fick ett särskilt så kallat mintillägg. Det var på fem kronor. Vi såg också ibland att det verkligen fanns minor i farvatten då de ibland plockades upp. Men några intermezzon var jag ändå aldrig med om, berättar han.
¤ UNGKLUBBISTERNA
1945 började Oskar på fabriken i Munksund, nuvarande SCA. Där kom han att jobba fram till för några år sedan då han sjukskrevs och senare pensionerades. Oskar, som varit ordförande i Fackliga centralorganisationen i Piteåbygden under 15 år och suttit i kommunalfullmäktige i 27 år, startade sitt politiska engagemang inom dåvarande Ungklubbisterna.
¤ STREJKEN 1923
- Vi var en pådrivande grupp, ansedda som långt ut till vänster. Då hade man ju inte rösträtt förrän vid 24 år och var inte valbar förrän vid 27. Vad vi bland annat stred för var att facket också skulle arbeta mer rent politiskt. En konflikt som Oskar gärna vill berätta om är den strejk som utbröt julen 1923 och som sträckte sig ända fram till påsken nästa år. En strejk som också hans far Viktor tydligt minns.
¤ BÖNDERNA STÄLLDE UPP
- Strejkkassorna tog slut. Facket vände sig då till bönderna ute i byarna. Man gick helt enkelt ut och bad om hjälp med mat, kläder o s v för att klara uppehället. I Storfors var det Folkets Hus som var samlingsplatsen och dit kom snart bönder från flera håll med mjöl, potatis och mycket annat. Det var ett bevis på att de ställde sig solidariska till de strejkande. Det var ju också så att de levererade bl a mjöl till sågverkets manskap och då strejken kom upphörde leveranserna. Folkets Hus fick så småningom betydande lager av matvaror och annat och den hjälpinsatsen var avgörande för at man klarade sig och lyckades hålla ut, berättar Oskar.
- Kravet från arbetarna var då att man skulle få påökt från då 65 till 67 öre, men ändå blev det bittra slutet att man till slut fick gå tillbaka mot 65 öre i timpenning, tillägger han.
¤ REVYMAKARE
Oskar var också en flitig revymakare en gång i tiden i Storfors. Tillsammans med Martin Lundberg, Älvsbyn, skrev han en rad revyer och även längre teaterstycken. "Storforsamatörerna" kallades gruppen som stod på scen och där var också Oskar och Martin med. Musik och scenväxlingar hade man också.
- Revytiden var rolig och givande. Vi skrev
revyer som ofta var starkt politiskt laddade
och med spetsen riktad mot det mål vi
kämpade för, säger eldaren, sågverksarbetaren,
politikern Oskar Lundman, 67, Skuthamn.
¤ BRA VAPEN
- Det var till stor del politiskt laddade framföranden. Byggda med en ironisk spets. Det var spännande och roligt då Folkan, som tog 350 personer, var sprängsfylld. Jag tror våra revyer förutom underhållning också blev till ett bra vapen för den sak vi kämpade för, säger Oskar.
Ungklubbisterna läste också mycket. IOGT i Storfors och Folkets Hus hade biblotek som senare sammanslogs och det var flitigt lånade böcker, proletärförfattare och reseskildringar mest.
¤ PROFILERING BEHÖVS
- Jag vet inte, men nog tycker jag mycket inom teater och litteratur i dag mer fått formen av att söka såra och skada i stället för att driva en ren linje mot ett bestämt mål. I politiken tycker jag också att det gått nog så mycket taktik och spel. Det behövs en starkare profilering, inte minst inom socialdemokratin. Frågor som produktionsskatt, löntagarfonder, etc. är bra initiativ som starkt måste föra fram, anser Oskar.
----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 21 februari 1979.
Rörstrand
-----------------------------------------------
FEMINA ¤ Den 22 april 1973
Rosentahl-porslin
-----------------------------------------------
FEMINA ¤ Den 11 maj 1969
Med Paul McCartney på Carnaby Street
Off Carnaby Street mötte vi Beatle Paul McCartney. Han berättade att gruppen höll på med en filminspelning i södra England och att filmen beräknades vara bli klar i januari. Han bar en lång svart pälsjacka med blixtlåsknäppning på ett avspänt, riktigt sätt. Grönblommig skjorta med kineskrage och olivgröna byxor.
Paul McCartney.
------------------------------------------------
FEMINA ¤ Den 7 januari 1968
Magnus Banck gör reklam / 1968
Till minnet av JYSK
Jysk har brunnit,
ja, det har helt enkelt försvunnit.
Borta är allt det fina,
jag tror bestämt jag hör hustrun grina.
Men hav tröst min kära,
jag kan sitta dig så nära,
hålla handen,
så här strax efter branden.
Nu tittar vi på Gunilla,
som vill de andra fruarna så illa.
Och när Jysk återuppstår på nytt igen,
då kan du åter handla där min vän.
ROGER LINDQVIST
Dansbandskrampen Folkan i Piteå - Lördag den 27 oktober
KJELL-BERTILS är ett av de band som på lördag äntrar scenen
på Folkets Hus i Piteå. Våren 2010 anordnades också en
nostalgidans, med de tre Pitebanden, Lennes med Bitte, Anders Jans
och Kjell-Bertils. Nu är det åter dags, den här gången med Silvertones,
Focus 5 och Kjell-Bertils. 2010 fylldes dansgolvet med 830 personer,
hur många kommer denna gång?
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Mikael Rickfors - Hollies svenske sångare / 1972
Här ses Mikael tillsammans med övriga medlemmar av The Hollies.
Fr v: Mikael Rickfors, Terry Sylvester, Bobby Elliot, Bernie Calvert
och manager Tony Hicks.
Per Mikael Rickfors, född den 4 december i Stockholm, längd 181 cm, vikt 66 kg...
Det är några personalia på en svensk kille som gjorde sitt första professionella framträdande i Stockholm 1967 och som sedan gick som en raket upp i nöjesvärlden. Han är nu förste sångare i den världsberömda popgruppen The Hollies.
Det var Tony Hicks, sologitarrist i Hollies, som hörde Mikael när han var sångare i Bamboo i Stockholm, och som såg hans möjligheter. Nu har Mikael varit några veckor i England, och vi frågade honom hur det känns att vara sångare i Hollies.
- Kul, tyckte han. Trots att jag bara varit här sedan januari känner folk igen mig och jag får hundratals beundrarbrev.
För ett par dagar sedan gjorde gruppen ett framträdande i BBC, den engelska televisionen. Det kanske ytterligare stimulerar folk att köpa deras skivor. Hollies har redan fått sju guldskivor och sålt 18 miljoner skivor. Vilket var då den största besvikelsen med att resa till England?
- Det var att behöva lämna popbandet Bamboo på toppen av deras karriär. Det var synd, men jag kunde ju inte gärna tacka nej till erbjudandet från Hollies. När vi skildes köpte han blommor av Maggie Ruggles, Londons äldsta blomsterförsäljerska. Men till vem han köpte, ja, det talade han inte om.
- Hoppas det blir fler guldskivor, säger Mikael. Hollies har hittills
spelat ihop sju stycken.
Mikael kopplar av hemma i länsstolen. - Jag är verkligen ledsen att
behöva lämna Bamboos på toppen av deras karriär.
När vi skildes köpte Mikael blommor. - Till vem, undrade vi, men
han bara log...
--------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 10 mars 1972
Agnetha & Björn, Lill-Babs & Monica Z. m. fl midsommar 1971
- DANS PÅ SKANSEN OCH HELKVÄLL I LULEÅ -
TV 1 firar midsommarafton i Luleå. Hela kvällen svarar Luleå-distriktet för programmen. Man fuskar litet, spelar in midsommardansen och de andra programmen i förväg. I den lilla danspaviljongen "Huset" är midsommardansen till Yngve Forssélls orkester inspelad liksom kvällens första program. Redan klockan 17 kör man i gång med 50 minuters familjeunderhållning. De som underhåller är bl a Finn Alberth, Lasse Berghagen, Sven Hedlund och Annifrid Lyngstad.
Man bjuder också på Bo Nyborgs fascinerande och flera gånger prisbelönta naturdokumentärfilm "Ett lämmelår". En stund leker Per-Åke Blidegård och Roland Sjögren med motiv och musik. En blandning av go-go-flickor, gammeldansare och låtar med sug blir det i Hambodiskoteket.
Musik på svenska bjuder Monicorna Dominique och Zetterlund på tillsammans med Bäska Droppar. Tillsammans med Torsten Åhlander gör vi ett återbesök i sanningslandets gränsmarker - et märkligt område på Nordkalotten där gränsen mellan verklighet och fantasi är svår att upptäcka. Midsommarafton avslutas med "Om sommaren sköna..." - ett litet efterspel med träflöjtsklanger och udda tankar.
Annifrid Lyngstad är en av TV 1:s flickor i midsommar-
underhållningen från Luleå. Hon är med och snor
midsommarkransen på Gültzaudden.
Musikalisk midsommarbrud i den norrländska midnatts-
solen är Monica Zetterlund som sjunger till Bäska droppar.
En av Monicorna i programmet Monica - Monica på
midsommarafton från Luleå är Monica Dominique.
Tillsammans med namnen Z och Bäska droppar gör
hon musik på svenska.
TV 2 firar midsommarafton på Skansen i Stockholm med gammeldans från Bollnästorget, folkdanser kring midsommarstången och en scenshow från Solliden. Bosse Larsson är producent för det hela och är själv programledare för gammeldansen. Han fick jobba hårt för att värma upp publiken en kylig kväll, då programmen skulle spelas in.
Med hjälp av Skansens folkdanslag, TV-folk och journalister lyckades han dock fylla dansbanan. Det var nära att det inte blivit någon gammeldans i TV 2. Men Gnesta-Kalles kapell fick fart på publikens ben. Och mellan varven hoppade huttrande artister upp på scen: 11-åriga fiolfenomenet från Visby, Lennart Falkebring, Eric Öst och Georg Thunstedt, som traktterar en ensträngad japansk fiol.
Som sista program i Tvåan på midsommarafton sänds scenshowen från Sollidens nya dansbana. Agerande är Lill-Babs, Brita Borg, Agnetha Fältskog, Björn Ulvaeus, Benny Andersson, amerikanen Artie Sheppard, Git Skiöld och Leppe Sundevall samt Lill-Arne Söderbergs niomannaband.
Det regnade på deras kärlek, men det märktes inte. Agnetha Fältskog
och Björn Ulvaeus på Sollidens nya dansbana.
En ljuv Lill-Babs väntar på bandstart.
I väntan på entré roar sig Berith Bohm, på snabbvisit från Helsingfors,
där hon jobbar i sommar, och Eric Öst. På Bollnästorget får vi se dem uppträda
i TV 2:s midsommaraftonprogram. Dock ej på detta sätt, men ändå tillsammans.
Programledaren och producenten Bosse Larsson språkar med fiolfenomenet
Lennart Falkebring, 11 år, Visby. Han debuterade i ett av Bosse Larssons
gammeldansprogram och nu får han åter på midsommarafton visa TV 2-
publiken vad han kan.
---------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 24 juni 1971
Ensam
Du böjer ditt huvud vid sänglampans sken.
Suckar så djupt över dina trötta, ömma ben.
Ännu en dag har gått, utan henne du hade kär,
du sitter i din slitna fåtölj och tänker - så ensamt det är.
Livet har gått ifrån dig, på alla sätt och vis.
Inget är sig längre likt, allting har ju ett pris.
Men var det så här livet var menat att bli,
du vill inte längre vara med, du vill endast vara fri.
Fri från dystra tankar om sjukdom och bitter död,
bort från allt som plågar, bort från själens nöd.
När så en dag du inte längre finns kvar,
kanske att du då äntligen på dina frågor fått ett svar.
Roger Lindqvist
Foto: Roger Lindqvist
Anna-Lena Löfgren, Svenne och Lotta m fl showar i Malmö / 1972
Snabbinkallade gör stor lycka på Kronprinsen
Tänk er en så fatal situation: krogen Kronprinsen i Malmö hade engagerat Ernst-Hugo Järegård och Margaretha Krook. Och så blir Krook sjuk. I stället inkallade man Svenne och Lotta Hedlund, Finn Alberth, Kisa Magnusson, Hans Wahlgren och Anna-Lena Löfgren.Trots minimala förberedelser lyckades sextetten prestera en högst acceptabel show. Stor lycka gjorde Hans Wahlgren med sina kändisporträtt. Svenne och Lotta sjöng operett (!) medan Anna-Lena bjöd på Bacharach-låtar. Så här glada ansikten visade man upp efter premiären. De kan ses hela november.
-----------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 9 november 1972
Skådespelar-familjen WAHLGREN
Det är den glada familjen Wahlgren som har något så ovanligt som två teaterpremiärer på två veckor. Pernilla Wahlgren spelar huvudrollen i musikalen "Annie" på Folkan. Pappa Hans gör styckets F D Roosevelt på samma teater och mamma Christina spelar "Sängkammarfars" på Vasan.
-----------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 20 september 1979
Max
Max har varit hos oss under några timmar. När han kom, hade han både cykel
och sin cykelhjälm. Just därför så tog vi oss en tur ute i det vackra väder som bjöds.
---------------------------------------------------------------------------
ECCENTRICS - Älvsbyn / 1966
Popbandet ECCENTRICS från Älvsbyn, bildades omkring 1965-66. Som så många andra av den tidens popband, så hade man bl a grupper som The Shadows, Hollies, Beatles som förebilder. En av medlemmarna, Hans Lundberg, berättar att man hade även influenser från Umeåbandet Zettlers.
Fr. v.
¤ OLA FRODELL
¤ BERNT WIKSTRÖM
¤ ÅKE HJÄRTBERG
¤ HANS LUNDBERG
¤ LEIF JAKOBSSON
---------------------------------------------------
Norah
Norah, nattgäst på farmor och farfars hotell.
----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST - Hotelldirektör
Yngve Forssélls orkester
¤ Kent Larsson
¤ Elisabeth Lundberg
¤ Göran Selmerborn
¤ Newman Alexander
¤ Tommy Forsséll
¤ Göran Wilén
¤ Sven-Erik Johansson
-----------------------------------------------------------
Kärngumma i Piteå gillar att se hockey i TV
Att koppla av har inte precis hört till fru Jenny Westmarks vardag.
Men nu har hon tillfälle att göra det.
1912 blev fru Jenny Westmark, Piteå änka. Hon stod då ensam med fem barn att försörja. Den minsta var två år och den äldsta sju. Familjen bodde på Norrmalm i en liten stuga som nu är riven för att ge plats åt nya skolan. Visserligen betalade staden hyran 60 kr om året sedan fru Westmark lämnats ensam tillsammans med sina minderåriga barn, men hon hade framför sig många slitsamma år till dess barnen var vuxna och kunde försörja sig själva.
Det är svårt för att inte säga omöjligt att rättvisande återge berättelsen om hur hon de första åren med häst körde ut till byarna runt om staden som fiskförsäljerska. Småpojkar hade hon med sig som sprang omkring i gårdarna och bjöd ut fisken. När hon sent på kvällarna kom hem var det tid att se till att barnen fick mat och se om deras kläder. Det var fru Westmarks nattgöra under många år. Värst var det under första världskriget. Då hände det att fru Westmark fick dra in på maten för egen del, för att barnen skulle få i sig det nödvändigaste.
På söndag fyller fru Westmark 90 år. Fortfarande är hon vital och minnet är det inget fel på. Hon vill bagatellisera de svåra åren i sitt liv, men det kan vara skäl i att inför högtidsdagen erinra om att det sannerligen har funnits andra tider. Efter att några år ha försörjt sig som fiskförsäljerska, övergick hon till att gå dagsverken, en syssla som hon höll på med till fyllda 70 år. När hon började var dagpenningen 1.50 och när hon slutade hann hon en gång vara med om att få hela 6 kr. Belysande för den ekonomiska situationen var att man från stadens sida gärna hade sett fru Westmark med sina barn flyttat in i en billigare bostad.
- Men den gången protesterade jag, omtalar 90-åringen.
Som nämnts betalade staden 60 kr om året i hyra för att hon fick bo i den lilla och även på den tiden bristfälliga bostaden.
KOM TILL PITEÅ 1899
Jubilaren, som är född i Lund några kilometer söder om Skellefteå, kom till Piteå 1899 och 1902 gifte hon sig med åkaren Karl Westmark. Hon har fött sex barn, varav fyra är i livet. Hon vill som sagt inte gärna tala så mycket om tider som flytt men kan tydligt erinra sig den tiden då dagsverkskvinnorna fick tvätta ute både vinter och sommar, oavsett vilket väder det var. Det är en väsentlig skillnad mot nutidens förhållanden. Själv bor hon nu i en modern lägenhet och kan följaktligen göra jämförelser. När fru Westmark fyllde 67 år fick hon 30 kr i månaden i pension. Nu är den med bostadstillägget inräknat 395. Det var först på gamla dar som jubilaren fick den trygghet hon så väl gjort sig förtjänt av.
INTRESSERAD AV ISHOCKEY
Varje kväll ser hon på TV. Aktuellt och mycket annat. Och hon försummar ogärna en ishockeymatch. Tumba och alla de övriga i det svenska landslaget känner hon ganska väl vid det här laget. Men hon har också andra och allvarligare intressen. För nära 30 år sedan var hon med och bildade Hemförbundet i Piteå och dess möten besöker hon regelbundet. Likaså pensionärföreningens möten. Den organisationen var hon för övrigt också med om att bilda. Förra året var hon med i studiecirkeln "Vi och vår stad". Fru Westmark är alltså en kvinna som följer med i det mesta som sker. De många årens hårda arbete och bekymmer har inte förmått bryta ned denna kärnkvinna. Hon möter sin 90-årsdag med en både andlig och kroppslig vitalitet som många mycket yngre kan avundas henne.
---------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Mars 1965
Inför VM i ishockey 1969
AIK:s Leif "Honken" Holmqvist och Anders "Ankan" Parmström.
¤ Vi ska kanske ta det lite elementärt. Ishockey kommer förstås från Kanada, redan 1910 gick det första Europamästerskapet. Svenska Ishockeyförbundet bildades 1922. Man började köra VM-turneringar 1924. Sverige är sällan bäst, men brukar i alla fall hålla sig på medaljplats. Förr vann alltid Kanada, numera är det Sovjet som är bäst.
Det man slåss om är en liten svart gummitrissa som kallas puck. En svensk landslagsspelare kan skjuta iväg pucken med hjälp av sin klubba i en hastighet av cirka 80 km/tim. Den starkaste kanadensaren, Bobby Hull, får upp pucken i en hastighet av 120 km/tim. Men så har han handleder som är tjocka som en ordinarie manlig vad också.
Det är en massa streck och ringar och prickar på isen dom spelar på. När domaren ska släppa ner pucken för att till exempel börja spelet på nytt efter en avblåsning, får bara två spelare stå inuti ringen, deras platser är markerade med streck, och resten av killarna i laget får hålla sig bakom den som tekar - som det heter när dom två i ringen ska försöka peta pucken till grabbarna i sitt respektive lag.
Varje lag får ha högst 17 spelare, varav två målvakter. Men bara sex får vara ute samtidigt: en målvakt, ett backpar (det är försvaret) och en kedja som består av en center, en högerforward och en vänsterforward. En match spelas i tre perioder, varje period omfattar 20 minuter i effektiv speltid. Det är bara grabbar i varje lag som har befogenheter att ta upp diskussion med domarna. Dels är det lagkaptenen, han känns igen på armbindeln som det står "C" på och dels är det kaptenens två assistenter, deras armbindlar är märkta med "A". Såna som snackar med domarn utan att ha dessa armbindlar får disciplinstraff, blir utvisade.
PUCKEN - var finns pucken någonstans?
¤ Utvisningarna sker på olika långa tider. Två minuter döms för mindre förseelser mot reglerna, fem minuter får den som delar ut en svårare tackling till exempel, eller behandlar någon så blodvite uppstår. Tio minuters utvisning får den som uppträder olämpligt, slänger sin klubba upp bland publiken eller skäller på domare eller tidtagare, exempelvis. Och den spelare som blir utvisad för resten av matchen har förmodligen burit sig väldigt illa åt.
Vi blev nyfikna på hur grabbarna ser ut under, så vi gick till Bertil Åsbrink, Tre Kronors materialförvaltare, och pratade hockeyutrustning. När landslaget ska ut och spela får trunkbärarna släpa på 400 kg utrustning. Varje utespelare ökar sin vikt med 10 kg när han är färdigklädd för en match, målvakten ökar 15 kg. För några år sedan såg ishockeyspelarna stöddigare ut än vad dom gör nu. Det beror på att det kommit bättre material i deras madrassering, det som tidigare mest var tjockt läder har blivit lättare och nättare i plast. Men det är inte dåligt med grejor dom måste ha på sig ändå, och särskilt billiga prylar är det inte heller. De benskydd som Honken har (han som står flitigast i Tre Kronors mål) kostar närmare tusenlappen. Fast det finns billigare sorter också, kan vi trösta föräldrar med barn i juniorklassen.
Så här såg spelarna ut fotograferade med vanlig blixt:
Till vänster Anders "Ankan" Parmström, AIK-center som tackade nej till VM
på grund av jobbet. Till höger Tre Kronors målvaktslejon i VM, Leif "Honken"
Holmqvist.
¤ Vi ska försöka räkna ut vad det kostar att klä en landslagsspelare. Underst: ett kraftigt underlivsskydd, cirka 80 kr. Ett par underbyxor, typ gymnastikbyxor, cirka 10 kr, undertröja i bomull med lång ärm, cirka 20 kr, ett par vanliga fotbollsstrumpor. Så kommer alla skydden: skulder- och axelskydd, ca 80 kr, armbågsskydd cirka 75 kr, benskydd (en back behöver kraftigare benskydd än en forward, han ska ju försvara vid anfallen, medan en forward behöver lättare benskydd så hans snabbhet inte blir hindrad) som alltså kan variera i pris mellan 45-80 kr, axelskydd, som kostar cirka 25 kr paret. Så drar man ett par damasker ovanpå alla skydden, knäpper fast dem med en damaskhållare, tillsammans cirka 50 kr. Och så på med de madrasserade byxorna, de går upp en bra bit ovanför magen och har skumplast och förstärkningar överallt och är stora som hus, inte konstigt att grabbarna ser oberörda ut när dom åker in i planket, det kan inte kännas mycket med all den madrasseringen. Men byxorna kostar cirka 170 kr. Och så på med landslagströjan, den komponerades förresten redan på 30-talet av gamle AIK-hövdingen Birger Nilsson, är i finaste silke och bomull och kostar cirka 85 kronor.
¤ Skridskor är också ganska viktigt för spelet. Och där duger bara det bästa, med ortopediskt uppbyggda skor och ordentligt med skyddsanordningar och helst i känguruskinn, och skenan ska vara byggd för rätt åkställning etc. Och då kostar dom också närmare 450 kr. Handskarna är viktiga, dom ska skydda på utsidan och vara så tunna på insidan att man känner i handflatan hur pucken ligger mot klubban. Ett par handskat kostar cirka 200 kr. Målvaktshandskar kostar lika mycket per styck som utespelarnas per par. Ett par ordinära målvaktsbenskydd kan man få för cirka 500 kr.
Enligt regler som gäller i Sverige och Finland ska spelarna ha hjälm, en av Svenska Ishockeyförbundet godkänd matchhjälm - cirka 20 kr. Munskydd är inte obligatoriskt. Under VM-turneringarna gäller internationella regler, men svenskarna bär hjälm i alla fall, för deras försäkringar gäller inte om de kör utan. Om målvakten har ansiktsskydd som går upp i pannan behöver han inte ha hjälm, enligt förbundets regler.
Vi trodde att den vanligaste skadan i det här spelet var utslagna tänder. Men Bertil Åsbrink försäkrar att de flesta spelarna har sina egna i behåll, däremot får de flesta känning av sina menisker (dom sitter i knäna). Och slutligen frågar vi varför alla klubbor lindas med isoleringsband, och fick veta att det till största delen beror på att klubborna håller litet längre då. Under en match slås 10-12 klubbor sönder, a' cirka 30 kr, på träningarna går det fler ändå. Vi kom upp i en summa av cirka 1 385 kr, för en vanlig utespelare.
¤ Förutom sammandrag varje kväll kommer följande matcher att direktsändas i TV från VM-ishockeyn:
Sverige-Finland (15/3), Tjeckoslovakien-Sverige (19/3), Tjeckoslovakien-Sovjet (21/3), Sovjet-Sverige (24/3), Sverige-Kanada (27/3), Sverige-Tjeckoslovakien (30/3).
-------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 15 mars 1969
SAAB V4 / 1969
Gislaved
VI ¤ Den 29 maj 1965
George Harrison & Patti Boyd
Den 21 januari 1966 äktar Beatles-gitarristen George Harrison, fotomodellen Patti Boyd. Ännu en Beatlesmedlem som ingått i det äkta ståndet.
Patti Boyd & George Harrison
---------------------------------------------------------------------
Knut Amandus Lindqvist
Farfar dog en onsdag. Det kommer jag så väl ihåg. Och jag minns även en detalj till, som fortfarande finns kvar både klart och starkt i mitt minne, trots att jag vid farfars frånfälle var 7-år gammal. Det var när man hämtat farfars kista på Piteå lasarett och skulle transportera den till bårhuset vid Hortlax kyrkogård. Den svarta likbilen kom körande efter den grusbelagda Hortlaxvägen. När man kom till farmor och farfars hus, så stannade den där, en stund. Som för att visa farfar huset en sista gång. Ett rätt så märkligt förehavande, om man tänker på den tid vi lever i nu. Jag vet inte om man gör samma nu idag. Men den där stunden vid huset, och den svarta bilen med sina kepsförsedda chaufför, har dykt upp i mitt huvud ibland. Därbak låg alltså min farfar Amandus, borta sedan en tid, på väg mot sitt allra sista vilorum i den by, där han och farmor hade bott i sedan tidigt 20-tal.
Av farfar kan jag än idag minnas hans utpräglade västerbottniska dialekt. Ett tungomål som han envist höll fast vid, trots att det inte skiljde mer än några enstaka mil mellan hans födelseort i Blåfors och Hortlax. Hans tid var ju rätt så olik den tid som jag själv växte upp i. Han började sitt arbete som dräng omkring 13-14-årsåldern. Så även med de övriga syskonen. 1936 fick han sjukpension. Detta p g a en reumatisk sjukdom, som gjorde honom helt arbetsoförmögen. Dessförinnan hade han som många andra i bygden, haft sin utkomst på Munksunds sågverk. Där jobbade även två av hans söner, under många år. Farfar var en rätt så försiktig person. Han var väldigt ekonomiskt sinnad. Och min far har berättat, att han ibland vände, både en och två gånger på de kronor som han fick in i kassan. I familjen fanns tio barn, så man kan väl ha en viss förståelse för hans sätt att värna om penningpungen.
-------------------------------------------------------------------------------
Onsdag 17 oktober 2012
Vintern har visat sitt ansikte. Ett vattnigt snöfall, drog in över Hortlax igår. Följden blev att jag inte fick upp bildörren i morse. När jag väl lyckades ta mig in, så var det dags för vinterns första vindrute-avskrapning. Hem till vårt gamla hus för att hämta kupévärmaren, utifall att. Sen drog jag iväg mot Tingsholmen, i hopp om att hitta något fotograferingsbart. När man sen står där, med spejande blick ut mot horisonten, och hittar en intressant liten"prick", som man liksom inte når. I den stunden känner jag mig något begränsad, med det kameraobjektiv som f n v finns. Den dagen jag blir miljonär, blir en av mina första åtgärder att råda bot på detta. Några hyfsade bilder fick jag med mig hem. Några av dem kommer här.
Vattenmosaik
Piteå
Förtöjningsplats
Strå med tårdroppe - vid Tingsholmsviken
Vart tog sommaren vägen? undrar den ensamma bryggan...
Tingsholmsviken idag...
"Fabriken"
Min egen lilla söderhavsö
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
LILL LINDFORS: "Jag tycker inte om dig"
LILL LINDFORS
Ska vi förutspå att höstens stora händelse på musicalfronten, West Side Story på Oscars i Stockholm, kommer att föda en ny, stor musicalstjärna, som då också kommer att få sitt riktigt stora välförtjänta genombrott - LILL LINDFORS.
Visst har hon slagit igenom förut och haft succéer, men som Anita i Bernsteins amerikanska musical kommer hon säkert att lägga publiken för sina fötter. Lill Lindfors är en underbar artist med den rätta glimten. Hennes senaste skiva med Jocke Johanssons bossa nova "Jag tycker inte om dej" är ett fint bevis på det. Tyvärr testades den för tidigt i Svensktoppen och fick inte fotfäste där trots att den är överlägsen flera av de låtarna. Men den kommer tillbaka när Lill väl fått chansen att lansera den lite oftare. För en tid sedan t ex sjöng hon den i en inspelning för dansk TV och Ni kan vara övertygade om att de danska tittarna blir förtjusta ty Lill Lindfors är både kul och söt att se på.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1965.
Hugo Björk åter på svensk jord
För första gången på femtio år firar Hugo Björk julen hemma i Sverige. Hugo är 74 år och reste till Amerika i mars 1923. Två tredjedelar av sitt liv har han arbetat och bott i Oregon på västkusten, tills han på våren 1972 beslöt sig för att återvända till det gamla hemlandet. Nu bor han på pensionärshemmet i Lillpite, och tycker själv att han har det ganska bra. Han sade aldrig upp sitt svenska medborgarskap under åren därborta, och när han återvände var det bara en formell historia att få ålderspension. Men därtill kommer varje månad Social Sequrity - den amerikanska ålderspensionen. Hugo Björk klarar sig gott och börjar åter tala svenska flytande. Det var litet si och så med den saken från början, efter att så lång tid mest pratat engelska.
Under en stor del av de femtio åren var Hugo Björks förbindelser med hembygden ganska sporadiska. I Portland i staten Oregon bodde han i många år, och arbetade i skogar, på sågverk och vägbyggen i omgivningen. Tänkte många gånger på hemlandet, som han lämnade under arbetslöshetens år på 1920-talet. Men först våren 1972 tog han det avgörande steget. Nu bor han på pensionärshemmet i Lillpite, där han trivs bra och klarar sig gott. Men han ångrar inte tiden i Amerika.
Hugo Björk föddes och växte upp i Yttersta i närheten av Lillpite. Modern dog medan barnen var små och Hugo fick tidigt börja arbeta för uppehället. Han försökte sig som dräng och så skogen, förstås. Det blev krig och dåliga tider och i början av 20-talet började han fundera på att lämna arbetslöshetens Sverige och pröva lyckan i Amerika. Det var många som gjorde likadant, och strömmen över Atlanten var strid. Och i mars 1923 var dagen kommen men. Hugo tog farväl av sina syskon och kamrater och gav sig iväg. Han var ogift och har så förblivit.
MÅNGA MINNEN
Det är många minnesbilder Hugo tecknar när vi sitter och pratar med honom i pensionärshemmet i Lillpite, den bästa bostad han haft på många år. Han minns den första tiden i Amerika, när han arbetade tillsammans med sina kamrater Axel Svedberg, också han från Yttersta, samt Jonas Sandström från Lillpite. Det var ett vägbygge, dels dagpenning och dels ackord, och förtjänsten var skaplig, upp till fem dollars. I förhållande till förtjänsterna i Sverige var det mycket. Sen blev det järnvägsbyggen, och så skogen. Hugo har mest arbetat med "lumber".
Efter krisen på 30-talet arbetade han i tio år åt ett bolag i Oregon, inte så långt från staden Portland, som varit så att säga den fasta punkten under amerikaåren. 1945 och fem år framåt hete arbetsplatsen Roseburg, en liten farmarstad sydost om Portland.
JÄTTEFURA
Svenskarna har alltid varit eftersökta som skogsarbetare i Staterna. Och storskogarna fordrade att man var van med jobbet. En gång fick Hugo erbjudande om arbete på ett ställe utanför Aberdeen i staten Washington, och det första gällde att "bocka" - d v s att aptera - en jättefura som mätte tolv fot över stubben, och som därtill låg mycket illa till i terrängen. Tidigare hade elva försökt men gett upp.
- Jag tänkte också gå, men då sa basen at jag skulle få fem dollars för dagen, och ackord per fot på stockarna. Jag försöker väl, svarade jag och efter sju dar hade jag bockar furan som var långt över 200 fot lång. Där tjänade jag över tio dollars om dagen, berättar Hugo med berättigahd stolthet. Men det var arbetssamt.
DÅLIGT HÄR HEMMA
- Vad tycker du om tiden där borta, frågar vi.
- Egentligen ganska bra. Det var eländigt här hemma när jag for och många gånger förtjänade jag bra. Men det var svårt också. Under depressionen på 30-talet var det mest frågan om att överleva. Arbetslösheten var stor och en del gick utan arbete så länge att de blev helt utan pengar. Ingen arbetslöshetsersättning fanns och inget socialunderstöd.
- Hur klarade ni er?
- Vi lånade av varandra, det var gott kamratskap och den som hade över hjälpte oftast till. Jag kommer ihåg en bagare som en gång gav mig en stor påse med bröd. En annan hade affär och gav bort hela skinkor. Det var bättre än att de förstördes, då ingen hade något att köpa för.
HADE TUR
- Fast personligen hade jag det inte så svårt, säger Hugo eftersinnande. Jag hade turen att inte behöva gå så långa tider utan arbete, och så hade jag en del pengar sparade. Men dagpenningen var låg under denna tid. Två dollars om dagen, varav en gick till mat och husrum när man var i skogen eller på sågverk.
- Men sen blev det bättre, berättar Hugo. När Roosevalt blev president 1933 höjdes alla löner med en dollar, och det startades arbeten för ungdom som annars gått och drivit på gatorna och gjort ofog.
Hugo Björk fortsatte i skogen. Under några år i Roseburg tjänade han 700-800 dollars i månaden, vilket var bra. Han var organiserad i både AFofL och CIO, som var fristående på den tiden. Numera har en sammanslagning skett. Han hade privata försäkringar för att klara eventuella sjukdomar, vilket var välbetänkt när han 1959 blev sjuk. Det kostade ingenting, trots nio månader på "hospital".
MÅNGA NÖJEN
- Du har aldrig gift dej?
- Nej, säger Hugo och skrattar. Men nog har jag haft roligt. När vi arbetade i skogarna for vi ner till närmaste stad och roade oss på helgerna. Det blev både sprit och flickor. Och de åren jag bodde i Portland var det många tillfällen. Ibland hade man fast sällskap men jag klarade mig utan att det blev giftermål. En hälsingeflicka som jag gick med gifte sig sen med en kompis, men det blev skilsmässa. Så det var nog bäst som skedde.
RUFFIGT STÄLLE
De sista nio åren i Amerika, bodde Hugo i ett gammalt hotell på tredje gatan i Portland, och det var där vi träffades under min resa i Amerika 1971. Jag sökte upp honom och blev ganska beklämd då jag såg vilket ruffigt ställe det var. En säng en dålig fåtölj, en låg byrå och en pall, var hela inredningen.
- Ja, det var ett dåligt ställe, och jag tänkte många gånger flytta därifrån men det blev inte. Dyrt var det också, fyrtio dollars i månaden sista tiden. Men till sist blev husägaren tvungen att reparera. Han hade flera liknande hotell, förresten.
Värst var det att det var så ensamt, konstaterar Hugo. Där är det ingen som bryr sig om en annan. Alla är inställda på att klara sig själva. Och när man då inte har några släktingar så sitter man där man sitter, eller går på någon bio eller dricker ett glas. Sen så blev jag också dålig till hälsan. Jag kände mig dålig då du hälsade på mej, men nu är det bättre. Och här hemma har jag ju många som jag kan hälsa på. En brorsdotter kommer hit ibland och ser till mej och så åker jag till Koler eller min syster i Öjebyn. Fast jag tycker det är ganska dåligt med kommunikationerna.
ÅNGRAR INGET
- Ångrar du att du for hem?
- Nej, det gör jag inte. Jag tänkte ofta på att åka, men när Johan Bergman kom i våras så bestämde jag mej. Och nu är jag glad att jag åkte. Här har jag det gott. Jag får 627 kronor i månaden från Social Sequrity i Amerika och så den svenska pensionen 621 kronor. Det är mer än jag behöver.
Hugo tycker också att pensionärslägenheterna är bra - och billig. En sån här skulle kosta bra mycket mer i Amerika, säger han. Och det är riktigt. Där utgår inga subventioner till pensionärsbostäder, om man inte är alldeles utfattig. Har man pension så skall man klara sig själv.
Pensionärslägenheten i Lillpite är en välgörande kontrast till det rum som
Hugo Björk hyrde sista tiden i Portland. Här kan han koka kaffe och bjuda
in bekanta. Nu har jag inga bekymmer, säger han.
Hugo hade dock inte full pension eftersom han inte betalt fulla avgifter de siat fem åren han var i arbete. Avgifterna är knutna till inkomsten. Följaktligen fick han bara 89 dollars och så fick han ett tillskott från staten på några dollars. Men nu är de svåra tiderna över. Hugo Björk skall för första gången på femtio år fira julen i sin barndomsby Yttersta. Han gläder sig åt att han blivit bjuden till sin brorsdotter och hennes man. Han har varit med om mycket, både bra och dåliga tider, men han ångrar ingenting. Hugo är glad över att under hans många år i Amerika har Sverige blivit ett bra land som tar hand om sina återvändande medborgare.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 23 december 1972
ICA Lundmans Köpcentrum
--------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 12 juli 1990
KJELL-BERTILS orkester
En liten titt i backspegeln, gällande Kjell-Bertils orkester. Bilderna har jag lånat av min kollega Robert Öberg.
I bandet har det funnits några orkesterfordon. Denna buss är en av dem. Till höger,
längst bak, ses en grön Ford Transit. Detta var en av de första fordon som bandet
använde. Den blå bussen stod klar omkring 1973/74. Den var inredd med sex sängar,
samt fåtöljer. I lastrutrymmet längst bak, fanns plats för alla de instrument, högtalare
och PA-anläggning som var ett måste.
Kjell-Bertils inför en spelning i Allsåklubben, Överkalix. Fr. v. Kenneth Grahn, Robert
Öberg och Conny Danielsson.
Kenneth, Conny, Robert (skymd) Bertil, Kjell och Ulf. Allsåklubben...
Fr. v. Robert pratar med okänd, Ulf och Bertil.
Kenneth (skymd), Robert, Conny, Bertil, Kjell och Ulf (skymd).
Kenneth Grahn, Robert Öberg, Conny Danielsson, Ulf Degerman, Kjell Andersson.
Saknas gör Bertil Granberg. Allsåklubben ca 1975.
Conny Danielsson & Bertil Granberg. 1971 kom EP:n "Kjell-Bertils - Piteå". 1972 kom
EP:n nr 2 "Kjell-Bertils", 1978 kom en singel: "Kjell-Bertils".
Conny Danielsson, som började i bandet 1969. Han spelade sax och gitarr.
1977 valde han att hoppa av bandet, för att 1983 göra en comeback,
fram till orkesterns sista spelningen 1986. Sedan dess har Kjell-Bertils
återuppstått från de döda ett flertal gånger.
Kjell-Bertils årgång 2010. Thomas Åström, Robert Öberg,
Kjell Andersson, Roger Lindqvist samt Thomas Eriksson.
----------------------------------------------------------------------
BP - Invigning 1961
Luftskyddslotteriet - 1951
Framsidan...OBS! Lägg märke till felstavningen av Stockholm!
Baksidan...
Max & Spindelmannen
Barnbarnet Max är för tillfället jätteförtjust i Spindelmannen. Han har t.o.m. på sig spindelmannen-kalsonger. Idag när det var dags att åka iväg för att fira honom, i efterskott, så hade mamma Jannice gjort en tårta. På själva "tårttaket" fanns - joo, Spindelmannen. Servetterna var belagda med en bild av - joo Spindelmannen, så klart! En av presenterna visade sig vara en Läderlappen figur. Max tyckte om den också. Jag har lovat honom på skoj, att även farfar skall köpa sig ett par spindelmannen-kalsonger. Har inte hittat dem ännu.
Även på tårtan så fanns Spindelmannen representerad.
Max har även andra favoriter. Som dessa käcka bilar...
Även Batman - Läderlappen - kom på Max´kalas.
Kusinen Norah kom också.
Om pappa är en ivrig anhängare av Luleå hockey - är det fullt naturligt att
sonen också ärver sin faders intresse...? För hemska tanke, tänk om Max
en dag vill ha en Skellefteå AIK-tröja?
CONRAD PETTERSSONS Bilaffär Piteå 25-årsjubilerar
25-årsjubilerande direktör Conrad Pettersson.
Han har blick för affärer Conrad Pettersson och det är ganska likt honom att han passar på att fira jubileum samtidigt som hantverksutställningen visar Norrlands hittills största bilutställning. När vi vill ha reda på hur det ligger till med det där jubileet berättar Conrad Pettersson att han startade sin första bilaffär i juli 1932. Det var i Älvsbyn detta hände. Sedan dess har han hunnit bli n´Conrad i Piteå med hela Sveriges bilvärld och en av de största företagarna i länet.
Det var alltså i nådens år 1932 som Conrad Pettersson började göra bilaffärer - och en del andra affärer också för den delen - i Älvsbyn. Så småningom hamnade han i Boden. Detta var i början av kriget. Petsamotrafiken pågick för fullt och åtgången av lastbilar var stor efter de finska lappmarksvägarna. Detta varade dock inte så länge och 1944 flyttade firman till Piteå där man slog sig ner vid Nygatan.
Företaget expanderade snabbt. Volvo kom ut med sin PV 444 och lastbilarna blev allt tyngre i snabb takt - det blev så att säga goddagar för bilförsäljarna och Conrad Pettersson var givetvis med och rakade till sig en del. Hur som helst, verkstan vid Nygatan blev snart för liten och 1953 flyttade man in i det stora nybygget vid Kolmilavägen, det komplex som skymmer utsikten för dem som kommer efter Prästgårdsgatan och vill se aftonrodnaden i väster.
Hur som helst företaget har expanderat och kan i annonser börja skryta om t ex fjolårsomsättningen som var 6,3 miljoner och en arbetsstyrka på 60 man. Nu är väl inte det där bara beroende på en driftig chef. I verkstan t. ex. har han väl inte så mycket att säga till om. Där är det verkmästare Lövgren som bestämmer och på kontoret har chefen god hjälp av sin bror Harald Pettersson och försäljaren Gösta Sandberg.
Färgstark jubilar
Det har gått många och roliga historier om färgstarke Conrad Pettersson ända sedan han härjade i skidspåren och bl a en gång vann Vasaloppet. Här är en av de sista historierna. En historia som även kan belysa att firman expanderat kraftigare än vad till och med chefen räknat ut. Det här påstås hänt någon gång i vinter. Det var så att n´Conrad kom och gick genom verkstaden när han fick se en springpojke som stod och hängde utan at göra något. Han gick fram till pojken: "Hur mycket har du betalt?" "55 i veckan", sa grabben. "Här har du då, och försvinn"
Sedan gick Pettersson till sin verkmästare och talade om at han avskedat springpojken.
- Springpojken? Det var ett bud från Wallsténs!
Jag tror inte historien är sann, men den kan väl i någon mån berätta något om den starka utvecklingen hos AB Conrad Petterssons bilaffär. Och dessutom: ingen rök utan eld.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 2 augusti 1957
Fakta-----------------------------------------------------------------------
Conrad Pettersson var född i Älvsbyn den 1 juli 1903. Han avled den 18 november 1976
i Piteå. Pettersson vann Vasaloppet 1927.
Roger---------------------------------------------------------
Hemma hos Samuel & Selma i Blåsmark
- Hejdå! sa jag till hustrun, och drog ner min blå toppluva, så långt ner det bara gick. Det kändes smått kylslaget ute, när jag begav mig iväg med kameran i min hand. Färden gick till Svensbyn och Blåsmark. Jag har sedan barnsben haft båda byarna, speciellt då Blåsmark, som något av mitt andra hem. Just därför att det var där som min mor såg dagens ljus, en majmorgon hemma i köket 1929. Genom åren har jag översköljts av allehanda historier, om hur det kunde vara i dessa så mycket hårdare tider, än det vi är vana idag. Jag har tänkt många gånger på det, så mycket att det så småningom fastnat fast i hjärnbarken.
Men det är inget jag mått illa av. Snarare tvärtom. Följden har blivit att jag söker mig dit ofta, kanske i hopp om att förnimma något av barndomens upplevelser, när jag brukade hälsa på i min mormor och morfars hur i Blåsmark. När jag vistas där, så händer både något barnsligt rart och positivt. Naturen och de bördiga ängarnas skönhet, får mig att bli ett med alltet. Ibland när solen är på sitt allra bästa humör, och ger mig sin behövliga värme och doften av skog och varm kåda framträder, så känner jag mig som världens mest privilegierade person.
Det första jag ser, är ena gaveln på Samuel och Selmas hus uppe på höjden.
Idag åkte jag vägen upp till det hus, där min mors farföräldrar en gång framlevde sina liv. Detta i en tid väldigt olik vår egen, där Samuel och Selma många gånger fick kämpa för sin tillvaro. Mor har berättat att hon tyckte väldigt mycket om att vistas däruppe, tillsammans med sina farföräldar. Samuel var min morfars styvfar, men hela livet igenom kallades han för pappa, av min morfar. Detsamma gällde barnbarnen, som kallade honom farfar. Eller som min mamma en gång uttryckte det: - Samuel var min farfar, kort och gott. Han var en snäll och ansvarsfull äkta man och fader. Född 1869 i Blåsmark och som slutade sina dagar i samma by, den 12 december 1946.
När jag gått några ytterligare meter, så träder det gamla huset fram bakom
några skyddande granar.
Selma, min morfars mor, föddes i Blåsmark den 17 juli 1878. Hennes pappa hette Nils Oskar Nilsson (1849-1920) och som den 30 juni 1872 äktade Magdalena Abrahamsdotter (1848-1910) från Gagsmark, Byske församling. Magdalena avled i "lungsot", medan hennes man Oskar avled i "kräfta". Oskars föräldrar var Nils Gustaf Förpost och Anna Margareta Eriksdotter.1904 gifte sig Samuel och Selma och fick därefter tvillingarna Astrid Lovisa (1905-1982), Patrik Johannes (1905-1957), Därefter följde: Olof Bernhard (1909-1988), Nils Erik (1911-1935), Greta Magdalena (1913-2001), Alf (1915-2009), Per-Axel (1919-1989), Bengt Samuel (1922-1991).
Före äktenskapet med Samuel födde Selma: Hanna Margareta (1897-1986) och Karl Oskar Sanfrid (1899-1989). I min morfars fall, så hette hans far Carl Hällström och var bosatt i Öjebyn. Om det har jag tidigare berättat. Men än i dag, och till evighetens morgon, så kommer ordet "oäkta" att vara synonymt med morfar. Det står så antecknat i Piteå Landsförsamlings dopbok, och om jag bara kunde så skulle jag genast åka dit och sudda ut det. Detta skulle även gälla hans syster Hanna också. Dåtidens moralsyn var icke nådig när det gällde utomäktenskapligt födda barn. I detta fall var det två, men jag misstänker att Hanna och Sanfrid eventuellt hade samma far.
Huset står idag öde. Men man kan genom fantasin förnimma, hur det en gång
kunde se ut medan det Lundgrenska hemmet fortfarande sjöd av liv.
Äkta makarna Lundgren. Selma och Samuel.
Den 18 januari 1957 gick Selma in i den eviga vilan. Maken Samuel
avled 1946.
En stor sorg var när sonen Nils Erik drabbades av den fruktade lung-
tuberkulosen. Han vistades i Sandträsk sanatorium, men avled endast
24 år gammal. Han ligger liksom sina föräldrar begravd på kyrkogården
i Hortlax.
Ätteläggen Roger, vid Samuel och Selma Lundgrens hus i Blåsmark. Alltmedan
historiens vingslag hörs runt omkring.
På platsen finns också den här ladugården.
Även den här sommarstugan, eller vad man skall kalla den.
Resterna av en mur syns ännu tydligt.
En vagn, eller resterna av den, eller är det en kvarleva från en bil?
En hjulaxel är det i alla fall. Här i det fördolda, har den hittat sitt sista vilorum.
Vägen från bostadshuset ner till genomfartsvägen var lång och mödosam. Frågan
man ställer sig, hur gick det när vintern kom?
De mossbelagda stenarna kantar min väg när jag går därifrån.
Och djupt därinne i den djupa Blåsmarksskogens dunkel, hörs ljudet av
kraxande kråkor och tjattrande skator. Tänk en sådan obeskrivbar ödmjukhet
som jag känner inför detta.
----------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Motorcykelmodellen INDIAN åter i landet
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 5 juni 1952
Simon Brehm, Gustav Torrestad, Yngve Forssélls /1952
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 5 juni 1952
Opel Rekord / 1964
DAGENS NYHETER ¤ Söndagen den 1 mars 1964
BELIVA 30-årsjubileum
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 25 november 1987
Midsommarfesten på UDDEN SIKFORS / 1965
Dessutom:
¤ ARNE BENDIKSEN ¤ KIRSTI SPARBOE & ODDVAR SANNE ¤ CURT SILVÉNS ORKESTER ¤ JEJA SUNDSTRÖM ¤ LAZZE JOHANSSON ¤ ARNE BJÖRKMANS ORKESTER ¤ JANNES X-TETT ¤
Midsommarafton, Midsommardagen, Söndag 27 juni
-----------------------------------------------------------------------------------
Arr: Sikfors skidklubb
Popgala - Klubb 2000, Piteå / 1965
Drunkningsolycka i Piteå hamn / 1979
Trots intensiv draggning kunde den drunknade 32-åringen inte hittas.
32-årige Jan Erik Westergren, Piteå, drunknade på onsdagen vid Västerkajen i centrala Piteå. Ett par kamrater till Westergren försökte, genom att hoppa i vattnet, rädda sin kompis men misslyckades. Westergren befann sig tillsammans med några kamrater nere vid kajen och fick - i sommarvärmen - för sig att han skulle ta ett bad. Han hoppade i, men fann då att han inte skulle klara sig upp. Kamraterna upptäckte Westergrens svåra belägenhet och kastade sig i vattnet och fick också fatt i en arm, men orkade inte hålla honom i sitt grepp. Brandkår och polis draggade under gårdagen. Draggningarna var dock resultatlösa.
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1979
---------------------------------------------------------------
Jan Westergren var född den 11 mars 1947 och avled den 21 juni 1979.
Närmast sörjande
MÄRTHA
Karin o. Ove
Eva o. Gunnar
Anne o. Lars
Syskonbarnen
Far
----------------------------------------------------------------
Svårt hitta P-plats i Piteå
Tempoparkeringen i Piteå.
---------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juli 1979
"Då satt man i nästan varje kvarter på kaféer"
Det var en gång...
För en hel del år sedan fanns det ett kafé i snart sagt varje kvarter i centrala Piteå, från Strömsundskanalen till korsningen Bryggargatan-Storgatan. I dag är de allra flesta ett minne blott.
Mobilkafeterian, vid Industrivägen, är ett av de kaféer som fortfarande
håller öppet.
Välkända Rönnbergs hörna, med kafé, har nu ersatts av ett hyreshus.
Götas kafékiosk samlade många kunder. Nu står här ett parkeringsdäck.
Rejesens, ett ställe där gräddan i samhället höll till, har ersatts med en skoaffär.
Röda Lyktan är också borta ur stadsbilden. Nu ersatt med en hotellbyggnad.
I den här fastigheten var en gång kafé Centrum, tillhåll för idrottsfolket i Piteå.
Här, efter Storgatan, huserade Ernsts konditori vilket sedan döptes om
till Savoy.
Konditori Aveny, en trappa upp i den här hörnfastigheten, försvann för en del
år sedan.
Hjalmar Johanssons, nej inte längre. Här finns nu fastigheten Kyrkbrogatan 12.
Degermarks konditori, en gång stamställe för bönderna, har ersatts av
modernare bebyggelse.
Där Vincia-bygget nu är placerat låg en gång i tiden Bryggmans kafé.
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 10 oktober 1979
Grattis Max på din födelsedag!
Inför sommarens parkkvällar i Piteå / 1967
Så här installeras en ny parkvärdinna tycker sommarens konferencier, operettsångare Sven Lundström, Luleå och parkvärden musiklärare Curt Nilsson, Piteå och bär Ewa Johansson fram till friluftsscenen i Badhusparken som skall bli hennes arbetsplats under sommarens parkkvällar.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 15 juni 1967
Piteåbilder
Storgatan, Piteå, idag den 10 oktober 2012. Till höger Skoogs hotell samt
småstaden. Till vänster där den gula byggnaden står, fanns en gång Wallsténs
Järnhandel. Här fanns också Kjells Foto, vars innehavare hette Kjell Svärdsudd.
Ännu en fotoaffär, som hade Roland Ridderstråle som ägare, han var i sin tur
gift med Astrid f. Lundqvist i Storfors. Astrid var f.ö. kusin till min far. Astrids
föräldrar hette Georg och Vilma Lundqvist f. Eriksson i Stensjökullen, Blåsmark.
Ingången till Beliva som öppnade sina portar 1957. Idag finns Datorfixarna i samma
lokaler.
Adressen: Storgatan 52 Piteå. Lägg märke till den tidstypiska mosaiken.
Entrén till det som en gång var biografen Röda Kvarn. Premiären på filmen
"Hajen" som kom 1975, såg jag här, samt många andra. Röda Kvarn låg granne
med Beliva, rakt över gatan. Piteå hade ytterligare två biografer, Saga och Metropol.
Nu har de tre biograferna bytt adress och utseende. Idag återfinns de i små-
staden adress: Uddmangatan.
Anrika konditoriet Ekbergs ligger vägg i vägg med f d Belivas lokaler.
Bakom de blyinfattade färgglada fönstren, fanns en gång Riddarkällaren. Det var
på sin tid ett populärt ställe för bröllopsmiddagar, kalas av olika slag m.m. Sedan
lång tid bedriver Ekbergs sitt bageri i källarlokalen med adress Aronsgatan.
I början av 30-talet flyttade Piteå-Tidningen in i den här byggnaden på Präst-
gårdsgatan 31. Ovanför entrén hänger den här järnkonstruktionen kvar, där PT:s
skylt hängde: "PT". (Åtminstone är det min gissning)
PT-huset där vår lokaltidning huserade i 50 år. 1979 stod det nya
tidningshuset klart på Hamnplan. Hösten 1972 gjorde jag min
pryo just precis i den här byggnaden.
De företag som finns inrymda i huset. Dess dagar är snart räknade, snart kommer
grävskoporna för att systematiskt tugga sönder en del av vår stads historia.
I detta hus på Rådhustorget "föddes" Piteå-Tidningen 1914. Dess grundare hette
Salomon Salomonsson.
Rådhuset från 1830, fungerade även som stadens polisstation fram till 1965,
då den nya adressen blev Uddmans
gatan. Idag finns här stadens museum.
Rådhusets klocka.
Hanséns på Storgatan, Piteå.
I den f d Ebenezerförsamlingens lokal huserar idag ståupparen, sångaren,
satirikern Ronny Eriksson med fru.
I den gröna bygganden fanns en gång Piteå Elektriska. Och uppe på vindsvåningen
bodde familjen Carlsson. Sonen Thord, skulle så småningom bli en av vårt lands
mest kända radioröster i "Musik för fullvuxna", "Ring så spelar vi", "Telefonväktarna"
m fl. Thord Carlsson missade aldrig chansen att göra PR för sin gamla hemstad.
På ålderns höst, flyttade han hem igen till sitt kära Piteå - paltens huvudstad på
jorden.
Ingången till gamla Domusrestaurangen. Varuhuset slog upp sina portar 1962.
Den 16 december 1975 kom en mycket lycklig Roger Lindqvist springande just
till denna ingång. Jag hade då i min iver, att visa upp mitt nyss tagna körkort
för mina föräldrar, som väntade vid ingången, sprungit i galopp, från Nygatan och
korsat Sundsgatan med ett språng, lycklig som jag var.
Så en liten stilstudie, här satt en gång Domusrestaurangens meny. Har jag fel?
Ännu ett nedslag i den kuriosa världen. En enkel form av handtag kan tyckas,
jovars, men handtaget är en relik från Domusvaruhusets öppningsår, 1962.
Ännu ett kuriosa inslag, Hamngatan 51. En till synes vanlig emaljerad skylt -
men tänk om den kunde berätta allt vad den sett från sin upphöjda plats från
1950-talet och framåt...
...för att inte tala om Hamngatan-skyltens kompis, skylten som berättar att det
också finns en Uddmangata i centrala kärnan.
----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Ny bensinmack i Älvsbyn
----------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 14 december 1976
Parkkvällfinal i Piteå - FAMILY FOUR / 1966
Yrkeschauffören Gösta Bergh, har kört prickfritt i 50 år
Gösta Bergh i Pitsund kan i dagarna montera fast sitt andra förtjänstmärke,
bevis på prickfri körning. Han tog körkort för 50 år sedan och kört åtskilliga
tusen mil både privat och som yrkeschaufför.
För 50 år sedan tog Gösta Bergh, Pitsund, körkortet. Han körde upp för besiktningsman Folke Westerberg i Luleå. Det blev en kort sväng i residensstaden, några frågor och så var det hela över. Sedan dess har Gösta kört åtskilliga mil med alla möjliga motorfordon. På 1940-talet tog han trafikkort och blev yrkeschaufför. Trots sina 74 år kör han fortfarande - han rycker då och då in och hjälper ett bussbolag i Piteå och för närvarande håller han på att nöta ut sin åttonde personbil. Att han är säker vid ratten bevisas bl a genom att han i dagarna kan montera fast den andra skylten som han fått för prickfri körning.
- Dom där skyltarna blir allt sällsyntare, säger man på bilbesiktningen i Piteå. Skylten och diplomet för tio års prickfri körning utdelades av trafikförsäkringsbolagen. Förtjänstmärke heter det och är bevis på att man inte tagit ut ett öre från försäkringen eller haft något otalt med polisen.
- Således mycket dyra märken, säger Gösta och skrattar. Har nog betalt de där skyltarna många gånger om...
¤ "Du ska lära dig köra"!
När Gösta Bergh var 24 år sammankallade hans far, hemmansägare Edvard Bergh i Backträsk, familjerådet bestående av hustru och sex barn. Det fanns väg uppåt Alterdalen men den var smal, krokig och backig.
- Den trafikerades mest av häst och vagn. Skulle vi fara någonstans så cyklade vi, berättar Gösta. Det var ytterst sällsynt som någon bil sökte sig upp till byn och när det hände var det en sensation.
Hur som helst, resultatet av diskussionerna i familjen blev till sist att Gösta fick i uppdrag at cykla ner till Piteå och se sig om efter en bil.
- Jag fick åka eftersom jag var äldst i syskonskaran. Jag klev upp tidigt en morgon och cyklade iväg till stan och for till bilhandlaren Birger Sandberg som sålde Ford. Det blev affär. Vi köpte en T-Ford av 1924-års modell. Men jag sa bestämt ifrån att han måste först lära mej köra innan det blev någon affär. För några bilskolor fanns inte på den tiden.
¤ Ett tunt häfte
Det blev fler cykelturer ner till Piteå för att övningsköra. Efter några vänder var alltså Gösta mogen för uppkörning. Men först måste teorin klaras av.
- Jag fick ett häfte av Sandberg, det var inte mycket som stod där. Att man högsta tillåtna hastigheten var 60 km i timmen och några få vägmärken. Men han lärde mej också de oskrivna lagarna.
- Såg man en hästskjuts komma en till mötes, skulle man köra åt sidan, stanna motorn och vänta till kusken spänt av och lett hästen en bra bit in i skogen. Detta för att inte skrämma hästarna fördärvade och göra sig ovän med alla hästkarlar...
Originalkörkortet från 1926 respektive 1940 kan inte Gösta Bergh visa upp.
Däremot dubletterna från 1963 som han fick sedan originalkörkortet stulits
tillsammans med några kläder som fanns ute på gården.
¤ Uppkörningen
I augusti 1926 ansåg bilhandlaren Sandberg att nu skulle det bli affär av. Han följde 24-åringen till Luleå för uppkörning.
- Jag tror inte vi mötte någon bil på vägen dit, säger Gösta, nu 50 år senare. Besiktningsmannen hette Folke Westerberg. Vi fick köra en runda i stan, svara på frågor och så var det hela över.
Nuvarande chefen för körkortsavdelningen vid länsstyrelsen i Luleå, länsassesor Torsten Hörberg, tillfrågades vid ett tillfälle om hur det verkligen gick till förr vid uppkörningar. Det förekommer en mängd otroliga historier om att på den tiden behövde man bara sitta på ett lastbilsflak och åka med, medan den olyckligt utvalde körde upp. Klarade han sig behövde ingen av flakåkarna visa sitt körkunnande...
- Det går då definitivt så inte till idag, svarade länsassesorn. Men nog fick vi köra var och en när jag på 1930-talet tog körkortet.
- Inte gick det till hur som helst. En furir från Boden kuggades, minns Gösta.
¤ Hamnade i Piteälven
Bilhandlaren i Piteå fick 800 kronor för den begagnade Forden, försäkringen kostade för övrigt 68 kronor första året.
- Jag körde mycket med T-Forden. Den gick som ett urverk men visst var det besvärligt om vintrarna. Ingen värme och då fanns ingen glykol att hälla i kylaren. Några år senare var det dags för det första bilbytet. Forden köpte en Älvsbybo som dock varnades för dåliga bromsar.
- Ta det försiktigt när du ska nerför backen vid färjstället i Arnemark, sa jag åt Älvsbybon. Men han glömde tydligen förmaningen, brakade ut på färjan och hamnade i Piteälven där bilen låg tre dagar innan man fick upp den.
Gösta Berghs åttonde personbil står i hans garage i Pitsund. Den går finfint, trots sina tretton år.
Hur många mil han kört som privatman och yrkeschaufför kan inte Gösta svara på. Men nog är det en bra bit över 100.000 mil.
- PV:n jag hade före den här bilen körde jag 30.000 mil med...
¤ Olyckan med hunden
Gösta fick tydligen smak för att köra bil. 1940 tog han trafikkort och började köra lastbil och bussar.
- Under krigsåren körde jag godsbilen mellan Piteå och Jävre. Den gick med gengas och det var besvärligt.
Det var för övrigt under "Jävretiden" som Gösta Bergh råkade ut för sin första och enda trafikolycka.
- Plötsligt sprang det ut en lurvig hund framför bussen. Jag hade inte en chans att stanna eller vika undan, hunden var död då jag kom ut. Jag hörde mej för och fick veta att den ägdes av en äldre ogift kvinna som bodde ensam i byn och det var väl med en viss bävan jag gick dit för att beklaga det inträffade.
- Nää, är han död? Å tack ska ni ha. Jag har länge tänkt avliva hunden för den började bli blind. Innan jag lämnade gården hade jag fått i mej flera koppar kaffe och mycket doppa.
¤ Önusberget
Gösta Bergh har kört många timmerlass till Piteå, i rykande snöstorm och blixthalka.
- Man bävade för Önusberget. En gång kom jag nerför med full last och såg en buss stå på tvären. Som vanligt körde jag sakta och bromsade med motorn och stannade en bit från bussen som visade sig vara fullastad med skolbarn. Som yrkeschaufför har man verkligen fått lära sig att ta det försiktigt i alla lägen och aldrig ta några risker, menar Gösta.
På den tiden var fordonen långt ifrån människovänliga.
- Det var dålig värme, på en del lastbilar såg man vägen genom golvplankorna. Man fick sitta i päls och då man skulle lasta timmer för handkraft lade man pälsen på motorhuven, när man lastat var man många gånger blöt i svett och då var det inte så trevligt att sätta sig i en iskall förarhytt.
Nu när Gösta Bergh "hoppar in" och hjälper ett bussbolag i Piteå är det andra förhållanden.
- Det är som en lek att vara busschaufför nu. Det är servostyrning och elektriska bromsar och allt möjligt...
-----------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 14 december 1976
Höstbilder
Bullerviken, med utsikt mot Flakabergsvägen, Bergsviken.
Till höger om Arvidsjaursvägen skymtar Bullerviken, Bergsviken.
Husen vid bergets fot, Svensbyn.
"Swensbylijda" - nu på förmiddagen. Det myckna regnandet, har åstadkommit över-
svämningar runt om i trakten. Så även här i Svensbyn.
Om det är vattenmassorna som skapat den nya vattenfåran, t.h. om bron,
eller att det ligger ett par mänskliga händer bakom vet jag inte. Men det
kan tänkas ha gjorts för att "lätta på trycket".
Den överfyllda Svensbyån som rinner ner i Lidträsket, har breddats åtskilligt de
senaste dagarna.
För att försöka minimera de skador som Moder Natur orsakat har man byggt fördämningar
på sidorna av den damm som finns inne på hembygdsmuséet. Den röda byggnaden på bilden
är den Sandelinska kvarnen, med anor från 1700-talet. Den fick nytt liv när den timrades upp
1991 på Swensbylijda.
Vattnet står i höga kaskader.
Gårdsmyrvägen binder samman de båda byarna Blåsmark och Svensbyn. På den här
platsen som vi brukar kalla "Hällarna", såg det idag ut så här.
Mycket vatten i omlopp alltså, som man kan se på den här bilden.
Med kameran vänd mot Svensbyn. I det röda huset till höger, bodde en gång
min mormors bror Gideon med familj. Det var också här som mormorsfar Jonas
hade sin kvarn. Området kallas "Vallen".
---------------------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist
I en stund av eftertänksamhet
Du fanns inte i min absoluta närhet,
du fanns någonstans i periferin.
Men du tillhörde ändå en av de där viktiga
grundstenarna i mitt liv.
Du var en sådan speciell person,
som tillförde mitt liv den näring
som jag så väl var i behov utav.
Den dagen du rycktes bort,
så haltade tillvaron.
I den stunden av plötslig medvetenhet,
så blev jag varse om
att världen inte alls hade råd
att mista dig.
Roger Lindqvist
Alla har vi varit små...
Fr v Karin Stenberg, Roger Lindqvist, Elisabeth Risberg, Jan och Maria Öberg
samt Agnetha Risberg.
Karins mor och far, Nisse och Ingrid Stenberg, hade den speceriaffär som låg på "min" gata. Elisabeth och Agnetha var systrar, de bodde på andra sidan av Hortlaxvägen, och våra föräldrar brukade umgås en hel del. Jan och Maria Öberg var även de syskon, och bodde bredvid Hortlaxvägen i ett vitt hus. Huset ni ser i bakgrunden, var Elisabeth och Agnethas föräldrahem. Strax före skolstarten hösten 1964, flyttade systrarna Risberg till Svensbyn, till min stora besvikelse. Vad beträffar Jan Öberg, så blev jag vittne när han blev inblandad i en rätt så svår trafikolycka på Hortlaxvägen som då var grusbelagd. Han blev påkörd av en blå Opel, vilket fick till följd att han slungades ner i diket. Detta hände någongång 1963-64. Tänk så många minnen ett fotografi kan gömma på.
-------------------------------------------------------------------------
Gör som CLAES-GÖRAN HEDERSTRÖM
VI ¤ Den 12 april 1969
Badrum året 1969
VI ¤ Den 15 november 1969
Volvo / 1969
VI ¤ Den 25 oktober 1969
Jakten på min morfars okände far...
I dopboken gällande min morfar står följande:
¤ Karl Oskar Sanfrid f. 21.7 1899. Döpt den 21.7 1899 av barnmorskan Hällgren, Piteå.
¤ Dopvittnen: Nils Oskar Nilsson m. fru, Blåsmark. Karl Pettersson m. fru, Svensbyn.
¤ I dopboken står även detta att läsa: Moder: Selma Margareta Nilsson, Blåsmark. Fader: Okänd. I bokens marginal står ordet "Oäkta" antecknat.
¤ För mig har det berättats, att min morfar bodde sina första år hos sina morföräldrar i Blåsmark.
¤ 1980 så berättade min morfar att hans biologiske far hette Calle Hellström och att han var bosatt i Öjebyn.
¤ Två män med detta namn har jag hittat vid den aktuella tidpunkten. Dels den Calle som bodde på Öhn i Öjebyn. Men även en Calle (Kalle) Hellström vars bostadsort var Koler. Vem av de två männen kan det då tänkas vara?
Troligen den man som bodde i Öjebyn. Är det så så hette hans pappa Olof August Hellström, och var född i Älvsbyn. Han var stenhuggare, och var under många år i tjänst hos patron C.A. Hedqvist, bl a som förman för stenarbetena vid Karlberg och Storfors såg.
¤ I Pitebygdens Fornminnesförenings årsbok 1996, har jag hittat följande under rubriken "Bergsviksgruvan", författad av Tomas Carlsson, citat:
"En man som inte riktigt passar in i den bilden var dock Olof August Hellström, som utförde en stor del av arbetet vid de två skärpningarna uppe på berget. Hellström var verksam som stenhuggare och hade en relativ stabil tillvaro på Ön i Öjebyn med maka och fyra barn. Från mars till juli 1888 noterar gruvintressenterna löneutbetalningar till Hellström på totalt 110 kr 95 öre. 34-årige Hellström var en reslig och kraftfull man som under många år kom att arbeta i patron C.A. Hedqvists tjänst. Han ledde bl a stenhuggeriarbeten på patronens egendomar och slutade sina dagar som inspektor på Rosfors" - så långt citat.
Stenhuggare Olof August Hellström (1853-1917). Var far
till fyra barn, däribland sonen Carl-August Hellström (1879-1917),
min morfars förmodade och okände far. Det betydde i så fall att
O.A. Hellström var min morfar Sanfrids morfar.
Syskonen Lundgren samlade på Bönhusets trappa i Blåsmark. Fr v Geta, Per-Axel, Hanna,
Bengt, Sanfrid (min morfar), Alf samt Olle. Alla är idag borta. Blåsmark var även den by
som de växte upp i.
-----------------------------------------------------------------------
Min första kärlek
Jag bjöd dig på en byxvarm Dixiekola ur min ficka.
Lät dig smaka ur min Merryflaska,
med två sugrör,
på affärens stekheta trappa.
Vi delade en isglass med hallonsmak.
Alltmedan bilarna rusade förbi, på den
grusbelagda vägen bredvid.
Du gav mig en blöt puss på min kind,
och jag räckte dig min svettiga hand,
som jag la i din.
Du var mitt livs första stora kärlek.
Den där sommaren 1965.
Roger Lindqvist
Yngve Forssélls orkester
sångerska i Yngves. Fr v Tuttan Renholm, Gösta Pettersson, Harry Stenlund och
Rolf Pettersson. Gösta och Rolf var bröder, spelade blås båda. Harry S. var gitarrist medan
Tuttan Renholm stod för det vokala inslaget. Bilden härrör från tidigt 1960-tal.
Hemvärnet i Hortlax - 1944
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 1 september 1944
Höstbilder
Höträsket i Hortlax. Byns f d badställe.
Höträsket.
Återigen, Höträsket...
Lappnäsvägen i Hortlax. I sydlig riktning.
Lada, vid Lappnäsvägen i Hortlax.
Wiréns rederi, Sandholmen, Hortlax.
Sandholmen, i riktning mot Munksunds sågverk.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist
Du ville ju så gärna...
Du ville ju så gärna omfamna livet,
du gjorde allt som stod i din makt.
Men livet gav dig ingen kram tillbaka.
Roger Lindqvist
Ett blödande hjärta
Ett blödande hjärta, kan ingen sätta plåster på.
Men tänk ifall om det vore så.
Då skulle alla världens plåsterfabrikanter,
både herrar och en hel del företagssamma tanter,
jobba dag som natt, i full karriär.
Men som vi alla vet, så är det inte så.
Vi måste våra blödande hjärtan sköta om ändå.
För när ett hjärta är som mest i kris,
vänder så småningom olyckan på något vis.
Och så en vacker gudomlig dag,
slår hjärtat åter sina rytmiska trygga slag.
Roger Lindqvist
Yngve Forssélls orkester
Här kommer ett foto som Margareta Bäckström haft den stora vänligheten att skicka. Margareta sjöng i Yngves i början av 60-talet, men då under namnet Tuttan Renholm.
Tuttan Renholm, vokalissa i den populära orkestern från Skellefteå.
Kapellmästaren Yngve Forsséll, ses i bakre raden som andra man
från höger.
-----------------------------------------------------------------
BLOMS möbler - Piteå / 1955
SAAB / 1955
1967 - popbandens år...
På skivkonvolutets baksida, skrev Carl Eiwar, känd radioman, dessa rader:
POPVÄNNER! OCH ANDRA!
Den LP Ni just nu håller i er hand, är en LP, där Ni träffar Sveriges 12 bästa popband. Heder åt dessa popkillar, som dels komponerat, spelat in och donerat en varsin melodi på skivan för att hjälpa Flykting -67. Svensk popmusik har under det gångna året kvalitetsmässigt både här hemma och internationellt, musikaliskt förbättrats. Allt flera av våra popmusiker komponerar och skriver texter. År 1967 kommer att bli ett fint svenskt popår.
Carl Eiwar Carlsson (1931-1974)
¤ Shanes
Förra årets vinnare av "Popligan" blev Shanes. Kirunagrabbarna som numera är bosatta i Stockholm, har sedan segern i "Popligan" utvecklats ytterligare. Man har hunnit med flera uppmärksammade utlandsbesök bl. a. i Spanien. Shanes kommer säkert att göra allt för att försvara sin 1:a placering i "Popligan". Bandets bidrag på LP:n är "Nobody".
¤ Lee Kings
Fjolårets tvåa med sångaren Lenne Broberg, var ytterst nära att vinna. I sista matchen mötte man Shanes och vann med 14-6. Det räckte inte riktigt, men nu när man fått en ny rutinerad engelsk trummis vid namn Tony Walter, kanske det går vägen. Bandets bidrag på LP:n är "Stop, think, reconsider".
¤ The Streaplers
Streaplers var förra årets stora sensation. Hur det kommer att gå i år är väl lite ovisst. Göteborgsbandet har nyligen bytt ut två orkestermedlemmar. En mycket intressant start i "Popligan". Bandets bidrag på LP:n är "Stop the train".
¤ The Spotnicks
Även här har nyligen skett ett mycket omtalat byte. Tages trummis Tommy Tausis, även kallad T.T. stack snabbt iväg till Mexico och började hos Spotnicks. Deras bidrag till den här LP:n är förresten inspelat i Mexico. "What a fool I was.
¤ Mascots
Mascots, liksom Spotnicks tillhör våra svenska popband, som funnits längst. De genommusikaliska grabbarna skriver de flesta låtarna själva och kan ställa till med obehagligheter för de andra banden i "Popligan". Bandets bidrag på LP:n är "For Janet (whom I met)
¤ The Hep Stars
"Hepparna" hamnade "bara" på 6:e plats i fjol, men har sedan dess gått framåt oerhört. De börjar nu inrikta sig på den internationella popmarknaden, och där kan det hända stora saker för Hep Stars under 1967. Bandets bidra på LP:n är "Like you used to do".
¤ Ola and and Janglers
Samma sak gäller Ola & the Janglers. Dessutom är ju Ola nybliven skådespelare och "Clabbe" en av våra mest lovande popkompositörer. En stark grupp med andra ord. Bandets bidrag på LP:n är "Today´s the day.
¤ Tages
Trots att Tages "bara" kom 8:a i fjol, så var man inte ledsna för det. Vi kommer tillbaka lovade de, och det får vi hålla med om, oavsett placeringen i årets "Popliga". Bandets bidrag på LP:n är "My home town".
¤ Hounds
Fyra nykomlingar finns med i årets "Popliga". Hounds har ju redan dokumenterat sig som ett toppband, genom sin fina placering i "Tio i topp" med Exodus. Bandets bidrag på LP:n är "Please, hear my symphony"
¤ The Caretakers
Även Jönköpingsbandet Caretakers skyltar då och då högt på "Tio i topp-listorna" och är fullt värdiga sin plats i "Popligan". Bandets bidrag på LP:n är "Lonesome soul".
¤ Sience Poption
Den tredje nykomligen anses vara ett av våra mest musikaliska popband. Nån´riktig stor hit har man ännu inte fått, kanske kommer den i England? Bandets bidrag på LP:n är "Lady of leisure".
¤ Slam Creepers´
Här är årets segrare i Sveriges Radios "Popbandstävling" 1966. Vansbrograbbarna var bäst av 580 svenska popband, som inte tidigare gjort någon skiva. Slam Creepers´blir "Popligans" "Dark Horse". Bandets bidrag på LP:n är "Too good to be real".
------------------------------------------------------------------------
Distingo - kappan / 1945
Olle & Fanny
Olle var min morfars bror. Enligt dopattesten var hans riktiga namn Olof Bernhard Lundgren, men kallades kort och gott för Olle. Han föddes den 7 maj 1909 i Blåsmark. Han gick ur tiden den 21 mars 1988. Föräldrarna var Samuel och Selma Lundgren. Min morfar Sanfrid och Olle hade en gemensam mor, men så var inte fallet med deras respektive fäder. Olle gifte sig 1936 med Fanny Maria Lundberg, född den 6 februari 1914, hon avled den 30 november 1988.
Brudparet Lundgren året 1936.
-----------------------------------------------------------------------
Eva Norberg - ny vokalissa i Yngve Forssélls
Ny och spännande uppgift för Eva "Sheila" Norberg
Så här ser hon ut - Eva Norberg - Yngve Forssélls nya vokalissa. Eva ersätter
"Anki" Hedmark som just nu arbetar på Berns.
Inom loppet av 35 röda sekunder hade Eva Norberg från Stockholm grejat rollen som "Sheila" i musicalen "Hår" då den sattes upp i Köpenhamn. Regissören Armand Coullert tände på alla cylindrar när han hörde Eva provsjunga. Efter ett par strofer utbarst Coullert:
- Good, good, you have´it!
Eva fick rollen och som "Sheila" gjorde hon en hejdundrande succé.
I dag - drygt ett år senare - står 19-åriga Eva inför en ny uppgift. Hon skall nämligen ersätta "Anki" Hedmark som vokalissa i Yngve Forssélls orkester. I tisdags kom Eva till Skellefteå för att bekanta sig med sin nya omgivning och började genast repetera med Yngves. Orkesterns ordinarie sångfågel - "Anki" alltså - har uppmärksammats av branschfolket i Stockholm. I onsdags gjorde "Anki" debut som krogunderhållare på Berns. Hon ingår i ett artistpaket tillsammans med Tommy Körberg och Eva Rydberg. Showen på Berns räcker i fem veckor.
Det är under den tiden Eva Norberg vikarierar i Yngves.
- Eva kommer säkert att lyckas. Hon är både vokalist - och artist. Kan säkert komma med en massa nya och friska idéer, tror kapellmästaren Yngve Forsséll. Yngve lämnade inget åt slumpen när det gällde att skaffa ersättare för "Anki". Han kontaktade kunniga kollegor som hjälpte till att ordna kontakt med Eva Norberg. Mannen bakom "transfern" är den välkände TV-producenten Bernt Egerblad - "hjärnan" i Heta Linjen där Eva Norberg är medlem.
Hennes genombrott kom i musicalen "Hår". Dessförinnan hade hon sjungit med popbandet Fruit och Outsiders. I år har vi sett Eva i TV:s Burleska Bravader med Janne Carlsson och Gösta Wälivaara. Men Eva Norberg har också andra strängar på sin lyra. Egentligen upptäcktes hon som fotomodell av Kary Lasch. Året var 1970. Laschs charmanta bildtolkning vandrade runt i svensk rikspress och Eva blev utvikt på längden och på tvären.
Engagemanget i Yngve Forssélls orkester blir hennes första allvarliga kontakt med danspublik. Tidigare har hon endast sjungit i renodlade popband. Eva kommer att göra ytterligare en period med Yngves. Nämligen i januari och februari då "Anki" Hedmark fortsätter sitt krogshowande i Göteborg och Malmö. För en tid sedan bytte Yngve Forssélls manlig vokalist. Roger "Snälla pappa vänta på mig" Johnson "tappade rösten" och tvingade sjukskriva sig. In i hans ställe ryckte Sven-Olov Svensson. S-O blir kvar i bandet ytterligare en tid. Det är ovisst huruvida Roger kan fortsätta att sjunga i dansorkester. Halsen orkar inte med hur mycket sång som helst. Det har läkarna sagt.
------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 23 september 1972
En vandring vid Furunäsets sjukhus
Denna fina höstdag inbjöd till utomhusvistelse. Därför åkte vi ut till det gamla sjukhusområdet, efter att vi skjutsat Mia till hennes arbete. Kaffetermosen och ett par bullar följde också med. Det där med kaffet, är ett arv från mina föräldrar. De hade nästan jämt en termos med sig, när de skulle vistas ute i naturen.
Dagen bjöd på sol och värme. Det fullkomligt sprakade om de fina höstfärgerna.
Lusthusbacken - här kommer ett nytt bostadsområde att se dagens ljus. Bygg-
start, 2012-2013.
På området där husen skall byggas, fanns tidigare avdelning 54, eller Nybo, som
det också kallades. Här fanns också ett växthus där Christer Öhman och Olof
Lidström jobbade. Ibland hade de hjälp av någon patient med frigång.
Färden fortsatte i riktning mot det röda huset, där Bengt Invall en gång bodde. Invall
jobbade på sjukhusets personalavdelning. Huset blev så småningom ett boende,
för patienter med Alzheimers sjukdom. Detta var alltså medan jag jobbade kvar
på sjukhuset. Boendet skulle utrustas med gamla saker, som de boende skulle
kunna associera sig till. Det här var alldeles i början, då Alzheimer hade börjat bli
känt för allmänheten.
Överläkarbostaden, numera restaurang Doktorsvillan, som Thomas Wallstén driver.
Sjukhusentrén som den en gång såg ut - och fortfarande gör. I dubbel upplaga...
I den här sekelskiftesvillan, bodde en gång intendent Kurt Arnesson. Just därför
så kallade vi den för "Intendentvillan". Arnesson är borta sedan några år.
Bakom den bruna dörren, gömde sig en gång ingången till sjukhusets lilla
handelsbod, tillika även Kaffestuga som fanns längre in i blocket. I samma hus
fanns också bibliotek, terapiavdelning, maskinverkstad och även en postexpedition
som hamnade här i slutet av 80-talet. Posten hade tidigare haft sin lokal vid huvud-
entrén.
Mitt i höstfägringen, ses denna informationsskylt. Den visar vad som idag finns
inrymt i den gula tegelbyggnaden, som jag berättade om.
----------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist
"DomNiVet" - "Wifem" - "Rune Lindstedts" - Boden
Boden har ju en rik musiktradition. Mycket beroende på att man som regementstad, har fostrat många regementsmusiker i kronans uniform. En av alla dessa militärmusiker, var Rune Lindstedt. Ett välkänt namn häruppe inom musikerkretsar. Lindstedt spelade klarinett vid I 19:s musikkår. Men det är väl saxofonen som han blivit mest känd för, både ute på dansbanorna som på de jazzscener han besökt. 1951 blev han sin egen. Då bildades Rune Lindstedts orkester. Framgångarna lät inte vänta på sig. Den 26 april 1965 utsågs Rune Lindstedts till Sveriges bästa dansorkester. 1967 åkte bandet på en månadslång turné på "Gripsholm", där man hade som uppgift att underhålla dollarstinna miljonärer. Rune Lindstedt var även ledare för Norrbotten Big Band en period. En mycket välrenommerade musikant med andra ord. I förbifarten kan jag inte låta bli att nämna pianisten Gunnar Svensson, (1920-1995). Gunnar "Helmer Bryd" Svensson, hade ett nära och framgångsrikt samarbete med två av vårt lands mest älskade komikerpar, HasseåTage. Men det är en annan historia.
Rune Lindstedt med sin saxofon. Kuriosa, mannen i mörkt hår längst bak,
var trummis. Han har åtminstone vid ett tillfälle, vikarierat i Rolf Åhmans när jag blev
sjuk. Spelningen var i Råneå sporthall i början av 80-talet.
Också ett band från militärstaden Boden. Fr. v. Mats Wikström, Ingvar Johansson,
Christer Nilsson, Ivan Ask och Gunnar Nilsson. Blåsaren Ivan Ask spelade i
ett annat Bodenband under 1970-talet, "Allt för Alla".
DomNiVet - bildades 1966 liksom föregående band Wifem. Här ses mannarna i
orkestern, fotograferade i Luleå Folkets Hus. Fr. v Ove Andersson, Lasse Johansson,
Janne Holmberg, Nore Sundqvist, Bertil Forsman samt Christer Norén. Trumslagaren
Janne Holmberg skulle senare låta tala om sig. Han blev i början av 70-talet trummis
Polarna. När sedan sångaren Jörgen Edman tillkom, blev namnat således "Polarna
med Jörgen Edman". I samma band, har även en f d granne till mig ingått, Leif
Westerberg på saxofon. Även pitebon Christer Ström spelade bas i gruppen. Holmberg
bor numera i Lysekil. Men föddes i Boden. Gick på Framnäs musikhögskola, spelade
jazz med bl a Allan Lundström på Piteå Jazzklubb.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Bilderna på Wifem & DomNiVet har jag lånat av www.leifhammarstrom.se
Almanack för året 1855
Uti oktober månad 1860
SHELL / 1927
Beatles Empire
MAX FENDERS 1976
---------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 2 december 1976
Öjebyn, den gamla staden...
Bilderna som följer, är hämtade ur boken "Öjebyn förr och nu". Författaren, hortlaxfödde Kjell Lundholm, bodde i grannskapet, inte långt från mitt föräldrahem i Övermarken (även kallat Övremarken).
Arrestlokalen på torget vid Öjeby kyrka.
Marknadsbesökare i Öjebyn.
På det öppna fältet låg marknadsplatsen.
Öjebyns sockenstuga.
Återigen en blick på hur det kunde se ut, när människorna vall-
färdade till kyrkmarknaden i Öjebyn. Marknaden är än i denna dag
på exakt den plats som bilden visar.
Marmorstenen till minne av Adolf Fredriks besök 1752.
Att brandrisken var stor, kan man förstå av denna bild. Stick-
taken, var liksom den övriga byggnaden av trä. Så även de kyrk-
stugor som utgjorde bebyggelsen i den gamla staden. Vid den totala
eldsvådan 1666, som ödelade allt i sin väg, var det endast kyrkan
som klarade sig.
En kyrkstugebesökare, som hämtar sitt vatten, någongång i slutet
av 1970-talet.
Kyrkstugereparation...
Öjebyn en vacker idyll...
...som bär på en rik historia.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Källa: Öjebyn - förr och nu / 1978. Författare: Kjell Lundholm.
