Roger Lindqvist

Då och då dimper det ner i vår brevlåda, vykort och brev från andra sidan Atlanten. Under många år brevväxlade min faster Elsa med kusinen Syrena Nelson i Minneapolis. Nån gång i mitten av 1950 talet upphörde kontakten, jag vet inte varför. Kontakten återupptogs när jag året 1990 på måfå skickade iväg ett brev till en gammal adress, som en gång tillhört nämnda Syrena. När jag efter två veckor fick svar (i dubbel bemärkelse, jag fick två brev av mina resp. tremänningar) så fortsatte brevskrivandet där det en gång slutade. Så har det nu fortsatt genom åren. Och varje gång det kommer en hälsning, är det med lika stor spänning som jag läser breven/vykorten.

Alltid lika kul varje gång de dimper ner, "Amerikabreven."

1992 blev vi inbjudna till bröllop i Saint Paul i Minnesota. Min tremänning
Jerrys äldsta son Mark, gifte sig.



Då och då dimper det ner vykort i vår brevlåda med hälsningar från våra
vänner "over there."

Så småningom stundar det VM i ishockey. Detta år spelas turneringen i Schweiz, spelorterna blir Bern resp. Kloten. För exakt 40 år sedan i mars månad 1969, stod Sverige som värdland för VM-hockeyn. I hockeylandslaget fanns namn som: "Honken" Holmqvist, "Lill-Strimma" Svedberg, Kjell-Rune Milton, Arne Carlsson, "Stisse" Johansson, "Lill-Prosten" Karlsson, Ulf Sterner, Håkan Wickberg och Tord Lundström m.fl. Johanneshovs isstadio var huvudarena, och de nationer som gjorde upp om VM bucklan var: Sovjet, Sverige, Tjeckoslovakien, Kanada, Finland och USA. I det oövervinnliga Sovjetlaget som i det här VM:et tog sin sjunde uppsättning av guldmedaljer, vimlade det av superstjärnor. Eller vad sägs om: Firsov, Maltsev, Petrov, Ragulin, Charlamov, Starsjinov, Kuzkin. Sovjet stod slutligen som segrare, tätt följda av ett storkämpande svenskt landslag. Bronsmedaljörer blev Tjeckoslovakierna och på 5:e plats hamnade Kanada samt Finland på näst sista plats. Jumboplatsen togs av USA, som också slutade med 0 poäng i sluttabellen. Den mest lysande av de svenska spelarna var utan tvekan målvakten Leif "Honken" Holmqvist, som bjöd på flera kanonmatcher i rad. Trots "Honkens" heroiska kämparglöd, var det målvaktskollegan Vladimir Dzurila i det Tjeckiska laget som så småningom blev framröstad som VM:s bästa målvakt.

Det Sovjetiska landslaget tog detta VM sina sjunde guldmedaljer.

"Honken" Holmqvist var utan tvekan den bäste spelaren i Sveriges
Tre Kronor.

Matchen mot Tjeckoslovakien slutade i svensk favör med 1-0. På bilden
har Roger Olsson gjort matchens enda mål, assisterad av Leif Henriksson.

"Stisse" Johansson th gör här Sveriges 3:e mål i mötet med Kanada.
Matchen slutade 5-1 till Tre Kronor.

Sverige i matchen mot Sovjet. På bilden "Stisse"Johansson, Ulf Sterner,
Alexander Ragulin och Victor Kuzkin.

Ja, nog är det så att när barnbarnet Norah kommer då är det i alla högsta grad ett celebert finfrämmande. Hon utvecklas alltmer, och hon tar sig fram på golvet utan problem så det är en fröjd att se. Nästa söndag skall Norah döpas i Hortlax kyrka. Men innan dess passar hon på att fylla 7 månader  just i denna dag. Så om du nu läser det här Norah, vill jag passa på att säga dig: "Ha en bra dag lilla Norah, och ett jättegrattis från farmor och farfar."

Barnbarnet Norah tillsammans med farmor.

I ett gammalt gulnat urklipp hämtat ur Piteå Tidningen, från början av 50 talet, står att läsa om en flytt av en sommarstuga i Blåsmark. Stugan köptes en gång av min morfar Sanfrid, och det är också hans namn som nämns i artikeln. Den aktuella platsen är vägen mellan Blåsmark och Svensbyn, även i folkmun kallat "Norrimyran." En bra bit in från landsvägen, hade morfar sitt boningshus. Det var också där han bodde med resten av familjen, mellan åren 1924-1954. Stugan som flyttades var alltså en liten sommarstuga, som jag vill minnas mest användes som förråd.


Morfar efter flytten till Hortlax. På väggen hänger en tavla som före-
ställer det hus där morfar Sanfrid en gång bodde.

Är just inkommen efter en skön promenad. Även om den inte blev alltför lång, så kändes den i allra högsta grad välbehövlig. Det ligger en slags antydan till vår i luften, som ger hopp om fortsatta härliga dagar. Vad jag saknat mest under den mörka tid som varit, är utan tvekan ljuset. När ljusets strålar väl kommer, och väcker upp den slumrande naturen ur dess dvala, ja då är livet faktiskt värt att leva. Och i förlängningen så kommer lite senare den absolut vackraste av årstider, (enligt min mening) sommaren!

1890 åkte smeden Frans Johan Wikström ( 1865-1932) från Hemmingsmark  till Nord-Amerika för första gången. Efter några år återvände han, och 1899 gifte han sig med Hulda Lovisa Eriksson (1876-1935) Stensjökullen i Blåsmark. 1899 föddes sonen Hugo Marino (1899-1978) därefter döttrarna Vega Syrena (1900-1985) och Karin Elvira (1906-1987). 1904 emigrerade familjen Wikström till Minneapolis i staten Minnesota. Efter att kontakten avbrutits i mitten av 50 talet, återupptogs den igen genom min försorg i början av 1990 talet. Vid ett av några besök till sina förfäders hemtrakter, fick jag 1991 av mina tremänningar, Gerald och Richard Nelson, som gåva, en ansenlig mängd av papper, foton samt gamla vykort som en gång vid förra seklets början, skickats från Piteå med omnejd. Vissa är daterade från bl a 1906 och 1911. Här nedan följer några exempel.

Familjen Wikström, som 1904 emigrerade från Stensjökullen.

Hälsning från grannen Karolina Silver i Stensjökullen, till väninnan
Hulda Wikström i Minneapolis.

En hälsning från Alma Sandlund i Hortlax, till brodern Frans Wikström
och hans familj i Minneapolis Minnesota. Bilden på vykortet är en vy
över Hortlax. Det röda huset till vänster byggde Frans W. under sin
tid i Sverige.

"Little Joe," eller Michael Landon som han egentligen hette, åkte på en uppskattad Sverigeturné sommaren 1967. Ett av många ställen han besökte, var Fällforsen vid Umeälven. Little Joe var ju en av de tre bröderna Cartwright, som under 60 talet tog den svenska tv-publiken med storm. De övriga medlemmarna var, pappa Ben, Hoss och Adam Cartwright, alla dessa bodde på ranchen Ponderosa. Och i flera halvtimmesavsnitt kunde vi under ett antal år, följa deras öden och äventyr i 1860 talets Amerika.

En solig septemberförmiddag, promenerar jag och Elisabeth runt på vår gamla arbetsplats, Furunäsets sjukhus. Under promenadens gång faller samtalet in på hur det en gång var. Mycket har förändrats under åren. Inte minst i vårt privata liv. En gång fanns i vårt hem tre små barn som ständigt behövde all den form av uppmärksamhet, det som alla små bara måste ha. Dagar och kvällar var fulla av allehanda göromål, - för det mesta kretsade allt kring barnen - upp i tidig otta, för att hinna med allt vad som skulle göras. Barnen skjutsades till sin dagmamma/dagis. För att sen hämtas efter vårt arbetes slut. Full rulle för det mesta hela tiden. Hockey och fotbollsträning, innebandy, åka skidor, träffa kompisar göra läxor. Kvartsamtal, skolavslutningar, moppe, BMX-cyklar ja, allt detta och mycket mer därtill. Jag kommer att tänka på en rätt lustig episod, när en av våra söner en sen kväll blev tillfrågad, om det skulle vara nån form av aktivitet dagen därpå. -"Näää! sa han väldigt tvärsäkert. När vi sen sent omsider, skulle släcka lampan för natten, hördes en bestämd röst från ett av rummen. - "Pappa! vi ska på skidutflykt i morron. Och fröken sa att vi skulle ha choklad och mackor med oss." Ja, vad gör man efter ett sånt meddelande, när alla affärer är stängda? Jo, det var då jag och Bettan lärde oss konstycket att helt enkelt trolla med knäna. Att trolla med sina knän är ett absolut måste, när man som i vårt fall hade tre livfulla barn därhemma. För det mesta ordnade sig allt till det bästa. Och idag när man tänker tillbaks på de här åren, får man ett litet härligt leende på sina läppar.

Numera ser allt så mycket annorlunda ut. Barnen har flyttat hemifrån, och är idag tre fullvuxna herrar. Den allra första tiden efter deras flytt, kändes både ovan och väldigt märklig. Bettan fortsatte att sin vana trogen, handla hem lika mycket varor som under de åren vi var fullt hus. Jag tyckte personligen det kändes som om klockan hade stannat. Nåt saknades, och för allra första gången på flera år fick jag plötsligt stifta närmare bekantskap med tystnaden. Den föreföll mig först obekant, men efter några veckor och månader lärde jag mig uppskatta den. Idag har vi båda kommit in i en alldeles ny fas i livet. Vi kan plötsligt göra saker, som var nästintill omöjligt när vi var "full familj." Som grädde på moset har vi ju också välsignats med det allra största mirakel, som jag inte trodde var möjligt. Miraklet har faktiskt ett namn nämligen : NORAH.

Sammanfattningsvis vill jag även tillägga, att allt detta är min och Bettans absolut största och bästa förmögenhet i livet. Inga pengar i världen kan någonsin ersätta en älskad familj. Och tro mig, jag suktar inte efter världsliga dyrbarheter, vår personliga rikedom ligger i den lycka det är att ha varandra.

Lyckan är att ha varandra. På bilden: Roger och Elisabeth Lindqvist
under en solig septemberförmiddag ute på Furunäsets sjukhus.

Volvon - den blå faran - var inkörd i sonens garage igår. Bilprovning på torsdag, därav denna översyn. En damask som gått sönder skulle bytas, MEN......sen upptäcktes även att ena drivknuten gått sönder. Så nu står den härute på infarten, - den blå faran - och ser en aningen lite glåmig och ofräsch ut. Måste in på Meca idag för att skaffa "knuten," om inte......ja, då är det kört redan i förväg. Bilen går helt enkelt inte igenom besiktningen. Just nu så ser jag hur en massa pengar flyger sin väg ur min plånbok. Men vad gör man inte för en gammal och kär familjemedlem? Jo, jag undrar en sak. Ligger det verkligen nåt i den där frasen att: "Volvos Värde Varar?"

Volvos Värde Varar???!!!

Egentligen är jag ingen "Elvis-freak," visst, jag tycker om mycket av det han har gjort men egentligen är jag mest fascinerad av denne mans speciella livsöde. Han som hade allt, han som tillbads och avgudades av en hel värld, varför gjorde han det han gjorde? Jag menar, somliga människor har sitt livsmål i att bli kända beundrade och respekterade. När man då som Elvis når sitt mål, blir kallad levande legend, sen upptäcker han kanske att lyckan var aldrig publikens applåder, stor förmögenhet, lyxvillor, bilar, guld och diamanter. Istället fanns tomheten där, så plågsam att karl´n hinkar i sig miljontals olika medicinska preparat, som så småningom ändar hans endast 42 åriga liv. Vad finns då kvar? Jo, en massa snyltare som vill tjäna en och annan grov hacka, på att man en gång i barndomen gick i samma klass som "The King of Rock´n Roll." Absurt eller hur?

Ett sommarminne från en svunnen tid, mitt i en mörk februarikväll. Dragplåstret denna kväll, var hela Sveriges egen magister Gösta Knutsson. Som lockade 3.500 besökare när han kvällen den 28 juli, uppträdde i Badhusparken i Piteå. Gösta Knutsson är väl mest känd som författaren till Pelle Svanslös böckerna.

Idag, en dag, i lugnets tecken. Soligt men också en aning kyligt. Men när solen sen tittar fram kan man ana, att snart är den verkliga våren här. Våren har alltid varit "min" årstid. Men jag vet även att hos en stor del av befolkningen, symboliserar vårens ankomst nåt mycket mer mörkt och allvarligt än vad många av oss nånsin kan begripa och förstå. Om man i sin nära bekantskap, har en kär anhörig som nästan varje år drabbas av akuta sår i sin själ, då vet man att det här med vår, inte bara betyder positivitet och glädje. Nåja, att vara människa är inte alltid en dans på rosor. Men det som är viktigt i sammanhanget är att vi efter olika "djupdykningar," försöker att ta till vara på de små och mycket betydelsefulla guldkorn som faktiskt finns oss så nära. Att vi s.a.s. laddar om våra inre batterier, så att vi står rustade inför olika skeenden i våra liv, som ibland tar sådan negativ energi, att vi knappt orkar mer. Om detta ämne skulle jag troligtvis kunna hålla ett flera timmars långt föredrag, men det räcker gott och väl med det som just nu framförts i detta inlägg.

Jörgen Edman turnérade under 1970 talet, runt om i landet som sångare i dansbandet: "Polarna med Jörgen Edman." Några år dessförinnan, var han även medlem i Beatmakers. Jörgen spelade även in grammofonplattor med bl a Agnetha Fältskog. Och låg vid några tillfällen även på Svensktoppslistan.

Olle Holmqvist som nämns i annonsen, är en känd trombonist, född i Skellefteå och en gång gift med skådespelerskan Anna Sundkvist. Olle har ibland synts i allsångsorkestern på Skansen. Olle Holmqvist har även turnerat med många av våra mest kända artister, och har en lång och framgångsrik karriär bakom sig.

Han "dansade" framgångsrikt runt, på olika racerbanor under 60 -talet, med sin helvita Ford Cortina, Svante Vorrsjö från Piteå. Svante tillhörde under lång tid eliten inom svensk motorsport. Jag vill minnas att han ibland även hade rejäla duster därute på banorna, med en annan kändis inom motorsporten, nämligen Picko Troberg. Svante Vorrsjö är vad jag vet, fortfarande boende i Piteå. Och den där vita Cortinan skall för alltid vara förknippat med honom.

Annons från Piteå Tidningen året 1964.

Sedan Axel blivit gammal och ensam, tänkte han ofta på döden. Aldrig någonsin tidigare hade dessa tankar om livets förgänglighet, varit speciellt viktiga. Men så hände det där oundvikliga, det som en gång måste hända. Axel satt vid sitt fönster. Idag är just den där dagen, när saknaden känns som mest tänkte han, samtidigt som han tittade ner på sin ännu inte uppätna frukost. De senaste dagarna hade oron slagit rot i hans åldrade sörjande kropp. Oron kändes som ett hungrigt rovdjur, som rått och urskillningslöst höll på att äta upp honom inifrån. Ja, det var en sån obeskrivbar kraft, att vissa dagar var han oförmögen att fungera i vanliga vardagssituationer. Alltsedan hustruns frånfälle var hans värld ett enda långt och utdraget kaos, ett kaos som titt som tätt gjorde honom smått förvirrad.

Under de lyckliga åren, när barnen ännu var små, när han och hustrun just hade flyttat till huset, var den period som han i minnet ofta återvände till. Men varje gång tankarna kom, gjorde det så ont. Huset som en gång var deras gemensamma stolthet, var numer endast ett plågsamt monument, och de tomma tysta rummen gjorde hans saknad ännu värre. Barnen var sedan länge utflugna. Äldsta sonen Bengt, bodde med famijen i Västerås, medan dottern Karin nyss flyttat med sin nya man till en tvåa i Sundbyberg. Barnen med familjer brukade hälsa på vid olika högtider, såsom jul, midsommar och vissa födelsedagar.

En dag åkte Axel i sin bil till kyrkogården. Det var alltid lika tungt och smärtsamt att titta på den där stenen, där hustruns namn fanns ingraverat. Han böjde sig försiktigt ner, och med sin medhavda spade gjorde han ett hål för de blommor som skulle planteras. Eldröda rosor. Precis det som han en gång gav, när deras kärlek var ny och outforskad. Eldröda rosor, det som en gång fanns i den brudbukett när de unga tu lovade varandra evig trohet. Men vad fanns kvar? En outhärdlig tärande saknad, som för varje dag gjorde världen än mörkare.

När Axel någon dag före besöket vid graven, var på sitt obligatoriska läkarbesök, tittade doktor Asp honom djupt in i hans ögon. - "Nå, Axel, blodtrycket är inte det allra bästa. Dina övriga värden är inte heller tillfredställande. Sover du på nätterna?" Axel tittade upp, med en liten bekymrad rynka i pannan.- "Sover? Nää, det har jag inte gjort sen tryggheten försvann." - "Axel menar hustruns bortgång?" - "Jo, och nu har det liksom slagit sig som en stor knut därinne, om nu doktorn förstår." - "Jag skriver ut lite lugnande till dig Axel, som du ska ta två gånger per dag, eller vid behov." - "Vad för slags diagnos ställer doktorn, vad kan man kalla sånt här när hjärtat värker, och alla minnen gör ont. Vad säger doktorn?"

-"Jodu kära Axel, diagnosen heter saknad. Du förstår riktigt svår saknad förvandlar ens sinnen, den gör att allt som tidigare varit en självklarhet, försätts ur sina normala banor. Jag hoppas att du tar din medicin, så ska nog allt bli till det bättre, så småningom." När Axel kom hem den kvällen, ringde han dottern. - "Doktorn har skickat med en massa piller, mot en sjukdom som inte går att kurera på medicinsk väg." - "Men snälla pappa, är det nåt allvarligt, hur lyder diagnosen?" - "Min kära dotter, diagnosen heter saknad, saknad och åter saknad. Och inga piller i världen kan nånsin ersätta den tomhet som din mor lämnade efter sig." Och ännu en gång hörde hans dotter hur fadern upprepade vad som nyss sagts. -"Diagnosen heter saknad, inget annat än bitter och tom saknad."

Roger Lindqvist 2009-02-24

I en garderob här i vårt hus ligger en massa gamla heminspelade videofilmer. Nån gång, när andan faller på brukar vi roa oss med att titta på nåt av det där som man idag nästan har glömt bort. Började filma när barnen var små, och jag tror att den första videofilmen kom till under jul och nyåret 1987. Dessförinnan hade jag filmat med min smalfilmskamera, som jag gav mig själv i julklapp julen 1976. De filmerna är idag för mig näst intill ovärderliga. Smalfilmskameran var även utrustad med ljud, och till det krävdes även en speciell sorts projektor. Vår familjs historia finns alltså bevarad till eftervärlden. Och vem vet, kanske en dag att lilla Norah bänkar sig framför TV apparaten, för att där få sig ett glatt skratt när hon ser sin pappa, och sina farbröder och även sin farmor och farfar från en tid som inte längre finns.

Ante hemma i köket 1989-90.

Sommaren 1988 fastnade Robert i farsans videokamera.

Även Daniel var ett favoritobjekt.

Sagostund med Andreas och Robert. Kanske att det var "Stadsmusik-
anterna från Bremen," vi läste.

Elisabeth, som nästan aldrig ville vara med på bild.

Ante o pappa spelar trummor medan Danne ser på.

Mathias med en solstrimma på kinden. Danne i mammas växthus.
Elisabeth solar.

Videofilmar mig själv, samma dag som jag fyllde 33.

Det är inte så ofta som vi träffas numera. Tyvärr brukar det bli på någon släktings begravning som vi strålar samman. Nu sist var faktiskt för snart 5 år sedan. Annat var det förr när vi var barn, och våra föräldrar umgicks ständigt och jämt. Vi möttes på stora släktkalas, ibland under olika högtider men även också på tex bilsemestrar. Sen blev vi stora, och våra föräldrar gamla, allting kom att förändra sig. Men som sagt, det händer då och då att vi faktiskt möts, men under lite sorgligare omständigheter. Sommaren 1991 anordnade bl a jag en stor släktsammankomst i Hemmingsmark. Vi träffades under lite mer gemytliga former. 160 personer kom, och det blev för många - i alla fall för de äldre - ett kärt minne för livet.

Kusinen Karin Lundgren, med maken Teddy.

Kusinen Britta Engman, med maken Lennart.

Kusinen Gun Sandström, med maken Henning.

Kusinerna fr. v. Gösta Lindkvist, Rigmor Granström och Tage Lindkvist.

Kusinen Gun-Britt Öqvist, med maken Rolf.

Kusinen Roland Lundmark, med makan Ann-Kristin.

Fr v. Artur o Ragnhild Lindkvist, Gun-Britts mor o far. I mitten, Birgit
Lindkvist, Göstas fru. Th. jag tillsammans med farbror Åke o min far John.

Fr v. min mor o far i samspråk med Gun Lindkvist, Tages fru. I mitten
Roger o Elisabeth Lindqvist. Th. Gun Lindkvist, Tages fru o Dan Granström
make till Rigmor.

Till alla eventuella vänner av äkta vit norrbottnisk snö, har jag endast idag, för alla er, ett riktigt kanonerbjudande. Mellan 07:00 - 20:00, bortskänkes all den snö som för närvarande finns på min tomt. OBS! "Först till kvarn......."

SNÖ-SNÖ-SNÖ-SNÖ-SNÖ-SNÖ-SNÖ-SNÖ.......................!

De där utnötta uttrycket: "Att hitta sig själv," tyckte jag tidigare lät en smula patetiskt. MEN........ idag har jag faktiskt omvärderat  det hela. De här sista omtumlande åren har faktiskt fått mig på helt andra spår. Min inre kompass har ställt om, i 180 grader. Ytligheten (om det nu fanns hos mig tidigare) har jag kastat på soptippen. Nu är det andra lagar som gäller. Man kommer ibland till en sorts gräns, när ens liv inte längre är en självklarhet. Det var tankar som idag, - vid mitt läkarbesök - flög som hastigast genom mitt huvud. När jag för ett år sedan blev kallad på vanlig rutinkontroll hos min distriktläkare, kom samtalet in på den operation som jag genomgick i Umeå -05. - "Du har vänt det negativa, till nåt positivt," sa min doktor. Det positiva i sammanhanget var mitt skrivande, ansåg han. Så sant som det är sagt. Detta med att skriva har öppnat så många positiva dörrar för mig. Ja, jag kan till och med drista mig till att säga (lite flummigt) att skrivandet har faktiskt gett mig vingar. Vingar att flyga ut över öppna hav, att se världen i mitt eget perspektiv, när helst jag har lust. Skrivandet, är världens bästa drog. Jag får en kick varje gång jag sitter i min fantasi, och fäster alla dessa ord och berättelser på vita ark, eller som nu på en dataskärm. Om det är just detta, som kallas att hitta sig själv, ja då är det nog det jag har gjort. Det där lilla anspråkslösa fröet, som en gång i begynnelsen planterades in i mitt medvetande, har idag vid 51 års ålder, äntligen börjat blomma ut på fullaste allvar. Och kan ni tänka er, jag njuter av varje sekund.

-"Om det är detta som kallas att hitta sig själv, ja, då är det nog  det som jag
äntligen har gjort. Och jag njuter av varje sekund."

Han heter Ghadeer Thabet, och är doktor i invärtes medicin vid lungkliniken i Sunderbyn. Det var Ghadeer som 2005 gjorde bronkoskopin på mig, när jag låg inlagd på "lungan" vid Sunderby sjukhus. Det var den 1 mars -05, nästa exakt 5 år sedan. Ghadeers uttrycksfulla ögon, ska jag alltid minnas, den där gången när han berättade för mig om förändringen, som gjorde att jag så småningom fick akut remiss till Thorax i Umeå. Vissa saker glömmer man aldrig. Detta är en sån händelse. Idag var det  de 4:e  besöket efter lungoperationen. Hur gick det då? Ja, som rubriken omtalar så gick det bara bra. Vi satt tillsammans och kollade och jämförde alla mina röntgenbilder, från sjukdomstiden, fram till denna dag. Ghadeer tyckte att allt såg väldigt fint ut. Han kommer att ringa mig eventuellt i morgon, för att berätta om jag behöver fortsätta med mina kontroller. Beslut kommer i morgon, efter samråd med andra doktorer. Vad kan man säga? Jo jag vet bestämt: TACK GODE GUD!

Är snart på väg mot sjukhuset i Sunderbyn. Åker ca 11:30. Kl. 13:30 på lungröntgen, därefter kl. 14:00 besök hos min lungläkare Gadeer. Bara så synd att vi har så mycket snö idag. Framkomligheten är inte den allra bästa. Skjutsade in Elisabeth till lasarettet för en stund sen, ska hämta henne runt kl. 16:00 idag.

Norah var på en kort visit hos sin farmor och farfar igår. Naturligtvis var även Andreas och Jennie också med. Hon har blivit väldigt duktig på att krypa, helt otroligt vad hon utvecklas dag för dag, vår egen lilla underbara Norah. Sen "pratar" hon också, på sitt eget språk, hon konverserar om ditt och datt. Allt går som sagt i en rasande fart, det gäller bara att försöka hänga med.

Nu är det slutsurrat! Måste släppa in katterna, dom håller på att bli tokiga därute i snöovädret. Sen så är det Sunderbyn som gäller. Adios!

Starlet hette en tidning som startades 1966, och vars målgrupp huvudsakligen var unga flickor i 12-13 års åldern. Tidningen lades så småningom ner 1993, för att återkomma tio år senare, 2003. Min hustru var i sin ungdom en av många intresserade Starlet läsare, intresset gjorde även att hon samlade dessa tidskrifter i en kartong, som vi häromåret hittade på vindan och dammade av. I varje nummer presenterades en idolbild, av den tidens populäraste pop och filmstjärnor.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
VECKANS IDOLBILD:

Ur Starlet Nr 40, 1972.

I dessa SAAB krisens dagar, kan det vara på sin plats att visa upp en relativt ganska så bortglömd modell, som presenterades för första gången 1956. Modellen i fråga hette SAAB Sonett, och tillverkades fram till året 1974. Bilen här nere, är av 1966 års modell, och detta år tillverkades 28 bilmodeller. Året därpå - 1967 - kom ytterligare 230 fordon från fabriken i Åsaka utanför Trollhättan. Men frågan är, ful eller fin? Ja, döm själva.

SAAB Sonett, av årsmodell 1966. Ful eller fin? Döm själva.

Gamla färjstället i Pitsund

Foto:Roger Lindqvist

Filmskådisen Humphrey Bogart hade som bekant alltid en cigarett i ena mungipan, i alla sina filmer. Kanske bidrog hans rökande till den tuffa attityd som förknippades med honom. Men även uppburna celebriteter måste en gång dö. Så också tuffingen Bogart. Men kanhända var det hans kedjerökande som bidrog till hans död, den 14 januari 1957. Humphrey Bogart avled efter en tids sjukdom i cancer, 56 år gammal. Dessa båda bilder härnedan, hittade jag i en tidskrift för rätt länge sen. En fräsch Bogart t.v. och en betydligt ofräschare variant t.h. Kanske var det "Bogey" som gav cancern ett ansikte?

Humphrey Bogart, reklampelare för cancer?

Gammalt sånghäfte som kom i min ägo för några år sedan, med "The King" Elvis Presley på omslaget. Kanske nåt för Anders Lundin på Skansen, månne?

Det blev en kortvarig lycka. Men säg det som varar för evigt? Det var den där oförglömliga sommaren 1992, när min far och hans dotter förenades efter 46 år. Vanja var även min och min syster Gerds halvsyskon. Vanja föddes 1946, efter ett kort-kort förhållande mellan min far och Vanjas mor Vasti. Ibland kan det gå lite tokigt här i livet. Och Vanja växte så småningom upp hos sin mormor och morfar. Det skulle dröja åtskilliga år innan jag fick reda på min okända storasyster. En dag tog jag mod till mig och helt sonika ringde henne. Efter nån dag stod jag bakom hennes dörr, med lite darriga ben. Vad som sen hände kanske skulle platsa som tårfylld berättelse i nån veckotidning. Hur som helst korsades allas våra vägar en varm sommardag 1992. Under de tre följande åren, försökte vi umgås så fort vi bara kunde. Vanja var gift med Ingmar, och hade tre barn, tillika även min fars barnbarn. Glädjen kunde man inte ta miste på, de stunder vi träffades. Men en tidig marsmorgon kom ett telefonsamtal, som kom att förändra allt. Vanjas man Ingmar, ringde för att meddela, att Vanja dött under natten. Vanjas epilepsi, ledde till hennes alltför tidiga död. Min far var alldeles förstörd, vi som nyss hade "upptäckt" varandra, efter alla år, och nu, ja nu var allt borta för evigt. Ganska så länge efter sin dotters död, besökte min far hennes grav regelbundet. Och jag tror att han brottades med tanken, varför det hade blivit som det blivit. Nästan exakt 10 år efter Vanjas död, somnade min far in efter en lång och segdragen kamp med Alzheimerssjukdom. Och det händer ibland gång som annan,att även jag tänker i samma tankebanor som min far.Varför blev det som det blev? Men på den frågan finns nog tyvärr inget fullständigt och tillfredställande svar.

Det var sommaren 1992 som vi äntligen möttes. Fr v. min far John, Vanja,
Gerd och Roger. Vanja dog den 24 mars 1995. Min far dog nästan exakt
10 år efter, den 4 juni 2005.

Ikväll återigen melodifestivalen, denna gång från Leksand i Dalarna. Sommaren 1992 var vi på bilsemester hela familjen. Hamnade så småningom i Dalaorten Leksand. Faktiskt mycket mindre än vad jag hade föreställt mig. Hyrde stuga på Orsanbadet, alldeles nära Siljan. Åkte runt på alla möjliga sevärdheter, tex Zorngården där konstnären Anders Zorn bodde. Besökte Carl Larsson gården i Sundborn, var förbi Mora, Rättvik, Orsa, Falun mm mm. Sedan dess har vi flera gånger återvänt till det härliga Dalarna. Det är bara stor synd och skam, att Leksands hockeylag inte längre tillhör den högsta divisionen. Trots den norrlänning jag är, så skulle jag gärna se Leksingarna åter där dom faktiskt hör hemma. Sen vill jag gärna påpeka, att i Leksand spelade på sin tid en förträfflig hockeyspelare vid namn: Roger Lindqvist.

Bröderna: Andreas, Robert och Daniel Lindqvist på Orsanbadet i Dalarna,
sommaren 1992.

Roger och Robert Lindqvist i Leksand, sommaren 1992.

Spelade mycket på "HÅWET" i Sunderbyn, beläget mellan Luleå och Boden. Här ett dansprogram från säsongen 1981/82, med en rad lokala som rikskända dansband.

Ett litet smakprov till, på en sån där gubbe som jag ritat i tusental under årens lopp.

Böcker är lika med kunskap. Så sant som det är sagt. Läser med förtjusning biografier, historiska böcker mm mm. Har så länge jag kan minnas varit fascinerad av berättelser ur det levande livet. Om såväl kända som okända personers historia. Varje levande mänsklig varelse är unik, så intressant, och så otroligt spännande. Här följer ett litet axplock ur mitt hemma bibliotek.





I den "Stora Dansbandsboken," medverkade jag själv, med ett omfattande
researcharbete, beträffande de norrländska dansbandens historia.

Jag vill börja med att be Norahs mamma Jennie om ursäkt, för att jag gör som jag gör. Men jag måste få "låna" hennes underbara bilder av vår härliga lilla charmiga Norah. Så alla bilder som följer har Jennie fotograferat.

Foto: Jennie Öhlund.

Foto: Jennie Öhlund.

Foto: Jennie Öhlund.

Foto: Andreas och Jennie.

 I vår lokaltidning Piteå Tidningen, hade man under perioden 20/3-15/4 1967, en tävling där man varje vecka lottade ut: "50 Toppskivor och en skivspelare." I varje införd annons presenterades även den senaste Tio i Topp och Svensktoppslistan. Så här såg de aktuella listorna ut helgen den 8-9 april 1967:

Hittade häromdagen i Oskarshamns-Tidningen "Barometern," ett repotage om dansbandsfotografen Conny Brehmer. Han startade 1969 en fotostudio i Blomstermåla, Mönsterås. Och har de senaste nära 40 åren fotat mängder av dansband, kända som okända. Fotograferingen har bestått av foton till skivomslag samt till reklamkort som varje band av aktning bara måste ha. Streaplers, Cool Candys, Tonix, Thorleifs, Curt Haagers m.f.l. är bara några av de många band som anlitat Conny som fotograf. För mig är Conny Brehmer ingen ny bekantskap. Jag har sett hans namn vid åtskilliga tillfällen genom åren, men han har alltid varit något av en doldis. Nu har han i alla fall nått pensionsålder, därav denna artikel i nämnda tidning.

Fotografen Conny Brehmer Blomstermåla, med några av de band som
han fotat genom åren. Foto: Oskarshamns-Tidningen.

Som barn var drömmen att en dag äga en sån bil, precis som den Helgonet hade i tv-serien, en vit Volvo P1800. Volvo har jag haft, tre stycken, men aldrig en sån där som jag drömde om. Men så hittade jag en annons i en gammal tidning, och där fanns den. Så nu har jag en i min ägo, fast bara på papper. Nåja, bättre än ingenting. Så här är den, Roger Moores, alias "Helgonet" och Simon Templars egen kärra: Volvo P1800.

Detta inlägg handlar om ingenting. Så tack för mig, och adjö.

Det där med mina väderobservationer det hoppar vi över idag, jag blir alltid så väldans negativ när jag försöker att berätta om snö is och kyla,i en enda salig blandning. Ska till vårdcentralen på ca en timma. Måste ta lite prover inför det kommande besöket i Sunderbyn nu på måndag. Det är den vanliga lungröntgen samt min doktor som ska "klämma" på mig, sen får jag väl hoppas att allt är bra. För det finns inget i nuläget som tyder på att det skulle vara "nåt på gång," absolut inte. Ska skjutsa Bettan till Piteå las klockan nio. Hämtar henne runt klockan fyra. När jag stod i duschen för en stund sen, var jag fullt övertygad om att det var fredag idag. Sånt här händer då och då. Alzheimer? Hoppas inte. Skyller på det rådande vädret där utanför vårt fönster. Oj, nu är jag där igen, i min negativa spiral. INGET mer vädersnack, det slutar alltid på samma sätt. Gråt och tandagnisslan.

TV utbudet har radikalt förändrats. I dag zappar man mellan ca 50 kanaler. Annat var det i tv:s barndom. Som dessa två tablåer från januari 1967 visar. Höjdpunkten denna helg för över 40 år sedan, var väl antagligen Bröderna Cartwright klockan två söndagen den 15 januari. Allt det övriga verkar inte så särskilt upphetsande.

Ja, jag tror det var Saltkråkans egen fumlige farbror Melker, som en gång myntade detta bevingade uttryck. Tänk, att under vissa perioder av mitt liv, har jag faktiskt gång som annan känt ett visst släktskap med allas vår farbror Melker. Likheterna kanske inte är direkt slående, men han finns ändå någonstans i min person, denna charmige farbror, elegant skapad av Astrid Lindgren. Melkers "civila" namn är faktiskt långt mer fantastiskt än hans rollfigur. Eller vad sägs om, Torsten Casimir Wilhelm Florusson Lilliecrona? Född 1921 i Jönköping, död 1999 i Höganäs. Han har en gång berättat om hur rollen som den lite tankspridde Melker, faktiskt höll på att förstöra hans seriösa teaterkarriär. En gång när han gjorde entré, i en fullsatt teatersalong, i en lite "tyngre" pjäs, ropade nån ur publiken: - Titta, farbror Melker! Så var den kvällen förstörd.

Fortsatt kyla. Vinterhalvåret skulle jag gärna tänka mig tillbringa på den spanska solkusten. Eller varför inte i Provence? Men definitivt inte i Hortlax. Inget ont om min hembygd, tvärt om. Sommaren är det hur ljuvligt som helst, MEN........när kylan och vintern sen kommer, ja, då är det kört. Vore man född till björn kunde man i alla fall skylla på att, -"Nädu, jag tror jag lägger mig i ide nu. Vi syns till våren." Men nu är jag en vanlig sommarlängtande individ, som gruvar mig för att gå till brevlådan, frusen som jag är.

Farbror Melker. TV-historiens mest fumlige och tankspridde farbror.
Gestaltad av Torsten Lilliecrona (1921-1999)

Den 7:e augusti 1978 ryckte jag in på S3 i Boden. Där skulle jag tillbringa de närmaste 227 dagarna, fram till muck den 23 mars året därpå. Jag blev så småningom förflyttad till 5:e kompaniet på I19, ("malajkompaniet) eller handräckningsman som det officiellt kallades. Ryggen var min svagaste punkt, och när jag var på hinderbanan med full krigsutrustning, sa kroppen till slut ifrån på det bestämdaste. Ryggen har sen dess i tid och otid fortsatt att ställa till trassel för mig.

Många nya bekantskaper blev det så småningom. Det var Kruuka, Aidanpää, Hietela, Mellqvist (Stockholmskis med stort musikintresse, vi kom bra överens) Danielsson (kompis fr. Böle, också trummis) Lundkvist m.f l. Så fanns det en kille från Gällivare som hette Öström. Han och jag möttes vid ett tillfälle i biblioteket, där vi lyssnade på musik. Jag fick då veta att han liksom jag, var trummis i ett dansband. Bandet hette Wostoks, och hade strax före spelat in en LP skiva, som han ville att jag skulle lyssna på. Detsamma gällde mig, vi hade i mitt band också gjort en inspelning, en EP med fyra låtar, som jag gav till Öström för "recension." Vi kom ganska bra överens vi två, och Öström var en glad kille med glimten i ena ögonvrån.

Den stora dagen kom. Den som vi alla längtat efter sen inryckning. Men det var nåt som fattades, när vi skulle ta det obligatoriska gruppfotot. Så plötsligt förstod jag vad det var. Öström min trummiskollega var inte där. När jag så till sist frågade en av killarna, vart Öström tagit vägen, fick jag det chockartade svaret att han var död. -"Död, men det kan väl inte vara möjligt." Stammade jag fram. Jo, han var död, oåterkalleligen borta för alltid. Öström, killen från Gällivare med den där glimten i ögat. -"Men hur och varför?" Fortsatte mitt frågande. "Död för egen hand. Ihjälgasad!"

Det tog ganska länge innan jag riktigt förstod allvaret i denna tragiska historia. Och det händer faktiskt nån gång än idag, att jag tänker tillbaks på Öström från Gällivare, och hans alltför tidiga och onödiga död. Den 23 mars är det 30 år sedan jag muckade från 5:e kompaniet på I19 i Boden. Jag har sen dess hunnit med många saker i mitt liv. Nu i somras blev jag farfar för första gången. Och det händer som sagt att jag tänker på, vad som egentligen gjorde att en till synes frisk ung person i 20 års åldern fattade detta drastiska beslut. Öström fick aldrig som jag, uppleva glädjen med att vid 50 års ålder blicka tillbaks, se sina barn växa upp, och dessutom få privilegiet att en dag bli det bästa som finns, nämligen farfar.

Andra man från höger, min trumkollega och lumparkompis Öström
från Gällivare, som dog alldeles för tidigt.

Eftersom jag idag är helt allena - Bettan är borta några timmar - så har jag passat på att besöka mitt gamla jobb. Det blev en ytterst kort visit, Lasse och Niklas var på språng, men jag lyckades i alla fall få mig en kopp alltför svart kaffe. Alltför att förstöra min redan så känsliga mage. Från Öjebyn styrdes färden in till Piteå Tidningens redaktion, för att hämta hem en del gamla manus från redaktören Jan Lundquist. Redan i oktober lämnade jag in en del saker, varav bara en liten del har publicerats. Tycker inte om när det bara blir liggande i en enda bråte, då hämtar jag hellre hem det. För det mesta kommer allt jag gjort in i tidningen, det är bara att ibland tar det en sån otrolig tid. Just nu ligger många färdiga saker i mitt rum klart för publicering, men jag har inte lämnat in det än.

Nästa mål för min färd var Piteå museum. Efter en mycket kall promenad - 21 minus - kom jag till slut in i värmen. Just nu pågår en utställning om 60-talet. Det är förresten en gammal musikerkollega, Jan-Olof Höglund som står för attiraljerna, samt även hans kompis Staffan Björnehult. I lördags fanns även Svante Elfgren f.d. basist i popbandet The Shanes där för att berätta historier från Shanes åren. 1960-talet är tydligen ett decennium som berör många människor, det syns inte minst på de artiklar jag brukar skriva, folk är överlag väldigt roade och intresserade.

Artikeln här nedan, fanns i måndagens tidning. Och den berättar om den utställning som pågår hela februari månad ut.

Olle var min första trumidol. Han var trummis i Nisse Hanséns orkester, och syntes väldigt ofta i vår svartvita tv apparat under min barndom. Med sina enormt buskiga ögonbryn och extrema gummiansikte, gjorde han trummandet till en stor show. Olle var en flitigt anlitad musiker åt den tidens stora artister, han var en uppskattad studiomusiker och förekom väldigt ofta på olika plattor med sitt fina trumspel. När Olle var i sitt esse, liknade han mest den galne trummisen "Animal," i "The Muppet Show." Kanske var det Olle som var hans förebild?

När jag för nåt år sedan försökte bringa klarhet i Olles vidare öden, (han hade då varit osynlig i ett par år) möttes jag så småningom av det tragiska beskedet, att Olle inte längre fanns mitt ibland oss. Enligt de uppgifter som kom mig tillhanda, avled Olle Åkerfeldt den 9 april 1981, endast 49 år gammal. Min gamle trumidol, spexaren, clownen och musikanten hade alltså lämnat det jordiska, alldeles på tok för ung. Och vad värre är, Olle hade gått händelserna i förväg och för egen vilja avslutat sitt liv. Då är det alltså sant det jag hört, att bakom clownens mask finns ibland mängder av ledsna tårar, så var det i alla fall med Olle, mannen med de tusen grimascherna.

Trummisen Olle Åkerfeldt (1932-1981) Min första trumidol.

En gång i tidens begynnelse, när jag ännu var ett barn och bodde hemma hos mor och far, såddes ett litet frö som med åren kom att växa till oanade höjder. Fröet i fråga kanske man kan drista sig att kalla "nyfikenheten och vill-veta-mera fröet," detta intresse har alltsedan dess, varit något av min trognaste följeslagare genom livet. Nyfikenhet på vad som varit, om olika sakers beskaffenhet, om-var-hur-när, ungefär så fungerar denna "tingest." Berättelser om gamla flydda tider, är och har alltid varit en stor fascination. Därför har jag också sett det som en plikt, ja nästan som en skyldighet, att så fort jag får tillfälle, så ställer jag frågor till den eller de personer som sitter inne med diverse intressanta fakta och upplysningar. Min mor och far har jag "pumpat" på olika historier vid ett flertal tillfällen. 1990 åkte jag runt i bygden hos min fars kusiner, för att lyssna fråga och åter lyssna. I det fallet var jag på jakt efter vår amerikanska gren på vårt stora släktträd. Och se, det gav resultat. Skam den som ger sig. Det blev en resa i tid och rum, och alla  inblandade, de som försökte bringa klarhet i mina tusen och åter tusentals olika frågor, njöt tillsammans med mig över detta detektivarbete. Men som sagt resultatet lät inte vänta på sig. Och idag flera år efteråt, tycker jag att det var värt allt detta jobb som det innebar, att resa i min egen lilla tidsmaskin för att stilla min brinnande nyfikenhet. Och nyfikenheten ja, den har absolut inte mattats av med åren. Så det så.

En "historielektion" med min mor. På bilden syns två foton av min
mormors föräldrar, Jonas o Augusta Jonsson (Nordling) fr. Svensbyn.

Den 18 januari 1948 gifte sig mina föräldrar. På bilden sitter min mor
och minns sig tillbaks, med bröllopskortet stadigt i hand.

-"Jag har också varit ung en gång." Säger min mor, som fyller 80 år
under maj månad -09.

Den 24 januari anordnades en stor dansgala i Åhaga i Borås. Bland de sex medverkande banden, fanns bl a de en gång så populära Jan Öjlers orkester från Limmared. Bandet hade sin storhetstid undet det "gyllene 70-talet," och en av deras mest kända låtar är onekligen svensktoppssuccén från 1968, "Natten har tusen ögon." Jan Öjlers bildades redan 1963, och upplöstes 1990. Jag har själv ett personligt minne från sommaren 1975, jag spelade då i ett band som hette Rolf Åhmans. Den 28 juni detta år, hade vi ett engagemang på det s.k. "Storhälja," i Norsjö. Där fanns även Jan Öjlers med. Efter spelningens slut, blev vi inbjudna i deras orkesterbuss för en liten "rundvandring." Jag vill också minnas att Jan Öjler kommenterade vårt val av låtar, på ett positivt sätt, när han hörde att vi faktiskt lirade några covers av deras gamla "hits."

De övriga banden som spelade denna afton var: THOR-ERICS (1963-1999) CHRISTERS (1965-1979) KELLYS (1972-2000) DRIFTERS (1962-2006) och BENGT-HENNINGS bildades 1967, fortfarande aktiva. Den bejublade tillställningen som lockade 1.700 personer, anordnades av Borås Tidning samt Jan Öjler som också var galans producent.

JAN ÖJLERS orkester från Limmared.  Aktiva 1963-1990.

Ett litet urval av Jan Öjlers produktioner under åren.

Annons ur Norra Västerbotten den 28 juni 1975. "STORHÄLJA" i Norsjö,
där bl a Jan Öjlers och Rolf Åhmans medverkade.

I vårt oändliga universum, långt däruppe i en kall och ogästvänlig rymd, snurrar en pytteliten planet vid namn Tellus omkring. (Det latinska namnet på jorden) Det här är vår jord, vårt hem sedan urminnes tider. På detta lilla sandkorn i det stora kosmos, lever idag ca 6.6 miljarder människor. 2050 beräknas att jordens befolkning har vuxit till hela 9 miljarder. På denna lilla plätt i världsalltet, har också vår värsta fiende slagit rot. D.v.s. människan själv. Det finns ingen nu levande art, som är så hotfull i sitt sätt att agera. Människan är, och har alltid varit sin egen största fiende, och kommer nog så att förbli. Detta föranledde mig, att nedteckna denna alltid lika aktuella form av betraktelse.

Ond bråd död,
svält, elände,
människoförnedring,
etniska utrensningar,
förföljelse av minoriteter
Uppsamlingsläger för plågade
människor
Avrättningar, hot och trakasserier
girighet av värsta sort
Penningens totala makt,
i en värld där ett liv
inte är att betrakta som heligt

Naturtillgångar skövlas
och förstörs
Rikedomar tillfaller de
redan besuttna
Uppsvällda barnamagar,
vanställda kroppar,
efter utsända dödspatruller
som i blint raseri,
lyder sina uppdragsgivare,
i en orgie av total avsaknad
av förståelse och känsla
för sitt folk, som man är satta
till att leda, en väg till makt
som i många fall är kantad
av oskyldiga offer

Himlens alla änglar gråter
i denna mörka tidens afton,
det regnar tårar på mänsklighetens
alla dårar

ROGER LINDQVIST

Ett av många oskyldiga offer, för
mänsklig dårskap.

I slutet av Rolf Åhmans eran, spelade vi in denna singleskiva, som kom att bli bland det sista vi gjorde. Inspelningen gjordes i Skellefteå i studio KN, under hösten 1981. Tekniker och producent var Kjell Nästén, som för övrigt också svarade för den live-inspelning som gjordes, den sista danskvällen med Rolf Åhmans i Edeborg Harads, trettondagsafton 1982.


Kjell Nästén.

Sommaren 1974 spelade jag i Rostock på nattklubben "Kosmos." Vi befann oss där på genomresa, f.v.b. till Öst-Berlin och Erfurt, där vi skulle spela på en stor blomsterutställning. I Rostock medverkade vi i också i den s.k. "Östersjöveckan," som denna sommar hade en jättepublik på 80.000 människor. Som ett litet minne från detta, har jag kvar denna affisch från en av mina mest händelserika somrar någonsin.

Han lämnade hemlandet vid nyss fyllda tjugo. Kanske var det drömmen om ett bättre liv därborta, som till sist fick honom att fatta detta beslut. Mannen i fråga, var min farmors lillebror  Karl Viktor Eriksson, född i en liten by i norra norrland, år 1890. Viktors äldre syster Hulda, (1876-1935) emigrerade 1904 tillsammans med maken Frans (1865-1932) samt barnen Hugo Marino (1899-1978) och Vega Syrena (1900-1985) till Minneapolis i staten Minnesota i Nord-Amerika. Året 1906 utökades familjen med ännu en dotter, Karin Elvira. Efter några år "over there," försvann Viktor spårlöst. Trots intensiva efterforskningar fick de anhöriga aldrig vetskap vad som hänt. Viktor försvann i sina drömmars Amerika. Och någonstans därute i det stora landet i väst, vilar han kanhända i en okänd grav. Långt borta från den lilla norrländska by, som han en höstdag 1910 lämnade för att aldrig mer återse.

Viktor Eriksson emigrerade 1910 till Nord-Amerika. Här på bild med
systersonen Hugo Marino Wikström.

Familjen Wikström från Stensjökullen i Blåsmark, utanför Piteå.
Mamma Hulda, dottern Elvira, pappa Frans, sonen Marino och
dottern Syrena. 1990 knöts återigen kontakt med ättlingar till
den Wikströmska familjen.

Viktor Eriksson försvann spårlöst i sitt drömmars Amerika. Här på bild
med systerdottern Syrena Wikström (gift Nelson)

Sextiotalet flimrade oss förbi
i det tidevarv som popen föddes
och alla långhåriga skrek, YEAH YEAH!
Fyra grabbar från Liverpool
erövrade världen, och John Lennon
tyckte sig vara populärare än Jesus

Neil Armstrong sa HALLÅ till mångubben
en varm julidag 1969
och yttrade de berömda orden:
"Ett litet steg för människan,
men ett stort steg för mänskligheten,"
mångubben log snällt

Härhemma berättade den färgstarke
Robban Broberg om sin uppblåsbara Barbara
Olof Palme gick i fackeltåg, demonstrerade
och protesterade mot Nixons politik
"USA ut ur Vietnam!"
"Ropen skalla, frihet åt alla"

Sven Lindahl satt välkammad i TV studion
rapporterade om B 52:or i Hanoi
som spred död och förintelse
Sven-Ingvars dansade mé Karlstadstöserá
Ria Wägner vinkade i rutan
medan soppan puttrade på spisen

Raskravaller, studentuppror, kårhusockupation,
hippies och flower power, Elvis i Las Vegas,
Marilyn Monroe, John och Bobby Kennedy,
Oswald och Jack Ruby,
Åsa-Nisse i Knohult, Carlsson på taket,
Sveriges Bilradio med C-G Hammarlund

Medan Cartwrights red in i våra hem
lagade Tore Wretman utsökta rätter
på Operakällaren
Erlander den långe, åkte på valturné
med sin Aina som chaufför
Från Gröna Lund deklamerade Taube dikter

Hasse å Tage, hade en Gul Hund tillsammans
Lill-Babs sjöng om Manolito,
en annan Babs sjöng med Swe-Danes
Medan Povel Ramel tog av sig skorna,
ropade Martin Ljung på Ester,
men över alltihopa lyste moder sol

Tjorven, farbror Melker, Pelle och Malin
Båtsman, Moses, Ruskprick och Knorrhane,
I sagans värld kunde det mesta hända,
för vet du vad?
Jo, 1961 gick Monica Z. sakta genom stan
tillsammans med skägget Beppe Wolgers

Så hände det som inte fick hända,
Oscarsson visade sina randiga kalsonger
i direktsänd Hylands hörna
Från treriksröset till Smygehuk, hördes dunsen
av tappade hakor, den puritanska delen rasade,
somliga applåderade, annandagjul 1966

Så minns jag mitt privata sextiotal,
mammas nybakade bullar med hallonsaft,
lek och bus i daggvått sommargräs,
sommarlov som aldrig tog slut,
skidutflykter i gnistrande decembersnö
En härlig tid att minnas, mitt eget 1960-tal

ROGER LINDQVIST


Fyra grabbar från Liverpool erövrade världen. Och John Lennon
tyckte sig vara populärare än Jesus.

Jag ska  minnas dig morfar, när vinterns kyla slår mot min dörr. Jag ska minnas dig när de ljumma sommarvindarna sveper runt på de böljande gröna ängarna. Jag ska för alltid komma ihåg ditt bubblande glada skratt, som gjorde tårar i dina ögon. Jag ska minnas dig morfar, för den äkthet som du utstrålade. Jag ska alltid minnas dig, för att du var du.

Tänk så mycket visdom och klokhet som gick om intet, när du gick bort.
Jag ska alltid minnas dig morfar.

En favoritserie i TV, men även i serietidningsform från min barndom. Agenterna Napoleon Solo och Illya Kuryakin, spelades av Robert Vaughn och David McCallum. Alexander Waverly chef  inom U.N.C.L.E. spelades av Leo G. Carrol. U.N.C.L.E. är en förkortning av "United Command for Law and Enforce ment." Serien sändes åren 1964-1968.

Fr.v. David McCallum, Robert Vaughn, Leo G. Carrol.

 Ja, ibland ställer jag mig den frågan. Vad gör en sån som jag här i bloggens förlovade land? Därute finns en ocean av Blondinbellor, och även en hel drös med förnedringsprofeter där Alex Schulman är den störste vackraste och bäste. Unga tjejer i 15 års åldern, har blivit maktfaktorer ute på nätet, där de mest framgångsrika tjänar gott med stålar, som används till glada utekvällar i goda vänners lag runt Stureplan. När såna allvarliga ämnen som val av lämplig frisyr på de medverkande i programmet "Top Model," diskuteras sida upp och sida ner, ja, vad ska då vi vanliga döda resonera om? För sanningen att säga, är väl dessa diskussionsämnen det som mest figurerar därute bland alla s.k. "Blondinbellor." När man är i en sådan situation som undertecknad, medelålders man med begynnande gubbmage och med ryggsäcken full av livserfarenhet och otaliga minnen, så undrar jag om detta forum är nåt för mig? Vad jag förstått, är det nästan ett måste, att vara blond tjej, i 17-19 års ålder, samt vara bosatt i de finare kvarteren typ Norrmalm i Stockholm. Om man nu icke tillhör blogg-etablissemangets topp, ja då är ens dagar räknade. Tyvärr. Ytterligare ett bevis för att ytligheten premieras. Som avslutning citeras här en liten strof ur en gammal sångtext: "Allting går att sälja med mördande reklam - kom och köp konserverad gröt."

-"Hjälp, vad gör jag här?" Bland Blondinbellor
och förnedringsprofeter typ Alex Schulman.

Lördagen den 13 februari 1982, har för alltid etsat sig fast i vårt minne. Klockan 18:04 på Piteå Lasarett, tittade en viss Andreas Lindqvist ut, för allra första gången. Någon timme dessförinnan, hade vi ätit palt - vår egen nationalrätt - och vid matbordet fanns även de blivande farföräldrarna, John och Maj-Gerd. När så den sista paltbiten var uppäten, började saker och ting att hända. (Kanske beroende av nämnda maträtt?) I ett huj gick vattnet, och i samma stund ringer det på våran dörr. Min kompis som bor granne tittar in, just  när jag irrar planlöst omkring i vår lägenhet på jakt efter en skjorta. "BB" lyser i eldskrift framför mina ögon, medan jag försöker att lugnt och stilla samtala med min hustru, som finns i ett annat rum. Vad min kompis ville, det har jag totalt glömt och förträngt. Och i turbulensen kring det kommande BB-besöket, hann jag tydligen konversera, (dock väldigt forcerande) med min kompis. Samt även ombesörja att vår katt Sessan, omsorgsfullt togs om hand av mina föräldrar, skickade helt resolut hem henne till Hortlax med mor och far. Puh!

Andreas ruckade lite på planeringen. Eftersom ett planerat kejsarsnitt fanns inbokat i slutet av februarimånad, men eftersom han hade så pass bråttom ut, (undrar om han ville komma i tid till Hockey VM?) så blev det som det blev. Och det är vi naturligtvis väldigt stolta och glada över, idag som i denna dag är. Så grattis Andreas, på din 27:e födelsedag. Den bästa presenten har du naturligtvis redan fått, och då menar jag Jennie och Norah. Grattis än en gång!

Den bästa presenten har du redan fått, Jennie och Norah. Fast på denna bild
ligger hon ännu i magen. Valborgs -08.

Men här har har lilla Norah minsann tittat ut.

T.v. minne fr. BB. T.h. Jörgen Sigurdh som ut-
förde kejsarsnittet 13.2-82.

Andreas 1 år, visar stolt upp sina två tänder.

Här är det bus på gång.

Andreas provar delar av  pappas scenkläder, samma kväll som han
skulle spela på Statt i Piteå. Dec. -82.

-"Kanske man skulle bli dansmusiker som farsan?"

Som den hamster jag egentligen är, med många sparade saker i mina gömmor, hittade jag en teckning häromdagen som jag en gång gjorde, året 1968. Den föreställer min gamle morfar, som på äldre dagar kom att bli en riktig cowboy freak. Det här aktuella året, visade svensk television två av de allra mest ihågkomna vilda westerns som överhuvudtaget någonsin visats. Det var Bröderna Cartwright eller Bonanza som det hette i original, samt även High Chapparal, som förorsakade en het debatt i tidningar, radio och tv, för sitt som det hette:"Våldsfixerande." Tv chefen Nils-Erik Baehrendtz, fick klä skott för den månghövdade kritiken. Själv så tyckte jag den var fantastisk och i allra högsta grad spännande, en åsikt som jag tydligen delade med min morfar. Bonanza var den mer "lättsammare" varianten, som jag också tyckte väldigt mycket om.

Min TV-intresserade morfar, som tyckte om både Cartwrights
och High Chapparal.

Min morfar, Sanfrid Lundgren (1899-1989) som gillade Manolito
Hoss och grabbarna.

Bröderna Cartwrights. Little Joe, Hoss, Adam och pappa
Ben.

High Chapparal. Big-John, Billy Blue, Manolito, Onkel
Buck och Victoria.

Så var det åter dags att rösta fram årets Pitekvinna 2008. En av de tre nominerade är faktiskt min tremänning Siw Öhman från Annelund i Piteå. Siws mamma Tyra, och min mor är kusiner. Vi bodde grannar under 60-talet i Övremarken i Hortlax. Tyra och min mor, umgicks en hel del och det var aldrig en lugn stund, de gånger jag fick följa med. Tyra var och är, fortfarande en dam det slår gnistor om, precis vad som också gäller hennes dotter Siw. Både mor och dotter är väldigt verbala, och det märks inte minst i alla de revyer som Siw varit med i under åren. Siw är i det civila frisör, och brukar med jämna mellanrum göra min mor besök med sax och kam i bagaget. Grattis Siwan! (Till nomineringen)

Under senare år har jag då och då funderat en hel del över detta som vi allmänt kallar för relationer. En relation är ju ett slags band, som förenar två eller kanske flertalet människor. Ju högre upp i ålder jag kommit, desto mer viktigt har det varit för mig, att "underhålla" min relationer. Och jag har idag börjat att uppskatta det jag kanske förut tog alltför givet. Vad som smärtar mig mest, är vetskapen om alla dessa trasiga barn/förälder relationer, som i alltför många fall totalkraschat. Och där det i normala fall skulle varit stark sammanhållning, har det hela istället blivit till djup missförståelse och en värld av enbart hårda kalla ord och allmän destruktivitet. Det hemska i denna framställning, är att jag vet att det i denna stund faktiskt finns människor som lever under denna situation därute runt om i vår bygd.

När jag ibland besöker vår kyrkogård härhemma i Hortlax, och jag någon varm sommardag står med vattenkannan i min hand, vid min mormor/morfars el. farmor/farfars grav, brukar jag tänka på alla de där goa glada åren vi fick tillsammans. Även om jag var rätt så liten när min mormor gick bort, så lämnade hon fantastiska avtryck i min barnasjäl. Likaså med morfar, som faktiskt hann se mig bli både vuxen och familjefar. Farmor o farfar som inte bodde så långt från oss, är också i tacksamt minne glatt bevarade i mitt inre.

Att minnas tillbaks på en trasig barndom, med många sår i ens själ, kan inte vara det mest upplyftande. Därför är jag idag vid 51 års ålder, så otroligt tacksam att just jag hade alla dessa förståndiga jordnära älskvärda personer runt omkring. Och det absolut bästa av allt, jag kände mig älskad, av alla och envar. Men det finns tyvärr idag vuxna män och kvinnor som inte kan säga detsamma, utan istället målar sina barnaår i betydligt mörkare färger. Relationer är en färskvara, och många underhåller sin bil och sommarstuga, med betydligt mer omtanke än sina nära och kära. Och jag hoppas innerligt, att när den dagen kommer och jag själv får besök vid min grav, att  mina barn eller barnbarn då ska minnas mig i lika glatt minne som jag en gång gjorde med mina mor/farföräldrar.


Farfar Amandus och farmor Hanna, utanför sitt hus i Hortlax.

Morfar Sanfrid och mormor Beda.

Filmskådespelaren James Byron Dean dog i en våldsam bilolycka den 30 september 1955, endast 24 år gammal. Strax före hans frånfälle, hade en av hans tre filmer premiär: "Öster om Eden." De två övriga: "Ung Rebell," och "Jätten," kom upp på biografer världen över först efter hans alltför tidiga död. James Dean kom att bli till en myt, efter den där ödesdigra höstkvällen när han med sin stålgråa Porsche Spyder, åkte sin väg rakt in i evigheten. Och än idag vallfärdar människor till hans grav på Park Cemetery, Fairmount Grant County i staten Indiana.

James Dean (1931-1955)

Än idag vallfärdar människor till James Deans grav i Fairmount i
staten Indiana.

Tre filmer under en alltför kort karriär. "Öster om Eden," "Ung Rebell" och
"Jätten." Alla inspelade, James Deans dödsår 1955.

Det här hände faktiskt under min skoltid, närmare bestämt 1972. Proggbandet "Samla Mammas Manna," från Uppsala genomförde en rad skolkonserter över hela landet. Turen kom även till centralskolan i Hortlax. Den aktuella dagen hade deras trummis Hasse Bruniusson fått akut förhinder, så bandet haltade en aning. Efter en hel del övertalning blev jag ombedd att ta plats där bakom trumsetet. Och tillsammans genomförde vi den utlovade konserten, under idel glada skratt och tillrop från musikanterna i bandet, Coste Apetrea gitarr, Lars Hollmer keyboard och Lasse Krantz på bas. Det är för mig den enda gång, jag haft samröre med den svenska proggrörelsen. Men som gav mig ett glatt minne för livet på köpet.

Samla Mammas Manna.

19 minus i morse. Vintern har lagt sitt kalla täcke över människor och natur. Inte ens våra två katter vill ut i onödan. Det händer att de ligger inne och gosar hela dagen. När dom så sent omsider äntligen propsar på att gå ut, då vänder dom helt sonika om vid dörren, i en 180 graders sväng och snabbt som ögat intar de sina uppvärmda platser igen. Pelle ( eller Thor Modéen som jag skämtsamt kallar honom) har fått rätt så många fettvalkar både här och där. Inte undra på, han orkar knappt ta sig till sin matplats, så lite motion skulle inte skada. Sessan (Greta Garbo) hon slog häromdagen sitt personbästa, i att snabbt som tanken uträtta sina behov. Jag tror att det hela var avklarat på 30 sekunder, snacka om supersnabb kisse.

Har hälsat på hos Robert och Jannice idag, en liten snabbis. Sen kom dom till oss på lite mat och prat. Daniel anlände lite senare, - han har sin lediga dag idag - sen åkte jag och grabbarna till sopstationen i Öjebyn för att kasta lite skräp. Skönt att konstatera att ljuset börjat skönjas litegrann i tunneln, efter alla tunga långa mörka vintermånader. Snart är mars här, och sen ja, då börjar det åter att våras.


Robert och Jannice.

Våren 1983 deltog jag som musiker i den inspelning som Norrmalmskolans kör gjorde. Det var en LP-skiva med enbart julsånger. Folke Antonsson, känd profil här i Piteå, stod både för komposition och körinstudering. God hjälp hade han även av Monica Lundström. Inspelningen gjordes i "Älv-studion" i Älvsbyn, under våren -83. I orkestern ingick idel kända musikerprofiler, bl a Åke Jönsson, Curt Nilsson och Paul "Palle" Lindberg, samtliga på trumpet.

Rockidolerna Presley & Steele slogs en gång om tonårspublikens gunst. Här två bioannonser, där respektive idol även intagit den vita duken. Dessa filmer visades på "Palladium," resp. "Grand," i Skellefteå under våren 1958.

Året är 1963. På en solindränkt balkong, hemma hos min farbror Åke, blir vi förevigade genom hans sambo Dagmars lilla svarta lådkamera. 1963 är det där året som USA:s 46-årige president John F Kennedy blir mördad i Dallas, den 22 november under ett besök. 1963 är också det år när jag ska fylla sex, och jag leker fortfarande i sandlådan hemma på gården med bästa kompisen Per. 1963 blir min mormors sista år i livet. Året därpå, den 8 oktober 1964 dör hon på lasarettet i Piteå, i sviterna efter en galloperation i en ålder av 69 år. 1963 jobbar min far på boardfabriken i Piteå. Det här är också det år när han beslutar sig för att ta körlektioner på Åkes trafikskola i stan, och vi blir alla överlyckliga när han klarar sin uppkörning på första försöket. En tid därefter köper pappa sin första bil. En blå Volkswagen -58:a. 1963 är ett år av omtumlande händelser ute i den stora vida världen. Men hemma i Hortlax går livet sin gilla gång. 1964 ska jag börja i första klass, och jag ser fram emot första skoldagen men som ännu känns så fjärran. Det där med skola, betyder för mig att jag faktiskt håller på att bli stora karl´n. Men jag leker fortfarande i min barndoms oskyldiga värld, så tryggt omhuldad av mor och far. Lördagskvällarna tittar vi på vår nyinköpta svartvita tv. Där roar Hyland sin publik, men bäst av allt är den där gubben i lådan som dyker upp gång på gång, härligt spelad av den dåtidens allra största komiker Carl-Gustaf Lindstedt. 1963 är sedan länge borta, så också många av mina nära och kära, de där personerna som kom att betyda så väldigt mycket för mig i min barnavärld. Men jag ska aldrig glömma det där året 1963, när jag fortfarande var ett litet oskyldigt gossebarn, med många fantasifulla framtidsdrömmar. Vuxenvärlden stod så småningom för dörren, men det är en helt annan historia.

På en solindränkt balkong hos pappas brorsa Åke. En sommardag 1963.

Jag har tidigare berättat om mitt tecknarintresse. Även om det inte är lika starkt idag som förut. Som barn, - när jag inte var tillsammans med kompisar - fanns två saker som tilldrog sig mitt intresse: att bygga med lego och att rita gubbar. Jag var så totalt uppslukad av det jag gjorde, att det var nästan som att  befinna sig i en annan värld. Det hände att jag skickade in mina alster till Piteå Tidningens barnsida. Två av dessa många teckningar finns fortfarande kvar, i min stora skattkista.

Två bidrag, fr. 1963 o 1966.

Ett foto från den tid när Andreas och Robert var dagbarn hos vår granne Lotta. Nu på fredag den 13 februari  fyller Ante 27. Den 10 juni blir Robban 25. Den 20 januari fyllde Daniel 22 år. Man kan väl klart konstatera, att tiden den går.

Dagbarn hos Lotta. Fr v Simon Lundmark, Frida Danell, Andreas Lind-
qvist, Lotta, Rickard Larsson, Anja Sandlund, Gustav Sandlund och
Robert Lindqvist. Foto från 1989-90.

I ett rött stenhus mitt i byn fanns folktandvården. Detta var för mig skräckens boning på jorden. "Ni som här inträden låten hoppet fara." Ungefär så kändes det när jag som barn var tvungen till besök. Natten före var värst. I mitt rum fanns ett gammaldags fönster med två små glas uppe och två större därnere, samt en stor stomme i mitten. På kvällen drog min far ner den gula rullgardinen. När gatljuset sen lyste i natten, så avtecknades skuggan av ett kors i mitten av fönstret. Kanske en symbol för det stundande tandläkarbesöket.

Morgonen kom efter en nervös natt. Det var knappt att man fick i sig någon frukost. Efter ett ivrigt tandborstande och mycket spott, äntrade jag min blåa cykel Everton. Jo, den hette faktiskt så, precis som det engelska fotbollslaget. Cykeln parkerades framför folktandvården, och sedan var det fem tunga trappsteg upp till dörren. Ibland kunde man vintertid upptäcka blodspår i snön. Ett bevis på att här hade det minsann torterats människor.

I helvetets förgård, d.v.s. väntrummet, skulle jag vänta till dess att mitt namn ropades upp. Titt som tätt satt där andra olyckliga människor också. T.e.x. nån gammal tant, ivrigt bläddrande i ett två år gammalt exemplar av Året Runt. Men vänta, hon måste väl ha lösgom, eller? Till saken hör, att jag i mina dystraste stunder längtade till den dagen jag skulle bli pensionär, det skulle snabbt räknat bara dröja en si så där 53 år. I min föreställningsvärld, så hade alla gamla tandprotes.

Tänk att komma till tandläkaren, ta ut sina tänder, lägga dem på en bricka, sen så kunde tandläkareländet trixa och dona bäst han ville. Under tiden kunde man ju köpa sig en glass i kiosken bredvid. Eftersom garnityret var på trimmning, var det helt uteslutet att äta kola, det var den enda nackdelen. Efter nån timme hämtades de nypolerade tänderna. Pensionärerna visste inte hur lyckliga dom var. Borrens ilskna ljud hördes ut i väntrummet. Det var en lång och nervös väntan. Stundom infann sig tanken, att helt sonika rusa därifrån, hoppa upp på min Everton och fly för livet.

Sköterskan ropade så mitt namn, och handsvetten torkades av mot byxorna. Nu fanns ingen återvändo, och snabbt förpassades jag ner i den svarta tortyrstolen. Nu kunde vad som helst hända. Tanddoktorn närmade sig med ett illmarigt leende. Inom loppet av en sekund, lika snabb som en anfallande kobra, fanns hans fingrar i min mun. -"Gapa min söta!"sa han på sitt speciella och smått bisarra sätt. När jag blundat klart och tittade upp, syntes ett par svarta hornbågade glasögon med en intensivt stirrande blick däri, som återigen gav mig uppmaningen: -"Gapa min söta!"

Efter en stunds undersökning slängdes tortyrredskapen, lampan släcktes och tanddoktorn muttrade något till sköterskan. Snabbt spreds glädjen i min kropp, helvetet var över, jag hade besegrat ondskans makt och övervunnit fasornas fasa. Av bara farten hämtades kläderna i hallen, och med ett språng satt jag återigen på min älskade blå Everton, på väg ut i livet och friheten. Nu skulle här borstas tänder, för att återigen lura både tandtroll och hemska monster tandläkare.


- "Gapa min söta!" Sa han på sitt oefterhärmliga sätt.

I maj -78 åkte vi i Rolf Åhmans till en studio i Skellefteå, för att där påbörja en inspelning, som senare kom att resultera i en EP skiva. Inspelningsstudion hette Skelton, och som studiotekniker hade vi Tommy Forsséll, basist i sin far Yngve Forssélls rikskända dansorkester. Det följde några intensiva dagar, i en jättevarm studio, innan vi så småningom kände oss rätt nöjda och belåtna över resultatet. Skivan kom ut hösten 1978, och sålde rätt så skapligt, åtminstone efter våra mått mätt. 1981 gjordes en single, fast i en annan studio, också den i Skellefteå.


I studio Skelton -78. Fr v Sune, Gunnar, o teknikern Tommy Forsséll.

Avlyssning i kontrollrummet.Fr v Hasse, Roger, Sune, Gunnar o Tommy.

Gunnar och Sune gör saxofonpålägg.

Gunnar snackar keyboard, med studiomannen Jens Wilén.

Som trummis får man finna sig i det mesta. Som här ensam i ett eget
"trumbås."

Varmt i studion, därav klädseln. Här på bild Sven-Åke Andersson.

Sångaren i Rolf Åhmans, Hasse Eriksson.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
MEDLEMMAR I ROLF ÅHMANS ORKESTER:


Gunnar Sandbladh-keyboard,sax,sång.

Sven-Åke Andersson-bas,sång.

Roger Lindqvist-trummor,sång.

Sune Andersson-gitarr,sax,sång.

Hasse Eriksson-gitarr,sång.

Längtan till Bahamas - eller varför inte Maldiverna - har aldrig varit lika stark som i just denna stund. Efter en tids pulsande i djup snö, kom den efterlängtande traktorn häromdagen. När alla snöflingor motats bort, och infarten var lika fin som dansgolvet i Let´s Dance, då kommer nästa prövning. Snö-snö-snö och åter ganska mycket-snö. Det myckna söandet inramas även av en kyla som biter sig fast i kinderna, som ibland närmar sig "Antarktisknivå." Trots den norrlänning jag är, så är mitt förhållande till vinter och snö inte den allra bästa. Man kanske tycker att sånt här ska jag vara van vid. Jo, de första 35 åren av livet möjligen, men resten har varit en kamp. Nu får det vara nog med gnällandet. Det finns ju så mycket annat som är positivt och fantastiskt. Som lilla Norah tex. Rena rama vitaminsprutan, där vilar inga ledsamheter inte. Full fart är vad som gäller, när hon upptäcker världen mer och mer för varje dag.

Vad Bahamas beträffar, om jag nu skulle åka, måste naturligtvis Norah vara en självskriven medresenär. Kanske det finns någon Söderhavsö till salu, nån som inte är så där fasligt dyr. Isåfall blir det affär direkt. En egen ö i värmen, inte illa för en Hortlaxbo. Om nu pensionspengarna räcker, förstås. Nä, nu måste jag ut och skotta.

Ikväll är hon här, och inatt sover hon hos oss. Lilla barnbarnet Norah. Vi har busat en hel del, så ryggen värker en aning. (Är det så här att bli gammal?) Norah har svarat för aftonunderhållningen, inte en lugn stund. Idel glada miner, speciellt när hon åker iväg runt i rummet med sin fina gåstol, som faktiskt mer liknar en liten behändig bil. Troligtvis somnar hon vid nio-tiden. Kanske att farfar och farmor då passar på, att titta på kvällens begivenhet Melodifestivalen. Tills dess ska vi åter en stund avnjuta det bästa som finns, Norah.

Det bästa som finns. NORAH.

Återigen Melodifestivaldags. Ett av mina allra tidigaste minnen av melodifestivalen, kanske det allra första, är från året 1966. I den svenska uttagningen sjöng  Lill Lindfors och Svante Thuresson, "Nygammal vals." Med en underfundig text av Björn Lindroth, och med musik av Bengt-Arne Wallin. Bidraget vann så småningom, och skickades sen vidare till den stora tävlingen i Luxemburg. Där kom man på en hedrande andra plats. Jag minns framförallt den lite konstiga sångtexten. Och jag tror att den för alltid kommer att finnas kvar, nånstans i mitt huvud. Min far var inte ett dugg imponerad. Han tyckte det lät både banalt och en smula bisarrt. Men sanningen att säga, nu så här i efterhand, är Nygammal vals, en av de låtar som genom åren fått litegrann av kultstatus. Svante Thuresson var och är en i allra högsta grad genomkompetent sångare. Och inte gör det saken sämre, att den gode herr Thuresson också är en alldeles förträfflig trumslagare. Lill Lindfors är ju fortfarande "still going strong," liksom kollegan Svante. Lill har lämnat outplånliga avtryck i vår svenska musik och underhållningshistoria. Förresten, Svante Thuresson började sin sångkarriär en gång i tiden, som en av medlemmarna i sånggruppen Gals and Pals. Svante tillhörde även Simon Brehms band i Hylands hörnas allra första program, 1962. Han lämnade senare över trumsetet till Sture "Stubben" Kallin.

Vem vinner då ikväll? Ärligt talat, ingen aning. Är faktiskt inte så påläst inför festivalsdrabbningen. Men, kanhända att dansbandet Scotts har en favör, efter genombrottet i tv:s Dansbandskampen. Må bäste man/kvinna vinna. Så det så.

Lill Lindfors och Svante Thuresson. Med Ny-
gammal vals 1966.

De allra flesta människor kan prata. Men inte alla äger förmågan att lyssna. Lyssnandet är minst lika viktigt i en kommunikation människor emellan. Lyssnar vi inte in varandra, går våra respektive möten förlorade. Att säga någonting i förtroende till en annan, ställer höga krav på mottagaren. När budskapet så når fram, är det absolut ingen självklarhet att man måste pladdra tillbaks något krystat panikartat svar. Det räcker lång väg med att enbart lyssna. Lyssnandet, kan ibland vara både svårt och tidskrävande. Det beror naturligtvis på vad som sägs.

Har du ett stort "lyssnaröra," är du bara att gratulera. Vissa är födda med gåvan, andra inte. Som jag märkt de senaste åren, har vår omvärld blivit alltmer ytlig och tillgjord. Inte minst i vår television, där många av programmen är rent och skärt trams. Budskapet vi skickar ut i medier, är kort och gott, "Sköt dig själv och skit i andra." Idag finns en djungel av olika tips hur vi ska se ut utanpå. Ingenting hur vi borde se ut där inombords, för att må bra. Någonting har gått förlorat. Kanske är det lyssnandet, som vi alla och envar borde träna upp oss på. Kanske vore det en bra början till en ny och bättre värld?

Nån gång på våren 1964, bestämde min mor och far att jag och syrran skulle gå till fotografen. Inför besöket, hade min mor tillverkat en fin typ av kofta (cardigan) som jag skulle ha. Jag minns att det var en sån där "stickig sak," som jag inte gillade nämnvärt. Till det skulle jag krönas med en fluga runt min hals. Min syrras frisyr, (som kräver en alldeles egen historia) var noggrant uppbyggd under många långa timmar. Vet inte hur mycket hårspray som behövdes, men jag minns att min far vid flera tillfällen, fick problem av det myckna sprayandet. Ibland hade min syrra besök av en kusin, och när dom två skulle göra sig fina, ja då låg sprayet som en tät Lützendimma i hela vårt hus. 1964 var det år när jag började i första klass. Min mormor gick bort under hösten, och morfar blev lämnad ensam, efter 37 års äktenskap. Syrran träffade sin kille, och började "kila stadigt." Elvis var på allas läppar, och i min systers flickrum fanns stora "elefantbilder" av Beatles hämtat ur Bild Journalen.
1964 var ett rätt så spännande år. Cartwrights red in i vårt vardagsrum en gång i veckan. Och min stora idol var Little Joe, dvs Michael Landon. Pappa jobbade på fabrik, och min mor var hemmafru. Varje lördag, presenterade Ulf Elfving Svensktoppen, och Per Myrberg söng om "34:an." Med andra ord var det ett lyckligt år, det där året jag fyllde sju, och började ettan i Sörbyskolan.

Min syrra och jag hos fotografen, våren 1964.
Foto: Rune Höglund. Fototjänst Piteå.

Till barnbarnet Norah. Fastän det kan vara svårt att förstå, så har faktiskt din farfar och farmor en gång för länge sen också varit små. Som bevis på detta kära lilla Norah, vill jag att du skall ta och begrunda dessa två bilder, varav den till vänster faktiskt föreställer din farfar. "Helt otroligt," kanske du säger nu, men Norah jag bedyrar verkligen, att den lilla killen på bilden  ärligt och uppriktigt är din egen farfar. När du sen hunnit smälta detta otroliga, är det så dags för nästa påstående. Tjejen till höger på bild, ja, jag förstår att du tror att jag driver med dig, men du förstår mitt älskade barnbarn, jag, din farfar, skulle aldrig och då menar jag vad jag säger, ALDRIG, ljuga för dig, det kanske du vet också? Men håll i dig nu Norah, den lilla tjejen med de vackra ögonen är ingen mindre än din farmor. Ja, nu är det i alla fall sagt, så ta nu och specialstudera bilderna, och sen får jag ett utlåtande av dig, nästa gång vi träffas. Är vi överens, Norah?
Och du Norah, ha en bra kväll därhemma. Du vet att både jag och farmor älskar dig över allting annat. Norah, hälsa morsan och farsan också. Vi hörs. /FARFAR.

Farfar Roger och farmor Elisabeth, en gång för länge sen.

Tänk om varje liten unge på vår jord, skulle bli sedd och bekräftad av sin omgivning, ja tänk så mycket annorlunda vår värld skulle se ut. Ibland leker jag med tanken, när jag ser dessa höga män och kvinnor i maktens boningar, som på ett vårdslöst sätt leker med oskyldiga människoliv, för att man innerst inne aldrig blev bekräftad hemifrån. Många av historiens värsta despoter, Hitler, Stalin, Lenin, Amin, Mugabe mf l. är väl bevis för hur illa det kan gå, när man sen tidig ålder inte blivit sedd bekräftad och kärleksfullt bemött. Tror inte eller att alla kriminella, som utfört bestialiska brott, har nån lycklig barndom att se tillbaka på. I regel handlar deras uppväxt om djup mänsklig misär, där övergrepp av olika slag förekommit. Barndomen har aldrig varit någon barndom i verklig mening, istället har det lilla oskyldiga barnets liv blivit till en kamp för att överhuvudtaget överleva, kanske både fysiskt som psykiskt.

Att då som vuxen, försöka fungera i ett "normalt liv," kanske inte går, när innandömet är trasigt. Det finns en hel del som hamnat på olika institutioner, - har sett många exempel i mitt jobb på mentalsjukhus - många väljer den kriminella vägen, medan en del har skaffat sig topp positioner inom det politiska livet, (tänker då främst på de despoter som jag tidigare nämnt) vilket kan få förödande konsekvenser. Allt detta tragiska hade kunnat undvikas, om det lilla barnet från första början blivit både sedd bekräftad och naturligtvis också kärleksfullt omhändertagen. Så därför upprörs jag jämt när man i medier berättar om barn som far illa. Ansvaret ligger hos oss vuxna, det går aldrig komma från. Men, tyvärr finns det alltför många vuxna "därute," som inte har förstått sammanhanget, bra o trygg barndom = trygga ansvarskännande vuxna.

Våra mammor är syskon, därav släktskapet. Som barn träffades vi ofta, jag och Robert. Våra föräldrar umgicks med jämna mellanrum, och eftersom jag och Robert var i nästan samma ålder, - Robert f. -59, jag f.-57, så hade vi väldigt mycket gemensamt. Sommartid brukade hela släkten, eller i alla fall delar av den, sammanstråla i mormor och morfars gamla hus, som låg några mil från mitt föräldrahem. Där träffades vi kusiner, däribland jag och Robert. Lekarna gick för det mesta i "vilda westerns" tecken. Kanske för att under denna period, var kofösarna i "High Chapparal," ett stående inslag i vår television.

Roberts farfar Ragnar hade en biograf, "Star-Bion," dit jag brukade få följa i sällskap med Robert. "Tarzan-apornas son" "91:an Karlsson" ja det var väl den genren som vi uppskattade allra mest. Vi och våra föräldrar brukade fira jul tillsammans. Och det gjorde vi under rätt så många år. Men sen när vi blev större, blev kontakten alltmer sporadisk. Robert flyttade så småningom till Stockholm, och jag blev kvar härhemma. Nu har åren gått, och vi är inte längre några småpojkar som leker vilda western-lekar. Jag fyllde 50 år 2007, och nu är det minsann Roberts tur, att välkomnas in i "femtio-klubben." I somras dök han upp härhemma. Robert alltså. Och fastän vi inte träffats på ett tag, hade vi hur mycket som helst att prata om. Kanske just därför. Små pojkar blir så småningom äldre gubbar, så också med mig och kusinen Robert.

Kusinen Robert.

Kusinerna Roger och Robert, i yngre upplaga.

En dag som denna, mitt i kylan och snöovädrets tid, när sommaren känns som mest avlägsen, det är nu som det passar allra bäst med lite - ja just det, Glass reklam! Det var 1954 som Piteås egen glasskung Martin Strand först startade sin glassproduktion. 1966 byggdes en fabrik i Öjebyn, där 120 årsanställda hade sin plats. 1972 sålde Martin Strand sitt livsverk, och GB glass blev de nya ägarna. Martin Strand avled för en tid sedan, 84 år gammal.

Reklamkort för Piteåföretaget Strands Glass.

En dikt, som tillkom under min sjukdomstid våren 2005. Det var en period i mitt liv, som har lämnat djupa och bestående avtryck i mitt sätt att vara, och hur jag numer ser på min värld och omgivning. Sjukdomen inte bara tog, den tillförde någonting också. En mognad och visdom, som inte går att köpa för pengar.

Den sista dagen
-----------------------

I den sista morgonen, vaknade du upp
ur nattens feberdröm
Från det halvöppna fönstret
hördes vinden susa i den
väldiga hängbjörken strax utanför
Dess gröna bladverk sträckte ut
sina armar, som för att omfamna
världen i den tidiga ottan
På en sten i närheten av bersån
satt husets katt, och lät sig smekas
av den värme som solen gav

I den sista morgonen, stod du
för sista gången vid din rakspegel
Dina ögon tittade sig vilset omkring,
när allt var över satt du som vanligt
med en stor kopp té, och bläddrade
förstrött  i morgontidningen
Ditt huvud värkte och hjärtat dunkade
Framåt dagen när familjen samlats
gick ett lyckorus genom din tunna kropp
Och i en skälvande sekund,
frös allt till is, när du mindes det
friska livet från förr

Mot eftermiddagen luktade du
för sista gången på de blommor
som lyste så färgrikt i täppan
Ännu en lyckokänsla vederfors dig
och i ditt djupaste innersta
tackade du, den vakande Guden
för att livet tagit sig så skonsamma vägar
för er alla
I den sista timmen smög du din hand
till din frus händer, och kramade
dem ömt
Den sista dagens kväll var kommen
och någon ny dag, skulle aldrig mera gry

ROGER LINDQVIST

Nu är den här igen - snön. Efter en tid av välbehövlig paus, så fattar vi åter våra snöskyfflar och beger oss ut i kung Bores rike. Ibland fantiserar jag om en jättestor glaskupa, som kunde placeras över hela Piteå stad och alla byarna runt omkring. Genialt eller hur? Då slapp vi ju dessa ofantliga snömängder, som är så vanligt för oss som bor häruppe. I ett huj, hade vi tropisk värme. Vi kunde sitta ute på våra verandor vareviga morgon, dricka vårt kaffe och njuta av fåglarnas sång, medan vi åt en välbehövlig frukost. Inga mer långkalsonger, inte eller någon ved, pellets eller dyr el till våra hus. Ajöss med motorvärmare, vintermössor, lovikkavantar. Först ser vi till att den här kupan kommer på plats. Sen får kommunalrådet inviga det hela, under pompa och ståt. Piteå skulle bli omtalat i hela världen. Men kanske att det låter överilat det här. Nä, vid närmare eftertanke får jag väl göra som jag alltid gjort. Ta min skyffel, min sopborste och gå ut dit ut, ni vet därute där kung Bore härskar. Och sen ja, det gäller väl som alltid, att helt enkelt "gilla läget." Mors!

Min vurm för att rita gubbar, har hållit i sig genom åren. Då och då slinker det med en och annan tant också.


Äkta paret Helmer och Svea. Teckning: Roger Lindqvist.

World Trade Center (WCT) och dess öde, torde väl alla vara bekant med. Terroristattacken den 11 september 2001, skickade chockvågor genom vår värld. Och efter att ha tagit del av det material som utkommit, som  behandlat katastrofen, hur och varför det hände, har jag blivit mer och mer frågande. Hela den här tragiska historien har mest börjat likna den om Bibelns "Babels torn." Den bibliska bakgrundshistorien, är alltför lång och omfattande för att behandlas här. Om nu någon finner intresse, så finns den berättad i GT 1Mos.11:1-9. Jag vill ändå (märk detta) inte lägga alltför djupa religiösa aspekter på det hela. Men tanken har ändå återkommit gång på gång.

Elliott som jag tidigare berättat om, min syrras tvååriga barnbarn, kommer här på en nyare bild. Nu tillsammans med sin far Mathias. Fotot på Elliott, är ju som sagt relativt nytaget. Men det kan man nog inte påstå att fotot av hans pappa är. Men om man nu ska döma av bilderna, så faller ju inte äpplet så långt från trädet, eller hur?

Elliott 2 år. Född den 28 juli 2006.

Pappa Mathias. Här på en bild när han nyss börjat skolan, 1981-82?
Men håll med om att, "Äpplet faller inte långt från trädet?"

Sommaren 2007 var jag återigen på koll i Sunderbyn för min "trasiga" lunga. Lungläkaren lovade då att skicka en ny kallelse för nästkommande år, dvs sommaren 2008. Någon kallelse kom aldrig, och jag trodde väl att han glömt det hela. Så jag ringde istället upp, för att höra deras förklaring. Gadeer, min läkare, har varit på utbildning i Umeå. Till detta kommer också att det råder brist på behörig personal på lungkliniken. Ja, det var det svar jag fick på min förfrågan. Kallelsen kommer så småningom, hoppas jag, men jag har absolut inga besvär sen operationen. Allt har gått bra, hitills i alla fall. Men varje gång jag skall göra ett återbesök, så slår hjärtat lite mer än vanligt. Han klämmer o känner, han lägger sin panna i djupa veck, och när han sen tittar på mig tänker jag tillbaks på den där gången när jag fick vetskap om min situation, den allra första gången. Idag är det inte längre någon fara. Jag hade ingen lungcancer, som man först befarade. Däremot en 4x4 centimeter ful tumörliknande sak, som gjorde mig sjuk i flera månader. Men de var då de. Nu är det andra mer positiva saker som gäller. Så de så.

På ett foto från sommaren 1986, sitter familjen Lindqvist framför svågern Kjells kamera. 23 år har snart förflutit, sedan den där ljuva sommardagen, och mycket har hänt oss sen dess. Inte då minst utseendemässigt. Visst var man yngre, men jag kan garantera en tydlig förbättring idag, jämfört med då. I ett huj blev jag tio år yngre, sedan jag tog väck min "snorbroms" under näsan. Samt inhandlade ett par nyare och moderiktiga glasögon. MEN, för tydlighetens skull, var det ju så där man skulle se ut året 1986. Barnen var två på bilden, det skulle så småningom bli tre. Samma höst åkte Solbritt och Kjell till Kenya. Och dom blev borta i 12 år. Men som rubriken här ovan berättar, har allting numera förändrat sig. Livet sitter aldrig still, förändringens vindar blåser ständigt runt omkring oss. Ibland till det bättre, ibland till det sämre. Det är bara att försöka hänga med, så gott man nu bara kan.


                                 Familjen Lindqvist sommaren 1986 i Muskus.
                                 Foto: Kjell Holmbom

Ja, jag vet. Det här har jag visat förr. Men som det barn av 60-talet jag är, kan jag inte låta bli att stoltsera över det programblad jag en gång fick, från Beatlarnas allra första konsert här i Sverige. En nära bekant till mig, var med på denna historiska spelning i Kungliga Tennishallen i oktober 1963. Och kan ni tänka er, George Harrison skrev sin autograf denna magiska kväll, och den i sin tur hamnade så småningom hos mig. Där den låg och skräpade i många år på vår vind. Tills jag slutligen upptäckte "rariteten," och tog hand om den, som om den vore ett litet spädbarn.

Morgonen började i kylans tecken. Utetempen visade minus 15. De olycksaliga i kråksången var, att min hustru sa att vi måste iväg till stan för att handla. Som den lydige person jag är/alltid varit, kopplade jag Volvon till motorvärmaren. En timme därpå, anträdde vi resan till den stora staden Piteå. På COOP Forums parkeringsplats, syntes ett myller av köldfrusna stackars människor, som liksom jag och Bettan,endast hade ett bestämt mål i sikte, att skynda sig in så fort som möjligt in i värmen. När vi kom hem så var Ante och Norah här. Senare ikväll ska vi bjuda Ante, Jennie o Norah på mat. Just nu ligger Norah i sitt barnvagn ute på bron och sover. Tempen har blivit lite humanare, just nu har vi minus 5.

En alltid lika kär och välkommen gäst, NORAH.

Gång som annan, rycker det i "nostalginerven." Enligt läkarvetenskapen finns det inget som heter så i människokroppen. Men, då har dom inte träffat mig. Kanhända att jag är en medicinsk sensation, som är utrustad med en sån tingest. Men nu är jag ju bara den jag är. Kort och gott. Slutsnackat.

Våra internationella berömdheter ABBA, uppträdde vid ett tillfälle på den stora utescenen i folkets park i Skellefteå. Årtalet är jag lite osäker på, men jag gissar att det var 1973. Samma år som supergruppen medverkade i den svenska melodifestivalen, med "Ring-Ring."


Folkets Park i Skellefteå. Th utescenen där
ABBA uppträdde.

1974 inköptes vår Scania av årsmodell 1962. Den kom att fungera som vår orkesterbuss under några år. Fyra sängar, fåtöljer, gardiner i fönstren, ja, det blev så småningom rätt så hemtrevligt när vi åkte iväg på våra spelningar. Längst därbak, fanns ett stort utrymme för alla våra instrument. Den skötte sig exemplariskt, fram till den ödesdigra hemresan den där höstnatten 1978, när motorn helt plötsligt bestämde sig för att lägga av. Om vår orkesterbuss vidare öden och äventyr vet jag inte så mycket. Bara det att den troligtvis fick sig en fräschare motor, av sin nye ägare. Men säg den lycka som varar för evigt? Nåt år därpå, hittade jag vår gamla "klenod" i ett förfärligt skick på en soptipp nån mil ovanför Älvsbyn. Det stod ganska klart att vår stackars buss flyttat hem till busshimlen. Frid över hans minne. OBS! Känsliga tittare varnas för uppslitande bilder.

Fr v  Vår buss i sin glans dagar. Sen började förfallet. Th På en soptipp
i Korsträsk 1981.

Jodå, det fanns faktiskt ett liv före ABBA också. Om det vittnar de här bilderna som jag har i min ägo.

Livet består av en massa  olika vägval. Ibland kommer man fram till en korsning, och man har ingen aning åt vilket håll man ska gå. När man som jag, passerat de femtio, tittar man i vissa sentimentala stunder tillbaks i sin backspegel, för att bistert konstatera att man kanske inte tog de chanser, som en gång bjöds. Alltsedan de tidiga tonåren, drömde jag om att bli musiker på heltid. Det var den ultimata drömmen, att åka som medlem i ett band på turné runt om i landet. Strax efter att Robert fötts i juni 1984, fick jag ett telefonsamtal av ett välkänt dansband från Västerbotten. Mannen i andra änden, frågade om jag ville börja spela i deras heltidsband. Orkestern i fråga, turnérade dels i Sverige men gjorde även avstickare till Norge.

Vid den aktuella tiden, hade vi två små barn hemma. Andreas f. -82, o som jag tidigare nämnt Robert f. -84. Jag hade även fått löfte, om att få fast jobb inom landstinget där jag var anställd. Jag var också medlem i ett lokalt dansband på orten. Med spelningar flera gånger per månad. Svaret blev därför, Nej!

En annan chans som gick mig ur händerna (mitt eget fel) var den förfrågan jag fick, också den i mitten av 1980-talet. Rektorn för kommunala musikskolan i Piteå Curt Nilsson, ville ha mig som slagverkslärare under en period. -"Men jag är ju inte utbildad." Minns jag att jag sa. - "Spelar ingen roll, jag vet ju vad du kan." Också där svek mig modet. Svaret blev återigen, Nej!

Jag är absolut ingen bitter gammal knarrig gubbe, som sitter härhemma och är sur. Absolut inte! Men det händer ibland - inte ofta - att jag tänker på hur det skulle blivit om jag tackat ja, istället för alla dessa tråkiga nej. När chanserna dök upp, så fanns det ju så mycket annat runt omkring, som jag istället hårdprioriterade. Barnen tex, inte kul att ringa hem från Stadshotellet i Ystad, till sina små, för att vecka ut o vecka in säga gó natt genom en telefonlur. Eller när barnen frågade efter sin pappa, få till svar: "Pappa har ett två veckors speljobb på ett hotell i Halmstad." "Kommer pappa hem snart.?" "Nää, han måste slutföra sin turné först. Han kommer om två veckor." Kanske inte så kul?


Roger 1987.

"Ryssviken," hette en film som gick på tv:n jag tror det var förra hösten. En sån där schysst underhållande grej, som faktiskt var värt att titta på. När filmen väl var slut, satt jag kvar och glodde en stund på eftertexterna - som jag brukar - då såg jag ett namn, som jag tycktes känna igen. Tobias Hylander. Han hade komponerat musiken till filmen. Jag drog mig till minnes, att våra gamla fd grannar hade en son som hette just Tobias, och efternamnet var faktiskt Hylander. Efter en snabb koll på datorn, stod det klart att Tobias var den där lilla killen, som en gång bott i grannhuset bredvid mitt föräldrahem.

Jag tror det var 1974-75 som Tobias och hans föräldrar, Ingrid och "Nippe," tillsammans med ytterligare en son, Johannes, flyttade till vårt område. De bodde där fram till ca 1983, när de flyttade vidare till Stockholm. Sen dess vet jag inte så mycket om dom. "Nippe," el. Bengt som han eg. heter, jobbade som civilingenjör på dåvarande ASSI i Piteå. Ingrid var barnpsykolog, jobbade på PBU? Morsan o farsan, Ingrid o "Nippe," träffades nån gång då och då, över en kopp kaffe, och jag vet att mor o far tyckte väldigt bra om sina grannar.

Ingrid o "Nippes" barn, fr v Tobias o Johannes. Dotterns namn har
jag tyvärr glömt bort.

Minus 15 grader. Alldeles på tok för kallt. Gick omkring med frossa hela eftermiddan igår. Bettan o jag var ute på promenad, vi tyckte båda att det är dags nu. Åkte därför ut till vår gamla arbetsplats på Furu. Brukar ta oss en promenad där, då o då. Speciellt sommartid är det så otroligt vackert därute, fina skogsstigar nära älven som gör att det är en fröjd att vistas där.

Lasarettsbesöket blir väl ca en timma. Det är alltid trist med väntan. Jag brukar därför ta tillfället i akt, att hälsa på nån av mina gamla jobbarkompisar under tiden. Det är ju så mycket som har förändrats sen jag slutade, men än finns det väl kvar nån som jag känner. Jag sprang ju på Pite las. varenda dag, under åren jag jobbade. Så det blev på nåt sätt "mitt andra hem." Även om jag alltid utgick från sjukhemmet i Öjebyn, så hade jag/vi transporter till lasarettet ständigt o jämt.

Kopplade bilen till motorvärmaren för en stund sen. Det är alltid så bistert att sätta sig i en djupfryst bil, så det här med värme, det är bara ett måste när vi bor på de här breddgraderna. Å du milde, vad jag längtar efter sommar. Brrrrrrrrrrrrrr!

Sommaren 1974, befann jag mig i Östtyskland. Vi var ett gäng ungdomar från musikskolan i Piteå, som inbjudits på en 14 dagars konsertturné. Spelschemat var ganska så hektiskt. Men det hände ibland att vi lyckades få lite ledighet, som vi disponerade till att åka runt omkring och titta på diverse sevärdheter. En av dessa sk sevärdheter, var det gamla koncentrationslägret Buchenwald, beläget utanför Weimar i delstaten Thüringen. "Arbeit macht freiheit," stod det med stora bokstäver när vi gick in på de område, där nära 57.000 människor miste sin liv under andra världskriget. Det kändes en aning bisarrt, att vandra omkring på den mark där så mycket oskyldigt blod spillts. Stora montrar med skor från lägerfångar fanns bevarade. Även stora berg av människohår, fanns till beskådande, som i sin tur vittnade om ett ohyggligt lidande. Krematorieugnar, förkrympta människokranier, prygelbockar, ja allt som fanns där, allt det vi såg fick mig och många andra, att må psykiskt illa. Detta om något, måste väl vara ett kvitto på den största mänskliga dårskap som någonsin har funnits. Det är nästan så att man skämdes av att tillhöra det mänskliga släktet. Och jag hoppas vid Gud, att vi drar lärdom av vad som en gång hände, och att vi aldrig aldrig låter detta skamliga någonsin mer inträffa.

Krematorieugnar i Buchenwald. Sommaren 1974.
Foto: Roger Lindqvist

En dikt, vars innehåll tyvärr alltid är lika aktuell.

Den 6 juli 2004 nedkom kattmamman Sessan, med tre välskapta kattbarn. Två flickor och en pojke. Sessans brorsa Pelle, ställde upp på ett föredömligt sätt, trots den sömntuta han är. När den ensamstående Sessan, nån gång behövde avlastning, (ungarna var aldrig på kattdagis) så fanns Pelle där som en trygg stor o stark granitklippa. Eftersom Sessans sons far, efter befruktningen försvunnit, (som män ibland brukar göra) stod hon där alldeles allena. Det var då brorsan Pelle klev fram, som en god förebild för sina syskonbarn, ja kanske för hela kattsläktet. Och i morbror Pelles trygga famn, fick alla små telningar tröst, när morsan Sessan hade städdag i sin banankartong.

När världen blir för stormig därute, är det skönt att kura ihop sig hos
morbror Pelle.

Den 20 januari fyllde Daniel 22 år. Kvällen till ära åkte vi dit, jag, Bettan, Ante, Jennie, Norah o Robban. Danne bjöd oss på en smarrig smörgåstårta, så jag blev mätt flera dagar framåt. En trevlig afton vi alla tillsammans. Så detta gav mersmak. Det här måste vi bara göra om, fastän ingen fyller år.

Födelsedagsbarnet, Danne.

Vi som var där.

Hemma hos oss bor sen några år tillbaka, syskonparet Pelle o Sessan. De föddes på Korsnäbbsvägen i Bergsviken, en sommardag 2003. Deras föregångare här hemma hette Petter, han var en helsvart bondkatt, lite ettrig till humöret, men älskad av oss alla. En mörk natt i augusti 2003, var Petter ute på råttjakt. I sin iver, kom han alldeles för nära den stora landsvägen, vilket resulterade i en kollision med en bil. För Petters vidkommande slutade äventyret i nattsvart tragedi. Den nykastrerade "Svarte-Petter," ljöt en förhoppningsvis omedelbar död. Och resterna efter honom, hämtade jag upp ur dikesrenen morgonen därpå. Dagen därpå flyttade kattflickan Sessan o hennes lillebror Pelle in hos oss. Sedan dess har våra katter funnits vid vår sida. Pelle är numer en äldre kastrerad gentleman, som till sitt sätt o lynne, mest liknar den gamle bullrige skådisen, Thor Modéen. Pelles favoritsysselsättning är att timme efter timme, ligga på sin filt o spinna som en gammal SAAB V4. Sessan är en ensamstående fyrabarnsmamma. Kattbarnen har sedan länge flyttat ut. Och hon är till sin läggning en smula lik "Den Gudomliga," dvs Greta Garbo, den svenska aktrisen som var både skygg o oåtkomlig. I vårt hem bor alltså kattvärldens THOR MODÉEN o GRETA GARBO, inte illa.


Greta Garbo, dvs kattflickan Sessan.

Thor Modéen (Pelle) visar här sin favorithobby: ZZZZZZOVA!

Förebilderna: Greta Garbo och Thor
Modéen.