Fotbollslandslaget - 1967
På väg mot Gällivare, 1969
En stunds paus, i sommarvärmen, med kaffe och bullar på vår väg mot släkten i Gällivare. Vid campingbordet sitter min morfar Sanfrid och mina föräldrar John och Maj-Gerd. Själv står jag med min kamera från helvetet, som fungerade då den ville inte då jag ville. Men i den här speciella stunden så ville den.
Kameran från helvetet! Den följde sina egna lagar. Jag kunde skriva en tjock bok om den på 750 sidor hur illa den gjorde mig. Den höll på att ta död på mitt fotointresse. Men jag vann så småningom. Kameran från helvetet tog jag nämligen död på. Jag fick sista ordet. Eller om man nu ska vara skämtsam: jag fick sista KLICKET.
Äntligen framme i Gällivare. Morfar dricker en kall öl från TOP-bryggeriet i Gällivare verkar det som. Min far och mor tittar på. Som ni ser så fungerade kamerauslingen även här. Men bara Gud vet hur många fina bilder som gick om intet för detta missfoster till kamera. Kameran köpte jag på Domus. Fy, på sig Domus!
TOP - BRYGGERIERNA I Gällivare, gick i konkurs 1972. Då kom Pripps och köpte upp hela rasket.
Snöröjning i Hortlax, 1956
"Chauffören Sigurd Lundström snöröjer längs Hortlaxvägen i sin mörkgröna Scania Regent. Tillsammans med sin hjälplastare Valle Essman. Vid denna tid pågick den sk Suezkrisen vilket innebar bränslekris, 1956-57. Endast fordon med tillstånd fick tanka. På lastbilen syns detta tillstånd innanför framrutan".
Text & bild har jag lånat av Jonas Berglund.
PS. Fastigheten till vänster är nuvarande ICA-Lundmans i Hortlax. /Roger.
Linda Haglund & Ann-Louise Skoglund /1979
Ronnie Hellström /1979
Cool Candys i ett SE-reportage /1974
¤¤ Värdinnan sitter vid ett vitt piano och klinkar på en melodi som man tycker sej ha hört med Cool Candys i radion. Hon är 41 år och kommer från Lidköping, heter Lillan Ellgren-Svensson och är skivbolagsdrottning!
Det är hon som ligger bakom Cool Candys skivframgångar och det var länge sedan hon kammade in sin första miljon..
- Grejen är vet du, att man ska spela in låtar som även en springgrabb kan nynna på. Den regeln har jag alltid haft - och jag lovar att den har gett resultat!
Lillan är ganska liten och fyllig. Hon är parant målad och helt klädd i svart, förutom byxorna som har svart botten med olikfärgade blommor som dekoration. Runt halsen hänger ett massivt guldkors.
- Pengar är inte roligt att prata om, säger hon, De för bara en massa elände med sej. Men det intressanta med mej är väl hur jag har lyckats med Cool Candys?
¤ Visst är det så, berätta nu hur det kommer sej att Cool Candys, som är amatörer, kan ha så många guldskivor. De fyra senaste LP-skivorna har ju sålt över 330 000 ex tillsammans!?
- Om vi ska ta det från början, säger Lillan, så var det min man Einar som startade skivbolaget Anette. När han gick bort 1972, efter en lång tids sjukdom, så var det bara för mej att ta över.
Skivbolaget Anette är ett litet bolag. Kontoret ryms hemma i källaren och det är en revisor som sköter de affärsmässiga göromålen.
- Hemligheten med Cool Candys skivframgångar ligger i en skivserie som heter Go´bitar. Grabbarna har helt enkelt spelat in andras melodier, de ska vara lättlyssnade, och sedan givit ut dom på mitt skivbolag. För övrigt är det jag som producerar grabbarna - ja, vi är som en familj.
¤ Lillans son Michael, 14 år, är också hemma i villan. Han har ett eget popband som Lillan snart tänker lansera.
- Vilken juste musik dom spelar, säger Lillan. Jag gillar pop; Deep Purple, Elton John men min stora favorit heter Tom Jones! Gud, vad han är sexig!
- Jag har faktiskt fått chansen att se honom på riktigt. Det är en kille i branschen som har lovat mej att få träffa honom i Las Vegas. Vi får se om jag åker...
Lillan som ogärna talar om pengar har tjänat en förmögenhet på sitt lilla skivbolag. Hennes Cool Candys har legat på Svensktoppen otaliga gånger och deras skivor säljer jättebra.
- Okay, jag tjänar pengar. Men glöm inte bort att jag betalar 85 procent i skatt. Grabbarna är amatörer och spelar bara i helgerna. Dom tar 6 000 kronor för en kväll och det tycker jag de är värda.
¤ Men varför blir de inte proffs? Jag har hört att de är helinbokade till 1976 års utgång. Cool Candys måste således vara enormt eftertraktade?
- Ja, det är dom, men det är lugna grabbar som vill ha vanliga jobb och inte flacka runt och turnera hela tiden. De är ju gifta och har barn.
I trappan till övervåningen hänger det en massa guld- och diamantskivor. Det är sådana som bolagen ger till sej själva när de sålt över 30 000 ex. De är snyggt inramade och Lillans stolthet.
- Men det känns inte lika högtidligt nu längre att beställa dom. Man har ju blivit van liksom...
¤ Lillan Ellgren-Svensson har själv ett extraknäck vid sidan om.
- Jag har haft en balettskola i över 20 år. Dansa är det bästa jag vet vid sidan om musiken. Jag lär ut såväl jazz som klassisk dans.
- En gång i tiden var jag med i en akrobatgrupp, säger hon och visar oss några enkla rörelser. Jag har jobbat med storheter som Lasse Lönndahl, Gunwer Bergqvist och Jan Lindblad. Ja, du vet, Janne var ju en mycket begåvad akrobat i sin ungdom.
Du är ensamstående mor som har balettskola, eget skivbolag, du ska sköta hemmet och Cool Candys ekonomi. Hur orkar du med allt detta? Du arbetar ju för tre...
- Jag har ett glatt humör och en vilja av järn! Det händer ganska ofta att jag kör grabbarnas buss när dom är ute och turnerar. Att köra buss och bil är det bästa jag vet. När Cool Candys tröttnar på mej ska jag bli chaufför! Jag har en Mercedes 280 SLE och den är min ögonsten. Folk säger till mej: "Varför har du inte en liten sportbil istället för den där stora?" Då brukar jag svara att om man blir påkörd så är det alltid bättre att bli det i en stor bil än i en liten...
¤ Lillans och Cool Candys skiv- och scenframgångar duggar tätt. Man lär ju bli mätt av berömmelsen. Hur är det med dej?
- Pengar har jag mer än nog av, men vad det gäller mina och grabbarnas framgångar så stiger de oss inte åt huvudet. Vi är lyckliga och glada när det går bra för oss.
Har du några nya artister i bakfickan?
- Jag har en del på gång som jag testat i studion. Just i dagarna har jag försökt att köpa en kåk där jag hade planer att bygga en egen studio. Men revisorn tyckte det skulle vara ett dumt köp. Så jag letar vidare. Det skulle vara skönt att ha en egen studio. Som det är nu får jag och grabbarna åka till Stockholm varje gång vi ska spela in en platta. Och jag som avskyr Stockholm...
SE ¤ Den 28 november 1974
PS! I bildtexten har det smugit sig in ett fel. Namnet "Lill-Björn" är fel. Han heter Tillbjörn Persson, och inget annat. /Roger
Moonlighters
Max Rogers - 1977
Delar av bandet.
Christers
FULL HAND - Laholm
Jan Öjlers
SCANIA -73
Är man nostalgiker så är man
I dag köpte jag den här på COOP i Piteå. Det är 50 år sedan jag såg den första gången, men den lämnade såna avtryck att jag i vuxen ålder bestämt gav den det bästa av betyg: Den bästa julkalender jag någonsin sett. Och då får ni säga precis vad ni vill. Jag hörde inte - vad sa ni? Jo jag tänkte väl det; ni höll med!
PIPPIS
I det här bandet fanns Åke Hallgren med. Åke är mannen som
skrev en av de mest välkända dansbandslåtarna genom tiderna:
GRÅT INGA TÅRAR. Thorleifs stora hit från 1975.
Thor-Erics med Nick Borgen
Idolaffischer som hängde i mitt pojkrum, 1971
Leif "Honken" Holmqvist.
Ulf Sterner. Fick en hälsning på fb av Pia Sterner, Ulfs hustru,
när jag publicerade den här bilden. Erik Lihm, fd Vikingarna,
berättade för mig att han bor granne med paret Sterner, så jag
bad honom att sända en hälsning från mig till Uffe Sterner.
Lennart "Lill-Strimma" Svedberg. Han avled i en bilolycka
den 30 juli 1972.
Hortlax
Söndag, den 26 november, 2017.
Tvättinrättningen, Bergsviken
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 10 juli 1947
Holgers Café, Bergsviken
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 3 juli 1947
"I takt med mina blodiga hostattacker, smög sig döden på allt närmare..."
Det har nu gått drygt 12 år sedan den där dagen jag fick diagnosen, lungcancer. Jag minns det mycket väl. I ett kalt och sterilt undersökningsrum på thorax i Umeå, sa min doktor utan omsvep att jag troligtvis hade en cancertumör i min högra lunga. "Den ser ful ut", minns jag också att han sa. Några dagar innan operationen hade jag börjat få svårt att andas. Jag var rosslig i bröstet och hade börjat få smärtor i både rygg bröst. På nätet hade jag läst att detta var nåt som var typiskt för lungcancer-patienter. Det tog ett tag att ta in: jag var en cancerpatient, som så många andra av mina olycksbröder- och systrar. Hade jag tur, skulle jag överleva. Men risken var stor att jag skulle dö. Så gick tankarna.
Några dagar innan avresan till Umeå, satt jag hemma i soffan och skrev. Jag hade magrat rätt mycket, också det ett illavarslande sjukdomstecken. Det jag skrev var en komisk historia om de minnen jag hade av en tandläkare i byn. Historien publicerades senare i lokaltidningen. Att skriva var det enda sättet att avleda tankarna. Vid den här tidpunkten var jag 47 år fyllda. Och för att trösta mig själv, så minns jag att jag tyckte att 47 år var väl en helt okej ålder att dö vid. I grannskapet hade en fyraåring dött nåt år tidigare. Jag skämdes nästan att ens tänka tanken att det skulle vara synd om mig. Fyrtiosju år (47) var ändå en någorlunda aktningsvärd ålder. Vi hade tre fullvuxna söner. 47 år på jorden, när somliga hade dött vid späd ålder. Jag slog bort tankarna, så gott det nu gick.
En sen kväll på sjukhuset i Sunderbyn, såg jag mig själv i badrumsspegeln och undrade hur det skulle bli. Att döma av mitt avmagrade ansikte så var det nåt som var fel. Det såg jag själv. Det gick inte ta sig förbi att min kropp inte lydde mig längre. Kläderna blev för stora, och i takt med alla mina blodiga hostattacker, smög sig döden allt närmare. I ca 3-4 månader hade jag burit med mig en inkräktare i min högra lunga. Den höll på att äta upp mig inifrån kändes det som. Sömnlösa nätter, med hostattacker som gjorde att hjärtat nära på höll på att slitas ut ur kroppen.
En dag på lasarettet i Piteå, där min pappa låg, kände jag för första gången hur hela struphuvudet snörptes åt. Som om ett bälte hade satts runt halsen för att sen dras åt. Andningen var tung. Jag var tvungen gå ut ur rummet där pappa låg, för att få en nypa luft på balkongen. Då var paniken nära.
Halva mitt liv hade jag spelat. Trummandet startade i 5-6-årsåldern, och fortsatte. Fem olika band hade jag avverkat. Det kändes skönt att veta att jag i alla fall hade lämnat några avtryck här på jorden. Det bästa avtrycken var givetvis sönerna, Andreas, Robert och Daniel. Och förstås hustrun Elisabeth. Mina föräldrar var till åren komna. Min far hade nåt år tidigare insjuknat i Alzheimer. Den 10 januari 2005 flyttade han in på Hortlaxgården. I samma veva blev jag sjuk. Dålig tajming, kan man tycka.
Jag åkte in och ut på lasarettet i Piteå. Även några besök på Sunderbysjukhus. I början av mars 2005, skulle man göra en bronkoskopi-undersökning. Jag blev inlagd två dagar. När den vedervärdiga undersökningen var över, böjde sig min läkare över mig och sa att jag hade en förändring. Detta hade vi vetat tidigare, men nu stod det skrivet svart på vitt. Nu fanns ingen återvändo. "Vi måste bort med ca 75% av din lunga". I Umeå ville man ta bort hela lungan.
På sjukhusrummet kom överläkare Hugo Hagstad, med sitt följe. Han tittade på mig och berättade att jag måste opereras omgående. "Vi har redan pratat med thorax i Umeå, dom meddelar dig". Så gick han vidare. I mitt omtöckande tillstånd hade inte poletten ramlat ner där den skulle. Jag var tvungen vända mig till Elisabeth som satt bredvid min säng. "Vad sa han..?". "Du måste opereras" sa hustrun. "Ska jag...?". "Jodå, Roger, du ska".
En marsmorgon klockan 8.00 klev vi in i Norrlandskusten. En buss som stod väntande vid Busstationen i Piteå. Daniel, våran yngste son skjutsade in oss till stationen. Vi tog att farväl, och sen så åkte vi mot ett okänt mål. Åtminstone kändes det så. Umeå hade jag endast fina minnen av. Här hade jag spelat några gånger. Umeå, musikens stad. Och björkarnas.
Dagen därpå, efter en natt på patienthotellet, så anmälde jag min ankomst. Jag fick en säng på avdelningen. Hängde in mina kläder. Klockan 15.00 hade jag tid hos en lungläkare. Dessförinnan skulle jag undersökas av en kvinnlig läkare. Jag satt vänd med ryggen mot henne. Framför mig kunde jag se både henne och mig själv i en spegel. Så småningom anlände ytterligare en läkare, en man i ung ålder undersökte mig också. I deras ansikten avläste jag att de inte gillade vad de hörde. De tittade på varandra, och liksom skakade på sina huvuden. Då ramlade mina tankar ner i ett djupt och bottenlöst hav av sorg och förtvivlan.
Klockan 15.00 kom den norske lungläkaren Hans Petter Ilgruben in genom dörren. Han bad oss sitta ner. Rummet var kalt och vitmålat. Jag kände den där hemska frossan i min tunna kropp. Så bad han mig att ta av skjortan. "Du vet väl att vi tror att du har en lungcancer", sa han. "Jag har tittat på dina röngenplåtar tillsammans med mina kolleger. Vi är rätt säkra på att det är en cancer. Å den vill du väl att vi ska ta bort", sa han. "Absolut", sa jag. Det var då han tog en tuschpenna och ritade var man skulle skära. Från ryggens mitt till mitt högra bröst.
In på operationen på thorax i ett dåsigt tillstånd. Där låg jag naken med en vit särk som täckte det mesta. Man skulle göra en ryggbedövning. Vilket gjorde att jag fick lägga mitt trötta huvud mellan brösten på en sköterska. Det var det enda positiva den dagen. Ursäkta mig, men detta kan INTE betecknas som sexuella trakasserier. I så fall var det jag som blev tafsad på. "Nu ska du få sova, Roger", och efter en sekund så var jag borta.
På uppvaket låg jag en stund med respirator. Man hade varnat Elisabeth för att det kunde upplevas som obehagligt. När jag kom till ett någorlunda liv, så såg jag två suddiga personer stå vid min säng. "Klia min näsa", var det första jag sa till hustrun. Hon kliade. En sköterska med en röd pärm under armen, log med hela sitt ansikte när hon berättade att tumören var en godartad tumör. Och nån eventuell cancer var det nog inte tal om. Men för att säkerställa sig, så hade man under operationen avlägsnat en liten del och skickat upp till patologen. Det visade sig att den läkare som undersökte min lunga var Bertil, som var gift med min kusin. Både Ulla och Bertil kom senare ner på avdelningen för att hälsa på. Men av detta minns jag inte så värst mycket.
Den tre månader långa resan med en tumör i lungan, slutade alltså lyckligt. Men jag fick mig en rejäl tankeställare på vägen. I dag är jag fyllda 60, jag har fått ytterligare fler år på den här jorden. Det som var tråkigt var att min far dog några veckor efter min hemkomst. Trots sin sjukdom, så hade hade han då och då frågat var jag var. Den dagen jag återvände började han gråta. Jag tror att han kände på sig att nåt var galet.
Livet, detta oförutsägbara, som vi oftast tar för givet. Den här upplevelsen har gjort att jag tänkt om - rejält. Livet kan närsomhelst ta slut. Men varför måste man först drabbas av sjukdom innan man förstår på riktigt?
Efter operationen fick jag gå på koll i några år. Trots att man sa att det var en godartad variant, så var man ändå inte riktigt säker. Nu har det gått några år sedan jag kollades. Men i nuläget så känns det rätt hyfast. Det enda som påminner mig om den där dagen, är ett cirka 30-40 cm långt ärr efter operationen.
PS! Och jag trummar fortfarande.
ROGER LINDQVIST
RONNIE PETERSON - i svår krasch - 1978-09-10
Efter en svår krasch på Autodrome, Nazionale, Monza, i Italiens Grand Prix, den 10 september 1978, så avlider Ronnie Peterson, på operationsbordet dagen därpå på grund av en blodpropp. Tragedin var därmed ett faktum. Tävlingen sändes i TV söndagen den 10 september. Jag låg i lumpen vid samma tillfälle, men hade permis den här helgen. Jag och min far och troligivis min svåger, Henning, satt och tittade på de här otäcka TV-bilderna. Lördagen de 9 september spelade Rolf Åhmans orkester på Forum i Luleå. Jag hade troligen fått permis pga min spelning. Så där satt jag framför TV:n den där söndagen, smått yrvaken och fick mig en ordentlig chock. Inte bara jag, hela landet.
Marilyn Monroe /1953
metoo
I Åbyskolan i Haninge i Stockholm, har tre killar i 3:e klass, sexterroriserat flera 10-åriga tjejer. Man har släpat ut flickorna i en närbelägen skog och där hotat våldta dem. Pojkarna har slagit tjejerna i ansiktet, och även hotat våldta och mörda deras föräldar. Skolledningen har inte reagerat. Killarna är av utländsk härkomst. Detta är ingen enskild händelse, flera rapporter berättar att det sker på många andra ställen också.
Det här får mig att tänka på den pågående metoo-rörelsen, där det varje dag avslöjas nya sexuellatrakasserier. Men varför saknar dessa utsatta 10-åriga tjejer sin röst i metoo? Varför vill man inte prata om det som händer? Det gör att metoo känns innehållslöst, och inte så trovärdigt som man vill basunera ut. Om man nu vill alla kvinnors bästa, varför glömmer man då dessa unga tjejer?
Roger Lindqvist
VIKINGARNA
Accent
Nils-Eriks
Lill-Magnus
Flamingokvintetten X3
GRUNDIG 1960
Kusinerna 1986-06-29
Den 29 juni 1986 tog jag den här bilden på JOEL, ANDREAS, IDA, DANIEL och ROBERT. Den här dagen var vi på besök hos Roger och Ulla-Mai i Vistträsk. I dag ha de små blivit fullvuxna med egna familjer. Joel och Daniel är bröder, liksom Andreas och Robert. Idas bror Erik var inte född, inte eller Andreas och Roberts lillebror Daniel.
POLARNA
¤ Göran Forss
¤ Kjell Mattisson
¤ Janne Holmberg
¤ Pär Björck
Tack, för att ni förstörde ett fint land! Än en gång - TACK!
Det förstörda landet kommer så småningom att överlämnas till våra barn och barnbarn. Vid valet 2018, vet jag vem jag INTE skall rösta på. Varje dag slås det nya spikar i landet Sveriges kista. Många är tack och lov välmedvetna om det som sker. Tyvärr ännu fler som fortfarande famlar i blindo, och blint lyder staten. För kännedom: Jag kommer pga vissa orsaker icke att medverka vid Moder Sveas begarvning.
Roger
Yngve Forssélls orkester /1977
Brynäs IF - 1966
STREAPLERS /1965
¤ GERT LENGSTRAND
¤ HÅKAN LILJEBLAD
¤ BJARNE LUNDQVIST
¤ GÖRAN LILJEBLAD
¤ LASSE LARSSON
Skam den som ger sig
Hörde jag rätt?
De personer som påstås ha tafsat på kvinnor, åker med omedelbar verkan ut från sina respektive arbetsplatser, och ut i den sibiriska kylan. Lotta Bromé, inräknad! (inte så att jag älskar eller hyllar dem... men...)
IS- mördare, från krigets Syrien, som i många fall har flera liv på sina samveten, och blod på sina händer skall återanpassas in i det svenska samhället?
Återigen, hörde jag rätt?
Jo, en sak till...
Nazister, inget jag eller tycker om, men man har i SVT och andra kanaler börjat bygga upp en skrämselpropaganda om eventuella nazi-attacker. Läste häromdagen om ett "farligt" nazimöte i södra landsändan. 71 medlemmar var på plats för att heila och ha sig och dricka öl. Inte alls bra. Men jag har nog större skräck för de ca 1000 IS-sympatisörer som vandrar fritt i vårt land. SÄPO pratar om vissa terrorceller som snabbt kan gå till attacker.
Vår kära television har en förmåga att i tider av oro, attacker från islamister på öppna gator, ta bort fokuset och istället rikta uppmärksamheten mot något helt annat. Man kan på så sätt slippa obehaget med att behöva krypa till korset med den bittra sanningen, som tillhör den egentliga faran.
Martin Timells bok om snickerier, har dragits tillbaka från Norstedts förlag. Han får liksom inte finnas mer. Alla spår skall suddas ut. Då och då så intervjuas fd kriminella grova brottslingar i TV. Bl a har TV visat en slags dokmumentation om det berömda helikopterrånet, där en av de inblandade fick tillfället i akt att "tala ut". Mannen ifråga hade även mördat en person.
Roger Lindqvist
Hyr-TV
The swingin (Norrbotten) sixties
Lapp /1959
Tanter som tafsar
ESSO /1939
Ante & Danne
Här får storebror Andreas behandling av lillebror Daniel för sin onda rygg. Rygg-behandlingen sker hemma på köksgolvet hos mor och far.
Min "nya" radio från 60-talet
Min "nya" radio i sin originalkartong.
Inköpt på Åströms Motor & Radio i Piteå nångång under 60-talet.
Nu ska jag lyssna på Tio-i-topp, Kvällstoppen,
Det ska vi fira, Svensktoppen, Sveriges Bilradio
med C G Hammarlund och naturligtvis Melodiradion.
Grynet Mollvig /1969
URSNYGG! (Får man säga så, i landet Sverige idag?)
Eller måste man be om ursäkt?
C G Hammarlund /1959
Martin Schibbye - Revolutionär kommunistisk ungdom
Martin Schibbye och Johan Persson, blev omkrivna när de blev tillfångatagna i Etiopien 2011. Det dröjde 14 månader innan journalisten Schibbye och fotografen Persson blev frisläppta.
Martin Schibbye, har ett förflutet som redaktör för Rebellen, Revolutionär Kommunistisk ungdoms tidning. Schibbye, är även en beundare av Josef Stalin.
Schibbye, har även prisats för sina insatser:
¤ 2011 - Jan Myrdals lilla pris - Robespierre priset.
¤ 2012 - Publicistklubbens pris till Anna Politkovskajas minne.
¤ 2013 - Ludvig Nordströs priset tillsammans med Johan Persson.
¤ 2016 - Eldh- Ekblads-priset.
¤ 2017 - Martin Luther King priset.
Man kan ju ta och begrunda citatet av Martin Schibbye, som ses härovan:
"SVERIGE KAN BARA OMDANAS MED VÄPNAD REVOLUTION."
På en bild av en av de demonstrationer som Schibbye deltagit i, så fanns även Sven Wollter med i tåget. Wollter, fick en gång frågan om han tog avstånd från Nordkoreas Kim Jong-un. Svaret blev ett NEJ!
Som ni ser så finns det revolutionära kommunister i landet som propagerar för en väpnad revolution.Och inte nog med det; dom får fina pris för det också. De belönas av svenska staten.
ROGER LINDQVIST
Mor, far och syster
Mamma och pappa, sommaren 1977 i Dalarna.
Gerd, min storasyster, den 19 juni 1986.
Ibland så undrar man...
...om både det ena...
...och det andra... och ändå lyser svaren med sin frånvaro.
Familjen LUNDGREN - Vistbäcken,
BILDEN. Familjen Axel Lundgren, Vistbäcken, Vistträsk. Sittande fr v Elma, Elsa och Axel. Stående fr v Siri, Inga, Åke, Ruth och Greta. Av de sex syskonen är det endast Inga som lever idag. För några veckor sen så hälsade vi på henne, Elisabeth, Daniel och jag. Eftersom våra tre söner, aldrig fick tillfälle att träffa sin mormor, Ruth, så var Daniel väldigt intresserad av att möta Inga. - Detta är det närmaste du någonsin kommer din mormor, sa jag innan vi åkte.
Det blev ett trevligt möte. Inga tycktes mig vara så lik sin storasyster Ruth, t.o.m. rösten lät densamma. Elisabeths mor Ruth, avled den 15 mars 1980 hon blev 49 år gammal. Inga, berättade att deras mamma, Elma Lundgren, en gång hade en slags föraning om vad som komma skulle: - Jag har en känsla av att Ruth inte blir så gammal. En spådom som slog in, tyvärr.
AXEL LUNDGREN som ung. Han föddes i Råbäcken, Lillpite.
Axel, jobbade som skogsarbetare.
ELMA LUNDGREN f. OLOFSSON Nattberg, Vistträsk.
Elma, var sömmerska.
RUTH ÖHLUND f. Lundgren (1930-1980).
Elisabeths mor, som tyvärr aldrig hann
uppleva våra barn.
INGA HOLMSTRÖM - lillasyster till Ruth. Roligt att träffa dig Inga.
Ett besök vi måste göra om. Likheten var slående med Ruth.
"Den som är utan synd, kastar den första stenen"
¤ FREDRIK VIRTANEN ¤ OISIN CANTWELL ¤ SOREN ISMAIL ¤ LOTTA BROMÉ ¤ EHSAN FADAKAR ¤
Alla har de på ett eller annat sätt, kastat stenar, inte bara en, utan flera stycken mot dem som man anser inte vilar på samma slags värdegrund som dem själva. Vad Lotta Bromé beträffar, så har hon inte använt sig av stenbumlingar, men hon har liksom sina manlig kolleger sexuellt ofredat och tafsat på olika personer.
Fredrik Virtanen, har enligt uppgift begått våldtäkt. Så även med Oisin Cantwell. "Komikern?" Soren Ismail, har även han enligt uppgift ofredat och våldfört sig på det motsatta könet. Ehsan Fadakar, är under utredning för våldtäkter. Virtanen och Cantwell, jobbar båda på Aftonbladet. Lotta Bromé, är avstängd på sin arbetsplats på Sveriges Radio.
Avslutningvis, kan man kalla dessa för dubbelmoralister. Man har sagt ett - men gjort nåt helt annat. Medan Martin Timell och Lasse Kronér, skvalpat runt i massmedia, så har de övriga knappt nämnts i nyhetsrapporteringen. VARFÖR?
¤ FREDRIK VIRTANEN ¤ OISIN CANTWELL ¤ SOREN ISMAIL ¤ LOTTA BROMÉ ¤ EHSAN FADAKAR ¤
PS! Nu har även skådespelaren ÖRJAN RAMBERG utpekats. Vem står näst i tur att avrättas socialt? En kvinnlig krönikör på AB önskar av hela sitt hjärta att "jag hoppas att många film- och tetatekarriärer tar slut, för alltid". Jojo, "den som gräver en grop åt andra, faller själv däri", fick jag lära mig.
Roger Lindqvist
Könsseparerade konserter - del 2.
Senast nytt gällande uttalandet om att skilja män och kvinnor åt, är att personer som "opererat om sig" mm äger rätten att få inträde på konserterna. Frågan som blivit alltmer vanlig är: vart är vi på väg som land? För ca 2-3 år sedan väckte en kvinnlig FI-politiker idén om att förbjuda vita män att gå på restaurang. Gudrun Schyman, fällde denna kommentar: En riktig man, är en transsexuell kvinna. Som att "peppra" diskussionen ytterligare, så kom Liberalernas ungdomsförbund med det geniala förslaget att det skulle vara tillåtet att ha sex med döda.
Personligen så upplever jag alla dessa "lysande idéer" som djupt stötande. Men det här kan väl bäst sammanfattas på detta sätt: lögnen och dess hyenor har blivit rumsrena, och det mer sanningsenliga har kommit på skam. Vad är då naturligt och normalt? Svar: MAN STIFTAR INTE LAGAR SOM LEGALISERAR SEX MED DÖDA!
För 1-2 år sedan hördes ideliga rapporter om tafasande utrikesfödda ensmkommande på våra badhus runt om i landet. Jag har själv personliga erfarenheter, när man skrämde en ung tjej på ett badhus nära mig. Sen så blev det tyst. Igår läste jag om en läkare som övervägde att stämma en tidning för förtal. Anledningen var följande, under en period så läste vi i media om "apatiska barn". Den nämnde läkaren hävdade bestämt att det fanns ingen apati. Det hela berodde istället på barnets föräldrar. Han fick mycket reaktioner på sitt uttalande. I dag hörs ingenting om "apatiska barn". Massmedia har valt att inte skriva om det. Enligt läkaren beror det på att allt var en enda stor lögn.
Fortsättning följer...
Lill-Babs & Lasse Berghagen /1965
Lasse Berghagen, 20, är det senaste tillskottet till den alltmer ökande skaran av gitarrspelande sångare. Men skillnaden mellan Lasse och de flesta andra är stor. Här är plötsligt en kille som vågar ösa på ordentligt - det svänger skönt om honom till omväxling från alla våra snubbar som står och mumlar i skägget och förstrött tar ett ackord då och då. Han skriver sina visor själv med och det så pass bra att Lill-Babs köpte några för sin show. Dessutom har hon handlat gitarr åt Lasse - han lånade nämligen en förut när han skulle komponera! Fröken Svensson är snäll hon!
Lasse Berghagen, skulle bli student men lade av studierna och började jordbruka istället. Han spelade litet till husbehov och hade egentligen inte alls tänkt sig att börja spela på allvar. Faktum är att det var Curre Pettersson på Karusell som hörde honom och mer eller mindre övertalade honom att sätta igång. Tack för det Curre - vi tror nämligen att Lasse kan bli mycket, mycket bra och unnar hela Sverige att få höra mer av hans speciella vissångarkonst.
-----------------------------------------------------
IDOLNYTT ¤ 1965
PS! I den ursprungliga originaltexten, så får Lasse Berghagen heta Lasse Bergendahl. Författaren av originalet - i Idolnytt - hade med andra ord ingen större koll på herr Berghagens rätta identitet. 2017 så är det väl ingen som skulle döpa honom till Bergendahl?
Lollipops /1965
POP-NYTT! /1967
Charlie Watts, Zildjian cymbal - Stones i Sverige /1965
Under besöket i Sverige, så passade nån långfingrad person på att lägga beslag på Charlie Watts ridecymbal av märket Zildjian. "Den stora cymbalen" kallas nämligen för ridecymbal. Märket Zildjian är turkiskt. Ett högklassikt val av mr Watts.
Renskav & skoskav
Har ni hört om den äkta mannen som skulle handla renskav? När han kom hem så hade han tyvärr inget renskav, istället skoskav. Så kan det gå, när man måste gå flera kilometer för att inhandla en ren med skav. Eller var det inte en skavd ren? Nja, ren med skoskav...? Eller skoskav utan ren...? Renskodd ren med skav? Vänta nu, när började renar använda skor? Till och med skavda skor. Tja, hur som helst, det blev inget renskav den kvällen. Sa mannen, när han kröp ner under renfällen.
Roger
Könsseparerade konserter...
Yes! säger många, Äntligen! säger andra, nu blir de könsseparerade konserterna en verklighet. Superlativen haglar som spön i backen en hösttrist septemberdag.
Men hallå... vänta nu... hörde jag verkligen rätt? Vi tar det från början: en konsert, med endast kvinnor. Jag har ingenting emot att kvinnor möts på tu man hand. Det är inte där själva faran ligger. Faran, ligger i stället i den där tanken att män inte är välkomna på grund av (ja fråga "metoo-rörelsen"). I en tid då alla män målas upp som den onde själv, så är jag icke ett dugg förvånad över dessa beslut. Det ligger som sagt i tiden.
Varje tid har sina demoner. Året 2017 heter demonerna: Kalle, Pelle, Oskar, Ville, Åke, Hasse, Tobbe, Jörgen - och varför även inte Roger? I dag är jag en 60-årig gubbe, som i mångas ögon är fel ute. Men glöm inte bort att jag då vandrat i sextio år på jorden. Och det jag ser i dag, saknar nära på motstycke när jag ser hur tvivelaktiga saker så smått har slagit rot och börjat att normaliseras.
"Kvinnor som mördar", heter en programserie på en av våra många kanaler. Kvinnor som förgiftar sina äkta män med bl a kylarvätska, eller andra raffinerade metoder, som skulle få Charles Manson att framstå som Stig-Helmer i Sällskapsresan. Kan man då jämföra? Jo varför inte. Medan alla män är våldtäktsmän, mördare, bedragare, tjuvar i största allmänhet, så framstår alla damer som ett mellanting mellan Mona Lisa och Moder Theresa.
Det är ovärdigt i en demokratur... förlåt DEMOKRATI, att dra alla över samma kam. Det var det allra första man sa efter attacken mot World Trade Center den 11 september 2001. President Bush vidhöll bestämt i sina tal att, Alla muslimer är inte terrorister!
När kommer då statsminister Löfven att säga: Alla män är inte våldtäktsmän...?
Jag är övertygad om att en dag kommer man att blicka tillbaka på den här tiden i vår historia och avkräva svar: HUR TÄNKTE NI?
ROGER LINDQVIST
Dansbandet Drifters med sångerskan Erica Sjöström.
I framtiden lär Erica själv få åka ut på turnéerna. Gubbarna
får vackert stanna hemma. Detta pga könseparerat tänkande.
Eventuella barn blir framställda i laboratorium, eftersom
en karl och en kvinna i sänghalmen också blir ett minne blott.
Johnys orkester - Mönsterås
Centralskolan i Pitholm
Piteå havsbad
Kent-Eriks - Lövstad
Lill-Babs /1967
Wizex /1974
Sven-Ingvars
JAN ÖJLERS
Tryggheten som försvann
Ny statistik visar att antalet brott rusar i höjden. Våldtäkter, mord, misshandel, rån och bedrägerier. Och ändå finns det många konstiga filurer här i landet, som påstår att så icke är fallet. Men en sak har jag lärt mig; att respektera mina meningsmotståndare. Tyvärr, så finns det även många som gör tvärtom. Det vill säga, man visar en arrogans och nonchalans mot dem som tycker annorlunda.
I dag är jag helt "politiskt fri". Jag har inget parti som jag betraktar som mitt. Det känns skönare så. Allt det jag säger och uttrycker kommer från mig privat och personligt, jag är inte talesman för ett speciellt parti eller ideologi. I mitt fall så är det det sunda förnuftet den röda tråd jag försöker att följa. Ett exempel: om någon person ber mig köra med bilen in i ett träd, så gör jag inte det. Ett litet exempel på hur det sunda förnuftet verkar.
Ibland blir jag nästan rädd då jag hör hur människor tänker. Vid ett tillfälle så var det en dam, som tyckte att det tiggare som kommit hit till landet, gärna kunde åka fritt på våra gator med sina ibland obesiktade- och oregistrerade fordon. Hon tyckte att det skulle gå bra att göra så. Det spelade ingen roll om än bilarna inte hade bromsar eller var i kördugligt skick. Såna människor gör mig livrädd. Märk väl; detta är endast ett av många exempel.
Om vi nu skulle tänka så alla vi som bor i landet, så vore lika med ett samhälle utan fasta regler och bestämmelser. Dessa personer skrämmer mig. Och hon är långtifrån ensam om sina konstiga åsikter.
"metoo"-rörerelsen fortsätter att vinna mark. Själva syftet har jag inget emot. Men det är tillvägagångssättet man gör det på. Att hänga ut personer i sociala medier, och anklaga dem för både det ena och det andra, är i mina ögon straffbart. I en rättsstat som Sverige, måste både polis- och domstol vara inblandade. Man dömer inte folk i Aftonbladet eller Expressen. Det är som sagt domstolens sak att avgöra. Ändå så fortsätter eländet dag för dag.
Häromdagen kom en uppgift om att en känd skådespelare som avled 1957, var en man som ofredade det motsatta könet. Uppgiften presenterades (som brukligt) i våra medier. Osmakligt! Det som gör mig konfunderad är att man väljer att bortse från de utrikesfödda som i många fall toppar statistiken gällande våldtäkter mm. Där har man gjort det lätt för sig genom att mörklägga det som nu sker dag för dag i vårt samhälle. Av den anledningen så blir "metoo"-rapporteringen skev. Vill man på allvar tvätta den smutsiga byken så måste allt upp på bordet.
I den här stunden så har jag ingen större förhoppning att så kommer att ske. Man kommer att fortsätta att titta enögt på de problem som utspelar sig framför våra ögon dag för dag, vecka för vecka och år efter år. Stefan Löfven, är för mig en stor och djup besvikelse. Vi är båda födda 1957. Men där slutar också alla eventuella likheter.
Roger Lindqvist
Man kan inte låta bli att undra...
...jag tror att jag vet, vad man vill dölja...
Laila Westersund /1965
"Lymmelkörtlarna"
Som barn hade jag tidvis problem med min hals. Och jag minns än i dag vad den buttre magister Sundén sa, när jag äntligen kom tillbaka till skolan: Ja du "gösse" (gosse) du verkar ha en problematisk hals".
Det var nog bland det snällaste ha sa till mig under de tre år som jag hade honom som lärare. Detta får mig osökt att tänka på den där lilla pojken, som också hade halsproblem och ständigt svullna lymfkörtlar. (som mig).
Den lilla gossen kom så en dag tillbaka till sin klass, och hans lärare frågade vad doktorn hade sagt.
- Farbror doktorn sa att jag hade svullna lymmelkörtlar!
TOMMYS
Tommy Höglund, till höger i bild, blev senare organist i Sven-Erics från Hudiksvall.
Statsrådet Ulla Lindström, 1955
Thor-Erics /1969
THORLEIFS
En av de allra första idolbilderna...
...en av de sista innan uppbrottet.
VOLVO - 1965
Monotones - Eskilstuna 1974-09-25
The Caretakers - Jönköping
Till höger: en ung trummis vid namn Stephan Möller.
Han spelar i dag med legendariska The Spotnicks.
Dansband, all the way baby!
Bara en katt kan njuta så
Sam-Sam, tager sig en lunchvila.
Steve McQueen /1968
Håller definitivt inte med
HasseåTage, två legendarer. Enligt min uppfattning så
är det tunt på den fronten i dag i landet Sverige, 2017.
DANNYS
Stefan Borsch orkester /1992
Första bilen /1976
Så här såg den ut: min allra första bil. En Datsun 1200 inköpt på Forslunds i Piteå, i början av 1976. Pris: ca 8.000. Om jag inte minns fel så hette försäljaren Arne Holm.
Min första videobandspelare. Den köpte jag på Beliva på Storgatan i Piteå, 1978 för ca 5.000-6.000 kr. Jag fick den till och med hemlevererad av en av butikens försäljare. Bland de första jag spelade in var filmen Sven Klangs kvintett. Jag låg i lumpen och under tiden så köpte jag mig en Volvo 242 årsmodell 1976. Det började gå rykten om att "Lindqvist är förmögen" på luckan i Boden. Eller som nån av kompisarna sa: - Å, vem fan har råd att byta kärra när man ligger i lumpen å tjänar 14 spänn per dag - jo Lindqvist! Nåja, förmögen var väl att ta i, men jag tjänade en bra slant genom mina spelningar. Under tiden i lumpen fick jag tillbaka 14.000 kr på skatten. Jag kom hem till Trädgårdsgatan i Piteå en tidig morgon efter en spelning. Elisabeth vaknade, och lite yrvaket berättade hon att min pappa hade ringt och meddelat den glada nyheten.
Jag hade även turen att få återgå till mitt gamla jobb på Furunäset efter muck. Visserligen så var jag endast vikarie, men jag jobbade rätt mycket. Nåt år därpå så fick jag fast anställning. Då bodde vi på Furubergsvägen 6A. Då Andreas kom till världen hade vi flyttat in i en annan lägenhet, på samma område fast på Furubergsvägen 4A.
Ishockeyhjältar från förr
1966-67.
1967-68
1967-68
1967-68
1970-71
BRYNÄS - 1972-73
1969-70
BRYNÄS - 1967-68
1973-74
1967-68
Legend-varning!
1955
VM 1969.
1967
Ännu en legend: Leif "Honken" Holmqvist, VM 1969.
1973
1972-73
1968
1966
1969
1969
Rikard Wolff död
Skådespelaren tillika sångaren, Rikard Wolff, har avlidit, efter en tids sjukdom. Han blev 59 år gammal.
Brandbilar 1960-tal
Kvinnor som kladdar på män...
Vi spelade på ett ställe i Norrbotten. Efter spelningens slut, när vi skulle packa ihop våra instrument kom en berusad tjej och kladdade på mig. Jag var inte ett dugg intresserad. Vad kallar man det då? Sexuella trakasserier eller övergrepp? Här finns nog ett stort mörkertal skulle jag tro. Jag har sett både ett och annat ute på de platser man besökte under 30 års tid. Det var många kvinnor som var på jakt efter män. Ibland en desperat jakt innan danskvällen var över. Jodå, skulle jag berätta allt så skulle nog till och med datorn rodna. Det fanns kvinnor som nära på kunde sluka hela orkestern med sina ögon.
The Hounds /1967
POP-NYTT! /1967
HIT 30 /1967
SHANES /1966
BILD: Den här färgbilden togs i Åbyhallen i Rekarne och här ser vi alltså Kit, Torra, Lennart, Tommy och Svante i sina nya scenkläder. Foto: Rolf Bergström - Popbild.
BLOMS MÖBLER AB - PITEÅ /1958
BELIVA - Bo Lindvall AB /1960
Ronnie Peterson /1974
Kvinnor kan - också.
Det här hände för många år sedan, en bekant som var snällheten själv, mötte en dam som var några år äldre. Från början såg allt rätt så bra ut. En dag så kom damen körande i en fin bil. Men det var inte hon som hade betalat den. Det var hennes särbo. Det började viskas om att damen inte var honom trogen. Medan han jobbade hade hon manligt sällskap, bakom hans rygg. Detta pågick en tid. Tills hon en dag togs på bar gärning. Min bekante sa inte så värst mycket. En dag så gjorde han slut. Så där stod han där, och såg "sin" bil åka iväg till södra Sverige. Det var inte endast bilen, det handlade om rena pengar också.
Många år därefter, så sa han vid ett tillfälle att han hade varit för snäll. Han hade blivit bedragen både på pengar och på sitt förhållande. Som rubriken säger: KVINNOR KAN - OCKSÅ!
Putte Wickmans sextett /1953
BILDEN: En repetitionsbild med fyra sjättedelar av ensemblen, fr v. Putte, Sune och Hasse och vid pianot den kolossalt populäre Reinhold Svensson. Gemensamt utformar musikerna arrangemangen, inte ens de svåraste fraser föds på notpapper utan växer fram ur melodiken, harmoniken och en spelglad vilja att göra något i sitt slag utsökt.
Putte Wickmans sextett har de senaste åren varit Sveriges mest eftersökta turnerande jazzband. Och kommer att förbli det ett bra tag vad som än skulle råka hända inom svensk jazz den närmaste tiden, tack var den fina publicitet som följer med t. ex. varietéengagemanget på China nu i maj och de stora framgångarna i Tyskland. Den fjärde juni har sextetten sommarturnépremiär i Arvika Folkets park och har varenda kväll bokad hela sommaren. I höst bär det av till Tyskland igen (sextetten är lika populär där som här: under en månads tid gjorde den en gång en bandinspelning per dag för tysk radio). Därefter nya turnéer i Sverige - arrangörerna köra redan - och grammofon och radio och ... Ja, det är just nu inte möjligt att se var den där tråden slutar.
Sextetten debuterade på Nalen 1948. På sätt och vis var den gammal i gården där då, men med jazzfiolisten Hasse Kahn som ledare. När Kahn inkallades till militärtjänstgöring övertog Putte Wickman ledningen och stöpte om sextetten till den grad att det är befogat att tala om debut för en helt ny ensemble. Hittills hade den småbandsjazz i vilken en klarinett ingick som en viktig del följt de linjer som Benny Goodman drog upp på 30-talet. Men Putte Wickman kom med något nytt: en jazzmusikalisk stil som efter pianisten Lennie Tristano skulle kunna kallas "tristanoistisk". Tristano oh det modernistiska gänget kring honom öste idéer ur en viss typ av slavisk konstmusik, exempelvis Mussorgskij (operan "Boris Goudonov"tonmålningarna (En natt på Blåkulla"" och "Bilder från en utställning").
Tristanoismen gjorde liksom "bebop" och "cool music" revolt mot 30-talets orkesterkubism och småbandsnaturalism, sköt de enkla melodierna på de enkla harmonierna åt sidan för att låta sin experimentlusta explodera i ganska våldsam expressionistisk kolorit. Men det var intellektuellt kyliga explosioner - "hot music" och "feeling" överläts utan saknad helt åt den äldre jazzgenerationen. Putte Wickman var en av den första som målmedvetet gick in för den moderna jazzen och hans sextett väckte stort uppseende (fast publiken förhöll sej rätt kallsinning till den och jazzkritikernas superlativer). Men sextetten hade inte blivit tristanoistisk för att den ansåg detta vara det slutliga idealet eller målet. Tristanoismen var den plattform från vilken sextetten tog språnget ut i jazzkonkurrensen.
BILDEN: Medlemmarna i Sveriges mest eftersökta jazzensamble, fr. v. gitarristen Kalle Löhr (med från början), klarinettisten Putte Wickman, vibrafonisten Sune Svensson, bassisten Hasse Burman, pianisten Reinhold Svensson (också med från början) och batteristen Sture "Stubben" Kallin. Ett fint gäng!
Så småningom blev sextetten mer wickmansk, eller kanske wickmansk-svenssonsk (Reinhold Svensson, pianisten, betydde mycket för den fortsatta utvecklingen). Publiken vande sej vid de extrema, ofta bisarra fraserna och harmonierna och njöt storartat av de kyliga virtuosa klangerna och passagerna. Och i samma veba som Nalenchefen beslöt sej för att inte behålla Putte Wickmans sextett slog den definitivt igenom. Förr var det ksnake farligt att bli helt hänvisad till turnérandet - det var ofta bevis på att orkestern inte längre höll måttet i Stockholm. Nu är det inte längre så, i varje fall inte alltid: för Putte Wickmans del har turnérandet bara betytt en allt större popularitet.
På China gör den wickmanska sextetten sitt första försök att göra nånting mer än bara spela jazz. Men på turnéerna får den inte "förfalla till show". Publiken tillåter det inte, den ska apela jazz - först till dansen, sen under det ca tre kvart långa s. k. scenuppträdandet, däefter till dansen igen. Sextettens arrangemang skrivs aldrig ner på notpapper för att därefter inövas - som fallet är hos flertalet andra småband (och naturligtvis alltid hos orkestrar). De växer fram under repetitionerna, de diskuteras, prövas, övas finputsas. En helt ny flora av jazzmelodier har vuxit upp efter revolten på 40-talet, melodier med mer utvecklad och avancerad harmonik och med intervaller och fraser som var otänkbara tidigare (ungefär samma sätt som skett inom konstmusiken med kvartsstoner och tolvtonsskalor). Det bländverk som måste travas på de tidigare, enkla melodierna är inte längre nödvändigt för att göra intryck på lyssnarna - därför är Putte Wickmans musik (och strängt alla modernisters) mindre bullersam, de ytliga medel som exempelvis Jazz at the Philharmonic i så stor utsträckning använde sej av behövs inte: musiken går in ändå.
BILDEN: Kalle Löhr och "Stubben" Kallin i "den chinesiska nationalsången på vårt vis", ett uppskattat shownummer på China och sextettens första shownummer över huvud.
BILDEN: Även om man inte är fullt införstådd med Hasse Burmans fingerpromenader på basens greppbräda rycks man med av hans spelglädje. "Det är roligt att kunna göra allt det här på ett musikinstrument".
Putte Wickman har egentligen aldrig brytt sej särskilt mycket om vad folk vill ha. Vilket inte betyder att han säjer nej när dom ber honom spela det eller det. Men han har alltid följt sin och sextettens uppfattning om att det och det skall spelas (av oss) så och så därför att det passar oss. Och man skulle kunna säja att det är ju tur för honom att publikens jazzmusik i så hög grad överensstämmer med hans.
Putte Wickman har som de flesta unga jazzmusiker ett ideal, en ambition att sträva mot ett mål. Men - säjer han - vilket mål en musiker än uppsätter så kan han känslomässigt inte ge publiken mer än hans speltekniska färdigheter tillåter, och det är kanske inte mer än halva avståndet från utgångspunkten till det uppsatta målet. Han kan känna det där målet inom sej, men han kan inte uttrycka det. Åhörarna kan också känna ett sånt "mål" inom sej, men det är inte säkert att hans mål och musikernas mål är samma mål. Är det det, då kommer åhörarna att känna något för musikernas musik, då får musikern inspiration och bägge kommer att känna spelglädje.
- Traditionalismen och pietet för ursprunget som det brukar kallas, det förefaller mej vara ett bevis för att man stangerat eller för att man över huvud taget inte haft nån möjlighet att nå förbi en viss punkt i utvecklingen. Utvecklingen, ja - utan den blir jazzen snart ett museiföremål: jazzen måste vara evolutionistisk, säjer Putte Wickman med eftertryck.
FRIHET ¤ Den 29 maj 1953
COOL CANDYS /1966
MAX
Max, och pappa Robert.
Max, och morfar Ove.
Max, på cykeltur, sommaren, 2010.
Max Hedman, i sin säng.
På besök hos gammelfarmor, Maj-Gerd i Bergsviken, 2010.
Medaljtyngd
Dansafton på BAL PALAIS - 1958
WOW, vilken afton! SIMON BREHMS BAND med Lill-Babs torsdagen den 27 februari 1958. Kvällen före: ANDERS BURMANS ORKESTER med Staffan Broms. Jag kan sätta en peng på att min kollega Allan Lundström var med i Anders Burmans orkester vid det tillfället. Allan blev faktiskt upptäckt av Simon Brehm på Nalen. Detta berättade han för mig en gång på konditoriet Blå Opalen i Boden 1982. "BOBS" SKIFFLE - GROUPE, tänk om det var Robban Brobergs grupp?
Jag skall i alla fall köpa biljetterna i tid. Jag reser iväg till Stockholm och Bal Palais på stört. Kanske man får hoppa in bakom trummorna? Jag känner ju Allan... han tyckte om mitt trumspel. Jag fick en kram sista kvällen han spelade, det var då han viskade i mitt öra: Roger, du är en duktig trumslagare! Tack, Allan i din jazzhimmel. Lira Misty för mig. Jag går ut på balkongen så hör jag bättre. Fäster blicken på polstjärnan, om jag inte tar fel, så har du en egen stjärna, Allan? Tenorsaxofonstjärnan...
Hejdå!
I det nya Sverige går ingen säker... inte ens DU!
Bilderna togs den 10 augusti 2017 på en plats utanför Piteå.
I Piteå så har det inträffat några våldtäkter på senare tid. Samt en händelse som mig veterligen aldrig någonsin inträffat tidigare: en tjej i 25-årsåldern råkar göra en konstig omkörning. Hon förföljs av en eller flera män, på en parkering blir hon överfallen och grovt misshandlad. Nu ligger det i sakens natur, att det råder en tystnadaskultur när ordet våldtäkt förs på tal. En kvinna blev gruppvåldtagen av ca 15 män. Vem pratar om henne i dag? Aftonbladet? Expressen? Jo det var såååå sant: Martin Timell, finns numera på alla löpsedlar. Vem pratar öppet om de ca 1000 islamistiska personerna som vandrar på våra gator? Aftonbladet? Expressen? Nja som sagt så är det återigen Martin Timell, som är riksbusen nr. 1. Har Timell, halshuggit nån på sistone? Icke vad jag vet! Har han begravt småbarn levande? Tror inte det! Har han med sin bil eller annat transportmedel dödat oskyldiga män, kvinnor och barn på en promenadgata? Nej!
Om jag skulle runda av med att berätta att den 12-åriga flickan som våldtogs, har ännu inte fått upprättelse. Hennes våldtäktman eller skall vi säga pojke? är fortfarande en fri - pojke. För tillfället så finns det 50 våldtäkter som ligger på hög hos Stockholms polisen i väntan på att utredas. Varför detta då? Jo, det skjuts så många på öppen gata så polisen går på knä. Man hinner inte.
PS. I min lilla trygga by, överfölls en 60-årig kvinna, för en tid sedan, inte så långt från där vi bor. Har man fått fast idioterna? Svar: NEJ!
Roger Lindqvist
Bilder från förr
Bilden av mig och barnbarnet Max, togs i oktober 2009.
Max, föddes den 11 oktober. I samma veva drabbades
Elisabeth av den fruktade svininfluensan. Det fanns två
patienter vid det här tillfället på intensiven på Piteå lasarett,
som löpte risk att dö. En av dem var Elisabeth. Om detta
stod att läsa i Piteå-Tidningen. Man hade naturligtvis inte
namngett dem, men det var Elisabeth och en manlig patient
som var de mest allvarliga fallen. Hon låg i respirator en
vecka. Det tog fyra veckor innan hon kunde lämna lasarettet.
Farfar och Max.
En mycket liten Max.
Farfar och Norah.
Bus i sängen, farfar och Norah.
Farfar och Malte, 2012.
Paus i målandet.
Robert och Max.
Kallithea, Rhodos - 27.9 - 4.10 2017
Dagen efter min 60-årsdag åkte vi till Rhodos. Med på resan var förutom jag själv, även Elisabeth, Andreas, Caroline, Norah, Malte och Loke. Som mest visade tempmätaren 35 plusgrader.
Vårda det svenska språket
Det händer gång på gång att jag häpnar över hur vårt svenska språk håller på att utarmas. Så sent som i dag satt jag och tittade på en svensk film, och för att göra det tydligare för mina öron, så använde jag den där textremsan som man kan trycka fram via text-TV. Så plötsligt stördes mina ögon av ordet "MÄJ". Givetvis så är den rätta formen "MIG". Trodde först att det var ett enstaka fel i brådskan, men icke det. "MÄJ-ordet" flög förbi på TV-skärmen flera gånger. Antingen är det så, att herr eller fru text, använt sig av alltför starka drycker. Eller kanske att textaren inte fått fullständig utbildning av det fina svenska språket. Det här händer titt som tätt. Ute på nätet använder sig många av ordet "VÅLDTÄCKT". För upplysningens skull, så stavas ordet: "VÅLDTÄKT".
/HELSNING FRÅNN RÅGER LINDQVVVVISTT I HÅRTLAXX.
Sanning och lögn
Du använde lögnen som din sanning.
Livet, blev därefter.
Vem, vill sätta sin tillit till en lögnare?
Inte jag!
Roger Lindqvist
Sigurd Wallén /1944
"Fy på sej gamla människan!" sjöng hela Stockholms kuplettidol Sigurd Wallén en gång - ändå är han själv nu bara 60 år och har hunnit med oförskämt mycket.
Mycket har han gjort i sin dar!
Det är väl det man närmast kan säga om Sigurd Wallén, som den 1 september fyllde 60 år. Därefter återstår det bara att fråga sig, vad han har gjort och hur han gjort det. Man sätter sig ned och funderar, varvid man upptäcker, att på den första frågan går man inte direkt bet, men man blir strax ganska vimmelkantig. Det är så mycket detta, som Sigurd Wallén har hunnit med under sex decennier.
Låt oss tänka oss honom som pojke! Hurdan kan den grabben ha varit? Det är inte säkert, att han regimässigt tog hand om den övriga grabbaskaran, men förmodligen var han en ilsken krabat, som gick sina egna vägar och då och då fick smäll på stjärten, därför att han var olydig. Alldeles säkert spelade han kula med kamraterna, ungefär som han nu spelar på Solvalla och lika säkert är, att han förlorade förfärligt många kulor, men likafullt fortsatte att spela, fortfarande på Solvalla.
När han blivit äldre kom han på en teaterskola och vad gjorde den skolan med honom? Jag tror inte, att den gjorde någonting, ty fortfarande gick Sigurd sina egna vägar. Han var receptiv, han såg egenheter hos andra människor, och han lade dem på minnet, ty något inom honom sade honom, att han skulle bli skådespelare. På de egna vägarna kom han till trakterna av Östermalmstorg och lade en aktuell typ på minnet. Med den typen i tankarna flyttade han från torgets salustånd direkt in på gamla Folkan. Det blev "Slinken" i Algot Sandbergs folklustspel 33.333, samma pjäs, som väl såg komediennen och aktrisen Tollie Zellman födas.
Med "Slinken" hade Sigurd Wallén funnit sig till rätta. Han fick sitt genombrott. Men man ska inte tro, att han fastnade i typen och jargongen, som så måmga andra har gjort. Nej, det var en sjutusan till energisk karl, Sigurd Wallén. Han fortsatte med mycket, mycket annat, och det är allt detta som gör, att man blir fullkomligt vimmelkantig, när man tänker på vad Sigurd Wallén har gjort. Det är så mycket. Häromdagen var det en ung dam, som sade ungefär så här till mig:
- Jag hörde Sigurd Wallén i radio i går. Han kan ju sjunga kupletter och visor, också!
Precis eller ungefär så sade den unga damen. Men ack du milde, vad man måtte vara ung nuförtiden och veta lite! Ja sjunga kupletter och visor det kan Sigurd Wallén, och det har han i sin dar gjort, så att ett helt Stockholm blivit förtjust. Från Söders höjder ha de visorna gått - pregnant och med dikton, som alla, utom möjligen Anna-Lisa Baude, kan avundas honom. Synd bara att han inte mera i fortsättningen velat glädja oss all med sin viskonst. Det vete katten förresten, om inte Sigurd Wallén presenterade den sista roliga visan i svenk revy, när han för en del år sedan till den begåvade Sven Helans musik i en revy sjöng "Fy på sig gamla människa´n!". Har det kommit något roligare sen dess? Knappast. och så den föredrogs. Detta var detta.
Men Sigurd Wallén har mångfrestat. Han har själv skrivit folklustspel med en verve och en dramatisk instinkt, som många kunna avundas honom. De folklustspelen har gått, ty Sigurd har känt de pappenheimare han behandlat. Han har rört sig i de miljöer, som varit honom kära, framförallt Roslagens och ingen kan säga annan än, att han där är mer än hemtam. Det är en knatigt bygd Roslagen stening, karg, småtallig, och inte tycker man, att den är särskilt gästvänlig, vän, snäll och inbjudande till kutter i det gröna. Men Sigurd har trivts med den och ur den hämtat det hjärta som även lever i torftig, stenig bygd. Därför har också denna Enköpingsgrabb, som heter Sigurd Wallén, bäst känt och förstått smålänningen Albert Engström och kongenialt återgett hans historier för ett tacksamt svenskt folk. De bägge utombys herrarna har riktigast och mest generöst givit oss famnen full av alla de stämningar, som brusar över en Kalle Schewen, när denne midsommardagens morgon ser solen gå opp över martallens topp, blandar sitt kaffe med kron och tänker på dansen med Roslagens Ros.
Men även den knatiga humor, som Roslagen egen, har blivit Sigurd Walléns. I detta sammanhang skulle jag vilja säga, att det är mycket farligt detta, när en skådespelare börjar läsa en författares verk. Ibland säger man "huh" och får knotter över hela kroppen, när man lyssnar till radion. Skådisar läsa så fel. Man tänker på gumman, som sa till Gustav III, när han skulle gå på operamaskeraden: "Ers Majestät, en fara hotar!".
Ja, faror hotar våra författare. Men Sigurd Wallén är ingen fara för Albert Engström. Han har hela Svenska Folkets fribrev att läsa honom, huru mycket han vill, ty han kan den konsten. Det är sagt att "konst" kommer av "kunna". Men det räcker inte. Sigurd Walléns uppläsningskonst kommer även av känsla. En stark och riktig känsla för det han har gett sig i lag med.
Den 25-åriga Filmjournalen borde egentligen känna sig ganska ung, när den gratulerar 60-åringen Sigurd Wallén, men det gör den inte alls, ty kan undra sa flundra om inte den gamla roslagsgäddan Sigurd Wallén i grund och botten, i hjärta och själ och sinne är minst lika ung.
FILMJOURNALEN ¤ 10 SEPTEMBER 1944
SIGURD WALLÉN f. 1884-09-01, Husbykvarn, Tierp d. 1947-03-20, Stockholm
Vad händer?
Just nu håller man på att vända upp och ner på allt som finns här i landet Annorlunda. Varje dag gör man ett nytt avslöjande. Män som förgriper sig på kvinnor, män som trakasserar, män som våldtar. Symbolen, har blivit Martin Timell. Tätt följd av Lasse Kronér. Även Fredrik Virtanen har blivit uthängd, men hans ansikte pryder än så inga inga löpsedlar. Varför vet jag inte. Kanske det är skillnad på personerna i fråga? "Komikern" Soran Ismail, har också pekats ut som en simpel våldtäktsman. I Soran Ismails fall kan man fråga, vart tog hans feministiska tankegångar vägen? Han och kollegan Magnus Betnér, håller som bäst på med föreställningen, "En skam för Sverige". Är det måhända en självbiografisk uppsättning det handlar om? Häromdagen så ramlade även radioprofilen Lotta Bromérs huvud ner i en korg. Här finns alltså en katt bland hermelinerna.
"Huvuden skall rulla", var en rubrik på en krönika i Aftonbladet, där en kvinnlig krönikör även önskade att film- och teaterkarriärerna skulle ta slut för de utpekade vita männen. Hoppsan, jag har ju blivit lärd att man inte skall dra alla över samma kam. Här har man av nån konstig anledning gjort ett undantag. Undantaget heter MÄN. Dagen när man inför skottpengar på oss vita män, närmar sig med stormsteg. En tidsfråga, med andra ord.
När man nu gått ut med sina utpekanden, så vore det väl inte mer än rätt att sätta på vidvinkelobjektivet. Jag vet, och många andra vet, att det finns många fler därute i samhället som pysslar på med grova gruppvåldtäkter, misshandel, trakasserier, hedersvåld, könsstympningar, mm. När man nu presenterat del 1 måste det även följa en del 2 i den här historien. Om det inte gör det, då är det något som är allvarligt fel.
Roger Lindqvist
Elof Ahrle och Birgit Rosengren /1941
Bilden här har fotografen tagit ute hos Elof Ahrle och Birgit Rosengren på Lidingön. De behövs inte några närmare förklaringar. Vi ser att man har det trevligt och rart. Lilla dotten heter Anita.
FILMJOURNALEN, 1941.
OS 1968
¤ BENGT BEDRUP (1928-2005)
¤ LEIF FORSBERG (1942-
¤ PUTTE KOCK (1901-1979)
¤ SVEN "PLEX" PETTERSSON (1921-2011)
¤ BENGT GRIVE (1921-2003)
Pop-grammofoner /1969
DOMUS - 1969
Hagström musik /1966
Catrin Westerlund - 1955
Hon har stått modell åt Jarl Kulle som Moder Svea och det var hennes stora chans. Dramatens föreställning av Nationalmonumentet höll på att gå om intet när Eva Dahlbeck som hade den kvinnliga huvudrollen insjuknade. Tredje-års-eleven Catrin Westerlund fick hoppa in efter två repetitioner. Hon inte bara klarade det utan gjorde det med buller och bång så det genljöd i pressen.
Catrin Westerlund är bara 20 år och har haft teatertankar sedan hon började gå. Hon är född på Söder och bör alltså haft goda förutsättningar att se Moder Sveas högsäte från de rätta höjderna. Vägen gick via barnteatern hos Elsa Olenius till Terserus teaterskola, via Riksteatern och till Dramatens elevskola. Käpprakt och utan sidoblickar så fort realexamen var avklarad blev det teater mest hela dagen.
Precis som så många andra av de ungdomar med konstnärsambitioner som bodde kring Vitabergsparken, blev hon med i det gäng som Per Anders Fogelström samlade omkring sig på Ceders kafé. Man pratade och diskuterade, det spelades och hölls föredrag, diktare och författare, skådespelare och musiker gästade dem och man hade jätteroligt medan man lärde sig ett och annat.
Catrin med maken Putte Wickman, 1959.
Catrin pryder omslaget till Motor, 1963.
Att vara VBK:are, medlem i Vitabergsklubben, är som att bära något som är etter värre än Vasatrissan, så också för Catrin som får ett speciellt skimmer i rösten när hon berättar om det. De sista åren har inte givit så många kvällar åt det gamla gänget, teater är jobb och Catrin är väl medveten om det. Sin första större uppgift fick hon i Fadren, där hon spelade Lars Hansons dotter och eftersom det blev tunréer med den föreställningen både till Danmark och Finland, så fick Catrin ut och resa, vilket är det stora äventyret hittills. Hon har varit med i en del filmer, Fartfeber, Farlig frihet, Ung sommar och En skärgårdsnatt, men kommer igen i några till. För inte så länge sedan när Teaterförbundet firade sitt 60-årsjubileum fick Catrin Westerlund ett stipendium på 500 kronor, slantar som noggrant skall sparas. Pengar från skyn skall man resa för säger hon själv förtjust.
Egentligen är Catrin Westerlund en ganska spännande typ inom teatern just nu. Hon är ingen pinu-uppa ingen ljuv smärt figur, utan ett ganska rejält litet fruntimmer. En flicka som är ganska medveten om sina södertraditioner och lätt faller in i snacket, en liten böna som gillar teater, biff och vaktparaden. Hästsvansen som envist pekar rätt ut i vädret skulle kunna sitta på vem som helst. Och ändå har hennes breda ansikte med den nästan fyrkantiga luggen och de stora blå ögonen en mycket speciell personlig charm. Det finns en bestämd blick i ögonen som berättar att Catrin vet vad hon gillar och inte gillar och när hon med ett förtjust grin berättar något extra lattjo, så kan man skymta en figur som inte alls har något emot att åka kana i Vitabergsparken.
Catrin Westerlund är en flicka som mycket väl skulle kunna representera svensk ungdom av idag, vilket betyder att hon redan kvalificerat sig som framtidshopp. Ett framtidshopp som kan klara av många roller, från Strindbergs komplicerade kvinnor till de ännu mera komplicerade billånarbrallisarna, ett framtidhopp med mycken begåvning och en sjuhelsickes energi.
----------------------------------------------------------------
FRIHET ¤ 16 februari 1955
EDVIN ADOLPHSON /1952
"... man var 7-8 år när man hörde Branting tala första gången, jag minns storstrejken, amaltheadådet kommer jag ihåg som om det skedde igår, man har sett organisations-Sverige växa ... det är ett stycke svensk historia, det är stoff som filmen inte får missa". Så talar "den svenska kvinnans mest slitstarka pin up boys", EDVIN ADOLPHSON i den här intervjun.
Alla kvinnors dröm är ett par nylonstrumpor och Edvin Adolphson. Det är faktiskt riktigt sant, för det har dom sagt i Karusellen. Herr drömpojken Adolphson själv är naturligtvis smickrad av det betyget, men det hindrar inte att han rynkar på näsan åt Karusellen. När han på tal om svensk publiksmak nämner namnet Snoddas, spottar han ut det som ett vasst fiskben, vilket råkat fastna i den adolphsonska halsen. Han är inte förbenad (vits) på flottargrabben Snoddas egen person, men han är uppriktigt skakad av svenska folkets brist på smak.
- Sverige är amatörernas och medelmåttornas förlovade land, suckar kvinnodrömmen, som i detta nådens år kan fira 40-årsjubileum som skådespelare och som nästa år passerar de sextio.
Gamle rörmokeri- och smidesverkstadsinnehavaren Gustav Adolphson i Norrköping hade nog inte tänkt sig att grabben, Edvin alltså, skulle bli skådis. Det var farsgubbens mening att pojken skulle bli "& Son" i firman. Men Edvin hade liksom lite andra vyer. Han var 17 år när han debuterade på gamla Arbetareföreningens teater i Peking. Pjäsen hette "Jorden runt" och Edvin hade elva roller. Han var bl a neger, kines, andre styrman på en engelsk båt och gammal lord av samma nationalitet. Han förbrukade varje kväll minst en låda smink och teaterns hela inneliggande lager av lösskägg. Han slog an hos publiken och steg i graderna. Men när han spelade titelrollen i August Blanches "Trumpetaren" så bra, att han blev stormpopulär och det såg ut som om Edvin skulle bli fast för teatern på allvar, då skickade farsgubben bort honom från stan. Han hamnade hos ASEA i Västerås, gick i teknisk skola på kvällarna och spelade teater när han kom åt, svarade på annonser där "ung man med fördelaktigt utseende och dramatisk talang" söktes till turnerande sällskap och snart kuskade han omkring i den svenska landsorten med Carin Swanströms sägenomspunna trupp.
Han lärde jobbet från grunden, spelade Tolstoj i väntsalen på Riksgränsens station, motade bort rallare som vid föreställningarna i matbarackerna i Porjus envisades med att sticka grova labbar över rampen för att under uppsluppna tillrop killa primadonnan på benen. Det viskades teaterfolk emellan, att en herre som hette Stiller höll på att spela in kinematografisk film ute på Lidingö och att det fanns dom vid teatern som tjänade slantar på att spela teater framför kameralinsen om dagarna. Man behövde inte lära sig repliker, man behövde inte säga ett ord, det var bara att gestikulera. Och så måste man ha frack. Frackförsedda skådespelare fick större gager.
Edvin Adolphson, i några av hans många roller...
Edvin Adolphson hörde inte till dem som anlitades av Stiller, och det gick förstås unge Edvins ära förnär. Han letade reda på en gammal frack och ställde sig i kö vid vändkorset utanför ateljén. Innanför staketet stod inspicienten och sorterade folket, frackförsedda till vänster (adelsmän), herrar utan frack till höger (bönder).
- Namnet, sa´ inspicienten.
- Adolphson, sa´ Adolphson.
- Ni är inte kallad, sa´ inspicienten, ut härifrån!
Men då mullrade en stämma i bakgrunden. - Nej, stopp, hallå där!
En mörkhårig karl mönstrade Edvin från topp till tå och fortsatte: - Den där fan ska vi ha med, han ser inte ut som en svensk!
Detta om hur Mauritz Stiller upptäckte Edvin Adolphson.
Sen vet vi ju hur det gick. Det regnade filmuppgifter över Edvin, och efter somliga svenska filmpremiärer satte publiken upp ett förvånat ansikte och sa´: - Konstig film det här, Adolphson var ju inte med!
När man träffar Edvin A. i den vitrappade villan ute i Stocksundstorp och be honom räkna efter hur många filmer han figurerat uti, då ruskar han beklagande på charmgrå tinningarna. Den kulramen är inte konstruerad som förmår inregistrera hela den imposanta högen av Edvin-filmer. Få har väl tuppat så effektfullt som hans zigenarhövding i "Singoalla", ingen har väl förmått se så dum ut som hans hottentott i "En svensk tiger", sällan har väl kvinnohjärtan prickat så febrilt som när Edvin suckade sig genom den tärde von Döbelns roll, och nog har han glatt mången filmtittare med sin himlastormande teaterdirektör i "Kungliga patrasket", sin pillemariska handelsman i "När kärleken kom till byn" eller sin hjärtevarma båtsman i "Bärande hav". Men be inte Edvin själv berätta om rollerna, han blandar ihop dem alla till en fruktansvärd röra. - Vänta nu, var det i "Ett brott" som jag var neger, eller var det i "Fröken Kyrkråtta" som jag hade bindel för pannan...?
När Edvin påpekar att Sverige är ett medelmåttornas land, så ligger det ingen självrannsakan i den repliken. Tvärtom. Edvin Adolphson tycker nog innerst inne inte att Edvin Adolphson är en förbaskat duktig karl. Han är medveten om sin position inom film och teater, han är inte vilken epa-skådis som helst. Det filmbolag, som önskar införliva honom med rollistan, få ta fan i båten. Helst ville han vara med om filmen från början, han vill ha manuskriptet i god tid och när inspelningen skall börja, har han skrivit om manuset efter sitt eget sinne. Så och så ska vi ha´t. Och när Edvin ryter i luren, då händer det att filmbolagsgubbarna bockar och tackar och ror fan i land.
Just nu vevar Nordisk Tonefilm in Hasse Hergins Hård klang uppe i Norrland. Inspelningen började den 19 mars, men då hade Adolphson läst bok synopsis och manus sedan i oktober. Han hade strukit här, lagt till ett par sidor där och justerat allt som fanns mittemellan.
- Författaren till filmmanuskriptet Hård klang kommer att känna sig mera hemma, försäkrar Edvin A. som offrat ett halvt års fritidsarbete på manuskriptets putsning.
Edvin Adolphson och Birgit Tengroth, i filmen Mans kvinna, 1947.
Han gjorde likadant med Hon dansade en sommar. Flitens lampa lyste långt in på nätterna i stocksundsvillan och gluttade man in, såg man Edvin sitta där och plita med kulspetspennan. Varför gör han så? Är han klåfingrig? Vad säger han själv?
- Rena ambitionen, hävdar han. Skall jag vara med i en film, vill jag göra det mesta möjliga av rollen. Jag vill läsa underlaget för filmmanuskriptet, leva in i miljön för att så småningom kunna plocka fram den rätta karaktären ur denna miljö. I Hård klang hade mycket väsentliga drag i boken försvunnit vid överflyttningen till filmmanus. Herregud, man var 7-8 år när man hörde Branting tala första gången, jag minns storstrejken, amaltheadådet kommer jag ihåg som om det skedde i går, man har sett organisations-Sverige växa... det är ett stycke svensk historia, det är stoff som filmen inte får missa. Och när dylika färgstarka episoder klipps bort ur filmmanuskripten, då tar jag mej friheten att plocka dit dem igen!
Har man hört sicken en! Här gick man och trodde att Edvin A. var en svensk sammansättning av Clark Gable och Ronald Colman, en charmknutte som bara låg på divan om dagarna och gallrade anbuden. Och så visar det sig att han är en mycket trägen arbetare i filmen. Vår Herres senaste vingård. Ett brott - en vändpunkt i svensk filmproduktion - hade inte blivit film om inte Adolphson tjatat sönder nerverna på filmgubbarna och mobiliserat Anders Henriksson som vapendragare i kampen. Gud allena vete, när Sverige fått ljudfilm, om inte Adolphson varit. Han låg utomlands i flera år för att påskynda ljudfilmens entré på svenska biografer. Svenskt filmfolk hånskrattade. - Vem i jisse namn bryr sig om att det står en grammofon och pratar bakom duken? sa dom. Men Edvin gav sig inte. Han replikerade, att först när vi har ljudfilm kan vi se vad en skådespelare går för.
- Det är faktiskt så, säger han nu 25 år efteråt, att ljudfilmen med obarmhärtig skärpa avslöjar varje falskt tonfall som en skådespelare gör sig skyldig till. På Röda Kvarns duk blir mitt ansikte uppförstorat 150 gånger och de fel jag gör i repliken, uppförstoras också 150 gånger. Det ställer krav på skådespelaren.
Edvin Adolphson, 1948.
Under stumfilmens dagar var det inte så kinkigt med skådespeleriförmågan. Jag har själv varit med om att sticka en hattnål i rumpan på Richard Lund, när denne skulle reagera häftigt framför kameran. Jag smög mig på Lund bakifrån medan kameran gick, måttade de noga och högg till. Effekten blev strålande och Stiller ropade: "Jävla bra, jävla!" Men inte kunde man tala om skådespeleri i sammanhanget.
Edvin Adolphson, rörmokargrabben från Norrköping, som blev Svenska teaterförbundets vice ordförande, tragedör, regissör, filmkomiker, operetthjälte och den svenska kvinnans mest slitbara pin up boy, är en pratsam herre. När man väl fått honom att lägga manusbuntarna åt sidan och ställt några frågor, då kommer Edvin upp i varv och är sedan ungefär lika lätt att avbryta som en skenande bryggarbrunte. Det är för filmen hans hjärta klappar.
--------------------------------------------------------------------------
INTERVJU UR TIDNINGEN FRIHET - 1952-05-01
Edvin Adolphson f. 1893-02-25 d. 1979-10-31
SVEN-ERIC GAMBLE
Sven-Eric Gamble har blivit poppis av bara den för teater- och filmåskådare. Inte minst sedan han fick en "sympatisk" roll i Vi tre debutera. Det rinner äkta söderblod i hans ådror och utan att tveka grenslade han bågen för att för Frihets räkning skildra en dags schasjobb.
I många former trivs det sköna och om också en annan inte tillhör de formfulländade i porträttet så är man ju som skådis tvungen att trivas och kämpa inklämd i de andliga kostymerna som dom litterära knuttarna slöjdat ihop. Nu gällde alltså emellertid inte saken att till gamla gumman Thalias fröjd tota till en ny bild av en människa utan i stället att för en dag byta jobb och leka skinnknutte och sedan rista dessa runor för att meddela den andlöst väntande läsekretsen om vad sig på bågen tilldrog.
Till saken. En annan stolpade upp ur korgen arla i det grå för att inställa sig på Nordiska Rotogravyr, där man skulle kränga av sig kavajen och svida sig i den ordinarie knutten Lennart Anderssons läderfodral. Vi skulle byta jobb, var det sagt. Dvs, det var ju en annan som bytte. För med all respekt för den prydlige kämpen Lennart tror jag inte att Dramatenbossarna skulle tillåta killen att stappla in på scengolvet och haspla ur sig de visa ord man varje kväll måste låta gå ut över rampen.
Lennart satte mej in i jobbet. Det bestod kort och gott i att man 7 gånger om dagen skulle pendla mellan Rotos bygge på Luntmakargatan och deras tryckeri i Solna. Det är skönt med variation i tillvaron tänkte en annan. En gång åkre man ju till Solna och nästa till byn. Det blir aldrig fråga om upprepning - konstnärens fasa. Innan Adolf Fredriks kyrkklocka klämtat åtta slag, snackade man ju litet med sin nya kompis om vägar och bågar och försökte få litet tips om hur man skall bära sig åt. "Glöm inte", sa Lennart, "att det finns två sorters folk - vanliga människor och så droskisar, som alltid är litet sura. Fluktar du in en kärra från bygderna på vägen är det bäst att hålla jackena öppna, för dom kör inget vidare, men händer det något, kan du alltid snacka med dom. Och ser du några folkpensionärer är det bäst att hålla bromsen i stormberedskap, för dom vet inte om dom skall virra fram eller tillbaka. Sen ser man ju alltid en massa snyggisar på stan, som man kan blinka åt, men den avdelningen kanske du har praktiserat förr".
Skinnömsningen äger rum. Fast det var en kylig dag jag svängde runt i trafiken, kände jag inte alls av det och förstår att knutteuniformen, som många retar sig på, är välbehövlig.
På Värdshuset Tre skilling banco tog vi igen oss, åt och pratade, Lennart Andersson och jag. Lennart brukar hoppa över lunchen och nöjer sig med kaffe och en enorm skinksmörgås vilket kostar honom 1:05. Det är dyrt att ha egen motorcykel.
Litet gläfs med stans droskisar, kommer man inte undan, men jag har ju vanan inne sen min egen schastid.
Efter den korta repetitionen kastade man sej in i pjäsen och för att få det hela riktigt gick jag in för att känna som en skinnknutte. Stanislavsky skulle inte ha blivit besviken på en annan. Man vacklade alltså in till schasbossen på Luntmakargatan och det visade sej vara en vänlig dam, som hette Gunhild Österblom. Hon stirrade lätt förvirrad på en annan och sa att "det var väldigt så olik sej Lennart är i dag. Är du dålig?" och räckte mej sen en bunt kuvert som skulle ut till en del av gubbsen i Solna och sa´ att "det här skall dit och det skall dit och gå sen och gör det och så hämta hos Pettersson" och i den stilen.
Det surrade ju litet i kupan efter alla orderna, men man tänkte ju på Stanislavsky igen och sa till sej själv "känn som en knutte för tusan" och "ååååkej" till fröken Österblom. Och sen var det bara att få knarren att puttra. Det var bara att ta raka spåret till Solna, motorn spann, bensinen rann och snart så kom den gossen fram. Det stack litet isigt i nosen, men Malungs stolthet, de tjocka skinnkläderna, höll kylan borta från kroppen. Man lämnade kuverten på olika håll och faktor Bydén, som sköter det tekniska med det här bladet fick också en lunta med manus och blåkopior och sen var det bara att svänga in till Eken igen med nytt lass. Det gick fint undan i trafiken, man smet emellan bilarna som en oljad blixt och både bilister och fotgängare skötte sig fint dvs. höll sig undan i svängarna.
Ute på Roto i Solna skulle jag bl a lämna kuvert med manus och bilder till faktor Bydén, som ser till bl a Frihets tekniska födelse.
"Det luktar mässing" skulle Lennart Andersson ha sagt om man hade kommit lika nära polsen, som jag när jag blev utsatt för körkortsvisitation. Jag klarade mig eftersom jag inte glömt kortet hemma. Den dagen.
Det enda som hände, som man inte varit med om förr, var att åka dit på körkortsvisitation. Efter vad min nyvunne vän kompis Lennart berättade är det vanliga grejor. Så gick timmarna med ett avbrott för käk på Café Värdshuset Tre skilling banco - ja, det heter faktiskt så - där ordinarie knutten Lennart och jag hade ett mindre runda-bords-samtal om våra respektive jobb och erfarenheter. Lennart berättade att han varit moto-crossförare men blivit tvungen att lägga upp efter en vurpa i Visselfjärda i Småland 1952 då han lyckades skaka loss ena njuren.
Här sitter jag på Roto och väntar på skubb och läser tidningarna tillsammans med mina koolegor, springsniglarna Tommy Johansson och Rune Fredriksson.
Efter den betan sitter njurbältet fastare än någonsin på när han genslar bågen - och tävlingskörandet är slut - "för tjacket vill ha en hel kille". Han var som diktaren till dessa rader Söderkis, även om han första gången slog upp tirerna nästan tio år efter en annan med andra ord 1933, vilket innebär att killen skall in och lumpa vid Pansar nästa år. Han rycker ut 120 bagare i veckan för knoget och det är ju litet skillnad mot när man själv tillhörde schassociteten och kvitterade 20. Han har naturligtvis en egen båge, en Monarc 175 cc., och har kört på alla i marknaden förekommande märken, sedan han 1948 köpte den första knarren och har ägt 40 st. hojar. Förklaringen? Han har köpt billigt, kört och trimmat dem ett tag och sålt dem med förtjänst. Det är tydligen affärsgry i den gossen.
Därmed slutar mitt drapa om äventyren i knuttebranschen. Och jag lägger av mig skinnuniformen och axlar återigen komedimanteln. /Sven-Eric Gamble.
------------------------------------------------------------------------------
FRIHET ¤ 1953-11-27
SVEN-ERIC GAMBLE f. 1924-08-10 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm, d. 1976-05-09 på samma ställe. Började sin karriär som barnskådespelare, i vuxen ålder kom han in bl a vid Dramaten. Sven-Eric Gamble, syntes både på vita duken och i televisionen. Själv minns jag honom som storebror Erik i TV-serien Bröderna Malm, som sändes i TV 1973-1974. /Roger.
Mor och far - 1976
Min pappa gör räkningarna hemma vid köksbordet.
Mamma städar bort efter middagen.
MYRR-KRIGET
Sommaren 1977, förklarade min pappa krig mot alla myror.
Det vapen han använde sig av för att mota myrattacken,
var Myrr. Om jag inte minns galet, så köpte han "vapnet"
på ICA-Lundmans i Hortlax.
Lennart Lindbloms orkester, Boden, 1960
Gunnar Wiklund, brukade sjunga i orkestern.
Ett kärt återseende
Efter en lååååååååång tids frånvaro, hittade jag min gamla vintermössa. Glädjen var stor, över att äntligen sätta den på sin naturliga plats, dvs mitt huvud. Sonen Andreas, minns jag brukade låna den när han åkte iväg på sin moppe hos nån tjejbekant. Jag hade den med mig då jag åkte iväg på spelningarna, vintertid. Min gamla svarta keps avled hösten 2015. Den lämnade ett stort tomrum. Nu hör det till saken, att Elisabeth tycker att vintermössan ser förfärlig ut. Men det kan jag icke ta någon hänsyn till.
"Hacke" Westerlunds kvintett, Piteå, 1960.
Fr v Ivan Öström, Kurt Holmqvist, Hartvig Westerlund, Fille Lindfors och Stig Fahlman. Inte visste jag att Stig F. var musiker. Kom som en total överraskning. Vi bodde i samma kvarter i Hortlax i många år.
