Roger Lindqvist

Grattis på födelsedagen - Bettan! Flaggan är redan hissad och solen
skiner från en blå himmel. Vad kan man då mer begära? Jo, en kopp
kaffe och en liten-liten bit tårta. (Märk väl hur liten tårtbiten blev)
(Carl-Gustaf fyller ju också år idag. Ska ringa slottet lite senare)

Det pågår ju ett ishockey VM - om nu nån har undgått det. VM 1969/70 hade Sveriges Tre Kronor förmånen att i sin landslagstrupp ha en av svensk hockeys allra största artister någonsin. Lennart Svedberg kanske mer känd som "Lill-Strimma." "Strimma" blev under sin korta levnad en legend, så pass bra - att Sovjets dåvarande tränare Anatolij Tarasov, bjöd in "Strimma" till ett träningsläger borta i Sovjetunionen. Inte alla förunnat nämligen. Tarasov var en stor beundrare av den svenske backen. Tyvärr tog allt slut en tidig sommarmorgon 1972. På väg hem efter ett folkparksjobb (jodå, "Strimma" uppträdde som sångare ibland) så somnade han bakom ratten i sin Citroen. Han frontalkrockade med den buss, där Leif Engvalls orkester färdades i. Döden var ögonblicklig. Lennart Svedberg blev 28 år gammal.

En specialstudie, av en stor hockeyspelare och artist - Lennart "lill-strimma"
Svedberg. Här på bild från VM i Stockholm 1970. I de två VM-turneringarna
1969/70 blev Svedberg framröstad som bäste back.

Udden i Sikfors, vackert belägen vid Piteälven, tre mil från Piteå var under 50 och 60-talet ett av Norrlands allra populäraste festplatser. Här trängdes tusen och åter tusentals festglada ungdomar i de ljusa midsommarnätterna. Vissa midsomrar hade man fler än 30.000 besökare. Udden Sikfors blev till ett begrepp för alla de nöjeslystna, som kom när och fjärran, för att få lyssna och uppleva sina idoler. Redan under 50-talet slog Udden upp sina portar för första gången. Då hette idolerna bl.a Alice Babs, Charlie Norman och Sven Tumba. 1956 gästades Udden i Sikfors av ett ungt sångfynd, Barbro "Lill-Babs" Svensson, uppbackad av "Big" Simon Brehms internationella elitorkester. 15.000 besökare passerade grindarna den aktuella helgen. Dokumenten berättar också att 26 fyllerister togs om hand och placerades i Folkets Hus källarutrymmen, som fungerade som tillfällig arrestlokal. 1966 kom popbandet Tages på besök. Flickorna trängdes framför scenen och skrek: "We Want Tages, We Want Tages!" Ordningen den midsommaren betecknades som relativt lugn och behärskad.

Hep Stars, Shanes, Anna-Lena Löfgren, Siw Malmkvist och Bosse Parnevik är några andra ur artisteliten som också förgyllde tillvaron för den ibland exstatiska publiken. 1971 blev den sista sommaren i festplatsen Uddens historia. Alltför mycket fylla och bråk, följt av en massiv negativ kritik i massmedia, gjorde att man beslutade sig för att få ett definitivt slut för fortsatta festligheter. Uddens historia är idag ett avslutat kapitel. Idag finns en camping, där den stora scenen och dansbanan en gång låg. Udden i Sikfors är numera ett eldorado för turister i husvagn. Det händer att jag ibland åker dit, och stannar upp en stund, därnere vid Piteälvens strand. Och drar mig till minnes, den där midsommarnatten 1970. Jag var tillsammans med mina föräldrar på hemväg från mina kusiner i Vidsel. När vi stannade vid den stora vägen, just precis där utsikten ner mot festplatsen var som allra bäst. Pariserhjulet rullade runt i midsommarnatten, samtidigt som ett mäktigt sorl från tusentals festglada människor hittade sin väg upp mot vägkanten där vi stod. Från stora scenen hördes Sylvia Vrethammars röst till ackompanjemang av Rune Öfvermans trio, när hon sjöng sin slagdänga: "Tycker om dig vill alltid vara nära dig, du vet ju ändå. Att vissa stunder får bli så korta. Tycker om dig hur mycket skall du kanske aldrig förstå - snart går du från mig å allt är borta.........."

Midsommaren 1970 var den näst sista i festplatsen Uddens historia.

Artisterna var det inget fel på. Svenne & Lotta med icke helt okända
Björn & Benny. Sylvia Vrethammar underhöll tillsammans med Rune
Öfwermans trio. Tommy Körberg var ett annat säkert kort med trummisen
Ulf Söderholms storband.

Agnetha Fältskog uppträdde med skådespelaren Bert-Åke "Pentti" Varg.

Entré biljetter till Udden i Sikfors.

Tältet var ett måste för de allra flesta. Här en "tältbiljett" till hugade
spekulanter.

Eftermälet i lokaltidningen den 22 juni 1970: "Midsommarfestligheterna i
Sikfors blev publikt sett en besvikelse. 10.000 besökte Udden under de två
festdagarna. Svenne och Lotta festligheternas mest positiva överraskning."

"Midsommarfestligheterna i Pitebygden har varit förhållandevis lugn.
Inga större trafikolyckor har inrapporterats. Största polisinsatsen var
som vanligt i Sikfors där 10.000 besökte festplatsen - en rekordlåg
siffra. Där greps ett 55-tal fyllerister och arrangörerna har haft en be-
svärlig helg med s.k. raggare som stört ordningen. På midsommar-
aftonen misshandlade en 20-åring en man som satt i samma fyllericell
som ynglingen. Mannen fick bl.a. näsbenet krossat och fick föras till
lasarettet i Piteå. 20-åringen sitter anhållen för misshandlingen."

Den 22 juni 1979 gjorde Piteå Tidningen en tillbakablick över Uddens
historia. Där fanns bl.a. denna bild med som illustration. Bildtexten löd:
"Sakta, sakta tar naturen igen det den en gång förlorat. Gräser skjuter upp
mellan brädspringorna i den gamla dansbanan Udden, Sikfors......."

Och därmed får Uddens historia räknas som all.
/ROGER LINDQVIST/

Elisabeth har varit på återbesök på ortopeden i Sunderbyn idag. Röntgenbilderna såg bra ut enligt ortopeden Tommy Flodström. Risken finns att det kan "rasa" ihop, men enligt den röntgen som gjordes så såg allt bara bra ut. Så i det stora hela verkar allt okej. Även om hon har värk emellanåt. Positiva besked alltså, och tur är väl det med tanke på hur allt såg ut den där Lördagen i mars när olyckan skedde. Hon har återhämtat sig på ett fantastiskt sätt, kurvan har pekat uppåt ganska så länge nu. Hon har börjat om med sin stickning igen, och på frågan om det var bra för hennes axel, svarade doktorn att det inte fanns nåt hinder, snarare tvärt om. Däremot är hon strängeligen förbjuden att lyfta saker, det skulle kunna äventyra hela läkprocessen åtskilligt. Men som sagt, allt verkar positivt och ett nytt återbesök är inplanerat i början av juni.

Sen barnsben har mina intressen varit något udda. Arkeologi har alltid legat mig varmt om hjärtat. Drömde en gång att bli arkeolog, men av detta blev inget. Tittar med stor tillfredställelse på alla historiska program, helst då om de utgrävningar som ägt rum bland de gamla Faraonerna i Egypten. Under min tid i dansbandet OPUS från Piteå, brukade min musikerkollega Håkan Norberg och jag diskutera de här nämnda sakerna. Vad som tilldrog sig vårt gemensamma intresse var frågan var kyrkan stått i den gamla kyrkbyn, innan den nuvarande kyrkan i Öjebyn byggdes. Vi kom överens om att den dagen vi båda blir folkpensionärer, skall vi bege oss till platsen med diverse verktyg för att påbörja utgrävningarna. Håkan hade sin egen idé om var kyrkan stått, jag hade en lite avvikande uppfattning. Spännande att se vem som får rätt.

Skämt åsido. Så långt jag kan minnas, har jag varit barnsligt förtjust i gamla tidningar. Jo, ni hörde rätt - tidningar. Gamla tidningar och tidskrifter, är enligt mitt sätt att se som gammalt årgångsvin. Det blir bara bättre och bättre ju äldre det blir. Är man då också historiskt intresserad som jag är, kan gamla tidningar vara rena guldgruvan för t.e.x  en hembygdsforskare. Jag har idag samlat på mig både veckotidningar, böcker och vanliga nyhetstidningar: Piteå Tidningen, Aftonbladet, Expressen, Norrbottens Allehanda, NSD, Norra Västerbotten och Norrbottens Kuriren. Ett tag trodde jag att jag var ensam om min säregna hobby. Så en dag dök Thomas E:son Åkerlund upp, och då förstod jag plötsligt att det var nog inget fel i mitt huvud. Han hade samma typ av intresse. Även framlidne förre socioierapeuten på Furunäsets Sjukhus Joel Berglund, var en samlare av stora mått. Med andra ord - jag var i gott sällskap. 1982 ringde journalisten Gunnel Ekman från Piteå Tidningen, en liten fågel hade skvallrat om mitt samlande. Och hon ville göra ett repotage om mig. Jag var den här tiden trummis i Kjell-Bertils orkester, och när jag helgen därpå, efter publiceringen i PT, mötte mina kollegor öga mot öga, fick jag svara på de mest besynnerliga frågor angående mitt samlande. Det var också första gången som jag officiellt berättade om min hobby. Nåja, åren har gått och jag brinner fortfarande för "mina" tidningar. Själen mår bra när jag får pyssla på med detta. Har ingen aning om det finns nåt påbrå från nått håll i släkten. Åtminstone har jag aldrig träffat på någon annan med denna form av intresse i min släktshistoria. Nedan följer lite bilder från det aktuella repotaget.

"I bodan hemma på gården i Hortlax, uppflugen på en stol, står Roger
och grovsorterar sina tidningar årsvis. Men än är det många årgångar
och datum som fattas. -Jag är tacksam för alla tips, säger Roger."

-"Gamla saker har alltid intresserat mig, men det är först på senare år
jag har börjat samla på tidningar, berättar Roger Lindqvist, som ämnar
spara det tryckta ordet åt eftervärlden. Och även om han inte hunnit så
långt i sitt samlande än, har han i alla fall skaffat sig en rolig, lärorik och
stimulerande hobby."


"Att hitta riktigt gamla tidningar är svårt, speciellt hela. I Storfors folkets hus
hittade Roger de här tidningssidorna, från 1918. -Men det fanns tyvärr inga
hela tidningar, bara enstaka sidor, berättar han."

"En gång fick Roger ett fint tips om en gammal man som hade sparat
PT under alla år. -Jag ringde genast dit, berättat Roger, men han hade
skickat iväg alltihop veckan innan."

"Än så länge håller jag mig till PT. Det rör ju hembygden på ett speciellt
sätt."

"En av anledningarna till att Roger exempelvis inte gått med i samlarför-
eningen, är att han inte riktigt vågat berätta öppet om sitt samlande förut,
rädd för att folk inte skulle ta honom på allvar."

"ROGER SAMLAR PÅ TIDNINGAR"
Repotage i Piteå Tidningen den 19 juli 1982.
Text: Gunnel Ekman. Foto: Nils Ögren.

"Demonproducenten" Phil Spector har dömts för mord av andra graden. Den 62 årige Spector kommer med all sannolikhet att få tillbringa resten av sitt liv bakom galler och bom. Frågan man ställer sig är denna, människor som till det yttre har allt, rikedom, världsberömmelse och respekt, varför gör man dessa horribla hemskheter? Phil Spector är inte den förste, och tyvärr heller inte den siste. OJ Simpson, är ett annat tragiskt exempel. Har det nåt med deras kändisskap att göra? Blir man totalt fartblind ju mer berömd är? Står man som s.k. kändis högre över lagen, än andra dödliga? Elvis hade polisbricka, som gav honom - enligt honom själv - rätt att som polisman ingripa närhelst han ville. Låter det konstigt? Jo, men hette man Elvis så öppnades nog alla slags dörrar. Även om det i laglig mening inte fick förekomma. Ja, det är många tvivelaktiga konstigheter, som försigåtts där kändisar tagit sig olika befogenheter, där det enligt lag varit helt förkastligt.

Phil Spector dömd till 18 års fängelse.

"Crescent visar er Sveriges populäraste fritidsprogram."

"Nya Crescent Moped har: kickstart, fotsteg, jetlinje. Helkapslat styre,
fullfjädrad fram och bak för flygmjuk körkomfort. Finesser som fullnav,
extra effektiva broms- och bakljus, kraftiga bromsar m.m. fullbordar
mästerverket. Riktpris med 5 års trafikförsäkring 1.060:- + oms."

En miljon varje dag - det händer nog inte mig, åtminstone inte i detta liv.
SUCK!

Förhoppningsvis ändras väderläget innan valborgs. Åtminstone om man skall tro på meteorologens utsaga igår. 5 plus grader utanför vårt köksfönster i detta nu. Men lugn, värmen kommer vad det lider.

Så får jag passa på att beklaga Tre Kronors snöpliga förlust i gårdagens match mot Lettland. Illa, illa. Nu får stackars Bengt-Åke utstå mer smädelser av tränarkollegan Niklas Wikegård. Diskussionens vågor har ju gått stundom väldigt höga, gällande Bengt-Åkes sätt att sköta sitt tränarjobb. Och den som varit mest högljudd och ibland krävt Gustavssons tränarhuvud på fat, är just nämnde herr Wikegård. Fortsättning följer.

Norah - stora flickan. Snart 9 månader. Foto: Roger Lindqvist

Ett parti som i mångt och mycket sviker sina väljare, har sig själv att skylla. Åtminstone är det detta som jag kommit fram till efter de senaste årens turbulenta och ibland alltför darriga insatser, inom det socialdemokratiska partiet. Göran Perssons alltför dominanta ledarstil, stod i skarp kontrast till föregångaren Ingvar Carlssons lite mer veliga inställning. Perssons tid som "Svea Rikets" obestridde härskare, skadade partiet mer än gjorde nytta. Inte heller att förglömma den nuvarande "sosseledarinnan" Mona Sahlins handhavande av riksdagens kontokort, i början av 1990 talet. För det mesta gagnar det oss som individer att se framåt. Att lämna det gamla och unkna långt bakom oss. Men jag tror även att om man inte tar itu med diverse problem, och agerar ut, är det stor risk att man längre fram biter sig ordentligt i svansen. Socialdemokratin, hade under sina 40 år i regeringsställning sina trogna väljare inom arbetarleden. Saker och ting har förändrats, idag är dessa väljarsympatisörer inte lika självklara längre. Vi lever i en föränderlig värld, så är det också med människors åsikter. Kallar man sig för arbetarparti, då får man heller inte glömma vilka man företräder. Margot Wallström sågs länge som ett bra alternativ till partiledarposten. Det var också min personliga åsikt i frågan. Men vad hände? Jo, personkemin mellan partiedaren Persson och Margot Wallström, fungerade inte. Wallström blev istället EU-kommissionär, och inledde en framgångsrik karriär i Bryssel. Till saken hör att när Wallström nu avgår, lyfter hon ett avgångsvederlag på ca 5 miljoner kronor. Till detta tillkommer också en pension på ca 1,2 miljoner. Kanske svårt att ta in för de människor ute i samhället, som sitter och svettas varje månad när räkningarna trillar in. Till historien hör också den s.k. "Vanja Lundby-Wedin affären" som på senare tid kastat mörka skuggor på Sahlin och det parti hon företräder. Summa summarum; kanske inte så konstigt med ett bottennapp i SIFO undersökningarna. Med en sån historia i ryggen?

Annons ur Norrbottens Allehanda Lördagen den 14 november 1931

Ishockey VM har som bekant sparkat igång. Sveriges debutmatch mot Österrike slutade i svensk favör med hela 7-1. En av dagens blivande storstjärnor är utan tvekan 22 årige Linus Omark med rötter i Övertorneå. Omark spelar f.n.v. i ryska storklubben Dynamo Moskva, men med ett förflutet i Luleå Hockey. Mitt allra tidigaste hockeyminne, härrör sig från våren 1969 när världsmästerskapet gick av stapeln i Stockholm. Under det VM:et, föddes inför mina ögon en av mina största hockeyidoler någonsin: målvakten Leif "Honken" Holmqvist. Med sina formidabla räddningar, hittade han en väg in i den svenska folksjälen. "Honken" blev synonym med målvaktsspel av yppersta världsklass. Under sin storhetstid, hade "Honken" egen hejarklack vid alla större hockeyevangemang på Johanneshovs isstadio. "Honken" var den där killen som man kunde lita på. I alla möjliga och omöjliga situationer, var han den som ensam kunde spela hem viktiga prestigefyllda matcher åt sitt - och vårt - Tre Kronor. "Honken" är idag en grånad äldre gentleman, som lämnat storishockeyn bakom sig. Men visst händer det ibland att han på ålderns höst spelat en och annan veteranmatch, tillsammans med gamla forna hockeykollegor.

En av mina största hockeyidoler någonsin - målvakten i Tre Kronor
Leif "Honken" Holmqvist. Slog igenom med buller och brak i 1969 års
VM som gick av stapeln i Stockholm. Det var i detta VM som han av en
enig sportjournalistkår, valdes till världens bäste hockeymålvakt.

I takt med att snödrivorna krymper, och flyttfåglarna åtrevänder har jag börjat förstå att nu måste det faktiskt vara vår. Sagt och gjort. Idag har vi dammat av grillen. Och märk väl, inte bara dammat - vi har även naturligtvis använt den till att grilla karrékotletter jag och hustrun. Maten har vi avnjutit ute i våra trädgårdsmöbler. Som efterrätt, kokades kaffe och till detta en mumsig morotskaka. Mumsfillibabba nu är våren här!

Min farfar dog när jag var 7 år fyllda. Och man kan väl inte påstå att jag nånsin riktigt lärde känna honom under hans tid i detta jordelivet. Farfar var en trött gammal och sjuk man den sista tiden. Men i vuxen ålder har jag då och då försökt komma honom in på livet. Genom bl.a den omfattande släktforskning som jag gjorde för en del år sedan. Att hitta sin historia, har för mig varit väldigt viktigt, för att ta reda på och lära känna sig själv som person. Både far och morföräldrar har blivit noggrant kontrollerade under lupp. Allt för att lära känna dem bättre. Min morfar var väl den som jag stod mest nära, och faktiskt också lärde känna allra bäst. Kanske p.g.a. att han uppnådde en så pass hög ålder som 89 år. För nåt år sedan, hittade jag ett gammalt gulnat urklipp, troligtvis från Norrbottens Allehanda. Där fanns min farfar med, tillsammans med en del andra äldre gentlemen. Farfar var, vad jag kan förstå, intresserad av "att ta hand om saker och ting." Och då menar jag t.e.x att fixa med diverse pappersexercis o.s.v. Rent sagt "en handlingens man." Farfar Amandus jobbade på sågverk fram till 50 års ålder, då han p.g.a. reumatisk sjukdom inte kunde arbeta längre. Efter sjukpensioneringen, började han med kioskverksamhet hemma på tomten i Hortlax. Det var då som ibland någon av hans 3 döttrar eller 7 söner fick rycka in för vara honom behjälplig. Min far har berättat hur det kunde gå till, när han fick hedersuppdraget, att hämta kokkosbollar från Svalans Café i Hortlax. Min far var väldigt glad i sötsaker. Och det hände att han vintertid, stannade på vägen när frestelsen blev för stor, med alla dessa go´saker på sparkstöttingen. När han väl var hemma, var ritualen denna, min farfar räknade alla medhavda kokkosbollar. Och det hände gång som annan att det fattades några stycken. Min far fick då en riktig utskällning, för att han inte lyckats hålla fingrarna i styr. Och nästa gång order kom, att hämta bakverk eller annat gott, upprepades denna procedur. Min pappa behöll sin kärlek till kokkosbollar livet genom, trots allt.

Min farfar Amandus som ung. Han föddes i Blåfors i Västerbottens län
den 9 februari 1886, och dog den 20 januari 1965 i Hortlax.

Ett urklipp som jag hittade för några år sedan. Troligtvis från Norrbottens
Allehanda år 1954. Min farfar Amandus var tydligen medlem i en pen-
sionärs förening i Hortlax. Farfar Amandus är andra man från vänster i
bakre raden.

Farmor och farfar med yngste sonen Åke, hemma i Hortlax.

Farfars hus i Hortlax. Till höger skymtar hans kiosk.

En dikt som skrevs medan Göran Persson ännu bestämde med buller och bång över Svea Rike. Så därför kan den kanske kännas lite inaktuell, men jag tror att den i det stora hela, ändå är ganska så tidlös.

OM VÄRLDEN VAR MIN

Tänk om världen rymdes
i min innerficka,
varje morgon och kväll
jag kunde ned på den blicka
Då skulle alla jordens länder,
rymmas i mina utsträckta händer,
varje språk som talades då,
jag skulle alla dem bra förstå

Om jag nu finge leka Gud
den här dagen
jag skickar alla ogärningsmän
till den ryska gulag arkipelagen,
där kan de jobba i sitt anletes svett,
så kanske om nåt år
de har fått lite bättre vett

I nåt litet land omkring
den södra ekvatorn,
skulle jag genast ta hand
om den elake diktatorn,
som plågat grymt sitt folk
från år till år,
och där många människor
fått obotliga sår

Men även här hemma
i den politiska röran,
jag skulle ta ett allvarligt snack
med statsminister Göran,
ta honom i örat,
och säga - "Fy skäms!"
se till att du aldrig mera
någonsin skräms
Ge alla som behöver i Sverige
en miljon, så kanske att de klarar sig
den dag de får pension

ROGER LINDQVIST

Andreas anlände på förmiddagen med allas vår prinsessa Norah. Sedan bar det iväg ut på en liten uppiggande promenad i det vackra vädret. Känslan av äntligen-är-det- vår, får mig att bli nästintill smått lyrisk. Efter denna i mitt tycke långa mörka vinter (blääää) så infinner sig denna obeskrivbara glädje. Nu ropar min hustru, och då måste jag ju naturligtvis ställa mig i givakt ställning. Slutar därför detta inlägg med en förhoppning om att återkomma lite senare.

Har med spänning följt de två delarna i TV-dokumentären om Ebbe Carlsson. Den avslutande delen sändes i kväll. Frågan som man osökt ställer sig - hur kunde det hända? Hur kunde en person som Ebbe Carlsson tillika bokförläggare och journalist, få del av hemligstämplat material. Ett rekommendationsbrev skrevs även av landets justitieminister Anna-Greta Leijon, i Ebbes roll som privatspanare, i jakten på Olof Palmes mördare. Lägg därtill att Ebbe hade goda kontakter långt in i regeringskansliets allra heligaste. Gode vännen polismästaren Hans Holmér, gav bäste kompisen Ebbe fria tyglar, såsom egna nycklar till polishuset och egen polisbil med livvakt. Allt detta är ju en ren och skär parodi av hur ett seriöst polisarbete skall skötas. Inte konstigt att det fortfarande kanske vandrar en statsministermördare fri någonstans därute på gator och torg. Skandal, är väl det enda rätta ord som kan användas, i denna s.k. "Ebbe Carlsson affär" som den kommit att kallas.

De två goda vännerna: Ebbe Carlsson (1947-1992) och Hans
Holmér (1930-2002)

Den gamle sångstjärnan Emile Ford på Badhusparkens scen i Piteå.
Annons ur Piteå Tidningen den 1 juli 1970.

En hyllning till en diktare från Skattlösberg i Grangärde socken. Med en
vemodsbestänkt röst, som än idag griper tag i lyssnaren. Alltför tidigt
bortgången i en ålder av 32 år. Det jag älskar hos Dan Andersson är
hans melankoliska textrader. Hans längtan till den andliga världen -
och det mästerliga berättandet. Dan Andersson framstår för mig som den
sanne tänkaren, den sanne sökaren i en inre resa på jakt efter sanningen.

Första gången jag såg och hörde honom var i TV:s "Gó kväll." Sångaren och Umebon Samuel Ljungblahd. Under hösten och vintern var han en av medlemmarna i fyrans "Let´s Dance" orkester, där han förde en något anonym tillvaro. Ikväll är han med i "Så ska det låta." Och du milde vicken röst. Ja, jag blev helt tagen, när jag såg och hörde honom på det klipp som SVT lagt ut på sin hemsida. En kommande sångstjärna - helt klart. Samuel har sina musikaliska rötter i Frälsningsarmén. Han sjunger gärna gospel, och har synts i kristna sammanhang en hel del. Men som sagt, han har definitivt kommit för att stanna. Som den genommusikaliske kille han är.

Samuel Ljungblahd

Städdag idag. Jag och Bettan har hjälpts åt, vi har så att säga delat på diverse sysslor. Det där med dammsugning sliter ganska så hårt på ryggen, åtminstone i mitt fall. Dammsugning ligger på min lott, eftersom Bettan är oförmögen att utföra det. Nåväl, vid lunchtid hämtade jag min mor. Efter en stund kom även min syster. En stund av gemenskap, samlade kring kaffrbordet, är vad vi fick. Inte illa. Och det bästa av allt, vi fick avnjuta en alldeles nybakad morotskaka. Tack Elisabeth.

I Badhusparken i Piteå uppträdde en sommarkväll för snart 38 år sedan
Svenne & Lotta och Björn & Benny. Tre år efteråt skulle två av dem vara
världsberömda medlemmar i supergruppen ABBA.
Annons ur Piteå Tidningen den 22 juli 1971.

Ja, det får vi sannerligen hoppas. Jag har numera kommit i den ålder när jag börjat få allergiska besvär mot allt som är vitt och heter vinter. Därför var det extra skönt idag, att kunna sitta ute i solen, dricka kaffe och bara finnas till. Vad bättre är, vi fick besök av Robban och Jannice. I en dryg timmes tid fick vi tillfälle att "rå om varandra." På kvällskvisten kom yngste sonen Daniel, direkt från sitt jobb hem till morsan och farsan på en bit mat. Den stora svarta råtta som vår katt Pelle så snällt kom hem med, och som han så fint och försiktigt la på vår grusgång, ja, den är borta nu. Trodde in i det längsta att "Pellekraken" skulle mumsa i sig den, men icke. Jag har berättat för vår hankatt, att det är okej om han vill bidra till matförsörjningen, men det finns ett stort MEN. Det är detta, att matte och husse inte på något vis uppskattar kött från råtta. Så nu hoppas jag att Pelle har förstått, och därmed basta. Slutdiskuterat.

Pellegubben är en matfrossare av stora mått. Under vintern har hans
midjemått blivit alltför stort. Nu stundar ny jaktsäsong, och som ni ser
har han redan börjat.
Foto:Roger Lindqvist

Storasyster fyller år. Så därför tänkte jag mig en liten hyllning i ord och bild. Gerd såg dagens ljus på Piteå BB, den 23 april 1948. Stolta föräldrar var John och Maj-Gerd Lindqvist. Hela sin barndom, ja, ändå fram till hösten 1969 var hon Hortlax troget. Sen flyttade syster till Degeränget, där hon fortfarande bor. Idag fyller hon alltså år, inte jämna, - det gjorde hon vid den här tiden förra året - men födelsedagen är ändå värd en hyllning. Så håll fast dig nu syrran, spänn fast säkerhetsbältet för nu kör vi (så det ryker, tror jag)

Bland de första bilder som finns av Gerd är denna. Gerd tillsammans
med kusinen Anita. Gerd är den lilla bebisen.

Gerd 6 år gammal. Bosatt i Övremarken i Hortlax med mor och far.
Vid den här tidpunkten bodde familjen Lindqvist i en hyrd stuga hos
Bertil och Kerstin Johansson.

Här står Gerd med sin räfsa, hos mormor och morfar i Blåsmark. Ålder -
gissningsvis 7-8 år?

När Gerd var nio, hände nånting helt fantastiskt. Hon fick en lillebror.
Jag tror aldrig att hon hämtat sig sedan den dagen. Vad lillebror hette?
Roger förstås. Gerd hade en favoritdocka, som hon påstår att lillebror
hade sönder. Kan inte tänka mig det - lillbrorsan som var så snäll, eller...?

Det hände titt som tätt att syrran fick följa med på kalas. Här på farfar
Amandus 70-årsdag 1956. Tätt omgiven av mamma och pappa. Men
vänta.....vars tog lillebrorsan vägen? Okej, han var inte ens född.

För er som nu vill titta på Gerds söta lillebror.....här har ni chansen.
Har ni tittat klart? Jamen, då fortsätter vi.............

1957 flyttade Gerd till ett annat hus i Hortlax. Med på flyttlasset följde
mor och far samt inte att förglömma ja, just det, lillebror. På denna
bild syns Gerd tillsammans med sin pappa John.

En dag så blev Gerd plötsligt tonåring. Det var vid denna period som
hela vårt hus doftade idel parfym och hårspray. Och det värsta av allt,
hon började umgås med killar. Men lugn syrran, bara lugn. Din käre
lillebror hade koll på allt. Du minns väl de här plötsliga besöken som
jag gjorde helt oanmält in i ditt rum? Ja, jag menar det. Rena rama
SÄPO.

Sommaren 1963 i Pitsund. Jag och storasyster, hand i hand. Men i
sanningens namn var det inte alltid så här rart. Om nu någon undrar,
så är det faktiskt farsans bubbla som står i bakgrunden.

Tiden gick, och vi blev äldre. Så även våra föräldrar Maj-Gerd och John.
Syrran blev mamma 1974 till Mathias, och jag (lillebror) fick tre söner.
Tänk så mycket äldre vi blivit - eller hur syrran? Vår pappa finns inte
längre, och vår mor fyller snart 80 år. Om vi ändå kunde vrida tiden tillbaks?
Jaså, inte det. Då fortsätter vi.

Fotografier är ju frusna ögonblick. Som detta, en familjebild från 1993.

En liten kär varelse som Gerd uppskattade högt, Emma. Idag bor Emma
i hundhimlen, sörjd och saknad.

Barnbarnet Elliotts födelse den 28 juli 2006, är nog bland det största
som Gerd varit med om.

Så har vi kommit till slutstationen på denna resa. Den sista bilden före-
ställer min syster Gerd Yvonne Lindquist (jo, hon stavar sitt efternamn
på detta sätt) för övrigt det senaste jag har i min samling.
Ha en bra dag - och grattis än en gång på födelsedagen.
Önskar lillebror Roger.

Titanics tragiska öde har fascinerat en hel värld. På sin jungfrufärd i april 1912 förliste faryget och 1.495 passagerare, varav 200 besättningsmän förlorade sina liv. Det mytomspunna skeppet har alltsedan dess fortsatt att locka och förtrolla sin omvärld. Den svenske fartygshistorikern, författaren och Titanicexperten Claes-Göran Wetterholm presenterar i sin bok: "Titanic" berättelsen om alla de människor som åkte på detta "drömmens skepp." Här finns också intressant fakta, som bl.a. behandlar bakgrundshistorien om hur Titanic en gång kom till. Mycket intressant läsning, som jag gärna vill rekommendera.

Gun Sandström heter min kusin. Hennes far Ingvar var min pappas äldsta bror. Ingvar var gift med Nancy f. Lundmark, som uppnått den imponerande åldern av hela 95 år. Gun gift  med Henning Sandström, fick tre barn: Kenneth, Monica och Carola. Nu har Gun blivit morfarsmor till barnbarnet Therese Lundgrens son Axel. Stolt morfar är Kenneth Sandström. Guns mor Nancy blir således morfarsmor. Hängde ni med?

(Tryckfelsnisse har stökat om i texten. Gun Sandström är morfarsmor -
inte mormorsmor som det felaktigt står i bildtexten.)

Idag kom så äntligen "Dagen D." D.v.s. byte av däck. Åkte till Robban och hans fina garage, där han tålmodigt hjälpte sin far med däckbytet. Tur att barnen finns, det är den största av förmögenheter. Nåja, nu ska jag inte bli alltför sentimental, så här mot kvällskvisten, men däckbytet är i alla fall gjort, tack Robert. Senare - efter däckbytet - grillade vi hamburgare på Robert och Jannices altan, jag Elisabeth och Robban. Vårsolen har varit fantastsk idag, vi bara satt och njöt en lång lång stund. Jo, Jannice förresten, hon jobbade idag så hon kunde tyvärr inte vara med. Nu har Bettan börjat med maten, ja, vi hjälps ju åt så gott det nu går. Och det är så härligt när jag ser att Elisabeth har börjat bli allt starkare för var dag. Armen är fortfarande till besvär, men det går i alla fall åt rätt håll.

Parkvällar i Badhusparken i Piteå, var ett uppskattat inslag under 1960
och 1970 talet. Många kändisar inom den svenska artisteliten uppträdde
här. Annons ur  Piteå Tidningen den 8 juli 1970.

Ikväll har vi varit hos Norah. En vecka har gått sen vi sist träffades, och vi kände att nu är det verkligen dags. Som ett vitaminpiller, det är just vad hon är "vår" lilla rara Norah. Om man nu skulle vara på lite sämre humör en dag, vips när man träffar henne så flyger mungiporna uppåt. Man kan helt enkelt inte låta bli, ja, för att säga på ren svenska så är hon faktiskt i sin farmor och farfars ögon helt oemotståndelig. Sådan är hon vårt lilla älskade barnbarn.

Vår lilla Norah har nog vid det här laget
fått besök av sin vän John Blund.
Sov så gott Norah. Dröm vackra drömmar.

Annons ur veckotidningen IDUN den 23 mars 1944.

Imorse när jag i ett milt sagt yrvaket tillstånd skulle hämta tidningen, så låg på grusgången ett svart och lurvigt odjur. En råtta. Tankarna gick till en av husets katter, Pelle. Jaktsäsongen är alltså här, vad beträffar råttor. Men jag tycker inte om när herr Pelle Linkan Lindqvist kommer hemdragande med dessa groteska varelser. Troligtvis handlar det om en vattensork, det låg flera av den sorten uppdukade här förra sommaren. Är det nåt jag har svårt för så är det - gissa - ja, just precis RÅTTOR! Så det blir att ta ett allvarligt samtal oss emellan, man mot man, jag och Pelle. OM han nu envisas att återigen servera sin husse och matte, stora äckliga svarta vattensorkar, ja, då måste han flytta härifrån, kanske till en etta på Strömnäs. Det blir alltså ord och inga visor. Här gäller det att visa vart skåpet ska stå. Om ni nu undrar, så är Pelle hälften katt och hälften människa. Det är just därför som vi kan ha den här råttdiskussionen.

Vattensork infångad i en bur. (Inte våran)

En gammal låt från 1976 - "Buona-Sera Angelina" - fick mig att minnas lite extra i morse på väg hem från stan. Låten framfördes av dansbandet Alexander från Umeå, som hade sin storhetstid under 1970 talet. Jag har under åren samlat på mig en ansenlig hög av gamla dansbandsplattor och kassetter, som jag ibland - i rent nostalgi syfte - lyssnar genom. Många av dessa låtar hade vi själva på repertoaren, däribland Buona Sera Angelina, som jag för övrigt själv sjöng i vår orkester. Alexander tillhörde alltså det lite modernare facket inom dansmusiken. Hörde dem vid några tillfällen, bl.a. på Forum i Älvsbyn, och jag vet att de gick hem speciellt hos den lite yngre publiken. Norrland stoltserade vid detta tillfälle med tre dansband av yppersta klass. Skellefteåorkestern Yngve Forssélls, och Umeåbanden Max Fenders och Alexander.

Det väckte gamla minnen till liv, när jag lyssnade till dansbandet
Alexanders version av "Buona Sera Angelina."
Foto från 1974

I bakre raden t.v står Pitebon och numera sportchefen för Piteå IF
Håkan Norberg. Håkan och jag spelade tillsammans i många år.
Bl.a. i dansbandet OPUS från Piteå. I främre raden t.v. sitter saxofon-
isten och kapellmästaren Pär-Olof Johansson som även har ett för-
flutet i Yngve Forssélls orkester från Skellefteå.

Min pappas kusin Henning Eriksson fyller 80 år. Grattis på högtidsdagen Henning.

Reklamannons hämtat ur Piteå Tidningen sommaren 1967.

Min morfar brukade sjunga för mig, när jag som barn satt i hans knä. En av dessa melodier, som fastnade fast i mitt huvud var Dan Anderssons "Helgdagskväll i timmerkojan." Jag har alltsedan dess haft den här låten som en av mina absoluta favoriter. Ja, jag nästan ryser av välbehag varenda gång jag hör den spelas, och då helst i trubaduren Thorstein Bergmans tolkning. Texten skrevs som sagt av poeten Dan Andersson 1915. Och tonsattes först efter hans död, av Sven Scholander 1926. Dan Anderssons diktning, hans liv och historia, är värt en egen berättelse, men den tar jag en annan gång.

Thorstein Bergmans tolkning av
"Helgdagskväll i timmerkojan" gör att
jag ryser av välbehag, när jag hör den
spelas.

Alva Myrdal (1902-1986) var en känd socialdemokratisk politiker och diplomat, som under åren 1962-1970 satt i den svenska riksdagen. Hon var gift med Gunnar Myrdal samt mor till författaren och debattören Jan Myrdal. 1967 var hon på besök i Norrbotten och Piteå. Hon passade därför på att göra ett besök hos sin släkting i Hortlax, provinsialläkaren Börje Hardal och hans fru Monica. Piteå Tidningen gjorde därför ett litet repotage om händelsen, se bilden härnere.

Statsrådet och diplomaten Alva Myrdal, här på besök hos sina släktingar
i Hortlax. Läkaren Börje Hardal och hans fru Monica.
Foto: Piteå Tidningen

-"Du måste ha nya byxor, och en ny skjorta." Sa min fru till mig häromdagen. "Ånej!" Tänkte jag, kan det verkligen vara nödvändigt. Men sagt och gjort. Imorse efter att Elisabeth varit hos hårfrisörskan, bar det iväg ut på stan. "Hoppas det går fort." Tänkte jag i mitt stilla sinne. Och innan jag visste ordet av, hade jag hittat en skjorta, två t-shirt och ett par byxor. Ja, Elisabeth hjälpte mig, förstås. Men så här fort har det aldrig tidigare gått att handla kläder. Skönt i alla fall att det är över för den här gången. För inte så länge sen inhandlade jag helt allena en ny jacka, som jag trivs väldigt bra i. Men det där att springa på stan för att shoppa kläder, ibland i timtal ja, det har aldrig varit min melodi. Det är alltid lika skönt när det är överstökat. Nu hoppas jag att det dröjer tills nästa gång. Låter jag tråkig? Okej! Men det bjuder jag gärna på.

Efter all denna förhandsreklam kunde jag inte motstå frestelsen. Jag zappade in på 5:ans "Söndagsparty" med programledarna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. De båda ordsprutande herrarna, gav ett något förvirrat intryck (som vanligt) Har aldrig varit någon större beundrare av deras tidigare produktioner. I mitt tycke blir den här showen - som vanligt när det gäller dessa två - en uppvisning i obscenitet dålig smak och rena vulgariteter. Ett tydligt och klart tecken på omognad. Slutomdömet blir helt klart: "Icke godkänt."

Filip och Fredrik håller inte måttet. Programmet gav ett förvirrat
intryck.

Ett steg närmare hjärtinfarkten?

Sommaren 1968. Examen i Hortlax kyrka. Sen väntade friheten i form av bad, sol, kompisar, glass, serietidningar, lata morgnar, lek och bus - och framförallt den livsnödvändiga cykeln. Min kompis Per och jag, tillbringade all vår vakna tid på cykelsadeln. Frihetens vindar blåste i vårt sommarljusa hår, och inga bekymmer fanns på den blå himmeln, förutom ibland alltför mycket regn och rusk. Vi levde för stunden, och äventyret väntade bakom varje hörn. Badplatsen i vår by kallades för Höträsket. Där bestämde vi oss för att istället för badbrallor, helt enkelt bada med kläderna på. Och detta vi gjorde. Mottot var kort och gott: "Gör det idag, imorgon kan de vara försent." I vår by fanns en bensinstation som hette ESSO. Det var där vi fick dille på att samla på reklamdekaler, med texten: "En tiger i tanken." Och jag vill minnas att hela mitt rum därhemma var överfyllt av dessa klistermärken. Och jag skulle tro, att så var även fallet hos min kompis Per. En solig sommarmorgon, när jag hade otroligt mycket - kanske alltför mycket - spring i mina ben, bestämde jag mig för att göra min pappa lite glad. Ute på gårdsplanen stod min fars ögonsten, en mörkblå bubbla av årsmodell -58. För att liksom piffa upp den i mitt tycke lite tråkiga färgen, bestämde jag mig för att sätta fast mina älskade dekaler från ESSO. Tänk så mycket tuffare pappas bil skulle se ut. Kanske nästan i samma stil som de där häftiga raggarbilarna som jag sett inne i stan. Jag var väldigt nöjd med mig själv, efter väl förättat jobb. När plötsligt min far uppenbarade sig vid dörröppningen. Av hans min att döma, så uppskattade han inte min konstnärlighet och kreativitet denna morgon. Istället för uppmuntrande ord, var hans blick väldigt mörk, ja, precis som det där åskvädret som drog förbi veckan förut. När han svepte sin blick mot sin folka, såg den kanske mer ut som en jättelik reklampelare för ESSO i Hortlax. Och med de många reklamdekalerna, skulle pappas bil verkligen sticka ut ur mängden. Det var bara ett fel. Pappa ville ha sin bubbla, precis som den alltid sett ut. Ni vet, med den där jättetråkiga blå färgen. Föräldrar är allt bra konstiga. Det var vad jag tyckte, när min far plötsligt slet bort alla min fina "Tiger-i-tanken" dekaler.

Så slutade denna sommar. En ganska så bra "äventyrssommar" i mitt tycke. Men en viktig sak hade jag lärt. Att jag aldrig mer, skulle uppmuntra min far med nån form av konstnärlig utsmyckning av hans bil. Och det löftet, har jag faktiskt hållit.

Sommaren 1968, bestämde jag mig för att utföra en konstnärlig
utsmyckning av min fars blå bubbla. Vilket - konstigt nog -
inte uppskattades.

Lite bilder från Norahs dop, i Hortlax kyrka, den 8 mars 2009.
Närmast kameran: Elisabeth, Daniel och Robert. Bakre raden t.h.: Kjell.
Solbritt och Göran. Foto:Roger Lindqvist

Pappa Andreas med Norah samt mamma Jennie. Längst bak prästen
Anna Andersson. Foto: Roger Lindqvist

Fr.v.: Jessica - Norahs moster - Jennie, Andreas, Norah och Anna Anders-
son. Foto: Roger Lindqvist

"Härmed döper jag dig, till Norah Maria Lindkvist. I Guds Faderns Sonens
och Den Helige Andes Namn - Amen."

Så efter prästens välsignande ord, och lite vatten på Norahs huvud, så
var dopritualen över. Och Norah som var dagens huvudattraktion och
medelpunkt, skötte sig helt exemplariskt under hela akten. Ja, hon t.o.m.
gav an en ton när vi skulle sjunga en psalm. Foto: Roger Lindqvist

Så var det hela över. Och som ni ser så tittar Norah mot sina föräldrar och
frågar lite undrande: -"Jo, mamma och pappa, heter jag Norah nu på
riktigt?" Foto: Roger Lindqvist

-"Oj, så mycket folk. Är ni alla här för lilla mig?" Säger Norah förvånat.
Foto: Roger Lindqvist

Sedan avrundades det hela i Malmgården, med presentöppning.
Foto: Roger Lindqvist

Inför högertrafikomläggningen i september 1967, uppmärksammade
Piteå Tidningen detta i en rad olika artiklar. Min syster Gerd fick bl.a.
pris för att hon uppträtt på ett föredömligt sätt i trafiken. Ur den artikel
som bilden härovan är hämtad, står följande att läsa: "De fyra trafikant-
erna får här pris av trafiksäkerhetskommitténs ordförande Börje Englund.
Fröken Gerd Lindkvist, Hortlax, för att hon på ett korrekt sätt korsat en
gata. Fru Eivor Stenberg, Piteå, för att hon i en gatkorsning stannat och
släppt över gångtrafikanter. Samt herr Åke Lundqvist, Öjebyn, och fröken
Karin Berglund, Piteå, för korrekt uppträdande vid korsning av gata."
Foto: Piteå Tidningen. Publicerat den 27 maj 1967.

Nån gång på 70 talet utropade filmkritikern Nils Petter Sundgren ordet "kulturskymmning," angående de Åsa-Nisse filmer som svensk tv då sände. "Kulturskymmning" ropar jag, undertecknad 2009, när TV 4 sänder "Hjälp! Jag är med i en japansk tv show." Medverkar gör bl.a. skådespelarna Johannes Brost och Regina Lund. Utklädda i diverse fantasikostymer, deltar de svenska "stjärnorna" i ett flertal direkt pinsamma situationer. Kanske är detta ett desperat sätt att blåsa liv i en sedan länge slocknad karriär inom showbusiness? Lekprogram kan vara både roliga och stundom väldigt underhållande. Men absolut inte denna form av pinsamma kvickheter, där tanken hela tiden tycks vara att göra sig så fånig som möjligt. Läste just om Thomas Deutgen - känd från Dansbandskampen - som också fått en förfrågan om medverkan i denna serie, men tackat nej. Det hedrar honom som person, att besitta ett sådant berömligt omdöme, att helt enkelt avstå från den här typen av program. Det är kanske nåt som de andra, betydligt mindre omdömesgilla personerna också skulle tagit i beaktning långt tidigare.

Programledaren Carolina Gynning i "Hjälp! Jag är med i en japansk
TV show."

En gång var Bert Karlsson i mina ögon den där skrikande pösmunken, som till råga på allt försökte sig på en politisk karriär i Ny Demokrati. Att Bert var en fixare av stora mått, med fingertoppskänsla för vad som gick hem hos den breda publiken, ja det rådde det inget tvivel om. Men den där bilden av odräglig och gapig förstsåsigpåare ja, det fanns där som en black om foten. Men så hände nåt. För det första sa han tack och adjö till riksdagen, och sin vapenbroder Ian Wachtmeister - med all rätta - senare kom TV-serien "Fame Factory" in i bilden. Och på nåt sätt började den gode Bert att bli lite mer rumsren än tidigare. Plötsligt syntes han i var och vartannat TV program, och det forna hatobjektet övergick till en man som var värd att beundra. Trots alla grodor som genom åren hoppat ut genom hans ibland för stora  mun. Och nu sitter jag här, hemma i TV soffan för att återigen njuta av Sveriges egen Phil Spector, när han medverkar i TV 4:ans "Talang." Bert Karlsson alltså.
Go´kväll!

Bert Karlsson - inte bara pösmunk.

En promenad vi två, har vi unnat oss, jag och Bettan alltså. Men en gångtur med en aning smolk i glädjebägaren - det blåste rätt så kalla vindar. Eftersom det rinner vikingablod i mina ådror så var den kalla bitande vinden inga större problem i sig. Bara så att ni vet. Har även varit förbi hos min mor med hennes deklaration som jag gjorde klar igår. Tänk så skönt och enkelt deklarationerna är nu idag. En underskrift är vad som behövs, sen är den klar att skickas. Annat var det förr. För mig personligen var det en hel del bök, innan jag kunde betrakta den som färdig. Eftersom jag spelade dansmusik i rätt så många år, var det förenat med mycket pappar och många bilagor som skulle ifyllas. Tur att Helge Öberg från Bredsel fanns. Utan honom vet jag då rakt inte hur jag skulle ha klarat det hela. Han var en trogen deklarationshjälpreda åt oss alla i orkestern i många år. Tack Helge, där du sitter i din himmel.

Det blåste kallt under promenaden, men man har ju
vikingablod i sina ådror, så det gick över förväntan.

Elisabeth tog en promenad till vårdcentralen för ett möte med sin sjukgymnast. Så nu sitter jag här i all min ensamhet och skriver dagens första inlägg. Har varit på ICA och handlat lite förnödenheter. Vet i detta läge inte ens vad vi skall åstadkomma till lunch eller middag idag, men tro mig, det löser sig. Därutanför vårt fönster fortsätter vädret att vara till sin fördel. Kan tänkas att det blir en promenad längre fram på dagen, det gäller att påbörja uppbyggnaden av sin kondition, som f.n.v. inte är den allra bästa. Fick påhälsning häromkvällen av min f.d. arbetskompis Naser. Så fort vi träffas har vi tusen saker att prata om, och skrattet ligger alltid väldigt nära. Tydligen så har vi båda en alldeles förträfflig personkemi, som passar oss som hand i handsken. Jag vill minnas att detta hände rätt så omgående från den allra första gång vi sågs 1990 ute på Furunäset. Eftersom Naser alltid varit väldigt lättsam i sitt sätt att vara, samt haft en stor portion positivitet i sitt bagage, så det var en fröjd att ha honom som arbetskamrat. Synd bara att allt tog slut. Nu går han och hans fru i funderingar om att flytta, och inte nästgårds precis utan till USA. Men som han själv sa, så var det bara lösa funderingar än så länge.

Naser på en bild från 1995 ute på Öjeby Sjukhem, då vi ännu jobbade
tillsammans.

Annons från 1949.

Nån gång då och då händer det att jag gör ett besök på Piteå Museum. Självklart beror det på om det finns någon sevärd utställning att titta på. Idag kollade jag in gamla prylar från 1960 talet som fanns utställda. På den övre våningen av byggnaden finns en modell över det gamla Piteå, som jag tycker är väldigt fascinerande att stå och titta på. En annan sevärd sak, var visningen av Hortlaxbon John Erikssons efterlämnade saker, från den s.k. "Smällgården" där hockeyspelaren Tomas Holmström numera bor (sommartid) Efter museet, åkte jag till Furunäset för att hälsa på. Det var länge sen sist, jag besökte min gamla arbetsplats. Träffade Christer Pettersson, som jag jobbade med under tio år. När vi andra flyttade vår verksamhet till Öjeby Sjukhem 1991, blev Chrille kvar, alltså än till denna dag. Kul att få träffas och prata gamla minnen, det var länge sen sist.

Piteå museum.

Gamla 60 tals prylar till beskådan.

Filmstjärnor - vem minns inte dom?

Möbler från 60 tals epoken.

Ser mest ut som i ett tonårsrum.

Affisch ur Bild Journalen s.k. "elefantbild" med idel popkändisar från
Tages och Hep Stars.

Naturligtvis måste ju gitarren också få vara med.

Skivspelare från förr.   Foto: Roger Lindqvist

.........Fast på bioduk - förstås!

Annons ur Piteå Tidningen den 16 juli 1955.

En härlig vårdag för många år sedan stod jag här på älvbron i
Blåsmark med mina föräldrar. Ett stycke därifrån ligger mammas
föräldrahem. Och jag vet att den här stunden på bron väckte många
kära minnen till liv för dem båda. Nu är pappa borta sen snart fyra år. Men
det är såna här bilder som väcker glada minnen till liv, då livet ännu var
 som vanligt. Foto: Roger Lindqvist

Ja, det är väl nånstans där det hamnar, detta blogginlägg som jag uppskattar är det 500:e i ordningen, sen starten dagen före julafton 2008. Detta "jubileums-inlägg" handlar om just ingenting. Jo, vi har varit till Piteå idag, växlat in lite småmynt på banken. Samt även nyfiket tittat på de hus som f.n.v. finns till salu här runt omkring kommunen. Men......det fanns inget hus som utstrålade kom-å-köp-mig-nu-på-stubben-hus! Definitivt icke. Har promenerat en sväng, men färden blev inte värst lång, bara till vårdcentralen fram och jättesnabbt tillbaks. Var ju ut en lite längre tur igår med Ante och Norah. Den promenaden känns fortfarande kvar i mina än så länge "vinterstela" ben. Men skam den som ger sig. Nya promenader väntar, och lite längre fram hoppas jag även att Bettan också följer med. Hennes arm är fortfarande till problem många stunder. Dagen före valborgs ska hon på återbesök till Sunderbyn. Då ska hon även träffa doktorn för att få lite mer information runt omkring sin skada.

Hittade denna härliga bild från sent 60 tal eller tidigt 70 tal ute på nätet.
Under den tid som jag själv var aktiv dansmusiker, hade vi flera av Max
Fenders låtar på våran repertoar. "Vindens melodi" var ju bara ett måste.
Max Fenders tillhörde även mina personliga favoriter. Dansstället Perudden
utanför Piteå, där diggade jag loss flera gånger i mitten av 1970 talet, till
"Hörneforsstoltheter" Max Fenders. Grabbarna har återigen till danspublikens
förtjusning gjort comeback på lite äldre dar. Kul tycker jag - fortsätt så.

På bilden syns bl.a. Ulla-Bella Fridh, Sven-Erik Persson, Olle Björklund
och Jan Gabrielsson. Några av våra första TV-kändisar.

Ytterligare en dag med gott väder. Ante och Norah har varit här idag. Vi har suttit ute tillsammans druckit kaffe och bara njutit. Sen gick vi på långpromenad, jag Ante och lilla Norah. Ja, Norah förresten, hon fick det privilegiet att ligga i sin sköna vagn, för att gosa och sova. Tänk man blev nästan lite avundsjuk, men det skulle inte sett bra ut om hennes farfar lagt sig i barnvagnet istället - tror jag. Robban och Jannice är hemkommna efter Malå resan. Vi var dit med deras husnyckel för ett tag sen. Danne har jag pratat med som hastigast i telefonen, men han väntade besök så han kom aldrig hem idag. Får väl hoppas att solen stannar kvar några dagar, det vore ypperligt att få sitta ute i morgon också, för att få ännu mer sol till livs.

Behovet att få uttrycka sig har alltid varit stort. Och de senaste åren har det antagit såna höjder, att jag ibland frågar mig vart detta skall sluta. Trummor och slagverk kom in ganska tidigt i mitt liv. Och när orden ibland tröt, bankade man skiten ur sina trummor istället. Musik är ju som alla vet också ett fantastiskt sätt att tala. Den verkliga kicken kom när jag upptäckte hur musik kunde förena. Det var i det närmaste en andlig upplevelse. Musiken har ju ett globalt språk, denna upptäckt gjordes när vi turnerade med det storband jag var med i. Vi reste både till Tyskland och Jugoslavien. Engelskan var väl okej, för den som förstod och behärskade den. Om inte......ja, då blev det några extra trumsolon istället..... då förstod plötsligt alla. Att teckna som också har legat mig varmt om hjärtat, fick mig att må bra. Jag vet vid det här laget inte hur många tusentals gubbar jag plitat ner i mina block. Men kom ihåg, att detta också var ett sätt att tala. Skrivandet har gett mig såna kickar som jag i min vildaste fantasi inte ens trodde fanns. Att skriva är som att öppna en dörr in till en okänd värld. Inspirationen kommer precis närsomhelst. Och jag är helt övertygad att om man bara ger sig själv en chans, att låta det där lilla fröet få gro, ja, då kan faktiskt underverk ske. Livet har ju fått en helt ny mening på gamla dar. Livskvalitén har kommit upp till nästan omätbara höjder - tack vare skrivandet. Och jag hoppas verkligen att trenden håller i sig, för det finns ju tusen och åter tusen berättelser som inte är skrivna än.

Välkomna in i Rogers värld. Men vänta....var kom den där mangeln
ifrån? Som synes så står golvpukan på golvet. Den är toppenbra
ifall man behöver avreagera sig. Sanningen att säga, den står där
utifall jag skulle bli "trumsugen."

Nånstans därunder alla böcker och pärmar, finns faktiskt min
farfars gamla skrivbord. Som numer mest fungerar som en avstjälp-
ningsplats för alla mina "nödvändigheter."

Eftersom jag tillhör hamstersläktet, så pågår hela tiden en jakt
efter nya spännande saker. Mest då i form av gamla tidskrifter,
böcker m.m.

Äntligen kom den! Jag menar förstås den sedan länge efterlängtade solen. -"Var har du varit"! Ropade jag upp mot himlen i riktning mot solen, när den äntligen behagade visa sig. -"I Älvsbyn"! Fick jag till svar. -"Det är helt okej sol, ja, jag menar att du lyser över Älvsbyborna, men du får inte glömma Piteå." "Jag gör så gott jag bara kan" sa den leende solen, och fortsatte att lysa över skog och mark. Kanske det låter en smula underfundigt, men jag och solen brukar ha våra små dispyter ibland. För det mesta är det solen som drar det längsta strået. Idag kom den efter flera dagars påtryckning. Och tur är väl det, för idag har vi umgåtts hela dagen med Ante, Jennie och Norah. Vi har grillat korv druckit kaffe - och grillat ännu mer korv och druckit ännu mer kaffe. Alltmedan solen slösat sin värme och liksom kramat om oss alla därute vid grillhörnan. Tack sol, det gjorde du bra. Solen har än inte stuckit sin väg. Den sitter däruppe på en molntapp och tittar ner på vårt hus. -"Ja du Rogge, är du nöjd med dagen," hörde jag den skrika för en stund sen. -"Jättenöjd"! Blev mitt svar. -"Du kan väl titta in på en kopp kaffe innan du drar." Sa jag, och kastade en blick däruppåt. -"Nja, du vet jag måste hem till frugan och ungarna, vi ska mysa tillsammans ikväll hade vi tänkt" -"Du solen, hälsa familjen"! Sen stängde jag dörren. Och nu sitter jag här. Ni kan inte ana så bra det känns att ha den där lilla x-tra kontakten med herr sol. Han har förresten lovat att lysa lite extra över Hortlax i sommar. Trots att den där metereologen säkert säger nåt helt annat. -"Ett regnoväder drar i morgon ner mot södra Norrbottens kustland. Enorma regn och hagelskurar väntas. Men över denna lilla plats Övremarken i Hortlax, och speciellt över ett rött Älvsbyhus på Markvägen blir det inget annat än högsommarvärme, upp emot 25-30 gr. En liten svalkande bris mot kvällen, uppehåll - resten av sommaren. De´ni!

Livet är i mångt och mycket ett mysterium, och tankarna om allt detta, det så kallade eviga frågorna, konfronteras vi väl alla av nån gång då och då. Livet förändras dag för dag, ibland timme för timme. Den personliga livskartan ritas ständigt om, och hela vårt allt, är stadd i förvandling, ibland på gott - ibland på ont. Vad är då hemligheten med allt detta? Ja, det är nog upp till varje enskild person att själv hitta "den bro som bär över mörka vatten." Barndomshemmet var en röd stuga med vita knutar ute på landet. (Låter som en sörgårdsidyll vilket det inte var alla gånger) Livet började på allmänna BB i Piteå en tidig morgon i september. Sedan fortsatte livsresan med ibland 180 km./tim. för att i nästa stund sakta ner till obetydliga 30 km./tim. Livet har några stunder varit ren slalomåkning, där man haft all möda i världen  att ta sig ner till det väntande målet. Nästa stund har livet tett sig som en karusell, där man krampaktigt försökt hålla sig fast, men där man misslyckats och ramlat med en och annan blessyr som följd. Mognad är det yttersta beviset på att man levt. Mognad kommer inte som ett brev på posten, ånej, det är en kamp ibland på liv och död. Men när den väl infinner sig, genomsyras hela ens väsen också av den trgghet och ro, som verklig mognad skänker. Var inte rädd att leva - det gör både ont och kan även i vissa stunder upplevas obehagligt och obekvämt - men det är genom levnad och erfarenheter, som vi så småningom hittar fram till den sanna mognad som faktiskt är guld värt när den infinner sig. "Flumm-Nisse" kanske någon säger åt min utläggning, ja, det är kanske det jag är, men i så fall en "Flumm-Nisse" som äntligen börjat förstå mycket av livets allra djupaste hemligheter. Och med den insikten fortsätter jag min resa inte längre i 180 km./ utan i den mer behagligare farten 50km./tim.

Barndomshemmet - där det hela en gång tog sin början.

Ursäkta frågan - men vart tog det utlovade vackra vädret vägen? En liten matbit på ett av stans många näringsställen har vi unnat oss dagen till ära, jag och Elisabeth. Ingen fjällresa för oss - vi har firat helgen än så länge här hemma, tillsammans med Bettans värkande arm. Har varit en sväng förbi hos Robban och Jannice, för att titta till deras katt "Flisan." Robert och Jannice är med sällskap och snöskotrar i Malå i helgen. Ante och Jennie fick jag kontakt igår via en webbkamera på ishotellet i Jukkasjärvi. Satt vid datorn med ishotellets hemsida på skärmen, när jag såg bilder ut över ishotellets område. Ringde till Ante och förklarade situationen, plötsligt ser vi fem personer som ivrigt vinkar in i kameran mot oss - snacka om teknikens underverk. Där var Andreas, Jennie och hennes föräldrar och syster, Monica, Tage och Jessica, alla ute på en liten uppfriskande promenad, i ett naturskönt Jukkasjärvi. Kvällen blir i lugnets tecken. Kikar troligtvis litegrann på dumburken och Babbens program, som ikväll gästas av bl.a. Peter Stormare och Claes Malmberg. Gårdagens "Berg flyttar in" handlade om storsångaren Körberg. Som enligt egen uppgift haft en lite orolig barndom, med tråkiga minnen. Tommy Körberg har under många år varit en av mina favoriter - sångmässigt - men samtidigt har jag å andra sida haft lite svårt när det allt som oftast hoppat ut massor med grodor ur hans mun. Johannes Brost medverkan i "Hjälp jag är med i en japansk TV-show" har orsakat svarta tidningsrubriker. Detta med anledning av att karl´n betett sig enligt uppgift väldigt arrogant mot vissa av de andra deltagarna.Tyvärr kan jag inte säga vem som har rätt eller fel - jag var ju inte där.

Påsken har firats med lite "äggstra - ägg på mackorna" förlåt den alltför dåliga vitsen, men jag kunde inte hjälpa, det bara blev som det blev. Nu väntar TV-soffan, Babben Larsson och Magnus Uggla, kanhända också nån spännande film senare ikväll? Till dess vi hörs - Ajöken!

Badsommaren 1967 ute på Piteå Havsbad.
Foto: Piteå Tidningen.

Hösten 1969 gick han bort, en av Sveriges mest mångsidige aktör, Lars-Åke Ekborg. Under sitt endast 43 åriga korta liv hann han med att bli folkkär revy och filmskådespelare. En av hans större och mest uppmärksammade roller var i filmen "Sommaren med Monika" från 1953 i regi av Ingmar Bergman. Lars Ekborg medverkade i ytterligare en Bergmanfilm, "Ansiktet" från 1958. Ekborg medverkade även i lite mer lättsamma sammanhang, bl.a i TV underhållningen "Estrad" från 1967 samt "Partaj" från 1969. Året 1965 medverkade han i den svenska filmklassikern "Att angöra en brygga" i regi av Tage Danielsson. Och med motspelare som Katie Rolfsen, Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Birgitta Andersson och Hatte Furuhagen. Lars Ekborgs liv blev kort, men hans arv har förts vidare genom de två sönerna Dan och Anders. Vännen och skådespelaren Gösta Krantz (1925-2008) kom 2005 ut med sina memoarer: "Krantz från glädjevården" där han ger en något mörk bild av sin forne kollega Lars Ekborg. Alkoholism, otrohetsaffärer är den bild Krantz målar upp om sin en gång så goda vän. Men trots att 40 år snart passerat sedan Ekborgs dödsdag i oktober 1969, visas hans gamla filmer fortfarande i TV-rutan. "Skattkammarön" heter en berömd sketch där förutom Lars Ekborg även Gunwer Bergkvist, Margaretha Krook och Åke Grönberg medverkar. Sketchen har genom åren blivit  kultförklarad, sedan den visades för allra första gången i nöjesprogrammet "Estrad" från 1967. Ekborg är sålunda långt ifrån bortglömd, tack vare sin digra och storartade produktion.

Lars-Åke Ekborg (1926-1969) Folkkär och uppskattad aktör såväl på
film som på revyscen.

Efter 28 år i amerikanskt fängelse trampar Annika Östberg åter svensk mark. Enligt den massiva medierapportering som "fallet Östberg" utgjort under åtskilliga år, så har hon alltför många gånger utmålats som ett offer för det stenhårda stelbenta amerikanska rättsväsendet. Men säg mig då, är hon kanske ett offer för omständigheterna, som de svenska medierna velat göra gällande? Svaret på den frågan måste bli ett bestämt och rungande NEJ! Donald McKay knivmördades i augusti 1972 i Östbergs lägenhet i San Francisco. Annika Östberg dömdes för dråp. Efter detta följde ytterligare två mordoffer, där Annika Östberg enligt domstolsprotokollen inte alls var det "passiva offer" som svensk media velat göra gällande. Joe Torres sköts till döds i april 1981, månaden därpå avrättades polismannen Richard Hellbush med flertalet skott i ryggen, när han stannat för att hjälpa Annika Östberg och hennes pojkvän William "Bob" Cox med en punktering. Som bakgrund av detta material ställer jag mig slutligen frågan: Annika Östberg - ängel eller djävul?

Annika Östberg

Ja, det var väl den uppfattningen man hade som barn. Långfredagen var den mest trista dag på hela året, tyckte man när man var barn. "Knappnålstystnad" var vad som gällde. Även om mina föräldrar inte gick i kyrkan, så var de "färgade" av stundens allvar. En mollbestänkt ton vilade över min barndoms långfredagar. Affärerna var stängda, på radion spelades inte alltför "klämkäcka" låtar, det var helt enkelt en dag av sorg och eftertanke. Idag ser allt betydligt annorlunda ut. Nu har det nästan "svängt" för mycket åt det andra hållet. Nu finns snart inga mer gränser att spränga. Som sagt, idag är det alltså långfredag. Undrar hur många av det idag uppväxande släktet som vet varför vi firar påsk?

Norah har hälsat på sin farmor och farfar idag. På söndag så ska vi träffas igen på påskmiddag. Ha en bra påsk lilla Norah önskar farmor och farfar.

Norah.

Åkte med Daniel igår upp till Merkenäs och Vuoggatjålme. Beläget efter Riksv. 95 - Silvervägen - i Arjeplogs fjällvärld. Soptömmning stod på schemat, och jag tänkte det skulle vara kul att få åka med och se vad grabben min egentligen håller på med. Vädret var inte det allra bästa, kalla vindar som fick mig att huttra. Men samtidigt bjöds jag på en storslagen natur, med väldiga isbelagda sjöar, omramat av massiva berg och höga fjälltoppar. Naturligtvis var kameran med. Och resultatet av min bildskörd hittar ni här nedan. Håll till godo.

Tidig morgon på IL Recycling i Älvsbyn.

Daniel rattar ut bilen ur garaget, för vidare destination mot Arjeplogs
fjällvärld.

Kaffemuggen står redo.

Så äntligen når vi civilisationen - Jäckvik.

Danne talar i telefon medan jag fotograferar.

Va, finns det ännu mer att hämta?

Jojomen, i Merkenäs finns mycket mer att hämta. Danne sliter - jag foto-
graferar.

Många olika moment i soptömnings proceduren.

Daniel övervakar tömningen på sopstationen i Merkenäs.

En snabb titt på ett papper - så vidare iväg till nästa ställe.

-"OK då kör vi"!

Påskturisterna har anlänt.

Husvagnar och skotrar så långt ögat kan nå.

Ganska så trångt om utrymme på vissa platser.

En liten titt i backspegeln.

Ytterligare en titt, och vips där syns Danne. Men vad gör han?

Jo, han tömmer sopor i mängder.

Denna röda container kärvade en aning. Men efter nån minut så var den tom.
(Jag skulle också kärva om jag bodde häruppe)

"Välkommen till Vuoggatjålme"! Tack så mycket.

Hos Björn Helamb i Vuoggatjålme. Massor av förväntansfulla påskfirare.

Många norrmän, både efter vägarna och på campingplatserna.

Mer soptömning.

Absolut ingen soptunna får glömmas. Allt ska med. Och då menar
jag ALLT.

Så har vi då äntligen efter allt detta soptömmande, gjort oss förtjänta av
lite mat.

Pytt i panna står på dagens meny, som Danne gjort åt oss båda. Tack!

Och därinne i förarhytten, lyser denna blomma upp den lite vintertråkiga
tillvaron, och påminner oss om att att lite längre fram väntar faktiskt
sommaren.

Glöm nu inte att åka till Terje på Långfredag. Och ni, ta med en pall att
sitta på.

Om ni nu inte skulle hitta till gamle Terje, så finns han faktiskt här
i just denna byggnad med en skylt där det det står: "Terjes Allservice."
Och en sak till, glöm nu inte för guds skull att ta med er en pall.

Åter i ett snöigt Jäckvik.

Medan Danne fortsätter att leka med sina soptunnor - går jag och fixar
fikabröd.

Kaffebryggaren, en människas bästa vän härute i obygderna. Snart
ganska så snart, är klockan 14:00 slagen, och då ska vi njuta..........

............av en kanelbulle - mmmmm - och en eller två ballerina.
(Det där med två ballerina, blev i mitt fall mycket mycket mer)

Så anlände vi till Galtispouda. Och som ni ser fanns det även här påsk
firare på hög.

Skidbacken på Galtispouda i Arjeplog var inte direkt överbefolkad denna
dag. Förresten så var det exakt 40 år sedan jag var här sist. Året var 1969
jag var tolv år fyllda.

Mer containers att tömma.

Daniel kikar nyfiket och kanske tänker: -"Hur ska detta gå"?

Men nu var det väl sjutton också om inte allt är tomt.

Mer att hämta? Jag som trodde vi skulle åka hem nu.

Om ni nu behöver hjälp med soptömning så ring ovanstående nummer.

Sista anhalten innan hemfärden. Återvinningscentralen i Arvidsjaur.
Kevin Borgs hemkommun.

Sopor sopor sopor.............

........sopor sopor...........

........och återigen ......rätt gissat................sopor.

Så åter hemma i Älvsbyn, efter väl förättat värv.

Efter många mil på de norrbottniska vägarna, såg våran lastbil ut på
detta sätt vid framkomsten.

Text och foto: Roger Lindqvist

Vart tog det vackra vädret vägen som utlovats? Ja, det kanske kommer, men just nu lyser det med sin frånvaro, i alla fall här i Hortlax. Norah kommer hit på en stund, i sällskap med pappa Andreas. Den här lilla underbara tjejen är som en vitaminspruta för sin farmor och farfar varenda gång hon kommer. Nåt magiskt händer när vi möts. Men säg den far eller morförälder som inte tycker likadant? Barnbarn är underbart, så det så. Påsken är här och vi med den. Första ägget är redan avklarat - fast omålat förstås - det där med påskpynt gjordes det ganska så mycket av när barnen ännu var hemma. Idag är det betydligt mindre av den varan. En liten påskkyckling här, och en tupp här och där, ja. det är allt som behövs, huvudsaken är den gemenskap som vi brukar ha tillsammans med varandra.

Är just hemkommen efter en dag med sonen i hans lastbil, Piteå - Merkenäs t.o.r. Känner mig en aning sliten, efter alla timmar i lastbilens trånga förarhytt. Men det har varit både intressant och givande att vara med på denna fjälltur. Har plåtat med kameran, så det kommer bilder lite längre fram.

Go´natt!

Annons ur Dagens Nyheter den 13 juli 1957.

Piteå Stadshotell. Vid invigningen den 11 november 1906 bjöds dagen
till ära, de inbjudna på Gåslever. Exakt 100 år därpå, den 11 november
2006 upprepades samma ritual. Till höger på bild, på den nuvarande
kyrkparkeringen, hade trädgårdsmästaren Öster sin handelsträdgård.
Under de år jag spelade i dansband, var Stadshotellet ett av många
ställen vi besökte.

Solen lyser från en underbart vacker vårhimmel. Snart vankas det påsk med allt vad det innebär av mat mm. Har storhandlat idag på COOP. Mycket folk i farten, som det brukar när det drar ihop sig till storhelg. Mat mat mat och åter lite mer mat. Meningen är väl att våra barn med respektive, skall gästa oss under helgen. Men, Robert och Jannice lastar sina snöskotrar och åker till Malå, är det tänkt. Vad beträffar Andreas och Jennie, så åker dom tillsammans med Jennies föräldrar Monica och Tage, till ishotellet i Jukkasjärvi. Solbritt ringde igår, hon ville att vi skulle titta förbi under påskhelgen, om nu Bettan orkar förstås. Danne tillbringar helgen med sina kompisar, men ev. kommer han hem för att avnjuta påskamaten med sin mor och far. Detta med mat är ju aldrig fel. Huvudsaken är ändå, att mellan varven så kan man ju faktiskt ta sig en promenad eller två i det ännu så vackra väder som råder. Vad är då viktigast på påskbordet? Svar: KALVSYLTA! Frågar man Elisabeth så får man säkerligen ett helt annat svar. Min hustru är en betydligt mer av en finsmakare, än vad jag är. Hon har under åren faktiskt lärt mig att äta maträtter, som jag tidigare rynkade på näsan åt. Idag äter jag det mesta. Utom fiskbullar - där går gränsen.

Tack och hej, leverpastej!

Den 6 april 1974 är ett historiskt datum. Det var denna lördag som ABBA tog hem segern i The Eurovision Song Contest i Brighton, med sitt bidrag Waterloo. Det var också denna dag som det lilla gossebarnet Nils Mathias Lindqvist kom till världen. Mathias - eller kort och gott Matte som han kallas - var min systers barn. Och denna aktuella lördag hade jag spelat på Christinasalen i Piteå, med det storband jag var medlem i. Väl hemma i Hortlax kom Mattes pappa Henning förbi, med ett jättestort leende på läpparna. Han berättade då hela händelseförloppet, medan vi övriga andäktigt hörde på. Tiden gick, och en vacker dag sa han sitt första ord. Vad det var, ja, det har jag ingen aning om, jag bara vet att istället för säga Roger kallade han mig för - LOLA???!!! Som tur är använder han numer mitt riktiga namn när vi möts. Ja, det var en liten kort och en hastigt påkommen sammanställning av dagens jubilar. Nä, det där lät lite väl föråldrat, jag menar ju naturligtvis födelsedagsbarn. Så grattis på din 35 års dag, önskar din gamla? morbror - Lola, jag menar ju Roger. Grattis!

När han väl började prata - kallade han sin käre morbror Roger för -
LOLA!

Efter att jag lämnat Elisabeth i morse på Hortlax  vårdcentral, passade jag på att åka en runda i mina barndomskvarter. Tänk så många minnen som väcks till liv, när man ser alla de välbekanta platserna. Det blir till en resa i tid och rum, nästintill som en tidsmaskin, såna som man brukar se i olika science fictionfilmer. Jag åkte förbi den plats där den gamla E4:an eller Riks 13 en gång gick, ett ställe som i folkmun kallas för "Kullbacken." På exakt detta ställe hände sommaren 1967 en tragisk bilolycka där två människoliv gick till spillo. Denna sommar var jag fortfarande "bara" nio till min stora förskräckelse. Jag skulle fylla tio i september. Min kompis Per, född 1958 var således ett år yngre. Den här aktuella soliga julidagen åkte vi runt som vanligt på våra cyklar för att eventuellt hitta det där stora äventyret som vi visste låg och lurade någonstans. När vi så passerade Kullbacken upptäckte vi att det var nåt som inte stod rätt till. En vit Volkswagen Valiant stod i diket med svåra plåtskador. Bredvid stod en lastbil i en konstig position. Och på en stubbe invid vägen satt en man och grät. Det skulle senare visa sig vara lastbilens chaufför. På den varma asfalterade vägen fanns blod och kroppsdelar. Vi trodde först inte att det var sant, men tyvärr så var det den bistra sanningen. Min kompis och jag anlände några minuter efter den fasansfulla kollisionen. Dessa ofattbara synintryck har alltsedan dess förföljt mig. Så när jag i morse åkte förbi denna plats, rullades en film igång i mitt inre. Trots att det snart förflutit 42 år, så finns den här ytterst tragiska händelsen fastetsat i min hjärna. Och jag skall aldrig någonsin förglömma den syn som mötte oss, och hur två människor, en far och hans son, fick sätta livet till i en alldeles helt onödig bilolycka.

"En familj från Gällivare på fem personer var nära att helt utplånas
vid en våldsam kollision mellan en personbil och en tankbil i Hortlax,
c:a en mil söder om Piteå, vid 8:30-tiden på söndagen. Överläkare Ulf
Wasén, 39 år, och 12-årige sonen Hampus, dödades omedelbart i
kollisionsögonblicket. Hustrun Gunnel också hon läkare, 37 år, och
barnen Jonas, 9 år och Ebba 8 år, vårdas på lasarettet i Piteå. Modern
är svårt chockad och kan inte erinra sig någonting från händelsen.
Ingen av de tre överlevande har livshotande skador."
Foto: Piteå Tidningen. 1967.

Urklipp ur Norra Västerbotten den 17 juni 1961.

I Piteå Tidningen den 2 oktober 1957 finns följande att läsa om
Sundsgatan: "Sundsgatans asfaltering börjar nu närma sig sin
fullbordan. I och med färdigställandet har Piteå fått en gata som
helt får anses fylla tidens krav. Bilden visar den tvåfiliga gatan, där
den korsar Uddmansgatan. Till vänster skymtar stadshotellets annex.
Bortom detta syns den väl tilltagna parkeringsplatsen."

Pannkaka har blivit något av min specialité. (Släng dig i väggen Tina Nordström) Eftersom Bettan är justerad efter sitt fall, är jag numera den som för det mesta står för mathållningen. Och det är där pannkakan kommer in i bilden. Förut blev det pannkaka av de mesta (lägg märke till vitsen) men nu har faktiskt matkunskaperna trängt in så pass, att pannkaka samt hamburgare med pommes frites, blivit den "bas" vi lutar oss mot. Nä, skämt åsido, vi äter naturligtvis annat också. Häromdagen gjorde jag korv stroganoff, med stor assistans av Elisabeth förstås. Hon lär - och jag gör. Rubriken härovan varkar ju en aning konstig eller hur? Den har sin förklaring i att när jag som barn hälsade på hos min farfar och farmor, och det vankades mat, så brukade min farfar lysa upp i åsynen när han blev serverad en av sina favoriträtter - pannkaka. Min farfar Amandus var född i Västerbotten, och den speciella sorts dialekt han hade sen barnsben, följde honom hela livet. Ordet pannkaka blev för honom:"PANNKAKUN." För att citera min gamle farfar på äkta västerbottensdialekt: "Idá håvva vä ette pannkakun, jig å frua."

Hanna och Amandus Lindqvist Hortlax. När min farfar skulle säga
pannkaka, så blev det på hans västerbottensdialekt: "Pannkakun."

Ett av mina alster finns publicerad i dagens nummer av Piteå Tidningen. Så långt är allt frid och fröjd. MEN.........sen är det alltid lika tråkigt när man misshandlar språket, och då menar jag den förvrängning - stavfel - som ibland händer, från tidningens sida. I min lilla historia "En annorlunda dröm" skriven på vers, figurerar Cornelis Vreeswijk, Evert Taube, Fred Åkerström och Povel Ramel. Handlingen utspelar sig en kväll/natt på "Den Gyldene Freden" i Gamla Stan i Stockholm. Nu har man från PT:s sida lyckats döpa om rikstrubaduren Cornelis till "Cornelius". Den Gyldene Freden blir i PT:s tappning "Den Gyllene Freden." Petitesser? Jo, kanske nån tycker, men nu borde väl alla allmänbildade personer veta att Cornelis Alltid hetat Cornelis, från födelsen 1937 i Jmuiden, Velsen, Noord-Holland, Nederländerna, till hans alltför tidiga död vid 50 års ålder 1987. Den "Gyllene Freden" går väl an, men definitivt inte "Cornelius."

Cornelis - INTE - "Cornelius"!

Ur Piteå Tidningen den 29 augusti 1946.

En dag bestämde sig f.d. hockeyproffset Micke Renberg för att flytta in i grannskapet. Det gamla hus som stod på plats måste först bort innan det nya husbygget kunde påbörjas. Som alltid fanns jag framme med kameran för att föreviga det hela. Så här blev resultatet.

I det här huset bodde en gång familjen Sundkvist. Deras son Per och jag
umgicks flitigt under vår uppväxt. Foto fr. 2002.

Här lekte vi tillsammans som barn. Och jag minns att Pers föräldrar
hade de godaste hallon som jag nånsin har smakat, därute i sin
trädgård. Foto fr. 2002.

En sommardag 2003 flyttades huset, och kvar blev - ingenting.

Så åkte det röda huset iväg, efter en veckas förberedelser av en hus-
flyttfirma.

Stor uppståndelse, t.o.m. polisen var inblandad, i denna husflytt.

Inte var dag ett sånt här ekipage rullar ut på Hortlaxvägen.

Snacka om husvagn!

Efter över 60 år i den lilla byn Hortlax, var det dags för det röda huset
att acklimatisera sig på ny ort. Hej då hus, lycka till med ditt nya liv.

Andreas, Jennie och Norah kommer hit ikväll. Vi ska kolla på videofilmen  från Norahs dop, den 8 mars i Hortlax kyrka. Middagen blir väldigt flott och exklusiv - pizza. Dagen har varit som vilken annan dag som helst. Bilen var så smutsig att jag var tvungen åka till mitt gamla jobb för att tvätta den. Ett stort garage, med högtryckstvätt, dammsugare och hela faderullan, är vad som står till buds. Skönt och tacksamt att få nyttja det när man så väl behöver. Elisabeth var hos sjukgymnasten igår. Nu på måndag ska distriktsköterskan Rosita plocka bort styngnen. Sen blir det återbesök i Sunderbyn den 29 april. Sjukgymnasten sa att inte förrän på cirka ett år till, kan man säga åt vilket håll det lutar, beträffande Bettans skada. Om det skulle visa sig att den ihopspikade delen i axeln rasar ihop, måste man sätta in en konstgjord kula. Men nu ska vi hoppas och tro att det hela ska läka så att hon slipper en ny operation.

Den andra april 1987 var vårt hus inflyttningsklart. Redan föregående höst - 1986 - skrevs köpekontraktet under, och vi visste då att vårt Älvsbyhus skulle leveraras någon gång i början av februari 1987. Längtan visste nästan inga gränser. Det skulle bli skönt att få flytta in i ett nytt och fräscht hus, med alla bekvämligheter. "Det här är nog bland det största ni gör i ert liv," sa försäljaren Roland, när vi äntligen efter mycket funderingar plötsligt insåg att detta var det enda rätta. Det där om att det är det största man gör under ett liv, det kunde vi väl hålla med om, så där. Det absolut största här i livet, hade vi fått vara med om i januari. Då föddes Daniel, som trea i den Lindqvistiska brödraskaran. Danne var alltså inte ens fyllda tre månader när vi så småningom flyttade in i vårt hus. Storebror Andreas var vid det här laget nästan exakt fem år, medan mellanbrodern Robert var lite drygt två. Idag "fyller" huset alltså 22 år. Och nu sitter vi här ensamma med våra två katter, sedan barnen flyttat ut, en efter en. Sånt är livet.

Hösten 1986 på började jag markarbeten och förberedelser inför
husleveransen i februari 1987. På bilden: fr.v. Ante, grannflickan
Rebecka och Robert.

Den gamla trotjänaren från min arbetsplats på Furu, Bolinder
Munktell från 1953, kom väl till pass när jag fraktade bort bl.a.
jordmassor. På bilden syns våran Robert, drygt två år gammal.

"Där till vänster ska huset stå"!

Allt var noggrant förberett, för den kommande hustransporten.

Så en dag hände nåt spännande. Grundmonteringen påbörjades av
Björn från Älvsbyn. Och hela vår tomt blev till en byggarbetsplats.

Det grävdes och grävdes i flera dagar. Mitt under den januarikalla
vintern.

Eftersom vi bodde kvar i vårt gamla hus på samma tomt, så kunde
arbetet följas från första parkett.

Från vindan i vårt gamla hus var sikten perfekt ned på det arbete
som gubbarna där nere gjorde.

Även Robert följde arbetet med grundmonteringen med stort
intresse.

Hemmansägare Lindqvist med spade i hand, granskar den färdiga
grunden. Till full belåtenhet.

Elisabeth står och drömmer om vårt Älvsbyhus.

Så en dag i början av februari kom två sektioner av vårt hus.

Tätt följd av ytterligare tre nya sektioner.

Så påbörjades uppförandet av vårt nya hus.

Här är takstolarna på plats. Och huset börjar mer och mer att faktiskt
likna ett hus.

Det färdiga resultatet på bild från 2001.

Trött morgon. I morse försökte min hustru få liv i mig. Det lyckades inte alls så bra. Efter en alltför sen kväll, framför dumburken, så ville min 51 åriga kropp inte alls hänga med. Och det värsta av allt, jag sover framför tv:n också. (Ytterligare ett ålderstecken?) Förut, var jag den morgonpigge, vaknade oavsett om jag skulle till jobbet eller vara hemma. Vardag som helgdag var jag i full aktion redan klockan 05:00-06:00. Den tiden är förbi. De första åren jag var hemma, väckte min inbyggda klocka mig. Alltid vid samma tid. Kroppen var inprogrammerad, att alltid vakna vid en exakt tid. Efter nåt år ställde jag mig så slutligen frågan, vad i herrans namn gör jag uppe klockan 5 på morgnarna, när jag inte ska till jobbet. Och vet ni vad jag fick för svar? Jo, gör precis vad du känner för. Och det är just precis vad jag har gjort. Så därför fick min fru det inte alltför uppbyggliga beskedet imorse när hon som sagt skulle ruska liv i mig: -"Väck mig, dan före midsommar"!

New York - staden som aldrig sover.

New York - i sekelskiftesmiljö.

Den berömda Brooklyn Bridge.


Utsikt mot New York - från Hudsonfloden.

Ett fotoalbum härhemma minner om dagar som flytt. Ibland när jag bläddrar igenom alla dessa ovärderliga minnen, slår mig ibland vemodet som en knockout, rakt in i mellangärdet. Tänk så mycket som förändrats på några få år. Människor som en gång fanns i ens vardag finns helt plötsligt inte mer. Miljöer som förändrats, så att man idag knappt känner igen sig. Då kommer osökt denna fråga - Håller jag på att bli gammal, eller....? Genom alla år, från den allra första dagen i augustimånad 1976, när jag påbörjade mitt vikariat på Furunäsets Sjukhus, till och med den allra sista dagen hösten 2002 ute på Sjukhemmet i Öjebyn, jag haft den stora turen att ha hyggliga arbetskamrater runt omkring mig. Vanliga jordnära och sunt tänkande ansvarsfulla människor som jag trivts väldigt bra tillsammans med. Nån gång hängde kameran med - både stillbild o filmkamera - det är jag glad för idag. När andan faller på kan jag åter igen uppleva dessa människor och miljöer, som faktiskt har gett mig så mycket på vägen. Trots ett relativt dåligt avlönat jobb, så vägde den sociala biten upp det hela. Tänk så mycket världsproblem som vi gemensamt löst, kring vårt fikabord varje morgon runt nio snåret. Tänk så mycket tokigheter och glada skratt som ekat mellan transportcentralens fyra väggar. Visst har det dykt upp diverse problem, där vi haft olika åsikter, men vi har verkligen gjort vårt allra bästa för att lösa det tillsammans. Så därför kommer denna hyllning i ord och bild, till alla er som delade min vardag under alla dessa år.

Samlade kring fikabordet ute på Öjeby Sjukhem, den 22 december
2000. Brage, Harry, Per, Bosse, Kalle, Pelle, Eva.

Karl-Erik Norberg, P-O Åderman, Eva Sandström, Bo Eklund, Brage Lindgren,
Mats Pettersson och Harry Nilsson.

Bruno Lindström, Christer Hammarstén, Naser Alsafar.

På altanen, en skön sommardag. Bruno Lindström och Bertil Nilsson.

Några av Transportcentralens fordon. 2:a från vänster, "min" bil som
allmänt kallades för "Jerry," en Volkswagen Caddy Combi -96 som blev
mitt andra hem under sex år.

Klockan 6:45 Mån.-Fre. satt undertecknad vid detta bord. Tittade på
TV-4:a Nyheterna med en kopp kaffe i sin hand, innan dagen började.
OBS!! Mina fötter.

I förgrunden: Gamla hederliga "Grålle." I bakgrunden Transport-
centralens garage.

Det allra heligaste. Transportcentralens innandöme. T.v. vårt berömda
fikabord, där alla stora världspolitiska problem löstes. (Samt även ett
och annat korsord också)

Öjeby Sjukhem en solig sommardag 2002.

Sjukhemmet omges av en vacker och prunkande natur.

Vägvisare. Öjebyns Sjukhem 2002.

Fr.v. Roger Lindqvist, Brage Lindgren och Bruno Lindström.

Chefens domäner.

----------------------------------------------------------------------------------------------------
ARBETSKAMRATER - FURUNÄSETS SJUKHUS 1976-1991
ÖJEBY SJUKHEM - 1991-2002

STIG ÅKERLUND - GÖTE ASPLUND - OLLE LINDGREN - HARRY LÖFGREN -
SVEN PETTERSSON - BRAGE LINDGREN - CHRISTER HAMMARSTÉN -
CHRISTER PETTERSSON - JÖRGEN ÖBERG - ROGER SANDBERG - MAGNUS
ÖBERG - KARIN PETTERSSON - KURT-LENNART WIRÉN - GÖTE LINDKVIST -
KATARINA ÅKERLUND - MATS ASPLUND - ROGER ÅKERLUND - ELOF BOSTRÖM -
FREDERIK ZELMANOVITZ - KJELL GUSTAFSSON - TOMAS PETTERSSON -
CHRISTER NYMAN - HARRY NILSSON - BERTIL NILSSON - BO EKLUND -
LARS RÖNNBERG - P-O ÅDERMAN - NASER ALSAFAR - BRUNO LINDSTRÖM -
EVA SANDSTRÖM - MATS PETTERSSON - KARL-ERIK NORBERG - PER
HAMMARSTÉN - BROR KLOCKARE - ANDERS SJÖMARK - KARIN SANDBERG -
ANNA-GRETA WIKSTÉN - BRITT-INGER SJÖBERG - TONY LUNDMARK -
SIGNAR HANSSON - MIKAEL ISAKSSON -