Humphrey Bogart 1955
Filmtuffingen Bogart spelade inte enbart hårdföra män. Undantaget är denna film från 1955: "The Left Hand of God". Bogarts allra sista film blev "Storstadsdjungel" från 1956. I rollistan fanns följande aktörer: Rod Steiger (1925-2002), Jan Sterling (1921-2004), Mike Lane (1933-, Max Baer (1909-1959).
"Guds vänstra hand" hette den svenska titeln. I filmen förekom
förutom Bogart även: Gene Tierney (1920-1991), Lee J. Cobb
(1911-1976), Agnes Moorehead (1900-1974) samt E.G. Marshall
(1914-1998).
- "BOGART FOREVER" - "BOGART FOREVER"- "BOGART FOREVER"-
"Guds vänstra hand" hette den svenska titeln. I filmen förekom
förutom Bogart även: Gene Tierney (1920-1991), Lee J. Cobb
(1911-1976), Agnes Moorehead (1900-1974) samt E.G. Marshall
(1914-1998).
- "BOGART FOREVER" - "BOGART FOREVER"- "BOGART FOREVER"-
Lasse Lönndahl spelar skivor - 1959
"Sveriges äldsta tonåring" - fyller 82 den 19 augusti. Lars-Gunnar
Lönndahl, mer känd som "Lasse", har roat den svenska publiken
sedan 1947. Året 1949 sjöng han in "Tangokavaljeren" på skiva.
Det har blivit åtskilliga inspelningar sedan dess. Grattis i förskott -
Lasse, på din födelsedag!
PS. Sommaren 1971 hade jag tillfället att se honom och Towa Carson,
när de båda gästade Piteå. Ett inlägg om detta finns även på min blogg.
/Rogers anm.
Svartuddens nöjesplats - 1958
------Piteå Tidningen den 5 juli 1958-------
Hep Stars
HEP STARS. Av många ansedd som Sveriges populäraste popband
när det begav sig.
Benny Andersson - Orgel
Christer Pettersson - Trummor
Lennart Hegland - Bas
Janne Frisk - Gitarr, sång
Svenne Hedlund - Sång
Charlotte Walker - Sång
-----------------------------------------------------------------------------------------
Plattan med: "Like You Used To Do" och "She Will Love You" kom året 1967.
---------------------------------------------------------------------------------------
Så populära, att man till och med användes som bokomslag. I det här
fallet Elisabeths lärobok i engelska i klass 7 c.
HEP STARS - kultband från det händelserika 1960-talet!
Liz Lundberg ny vokalissa i Yngve Forssélls orkester - 1970
Elisabeth "Liz" Lundberg utgör den tionde medlemmen i Yngve Forssélls
orkester. Redan i höst ska hon göra TV- och grammofondebut.
ELMERS ett band som Liz också medverkat i. Kapellmästaren Elmer
Granlund syns i bakre raden längst till höger. /Rogers anm.
Artikeln om Liz Lundberg kommer från Norra Västerbotten den 22 augusti 1970.
--------------------------------------------------------------------------------------------
"När solen behagade titta fram...."
Onsdagen, började med uselt väder. Regn och rusk. Väderrapporten lovade plus 20 grader, samt en och annan regnskur. Klockan ett hade vädret stabiliserats så pass, att när vi fick besök av Uffe och Vanja kunde vi t.o.m. kosta på oss att sitta ute vid grillhörnan. Allt verkade gå bra, solen tittade fram, men så dök myggen upp. Det blev ett fasansfullt viftande där ett tag för att få bort "insektsplågan". Det hela slutade lyckligt, ingen av oss blev uppäten till myggmiddag. Sammanfattningsvis blev dagen en bra dag, trots en dålig början.
En skön stund vid grillhörnan blev det trots allt, när solen så små-
ningom behagade titta fram. Fr v Uffe, Vanja och Elisabeth.
En skön stund vid grillhörnan blev det trots allt, när solen så små-
ningom behagade titta fram. Fr v Uffe, Vanja och Elisabeth.
Dagens gubbe
Dagens gubbe ses klädd i hatt och slips. Undrar vart han är på väg?
Kanske att han och hustrun skall "gå på lokal" någonstans i Piteå?
Teckning: Roger Lindqvist.
ALIDA från Hortlax, valets omslagsflicka 1973
Tor är en av Alida och Ernst Lindmarks nio barn och verksam som
tecknare på ARE-bolagen. Socialdemokraterna är kunder och Tor
har på så sätt övertalat sin mor att ställa upp på ett alldeles speci-
ellt sätt i årets valrörelse.
-Det är inget märkvärdigt med mig, säger fru Lindmark. Det är många som haft det lika fattigt som jag. Det är förvisso sant. Alida Lindmark är bara en av de många som varit med om att bygga upp dagens samhälle. Men hennes liv tål ändå att repeteras.
-Jag hade tur som fick lära mig sömnad från ungdomen, säger Alida. Jag träffade Ernst redan som 18-åring och gifte mig och blev mor före 19. 14 månader senare blev Alida mor igen och den gången födde hon tvillingar. Ernst och Alida fick hjälp med att köpa ett hus. Det var inte mycket till hus men i alla fall.
TOG HAND OM SVÄRFAR
Men i den vevan blev Ernsts´pappa sjuk. Han behövde hjälp och makarna flyttade dit och tog hand om svärfar. Alida hade då tre egna barn och svärfar att ta hand om. Alida och Ernst bodde med barnen i köket och svärfar var sängliggande i kammaren. Under de tre åren föddes ytterligare två barn innan svärfar tillfrisknade. Under de åren hade Ernst det dåligt med arbete som de flesta på den tiden. Långa tider låg han borta på arbeten.
SYDDE OCH SYDDE
-Det var tur att jag hade symaskinen redan på den tiden, säger Alida med glimten i ögat. Jag sydde och sydde och lappade och stod i. Jag sydde också åt andra och fick in någon krona. Men nog var det tungt alltid. Den enda eldstad som fanns i stugan var en öppen spis för matlagning och blöjkok. Vatten och avlopp var inte att tänka på. Däremot varmgjorde Ernst ytterligare ett rum i stugan innan det blev dags för familjen att flytta därifrån. Och flyttade gjorde familjen mot slutet av 1920-talet. Det behövdes en slags vaktmästare i sockenstugan. Familjen Lindmark flyttade in och Alida fick i uppgift att städa, koka kaffe och servera. Fri bostad och 80 kronor per år var lönen.
HÖGERGUBBARNA TALADE
Men det var åren i sockenstugan som kom att tända Alida. När tid fanns hade hon lov att lyssna på gubbarna.
-Jag fick mina tankar om ett och annat. Särskilt när högergubbarna talade. De hade ett sätt att lägga orden som gjorde mig arg. Det var något nedlåtande i deras röster när de talade om oss andra, oss vanliga människor.
Den här gamla symaskinen från början av seklet fungerar fortfarande.
På den har Alida sytt åt andra och framförallt sytt om och lappat till
sina barn. Sondottern Danielle från Californien är intresserad.
BILDADE KVINNOKLUBB
Ernst var arbetarekommunens ordförande i Hortlax och med i det fackliga. Det var också han som hjälpte Alida att bilda en socialdemokratisk kvinnoklubb i Hortlax. Där var hon ordförande i 18 år. Alida Lindmark satt också 18 år i socialnämnden, 8 år i barnavårdsnämnden och 8 år i kommunalfullmäktige.
-Och det är klart att det var till demokraterna jag gick. Jag förstod tidigt att vi fattiga måste gå samman. Alida och Ernst fick nio barn med åren.
-Ja, alla har varit välkomna när de har kommit. Och det har gått bra för dem i livet, säger Alida lågmält. Synd bara att inte Ernst fick leva och uppleva hur bra vi nu har det.
MEN FOLK KLAGAR
Alida bor nu i det Per-Albin hus som hon och Ernst byggde på 1930-talet. Där finns många varmgjorda rum och de nio barnen kommer regelbundet hem. Alida åker också runt en hel del hos barn och barnbarn och gläds över att hälsan står henne bi och att det går bra för barn och barnbarn.
-Men tänk folk klagar alldeles förfärligt i dag, säger Alida. Mina barn vågar förstås inte klaga, åtminstone när jag hör på. Men jag tror att de är unga människor i medelklassen som klagar mest. Jag blir så arg när jag hör sånt och tänker tillbaka på hur min generation haft det. När jag skickade barnen till skolan fick de inte så mycket som en blyertspenna. Skolmat och fria böcker fanns naturligtvis inte.
-Tänk om folk kunde bygga lite mindre hus och slå sig till ro med lite mindre i många avseenden. Jag tycker vi har det så bra att det är tillräckligt om vi får behålla det som finns.
OFATTBART HUR VI KLARADE OSS
-När man ser tillbaka är det nästan ofattbart hur vi kunde klara oss. Men det var ju många som hade det lika svårt. Vi fattiga höll ihop och hjälpte varandra och gjorde oss på något sätt rika som människor. Innan alla barnen var utflugna började samhället också fungera så smått för fattiga människor. Då kom barnbidraget och Alida berättar att yngste pojken t.o.m. fick gå i realskolan. De andra fick som alla andra från trakten ge sig ut i livet på vinst och förlust. Gudskelov gick det bra för dem ändå.
Barnbarnet på miljöaffischen finns också på valaffischen. Alida läser
här Olof Palmes tackkort från Fårö för att hon ställt upp som represen-
tant för de gamla fattig-Sverige i årets valrörelse.
Sonen Mats bor i Californien och är hemma hos mor Alida tillsammans
med hustru Birgitta född i Frankrike och Danielle 8 år. De beundrar
tillsammans den vackra valaffischen som just nu pryder hela landet i
massupplaga. Just under den här björken är valaffischen också tagen.
--------------------------------------------------------------------------------
Text: Sven Lindblom Foto: Nils Ögren.
Piteå Tidningen den 22 augusti 1973.
(Familjen Lindmark bodde grannar med oss i Hortlax. Sonen Tor, var som tidigare nämnts, konstnär. Han var bekant med sångerskan Cyndee Peters, som någon vinter åkte förbi oss där vi bodde med en sparkstötting. Tor omkom senare tragiskt i en olycka). /Rogers anm.
Omkostnader på MC - 1955-59
I några efterlämnade anteckningar, har min pappas bror Sven, gjort några noteringar gällande de omkostnader han hade på sin MC. 
Några av de bensinköp Sven gjorde till sin MC året 1955.
Här finns antecknat om en reparation som gjordes, året var 1959.
Sven med makan Elma. MC:n byttes så småningom ut mot den
Opel Rekord som ses i bakgrunden. Bilen inköptes den 11 mars
1963 - vid bilköpet hade Opeln rullat 4.400 mil.
Dagens gubbe
Dagens gubbe utstrålar enbart allvar!
Teckning: Roger Lindqvist
Återinvigning av Storfors Folkets Hus, Piteå
Läktare på två av sidorna, scenen, logerna, ja allt har renoverats och
piffats upp.
Nu luktar det nymålat och fejat i Storfors Folkets Hus igen. Den sällsynta vackra byggnaden med sin särpräglade inredning och intressanta historia är nu definitivt räddad till eftervärlden. Ca 900.000 kronor torde kalaset ha kostat men så lär också en av Sveriges äldsta Folkets hus-byggnader nu finnas i Storfors. I varje fall i detta upprustade skick.
Folkets Hus i Storfors uppfördes 1907-1909 till betydande del på frivillig väg. Det dåvarande sågverket i Storfors sålde virket till bygget. Men 87-årige Napoleon Lundkvist berättar att det blev billigt. Dels höll man priset på låg nivå, dels fick föreningen köra virke från samma stapel hela vintrar utan att den blev mindre. Det var andra som fyllde på med bolagets goda minne. Byggmetoden får också dagens människor att häpna. Väggarna består nämligen av massivt trä. Plank med den numera knappast förekommande dimensionen 3 x 9 tum har helt enkelt lagts platta på varandra med sk sockertoppssnören som isolering emellan. Det betyder att byggnaden innehåller massor med virke. Med modern byggnadsteknik är det resvirke till ett stort antal hus som lagts där.
HETSIGA DEBATTER
Napoleon Lundkvist har själv minnesbilder från byggtiden och var själv med vid renoveringarna 1926 och 1932. Dessutom har han många personliga minnen från möten i den ärovärdiga byggnaden. Särskilt kooperationens möten var mycket hetsiga under en viss epok. Kata Dahlström hörde till dem som talade under den första Folkets hus-tiden. Hon kom i den "röda bilen" som dessutom var rödlackerad.
RIVNINGSBESLUT FANNS
Rudolf Nordsvahn har själv också många minnen från Folkets hus i Storfors. Han var en av dem som redan under kommunalrådet Olof Wiklunds tid aktualiserade att byggnaden borde bevaras. Hortlax arbetarekommun var aktiv i frågan och så småningom kunde rivningsbeslutet upphävas. Alla som i dag ser byggnaden är naturligtvis glada över detta. Kommunen står nu som förvaltare och avsikten är att byggnaden gratis skall upplåtas till föreningslivet. Det finns två lokaler i bottenvåningen och två i övre planet i den före detta vaktmästarbostaden.
-På sikt kanske vi kan överlåta byggnaden till Folkets hus-föreningen som kommer att bildas när Folkets Hus i Piteå byggs, säger Nordsvahn. Ett annat alternativ är att någon förening eller stiftelse får huvudansvaret. Men kommunen kommer självfallet att svara för den ekonomiska sidan vad underhåll och drift beträffar.
ÅTERINVIGS
Senare i vår kommer byggnaden att återinvigas och då kommer också en tavla av L A Bergbom målad 1903 att hängas upp. Det är en dyrgrip som mycket detaljerat visar hur Storfors såg ut vid sekelskiftet.
Napoleon Lundkvist har ett minne för både detaljer
och de stora sammanhangen som imponerar. Han
kan allt om Folkets hus i Storfors.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Text: Sven Lindblom Foto: Gunnar Westergren
Piteå Tidningen den 5 april 1978.
(Rudolf Nordsvahn var vid den här tiden kommunalråd i Piteå. Nordsvahn var bosatt i Hortlax, ett stenkast från Folkets Hus i Storfors. Året därpå, juni 1979, avled Rudolf Nordsvahn hastigt under en tjänsterresa i Murmansk. Han efterlämnade hustru och två barn). /Rogers anm.
Vokalisttävling i Lauker - 1962
Piteå Tidningen den 8 januari 1962.
Narkoman i Pajala - 1961
-----Piteå Tidningen den 26 oktober 1961--------
"Ra-Mus" i Piteå
Mannen på bilden heter "Knutte" Hoimqvist. Bror till hotellkungen
Hilding Holmqvist, Pite Havsbads ägare. Ra-Mus som låg på Sunds-
gatan i Piteå centrum, bestod av två butiker. Som namnet antyder,
så fanns både en affär som sålde musikinstrument, och även en an-
nan som sålde radioapparater och grammofonskivor.
-----Piteå Tidningen den 28 januari 1961----------
Nattivalen i Piteå sommaren 1963
Paraplyer i massor framför den speciella festivalscenen på Sunds-
gatan i Piteå. Men folk dansade ändå, för är det festival så är det,
trots att sommarregnet sköljde bort det mesta av uppsluppen stäm-
ning.
Ett ihärdigt strilande sommarregn spolade bort den rätta festivalglädjen i Piteå på lördagskvällen. Men ändå var det "håll i gång" natten lång. Omkring tiotusen plaskvåta festivalfirare dansade och twistade på Sundsgatan, som med sina avspärrade 22.000 kvadratmeters asfalt döpts om till Världens Största Dansgolv. Strax före midnatt upphörde regnet och arrangörerna fick ut 30.000 kronor på en regnförsäkring tack vare en marginal på två futtiga tiondels millimeter i försäkringsbolagets regnmätare. Resten gav vinst också på andra sätt. Restauranger och kafeer var överfulla hela kvällen, och speciellt stadshotellet upplevde en verklig trängselkväll.
Polisen hade samlat hela sin styrka - 22 man - inför kvällens drabbning. Dessutom hjälpte 10 ordningsvakter till att hålla glädjeyttringarna på acceptabel nivå. Tre rattfyllerister och 23 "vanliga" fyllerister trängdes på natten i polisens överfulla finkor. Två fall av misshandel inget allvarligt noterades, men natten blev ändå lugnare än väntat, tack vare utebliven publikinvasion. Arrangörerna räknade in 8.023 betalande besökare. Barn gick in gratis, så totalsiffran blev omkring 10.000, vilket är ungefär tredjedelen av fjolårets besökssiffra vid nattfestivalen i Piteå. Festivalpengarna går som bekant till en kulturfond för Nordkalotten. Kuriöst nog kommer årets netto att bli så högt som omkring 30.000 kronor. Den vackra siffran beror till stor del på regnförsäkringen, som betalades ut sedan det visat sig att det regnat 1,2 mm, mellan klockan 18.00 och 20.00. Försäkringen gällde bara regnmängder på över 1 mm. inom den angivna tiden, så man kan gott tala om tur.
Här är Piteås nattfestival i korta glimtar:
PÅ SCENEN: Yngve Forssélls orkester med sångerskan "Tuttan" Renholm, rockorkestern The Strollers (det stod Stollers på alla affischer) med 14-åriga sångerskan Ann-Christin Hedmark, samtliga från Skellefteå. Vidare operasångaren Sven-Erik Wickström, sångerskan Inger Lindblad, ett antal frälsningssoldater. Och Magnus Banck, Sveriges Radio, som var "kom-fram-och-säjare" i P 1 utsändningen timmen före midnatt.
PÅ DANSGOLVET (SUNDSGATAN): Massor av folk som twistade eller dansade som vanligt, i regnkappor och under paraplyer.
ORIGINELLASTE KLÄDSEL: 67-årige Algot Johansson, Piteå, med kamraten "Kå-kå" Jonsson 60, båda iförda oljeställ och sydvästar.
TWISTADE BRA: Nyss nämnde "Kå-kå" Jonsson med 16-åriga Inga Lundmark, Skellefteå.
SVÅRAST I STAN: Att få sig en kopp kaffe. Alla fik överfulla. Stadshotellets entré spärrad från tidigt på kvällen. Lediga parkeringsplatser var det förstås ont om.
KULINARISKT: Restaurangerna hade bullat upp ett halvt ton lax, och 10.000 pitepaltar hade gjorts i ordning.
FESTIVALFRAMTID: Nästa år hoppas man kunna ha nattival hela två dygn. Man planerar en seriös dag och en dag med vanligt program.
SUMMA: Regnigt, ruggigt, folkligt, småtrevligt, trångt, sensationsfritt, ungdomligt, turistvänligt.
-------Norra Västerbotten den 22 juli 1963---------
YNGVE FORSSÉLLS ORKESTER, SKELLEFTEÅ.
TUTTAN RENHOLM - sångerska i Yngve Forssélls orkester.
ANN-CHRISTIN HEDMARK, sjöng denna kväll med
The Strollers. Hon blev senare medlem i Yngve Forssélls -
1965-1973.
En last med Volvo PV.....
På järnvägsstationen i staden står ett ganska originellt fordon. Det
är en specialkonstruerad boggievagn för transport av bilar. Som
synes får man rum med ganska många bilar på en vagn av det här
slaget. Närmare bestämt 10 stycken. Vagnen är byggd av Scandia-
transport och är en bland ett fåtal i Sverige. Bilarna kommer från
Göteborg och Volvo. Det är bara det att man ännu inte riktigt vet hur
man skall få ner bilarna från andra våningen på moder jord igen. Men
det ordnar sig säkert.
-----Piteå Tidningen den 11 februari 1961-------
John Harrys - Folkets Hus i Korsträsk 1973
Harry "John Harry" Berglund - dragspel, sång, kapellmästare.
Jan-Olof Höglund - bas.
Leif Grahn - gitarr.
Roger Lindqvist - trummor.
Sjöfart i Piteå - augusti 1960
Piteå Tidningen den 19 augusti 1960.
SAAB - 1963
Piteå Tidningen den 8 januari 1963.
Rörmokaren Erik Fernström - 1963
Rörmokaren Erik Fernström roade det unga Älvsbyn på onsdags-
kvällen, dock inte i sin egenskap av rörmokare. I Älvsbyn hette
han Jerry Williams, popsångare och välkänd tonårsidol. Platsen
för showen var Selholmen, där också The Violents var honom be-
hjälpliga med musikalisk beledsagning. Jerry Williams har slagit
igenom på ganska kort tid - för ett år sedan var han helt okänd -
men har nu ett fullspikat turnéprogram att se fram emot, både in-
och utlandet. Mellan framträdanden och resor repeterar man in nya
bitar så några fritidsproblem finns inte. Någon gång kan det dock
bli några minuter över för sport som på bilden, där Jerry Williams
och i bakgrunden gitarristen Tonny Lindberg spelar badminton.
--------Piteå Tidningen den 27 juni 1963.----------
Dagens gubbe
Visst andas det lite raggare över dagens gubbe? Åtminstone tycker jag att det
verkar så. Jag tror t.o.m. att personen ifråga lagt in en rejäl "pris" (snus) under
överläppen.
Teckning: Roger Lindqvist.
-"I en annan fas av livet...!"
Idag har Max varit hos sin farmor och farfar, medan hans mamma och pappa målar huset därhemma. Man kan nog lugnt påstå att vi har kommit in i en helt annan fas i våra liv. För inte så värst länge sedan flängde vi också fram och tillbaka, med många olika åtaganden. Barnen krävde sitt, medan andra saker också låg där och väntade. Idag så ser livet helt annorlunda ut. Men visst är det skönt när man kan hjälpas åt - generationer emellan.
MAX ville inte hjälpa till med målningen....han föredrog att sträcka
ut sig på farmor och farfars gräsmatta i lugn och ro istället.
LIVET består som bekant av olika sorters faser. Denna bild får
symbolisera en av dem. Sommaren 1984, hade Max pappa, Robert,
precis kommit till världen. Storebrorsan Andreas, var här 3 och ett
halvt år. På min högra sida syns pojkarnas kusin, Ida, som alldeles
nyligen också blivit mamma. Killarnas lillebror, Daniel, föddes tre år
därpå, 1987.
RIVNING pågår. För att lämna plats åt nybygget, revs det gamla
garaget och bodan. Ibland räckte inte dygnets 24 timmar till, för
alla måsten.
SKÄRTORSDAG 1987 står min far och begrundar resterna av bodan
och garaget, där han under åren tillbringade oräkneliga timmar. I den
del som syns till höger hade pappa sitt vedförråd, och där stod han,
sommar som vinter.
ROBERT hjälper sin pappa att montera de växthus som mor i huset
ville ha för sina blommor, tomater och gurkor....
SOM ETT BEVIS på att Robert och hans pappa byggde enligt de
monteringsanvisningar som medföljde, visar jag denna bild - av
en leende och nöjd mamma Elisabeth.
MAX ville inte hjälpa till med målningen....han föredrog att sträcka
ut sig på farmor och farfars gräsmatta i lugn och ro istället.
LIVET består som bekant av olika sorters faser. Denna bild får
symbolisera en av dem. Sommaren 1984, hade Max pappa, Robert,
precis kommit till världen. Storebrorsan Andreas, var här 3 och ett
halvt år. På min högra sida syns pojkarnas kusin, Ida, som alldeles
nyligen också blivit mamma. Killarnas lillebror, Daniel, föddes tre år
därpå, 1987.
RIVNING pågår. För att lämna plats åt nybygget, revs det gamla
garaget och bodan. Ibland räckte inte dygnets 24 timmar till, för
alla måsten.
SKÄRTORSDAG 1987 står min far och begrundar resterna av bodan
och garaget, där han under åren tillbringade oräkneliga timmar. I den
del som syns till höger hade pappa sitt vedförråd, och där stod han,
sommar som vinter.
ROBERT hjälper sin pappa att montera de växthus som mor i huset
ville ha för sina blommor, tomater och gurkor....
SOM ETT BEVIS på att Robert och hans pappa byggde enligt de
monteringsanvisningar som medföljde, visar jag denna bild - av
en leende och nöjd mamma Elisabeth.
Generationer som möts......
Idag hälsade Max på hos sin pappas farmor. Mellan gammelfarmor
Maj-Gerd och barnbarnsbarnet Max skiljer hela 80 år.
Opel Rekord 1957
Udden, Sikfors - midsommar 1965
Piteå Tidningen juni 1965.
Larry Dean & Yngve Forssélls - 1970
LARRY DEAN eller Staffan Sundin - som är hans riktiga namn - har
kommit ut på platta. På skivan finns även skellefteåorkestern Yngve
Forssélls också med.
Staffan Sundin, son till Hubert Sundin, före detta taxi och åkeriägare i Älvsbyn, har kommit ut med en ny skiva. Sitt liv inom showbuissnes började han som 14-åring i Älvsbyn med en s.k. "rockgrupp" vid namn "The Boggie Boys". De andra pojkarna från The Boggie Boys fortsatte utan Staffan (Larry) och bytte namn till "The Steelmens" som under den intensiva poptiden blev ett populärt och efterfrågat namn i Norrbotten.
Under tiden började Larry som enbart sångare i den mycket kända popgruppen från Örnsköldsvik "The Balubas" med Larry Dean. Sedan dess har Larry Dean hunnit med 5 skivor och den sjätte har i dagarna kommit ut på skivmarknaden. Han har också hunnit slå världsrekord i s.k. maratonsång, då han sjöng i 9 1/2 timme i ett kör. På skivan som nu kommit ut har han den så populära orkestern Yngve Forssélls från Skellefteå till hjälp och en liten söt flicka från Vindeln i Västerbotten som heter Gunnel Lundberg. På baksidan av skivfodralet finns följande text: NI SOM LYSSNAT PÅ SKIVAN KANSKE VILL SKJUTA PÅ ARTISTEN - sedan finns en måltavla med Larry Deans huvud i 10:an dessutom står det: "Plåga era ovänner, men lyssna inte och förstör ert goda humör själv". Enligt Cupol grammofon AB Stockholm, var skivan beställd i hundratals exemplar innan den släpptes. Larry förlovade sig i december -69 med Skellefteå-flickan Ann-Britt Lundqvist, någon dag senare fick han besked från sin f.d. fru i Uppsala att deras skilsmässa var hävd och i och med detta var de gifta igen. Med andra ord är Larry f.n.v. förlovad och gift, men underhandlingar pågår.
-----------------Piteå Tidningen den 28 februari 1970---------------
Erroll Garner (1921-1977)
ERROLL LOUIS GARNER, född i Pittsburgh, Pennsylvania, jazzpianist med världsrykte. Som under en flygresa den 27 februari 1954 komponerade berömda; "Misty". Garner lär sedan ganska så omgående stegat in i studion och spelat in den på den allra första tagningen. Garner - som var endast 1.57 lång - lär också haft en telefonkatalog på sin pianopall när han uppträdde. De musikaliska förebilderna hette, Fats Waller och Art Tatum. Trots sin erkänt stora skicklighet som pianist och kompositör, så var Garner inte notkunnig. Första gången jag hörde honom spela, tycktes jag någonstans i bakgrunden urskilja ett slags bräkande ljud. Det visade sig att ljudet/oljudet ifråga, kom från mr. Garner himself. En liten kuriosa parantes i sammanhanget.
Erroll Garner (1921-1977).
Bilden från: www.members.home.nl
Vår katt sjunger i kör....
Imorse, ganska så tidigt blev jag plötsligen väckt av ett fasansfullt oväsen. Därutanför vårt sovrumsfönster, hade Hortlax kattkör sin söndagsrepetition. Av de många kattrösterna kunde jag ganska så snart urskilja en alldeles speciell: nämligen våran egen kattgubbe Pelle. När han sjung arian "Caro nome", ur Giuseppe Verdis "Rigoletto" kände jag (trots den tidiga timmen) en slags stolthet av hans breda musikaliska bildning. Kattkören lät allra först som en samling ilskna prärievargar, men när de sedan sjungit upp sig, så ändrades genast min uppfattning. På repertoaren följde sedan: Hugo Alfvéns "Skogen sofver". Pelle tog ton igen i Schuberts; "Ave Maria", för att sedan fortsätta med Jussi Björlings "Sverige". "Vintern rasat ut" presenterades också (även om den i mitt tycke var en aning malplacerad). Ur musicalen "Cats" av Andrew Lloyd Webber, framfördes; "Att närma sig en katt", "Morrtigers sista strid" och "Att döpa en katt". Slutklämmen stod Pelle för, när han med sin altröst sjöng Peterson-Bergers, ".Sommarnattsdagg". Sedan bröt det stora slagsmålet ut. Ett fasansfullt råkurr mellan körmedlemmarna. Orsaken fick jag veta lite senare; man hade blivit osams över repertoaren.
Hortlaxkattkör, har hädanefter lovat mig dyrt och heligt, att förlägga sina repetitioner någon annanstans i fortsättningen. Och absolut icke utanför vårt sovrumsfönster klockan 07:00 en söndagsmorgon.
PELLE har börjat sjunga i kör. Deras repetition var förlagd utanför
vårt sovrumsfönster klockan 07:00 imorse. Efter en ganska så väl
framförd morgonkonsert, uratrade det hela så småningom när med-
lemmarna kom i bråk om frågor rörande deras körrepertoar. Körens
medlemmar lät som en samling ilskna prärievargar. Men inför näst-
kommande körgenomgång, har man lovat att förlägga verksamheten
på en undanskymd och ljudisolerad plats. På bilden ses Pelle (som
sjunger altstämma) med sin husse Roger, som blev väldigt förvånad
över sin katts musikaliska begåvning. Husse Roger har tillfrågats om
att bli körens manager.
Hortlaxkattkör, har hädanefter lovat mig dyrt och heligt, att förlägga sina repetitioner någon annanstans i fortsättningen. Och absolut icke utanför vårt sovrumsfönster klockan 07:00 en söndagsmorgon.
PELLE har börjat sjunga i kör. Deras repetition var förlagd utanför
vårt sovrumsfönster klockan 07:00 imorse. Efter en ganska så väl
framförd morgonkonsert, uratrade det hela så småningom när med-
lemmarna kom i bråk om frågor rörande deras körrepertoar. Körens
medlemmar lät som en samling ilskna prärievargar. Men inför näst-
kommande körgenomgång, har man lovat att förlägga verksamheten
på en undanskymd och ljudisolerad plats. På bilden ses Pelle (som
sjunger altstämma) med sin husse Roger, som blev väldigt förvånad
över sin katts musikaliska begåvning. Husse Roger har tillfrågats om
att bli körens manager.
Läsbart i sommarvärmen
CARL MILLES född som Carl Emil Wilhelm Andersson (1875-1955)
Välkänd svensk skulptör, som jag ville veta mera om. I denna bok -
av författaren Erik Näslund, har jag fått veta mer om denna person,
vars två - av hans många alster - är "Orfeusgruppen" vid Konserthuset
i Stockholm, och "Poseidon" vid Götaplatsen i Göteborg. Gift med öster-
rikiskan Olga Granner (1874-1967), även hon konstnär. Äktenskapet
förblev barnlöst.
VASA. Skeppet som sjönk på sin jungfrufärd den 10 augusti 1628.
Ett stycke unik och välbevarad 1600-tals historia, som efter 333 år
på havets botten bärgades och som idag är en stor attraktion för
tusen och åter tusentals människor årligen. Även detta en intressant
berättad historia som fortsätter att fascinera gång på gång. Författare;
Lars-Åke Kvarning och Bengt Ohrelius. Utgiven på bokförlaget "Atlantis".
Dagens gubbe
Visst verkar han en aning bestämd, dagens gubbe? Varför han ser ut på
detta sätt, ja, om detta tvista de lärde.
Teckning: Roger Lindqvist.
Sommarbilder
Flaggan i topp - midsommardagen 2010! Den himmelsblå färgen,
ändrades så småningom när ett regn- och åskväder drog förbi.
Efter åskan och regnet, tog vi oss en promenad. På Skatanvägen i
Hortlax syntes spår efter ovädret som timmen före drog förbi.
Denna dag har vi även varit på "ko-besök". Platsen var på en äng i
Svensbyn.
Svensbykossorna verkade väldigt (ko)nfunderade - märkte ni vitsen?
Ett tag kände jag mig uttittad, liksom. Alla kossorna såg lite så där
fånigt på mig.....och jag visste inte vad jag skulle säga.
Bossen i kogänget, d.v.s. "Ko-chefen", tittade på sina undersåtar och
sa: (fast på kospråk), "Ta det enbart lugnt mina vänner. Det är bara
den där Lindqvist från Hortlax som fotograferar. Seså, snygga till er,
och le litegrann, det kan ju tänkas att ni hamnar på Linkans blogg!"
När vi vinkat adjö till våra fyrbenta vänner i Svensbyn, åkte vi vidare
mot Öjebyn. Med kameran i hand gick jag med raska steg mot den
gamla kyrkan som har en spännande historia bakom sig. Jag citerar
här vad som står skrivet om kyrkans historia på Piteå församlings hem-
sida:
"Sägnerna säger att Piteå socknens första träkyrka fanns på marknads-
platsen i kyrkbyn som ligger i Långnäs. Marknadsplatsen och dess beby-
ggelse lämnades på 1400-talet då handelsplatsen flyttades och en ny
kyrka i Öjebyn uppfördes. Kyrkans första etapp tros ha stått färdig 1425.
Den ursprungliga kyrkan byggdes som en skeppskyrka med ett Långhus,
fristående klocktorn och port omgärdat av en bogårdsmur. Utbyggnaden
av kyrkan till en korskyrka skedde på 1700-talet".
Klockstapeln vid Öjebyns kyrka.
Kyrka och klockstapel står sida vid sida.
Här i Öjebyn låg en gång staden Piteå. Sommaren 1666 brann all
bebyggelse ner till grunden. Staden flyttades då till Häggholmen,
där den finns än i denna dag.
Året 1921 besöktes Öjebyn av kung Gustaf V och hans gemål
drottning Victoria. Som minne så skrev de sina namn på denna
"kungasten".
Ett annat besök gjordes 1927, då dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf
- sedermera Gustaf VI Adolf - och hans hustru Louise och dottern,
prinsessan Ingrid var med. Ingrid blev ju senare förmäld med kung
Fredrik av Danmark, och således drottning. 1933 besöktes Öjebyn av
vår nuvarande kungs föräldrar; kronprinsen Gustaf Adolf och hans
Sibylla. Gustaf Adolf omkom i en flygolycka på Kastrup 1947. Prinsess-
an Sibylla avled hösten 1972.
1980 var det vår nuvarande kung som skrev sitt namn; "Cal Gustf"
på konungastenen.
Ett tragiskt minne
Onsdagskvällen den 28 juli 1982, var jag på väg från omklädningsrummet in till danslogen på Käcktjärn i Böle utanför Piteå. Jag spelade med Kjell-Bertils vid denna tidpunkt. En gammal klasskamrat, hejdade mig, för att berätta den tragiska nyheten att vår gemensamma klasskompis Roger Thörnquist hade omkommit i en våldsam bilolycka tidigare på dagen. Roger var vid olyckan som tog hans unga liv, endast 24 år gammal. Alltför ung för att dö, men tyvärr så hände det som inte fick hända. Den 28 juli, om lite drygt en månad, har skolkamraten Roger vilat i sin grav i hela 28 år. Ja, tänk vad tiden rusar iväg!
Piteå Tidningen den 29 juli 1982.
ELVIS - Aloha from Hawaii
Lugn, bara lugn alla ni som gillar Elvis Presley! Ni ska få se mer av
er store idol som kommer i en ny show som kommer att visas över
hela västvärlden.
Expressen sept./okt. 1972.
(Showen sändes den 14 januari 1973 från International Centre i Honolulu. Man beräknar att över en miljard människor såg den).
/Roger.
Hälsningar från Nelsons i Minneapolis, Minnesota
Minneapolis skyline.
Midsommar 1978
Piteå Tidningen juni 1978.
Midsommar 1973
Aftonbladet juni 1973.
---------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen juni 1973.
- Enkel biljett till himlen -
I samma stund som de jordiska
banden tvärt klipptes av
svävade han ut i en för honom
helt ny, annorlunda och okänd värld.
"Äntligen fri", var den tanke som
genomkorsade hans huvud.
Äntligen befriad, från de livslånga
plågor, som tärt sönder hans kropp
alltsedan tidig ungdom.
De band som fjättrat honom så hårt,
i det levande livet, fanns där inte längre.
Långt bortom den kravtyngda värld
som varit hans hem i så många år,
fanns alltså detta, tänkte han.
Det paradoxala, var att han trots medvetandet
om sin död, aldrig känt sig så levande
som just nu, i detta ögonblick.
"Enkel resa, måste ju betyda ingen återvändo",
mumlade han tyst för sig själv.
"Jag har fått en enkel biljett till himlen",
var det sista som flög genom hans
medvetande, innan himlens portar öppnade
sig på vid gavel.
ROGER LINDQVIST, midsommardagen 2010.
banden tvärt klipptes av
svävade han ut i en för honom
helt ny, annorlunda och okänd värld.
"Äntligen fri", var den tanke som
genomkorsade hans huvud.
Äntligen befriad, från de livslånga
plågor, som tärt sönder hans kropp
alltsedan tidig ungdom.
De band som fjättrat honom så hårt,
i det levande livet, fanns där inte längre.
Långt bortom den kravtyngda värld
som varit hans hem i så många år,
fanns alltså detta, tänkte han.
Det paradoxala, var att han trots medvetandet
om sin död, aldrig känt sig så levande
som just nu, i detta ögonblick.
"Enkel resa, måste ju betyda ingen återvändo",
mumlade han tyst för sig själv.
"Jag har fått en enkel biljett till himlen",
var det sista som flög genom hans
medvetande, innan himlens portar öppnade
sig på vid gavel.
ROGER LINDQVIST, midsommardagen 2010.
Andreas Labba förespråkar - "Djungelolja" mot myggplågan - 1961
ANDREAS LABBA - av samisk börd och bosatt i Kaitum, fick 1961
agera i detta reklamsammanhang angående myggmedlet Djungel-
olja. Undrar hur Djungeloljan skulle tett sig idag, när vi översväm-
mas av argsinta myggor. Skulle det överhuvudtaget ha någon som
helst effekt?
------Norra Västerbotten juni 1961-----------
Dagens gubbe
Dagens gubbe; "midsommardagsgubben" har en ganska så iögonfallande
frisyr. Om det nu kan kallas för frisyr? Undrar isåfall vad denne frisör
tänkte på när han åstadkom denna - vad ska man säga - konstiga skap-
else.
Teckning: Roger Lindqvist.
- Midsommarnatt -
Midsommarnattshimmel över Piteälv.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
"Som om det vore målat, av mästaren Michelangelos känsliga hand!"
Midsommarafton 2010, omkring lunchtid, står jag vid denna lilla
vackra vrå i den stora vida världen. Platsen - som jag berättat om
förut - heter Tingsholmen. Samma vy, har jag även fotograferat när
vattnet låg isbelagt, och snön låg i stora drivor. Detta har varit min
innerliga längtan ganska så länge - att stå här och skåda ut över allt
detta vackra som en gång utgjorde en del av min barndom. Varje litet
blad, varje sten och grässtrå, är mig så otroligt kärt. Ja, en levande
målning, som föds framför mina ögon. Ja, det vore som om mästaren
själv, Michelangelo, skulle målat varje penselstreck med sin känsliga
hand.
Foto: Roger Lindqvist.
Besöksrekord - igen!
Ja, vad ska man säga, här sitter jag i midsommarnatten, efter en jättetrevlig dag och afton i goda vänners lag. Bloggbesöken har antagit nya höjder - trots att vi skriver midsommarafton anno 2010 - En av de många besökare som gjort sitt avtryck genom en kommentar, är sångaren Bengt Sändh. Det bockar jag för. Hoppas att ni alla där ute - ingen nämnd och ingen glömd - har haft det lika trevligt som vi har haft det härhemma, denna leende och varma midsommarafton. En kväll då jag njutit i fulla drag, trots att tusentals hungriga mygg, kalasat på min stackars kropp. Slutligen en hälsning till alla er som gästat min blogg, och till alla härliga och snälla kommentarer som ni lämnat. På återseende!
Mvh Roger.
Mvh Roger.
- Trevlig midsommar! -
Ha en underbar midsommar alla ni därute - men, snälla ni, kör försiktigt!
/Roger.
Emil Hagströms dikt är hämtad ur Piteå Tidningen den 24 juni 1955.
Midsommar 1955
Efter en vår som inte varit någon vår, och en försommar, som mera
haft en prägel av grön vinter än en nordiskt skir och varm försommar,
står vi, nästan överrumplade, inför det kalendariska faktum, att det
är midsommar. Men nu lovar meteorologerna att sommarvädret änt-
ligen skall komma - midsommarhelgen blir vändpunkten.
Midsommar - i detta ord ligger oändligt mycket av det som man vill
förbinda med det som är genuint och äkta häruppe i Norden. Den nor-
diska midsommarnatten har tacksamt o. skickligt utnyttjats som motiv
av diktare o. författare alltsedan vitterhet över huvud kom till.
Om inte midsommarhelgen räknas till de ur kyrklig synvinkel stora
helgerna, så är den dock en helg som mer än någon annan engager-
ar människorna. Man vill utnyttja och njuta av sommarljuset, som nu
under några dygn i riktmått flödar över våra nordiska nejder. Detta
förunderliga ljus ger inte bara växtligheten kraft att växa så att det
syns från dag till dag, utan det ger också ny livslust åt människorna
som en följd av en kall vinter och kulen vår nu mer än vanligt dom-
nade livsandar. Många av oss blir Rousseauner, vi söker oss ut i så
nära gemenskap med naturen som det är möjligt. Men många före-
drar - och detta sätt är lika traditionsenligt som det förra - att fira som-
marens stora helg vid nöjesarrangemang för att på så sätt ge luft åt
livsglädjen och fröjdas över att ljuset äntligen segrade över mörkret
och kölden.
Det är ungdomens prerogativ att få roa sig och glädjas. Denna midsom-
mar är nöjesarrangemangen häruppe liksom förr om åren många och
lockande. Kommunikationerna till och mellan dessa kommer att huvud-
sakligen ombesörjas av motorfordon. På vägarna kommer bilarna att
formligen trängas under de hektiska timmar, då uppmarschen till och
hemfärden från midsommarnöjena sker - man får i sammanhanget inte
glömma att antalet bilar enbart i våra orter är något tusental större än
förra midsommaren. En maning till iakttagande av största försiktighet i
den väntade stora midsommartrafiken är därför nu mera på sin plats än
någonsin tidigare. Bilen är en förtjusande sak, men kan den också bli far-
lig, om den inte omhänderhas på förståndigt sätt. Helgernas olyckskrönika
är en dyster historieskrivning för tidningarnas redaktioner.
Den berättar om meningslös död och om lemlästade människor. I många
fall tvingas man ställa frågan: Var detta nödvändigt? Svaret måste ofta bli
ett nej. Den och den olyckan hade inte behövt inträffa, om vederbörande
förare iakttagit de regler som varje bilförare sitt ansvar likmätigt är plik-
tig att iaktta i trafiken. Man får nämligen inte glömma att bilföraren har an-
svar, inte endast för sig själv och sina passagerare, utan också för alla and-
ra trafikanter på vägen. Låt därför midsommarhelgen 1955 gå till historien
som en helg då inga olyckor, som grumlar livsglädjen eller vållade sorg, in-
träffade.
---------Piteå Tidningen den 24 juni 1955------------------------------------------
Rolf Åhmans i Sörbyparken midsommar 1974
Renault 8 årsmodell 1963
--------------------Piteå Tidningen den 17 maj 1963-----------------------
ESSO i Hortlax - 1961
En gång fanns både kiosk, bensinstation och postkontor i hjärtat av våran by. Idag ser allt så mycket annorlunda ut. Vad som hände med postkontoren runt om vårt avlånga land är väl allom bekant. Kiosken i byn fick också den skatta åt förgängelsen, på samma plats finns idag en stor hög med jord. Bensinstationen, som fanns på samma plats i många år, Esso, Texaco och Statoil är även den ett minne blott. Tragiskt tycker jag, i allra högsta grad. Kiosken blev en slags samlingsplats för stora och små. På dess altan kunde man sitta med sin isglass i sommarvärmen och bara finnas till. Idag får man "finnas till" på nåt annat ställe istället.
Samuel Lundgren hette mannen som startade åkeriet. Sedan tog
sönerna över. Namnen? Ja, jag försöker hitta dem i bakhuvudet,
av de tre sönernas namn kan jag tyvärr endast två: Einar och Ivan.
Samuel Lundgren hette mannen som startade åkeriet. Sedan tog
sönerna över. Namnen? Ja, jag försöker hitta dem i bakhuvudet,
av de tre sönernas namn kan jag tyvärr endast två: Einar och Ivan.
Midsommar - 1939
Norrbottens Allehanda den 20 juni 1939.
Dagens gubbe
Teckning: Roger Lindqvist.
Älskade midsommar
Sommarens höjdpunkt? Ja, i alla fall en av dem i alla fall. Ordet midommar klingar i mina öron på ett alldeles speciellt sätt. Hoppas att vi nu alla får den "ultimata" midsommarafton som vi gått och längtat och även trånat efter, hela denna alltför snörika vinter.
En bild från den gamla badplatsen nere vid Höträsket i Hortlax. Här
badade vi som barn, ibland med kläderna på.
Ljuvliga bilder från en ljuvligt vacker plats.
På andra sidan Höträsket, ligger hockeyproffset Thomas Holmströms
hus. En gammal byggnad med anor från 1600-talet, även kallad
"Smäll"-gården. Under 1809 års krig, inkvarterades en mängd ryska
soldater i detta hus. Som minne av detta, så fanns i Smällgårdens
gömmor en äkta rysk tésamovar väl bevarad. Om denna sak hörde
jag berättas som barn. Inte förrän i vuxen ålder fick jag tillfälle att
beskåda den - på muséet i Piteå.
Man blir nästintill smått lyrisk, när man befinner sig i moders naturs
sköte. Jag önskar att jag även kunde förmedla alla underbara sommar-
dofter.
Den ståtliga Hortlaxkyrkan blickar ner över det sommarlandskap
som breder ut sig över den lilla norrbottniska byn.
På hemvägen fick jag en pratstund med denna häst. Han önskade mig
en glad midsommar. På frågan hur han skulle fira denna sommarhög-
tid, fick jag svaret: "Ja, vi springer på ängen upp och ner, jag och mina
kompisar. Sen när vi blir trötta, så vilar vi oss en stund. Käket ja, det
blir ju hö som vanligt, förstås. Gnägg, gnägg!"
En bild från den gamla badplatsen nere vid Höträsket i Hortlax. Här
badade vi som barn, ibland med kläderna på.
Ljuvliga bilder från en ljuvligt vacker plats.
På andra sidan Höträsket, ligger hockeyproffset Thomas Holmströms
hus. En gammal byggnad med anor från 1600-talet, även kallad
"Smäll"-gården. Under 1809 års krig, inkvarterades en mängd ryska
soldater i detta hus. Som minne av detta, så fanns i Smällgårdens
gömmor en äkta rysk tésamovar väl bevarad. Om denna sak hörde
jag berättas som barn. Inte förrän i vuxen ålder fick jag tillfälle att
beskåda den - på muséet i Piteå.
Man blir nästintill smått lyrisk, när man befinner sig i moders naturs
sköte. Jag önskar att jag även kunde förmedla alla underbara sommar-
dofter.
Den ståtliga Hortlaxkyrkan blickar ner över det sommarlandskap
som breder ut sig över den lilla norrbottniska byn.
På hemvägen fick jag en pratstund med denna häst. Han önskade mig
en glad midsommar. På frågan hur han skulle fira denna sommarhög-
tid, fick jag svaret: "Ja, vi springer på ängen upp och ner, jag och mina
kompisar. Sen när vi blir trötta, så vilar vi oss en stund. Käket ja, det
blir ju hö som vanligt, förstås. Gnägg, gnägg!"
Roger Lindqvist: Dansbandsminnen
Allt började året 1968, när jag som elvaåring kom med i Piteås kommunala musikskola. Denna förträffliga skola för alla ungdomar med musikintresse. Resan tog sin början och vad som sedan hände, skulle bli en lång och intressant upplevelse. Hösten 1972 började jag i mitt första dansband, det skulle bli fem så småningom. Det är om det jag tänkte berätta, ett litet axplock från minnenas arkiv och om hur det kunde se ut.
Det kanske lät lite kargt och enkelt ibland i sitt utförande, men mitt i enkelheten så fanns en nerv och en ambition att lägga ner sin själ i det man gjorde. Det så kallade treackordslåtarna har ju kritiserats av folk med annan musiksmak, men det tycker jag man skall lämna därhän. Alla har vi olika åsikter, konstigt vore det annars, sen så är det inte så mycket mer med det. Det viktiga på den tiden var att man gillade det man gjorde. Man brann för sin uppgift, tog den på blodigt allvar, trots att skrattet och busigheten hela tiden kom i första hand.
"Utklädd" i scenkläder som man ibland inte såg riktigt klok ut i, rena rama fantasikostymerna. Så här i efterhand har man fått sig ett och annat gott skratt, speciellt när man tittar på gamla foton, som visar oss i olika munderingar som endast vi och clownerna på cirkus använde.
Jodå, det fanns lite andra alternativ också, till exempel helvita kostymer eller kycklinggula byxor och väst med svart skjorta. Allt detta rördes sen samman i en mix av brinnande intresse och en kärlek till vad man höll på med. Det var röda, glittriga Hagström-gitarrer, blänkande Selmer-saxofoner stora maffiga förstärkare - som vägde minst ett ton vardera - Hammond-orgel med tillhörande kabinett, Yamaha elpiano eller Wurlitzer om man så ville, Roland-stråkmaskin, Fenderbas, genomskinliga Ludwig-trummor, inköpta på musikaffären "Tangenten" i Piteå, hösten 1973. hemmabyggt trumpodium, därtill ett par breda leenden, välkammad hockeyfrilla och allt detta badande i ett scenljus som växlade i regnbågens alla färger.
För att hela utrustningen skulle rymmas inköptes en stor landsvägsbuss. Den inreddes så småningom med fyra sängar, fåtöljer, gardiner i fönstren, musikanläggning med mera. Allt enligt dansmusikens ABC-handbok, men oj så kul vi hade, vilken härlig tid det var.
Vi spelade rätt ofta på dåvarande Forum i Luleå, numera Ebeneser. Där som på många andra ställen var det rusning till danslokalerna. Vid flera tillfällen så såldes "svarta biljetter" till danslystna människor, som av någon anledning kommit försent till biljettluckan. Det var ett enormt tryck. Ganska fantastiskt och noterbart är också att i varje stad eller by fanns flera danslokaler. Granne med Forum var det anrika Folkets hus, som brann ner för ett tag sedan. En vanlig lördagskväll spelade till exempel Kjell-Bertils på Folkan, medan vi underhöll danspubliken i fasigheten bredvid, smockfullt på båda ställena. Säkerligen lika fullt på alla andra ställen i stan också, inte behövde man vara känd från radio och tv, folk kom ju ändå. Ja, märkvärdigare än så var det inte.
Roger Lindqvist i Hortlax har ett helt rum fyllt med minnen från sin tid
som dansbandsmusiker i band som; Lasses, John Harrys, Rolf Åhmans,
Kjell-Bertils och Opus. -70-talet var dansmusikens verkliga guldålder.
Det var fantastiskt att få vara med under de åren - säger han.
Mycket av vårt låtmaterial kom från Svensktoppslistan. Så därför avlyssnades radion väldigt noggrant varje lördag och söndag förmiddag. Kanske fanns det nånting som skulle passa oss. Vi hade ju turen att få vara med under dansbandens guldår. En uppsjö av dansbandsklassiker översköljde oss. En tacksamhetens tanke till alla upphovsmän och kvinnor, eller vad sägs om: "Gråt inga tårar", "I den gamla kastanjeallén", "Spara sista dansen för mig", "Natten har tusen ögon", "Vad har du under blusen Rut", "Tio mil kvar till Korpilombolo", "Det är dags att ta adjö, att ta farväl nu", "Only you", "From a jack to a king", "Så gick det till när farfar var ung".
I Kåbdalis Folkets hus en vinterkväll, spelades i regel cirka tio minuter före slutet alltid en tryckare. Sångaren lägger ner hela sitt känsloregister i "Det är dags att ta adjö att ta farväl nu, kanske sagan blev för vacker att bli sann...", det sista ackordet klingar ut och klockan är strax efter ett på natten. En applåd från en nöjd publik som vi glatt tackar för (om ni bara visste vad de där applåderna betydde för en genomtrött musikant). Nu återstår det värsta: att riva skiten! Men först sitter vi alla samtliga ner vid scenkanten för att liksom analysera kvällens spelning. Fem trötta men nöjda musikanter på börjar så den vanliga återkommande ritualen. Micksladdar och mikrofoner packas ner i en speciell låda eller väska. Scenbelysningen rivs för att nedmonteras i en annan låda som undet kvällen stått i bussens stora lastutrymme. Så fortsätter arbetet tills dess att alla instrument och övriga prylar noggrant packas in i orkesterbussen.
Roger Lindqvist under en spelkväll på Forum i Älvsbyn 1980.
Hade man tur så kanske man var hemma före familjen vaknade på söndagsmorgonen. Det hände också att jag stack iväg till mitt jobb direkt efter hemkomsten. Att komma hem till ett tyst hus då alla i familjen sov (även katten), det var en lisa för själen. Speciellt när man jobbat hela dagen, med början klockan 06.00 på morgonen, till arbetets slut klockan 16.00 på eftermiddagen, sedan iväg för att spela dansmusik hela natten. Då kändes det i hela kroppen, den liksom "skrek av trötthet". Det var inte ovanligt med 24-timmars pass, ibland ännu mer. När man satte sig vid köksbordet därhemma, åt en smörgås och kanske ögnade genom morgontidningen, var det så outgrundligt skönt - man varvade ner. Man hade kvar en hel drös med ljud i skallen, som man helst ville sila bort innan det var dags för sängen, trött - men oj så nöjd. Innan man slöt sina ögon, så hann man längta efter nästa helgs spelning.
Midsommarhelgen 1975, en av 85 spelningar det året, ägde rum på Brännaberget i Överkalix. Drygt 2.000 peroner hade löst biljett. Rolf Åhmans orkester från Älvsbyn stod för dansmusiken. Pierre Isacsson tillsammans med Gimmicks underhöll i midsommarnatten från en utescen. Pierre sjöng bland annat sin stora hit - och landsplåga- :"Då går jag ner i min källare..." med sin enorma basröst. Och publiken sjöng med.
Det var övernattning på hotell Valhall i Kalix, andra kvällen inkvartering hos Thore i "Vippabacken" (dyrt). Spelade även i Sörbyparken en av kvällarna. Denna hobby, dansmusiken, som band oss samman och som tog oss till olika platser runt om i Norrland, kom att utgöra en härlig gemenskap under alla åren.
Allt detta och mycket mer därtill, fick jag förmånen att uppleva. Upphovet var först och främst ett gediget intresse för det jag höll på med. Ett mycket viktigt inslag var även att jag i unga år blev så väl mottagen i Piteå Kommunala Musikskola, det i sin tur gav mig en kick att fortsätta. Jag glömmer inte åren, när jag som mycket ung trummis fick trumma i ett storband, det var konserter, turnéer, radio och TV-inspelning. Men framförallt fick vi tillsammans uppleva en musikalisk gemenskap som gav oss alla så väldigt mycket. Kommunala musikskolan i Piteå kom att fungera som en plantskola för många av oss som fortsatte att musicera. Jag har förresten spelat i vuxen ålder med några som fanns med i musikskolan när den var relativt nystartad. Därför säger jag ett uppriktigt tack till alla kompisar, lärare som starkt bidrog till att bygga den stabila grund som jag fick stå på och utvecklas under drygt 30 fantastiska år.
Roger Lindqvist.
--------------------------Piteå Tidningen den 8 januari 2005.......................
(Denna artikel har också varit publicerad på www.dansguiden.se)
Foto & film - 1955
Elof Ahrle med familj - 1955
"Elof Ahrle med familj - fem i en femetta, fem i en Volkswagen"
- VOLKSWAGEN - bilen för den lyckliga familjen
-------Bildtidningen SE den 9 september 1955----------
Myrstacksbesök!
Skogspromenad, doft av sommar, kåda och en fågelkonsert av allra hösta klass....Ja, det var vad som mötte mig när jag på förmiddagen bestämde mig för att vandra i den skog som ligger ett stenkast från vårt hus. Lite senare kom barnbarnet på besök, då gick vi en "mini-tur" för att titta på de miljoner och åter miljoner myrinnevånare som bor i en myrstack, nästan granne med oss. Till vår förvåning blev vi inte inbjudna på saft och bullar (som jag och Norah brukar bli). Kantänkas att de hade skäppan full med den totalrenovering som de stackars myrkrypen höll på med, vid vårt besök. Myra in och myra ut - ja, så såg det ut när Norah och hennes farfar hälsade på. Men vem vet, kanske att vi nästa gång får lov att ta oss en titt på de tusentals myrrummen som de alla förfogar över. Spännande tyckte både jag och Norah.
-"Men farfar, du har glömt en sak", sa Norah och kisade upp mot mig och den gassande solen.
-"Vad menar du med glömt?", sa jag.
-"Jo, jag menar ju Max. Han måste ju få följa med när vi ska besöka myrornas hus. Heller hur farfar!"
-"Självklart ska Max vara med också. Vi kan ringa honom när det blir aktuellt. Är det okej, Norah?"
Det tyckte hon, och nickade på sitt huvud.
Norahs efterlämnade persedlar. 1. st. cykel, 1. st. spade. 1. st. hink
samt 1. par strumpor.
Norah var trött efter myrstacksbesöket, men sedan hon vaknade pigg
som en mört..... så fick hon en iskall, smaskig, efterlängtad......
.....glass! Ljuvligt, tyckte Norah!
Vi bestämde att när vi (förhoppningsvis) blir inbjudna till ett besök i
myrornas hus, så måste även Max följa med. Norah bestämde att vi
alla måste ha hjälm på våra huvuden. -Jag har ju min fina rosa, sa Norah,
och Max har alldeles nyligt fått en jättefin blå. Men du då farfar, vad ska
du ha, när vi går genom alla de där slingrande gångarna, för det finns ju
en rasrisk?
-Jo, du kära Norah, din farfar tar sin gamla blå vintermössa på sig. Så det
så!
Gamla annonser
1959.
1956.
1969.
1953.
Ett stort tack, Thor G. Norås!
Med anledning av sångerskan Anna-Lena Löfgrens bortgång den 21 maj 2010, författade jag en hyllning till henne på denna blogg. Detta har nu uppmärksammats av författaren, journalisten, kompositören, forskaren och norrmannen, Thor G. Norås tillika en av männen bakom Anna-Lenas genombrottslåt "REGNIGA NATT". Thor G. Norås skrev originaltexten: "GRÅTENDE SKY", som kompositören Harald Pettersen satte musik till. Idag kom en hälsning från Thor G. Norås som lät så här:
"Tack snella du för at du hedrar Anna-Lena på det settet du gör. Om du går inn på mina hemmesiter vil du finna den riktiga teksten til Gråtende Sky som Anna-Lena sjöng i 1962. Teksten handlar om vad som hente efterat "My best friend stole my sweetheart from me" i songen "The Tennessee Waltz". När cowboyen var bliven ensomm och måste rida hem från dansen alena. Det er därför det heter i den norske teksten: "Jeg er ensom i igjen, med min hest, og min gråtende sky".
Dette visste Anna-Lena, men man måste se det originala coveret för at förstå at det her er en visa för barn och tonåringar i en fritidsklubb - context.
Med vänlig hälsning
Thor G."
Tack snälla Thor G. Norås, för den varma hälsningen. Och här kommer alltså den originaltext som Thor en gång skrev 1961, som våran egen Anna-Lena fick en stor hit 1962. För den svenska översättningen svarade Bo-Göran Edling.
GRÅTENDE SKY
Veien virker så lang
som en endlos gang
gjennom småskog og
vindblåste kratt
Snart vil fallende regn
slette ut hvert et tegn
etter oss to som
red her i natt
Å, GRÅTENDE SKY
å, jeg gråter, jeg gråter
på ny
Jeg har mistet min venn
jeg er ensom igjen
med min hest og min
GRÅTENDE SKY
Nå er allting forbi
for i kveld skiltes vi
jeg er ensom og grenselost
lei
Mon mitt hjerte får fred
når jeg tenker på det
at du aldri skal ri
med meg mer.
Tekst: Thor G. Norås
copyright 1961.
THOR G. NORÅS.
Dagens gubbe
Dagens gubbe, gör mig en aning konfunderad. Solglasögonen kan
jag förstå - men varför har han valt att ha på sig det där varma
klädesplagget just idag?
Teckning. Roger Lindqvist.
Rolf Åhmans/Kjell-Bertils - Logen Vändträsk - 1974
Trumslagare i Lasses - 1972-1973.
Trumslagare i John Harrys - 1973-1974.
Trumslagare i Rolf Åhmans - 1974-1982, 1987-1991.
Trumslagare i Kjell-Bertils - 1982-1986.
Trusmslagare i Opus - 1991-1997.
Trumslagare i Kjell Anderssons - 1997-1999.
(Trumslagare i storbandet Piteå Havsband - 1972-1977)
(Trumslagare i kommunala musikskolans Blåsorkester - 1971-1977)
Dagens gubbe
Dagens bidrag till "Gubbkollektionen", blir en man sedd i profil. Lägg
märke till hans stora "kran". Sammanbiten, kanhända lite grubblande
över tillvarons ibland stora frågor.
Teckning: Roger Lindqvist.
Siw Malmkvist i Sikfors midsommar 1967
Närmare 30.000 människor besökte Sikfors under midsommarhelgen, med en väldig publiktopp och ett rekord genom alla tider för midsommarafton. Det råder väl ingen tvekan om att Sikfors med denna succé ytterligare har befäst sin ställning som övre Norrlands största arrangör. Endast ett femtiotal fyllerister togs av polisen och fyra rattfyllerister. Inte ett rejält slagsmål kunde registreras och endast en dikeskörning bland olyckorna. Det mest anmärkningsvärda med festen ur polisens synpunkt, säger t f kommissarie Sven Bagge, är att endast en av alla fyllerister var från Piteå. Resten var längre ifrån, huvuddelen från Skellefteå, Luleå och Boden. Tyvärr har ungdomsfylleriet tilltagit och alla utom två var under 21 år, de flesta under 18. Det värsta är att hälften av de fyllerister vi tog var flickor, den yngsta 13 år. Och det är tälten som är uppkomsten till det onda, men vi kan inget göra, det är föräldrarna det kommer an på.
SIW MALMKVIST - midsommarafton 1967, Udden i Sikfors stora
scenen.
Festligheternas absoluta höjdpunkt kom klockan halv tio på midsommarafton genom Siw Malmkvists briljanta uppträdande. Det väldiga människohavet böljade fram och tillbaka och rent extatiska scener utspelades mot slutet av hennes nummer. Det var karlarna som greps av en våldsam åtrå till söta Siw och de äntrade scenen för att få krama "sprattelgumman" i kort-kort. Karlarna ville inte ge sig efter Siws framträdande. Man stannade kvar på scenen och en del började kasta ut grejor till publiken. Delar av orkesterns nothäften blev farkoster ut till folket.
-Jag har inte varit med om ett sådant liv på tre år, sa Siw efteråt. Men roligt är det, trots att det kändes otäckt när jag höll på att bli nerdragen till publiken. Det var en karl som fick tag i min ena fot,
-Det ser ju ut som på Liseberg, tyckte Hepparna (Hep Stars) före sitt framträdande. Även de gjorde en mycket uppskattad show och många var de flickor som polisen måste bära bort. De fick för mycket av de goda, men kvicknade till efteråt.
Lindansaren gjorde fiasko
Midsommardagen blev betydligt lugnare. Artisterna var Rune Olsson, som skulle försöka gå över forsen - fiasko, Shanes som ville visa att Norrbotten har lika bra band som Hep Stars! De var minst lika bra, och mycket gulligare, tyckte flickorna - och den sista artisten var Anna-Lena Löfgren som lyckades med konststycket att samla lika många människor som Shanes halv ett på natten. Man måste ge arrangörerna en eloge för ett mycket fint arrangemang, där allt klaffade och man höll de utlovade tiderna. Artisterna är många om att understryka att man uppskattar Sikfors för den ordning som råder där trots jättearrangemangen. I artistlogen bjöd man till exempel artisterna på mat och två värdinnor pysslade om dem. Men så presenterade de också sitt allra bästa och det är väl sällan som en publik kan vara så nöjd med vad den fått till livs.
Trogen gäst
Några siffror: Leif Kronlunds orkester med söta Barbro Skinnar var i Sikfors för nionde gången! Är klar för nästa år - tioårsjubileum. Siw Malmkvist var i Sikfors för andra gången. Första gången var för tolv år sedan. -Då sjöng jag två låtar och det var Dompan som spelade, berättar Siw. Jag fick 60 kronor den gången. Nu blev det lite mer...
Hep Stars hade fem bilar i gång på midsommarafton, för att kunna uppträda på två ställen. Bandet kom från Malåträsk och åkte 20 mil.
Lilla Siw - hon är 1,56 lång, väger 48,5 kilo - uppträdde också på två ställen. Hon for efter sitt framträdande till Lappvattnet, fem mil utanför Skellefteå. Rune Olsson gav upp sitt världsrekord på slak lina efter 32 timmar. - Jag blev nedknuffad två gånger av fulla killar, sa han.
Polisen var 29 man stark och så fanns det många ordningsvakter. Det restes omkring 2.000 tält på midsommarafton. 6.000 bilar parkerade på området, plus något tusental utanför.
Trodde "Mods" var flicka
Siw Malmkvists uppträdande bjöd på en uppvisning i manlig hysteri! Karlarna var som galna, förfriskade ynglingar stormade scenen och man började frukta för att något otäckt kunde hända. En långhårig yngling lyckades vid två tillfällen komma i kroppskontakt med Siw.
-Jag trodde det var en flicka, så "hon" fick pussa mig också, sa en något chockad men lycklig och oskadd Siw efteråt. Det var när Siw dressade om från byxdräkt till kort-kort som männen tände. Och allt eftersom numret led mot slutet blev den övervägande manliga delen av publiken vid scenen allt mer företagsam. Under sista melodin kom det karlar upp till Siw som på löpande band. Efteråt fanns det ett tiotal personer som kom i slagsmål med ordningsvakten på scenen. En yngling kastade ut orkesterns nothäften när Siw fick syn på honom. Hon rusade åter in på scenen och sög tag i den stora grabben. Han höll på att sätta sig av förvåning. En annan yngling nedanför scenen fick tag i Siws ben och det var överhuvudtaget ett under att Siw inte blev skadad. Men bra tyckte alla att hon var, även damerna. Sångligt stod Siw i särklass på midsommarafton.
Polisen redo för sent
Man måste förstå polisens handlingssätt vid Siws uppträdande. Det fanns inte en polis vid "ringside" men vem kunde i förväg ana att även karlarna (flickorna har ju redan dokumenterat sig som lättpåverkade av popband) skulle gripas av hysteri? Istället fanns det poliser ute bland publiken, men inte en enda polisman var närvarande vid tumultet på scenen. Desto bättre klaffade det när Hep Stars framträdde. Polisen var varnad och hade väl mer vana vid den publik som Hepparna vänder sig till - flickorna.
Hepparna presenterade en rivig show med hårt tempo och snabba hetsiga låtar. Shanes gjorde ett ledigare och mer improviserat uppträdande. Man såg lite mer spelglädje och grabbarna verkade piggare än Hepparna. Kanske har militärlivet betytt en hel del för harmonin.
Improviserade gjorde även Anna-Lena Löfgren. Hon är så samtränad med Leif Kronlunds orkester att det var ett nöje för publiken att lyssna. De körde även med lite "happening" - orkestern gjorde saker som Anna-Lena inte visste om på förhand. Och publiken var med och hade roligt och tyckte att Anna-Lena var fantastisk. Annars var det ganska idealiskt väder. Det regnade inte en droppe under hela festligheterna, men det blåste lite för mycket på midsommardagen.
Fullt vid Pite Havsbad
Ävn vid Pite Havsbad var det "fullt hus" på midsommarkvällen. Det beräknas att omkring 5.000 personer besökte platsen, och det förde förstås med sig en hel del besvär för polisen. Några fyllerister togs om hand plus två rattfyllerister på midsommardagen.
Siw Malmkvist hade det jobbigt i Sikfors. Försökte genomföra sitt
program samtidigt som hon måste värja sig mot alltför eldiga
beundrare. Tala om blyga norrlänningar!
Piteå Tidningen den 26 juni 1967.
"Den blomstertid nu kommer..."
Så kom den då. Efter att ha varit länge på väg. Den efterlängtade
sommaren. Ja, idag ska den vara här. Enligt almanackan. Häggen
blommar när värmen bestämmer det. Säger de gamle. Jag hoppas
att blomningsvärmen till ett annat år beslutar sig lite tidigare...
MIDSOMMAR. Vilken klang, vilken doft i det ordet. Den blomstertid
nu kommer.....Ett par dagars avbrott för att möta sommaren. Om
det behövs? Alldeles säkert. Det är en bråd tid vi lever i. I såväl
stad som på landsbygd.
----Piteå Tidningen den 24 juni 1955--------------------------------------
Alice Babs i Skellefteå - 1956
Sångerskan Alice Babs f. Nilsson 1924. Jazzsångerska, som bl a
jobbat med storheter som Duke Ellington. En gång även medlem
i gruppen "Swe-Danes" med musikanterna Svend Asmussen och
Ulrik Neuman. Som medföljande kompmusiker på denna konsert
var basisten Gunnar "Ankan" Almstedt (1926-2002). Pianisten och
kompositören Bengt Hallberg f. 1932. Klarinettisten Ove Lind (1926-
1991). Trumslagaren och tillika skivproducenten Anders Burman f.
1928, som 1949 bildade skivbolaget "Metronome" där Alice Babs var
en av många artister. Konferencier var Eric "Kvar i sängen" Sand-
ström svensk radioman och textförfattare f. 1910 d. 1992.
-----Norra Västerbotten den 7 mars 1956-------
Jörgen Edman överraskar den blivande bruden i Piteå
EN MÖHIPPA MED - STORA CHOCKEN -
Onsdag kväll kl. 20:00. Möhippan drar in på Statt i Piteå. Kidnappade Ulla-Kajs Persson, 25 år, förs med förbundna ögon in till bordet av ett 20-tal arbetskamrater. Hela kvällen har hon pratat om sin stora idol - Jörgen Edman .....
Och när ögonbindeln rycks av, gissa vem som står där?
....ögonbindeln rycks av - och hela salen exploderar i skrattsalvor och
fotoblixtar. Där står han, den stora idolen. Jörgen Edman.
För en tid sedan fick personalen på Piteå lasarett, avdelning åtta, en fix idé. De började planera inför Ulla-Kajsas möhippa och eftersom hon avgudar sångaren Jörgen Edman, så.....
-Ja, jag ringde till Jörgens skivbolag och lade fram våra planer, berättar Kristina Berglind.
Jörgen nappade
Och Jörgen han nappade. Han har spelningar inbokade med sitt dansband Polarna i veckan och skulle alltså till Norrbotten. Möhippan kom visserligen en dag före ordinarie program, men tjejerna lovade stå för flygbiljetten från Stockholm. Onsdagkväll står han alltså där, på Statt i Piteå.
-Jag vet inte vad jag ska göra. Mest bara finnas till antar jag, säger han till PT med en axelryckning.
Förbundna ögon
I matsalen sitter intet ont anande Ulla-Kajsa Persson med ett tjog beredda fotoblixtar riktade mot sina förbundna ögon. Jörgen Edman placeras intill. Ulla-Kajsa får gissa vem som håller hennes hand och efter fyra-fem gissningar säger hon mera på kul: "Det är väl den där Jörgen, förstås".
Bindeln rycks av - och bruden tror inte sina ögon. Hela salen exploderar i skrattanfall, fotoblixtar, ännu mera skrattanfall och ännu mera fotoblixtar.
Inte riktigt kloka
Och bruden har fortfarande svårt att fatta att det är riktigt, riktigt sant.
-Dom är inte kloka, säger bruden och blickar ut över sina välmående arbetskamrater.
Aldrig upplevt något liknande
Jörgen Edman då - 38-årig söderkis, boende i Nacka, 20 år i showbranschen, AIK:are, vokalist i dansbandet Polarna sedan 12 år, född 18 mars (samma dag som Stenmark), mycket idrottsintresserad med mera - vad tycker han om det här?
-Kul, jag har aldrig varit med om något liknande. Men eftersom jag lika hade spelningar häruppe i veckan gick det bra att ställa upp. Jag har inte tänkt uppträda, det enda direktiv jag fått är att "finnas till".
Fotnot: Första maj är bröllopet inplanerat. Då ska Ulla-Kajsa Persson svara ja till Björn Olofsson. Månne dimper det ned ett telegram även från en AIK-frälst söderkis från Nacka?
Text: Jan Westerberg. Foto: Hans G. Pettersson.
Piteå Tidningen den 8 april 1982.
Onsdag kväll kl. 20:00. Möhippan drar in på Statt i Piteå. Kidnappade Ulla-Kajs Persson, 25 år, förs med förbundna ögon in till bordet av ett 20-tal arbetskamrater. Hela kvällen har hon pratat om sin stora idol - Jörgen Edman .....
Och när ögonbindeln rycks av, gissa vem som står där?
....ögonbindeln rycks av - och hela salen exploderar i skrattsalvor och
fotoblixtar. Där står han, den stora idolen. Jörgen Edman.
För en tid sedan fick personalen på Piteå lasarett, avdelning åtta, en fix idé. De började planera inför Ulla-Kajsas möhippa och eftersom hon avgudar sångaren Jörgen Edman, så.....
-Ja, jag ringde till Jörgens skivbolag och lade fram våra planer, berättar Kristina Berglind.
Jörgen nappade
Och Jörgen han nappade. Han har spelningar inbokade med sitt dansband Polarna i veckan och skulle alltså till Norrbotten. Möhippan kom visserligen en dag före ordinarie program, men tjejerna lovade stå för flygbiljetten från Stockholm. Onsdagkväll står han alltså där, på Statt i Piteå.
-Jag vet inte vad jag ska göra. Mest bara finnas till antar jag, säger han till PT med en axelryckning.
Förbundna ögon
I matsalen sitter intet ont anande Ulla-Kajsa Persson med ett tjog beredda fotoblixtar riktade mot sina förbundna ögon. Jörgen Edman placeras intill. Ulla-Kajsa får gissa vem som håller hennes hand och efter fyra-fem gissningar säger hon mera på kul: "Det är väl den där Jörgen, förstås".
Bindeln rycks av - och bruden tror inte sina ögon. Hela salen exploderar i skrattanfall, fotoblixtar, ännu mera skrattanfall och ännu mera fotoblixtar.
Inte riktigt kloka
Och bruden har fortfarande svårt att fatta att det är riktigt, riktigt sant.
-Dom är inte kloka, säger bruden och blickar ut över sina välmående arbetskamrater.
Aldrig upplevt något liknande
Jörgen Edman då - 38-årig söderkis, boende i Nacka, 20 år i showbranschen, AIK:are, vokalist i dansbandet Polarna sedan 12 år, född 18 mars (samma dag som Stenmark), mycket idrottsintresserad med mera - vad tycker han om det här?
-Kul, jag har aldrig varit med om något liknande. Men eftersom jag lika hade spelningar häruppe i veckan gick det bra att ställa upp. Jag har inte tänkt uppträda, det enda direktiv jag fått är att "finnas till".
Fotnot: Första maj är bröllopet inplanerat. Då ska Ulla-Kajsa Persson svara ja till Björn Olofsson. Månne dimper det ned ett telegram även från en AIK-frälst söderkis från Nacka?
Text: Jan Westerberg. Foto: Hans G. Pettersson.
Piteå Tidningen den 8 april 1982.
Kungligt bröllop den 19 juni 1976
På Hans Majestäts uppdrag: Bilden för kungaalbumet.
Det officiella bröllopsfotot av de nygifta. I flera dagar hade fotograferingen
förberetts av Lennart Nilsson, den världsberömde fotografen. I en special
inredd ateljé på Slottet. Men bilden tog längre tid än man räknat med -
lunchen blev en timme försenad på grund av fotograferingen. Silvia bär en
benvit klänning från Dior och ett diadem med kaméer. Kungen är klädd i
amiralsuniform dekorerad med svärdsorden, den svenska militära orden.
-------------------------------------------------------------------------------------
Den stora familjebilden. Foto: Lennart Nilsson.
Piteåungdomar i radioprogram
Fem glada ungdomar från Norrmalmsskolan kommer att under de
närmaste fyra söndagarna sjunga och spela i radions "Barnens halv-
timme". Från vänster ses Göran Wiking, Gunnar Sundström, Christina
Nilsson, Birgitta Enmark och Carina Westerlund. I bakgrunden musik-
läraren Curt Nilsson en av männen som håller i tåtarna.
I barnprogrammet "Barnens halvtimme" kommer fem ungdomar från Norrmalmsskolan i Piteå att sjunga och spela. Det var i början av året som Sveriges Radio tog kontakt med de unga eleverna och undrade om de hade lust att medverka i barnprogrammet. Det var inget att fundera över, tyckte de, så man hoppade på direkt. Med SR kom man överens omatt, under juni månads fem söndagar, medverka med sång och musik i Barnens halvtimme. Programmet går på söndagarna kl. 8:15 till 8:45. Ett program har man redan klarat av. Nu återstår fyra. Alla fem programmen har spelats in i förväg, så det är bara för de unga eleverna att slå sig till ro vid radion och lyssan på vad de åstadkommit.
Men det är inte bara barnen som sköter om alla arrangemang, innan det är klart för radiouppträdande. Musiklärarna Curt Nilsson, Sten Westling, Åke Jönsson och Ingemar Nilsson har också dragit sitt strå till stacken. Det är Curt Nilsson som har studerat in låtarna, som framförs med barnen. Ungdomar från Norrmalmsskolan har tidigare varit verksamma i Barnens halvtimme. Det var för två år sedan. Men man har även medverkat i regionalprogram för Norrbotten.
(Curt Nilsson var min första trumlärare, just vid den här tidpunkten. Sten Westling var musiklärare i Centralskolan i Hortlax, han var körledare för Hortlax skolans högstadiekör, där jag brukade hoppa in som trummis. Sten var basist och hade ett förflutet i Åke Jönssons orkester från Ångermanland). /Roger.
Piteå Tidningen den 7 juni 1969.
"Gotis" i Piteå - 1969
Gamla "Gotis" i Piteå, som ses på bilden, kommer inom en snar fram-
tid att skatta åt förgängelsen. Stadsfullmäktige beslöt nämligen på tis-
dagen att inköpa fastigheten av Konsum för rivning. Godtemplarhuset
vid Hamnplan har en rätt intressant historia bakom sig, för lång för att
här relateras. Men några korta punkter kan här återges. Förvärvandet
av en fastighet kom på tapeten redan år 1884, då det fanns två loger
i vår stad. Logernas första möte i egen lokal hölls den 16 april 1885.
Lokalerna förvärvades av Piteå Bageri AB för en summa av 9.600 kr.
År 1895 bildades ytterligare en loge i staden och sedan blev man tre
om husets användande.
År 1896 härjades ordenshuset av eld och logemötena fick hållas i en
skollokal medan reparationerna pågick. Under 1902 lanserades plan-
er på att tillbygga stora salen och år 1904 påbörjades reparationer som
innefattade dekoreringar av scen, tak osv. I januari 1911 bildades en
ekonomiförening. Denna har allt sedan dess omhänderhaft förvaltningen
av ordenshuset i Piteå. En av logerna upphörde småningom och åter-
stående Norrbottens Sköld slogs ihop med 305 Välviljan. Då ekonomi-
föreningen den 28 maj 1932 sammankallades var det med anledning
av att föreningen skulle ta ställning till ingenting mindre än Godtemplar-
husets försäljning. Konsum i Piteå var spekulant och blev även köpare
för 50.000 kr. Därefter påbörjades planerna på uppförandet av ett nytt
ordenshus, det som används än i dag. Detta fullbordades 1935.
------Piteå Tidningen den 9 april 1969--------
Körberg/Gärdestad - "Kika Digga Ding" - 1975
Kika Digga Ding, musikserien för mellanstadiet i radio och TV
sänds nu i repris. Första programmet - Vi gör musik - med
Tommy Körberg som programledare och Ted Gärdestad som
gäst i studion, sänds i skol-tv måndagen den 1 september kl.
10:35. Nyhet för året är att Kika Digga Ding också kommer på
sen eftermiddagstid i TV1. Och första programmet går den 9
september kl. 18:05.
I Kika Digga Ding medverkar bl. a. Ted Gärdestad, Ahmud Jarr, Janne
Schaffer, Abdo Grigoris Tzistoudis, Pete Seeger, Hoola Bandoola Band,
Visor & Bockfot, Harpo och programledaren Tommy Körberg. Husbandet
består av Lasse Olofsson, kapellmästare, Leif Jendermyr, Per Norlén och
Ulf Söderholm. Det är artister som talar barnens och ungdomens eget
musikspråk och stimulerar dem till eget musikutförande. Ted Gärdestad,
som medverkar i första Kika Digga Ding, - Vi gör musik - berättar bl. a.
hur han och brodern Kenneth brukar göra sånger. En av sångerna han
sjunger heter Kolapapperskung, som han gjorde i tioårs-åldern.
Veckan efter det att programmet sänts i skol-tv, medverkar samma art-
ister i radioprogrammet Pick-Up, måndag till torsdag kl. 18:30 i P3.
-----------Den 29 augusti 1975----------
Albyl
Vecko Journalen 1940.
Kjell-Bertils - Folkets Hus i Boden 1984
KJELL-BERTILS ORKESTER 2010.
Thomas Åström - keyboard, sång, sax. Robert Öberg - gitarr, sång.
Kjell Andersson - bas, sång. Roger Lindqvist - trummor. Thomas Erik-
sson - keyboard.
Foto: Oscar Åström.
Högtidsdag - 1966
Den 4 augusti 1966 fyllde min fars syster Elsa jämna år. Den 27
juli var den här annonsen införd i Piteå Tidningen.
Ivan och Elsa Lundmark - Hortlax.
I nostalgins tecken....
Mycket av de som presenteras på denna blogg går i nostalgins tecken. Så även detta, som blir mitt inlägg nummer: 2677 sedan starten i december 2008.
Campingbord med fyra stolar. Årsmodell? Tja, troligen 1960-tal.
Har en gång tillhört min farbror Sven och hans fru Elma. Ett par
som ofta åkte ut med en kaffetermos och fika i picknickkorgen.
Campingbord nummer två. Tillhörde min mor och far, som liksom
Sven och Elma packade in detta i sin blå VW och körde iväg med
korgen fylld av allt det där som behövdes när man åkte ut på camp-
ing. Bordsskivan var från början grön, men min pappa - som troligen
var "inne i sin bruna period" - lät helt enkelt allt som bara fanns i hans
väg bli brunt (just då). Ibland när han hade sin gröna period - ja, då
blev nästan allt grönt. Det finns en stor stenbumling på våran tomt, som
än idag skiftar i rött (fast färgen håller så sakta på att försvinna) denna
sten målade min farsa röd en sommar på 60-talet (när han var inne i sin
röda period).
Campingset med diverse tillbehör. T.o.m. BP-kartan finns kvar.
En luftmadrass var också ett klart måste på den årliga sommar-
campingen. OBS! Katten till vänster - hon är av betydligt yngre årgång
närmare bestämt från år 2003. "Kattan Lindqvist" - är alltså inte ännu
antik, men på god väg.
Ett annat måste var väl piporna (om man rökte förstås) eller en snus-
dosa, ett par glasögon och albyltabletter mot huvudvärken som satte
in på kvällen efter en hel dags solande.
En filt, portfölj, tallrikar och bestick, motormännens vägatlas, en svart
skyddande hatt, vad kan man mer önska?
Jo, naturligtvis en kikare så man kan hålla koll på omgivningen.
Sommaren 1964 inföll midsommaraftonen den 19 juni enligt den
almanacka som farbror Sven från Storfors fått på ESSO bensin-
station i Hortlax när han tankade sin blå Opel Rekord. Enligt de
små krumelurer som han gjort så tycks jag se att han var mid-
sommarsledig från sitt jobb på Sulfatfabriken på Skuthamn.
Campingbord med fyra stolar. Årsmodell? Tja, troligen 1960-tal.
Har en gång tillhört min farbror Sven och hans fru Elma. Ett par
som ofta åkte ut med en kaffetermos och fika i picknickkorgen.
Campingbord nummer två. Tillhörde min mor och far, som liksom
Sven och Elma packade in detta i sin blå VW och körde iväg med
korgen fylld av allt det där som behövdes när man åkte ut på camp-
ing. Bordsskivan var från början grön, men min pappa - som troligen
var "inne i sin bruna period" - lät helt enkelt allt som bara fanns i hans
väg bli brunt (just då). Ibland när han hade sin gröna period - ja, då
blev nästan allt grönt. Det finns en stor stenbumling på våran tomt, som
än idag skiftar i rött (fast färgen håller så sakta på att försvinna) denna
sten målade min farsa röd en sommar på 60-talet (när han var inne i sin
röda period).
Campingset med diverse tillbehör. T.o.m. BP-kartan finns kvar.
En luftmadrass var också ett klart måste på den årliga sommar-
campingen. OBS! Katten till vänster - hon är av betydligt yngre årgång
närmare bestämt från år 2003. "Kattan Lindqvist" - är alltså inte ännu
antik, men på god väg.
Ett annat måste var väl piporna (om man rökte förstås) eller en snus-
dosa, ett par glasögon och albyltabletter mot huvudvärken som satte
in på kvällen efter en hel dags solande.
En filt, portfölj, tallrikar och bestick, motormännens vägatlas, en svart
skyddande hatt, vad kan man mer önska?
Jo, naturligtvis en kikare så man kan hålla koll på omgivningen.
Sommaren 1964 inföll midsommaraftonen den 19 juni enligt den
almanacka som farbror Sven från Storfors fått på ESSO bensin-
station i Hortlax när han tankade sin blå Opel Rekord. Enligt de
små krumelurer som han gjort så tycks jag se att han var mid-
sommarsledig från sitt jobb på Sulfatfabriken på Skuthamn.
John Harrys trio sommaren 1973
Logdans på Norrstrandsbadets camping i Piteå sommaren 1973. Hade
precis blivit medlem i John Harrys, med dragspelaren Harry Berglund
som orkesterledare. Bandets historia sträckte sig från tidigt 1950-tal
fram till orkesterns upplösning 1988.
HARRY "JOHN HARRY" BERGLUND (1928-1993).
Den 1 september 1988 fyllde Harry 60 år. I Piteå Tidningen publicer-
ades denna födelsedagshyllning.
Dagens gubbe
Dagens gubbe - en man med en kanhända lite bister uppsyn. Vet inte vad han tittar på, kanske är han en aningen less på att vänta på semestern. Flugan runt halsen vittnar om att han inte är någon fabriksarbetare, jo, förresten, han kanske jobbar som förman på Smurfit Kappa i Piteå?
Teckning: Roger Lindqvist.
Inför utlandssemestern 1961
Motormännens vägvisare år 1961/62
"Hallå, sommar´n, de´är Lindqvist som talar!"
Jo, nu är det så här - sommar´n, att jag vill gärna att du drar hit ganska så omgående. Jag och min fru sitter (försöker sitta) ute i det allra svenskaste som vi har dvs det som din årstid så stilfullt brukar representera. Efter den snörika vinter (som tack och lov äntligen tog slut) så har mitt hopp varit ett "varmt" sammanträffande med dig. Det där varma brukar det ju vara lite si och så med, men i alla fall så är du den jag längtat efter allra mest. Sedan händer då detta; lite småkyliga vindar sveper in genom märg och ben, hur kan du då tillåta detta? Säg mig, är det inte lika bra att du redan idag skruvar på värmeelementet på - låt oss säga en si sådär 25 plus? - Heller var det för mycket begärt? Fösökte i bästa "sommarstil" ta på mig den fina tröja som frun köpte åt mig häromsistens, men du sommar - vad tror du hände? Jo, så fort som jag stack ut näsan på farsubron så kändes det som om jag befann mig i den norra delen av Antarktis. Det var bara in i garderoben och sätta på sig vinterulstret. Så du sommar, skärpning på dig!
Rolf Åhmans - Forum Luleå - 1974
Owe Thörnqvist gör reklam 1964
Luxor/Radio - 1964
Farbror SVEN
Den 7 augusti 2008 publicerades i Piteå Tidningen en artikel som jag skrivit, som handlade om min pappas bror Sven Lindqvist. Samma dag ringer en äldre man, som visade sig vara en gammal arbetskompis till Sven. Han uttryckte sin glädje över den skrivna berättelsen, och sa att han tyckte det var roligt att få minnas tillbaka till den där perioden när de jobbade sida vid sida på Sulfatfabriken i Skuthamn utanför Piteå. Sven jobbade vid SCA i hela 40 år. Och som tack för detta blev han tilldelad den obligatoriska guldklockan i oktober 1978. Sven var en man med ett stort idrottsintresse. Varje gång det vankades sport på TV:n satt han som fastklistrad vid rutan. För att inte tala om när VM och OS gick av stapeln - ja, då var min farbror nästintill icke kontaktbar. I unga år var han fotbollsspelare i Storfors AIK. Detta tillsammans med sina bröder; Ingvar, Gunnar och Artur. Några dagar innan han somnade in för gott - i juni 2004 - skulle det spelas EM i fotboll. När jag påpekade detta, så såg jag hur det liksom "gnistrade" till i hans ögon. Men tyvärr var han alltför svag och bräcklig för att kunna njuta av detta som han älskade nästan mest av allt på jorden. Den 14 juni 2004 lämnade min farbror Sven livet. Sörjd och saknad, av släkt och vänner.
Svens barndomshem i Hortlax.
Den 21 oktober 1950 ingick Sven äktenskap med Elma Lidman från
Svensbyn.
Sven på Sulfatfabriken 1952. På baksidan av fotot står följande: "Gam-
la Sulfatspåret". Sven påbörjde alltså sin anställning 1938 - vid 19 års-
ålder.
I den mittersta raden som 4:e man från vänster står Sven Lindqvist
från Storfors. Sven kom alltså att jobba vid fabriken 1938-1978.
På Bergsviksbron över Piteälven ses Svens fru Elma sittande på maken
Svens motorcykel. Sven tog körkort för bil 1963.
Elma och Sven var gifta från 1950 fram till Elmas död 1993.
Sven på utflykt med sin motorcykel. Årtal okänt.
Sven med sin Elma vid hennes 60-årsdag 1977.
Sven får en guldklocka efter 40-års anställning vid SCA i Munksund.
Sven 2:a man från höger.
Sven tillsammans med min far John den 19 februari 1997, på min
pappas 74:de födelsedag.
Sven tyckte mycket om musik, och han tog sig även en "sväng om"
när andan föll på.
Sven på sitt jobb. Till vänster syns arbetskamraten Otto Maly -
som han brukade umgås med.
Sven Lindqvist 1963.
Sven Lindqvist, f. 3 oktober 1919 - d. 14 juni 2004.
Elma Lindqvist, f. 1 september 1917 - d. 2 oktober 1993.
Svens barndomshem i Hortlax.
Den 21 oktober 1950 ingick Sven äktenskap med Elma Lidman från
Svensbyn.
Sven på Sulfatfabriken 1952. På baksidan av fotot står följande: "Gam-
la Sulfatspåret". Sven påbörjde alltså sin anställning 1938 - vid 19 års-
ålder.
I den mittersta raden som 4:e man från vänster står Sven Lindqvist
från Storfors. Sven kom alltså att jobba vid fabriken 1938-1978.
På Bergsviksbron över Piteälven ses Svens fru Elma sittande på maken
Svens motorcykel. Sven tog körkort för bil 1963.
Elma och Sven var gifta från 1950 fram till Elmas död 1993.
Sven på utflykt med sin motorcykel. Årtal okänt.
Sven med sin Elma vid hennes 60-årsdag 1977.
Sven får en guldklocka efter 40-års anställning vid SCA i Munksund.
Sven 2:a man från höger.
Sven tillsammans med min far John den 19 februari 1997, på min
pappas 74:de födelsedag.
Sven tyckte mycket om musik, och han tog sig även en "sväng om"
när andan föll på.
Sven på sitt jobb. Till vänster syns arbetskamraten Otto Maly -
som han brukade umgås med.
Sven Lindqvist 1963.
Sven Lindqvist, f. 3 oktober 1919 - d. 14 juni 2004.
Elma Lindqvist, f. 1 september 1917 - d. 2 oktober 1993.
Palmolive Hårvatten - Reklam från 1962
Orrefors - 1958
Röster i Radio - TV den 2 november 1958.
MARABOU - MJÖLKCHOKLAD - 1940
Dagens gubbe....
Dagens gubbe, en man med väldigt lite hår på sitt huvud, men ändå
lite hårkompensation under näsa och haka. Inte att förglömma polis-
ongerna.
Teckning: Roger Lindqvist.
Norahs "Foppa-tofflor"
Norah har varit på besök. Och som brukligt, hade hon sina "Foppa-
tofflor" på sig. Här har hon parkerat sina skor bredvid farfar och
farmors.
Hon passade också på att prova sin farfars gamla vintermössa. Allt
passar ju en skönhet; så även den utslitna mössan blev gudomligt
vacker när Norah tog på sig den.
Charlie Normans show - 1955
Medlemmar förutom Charlie: Anders Burman, Bengan Wittström,
Roffe Berg? Roffe Berg är jag inte säker på. Hasse Burman bördig
från Byske, spelade kontrabas med Charlie i många år. Karl-Axel
Källgren (tror jag) hette den trummis som var föregångare till Ronnie
Gardiner. Efter Hasse Burman kom Charlies son Lennie in som basist.
Målning
ROBERT målar om sitt och sambon Jannices hus. Hans käre far
(dvs jag) har försökt att vara honom behjälplig.
FÖRST grundmålning - sedan ännu en påstrykning innan den slutliga
färgen kommer på plats.
MÅNGA penseldrag innan allt är klart.
Huset gör som kameleonten; byter skepnad!
Foto: Roger Lindqvist.
USCH!
Himlen har öppnat sig - totalt! Regnet vräker ner, och jag undgick så när som på ett hårsmån att bli dränkt av det myckna vattnet som kom dansande nerför "himlastegen". Visst är väl regn bra, men inte i alltför stora mängder. Aldrig blir man riktigt nöjd över det väder som råder. Åtminstone inte om vi som just nu, "råkar" befinna oss mitt i den svenska sommaren.
Prinsessbröllopet igår lockade många TV-tittare. Även jag, Elisabeth och Jannice (Robert vägrade) satt och kollade in "spektaklet". Personligen så är jag ingen rojalist. Tycker inte att sådant hör hemma i vår värld 2010. Det är väl så att vi lever i en demokrati? Där vi alla (hoppas jag) ska sträva efter en sådan rättvisa bl a mellan könen, och även en rättvis balans mellan alla oss levande på denna jord? Vad är då en monarki? Jo, en kvarleva från det gamla feodalsamhället, där penningens makt alltid gällde. Och där ordet demokrati inte ens fanns uppfunnet. Nu slutar jag mitt föredrag med att hoppas på bättre väder framgent.
Ha det så gott, oavsett om ni är monarkister eller medlem i den svenska republikanklubben, märk väl - alla är ni lika mycket värda!!
/Roger.
Prinsessbröllopet igår lockade många TV-tittare. Även jag, Elisabeth och Jannice (Robert vägrade) satt och kollade in "spektaklet". Personligen så är jag ingen rojalist. Tycker inte att sådant hör hemma i vår värld 2010. Det är väl så att vi lever i en demokrati? Där vi alla (hoppas jag) ska sträva efter en sådan rättvisa bl a mellan könen, och även en rättvis balans mellan alla oss levande på denna jord? Vad är då en monarki? Jo, en kvarleva från det gamla feodalsamhället, där penningens makt alltid gällde. Och där ordet demokrati inte ens fanns uppfunnet. Nu slutar jag mitt föredrag med att hoppas på bättre väder framgent.
Ha det så gott, oavsett om ni är monarkister eller medlem i den svenska republikanklubben, märk väl - alla är ni lika mycket värda!!
/Roger.
Rogers sånglåtar
Jag har aldrig haft något större intresse av att sjunga. Men av de fem band som jag var medlem i, så tog jag ton i Rolf Åhmans och OPUS. Härnedan följer en liten förteckning över de sånglåtar som fanns "på min repertoar" - 1974-82, samt 1991-97.
----------------------------------------------------------------
ROLF ÅHMANS ORKESTER
Sånglåtar:
Vad Har Du Under Blusen Ruth.
Du Ska Veta Margareta.
Säg Fröken Får Jag En Dans.
Party På Våran Gård.
Aja-Baja Anna-Maja.
Vilken Härlig Fest.
Varför Vill Du Inte Ann-Marie.
Hej Då Ha Det Så Bra.
För 70 År Sedan.
Buona Sera Angelina.
------------------------------------------------------------
OPUS
Sånglåtar:
Rosegarden
But I Do
Beautiful Sunday
Birds And The Bees
Två Mörka Ögon
Du Ska Ha Tack
Svensktoppsmedley
Love Me
Why Did It Have To Be Me
---------------------------------------------------------------------------
KJELL-BERTILS ORKESTER:
I Kjell-Bertils höll jag för det mesta tyst. Förutom att jag slog lite extra
hårt på mina trummor - som ren kompensation!
Båttillbehör - inför sommaren 1962
Piteå Tidningen den 11 maj 1962.
Hemmingsmarks Mekaniska Verkstad - 1963
Firmans ägare; Henning och Folke Eriksson.
-------Piteå Tidningen den 26 april 1963------------
Jordskalv
Strax efter 22:30 igår skakades hela vårt hus om. Först så trodde jag att det var ett tungt fordon av något slag som åkte förbi. Elisabeth uppmärksammade samma sak där hon satt framför TV:n. Senare kom rapporter in på att det var ett skalv som mätte 3,5 på Richterskalan. Jordskalvet kändes längs hela norrlandskusten ändå ner mot Robertsfors. Rapporter inkom också att man känt av skalvet även i Finland. Man kan ju göra sig en liten föreställning hur det skulle kännas om våra skalv (som inträffar ca vart 8:e år) vore lika starkt som på andra betydligt mer utsatta platser på vår jord. Två allvarliga katastrofer har inträffat i modern tid i vårt land. Ett jordskred inträffade 1950 i Surte, en person omkom. 1977 omkom 9 personer vid ett liknande jordskred i Tuve. Märk väl - att dessa två katastrofer var jordskred, inte jordskalv.
- Det är du och jag -
En egenhändig komposition såväl text som melodi. Resultat: "Det är du och jag". En låt som aldrig spelades ute på dans. Däremot skrev jag en låt som hette "Du ska ha tack", där jag också gjorde melodi, den framfördes ute på våra spelningar, en låt som jag sjöng.
Låten "Det är du och jag" - skrevs den 15 september 1993:
Text och musik: Roger Lindqvist - 1993.
Låten "Det är du och jag" - skrevs den 15 september 1993:
Text och musik: Roger Lindqvist - 1993.
Lantbruksmaskiner av årgång 1948
Nostalgisk tillbakablick
Visst är det något alldeles extra med gamla prylar? De där sakerna som väcker ens barndomsminnen till liv, och som bjuder på en gratisresa tillbaka till en tid som idag endast är historia. Det fanns en bekymmersfri tid en gång i livet, när dagarna endast bestod av lek och spännande äventyr med kompisarna. Mamma kom ut på bron och ropade:
-"Roger, maten är klar!"
I nästa stund brummade pappa in på infarten, med sin moppe av märket Monark. Inte så långt från hemmet fanns en gammal skrotbil, en gammal T-Ford som sett sina bästa dagar. Min far visste precis vad jag ville. Han ställde helt sonika ner sin väska på grusgången, bad mig sitta upp - och sedan bar det iväg till den gamla skrotade T-Forden där jag raskt placerade mig bakom ratten, medan pappa satt på sin moppesadel och inväntade tills dess min "körtid" var över. Om inte sa han så här:
-"Roger, kom nu, vi måste hem , mamma har maten klar!"
Sedan susade vi iväg mot vårt röda hus invid Hortlaxvägen. På köksbordet hade min mor dukat fram tallrikar, glas, bestick och de där grytorna som det luktade så gott ifrån. Makaroner och korv, eller saltströmming och potatis, eller varför inte en köttbit med mandelpotatis. "Det gröna" därhemma - d.v.s. de nyttiga grönsakerna, inskränkte sig till gurka och tomater. Allt på grund av att min far inte var så förtjust i nymodigheter som paprika, sparris, blomkål och broccoli.
När det var dags att elda i våran Norah-panna. gick pappa ut i vedboden där han blev en lång stund. När han sedan kom in kastades det värmande "bränslet" (ved och masonit) in i den hungriga pannan. Och efter ett tag spred sig den sköna goa välgörande värmen genom hela huset. Ibland knackade det på vår dörr. Ute på bron stod kompisen Per.
-"Kommer du ut i skogen, och kör cykel!", frågade han. Och jag var inte sen att lyda. På med lämplig klädsel, för en stunds åkande i våran skog som gick under namnet: "Lindgrensch skåogen", översatt från pitemål till rikssvenska: "Lindgrens skogen". De som ägde skogen vid den här tiden var bröderna Sigvard, Henning och Rudolf Lindgren, alla bosatta i ett stort norrbottenshus uppe i byn.
Ja, tänk vilken bekymmersfri tid. Nja, några moln fanns förstås på min himmel. Det var när det vankades tandläkarbesök för min del. Då mörknade molnen drastiskt, och jag låg ibland sömnlös natten innan. Men hur jag än våndades så avlöpte besöket någorlunda bra ändå. Jag kom ju alldeles livs levande därifrån, vilket jag starkt betvivlade strax innan.
Den gamla svarta bakelit-telefonen. Slog man numret 30382 hamnade
man hos familjen John Lindqvist i Övremarken-Hortlax. Bredvid ligger
Rikstelefonkatalogen från 1953.
Norah-pannan. Inköpt 1957, en gammal och pålitlig klenod. Min far
berättade att han stod vid Hortlaxvägen och inväntade den lastbil
som transporterade den. Han körde den i sin skottkärra till bron, där
han så småningom baxade in den till den plats som den fortfarande
står på.
"NORAH" nr. 314. m2: 1,4. Tv. nr. 250487. Tv. år. 1957.
"NORRAHAMMAR".
Norah-pannans spiselhäll.
Var det månne av denna åsyn som Kalle Jularbo skrev sin berömda
"Spiskroksvalsen?"
En kopia av min mors symaskin. Köpte denna för några år sedan.
Årsmodell: 1960-tal?
Husqvarna - med instruktionsbok, reservdelar mm.
Gamla kartonger för julgransljus.
Den kombinerade TV:n/grammofonen. Fungerar forfarande. Fick den
av min svåger Kjell Holmbom för några år sedan. Vår gamla TV, stod
i ett hörn i köket. Den hade två dörrar som man kunde stänga, och
såg därför ut som en mindre byrå.
På skivtallriken: Alice Babs på skivmärket "Metronome". Trumslagaren
Anders Burmans skivbolag, som hade många av våra största artister i
sitt stall.
Gamla skivfavoriter från förr: Janne Malmsjö, Lill Lindfors, Anna-Lena
Löfgren, Robban Broberg, Thore Skogman, Count Basie, Gunnar Wiklund,
Lill-Babs, Quincy Jones och Larry Finnegan.
Benny Goodman, Lasse Berghagen, Alf Robertsson, Lasse Lönndahl,
Ewa Roos, Alice Babs, Family Four, Evert Taube, Monica Zetterlund
samt Sammy Davis jr.
Det var mycket musik i mitt hem. Radion stod alltid på. Min mor var väldigt förtjust i dikter, så därför avlyssnade hon programmet "Dagens dikt" vareviga dag. Själv så diggade jag loss vid vår radiogrammofon som stod i vardagsrummet. En av mina absoluta favoriter var Povel Ramel. Även Owe Thörnqvist och Gunnar Wiklund snurrade på skivtallriken.
Povel och hans "lekkamrater" busade friskt på skivetiketten: "His
Masters Voice".
Owe Thörnqvist på Anders Burmans skivbolag: "Metronome" - var
även den en favorit.
Bild Journalens skivor fanns också i samlingarna. Artisterna på denna
platta: Mascots, Merrymen och Shanes på "Topp Skiva" från 1965.
Vedkista, smörkärna samt vattenhink. Nostalgi?
Foto: Roger Lindqvist.
-"Roger, maten är klar!"
I nästa stund brummade pappa in på infarten, med sin moppe av märket Monark. Inte så långt från hemmet fanns en gammal skrotbil, en gammal T-Ford som sett sina bästa dagar. Min far visste precis vad jag ville. Han ställde helt sonika ner sin väska på grusgången, bad mig sitta upp - och sedan bar det iväg till den gamla skrotade T-Forden där jag raskt placerade mig bakom ratten, medan pappa satt på sin moppesadel och inväntade tills dess min "körtid" var över. Om inte sa han så här:
-"Roger, kom nu, vi måste hem , mamma har maten klar!"
Sedan susade vi iväg mot vårt röda hus invid Hortlaxvägen. På köksbordet hade min mor dukat fram tallrikar, glas, bestick och de där grytorna som det luktade så gott ifrån. Makaroner och korv, eller saltströmming och potatis, eller varför inte en köttbit med mandelpotatis. "Det gröna" därhemma - d.v.s. de nyttiga grönsakerna, inskränkte sig till gurka och tomater. Allt på grund av att min far inte var så förtjust i nymodigheter som paprika, sparris, blomkål och broccoli.
När det var dags att elda i våran Norah-panna. gick pappa ut i vedboden där han blev en lång stund. När han sedan kom in kastades det värmande "bränslet" (ved och masonit) in i den hungriga pannan. Och efter ett tag spred sig den sköna goa välgörande värmen genom hela huset. Ibland knackade det på vår dörr. Ute på bron stod kompisen Per.
-"Kommer du ut i skogen, och kör cykel!", frågade han. Och jag var inte sen att lyda. På med lämplig klädsel, för en stunds åkande i våran skog som gick under namnet: "Lindgrensch skåogen", översatt från pitemål till rikssvenska: "Lindgrens skogen". De som ägde skogen vid den här tiden var bröderna Sigvard, Henning och Rudolf Lindgren, alla bosatta i ett stort norrbottenshus uppe i byn.
Ja, tänk vilken bekymmersfri tid. Nja, några moln fanns förstås på min himmel. Det var när det vankades tandläkarbesök för min del. Då mörknade molnen drastiskt, och jag låg ibland sömnlös natten innan. Men hur jag än våndades så avlöpte besöket någorlunda bra ändå. Jag kom ju alldeles livs levande därifrån, vilket jag starkt betvivlade strax innan.
Den gamla svarta bakelit-telefonen. Slog man numret 30382 hamnade
man hos familjen John Lindqvist i Övremarken-Hortlax. Bredvid ligger
Rikstelefonkatalogen från 1953.
Norah-pannan. Inköpt 1957, en gammal och pålitlig klenod. Min far
berättade att han stod vid Hortlaxvägen och inväntade den lastbil
som transporterade den. Han körde den i sin skottkärra till bron, där
han så småningom baxade in den till den plats som den fortfarande
står på.
"NORAH" nr. 314. m2: 1,4. Tv. nr. 250487. Tv. år. 1957.
"NORRAHAMMAR".
Norah-pannans spiselhäll.
Var det månne av denna åsyn som Kalle Jularbo skrev sin berömda
"Spiskroksvalsen?"
En kopia av min mors symaskin. Köpte denna för några år sedan.
Årsmodell: 1960-tal?
Husqvarna - med instruktionsbok, reservdelar mm.
Gamla kartonger för julgransljus.
Den kombinerade TV:n/grammofonen. Fungerar forfarande. Fick den
av min svåger Kjell Holmbom för några år sedan. Vår gamla TV, stod
i ett hörn i köket. Den hade två dörrar som man kunde stänga, och
såg därför ut som en mindre byrå.
På skivtallriken: Alice Babs på skivmärket "Metronome". Trumslagaren
Anders Burmans skivbolag, som hade många av våra största artister i
sitt stall.
Gamla skivfavoriter från förr: Janne Malmsjö, Lill Lindfors, Anna-Lena
Löfgren, Robban Broberg, Thore Skogman, Count Basie, Gunnar Wiklund,
Lill-Babs, Quincy Jones och Larry Finnegan.
Benny Goodman, Lasse Berghagen, Alf Robertsson, Lasse Lönndahl,
Ewa Roos, Alice Babs, Family Four, Evert Taube, Monica Zetterlund
samt Sammy Davis jr.
Det var mycket musik i mitt hem. Radion stod alltid på. Min mor var väldigt förtjust i dikter, så därför avlyssnade hon programmet "Dagens dikt" vareviga dag. Själv så diggade jag loss vid vår radiogrammofon som stod i vardagsrummet. En av mina absoluta favoriter var Povel Ramel. Även Owe Thörnqvist och Gunnar Wiklund snurrade på skivtallriken.
Povel och hans "lekkamrater" busade friskt på skivetiketten: "His
Masters Voice".
Owe Thörnqvist på Anders Burmans skivbolag: "Metronome" - var
även den en favorit.
Bild Journalens skivor fanns också i samlingarna. Artisterna på denna
platta: Mascots, Merrymen och Shanes på "Topp Skiva" från 1965.
Vedkista, smörkärna samt vattenhink. Nostalgi?
Foto: Roger Lindqvist.
Rogers skämtteckningar - 1969
Att teckna var ett stort favoritnöje under många år. Ibland när inspirationen stod som allra högst kunde jag sitta nästan hela dagar med mina ark och pennor. De två teckningarna härnere, gjordes den 3 april 1969 vid fyllda 11 år. (Skulle fylla 12 i september). Jag gjorde även en tecknad serie, som fick namnet "August", där jag hittade på en massa äventyr och smått galna saker åt min huvudfigur.
Översättning:
-Varför spelar du alltid med huvudet i en papperspåse?
-Jag har inget poker-face....
-----------------------------------------------------------------------
Översättning:
-Typiskt! Nu kan vi inte gräva upp stridsyxan, därför att
Smygande Ekorren glömt var han grävde ner den!
-----Teckningar: Roger Lindqvist den 3 april 1969.
Översättning:
-Varför spelar du alltid med huvudet i en papperspåse?
-Jag har inget poker-face....
-----------------------------------------------------------------------
Översättning:
-Typiskt! Nu kan vi inte gräva upp stridsyxan, därför att
Smygande Ekorren glömt var han grävde ner den!
-----Teckningar: Roger Lindqvist den 3 april 1969.
"Detta var vad jag gjorde under mattelektionerna.....!"
Stackars matteläraren, att ha en sådan odåga som den där eleven Lindqvist. Tänka sig, de viktiga mattetalen fick ge vika för konsten.
Teckning från 1970.
Reklam från 1922
Morfar Sanfrids skrivböcker
Det här är en liten berättelse om min morfar; Sanfrid Karl-Oskar Lundgren. Han föddes den 21 juli 1899 i Blåsmark. Eftersom morfars far, förblev okänd - åtminstone enligt de kyrkböcker jag läst - så antecknades (det hemska ordet) "oäkta" i marginalen. Ett ord, och även en sorts stämpel som jag tror kom att följa min morfar under hela hans jordevandring. Senare i livet, närmare bestämt året 1980, då min morfar fyllt 81 år, frågade jag honom vid ett tillfälle om "den okände pappans" identitet. Han tittade på mig, med en allvarlig blick, för att efter en lång stund påbörja svaret på min ställda fråga.
-"Jag träffade honom sista gången 1918 på ett tåg på väg till Boden. Du förstår, jag skulle ju göra rekryten det här året. Jodå, min pappa hälsade faktiskt på i mitt föräldrahem där jag bodde med min mor och styvfar. Styvfar, ja, han kom som att bli en riktig pappa för mig, så jag kallade honom alltid för pappa. Samuel var en snäll man, han var precis som en pappa skulle vara".
"Men , vad hette din riktige far då?", sa jag och tittade lika allvarligt tillbaks.
"Hans namn var Calle Hellström, och han bodde i Öjebyn!". (Eller "Gammelstan", som min morfar brukade säga, när han pratade om Öjebyn).
Samtalet ebbade så småningom ut. Och jag tror att morfar Sanfrid kände sig en aningen besvärad av min frågeställning. Därför så sa jag inget mer. När jag kom hem gjorde jag en minnesanteckning om vårt samtal (som jag ännu har kvar) bara för att jag ville ha det på "pränt".
Ödet tar sig ibland olika konstiga snåriga vägar. Sanfrids far, avled 1965, bosatt bara knappt en mil från min morfars hem. Nämnas kan väl också att den man som jag så småningom lokaliserade, som den person som enligt uppgift skulle vara min morfars far, var en av två personer som bar det aktuella namnet. Tyvärr så har jag aldrig - fastän jag försökt att intervjua min morfars syskon - aldrig fått det bekräftat att Calle Hellström var den rätte Calle. Men jag är idag ganska så säker på att detta var den man som morfar Sanfrid berättade om.
Sanfrid Karl-Oskars morfar hette Oskar Nilsson. Därav morfars andra namn (tror jag). Modern var Selma Magdalena Nilsson (1878-1957). Hon gifte sig så småningom med bonden Samuel Lundgren (1869-1946) från Blåsmark.
Min morfar hade nästan hela sitt liv ett stort religiöst intresse. Det yttrade sig i en omfattande bibelläsning. Och hans andliga diskussioner med vänner och bekanta blev ett av hans kännetecken. Hemma i sin våning på Hortlaxvägen, låg travar av skrivböcker där han mycket omsorgsfullt gjorde anteckningar i sida upp och sida ner ur den heliga skriften. Morfar var väl förankrad i den Lutherska trosläran, och det han inte visste om andliga frågor ja, det var inte värt att veta. Jag är ganska övertygad om att om morfar Sanfrid fötts i senare tid, hade han säkerligen studerat till teolog. Det fanns en viss filosofi i hans sätt att se på livet. Och handen på hjärtat; jag vet inte hur djup tro han egentligen hade. Men, som någon sa på hans begravning: Sanfrid var livet genom en sökare, på jakt efter någonting, kalla det gärna för kristen tro.
1972 gav han alla sina barnbarn den Lutherska katekesen. Det tyckte han var en viktig sak att göra. Och detta om något, får väl tala sin egen sak. Han hade i alla fall ett brinnande engagemang för kristna frågor. Det bevisar i alla fall för mig att han nog någonstans därinne hade en tro som sträckte sig bortom graven. Min morfar vilar idag sedan den 7 april 1989, sida vid sida med min mormor Beda på Hortlax kyrkogård. Och jag vill så gärna tro att de båda har återförenats i sin himmel.
SANFRID KARL-OSKAR LUNDGREN (1899-1989). Morfar gick ibland
sina egna vägar. En bohem, filosof, andlig sökare, vägarbetare, skomak-
are, mm mm. Sådan var han - min morfar.
Hans efterlämnade skrivböcker vittar om en man med ett brinnande
religiöst intresse. Sida upp och sida ner finns hans anteckningar som
genomsyras av bibliska citat.
Vissa partier som han tyckte var extra viktiga, ströks under med
röd penna.
Överallt där det fanns ett tomt utrymme - som i detta fall en sångbok -
tryckt 1893 i Piteå, fanns morfars anteckningar.
Skrivböckerna låg alltid framme när barn och barnbarn hälsade på.
Då fungerade böckerna även som gästböcker, åtminstone om man
tittar på detta ark där Olle Dagbro (gift med min moster Linnéa) och
där även min far har skrivit in sin autograf.
I en av de många böckerna finns detta porträtt som jag gjorde av min
morfar, insprängt i de religiösa anteckningarna.
Lite upp-och-nervänt, kan tyckas. Men här finns en dikt som skrevs
valborgsmässoaftonen 1966. Diktens upphovsman är inte min morfar,
ej heller har han ritat den blomma som syns, gissningsvis kan det vara
dottern Linnéas man, Olle, som är den ansvarige.
Här finns en anteckning som handlar om bl a aposteln Paulus - som
morfar ofta citerade.
Rogers gubbar - i morfars religiösa skrivböcker. Som syns så var
det en salig blandning av det mesta.
Kusinen Åsa passade på att skriva när hon var på besök med sin
familj hos morfar på Hortlaxvägen i Hortlax. Årtal okänt.
Morfars namnteckning.
Den 6 juni 1990 publicerades i Piteå Tidningen denna dikt som jag skrev ett drygt år efter morfars bortgång.
Roger Lindqvist.
Morfar Sanfrid.
-------------------------------------------------------------------------------
-"Jag träffade honom sista gången 1918 på ett tåg på väg till Boden. Du förstår, jag skulle ju göra rekryten det här året. Jodå, min pappa hälsade faktiskt på i mitt föräldrahem där jag bodde med min mor och styvfar. Styvfar, ja, han kom som att bli en riktig pappa för mig, så jag kallade honom alltid för pappa. Samuel var en snäll man, han var precis som en pappa skulle vara".
"Men , vad hette din riktige far då?", sa jag och tittade lika allvarligt tillbaks.
"Hans namn var Calle Hellström, och han bodde i Öjebyn!". (Eller "Gammelstan", som min morfar brukade säga, när han pratade om Öjebyn).
Samtalet ebbade så småningom ut. Och jag tror att morfar Sanfrid kände sig en aningen besvärad av min frågeställning. Därför så sa jag inget mer. När jag kom hem gjorde jag en minnesanteckning om vårt samtal (som jag ännu har kvar) bara för att jag ville ha det på "pränt".
Ödet tar sig ibland olika konstiga snåriga vägar. Sanfrids far, avled 1965, bosatt bara knappt en mil från min morfars hem. Nämnas kan väl också att den man som jag så småningom lokaliserade, som den person som enligt uppgift skulle vara min morfars far, var en av två personer som bar det aktuella namnet. Tyvärr så har jag aldrig - fastän jag försökt att intervjua min morfars syskon - aldrig fått det bekräftat att Calle Hellström var den rätte Calle. Men jag är idag ganska så säker på att detta var den man som morfar Sanfrid berättade om.
Sanfrid Karl-Oskars morfar hette Oskar Nilsson. Därav morfars andra namn (tror jag). Modern var Selma Magdalena Nilsson (1878-1957). Hon gifte sig så småningom med bonden Samuel Lundgren (1869-1946) från Blåsmark.
Min morfar hade nästan hela sitt liv ett stort religiöst intresse. Det yttrade sig i en omfattande bibelläsning. Och hans andliga diskussioner med vänner och bekanta blev ett av hans kännetecken. Hemma i sin våning på Hortlaxvägen, låg travar av skrivböcker där han mycket omsorgsfullt gjorde anteckningar i sida upp och sida ner ur den heliga skriften. Morfar var väl förankrad i den Lutherska trosläran, och det han inte visste om andliga frågor ja, det var inte värt att veta. Jag är ganska övertygad om att om morfar Sanfrid fötts i senare tid, hade han säkerligen studerat till teolog. Det fanns en viss filosofi i hans sätt att se på livet. Och handen på hjärtat; jag vet inte hur djup tro han egentligen hade. Men, som någon sa på hans begravning: Sanfrid var livet genom en sökare, på jakt efter någonting, kalla det gärna för kristen tro.
1972 gav han alla sina barnbarn den Lutherska katekesen. Det tyckte han var en viktig sak att göra. Och detta om något, får väl tala sin egen sak. Han hade i alla fall ett brinnande engagemang för kristna frågor. Det bevisar i alla fall för mig att han nog någonstans därinne hade en tro som sträckte sig bortom graven. Min morfar vilar idag sedan den 7 april 1989, sida vid sida med min mormor Beda på Hortlax kyrkogård. Och jag vill så gärna tro att de båda har återförenats i sin himmel.
SANFRID KARL-OSKAR LUNDGREN (1899-1989). Morfar gick ibland
sina egna vägar. En bohem, filosof, andlig sökare, vägarbetare, skomak-
are, mm mm. Sådan var han - min morfar.
Hans efterlämnade skrivböcker vittar om en man med ett brinnande
religiöst intresse. Sida upp och sida ner finns hans anteckningar som
genomsyras av bibliska citat.
Vissa partier som han tyckte var extra viktiga, ströks under med
röd penna.
Överallt där det fanns ett tomt utrymme - som i detta fall en sångbok -
tryckt 1893 i Piteå, fanns morfars anteckningar.
Skrivböckerna låg alltid framme när barn och barnbarn hälsade på.
Då fungerade böckerna även som gästböcker, åtminstone om man
tittar på detta ark där Olle Dagbro (gift med min moster Linnéa) och
där även min far har skrivit in sin autograf.
I en av de många böckerna finns detta porträtt som jag gjorde av min
morfar, insprängt i de religiösa anteckningarna.
Lite upp-och-nervänt, kan tyckas. Men här finns en dikt som skrevs
valborgsmässoaftonen 1966. Diktens upphovsman är inte min morfar,
ej heller har han ritat den blomma som syns, gissningsvis kan det vara
dottern Linnéas man, Olle, som är den ansvarige.
Här finns en anteckning som handlar om bl a aposteln Paulus - som
morfar ofta citerade.
Rogers gubbar - i morfars religiösa skrivböcker. Som syns så var
det en salig blandning av det mesta.
Kusinen Åsa passade på att skriva när hon var på besök med sin
familj hos morfar på Hortlaxvägen i Hortlax. Årtal okänt.
Morfars namnteckning.
Den 6 juni 1990 publicerades i Piteå Tidningen denna dikt som jag skrev ett drygt år efter morfars bortgång.
Roger Lindqvist.
Morfar Sanfrid.
-------------------------------------------------------------------------------
Reklam från 1952: Runsta ädelost!
I kronans uniform
Här kommer en annan bild som också är hämtad från Elma Lind-
kvists album. Vilka personerna är på bilden har jag tyvärr ingen
aning om. Men att det rör sig om ett gäng militärer torde väl vara
ganska så säkert. Den vita mössan som de bär skvallrar om att
årtalet bör vara någon gång vid 1939/40 ca. Jag gissar även på
att bilden togs vid Bodens regemente möjligen I19?
Lunch!
Har "kämpat" på med gräsklippning nu på morgonen. Nåja, kämpat är väl ett väldigt starkt ord i sammanhanget. Kämpa behöver man nog inte göra när man sitter på en åkgräsklippare (som jag äntligen fick i gång). Annat var det när min far jämt och ständigt gick med sin "handjagare" vareviga sommar. Skulle han slå lite högre gräs, ja, då var det lien som gällde. Vi samtalade igår om hur fantastisk utvecklingen har varit sedan datorn gjorde sitt intåg. Hur det ser ut om sisådär 50 år, ja, det törs man väl inte ens i sin vildaste fantasi sia om. Hoppas i alla fall att maten finns kvar så det räcker för oss alla jordbor på denna planet. Det för mig osökt in på att min mage kurrar nånting så fruktansvärt i denna stund. Alltså, kylskåpet nästa!!!
Ha en bra dag!
/Roger.
Ha en bra dag!
/Roger.
Rolf Åhmans orkester - Logen Långträsk midsommar 1974
1.000 personer denna kväll, midsommardagen i Långträsk. Var nyss
hemkommen från en turné i Östtyskland. Ringde från Trelleborg hem
till min mor och beställde pitepalt. Direkt från flyget åkte jag hem till
Hortlax, åt palt, som smakade himmelskt, efter all den östtyska mat
som vi ätit. Tvättade av mig resdammat, åkte så iväg för att spela dans-
musik i 4 timmar med Rolf Åhmans. Eftermälet blev sömn, sömn, sömn
och åter mycket sömn.
ROLF ÅHMANS ORKESTER.
Sven-Åke Andersson - bas, sång. Gunnar Sandbladh - keyboard, sax,
sång. Sune Andersson - gitarr, sax, sång. Hasse Eriksson - gitarr, sång.
Roger Lindqvist - trummor, sång.
-------------------------------------------------------------------------------------
VM-fotboll 1974 - och mycket annat
Det spelades VM-fotboll i Västtyskland sommaren 1974. Så här såg TV:s programtablå ut lördagen den 15 juni. Sverige spelade match mot Bulgarien i Düsseldorf, som visades i TV2 klockan 15:45. Samma dag sändes i TV1 klockan 16:15 prinsessan Christina och Tord Magnussons bröllop från Slottskyrkan i Stockholm. Klockan 20:20 visades den svenska långfilmen "Främmande hamn" med Adolf Jahr, Georg Fant och Stig Järrel i rollistan. En TV-kväll för 36 år sedan!
Att inte ge upp hoppet....
Under ett antal år hade jag en kille från Iran som arbetskompis. Vi brukade ofta diskutera olika saker, från våra respektive kulturer. Den första tiden i Sverige, hade han tusentals olika frågor gällande hur det svenska samhället fungerade. Jag försökte så gott jag kunde att gr honom svar på allt som han funderade över. Detsamma gällde mig, jag var otroligt nyfiken på den kultur som han representerade. Följden blev att han kom hem till mig många gånger, ibland med en tjock bunt med foton som han ville visa. Han berättade om sitt liv därborta i det fjärran Teheran. Han berättade om sin familj, sina syskon och sina vänner som han en dag så plötsligt lämnade. Vi diskuterade politik, både vad som gällde härhemma, men också vad som pågick i hans forna hemland. Han anförtrodde sig till mig i vissa frågor, vilket jag tog som det yttersta beviset på en sann vänskap. Vid ett tillfälle kom samtalet in på hur vi människor ibland tar ut saker och ting i förskott. Att mista hoppet, är det värsta som kan inträffa, vare sig man kommer från Iran eller Sverige. I grund och botten så tänker vi ungefär samma vi människor. Det finns så mycket som förenar, synd bara att inte alla upptäckt denna viktiga sak.
En dag berättade han följande liknelse för mig: "En dödsdömd man, vars öde var att ställas inför en exekutionspatrull fastbunden vid en stolpe, blev tillfrågad om han hade en sista önskan.
-"Jag vill gärna att ni flyttar mig till den andra stolpen 100 meter längre bort". Sagt och gjort. Den döds-
dömde mannen flyttades enligt sin sista vilja till den stolpen som han önskade. Allt hopp var ute, inom
loppet av några minuter skulle han vara död. Ingen utväg fanns längre, trots att mannen inom sig visste
att han var helt oskyldig. Mannen stod så öga mot öga med sina bödlar, när den slutliga ordern gavs.
-"Stopp, stanna, skjut inte!", hördes någon ropa längre bort på vägen. Exekutionspatrullens bödlar sänkte så sina vapen. -"Snälla skjut inte, han är oskyldig, han har blivit frikänd!". Den dödsdömde, som endast var någon minut från att brutalt avrättas, kunde så dra en lättnandes suck. Tänk när allt hopp var ute, så vändes den ångestfyllda
situationen till något helt annat".
En fint berättad historia av min arbetskompis, som faktiskt stämmer till eftertanke.
En dag berättade han följande liknelse för mig: "En dödsdömd man, vars öde var att ställas inför en exekutionspatrull fastbunden vid en stolpe, blev tillfrågad om han hade en sista önskan.
-"Jag vill gärna att ni flyttar mig till den andra stolpen 100 meter längre bort". Sagt och gjort. Den döds-
dömde mannen flyttades enligt sin sista vilja till den stolpen som han önskade. Allt hopp var ute, inom
loppet av några minuter skulle han vara död. Ingen utväg fanns längre, trots att mannen inom sig visste
att han var helt oskyldig. Mannen stod så öga mot öga med sina bödlar, när den slutliga ordern gavs.
-"Stopp, stanna, skjut inte!", hördes någon ropa längre bort på vägen. Exekutionspatrullens bödlar sänkte så sina vapen. -"Snälla skjut inte, han är oskyldig, han har blivit frikänd!". Den dödsdömde, som endast var någon minut från att brutalt avrättas, kunde så dra en lättnandes suck. Tänk när allt hopp var ute, så vändes den ångestfyllda
situationen till något helt annat".
En fint berättad historia av min arbetskompis, som faktiskt stämmer till eftertanke.
Dragspelsmästerskap på Udden i Luleå - 1975
Göte Rolandh var en välkänd och erkänt duktig dragspelare,
som tyvärr inte finns mer.
Söndagssaker
Vad gör man en söndag? Jo, man pysslar på med en massa "Söndagssaker". Vad är då en typisk söndagssak? Att till exempel gå ut på en promenad med en av ätteläggarna. I vårt fall; MAX! Dagen har bjudit på svenskt sommarväder. En ganska så behaglig dag med andra ord.
Dagens "Söndagssaksinnehåll" innebar bl a en promenad med barn-
barnet Max, som log sitt bredaste leende, precis som den gassande
solen. Max tog även tillfället i akt, att visa upp sina snygga tänder, hans
allra första, i livet.
En behaglig dag, som sagt. Promenadturen gick efter mammas gata.
De bördiga gröna fälten, omger stora delar av Hortlaxby.
Vid Hortlaxvägens dikeskant, har den svenska sommarens välbekan-
ta blomster tittat fram.
Och härhemma, står det röda välbekanta huset och liksom "gonar"
sig i värmen, denna soliga sommarsöndag.
Foto: Roger Lindqvist.
Dagens "Söndagssaksinnehåll" innebar bl a en promenad med barn-
barnet Max, som log sitt bredaste leende, precis som den gassande
solen. Max tog även tillfället i akt, att visa upp sina snygga tänder, hans
allra första, i livet.
En behaglig dag, som sagt. Promenadturen gick efter mammas gata.
De bördiga gröna fälten, omger stora delar av Hortlaxby.
Vid Hortlaxvägens dikeskant, har den svenska sommarens välbekan-
ta blomster tittat fram.
Och härhemma, står det röda välbekanta huset och liksom "gonar"
sig i värmen, denna soliga sommarsöndag.
Foto: Roger Lindqvist.
Skolklass från Hortlax - år 1929
Ett foto från 1929 av en skolklass från Hortlax. I bakre raden, fjärde
från vänster står min farbror, Sven Lindkvist (1919-2004). I den andra
raden (räknat framifrån) syns som nummer fem från vänster, Svens
kusin, Rut Eriksson, gift Granqvist. Rut var dotter till Ernst och Svea
Eriksson i Hortlax. Ernst var bror till Svens mor Hanna Lindqvist i Hortlax.
Småprinsessorna på Haga
-------FILMJOURNALEN den 6 april 1940-----------
Marabou-reklam 1952
BJÄRE - reklam från 1952
Kar de Mumma, Lill-Babs och Inga Gill
"Bäst i stan" kantänka. I varje fall ser skriftställare Mumma ut som
om han mådde bäst i stan med Lill-Babs och Inga Gill på sina skul-
dror.
Nykomlingar: Peter Harryson, Ulla-Britt Wetterholm, Lillemor Ohlsson
och Christer Reveny.
Hänt i Veckan den 20 september 1973.
SIVA - snabbtvätt - 1944
Revyartister från 1940
Här kommer ytterligare en bild som är hämtad från Elma Lindkvists
album. Detta föreställer ett gäng okända revyartister som kanhända
underhöll sin samtida publik i någon nyårsrevy. På ridån bakom, syns
årtalet 1940.
Lördag 12 juni 2010
Dagen börjar vid ett glittrande vatten nere vid Tingsholmen.
Det verkar kanske uttjatat vid det här laget - men här kommer ytter-
ligare en bild från viken på "Holmen".
Senare på dagen dök dessa två charmerande barn upp. Lite bus blev
det också.
Mitt i det värsta buset, togs en paus. Då blev det gemensam fotograf-
ering.
"Det stora buset" fick till följd att Max blev sugen på en matbit. Norah
hade redan hunnit äta innan den här bilden togs. Till vänster serverar
farmor Elisabeth välbehövlig mat till sitt barnbarn.
Efter buset och maten, förflyttade vi oss hem till Norahs sandlåda.
Där blev det bakning av sandkakor. Norah ville prompt att farfar
också skulle visa sina "kakkonster".
-"Vad ska vi ta för pris på de här kakorna, farfar?".
Max satt i sin vagn och bara njöt.
Norahs äppelträd verkade uppåt och glad åt det fina väder som
dagen bjöd på.
Plötsligt syntes en ovanlig molnformation på den blå himlen. En liten
babyelefant, som trumpetar med sin minisnabel? Ja, det var i alla fall
det jag fick ut av det vita bomullsmolnet.
Sven-Olof Sandberg i Överkalix - 1939
SVEN-OLOF SANDBERG (1905-1974). Stor sångidol under 1940-
50-talet. Förutom sångare, var han även kompositör och textförfatt-
are. Vid sitt uppträdande i Idrottsparken i Överkalix den 28 juni 1939,
fanns hans hustru i andra äktenskapet; GUNNEL SANDBERG, vid pianot.
Sven-Olof Sandberg var också känd under namnet "SOS".
Norahs favoritsaga
Norahs favoritsaga; "Sune med cykel och skrivbok". En berättelse
som lilla barnbarnet vill höra om och om igen. Idag har vi läst den
åtskilliga gånger. När sagan tar slut, säger hon "Meeer!". Och natur-
ligtvis blir det meeeer!
Fotbolls - VM 1958
Monarpeden - 1958
Trillingar i Hortlax
Trillingfödslar är mer ovanliga än många tror och i Pitebygden har det inte inträffat många. För exakt på dagen 60 år sedan inträffade dock en sådan födelse i Hortlax när Johanna Sundström nerkom med två pojkar och en flicka. Alla välskapade och krya, även om barnmorskan Viktoria Hällgren, trodde att ett av barnen skulle dö vid födseln. De tre barnen har alltså nu nått de 60 åren och detta utan men av alla expertundersökningar de fick vara med om som barn. Den äldste av dem, Helmer, kan nu titulera sig f.d. hemmansägare och kyrkogårdsarbetare medan Gustaf, född tre timmar efter de andra, är sjukpensionär. Flickan i trion, Jenny, är gift med hemmansägare Karl Westerlund i Hortlax. Samtliga har blivit hembygden trogna även om Gustaf för nio år sedan flyttade till Piteå. Deras mor klarade också trillingfödseln bra. Hon dog för tre år sedan 95 år gammal medan fadern gick bort 1940. Makarna hade ytterligare fyra barn av vilka tre lever.
------Piteå Tidningen 1973-------------
FINDUS - reklam - 1953
Annonser - 1933
------Norrbottens Allehanda den 18 december 1933-----------------------
Tre modiga män
Det här fotot kommer från Elma Lindkvists album. Elma var gift med
min fars bror Sven. De tre männen som sitter uppflugna på den
gamla Bergsviksbron gissar jag att en av dem är min farbror Sven.
Den bristfälliga kvalitén omöjliggör chansen till en identifikation. Men
min gissning blir i alla fall att på bilden även finns någon annan av de
sju bröderna Lindkvist. Kan tänkas att min pappa också sitter där. Bron
stod klar 1936 och togs ur bruk 1969/70.
Okända människor från en gången tid
Jag gillar bilder. D.v.s. gamla foton från förr som i bästa fall kan berätta om den tid som en gång var. Tyvärr så har jag en hel del i min ägo där de avbildade personerna är helt anonyma. Finns inte en endaste ledtråd. Sånt är inte speciellt kul.
Ett foto som jag fick 1991 av mina tremänningar Jerry och Skip
Nelson. Detta foto - samt ett flertal till - var helt anonyma. Troligen
är det emigranter från Sverige. Men jag skulle ju så gärna velat ha
dessa identifierade.
Samma problem har jag med denna man. Den första tanken som
slog mig när jag först såg bilden, är att mannen kanske är en
konsertpianist? Den här bilden kommer också från USA.
Dessa två herrar har också gett mig huvudbry. Trodde först att
mannen till höger möjligtvis kunde vara min farmors bror Ernst.
Men tyvärr så var inte fallet.
Sunderby sjukhus
SUNDERBY SJUKHUS. Liknar mest ett "Grand Hotell", men är ett
mål för många "skröpliga" människor dagligen.
VACKER NATUR. Runt det väldiga sjukhusområdet finns en vacker
natur. En härlig doft sprider sig från de planteringar som finns lite
här och där.
KONSTGJORD DAMM. På området finns även en damm med ut-
placerade bänkar där man kan sitta i lugn och ro.
A. LUNDBERG & C:o - 1933
Norrbottens Allehanda måndagen den 18 december 1933.
En ung Charlotte Perrelli i Anders Engbergs orkester
En ung Charlotte Nilsson (mest känd som Perrelli) tar sina första
steg i Anders Engbergs orkester. Nåja, Charlotte debuterade redan
1987. Endast 13 år gammal. Med Anders Engbergs sjöng hon 1994-
1997. Anders Engberg har ett förflutet i dansbandet Jigs, där han
spelade saxofon i några år på 1970-talet. Anders har även jobbat
som skivproducent, åt en hel del kända artister och dansband.
När våldet talar.....
Jag har alltid, så länge jag kan minnas, känt ett fysiskt och psykiskt obehag när våldets kalla ansikte visar sig. Och om denna känsla är jag naturligtvis inte alls ensam om.
- JAG FRÅGAR MIG IBLAND -
Vart kommer allt ert hat
ifrån
jag frågar mig ibland
Vad fördunklar era sinnen
varför står ert inre i brand
Varför finns i era hjärtan
endast ondska, våld och död
Ur hatet föds förskräckelse
sorg och vanmakt, mänsklig
nöd
Ni marscherar skränar
och skriker
ert budskap har ingen
värme att ge
För mig är ni inget annat
än terrorns och ondskans
armé
I flammande tal ni eldar
era massor
med svastikan i er hand
ert budskap har alltid varit
öga för öga, tand för tand
Mänsklighetens oskyldiga
har fått lida
under diktatorers tyranni
men säg mig, var det
verkligen menat
att det var så här
det skulle bli
Lossa på hatet och
ondskans bojor
som bundit er så hårt
så kanske att en dag vi
skådar det paradis
vi får kalla för allas vårt
ROGER LINDQVIST
(Publicerat i Piteå Tidningen januari 2007)
- EFTERTANKE -
När de stora
aktörerna gjorde upp
inför miljonpublik
i starkt strålkastarsken
satt hon,
liten, utmärglad
och rädd i sin
lerhydda,
någonstans i ett
afrikanskt land
För de politiska
broilers
som formar våra liv,
finns ingen empati
för en bortglömd
hungrig flicka
i ett land utan framtid
ROGER LINDQVIST
(Publicerat i Piteå Tidningen den 14 augusti 2004)
När våldets fula ansikte visar sig.......
"För mig är ni endast våldets, ondskans och hatets armé...."
-------------------------------------------------------------------
- JAG FRÅGAR MIG IBLAND -
Vart kommer allt ert hat
ifrån
jag frågar mig ibland
Vad fördunklar era sinnen
varför står ert inre i brand
Varför finns i era hjärtan
endast ondska, våld och död
Ur hatet föds förskräckelse
sorg och vanmakt, mänsklig
nöd
Ni marscherar skränar
och skriker
ert budskap har ingen
värme att ge
För mig är ni inget annat
än terrorns och ondskans
armé
I flammande tal ni eldar
era massor
med svastikan i er hand
ert budskap har alltid varit
öga för öga, tand för tand
Mänsklighetens oskyldiga
har fått lida
under diktatorers tyranni
men säg mig, var det
verkligen menat
att det var så här
det skulle bli
Lossa på hatet och
ondskans bojor
som bundit er så hårt
så kanske att en dag vi
skådar det paradis
vi får kalla för allas vårt
ROGER LINDQVIST
(Publicerat i Piteå Tidningen januari 2007)
- EFTERTANKE -
När de stora
aktörerna gjorde upp
inför miljonpublik
i starkt strålkastarsken
satt hon,
liten, utmärglad
och rädd i sin
lerhydda,
någonstans i ett
afrikanskt land
För de politiska
broilers
som formar våra liv,
finns ingen empati
för en bortglömd
hungrig flicka
i ett land utan framtid
ROGER LINDQVIST
(Publicerat i Piteå Tidningen den 14 augusti 2004)
När våldets fula ansikte visar sig.......
"För mig är ni endast våldets, ondskans och hatets armé...."
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ - du älskade sommarstad!
Lövholmens bruk.
Foto: Lantmäteriet.
Pite Havsbad.
Foto: Jan-Erik Lundström.
Kyrkan med kyrkstugorna i Öjebyn - "Den gamla staden".
Här låg Piteå fram till den stora eldsvådan sommaren 1666.
Piteå stad flyttades då till Häggholmen, där den nuvarande
Piteå stad ligger.
Foto: Berit Persson.
Storgatan, "Gågatan" i Piteå. Piteå var först i landet med en
gågata. En av Piteås stora personligheter, f.d. värmlänningen
Axel Bengtsson, var idékläckare. Bengtsson var även mannen
bakom "Nattivalen" som senare utvecklades till "Piteå Dansar
och Ler". Axel Bengtsson var även politiskt engagerad inom det
socialdemokratiska arbetarpartiet.
Foto: Berit Persson.
Piteå stad med närliggande byar.
Där björkarna susa
JAILBIRD SINGERS hade en stor hit 1964/65 med låten "Där björk-
arna susa". Idag har jag både hört och sett hur våra björkar har su-
sat sin milda sommarsång......
-------Foto: Roger Lindqvist-----------------------
Födelsedagsbilder...
FÖDELSEDAGSBARNET ROBERT syns till vänster i bild. Sambon
Jannice till höger.
FLISAN ville även hon vara med i hyllningen till husse Robert.
OVE, MAX MORFAR, tittade också förbi med en present.
NORAH OCH PAPPA ANTE kom på cykel för att hälsa på farbror
Robban och kusinen Max.
MAX BLEV EN SMULA TRÖTT och var så småningom tvungen att
gå till sängs.
DEN GOA VÄLLINGSFLASKAN stod beredd för Max. Sedan bums ner
i den sköna varma sängen.
MAX GOSEDJUR satt på sin vanliga plats i väntan på huvudpersonen.
MAX - I EGEN HÖG PERSON. Sov så gott Max, hälsa John Blund
från Norah, farmor och farfar.
-----------------------------------------------------------------------------------
Grattis Robert!
På din födelsedag.....
Kanislogen Älvsbyn - sommaren 1982
-----Piteå Tidningens semesterbilaga 1982---------------
AGA - RADION - 1938
-------Norrbottens Kuriren den 4 november 1938-----------
Tisdag den 8 juni 2010
MASKROSBILD. Det soliga vädret till ära - så tog vi en uppfriskande
promenad. Och gissa vem som var ute precis då vi passerade?
Jo, Norah! Alldeles nyss hemkommen från sitt dagis.
SOMMARÄNG. Återigen en bild på en alldeles vanlig svensk sommar-
äng. Färgkombinationen; Blått, grönt och gult, gillar jag helskarpt.
Klara tydliga färger som gör mig glad.
Sommarprylar - 1962
Fantomen & 91:an
I Året Runt den 26 oktober 1964 kunde man ta del av detta finfina
erbjudande. 4:75 om man valde någon av dessa tre serietidningar;
Billy Bäver, 91:an eller Fantomen. Bra heller hur? För min egen del
fanns det bara en tidning: Kalle Anka!
Mandel Karlsson med sin Elvira, var även den en favorit. Till höger syns
91:ans kompis 87:an.
Fantomen, var även den ett klart måste.
Rogers gamla saker....
Gamla saker. Det har blivit ett och annat som jag släpat på mig hem
genom åren. En liten del ses på bilden.
Burkar. Bland de föremål som syns, så finns även gamla flaskor -
(vad nu det ska vara bra för?).
Almanackor. Något som jag samlat på under åren är gamla
almanackor.
Böcker. Något som också legat nära mitt hjärta är gamla böcker.
På väggen till höger syns den klocka som hängde i mitt föräldrahem.
Inköpt i börjn av 50-talet. (Jodå, den funkar än).
TV/radio/grammofon. Denna ännu fungerande TV,radio och gram-
mofon, fick jag av min svåger Kjell för några år sedan.
Radioapparater. Även några gamla goa radioapparater finns här
hemma också. Detta är en av dem.
Rakapparater. Den längst till höger är min fars. Alla är av modell
1960-tal.
Askfat. Vad sägs om ett askfat från Tage Rams bilaffär? Heller ett
annat askdon med tillhörande pipor? Till höger skymtar en stämpel-
dyna med stämpel, som en gång tillhörde min farfar. Texten lyder:
"A. LINDKVIST - HORTLAX".
--------------------------------------------------------------------------------
Hortlax central skola
Hortlax Skola - eller "Hortlax centralskola" som den hette när jag
gick här 1968-1973.
Huvudentrén, som såg lite annorlunda ut på min tid.
Ingången till det klassrum som fanns en trappa upp. Där undervisade
Gunnar Sundén sina adepter under - ibland - stort buller och bång.
Klass 4 b:s klassrum.
Våran gymnastiksal, som numera inrymmer en matsal. Gympaläraren
hette Sten Lindberg.
Mycket har som sagt förändrats, men jag tror att samma gamla
klocka fortfarande finns kvar.
På bottenplanet fanns bl a träslöjden. Vi hade en fin gammal lärare
som hette Gottfrid Marklund. Hans fru Olga var lågstadielärare på Sör-
byskolan, en eller två kilometer från den stora skolan.
Ja, t.o.m. resterna av det gamla staketet som omgärdade hela skol-
området finns kvar på vissa ställen.
-----------------------------------------------------------------------------------
En gammal välkänd symbol
Den har funnits så länge som jag kan minnas. I många år fanns den
välkända PV:n på Volvohallens tak i Piteå. När så det blev dags att
flytta så hängde den med till det nya stället. Som barn så såg jag den
varje gång vi åkte den stora infarten in till centrum. Men vad jag inte
då visste var att hela bilen endast är ett slags skal. Det finns ingenting
på insidan.
Bakom trummorna i studion - 1978
SKIVINSPELNING. Hösten 1978 kom vår EP: "För bra för att vara
sant". Inspelningen gjordes i maj 1978 i Studio "Skelton" i Skellefteå.
Studiotekniker var Tommy Forsséll basist i Yngve Forssélls orkester.
Om ni undrar över den lätta klädseln, kan jag bara be att få berätta
att det var varmt som i en bastu i det trumbås som jag satt i. Inspel-
ningen gjordes vid två tillfällen. Skivan spelades rätt så mycket i
en lokal radiostation i Stockholm. Varför just då i huvudstaden, ja, om
det vet jag inget. Kan tänkas att Stockholmarna gillade de exotiska
Älvsbygrabbarna i Rolf Åhmans?
---------------------------------------------------------------------------------
Kaffereklam - 1953
Nya SAAB - 1953
Bestick-reklam - 1953
Värnamo-däck till MC:n - 1953
-----FRIHET den 17 april 1953--------------
Folke "Totte" Bengtsson
FOLKE "TOTTE" BENGTSSON - 1967.
Josef Golonka
JOSEF GOLONKA - 1967.
Orvar Bergmark
ORVAR BERGMARK - 1953.
"Dubbel"-NISSE NILSSON
NISSE NILSSON - 1957.
Karl-Sören Hedlund
KARL-SÖREN HEDLUND - 1959.
Joachim Bonnier
JOACHIM BONNIER - 1957.
Floyd Patterson
FLOYD PATTERSON - 1957.
Hembygdsbilder
TINGSHOLMEN. Vintern har städats bort, ingen is ligger längre kvar
på Tingsholmsvikens vatten. Sommaren har anlänt, och istället för
massiv snö kyla och is, ligger här istället båtar ankrade vid bryggorna.
MÅNDAG. Idag tog sig viken ut på följande sätt.
VRAKSPILLROR. Här vid strandkanten ligger resterna av vad som en
gång har varit något flytbart. Men vad det är, det vet jag faktiskt inte.
I VÄNTANS TIDER. Sjösatt och klar för den svenska sommarens
fröjder.
VID SIDAN OM. Inte alla båtar behöver en brygga. En del dras helt
enkelt upp på strandkanten för förtöjning.
BÅTVRAK. En gammal båt som skattat åt förgängelsen.
ETT GAMMALT TORP. Insprängt i Tingsholmsidyllen ligger detta
mysiga gamla rödmålade torp med vita knutar. Kan idyllen bli så
mycket bättre?
MASKROSÄNG. En grön äng fylld av oräkneliga maskrosblommor.
MYRINNEVÅNARE. Om jag vore född till myra, skulle jag på mo-
mangen ta min dator och flytta hit. Men vänta - hur ska datorn rym-
mas?
VATTENSPEGEL.
EN EGEN Ö. Om jag skulle frestas av tanken att en dag köpa mig en
egen liten ö, så kanske att den här skulle bli perfekt. Tänk att sitta
en tidig somrig morgon och doppa sina tår i Piteälvens vatten.
FOTSPÅR I SANDEN. Kanhända det såg ut så här när Robinson Kruse
upptäckte mänskliga avtryck på sin obebodda ö? Som bekant så mötte
han "Fredag" så småningom. Jag kan avslöja att någon "Fredag" fanns
inte därute på Tingsholmsudden. Åtminstone inte idag.
TINGSHOLMSBERGET. Ett berg som inte längre finns. Det "åts upp"
av hungriga grävmaskiner någon gång i slutet av 60-talet.
Foto: ROGER LINDQVIST - Måndag den 7 juni 2010.
Måndagsfilosofi.....
En ny vecka har tagit sin början, med allt vad det innebär av arbete, knog och slit. För min egen del så tog mitt arbete slut 2002. Inte p.g.a. arbetsbrist, utan av hälsoskäl. Den första tiden var rätt så tuff, men människan är av en förunderlig natur. Efter tre år fick jag läkardiagnos på att jag aldrig skulle kunna återvända. Det var då som skrivandet dök upp som en räddande ängel. Skrivandet har funnits i mitt bakhuvud så länge jag kan minnas. Men det skulle ta många år innan jag accepterade detta som en del av mig själv. Idag har skrivandet lett mig in i en helt annan fas i mitt liv. För ett bra tag sedan, när jag var på min obligatoriska läkarundersökning, hade jag ett väldigt givande samtal med min doktor. Vi pratade om det som hade hänt, och om sorgen och vetskapen om att inte kunna återvända till "det gamla livet". "Jag tycker att du är ett bra bevis på hur fantastisk människan egentligen är. Du har vänt det negativa, till någonting bra och positivt, jag menar med det här att du har börjat skriva, och uttrycka dina känslor. Du har också vänt ett nytt blad i ditt liv. Och du Roger, vart tar du allt ifrån?"
Ibland kan vi människor känna oss inträngda i ett hörn. Vi känner oss kanhända både lurade, ledsna och smått irriterade på saker och ting som går oss emot. I de mest tunga stunder, finns alltid en utväg. Det finns en dörr som man kanske inte upptäckt (eller velat upptäcka) när livet snurrar på som mest. Vägen genom livet är kantad av allehanda saker, för det mesta går ju livet i positiv riktning. Men livet bjuder även på tunga och dystra stunder, som ibland golvar oss rejält. Sådana saker kan tyckas helt onödigt och extra betungande. Men, när man sedan blickar tillbaks på dessa händelser, ska man även göra den upptäckten att det faktiskt även berikat oss som människor.
"Bloggare, är "sådana där" som inget gör om dagarna, dom bara sitter och skriver skit! Och du, hur fan tänker du när du sitter där och skriver?".
Ja, ungefär så uttryckte sig en person till mig för ett tag sedan. Istället för att bli arg och bitter, gav det mig ännu mer kraft och inspiration till att skriva. Och som ni ser så sitter jag här igen, och leker med bokstäverna. Och som slut ord till detta jättelånga inlägg, får jag väl lov att säga: Acceptera varandra, precis som vi är. Vare sig du sitter som lastbilschaffis, målar eller skriver. Vi har alla en "bakomhistoria" som förklarar varför tex jag "sitter och skriver skit om dagarna, istället för att jobba och göra rätt för mig".
/Jag ber om ursäkt för de svordomar som finns i detta inlägg. Märk väl, att det inte är mina, utan citerade från en person som "tyckte till". Jag brukar inte svordomar i min blogg, eftersom jag istället föredrar att uttrycka mig på annat sätt./
Mvh Roger.
----------------------------------------------------------
Ibland kan vi människor känna oss inträngda i ett hörn. Vi känner oss kanhända både lurade, ledsna och smått irriterade på saker och ting som går oss emot. I de mest tunga stunder, finns alltid en utväg. Det finns en dörr som man kanske inte upptäckt (eller velat upptäcka) när livet snurrar på som mest. Vägen genom livet är kantad av allehanda saker, för det mesta går ju livet i positiv riktning. Men livet bjuder även på tunga och dystra stunder, som ibland golvar oss rejält. Sådana saker kan tyckas helt onödigt och extra betungande. Men, när man sedan blickar tillbaks på dessa händelser, ska man även göra den upptäckten att det faktiskt även berikat oss som människor.
"Bloggare, är "sådana där" som inget gör om dagarna, dom bara sitter och skriver skit! Och du, hur fan tänker du när du sitter där och skriver?".
Ja, ungefär så uttryckte sig en person till mig för ett tag sedan. Istället för att bli arg och bitter, gav det mig ännu mer kraft och inspiration till att skriva. Och som ni ser så sitter jag här igen, och leker med bokstäverna. Och som slut ord till detta jättelånga inlägg, får jag väl lov att säga: Acceptera varandra, precis som vi är. Vare sig du sitter som lastbilschaffis, målar eller skriver. Vi har alla en "bakomhistoria" som förklarar varför tex jag "sitter och skriver skit om dagarna, istället för att jobba och göra rätt för mig".
/Jag ber om ursäkt för de svordomar som finns i detta inlägg. Märk väl, att det inte är mina, utan citerade från en person som "tyckte till". Jag brukar inte svordomar i min blogg, eftersom jag istället föredrar att uttrycka mig på annat sätt./
Mvh Roger.
----------------------------------------------------------
Brand i Piteås centrum
Det brann häftigt i Piteå-fastigheten, som anses totalförstörd.
Eldsvåda utbröt vid 18-tiden på fredagen i huset Storgatan 52 i Piteå centrum, inrymmande bl. a. Lindgrens Pälsvaruaffär, Larssons Sportaffär, stadens läkarmottagning samt privatbostäder. Huset måste inom kort utrymmas, då eld slog ut överallt.
När brandmännen efter ett par timmars arbete fått bukt med elden, hade halva huset härjats. I Lindgrens körsnärsaffär hade allt, både inredning och lager, förstörts. Samma var förhållandet med en bostadslägenhet i tredje våningen, från vilken de inneboende måste rädda sig på en brandstege. Två damer, som uppehöll sig i en körsnärsaffär tillhörig verkstadslokal i andra våningen, måste också i sista minuten rädda sig genom fönstret. Trots att halv huset kunde räddas undan elden, måste det ändå anses som totalförstört, då den övriga delen allvarligt skadats av vatten eller på annat sätt. Likaså torde förstörelsen vara svår i läkarmottagningen, som gränsade till den egentliga eldhärden i pälsvaruaffären. Hur elden uppkommit är inte fullt klarlagt, men man förmodar, att det skett när man i någon avdelning höll på med golvboning. Skadorna uppskattas preliminärt till 600.000 / 800.000 kronor.
--------Piteå Tidningen den 11 december 1954------------------------
Appelbergs kläder Piteå
---------Piteå Tidningen den 29 mars 1956---------------------------------
Idag för fem år sedan gick du bort......
Min far avled klockan 20.45 den 4 juni 2005. Fem år har alltså gått, men minnena finns för alltid kvar. Tack pappa för alla de åren vi fick tillsammans.
JOHN ELOF LINDQVIST F. 19 februari 1923 D. 4 juni 2005.
- MED HJÄRTAT FYLLT AV SAKNAD -
Idag är just den dagen när saknaden
efter dig känns som allra mest
Denna dag är också den dag
när tomheten lägger sig
som ett tungt kallt täcke
och hela alltet genomsyras i en
frostig klang
Innan sommaren slagit ut
i sin hela kraft
strax innan fåglarna byggt
färdigt sina reden
gav du dig av på den längsta resa
du någonsin gjort
Som en båt som lämnar
sin trygga hamn
i uppbrottets timme
åkte du iväg en sista gång
Just idag står jag och tittar på den sten
där ditt namn finns inristat
alltmedan solstrålarna leker i gräset
Långt därborta hörs glada barnaskratt
i den ljumma försommarkvällen
Men här står jag
med mitt hjärta fyllt av saknad
ROGER LINDQVIST
(Dikten publicerad i Piteå Tidningen den 16 oktober 2007).
-------------------------------------------------------------------
JOHN ELOF LINDQVIST F. 19 februari 1923 D. 4 juni 2005.
- MED HJÄRTAT FYLLT AV SAKNAD -
Idag är just den dagen när saknaden
efter dig känns som allra mest
Denna dag är också den dag
när tomheten lägger sig
som ett tungt kallt täcke
och hela alltet genomsyras i en
frostig klang
Innan sommaren slagit ut
i sin hela kraft
strax innan fåglarna byggt
färdigt sina reden
gav du dig av på den längsta resa
du någonsin gjort
Som en båt som lämnar
sin trygga hamn
i uppbrottets timme
åkte du iväg en sista gång
Just idag står jag och tittar på den sten
där ditt namn finns inristat
alltmedan solstrålarna leker i gräset
Långt därborta hörs glada barnaskratt
i den ljumma försommarkvällen
Men här står jag
med mitt hjärta fyllt av saknad
ROGER LINDQVIST
(Dikten publicerad i Piteå Tidningen den 16 oktober 2007).
-------------------------------------------------------------------
Potatissättning
Ja, så var det åter dags att sätta de där välbehövliga knölarna i marken. Och vem vet, det kanske blir någon form av surströmmingsfest vad det lider. Det är bara ett problem - jag äter inte surströmming! Har verkligen gjort allvarliga försök. Ett av de mer allvarligare och seriösa, gjorde jag hemma hos min svåger Göran för några år sedan. Allt var klart, potaisen skalad, fisken rensad, tunnbrödsmackan låg där också klar att användas. Som pricken över "I:et" så lades jag den norrländska läckerheten på mackan, och när det så var dags så försökte jag verkligen att göra mitt allra bästa. När fisken var halvvägs in i munnen, kände jag hur hela min kropp loksom kämpade emot av väldig ktaft. Det var precis som om något sa till mig: "Roger, tänk på vad du gör. Seså, spotta ut den där hemska sura fisken, NU!" Och det var precis vad som hände. Svalget drog ihop sig som i en slags kramp. Och hur jag än gjorde mitt allra bästa, så ville fiskuschlingen bara ut. Sedan dess har jag inte gjort några mer försök. Min äldste son har också "surströmmingsfisk-vägrat". Ni vet, sådan far sådan son.
Igår när Max åt sin middag här, passade han på att ställa en fråga
till sin farfar.....
......sedan nappen väl kommit på sin rätta plats, lutade han sig fram,
tittade på mig med en allvarlig min och sa.....
....hörru farfar, hur blir det med potatissättningen i år? Blir det rund
eller mandel? Och förresten, jag skulle gärna ha hjälpt till, men du
förstår jag är ganska så trött efter att ha hjälpt min mamma och pappa
att renovera mitt rum därhemma. Kanske att Norah kan hjälpa till?
Jomenvisst, Norah drog på sig sina "potatissättningsstövlar", tog sin
gräsklippare och ilade till sin farmor och farfars potatisland.
"När börjar vi?", sa hon så fort hon anlände med andan i halsen.
Potatislandet låg där, och bara väntade på vad som komma skulle.
En jordbrukares bästa vänner.....
Norah tog sitt kall på fullaste allvar.
Medan vi slet oss nästan helt fördärvade, kom det stora otäcka moln
på vår himmel.
En välbehövlig paus unnade vi oss, både Norah......
....och farfar. P.g.a de snåla vindar som kom blåsande, åkte vinter-
mössan på.
Trots många övertalningsförsök - så föredrog Pelle att ligga kvar på
den sköna stolsdynan istället för att hjälpa till med potatisarbetet.
-"Som du kanske vet, så fyller jag och Sessan faktiskt år idag!", sa
Pelle och försjönk åter i djup sömn. Så sant som det är sagt. Våra
två husdjur fyller 7 år idag. Grattis både till Pelle och.....
......Sessan! Vi kommer med tårtan lite senare.
"Här skall våra knölar få bo
leva sitt liv i lugn och fridfull ro
Och alldeles snart, de börjar att gro
resultatet blir stora mumsiga potatisar
får man väl hoppas och tro"
En dikt till potatisens ära
Roger Lindqvist.
PS. Potatislandet blir större än vad som visas på bilden.
---------------------------------------------------------------------------------------
Igår när Max åt sin middag här, passade han på att ställa en fråga
till sin farfar.....
......sedan nappen väl kommit på sin rätta plats, lutade han sig fram,
tittade på mig med en allvarlig min och sa.....
....hörru farfar, hur blir det med potatissättningen i år? Blir det rund
eller mandel? Och förresten, jag skulle gärna ha hjälpt till, men du
förstår jag är ganska så trött efter att ha hjälpt min mamma och pappa
att renovera mitt rum därhemma. Kanske att Norah kan hjälpa till?
Jomenvisst, Norah drog på sig sina "potatissättningsstövlar", tog sin
gräsklippare och ilade till sin farmor och farfars potatisland.
"När börjar vi?", sa hon så fort hon anlände med andan i halsen.
Potatislandet låg där, och bara väntade på vad som komma skulle.
En jordbrukares bästa vänner.....
Norah tog sitt kall på fullaste allvar.
Medan vi slet oss nästan helt fördärvade, kom det stora otäcka moln
på vår himmel.
En välbehövlig paus unnade vi oss, både Norah......
....och farfar. P.g.a de snåla vindar som kom blåsande, åkte vinter-
mössan på.
Trots många övertalningsförsök - så föredrog Pelle att ligga kvar på
den sköna stolsdynan istället för att hjälpa till med potatisarbetet.
-"Som du kanske vet, så fyller jag och Sessan faktiskt år idag!", sa
Pelle och försjönk åter i djup sömn. Så sant som det är sagt. Våra
två husdjur fyller 7 år idag. Grattis både till Pelle och.....
......Sessan! Vi kommer med tårtan lite senare.
"Här skall våra knölar få bo
leva sitt liv i lugn och fridfull ro
Och alldeles snart, de börjar att gro
resultatet blir stora mumsiga potatisar
får man väl hoppas och tro"
En dikt till potatisens ära
Roger Lindqvist.
PS. Potatislandet blir större än vad som visas på bilden.
---------------------------------------------------------------------------------------
Goliath 1100 - årsmodell 1957
----------Norra Västerbotten den 27 december 1957------------------
TV-program fredag den 4 juni 1965
Denna fredag för 45 år sedan - precis exakt imorgon - kunde man avnjuta i TV:s enda kanal bl a följande:
Var det bättre förr?
Palmolive - reklam
Blött om fötterna
Inte så konstigt faktiskt. Använder man sandaler (som jag gör) får man faktiskt skylla sig själv. Men är det sommar, så är det sommar, om än inte vädret verkar tycka detsamma. Så här sitter jag med blöta tår, medan regnet strilar ner. En grådaskig dag med andra ord, men allt har ju sin tid. Kanhända att farbror/tant meteorolog kan fixa bättre väderförhållanden i morgon? Åtminstone så hoppas jag det.
Blöta hälsningar
/Roger.
Blöta hälsningar
/Roger.
GOLDFINGERS
I Örnsköldsvik bor sångaren och saxofonisten Douglas Söderlind. Douglas har en diger musikhistoria att blicka tillbaka på. Från popbandet The Boots, vidare till framgångsrika bandet Goldfingers (vars namn kommer från James Bond filmen med samma namn). I slutet av 1960-talet, grundas så dansbandet Norrländers, där Douglas är en av medlemmarna. Och vad jag kan förstå så - och vet - så tutar Douglas fortfarande i sin sax. Han är med andra ord; "Still going strong". Ordspråket förtäljer ju; "En gång musiker, alltid musiker". Av Douglas har jag fått låna en text som författas av en herre vid namn Olle Boman. Den bild som illustrerar denna berättelse, har jag också lånat av Douglas. Tack så mycket för det!
Örnsköldsvik har genom MoDo Hockey gjort sig känt som plantskola för hockeyspelare. Nästan lika produktiv har kommunen varit vad gäller grupper och dansband. Speciellt 60- och 70-talen är årtionden som man gärna ser tillbaka på med glädje. Vem av oss "åldringar", dvs 40+ minns inte band som Boots, Bomberna, eller Cool Crips. För att inte tala om dansband som Mats-Tommys och ännu verksamma Thor-Görans. En annan orkester som man gärna minns är den över hela landet kända GOLDFINGERS. Där intiativstagarna Jojjen Jägbring och Nicke Svensson redan från start ambitionen att arbeta helt inriktade mot professionell dansmusik med skickliga och särskilt kunniga musiker.
Grundidén var att spela naturellt och man hade inga mekaniska hjälpmedel förutom tre mickar och en förstärkare. På den tiden samlades ofta medlemmar ur olika orkestrar till jamsessions. Detta "jammande" gav goda tillfällen till urval av en grupp med samma tycke vad gällde musikstil och man fick därigenom ett eget sound som alla i gruppen gillade. Goldfingers premiär skulle ske i Rundvik och då inträffade det underliga att redan innan den gått av stapeln kunde succén noteras. På något sätt kom ryktet i svang att en ny kanonorkester vid namn Goldfingers hade startats och att den spelade gudomligt bra. Omdömena kom alltså innan man spelat för publik för första gången.
Före Goldfingers, spelade Douglas i popbandet BOOTS. Bandet var
liksom Goldfingers hemmahörande i Örnsköldsvik.
Tala om rivstart! Nu var det inte så fel. Kritiken blev fin även efter premiären inte minst tack vare den breda repertoaren. Den möjliggjorde dessutom en innovation helt ny för den tiden. En låda som ställdes ut framför scenen och där publiken fick lägga lappar med önskemål om vilka låtar som helst. I regel klarade grabbarna av dem och gjorde de i enstaka fall inte det så blev det improvisation. Detta bidrog till den snabbt växande populariteten. Mångsidigheten och kunnandet gjorde att efterfrågan blev stor och hela Norrland kom att bli bandets spelmarknad. Ofta på bortaplan med långa avstånd på lördagar och sedan hemma på Parken på söndagkväll. Då fanns det gott om dansanta som fyllde Parken trots att det väntade en arbetsdag efter.
Jojjen har många minnen från den tiden och särskilt minns han en spelning i Niilivaara då det var så kallt att polisen stoppade alla som hade tänkt sig åka hem innan dansen var slut bara för att inte riskera att någon skulle få motorstopp efter vägen och frysa ihjäl. När dansen var över fick alla samlas och publik, orkester och funktionärer, åkte sedan i kolonn med en polisbil först och sist för att kontrollera så ingen blev stående. Roligaste minnet är nog ändå uttagningen till folkparkernas artistforum. Det började i Borlänge och förlöpte fint, men ingenting hände direkt efteråt.
Men - till allas förvåning kom så småningom en kallelse till finalspelning i Halmstad våren 1967. Bland finalkonkurrenterna fanns den numera välkända låtskrivaren Monica Forsberg med sin orkester. Sveriges alla folkparkschefer fanns på plats och jublet blev enormt när vinnarna Goldfingers presenterades. Ett problem uppstod emellertid direkt eftersom grabbarna fick 253 bokningar redan samma kväll! Det skulle naturligtvis få konsekvenser för det civila jobbet, det blev svårt att kombinera med det myckna resandet. Grabbarna tvingades ta beslut omgående om de skulle göra en professionell satsning. Efter att ha rådfrågat de sina hemmavid gav grabbarna klartecken och därmed var karusellen igång.
Väl hemkomna började de fundera på hur de skulle lösa de långa resorna - det behövdes ju sömn också mellan spelningarna. Lösningen blev en gammal buss som de köpte av Lindströms i Husum, en Hägglunds B52:a, som byggdes om till både sov- och arbetsrum. Därmed kunde de färdas åtminstone någorlunda bekvämt även om resorna var i längsta lager. Det var en härlig, framgångsrik och stimulerande tid för Goldfingers. Inom hela landet, och även i Norge, vanns stora framgångar. Goldfingers spelade inte direkt swing, men svängigt och välarrangerat - det var en musik som tilltalade en stor publik. Telstars, Hazy Osterwall och Leif Kronlund tillhörde förebilderna. I konceptet ingick också inte betydelselöst mellanprat mellan danserna som särskilt inspirerade kvällar kunde innehålla imitationer av andra kända artister.
Jan Malmsjö stod som förebild för en av de mest lyckade. Sammantaget blev framträdandena oerhört uppskattade. Trivsamt och stimulerande var också samarbetet med många av dåtidens toppartister som Cacka Israelsson, Little Gerhard och Anna-Lena Löfgren. Tyvärr blev satsningen inte så ekonomiskt framgångsrik som väntat vilket bidrog till att orkestern upplöstes i slutet av 60-talet. Det fanns också andra skäl. Det sinande intresset för dans hos ungdomarna, mycket beroende på att Svensktoppen startade och dels kom en ny skattepålaga för artister där 40 procent av bruttot skulle betalas i förskott. Det här ekonomiska dråpslaget från myndigheterna gjorde det omöjligt att fortsätta och därmed togs beslutet att upphöra med en av landets då bästa dansorkestrar.
Noterbart är att en av deltagarna den gången bestämde sig att "Nu får det vara slut på detta. Aldrig mer dansmusik för mig". En månad senare stod en ny turnébuss vid Gnistan med namnet "Norrländers" påmålat. Douglas Söderlind hade fått återfall.
Ö-viks bandet GOLDFINGERS på skiva.
GOLDFINGERS på turné!
Douglas Söderlind och Sven-Olof Söderlind i Norrländers med sina
gyllene saxar.
Norrländers turnébuss.
/Texten till denna berättelse skrevs alltså av Olle Boman. Bilderna
har jag lånat av Douglas Söderlind och även från Tradera. Tack!/
Roger Lindqvist.
Örnsköldsvik har genom MoDo Hockey gjort sig känt som plantskola för hockeyspelare. Nästan lika produktiv har kommunen varit vad gäller grupper och dansband. Speciellt 60- och 70-talen är årtionden som man gärna ser tillbaka på med glädje. Vem av oss "åldringar", dvs 40+ minns inte band som Boots, Bomberna, eller Cool Crips. För att inte tala om dansband som Mats-Tommys och ännu verksamma Thor-Görans. En annan orkester som man gärna minns är den över hela landet kända GOLDFINGERS. Där intiativstagarna Jojjen Jägbring och Nicke Svensson redan från start ambitionen att arbeta helt inriktade mot professionell dansmusik med skickliga och särskilt kunniga musiker.
Grundidén var att spela naturellt och man hade inga mekaniska hjälpmedel förutom tre mickar och en förstärkare. På den tiden samlades ofta medlemmar ur olika orkestrar till jamsessions. Detta "jammande" gav goda tillfällen till urval av en grupp med samma tycke vad gällde musikstil och man fick därigenom ett eget sound som alla i gruppen gillade. Goldfingers premiär skulle ske i Rundvik och då inträffade det underliga att redan innan den gått av stapeln kunde succén noteras. På något sätt kom ryktet i svang att en ny kanonorkester vid namn Goldfingers hade startats och att den spelade gudomligt bra. Omdömena kom alltså innan man spelat för publik för första gången.
Före Goldfingers, spelade Douglas i popbandet BOOTS. Bandet var
liksom Goldfingers hemmahörande i Örnsköldsvik.
Tala om rivstart! Nu var det inte så fel. Kritiken blev fin även efter premiären inte minst tack vare den breda repertoaren. Den möjliggjorde dessutom en innovation helt ny för den tiden. En låda som ställdes ut framför scenen och där publiken fick lägga lappar med önskemål om vilka låtar som helst. I regel klarade grabbarna av dem och gjorde de i enstaka fall inte det så blev det improvisation. Detta bidrog till den snabbt växande populariteten. Mångsidigheten och kunnandet gjorde att efterfrågan blev stor och hela Norrland kom att bli bandets spelmarknad. Ofta på bortaplan med långa avstånd på lördagar och sedan hemma på Parken på söndagkväll. Då fanns det gott om dansanta som fyllde Parken trots att det väntade en arbetsdag efter.
Jojjen har många minnen från den tiden och särskilt minns han en spelning i Niilivaara då det var så kallt att polisen stoppade alla som hade tänkt sig åka hem innan dansen var slut bara för att inte riskera att någon skulle få motorstopp efter vägen och frysa ihjäl. När dansen var över fick alla samlas och publik, orkester och funktionärer, åkte sedan i kolonn med en polisbil först och sist för att kontrollera så ingen blev stående. Roligaste minnet är nog ändå uttagningen till folkparkernas artistforum. Det började i Borlänge och förlöpte fint, men ingenting hände direkt efteråt.
Men - till allas förvåning kom så småningom en kallelse till finalspelning i Halmstad våren 1967. Bland finalkonkurrenterna fanns den numera välkända låtskrivaren Monica Forsberg med sin orkester. Sveriges alla folkparkschefer fanns på plats och jublet blev enormt när vinnarna Goldfingers presenterades. Ett problem uppstod emellertid direkt eftersom grabbarna fick 253 bokningar redan samma kväll! Det skulle naturligtvis få konsekvenser för det civila jobbet, det blev svårt att kombinera med det myckna resandet. Grabbarna tvingades ta beslut omgående om de skulle göra en professionell satsning. Efter att ha rådfrågat de sina hemmavid gav grabbarna klartecken och därmed var karusellen igång.
Väl hemkomna började de fundera på hur de skulle lösa de långa resorna - det behövdes ju sömn också mellan spelningarna. Lösningen blev en gammal buss som de köpte av Lindströms i Husum, en Hägglunds B52:a, som byggdes om till både sov- och arbetsrum. Därmed kunde de färdas åtminstone någorlunda bekvämt även om resorna var i längsta lager. Det var en härlig, framgångsrik och stimulerande tid för Goldfingers. Inom hela landet, och även i Norge, vanns stora framgångar. Goldfingers spelade inte direkt swing, men svängigt och välarrangerat - det var en musik som tilltalade en stor publik. Telstars, Hazy Osterwall och Leif Kronlund tillhörde förebilderna. I konceptet ingick också inte betydelselöst mellanprat mellan danserna som särskilt inspirerade kvällar kunde innehålla imitationer av andra kända artister.
Jan Malmsjö stod som förebild för en av de mest lyckade. Sammantaget blev framträdandena oerhört uppskattade. Trivsamt och stimulerande var också samarbetet med många av dåtidens toppartister som Cacka Israelsson, Little Gerhard och Anna-Lena Löfgren. Tyvärr blev satsningen inte så ekonomiskt framgångsrik som väntat vilket bidrog till att orkestern upplöstes i slutet av 60-talet. Det fanns också andra skäl. Det sinande intresset för dans hos ungdomarna, mycket beroende på att Svensktoppen startade och dels kom en ny skattepålaga för artister där 40 procent av bruttot skulle betalas i förskott. Det här ekonomiska dråpslaget från myndigheterna gjorde det omöjligt att fortsätta och därmed togs beslutet att upphöra med en av landets då bästa dansorkestrar.
Noterbart är att en av deltagarna den gången bestämde sig att "Nu får det vara slut på detta. Aldrig mer dansmusik för mig". En månad senare stod en ny turnébuss vid Gnistan med namnet "Norrländers" påmålat. Douglas Söderlind hade fått återfall.
Ö-viks bandet GOLDFINGERS på skiva.
GOLDFINGERS på turné!
Douglas Söderlind och Sven-Olof Söderlind i Norrländers med sina
gyllene saxar.
Norrländers turnébuss.
/Texten till denna berättelse skrevs alltså av Olle Boman. Bilderna
har jag lånat av Douglas Söderlind och även från Tradera. Tack!/
Roger Lindqvist.
- Väderstrul -
I nattens sena timma
jag ligger här på rygg
tittar på min TV
och jag blir inte trygg
För i morgon har de lovat
ett väder grått och blött
och jag som tänkte måla
jag känner mig rätt så stött
Nog är det ganska så uselt
känner mig ledsen och arg
nu ringer jag till TV
och ryter som en varg
Låt det inte regna
i morgon snälla ni
jag önskar att ni på
meteorologen
kunde sätta lite pli
Men om ni inte gör det
så kastar jag nog ut,
TV-apparaten, nu får
det banne mig vara slut
För måla ska jag göra
om än himlen öppnar sig
nu måste jag faktiskt sova
hälsa TV-ledningen
från mig
ROGER LINDQVIST
(Publicerad den 8 november 2004 i Piteå Tidningen)
jag ligger här på rygg
tittar på min TV
och jag blir inte trygg
För i morgon har de lovat
ett väder grått och blött
och jag som tänkte måla
jag känner mig rätt så stött
Nog är det ganska så uselt
känner mig ledsen och arg
nu ringer jag till TV
och ryter som en varg
Låt det inte regna
i morgon snälla ni
jag önskar att ni på
meteorologen
kunde sätta lite pli
Men om ni inte gör det
så kastar jag nog ut,
TV-apparaten, nu får
det banne mig vara slut
För måla ska jag göra
om än himlen öppnar sig
nu måste jag faktiskt sova
hälsa TV-ledningen
från mig
ROGER LINDQVIST
(Publicerad den 8 november 2004 i Piteå Tidningen)
Beliva i Piteå
----------Piteå Tidningen den 30 september 1960---------------------------
Tankbil i kollision med Pitetaxi
En taxibil i Pitep och en tankbil från Notviken kolliderade kraftigt i
går vid middagstiden i korsningen Sundsgatan-Uddmansgatan i Pi-
teå. Taxibilen kom körande i riktning från stadshotellet och tankbilen
kom farande i ostlig riktning. Krocken inträffade mitt i korsningen,
och taxibilens bakre del träffades av tankbilens framparti. Taxibilen
fick sin högra sida delvis intryckt, bakrutan krossad och ett däck av-
krängt. Vid sammanstötningen kastades taxibilen över gatan och in
på trottoaren mitt emot handelsbankens hus. Taxibilens förare ömm-
ade i ena benet, men klarade sig i övrigt från missödet utan skavan-
ker. Tankbilen fick endast lindriga sakador.
--------Piteå Tidningen den 27 maj 1961------------------------------------
Tage Erlander på besök i Piteå
Piteå Tidningen den 8 september 1960.
John, Paul, Ringo och George på en "MAGICAL MYSTERY TOUR"
Skynda på, ställ er i biljettkön, för nu är det dags att förflyttas tillbaks till året 1967. Året då Beatlarna John, Paul, Ringo och George bjöd sina miljontals fans på en oförglömlig resa: THE MAGICAL MYSTERY TOUR!
Nåå, har ni fått era biljetter? För nu bär det iväg!
Alla de lyckliga som kom med.....
......alla resenärer som var med på resan....
Under resan framfördes även lite sång och musik. Det som presenterades var:
Magical Mystery Tour - Lennon-McCartney
Your Mother Should Know - Lennon-McCartney
I am The Walrus - Lennon-McCartney
The Fool On The Hill - Lennon-McCartney
Flying - Lennon-McCartney
Blue Jay Way - Lennon-McCartney
Producerat av GEORGE MARTIN - 1967.
E.M.I. Records - Hayes - Middlesex - England
----------------THE END! ----------------------------------------
Nåå, har ni fått era biljetter? För nu bär det iväg!
Alla de lyckliga som kom med.....
......alla resenärer som var med på resan....
Under resan framfördes även lite sång och musik. Det som presenterades var:
Magical Mystery Tour - Lennon-McCartney
Your Mother Should Know - Lennon-McCartney
I am The Walrus - Lennon-McCartney
The Fool On The Hill - Lennon-McCartney
Flying - Lennon-McCartney
Blue Jay Way - Lennon-McCartney
Producerat av GEORGE MARTIN - 1967.
E.M.I. Records - Hayes - Middlesex - England
----------------THE END! ----------------------------------------
Piteånytt från 1858
Piteå Tidningen den 9 juni 1958.
Konsum i Degeränget
Långt innan alla dessa kolosser till matvarukedjor kom till, fanns en liten närbutik i varje by. I Hortlax fanns Lundmans (finns fortfarande kvar) och i det s.k. "Övremarken el. "Övermarken" fanns Stenbergs speceriaffär. Inte långt från Hortlax - på väg mot Piteå - fanns Degeränget. Även där fanns en matvaruaffär, Konsum. En kusin till min mor, Anna-Lisa Stenmark (1915-1998) jobbade i denna butik ett antal år. Från min tid ute på Furunäsets sjukhus, minns jag att Anna-Lisa jobbade i den kafeteria som kallades för "Kaffestugan". I samma byggnad fanns också ett "mini"-Konsum. Hittade en bild - årtal okänt - i mitt arkiv. Där syns Anna-Lisa med en arbetskamrat - Gunvor -. Anna-Lisa hade sitt föräldrahem i Maran i Hortlax, och hette Grahn som ogift.
Anna-Lisa Stenmark f. Grahn (1915-1998) stående till höger.
Till vänster syns hennes arbetskamrat Gunvor, som jag tyvärr
inte har något efternamn på. Bilden visar alltså det Konsum som
en gång fanns i Degeränget, Piteå.
------------------------------------------------------------------------------------
Anna-Lisa Stenmark f. Grahn (1915-1998) stående till höger.
Till vänster syns hennes arbetskamrat Gunvor, som jag tyvärr
inte har något efternamn på. Bilden visar alltså det Konsum som
en gång fanns i Degeränget, Piteå.
------------------------------------------------------------------------------------
Bilnyheter 1965
---------Norra Västerbotten den 20 mars 1965--------------------------------
Hälso-oas i Piteå
Den lummiga parken på bilden här ovan skall man vara rädd om
(inte för). Man bör t.e.x. inte som det heter, idka motorfordons-
trafik där. Dessa upplysningar får man på den skylt som finns upp-
satt vid ingången till parken. Jakobs brunn, akta lunden - så står det
på skylten som närmast påminner om förbudstavlan för motorfordons-
trafik. Vattnet i brunnen har - särskilt förr i tiden - varit ansett som
hälsobringande. Att det torde vara starkt järnhaltigt framgår av de
"rostavlagringar", som sätter sig utefter den lilla ränna där flödvattnet
sipprar ut.
Genom den trevliga korsvirkesanläggningen över brunnen får denna
utpräglade drag av ålderstyngd och gedigenhet. Den rostfria skopan
med stansat årtal i botten lyser som bjärt kontrast. Och alltihop inra-
mas av ett bestånd kraftiga björkars svalkande skugga, där en hand-
full bänkar finns utplacerade. Till glädje för den trötte flanören som
vill njuta av en stunds avkopplande vila i lugn miljö. Till det är Jakobs
brunn den rätta platsen. För den oinvigde bör tilläggas att lunden ligger
utefter Djupviksgatan i Piteå.
-------Piteå Tidningen den 15 augusti 1960----------------------------------
Det Piteå som försvinner - 1960
För att ge plats för det nya apoteket i Piteå rivs det 70 år gamla
huset Storgatan 69. Huset har ägts av garverifabrikör Erik Berg-
ström, som flyttade in då byggnaden stod klar 1890. Husrivarna
Erik Allan Berg och Sigge Elmén, båda Piteå, ses under en paus
i arbetet.
----Piteå Tidningen den 10 augusti 1960---------------------
Roka älv - våren 1961
Den norrbottniska våren är ovanligt sen i år. Än ligger snön kvar i
kompakta drivor i skogarna och på skuggiga platser i terrängen. Snö-
smältningen går också mycket sakta, då den goda värmen dröjer,
liksom nederbörd i form av ett milt vårregn, som skulle snabbare än
några dagars sol förinta den kvardröjande snön. Men i kustlandet har
snösmältningen dock hunnit så långt, att åar och större vatten kastat
sina istäcken och öppnat väg till havet för det ystert strömmande vat-
net. Bilderna här är från Infjärden och visar Roka älv i sin första vår-
dans. Någon risk för en upprepning av den svåra översvämmningen
på sensommaren i fjol torde dock inte finnas nu - snösmältningen sker
alldeles för långsamt för att inte älven skall hinna med att hålla undan.
---------Piteå Tidningen den 16 maj 1961-----------------------------------
Färjan i Pitsund - 1961
----------Piteå Tidningen den 8 maj 1961----------------------------------------
Norahs Villavillerkulla
"Pippi-Bump" - är barnbarnet Norahs benämning på sin stora idol Pippi Långstrump. Ja, fast "Emil i Berga" - (Emil i Lönneberga) är för Norah också en kär Astrid Lindgren figur. Häromdagen flyttade Norah in i sitt eget "Villavillerkulla". Så när farmor och farfar besökte "Norah-huset" igår, ville hon prompt ut på ett litet äventyr runt sin nya spännande värld. Och med kameran i hand försökte jag (så gott det gick) att hänga med i Norahs svängar. Ni förstår, att det finns mycket spring i denna lilla förtjusande - snart tvååriga - charmiga flickas ben. Energin står för jämnan på högsta topp, och man önskar väl ibland att man kunde få åtminstone en jättepytteliten del av hela hennes otroliga energiska styrka. Men kanhända att det smittar av sig vad det lider. Man kan i alla fall önska.
I Norahs nya underbara värld, står äventyret på lut bakom varje
hörn. Pippi har ju sitt sockerdricksträd - Norah har sin fina och väl-
doftande hägg. Men jag är ganska säker på, att inom kort finns det
även sockerdricksflaskor i någon gömma här också.
Norah är ute på inspektionsrunda, när hon plötsligt utbrister: "Hm,
farfar, gräset måste ju klippas, så här får det inte se ut!"
Den röda ladan tilldrar sig Norahs intresse. Men även ett äppelträd som
blommar så vackert denna dag. -"Å, ett sån´t där träd med en massa
goa äpplen på. Jag lovar att jag ska bjuda er, när dom tittar fram!"
säger Norah med ett belåtet uttryck.
"Nu, serru, ska ja´minsann visa dig farfar, min lada!"
-"När jag fyller två, önskar jag mig en sån där prickig häst som Pippi
Bump. Den ska också heta "Lilla Gubben". Sen så vore det bra, om
farmor och du, kunde ordna en sån däringa apa, precis som Pippis "Herr
Nilsson". Då kan dom bo härinne i min lada, vetja! Å, lilla gubben kan ju
äta upp gräset därute, så slipper pappa att klippa med sin gräsklippare".
Den här dagen har Norah så mycket spring i sina ben att hon knappt
fastnar på farfars bilder. Norah utstrålar en sådan fart och fläkt, att
de där cyklonerna borta i Amerika skulle bli avundsjuka om dom fick
se henne.
Bredvid Norahs Villavillerkulla finns en spännande skog med en massa
snåriga skogsvägar. På samma plats, lekte en gång Norahs farfar och
även Norahs pappa och farbröder. Ja, t.o.m. lär hennes gammelfarfar
John också färdats i denna "Ronja Rövarskog", fast det är länge sedan
nu. Skogen brukar bli alldeles blå av goa blåbär varje höst. Och blir man
sugen på att bygga kojor, ja, inget bygglov behövs, så det är bara bygga
sig trött.
I Norahs lilla stuga ligger hennes dockor och sover. "Snart ska dom
få lite mat", säger Norah och öppnar en barnmatsburk.
"Nu måste jag baka några sandkakor till mina fikasugna dockor!", säg-
er Norah, och tittar ner mot sin fina sandlåda som finns alldeles bredvid
"Dockhuset".
Sandlådan. Platsen för sandkakebaket.
"Tänk, att jag också har ett Villavillerkulla, precis som Pippi! Nu fattas
bara Tommy och Annika".
"Nää, nu har dockorna vaknat, måste ge dom mat. Vi ses sen, farmor
och farfar".
------------------------Foto: Roger "Farfar" Lindqvist--------------------------------
I Norahs nya underbara värld, står äventyret på lut bakom varje
hörn. Pippi har ju sitt sockerdricksträd - Norah har sin fina och väl-
doftande hägg. Men jag är ganska säker på, att inom kort finns det
även sockerdricksflaskor i någon gömma här också.
Norah är ute på inspektionsrunda, när hon plötsligt utbrister: "Hm,
farfar, gräset måste ju klippas, så här får det inte se ut!"
Den röda ladan tilldrar sig Norahs intresse. Men även ett äppelträd som
blommar så vackert denna dag. -"Å, ett sån´t där träd med en massa
goa äpplen på. Jag lovar att jag ska bjuda er, när dom tittar fram!"
säger Norah med ett belåtet uttryck.
"Nu, serru, ska ja´minsann visa dig farfar, min lada!"
-"När jag fyller två, önskar jag mig en sån där prickig häst som Pippi
Bump. Den ska också heta "Lilla Gubben". Sen så vore det bra, om
farmor och du, kunde ordna en sån däringa apa, precis som Pippis "Herr
Nilsson". Då kan dom bo härinne i min lada, vetja! Å, lilla gubben kan ju
äta upp gräset därute, så slipper pappa att klippa med sin gräsklippare".
Den här dagen har Norah så mycket spring i sina ben att hon knappt
fastnar på farfars bilder. Norah utstrålar en sådan fart och fläkt, att
de där cyklonerna borta i Amerika skulle bli avundsjuka om dom fick
se henne.
Bredvid Norahs Villavillerkulla finns en spännande skog med en massa
snåriga skogsvägar. På samma plats, lekte en gång Norahs farfar och
även Norahs pappa och farbröder. Ja, t.o.m. lär hennes gammelfarfar
John också färdats i denna "Ronja Rövarskog", fast det är länge sedan
nu. Skogen brukar bli alldeles blå av goa blåbär varje höst. Och blir man
sugen på att bygga kojor, ja, inget bygglov behövs, så det är bara bygga
sig trött.
I Norahs lilla stuga ligger hennes dockor och sover. "Snart ska dom
få lite mat", säger Norah och öppnar en barnmatsburk.
"Nu måste jag baka några sandkakor till mina fikasugna dockor!", säg-
er Norah, och tittar ner mot sin fina sandlåda som finns alldeles bredvid
"Dockhuset".
Sandlådan. Platsen för sandkakebaket.
"Tänk, att jag också har ett Villavillerkulla, precis som Pippi! Nu fattas
bara Tommy och Annika".
"Nää, nu har dockorna vaknat, måste ge dom mat. Vi ses sen, farmor
och farfar".
------------------------Foto: Roger "Farfar" Lindqvist--------------------------------
Quick-lunch?
1957.
Tack Arne!
Tack Arne Nathansohn för ett intressant telefonsamtal! Det hela rörde sig (naturligtvis) återigen om Cool Candys. Arne berättade en hel del saker om sin tid i bandet. Bl a om idéerna till deras "Go´bitar"-plattor. För en tid sedan skickade han även en berättelse som basisten Göte Johansson nedtecknade 2005. Göte var medlem mellan åren 1953-1967. Har tänkt att längre fram sammanställa det hela till en historia om gruppen. En dokumentation om ett av vårt lands populäraste dansorkestrar. Ett band med ett speciellt sound, som kom att bli något av stilbildare för andra dansmusiker. Kommer snart - i en dator nära dig!
/Roger.
