Roger Lindqvist

¤ Paul McCartney och hans hustru Linda erkände i natt att de smugglat narkotika till Sverige.
¤ Narkotikapolisen slog till efter konserten i Scandinavium i Göteborg.
¤ Turnébilen omringades av civilklädda poliser. Samtidigt sökte andra civilklädda poliser igenom gruppens hotellrum.
¤ Paul, Linda och trumslagaren Seiville fördes till polishuset.
¤ Efter fyra timmars förhör erkände de.

Razzia efter konserten
Omedelbart efter konserten slog polisen till. Samtliga medlemmar i bandet greps och hölls kvar på platsen. Deras turnébil omringades och en fem-sex civilklädda poliser genomsökte den. Polisen fann vad den letade efter: en bit canabis. Tre av medlemmarna i Wings: Paul MacCartney, hans fru Linda och batteristen Seiville greps och fördes till polishuset i Göteborg. Samtidigt letade andra civilklädda poliser igenom gruppens rum på hotell Park Avenue. När paret strax före kl 2 i morse lämnade polishuset, sedan de nätt och jämt undgått att anhållas, sa de till Aftonbladet:
    - Det här är bara bra PR för oss inför vårt framträdande i kväll i Lund.
Medan Linda och batteristen Seiville gjorde V-tecknet, fortsatte Paul att lägga ut texten:

"Polisen behandlade oss korrekt"
    - Den svenska polisen har behandlat oss korrekt. Men tyvärr ser den alltför allvarligt på det här med hasch och marijuana. Vi greps och polisen fann en del förpackningar av hasch på vårt hotell. Narkotikan fanns inte i våra rum men man tyckte i alla fall att det fanns ett visst samband..
    - Vi fortsätter turnén som vanligt i morgon. Det här besöket på polisstationen förändrar ingenting, fortsatte Paul, som var ovanligt tillmötesgående mot både journalister och fotografer.

Hans hustru Linda, som var blek och uppskärrad, berättade:
    - Vi kan absolut inte klaga på behandlingen hos polisen. Det hela är ett missförstånd, som nu klarats upp. Nu skall det bli skönt att äntligen få komma hem till våra små barn på hotellet.

Razzian mot Paul MacCartney och hans orkester gjordes efter ett tips av tullkriminalen. Ett paket, avsänt från England och innehållande två hg cannabisharts, beslagtogs av tullkriminalen i Göteborg. Paketet var adresserat till en av medlemmarna i Wings.

Alla släpptes
Under ledning av kommissarie Lennart Lindman - chef för narkotikaroteln i Göteborg - slog man alltså till direkt efter konserten. Men utbytet blev tydligen inte så stort som väntat. Samtliga gripna släpptes alltså, trots att enskilda polismän under kvällen förklarat at minst en person skulle få stanna kvar över natten.

Polisen lämnade i natt en kommuniké:

"I anledning av gripandet av Paul MacCartney, hans hustru Linda och trumslagaren Seiville. Sedan ett paket adresserat till en medlem i den engelska orkestern Wings, som innehöll två hg cannabis-harts, tagits i beslag av tullkriminalen i Göteborg, har de gripna efter flera timmars förhör hos polisens narkotikarotel, bl a i närvaro av engelska ambassadens legal adviser, advokat Per-Olof Lewerth, erkänt att de tillsmmans uppdragit åt någon person i England att sända dem cannabis för användning inom orkestern under turnén i Sverige".


Vid två-tiden i natt släpptes Paul och Linda MacCartney och batteristen
Seiville från polishuset. Då hade de efter fyra timmars förhör erkänt
knarksmugglingen. "Det här är bara bra PR för oss", förklarade Paul.


En rädd och överrumplad Paul MacCartney förs bort från konsert-
lokalen till polishuset. Det har bara gått några minuter efter fram-
trädandet.


Det hela hände blixtsnabbt. Omedelbart efter Wings´göteborgskonsert
greps Paul MacCartney och de övriga medlemmarna av bandet. Sam-
tidigt letade civilklädda poliser igenom deras turnébuss efter narkotika.

---------------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ 1972

Föreningens ändamål.
Föreningens ändamål är att som lokalavdelning av Sinnesjukvårdens hjälpförening meddela hjälp åt sinnessjuka och frpn sinnessjukdom helt eller delvis tillfrisknade personer enlighet med de normalstadgar, som av Sinnessjukvårdens hjälpförening äro fastställda.

Medlemmar och medlemsavgifter.
Lokalavdelningen skall bestå av minst 10 medlemmar. Varje medlem betalar en årsavgift av 3:- kronor. Till lokalavdelningen kan annan förening, som erkänner föreningens syften, kollektivt ansluta sina medlemmar. Ständig medlem kan vinna inträde i föreningen mot en engångsavgift av trettio (30:-) kronor.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Hemma i samlingarna har jag gymnasten William Thoressons autograf. Han deltog vid de Olympiska spelen 1952 i Helsingfors, där han vann guldmedalj. I Melbourne 1956 tog samme Thoresson silver. Autografen har en gång tillhört en bekant. Den skrevs på en bit papper den 10 januari 1957. Drygt tio år senare fick jag den som gåva. Och ser man på, här är den:




---------------------------------------------------------------------------
Bilden på William Thoresson har jag lånat från: www.sigbert.se

Leif Lidman har belönats för sitt engagemang när det gäller trivsel-
skapande insatser i Badhusparken.

¤ I många år förde Badhusparken en slumrande tillvaro. Men efter en kommunal uppfräschningsaktion och en entusiastisk arbetsinsats av Leif Lidman har det åter blivit liv i parken. För Leif Lidman började engagemanget i slutet av 80-talet genom att han tog över den servering som fanns i parken. Men ganska snabbt insåg Leif att det krävdes aktiviteter för att locka folk till serveringen. I dag handlar det bl a om loppmarknad.
    - Första gången hade vi fem bord, minns Leif som sedan kunnat glädja sig åt en härlig utveckling.
    - I fjol hade vi faktiskt över 100 bord i parken vid ett tillfälle och loppmarknaden är nu ett känt begrepp i både Norrbotten och Västerbotten.

Varje lördag under hela sommaren kommer folk för att sälja sina prylar. Helproffs blandas med amatörer. För att ge lite extra glans åt loppmarknaden har Leif Lidman bjudit in välkända antikvärderare som ofta synts i TV-rutan. Detta grepp har varit uppskattat.
    - Vi hoppas kunna fortsätta med kända antikvärderare även i sommar, säger Leif Lidman som belönades med titeln Årets Pitebo 1997 för att han väckt liv i parken.


Badhusparken i Piteå en grön oas där allting händer. Varje sommar
anordnas loppmarknad som blivit rejält uppskattat både bland Norr-
och Västerbottningar.

--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ SOMMARMAGASIN ¤ 1998

Det har i dagarna gått 26 år sedan det ofattbara statsministermordet. I lika många år har det utretts, diskuterats, lyfts på alla möjliga och omöjliga stenar, stötts och blötts, men ännu inget resultat. Var det då Christer Pettersson som utförde gärningen. Frågar någon mig så svarar jag NEJ! Absolut inte, han var helt enkelt inte i stånd at utföra en sådan gärning i det miserabla tillstånd han befann sig i under mordkvällen. Alltså, någon annan därute sitter än i dag inne med sanningen. Men vem är det då? Svar: en kommunisträdd person/personer som inte accepterade Olof Palmes kommande Sovjetbesök kanhända, och flirt med en korrumperad regim i öst. Det var inte denna enskilda handling som utlöste mordet, men jag vet att många, även inom poliskåren hyste fientliga känslor gentemot landets statsminister.

Idag är Hans Holmér avliden, så också Ebbe Carlsson, även förre justitieminster Sten Wickbom. Anna-Greta Lejon är fortfarande i livet, så även förre statsminister Ingvar Carlsson, undrar vad de vet som inte allmänheten fick veta? Jag vet också att Hans Holmér då och då avlade rapport inför Ingvar Carlsson. Jag vet även att Holmér på en av sina första presskonferenser efter mordet den 28 februari1986, sade saker som hans sedan förnekat att han sagt. Ett uttalande som naglat sig fast i min hjärna är detta: "När sanningen kommer fram, kommer Sverige att skakas i sina grundvalar".

Varför sa han så? Vad i hela friden menade karl´n? Vad fanns för dolt budskap i detta minst sagt kryptiska uttalande? Varför pekade Lisbeth Palme med bestämdhet ut fyllot Christer Pettersson? Ett vittne som gömt sig bakom en barack, blev vittne när mordet skedde. Han har bestämt förnekat att det var Christer Pettersson, eftersom han bott granne med honom, och påpekade att det absolut var stört omöjligt att det skulle vara så. Varför "nuddade" Pettersson vid ämnet flerfaldiga gånger, då han enligt Gert Fylking i privata samtal erkänt sin delaktighet? Som ni ser så fylls historien med idel frågetecken. Enligt Leif GW Persson så rör det sig om en mera strukturerad och sofistikerad typ av mördare. Inte ett "fyllo" som Leif GW uttryckt sig. Alltså inte Christer Pettersson. Varför? Det ordet kommer troligtvis att upprepas även nästkommande år, och åren därpå, och därpå... VARFÖR? VEM?

Roger Lindqvist



Massmedia har åren efter mordet frossat i tidningsartiklar. Som här
på Expressens förstasidor i oktober 2001. Men var ligger sanningen?
Jag är rädd att den är borta i detta fall. Begravt i en okänd grav.

-------------------------------------------------------------------------------------

Det var i månaden september 1983 som vi "sparkade" igång Transportcentralen på Furunäset. Manskapet som då fanns på plats var: Stig Åkerlund, chef, arbetsledare, började som skötare 1957. Göte Lindkvist 1:e vaktmästare, som började på sjukhuset omkring 1956. Göte Asplund, vaktmästare, som anställdes året efter kollegan Lindkvist. Olle Lindgren, vaktmästare, blev sedermera postvaktmästare, började 1966. Brage Lindgren, skötare/vaktmästare, började 1969 som skötare, men vars arbetsuppgifter sen kom att gälla utearbete då med patienter exempelvis lövkrattning om vårarna, m.m. Roger Lindqvist, vaktmästare/chaufför, började i augusti 1976 i sjukhusets Centralkök, övergick senare till vaktmästerisysslor och transporter. Harry Nilsson, vaktmästare/chaufför, kom till sjukhuset 1977. Sven Pettersson, vaktmästare/chaufför började 1978 som vikarie för mig under den militärtjänstgöring jag gjorde, även Gudrun Roslin vikarierade vid samma tillfälle, så till sist postvaktmästaren Elof Boström, som hade sitt postkontor belägen i sjukhusets entréhall. I Centralköket, där jag först började, fanns en köksvaktmästare. Två av dem, fast under olika perioder, var Per-Olof Åderman och Harry Löfgren. Den sistnämnde anslöt sig senare till vaktmästarstyrkan som fanns i E-paviljongens bottenplan, dvs där jag jobbade. Lite kort och gott om mitt gamla arbete. Men hörrni, det finns så mycket mer att förtälja, men det får bli en annan gång.

Så här lite kuriosa saker från Transportcentralen m.m.


En karta över sjukhusområdet. Nummer 125 visar E-paviljongen, där
fanns avdelningarna 46,47 och 48 inrymda. I fastighetens bottenplan
hade Vaktmästeri/Transportcentralen sina lokaler. Som nummer 138
finns en utedansbana utmärkt. Den låg granne med Centralförrådet, nr 106,
i en skogsdunge. Det var där som jag spelade upp till dans en sommardag
tillsammans med dragspelaren Herbert Westerlund och basisten Thomas
Grahn. Både Westerlund och Grahn jobbade i maskinverkstaden.


Ett block med Dagsverkslängder, som användes för att anteckna de
patienter som hjälpte till vid de jobb som man ansåg at de kunde utföra.
Jag tror att de fick 5 kronor per dag när de exempelvis hjälpte till med
utkörning av matlådor, som ibland utfördes med en VW-pickup, eller
när man klöv ved på vedbacken.



Piteå Lasarett döptes så småningom om till Piteå Älvdals Sjukhus.
Förkortat: "PÄS". Märk väl att Transportcentralen var placerad ute
på Furunäset. Varför man valde att sätta Piteå Älvdals Sjukhus istället,
berodde på att det kanske såg "bättre" ut i allmänhetens ögon, istället
för Furunäset. Alla, och då säger jag alla, associerade till mentalsjukhus
så fort Furunäset nämndes. Ändå hade vi vanliga åldersdementa patienter
på våra avdelningar, de mesta i alla fall. Men Furu var alltså ett mycket
laddat namn. Än i denna dag, faktiskt.


Reklamlappar som vi tryckte upp. I många år körde jag till Bodens
Centrallasarett nästan varje vecka. Det var patienter som skulle på
Datortomografi. Piteå Lasarett hade ännu ingen tillgång till en sådan
apparat just då. Boden var det närmaste. Om den var trasig i Boden,
åkte vi till Gällivare. Att åka de endast 8 milen enkel väg till Skellefteå
gick inte. Det berodde på att Västerbotten var ett annat landsting, och
kostnaden blev högre. Istället åkte vi som sagt de 30 milen enkel väg
till Gällivare.


Beställninglappar som låg på vårt skrivbord när avdelningarna ringde
för att beställa transporter. Observera att det här var en tid före mobil-
telefonernas intrång. För att nå oss, fanns i varje buss en kommunika-
tionsradio. Varje chaufför hade också en sk sökare i bröstfickan. Om den
gav ifrån sig en signal, var det bara att försöka så snabbt som möjligt ta
kontakt med Transporten på Furu.


Dessa ark var också ett klart måste att fylla i. Det rörde sig om alle-
handa uppgifter, klockslag för avhämtning, från och till osv.

-------------------------------------------------------------------------------
 

Norah - ni vet den där söta tjejen som till sommaren ska fylla fyra, bli storasyster och få en kanin, hon har ritat den här teckningen. Den föreställer...jaa, vad föreställer den, det får väl var och en försöka klura ut själv. Men är det inte nån marsmänniska i alla fall som hon knåpat ihop?



Teckning: NORAH LINDQVIST

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 13 mars 1954

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 14 mars 1968

Alla har vi ju varit små, det är en sak som är säker. På dessa bilder ses fem s.k. kändisbarn från året 1941. Några av dem kom att följa i sina föräldars fotspår. En av dem, vars far och farfar var stora kändisar, sa en gång i en intervju följande: - Jag var känd redan som spermie!". Vem som sa det, det får ni själva lista ut. Men för att ge en liten ledtråd så blev han senare en av vårt lands mest uppskattade skådespelare.


Hasse och Agneta Ekmans två pojkar, Krister, ett år i oktober, och
Gösta, fjorton månader äldre.



Edvin Adolphsons tre blonda ungar. Karl nio år, Olle sju år, Stina fyra
år.

------------------------------------------------------------------------------------
VECKOREVYNS JULNUMMER ¤ 1941

På China har Ernst Rolf dragit in med pomp och ståt. Det är något österländskt över det hela - med vackra dräkter och underbar färgprakt. Omori sisters äro ett par smidiga dansöser och Pickards Chinese Syncopaters, den värlsberömda kinesiska orkestern, som sedan julen 1928 varit den stora revyattraktionen i London, få varje kväll stormande applåder. Så ha vi ju Rolf själv, som vet hur man skall ta publikens hjärta, samt lilla söta Tutta Berntsen m. fl.


Rolfs kinesiska orkester.





¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

På Komediteatern roar Karl Gerhard "hela Stockholm" med sin fyndiga och elaka revy, där inte orden skrädas. Vi visa här några bilder från revyn.


Primadonnan Lili Ziedner som anförare av truppen "Tjockson Girls".


Karl Gerhard själv som kosackcharmör.


Medverkar gör också Karin Gardtman.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Karl Ewerts revy på Folkteatern har fått enbart ros. Den är både älskvärd, trevlig och verkligt rolig. Där finns ju också bland de uppträdande sådana "dragplåster" som Sigurd Wallén, Gustaf Lövås, Nita Hårleman, Maritta Marke, m. fl.


Det nummer som tycks stå sig hela sommaren på Cirkusrevyn är
Jackson Girls, som dansa med en rent häpnadsväckande precision.


Nita Hårleman.


Sigurd Wallén.

------------------------------------------------------------------------------------
VÅRT HEM ¤ 1929

Sveriges främsta idrottsmän genom tiderna har han kallats, Eddy Sixten Jernberg född den 6 februari 1929 i Lima, Dalarna. Vid OS i Innsbruck 1964 knep Jernberg guldmedaljerna på femmilen. Redan i Cortina 1956 visade Sixten Jernberg upp sitt hela professionella register genom att plocka hem guld på 50 km. OS i Squaw Valley 1960 bärgade Jernberg återigen guldet på distansen 30 km. För att återgå till Innsbruck, så var Jernberg med i det stafettlag som tog guld på 4 X 10 km. De övriga var Karl-Åke Asph, Janne Stefansson och Assar Rönnlund. I  Olympiaboken från 1964 har Sven "Plex" Pettersson fördjupat sig i vad som egentligen hände den där dagen den 5 februari 1964, när vår främsta skidlöpare Sixten Jernberg gav sig ut i skidspåret.

/Roger




TV-kommentatorn Sven "Plex" Pettersson i aktion i sin hytt vid OS i
Innsbruck 1964.

STÖRST BLAND DE STORA
5/2. Det här får nu handla om femmilen. Och om Sveriges störste skidlöpare. Klockan var 8.50 på morgonen när Sixten Jernberg stakade iväg med startnummer 41. Det snålblåste genom skidstadion, det var någon minusgrad och ett hårt fast spår, som skulle slita valla. Vi fick höra att Sixten hade swixat med en blandning av tö- och skarklister ovanpå grundvallan och det gled utmärkt när han efter den kilometerlånga rundan inne bland de morgonglesa publikleden tonades bort ur vår åsyn.

Loppet idag borde vara bortåt Sixtens sjuttiofemte femmil. Nu behövdes all till bud finnandes rutin. En minut före sig i spåret hade dalkarlen en dubbel olympisk mästare, Mäntyranta. Det måste ha känts oerhört lockande att snabbt forcera sig fram till dennes kölvatten. Men den funderingen fanns inte i den jernbergska hjärnan. Här gällde det att snabbt hitta sin egen melodi, ett tempo som kunde föra honom ända "hem" med krafter kvar.

Efter en mil kände Sixten suget från Mäntyranta. Långsamt och metodiskt segade sig jägaren fram mot sitt byte. Det blev ingen strid. Finländaren gav sig och Sixten forsade vidare i en rytm som kändes bättre och bättre. Efter halvannan mil stannade svensken och drack utan stress en bägare sockervatten. Då smet Mäntyranta förbi och satte fart. 15-20 sekunder senare tog Sixten upp jakten igen. Den varade fram till skidstadion och varvningen. Under den stora anslagstavlan i slutet av upploppet passerades finländaren för gott och Sixten stakade vidare.


Trekungamöte i OS-terrängen. Sixten Jernberg och förre boxnings-
världsmästaren Ingemar Johansson prövar krafterna med Jonny Nilsson
som domare.

Två konkurrenter hade ännu övertaget - finländaren Hämäläinen och Assar Rönnlund, som startade rätt tidigt i fältet och därför något oförtjänt kom i skuggan av man-mot-man-striden Mäntyranta-Jernberg. För Hämäläinen fanns det verklig anledning att känna oro. En seg, i inspirerade stunder särdeles svårslagen långdistansare, femmilsmästare i Squaw Valley och tremilsvärldsmästare i Lahtis 1958. Rapporterna från 35 km gav besked om att Rönnlund släppt Jernberg förbi sig i tid och att Sixten nu låg bara tjugo sekunder bak Hämäläinen. Sista akten kunde börja.

Ute i spåret blev Sixten bättre och bättre för varje kilometer. Han fick ett tacksamt svar från sin kropp när han ökade tempot, och av Martin Lundström fick han milen från mål veta att finländaren hade passerat på kroknande knän, båda var nu tämligen lika i tid. Sixten såg segerchansen sakta stiga upp, öste vidare med sjungande stavar och en våldsam vilja att komma framåt. Något ytterligare fick han inte veta om sin konkurrent förrän vid ungefär 46 km. Då nådde han plötsligt Hämäläinen - som startat tre minuter tidigare - i en uppförsbacke, finländaren snubblade fram som i en dimma, han var kollapsen nära. Sixten ropade inte ur spår, han sprang ut till vänster och förbi och tänkte väl en tanke för sig själv i den stunden. På sista milen förlorade Hämäläinen 9 minuter. Medan svensken stormade fram i segerrus i sitt livs sista olympiska femmil.

Den glädje man kände efter Sixtens seger låter sig inte beskrivas. Det var inte bara detta att vi nu fick vår första guldmedalj, det var något mera. Vi fick möjligheter att tacka Sixten för allt han gjort i spåret, hylla honom, den främste av alla under tre olympiska vinterspel, den störste någonsin. Femmilsloppet idag var hans första seger denna vinter, det enda han het siktat emot att vinna. När han drar sig tillbaka från storstriden blir det tomt, men låt oss besinna att efterträdarna är av ett virke som tål. Assar Rönnlund blev tvåa trots två skidbrott och utförde en bragd större än kanske någon fattar, Janne Stefansson blev fyra efter att ha förlorat uppmot 10 sekunder i ett fall halvkilometern från mål.

Han blev petad undan bronsplatsen med en marginal på 6,2 sekunder av finländaren Tiainen och därmed kunde man slutgiltigt notera att den sege, tystlåtne sälenpojken missat tre medaljplatser på lika många lopp med en sammanlagd tidsmarginal av 32 sekunder. Det var ett bistert öde i och för sig men vi kan ha klart för oss att nya chanser kommer för dom här pojkarna - och därmed också kanske segrar. Sixten blev kolossalt hyllad och givet var det. Mäntyranta kom med blommor och beundrande ord, ryssen Kusin med en miniatyrsputnik och glädjetårar till den idrottsman han likat mest av alla. Många tusen ord av tacksamhet och stolthet telegramvägen från Sverige till Seefeld och på natten klockan tolv drack man Sixten till för då randades 35-årsdagen för vår präktigaste idrottskille.

För övrigt innehöll onsdagen detta: rysk triumf på damernas fem kilometer, på nytt Bojaarskik, nu före det finska ässet Lehtonen, sexa Toini Gustafsson, svensk sjätteplats (Jonny Nilsson) i skridskons 5.000 meter, där norrmännen med teamet Kuppern, Moe, Maier totalinvaderade prispallen, svensk hockeyvinst över schweizarna med 12-0 i en match där Tumba-kedjan inspirerades till stordåd av Jernbergs injektioner i Seefeld.
    - Sixten e i alla fall killen, sa Tumba. Nu måste vi rycka opp oss, grabbar!


Sixten Jernberg, skidkungen från Cortina 1956 och Squaw Valley 1960,
som i Innsbruck framgångsrikt försvarade sin värdighet och gick upp
som världens hittills främste vinterolympier före skridskosuveränerna
Lidia Skoblokova, Ivar Ballangrud och Clas Thunberg. Här med guld-
medaljen från femmilen.

---------------------------------------------------------------------------------------
OLYMPIABOKEN ¤ 1964

Lennart Hyland ledde Stadionfesten med TV-matchen sommar - vinterolympier 19 september 1964. Han flankeras av t.v. SOMMARLAGET fr. v. Petrus Kastenman, Henry Eriksson, Olle Andersson, Gunnar Gren, Ivar Johansson, Gunnar Nordahl, William Thoresson, Ragnar Lundberg, Wille Grut och framför dem Inga Gentzel, Kristina Larsson, Gun Larking och Ann-Sofi Colling: samt VINTERLAGET "Mora-Nisse" Karlsson, Jonny Nilsson, Sven Tumba, Ivar Nilsson, Roland Stoltz, Assar Rönnlund, Lasse Björn, Britt Strandberg, Sigge Ericsson, Sonja Ruthström, Gunilla Jacobsson och Toini Gustafsson. Vinter vann.

------------------------------------------------------------------------------
OLYMPIABOKEN ¤ 1964

AKTUELLT FÖR MÄN ¤ Den 16 oktober 1962

Povel Ramel, för dagen iklädd blommig skjorta och randig kalott,
roar kungligt på Djurgårdsbrunn.

Sven Olsons trio spelar på Djurgårdsbrunns Wärdshus i Stockholm igen. Med sig har man pianisten P. Ramel, en hyfsad cocktailplinkare utrustad med en någorlunda röst. Han sjunger egna sånger med nonsensinnehåll. Karl´n måste av nån anledning vara populär för stora delar av publiken verkade ha roligt. Han har mössa på sig inomhus. Å andra sidan kan väl herr Ramel inte ha nån fastare förankring hos svenska folket för han har vad jag vet bara varit på Svensktoppen en gång.

(Ovanstående är att betrakta som en ren hämd, ty nämnde herr R sjunger i en sång att: "I Hänt i Veckan står det inget". Om inte annat står det nu det här.) Povel Ramel är alltså tillbaka till Kungliga Djurgården. "Babysoiré" kallar han sin underhållning. Världens största barn i så fall för på premiären flödade Povels sångglädje i två timmar. Djurgårdsbrunn har sen senast fått en nybyggd veranda och där ute kan man följa händelserna via intern TV. Efter ett tag finner man sig applåderande en TV-ruta. Det går bra det också.


Kronprinsen tillhörde premiärgästerna.


Sture Åkerberg, P. Ramel och Sven Olsson.

---------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 26 november 1971

HÄNT I VECKAN ¤ Den 21 juli 1977

Namnet Erland Josephson förknippar jag med professionalism, kunnighet, intelligens och briljans. ERLAND JOSEPHSON har gått ur tiden, 88 år gammal. Någon övrig presentation behövs ej, det räcker kort och gott med det som redan sagts. Men som i många andra fall, då stora konstnärer - i det här fallet Erland Josephson - gått in i det eviga, så får vi knäppa våra händer och tacka Gud för att så mycket av hans konstnärliga historia dokumenterats i både film och böcker. Fru Thalia har än en gång kallat hem en av de sina. Men den gode Erland är i gott sällskap, nu när han kommit till sin himmel, för där väntar: Margaretha Krook, Ernst-Hugo Järegård, Ingmar Bergman, Inga Tidblad, Lars Hanson, Alf Sjöberg, Stig Järrel, Bengt Ekeroth, Lars Ekborg för att nu nämna några.


Erland Josephson (1923-2012).

------------------------------------------------------------------
Bild: www.sr.se

Den 26 juni 1959 i Yankee Stadium, New York, skrev en ung göteborgare in sig i boxningshistoren. Det var då som Ingemar Johansson blev ny tungviktsmästare när han ställdes mot den regerande mästaren Floyd Patterson. Ingemar Johansson (1932-2009) och Floyd Pattersson (1935-2006) togs till våra svenska foklhjärtan. Pattersson nära nog adopterades av det svenska folket när han kom hit på besök och uppträdde med Ingo i Hylands hörna. Varje gång man anordnar omröstning om Sveriges främsta idrottsman genom alla tider, så har Ingemar Johansson en given topplacering. Arbetargrabben från Götet gjorde det nästan omöjliga, han erövrade tungviktmästarkronan mot nästan alla odds. Imponerande!

--------------------------------------------------------------------------------------

Tja, Danny & Lisa vidare till final. Men inte blev jag övertygad, absolut icke. Lisa Miskovsky och Danny Saucedo två kvittrande sångfåglar på vår svenska melodifestivalsscen. Trots deras respektive helgjutna insatser så klappar mitt hjärta inte ett dugg fortare snarare tvärtom. Jag saknar intimiteten som numera är helt bortblåst. På måndag ringer jag Benny Andersson och ber honom snällt att snickra ihop en eller två bidrag till nästa års festival. Joo, sen så slår jag Tommy Körberg en signal, (hoppas  att han inte blir alltför vresig) efteråt letar jag igen Helen Sjöholms telefonnummer i katalogen. Japp, då var det klart! Drömteamet är fixat! Bara slå sig till ro, lägga fötterna på bordsskivan och anta det där fåniga leendet, och vänta, vänta, vänta...

Ja, vad ska man tro och tycka? Allvarligt talat så vet jag inte. Ännu har jag inte erfarit någon Aha-upplevelse i fråga om låt och artist som slagit knockout på mig. Antingen håller gubben Lindqvist på att bli gammal och alltför konservativ, men det är inte som förr. Vågar man säga så? Inte så att jag vill ha Lasse Lönndahl framme vid sångmikrofonen eller Lill-Babs, men ibland slår det mig att nåt fattas. Jaha, får väl ta mig en ny kopp kaffe, så kanske jag tänker lite klarare. Go´afton!

Dagen har bjudit på ett fint väder. I morse när jag tittade ut så låg ett snötäcke över omgivningen. David kom med traktorn så småningom och tog bort det hela. Annars har dagen varit lugn. Nu längtar jag efter vår och soliga dagar, och trots att vi ännu måste utstå en del snö och elände, så lurar ändå de varma vårdagarna därbakom hörnet någonstans.

Alla har vi någon gång under livet kliat oss förvånat i huvudet och frågat med förvånad min varför, när en person utan anledning gått till oförklarligt anfall. En vanlig vardagssituation, kan plötsligt bli en allvarlig krigsförklaring. I dessa fall kan personen ifråga uppfattas som opolerad och i djup obalans när  okvädningsorden strömmar emot oss. "Anfallet" kommer i regel som en blixt från en klar himmel. Och när vi sedan går slokörade därifrån vet vi inte vad vi skall tro. Analyserar man detta exempel lite väl djupare, så kan man faktiskt hitta en logisk förklaring. Bakgrunden är ganska så säkert inte ditt fel. "Felet" kan istället sitta långt därinne i motparterns inre själsliga vrår. Exemplet som jag här beskriver kan vara en form av "projektion". I det utmärkta internet-uppslagsverket Wikipedia står följande att läsa i ämnet:

"Projektion, en form som används inom psykologin för att beskriva hur en person som inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter tillskriver andra personer dessa egenskaper för att försvara sin självbild. Enligt Sigmund Freud är detta en psykologisk försvarsmekanism, som verkar för att förmildra ens egna oönskade tankar, värden etc."

Så nästa gång ni råkar ut för en person som bemöter er på ett osamakligt svavelosande provocerande sätt, så kan detta vara förklaringen. Nästa gång någon förklarar er krig kan förklaringen vara att personen ifråga inte alls mår bra. Men håll med om att situationen kan upplevas med stort obehag. En krigsförklaring av det här sättet alstar så mycken negativ energi, som i annat fall kunnat användas på ett betydligt positivare sätt som gagnar oss som människor. Om man som människa klagar på allt och alla, kanske man helt enkelt ser världen på fel sätt.

/Roger Lindqvist.



Psykoanalysens fader, SIGMUND FREUD (1856-1939).

--------------------------------------------------------------
Bild: www.metrobloggen.se

Goda trogna vänner "rensar" man inte bort ut ur sitt liv,
som vore det skräp, dom gör man allt för att behålla.
Det är vännerna som ibland fungerar som en bro över
mörka vatten.

Roger Lindqvist



Goda trogna vänner, som en bro över mörka vatten.

---------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.svamplust.blogg.se

Bilder från dansbandsgalan i Piteå FH den 27 mars 2010 med Kjell-Bertils orkester. Bildmaterialet är hämtat ur den DVD som filmats och redigerats av Lennart "Lelle" Fällström.


Thomas Åström - sång, piano, sax


Robert Öberg - sång, gitarr, kapellmästare


Kjell Andersson - sång, bas


Roger Lindqvist - trummor

Medverkade gjorde även Tomas Eriksson på keyboard.

...på kajen i Liverpool!

Nej tack, inget pensionärshem för min del. Jag trivs i min ensamhet i
skogen. Så länge jag får vara frisk stannar jag. Och än har jag aldrig
behövt uppsöka sjukhus - mina 73 år till trots.


I dag den 11 februari fyller August Nilsson i Muskus utanför Vistträsk 73 år. Födelsedagen passerar med all säkerhet utan ståhej och väsen kring sin person. "Kapar-August", sm han allmänt kallas, är inte precis lagd åt det hållet. Han har valt att leva sitt liv i ensamhet. Glitter och grannlåt överlåter han åt andra. Själv är han en enkel person som valt att gå sina egna vägar. Han trivs bäst så.

I dag, liksom alla andra dagar, tar han säkert sin cykel och gör den vanliga färden in till samhället för sina små inköp och för att hämta posten till sina grannar. Han känner till färdvägen vid det här laget. I snart 26 år har han gjort samma tur - i alla väder, sol regn som kyla. Sedan tillbaka till sin lilla stuga i skogen. Till ensamheten, de högväxta furorna och så förstås till husdjuren. Just nu bestående av tre katter och hunden Hej, nio år av obestämd ras.


¤ DJURVÄN
Kapar-August är djurvän som få och en erkänd djurkännare. I den egenskapen har han räddat åtskilliga liv till världen. När det krånglat till sig för någon kalvsjuk ko har man kallat på August. Och i regel har han klarat upp biffen.
    - Man skall vara snäll med djur, säger han.
August tillhör inte de talträngdas skara. Han vill inte så gärna tala om sitt liv men så småningom kryper det fram att han är född i Lillkorsträsk i ett mycket fattigt hem. Vid sex års ålder auktionerades han ut och efter bara ett år gick han på nytt under klubban. Sitt levebröd har han förtjänat som dräng hos olika bönder runt om i bygden.


August Nilsson, 73 år i dag, trivs i sin lilla stuga i ensamheten. Och
riktigt ensam är han förstås inte. Hunden Hej och tre katter ger sällskap.

Namnet Kapar-August har han fått av en liten bisyssla. Under massor av år drog han runt med sina lilla transportabla vedkap och kapade upp vinterbehovet av ved hos folk i grannskapet.
    - Men det är inte mycket bevänt med vedkapningen nu för tiden, säger han. Allt folk har ju satt in oljeeldning...

¤ INGEN LYX
Kapar-August reder sig gott ändå. Han har ju folkpensionen och hans levnadsvanor är inte dyrbara. Hans lilla stuga saknar allt vad moderniteter heter. Elektricitet, vatten, avlopp är lyx som August aldrig haft en tanke på att skaffa sig. Ändå stryker en el-ledning förbi ena husknuten.
    - Sån´t för bara med sig en massa kostnader, menar August.
Myndigheterna har utdömt hans bostad. Han har också blivit erbjuden lägenhet i något pensionärshem. Men på det örat vill inte August höra.
    - Jag är van att klara mig själv. Jag trivs med min stuga, skogen och ensamheten, och tänker stanna kvar så länge jag klarar mig.

Hans hus består bara av två rum. Ett kök med en vedspis en soffa och ett bord och ett pyttelitet sovrum, som han byggt till, där det bara finns plats för en säng. På köksbordet sitter ett skruvstäd och ovanför dinglar två fotogenlyktor. En transistorradio är det enda som bryter av i inredningen.


I skenet av fotogenlyktorna läser Kapar-August sina tidningar. El-ström
tycker han är onödig lyx. Ändå stryker el-ledningarna förbi utanför
husknuten.


Vedspisen sköter uppvärmningen i de två pyttesmå rummen som
utgör Kapar-Augusts bostad.

¤ SAMLARE
Vedspisen är enda värmekällan men det känns varmt och skönt. Utanför står vedtravarna uppstaplade mot väggen. En bit längre bort utedasset och ett uthus som går under namnet smedjan. Där har han under årens lopp samlat massor med saker. Grannarna brukar dyka upp när de saknar någonting och i regel kan August stå till tjänst. Större krav på sin bostad än den här har inte Kapar-August - sen får myndigheterna tycka vad de vill. Frivilligt lämnar han inte sin lilla stuga i skogen. Trots att hans sociala standard faller långt utanför de ramar som finns uppsatta i dagens välfärdssamhälle vill han inte byta med någon. Och han klagar aldrig. Han har också haft förmågan att äga en god hälsa under alla sina år. Han har t ex aldrig legat på sjukhus.
    - Visst har det hänt att jag varit krasslig, men det har jag kurerat själv, säger han.
Sedan oljan gjort slut på hans lilla extraknäck finns det gott om fritid. Då söker han gärna fram sina fiskegrejer. Förr i tiden blev det också en och annan jakttur.
    - Men det är så krångligt med papper numera, säger han med glimten i ögat.

-------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 11 februari 1971

SVARTUDDEN - där man dansade och roade sig


Anne Bäckström, 91 år, Piteå, visare här upp en målning av Eric Eng-
strand, Piteå som visar "Pitholmia" en tvåvåningsbyggnad. Den upp-
fördes 1938 och möjliggjorde året-runt-verksamhet på Svartudden.
Byggnaden brann ned 1954.

POPULÄR FESTPLATS. - Fy sjutton vad vi fick arbeta, men vi hade roligt.
Det säger 91-åriga Anna Bäckström, Piteå, som tillsammans med framlidne maken Sven, satte igång nöjesplatsen Svartudden. Från mitten av 1930-talet och fram till början av 1950-talet dansades och fröjdades det som aldrig förr. Den tidens stora stjärnor och orkestrar gästade platsen för att uppträda på scenerna.

1934 slog Bäckströms till och förvärvade Svartuddenområdet av skohandlare Erik Bergström i Piteå, som där hade en sommarstuga. Sedan byggdes två dansbanor, en för gammal och en för modern dans. 1938 kom "Pitholmia" till, en tvåvåningsbyggnad där det dansades upptill och serverades nertill. Bygget "Pitholmia" möjliggjorde också verksamhet året runt, med olika aktiviteter.
    - Vi startade med två tomma händer och fick bygga upp allt från början, allt efter råd och lägenhet berättar Anna Bäckström. Men vi var fyllda av entusiasm och goda idéer, poängterar hon.

Viktig institution
Maken Sven, under sin yrkesverksamma tid bokhållare och sedan revisor, var intresserad av breda insatser. Han engagerade många av den tidens kända artister och orkestrar till Svartudden och skapade ett rykte som nådde långväga omkring. Och arrangemangen drog mycket folk. Svartudden utvecklades som en viktig institution och som snart blev ett begrepp för inte bara Piteåborna. Det är många som ännu har minnen från den tiden. Hur de, innan det blev en permanent väg, tog sig till festplatsen antingen via en spång från Strömlidahållet över sanka marker eller med turbåt från Kurirkajen för att där bland annat uppleva långa sommarnätter. Turbåtarna Arne och Örnen avgick från Kurirkajen. Örnen tog 40 öre för en tur och returresa och 25 öre för en enkel resa.
    - När "Pitholmia" färdigställdes hade vi dans kontinuerligt. I bland fyra dagar i veckan. Lokalerna hyrdes också ut för bröllop och högtidsdagar. Vintertid ordnades med skid- och sparktävlingar och sommartid simtävlingar, berättar Anna Bäckström.


En av de första annonserna för Svartudden, när man 1934 bjöd in
till en äkta nordisk midsommarvaka.

Hemtillverkad glass
Sommartid hade makarna Bäckström även ordnat med utomhusservering för bad- och campinggäster som sökte sig till området.
    - Under sommaren serverades gästerna på bricka nere vid stranden och vi fick verkligen springa fram och tillbaka. Till en början hade vi inga utbyggda bekvämligheter. Där fanns inga diskmaskiner eller elspisar.
Färskvattnet transporterades med båt från Piteå till Svartudden.
    - Den nödvändiga belysningen, framför allt under höstkvällarnas arrangemang, sköttes med hjälp av fotogen- och karbidlampor. Senare, innan elledningar blev framdragna, kostade vi på en motor som alstrade energi för elektricitet.

Det borrades också efter vatten. Sommartid serverades glass, som Bäckströms själva tillverkade.
    - Isen sågades vintertid i Norra stadsfjärden och förvarades sedan i källare, under ett spåntäcke, för sommarens aktiviteter.
Makarna Bäckström stod för huvudansvaret av de olika arrangemangen fram till 1942. Anläggningen hyrdes därefter ut till olika arrangörer. Verksamheten pågick sedan året runt fram till 1954, då anläggningen av okänd anledning brann ned. Samma år som Svartudden etablerades startade makarna Bäckström även Strömnässtugan, en kiosk på Strömnäsområdet.


Sommarserveringen lockade många personer, som dagtid ägnade
sig åt bad och på kvällarna dansade.

Många storheter
    - Jag minns så väl att första dagskassan i Strömnässtugan var åtta kronor, säger Anna Bäckström och skrattar gott över de gångna, men ack så slitsamma, tiderna.
Något år efter branden tog målaren John Öberg, Piteå vid. Han hade där servering och camping. Yngve Skarin hann även han en tid residera på platsen med aktiviteter, innan stället definitivt lades ner. Marken blev tvångsinlöst av kommunen och makarna Bäckström fick avträda platsen för ett villaområde.

Bland de storheter som gästade Svartudden hörde bland annat Thor Modéen, Lille Bror Söderlund och Ulla Billquist.
    - Ulla Billquist, som kom med båt, hade inte riktigt uppfattat att hon skulle kliva iland vid Svartudden. Hon trodde nog det var en hållplats för vidare färd. Billquist kom med båten tillbaka till Kurirkajen. Där uppmärksammades hon på att hon missat att stiga av och fick därför göra resan ytterligare en gång, berättar Anna Bäckström.

Uppträdde på Svartudden gjorde även The Harmony Kings, Harry Brandelius, John Botvid, Katie Rolfsen, Karl Gerhard, Sven-Olof Sandberg, Karin Juel, Stig Järrel, Sune Waldimir, Miff Göring för att nämna några i raden. Dessutom ordnades vid något tillfälle operettparad. Till detta skall läggas ett otaligt antal orkestrar, vid ett tillfälle tre orkestrar med 18 man, som lockade Piteborna i stora skaror upp på dansbanorna.


1938 bjöds det upp till vad man kallade suveränt midsommarprogram
med fenomenala mystiker, "negersångare" direkt från USA och för
första gången i Europa. Det påpekades dessutom att det fanns en
kraftig högtalaranläggning och att de heltäckta terasserna rymde 1 000
gäster.


Karl-Gerhard uppträdde på Svartudden 1939 med två föreställningar samma dag. Samma år hade han tilldelats hederslegionen i Paris. Malmbergssonen Stig Järrel hörde också till de artister som Sven Bäckström engagerade till ett av sommarengagemangen.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 10 februari 2006

Hittade den här blanketten i en pärm. Det gäller en undersökning gjord på Företagshälsovården vid Furunäsets sjukhus. Den som utfärdade det var dr. Zelmanovitz, far till Charles Zelmanovitz som försvann spårlöst i december 1976. Efter 17 år upptäcktes kroppen inte så långt från föräldrahemmet. Thomas Quick erkände att han mördat Charles. Det blev t.o.m. rättegång vid Piteå Domstol. Inför rättegången mötte jag honom på Sjukhemmet i Öjebyn. Rättegångsdagen parkerade en av fångvårdsanstaltens bussar framför en av de avdelningar som fanns på Sjukhemmet, och där Quick spenderat natten. Så småningom tog Quick tillbaka sitt erkännande. Enligt samstämmiga expertuttlåtanden så frös Charles ihjäl.


J. R. Lindqvist har enligt dr. Zelmanovitz förklarats frisk efter den
undersökning som gjorts.

Inga-Maj Bergström, Piteå, håller ut.

Minns du det gamla mysiga hamnfiken? De, där hamnjobbare och andra slank in för en kopp fika och en pratstund. Numera är de flesta borta, men ett och annat lever kvar. Hamnkiosken/Kaféet vid Västergatan i Piteå t. ex. ett gemytligt fik som behållit den gamla atmosfären med vedkamin, träbänkar, ådrad målning på väggarna och hemkokt kaffe.

En händelse förde oss dit: Natten mot onsdagen fick man nämligen påhälsning av "gäster" som inte var ute efter en kopp kaffe. I stället var det tjuvar som var i farten. Ett 50-tal cigarettlimpor och en del annat stal de sedan de krossat en ruta och klättrat in. Det var för att höra oss för om inbrottet som vi besökte den gamla serveringen. För den som inte känner till stället kan det vara svårt att hitta, inrymt i ett litet grönt trähus utan skyltar eller annan påkostad exteriör.

Inga-Maj Bergström driver hamnkiosken sedan 20 år tillbaka. Dessförinnan hennes mor, Mimmi, men ännu längre tillbaka har den funnits till.
    - Förr i tiden fanns det flera kiosker och kaféer här längs hamnen. Det var rusch och liv här då. Ibland hade vi 20-30 "gubbar" som fikade, berättar Inga-Maj. Numera är lossning och lastning av fartyg i Pitehamnen en epok som i det närmaste är slut. Bara cementbåtar är det som sporadiskt angör den nedslitna hamnen som nu fylls igen för timmerledens sträckning.

Vilka är det då som är era kunder sen hamnen lagt ner?
    - Det är framförallt chaufförerna på lastbilar, långtradare som är tidigt i farten. Men också andra kunder har vi.
Fem på morgonen öppnar Inga-Maj kiosken/Kaféet och håller öppet till halv fyra. Kaffe, inte bryggt utan kokt i en stor panna, the och smörgåsar, cigaretter och lite annat, är det som man får. Inredningen är enkel och gammeldags. Långbänkar av trä, en soffa och några bord. Väggarna har s.k. ådrad målning och i köksdelen står en järnspis. Näfveqvarn no 26, som också är fullt brukbar ifall strömmen skulle försvina. En rejäl vedkamin finns också som ger skön värme och kompletterar el-elementen.
    - Vi har inte velat ändra så mycket utan behållit den gamla enkla stilen. Huvudsaken att det är varmt och det i övrigt fungerar, tycker Inga-Maj, som inte har några planer på att avveckla.
    - Nej, jag har mina kunder och så länge jag kan ska jag fortsätta.
Vi får hoppas det blir länge till. Inga-Majs kiosk/Kafé är en glimt av en svunnen kaféepok, värd att slå vakt om.


Här har interiören behållits i sin forna form. Träbänkar, de gamla enkla
borden och stolarna, den ådrade väggmålningen - skapar en fin
gammal atmosfär.


Vedkaminen ger skön värme i det lilla gemytliga
kaféet.

--------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Fredagen den 3 februari 1978


PS. På Inga-Majs Kiosk/Kafé brukade jag dricka mitt 9-kaffe då
jag jobbade på SJ 1976.
/Roger

Jag vill börja med att säga att jag inte är så värst insatt i ämnet. Men vad jag hört så finns ett förslag på att man istället för det brukliga "Hon & han" skall säga hen. Det är mera könsneutralt, lär någon förståsigpåare sagt. Vilket trams! Pojkar/män = pojkar och män. Flickor/kvinnor = flickor och kvinnor. Precis som det är menat. Eller kanske det blir instiftat någon sorts lag som säger att pojkar måste börja klä sig i flickläder och vice versa. Hen, låt det för Guds skull stanna i endast en tanke.

Fettisdagsdans på Perudden i Svensbyn i februari 1975. Jag och en kompis åkte dit, mest för att lyssna in kvällens dansband: YNGVE FORSSÉLLS från Skellefteå. Vi satt med en kopp kaffe inte långt från scenen, jag och Uffe. Och medan kapellmästaren presenterade låtarna, och gitarristen Göran Wilén stampade in, så spändes våra öron för att ta in så mycket som möjligt. En av låtarna minns jag klart och tydligt, och jag minns också Yngve Forssélls presentation: "Nu kommer en låt som spelas rätt så mycket i Melodiradion. Varsågoda: Gamla vänner från förr". Trumslagaren Sven-Erik Johansson hade precis som mig genomskinliga trummor. Men en sak skiljde oss, mina hette Ludwig, hans hette Zickos. Ni ser här bevis på min otroliga nördhet, men jag rår inte för det. Liz Lundberg stod som vanligt vid sångmicken, Göran Wilén och Kenth Larsson både sjöng och körade. Anki Hedmark hade sagt farväl av bandet 1973 strax efter succén med "Farfar". Minnet av kvällen blev ett orkesterkort som låg vid scenkanten. Detta kort kommer här:


Fettisdagsdans på Perudden 1975. Jag och en kompis åkte dit. Mest
för att lyssna på Yngves från Skellefteå.

"Att leva tillsammans" var en konferens som hölls på Nordkalotthotellet i Luleå 1991. Mitt i det seriösa och allvarliga "föreläste" stå-upp-komikern och "pitbon" Ronny Eriksson. Hans funderingar spände över ämnen från "För eller emot kärleken?" till om vi ska gå med i EG eller inte. Det återkommande försvaret för den norrbottniska pessimismen rev ner många skratt.


Ronny Eriksson berättade hur det gick när han hamnade i samma
liggvagn som "riksbögen" Jonas Gardell.

------------------------------------------------------------------------------------------
LANDSTINGSTIDNINGEN ¤ 1991

På vår vinda ligger bl a mina gamla ritblock. Tittar man i dem så består de i en orgie av tecknade gubbar. Min mosters man, Harry, var en duktig konstnär. Han målade inte enbart tavlor han ritade gubbar precis som jag. Våren 1969 kom Harry och min moster Anny på besök, och som vanligt satt jag vid köksbordet och ritade. Harry kunde inte hålla fingarna i styr, så han satte även han igång att rita. Resultatet blev ett ark där vi blandade våra gubbar tillsammans. Teckningarna gjordes den 13 april 1969.


Harrys och mina gubbar. Födda vid vårt köksbord i april -69.

NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Onsdagen den 11 september 1957

Bröderna Lundgrens Lastbilsåkeri, från året 1960 före samman-
slagningen med Piteå Åkeri AB. På bilden ses bröderna Arvid och
Einar Lundgren.


Samma vy idag, tisdagen den 21 februari 2012.


Gatumotiv Hortlaxvägen, i förgrunden Lundmans affär och gamla
mejeriet i bakgrunden. Hortlax mejeriförening bildades 1914. Mejeriet
lades ned 1940, när det nya mejeriet i Piteå togs i bruk.


Gatumotiv, Hortlaxvägen tisdagen den 21 februari 2012.


På denna plats stod mellan 1914-1940 mejeriet i Hortlax. 1946 köpte
kommunalkamrer Helmer Viklund fastigheten och renoverade den så,
att den blev passande för sitt ändamål med lägenheter och lokaler för
posten. 1982 flyttade posten till andra lokaler i byn.

-----------------------------------------------------------------------------------------
Källa: Generalpoststyrelsen bystämmans protokoll & Hortlax vår bygd.

Påskhelgen 1995 var vi inbokade på två spelningar i Arjeplog. Jäckvik och Hotell Silverhatten. Den lediga tiden fördrev vi genom ett besök på Silvermuséet som dr Einar Wallquist en gång lade grunden till. Det blev även ett fika på Forslunds Café tillsammans med spelkompisarna. Ensam på mitt hotellrum skrev jag ner några rader om vad vi gjort och skulle göra. Vädret var toppen, ca 10-11 grader. Ett perfekt påskväder alltså. Väl inne på rummet roade jag mig med att kika på Eurosport på televisionen. Låg i min säng och slappade. På den här tiden var jag inte så bortskämd vad gällde antal TV-kanaler, så jag paasde med andra ord på att ta för mig. Man visade boxning på TV:n en sport som jag sannerligen inte var van vid på våra egna kanaler därhemma. I Jäckvik hade jag en egen hejarklack under kvällen. Jag blev flitigt uppvaktad hela kvällen av ett gäng entusiaster.

¤ Hej Helmer, skojhälsade en gammal barndomsvän, Arne Jonsson
när han träffade Gunnar Svensson, alias Helmer Bryd. De bodde i
samma kvarter under barnaåren.

Gunnar Svensson besökte sin gamla hemstad Boden när påskfirandet började inledas så smått.
Gunnar Svensson??
Ja, säg Helmer Bryd då.
    - Folk ser mig bara som Helmer med hatten och rocken, ler Gunnar. Det tycker jag är roligt. Men i jazzkretsar är jag fortfarande Gunnar Svensson.

Nu är det inte direkt jazzmusiken som lockat upp Gunnar till norr. Han har varit på en liten turné med ett Taube-program på tio platser i länet. Han berättar om sina möten med Evert Taube som han träffat mycket, när han spelar "Änglamark" av Taube brukar publiken sjunga med.
    - Däremot sjunger jag inte Taube, berättar Gunnar, det får bli helmerlåtar jag sjunger.

I Boden hann Gunnar först med ett uppträdande i Björksalen på onsdagskvällen. Skärtorsdagen besökte han långvården vid Centrallasarettet och spelade för de äldre som vårdas där. Det blev inte så mycket jazz utan mer välkända låtar han lockade ur pianot.
    - Ett trevligt jobb och det känns fint att vara i Boden igen. Innerst inne är jag bodensare, förklarar Gunnar. Jag känner igen mig överallt, på något sätt ser jag inte de nya byggnaderna utan minns staden som den såg ut förut.

Gunnar föddes på Sandenområdet i kvarteret Gamen och var förbi sitt gamla barndomshus under bodenvisiten. Och gissa vem han träffade under bodenbesöket? Jo, en barndomskompis från kvarteret, Arne Jonsson, Boden.
    - Hej Helmer, hälsade Arne Jonsson med glimten i ögat.
De båda minns varandra väl och pratade en lång stund kring minnesbilder från flydda tider innan de skiljdes.


¤ - Det är roligt att återse Boden, jag känner mig som bodensare,
säger Gunnar Svensson och blickar ut över den forna hemstaden.

¤ Mosebacke monarki
Gunnar Svensson tog sina första pianolektioner som femåring. Musiken följde med vid flytten från Boden 1933 till Skellefteå och senare Umeå. Sedan kom musik för hela slanten, då Gunnar fick jobb som yrkespianist i Malmö 1939.
    - Sedan har det rullat på och det har varit fantastiska år, säger Gunnar. Jag har haft så mycket skoj, tänk bara 14 år på Nalen och 20 år med Hasse å Tage. Ett enormt privilegium. Att Tage gått bort har lämnat ett fruktansvärt tomrum.

Det var i Mosebacke monarki, i TV 1968, som figuren Helmer Bryd föddes, spelade på Hilmers konditori och Helmer Bryd and his eminent five quartet, gick in i svenska folkets hjärtan.
    - Det var Hasse och Tage som lurade mig att börja sjunga, de kunde få en till allt, menar Gunnar. Då var jag egentligen blyg och ville inte så mycket synas på scenen, men Hasse och Tage lurade fram mig på olika sätt och det är jag glad för.

Det finns ännu många tillfällen då Gunnar får plocka fram hatt och rock och gestalta Helmer Bryd, ibland vid vanliga jazzspelningar.
    - Det går fint, vi spelar rätt lika Helmer och jag...
Hela Helmer Bryd-gänget är en samling veteraner kan man säga, trumslagaren Folke Erbro har fyllt 80, Gunnar är 68, gitarrspelande Staffan Broms är 70. Folke Eng på bas 73 och lillgrabben Leppe Sundevall på trumpet är 60.
    - Men vi är i fin form i gänget och vi är ut då och då ihop, vi ska bland annat på en visfestival i Tjörn i sommar, berättar Gunnar som mellan jazzspelningar och taubeberättelser sysslar mycket med att komponera musik, inte minst filmmusik.

-------------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Lördagen den 18 april 1987


FAKTA-------------------------------------------------------------------------

Gunnar Svensson föddes den 3 februari 1920 i Boden. Han avled den
18 augusti 1995 i i Sundbyberg i Stockholm.
Gunnar Svensson är morfar till underhållaren David Hellenius.

--------------------------------------------------------------------------------

Kolbjörn är känd efter hela Norrlandskusten men har tjänat ut som
timmerbogserare. Nu är båten blickfång i Norra hamnen i Luleå. Thomas
Wirén (infälld) planerar att använda Kolbjörn till flytande servering.

Ingen bogserbåt har släpat så mycket timmer längs Norrlandskusten som Kolbjörn. Och skeppsredare Thomas Wirén i Piteå säger:
    - Det finns dom som påstår att det spökar ombord...

Kolbjörn är en färgklick på vattnet utanför Norra hamnen i Luleå. Med orangemålat skrov och skorsten i samma kulör. Piteårederiet Wiréns färger. Wiréns har lånat ut Kolbjörn till en sjöfartsutställning i ett av magasinen i Norra hamnen. Hit kom Kolbjörn själv bogserad - maskineriet är nämligen bortplockat sedan flera år.

¤ 70-årig trotjänare
Skeppsredare Thomas Wirén tycker att det är roligt att Kolbjörn kan glädja turister och invånare i Sommar-Luleå.
    - Kolbjörn byggdes 1917. Namnet fick bogseraren efter en skogschef, Kolbjörn Sönsteby, i dåvarande Kramfors AB som först ägde båten. Då drevs den med ångmaskin.
    - Kolbjörn var en jätte för sin tid, var byggd både för bogsering och isbrytning. Den bröt bl a is i Ångermanälven i många år.
På 30-talet gick Kramfors AB upp i SCA. Och Kolbjörn släpade timmer längs Norrlandskusten.
    - 1957 byggdes Kolbjörn om för en miljon kr som var mycket pengar på den tiden. Då ersattes ångmaskinen av en dieselmotor på 2 000 hästkrafter.

¤ Maskinhaveri 1984
Den 31,5 m långa, 250 ton tunga bogseraren såldes 1969 till Wiréns i Piteå. Fortsatte att släpa timmer för Mo & Domsjö, och som isbrytare. Den ursprungligen svartmålade Kolbjörn fick också sin nuvarande orangefärgade dräkt när Wiréns tagit över. Till 1984 var trotjänaren igång.
    - Då rände Kolbjörn in i en packisvall och fick ett vevaxelbrott. Det skulle bli för dyrt att laga, säger Thomas Wirén.
    - Först tänkte vi skrota båten men kom på bättre tankar. Sedan vi plockat ur maskineriet har vi inrett skrovet med nio enkelhytter m m.
    - Det går nu att använda Kolbjörn som flytande hotell och servering. Men ännu har planerna inte tagit fast form.

¤ Enorma släp
Wirén framhåller att Kolbjörn representerar en virkesepok:
    - Ingen bogserbåt har släpat så mycket timmer längs Norrlandskusten. Varje släp kunde omfatta 720 000 stockar, dvs lika mycket som 600 lastbilar med dubbelsläp. Ännu i början av 70-talet fanns 18 timmerbogserare efter Norrlandskusten. Sedan har biltransporterna undan för undan tagit över. Idag finns bara tre rederier med timmerbogsering längs Norrlandskusten - utom Wiréns är det Kalix sjötjänst och Wiberghs i Husum.

¤ Spökande skeppare?
Flera skeppare har styrt Kolbjörn. En av de mest legendariska hette Saltin. Wirén berättar:
    - Saltin var den skeppare som tjänsgjorde längsta tiden i Kolbjörn. Det sägs att han går igen.
    - Grabbar som jobbat på Kolbjörn har berättat de från styrhytten hört dörrar som slagit igen på oförklarligt sätt. De har bara haft en förklaring - att den gamle skepparen spökar.
    - Själv har jag varken hört eller sett honom...
Kolbjörn ligger i Luleå hela juli i samband med sjöfartsutställningen som ordnats av Luleå hembygdsförening och deltagarna i Vuxenskolans studiecirkel "Gamla båtar i Luleå".

----------------------------------------------------------------------------
NSD ¤ Den 7 juli 1987


Så till sist...


...mannen som skrev den här artikeln för snart 25 år sedan, Duff
Deutgen, är far till dansbandsprofessorn Thomas Deutgen.

/Roger

Norah har nästan alltid någon ny idé när hon kommer på besök. Häromdagen ville hon att vi skulle rita av varandras händer.
    - Farfar, jag vill sitta i ditt knä! sa hon och snabbt som ögat satt hon med sin penna i farfars knä.
Först ville hon rita farfars hand. Det gjorde hon under stort allvar och djup koncentration. När det var över, ville hon att jag skulle göra detsamma med henns lilla hand. Hennes naglar var målade  med nagellack i olika sorts färger. En sak som hon förresten är rätt så stolt över, för varje gång hon kommer vill hon genast visa upp dem för oss. Norahs hand såg ut så här vid ritögonblicket:


Norahs högra hand avritad av farfar. Hon brukar titta in i mitt rum när jag sitter och skriver. Då vill hon gärna sätta sig en stund i mitt knä. Tillsammans brukar vi upptäcka allehanda spännande saker och ting. Följden blir att hon frågar mig om det ena och det andra. Exempelvis varför vissa saker är som dom är. När hon sedan går ut ur rummet lägger hon huvudet på sned och säger: Farfar jag älskar dej!

Och det är dessa fyra ord som kan få en 54-årig farfar att bli upp som ung på nytt. Hon är underbar vår lilla Norah. Skall man definiera ordet kärlek, så säger jag endast: NORAH! Naturligtvis och klart som korvspad så gäller ju samma sak med MAX!

-----------------------------------------------------------------------------------------

En anteckningsbok med svarta pärmar som en gång kostade 75 öre, fanns i min farbrors efterlämnade saker. Där hade han sida upp och sida ner antecknat antal arbetstimmar han gjorde på SCA i Munskund, eller kort och gott "fabriken" som Sven valde att kalla det. Så här kunde det se ut när Sven väldigt noggrant förde sina anteckningar:


På det allra första bladet har Sven redogjort alla sina arbetade timmar. Från och med tisdagen den 1 december, till och med tisdagen den 15 i samma månad. 96 timmar på fabriksgolvet, resulterade i en bruttosumma på 699:75 kr. Nettot 472:75 kr. Skatt på detta blev 227 kr. I sparkassan fanns vid tillfället 40 kronor. Vi vänder på bladet och fram kommer detta:


Sven fortsätter här sina anteckningar från onsdagen den 16 december fram till torsdagen den 31 december nyårsaftonen. Man kan se att han dagen före julafton har antecknat "övertid" samma gäller även julaftonen. Juldagen samt annandagjul består av arbete. Men från och med tisdagen den 29 december och över nyåret har Sven semester. Antalet arbetstimmar blir under den här halvan 72 timmar. Bruttolön: 776:31 kr. Netto: 529:37 kr. Skatt: 247 kr. Så fortsätter Sven att föra bok fram till året 1966.

-----------------------------------------------------------------------------------------

När jag tillsammans med mina kusiner städade ut vår farbrors hus, så hittade vi både det ena och det andra. Sven hade samlat en massa kuriosa saker såsom bl a almanackor, urklipp, vykort, dagbok och foton. En annan sak som jag upptäckte i ett kuvert, var gamla kvitton på tipsvinster som han haft lyckan att vinna. Den äldsta var från 1948 medan det senaste kom från 1966. Varför han sparat dessa vet jag inte. I normala fall skulle det gått direkt ned i soporna, men Sven tänkte annorlunda. Han behöll dem. Det var inga större rikedomar som inbringades. Det låg på cirka 15 kr eller lägre. Den största kammade han hem den 20 april 1957, då han lyckades knåpa ihop 11 rätt vilket gav honom 109 kr och 15 öre. Till saken hör också att Sven var en allätare av sport. Vare sig det gällde fotboll, ishockey, friidrott eller skidor. Han satt som fastklistrad framför sin TV när man kom för att hälsa på. Ljudvolymen var så hög att det hördes ända ut på farstubron. Det var inget som han ville missa. Sven hade i ungdomen spelat fotboll i SAIK:s tröja, och turligt nog så bodde han bara ett stenkast från Hedens idrottsplats så att han troget kunde cykla över dit för att följa hemmalagets matcher från åskådarplats, när han sedan avslutat sin fotbollskarriär.


Två rätt den 5 september 1948 som gav 6 kr och 22 öre. Som
ses på kupongen så har Sven egenhändigt plitat ner två extra
nollor, ett önsketänkande kan man tro.


Den 11 december 1950 har Sven prickat in 9 rätt. Utdelningen
blev 15 kr och 15 öre. Likadant på denna kupong har han
"plussat" på med två nollor, vilket skulle gett honom den fant-
astiska summan av 1.500 kr och 15 öre. Önsketänkande igen!


Den 25 mars 1950, samma år som Sven gifter sig med Elma, så
hamnar 15 kr och 45 öre ner i Svens plånbok.


Svens vinst den 30 maj 1954 resulterar i 14 kr och 60 öre.


11 rätt den 20 april 1957 ger honom dem högsta vinsten hitills:
109 kr och 15 öre. Lyckliga farbror Sven!


17 kr och 45 öre utbetalas av Tipstjänst till Sven Lindqvist den
17 juni 1957. Undrar vad han gjorde med sina vinstpengar?
Kanhända köpte han ett extra paket cigaretter?


Tävlingsdagen den 19 november 1966 (samma år som England
vann sitt första och hitills enda VM-guld i fotboll) har Sven prickat
in 10 rätt på tipset. Summa: 5 kronor!

PS. Om det finns möjlighet att titta på sport i himlen, vet jag vem som tittar ivrigt: Sven Rudolf Lindqvist från Storfors.

---------------------------------------------------------------------------

Vid Furunäsets sjukhus utexaminerades fyra manliga och elva kvinnliga skötare som genomgått 2-åriga utbildningen i mentalsjukvård. På bilden nerifrån från vänster instruktionssköterskan Elin Andersson, de nya skötarna Sune Isaksson, Klubbgärdet, Kerstin Öhlund, Sjulnäs, Birgitta Sköld, Norrfjärden, Gudrun Lundgren, Älvsbyn, Kurt Pettersson, Piteå, Gun Widell, Munksund, Gun Åström, Bergsviken, Aina Larsson, Ersnäs, Maj Paldanius, Vargbacken, Berit Stridsman, Kalix, Stig Lindblom, Piteå, Vera Ceder, Piteå, Tyra Nordlund, Piteå, Maj-Britt Lundman, Munksund och Tord Nyberg, Klubbgärdet.

------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 16 december 1961

¤ Plötsligt står dörren till den gamla, välkända PV:n på vid gavel.
Vad har hänt med bilen som i tider prytt taket på Volvo-hallen i Piteå?

Hur ska man tolka det här då? Plötsligt står dörren till den gamla välkända Piteå-PV:n på vid gavel!
Är detta beviset på att Volvos berömda värde varar? För det kan väl ändå inte vara så banalt att dörren bara blåst upp utan vidare?

Den gamla PV:n har stått på taket och lyst upp tillvaron i många år. Ingen som besökt Piteå har undgått att se den. Men häromkvällen fanns det något nytt i det vanliga blickfånget: Dörren stod öppen! I tidningen "Vi bilägare" stod det för en tid sedan att Volvo har problem med dåliga gångjärn i dörrarna. Taxichaufförerna i Stockholm klagade på hållbarheten. Kan gångjärnen vara så usla att dörrarna blåser upp? Nej, knappast.

Den öppna dörren är kanske en symbol för Volvo. Efter de senaste rapporterna om vinst i företaget har Per Gyllenhammar sagt att arbetarna ska få sitt. "Nu öppnar Volvo dörrarna och släpper ut vinsten!" Nej, inte heller så troligt. Folkpartiets "snålblåst" sedan valet. Kan det vara ödet som vill visa Per Gyllenhammar (och oss) hur tomt och rostigt det är på insidan? Nej, för djupt. Det låter inte göra sig! Nåväl, dörren är bevisligen öppen! Vi nöjer oss med att konstatera detta i väntan på eventuell förklaring...

-------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 3 september 1983

Fredagen den 9 oktober 1972 bjöd ASSI sina anställda på stort kalas i Norrmalmia Sporthall i Piteå. 1.450 personer kom, för att under några timmar låta sig underhållas av bl a Thore Skogman, Carl-Einar Schierman och Torbjörn Jonsson. Hela arbetsstyrkan fick inte plats, därför anordnades ytterligare en fest med resterande anställda den 15 september. Min mamma och pappa var där. När de kom hem på natten så slängde min far fram tre autografer av de tre underhållarna.


Överst: Thore Skogman nedre: Torbjörn Jonsson och Carl-Einar
Schierman. Schierman var Thore Skogmans akompanjatör.

Äntligen har Sessan kommit ut ur garderoben! Hon försvann spårlöst igårkväll, först trodde jag att hon flytt fältet efter att ha sett Björn Ranelid i Melodifestivalen. Hon var som uppslukad av jorden, det fanns inte en tillstymmelse av spår. Hennes bror däremot, låg på sin vanliga plats utfläkt med sina röda päls väl synlig och snarkade. Men som sagt ingen Sessan. När jag hade vänt huset uppåner 1239 gånger gav jag upp. Så i morse vandrar hon helt obekymrad ut ur vår linnegarderob, precis som om inget har hänt. Hon hade alltså legat där hela natten, och trots husses lockande rop brydde hon sig ingenting. Det kallar jag respektlöst! Något har gått fel i våran kattuppfostran, knepiga saker det här. Men man kan inte lära en gammal katt att sitta, säger ordspråket, även om det brukar vara en hund inblandad istället. Från och med nu sätter vi hänglås på alla garderobsdörrar.

Här kommer fler bilder från i torsdags.


T.v. fanns en gång tvättbytesförrådet. Här tvättades patienternas
kläder. Så småningom blev tvättbytesförrådets saga all. Istället
flyttades verksamheten till Boden. En gång i veckan kom en lång-
tradare fullastad med skrindor som vi satte bakom våra truckar och
transporterade ut till vårdavdelningarna. En av chaufförerna gick
under namnet "Hoss". Pga hans stora likhet med Hoss Cartwright.
Namnet var nåt han till fullo accepterade, ja, jag vet än i dag inte hans
riktiga namn. T.h. knappt synligt, fanns och finns fortfarande sjuk-
husets potatiskällare. Vet faktiskt inte vad det har för användning i dag.


Jag vänder helt på klacken, riktar in mitt fokus på delar av sjukhusets
Centralkök, t.h. Jobbade där, även min hustru, under nåt år. I bygg-
naden bredvid fanns det så kallade Kazinot. Inte någon spelhåla om
ni nu skulle tro det. Det var istället en plats där vi hade ex. föreläsningar
och andra typer av "nödvändig" samvaro. Idag finns en restaurang där
"Furuborg".


Vänder mig ett kvarts varv. Till höger ses den väg som leder ner till
vad som en gång var sjukhusets Centralförråd. I marknivå finns f.d.
avdelning 55, även kallas "Röda ladan". I dag en avdelning dit patienter
kan åka för att avlasta anhöriga i några veckor. Mitt emot Röda ladans
entré, fanns städcentralen, det var dit vi kastade alla sopsäckar som vi
hämtade från avdelningarna varje morgon. Odören blev så småningom
alltför ohanterlig för städpersonalen, åtminstone sommartid, att en last-
brygga med tillhörande plats för två stora containers kom till stånd i
direkt anslutning till vårt vaktmästeri/transportcentral, vilket jag visat
tidigare. En liten förklaring kan vara på plats gällande Röda ladan, i
bottenvåningen fanns alltså C-förrådet, ovanpå avdelning 55.

-----------------------------------------------------------------------------

I torsdags åkte vi förbi Munksund, och naturligtvis tog vi oss en tur förbi det gamla sjukhuset. Kameran följde med och av detta blev det dessa bilder.


Just precis på den här platsen hade en gång Karl-Gustav Högmodig
sin lilla ihopsnickrade verkstad. Den fick så småningom ge vika för
den vårdcentral som byggdes.


En del av min arbetsplats. Transportcentralen låg i källarvåningen i
det bruna huset som ses till höger. Lastbryggan byggdes omkring
1983/84. Det var där som leveransen av tvätt- och förrådsvaror kom
och mycket annat smått och gott. Sedan tog vi hand om transporten
upp till respektive avdelningar. På lastbryggan har vi t o m gjort kebab
och andra delikatesser. Bakom de stora dörrarna t.h. stod två sop-
containers. Det var dit vi tog avfallet som vi hämtade på avdelningarna
varje morgon. Dessutom hade vi hand om alla transporter till sjukhus
runt om i Norrbotten ibland även i Västerbotten. En tid skötte vi även om
all snöröjning på området. På vårarna krattade vi löv tillsammans med
både patienter och vårdare. Till midsommar satte vi upp en lövad- och
blomsterprydd stång. Att plocka blommor och lövkvistar, hade vårdare
och patienterna hand om. I vår maskinpark fanns en gammal Bolinder
Munktell av årsmodell 1953. Den användes flitigt vid sådana här tillfällen.
Jag har t o m åkt sträckan Furunäset-Bredviksberget med traktorn full-
lastad med skräp för avstjälpning. Även till Gläntan åkte vi ofta med traktorn
samt den baklastare som också fanns tillgänglig. Det skulle snöröjas innan
avdelningarna kördes ut till fritidsanläggningen.

- Gå upp på Älvsbyhusvindan, och hämta ner lego till Norah och Max, sa min hustru idag. Detta jag gjorde, men så hände det. Uppför stegen kom Sessan klättrande, till saken hör att hon brukar klättra upp när dörren står öppen, samt så drivs hon av en sådan stark nyfikenhet så att hon bara måste. Pga det så ställde jag dörren på glänt så att det bara syntes en liten glipa. Det tyckte inte Sessan alls om. Hon både mjauade högljutt och krafsade med sin ena tass, i ett desperat försök att öppna dörren. Men se det gick inte. Efter ett par enträgna försök klamrade hon sig fast för allt vad tygen höll. Detta fick till följd att hon hängde i det fria när jag öppnade dörren. Hon sparkade med sina bakben i ett försök att få bättre fäste. Det gick inte. Men som en svajmastartist på Cirkus Scott, kastade hon sig handlöst nerför stegen i 110 km/tim, och hamnade i backen. Hon landade på sina fyra tassar. Så satt hon där och tittade lite besviket upp mot mig, precis som om hon tänkte att allt var egentligen mitt fel. Lyckligtvis hade jag kameran med mig, resultatet av Sessans vådliga påhälsning blev två stycken bilder.


Ett par gröna kattögon och en röd nos skymtar fram genom glipan i
dörren. Mjauu... säger hon, mjauu... en gång till. Hon bönar och ber
på sitt kattspråk. Men husse är obeveklig.


I ett sista desperat försök klamrar hon sig fast med ena tassen i
dörrspringan. Sekunden efteråt dinglar kattskrället i fria luften
(förlåt Sessan, jag menar inget illa). Med nöd och näppe håller hon
sig kvar. När jag öppnar dörren så tappar hon fästet och svingar sig
över på stegen. Som en raket springer hon nedför stegen i ca 110 km/tim
Hon landar på sina fyra tassar. Hoppas Sessan att du lärt en läxa. Tänk
dig för i fortsättningen.
----------------------------------------------------------------------------

Katten Pelle har fått sin frukost - om ni nu skulle vara intresserade av att veta. Den här informationen är ett exempel på hur banalt ett inlägg kan se ut på en blogg. Hur långt är vi som bloggare beredda att gå, för att människor därute skall läsa just det vi framför? I mitt fall är jag inte alls beredd att gå så värst långt i mina inlägg. För ett bra tag sedan förde jag upp detta till diskussion. Och det var många som höll med om att i vår iver att "sticka ut" för att skaffa sig en image eller profil, har många i det här landet och den här världen trampat över gränser som kan liknas vid ren förföljelse. Visst har läsarsiffrorna rusat i höjden, visst har man skaffat sig den där "profilen" men jag frågar mig till vilket pris?

Jag vet och jag tror att det därute finns människor som så fort de vädrar blod, kastar sig över en bloggare som tycks säga "sanningen". Men sanningen då? Vem har egenrätt på den? Är det den enskilde bloggaren vars enda egentliga syfte är ute för att misstänkliggöra en enskild individ? Sanningen är aldrig en hel sanning om inte båda parter ger sin version av en speciell sorts händelse. Det finns avarter av oseriösa bloggare här i landet. En av dem är i mitt tycke en person som jag tror heter Kitty. Hon har med buller och bång nästlat sig in i den absoluta bloggtoppen pga av hennes bitchiga sätt att både kränka och utelämna enskilda personer. Jag har en gång läst hennes blogg. Jag gör aldrig mer om det.

Vi som pysslar på med det skrivna ordet, måste vara väldigt aktsamma. Genom ett par tre ord kan vi förstöra både rykte, liv, och relationer. Så som jag ser det så vilar ett tungt ansvar på varje enskild bloggare. Så även på mig. Jag skulle skämmas, jag skulle våndas om jag i en framtid skulle vara tvungen att stå till svars för extrema åsikter som jag en gång framfört på min blogg (vilket jag absolut inte har). Jag ser min blogg som ett tidsdokument som för alltid ligger kvar därute i cyberrymden. Tänk er då den fasa det skulle bli om ett av barnbarnen en dag skulle upptäcka anklagelser, hot, och obskyra lögner som jag i en period av total obalans vräkt ur mig till offentligheten. Det är mot den bakgrunden som jag inte sitter framför min dator och häver ur mig lögner, påståenden som jag senare i livet måste stå till svars för.

Jag vet att jag troligtvis aldrig kommer att hamna på samma nivå som den där "framgångsrika" Kitty. Jag vet att jag aldrig eller kommer att inhåva några större slantar på mitt bloggande. Men en sak vet jag, jag kommer att sova gott om nätterna och bära mitt huvud högt för att jag inte lämnat ut människor på ett nästintill ärekränkande sätt. Jag kan se mig i spegeln, jag kan med andra ord ha ett bra samvete. Jag fortsätter med andra ord på den linje som varit min "image" sedan dagen före julaftonen 2008. OBS! Man ska förhoppningsvis må bra av att ta del av den värld som jag representerar inte tvärt om.
Ha nu en bra dag tills vi hörs på facebook, blogg eller ute i den levande verkligheten.

Så till sist: Jag älskar er min fina barnbarn, NORAH & MAX. Puss och kram!

/Roger.

FURUNÄSET - FÖR MÅNGA ÄR DET LIVETS SLUTSTATION

Isolerade och bortglömda år efter år!


¤ Dagrummet på en långvårdsavdelning: här tillbringar patienterna
den mesta tiden. Många har suttit här i år efter år och är totalt bort-
glömda av anhöriga.

Detta är en "psykogeriatrisk avdelning för bahandling av bl a åldersdemenser" I klartext: En långvårdsavdelning för kroniskt förvirrade, sk senila eller åderförkalkade, patienter. Det finns patienter som kom till sjukhuset på 1930-talet - alltså för mer än 40 år sedan! Många har inte haft kontakt med yttervärlden på åratal, är totalt bortglömda av anhöriga.
    - De flesta har ingen chans att komma härifrån. Detta är deras slutstation i livet, konstaterar Marianne Bergqvist, översköterska på en långvårdsavdelning.

Långvården - både den psykogeriatriska och den rent medicinska - hamnar ofta i bakgrunden när man idag talar om mentalvården. Ändå utgör långvården den största biten av alla verksamhet vid bl a Furunäset. Och just åldersdemenser tenderar öka kraftigt i framtiden. Furunäset håller just på att omorganisera en korttidsavdelning till psykogeriatrisk avdelning.
    - Däremot bör vi kunna minska platserna på den rent psykiatriska långtidsvården, säger chefsläkaren Ragnar Nylöf. Rehabiliteringsmöjligheterna idag är åtskilligt bättre än förut.

¤ MÖRK SKUGGA FRÅN FORNTIDEN
Det går inte komma ifrån att den psykiatriska långtidsvården utgör en mörk skugga från forntiden som fortfarande förmörkar bilden av mentalvården. På de här avdelningarna sitter människor år efter år helt isolerade från samhället i övrigt. De hamnade här tillfälligt förvirrande, kanske rentav av en slump. Sedan har de blivit kvar, blivit helt anpassade till livet på anstalt.

¤ VÅRD-SÖNDERVÅRD
Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år är rutinerna exakt likadan: uppstigning, frukost, lunch, middag och sänggående. Mellan dessa "programpunkter" finns för många: INGENTING. Många är helt apatiska, sitter timme efter timme i dagrummet eller vankar runt på avdelningen. Sovsalarna är låsta under dagtid så att patienterna inte bara skall ligga på sina sängar. De kommer inte ihåg hur man lagar mat, tvättar eller överhuvud taget klarar ett dagligt liv. Det som kallas vård har blivit söndervård.

¤ MÅNGA HELT BORTGLÖMDA
Någon som helst chans att återvända till ett liv ute i samhället finns inte för de flesta. Många är som sagt helt bortglömda av släkt och anhöriga. Har inte haft besök på årtionden.
    - Nu i juletid försöker vi ta tillfället i akt och skicka ut julkort till de anhöriga vi känner till bara för att påminna om deras existens, säger Marianne Bergqvist.
    - Förhoppningsvis är det någon som vaknar till, skickar en hälsning, en blomma eller t o m gör ett besök.
Trots att många totalt tappat kontakten med yttervärlden är ändå julen en högtid som finns kvar i minnet.
    - Julen är tragisk för många. Tårarna bara rinner när de inte får någon julklapp så vi försöker göra i ordning små paket till alla, säger Marianne.

¤ JULMIDDAG FÖR ANHÖRIGA
Personalen har också försökt anordna julmiddag för anhöriga i förhoppningen om att besöken kanske skulle bli tätare, eller att någon tog hem patienten över jul. Men resultatet blev nedslående.
    - Det kom trots allt några anhöriga på julmiddan och vi blev glada, trodde att vi äntligen hittat en öppning: nu har de fått se hur patienterna lever, nu ökar besöken, nu kan de inte längre förtränga allt detta utan börja engagera sig mera för sina anförvanter på sjukhuset.
    - Men det blev inte så. Snabbt var våra patienter lika bortglömda som förut, konstaterar Bergqvist.

¤ FÖRVARING
Den psykiatriska långtidsvården har länge utgjort ett mycket mörkt kapitel inom mentalvården. Begreppet "vård" är f ö missvisande. Förvaring har varit, och är fortfarande i hög grad, det rätta uttrycket. För vem accepterar väl en "vård" som inte gör människor ett dugg friskare, snarare tvärt om...

¤ FLYTTAR UT TILL HEMLIKA MILJÖER
Nu är dock nytänkande på gång. Långvårdsavdelningarna skall bli betydligt mindre och i stor utsträckning flytta ut från själva sjukhuset till fristående villor, d v s till mera hemlika miljöer.
    - Det har förändrats en hel del på senare år, menar Marianne Bergqvist, och minns avdelningar där man trängt in 50 patienter eller mer. Idag vistas inte mer än 25-30 patienter på varje avdelning.
    - Det har betytt större möjlighet at ägna sig åt alla patienter. Nu är vi ofta ute på promenader och utflykter, tillbringar bl a en vecka i fjällen varje år, säger Marianne. Men ännu återstår mycket innan långvården slipper ut ur sin totala isolering, innan långvårdspatienterna också får ett värdigt liv.

-------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 22 december 1976

En titt på tempmätaren visar på 11 grader. Och pga av den snö som kom inatt så har David varit hit med traktorn och skottat bort den. Tack för det David och Ante ni har "sparat" min rygg än en gång. Robert har ringt, han är som vanligt ute på vägarna med sin stora lastbil, någonstans på vägarna uppåt landet. Idag kommer Max på besök tillsammans med mamma Jannice. Vad jag hört så skall de båda ut för att åka buss. Jag tror att det kommer Max att gilla helskarpt. Han är helfrälst på allt vad bilar heter, och nu senast när han fick prova den skoter som står i pappas garage, fick han mersmak. Han har sitt dubbelgarage härhemma, där har han parkerat alla sina bilar. Till saken hör att även Norah brukar leka med bilarna, även om hon kanske inte är lika helförtjust i det på samma sätt som Max.

När jag var barn, så bodde mina far- och morföräldrar på andra sidan vägen. Om det har jag berättat, jag vet. Men vad jag vill ha sagt att just detta var en källa till en ofantlig rikedom utöver det vanliga. Den där nära varma relationen och kontakten jag fick som barn, fortsatte sen när jag blivit vuxen. Därför är det en sann ynnest att ha sina nära och kära samlade omkring sig då och då. Skulle relationerna varit trasiga i min barndom, så skulle jag kanske inte suttit här idag och använt mig av dessa av mig redan sagda ord. Därför är det lika fruktansvärt varje gång ett litet barnbarn på något sätt inte får chansen att lära känna sina rötter, i form av farmor/farfar och mormor/morfar. Min morfar, som var väldigt barnkär, brukade ibland få en tår i ögonvrån när han hörde om trasiga relationer barnbarn/far- och morföräldrar. För som han sa: "Det är ju barnen som skall uppehålla världen", sagt i en slags biblisk form.

Daniel har ringt, han tittar nog in lite senare idag tillsammans med Mia. Så ni ser, att jag sitter nu här idag på ungefär samma sätt som mina far- och morföräldrar en gång gjorde, när de väntade på besök av det allra käraste de visste: sina barn och barnbarn. Och gode Gud i din himmel låt det så alltid förbli.

---------------------------------------------------------------------------------------------
Roger

När prinsessan Norah övernattade här för ett litet tag sedan, hade hon dels sin sagobok med sig, men även den nödvändiga tandborsten. För vet ni, Norah är en ung dam som vet hur man motar bort elaka fula tandtroll. När det var dags för tandborstning sa hon så här till mig, på sitt alltid lika kloka sätt:
    - Farfar, man måste faktiskt borsta sina tänder både på kvällarna och på morron.
Naturligtvis höll hennes farfar med. När jag sedan försökte berätta att man har mjölktänder en viss tid, för att sedan tappa dem, för att det så småningom skall komma nya riktigare tänder, tittade hon allvarligt på mig och nickade förståndigt på sitt kloka huvud.

Strax innan borstningen hade vi läst sagan om lilla Rödluvan, och jag undrar så här i efterhand om den stora stygga vargen någonsin borstade bort sina tandtroll efter en smaklig måltid? Om detta lär vi nog aldrig få någon som helst vetskap om. Om det skulle vara så, så hör jag av mig.


Norah är en ordentlig tjej. Hon är mån om sina tänder. Här står hon i
farmor och farfars badrum beredd att ta bort alla fula tandtroll.


Norah har tagit ett säkert grepp om tandtrollsgubbarna. Jo, det finns
även tandtrollsgummor, fast endast 457 stycken i hela munnen.


En klunk vatten sedan fortsätter jakten på de inboende tandtrollen...


Såja, säger Norah nu har jag puttat ut 2.347 tandtroll, 23 stycken
fler än igår.


Så var Norah inne på sista tandbortsrundan. Slutsumman på bort-
borstade tandtroll slutade på 3.776 stycken. Bra jobbat Norah!
---------------------------------------------------------------------------------
Tandborttrollningsfotograferingsgubbe: ROGER "Tandtrollet" LINDQVIST.

Jag skrev på facebook, jag skriver detsamma här: Ha en fin dag ni alla! Sköt om er på bästa möjliga sätt. Det finns två för oss väldigt speciella personer, som får våra hjärtan att slå mycket fortare: NORAH & MAX. Till sommaren kommer ytterligare en liten person, och vi kan knappt bärga oss till dess. Jag tror att jag blivit mycket "blödigare" ju äldre jag blivit, och barnbarnen har både fått sin farfar att både skratta och gråta. Det där med gråten, är sagt i positiv mening.

Vad som fascinerat mig med mitt bloggskrivande, är vetskapen om att det jag skriver här och nu, kan kanske läsas en gång längre in i framtiden av våra barnbarn. Och jag som gillar att dokumentera finner som sagt ett stort och angenämt nöje i att "lämna över" mina tankar, mina personliga åsikter om både ditt och datt till en ny generation, (barnbarnen). Men vi får väl hoppas att farfar ännu har kvar några år på den här jorden. Då kanske att jag personligen kan förklara vad jag/vi brukade göra när NI var små.

Väl mött alltså, Norah, Max samt den nya lilla, när ni läser detta den 14 februari 2052. Nåja, kanske att eran farfar ännu är vid liv, då det händer och sker. Har jag/vi/ni tur, så kanske att eran farfar fortfarande håller sig vid liv, trots sina då 95 år.

OBS! Glöm inte att besöka mig på hemmet. Ta då gärna med en termos med nykokt kaffe (ifall dom serverar bryggkaffe på servicehuset). Jo, det var så sant, om ni ser att er farfar har sådana där bruna fluffiga tofflor, kasta då bort dom fort som tanken. Köp mig då istället ett par mer moderiktiga saker. Glöm eller inte, att se till att jag använder min hörapparat jämt och ständigt. Ordna mig en TV av bästa sort, en burk med karameller (gärna Marianne) och ett par bananer. Om ni gör som er farfar nu säger, då kanhända att jag gör ett försök att le. Och om jag ler, och jag inte har tandprotesen i, se då till att parkera den där den skall ögonblickligen.

Dessa förhållningsorder gällde er farfar. Nu får ni absolut inte glömma er farmor. Sak samma där. Men bry er inte om tofflorna, hon har säkert kvar de där bruna sakerna som hon bär just här och nu. OBS! Er farmor ligger med all säkerhet på samma ålderdomshem, fast i ett annat rum. Detta har man gjort för att er farfar ligger till sent på nätterna och tittar på långfilm. Därav skilda rum. Seså, våra kära barnbarn, hoppas att ni nu vet lite bättre efter detta "testamente". Troligtvis blir vår sista tid i livet på Hortlaxgården i Hortlax. Men mer om det en annan gång.

/Hälsningar till er alla (ja, i nuläget är ni snart tre stycken, men man vet ju inte vad era föräldrar hittar på?). Farfar. Som trots sina fyllda 95 kan se tillbaks på ett rätt så rikt liv.

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Januari 1977

Piteå hamn.

I Piteå är det fortfarande full fart på skeppningen och nu kan man med ganska stor säkerhet säga att det inte blir något sjöfartsstopp den här vintern heller. Därmed är det trdje året i rad som skeppningen på Piteå-hamnarna kunnat pågå utan avbrott.

I Lövholmens hamn låg tre fartyg inne på onsdagen . Norrland, Royal Enterprise och Schipersgracht (se bilden ovan) som lastade papper och trävaror för vidaretransport till England. I Piteå inre hamn låg också ett fartyg inne, Rane, som lastade papper för transport till Frankrike. Förhållandena till sjöss är goda och om någon månad, vilket alltså det mesta talar för, torde det även i framtiden inte bli något vinterstopp i Piteå. I maj-juni överflyttas nämligen skeppningen till Piteås nya storhamn på Haraholmen och den hamnen är ju byggd med tanke på året-runt-sjöfart.



Inneliggande fartyg:
Norrland lastar papper och trävaror i Lövholmen på England, Royal Enterprise, lastar trävaror, board och liner i Lövholmen på England. Schipersgracht, lastar papper i Lövholmen på England.

Väntande fartyg:
31/3 Wandram, lastar papper i Lövholmen på Tyskland och på Holland.
2/4 Jork, lastar pepper i Lövholmen på Holland och Belgien.
4/4 Ursa, lastar liner i Piteå på Tyskland, Litania, lastar liner och trävaror i Lövholmen på England.

LULEÅ HAMN:
Inneliggande fartyg:
Dukegat lossar och lastar vid NJA.
Mövensteert lossar och lastar vid NJA.
Väntande fartyg:
30/3 Alandsee lossar och lastar vid NJA.
30/3 Mini Sun lossar vid NJA.

------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Mars 1973

Idag när jag köpte smörgåstårtan för kvällens 30-årshyllning, valde jag den med omsorg. Ibland tycker jag inte alls om den. Men den som serverades i denna afton hos Andreas och Norah var ju superdupergod. Tack för en fin stund, tillsammans med er alla, Ante, Norah, David, Elin, Ella, My, Daniel, Mia och Elisabeth. Robert, Jannice och Max hade tyvärr förhinder, men dom kommer en annan dag.

Tack Uffe för ditt telefonsamtal idag. Skönt med vänner som både bryr sig och hör av sig. Uffe har liksom jag ett brinnande intresse för vår stads historia. Detta kommer vi att odla ordentligt under de fem träffar i ABF:s lokaler med start i slutet av februari. En annan eldsjäl är Leif Lidman. Leif kommer att hålla i trådarna när vi tillsammans skall bege oss ut i Piteå stads historia. Den historiska resan startar året 1900, och fortsätter sedan framåt i sakta mak.

Häromveckan efter vi bjudit Ante, Jennie och Norah på paltmiddag, ville prinsessan prompt sova över hos sin farmor och farfar. Innan hon skulle gå till sängs ville hon höra fem sagor. När hon valde sina sagor, valdes först och främst Rödluvan och vargen. Inget konstigt med det. Men när jag kommit en bit in i berättelsen, så hajade jag till. Inte så att jag blev rädd för den stora stygga vargen, nej, jag kände inte riktigt igen handlingen sedan jag själv var barn. I min version från tidigt 60-tal, åt vargen upp både mormor och Rödluvan. I Norahs saga gjorde han inte det. Istället gömde vargen Rödluvans mormor i en kista, Rödluvan också förpassades på ett annat ställe än vargens stora hungriga mage. En svår nöt att knäcka. Nu har jag börjat fundera på hur i allsin dar den nya versionen kommit till? Varför i herrans namn åt inte varguschlingen upp Rödluvan och hennes sjuka mormor? Ja, detta måste utredas.

-----------------------------------------------------------------------------------

Gamla Bodensia ska rivas. Borta är strålglansen kring den riksbekanta
krogen.

Gamla Bodensia i Boden ska rivas. Det gamla hotellet och krogen blev känt över hela Sverige under beredskapsåren. Nu är det bara en förfallen träkåk med popmålade blå rutor som väntar på grävskoporna.

Det är Odd Fellow med byggnadsföreningen Hermelin som äger gamla Bodensia. Man har fått rivningslov av byggnadsnämnden. Efter rivningen blir det i första hand bara en parkeringsplats där. Det råder byggnadsförbud i området.
    - Vi tycker huset ser för anskrämligt ut, det kommer att bli ganska snart vi river, säger byggnadschef Gunnar Ekstedt i Bodens kommun. Han är också ordförande i byggnadsföreningen Hermelinen.

Kåken byggdes 1912 av byggmästare G E Bernsten berättar sonen, arbetschef Thorsten Bernsten. Familjen bodde i kåken några år, och man hyrde senare ut på andra våningen för Hotell Lundgren. Det fanns också matvaruaffär och raksalong i bottenplanet. Gårdsplanet såldes, byggmästare Bernsten köpte den och överlämnade den till Odd Fellow, årtalet var 1923. 1937 föddes Hotell Bodensia då Trafikrestauranger öppnade där, då flyttades ingången till hörnet. Förrådsförvaltare Bertzberg vid SJ hittade på namnet Bodensia i namntävlingen som utlysts och vann supé för ett par personer.

Den verkliga storhetstiden för hotellet var beredskapsåren då Bodensias namn blev känt över landet. Så småningom kom stan att hyra lokalerna och hyrde ut till en krögare. Hotellet lades ned 1966 då nya Bodensia var klart. Sedan har gamla Bodensia hunnit med skiftande öden. Det har varit en numera avsomnad popklubb där, som ett minne från den tiden finns de blåmålade rutorna. Det var också en populär träffpunkt för gammeldansvänner, Kultis och "Smyg in", som ännu finns som överskrift, fanns också en tid. Stället har också varit lagerlokal i skilda omgångar och är det idag. Odd Fellow har också en gårdsbyggnad vid hotellbyggnaden, där river man inte, utan den skall snyggas upp.
--------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS KURIREN ¤ Torsdagen den 29 mars 1973.

PS. Håkan Wiklund var arrangör på dansstället "Smyg in". Håkan hade även hand om Forum i Luleå, nuvarande Ebenezer. Även "Spiltan" i Boden skötte han om där det anordnades dans under hela 1970-80-talet. Håkan Wiklund arrangerade danser i Sunderbylogen, men som under Håkans tid hade namnet "HåWeT". I början av 1980-talet hade han också hand om Logen i Tallheden, samt Rimjokks camping mitten av 70-talet.

Roger.

Så här ser jag ut, enligt Norahs sätt att se på mig.


Farfar.

------------------------------------------------------------------------
Teckning: NORAH

De vita snödrivorna gnistrar i solens beröring. Det känns som en härlig vårdag, i april månad, men tittar man i almanckan så upplyses man om att det är den 12 februari. Norah och Max har hälsat på, även deras respektive pappor, Andreas och Robert. Det blev en tur med både kälken och sparken. Norah har en underbart rödmålad sparkstötting, som hon använder vid sina besök hos farmor och farfar. Idag hade hon ett bedårande halsband på sig. När jag frågade vad det föreställde sa hon: Kitty!

Max har lekt konstnär på farmor och farfars golv. Han gick loss med färgpennorna som ligger i en av kökslådorna. Så om Max en dag blir en berömd konstnär, skall jag berätta att det allra första konstverk han åstadkom, var hemma hos farföräldarna en februari söndag den 12 februari året 2012. Just därför har jag dokumenterat hans skapelse, för framtida behov. Har funderat på att skära loss konstverket ur golvmattan, och rama in den, för att hänga den på en hedersplats i vardagsrummet. Ett fel bara, Max glömde ju att signera den.


För några veckor sedan sålde jag en dyrbar Beatles-autograf, en
vanlig "papperslapp" var det någon som sa, men så var inte fallet.
Kanhända att farfar måste be Max signera sitt konstverk, så att jag
även en dag kan sälja den också till ett fantastiskt pris.


Norah & Max bild nr 1...


Norah & Max bild nr 2...


Norah & Max bild nr 3...


Kälkchauffören Robert bjöd de två kusinerna på ett fartfyllt race.


Här kommer dom...


Norah vänder sin spark, medan Max och pappa Robert syns därborta
i bakgrunden.


Här har Norah anlitat farmor som privatchaufför...


Norah och Max med sina pappor, Andreas och Robert.


Det stora snöberget skulle naturligtvis Norah bestiga, på marken
väntade Max.


Däruppe på Kilimanjaros snöklädda topp satt pappa Andreas med sin
dotter Norah...


...ja, pappa, nu är vi här högst upp på Kilimanjaro, men hur skall vi
ta oss ner då?

---------------------------------------------------------------------------------

Ett häfte som låg i min bokhylla. Året var 1974 och det drog ihop sig till ett VM-test på Vallsberget i Svensbyn. I häftet fanns även en del reklam, som kommer just precis här, rakt in i din dator:











--------------------------------------------------------------------------------------------------

Kan man förnya sig som musiker/sångare efter att ha sysslat mest enbart med dansmusik i 20 år?
   - Javisst! Bara man har lust, energi och vågar.
Titta bara på Bjarne Lundqvist i Streaplers. Efter alla år som trummis och sångare i bandet har Bjarne på senare år gjort en vid-sidan-av-om-karriär i två helt andra musikaliska fack. Han sjunger storbandspop och då och då country!

Att pröva på lite nya grepp, är det någonting Du vill rekommendera andra musikerkollegor?
    - Ja, definitivt! Om man känner för det. Vad som är spännande för mig när det gäller mina musikaliska utflykter, man får väl kalla dem så, det är att jag äntligen kommer längst fram på scenen. Det är någonting oerhört viktigt för mig. Att kunna få direktkontakt med publiken. Efter 20 år i ett band som "bakgrundsfigur" har jag nu till slut fått möjlighet att få se hur publiken ser ut och reagerar på min sång. Jag kan ta dem i hand t o m, om jag vill. Sjungit har jag alltid gjort med Streaplers, drygt en tredjedel av vår repertoar som solist, och snackat med publiken har jag också gjort. Men i alla år har jag suttit längst bak, dold av de andra och inte fått möjlighet at verkligen möta publiken förrän nu när jag börjat sjunga med storband och köra lite country.

JAG VILL STEPPA!
    - Jag tycker om att få snacka med min publik, att försöka aktivera den, inte bara sjunga för den. Och en gammal önskedröm är att jag skulle få lära mig steppa. Vem vet, det kanske också kommer.
    - Jag vill visa att jag kan annat än spela trummor. Här snackar folk om ålder och menar att nu är ju ni i Streaplers snart uppe i 40-årsåldern så nu får ni väl börja spela vals. Vad är det för snack? Inte började Louis Armstrong spela vals för att han fyllt 40, 50, 60 eller 70...

Bjarne Lundqvist, 38, är äkta göteborgare. Han har spelat trummor sedan han var 13 och var också med om att starta Flamingokvintetten en gång i tiden. Även om det bandet då först kallade sig för Tutti-Frutti Boys. Bjarne trummade t ex på Flamingos skivdebut, en single med Elefant Twist och Alley Cat.

JAG SLUTAR INTE I STREAPLERS
1963 började Bjarne Lundqvist spela med Streaplers och där är han en av stöttepelarna.
    - Naturligtvis är jag fortfarande med i Streaplers och jag har ingen som helst tanke på att sluta i bandet. Att jag jobbar med storband eller sjunger lite country som solist emellanåt, det är någonting helt vid sidan om.
    - Det har väl spekulerats en hel del om mig på senare år. Men det är lustigt nog aldrig danspubliken som frågar mig om jag skall lägga av i Streaplers utan enbart andra musiker(!).
    - Fan, har inte Du lagt av i Streaplers? Du sjunger ju storbandsjazz... Sådant får jag höra ideligen, säger Bjarne.

Bjarne har sjungit med storband i ungefär två år nu och det har blivit både konserter, radioprogram och en LP-skiva. Ytterligare en storbandsplatta kommer i höst.

STORBANDSPOP - INTE JAZZ
Att få sjunga med ett storband var för Bjarnes del en gammal önskedröm. Via kontakter med en farbror till Bjarnes fru Lena, som är medlem i Emmaboda Storband, blev drömmen slutligen också verklighet. Men han har hunnit sjunga inte bara med Emmaboda Storband, utan även med Swing and Sweet, en stor orkester som består av medlemmar ur Lerums Storband under ledning av Sven-Olof Waldoff.

    - Jag har sjungit i konsertsammanhang med Swing and Sweet med Lena Ericsson och Gunnar "Siljabloo" Nilsson, säger Bjarne och påpekar att han också brukar fungera som konferencier vid sådana tillfällen.

Att kalla det han sjunger för storbandsjazz tycker Bjarne är lite felaktigt.
    - Jag vill hellre kalla det för storbandspop. Jag sjunger ju t ex Stevie Wonders The Sunshine of my life och på gång är nu storbandsarrangemang på bl a Busted, en countrylåt som Ray Charles gjorde en gång i tiden och så Dionne Warwicks färska Heartbreaker (även om den förstås är skriven av Bee Gees-killarna).


    - Jag måste få göra "musikaliska utflykter" ibland. Och jag skulle
vilja lära mig steppa också...

INGEN DANSBANDSKRIS
    - När det gäller country så är det ingenting nytt för mig. Vi har kört countrylåtar i Streaplers långt innan "countryvågen" kom hit och jag har sjungit massor av countrynummer tidigare, både live och på skiva. Men när jag sjunger country som solist idag då kan det bli på specialställen som Lone Star i Göteborg.

Du arbetar numera som mäklare när Du inte sjunger och spelar. Har Du någon gång funderat på att lägga av helt med musiken?
    - Nej, det har jag aldrig gjort. Jag har funderat på att sluta med musiken som yrke , men aldrig att sluta spela och sjunga. Det skulle bara inte gå.

Dansbandskris talades det mycket om för ett par år sedan. Kände ni av den i Streaplers?
    - Nej, vi upplevde aldrig någon kris. Men jag kan förstå att många mindre kända band fick problem. Vi däremot skulle kunna spela sex dagar i veckan om vi ville. Men vi nöjer oss med 3-4 spelningar. Vi körde 6-7 dagar året runt under hela 60-talet och vi orkar helt enkelt inte med ett sådant arbetsschema längre.

SKILLNAD FÖRR OCH NU
Bjarne, är det någon större skillnad att spela dansmusik ute idag och för 20 år sedan?
Nej, det tycker inte jag. Skulle det vara någon skillnad så är det väl att i stället för Folkparker och Folkets Hus så jobbar vi nu mycket på dansrestauranger. Men det är samma typ av publik som kommer. Folk som är ute för att dansa och ha roligt. Det är förstås lite lugnare på en dansrestaurang. Där vet man att man inte blir påhoppad eller att någon plötsligt kastar en flaska på en. Det kan hända i en Folkpark. Men vi trivs fortfarande väldigt bra i de parker som är välskötta och schyssta!

Vad är dina planer som solist?
    - Först och främst jobbar jag på den nya LP:n med Emmaboda Storband och sedan är det konserter planerade med mig och både Emmaboda Storband och Swing and Sweet.

Vad gör Du annars just nu?
    - Jag gräver på min tomt och försöker få ordning på den. Men det är ett evighetsjobb...

-----------------------------------------------------------------------------------------
MUSIKERN ¤ Augusti 1983

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 februari 1920

"Det var ett väldigt tjat om vädret", var det nån som sa för ett tag sedan. Men man får väl än så länge lov att tycka vad man vill. Så då gör jag det! Alltså nu kommer ett nytt inlägg om...Väder! Ja, inte bara väder, men nästan. Idag har temperaturen blivit alltmer mänsklig i mina ögon sett. Endast 13 minus visade våran mätare på förmiddagen. Så jag blev glad som ett litet spädbarn som precis skall få sin första nappflaska. Jag tog på mig eskimådräkten, min kära toppluva, vinterhandskarna samt ett glatt humör. Så gick jag en liten runda runt vårt kvarter. Rundan resulterade i ett par vinterbilder:


Jag förstår om ni blivit less på mina bilder av Hortlaxvägen. Men ty-
värr, här kommer ännu en.


Så vände jag kameran in mot Inimarksvägen, det har ni också sett
förut. Men jag tycker om de snödraperade tallarna som kantar vägen.


Som en massiv vägg står de här unga tallarna, raka i ryggen för att
skydda de hus som finns bakom.


Vårt hus rejält inbäddat i höga snödrivor. Kameran ljuger en aning,
ser man det ur en annan vinkel så ter det sig inte lika mycket.


En vedstapel som ingen vill ha.


Tallar och åter tallar...


En solstrimma som jag hittade...


Grannens skorsten är rena konstverket med sin snöhatt högst upp
på "huvudet".


Mammas trygga gata.


När jag kom hem, satt den här rödhårige mannen på bron och tog
sin eftermiddagslur.


Inne i köket satt Norah och ritade fantasigubbar- och gummor.


Sen så gjorde Norah och farmor palt. Norah gjorde en alldeles egen.


Sedan så hände något som gjorde mig glad. Jag såg min kära sol,
lysa som ett eldklot på himlen. Jag öppnade dörren för att bjuda
den in. Men den svarade att: "Jag kommer på ett mer personligt besök
lite längre fram. Så Rogge, håll ut!"

---------------------------------------------------------------------------------

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1964

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 augusti 1961

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 29 mars 1944

NORRBOTTEN KURIREN ¤ Lördagen den 19 april 1952



En glad kväll på Värdshuset Tuna gjorde sig de två svågrarna t.v.
Törner Larsson d. 1967 och t.h. Sven Lindqvist d. 2004.

-------------------------------------------------------------------------------

Så här ser dom ut, "kolingarna": Einar Svensson, trummor, Gunnar
Wahlgren, sax, Karl-Arne Andersson, piano, Göte Johansson, bas och
Karl-Ivar Ivarsson, klarinett. På stortrumman har de ritat Lidköpings
fina rådhus.



Det finns en musikhandel där man är gladare än någon annanstans över att "Jämtgubben" med Cool Candys har kommit upp i hitlistan. Den ligger i Lidköping, den lilla stan vid Vänern. Expediten Gunnar Wahlgren är med i orkestern och har snart sålt 1.000 exemplar av sin egen skiva. Om alla skivaffärer i landet sålde lika många "Jämtgubben" vore det dags för guldskiva nu. Men toppförsäljningen i Lidköping är resultatet av bandets stora popularitet där hemma. Samma fenomen kan man studera på många håll i landet. I Karlstad säljs inga skivor så fint som Sven-Ingvars. I Jönköping är det strykande åtgång på The Caretakers skivor och Bertil Englund kan alltid räkna med succé i Östersund.

Har man kommit upp i hitlistan är det ändå något annat. Då räcker det inte med att ha varit idol på hemmaplan. Cool Candys kan bereda sig på efterfrågan från hela landet. En ny skiva är under alla omständigheter planerad. Lönsamhetsgränsen för en platta är 1.500 exemplar. Lyckas man sälja mer än så är ett skivbolag oftast villigt att ge flers chanser. Det kan bli knepigt för Cool Candys. Grabbarna i bandet är redan stadgade karlar mellan 26 och 37 årsålder och har bra fasta anställningar som det inte blir lätt att ta ledigt från om det skulle bli aktuellt med turnéer utanför Västergötland, Närke och Värmland.

Gunnar jobbar i musikaffär. Karl-Arne Andersson säljer böcker i Axel Erikssons bokhandel. Göte Johansson och Karl-Ivar Ivarsson jobbar på kontor på bilfirma och tändsticksfabrik. Einar Svensson är avsynare hos Wiking-sågar. Det märkvärdigaste med Cool Candys är att de spelar utan elektricitet. Sättningen är helt konventionell: saxofon, piano, bas och trummor. Inga extra förstärkare eller ekomaskiner. Deras specialtricks är av annat slag. När de spelar till dans brukar de ordna tossiga upptåg. En kväll lyckade de få en hel stads befolkning att leta efter ett armbandsur. Den som hittade det fick behålla det. Gamla "Karusellens" principer håller ännu att slita på, säger de.

På hemmaplan tänker man inte ta några risker med populariteten. För att alltid kunna vara säker på att publiken ska få vad den vill ha ingår en brevlåda i orkesterns utrustning. Publiken får skriva sina önskemål på lappar och stoppa i lådan. Sen spelar bandet igenom lapphögen så långt man hinner före stängningsdags. I många år har de fått höra att de borde försöka få spela in en platta. Råden har de för det mesta fått av turnéartister som uppträtt i närheten av Lidköping och fått Cool Candys som ackompanjatörer. Men de har varit för blyga, vuxna karlarna. Så det dröjde tills inspelningschefen Göte Wilhelmsson mest av en tillfällighet fick höra dem.

Han kommenderade dem att genast packa sina trunkar och fara upp till Stockholm och göra plattan. Det tog ganska många månader innan det blev någon fart på försäljningen. Nu är det i alla fall bevisat att det inte är nödvändigt med elektrisk utrustning för 20.000 kronor för att ett band ska bli omtyckt. Det är minst lika effektivt med en vanlig brevlåda för 8:75.

-------------------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 15 augusti 1962

BROTTARGREPPET. Cliff Richard sa, när den här bilden togs,
att det var bra krångligt att dansa förr i världen. Inte nån
hederlig, enkel rock och twist. Men Withne Micme var nöjd
med Cliffs tangogrepp.

--------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 1 augusti 1962

¤ Manolito, den oemotståndelige, skrattande charmören från High
Chaparral, kommer till Sverige för en 14-dagarsturné runt landet på
försommaren.


Vi kommer alltså att få se den oemotståndelige charmören Manolito från TV:s "High Chaparral" livs levande lite runt om i landet på försommaren. Det blir 14 dagar runt pingst eller midsommar - vilket är ännu inte klart då Manolito måste få tjänstledigt från TV-inspelningarna. Manolito skall sjunga och dansa mexikansk flamenco. Och skratta förmodar vi. Det där oemotståndeliga skarattet som redan gett honom 100 000-tals fans över hela världen.

Vi kan tacka agenten Eddie Larsson, Artisttjänst, för denna glada överraskning. Efter hårda duster med Hollywood och skarp konkurrens med andra artistförmedlingar här hemma har Eddie Larsson nu ett kontrakt på fickan. Privat heter den nye TV-idolen Henry Darrow, är 34 år, gift med sin skolförälskelse Lucy DePuy och pappa till två barn, Denise, 10 år och Thomas, 5 år.

Henry Darrows förflutna berättar att han inte är något naturbarn som helt enkelt lever för TV-kamerorna och strör sin förödande charm över folk. Vilket man kanske tror när man ser honom i rutan. Tvärtom! Han har åtta hårda teaterår bakom sig. Och innan han hunnit så långt läste han statsvetenskap och teaterhistoria vid universitetet i Puerto Rico. För att finansiera sina studier jobbade han även som tolk. Hans dröm är att sätta upp en repertoarteater. Han har satsat en gång på detta men repertoarteater intresserar inte i Los Angeles. Inte i den utsträckning at det lönar sig. Och statsbidrag får man inte för sådan verksamhet i Hollywood.

Manolitos ledighet, raljans och ständiga skratt skulle alltså vara en fin skådespelarprestation. Men rykten har nått oss från Hollywood att han är minst lika charmig privat även om han inte är identisk med sin roll. Han lär också vara fin på scen. Har spelat musicaler i USA många år, uppträtt på nattklubbar och varit med i Metropolitan Opera Companys kör en längre tid. Manolito kommer hit med en bossanovagitarrist och några dansande svenska flickor skall läggas till för turnén runt landet.

-----------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 25 mars 1968

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 3 december 1955

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 28 april 1952

Thelma Ramström heter vår senaste filmexport. Rolf Carvenius i
Shanes är Thelmas fästman, rådgivare och trygga stöd.

Thelma Ramström, 20 år, är det senaste svenska tillskottet till den internationella filmmarknaden. Hon spelar kvinnliga huvudrollen mot Sven-Bertil Taube i den svensk-franska samproduktionen "48 timmars kärlek". Premiär nu i februari. Dessförinnan har hon haft huvudrollen i den finska filmen "Råttkriget". Thelma är egentligen finländska men bor sedan en längre tid i Stockholm hos fästmannen Rolf Carvenius. Rolf är medlem av popbandet Shanes.

Thelmas karriär började med att hon vann tävlingen "Miss Cinema Europa" i Venedig. Sen dess har hon fått många anbud. För tillfället läser hon engelska och svenska för att ta studenten i dessa ämnen.

--------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 29 januari 1969

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 20 oktober 1951

På trettondagen är det plats för skratt i TV. Då dyker Nils Poppe upp
som Fabian Filosel i lustspelet "Min syster och jag".


Putte Bolster, Amadeus Propp, Pappa Perichon, Calle Pettersson...



Om det är något Nils Poppe, 71, tyckt riktigt illa om här i livet så är det TV. Bränd som han blivit. Men han var inte sämre karl än att han kunde ändra sig. Så när skohandlare Filosel dyker upp i rutan i kväll är det den femte Poppe-figuren på Fredriksdal som TV visat. Och absolut en av de roligaste.

Fabian Filosel når väl inte samma bländande höjder som salongshumoristen Amadeus Propp gjorde i "Fars lille påg", men den farsen innehåller ju å andra sidan också något av de festligaste Poppe någonsin gjort: en Hamlet-monolog av otroligt slag. Ni minns kanske hur stockholmspubliken reagerade på Amadeus under gästspelet på Maxim: varenda kväll skrattade de loss på de fastskruvande bänkarna!  Och skrattfest lär det bli på trettondagen igen i de svenska hemmen! Det har Poppe vant oss vid nu fyra gånger i rad i TV.

TVEKSAM POPPE
Men det tog tid innan han kom dit, i TV-rutan. Bengt Roslund, TV-producent i Malmö, som står för kvällens sändning av "Min syster och jag" och som gjort tre av de andra fyra också, säger det inte rent ut. Men inte var det lätt att övertala Poppe. "Fars lille påg" var det aldrig tal om att TV skulle få sända. Men så veknade Poppe och lät Bengt Roslund och hans gäng dra in på Fredriksdal några sommarkvällar och fånga "Oskulden från Mölle". När Poppe såg hur fint malmögänget löste den uppgiften blev det klartecken för "Fars lille påg" också. Det är den enda som spelats in inomhus.

För lustspelen ska ses utomhus och det är den utomhuskänslan som Bengt Roslund försöker förmedla när han i kväll tar TV-publiken med sig in bland häckarna på Fredriksdal.
    - Det är alltid svårt med närvarokänslan vid sådana här transmissioner. Men Fredriksdal är en sån fin teater med häckar. Där har publiken lättare att ta till sig stämningen.

Skrattfest och succé - det har varit sommarpublikens omdöme varje år. TV-publiken tycks inte vara sämre. Eller vad ska man säga om de norrlänningar , som sen de en gång sett Poppe på Fredriksdal i TV, nu varje år åker ner för att se honom  på friluftsscenen. Dan efter tar de flyget eller tåget hem igen... Och visst är det fem festliga figurer han presenterat:
¤ Det började med hans hunsade, men slagfärdige bokhållare Putte Bolster i "Oskulden från Mölle" och hans platoniska förhållande till kvinnorna, en något annorlunda typ som Poppe förde in på Fredriksdal, liten, luggsliten med pincené. Och som i ett omtöcknat ögonblick skryter om en romans med Gloria Swanson. Paniken blir fullständig när den sköna dyker upp i Mölle.

AMADEUS PROPP
¤ Det fortsatte med Amadeus Propp i "Fars lille påg", den vildaste och fräckaste av alla fem figurerna. Bondkomikern och salongshumoristen är på jakt efter sin okände far och hamnar mitt i spenaten med massor av utklädslar och förvecklingar. Poppe gick fram som en tornado på scenen.

PAPPA PERICHON
¤ Som Pappa Perichon i "Fantastiska pappa" var han mera nerdämpad, en parisisk vagnmakare med skön hustru och söt dotter om vilken två rivaler slåss. Vilket pappa Perichon inte är sen att utnyttja till egen fördel som den obildade bracka han är.

CALLE PETTERSSON
¤ Fröhandlare Calle Pettersson dyker upp i "Hjälten från Öresund". Det är en Don Juan och gammal bock som till råga på allt av misstag blir utpekad som hjälte, en situation som den gamle bocken inte är sen att dra nytta av. Mer släkt med Groucho Marx än här har Poppe aldrig varit...

FABIAN FILOSEL
¤ Och så Fabian Filosel, född Bom, skohandlare i Ralph Benatzkys farsoperett "Min syster och jag". Det är en lång föeställning och Poppe låter vänta på sig. Det tar drygt 50 minuter innan han dyker upp. Det kan låta långt för Poppe-fantasten, men man får under tiden uppleva något så ovanligt som ett rejält genombrott. Det är Hans-Peter Edh från Uppsala stadsteater som slår igenom inför sommarpubliken med dunder och brak som den unge musikläraren och mannen av folket.

För det är ju det det handlar om - kvinnan av börd och mannen av folket. Och hur de får varandra genom en skoaffär i Paris, det skildras i massor av sång och åtskilliga vilda gags. Poppe gör naturligtvis inte utan skäl tillägget "född Bom" till rollgestaltens namn. Alla ni som sett filmerna känner igen jaquetten, de randiga byxorna, käppen, prickarna under näsan i stället för mustaschen osv. I en av farsoperettens finaste scener leker Poppe med en 10 000-francsedel framför kassaapparaten. Så lekte Chaplin med jordgloben i Diktatorn. Gösta Ekman, den äldre, gjorde Filosel på 30-talet. Han upplevde skohandlaren som en ren Chaplin-figur. Charlie och Fabian Bom - här möts de i en och samma person: Nils Poppe!


Nils Poppe som Fabian Filosel - en av de roligaste gubbar han gjort på
Fredriksdals scen. Här tillsammans med Berit Carlberg.

-----------------------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET/TV ¤ Den 3 januari 1980

Norah brukar sjunga om "Nimbys-värld". Det gjorde hon förresten i dag också. Nimbys är en oas för leksugna barn samt deras föräldrar med sitt (förmodade) barnasinne i behåll. Alla har vi en sorts egen liten värld där vi drar oss tillbaka för att enbart få vara sig själv, och där vi odlar våra intressen. Hemma i ett rum finns min värld. Det utgör ett slags centrum, ett hjärta, i de intressen som jag har och haft under många år. När vi en gång besöte Carl Larsson-huset i Sundborn, och jag för första gången steg över dess tröskel, blev jag så innerligt glad. Det var något i husets atmosfär som grep tag i mig, och den har sedan dess inte släppt taget. Likadant i Anders Zorn-huset i Mora. Man behövde väl knappast tvivla vem som bodde i respektive hus. Både Carl Larsson och Anders Zorn hade satt sin egen speciella prägel på sin boning, och det med besked. Man hade utformat sitt hem efter sin egen personliga läggning. I Carl Larssons fall hade han god hjälp av sin mycket konstnärliga hustru Karin, f. Bergöö, som har stått skola för heminredning till sin egen generation, men även till senare tiders husliga män och kvinnor.  

Nu är jag varken Carl Larsson eller Anders Zorn. Även om jag önskat att jag så vore. De båda svenska konstnärsfantomerna, hyser jag en stor respekt- och konstnärlig beundran för. Beträffande rummet (Rogers värld) har struntat blankt i hur det måste se ut. Jag gör det som känns bäst och mest praktiskt för mig. Det estetiska intrycket kan var nog så avgörande, men ibland så känns det skönt att komma hem till någon som "breder ut sig" och sin hobby. Det är både sunt och friskt att odla intressen, man växer som människa. Även i andlig mening. Under sin relativt korta tid på den här jorden, så gäller det att försöka må så gott som man bara kan. I mitt fall mår jag gott av musik, böcker, historia, att skriva, diskutera, fördjupa mig i ämnen som skänker både stor livskvalitét och harmoni, umgås med likasinnande, både  i vardagslivet, öga mot öga, eller genom bloggen och facebook. Det är inte hela världen om jag inte har de senaste modeplaggen. Det är inte eller nödvändigt att se ut som alla andra gör. Varför måste jag gå i andras fotspår? Jag kan väl gå i mina egna!!!!

Jag tror att det tar tid (för vissa) att hitta sig själv. Ett flummigt uttryck tyckte jag en gång, men som jag idag skriver under helhjärtat på. Att vistas ute i livet ställer vissa krav. Mitt enda krav är: var dig själv, strunta i vad andra tycker och tänker. Kort och gott MÅ BRA! om du kan.

/Roger


Här trängs dom, olika årgångar av tidningar bl a Piteå-Tidningen. Men
det finns mycket som ännu är ogjort. Hoppas att jag hinner innan jag
"flyttar vidare". Jag har också fördjupat mig i 60-talets händelserika
decennium. Detta har tagit sig uttryck i tidningsurkilpp sparade i pär-
mar.


Jag har även fokuserat mig på att samla urklipp om Hortlax. Allt från
tidningsannonser, dödsrunor, artiklar om det ena och det andra mm.
Naturligtvis ingår även släktregister, foton, gamla brev osv. Som berör
både min far och min mors sida. En guldgruva en dag för kanhända
Norah, Max och snart den nya lilla familjemedlemmen.


En gammal radio som ger rummet en viss prägel. Som ni ser så båg-
nar bokhyllan en aning. Varför det då? Svar: Roger har alldeles för
mycket där.


En dag i framtiden när barnbarnen söker sina släktrötter, så hoppas
jag att de alla upptäcker farfars verk. Och kan få glädje av allt det
som finns. På bilden, Norah tittar och tecknar vid sin farfarsfarfars
skrivbord.

------------------------------------------------------------------------------------

Julhelgen bjöd på rekordkyla i stora delar av Jokkmokks kommun. Det lade sordin på utevistelsen och därför var kyrkorna inte alls lika välbesatta som tidigare. Till julottan i Jokkmokk kom det 64 personer mot ett par hundra vid lämpligare temperatuer.

Inte långt från kyrkan i Gärdan strax utanför centrala Jokkmokk uppmättes minus 41 grader på juldagsmorgonen. Värre ändå var det i Njavve, tio mil väster om Jokkmokk där fru Emma Åhslund rapporterade 43 grader klockan sju på juldagen. Detta hindrade inte kontraktsprost Gunnar Lundström att tillsammans med hustrun Berta ratta den egna bilen till Kvikkjokk där prosten skulle hålla julotta. Det var 37 grader när han startade från Jokkmokk klockan fem på morgonen. Men då hade han också att passera Njavve-området med sina 43 grader.

Två japaner, en herre och en dam på besök i Jokkmokk ville studera det svenska julottefirandet och dom följde med Lundström till Kvikkjokk. De kom 35 personer till julottan i fjällbyn. Efter ottan hade fruarna i Kvikkjokk ordnat julottekaffe i ungdomsgården. Där förekom också julsånger och de två japanska gästerna sjöng Stilla natt heliga natt på japanska. På julaftonen var det julbön och mycket stämningsfullt i Jokkmokks gamla kyrka. Fyrtiosex personer gick i kyrkan före julklappsutdelningen. Vid julbönen sjöng bland annat kontraktsprost Gunnar Lundström två julsånger solo. De som hade verklig högkonjunktur under köldknäppen var taxi som hade alla sina bilar igång och ändå hade svårt att hinna med alla körningar.

------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS KURIREN ¤ Onsdagen den 27 december 1978



Åsa Bodén berättar:

Vintern började i år i Piteå-trakten den 15 november. Detta är ungefär tre veckor senare än normalt. Vi skall nämligen ha vinter här i Piteå från den 23 oktober. November månad var annars inte varmare än normalt, -0,3 grader kallare, för att vara exakt. Molnigheten var dock mycket ringa. Förra året hade vi till exempel hela 13 mulna dagar, i år endast tre. Dessa fakta framgår av den statistik över novembervädret i Piteå, som just nu upprättats på SMHI i Norrköping. Av statistiken framgår också, att månadens nederbördsmängd, 48,9 mm var nästan exakt den normala för november månad i Piteå.

Det var den 15 november, som medeldyngstemperaturen för första gången i år sjönk under nollpunkten. Därmed övergick också hösten i vinter. Enligt meteorologerna är det nämligen vinter så fort medeldyngstemperaturen understiger nollpunkten. Det skall den nu göra här i Piteå fram till den 15 april, då våren kommer tillbaka. Månadens högsta temperatur avlästes den 7 och 10, då kvicksilvret steg upp till + 9,0 grader. Det sistnämnda dygnet var för övrigt månadens varmaste med en medeltemperatur på + 7,3 grader. Värmerekordet för Piteå under november är + 13,0 grader.

Månadens lägsta temperatur avlästes den 30, då termometern mitt på natten visade som minst - 18,9 grader. Detta var för övrigt också det kallaste dygnet med en medeltemperatur på - 16,8 grader. Denna temperatur ligger dock långt från månadens köldrekord, som är - 31,6 grader. Månadens medeltemperatur blev nu alltså - 3,2 grader, vilket är 0,3 grader under normal-temperaturen.

48,9 mm nederbörd fick vi under månaden, vilket motsvarar 104 mm av normalnederbörden för november. Nu fick vi ju nästan all denna nederbörd under ett dygn, den 16, då det föll 30 mm snö, vilket resulterade i et snödjup på 27 cm. Detta höll sig sedan konstant hela månaden ut. Det kom någon form av nederbörd under 13 av månadens dagar. Vindarna var mycket svaga under månaden, med sju meter i sekunden, som högsta noterade vindstyrka. Molnigheten var mycket ringa under november och endast tre dagar var mulna, medan sex var klara. Detta kan jämföras med fjolåret då vi hade 13 mulna och fem klara dagar.

---------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ December 1978



PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 30 januari 1979


Fr. v Ulf Granström, Gunnar Sandström, Irma Wikgren och
Nancy Pettersson.

¤ Kvicksilvret i våra termometrar har den här vintern haft den verkliga lågkonjunkturen. I går morse var det dags för en ny djupdykning. Trettio, och på en del håll ännu lägre, är visserligen inget rekord men nog räckte den ändå för att det skulle svida om nosen. Deppigt i kylan? Hur påverka kallvädret dig?

Vi ställde frågorna till folk på gatan. Men det var inte lätt få svar. För de flesta hade bråttom och styrde iväg med snabba, knarrande steg. Mot värmen inomhus. Några stannade dock av. Och så här tycker de om vintern 1978/79 som artar sig till en av de bistraste i mannaminne:

Nancy Pettersson, Piteå:
    - Man har ju hört och läst om att vi nu går mot en ny istid. Och det tror jag, särskilt med den vinter vi nu har. Fast det är klart, någon istid blir det ändå inte under vår tid. Jag är väl inte direkt vinterhatare, men mer än tio grader vill jag inte ha. Om kylan påverkar mig psykiskt vet jag inte, jag är ju mest inomhus, men det är klart att det känns jobbigare när det är så här ihållande kallt.

Gunnar Sandström, Piteå:
    - Under beredskapen då vi ryckte in i Boden minns jag att det var väldigt kallt. Kring 35 och det är nog det värsta jag varit med om, även om den här vintern håller på att tangera det. På mig verkar kylan på så sätt att jag blir trött. Ändå tål jag kylan bättre än hettan på sommaren.

Ulf Granström, Piteå:
    - Visst är det ovanligt kallt i vinter, men inte påverkar det mig särskilt mycket, tycker jag. Eftersom jag jobbar med att sälja kläder så brukar jag säga att det finns inget dåligt väder, utan det är bara at skaffa sig de rätta kläderna.
    - Själv är du barhuvad i dag - är det rätt klädsel?
    - Nej, men nu går jag bara över gatan fram och tillbaka. När jag är ute med hunden efter jobbet så tar jag så klart på mig mössan.

Irma Wikgren, Piteå:
    - Vintern under de här förhållandena gillar jag verkligen inte. Man gruvar sig för att gå ut. Det räcker mer än väl de fem minuter jag har att gå hemifrån till jobbet. Nåt mer blir det inte att var ute för min del, annat än om man ska iväg och handla.

-------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 30 januari 1979


ISPROBLEM TILL HAVS - SNÖPROBLEM PÅ LAND

¤ Den här typen av isvallar har det blivit gott om i Bottenviken. Bilden
är tagen utanför Tankar inte långt från Vasa. Det här är dock små-
saker mot dem som hittats utanför Farstugrund. Dessa  har skapat de
problem som gjort att isbrytarledningen vill öppna Tjuvholmssundet.
Detta blir inte fallet. I stället skall den s k Marakallsleden ner mot
Rödkallen öppnas.

Stora snöhögar tornar upp sig på flera håll i centrala Piteå. De skymmer sikten och flera tillbud har noterats men ännu ingen svårare olycka. Polisen är bekymrade över riskerna men menar att det snöat så intensivt de senaste veckorna att vare sig privata eller kommunala snöröjare hunnit med. Man hoppas dock att de värsta trafikfällorna som exempelvis i korsningen Källbogatan-Industrigatan snart ska var undanröjda.

------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 7 februari 1979

Just nu är Ann-Kristin Hedmark, 29, i Stockholm och showar på Berns.
Men det är ett sällsynt besök. Bäst trivs hon i hemmiljö. På gården
Tuvan utanför Skellefteå.


¤ Ann-Kristin Hedmark, 29 år, är flickan som tackar nej till storkarriär och storstadsliv. Hon flytt in´t. Hon tycker om att sjunga och försörjer faktiskt familjen - hemmapappan Christer och sönerna Johan och Daniel. I kväll får vi möta henne i pubmiljö. Mysen i Borlänge, tillsammans med en annan begåvad sångerska: Meta Roos. Till sin hjälp har de valda delar ur Sandviken Big Band - den fine tenoristen Lennart Johansson och en komptrio.

Ann-Kristin (eller Anki som det blir i den inre kretsen) bor på gården Tuvan som vätter mot skogen utanför Skellefteå. Där finns hennes vilopunkt och andningshål när turnerandet sliter. Just nu är hon i Stockholm och deltar i den musikantiska show som ska underhålla ett vintrigt Stockholm på Berns. Där finns också Göran Fristorp och Hasse Burman - samt Arne Domnérus spelmän. Sådant trivs Anki med - det finns möjlighet att tona fram alla former av låtar: jazz, folkton och visor. Och det är som en huldra med förankring i jazz och folkton hon blivit ett begrepp.

EN HYVENS NORRLÄNDSKA
Någon har karakteriserat henne så här:
¤ En rekorderlig och hyvens norrländska med Bolidenguld, mygg, stålverk och hjortronmyrar i stämman...
Det ligger mycket i det. Det ljuva livet och kändisvärlden avstår hon gärna ifrån - ändå har hon haft erbjudanden både från kontinenten och USA. Men hon trivs bäst i hemmamiljö. Med ABF-turnéer, jazzning med Sandvik Big Band och en och annan pubträff. Hon glänser alltså inte i storstadens showsammanhang så ofta förekommande i radio och TV. Men hon har gjort några uppmärksammade radiojobb - bland annat med Sandvik Big Band i USA och med Arne Domnérus mannar i programmet "I elfte timmen" från Chalmers i Göteborg.

SPARSAM MED SKIVOR
I TV har vi sett henne från Bolaget och folkparksbesökare såg henne för några år sen med Lee Hazelwood. Men mest blir det små turnéer med trubaduren Gunnar Enqvist från Bureå i ABF:s regi. På skivsidan är hon också sparsam. Visserligen slog hon igenom för 11 år sen på Svensktoppen med en Thore Skogman-låt men sedan har hon gjort skivor som inte slagit hål på försäljningsvallen men ändå sålt hyggligt.

De egna plattorna - "Inifrån" och "Visa till Dig" - samt skivorna med Sandvik Big Band ska nu kompletteras med LP med politiska visor och en LP med Sandvik Big Band. I kvällens program leker hon med jazzlåtar och folkvisor, sjunger duett med Meta Roos och myser ihop med gråhårsmannen Lennart Johansson som spelar tenor á la de stora Webster-Hawkins.

------------------------------------------------------------------------

AFTONBLADET TV ¤ Den 3 januari 1979

Hortlax i dag! Både bilfritt, människofritt och myggfritt...


...riktigt människofritt var det ju inte. Jag var ju där!

-----------------------------------------------------------------------------------
Köldfotograf: ROGER LINDQVIST

Det är inte bara här just nu, som vi genomlider en tid av sträng kyla. I januari 1977 rapporterade tidningarna om den köldknäpp som då rådde. Kylan höll hela Norrbotten i ett järngrepp. I Karesuando uppmättes minus 42 grader. Det var inte bara Karesuando som hemsöktes av en rejäl vargavinter, även i Nattavaaraby och Nikkaloukta noterade man rekordtemperaturer.



NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Januari 1977

Jag vet inte hur vi kom varandra så nära. Men plötsligt satt hon på mitt knä, så nära så tätt inpå. Å, vad du är vacker, sa jag, min egen vackra Monica. Sedan så gav jag henne en kyss på kinden, hon log, hon tittade på mig, med nåt skyggt i blicken.

Ja, vackrare drömmar kan man absolut inte ha. Förlåt kära hustru, men du förstår att jag kunde liksom inte värja mig, när Monica Zetterlund satte sig ner på mitt knä. Det är ju i drömmarna allt händer. För aldrig fick jag väl i det verkliga livet sådan närkontakt med sköna värmländska Monica. Nu blev det som det blev. Jag fick i alla fall kyssa hennes kind, och hon misstyckte inte. Hon bara log.


Hon satte sig på mitt knä. Och under loppet av några eldiga
minuter, så kom vi varandra så nära. Jag och Monica. Jag
kunde för mitt liv inte bärga mig, jag kysste hennes sammets-
lena kind. Och hon misstyckte inte när den där hortlaxbon
Lindqvist visade sin kärleksbetygelse.

--------------------------------------------------------------------
Bild: www.dustygroove.com

Det händer ibland (ganska ofta) att jag hittar gamla reliker från förr. Idag tittade en gammal VM-affisch fram från året 1972. Det var då som idolerna hette: "Virus" Lindberg, Inge Hammarström, Leif "Honken" Holmqvist, Christer Abrahamsson, Kjell-Rune Milton, Lars-Erik Sjöberg, Lennart "Lill-Strimma" Svedberg, Stig Östling, Stig-Göran "Stisse" Johansson, Anders Hedberg, Tord Lundström, Mats Åhlberg, Mats Lindh, Håkan Wickberg, Ulf Sterner, Tommy Abrahamsson, Bert-Ola Nordlander, Björn Palmqvist, Hans Hansson, Håkan Pettersson, Thommie Bergman och Lars-Göran Nilsson.

VM i ishockey spelades det här året i Prag i Tjeckoslovakien. Som slutliga segrare stod så småningom värdnationen, värdiga vinnare och guldhjältar. Själv så var jag en hockeytokig tonårig grabb, som absolut inte missade en enda av de TV-sända drabbningarna. Min pappa, morfar och jag satt som fastnitade under hela turneringen. Vi hade fortfarande kvar vår svartvita TV. Vi hade t o m två stycken. Den gamla från 1962 hade farsan placerat i sovrummet uppe i vindan, medan den nyare stod inklämd i vår nya bokhylla. Fjärrkontroll fanns inte. Och när de så småningom började finnas ute på marknaden, hörde man ibland kommentarer som: - "Vad i jösse namn ska man köpa fjärrkontroll för? Nog kan man väl ändå lätta på baken och gå fram och trycka  med pekfingret som man alltid gjort."


För 4:75 köpte jag den här affischen. Troligtvis på Tempo i Piteå.


Vad jag minns så hängdes den upp i mitt rum, och hängde där ett
bra tag. Den fyller 40 nu till våren.

---------------------------------------------------------------------------------