Roger Lindqvist

Växjö har på senare år mest varit känt tack vare fotbollslaget Östers IF som gjort succé i allsvenskan. Nu har dom plötsligt fått konkurrens om jobbet som PR-män för Växjö. Efter tre veckor på Svensktoppen med "I Mexicos land" kan Växjö nu ståta med en anna berömdhet - orkestern Thorleifs!

Det är kapellmästaren Thorleif Torstensson som har fått låna ut sitt namn till orkestern. Gruppen har funnits i över sex år. Men först efter ett litet manskapsbyte för tre år sedan började det hända saker. Thorleifs med nye sångaren Magnus Bergdahl fick mycket jobb på västkusten. Ingen är profet i sitt eget land, heter det. Och det stämmer nog. I Växjö har man inte satt så stort värde på bandet. Men i västkuststäderna har det varit desto mera uppåt. Så uppåt att skivbolaget Platina, som har sina bopålar i Göteborg, fick upp ögonen för bandet efter otaliga succéer.

Platina-chefen Evert Jacobsson är en man som vet vad som går hem. Han har sysslat med att ge ut gamla fina Göteborgs-bandet Tages plattor förut. Nu tog han Thorleifs under sina vingars beskydd. Dom fick snabbt göra en platta. "Ratata" och "Vårvinden" hette låtarna. Men Rom byggdes inte på en dag. Förtest-juryn till Svensktoppen sa nej till plattan. Det blev ett nytt försök så småningom. Jacobsson trodde på Thorleifs. Men även nästa gång sprack det. "Varför flyttar alla in till stan" och "Sommar vill vi ha" fann ingen nåd utan spolades direkt.

Men tredje gången gillt heter det. Och tredje skivförsöket lyckades också. "I Mexicos land" - gamla hederliga "South of the border" - kom inte bara till Toppentipset utan också till sjunde plats på Svensktoppen. Visserligen varade besöket bara i tre veckor. Men det räckte för Thorleifs. För ett dansband i dagens läge betyder några veckor på listan väldigt mycket. Jobben började hagla in, gagerna rök i höjden och i sommar - när grabbarna slipper plugga på några månader - ska dom spela för fullt.

Thorleifs förebilder är väl närmast göteborgs-grupperna Streaplers och Flamingo-kvintetten. När dom inte diggar Beatles och Blood Sweat and Tears förstås. Men sånt kan man inte spela i parkerna. Då går folket hem. Så Thorleifs spelar snäll svensktoppsmusik  istället. För då går dom hem. Thorleifs nästa attack mot Svensktoppen blir en välkänd Tio-i-Topp-låt, "Tom-Tom turn around". I svensk version kallad "Tom-Tom, käre vän". Baksidan innehåller en gammal Jim Reeves-låt.

Vi ska dra laguppställningen i Thorleifs också. Från trummor till saxofon. Thorleif Torstensson är kapellmästare och spelar gitarr, saxofon samt sjunger. Just nu ligger han i lumpen och svär över att han bara får sjunga på luckan. Magnus Bergdahl spelar ingenting. Han "bara" sjunger. Hans Willy Magnusson lirar också gitarr och saxofon. Johan Möller sitter bakom orgeln. Och trummis är blott 18-årige Jörgen Löfstedt. Basist är Kim Lindahl.
Thorleifs är ett ungt och friskt gäng. Dom har framtiden framför sig. Vi får väl se vad det blir av dom.
--------------------------------------------------------------------
Starlet Nr. 12 - mars 1972.

Nordkoreas ledare och diktator, Kim Jong II, har utsett sin son, Kim Jong Un till sin efterträdare. Med andra ord, landets ledarskap hålls inom familjen. Samtidigt passade han också på att utnämna honom till fyrstjärnig general. Det är ingen hejd på superlativen och utmärkelserna i den "Jongska familjen". Kanhända en rätt så praktisk lösning för den 68-årige pappa-diktatorn, men sett ur demokratisk synvinkel så är det rena katastrofen. Diktatorer är som ohyra. Men en sak skiljer dem åt. I ohyrans fall går det ju köpa olika sorters bekämpningsmedel. Tyvärr är så icke fallet med självutnämnda tölpar som endast har en sak i sina "diktatursskallar"; makt, hänsynslöshet mot sitt folk, girighet, empatilöshet och allmän frånvaro av demokratiska tankegångar. Så du Kim Jong, gå och dra nåt gammalt över dig, vi är så in i bomben trötta på såna figurer som du!


KIM JONG II. Yrke: Nordkoreas diktator.

Opel Kapitän var de tuffa grabbarnas bil. Ja, så gick tankarna i mitt huvud när jag som barn såg någon åka förbi på vägen. Det var inte eller fy skam att ha en PV eller Amazon. Gubbilen nummer 1 var ju faktiskt Volkswagen. Och som av en händelse hade min pappa just en sån. Han var 40 fyllda när han tog körkort och köpte sin allra första bubbla året 1963. Den stora frågan är denna: är man gubbe vid 40 fyllda? Ja, åtminstone tyckte jag det då. Idag har jag definitivt ändrat ståndpunkt i frågan. 40 - det är rena rama ungdomen.


De tuffa grabbarnas egen bil: OPEL KAPITÄN De Luxe.
------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 28 mars 1959.

Min pappa var väldigt intresserad av båtar och sjöfart i allmänhet. Kanske för att han som ung låg inkallad två år 1943-45, ute på Östersjöns farvatten på Pansarskeppet "Drottning Victoria". Även Sven, min farbror, hyste intresse för båtar. I hans efterlämnade saker hittade jag ett urklippsalbum där han noggrant klistrat in artiklar som handlade om sjöfart här i vår stad. Jag minns att medan den gamla hamnen fanns kvar i centrala stan, brukade min far någon gång då och då åka dit för att på så sätt hålla sig á jour vilka båtar som låg vid kajen. Det hände också att jag och pappa följdes åt för att kolla in vad båtarna hette. Men det är länge sedan nu....


En vacker båt kan f.n.v. beskådas vid sulfatfabriken i Skuthamn.
Det är Svensk-Amerikaliniens motorfartyg "Danaholm", som ligger
inne och lastar massa på U.S.A. "Danaholm" har ett deplacement på
ungefär 7000 dödviktston. Vid skuthamnsfabriken tar fartyget in 1070
ton massa. På lördag kommer en systerbåt till "Danaholm", nämligen
"Sparreholm". Även hon skall ta massalast på Amerika.
---------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 15 juli 1955.

Gunnar Wiklund föddes i residensstaden Luleå 1935. Bilmekanikern Gunnar, blev tidigt intresserad av musik. Och kom så småningom att bli ett namn bland den publik som såg honom uppträda med lokala band i trakten. Ett av de band som Gunnar sjöng i, var populära Lennart Lindbloms orkester från Boden. Men den stora lyckan inträffade på ett folkparksforum 1959. Det var då som Gunnar framförde "Nu tändas åter ljusen i min lilla stad". Låten som komponerats av radioproducenten och regissören Per-Martin Hamberg utgavs på skiva. Den såldes i fantastiska 200.000 exemplar.

Gunnar hade i och med detta sin framtid som sångare rejält utstakad. Och under det gyllene 60-talet hördes Gunnars barytonröst ofta på svensktopplistan. "Vandra Vidare", Kan Jag Hjälpa Att Jag Älskar Dig Ännu", "Vi Ska Gå Hand I Hand" - är bara några av de många hits som Luleåsonen Gunnar kom att leverera till sin stora publik. Inte bara här i vårt land, utan även i de skandinaviska länderna också. Gunnar avled 54 år gammal hemma i Lysekil 1989, efter att under fletalet år kämpat med en vacklande hälsa.


En av de första skivor som fanns i vår radiogrammofon hemma i
Hortlax.


Utgiven 1959 på Bonniers Folkbibliotek.

Piteå Tidningen den 8 januari 1955.

Piteå Tidningen den 22 mars 1955.

Piteå Tidningen den 16 juni 1958.

Man ser det nästan dagligen. I tidningar och TV. Unga människor som försvinner spårlöst och till slut hittas brutalt mördade och skändade. Jag börjar bli less. Här i vårt närområde, i det stilla lugna Hortlax, har två unga kvinnor bragts om livet. Den 17 oktober 2004 blir trebarnsmamman Mari Larsson överfallen i sitt hem. I mörkret därhemma, i vanliga fall en plats för ro och trygghet, väntar hennes baneman. I blint raseri måttar han flera slag med en yxa mot hennes huvud. På övervåningen ligger hennes ena dotter. Tre dagar därpå, den 20 oktober, avlider Mari Larsson av de svåra huvudskador som den f.d. sambon Glenn Lövgren åsamkat den kvinna som han en gång älskat och möjligen vördat?

September 2008. Carolin Stenvall, barnfödd bara ett stenkast från Mari Larssons hus, anmäls saknad av oroliga anhöriga. Efter flera veckors intensiv spaning upptäcks hennes skändade kropp. Den icke tidigare straffade Toni Alldén tas in på förhör. Det visar sig snart att Gällivarebon Alldén gömmer på en mycket mörk och kuslig hemlighet. Toni Alldén har utan skälig och godtagbar förklaring misshandlat och till slut avrättat den oskyldiga Carolin. Idag vilar hon på kyrkogården i Hortlax. Denna unga levnadsglada  tjej som hade sådana framtidsdrömmar, men som "bara" råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt den där ödesdigra septemberdagen för två år sedan.

Nästan på dagen, den 5 april 2008, fem månader före Carolinfallet, försvinner den blott tioåriga Engla Höglund i Dalarna. En stor och intensiv spaning inleds. Några dagar därpå tas den 42-årige chauffören Anders Eklund in på förhör. Den 13 april erkänner Eklund att han bragt det endast tioåriga flickebarnet om livet.

Idagarna har vi kunnat ta del i försvinnadet och sökandet efter 27-åriga Elin Krantz i Göteborg. Hon hittas så småningom mördad. Ännu ett ung liv som inte fick fortsätta att gro. Ännu en ung människa vars anhöriga lämnas i den djupaste sorg och saknad. Ännu en i den stora mängden. Frågan som vi alla ställer oss är - VARFÖR?


MARI LARSSON -
mördad....


CAROLIN STENVALL - mördad....


ENGLA HÖGLUND - mördad...


ELIN KRANTZ - mördad....

Go´natt och tack för idag! Vi syns i morgon....!
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: www.syltpop.blogg.se

Ja, Bogart var alltså inte på personligt besök i gruvstaden - han
förekom endast på vita duken i den förträffliga "Riddarfalken från
Malta".
-----------------------------------------------------------------------
Norrskens Flamman den 17 augusti 1943.

Dom har dokumenterat sig som fyra snälla glädjespridare med den verkliga buskis-glimten i ögat. Det hela började med "Spel-Olles gånglåt" och fortsatte med "Man ska leva för varandra".
- Buskis - det är nånting fult det - men ack så roligt! Tycker alltså Trio mé Bumba - fyra glada stockholmsspelemän som lirat tillsammans i över tolv år!

Tommy Wener, Janne Harg, Bertil Lindblom och "Bumba" Lindqvist är kompisar i vått och torrt. Dom umgås lika mycket privat som på scenen och tycks aldrig tröttna på varandra. Dom började spela ihop 1957. Så när dom sjunger att "man ska leva för varandra" - då vet dom verkligen vad det handlar om.
Bumba-pojkarna är ett rent kvartersgäng som idrottade tillsammans. När rockmusiken med Elvis och Tommy Steele i spetsen härjade som värst, fick "Bumba" en idé att bilda en grupp. Dom har alltid haft näsan för vad publiken vill ha. Så det blev rock-musik från början.

Men det var väl inte grabbarnas rätta avdelning. Att sjunga på engelska alltså. Så småningom totade radion ihop en lista á tio låtar som skulle spegla de äldres smak. - Svensktoppen föddes. De yngre gillade rock. Det visste man. Men Lasse Lönndahl, Gunnar Wiklund, Carli Tornehave och de andra borde ju få en egen lista också. Och det fick de 1962.
Från Värmland kom ett band som hette Sven-Ingvars. Dom plockade fram gamla värmländska folklåtar. Här fick "Bumba" och kompani impulser att göra en liknande grej. Men infödda stockholmare som dom var gick det ju inte att knycka från Värmland och härma Sven-Ingvars. Nej, det fick bli låtar ur skolornas glada sångbok,. Låtar typ "I sommarens soliga dagar" ni vet.

Snart började Trio mé Bumba hitta sin stil. Ett grammofonbolag kopplades in. Och det blev en EP-skiva till slut. Som bl. a. innehöll "Spel-Olles gånglåt" - en gammal slagdänga som våra morföräldrar nynnade på när dom var små. Vem kunde undgå att bli glad av en sådan låt? Bumba-gänget kunde notera sin första fullträff på Svensktoppen. Den låg etta många veckor. Det skulle bli fler succéer. Nåt år senare kom "Min fela" - också en gammal låt hämtad ur visböckerna. Sedan följde en rad små framgångar som "Är ni mé - vi är mé", "Alvar", "Puss och kram" och "Sommarkväll på logen".
Men dom låtarna räckte inte hur länge som helst. Snart blev det tyst om "världens enda trio bestående av fyra man!" Många tippade att bandet var slut. Visst hade dom fullt med jobb på dansställen. Men ingen talade om "Trio mé Bumba" längre.

Men det skulle hända saker - gruppen fick göra en LP-skiva på ett stort grammofonbolag. Producenten där hette och heter Bengt Sundström. Han hade skrivit en låt till Anna-Lena Löfgren som hette "Alla blommor vill ha solsken". Men Anna-Lenas grammofonbolag gillade bara  texten - inte melodin. Så Bengt Sundström gjorde en ny melodi till sin text. Men nu hade han samtidigt en melodi utan text. Det fattades en låt på "Bumbas" LP-skiva och Sundström skrev då texten till "Man ska leva för varandra" och använde sin famla melodisnutt som han skrivit till Anna-Lena.

Det här hände 1966 - men först 1969 (!) skulle låten bli en jättesuccé. Folk började fråga mer och mer i grammofonaffärerna efter låten och till slut gavs den ut på singelskiva. Testades för Svensktoppen och resten - tja, det vet ni. Den låg på Svensktoppen ett helt år! Det blev guldskiva för "Bumba" - 100.000 exemplar alltså.
- Vi kan tacka "Det ska vi fira" för den framgången, säger sångaren Tommy Wener. Folk önskade den mycket i det programmet. Och det är en bra lansering att få komma med där.
Trio mé Bumba har fått många snytingar i sina dar för att deras musik är så himla enkel. Men grabbarna själva tar inte det där så hårt. Dom spelar sin musik för att dom verkligen gillar den. Och varför skulle dom inte det när större delen av svenska folket vill höra glad musik.
Busiks eller inte - Trio mé Bumba är ett festligt gäng. Och dom har det festligt tillsammans. Annars skulle dom väl inte stått ut med varandra i över tolv år!
----------------------------------------------------------
Starlet nr. 9 februari 1972.


Jan Harg, Tommy Wener, Bertil Linblom och Jan-Erik Lind-
qvist.


1963 agerade The Beatles som förband åt Trio mé Bumba -
och inte tvärt om...


2002 under en norrlandsturné, avled sångaren Tommy Wener.
Ersättare blev Rolf Larsson, f.d. medlem i Cedermarks från Sveg.
Även dragspelaren Folke Lindqvist är numera en av trion fasta
medlemmar. Här syns den populära trion under en spelning i
Arvidsjaur 2008.


Rolf Larsson längst t.v. spelade i CEDERMARKS i 15 år.


Året 1969 kom en av gruppens största hits: "Man ska leva
för varandra", komponerad av Bengt Sundström.
Den 24 juli denna sommar spelade "de gamla" Trio mé Bumba
tillsammans på dans i Dalarna. Med var; "Bumba" Lindqvist,
Janne Harg, Bertil Lindblom och Rolf Larsson.
-----------------------------------------------------------------

Att filmens huvudstad hette Hollywood, det visste jag. Men inte att de också fanns i ett "hemlighus" i Vistträsk. Nu vet jag bättre! Här kommer dom:


Bakom den här dörren slår det gnistor. Riktigt färgsprakande stjärn-
gnistor...


Här sitter Bette Davis och ler när man kommer in....


Nämen...här finns även Gary Cooper, också med ett filmleende på
sina läppar......


....Johnny Weissmuller, sim- och filmstjärna. Spelade Tarzan i de där
matinéfilmerna man såg som barn. Men Johnny...du har väl inte hällt
i dig allt det där innehållet från flaskorna som står däruppe? Tyckte
du såg lite hemlighetsfull ut.....


Här finns också en del okända men vackra damer.....


Och där längst ner till höger, skymtar våran egen Alice Babs....


Till vänster ses en ung och vacker Gaby Stenberg. Längst ner i höger
bildkant dansar Fred Astaire och Ginger Rogers....och ser man på...
en ung Judy Garland skymtar fram....Det var i fredags som jag fick
den stora möjligheten att möta alla dessa stjärnor på ett dass i film-
metropolen Vistträsk. Inte behöver man åka till LA och Paramount
Studios. Man kan åka upp till Älvsbyn och Vistträsk för att stilla sitt be-
hov av äkta genuina stjärnor.....

Det gnisslar och gnäller i samarbetet mellan de borgerliga. Nu har Jan Björklund i Folkpartiet krävt att få efterträda Maud Olofsson som vice statsminister. Fredrik Reinfeldt å sin sida har svalt stoltheten och ringt Mona, huvudkombatanten i valet häromsistens. Tror knappast att det gäller nån inbjudan till ett kafferep hemma hos Fredde och Filippa? Det hela rör sig om taktikspel i de högre sfärerna, d.v.s. politik m.a.o. SD har efter sina framgångar blivit en vagel i allas ögon. Så även hos herr Reinfeldt som vägrar att ha samröre "med något som katten släpat in". Rapportmedarbetaren och den politiskt mycket kunnige K.G. Bergström, tyckte i en tidning att man helt enkelt måste acceptera folkets röst.
-När vi nu fått in SD i riksdagen, om än vi inte alls gillar det, måste vi ändå se till att föra vettiga diskussioner. För man kan inte bortse ifrån vad det svenska folket har tyckt och tänkt. Fortsätter vi häxjakten i massmedia, är det stor risk att sympatierna växer för  Sverige Demokraterna.

Vad man än har för åsikt, så måste vi väl uppfylla de demokratiska värderingar som vi är kända för att ha i det här landet. I valet 1991 var det Ny Demokrati som hatades från både höger och vänsterflanken. Bengt Westerberg visade sin personliga avsky, genom att öppet demonstrera sitt missnöje. Samma herr Westerberg, predikade sig varm för den den enskilde "lilla" människans rätt till rättvisa och demokrati nåt år därpå. Han förekom i stora annonser i dagspressen med ett citat från Evelyn Beatrice Hall (inte Voltaire som felaktigt påståtts): "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att gå i döden för din rätt att framföra dem".

Vad jag menar, är att vi måste vackert acceptera - fastän vi är många i detta land som inte gillar SD:s politik - och försöka gå vidare, genom att resonera, diskutera, kort sagt vi måste banne mig föra en debatt om det som SD: gått till val på: Flyktingpolitiken! Det är den enda konstruktiva lösning som jag ser på problemet. Och helst också att massmedia tar sitt ansvar. Sluta för Guds skull upp att klistra ordet "Rasist" i pannan på människor som på ett uppriktigt sätt vill framföra sin åsikt om flyktingmottagningen. Fortsätter vi så, ja, då är det extra stor risk att SD fördubblar sina röster till nästkommande val.

MVH ROGER LINDQVIST - "Absolut ingen rasist - och kommer så heller aldrig att bli!!!" För tänk på om alla vi människor skulle leva efter mottot: "Alla vi människor är födda lika, och skall också behandlas med respekt" Först då kanske vår värld skulle se betydligt mycket ljusare ut.


Det kanske vore en bra idé om de folkvalda (inte bara före ett val)
beblandade sig med gräsrötterna för att se hur det verkliga livet ser ut?
Kanske Fredrik, som enligt utsago leder ett arbetarparti, skulle en gång
varje månad prya som "kexarbetare" på Göteborgs Kexfabrik. Kanske
skulle hans alliansvänner hjälpa till i fabrikationen....?
--------------------------------------------------------------
Foto: Scanpix.

Han heter Åke Eriksson ibland även Dr. Åke. Han kanske mest är känd som en av medlemmarna i bandet "Attack" där Rosa Körberg ingick. "Vi ska oooa hela natten..." blev en jättehit för gruppen på 80-talet. Åke har i sanningens namn gjort så mycket mer. Han har också spelat trummor i EGBA, Wasa Express, Kebnekajse, Eddie Meduza band och i en konstellation med skådisen Thorsten Flinck. För rätt många år sedan ringde telefonen härhemma. Det var en trumkompis som undrade om Åke skulle kunna få låna min bastrumma. Dr. Åke var på turné med sin trumshow häruppe i vårt län. Han behövde två baskaggar den där kvällen han skulle uppträda. Javisst, sa jag. Det är bara komma så fixar jag bastrumman. En stund därefter kommer dom, min kompis Ingemar och trumdoktorn himself: Åke! Jag tror att han hade en tjej som han var ihop med bördig från Böle utanför Piteå. Nästkommande dag, kom han så tillbaka med min TAMA- trumma och tackade så artigt för lånet. Sedan dess har det gått ett antal år. Men jag ser att Dr. Åke fortfarande är  - som man säger - still going strong.


ATTACK. Fr. v. Björn Uhr, Rosa Körberg, Åke Eriksson och P.J.
Jägerhult.
-------------------------------------------------------------------------
Bild: www.gd.se

Fortsätter min inventering av mitt familjealbum. Den här gången har jag hittat två bilder där min morfar Sanfrid spelar huvudrollen. Morfar som var född 1899, skrevs in i de militära rullorna den 3 mars 1919. I hans inskrivningsbok kan man läsa följande:
"Tilldelad: Fältartilleriet. Ing. trp. Utbildad till: Riktare användbar såsom menig. Tillhör årsklassen 1919".

Den unge Sanfrid Karl-Oskar Lundgren f. 21 juli 1899, påbörjade sin militärtjänstgöring den 1 november 1919. 237 dagar senare, den 3 augusti 1920 återvänder han hem till Blåsmark. Året därpå, den 1 september 1920 påbörjas den 42 dagar långa repetitionsövningen som avslutas den 12 oktober. Den 3 september 1921 rycker min morfar in på den andra repövningen, som pågår i 35 dagar t.o.m. 7 oktober.

Under andra världskriget hade Sanfrid anställning vid Fortifikationsförvaltningen i Boden. Där fick han bl. a. vara hästkörare m.m. I nio dagar, mellan den 3-11 september fanns han för första gången vid Fortifikationen. Den 12 samma månad hemförlovas han.

1940 råder allmän mobilisering. Den 18 maj fram till den 15 augusti tjänstgör Sanfrid i 88 dagar vid Ing. 3 vid Bodens regemente som anställd. Den 16 maj - 31 december finns morfar vid Ing. bataljonen. Tjänstgöringstid: 228 dagar. Hela året 1943 fr. o.m. 1 januari t.o.m. 31 december finns Sanfrid Karl-Oskar vid Staben. 1944 gör morfar 33 dagar, 1 januari - 17 mars denna gång vid Ing. 3. Nämnas kan också att det enda fortskaffningsmedel som min morfar använde för att åka till och från Blåsmark-Boden, var sin cykel. I ur och skur.


I mitten med svart keps syns min morfar, när han tjänstgjorde vid
Fortifikationsförvaltningen i Boden.


Utdrag ur Sanfrids inskrivningsbok.


Här firar mannarna jul. Morfar ses sittande på höger sida med sin hög-
ra arm på bordet. Foto från 1942/43.

JAN-INGES från Hovmantorp, Småland. Bildades 1965 spelade fram
till 1988. Apropå Jan-Inges scenkläder, kan tänkas att det var detta
band som Larz Kristerz sneglade på när man bestämde sig för sina
scenkosymer? Jan-Inges började som popband och kallade sig då för
The Electronics. 1971 släppte gruppen en singel med låten "Idag Sköt
Jag Ihjäl En Okänd Man". Låten testades för Svensktoppen, men Roger
Johnson knep platsen istället med sin version.


Jan-Inges "in action".

PER-OLOW PETRÉNS orkester från Växjö. Fr. v. Börje, Staffan,
Per-Olow, Christer och Kalle.

Per-Olow Petrén, kallades under 70-talet för "Sydsveriges Dansbandskung". Under dansbandens guldålder, på 1970-talet hade bandet omkring 250 spelningar per år. Och var dessutom bokade fem år framåt. I 13 år hade Per-Olow musiken som sitt heltidsyrke. Nyårsaftonen 1977 kunde han blicka tillbaka på mer än 2.500 spelningar. Per-Olow var en tid också med i gitarrbandet The Thunderbirds, och även i dansbandet Tobbes från Växjö. Han har även legat på Svensktoppen med Paul Ankas Diana, fast i svensk översättning. Fem album och ett tjugotal singlar gav orkestern ut under de aktiva åren. Idag jobbar han som sjukgymnast hemma i Växjö, men är ändå involverad i olika musikaliska projekt på fritiden.


Per-Olow Petrén har de senaste tjugofem åren arbetat som sjuk-
gymnast hemma i Växjö.
--------------------------------------------------------------------------------
Nedre bild: www.expressen.se

ROLF LENNARTZ var ett dansband från Umeå som bildades 1965.
1979 togs beslutet att lägga ner verksamheten efter fjorton år ute
på dansbanorna. 1977 kom LP:n: ROLF LENNARTZ - Dej vill jag
tillägna min sång. Inspelad på skivmärket Tyfon, och med ABBA-
gitarristen Lasse Wallander som studiotekniker.

Orkesterns medlemmar:
Bengt Göransson - Orgel, piano, synth, string, sång.
Hans Öhlund - Trummor, sång
Christer Holmström - Gitarr, flöjt, sång.
Lars Sandgren - Bas, sång.
Leif Gustafsson - Sång, congas.

Ur "Södermalm" nr. 17 den 21 april 2001 har jag hämtat denna intervju
med den kände trumslagaren Morgan Ågren. Morgan som kommer från
Umeå berättar om sin start som musiker:

-Jag tror allt kom i en naturlig ordning: ROLF LENNARTZ (Dansbandet
som pappa hade), Kiss, Buddy Rich. Och så Wasa Express....

Morgan Ågrens far var alltså en av de musiker som spelade i Rolf Lennartz.
Han var dock inte med på den bild och den inspelning som här presenteras.
/Roger.


Morgan Ågren som bl. a. spelat med Frank Zappa, tillhör musiker-
eliten i det här landet. Morgans pappa var dansbandsmusiker i Rolf
Lennartz från Umeå.
-------------------------------------------------------------------------------
Bilden av Morgan är hämtad från: www.vicfirth.com

OLLE ERIXONS från Eskilstuna. Medlemmar; Olle Erixon - trummor,
klarinett, sång, Janne Wahlberg - tenorsax, flöjt, Bosse Adolphi - elbas,
sång, Yngve Tennström - orgel, dragspel, durspel, Bengt Gunnarsson -
elgitarr, sång.

En person vars konstnärliga begåvning jag kom att under beundra under åren var skådespelaren Allan Edwall (1924-1997). Det var när jämtlänningen Edwall spelade drängen Carlsson i Strindbergs "Hemsöborna", som jag första gången såg honom. TV-serien sändes 1966 i vår svartvita televisionsapparat. För regin stod Bengt Lagerkvist, för övrigt son till poeten Per Lagerkvist.

Han hade en slags makt att förtrolla sin publik, så pass stor att han senare i livet kom att bli en av våra mest folkkära aktörer. Allan Edwall hade begåvats med många strängar på sin lyra. Inte enbart som dramatisk skådespelare, han kunde även fånga det komiska, det burleska. Som Emils pappa i "Emil i "Lönneberga" kom han att bli en populär och "utskrattad" aktör.
-Emiiil, förgrömmade onge! var en klassisk replik som barn och deras föräldrar glatt kommer att minnas för långa tider framöver. Ja, han kunde också konsten att berätta en text med mustighet och mycket pondus, den gode Allan. 1979 kom LP-albumet "Grovdoppa" ut. Texterna och melodierna var alla signerade Allan Edwall. Jazzmusikern Dick Gyllander (1942-2006) svarade för samtliga låtarrangemang. Gyllander som var bördig från byn Moskosel, kom under ett antal år att verka som pedagog först vid Framnäs folkhögskola i Öjebyn, senare vid musikhögskolan i Piteå. Gyllander var en välkänd jazzgitarrist som kom spelat med många namnkunniga musiker under sin livstid. De sista åren av sitt liv var Dick Gyllander bosatt i grannlandet Norge. Som kuriosa kan jag även nämna, att Dick Gyllander var bror med fotbollspelaren Harry Gyllander, som under 1970-talet ingick i allsvenska IFK Luleå.

En låt, som nästan ständigt finns i mitt huvud är Allans "Årstider" från nämnda inspelning. Det händer ibland - faktiskt alltför sällan - att den spelas i radion. En klar favorit, dels för Allans fina  text, men även för hans sätt att framföra den, med sin lite skrovliga röst, som passar så utmärkt i sammanhanget.


Grovdoppa - Allan Edwalls LP-album som kom 1979. Med på
inspelningen finns Dick Gyllander, lärare på musikhögskolan
i Piteå. Allan Edwalls mustiga sätt att framföra texterna, är
obetalbart. Det är också därför som den f.d. jämten Edwall kom
att bli så uppskattad av sin publik genom åren.
-----------------------------------------------------------------------
Bilden är hämtad från LP-albumets omslag.

Det har alltid legat en sådan där filmcineast i mig. De allra första bioidolerna var Helan & Halvan. Men även geniet Charlie Chaplin låg mig väldigt varmt om hjärtat. Ja, jag tyckte faktiskt om de gamla stumfilmsstjärnorna som exempelvis: Harold Lloyd, Buster Keaton, Fatty Arbuckle, Ben Turpin m.fl. Chaplins "Pantbanken" (1916), "Lugna Gatan" (1917), "Chaplins pojke" (1921), "Moderna Tider" (1936), eller ljudfilmer som; "Diktatorn" (1940) samt "Rampljus" (1952), är alla formade av en mästares hand, även om vissa av stumfilmerna hade Mac Sennet som upphovsman. Men Sir Charles Chaplin är utan tvekan en av filmkonstens stora män, det är bara att ödmjukt beundra en sådant fantastiskt geni, som skänkt oss dessa filmskatter.

Fyrtiotalsfilmerna med aktörer som Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Lauren Bacall, Cary Grant, Spencer Tracy, Mickey Rooney, Katherine Hepburn m.fl. är också go´bitar att avnjuta. Tillika kan jag även varmt rekommendera namn som James Stewart, John Wayne, Alan Ladd, Mongomery Clift, Rock Hudson, Burt Lancaster, Marilyn Monroe, Frank Sinatra, Bob Hope, Bing Crosby, Dean Martin m. fl. m. fl. Ja, jösses, det här är inte ens hälften av de stora filmnamn som en gång skapade en sån magi på den vita duken.


En sann Hitchcock klassiker: "Slå nollan till polisen" från året 1954.
Grace Kelly gjorde här en av sina sista roller innan hon försvann över
till Europa och gifte in sig i det furstliga huset i Monaco. Hon dog trag-
iskt i en bilolycka 1982. Hon blev 52 år gammal. Ray Milland, hennes
motspelare, levde mellan åren 1907-1986. En lite okänd Hollywood-
stjärna i alla fall för oss här i Sverige. Men filmen är värd att tittas på.


Ibland när massmedia gjort undersökningar om vem man tycker
gjort den absolut största idrottsprestationen i vårt land, har jag all-
tid haft Ingo som första kandidat. Ni må ursäkta, herrar Borg, Sten-
mark, Andersson....men det Ingemar Johansson gjorde, klockan fyra
på morgonen den 26 juni 1959 på Yankee Stadium i New York, är inget
annat än det största som en svensk någonsin gjort i idrottssammanhang.
Och då får ni säga vad ni vill! Tack Ingo! Du förde lilla Sverige ut i vida
världen. Kuriosa: vid rinkside den här aftonen satt cowboyhjälten John
Wayne, och såg hur en Göteborgare från landet Sverige blev världsmäst-
are i tungviktsboxning. Tänk bara en sån sak är värd all beundran!


När vi skulle köpa några barnfilmer till våra barnbarn var Kalle ett klart
val. En liten baktanke fanns i mitt huvud, jag är själv barnsligt förtjust
i denna Anka från Ankeborg. Kalle var en del av min egen barndom.
Ränderna går aldrig ur sägs det, det stämmer ganska bra i det här fallet.
När det blir dags att bänka sig med Norah och Max framför TV:n framöver,
så sitter deras farfar där också med ett barnsligt leende på läpparna.
---------------------------------------------------------------------------

Lena-Maria Klingvall, sångerska, f.d. elitidrottare, föreläsare och förebild. För mig är hon ingen ny bekantskap. Jag har sett henne förut i något sammanhang, och redan då blev jag överrumplad av hennes starka livsvilja, så att jag nästan inte trodde det var sant. Att höra henne berätta om sitt liv - som för oss utomstående tycks vara fyllt av idel motgångar med tanke på hennes svåra handikapp - får åtminstone mig att rannsaka mitt inre. Jag har två armar, två ben ja, jag har allt som behövs för att klara min vardag. Men i Lena-Marias fall var det inte så där uppenbart när hon föddes 1968 utan sina armar, och ett ben som var hälften så stort som det andra.
-Det är kanske lika bra att ni lämnar bort henne till nån instutition, var beskedet som hennes föräldrar fick.

Idag 42 år senare, är Lena-Maria Klingvall en stor förebild för oss alla. Hennes fantastiska ihållighet, hennes positiva livssyn och kristna tro, är hennes drivkraft. Det är nästan så att man blir en aningen skamsen när man hör hennes livs historia, när man själv sitter och och tycker synd om sig själv i dessa förkylningstider.  Hon är vida känd i Japan dit hon ofta reser på sina turnéer, som omfattar konserter och föreläsningar inför fullsatta hus. Kanske att vi också här hemma i Svedala borde anamma hennes erfarenheter lite bättre,  och att öppna våra hjärtan för denna fantastiska människa.


LENA-MARIA KLINGVALL - Du milde en sån tjej...!
--------------------------------------------------------------------
Foto: www.lidkopingsnytt.se

Vad som är så fantastiskt fascinerande med gamla foton, är dess sätt
att berätta och bevara det som en gång varit. Som på den här bilden
till exempel, från året 1956, när Sune och Elly gifte sig. Bröllopsmidd-
agen åts på Riddarkällaren på Aronsgatan i Piteå. Vid det dukade fest-
bordet syns från vänster Linnéa Lundgren, gift Dagbro, samt Inga Erik-
sson. Därefter min syster Gerd i sin fina "gå-bort-klänning", min mor
och far, Maj-Gerd och John Lindqvist, samt Maggie Hansson, gift med
Tage Hansson, Piteå.


Fr. v. Elsy Lundgren, gift med min morbror Lennart. Vidare, mina för-
äldrar John och Maj-Gerd, till höger skymtar min mormor Beda och
morfar Sanfrid. Alla finklädda i sann 50-tals anda.


Det vackra brudparet: Sune och Elly Nilsson.

Två herrar på en skogsväg i Dalarna, sommaren 1977. De två perso-
nerna är svågrarna Ivan och John. Av bilden att döma så har de båda
fått i uppgift att hämta vatten. Kanske att deras respektive fruar, Elsa
och Maj-Gerd bett sina äkta män att skyndsamt hämta vatten till mat-
lagning och disk. Bilden togs på en plats som kallas för "Färjan". Ett
sommarställe som min mors goda vän Birgitta och hennes make Inge-
mar, från Horndal, rådde om.

Ett foto hämtat ur familjealbumet. Platsen är stenhällarna vid den väg
som förbinder byarna Blåsmark och Svensbyn med varandra. Person-
erna på bilden är fr. v min mormor Beda, hennes dotter Anny, Göta gift
med Bedas bror Gideon samt troligtvis Götas dotter Gudrun.


Kanhända att motivet syns en aning bättre på detta foto.
Årtal? Kanhända tidigt 1950-tal?

HELENA ÖHLUND i Älvsbyn, tackar ett bestämt nej till posten som
kommunalråd efter Bill Nilsson, Detta trots att Lena fått 197 kryss,
jämfört med Bill Nilssons 176 i personvalet. Synd tycker jag, jag tror
att Lena skulle ha mycket att tillföra rent politiskt och som kvinna i det
socialdemokratiska partiet i Älvsbyn. Men det kanske går flera tåg....

Återigen lördag. Jag som nyss tyckte den var här. Veckans alla dagar kryper på nåt sätt allt mer tätt ihop. En del påstår att det är ålderns inverkan, andra säger tvärtom. Men hur än det nu än är, så är det helg i alla fall. Vädret har blivit bättre ju längre in på dagen vi kommit, och bra är ju det. Har hjälpt Robban med lite saker på hans tomt, han har stått i som en flitig arbetsmyra hela sommaren, så farsan räckte honom en hjälpande hand. Och det är ju så det ska vara. De två sönerna med sina familjer, bor ganska nära inpå, vilket fått till följd att vi kan vara varandra till hjälp när vi så önskar. Den tredje sonen bor lite längre bort, men inte mer än att vi också har mycket god hjälp av varandra. En sann förmögenhet, som inte kan räknas i vare sig ören eller kronor, utan är betydligt mer värdefullt än så.
Ha en trevlig helg!
/Roger.

Etta på Kvällstoppen. Etta på Svensktoppen. Och tvåa på Tio i Topp - samma vecka! Sannerligen ingen dålig skivdebut för en 16-årig skolkille från Stockholm med musiken som hobby.
Det handlar förstås om - TED GÄRDESTAD!

Ted har turnerat hela sommaren med ett annat tonårsfynd, Lena Andersson. Och visst fick hon en enorm publicitet vid sitt genombrott. Men bortsett från publiciteten, nog har Ted Gärdestad överträffat Lenas skivdebut trots allt. Veckan 8-15 juli i år slog Ted alla rekord. Han fanns med samtidigt på alla landets topplistor!

Hör bara - etta på Kvällstoppen med sitt LP-album "Undringar" (där bror Kenneth satt texter till Teds musik). Etta på Svensktoppen med en låt som han skrev 11 år gammal - "Jag vill ha en egen måne". Och så en annan märklig listplacering som inte är många svensksjungande artister förunnat - han blev tvåa på Tio i Topp med en annan låt ur  LP-skivan, "Snurra du min värld". Snacka om debut! Ted själv tar ganska kallt på det hela. Han tycker det är lattjo. Men att fatta vidden av det hela har han nog svårt för. Det har gått för fort. Och vem kan begära att han ska kunna sätta sig in i sin egen situation. Han är som sagt bara sexton år. Och det här med att brudarna är som tokiga i honom, det tycker han bara är kul.
-Det går lite lättare att fixa tjejer nu, kommentarar han kort.

Ted är Svensktopps-pappan Stikkan Anderssons senaste fynd. Lena Andersson var som bekant det tidigare. Fast egentligen var det Benny Andersson, som kombinerar låtskrivandet med att vara producent på Stikkan Anderssons grammofonbolag, som tände Ted.

Han och hans bror knallade en dag upp till grammofonbolaget och bad att få spela ett band där Ted sjöng egna låtar med storebror Kenneths texter. Benny råkade vara ledig och tog sig tid att lyssna på bandet. Han tände till. Det här var nånting nytt och kul. Han kallade till sig Stikkan Andersson som bestämde att "den killen ska vi satsa på!" När Stikkan tog hand om Lena Andersson blev hon berömd över en natt. För Ted tog det längre tid. Stikkan såg först till att det skrevs om honom i pressen, sedan fixade han ett eget TV-program åt Ted. Efter en tid var det klippt. "Jag vill ha en egen måne" gick upp på Svensktoppen och Ted Gärdestad kom i ropet samtidigt som han började turnera i folkparkerna med Lena. Hur det gick det vet vi - Ted hamnade på alla landets topplistor. Snart kommer en ny LP-skiva där Ted gjort alla låtarna med text försedd av bror Kenneth.

Ted är född den 18 februari. För närvarande går han i Statens Normalskola på den tvååriga musiklinjen. Redan vid åtta års ålder skrev han egna låtar. 1968 var han med i TV:s "Önskeprogram". Han har också hunnit med att skriva en melodi till en amerikansk film som heter "Story of a woman". Dessutom är han en överdängare i tennis. Två gånger har han nämligen kommit tvåa i SM i sin åldersgrupp. Vem som vunnit bägge gångerna - jo, ett annat 16-årigt fynd som just nu fyller våra tidningar med lika feta rubriker som Ted - Björn Borg, tennisstjärnan!



TED GÄRDESTAD.
-------------------------------------------------------------------
Starlet - oktober 1972.

Accordion Journalen den 15 september 1950.

I tidningen "Accordion Journalen" (som jag tidigare nämnt) medverkade dragspelaren Göte Johansson el. Göte Rolandh som han senare kom att kallas, med sin krönika. Ur Accordion Journalen nr. 2 från februari 1957 berättar han så här:


Carl-Erik Medfors kvartett från Luleå med Ulf Omnell, Bo Blom och Lars
Widlund. Överst kapellmästaren Carl-Erik Medfors.

Dragspelsjazz
I typisk västkustanda och med avgjort sinne för harmonier spelar en ung Luleådragspelare vid namn Carl-Erik Medfors. Detta har nog sin förklaring när man hör att hans stora idol är ingen mindre än Mat Mathews. Han började spela redan vid nio års ålder, och har nu de senaste sex åren turnérat med egen kvartett. De övriga mannarna: Ulf Omnell, tenorsax, klarinett, Bo Blom, basfiol, samt Lars "Picko" Widlund, trummor. Bland de fasta engagemangen kvartetten haft kan nämnas, två säsonger å Svartuddens Restaurang i Piteå och nu senast en säsong å Stadshotellet i Luleå.

Övre Norrlands allt i allo på trumslagarfronten (Gunnar "PÄRONET" Lindqvist) har nyligen kommit hem från en turné med Jay Elwings populära turnéband. Åtta månader har turnéen omfattat. Han trivs tydligen bättre här uppe.

Vidare har jag hört viskas om att Eje Söderman (tidigare omtalad i denna tidning) tänker öppna teater á la Chinavarietén här i Luleå. Meningen är att varje vecka engagera en gästartist från någon av de större teatrarna. Kapellmästare blir f.d. stockholmaren Staffan Ekeroth-Eggerth.

Sommaren 1970 hade min katt Sessan nedkommit med två välskapta gulliga, ulliga ungar. Samma sommar åkte vi till mina kusiner i Gällivare för att stanna där 2-3 dagar. Medan vi var borta så låg den lilla kattfamiljen i en boda på tomten. Min morbror lovade att titta till dem när han passerade förbi. En lördagseftermiddag i sköna somriga juli kom vi hem. På grusgången såg vi något mycket besynnerligt. Det var Sessan som låg på det hårda gruset, något som jag aldrig tidigare sett. Redan där förstod vi att något var mycket, mycket galet. Det visade sig att min katt hade borta tre av sina fyra ben. Det fjärde hängde fortfarande kvar i ett par senor. Från bodan hördes kattungarnas hungerskrik. P.g.a. skadornas allvarliga art, avlivades Sessan tämligen omgående. Det framkom senare, att skadorna på Sessans tassar och ben troligtvis inte var orsakat av nån olycka. Vittnen trädde senare fram och berättade att ett gäng ungdomar - Varit väldigt dumma med en katt - kvällen före våran hemkomst. Vi kom senare fram till att Sessans svåra skador orsakats av någon/några med uppsåt att göra henne illa. I allra högsta grad tragiskt.
De två ungarna uppföddes med en liten nappflaska inköpt på en leksaksaffär i Piteå. Båda två nådde fullvuxen ålder. Tyvärr så mötte den ena av katthanarna döden på Hortlaxvägen, medan den andra gjorde sig illa i ena länden och fick också så småningom avlivas. Om denna tragiska historia har jag skrivit om i Piteå Tidningen. Samma berättelse finns också publicerad på denna blogg.


De små krabaterna som så tidigt blev moderlösa.


När kattmamman så plötsligen avled - så var goda råd dyra. På Lek o
Hobby i Piteå köpte vi en liten nappflaska som vi matade dem med.
På den här bilden - från sommaren 1970 - ses min mamma mata en av
de små liven.


Sessan i min pappas famn, 1969. Året därpå gick hon
en kvalfylld död till mötes. T.v. ses min mor.


Det tragiska som hände Sessan, har jag inte glömt. Speciellt minns jag
den chockerande anblicken av hennes söndertrasade ben. Här sitter
jag i gröngräset och kelar med Sessans efterlevande små ungar.


Min mor och jag hjälptes åt att intensivmata Sessans ungar den första
tiden.


Ovetande om sin mammas hemska öde, och att de också nära nog
gått en säker död till mötes, ses de små ulliga och gulliga katterna
trippa runt på våran tomt den där sommaren 1970.


Sessans ungar ute i det fria.


Båda kattgubbarna nådde vuxen ålder. En hamnade hos våra grannar
nära Hortlaxvägen, varav den som syns på bild stannade kvar hos oss.
Katten på bilden har faktiskt stor likhet med den kisse som bor här idag,
Pelle. Hans syster, Sessan, har inte bara samma namn, hon har också
stora likheter med sin föregångare "Sessan nr. 1".


Berättelsen om Sessan och hennes tragiska historia - har jag skrivit om
i Piteå Tidningen. Artikeln var införd den 15 mars 2008.

Ovan t.v. avprickas tandläkare Valborg Rudén av två valfunktionärer.
Bilden t.h. - disponent Dag Röing tar emot en valsedel från en valsedels-
utdelare.

Hörnet Storgatan-Uddmansgatan (Byxtorget). Fr. v. Levi Bodéns
Frisérsalong, Boströms Ur och Optik samt E.E. Wallsténs Skeppshandel.


Hamnområdet i Piteå 1952. Då fanns vissa hamnmagasin fortfarande
kvar. På denna plats finns idag stormarknaden COOP.

Medlemmar: HARRY ENBOM, bas, sång, BOSSE NILSSON, trummor,
ARNE ÖBERG, gitarr, trumpet. sång, GUSTAF NORBERG, sax, flöjt,
RAYMOND EK, orgel, piano, synt, sax, sång.


Inspelad på skivmärket "ARAC" - Örnsköldsvik.

Aftonbladet den 16 mars 1986.

Aftonbladet den 25 september 1980.

Aftonbladet den 14 mars 1986.

Vecko Journalen 1952.

Piteå Tidningen den 12 april 1972.

Fortsätter min inventering av gamla kvitton. Kanske inte så värst spännande, men även kvitton har en historia att berätta.


Två stycken medhörningshögtalare, som jag ägde 1/5 del av. Underskrift
av kapellmästaren Rolf Åhman, 1975.


Likaså med denna sånganläggning, som vi ägde en del av varje medlem i
orkestern.


Här köpte jag en Hagström medhörning av min kapellmästare den 20 december
1974.


Trumskinn var ju nåt som bara var ett måste (naturligtvis). Detta inköptes
på Ramus i Piteå. Datum: 23 april 1975.


På Storgatan i Piteå fanns Nybergs musik. Innehavaren hette Per
Nyberg. Där även brorsan Lars Nyberg också jobbade. Per var för mig
en gammal bekant från musikskolan. Per och Lars hade ett band som
hette "Grabbarna". I orkestern sjöng Jeanette Holmgren, och kallades
därför; "Jeanette och Grabbarna". Gitarristen hette Ola Frodell som var
hemmahörande i Älvsbyn. Ola hade ett förflutet som medlem i bandet
"Leffes" som kom från samma ort. Ola vikarierade nån gång som basist
i Rolf Åhmans orkester.


Melcer Öhman spelade en gång på 60-talet med Jannes X-tett från Piteå.
Han jobbade med min far på Wallboardfabriken i Piteå, men började så
småningom på Ramus musik. I början av 1970-talet startade han eget,
affären kom att heta "Tangenten". Melcer bor numera i Umeå.


Ja, tänk så många minnen som "poppar upp" p.g.a. några samlade kvitton.

Katten Pelle är sju år fyllda. Tillsammans med storasyster Sessan lever han ett lugnt kattliv hemma hos husse och matte i Hortlax. Pelle som under de senaste åren antagit en allt mänskligare skepnad, har tagit på sig uppgiften att beskydda sitt/vårt hus mot diverse rått/mössangrepp. Troget ser man honom spanande runt tomtgränsen, för så fort nån stackare till mus ens sätter sin tass på egendomen, ja, då är Pelle snabb som en spottande kobra. Och många är de kadaver som Pelles husse skyfflat bort under åren som gått.

Idag uppstod en liten dispyt mellan Pelle och hans husse. Det hela började när husse kom ut, glad i hågen med sin obligatoriska go´bulle, och med en kaffekopp i handen. Pelle som låg i sin husses favoritstol tog väldigt illa vid sig när husse helt resolut bad honom att gå därifrån. Med tunga tasssteg, gick den farlige mössjägaren direkt till den banankartong som stod på en plats inte långt därifrån. Morrhåren hängde, svansen slokade, och hela Pelles väsen tycktes så oföbarmligt deprimerande och uppgivet.

Efetr en stund, när Pelles husse druckit sitt kaffe, och slukat sin go´bulle, gick han fram till sin rödhåriga styvson och frågade hur det egentligen var fatt.
-Jo, husse, jag har tänkt på livet. Jag vill inte längre vara katt, jag vill vara en banan!
-En banan! utbrast husse förvånat. Vafrör just en banan?
-Ja, jag tycks se att på bananer ställer ingen några som helst krav. Jag känner mig väldigt trött just nu. Husse....jag tror att jag har "gått i väggen".
-Du ska se att det känns bättre om nån dag, sa husse och kliade sin rödhåriga katt under hakan.
-Betyder det att jag kan ligga i den här banankartongen och åtminstone få låtsas att jag är en gul banan?
-Det är klart att du kan, sa Pelles förstående husse, och gick sakta därifrån.

Efter cirka tio minuter, hoppar Pelle upp från kartongen medan han ropar till sin (återigen) kaffedrickande husse:
-Jodu, jag har tänkt....jag vill nog inte vara banan, jag vill vara Pelle!
-Låter bra, fortsätt att vara Pelle, Pelle, sa husse medan han tog sig en ny go´bulle från fatet.
-Husse! hördes Pelle återigen ropa, du kan väl låta kartongen stå kvar härute, utifall jag skulle vilja vara banan någon annan gång.

-Självklart, ropade husse tillbaka. Tur att man har förstående fosterföräldrar. Det var väl ändå för väl att jag och syrran hamnade här i Hortlax. Vi är ena riktiga lyckoostar, tänkte Pelle i sitt stilla sinne, och vandrade iväg mot den stora ängen på jakt efter nya villebråd att infånga.


-Jag har tänkt, sa Pelle, och tittade sig oroligt omkring....


-Jag har bestämt att jag vill tillbringa resten av mina nio liv i den här
kartongen som en banan.....
Efter tio minuter, hoppade Pelle upp från kartongen och sa att han
inte längre ville vara en banan. Husse, drog en lättnandes suck. Medan
Pelle katt sågs springa mot sina jaktmarker längre bort på vägen.

Ha en bra dag idag, när du fyller år.

Roger o Elisabeth.

Det var inte "bara" att se vacker ut därbakom trummorna. Man var
också nödd och tvungen att med täta mellanrum inhandla fräscha
scenkläder. Kvittona ja, dom har jag naturligtvis sparat. Detta kvitto
berättar om ett par byxor som köptes på Snabb Ekiperingen på Sunds-
gatan här i Piteå 1974. Affären liksom innehavaren är idag borta. Och
där den en gång låg, finns idag en pub.


Skoinköpen gjordes på Lundbergs skoaffär på Byxtorget. Detta kvitto
härrör också från 1974.


På Lennart Markgrens köpte jag ett par röda hängslen....


....som förhoppningsvis skulle passa till min svarta skjorta och röda
byxor.


Trumtillbehören köptes antingen på Ramus på Sundsgatan, eller
Tangenten på Lillbrogatan. I detta fall inköptes en stycken cymbal.
Året är fortfarande 1974.


Här behövde jag en Shure mikrofon för 750 kronor.


I Melcer Öhmans "Tangenten" köpte jag en trumstol för 55 kronor.

Det var långa resor ibland när jag som 15-åring började med Älvsbyorkestern John Harrys. Så gott som varje helg styrdes bilen med orkestersläpet påkopplat därbak, mot de allra nordligaste platserna. Kiruna, Svappavaara, Överkalix mfl ställen. Annonsen som publiceras härnere, vittnar om den GDV-spelning som vi utförde på en plats med det romantiska namnet: "Orrträsk barack" i Vitvattnet. Spelningen i sig, har jag för länge sedan både glömt och förträngt, kanske lika bra. Datumet - 2 november - får mig att börja skaka av frossa p.g.a. den förmodade kyla is och snö som väntade orkestern däruppe i Orrträsk barack. Jag har genom mitt spelande varit med om många oförglömliga saker, som skulle ta flera veckor att berätta. Så därför ska jag inte berätta det här, det skulle bli alltför långdraget. Men den där baracken i Orrträsk.... undrar om den står kvar däruppe än idag?


Orrträsk barack, en kulen vinterkväll i november 1973. Kvällen
därpå skulle vi spela i Arvidsjaur.


Med dragspelaren JOHN HARRY (1928-1993) spelade vi helgen den
2-3 november 1973 i Orrträsk barack, samt i Arvidsjaur.

De färgranna bladen kommer från "Dalabusken" som vi brukar kalla den.
Sommaren 1977 gjorde mina föräldrar ett besök hos sin goda vänner Ingemar
och Birgitta Jonsson i Horndal i Dalarna. När mor och far kom hem hade man
plantan i bilens koffert. Den har alltsedan dess stått troget härhemma i Hortlax.

Piteås stadslag 1938. Stående fr. v. lagledare Axel Strand, Harry
Lindberg, PIF, Torsten Nyström, PIF, Erik "Kirre" Nordström, PIF,
Göran Andersson, MSSK, Odal Aldrin, MSSK, Åke Aldrin, MSSK, Melker
Lundström, MSSK. Främre raden: Karl-Erik Hortlander, PIF, Torsten
Lindberg, PIF, Gösta Grahn, MSSK, Birger Wallstén, PIF, Markus Lund-
man, MSSK.


1943 års juniormästare i DM i ishockey.
Lagledare: Sven "Krigarn" Nyström. Bakre raden fr. v. Henning "Johan"
Sjöberg, Jan-Erik "Jante" Bengtsson, Anders Carlsson, Rune Nyman,
Sven Wrahme. Främre raden: Lars Zimdahl, Karl-Axel Bengtsson, Stig
Lindberg, Per Andersson. Målvakt Lars "Lattjo" Bergman.

(Piteå Idrotts Förening P.I.F. bildades året 1918)

Ja, det är väl ungefär på det sättet som jag upplevt den här tisdagen den 21 september. Litegrann frusen, och med en droppande näsa. Men rubriken härovan, kan ju även sammanfatta den politiska situation som råder i vårt land för tillfället. Herr Reinfeldt flirtar med båda ögonen åt miljöpartiet, men den stora frågan är om det är lönt? Kan tänkas att ett nyval lurar där någonstans i framtiden? Vi får väl se vad som händer.

Ikväll blir det hockey. Luleå spelar borta mot MoDo i Ö-vik. Det blir att åka till sonen för en stunds dramatik framför TV-apparaten. Derbyt mellan Luleå - Skellefteå gick bra häromsistens, norrbottningarna reste hem till residensstaden med breda segerleenden. Hoppas att samma sak upprepas ikväll. Mats Lavander fortsätter att imponera, men så är han ju infödd pitebo också. Detsamma gäller Thomas "Bulan" Berglund, som numera står och biter på naglarna i tränarbåset. Bulan var en tuffing i Luleås hockeydress förr om åren. Men som med Lavander, Bulan är även han pitebo i grunden.

Gamla Strömnäsbron. Foto från 1952.


Simuppvisning vid södra kajen i Piteå 1927.


Kyrkbron i Piteå, som givit namn åt Kyrkbrogatan.

Piteå Tidningen den 16 september 1959.

I Tingsholmsviken ligger "Gruw-Maja" och väntar på upptagning och
vinterförvaring efter sommarens fröjder.


Idel färgglada höstfärger som målat inloppet till Tingsholmsviken likt
ett sprakande fyrverkeri.


En gammal sönderrostad värmare som en gång användes då man
tvättade kläder, långt före tvättmaskinernas tid. Tingsholmen var de
ställe där Hortlax- och Bergsviksbor kom med sin tvätt, där den s.k.
värmaren fyllde en stor funktion. Här hade mina farföräldrar en egen
liten boda där man hade de nödvändiga saker som behövdes vid bl. a.
tvättningen.


De flesta bodarna/förråden är idag bara ett minne blott, även om den
här som syns på bilden bevarats åt eftervärlden.


Men för säkerhets skull så gäller det att låsa om sig, p.g.a. vissa per-
soners alltför långa fingrar.


Sommaren är över. Inom några månader har vattnet täckts av både
is och snö. Men så till våren, börjar livet återigen att gro....


Höstfotograf: Roger Lindqvist.

Årets knölar är ena riktiga baddare. Med knölar menar jag naturligtvis den potatis som jag håller på att ta upp. Det finns ju andra sorts knölar också, men dem ska jag inte gå in på här.


Jag hade en sån tur, när Norah kom till sin farfars undsättning. Här
ses hon köra en knöltransport, bestående av tre potatisar, från pot-
atislandet till bron där farmor satt och tog emot de kära efterlängtade
rekordstora knölarna.


Vi lämnar potatisknölarna. Istället vill Norah och hennes farfar visa
de fina äppelträd som står hemma i Norahs fina trädgård.


Vackra, heller hur?

Prosten Manfred Karlsson i Laxede församling. Född den 6 juni 1901 död den
19 februari 1967. Frid över hans minne!


Ragnar Svensson f.d. hemmansägare. Numera endast "lägenhets-ägare" i en
etta på Anderstorpsområdet i Skellefteå.


Adolf Heinrich Herman Hess. Nazistpamp under det andra världskriget.
Han öde beseglades när han på vårvintern 1944 skrek sig hes på ett
"Fosterlandsmöte" för äkta ariska medlemmar. Adolf Heinrich Herman,
avled i sviterna av sitt halsonda två veckor därpå. Till stor glädje för
mänskligheten.

Teckningar: Roger Lindqvist.

OBS! Både Manfred, Ragnar och Adolf Heinrich Herman, är tre påhittade
figurer. Och finns alltså inte i verkligheten.

-Samhället ser så mycket annorlunda ut idag, sa Jan Eliasson till SVT:s Janne Josefsson, när han antydde att "Socialdemokratin verkar vara som vilket parti som helst", med anledning av "raset" enligt den undersökning (Valu) som gjorts. Om nu samhället ser annorlunda ut, måste man som politiker göra allt som står i ens makt att bemöta det, och att också forma sin politik efter detta. Sverige Demokraternas framgångar kanhända kommer att bli till en väckarklocka för de redan etablerade partierna. Samma sak hände ju faktiskt i valet 1991 när Ian & Berts Ny Demokrati kom in i riksdagen. Min personliga önskan är att vi skall få ett land i harmoni, med politiker som  även kan tänka med hjärtat istället för plånboken som nu är. Jag tänker då på alla de som av sjukdom inte längre kan gå till sina jobb, samtidigt som bördan på deras axlar blir allt tyngre. Där måste Alliansen få en riktig knäpp på näsan, att helt tänka om. Om det nu är så att tendensen håller, och att man får nytt förtroende av det svenska folket. Valrysaren fortsätter....

Hans Christer Sjögren, hela Sveriges dansbandskung i egen hög person. Började sin framgångsrika sångarkarriär i bandet Jonny-Christers. Fast det var nog inte sången som var hans attribut. Det var istället den där orgeln som han spelade på, och som satte unga flickhjärtan i brand. Christer fortsatte sin karriär som dansbandsmusiker i Jupiters. Men så 1968, kom ett anbud till den unge värmlandspojken. Pelles från Mariestad hörde av sig och ville ha Christer som medlem i bandet. Framgångarna lät inte vänta på sig. 1970 placerade sig orkestern på Svensktoppen med låten: "Quando, Quando, Quando". 1977 hade gruppen en hit med: "Det finns en sång", som också kom in på Svensktoppslistan. 1978 kom så en förfrågan från Vikingarna till Christer: "Vill du efterträda Stefan Borsch?" Och det är klart att han ville. Fram till 2004 reste Christer och hans vikingar över stora delar av världen. Man kallades Sveriges genom tidernas populäraste dansband. Och både härhemma och i de övriga skandinaviska länderna hade Christer och Vikingarna sin trogna publik. 1997 avled trumslagaren Anders Erixon plötsligt. 2004 avled bandets gitarrist Lasse Westman efter en tids sjukdom. Anders Erixon och Lasse Westman hade då varit medlemmar i 20 respektive 14 år i Vikingarna. Christer Sjögren har efter bandets nedläggning fortsatt som soloartist. Flera bejublade shower med Elvis-tema, har herr Sjögren avverkat likaså flertalet producerade CD-utgåvor. En ny sida i karriären är som skådespelare i Thorsten Flincks uppsättning av Strindbergs "Fadren", där Christer Sjögren spelar rollen som pastor. Inte illa pinkat av en osäker finnig tonåring från Hagfors, som numera kan titulera sig både folkkär och mångmiljonär.



I 42 år har Christer Sjögren levt på sin musik. Vid fyllda 18 så blev han
proffsmusiker. En karriär som gjort den idag 60-årige värmlänningen
till både folkkär och miljonär.


Pelles med Christer Sjögren. Vinylsingeln spelades in på Einar Svens-
sons bolag Anette. Noterbart är även att sångaren Göran Lindberg
fanns i bandet samma tid som Christer. Göran blev senare sångare i
Tonix och Matz Bladhs.


Christer gjorde även denna soloplatta på samma skivmärke.
Pelles agerade kompband.

Ingmar Nordströms - presentation överflödig. Bildades 1955 och hade under sina 36 aktiva år en rad stora framgångar. Sex välspelande och musikaliskt skolade herrar, gjorde att danspubliken strömmade in till danspalatsen landet över för att njuta av både skönsång och formidabelt arrangerade saxstämmor. 1971 släpptes LP:n "PÅ PARTY MED INGMAR NORDSTRÖMS". Inspelningen gjordes på trumslagaren Einar Svenssons bolag "Anette". Einar Svensson hade många av den dåtidens populäraste band i sitt stall. Svensson var även bandledare för Lidköpings stoltheter Cool Candys. 1970, dvs året före, släppte man LP:n "I PARKEN MED INGMAR NORDSTRÖMS" också den inspelad på Anette. På skivomslagets baksida, skriver kapellmästaren Ingmar Nordström så här:

Hösten 1970 fick vi det hedersamma uppdraget att spela på Stockholms legendariska showkrog Hamburger Börs de tio sista veckorna innan grävskoporna tog vid. Det betydde samtidigt att vi fick kompa en rad namnkunniga artister: Östen Warnerbring, Ernst-Hugo Järegård, Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund och Tommy Körberg. Du kanske såg några av de här Börsen-showerna i TV? Och i höstas var det dags igen för ett nytt givande krogsamarbete med Östen: denna gång två månader på Kronprinsen i Malmö. Sedan har vi förstås också hunnit med att flänga runt i parkerna och spela för vår trogna danspublik. Den här sommaren möts vi i parkerna igen - och nu med en ny vokalist. Östen Warnerbring heter han.



Ingmar Nordströms orkester från Växjö. Fr.v. Sten-Åke Lindberg,
död 2004, Sven Schill, Ingmar Nordström, Bo Jansson, Bert Månsson
och Gunnar Sandevärn.

På ett av plattans tolv spår, finns Einar Svenssons, Bara med dej. Förlagd på Svenssons Lidoproduktion. Einar Svensson fungerade både som producent och ibland också låtskrivare åt de band som fanns i hans stall. Inspelningsstudion fanns i Göteborg, där Einar också hade sitt kontor. De övriga band och artister som spelades in på Anette var följande: Pelles med Christer Sjögren, Leif Bloms, Jan Öjlers, Cool Candys, Runo "Lanthandlaren" Sundberg, Berth Idoff med Ulla Höjer, Christers, Kennys mfl.

Nu ska vi se, det var väl så här det var (om jag minns alldeles rätt). Dom hette Kvarnbypojkarna och kom från Kvarnbyn i Burträsk, för övrig advokat Henning Sjöströms barndomsby. Kvarnbypojkarna, som var en kvintett,  bildades 1967/68. Bandet utökades så småningom till sextett. Efter tio år ute på olika dansbanor, bestämde sig grabbarna i orkestern för att dokumentera sitt spelande genom en skivinspelning. LP-plattan, döptes till "Tillsammans för alltid" och spelades in på skivmärket Great Music Production i studio GM-Produktion. Kvarnbypojkarna blev så småningom enbart "Kvarnby" kanske på grund av att man insåg att det där med pojkar inte längre stämde. Vad jag vet så finns inte Kvarnby längre. Men gubbarna höll på bra länge, troligtvis ända in på 90-talet.




Sologitarr, stämsång.


Bas.


Trummor.


Orgel, piano, stråkmaskin, dragspel.


Baryton, tenor, alt- och sopransax, tvärflöjt.


Kompgitarr, sång.
-------------------------------------------------------------

Idag för exakt fyrtio år sedan dog en 27-årig ung man på Samarkand Hotel i London. Mannen ifråga, hette Johnny Allen Hendrix, mer känd som Jimi Hendrix. En ung och musikalisk herre  som med sitt gitarrspel lagt  världen för sina fötter. Som så många andra inom showbiz, använde han sig av droger, vilket också skulle leda honom till hans alltför tidiga död, även om vissa källor vill påstå att han helt enkelt blev mördad. Jimi Hendrix korta liv kan beskrivas som en aning tragisk, men vi ska komma ihåg att att han trots sin korta jordevandring lämnade sådana avtyck som blivit bestående till sann glädje för miljoner fans världen över. Så käre Jimi, idag vill jag hylla ditt minne. Trots att jag inte kan betrakta mig som nåt fanatiskt fan, så vill jag ändå påstå att utan dig, så hade vår värld sett betydligt mörkare ut. Idag hyllar vi dig JIMI - där du sitter i din himmel!
 /Roger.


En ung Jimi Hendrix, med sin röda Danelectro gitarr hemma i Seattle,
sent 1950-tal.


Promotionblad från 1967 för Jimi Hendrix och The Experience för
låten "Hey Joe".


Konsert i Madison Square Garden den 18 maj 1969 med Jimi och The
Experience.


Biljetter till den klassiska Woodstock festivalen 1969......


.....där Jimi Hendrix medverkade. Året därpå, den 18 september 1970
förlorade världen en av de mest mytomspunna musiker som vår värld
någonsin har skådat.


JIMI HENDRIX född 27 november 1942 - död 18 september 1970.
-------------------------------------------------------------------------------
Materialet är hämtat ur boken: "JIMI HENDRIX - AN ILLUSTRATED
EXPERIENCE". Författare: Janie L. Hendrix & John McDermott 2007.

Dagen började ganska så tråkig. En massa ovädersmoln hade parkerat sig över Hortlax med omnejd. Och mycket riktigt, som på en given signal började det droppa så försiktigt, för att lite senare tillta i styrka. Men så hände det underbara, mitt i allt det blöta lyser solens strålar genom alla dumma svarta moln, och tar överhand över alltsammans. Gladare än jag kan nog ingen bli när molnen jagas bort över himlen, och solen tittar fram. Som genom ett trollslag, befann vi oss just då på en liten upptäcksfärd. Bettan satt i bilen och ville prompt stanna kvar, medan jag tog min kamera och vandrade runt landstingets före detta fritidsanläggning "Gläntan". Om Gläntan har jag skrivit i ett tidigare inlägg. Det var under många år en oas för patienterna på Furunäsets sjukhus. Och idékläckaren var Acke Norberg, socioterapeut på redan nämnda sjukhus. Ackes dröm blev så småningom verklighet, och 1961/62 stod Gläntan färdig att ta emot de första patientarna. Gläntan har också varit tillhåll för oräkneliga sammankomster under årens lopp. Jag har själv både kört patienter från Furu, och varit musikant på detta ställe. Så idag när jag gick där så såg jag allt passera revy inför mina ögon. Så här kommer lite bilder från min upptäckarfärd, för bara någon timme sedan:


Fritidsanläggningen Gläntan. Upphovsmannen hette Acke Norberg.
Acke var gift med Onny, min pappas kusin. Mötte honom på den
stora släktträff vi hade 1991. Det var tyvärr både första och sista
gången jag såg honom.


-Hallå Gläntan, det är Lindqvist som knackar på! Jasså, ingen hemma?


Den här dörren och trappen har jag ett speciellt minne av. Sommaren
1997 spelade dansbandet OPUS på en privat tillställning på Gläntan.
Jag minns att det var oerhört mycket mygg som plågade oss under
hela kvällen. Men så under en paus, gick jag ut för att få en nypa luft.
Jag gick mot havet, denna underbara sommarkväll. När jag stod där-
ner och kände svalkan och brisen från vattnet, hörde jag dragspels-
toner från trappen som syns på bilden. Det var Sture, våran keyboardist
och dragspelare som "drog i bälgen" och spelade för mig "Afton på Sol-
vik". Det var så stämmningsfullt, mitt i myggplågan, men ett fint minne
från tiden med OPUS.


Sture Kuusisalo, med sitt dragspel vid en skivinspelning 1986. Sture
spelade Afton på Solvik den där sommarkvällen på Gläntan. Ett minne
som jag burit med mig alltsedan dess. Sture gillade jag helskarpt, både
som musiker och människa. Sture jobbar idag på musikhögskolan på Ber-
get i Piteå. Tack för åren med OPUS Sture!


Utsikt mot havet, från Gläntans altan.


Så styr jag mina steg mot havet, detta vidunderliga - som genom att
bara finnas där, skänker sådan ro och fridfullhet.....


Det är underbart att promenera på stranden....även om mina "Foppa-
tofflor" ganska så snart fylldes med ett stort lass med sand.


Haraholmshamnen, ligger en bit bort, men är fullt synlig från Gläntan.


Som en spegel. lyser vattnet mot mig och min observerande kamera...


Det enda bevis som finns kvar av mitt besök, är mina fotspår i sanden.


Jag går så sakteliga därifrån, fullt förvissad att hit vill jag återvända -
gärna i sällskap med barn och barnbarn. Min trogna följeslagare sedan
snart 53 år, skuggan, följer mig på vägen...
---------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.

RENÄSSANS FÖR STORBANDSMUSIKEN


Får vi presentera Pite Big Band. Främre raden: Ivan Öström, Bengt
Sjölund, Jan Lundberg, Lennart Nilsson, Allan Lundström. Mittenraden:
Hartwig Westerlund, Lars-Erik Wästlund, Paul Lindberg, Gunnar Eide-
gren, Anders Nyström, Bertil Wahlgren. Bakre raden: Sune Wiklund,
Janne Bergman, Ulf Degerman, Georges Goudin.



Storbandsjazzen har länge fört en slumrande tillvaro i musikstaden Piteå. Men nu är en uppryckning på gång. Kommunala musikskolan har som bekant ett lovande storband - Piteå Havsband - som gjort flera framträdanden. Men inte nog med det. Pite Big Band är stadens senaste nyskapelse. Orkestern - 15 man stark - är efter några månaders träning beredd att famträda offentligt.

-Hoppas vi får många chanser att visa upp oss. Jag tror att folk gillar storbandsmusik, säger Ivan Öström, nestorn i Pite Big Band. Storbandet föddes i vintras. Det är Piteå Jazzklubb som står bakom initiativet. En gång i veckan samlas grabbarna i gamla förvaltningsbyggnaden i Öjebyn för träning. Det har man gjort i ungefär ett halvt år.
-På den här tiden har vi hunnit repetera in ett tiotal låtar. Repertoaren består till större delen av Count Basie-arrangemang. Så småningom tänker vi även ta upp Glenn Miller-låtar, berättar Öström.
Det tar tid att öva in en ny låt. Minst en hel kväll måste offras innan det låter acceptabelt. Pite Big Band föredrar än så länge att köpa arrangemangen - efterhand kan det kanske bli egna "arr".

Hälften av medlemmarna sysslar med musik på heltid. Många är musiklärare eller musikstuderande. Åldern varierar kraftigt. Ivan Öström är äldst i gänget med sina 49 fyllda. Yngst är Anders Nyström som blott är 13 år. Anders är trombonist och spelar även med i Piteå Havsband, kommunala musikskolans storband. Något ekonomiskt utbyte ger inte storbandsspelandet.
-Vi spelar helt och hållet för att det är kul. De pengar vi eventuellt får in går till klubbkassan. Omkostnaderna är inte så stora eftersom alla har egna instrument, berättar Öström.

KÄNDA MUSIKER
Bland orkesterns 15 medlemmar döljer sig flera kända musikernamn. Dirigent och pianist är Georges Goudin, musiklärare på Framnäs och f.d. proffsmusiker på kontinenten. Även Allan Lundström, saxofonist, har en omfattande musikerbana bakom sig. Senaste tillskottet i Pite Big Band är Bengt Sjölund som är förste saxofonist. Han har lämnat proffsmusicerandet för att plugga på Framnäs - och förstärka storbandet.

ÄNNU ETT STORBAND?
Ivan Öström har spelat dansmusik i många herrans år.
-Det rör sig väl om ca 25 år, säger han. Piteorkestern Maximum representeras av fem man med kapellmästaren Jan Lundberg i spetsen.
-Vi är just nu femton man, men inom kort blir vi 17. Vi förstärker med ytterligare ett par trombonister för att få full storbandsuppsättning, säger Öström. Det betyder fem saxofoner, fyra trumpeter, fyra tromboner, piano, gitarr, el-bas och trummor.

DANSMUSIK
Pite Big Band står inte enbart till tjänst med storbandsmusik. Man kan även dela upp sig i mindre grupper och erbjuda dansmusik.
-Dansmusik kan vi nästan bara spela på vardagarna eftersom många är upptagna med ordinarie spelningar under helgerna, säger Öström. Hitills har man bara spelat offentligt en gång, och det var i sommarens sista parkkvällsprogram. Det är orkesterns förhoppning att det snart skall dyka upp fler speltillfällen.
Piteå Jazzklubb beslutade vid sitt årsmöte häromkvällen att intensifiera verksamheten. Man satsar på ett rejält arrangemang varje månad med inbjudna solister. Vid dessa tillfällen kommer naturligtvis klubbens eget storband att  spela upp.


Dirigent och pianist i Pite Big Band är musikläraren Georges Goudin
(stående). Fr. v. längst fram syns Bengt Sjölund, som bl. a. spelat i
Malte Johnsons orkester. Längst t.h. ses Allan Lundström, som spelat
med Lulle Ellbojs orkester, Putte Wickman, Lasse Gullin, Alice Babs,
Simon Brehm och Yngve Forssélls orkester. Bakre raden t.v. Paul
"Palle" Lindberg, trumpetaren, som även han varit medlem i Yngve
Forssélls orkester.
--------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 5 september 1973.

Jag har, liksom många andra med mig, sett på den partiledardebatt som TV 1 bjöd sina tittare på tidigare ikväll. Alltid intressant så här i slutspurten, det brukar liksom hetta till så att säga, mellan diverse partiblock.  Men så här efteråt känner jag spontant att den där riktiga glöden och engagemanget uteblev. Alla partier, från vänster till höger, verkar numera så ofantligt överens på nåt sätt. Ja, Moderaterna har ju börjat kalla sig för det nya arbetarpartiet - alltså ingenting som stämmer längre. Som jag fått lära mig (har faktist läst om den svenska arbetarhistorien) så hade väl det Socialdemokratiska arbetarpartiet första tjing på den saken? Heller är det nåt som jag missat?

En debatt i valet 1976, exempelvis, var parterna mer på hugget. Där kunde man genast urskilja de olika partiernas respektive budskap. Där var man engagagerad till tusen, så pass att det ibland rök både stickor och strån, precis som jag anser det skall vara.  Jag tänker då närmast på de klassiska sammandrabbningarna mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Min far var alltid trogen tittare/lyssnare av Palme/Fälldin debatterna, och när det hettade till på allvar så kunde han ibland inte hålla sig för skratt. Men det var i alla fall två "tunga" politiker som bjöd sin publik på varsin politiska show. Och förglöm inte eller att de bjöd på sig själva  i stora mått.  Som väljare tog man absolut inte miste på deras politiska åskådning. Idag har det blivit enligt mitt sätt att se, betydligt mer utvattnat. De borgerliga står mest som små söta nickedockor och håller med, fastän en i vanliga fall politisk motståndare argumenterar om vad det än vara månde. Men jag förstår man måste hålla sams, allt för en fortsatt fyraårig mandatperiod. Lika överens är det socialistiska partiblocket. Säger Mona si eller så, ja, då ler både Lasse Ohly och Maria Wetterstrand blygt och snällt.

Nää, annat var det på Sträng, Palme, Fälldin, Bohman och Ahlmarks tid. Då kunde ingen ta miste. Åtminstone inte undertecknad......Nu är det val på söndag, och jag vet precis vem som kommer att få min röst. Men se det kommer jag minsann inte att avslöja.
-----------------------------------------------------------------
Roger.

Fackföreningens ordförande.....

Rysk gubbe från Vladivostok....


Gubbe med okänd identitet.....


Teckningar: Roger Lindqvist.

Att jag överhuvudtaget skulle medverka i Hells Kitchen, med den dynamiske stjärnkocken Gordon Ramsey tätt vid min sida är fullständigt uteslutet. Av den enkla anledningen att han skulle förmodligen bli alldeles utom sig av rent raseri, när han såg mina tafatta försök att skapa en kulinarisk matexplosion. Explodera, skulle det säkert göra, men inte av min duglighet som kock, utan skulle bero på helt andra saker. I sitt affekta tillstånd skulle mr. Ramsey säkerligen tugga fradga, när han såg hur jag behandlade maten. Och hade han varit härhemma just nu idag, när jag stod vid spisen och stekte lövbiff (för att vara snäll mot min förkylda hustru) så skulle han slitit sitt hår när han beskådat förödelsen. Matlagningen slutade med en fadäs, som mr. Ramsey icke skulle tillåtit i sitt program. Allt gick tämligen som det skulle, men vid kryddningen, så öppnades plötsligt kryddburkens lock. Ja, resten kan ni kanske gissa. Min fru blev inte värst glad, där hon satt med sin droppande näsa vid köksbordet. Och just i den stunden kunde jag se den där Gordon Ramsey för min inre syn.

Men tack och lov var inte Gordon här i Hortlax här idag, han var säkert upptagen på annat håll, för att bry sig om mitt lövbitsstekningsmisstag. Tur var ju det, puh! Nåväl, maten blev i alla fall uppäten, tror jag, och vad min fru beträffar så tror jag att hon har hämtat sig efter den traumatiska händelsen. Hon sitter i alla fall i finsoffan just nu och verkar ungefär som vanligt.

Mvh Roger Lindqvist, misslyckad kock.


Så här pass hotfull skulle troligen Gordon Ramsey se
ut, om han bevittnat mitt försök till kulinarisk matkonst
idag.
----------------------------------------------------------------
Bild: www.hecklerspray.com

Det fanns en gång en småstad vid Bottniska vikens kust. Staden, som fått namnet Piteå, hade allt som en trevlig pittoresk stad i 1970-talets början skulle ha: Tre biografer, RÖDA KVARN, METROPOL och SAGA. I Hortlax bodde en filmintresserad tonåring, vi kan kalla honom för Roger, han besökte stadens tre biografer så ofta han bara kunde. Det hände gång på annan att man kunde se honom susa iväg på sin Puchmoppe, i rask takt (ånej, den var inte trimmad) över Bergsviksbron i riktining mot staden. Väl framme, parkerade han sin röda moped på nåt avskilt ställe, och vid biografens entré stod någon av de kompisar som i förväg blivit tillfrågad om den eller de ville göra honom sällskap. Ibland hände det också, att en vacker flicka följde med. Och hör och häpna, mitt under den pågående filmen, släppte han blicken för en kort sekund, och smög sin svettiga hand till underverket som satt vid hans sida.

Ja, det hela är idag historia. Det var länge sedan undertecknad satt med sin hand i en rar flickas varma ömma hand på en bio i Piteå.  Och det är också väldigt länge sedan den pittoreska småstaden Piteå hade tre biografer. Men som bevis för att min historia stämmer, kommer här tre bioannonser där de tre f.d. biograferna finns att betitta. Vad gäller den söta rara flickan, har jag tyvärr inget bildbevis - ni måste helt enkelt tro mig på mitt ord.

/Roger.


Piteå Tidningen den 12 april 1972.

RADIOPRATAREN CARL-EIWAR CARLSSON.


Programproducenten Carl-Eiwar Carlsson, Stockholm, har avlidit 42 år gammal. Närmast sörjande är föräldrarna, bosatta i Skutskär, samt syster och svåger. Carl-Eiwar Carlsson var född i Skutskär. Redan som ung var han intresserad av teater och via nykterhetsrörelsen kom han in i "Skutskärsamatörerna". Han var också en duktig idrottsman, men det var teaterintresset som tog överhand. Han flyttade till Stockholm, gick i teaterskola hos Calle Flygare och upptäcktes av Topsy Lindblom, stannade i 15 år på Nalen som regissör och talangscout och jämnade vägen för ett stort antal kändisar: Anita Lindblom, Carli Tornehave, Anne-Lena Löfgren och Jerry Williams, för att bara nämna några i högen. Han turnerade också med Arne Domnérus och Kabaré Nalen.

Till radion, närmare bestämt Melodiradion, flyttade Carl-Eiwar samtidigt med att radion drog in i det nya huset på Gärdet, d.v.s. 1961. Han startade med "Tio i topp" och sedan fortsatte den långa raden av kända programrubriker: "Topp, pop, muff", "Timmen Tumba", "Tio i topps", sommarversion "Sommartoppen", "Radioside", "Stacken", "Det vill jag höra", "Twistbandstävlingen" och "Det ska vi fira". Plus mycket, mycket annat från radions grammofonarkiv, som var hans fasta hemvist.

Redan från början blev Carl-Eiwar en instutition i och med arbetet på Nalen. Man kan säga att han blev ett med den. De ungdomar i Stockholm med omnejd, som inte visste vem Carl-Eiwar var, var lätträknade på ena handen. Efter Nalen kom Carl-Eiwar till Sveriges Radio. Han började med rock- och popmusik mm. Han blev oerhört populär som konferencié för programmet "Kavalkad", där han bl. a. spelade önskeskivor på måndagarna.
Carl-Eiwar levde ett snabbt men rikt liv. Vi som kände honom saknar honom kolossalt. Säkert kommer publiken också att sakna honom.

STIG OLIN.
-------------------------------------------------------------------
Dagens Nyheter den 18 juni 1974.

Han är en av vikarierna som tar steget och lämnar det sjunkande
"skeppet". Tommy Eriksson, 28 byter ut den vita rocken mot målar-
byxorna.
-Någon sämre arbetsgivare än Norrbottens läns landsting kan jag väl
aldrig få, säger han.

Tommy har arbetat som vikarie i åtta år. Hattat runt på olika avdelningar några dagar här och där. Ibland har han fått ett längre vikariat på samma avdelning. Men aldrig tillräckligt länge för att bli fast anställd. Det ser arbetsgivaren till.
-Att gå i polen (reservstyrka som får rycka in där det fattas folk) är både fysiskt och psykiskt jobbigt. Man måste kunna det mesta, man står utanför avdelningsgemenskapen och man hinner aldrig sätta sig in i patienternas problem och känna att man gör nåt meningsfullt, berättar Tommy Eriksson och får nickande medhåll av arbetskamrater.

Livegna
-Vikarierna här är nästan livegna, säger en kille som vill vara anonym. Han har också varit vikarie i flera år, men eftersom han inte ska stanna på "huset" vill han inte riskera att hamna i onåd. "Inte när allting är så osäkert".
Han menar att vikarierna har mest skyldigheter. De ska ställa upp och jobba på kort varsel, de kan ofta få jobba två helger i rad när de byter schema på grund av personalbrist och när det är fråga om sommarsemester kommer de i sista hand. Och när det är kurs i till exempel lyftteknik är det bara de fast anställda som kommer ifråga. Bara när det finns någon plats över får vikarierna hoppa in.
-När jag började jobba var jag beredd på ett par obekväma hundår - men nu har det gått åtta år...Jag trodde det skulle bli bättre och att jag skulle få fast anställning så småningom. På vilken annan arbetsplats finns det folk som varit vikarier i flera år?...

Orättvist
Oron är stor på Furunäsets sjukhus. Det märks bland annat på fackmötena, där det till skillnad från förr om åren nu inte finns några lediga stolar. Personalen vet inte vad som ska hända i framtiden och skillnaderna mellan fastanställda och vikarier skapar motsättningar.
-Det är bara de som har fast tjänst som får ställa sig på placeringslista (söka de tjänster som är lediga), säger Stefan Ruthström, 32-årig mentalskötare. "Vi får bara titta på".
-Men jag kommer att röra upp himmel och jord om jag ser att någon som har mindre tid än jag har fått en tjänst, fortsätter Stefan som har jobbat i tio år som vikarie.
Han tycker det är orättvist att han som jobbat så länge åt landstinget inte räknas vid personalavvecklingen. De fasta kan få avgångsvederlag och chans till betald omskolning, medan vikarierna inte får någonting.

Oviss framtid
För Stefan och många andra ter sig framtiden oviss. Han vet att han har jobb fram till semestern på samma avdelning. Sen läggs den ner. Det är den tredje avdelningen han jobbar på som läggs ner.
-Det känns fruktansvärt att inte veta var jag hamnar när jag kommer tillbaka efter höstsemestern, säger Stefan. Problemet för Stefan är inte att få arbete utan att få jobb inom psykvården. Han kan hamna var som helst inom landstinget och antagligen blir det på en långvårdsavdelning.
-Och jag har ingen lust att jobba där när jag gått och utbildat mig till mentalskötare. Då utbildar jag mig hellre till något annat, säger han bestämt.
-Men man får inte gå och tänka på hösten. Det blir för jobbigt. Man får ta en dag i sänder.



Ett litet utdrag och uttalande av Stig Åkerlund, Kommunals ordförande vid
Furunäsets sjukhus. Intrevjun är allt för lång för att återges här.
Stig var min chef på transportcentralen, när jag var anställd där.
------------------------------------------------------------------------------------
Text och foto: Annika Lahti - Norrbottningen den 25 juni 1987.

Ursäkta en vanlig undersåte, med en massa funderingar om världen
och den tillvaro vi lever i.....


.....den ena säger så, den andre säger si....men säg mig, finns det
verkligen någon bra lösning på de problem som vår värld befinner
sig i?


VEM SKA JAG TRO PÅ?

För vem ska jag tro på
tro på
tro på när
Tro på när allt är så här
Och ingenting vi nånsin med det menar
För vem ska jag tro på
tro på när
Tro på när allt är såhär
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut presenterade......

Thomas Di Leva

-----------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.aftonbladet.se

YNGVE "Så gick det till när farfar var ung" FORSSÉLL:




I den nya stora dansbandsvågen är Yngve Forssélls orkester en av
Sveriges mest efterfrågade. Orkestern har gjort musiken i Hasse å
Tages film; "Ägget är löst!".

Det var sommar och året var 1945. Yngve Forsséll som då var 17 år gammal spelade med några vänner i pausen på utomhusdansbanan i Näsudden. Det var så det började. Yngve Forsséll har nu en trettioårig karriär som dansmusiker och kapellmästare bakom sig. I dag, när han är 47, är hans orkester en av de mest anlitade i landet.
Det dansas nu som kanske aldrig förr i Sverige. Dansorkestrarna reser landet runt med stjärngager. Förr brukade arrangörerna i t.e.x. Folkparkerna ha ett stjärnuppträdande och sedan dans med något lokalt band. Numera engagerar man lika gärna ett av de kända dansbanden och märker att det kommer lika mycket folk ändå. Arrangörerna gnuggar händerna och pengarna rullar in. De rider på "dansbandsvågen".

13-åring i hårt jobb
-Jag var en bondgrabb från Holmfors utanför Skellefteå, berättar Yngve. När jag var 12 år gammal gav mig farsan ett femradigt dragspel som jag började fingra på. Det var vanligt med dragspel på gårdarna och jag var så sugen på att få spela själv.
Yngve förlorade sin mor tidigt och på gården behövdes han för att hjälpa sin far. Han har en bror också men han är 11 år yngre än Yngve och var bara barnet när modern dog.
-Jag fick sköta ladugården med ett femtiotal kor från det jag var 13 år. Det var ett hårt jobb och då var det skönt att koppla av med dragspelet på fritiden, säger Yngve. Jag tog en korrespondenskurs för att lära mig noter och harmonilära.

Det gick rätt trögt med musiken de första åren men 1949 gjorde Yngve rekryten. Där träffade han en fin gitarrist från Skellefteå som han kom att spela med i 21 år. Fram till dess hade bandet hetat "Yngves sväng-gäng".
-Ja, säger Yngve. Det var 1949 som Yngve Forssélls orkester från Skellefteå kom till. Jag har haft en sagolik tur som har fått så fina killar i bandet. Flera av grabbarna från 1949 spelade med i orkestern i tjugo år. Då spelade vi mest på helgerna men från slutet av 60-talet har jag blivit professionell. Det är förresten inte bara fina grabbar jag har haft. Den duktiga sångerskan Ann-Kristin Hedmark, som gjorde jättesuccé vid Reno Jazz Festival i USA, sjöng med mig i tio års tid. Yngve har sysslat med lite av varje vid sidan av musiken innan han blev heltidsmusiker. Han var 24 år innan han flyttade hemifrån och lämnade jordbruket. Han har stått på verkstadsgolvet och dessutom varit framgångsrik bilförsäljare.
-På 60-talet spelade jag inte så mycket själv utan var mest bara kapellmästare, säger Yngve. Det var rätt "ute" med dragspel ett tag och sedan kom elbasen. Nu har sonen min, Tommy, tagit över basen och han spelar jättefint. Men det skall jag säga dig, säger Yngve, att det senaste året har jag spelat mer kultis och gammeldans än under hela 60-talet. Det spelar ingen roll var man än kommer i landet, överallt vill folk höra kultis. Då plockar jag fram dragspelet.



YNGVE FORSSÉLLS med sångerskan Ann-Kristin Hedmark som började
i orkestern vid 15-årsålder.

Plågsam ljushysteri
Kultis och gammeldans har blivit oerhört populärt igen. Ungdomen dansar gärna och bra. Ofta får Yngve stå länge med dragspelet på magen. Annars har han kommit att bli en allt-i-allo för orkestern på senare år. Han är chaufför och står som en disckjockey vid ljusbordet och presenterar låtarna. På ljusbordet kan han dra i spakar så orkestern badar i än blått, än i rött och än i gult ljus.
-Ljushysterin är det värsta, säger Yngve. Men man måste vara med i utvecklingen och nu kräver folket ljus och då får jag foga mig. Annars blir jag gammalmodig.
Ja, gammalmodig är något som Yngve är rädd för att bli. Hänger man inte med i vad folket vill ha är man dödsdömd som dansorkester, säger han. Men han berättar också att ljushysterin håller på att avta.
-Uppe i Norrland vill folk fortfarande ha ljus och glitter. Men nere i södra och mellersta Sverige är det inte så viktigt längre att det blinkar, säger Yngve.

De är nog lite mätta på det där söderut eftersom de haft det längre än norrlänningarna. Det är bra att det avtar.
Det är ett jävla jobb att packa upp alla dessa ljusattiraljer. Det tar flera timmar att montera upp hela anläggningen när allt detta ljus skall  glittra och blinka. Det är skillnad på publiken. I Skåne är folk inte så pigga på att bugga som på andra håll i landet. I norr är man lite mer åt Svensktoppshållet.
I Norrland vill människorna hålla i varandra, säger Yngve. Men kultisen går hem överallt. Det spelar ingen roll var vi spelar. Tack vare att vi är notkunniga i orkestern kan vi spela nästan vad som helst. Allt från hårdpop och rock till Svensktopp och Glenn Miller. Det kan inte banden som spelar utan noter. De klarar bara antingen det ena eller det andra. Där har vi vår styrka.

"Ägget är löst!"
I Yngve Forssélls orkester spelar Göran Wilén, f.d. Malmberget. Han har som heltidsjobb att arrangera låtar. Han har arrangerat allt som orkestern spelar i Hasse Alfredssons nya film "Ägget är löst!" med bl. a. Birgitta Andersson och Max von Sydow. Hasse Alfredsson sökte ett riktigt Svensktoppsband. En orkester som skulle vara det Svensktoppigaste av det  Svensktoppiga och samtidigt duktiga. Efter att ha lyssnat igenom dansbanden föll valet på just på Yngve Forssélls orkester.
-Förbannat skojigt att få göra den musiken, säger Yngve. En sån chans kunde vi bara inte tacka nej till. Filmmusiken finns på grammofonskiva och jag är ganska säker på att någon av låtarna kommer att leta sig upp på Svensktoppen. Det skulle visserligen vara lite karikatyr men de blev fina, låtarna. Väldigt romantiska.

När man lyssnar till Yngves dansmusik förstår man snart vad som är hemligheten bakom framgångarna. Rytmen, Svensktoppsrytmen, en typisk dunkadunk som är lätt att dansa till. Detta i kombination med duktiga musiker och en bred repertoar är säkert grunden till framgången. Förr spelade orkestern mest uppe i Norrland där alla känner till Yngve Forssélls sedan många år. Men när man fick in tre låtar på Svensktoppen 1973 slog det riktigt.
Vem minns inte "Så gick det till när farfar var ung" och "Hallå, du gamle indian". De framgångarna gjorde Yngve Forssélls till en av landets mest efterfrågade dansorkestrar i den stora dansbandsvågen. Svensktoppen är en enastående reklamapparat!


YNGVE FORSSÉLLS av lite äldre årgång. Som andra och tredje man
från höger, syns Allan Lundström, tenorsax, och Paul Lindberg, trumpet.
Längst till vänster står kapellmästaren Yngve Forsséll. Sittande, Ann-
Kristin Hedmark.


-Vi har alltid hakat på strömmningarna i tiden, det gäller att ha näsa för sånt, säger Yngve. Det gäller att känna vad folket reagerar på. Då ringer det i öronen. Den låten, den går hem.
Nu fungerar Yngve Forssélls orkester ungefär som en kringresande musikmaskin. Stoppa in 5. 950 kronor en lördagskväll och ni får ett gäng på sex man och en kvinna som levererar den musik ni vill ha. Det är bara att beställa. Yngve själv står bakom orkestern och presenterar låtarna. Han sköter ljuset och tar fram dragspeler om någon vill ha en gammal fin vals eller hambo. Men mycket är Svensktopp.

Exakt och fint, rytmiskt och enkelt strömmar musiken över dansgolvet. Orkestern i gula scenskjortor och svarta byxor, sångerskan Liz i sexig klänning och "direktör Yngve" själv i lila kavaj badar i flerfärgat ljus.
-Det är en tillfredsställelse att spela det folk vill höra, det som går hem, säger Yngve. Även om det aldrig så banalt. Jag kör med avkoppling. Det är det jag vill bjuda publiken. Avkoppling i varierande former.
Han säljer musik, Yngve. Orkestern skulle nog inte vara lika kommersiell som den är om han inte själv var med, säger han. Och sälja sin musik, det kan han. Det är väl bilförsäljartakterna som sitter i. Yngve Forssélls orkester är utan tvivel ett av de mest populära banden i dag.



YNGVE FORSSÉLLS orkester från Skellefteå år 1975.


Felaktig kritik
Det finns kritiker av Svensktoppen och Svensktoppsmusiken som säger att dansband av Yngve Forssélls typ bara passivererar folk. Att Svensktoppen hindrar musiken från att utvecklas.
-Jag tycker inte den kritiken är riktig, säger Yngve. Vi vill göra folk nöjda. Jag har fått brev där jag har blivt ordentligt utskälld, men också brev som säger att vi är toppen. Det går inte att göra om folks musiksmak. Varje människa har rätt att ha sin smak. Detta gör att orkestrar av Yngve Forssélls typ inte får bli för svåra. Det skall vara lätdansad musik och gärna ett litet romantiskt drömmande bort från vardagen.
-Det är ett problem det där ibland att musiken måste vara lättdansad, säger Yngve. Men försöker vi oss på någon svårare rytm från t.e.x. Latinamerika så kommer det alltid upp någon och säger att vi måste spela något som går att dansa efter. Det vore roligare om kraven vore högre men man måste anpassa sig efter publikens smak.

Nu har Yngve spelat ute snart i trettio år. De senaste åren har orkestern rest runt hela landet i sin turnébuss, en Scania av 1960 års modell. Den köpte Yngve för några år sedan. Han lät bygga om den och inreda den med toalett och åtta sängar. Han kör själv bussen oftast och det blir drygt 5.000 landsvägsmil på ett år.
-Det är slitsamt att ligga på turné, säger Yngve. Visserligen tjänar vi rätt bra, men vi är många om kakan och bussen och utrustningen kostar mycket pengar. Förra året fick medlemmarna i orkestern 60.000 var och själv tog jag ut 70.000 kronor. Men vi får ofta spela 10-12 dagar i sträck.
Yngve tycker verkligen att turnélivet är hårt. Ofta får man resa 30 mil, leta upp hotell, äta, åka till  t.e.x. Folkets Hus, packa upp, spela, packa ihop, komma till hotellet vid halvtretiden på morgonen, sova till 11-tiden på förmiddagen, äta, åka 30 mil igen. Så upprepas ritualen dag efter dag när det är som värst.

Familjelivet kommer i kläm
-Frugan tycker det blir lite tungt att vi är så mycket borta, säger Yngve. Så mycket som vi har spelat i vinter orkar vi nog inte en gång till. Det sliter på familjelivet.
I höst ska man ta det lite lugnare. Tommy, Yngves grabb, som är basist i bandet, ska göra sin värnplikt och trumpetaren Newman Alexander ska ta upp sitt musiklärarjobb i Skellefteå. Men i sommar får vi höra Yngve Forssélls orkester i hela landet. 14 dagar i Finland ska orkestern också hinna med.
-Ja, vi får leva på hoppet att frugan står ut, säger Yngve. Men snart har jag gjort mitt och ska nog börja stanna hemma hos familjen. Jag börjar få svårare att sova på hotell och då kan det bli farligt.

Yngve Forsséll har sin fru och sin 6-åriga dotter Ulrika hemma i Skellefteå och de längtar efter att få hem pappa lite mer igen. Tommy som nu är 22 år har flyttat hemifrån och bor tillsammans med sin fästmö i en egen lägenhet.
-Jag skulle inte vilja ha det här livet ogjort, säger Yngve. Men det är klart att det hade varit fint om jag hade fått studera. Det hade varit fint att ha något att falla tillbaka på. Nu vill jag stanna hemma och matcha orkestern. Eventuellt också andra band, jag börjar kunna den här branschen nu. Tommy kan kanske ta över men jag hoppas att han kommer att läsa också. Jag skulle nog inte vilja rekommendera honom att bli proffsmusiker.


Kapellmästaren Yngve Forsséll, på ålderns höst. Yngve hade minsann
ett minst sagt mycket händelserikt liv att blicka tillbaka på. Som upp-
skattad orkesterledare för ett av vårt lands allra mest populära dans-
band. Yngve föddes 1926 och gick ur tiden 2009.
--------------------------------------------------------------------------------
Texten och den översta bilden i inlägget, är hämtad ur Året Runt den
7 juli 1975. Bilden längst ner kommer från www.norran.se

/Roger Lindqvist/

Det var i förra veckan vid ett besök i Älvsbyn som jag stannade till vid en second hand butik. Naturligtvis ville jag in för att lokalisera om det fanns nåt fynd som jag skulle kunna tänka mig köpa. Jag hamnade så småningom vid skivavdelningen som jag nästan alltid känner mig nyfiken på, när jag besöker sådana här affärer. Den här gången hittade jag två vinylplattor med dansbanden Norrländers och Mats Tommys, båda hemmahörande i staden Örnsköldsvik. De norrländska banden intresserar mig väldigt mycket. Jag drivs nämligen av en kolossal lust av att få veta närmare om olika saker och tings historia. Så även om de orkestrar som fanns/finns, troligtvis eftersom jag själv känner mig hemma i sådana här sammanhang. En dokumentation/inventering gjordes om de svenska dansbanden,  av författarna Thomas Engström och Christer Svensson 2003. "Den Stora Dansbands Boken" omfattade åren 1963-2003, och på de 450 sidorna som boken innehöll, presenterade herrarna svensk dansmusik och dess utövare. Jag samtalade personligen några gånger med Thomas Engström, under tiden som jag gjorde mitt researcharbete om några av de band som fanns häruppe i norr.




DOUGLAS SÖDERLIND - SÅNG, SAXOFONER.


LENNART HÖGLUND - GITARRER.


ROLAND NORDLUND - SÅNG, BAS.


STEFAN KRISTOFFERSSON - TRUMMOR.


BO AFVANDER - KLAVIATURER.


SVEN-OVE SÖDERLIND - SAXOFONER.


Plattan inspelad på skivetiketten; GMP - Great Music Production,
precis som deras föregående LP - "Saxgodingar 1".


MATS TOMMYS  LP "Guldstoff", utgiven året 1982 är inspelades i deras
egen studio. Skivans omslagsbild visar sex musikanter, men när man
vänder på konvolutet upptäcker man att orkestern under inspelningen
i själva verket bestod av hela nio peroner. Och de nio heter som följer:

SAM FORSLUND - BAS, SÅNG.

KENT OLSSON - KLAVIATUR, SÅNG.

ULF ÅSTRÖM - GITARR.

"BENKA" FORSBERG - TRUMMOR.

MATS OLSSON - GITARR.

ANDERS OLSSON - SÅNG.

GUNNAR SJÖKVIST - SAXOFON.

TOMMY KARLSSON - SÅNG.

MATS NORBERG - TRUMPET.


MATS TOMMYS på egen skivetikett.

Charles Boyer - (1899-1978)

Annabella Power - (1907-1996)

John Loder - (1898-1988)

Filmen inspelad 1933.
-----------------------------------------------------------------------------------
Annons ur Socialdemokraten den 2 oktober 1934.

Ytterligare en bild från Tingsholmen. Den här gången har naturen klätt
på sig sin höstkostym. Vid mitt senaste besök stod sommaren på
sin absoluta höjdpunkt. Men som sagt, nu är det höst som gäller....


Efter Tingsholmen gick jag en promenad (i snålblåsten) mot Öholma-
bron. Namnet kommer ju som vi vet från den gamla festplatsen.


Piteås Golden Gate, som stod färdig (rätta mig om jag har fel) nån
gång 1994/95.


Där Arvidsjaurvägen kommer fram under Bergsviksbron, låg en gång
Öholma. Festplatsen gick i graven i april 1968....


....p.g.a. väg- och brobygge. Den gamla Bergsviksbron revs, för att
ge plats åt en bro av mer modernare sort.


Bergsviksbron (1936-1970) som den en gång tog sig ut. En smått
idyllisk bild kan tyckas. Men i slutet av 60-talet ansågs den förlegad,
och även direkt trafikfarlig.


På andra sidan av Piteälven ligger Lövholmens sågverk. Sågen med
60 anställda har lagts ner av ägaren Setra. Alltid lika tragiskt när så
pass många arbetstillfällen försvinner i en sådan småstad som våran.
1951 började min far på sågen, för att sedan fortsätta på Wallboard-
fabriken som även den är nedlagd.


Båt på Piteälvens vatten, med Smurfit Kappa Kraftliners rykande
skorstenar i bakgrunden. Smurfit Kappa förresten....jag lär mig
nog aldrig, jag brukar än idag kalla fabriken för ASSI som den också
hette innan alla dessa namnbyten avlöste varandra.


Innan nostalgifärden tog slut, hann jag även med ett snabbt besök
vid Storfors Folkets Hus. Huset rymmer många minnen. Här har jag
spelat vid flertal tillfällen under åren. Det var här som OPUS gjorde
sin sista spelning i oktober 1997 - bara en sån sak....

Gubbe, med en viss "Jan Eliasson look". Det andas litegrann av diplomat
över dagens gubbe. Kanhända en aning stram, med mungipor som pekar
nedåt. Nåväl, gubbe är han i alla fall.

Teckning: Roger Lindqvist.

Roxy är ett storband från Piteå som bildades året 1944. Namnet kommer från en ett-öres kola med samma namn. Roxy storband existerar än i denna dag, och som är ett välbekant band för alla oss pitebor. Den 5 och 6 augusti 1944 spelade man upp till dans på sommartinget i Sjulnäs. Helgen därpå, den 12 och 13 augusti, fanns Roxy på kullbacken i Hortlax. Swing it....!



ROXY storband idag 2010. I mitten i rött, syns sångerskan Birgitta
Sjömark.

Foto: www.roxystorband.se

Piteå Tidningen den 3 augusti 1944.

Svensk översättning från pitemål: "Därborta bodde Tyckos!". Min mor satt i baksätet när vi körde rundan förbi hennes barndomstrakter i Blåsmark. När vi passerade det gula ödehus bredvid vägen fällde hon dessa ord. Tycko var min mormors bror, Astrid, hans lagvigda hustru, var min morfars lillasyster. Därför har min mamma livet genom alltid sagt, morbror Tycko och faster Astrid. Som barn tyckte jag det lät litegrann konstigt, men senare i vuxen ålder så förstår jag varför Astrid var min mors faster, när hon egentligen var en ingift moster. Och Tycko, blev morbror som sig bör.

Idag gjorde vi en sån där "minnenas utflykt" som min 81-åriga mor gillar helskarpt. Att gilla helskarpt, påstår även jag att jag gör. Kameran följde med (som vanligt) så det blev ett ordentligt plåtande. Men det var inte bara hos Tycko och Astrid Jonsson vi åkte förbi, vi hälsade också på hos "Lundgrens" däruppe på backen. D.v.s. där mammas farföräldrar, Samuel och Selma en gång bodde. Blåsmark skall för alltid framstå som något nästintill heligt för min mor. Och det är val ganska naturligt att det blir så, när det handlar om ens rötter och barndom. Därför brukar färden gå till denna lilla by, några mil från Piteå stad. Det kan tänkas att mina barn en dag, kommer att åka omkring med sin 80-årige far fram och tillbaks genom Hortlax by. Och då kanhända det är jag som sitter och berättar och minns mig tillbaka, (om nu minnet är intakt, förstås?).


-"Denna båort, bådd Tyckos!", sa min 81-åriga mor när vi passerade
ett hus efter vägen mellan Blåsmark och Svensbyn.


I det här numera obebodda huset, bodde familjen Jonsson. Tycko och
Astrid lämnade Blåsmark 1947 för att bosätta sig i Vittjärv i Boden.


Historien om ett gammalt hus, är för mig hur intressant som helst.
Så här står jag alltså, på den plats där mina släktingar Tycko och Astrid
Jonsson en gång bodde med sin familj. Mamma berättar att hon var ofta
här som barn på besök. Huset har stått öde i väldigt många år. Och tidens
tand har satt sina spår.


Jag var inte helt ensam där jag gick i mina djupt filosofiska tankar.
En grupp på fem hästar följde intresserat vartenda steg som jag tog.


Husets tidigare ägare, Tycko Valdemar Jonsson (1893-1959) och hans
hustru, Astrid Lovisa född Lundgren (1905-1982). Tycko och Astrid fos-
trade sju barn, Tore, Ulla-Britt, Hans-Erik, Inga-Lisa, Maj-Britt, Anita
och Gunvor.





Tycko, var min mormor Bedas bror. Tycko och Beda dog båda den
8 oktober, Tycko 1959, min mormor 1964.


Astrid var min morfars halvsyster. De hade samma mor, men olika
fäder. Astrid var tvilling. Tvillingbrodern Patrik dog 1957, endast 52
år gammal.


Det var här (antar jag) som Tycko och Astrid hässjade sitt hö om
somrarna. Och det är också på denna plats som nästa bild härrör
från....


Stående längst bak, min mormor Beda och morfar Sanfrid. Morfar
har i sin famn troligtvis yngsta dottern Elly född 1935. Det anger också
ungefär årtalet på fotot. Sittande fr. v. Fanny Lundgren, gift med Patrik,
och med dottern Inga-Lena i famnen. Gossen med böjt huvud är min
morbror Lennart, t.h. om honom, Patrik Lundgren med sonen John.Den
lilla flickan i ljus tröja kan vara min mor Maj-Gerd, men ev. också Malin
hennes syster. Vidare syns min moster Anny, och bakom henne skymd,
ses Astrid Jonsson, Samuel och Selma Lundgren. Flicka i prickig klänning
är en vän till Anny. Längst till höger sitter grannar till Tycko och Astrid.
De övriga barnen kan troligtvis tillhöra grannskapet.


Färden fortsatte till "Lundgrens oppe backen!". Huset som beboddes
av Samuel och Selma Lundgren. Selma var min morfars mor. Samuel
hans styvfar. Morfars biologiska pappa hette Calle Hellström och var
bosatt i Öjebyn. Som svar på min fråga om sin härkomst, så berättade
morfar Sanfrid att det var Calle som var hans pappa.
-Vi träffades sista gången på ett tåg 1918, när jag skulle till Boden för
att göra rekryten". Morfar kallade Samuel för pappa livet genom. Och
för barnbarnen så var Samuel kort och gott deras farfar.


Min mamma berättar att bland det bästa hon visste, var att få åka hos
farmor och farfar för att sova över. Hon pysslade om, och kanhända
skämdes bort en aning barnbarn som hon var.


Samuel och Selmas lagård. Man kan bara ana hur mycket slit och
umbäranden som förekom på gården med tio barn i familjen i början
av förra seklet.


Selma född Nilsson i Blåsmark (1878-1957). Gift den 9 oktober 1904
med hemmansägaren Samuel Lundgren (1869-1946) också från Blås-
mark.


Samuel avled den 12 december 1946. Ligger begravd på Hortlax kyrkogård
med makan Selma.




Den Lundgrenska barnaskaran bestod av: Hanna, Sanfrid, Astrid,
Patrik, Olof, Erik, Greta, Alf, Per-Axel och Bengt.


Samuel och Selmas son Erik, drabbades av lungsjukdom och kom därför
att vistas på sanatoriet i Sandträsk. Han avled så småningom, 24 år gammal
1935.


Innan hemfärden stannade vi till vid vägen som går mot mammas
föräldrahem. En väg som ibland kändes tung att gå, när väder och vind
visade sig från sin sämsta sida. Morfar köpte huset 1924. Familjen Lund-
gren bodde kvar till mitten av 50-talet då man under en tid var bosatta
i Pitholm. Hortlax blev en senare adress, i skarven mellan sent 1950-
och tidigt 60-tal.
-----------------------------------------------------------------------------------

Även prinsar och prinsessor kan smittas av förkylningsbaciller. Ett
bevis på detta är att både Max och Norah har drabbats av varsin höst-
förkylning. I Norahs fall yttrades det även med lite feber. Här ses de
två kusinerna i farmor och farfars finsoffa. Hoppas nu att det snart går
över.

Piteå Tidningen den 15 september 1944.

SUCK...Ja, tänk den som ändå fått sitta på Dramatens allra första
parkett, för att avnjuta storheter som Lars Hanson, Inga Tidblad och
Hilda Borgström. Heller varför inte kila in på Oscars för att se och lys-
sna på primadonnornas primadonna Zarah Leander. Tänk att att se
den store Gösta Ekman på Vasan i Män i Vitt....? Men som alla vet,
så är det praktiskt taget rent omöjligt....alla är borta sedan länge sen,
bara dessa annonser vittnar om att det överhuvudtaget ägt rum.
/Roger.
-------------------------------------------------------------------------------
Annons ur Socialdemokraten den 2 oktober 1934.

Basisten och sångaren Richard Holm, medlem sedan starten 1976, omkom
tragiskt i en motorcykelolycka 2007. Jämtlänningarna Jannez firade stor
triumf när de medverkade i TV-programmet Dansbandskampen 2008.
------------------------------------------------------------------------------
Musikern augusti 1996.

ARNE LAMBERTH (1926-1977). Trumpetsolist av yppersta klass.
Spelade, arrangerade och dirigerade i Danmarks Radios Underhåll-
nings orkester. Arne låg även på svensktoppen 1969/70 med den
instrumentala "Nana". Jag vill också minnas att han gjorde en in-
spelning av "Oh Mein Papa".
---------------------------------------------------------------------------
Annons ut Musikern den 4 april 1976.

Norra Västerbotten den 5 februari 1958.

Det stundar ju till val nu till helgen. I valet 1976 kom borgarna till
makten. Sossarna fick träda tillbaka efter 40 års styre. Så här såg
Expressens förstasida ut måndagen den 20 september 1976.


Skämttecknaren Klaus Albrectsens syn på den nye statsministern
Thorbjörn Fälldins avfyrade bössa, och med det efterlängtade björn-
skinnet äntligen i hamn.
-------------------------------------------------------------------------------
Expressen den 20 september 1976.

KUKKOLAFORSEN i all sin vackra prakt. Måndagseftermiddag klockan
13.13:53.


KUKKOLAFORSENS kanske mest kända specialitét är siken, som
håvas upp ur den strida forsen. Den årliga sikfesten lockar många
människor från när och fjärran.


PÅ STRANDEN låg den här båten uppdragen.....


.....säkerligen flitigt använd under sikfisket.


UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET utspelades fasansfulla scener på
denna plats. De kuvade finska folket, som flytt undan de framstorm-
ande tyska trupperna, kunde från den svenska sidan se hur Hitlers
hejdukar praktiserade den brända jordens taktik. D.v.s. man stack
den finska befolkningens hus och egendomar i brand.


PÅ DEN ANDRA SIDAN FORSEN ses vårt grannland Finland.


NÅGONSTANS I SVERIGE - den populära TV-serien med bl. a.
Janne "Loffe" Carlsson, som visades första gången 1973, inspelades
delvis vid Kukkolaforsen.


KUKKOLAFORSEN bjuder sina besökare på både smått och gott.
En vacker natur, samt en resa tillbaka i historien.
---------------------------------------------------------

Fotograf vid Kukkolaforsen klockan 13:13:53 måndagen den 13 september 2010 - ROGER LINDQVIST.

Höstmörkret har redan fallit. Dagen går mot sitt absoluta slut. En dag, som varit endast regnigt grå och ytterst trist. Flyttfåglarna håller som bäst på att studera sina kartor, för den kommande flytten  till varmare breddgrader, och om jag hade vingar så skulle jag troligtvis följa med. Barnbarnen har varit här på besök - Max övernattade fredag till lördag, Norah sov över från gårdagen till idag. En ny vecka står på lut. Arbetsvecka för många, dock inte för mig. Hälsade på i Öjebyn på transporten häromdagen. Det är 8 år sedan jag lämnade stället, den 28 augusti 2002, för att vara exakt.

Det är något med hösten som jag inte riktigt rår på. Svaret är väl helt enkelt mörkret. För ser ni, jag och mörker passar liksom inte ihop. Nädå, är det något jag gillar så är det ljus. Ljuset betyder för mig frihet och glädje. Medan mörkret betyder dess raka motsats. När kylan kommer, och mörkret lägger sig som ett iskallt täcke över land och hav, då är det precis som att gå ner i den mörkaste av källare. Ni vet en sådan där fuktig och nästan spöklik sak,  ungefär sådant man ser på film. Då känns det mycket mycket bättre när flyttfåglarna återkommer och bygger sina reden i skog och mark, och ljuset åter strålar ner på oss människobarn. För då känns det gott att leva, gott att finnas till! God natt på er alla!

Roger.

Piteå Tidningen den 4 november 1938.

N.P. Öhman slår upp en åder.

Att låta åder är ett operativt förfarande, som är och framförallt varit mycket vanligt i Norrbotten till lindrande eller hävande av en del sjukdomar. Det är dock icke allomgivet att förfoga över de insikter och den kirurgiska händighet, som erfordras för att våga sig på en så grannlaga uppgift som åderlåtning. Det finnes ännu i bygderna specialister på området, vilka syssla med detta fältskärsgöra och anlitas med största förtroende från patienternas sida. På senare tiden har det visat sig, att läkarna ägna ett visst intresse och stigande förståelse åt den sedan gammalt kända och praktiserande åderlåtningskuren, vars välgörande verkningar numera icke bestridas.

Det är med tanke härpå, som vi här ägnat några rader åt en av Norrbottens mera kända "naturläkare" inom gebitet, Nils Petter Öhman i Kolkstrand, Älvsby församling, vilken här ovan återgives i färd med att öppna en åder. Förevaron av Röda Korsets samaritlåda synes borga för, att gubben känner sitt yrkes ansvar och icke vill tillåta att hans patienter utsättas för risker genom bristfälligheter i den medicinska utrustningen.

Nils Petter Öhman är född i Edefors församling den 23 juli 1847, och hans hustru Anna Magdalena Öhman, född Bergman, är 8 år yngre. Makarna ha varit gifta sedan 1878 och haft 14 barn, därav 11 gossar och tre flickor. Öhman har själv ej smakat eller druckit kaffe under hela sin livstid. Han har stått allmänheten till tjänst med åderlåtning sedan sitt 15:e år och är skicklig i detta yrke, varför han har varit mycket anlitad och är det fortfarande. 80-åringen har varit skicklig jägare, och mycket villebråd har stupat för hans säkra hand under de många åren. Fortfarande är han säker skytt. Det kan nämnas, att han skjutit tre skator i år med en vanlig liten lodbössa. Härdig sportsman är han på skidor, så att mången yngre skulle nog svettas att följa honom i spåren. Han har god syn och använder sällan glasögon. Makarna Öhman äro numera bosatta i Kolkstrand av Älvsby församling, där de gamla innehava ett litet egenhem vid Pite älvs strand.
-------------------------------------------------------------------------------------
Norrbottens Kuriren den 19 februari 1927.

Stockholms Tidningen den 18 april 1940.

MUSIK - MARSCHALLER - FANOR -
--------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 3 september 1958.

Piteå Tidningen den 16 september 1959.

Solen stod högt på himlen när vi häromdagen tog oss en tur runt
bygden. I den medhavda picknickkorgen fanns naturligtvis kaffe-
termosen med. Den här bilden, liksom de övriga, är plåtade i Svens-
byn.


Man kan väl inte annat än hålla med när Ulf Lundell sjunger - "Jag
trivs bäst i öppna landskap...."


En lada, placerad mitt i ett öppet och idylliskt landskap.


"Där som sädesfälten böja sig för vinden...."


Så stannar vi upp vid en idyllisk rastplats, jag och Bettan. Det är den
10 september, men ute i det fria känns det som en varm sommardag
i juli.


På dessa stenhällar, och i de s.k. "grytor" som vattnet har format
satt jag som barn och plaskade. Vi var ofta här i sällskap med släkt
och goda vänner under min barndom.


En plats där vi brukade träffas för att exempelvis äta surströmming
eller att bara umgås.....


Då kunde det se ut ungefär så här. Bilden togs en sommardag 1970.
Runt det lilla campingbordet sitter morfar Sanfrid, Gerd, Maj-Gerd,
Göta, Malin, Elly och Kent. Samt några till som inte var med på bilden.


Fastän björkarna börjat skifta i gult, vilket betyder att hösten är här,
så var den här dagen rent ut sagt ljuvligt sommarvarm.


Den bro som tar den nyfikne ut på de ibland farligt våta stenhällarna.
-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Roger Lindqvist.

I somras hörde Helena på produktionsbolaget Mastiff av sig till mig. Hon berättade att TV4 skulle göra en storsatsning, med en serie program där bl. a. Lill-Babs och Lasse Berghagen skulle medverka. Man skulle intervjua respektive gäst, och följa personen genom karriären, från de första stapplande stegen och fram till idag. Hon hade sett min blogg och hade upptäckt att jag hade en massa bilder på både Lill-Babs och Lasse Berghagen. Produktionsbolaget ville låna bilderna och artiklarna, för att klippa in dessa under intervjuerna i programmet. Allt var strängt konfidentiellt, och hon bad om min absoluta tystnad, inget fick avslöjas. Helena lovade höra av sig för ett bra tag sedan, men jag har ännu ingenting hört. I och med att det hela har blivit offentligt i massmedia, så lättar jag också på förlåten. Programmet, vars inspelningar har börjat, heter "Så mycket bättre". Häromdagen råkade Lill-Babs ut för en liten olycka när hon och filmteamet befann sig på Gotland. Inget allvarligt hoppas jag.  Så nu får vi väl se om mina bloggbilder dyker upp i TV-rutan vad det lider....

Roger.

Piteå Tidningen den 2 maj 1958.

Piteå Tidningen den 13 mars 1954.

Författaren Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972) känd för bl. a. "Bombi Bitt och Jag", var gift två gånger. Första hustrun hette Karin Jerlov, den andra Tora Hallgren. Den sistnämnda, hade en syster, Gunhild, som arbetade som läkare på lasarettet i Piteå. Gunhild var gift med överläkaren Robert Ivarsson, som jobbade på samma lasarett. Piraten med hustru brukade då och då gästa våran stad i norr. Då anordnades fester i deras hem där deras prominenta gäster syntes. I sällskapet fanns även deras läkarkollega Einar Wallquist från Arjeplog, även kallad "Lappmarksdoktorn". Wallquist var inte enbart läkare, han var också författare. Ett av hans verk; Kan doktorn komma, blev filmatiserad 1942. Mellan 1935-1983 utkom 24 böcker av doktor Wallquist. Han var även en god konstnär, och grundare av det kända silvermuséet i Arjeplog. Wallquist föddes 1895 och avled 1985.

Robert Ivarsson har av många omvittnats som en aning "hårdför" i sitt läkarutövande. Min far vårdades på lasarett i mitten av 50-talet för blodförgiftning, och var dr. Ivarssons patient. Han berättade om hans lite hårdföra sätt. I ett urklipp från Piteå Tidningen som syns härnedan,  syns dr. Ivarsson med hustru, samt också dr. Wallquist med flera.


Läkare och sjukkassefolk från södra landsdelen var på lördagen sam-
lade i Piteå för att dryfta frågor som har samband med den nya sjuk-
försäkringen. Några av deltagarna fick PT med på bilden, som fr. v.
visar överläkare Bo Bergvall, Piteå, direktör G. Lång, Luleå, dr. L. Ek-
blom, Öjebyn, dr. Gunhild Ivarsson, Piteå, dr. Einar Wallquist, Arjeplog,
dr. Tore Bergström, Piteå och överläkare Robert Ivarsson, Piteå.
------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 7 februari 1955.

Piteå Tidningen den 9 februari 1955.

Frukostklubben startade på lördagsmorgonen sin 13:e säsong på
traditionellt sätt i Karlaplansstudion i Stockholm och här berättar
"Vaxholmsgubben" Gert Wikner för Sigge Fürst om den kalla vin-
ter vi skall få.
----------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 20 oktober 1958.

PS. Under hela min barndom, varje lördagsmorgon, så lyssnade min
mamma på Sigge och hans Frukostklubb. Detta gjorde att jag själv
lärde mig tycka om programmet, där så många fina artister passerade
revy. Och varje gång så fick man en Frukostklubbsnål som ett litet
minne för sin medverkan. Göte Wilhelmssons orkester spelade den
välbekanta signatumelodin - "Go´morron, go´morron hör fåglar sjunga
glatt, go´morron, go´morron i kör...." 1952 sjöngs samma melodi i film-
musikalen "Singin´in the rain" med Gene Kelly, Debbie Reynolds och
Donald O´Connor. I den engelska originalversionen hette den "Good-
morning". Låten hördes första gången i filmen "Babes In Arms" från 1939.
/Roger.

Piteå Tidningen den 19 juni 1958.

Stockholmsbandet SEYMOUR ÖSTERWALLS spelade upp till dans på
Öholma i Piteå under sin norrlandsturné sommaren 1958. Pianist i
bandet var den 27-årige Hortlaxaren Gösta Eriksson, min fars kusin.
---------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 17 juni 1958.

Idag har båda barnbarnen varit här. Först ut var Max med sin pappa Robert. Max hade en alldeles ny mössa som han ville visa sin farmor och farfar. Senare, mot eftermiddagen kom Norah. Hon hade dagen till ära vackra, små, söta pippilotter på sitt huvud. När det var dags att sätta sig till bords för lite ätbart, sa hon plötsligt; "Vill inte ha dom!" och ryckte hastigt bort de två gummisnoddarna som fanns  lindat runt de två hårtofsarna. Max var en aningen förkyld, men det verkade inte bekomma honom överhuvudtaget. Han har så smått börjat säga vissa ord, som t.e.x. "Där!", och "Tutte!". Max fyller snart 1-år, det ser vi fram emot.


Max kom på besök idag i sällskap med sin pappa Robert. Och den nya
mössan passade ju honom alldeles utmärkt.


Max fick även en puss på kinden av sin farmor Elisabeth.


Max kör med ungefär samma "look" som västernhjälten John Wayne -
snusnäsduk och blåa jeans.


Pippilotta, Viktualia, Rullgardina, Krusmynta, Efraimsdotter, heter en
kär sagoidol med långa pippilotter. Sagans Pippi Långstrump bor i sitt
Villavillerkulla med sin apa och häst. Norah Maria Lindqvist heter en
liten kär tös som bor med sin pappa och mamma i ett rött hus alldeles
nästgårds. Hon hade sina pippilotter när hon kom. Men mitt i tuggandet
på en korvbit och en god youghart sa hon - "Vill inte ha dom!" och drog
bort de två gummisnoddarna ur håret.
-------------------------------------------------------------------------------

Kanhända snart dags för ett besök hos frisören.....?

Teckning: Roger Lindqvist.

Piteå Tidningen den 6 juni 1958.

Piteå Tidningen den 1 augusti 1958.

De möttes första gången, någon gång under barndomen - min mor Maj-Gerd och hennes vännina Birgitta. Birgitta, eller Birgit som hon också kallas, gifte sig och flyttade så småningom till Horndal i Dalarna. Trots avståndet håller de båda vännerna fortfarande kontakt genom telefon och brev. Ibland när Birgitta och hennes man kommer upp på besök till Piteå, så brukar hon alltid hälsa på min mor. Idag låg ett brev och ett foto på mammas köksbord när jag hälsade på. Det var Birgitta som återigen skickat min mamma en hälsning i ett långt och välskrivet brev. Birgittas utsmyckade brevhälsningar och kuvert är en fröjd att se. De liknar nästan ett konstverk när de dimper ner i brevinkastet. De foto som låg inuti brevet fick mig och min mor att le en smula. För vem var det som satt där så välmående, och med två mogna damer på varsin sida? Jo, min pappa John, borta sedan fem år. Han andades en sådan fräschet, så man nästan glömde bort den där avskyvärda Alzheimersjukdomen som han senare drabbades av. Men kul i alla fall att se på det där fotot som Birgitta skickade.


Ett litet utdrag ur Birgittas brevhälsning som damp ner idag hos min
mor:

Kära Maj-Gerd!

För ett tag sen berättade jag om ett foto jag funnit som du skulle få.
Fem glada personer är i Trundöstugan. Fyra känner jag väl, men vem
är damen till vänster? Nu är den här lyckliga tiden bara ett minne, men
ett glatt sådant. Så många av ens vänner finns ej mer. Så är det väl för
dej också? Inte lätt att hitta nya vänner, så här efter de 80!

Personerna vid bordet i Tröndöstugan denna kväll var fr. v. Elsa, John,
Maj-Gerd, Ingegerd och Erland. Endast min mor är i liv idag. Vem som
håller i kameran vet jag inte, kanske Birgittas man Ingemar, eller Elsas
sambo Valter? Det var i alla fall en uppskattad hälsning från en trogen
vän därborta i Dalarna. Tack Birgitta! Du kommer också att få ett brev
så småningom.
/Roger.

Piteå Tidningen den 30 augusti 1958.

Piteå Tidningen den 27 juni 1970.


CHRIS ANDREWS toppar Kvällstoppen såväl som Tio i Topp med sin
låt Pretty Belinda.


Vår egen Svante Thuresson intar en hedrande andra plats på Kvälls-
toppslistan med Noaks Ark.

Taklagsfest var det i går vid Furunäsets sjukhus då man firade färdig-
ställandet av tredje etappen med en middag för 165 personer. I denna
byggnadsetapp ingår bl. a. köksregionerna och baren, som renoverats,
och som tas i bruk i dag. Bland de närvarande märktes närmast kam-
eran fr. h. byggnadsinspektören i medicinalstyrelsen Folke Lauritzen,
chefsläkare Nils Sahlström, byrådirektören i byggnadsstyrelsen V. Asp-
eren, affärschefen Hugo Persson, som tillhör sjukhusets direktion samt
assistent Bergman. Den undre bilden visar några av middagsgästerna
vid det rikligt dukade bordet.
----------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 21 maj 1954.

DAGMAR EBBESEN (1891-1954).


Fru Ebbesen var född i Stockholm 1891 och gift med kapellmästare Herbert Abramson. Närmast sörjande är utom maken systern Elsa Ebbesen-Thornblad. Dagmar Ebbesen hade teaterblod i ådrorna. Bägge hennes föräldrar var knutna till scenen. Hennes far var den på sin tid så kände Thorald Ebbesen eller som hans artistnamn löd Ebbe Thoraldson och modern var operettsångerska. När Dagmar Ebbesen första gången stod på scenen var hon ännu bara skolflicka. Hennes debut skedde på Östermalmsteatern, som låg vid Karlavägen i Stockholm, där hon fick en roll i sagospelet Tummeliten. Därefter reste hon under många år med olika sällskap i landsorten.

År 1919 kom hon åter till Stockholm och till Folkteatern, där hon sedan kom att fira många stora triumfer och hennes allra största blev som Kristina i Hemslavinnor. Dagmar Ebbesen hade också uppträtt i en lång rad filmroller. Hennes allra första var f.ö. som Pilgrenskan i stumfilmsupplagan av Emil Norlanders Anderssonskans Kalle. Mest känd blev hon för sina med humoristisk brio och bred folklighet uppfattade tolkningar av "Hembiträdet" av äldre självständig och ansvarskännande typ, en roll som hon gjorde klassisk i sitt slag. Senast medverkade hon i höstens Ingmar Bergman-film "En lektion i kärlek", där Bergman utnyttjat hennes kapacitet för att sätta en humoristisk accent till en ironisk situation. Men Dagmar Ebbesen visade också i några radioroller att hon hade ett register utanför denna speciella paradroll.
-------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 7 december 1954.
(Bild från: www.klassikerfilm.se)

Norra Västerbotten den 27 augusti 1959.

Vid trafikolyckan på Bergsviksbron i söndagskväll, då fyra ungdomar
skadades och måste föras till Piteå lasarett, blev som synes på bilden
ovan personbilen svårt ramponerad. Bilen kilades in under släpvagnen
på långtradaren och framdelen slogs sönder, med de mesta skadorna
på vänster sida. Motorhuven trycktes ihop, vindrutan trasades sönder
och taket trycktes ned. Dess bättre klarade sig de åkande utan allvar-
liga skador.

Piteå Tidningen den 21 mars 1961.

Natten sänker sig över Lövholmen och Piteåverken, men arbetet fort-
sätter oavbrutet, enformigt. Under de mörka timmarna lämnar en last-
stinn båt kaj och vänder stäven mot utländsk hamn.


Kvar vid kajen - med sin breda sida kärvänligt mot dess plankor -
blir den granna skutan. Virket skall snart också fylla hennes buk.


Wallsténs hörna är alltför bekant för att den ens i nattbelysning skall
behöva någon noggrannare förklaring. Men håll med om att hörnan
är mycket tjusigare i lampsken.


Långsamt, långsamt trycks dimmorna ute över fjärden bort. Stora
kraftiga "Lillan" och lilla nätta "Hajen" vilar sida vid sida vid båthamnen.
Men nu på sommaren är trängseln inte så svår på nätterna.


Klockan närmar sig ett. Staden gäspar sömnigt, men har inte släckt
nattljuset. En tiondels sekund. Ett knäpp och staden drunknar i mörk-
ret. Hade inte "Johanssons damfrisering", "Petterssons radioaffär",
och "Anderssons kiosk" velat skylta med sina varor hade den sene
nattvandraren måst trevande ta sig fram.


I geografiboken existerar Piholmslandet betryggande som en ö och i
vårt medvetande berättar någonting att så faktiskt är fallet. Utloppet
av den kanal som skär av ön från fastlandet skjuter på söndagarna ut
massor av glada människor mot de härliga semesterparadisen på öarna.
------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 27 augusti 1955.

Staden som vi älskar - och Piteå Tidningens fantastiska arkiv.

I början av 90-talet när jag som bäst höll på att samla in material till min släktforskning, gjorde jag ett besök hos Piteå Tidningen. Jag var på jakt efter en dödsruna av min farmorsfar, från årtalet 1916. Jag ombads följa med upp på deras vind, där alla Piteå Tidningens årgångar från starten 1915 och framåt, fanns bevarade inbundna i pärmar. Det vattnades i min mun. Tänk så mycket värdefullt material som där fanns att inhämta. Jag fick min dödsruna (en kopia naturligtvis) och styrde så kosan hemåt. På biblioteket i Piteå, där jag ofta brukade sitta, fanns tidningen på mikrofilm. Lätttillgänglig för alla vi som drivs av intresset att finna sin familjs historia, men också för de som hembygdsforskar. I min dröm, så sitter jag alldeles ensam på PT:s vind, med alla tidningslägg omkring mig. Sen så skulle jag varsamt och metodiskt plocka ut alla de nyheter, och presentera i en slags bokfilm, år för år vår stads historia. Men som sagt, allt är bara en dröm.

Kärleken till min barndomsstad har jag beskrivit i dikterna: "Nattflanören" och "Mitt Piteå". Publicerade i Piteå Tidningen den 28 december 2006, och den 29 januari 2007.


NATTFLANÖREN

Det var den kvällen
när månen lyste halv
och snön hade pudrat
gatorna vita
Neonskylten utanför en av
stadens många butiker,
lyste i skarp kontrast
mot den vita omgivningen
Sånär som på några
sena nattflanörer,
gick jag alldeles ensam
i mina egna tankar,
förbi ett av de mindre
kvarteren

Den slumrande staden
hade dragit sitt täcke
över sig
Om blott några timmar
skulle den återigen
väckas till liv
Men just nu, bara nu
i en skälvande sekund
hade den stängt sitt ena öga
För även en stad som vår,
måste komma till ro ibland,
mitt i den stormande
stora världen

ROGER LINDQVIST.


MITT PITEÅ


Min barndomsstad vid
Bottniska vikens stränder
lagd i naturskön
och vacker miljö
Staden som sett mig
födas, men även en gång
skall se mig dö

Jag har sett min stad
i skymmning,
men även i sommarens
klara ljus,
Jag har även vandrat
barfota genom Badhusparken
och lyssnat till vindens
lätta sus

Jag har trampat på
den stenlagda trottoaren
som finns vid den gamla
polisstation
Jag har även ätit glass på
Rådhuskioskens trappa,
när skrikande måsar
flugit över zon

Jag har sett min stad
förvandlas, under år
som hastigt flytt,
och fastän jag sett andra
delar av världen,
är det Piteå,
som för mig mest betytt

Jag har cyklat mot
Norra Ringen,
passerat både kyrkan
och statt,
och i sanden
vid Norrstrandsbadet
har jag sett när glada barn
lekt tafatt

I min stad finns också
gröna små oaser,
som skänkt mig
både kraft och ro
Min stad, omgiven
av glittrande vatten,
här vill jag leva
och för alltid bo

Jag har ätit nygräddade
våfflor i Strömlidabacken,
och samtidigt tittat ut
mot norra hamn
Jag har sett hur staden
vaknat upp
ur nattens
vintermörka famn

Så en gång,
det händer varje sommar
på min stadspromenad
förundrad jag ser,
när alla människor
gladeligen rycks med,
när mitt Piteå
dansar så förnöjt och ler

När man sedan gått en tur
runt i staden,
i solens värme
och glada sken,
har jag satt mig på
parkbänken hos
Daniel Solander
för att vila mina
trötta och ömmande ben

Så avslutar jag min
hjärtliga hyllning
till min barndomsstad
i vått och torrt
Visst finns det andra
städer ut i vida världen
men Piteå, är av en alldeles
speciell och ädel sort.

ROGER LINDQVIST.
---------------------------------------------------

Mitt personliga minne av en Messerschmitt härrör sig från tidigt 1960-
tal. Min moster och hennes man bodde i Gällivare. När de kom på be-
sök till oss i Hortlax var det i en sådan här modell. Jag vill minnas att
den var gul och vit. "Läckert!" minns jag att jag tyckte.
----------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 18 juni 1955.

Piteå Tidningen oktober 1959.

Bo Lindvall hette mannen som 1957 grundade det välkända BELIVA. Firmanamnet var (gissar jag) en kombination av ägarens för- och efternamn; BossE LIndVAll = "BELIVA". I denna affär (vilken jag besökte åtskilliga gånger) fanns det mesta inom radio, TV, skivor, vitvaror. Det var också i denna affär som jag inköpte min första videoapparat 1978. Den här platsen var även ett måste för den som skulle inhandla vinylskivor och musikkassetter. Vid disken fanns skivspelare och hörlurar, om man först ville lyssna genom sina eventuella skivköp. Ja, Beliva är i mitt tycke en affär som utan tvekan tillhör de mest kända vi har haft i våran stad. Med andra ord - en riktig "Piteklassiker".


Piteå Tidningen december 1959.

Tullgarn hade efterlängtat storfrämmande på söndagen, då kron-
prinsessan Ingrid för första gången på över fem år gästade kung
Gustaf. På bilden får kronprinsessan välkomstkyssen.
---------------------------------------------------------------------------
Härnösandsposten den 5 juni 1945.

Detektiven Sherlock Holmes lär ha spelat fiol för att bättre kunna
tänka och koncentrera sig, när han skulle lösa till synes oförklar-
liga brott. Jag är ingen detektiv, men jag känner igen tankegången.
Så istället för att gnida på en fiol så tecknar jag gubbar istället. Teck-
nandet får mina tankar att vila en smula, samt även att koncentrera
sig bättre. Detsamma gäller trumspelet. Ett bra sätt för mig när jag
vid nåt tillfälle vill skingra vissa tankar, det är att sätta sig ner och spe-
la.


En farbror med uppnäsa. Men vad spelar det för roll - näsa som näsa!
Förresten, jag tror bestämt den här mannen liknar skådisen Olof Thun-
berg?

Den här gubben föredrar basker som huvudbonad. Och det kan
jag inte se något fel i.


Teckningar: Roger Lindqvist.

Piteå Tidningen den 8 augusti 1958.

Svenska Dagbladet den 25 september 1966.

Den 12 september bjuder ROGER LINDBLOMS orkester upp till den absolut sista dansen. Avskedsföreställningen sker i skånska Nyvång i Vollsjö. 1998 grundades bandet av Stefan Borg, Jens Nathansohn, Kurt Lindblom och Roger Sandberg. Orkestern har sitt ursprung i Göran Lindbergs orkester, men har även varit kompband åt sångaren Paul Sahlin, vid flera tillfällen. Paul Sahlin, som under 1970-talet blev känd som "Paul Paljett", har också ett förflutet i Matz Bladhs orkester. Nu stundar alltså den sista dansen, så därför passar jag på att önska ett stort lycka till i framtiden för medlemmarna i bandet.


ROGER LINDBLOMS tackar för sig efter 12 år ute på dansbanorna.


ROGER LINDBLOMS kompade ibland sångaren Paul
Sahlin, men då hette man kort och gott; PAUL SAHLINS.

Norra Västerbotten den 7 juli 1965.

Norra Västerbotten den 8 november 1954.

Falu tingsrätt har frikänt Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han numera heter, för mordet på israeliske medborgaren Yenon Levi. Ouick låter hälsa via sin Twitter att han tycker att det känns underbart. Nu blir det flera frikännanden hoppas han.
Det luktar rättsröta lång väg tycker man, när man tar del av de bristfälliga förundersökningar som våra "lagens män och kvinnor" gjort. Skandal, är kanske det rätta ordet!


Thomas Quick. En gång utpekad som vårt lands meste seriemördare.
Istället för brutal mördare är många s.k. experter nu överens om att
han är helt oskyldig till de brott han blivt dömd för. Frågan som jag osökt
ställer mig är, hur väl fungerar egentligen vår rättsapparat?

Bild: www.aftonbladet.se

1972 släppte THORE CALLMARS Orkester en singel. På skivans A-sida
fanns en låt med titeln "De Gör Desamma Om Hundra År". Ingen större
succé kanhända? Men på plattans B-sida låg "Mustaschen", en låt som
senare kom att bli orkesterns mest ihåkommna. Originalet kom från Fran-
krike och hette "Les Moustasche" skriven av M. Tésé - G. Gustin. Här-
hemma fick den svensk text av Bosse Carlsson. Nåja, även om stock-
holmarna i Thore Callmars orkester står för den mest kända versionen,
så har i alla fall mig veterligen även Cool Candys och Jan Öjlers också
gett ut den på skiva. Det kanske finns fler versioner? I TV-programmet
"Doobidoo" för nåt år sedan, gjorde Pernilla Wahlgren och Ola Forssmed
samma låt i sin speciella tappning. Ola utrustad med en jättelik mustasch
under näsan.


JAN ÖJLERS har liksom kollegorna i Thore Callmars gett ut låten
Mustaschen på platta......


COOL CANDYS version sjöngs av sångaren Sven-Eric Gissbol, längst
till vänster. Övriga: Håkan Ljungqvist, Arne Nathansohn, Einar Svensson,
Gunnar Wahlgren och Karl-Arne Andersson, här på en bild från 1970
när bandet fått sin första guldskiva för sina "Go´Bitar".
-------------------------------------------------------------------------------

ELVIS PRESLEYS gamla band - som numera åker omkring med sin
Elvismusik i bagaget världen över. Idag kallar sig gruppen "TCB - BAND".
Fr. v. JAMES BURTON - gitarr, GLEN HARDIN - piano, JERRY SCHEFF - bas
och RONNIE TUTT - trummor.

Spelplanen för TCB - BAND, ser ut på följande sätt den närmaste framtiden:

12 september 2010 - HYDE PARK, LONDON

4-5 oktober 2010 - ELVIS ANNIVERSARY CRUISE 2010

20 november 2010 - INTERNATIONAL GUITAR FESTIVAL , ENGLAND

14-16 januari 2011 - ELVIS 76 th BIRTHDAY, ÖSTERRIKE




RONNIE TUTT och GLEN HARDIN skriver autografer 2007.


PAT BOONE den gamle sångaren med massor av hits i sin bakficka,
dök upp under "ELVIS WEEK" där TCB-Band deltog 2007.


D.J. FONTANA legendarisk trumslagare som trummade bakom Elvis
under de första 15 åren av hans karriär; 1954-1969. Här skriver D.J.
autografer under ELVIS WEEK 2007.


RONNIE TUTT - Elvis trummis sedan 1969 fram till hans död 1977.
Ronnie har inte bara trummat åt Elvis, han ingick även i Neil Diamond
Band. Ronnie blev studiomusiker i Los Angeles efter Presleys död. Men
ingår sedan flera i TCB-BAND. Ronnie efterträdde D.J. Fontana som
lämnade över trumstockarna 1969.

-----------------------------------------------------------------------------
Bilder från: www.theexpress-band.com / www.tcbfanclub.com /
                 www.scheff.com

I Skellefteå landsförsamlings kyrka vigdes på söndagen skådespel-
aren Nils Hallberg, Stockholm, och sjuksköterskeeleven Monica Nor-
éll, Byske, dotter till kassör C. Noréll och hans maka. Komminister
Huss vigde paret (bilden), som därefter intog lunch tillsammans med
familjen Noréll på Stadshotellet i Skellefteå. De nygifta reser omedel-
bart tillbaka till Stockholm, herr Hallberg för att återuppta repetitions-
arbete och hans nyblivna hustru för att återuppta studierna vid Röda
Korset.
---------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 31 augusti 1959.

PS. Nils Hallberg, f. 1921, syntes ofta på filmduken. Han blev även
känd som "Freddy" i filmregissören Arne Mattssons filmer. Hallberg
spelade mot bl a Karl-Arne Holmsten och Anna-Lisa Ericsson.

Damen i svart - 1958

Mannekäng i rött - 1958

Ryttare i blått - 1959

Sommar och syndare - 1960

Den gula bilen - 1963


1954 medverkade Nils Hallberg i filmen; "Lunchrasten".
-----------------------------------------------------------------
Bilden från: www.seriesam.com

Norra Västerbotten den 5 juni 1954.

Så här såg centrum av Piteå ut för 50 år sedan. Bilden som ställts till
förfogande av f.d. postmästaren Mathias Rosin i Stockholm, och vilken
han funnit i sin framlidne faders papper, visar Uddmans-, Prästgårds-
och Storgatorna. På Uddmansgatan lägger man märke till att de i sen-
are tid så omstridda björkarna just planterats. Flera av husen har som
synes samma typ som nu, även om de ifråga om själva exteriören för-
ändrats betydligt.

Piteå Tidningens jubileumsnummer den 30 april 1955.

Innan Lille Fridolf blev filmfigur på vita duken, förekom han som radio-
följetong i radio. 1956 togs steget fullt ut, när den kuvade kontorschef-
en Fridolf Olsson blev en uppskattad figur på biograferna landet runt.
På bilden ses Fridolf med sin "filmdotter - Maggan", spelad av Inga Gill
(1925-2000). I de övriga rollerna syntes; Douglas Håge (1898-1959),
Hjördis Pettersson (1908-1988), Lars Ekborg (1926-1969).

FILMER:

Lille Fridolf och jag - 1956

Lille Fridolf blir morfar - 1957

Fridolf sticker upp - 1958

Fridolfs farliga ålder - 1959

Mitt under Elvis Presleys inspelning av filmen "G.I. Blues" tog han sig
tid att möta de tre skandinaviska prinsessorna Margrethe av Danmark,
Astrid av Norge och Margaretha av Sverige. De tre sessorna befann sig
på besök i filmstaden Hollywood.


ELVIS PRESLEY i filmen "G.I. Blues" - inspelad 1960.
------------------------------------------------------------------
Bild: www.elvisfonet.com

Solen är på besök!
Meddelas endast på detta sätt!
Mvh soldyrkare Roger Lindqvist, Hortlax.

HÖNEBJÄR (Mille Schmidt) i en svår situation med Carl-Gustaf
Lindstedt och Hasse Alfredsson. Kompanjoner i deckarserien
"Vakande ögat".


JAZZFAVORITEN Charlie Norman, som likt Egon
Kjerrman sjunger hellre än bra, ser så här hemtrevlig
ut under sändningen.


SIGGE FÜRST OCH LILL-BABS i Karlaplansstudion, när Sigge, Oscar
och Andrew kör igång "Frukostklubben". Fullsatt, festligt och folkligt.
-----------------------------------------------------------------------------
Levande Livet den 1 april 1958.

Piteå Tidningen den 22 november 1963. (Samma dag som John F.
Kennedy mördades i Dallas). /Roger.

Teckning: Roger Lindqvist.

EUROVISION SONG CONTEST 1963 sändes det här året från London.
På första plats och enhälliga vinnare, blev det danska paret Grethe och
Jörgen Ingmann med låten "Dansevise". På bilden ses även vår svenska
Monica Z. som hamnade på 13:e plats med sitt bidrag "En gång i Stock-
holm". Vid den svenska uttagningen i Stockholm, sjöngs samma melodi
av både Monica Zetterlund & Carli Tornehave tillsammans. I London så
hade duon bantats ner till att endast omfatta Monica Zetterlund.

Gitarristen Jörgen Ingmann och sångerskan Grethe Clemmensen, gifte
sig 1956, de gick skilda vägar 1975. Grethe Ingmann avled 1990. Jörgen
Ingmann gjorde 1961 en inspelning av Jerry Lordons: "Apache". Samma
låt inspelades 1960 i Abbey Road Studios av gitarrgruppen The Shadows.
----------------------------------------------------------------------------------

THE BEATLES. 1963 gästade The Beatles Sverige för första gången.
Gruppen hade inte blivit världskändisar ännu, men var på god väg.
Året därpå, 1964, återkom man, men då visste nog t.o.m. påven i Rom
vilka grabbarna i Beatles från Liverpool var. Bilden härovan med Paul,
Ringo, George och John, togs ute på Skansen i Stockholm 1964. En av
de antika kanonern som fanns uppställda på platsen fick agera sittplats
för de fyra världsberömda Beatlarna, Paul, Ringo, George och John.


Här kommer den igen! För vilken gång i ordningen, ja, det vet jag inte.
Programbladet är från Beatles konserten i Tennishallen den 26 oktober
1963. Eventuella tjuvar torde bli besvikna, denna "pappersbit" med
George Harrisons autograf ligger numera väl inlåst i ett bankfack.