Bråda tider i slåttertider
Det är bråda dagar för Andreas och David och deras gemensamma firma Hortlax Maskinstation. Just nu pågår slåttern för fullt. Ute på ängarna slås höet, för att så småningom komma till sin plats i deras nyinredda lada. Gräsklippning åt alla de som ringer och beställer, samt packning av halm till de som behöver detta till sina djur. Jag var med en dag, då passade jag på att föreviga det som skedde.
Höet ligger i strängar ute på ängen i väntan på att plockas upp.
Andreas kollar om höet är torrt nog att sättas in i ladan.
Genom plåtröret som syns på bilden, transporteras sedan höet upp
till sin plats i ladan.
Den röda traktorn står klar för användning.
I den f.d. ladugården packas halm i olika säckstorlekar till försäljning.
Halmsäckar i lager, innan de körs ut till respektive kunder.
Det odlas även broccoli, potatis, squash och morötter ute på den
närliggande ängen. 
Alla uppräknade läckerheter säljs i den gårdsbutik som finns invid
Hortlaxvägen.
En del äldre redskap, har med tiden fått träda tillbaka för att ge plats
åt de lite mer moderna maskinerna.
Trots åtskilliga år på nacken, är detta kärr fortfarande i bruk.
Bilen med släpvagn och åkgräsklippare står berdd att åka ut till kunder
runt om i Pitebygden med omnejd.
I den nära 30-gradiga sommarvärmen står dessa smörblommor och
sprider sin glans.
Ved så långt ögat kan nå - i väntan på vinterkyla...!
Andreas har återigen satt sig i traktorn för att samla ihop återstoden
av höet...
...i sakta mak kommer han puttrande och skumpande...
...för att leverera det som varit bondens lott i månghundrade år.
Arvid (Davids far) och Andreas i samtal med varandra. Arvid har själv
en gång varit bonde. Han kan allt om detta på sina fem fingrar.
Dags för lossning...
Arvid lotsar Andreas...
Fram med högaffeln...
Arvid och Andreas hugger i för kung och fosterland.
Ute på ägorna ligger denna lada.
Den gamla ladan gömmer på dessa redskap som förr i världen an-
vändes vid hässjningen. Nu plastar man in rubbet istället...ack ja, dessa
nymodigheter.
Så här ligger dom...och ruvar på gamla minnen.
Men visst har de blivit lite rynkiga i ansiktet?
Vad är nu detta?
Svar: ett transportband.
Text och foto: Roger Lindqvist.
Min svåger - Wyatt Earp...
Han är kunnig vad gäller vapen, jakt och ammunition. Han är min svåger och lystar till det vackra namnet ROGER. I hans arbetsrum finns allt inom jakt och vapen. Ibland jagar han älg i Vistträskskogarna, för att nästkommande vecka sitta ute på den afrikanskasavannen i skuggan under ett acaciaträd i väntan på villebråd. Nästa gång ligger han på lur i de väldiga Kanadensiska skogarna för att kanske få en skymt av en björn. I slutet av mars hälsade vi på. Då togs dessa foton som här publiceras.
Roger på den afrikanska savannen med ett nedlagt byte.
Det här förfärliga gapet tillhör en av de troféer som hänger i Rogers
arbetsrum hemma i Vistträsk.
Från väggen blickar denna ner på besökaren.
Tillbehör till de olika vapnen.
Ammunition i stram givakt!
Ytterligare ett huvud uppsatt på väggen.
Vad sägs om att ha en gnu i vardagsrummet?
Ammunition på hög.
I Wyatt Earps...förlåt Rogers samling finns denna.
Ammunition i en mängd som räcker till hela amerikanska försvaret.
Och kanske även till en vanlig älgjakt...
------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
PS. Wyatt Earp (1848-1929) var en legendarisk amerikansk sheriff i Tombstone i Arizona, i amerikanska Vilda Västern.
/Roger.
Sven "Plex" Pettersson (1926-2011)
Sven "Plex" Pettersson är död. Han blev fast anställd på Sveriges
Radio 1957. Plex hördes och syntes i TV-rutan ända fram till 1998.
Hans referat från Garmisch-Parkenkirchen på nyårsdagarna i back-
hoppstävlingarna är idag klassiska. Plex blev med åren en av de större
profilerna i kommentatorsammanhang. Han avled den 25 juni i sitt hem
ute på Lidingö. Han blev 84 år gammal.
-----------------------------------------------------------------------------
Sommarbilder
"Se på alla blommor som redan slagit ut
på ängen, gullviva, mandelblom, kattfot och
blå viol".
Evert Taube.
Jovisst blir man glad när man hör Taubes fina sommarvisor. Man säger ju att Evert Taube gett den svenska sommaren ett ansikte. Även Mats Paulssons fina Barfota visa skänker lyssnaren hopp och förtröstan mitt i en smällkall vinterafton. Det finns mycket att glädjas åt, den svenska sommaren är ett av dessa glädjeämnen.
Vad vore en midsommarafton utan jordgubbar?
En äkta svensk sommarfluga använder en maskros som landnings-
plats. Midsommarafton 2011.
Pelle, våran katt, blev så här glad över att sommaren äntligen anlände.
Han slog nära på en frivolt...
Och en halv mollbergare med skruv...
Tingsholmen, midsommarafton. Ute på udden härskar det rofyllda.
Åtminstone tyckte jag det, när jag sent på kvällen tog mig en tur
ditner.
Den färgglada båten "Gruw Maja" stod som vanligt vid sin brygga i
Tingsholmsviken.
Jag gjorde en förfrågan, om Norah ville hänga högst upp i flaggstången
som Emils syster Ida. Norah skakade på sitt huvud. Då hissade jag
flaggan istället.
I sommarskogens pelarsal.
----------------------------------------------
Sommarbilder: Roger Lindqvist.
Mia & Danne
GRATTIS! till Mia och Danne som i dagarna flyttat in i en ny lägenhet
i centrala Piteå.
Sommarprins & prinsessa
Sommaren är här på allvar. Värmen har därmed anlänt även till oss här i Norrbotten. Gissa om jag har längtat? Två små ljuvliga personer, Norah och Max, har just nu väldans mycket spring i sina ben. Det märktes inte minst för en stund sedan när Max kom på besök i sällskap med sin pappa Robert. Norah träffade jag igår, hon kom springande med sitt blonda änglahår i full karriär och ropade "Farfar!" 
-Titta där, ropar Max när han ser den stora traktorn ute på sommar-
ängen.
Norah midsommaraftonens morgon. Norah sommarens prinsessa.
- Farfar, jag vill dansa! Så tråder vi dansen runt flaggstången mitt
barnbarn och jag. Och jag tänker att mer sommar än så här kan det
faktiskt inte bli.
-------------------------------------------------------
Midsommardagen
Idag fortsätter solen att gästa oss. En stund på morsans altan har vi också hunnit med. Ja, jag har t.o.m. varit "ko-fotograf" på en massa mysiga Svensbykossor. När jag ställde mig vid dikesrenen och lyfte kameran, så kom hela församlingen och liksom ställde upp sig, för att på så sätt bli förevigade i den där Lindqvistarn´s fotosamling. Och vem vet, kanhända att de fina Svensbykossorna kommer med på bloggen vad det lider.
Vi har även varit kattskötare under helgen. Katten Flisans familj, Robban, Jannice och Max, har tillbringat helgen i Lappländska Malå. Som de goda farföräldrar vi är, så har vi hälsat på Flisan och sett till att hon har haft det bra.
Ha en fortsatt trevlig helg!
/Roger.
PS. Flisan vill också skicka en hälsning. Detta gör hon genom att sända iväg ett jätte-mjau till alla läsare.
MJAU, på er, alltså!
/Kattskötare R. Lindqvist. Flisans talesman under midsommarhelgen.
Glad midsommar!
/Roger.
Dagens sammanfattning!
¤ Regn.
¤ Regn.
¤ Regn.
¤ Norah.
¤ Regn.
¤ Dollar Store.
¤ Regn.
¤ Kaffe.
¤ Ännu mer kaffe.
¤ Regn.
¤ Less på regnet.
¤ Hos Norah.
¤ Regn.
¤ Hämta posten.
¤ Regn.
¤ Sill o potatis hos Ante, Jennie o Norah.
¤ Regn.
¤ Mera regn.
¤ Roger är less på regnet.
¤ Funderingar om emigration till Australien.
¤ Kaffe med kaka.
¤ Regn.
¤ TV.
¤ Kaffe.
¤ Clementin.
¤ Regn.
¤ Dator.
¤ Regn.
------------------------------------------
Sammanfattat av Roger Lindqvist.
¤ PS. Regn.
Axel Hammarsten berättar...
Axel Hammarsten.
En av de äldsta levande veteranerna bland sågverksarbetarna i Piteådistriktet torde utan gensägelse 80-årige Axel Hammarsten vara. Han började arbeta vid Munksund redan 1888 efter att dessförinnan ha varit anställd, först som spiksmedpojke på födelsebruket Robertsfors och sedan några år på det då ännu i verksamhet varande Alters bruk. Hr Hammarsten besitter trots de åttio åren på nacken en kroppslig och andlig spänst, som man måste förvåna sig över efter så många års hårt slit i det tyngsta arbetet vid sågverk.
Han är rak i ryggen som en yngling och ur de ungdomliga blå ögonen lyser en pigg och vaken blick, som röjer ett klart och rörligt intellekt. Han har varit med om mycket i sina dagar Axel Hammarsten och han kan också konsten att berätta på ett sätt som fängslar lyssnaren. Men så är också hans skattkammare sällsynt rik på erfarenheter och minnen och ur den kan han ösa så mycket han vill. Det upplevda har med pregnans etsat sig in i hans hågkomst och han kan utan vidare ge de senaste sextio årens träindustrihistoria från Norrbotten utan att staka sig på ett futtigt årtal ens.
Det var faktiskt en stund av upplevelse att en kulen lördagseftermiddag, medan regnet piskade mot rutorna, sitta i hans trevna lilla lägenhet i en av de få kvarvarande kasernerna vid Munksund och lyssna till hans berättelse om tider, som för länge sedan flytt och höra den gamle fälla omdömen och göra jämförelser mellan fornt och nu. Det var mycket som Axel Hammarsten berättade och vi skall inskränka oss till att i stora drag återge vad han hade att förtälja. Det blit intressant i alla fall.
- Jag föddes på Robertsfors bruk i Västerbotten och vid 13 års ålder fick jag börja som spiksmedpojke i brukets smedja. Jag hade emellertid en släkting på Alters bruk och dit flyttade jag efter en tids arbete på hembruket. Det var stångjärnssmedja på den tiden vid Alter. Chef var förvaltare Holm och själva smidesmästaren var kamrer Eriksson, som sedan flyttade till Pitsta´n. Jag stod vid räckhärden i smedjan, men emellanåt fick jag gå, eller rättare sagt springa ärenden till sta´n.
- Det var telegram som skulle skickas iväg eller hämtas, post skulle man ha eller också pengar från banken. På min lott föll det mycket ofta att gå den långa vägen mellan Alter och Piteå och tillbaka samma dag. Det kunde hända att jag fick ge mig iväg från Alter någon gång på middagen och om det var höst, blev det naturligtvis alldeles beckmörkt och svart innan jag åter var hemma. På den tiden fanns inga elektrisk belysning i gårdarna som kunde leda en vandrare. Under en av dessa turer till Piteå hade jag en upplevelse, som höll på att skrämma livet ur mej.
- Jag var på hemväg från sta´n och hade just kommit till Bredviksberget, då jag fick känna ett mjukt föremål i ena handen, vilken hängde efter ena sidan. Jag stelnade till av fruktan och tänkte det allra värsta. Men i samma ögonblick kom jag att tänka på att jag hade några smörgåsar till färdkost och gjorde ett försök att blidka "vilddjuret", som tassade vid min sida. Jag sade med bävande röst "suppen", "suppen" i förhoppning om att det skulle vara en hund. Och det var en hund. Sedan hunden fått dela smörgåspaketet skildes vi som de bästa vänner. Men rädd, ohyggligt rädd, var jag under de minuter som upplevelsen räckte. För att tala modernt idrottsspråk kan jag tala om att rekordtiden för en tur fram och tillbaka mellan Alter och sta´n brukade vara fyra och en halv timmar. Men jag hade en bror som hade en halv timme bättre tid.
Livet på Alters bruk gick i den vanliga bruksstilen, d.v.s. det var gemytligt på alla sätt och vis. En riktig idyll var det också och somrarna voro underbart vackra upp i den bördiga dalen.
- Ja, så tröttnade jag på brukslivet och beslöt skaffa mig någonting annat. Efter en kortare arbetsperiod på riksgränsbanan kom jag så till Munksund där jag med undantag för en sommar, som jag arbetade vid bygget av Pitebanan, varit allt sedan dess.
- Det var som sagt 1888, d.v.s. det året då flera av norrlandsstäderna brunno, som jag kom hit. Jag arbetade först som plankvagnare. Sågen gick dag och natt och vi arbetade från 6 på morgonen till 8 på kvällen. Dagen var alltså tolv timmar. Och dagpenningen var 1:75. I augusti det året började man bygga Söderbergssågen och på våren året efter stod den färdig. Där blev jag hjälpsågare och efter en tid som sådan avancerade jag till försågare, ett arbete som jag sysslat med så länge jag orkade arbeta i sågen. Sedermera slogo emellertid Söderbergs och Munksunds sågar ihop sina affärer. Man fick privilegier på timmerfångst under tio år och man sågade natt och dag på fjorton ramar så mycket det gick. Skogsprivilegierna innebar att man fick själva virket gratis; de enda utgifter bolaget hade var för stämplings-, avverknings- och flottningskostnaderna.
- Det var för den tiden moderna ramar på sågarna i Munksund, men så fort som nu gick dom inte förstås. Men nog vräktes det fram virke. Och så oförståndigt man sågade på den tiden. Man tog ut praktiskt taget bara märgen ur timret, resten fick gå i bränngropen och så kolade man någon mila. Men det var sällan. Man förstår hur det slösades då man ur en 11-tumsstock fick ut endast en 4-tums planka. Det som kallades och betraktades som spink på den tiden, det bygges granna och fina hus nu för tiden. Men det var inte så underligt att man kunde vara så vårdslös, då man fick skogen gratis. Det var likadant överallt förresten. Även de privata värderade inte skogen för många styver. En inhysing i Nybyn, som högg ved, fick var tredje famn för sitt besvär.
Munksunds sågverk 1910.
- Det var ett rörligt liv som utvecklades på Munksund åren före sekelskiftet. Jag kommer ihåg hur redden under så gott som hela somrarna var fylld med fartyg. Det var segelfartygen som dominerade. Man såg ständigt en skog av master ute på viken och inne i samhället och i Pitsta´n vimlade det av sjömän från alla nationer. Och lika många språk talades. Det kunde också gå hett till ibland, då man på sjömansvis gjorde upp sina mellanhavanden.
Dagpenningen blev så småningom något bättre, den höjdes till 2:50 för tolv timmars arbetsdag. Arbetet började 6 på morgonen och pågick till klockan 10, då man hade rast till 11. Så fortsatte man till klockan 3 - då uppehåll togs till klockan 4 och sedan från denna timme till klockan 8 på kvällen. Man förstår hur uppslitande denna långa arbetstid var för människorna. Pitholmare och de sim bodde på något avstånd från verket kommo inte hem förrän vid 9-tiden på kvällen. Då var det att få i sig lite mat och stupa i säng och sedan stiga upp igen klockan halv fem på morgonen och kuska iväg ned till verket. På lördagarna slutade man klockan 6. Det ansågs på den tiden vara mycket liberalt.
Skuthamns sågverk 1910.
- Dagpenningen var som sagt 2:50. Visserligen var allting billigare än nu. Men, men...De som hade stora familjer hade det verkligen svårt och man måste högeligen förvåna sig över att de överhuvudtaget kunde leva. Vi räknade många gånger, då våra ekonomiska problem dryftades man och man emellan, att de som voro på ålderdomshemmet i Öjebyn hade det mycket bättre ställt än vi som arbetade i vårt anletes svett från tidig morgon till senan kväll.
Hr Hammarsten kommer därefter in på utvecklingen efter sekelskiftet och redogör för arbetet med att söka få till stånd en fackförening i Munksund. Detta går också efter många om och men och strider och konflikter får man också vara med om. Men till slut finns det en fackförening på platsen och från den dagen är det, säger han med skärpa och övertygelse, som man började märka att arbetarna fick något människovärde och även om den var blygsam till en början, bättre betalning för arbetet och kortare arbetstid. Storstrejksåret 1909 var den högsta avlöningen som utgick vid sågverket 35 kr. för en tvåveckorsperiod. Men det var ju i alla fall något bättre än 2:50 för tolv timmars arbetsdag. Det var förresten i den vevan som jag, berättar Hammarsten vidare, tog ledigt en sommar och arbetade på Pitebanan. Där var förtjänsten god: 60 kr. för tvåveckorsperiod och dessutom hade jag 444 innestående då hösten kom.
- Jag kom i alla fall tillbaka hit till verket då höstsågningen sattes i gång och med sågningen fortsatte jag tills jag var 63 år fyllda. Sedan var jag andre smörjare tills jag var 71 år och i ytterligare fyra år arbetade jag i barkbränngropen på Fingermanholmen. Sedan har jag inte gjort någonting åt bolaget. Men så har jag också arbetat sammanlagt 56 år här i Munksund. Undra på att man ville ha litet vila vid 75 års ålder. Då jag slutade fick jag löfte att bo kvar på livstiden i min lägenhet och dessutom fick jag 240 kr. i pension om året. Nu skall jag emellertid flytta över till pensionärshemmet, där jag hoppas att gumman och jag skall trivas gott. Det är ju så fint och bekvämt där.
- Vid en jämförelse mellan förr och nu, märker man någon stor skillnad i arbetarnas villkor? fråga vi.
- Skillnaden är himmelsvid. Nu får en arbetare leva som herrskap gjorde på den tiden. Då kunde en arbetare inte gå till sta´n med 25-öring och säga att det var hans egen. Och vilken skillnad det är ifråga om kläderna! Så fint klädd man får gå nu för tiden mot i min ungdom! Men talar man med ungdomen nu och berättar hur vi hade det, så tror man oss inte. Och detta är förresten inte så underligt, man har ju inte upplevat någonting. Nu finns det pensioner och bidrag och hjälp av alla de slag. Då fanns det bara fattigvård, och tänk vilken fattigvård sen. Den som råkade i olycka och behövde anlita fattigvården skulle först förödmjukas och fick han sedan någon hjälp så var det inte mycket bevänt med den.
- Min tro och den är fast sedan många år tillbaka, är att får bara socialdemokraterna fortsätta att leda utvecklingen här i landet så skall det bli ännu bättre för småfolket. Jag hörde Per-Albins tal häromkvällen och den enda uppmaning jag har att ge folket, det är: stöd den politik som han gav riktlinjerna för och Sverige skall bli ett lyckligt land med ett lyckligt och belåtet folk.
Och med de sista orden ringande i våra öron ta vi avsked av den gamle hedersmannen.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artikeln med Axel Hammarstens foto, publicerades i PITEÅ-TIDNINGEN fredagen den 15 september 1944. Bilderna av Munksunds- och Skuthamns sågverk är hämtade ur 100 års facklig verksamhet - vid sågverket i Munksund 1907-2007. Författare: Lennart Lundquist.
Ur den ovannämnda boken, har jag hämtat även dessa bilder. Den
första visar Ture Westin och Åke Lindkvist vid Munksundssågen hösten
1986 vid arbetet av utlastning. Åke Lindkvist (1924-2010) var min pappas
bror.
Brädmattan vid Munksundssågen 1983. Lennart Nilsson, Åke Lindkvist
och Benny Andersson.
Samt några andra bilder, hämtade ur min egen samling:
Åke Lindkvist - under en rast vis sågverket i Munksund 1963-64.
Lunch rast och vila. Sittande Åke Lindkvist. Mannen som ligger t.h.
var Åkes granne i Övremarken, Bertil Johansson (1916-1976). Den
andra mannen är okänd.
Åke och hans arbetskamrater erhåller guldklocka i Stadshotellets
Festivitetssal den 24 februari 1979.
Ingvar Lindkvist (1911-1976) var Åkes och
min pappas bror. Han jobbade också vid sågen
i Munksund.
--------------------------------------------------------
I väntan på gode vännen JOHN BLUND!
Roger.
Färjan vid Pitsund - 1967
Vid färjläget i Pitsund har man noterat en uppgång på minst 25 procent.
I normala fall gör färjan tre turer i timmen men nu är man uppe i sju
turer per timme. Cirka 150 bilar forslas över varje timme. Flickor har
anställts som särskilda trafikledare för att trafiken till och från färjan
skall gå friktionsfritt. En av dessa trafikledare är Astrid Jansson från
Koler, som står med den gröna spaden och ger klartecken. Färjan får
gå i ett utan pauser för att hålla undan de långa köer, som ändå bildas
på båda sidor om Pitsundet.
Den mindre färjan vid Pitsund kan endast ta 40 ton och 23 meter långa
fordon. Detta vållar förseningar och besvärligheter.
-----------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Sommaren 1967.
Nöjesannonser - 1944
------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 15 september 1944.
Film i Hortlax Sockenstuga - 1944
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 15 september 1944.
Byasmeden Asplund i Hortlax
Han har stått vid sin ässja i många år - det har blivit närmare 45 nu. Och det kommer förmodligen att bli många fler. Så länge orken och intresset finns och så länge det finns jobb kommer han att stå inne i sin timrade, låga och ganska oansenliga smidesverkstad mitt mot byns skola.
- För det här är ett trevligt yrke, säger han lite stolt dröjande liksom för att smaka på orden. Det ligger skapande i varje moment.
- Jobbet blir aldrig ensidigt och monotont. Och arbete - ja, det finns det övernog. Nu i varje fall!
Smedens yrke i sin ursprungliga form kommer säkerligen att försvinna,
säger Vilhelm Asplund, Hortlax. Det är tråkigt på sitt sätt därför att det
är ett intressant och stimulerande jobb, där varje moment är skapande.
Yrket blir aldrig monotont och enformigt.
Vilhelm Asplund, 53, Hortlax, är en av länets få inom det gamla hantverksyrket, där lågan från kolet fortfarande hålls vid liv, där järnet på ässjan lyser rött som en nedgående sommarsol.
Började vid tio
- När jag var tio ungefär blev det till att börja fuska i yrket, säger han och sticker in ett järn i glöden. Min far ställde en fisklåda framför städet, så att jag skulle nå upp. När sedan pappa dog 1933 övertog jag och min bror smedjan, som far startat 1917, efter att tidigare ha jobbat i verkstaden vid Storfors såg. Efter ytterligare några år övertog brorsan hemmanet och jag blev alltså ensam.
- Ja, det vill säga: jag har ju haft två anställda under tiden, men båda stack sin väg, när de började kunna yrket. Ungdomen vill ju röra på sig, så det var ju inte så mycket att säga om. Men i fortsättningen tyckte jag liksom inte att det var någon idé att anställa folk som snart ger sig iväg. Det tar ju tre-fyra år att lära sig yrket någotsånär. En del säger att det är först efter tre år som man börjar kunna någonting. Fast det är klart: att slå bult är ju inte svårt.
Frun hjälper till
- Nej, jag jobbar ensam numera. Min fru har ju förstås hjälpt till en hel del - det är ju så modernt numera med deltidsarbetande kvinnor, säger Asplund med en glimt i ögonvrån. Vilhelm Asplunds huvudsakliga sysselsättning ligger i tillverkning av flottningssmide. Han har sex modeller som prånglas ut över hela landet. Umeå flottningsförening är den största kunden - 2.000 varje år - och sedan är ASSI och SCA också en ganska stor kund. Mellan 4.000-5.000 artiklar i flottningssmide tillverkar Asplund årligen.
Flottningssmide har en god marknad, säger han. Det finns andra modeller än mina - i Obbola tillverkas t. ex. en bra modell. Om draghakar är den största artikeln är det inte den enda. Fast tiden räcker ju inte till att pyssla med alltför mycket. Asplund har bl. a. en utmärkt konstruktion på ett bräckjärn, som särskilt vid rivning av hus är ypperligt. Det skulle kunna bli en stor försäljningsartikel om han bara satsade på den. Men tiden räcker som sagt inte till och nu blir det bara några exemplar. Han har tillverkat en isbill som fått lovord och ett källarlucksgångjärn hör också till produkterna.
Många strängar
Vilhelm Asplund har haft många strängar på sin lyra. En tid var han hovslagare, men blev tvungen att sluta då ryggen började krångla. Han har haft rörmokeri och bilverkstad. Men det blev bara smeden och smedjan som som överlevde. Slagen från smedjan i Hortlax kommer att ljuda ännu många år kanske.
- Jag behåller min smedja så länge jag orkar och vill hålla på - sedan blir det ingen som tar över, säger han.
- Men det är ett intressant och stimulerande yrke och det är ännu roligare när man fått folks förtroende...
Byasmeden Vilhelm Asplund i sin smedja i Hortlax.
-----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1964.
Gospelgroup - Piteå
Gospelgroup - eller Gospeloktetten som man hette på denna EP,
inspelad omkring 1970 i Norge. Av de åtta medlemmarna kan jag
namnge sex av dem: Robert Brännström, Per-Åke Ershag, Sten
Pettersson, Ulf Lundmark, Ture Lundberg och Lars-Åke Aldrin.
-------------------------------------------------------------------------------
Kunglig bröllopsdag
Några dagar före bröllopet åkte Piteå Kommunala Musikskola till Jugoslavien för att bl. a. göra ett direktsänt TV-program, samt några konserter. Och jag minns att vi försökte oss på att förklara (mellan tagningarna o spelningarna) att vi ville se på bröllopet. Men som jag minns så fanns inte den möjligheten. Grattis Carl-Gustaf & Silvia på er bröllopsdag. Hoppas att ni fick er en bra start på söndagsmorgonen. Om inte - ja, då beklagar jag djupt!
Lördagen den 19 juni 1976 - stod stora delar av vårt land stilla.
Det var då som Carl-Gustaf och Silvia fick varandra, på riktigt!
Några dagar före det kungliga bröllopet, åkte det här gänget på
turné till Jugoslavien. De två tjejerna som syns i förgrunden, hette
Anette Fors och Irene Gustafsson. Till höger ses musikläraren Curt
Nilsson.
------------------------------------------------------------------
Matte med farsans skivsamling
Mathias gör en noggrann koll på sin fars skivsamling.
- Få se nu, Cool Candys Go´bitar 4, Flamingokvintetten, Jigs,
Vicki Carr och Streaplers...!
Matte skapade som synes en aning huller-om-buller i Hennings skiv-
samling. Foto från 1975.
-------------------------------------------------------------------
Hemma i Hortlax - 1974
Gerd och Mathias hemma hos mormor och morfar i Hortlax i dec-
ember 1974.
Henning och Mathias under samma besök december 1974.
--------------------------------------------------------------------------------
Sommaren 1968
Från sommaren 1968 kommer här två bilder, hämtade ur Hennings album. På det ena fotografiet står Henning som fotograf, på den andra anlitades jag som "bildtagare". 
Gerd tvättar med papiljotter på huvudet. Vi hade en liten hörna i
anslutning till huset där vi sommartid åt vår frukost, drack kaffe,
saft med bullar och mackor. 
Gerd och Henning sommaren 1968.
-----------------------------------------------------------------------
Foto: Henning & Roger.
F.d. Streaplersmedlem död
STREAPLERS 1970. Fr. v. Reidar Paulsen, Håkan Liljeblad,
Robert Andersson, Bjarne Lundqvist, Göran Liljeblad, Benno
Strandberg.
Under sin tid i Streaplers hann Reidar medverka på några av gruppens LP-plattor. Några av låtarna är idag riktiga dansbandsklassiker:
¤ Min Gula Flygmaskin - Little Yellow Aeroplane. John Rostill - Börje Carlsson.
¤ De Tusen Öars Land - Island In The Sun. Harry Belafonte - Lord Burgess - Bo-Göran Edling.
¤ Tårar små tårar - Teardrop On Teardrop. M. Murray - Einar Svensson (Cool Candys kapellmästare & trummis)
¤ Amors Pilar - Little Arrows. Albert Hammond - Mike Hazelwood - Stikkan Anderson.
¤ Lille Klumpedump - Lasse Dahlquist.
¤ Livet Är Så Härligt - D. Pace - M. Panzeri - L. Pilat - Olle Bergman.
---------------------------------------------------------------------------------
PLUMS med sångerskan Doris Svensson. Längst t.h. ses Reidar
Paulsen. 1967 fick gruppen en hit med "Mama Didn´t Lie", som
hamnade på Tio i Topp våren 1967. Reidar Paulsen föddes den
1 juni 1943 och avled den 16 juni 2011.
------------------------------------------------------------------------------------
Semestermål - sommaren 1967
Titta på de badbilder som här publiceras!
Sommar-Piteå lockar med bad i ofta rekordhöga temperaturer. Men pitebygden och för övrigt hela södra Norrbotten med Pite lappmark kan bjuda många andra turistiska begivenheter. Utflyktsmålen är många: Kyrkstaden i Öjebyn är unik i världen. I Jävre finns landets enda "arkeologstig", som går förbi ett antal av de största gravfälten. I Älvsby landskommun, inte så långt från Robotbyn Vidsel, ligger Sveriges högsta obundna vattenfall, Storforsen, som årligen lockar flera tusentals människor.
I Arvidsjaur finns bl. a. lappstaden och Vittjåkksfjället med vandringsleder i orörd natur. I Arjeplog - med det riksbekanta Silvermuseet upprättat av lappmarksdoktorn Wallqvist - kommer man in i högfjällsregionen, med allt vad den kan bjuda. För sportfiskaren finns alla möjligheter till god fångst av både abborre, gädda och naturligtvis - ädelfisk! Massor med fiskrika tjärnar och sjöar, älvar och åar i kust- och fjällbygd finns att välja på. Arjeplogs kommun är känd som ett eldorado för fritidsfiskaren.
För camping- bygde- och stugsemester är det väl sörjt, särskilt i pitebygden. Här finns fem trestjärniga campingplatser, vilket är unikt i Sverige. Även för den som gillar vildmarkscamping finns rikliga tillfällen. Nattival, parkkvällar, stora midsommarfestligheter finns bl. a. på nöjesprogrammet som också bjuder restaurant- och hotelldans mest varje kväll.
------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Sommaren 1967.
Ulla Grevér
Idag fick jag en hälsning från Ulla. Hon berättar att några av hennes bildvävnader finns representerade i bl. a. Hortlax vårdcentral, Piteå Sparbank samt på äldreboendet Berget i Piteå. Samtidigt skickade hon en hälsning till min mamma, vilken härmed är framförd. Min mor blev väldigt glad över Ullas hälsning.
---------------------------
Roger.
Clarence Clemons är död
CLARENCE CLEMONS "The Big Man" har avlidit 69 år gammal.
Clemons var sedan 1971 en av medlemmarna i Bruce Springseens
E Street Band. Clemons saxofon har alltså tystnat. Han avled i
sviterna efter en stroke som han nyligen drabbades av.
-----------------------------------------------------------------------
Bild: www.svt.se
"Nazistprinsessan"
Gudrun Burwitz har vigt sitt liv år att hjälpa och skydda krigsbrottslingar. Hon säger sig eller aldrig sett något fel i sin fars (brottsliga) gärningar. Alla vi som på något sätt tagit del av andra världskrigets tragiska historia, skakar på våra huvuden och hoppas att den 81-åriga damen istället för nazistpropaganda, istället ägnar sitt återstående liv åt bullbak. Ordet Nazism smakar fortfarande väldigt illa i munnen, och man kan väl bara hoppas att det uppväxande släktet inte på något sätt lockas in i den mörka värld av våld och antisemitism som dessa mörka krafter representerar.
---------------------------
Roger.
Den 81-åriga Gudrun Burwitz har fortsatt i sin fars fotspår, att sprida
det illaluktande stöveltrampets och hatets mission.
-----------------------------------------------------------------
Bild: www.aftonbladet.se
En dag som snart är till ända...
Om några få minuter vänder vi blad. Snart är ytterligare en dag skattad åt förgängelsen, snart ligger en alldels ny dag inför oss. I morse började dagen med frukost på bron. Samtidigt som jag satt med min filtallrik och läste min PT, så kom Jehovas på besök. Förra gången de kom så blev det diskussion, emellan oss. Eftersom jag just skulle iväg, så sa jag på skoj, att "om du kommer lite senare så kan vi ta en teologisk diskussion vi två!" Naturligtvis var allt på skämt, men han tog mig på blodigt allvar. För när han återigen dök upp så tog vi den där teologiska diskussionen. Idag hade jag ingen större lust att argumentera. Jag ville bara läsa min PT och äta mitt fil.
Dagen fortsatte i värmens tecken. Min mor har varit här på besök. Vi hann även med en tur med "den blå faran" (Volvon). Nu skall jag hämta en av sönerna och hans flickvän. Ha en fortsatt trevlig afton - önskar ROGER!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
F:a OSKAR SUNDSTRÖM - Hortlax
------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 17 augusti 1946.
Nöjesannonser 1939
------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 26 maj 1939.
Dansbandet ALEXANDER ¤ Umeå
Längst bak t.v. ses pitebon Håkan Norberg. Håkan och jag möttes i
kommunala musikskolan tidigt 70-tal. Vi spelade samman i både Blås-
orkestern och Piteå Havsband. När vi "blev stora" fortsatte vårt musik-
aliska samarbete i Opus. Vi spelade även en liten tid tillsammans i
Kjell-Bertils, Håkan på klaviatur och jag som trummis. Sittande t.v. ses
saxofonisten Per-Olof Johansson, som en gång ingick i Yngve Forssélls
orkester från Skellefteå.
-------------------------------------------------------------
Dansbandet FACTUM - Piteå
¤ ANDERS ENGBERG - Gitarr, sång
¤ ANDERS GRAHN - Gitarr, sax, flöjt, sång
¤ JAN NYBERG - Slagverk, sång
¤ THOMAS ERIKSSON - Keyboards
¤ B-O BERGLUND - Bas
-------------------------------------------------------------------------------------
Vid något tillfälle har jag hoppat in som vikarie i bandet. Bl. a. i början av 1980-talet på Stadshotellet i Piteå samt Piteå Havsbad. Thomas Eriksson, brandman till yrket, spelade jag tillsammans med i Kjell-Bertils 1983-84. Thomas var även med på Folkets Hus våren 2010 när vi båda deltog i den nostalgidans som anordnades. Anders Engberg & Jan Nyberg bildade så småningom ett nytt band; "Anders-Jans", tillsammans med basisten Tommy Sällström och keyboardisten Micke Sjöberg. Tommy Sällström och jag har även lirat ihop. Redan 1973 möttes vi första gången i John Harrys orkester. Senare även i Rolf Åhmans efter comebacken 1987. Gitarristen Anders Engberg och klaviaturspelaren Thomas Eriksson har båda varit medlemmar i "Lennes med Bitte". Engberg var då trumslagare, vilket Thomas också var i ett senare skede. Båda har m.a.o. konverterat till andra instrument.
----------------------------
Roger.
Kungörelse angående finska flyktingar - Piteå 1944
1944 - helvetets krigseldar brann ute i världen. Våra bröder och systrar i det av Tyskland ockuperade grannländerna, sökte sig som flyktingar hit till vårt land. De finska medborgare som mist sin frihet, flydde över till den svenska sidan. I Piteå med dess omnejd, fick man den fristad som man så väl behövde. Även här i Hortlax och Blåsmark fanns de finska flyktingarna representerade.
----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 23 september 1944.
Underhållning på Gågatan i Piteå
Storgatcentrum - affärspiteås stora sommarbegivenhet - kommer under den kommande sommaren att bjuda på många arrangemang. Styrelsen är visserligen förtegen om de detaljerade planerna. Så mycket är emellertid klart att det blir marknadsdagar, mannekänguppvisningar, konserter m.m. Varje vecka kommer att erbjuda trevliga arrangemang för att ytterligare förhöja stämningen på den trevliga barnvänliga gågatan. Arrangemangen anordnas av affärsmännen och stadens myndigheter och de som besöker Piteå bör inte missa tillfället att besöka Storgatcentrum, eller Gågatan som den populärt kallas. En festlig utsmyckning utlovas också under kommande sommar.
----------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN - TURIST 67 - SEMESTERNUMMER ¤ 1967.
Annonser - 1915
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 22 november 1915.
Ett inre djup...
både lodräta som vågräta.
Ja, ibland kan jag förnimma
en stark känsla lika gigantisk
i sin utformning, som både
universum, och som den allra största ocean.
För vad vi alla en gång föddes till -
var förmågan att använda oss av
våra inre djup.
Men inte alla nyttjar dem...
Att använda sina "inre resurser"
är en resa, i tid och rum.
En färd genom okända världar".
------------------------------------------
Roger Lindqvist.
"Att använda sina inre resurser är en resa i tid och rum. En färd genom
okända världar".
-----------------------------------------------------------------
Bild: www.blogg.dt.se
- Minns dig -
Du var sorg och bittra tårar
Du var blå ögon och en sammetslen röst
Du var en späd blomma
med skygg blick
varma kramar och rågblont hår
Du var somrig äng
med gula smörblommor
vid dikeskanten
Du var framtid och sköna drömmar
Du var du med allt vad det innebar
----------------------------------------
Roger Lindqvist.
Fattigvårdsstyrelsen i Piteå anno 1915
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 29 november 1915.
COOL CANDYS med Go´bitarna - del 9
COOL CANDYS första Svensktoppslåt blev Jules Sylwains "Som Varje
Liten Pärla". Den kom in på listan den 15 december 1968, för övrigt
samma år som bandets nye sångare, Sven-Eric Carlsson från Halm-
stad började. Arne Nathansohn som haft vänligheten att skicka mig
den här bilden säger; "Vi hade ju violinpålägg på låten, därav stråkarna
i händerna på oss". Bilden togs gissningsvis i Gunnar Wahlgrens musik-
affär "Musik-Eylis" i Lidköping.
COOL CANDYS andra LP "Go´bitar " påbörjades 1971. Som vanligt fanns det berömda saxsoundet med. Av de tolv låttitlarna på skivan, var bandets trumslagare Einar Svensson inblandad i sju av dem. Svensson hade inför inspelningen snickrat ihop den alldeles egna låten "Mera Huckle Buck", en slags fortsättning på "Dansa Huckle Buck", som fanns på Go´bitar 1. I låten "Varje Gång Jag Ser Dig" hade Einar Svensson god hjälp av Per-Anders Boquist. Sångaren Sven-Eric Carlsson drog sitt strå till stacken genom att sätta svensk text till "Right or wrong" som på svenska blir"Gör Jag Rätt Eller Fel". Inför den kommande skivinspelningen trissades förväntningarna upp. LP:n var som jag tidigare nämnt förhandsbeställd i 6.000 exemplar. 14 dagar efter skivsläppet hade Cool Candys Go´bitar 2 sålt i 10.000 exemplar. I och med den nya succén rusade bandet från Skaraborg upp på topplistorna. Och i och med den nya skivsuccén blev man än mer efterfrågade ute bland arrangörer och danspublik.
Lidköpings stoltheter, COOL CANDYS, fotograferade vid ett gammalt
förråd mitt emot Gunnar Wahlgrens musikaffär "Musik-Eylis" i centrala
Lidköping. Den 19 december 1971 seglade låten "Göta Kanal" eller som
dess tyska original; "Einmal verliebt immer verliebt" in på den efter-
traktade Svensktopplistan. Göta Kanal stannade kvar i 3 veckor, som
bäst på en 8:e plats. Trots ynka tre veckor, blev låten till ännu en slags
signatur för orkestern.
COOL CANDYS Direkt in på Kvällstoppen.
Cool Candys Go´bitar har passerat 25.000 sålda ex. och mycket talar
för att skivan ska säljas upp emot 100.000 ex. I hela 18 veckor låg den
på Kvällstoppen.
Det är något av en sensation som Cool Candys ställt till med i den svenska skivbranschen. Gruppens nya LP-skiva "Cool Candys Go´bitar 2" har sålt så bra att den nu gått direkt in på Kvällstoppen, hitlistan över Sveriges mest sålda skivor. Skivan har på mindre än 14 dagar nått en upplaga av 10.000 exemplar! Detta anses som helt sensationellt i skivbranschen.
I februari i år fick den glada lidköpingsorkestern mottaga varsin guldskiva för sin LP-skiva "Cool Candys Go´bitar". Då hade skivan passerat 25.000 sålda exemplar. Nu har denna LP sålt så mycket att den börjar närma sig 50.000 ex. vilket innebär dubbelt guld! I hela 18 veckor låg denna skiva på Kvällstoppen, vilket är rekord för en svensk LP-skiva.
- Det kanske är dags för en ny guldskiva, frågar vi kapellmästaren Einar Svensson.
- Det kan jag väl aldrig tänka mig, det brukar ju aldrig gå att göra om samma bedrift två gånger. Men det är jättekul att folk tycker om våra plattor och de här försäljningssiffrorna är ju rent otroliga.
Vi håller tummarna för en ny guldskiva för Cool Candys. Ty trots alla framgångar så är de fortfarande amatörer. De har alla arbeten vid sidan om musiken och spelar bara på sin fritid. En över hela Sverige eftersökt orkester som är fullbokade med spelningar flera år i förväg.
-----------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 13 november 1971.
Cool Candys Go´bitar 2 blev en lika stor hejdundrande framgång som
föregångaren. Med låten Göta Kanal (som sångaren Sven-Eric Carlsson
inte tyckte om) hamnade man på Svensktoppen den 19 december 1971.
Men mörka moln skulle snart dyka upp på framgångshimmeln.
Trummisen, producenten och låtskrivaren Einar Svenssons dröm hade uppfyllts. Han hade eget skivbolag - Anette - där han också producerade andra band. Men så småningom började hälsan svikta. Vid min intervju med Arne Nathansohn svarar han så här när jag ber honom berätta om spelningen i Blomstermåla nyårsaftonen 1971:
- Jo, det stämmer, Roger. Einar blev akut sjuk inför en spelning nyårsaftonen 1971. Han blev väldigt dålig och fick åka i ambulans till lasarettet i Oskarshamn, innan vi började spelningen. Arrangören kände en kille som visst skulle vara trummis, och kallade in honom för att hjälpa till. Tyvärr visade det sig att denne "trumägare" inte hade någon större rutin inte heller något taktsinne. Så efter pausen tog Håkan Ljungkvist och Sven-Eric Carlsson över och turades om att sköta jobbet resten av kvällen.
Nästa dag hade vi jobb i Skåne, och vi fick klara oss utan Einar, som inte fick lämna lasarettet, förstås. Men Einar kom igen och försökte att kämpa vidare, och vi märkte att det inte gick bra alls, tills han själv en dag sa ifrån att vi måste skaffa en ersätter. Hur många spelningar han kämpade kommer jag inte ihåg, men så småningom blev det Arne Hallin som tog över. Einar blev så småningom inlagd på lasarettet i Lidköping och jag besökte honom flera gånger, men förstod att han aldrig skulle komma tillbaka. Hans fru, Lillan Ellgren-Svensson, berättade också att det inget fanns att göra, han hade en tumör stor som en mandarin som inte gick att operera bort.
Sista gången jag såg honom var en lördag, vi skulle spela i Lidköpingsparken. Han var inte kontaktbar och jag hade "bilden" av honom framför mig hela den kvällen, vilket jag berättade för de andra i gänget. På måndagen ringde Gunnar Wahlgren, och talade om att det var slut. På begravningen var det fullsatt, många musikanter och kända ansikten i stan, och närmaste grannstäder. Ja, det var en dyster tid då. Det fanns även en del kvällstidningsreferat om dödsfallet.
EINAR SVENSSON avled den 16 oktober 1972 på lasa-
rettet i hemstaden Lidköping. Han blev 47 år gammal,
han efterlämnade hustrun Lillan-Ellgren-Svensson,
samt sonen Mikael.
------------------------------------------------------
Forts. följer...
Annonser - 1915
--------------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Den 22 november 1915.
Släktbesök
Naima gifte sig med Anton (1910-1989) och fick barnen; Torbjörn f. 1938 i Munksund, har varit musiker med eget band, spelade trumpet. Ann-Marie, f. 1941 i Waxholm, har även hon spelat bl. a. dragspel. Ann-Marie beskriver sig själv som en "skrivarsjäl". Tommy, f. 1947 i Tureberg, han är trummis och spelar med ett band på fritiden. De uppräknade personerna är mina fyrmänningar. Min farfar Amandus och deras mormor Hilma var således kusiner. Min far John och deras mor Naima var tremänningar. Jsut idag har jag skickat en del material till Ann-Marie i Tullinge. Även hon har varit vänlig och sänt mig uppgifter som rör vår släktgren, Lindqvist. Fortsättning följer...
Hilma Berg, f. Lindqvist 1893 i Hemmingsmark. Gifte sig med
Hjalmar Berg i Hortlax. 1918 föddes dottern Naima. Paret
Berg bodde då i det hus som senare skulle bli mitt föräldrahem.
Hilma Berg avled i barnsäng 1920, 27 år gammal. Hilma är mor-
mor till Ann-Marie Larsson och Torbjörn och Tommy Wallstén i
Tullinge.
---------------------------------------------------
Kontraktsprosten Carl-Olof Degerman, Hortlax
60 år fyller på måndag kyrkoherden i Hortlax församling C. O. Degerman. Sedan år 1931 har C. O. Degerman verkat som kyrkoherde i Hortlax. Under denna tid har han tillvunnit sig allmän aktning och uppskattning. Prästens och själasörjarens kall är för honom det väsentliga. I detta har också inrymts stort intresse för barnens och ungdomens vård och fostran. Allt sedan han kom till vår församling har han varit ordförande i barnavårdsnämnd och folkskolestyrelse, där han vunnit uppskattning och auktoritet utan att därför vilja utöva auktoritet.
Han har en förmåga att leva sig in i andra människors, och särskilt de ungas, situationer och tänkesätt, även där han inte kan dela eller gilla dem. Det fostrande i skolans arbete blir för honom det viktigaste, och tillsammans med honom känner man alltid något av vådan och ansvaret i sin lärargärning.
Kyrkoherde Degerman är även ordförande i kyrkofullmäktige och kyrkoråd samt ledamot av lönenämnden. I sin verksamhet inom styrelser och nämnder har han alltid strävat att överbrygga motsättningar och uppnå enighet. Kyrkoherde Degerman är en sällsynt levande människa, med tonvikt både på adjektivet och substantivet. Han är allvarlig men samtidigt i besittning av en mänsklig och fin humor. Inom Hortlax församling, som han varit trogen i snart 30 år, har han genom sin personlighet, sin redlighet och värme vunnit alla sina församlingsbor.
-------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 16 augusti 1958.
NY PROST. Domkapitlet i Luleå stift har vid sammanträde
på onsdagen utnämnt kyrkoherden i Hortlax församling,¨
C. O. DEGERMAN, till kontraktsprost i Piteå kontrakt.
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 21 april 1960.
Ett dödsbud, som väckte sorg och förstämning i bygden, förmälde på fredagsmorgonen att kyrkoherden i Hortlax, kontraktsprosten C. O. Degerman, hastigt avlidit på sitt sommarställe i Burvik, Hortlax. Den bortgångne hade under de senaste åren lidit av en hjärtåkomma och det var också en hjärtattack som ändade hans liv.
Prosten Degerman var född 1898 i Skellefteå församling. Efter studentexamen vid Enskilda läroverket i Uppsala inskrevs han vid teologiska fakulteten vid Uppsala universitet, där han avlade akademisk examina och blev prästvigd i sedvanlig ordning. Efter tjänstgöring som komminister i Robertsfors, valdes Degerman till kyrkoherde i Hortlax församling. 1960 utnämndes Degerman till prost i Piteå kontrakt. Det prästerliga kallet och ämbetet var givetvis för honom det väsentliga, men i detta inrymdes dessutom ett mycket stort och levande intresse för ungdomens vård.
Alltsedan han blev församlingens herde har han också beklätts med uppdrag, som haft anknytning till detta intresse. Som ordförande i folkskolestyrelsen och barnavårdsnämnden tillvann Degerman sig stor uppskattning och auktoritet. Han besatt dessutom en särpräglad förmåga att leva sig in i andra människors, särskilt de ungas, reaktioner och tänkesätt. Det fostrande i skolans arbete blev därför för skolstyrelseordföranden det viktigaste.
Prosten Degerman var även sedan många år ordförande i kyrkofullmäktige och kyrkorådet samt i lönenämnden, och i sin verksamhet inom nämnder och styrelser var hans strävan alltid att överbrygga motsättningar och skapa samförstånd. Den bortgångne var en sällsynt levande människa med tonvikten lagd på adjektivet. Han var allvarlig i sin attityd, men var samtidigt också i besittning av en mänsklig humor. Genom alla sina goda egenskaper som församlingsherde och människa hade han också tillvunnit sig sina församlingsbors odelade uppskattning och förtroende. Men även för de många utanför församlingskretsen, som i olika sammanhang kom i kontakt med en bortgångne, framstår han i minnet som en nobel och försynt man och en sann kristen människa. Som de närmast sörjande står makan Calla, f. Hallsenius, tre söner, fyra döttrar, tre mågar, sonhustru och syskon.
------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juli 1961.
Prosten C. O. DEGERMANS sista färd.
Stilla och djupt gripen inför det sista avskedet stod biskopen i församlingen
mitt på kyrkogården under kransnedläggningen.
¤ I trettio år hade kontraktsprosten Carl-Olof Degerman varit församlingens herde i Hortlax, när han den 28 juli genom en överraskande hastig uppbrottsorder och oväntat lämnade sin församling och sin familj och gick över tidens gräns.
I trettio år förkunnade han Ordet från kyrkans predikstol och förrättade altartjänst, vigslar, barndop och jordfästningar i den helgedom, där han nu själv på lördagen som den första präst inom denna församling vigdes till griftero av biskop Ivar Hylander. Lördagen var sorgedag för Hortlax församling och flaggorna vajade på halv stång.
Till jordfästningen i kyrkan kl 13 hade kontraktets alla präster och sammanlagt 130 personer inbjudits, med redan en timme förväg började den rikt upplysta kyrkan fyllas av sorgedeltagare från alla håll inom kontraktet. Kontraktsprostens jordafärd skedde i all stillhet och i samma anda som han själv hade levt och verkat, men den var högtidlig, värdig och gripande från första till sista stunden, och betydligt mer än 1.000 personer bevistade jordfästningen och deltog i sorgehögtidligheten i kyrkan och på kyrkogården.
Mer än 1.000 personer följde församlingsherden på den sista färden ut till familjegraven på den sommarfagra kyrkogården. Kyrkoherde Degerman läste en versifierad hyllning till den hänsovre köttslige och andlige brodern, annars hölls inga tal vid graven och den överväldigande blomsterhyllningen skedde under tystnad och präglades av den djupa sorgen och saknaden.
Förutom kransar, som nedlades av de omnämnda talarna i kyrkan, nedlades även kransar från Hortlax Röda korskrets genom syster Esther, för Hortlax Evangeliska lutherska församling av hr Frans Dahlbäck och av predikant Ola Brännström. Före uppbrottet från kyrkogården sjöng Hortlax manskör unde kantor Sundéns ledning: Stilla skuggor av K W Böttiger.
De till ett 130-tal inbjudna gästerna samlades sedan till en minnesstund i församlingshemmet och gästerna med biskopen i spetsen hälsades välkommen av värdfolket, komminister Elof Wiklund med fru Annie. Kantor Sundén och kyrkoherde Degerman sjöng ett par solosånger under samvaron, de 200 telegrammen upplästes av värden, komminister Wiklund, och kyrkoherde Degerman. De två yngsta prästerna Curt Carlsson, Råneå, och kyrkadjunkt Henning Berglund, som utgått från Hortlax församling, talade i varma personliga ordalag om den bortgångna församlingsherden. Prosten Strömgren - tidigare Piteå - talade för de inbjudna gästerna och komminister Wiklund frambar de anhörigas tack för allt deltagande i deras sorg. Därmed var den gripande sorgehögtidligheten till ända.
------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Augusti 1961.
(Kyrkoherde Degermans hustru, Ebba Calla f. Hallsenius, föddes 1904 och avled 1982. Makarna Degermans gravvård finns på Hortlax kyrkogård. Efterträdare på posten som kyrkoherde i Hortlax, efter C. O. Degermans bortgång, blev komminister Elof Wiklund. Curt Carlsson blev i sin tur församlingens nye herde efter Elof Wiklund. Curt Carlsson var född i Pitsund. Henning Berglund som också omnämns, var infödd hortlaxbo. Hennings föräldrahem var granne med mina farföräldrars hus vid Hortlaxvägen. Henning Berglund blev sedermera kyrkoherde i Piteå stadsförsamling.) Elof W. Curt C. Henning B. är alla avlidna.)
----------------
Roger.
Barnkolonin på Tingsholmen sommaren 1944
Ett par bilder från kolonin. Över den f.d. Jonssonska fastigheten som
inrymmer 30 barn. Under: Nybygget med sovplats för 30 barn och
stor lekhall.
Tiden för skolornas början för höstterminen närmar sig obevekligt och barnkolonierna i bygden slå igen en efter en. Brunbrända och belåtna vända barnen hem efter en stärkande sommarvistelse. Många av barnen tycka att vistelsen på kolonin gått alltför fort.
- Är det någon som längtar hem, frågade vi häromdagen då vi besökte kolonin på Tingsholmen.
- Jåå, jeg!
Det var en liten parvel som yttrade sig på så sätt, men han utgjorde undantaget. De övriga förklarade i korus att de gärna önskade stanna.
Barnkolonin på Tingsholmen har i sommar utbyggts till att omfatta 60 barn av vilka hälften komma från industriområdet Munksund och Skuthamn medan de övriga höra hemma i Infjärden och Öjebydistriktet. Nybyggnaden har levererats av Munksunds AB, i form av ett 30 m. långt och 10 m. brett monteringsfärdigt hus som i juni snabbt uppsattes å kapten Gunnar Jonssons f.d. fastighet å Tingsholmen. Byggnaden har fått en god inredning med sovrum för flickor och pojkar på gavlarna o. en stor lekhall avsedd att nyttjas vid dåligt väder mitt i huset.
Piteå Barnkoloniförening bildades vid ett sammanträde i Öjebyn den 27 mars 1942 och föreningen tog som sin uppgift att överta organiserandet av den koloniverksamhet som dispensärvården under lång tid ordnat i förhyrda fastigheter. Till styrelse valdes dr. Leif Ekblom, ordförande, kantor Olov Selinus, sekreterare och kassaförvaltare, samt dispensärsköterskorna Svea Nyberg och Klara Nilsson. Styrelsens första åtgärd blev att söka anslag från arvsfonden. Sedan inköptes kapten Gunnar Jonssons fastighet å Tingsholmen. Innan byggnaderna kunde tagas i bruk för sitt nya ändamål, måste betydande omändringar vidtagas. Uthusbyggnaden omändrades helt: i vedbod och hölider inlades golv och tak, fönster upptogos och väggarna boaserades.
Härigenom erhölls en rymlig matsal. Utanför byggnaden uppfördes en präktig lekveranda, 23 m. lång. I huvudbyggnaden upptogs ny ingång till flickornas sovrum. Under sommaren 1943 fingo 30 barn 6 veckors sommarvistelse här. Det visade sig emellertid otillräckligt med denna koloni. Inom industriområdet Munksund-Skuthamn finnas så många tuberkuloshotade hem med barn som äro i behov av stärkande kolonovistelse. Utrymmet å den inköpta fastigheten medgav ock att utöka barnantalet. Uppgörelse med Munksunds Aktiebolag om uppförande av ett monteringsfärdigt hus för en kostnad av 15,230 kr.
I mitten av juni 1944 började byggnaden uppsättas å sin plats. Arbetet hade blivit försenat bl. a. genom inkallelser till militärtjänst. Nu pådrevs arbetet så, att den kunde tagas i bruk redan den 3 juli, då 30 barn från Munksund-Skuthamn inkvarterades. För inköp av fastigheten beviljade Kungl. Maj. understöd med 11,350 kr. Från Barnens Dag erhölls 6000 kr. För uppförande av den nya kolonibyggnaden erhölls från kungl. m:t ytterligare 9,350 kr. för uppförande av byggnaden samt 2000 kr. till inköp av inventarier. Från Barnens Dag erhölls samma ändamål 6000 kr. Dessutom har erhållits anslag från Nationalföreningen mot tuberkulos. Från Munksunds AB har erhållits löfte om 2,970 kr.
Nu har kolonin under några veckor härbärgerat 60 barn och nu slår man igen för säsongen. Och i avvaktan på en ny vår och ny sommar sova fastigheterna sin Törnrosesömn över vintern.
---------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 8 augusti 1944.
Barnkolonin på Tingsholmen sommaren 1944. Av de fem damer som
ses i mitten av bilden, syns min mor som andra fr. höger. Mamma
jobbade här på kolonin på Tingsholmen, hon var då 15 år fyllda.
Kolonipersonalen på Tingsholmen. Stående fr. v. Maj-Gerd Lundgren,
Blåsmark (min mor), Nanny Wikström, Svensbyn, Karin (efternamnet
okänt) Borgfors. Sittande: Gunvor Andersson, Hortlax samt Rut (efter-
namnet okänt) Abisko.
Personalen på barnkolonin. Min mor Maj-Gerd t. v.
-----------------------------------------------------------------------
Möte med det okända del. 2
När aftonen nalkades och Olle och hustrun nyss var hemkomna från affären, tänkte han återigen på det där underliga som hänt föregåenda natt. Ryggen värkte återigen, och det var med viss möda som Olle bar in matkassarna från bilen. När hustrun såg sin makes förvridna anlete, tyckte hon att det var dags för honom att vila sig en stund.
- Har du tagit dina tabletter idag, Olle? frågade hon med ett medlidsamt tonfall.
- Klart jag har, svarade hennes man, med sträv röst.
- Du kanske ska gå och lägga dig en stund, kära du. Jag ser ju att du har ont.
- Måste fixa bilens avgassystem ikväll, Lennart ska hjälpa mig.
- Kan du inte ringa återbud?
- Går inte. Bilen ska ju besiktas på torsdag.
Olles ryggplågor gjorde honom sträv och butter. Han som tidigare varit en ganska gladlynt och positiv person hade sakta förvandlats det sitlidna året. Han gruvade sig för natten. Tänk om det blir en likadant inatt. Just precis i det ögonblicket snuddade han åter vid nattens konstiga händelse. Utan ett ord till hustrun, bestämde han sig för att kolla in om det där "konstiga människorna" åter skulle vandra förbi i natten. Efter middagen åkte Olle till bästa kompisen Lennart. De två var gamla barndomskamrater, de hade bott i samma kvarter under uppväxtåren. Lennart var en kille man kunde lita på, kanske jag skulle berätta för honom...Nää, då tror han att jag blivit alldeles tokig, tänkte Olle under sin färd mot Lennarts hus.
Kvällen var kommen. Birgit satt uppkrupen i finsoffan med sitt handarbete. Olle satt i fåtöljen och tittade på Aktuellt. När programmet var slut, gäspade Olle och sa till sin fru att han skulle till sängs.
- Hoppas du kan sova inatt, älskling, jag sitter uppe en stund till. Jag vill få den här virkningen klar nångång, go´natt på dig, dröm sköna drömmar!
Olle la sin kropp i sängen. Efter kvällens mekande i Lennarts garage, värkte ryggen än mer. Jag blir snart tokig, tänkte han, jag måste få sova! Exakt klockan 2.38 väcks Olle av ett gnisslande ljud. Det låter som om det kommer utifrån, eller...Med stor möda lyckas han så småningom ta sig upp ur sängen. Han sticker fötterna i tofflorna som står parkerade vid sängen. Snart är han i köket. Han går mot skafferiet och den pillerburk som står på översta hyllan. Han sträcker sig, så det går en ilning genom ryggslutet. Så sätter han sig med vattenglaset vid köksbordet och drar undan gardinen.
Samma sak upprepas åtrerigen liksom natten före. Gnisslandet kommer från vagnen som mannen i de grå vadmalskläderna drar. På kärran sitter den lille pojken, och vid sidan går kvinnan med hucklet. Nu känner Olle att han börjar bli en aning rädd. Håller jag på att mista förståndet, eller har dessa människor kommit på besök från en annan okänd och värld?
De tre okända personerna går i lugnt mak mot den grind som kvinnan öppnar medan mannen och pojken passerar. Som genom ett trollslag är de alla uppslukade av de stora väldiga majestätiska furorna. De smälter liksom in i den mäktiga storskogen. Men vart går dom, vad är detta för människor, tänker Olle som i sin iver glömt ta sin värktablett.
Olle drar sig då till minnes ett gammalt obebott hus som fanns i skogen där han och Lennart en gång lekte som barn. Kanske ändå att jag måste prata med Lennart, kanske att han vet nåt om det där mystiska huset. Kanske att det finns ett samband. Olle tittar på köksklockan, den visar 3.12. Snart kommer tidningen, jag ids inte gå och lägga mig. Jag kokar mig en kopp kaffe.
--------------------------------------------------------
Text: Roger Lindqvist.
Möte med det okända
Uppe i ett skåp i köket stod befriaren. D.v.s. medicinburken med de 100 starka värktabletterna som de senaste halvåret blivit hans bästa vän. Vid 55 fyllda och efter 34 år på verkstadsgolvet med ibland alltför tunga lyft, var Olles rygg utsliten. Åtminstone var det så man sa när han besökte ryggspecialisten på det stora sjukhuset för en utvärdering. Olles kondition var inte eller vad den brukade vara. I sina svåraste stunder när värken spreds som ett gift i kroppen, och svårmodet lade sig som en sten omkring hans bröst, såg han ingen utväg.
Olle satte sig på köksoffan. Natten var tyst och öde, och det enda ljud som hördes var köksklockans tickande. Det var då som det hände. Tre personer, en man en kvinna och en pojke i 10-11 årsåldern kommer gående på infarten. Olle ryggar tillbaka, där han sitter bakom den ljusa köksgardinen. Mannen drar en vagn och längst bak går den unga pojken kvinnan som går vid sidan om, bär ett grått huckle över huvudet, och hennes ögon uttrycker sorg och vemod.
Olle tycker det hela känns en smula obehagligt. Kanske att jag drömmer, kanske är det morfintabletterna som spelar mig ett spratt, tänker han. Fastän situationen känns mystisk och overklig följer han med blicken de tre gestalterna. Handen darrar en aning när han för glaset mot sin mun. De tre har nu nått fram till grinden som vetter mot storskogen som finns i omedelbar närhet. Kvinnan med hucklet öppnar grinden och mannen och barnet passerar förbi. Snart är de alldeles uppslukade av nattmörkret.
Olle sitter kvar en lång stund efteråt och söker en lämplig förklaring till det inträffade. "Kanske att jag väcker Birgit", tänker han. "Kanske att jag håller på att bli tokig, kanske jag bara yrar?".
Olle bestämmer sig slutligen för att lägga sig i sin säng. Värken är för stunden borta. Men han vet att om någon timma börjar helvetet om igen.
När morgonen så sakta gryr väcks han av hustruns muntra rop.
- Olle, du tänker väl inte sova bort hela dagen? Det är jättefint väder ute, jag tänkte vi skulle äta frukost på altanen. Kommer du? Vill du ha gröt eller fil, älskling? Kanske rostade mackor med ägg?
- Kaffe, svart! säger Olle.
- Det känns som om jag gått en tio-ronders match mot Tyson, och därefter sprungit ett maraton. Olles 55-åriga kropp känns tung så här på morgnarna. Värken har redan slagit rot. Det tar flera minuter innan han kommit på fötter. Han kliar sitt rufsiga gråa hår, och tänker på den sistlidna natten. Tanken på det gör honom betänksam. "Ska jag berätta, eller ska jag inte", tänker han på vägen mot badrummet. "Hon skulle nog bara tro att jag svamlar, det kanske var en synvilla", tänker han och försöker slå bort nattens händelse.
------------------------------------------------------------
Historien som ni nyss läs, är en idé som jag länge burit med mig. Vi får väl se om den får en fortsättning?
Roger.
Ester Katarina, död i Amerika 1920
-----------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 februari 1920.
Kyrkoherdetjänsten i Burträsk - 1938
Norra-Västerbotten ¤ Den 21 april 1938.
CARL-OLOF DEGERMAN (1898-1961) var kyrkoherde i Hortlax 1931-1961. Han var född i Skellefteå församling. Han avled plötsligt under en vistelse på sitt sommarställe i Grundvik i Hortlax. Han var gift med Calla f. Hallsenius, i äktenskapet föddes sju barn.
-------------------------------------------------------
STATOIL jubilerar - 1987
VI HAR NU VARIT ÅTERFÖRSÄLJARE I PITEÅ OCH HORTLAX I
10 ÅR OCH VILL FIRA DETTA LITE EXTRA DENNA HELG MED
MASSOR AV FINA ERBJUDANDEN I VÅRA BUTIKER.
Statoil i Hortlax.
Statoil i Piteå.
Brand i Hortlax 1981
I november 1981 brann ett hus på Plantagevägen i Övremarken i Hortlax. Ingen kom till skada, men huset blev i det närmaste totalförstört, och som jag minns så revs det så småningom efter branden.
¤ Det blev en dramatisk torsdagsmorgon för Maj Persson i Hortlax.
Hon hade satt sig tillsammans med minsta dottern Natalie, för att
morgonfika. Då kände hon brandrök. Hela övervåningen stod i ljusan
låga.
- Jag rafsade ihop lite kläder, tog Natalie under armen, och sprang ut.
Det berättar Maj Persson, Övremarken, Hortlax. På torsdagsmorgonen överraskades hon av att elden bröt ut i huset. Brandkåren var snabbt på plats och kunde begränsa elden till enbart övre våningen. Elektriskt fel är den troliga orsaken till branden.
- Tänk om Katarina, min äldsta dotter legat och sovit i sitt rum. Maj Persson vågar inte tänka på vad som kunde ha blivit följden av den häftiga brand som helt plötsligt bröt ut.
- Katarina gick till skolan tidigt på morgonen. Då märkte jag ingenting särskilt.
- Jag och Natalie (minsta flickan) satt och fikade i köket, berättar Maj Persson.
- Då kände jag brandrök. Jag rusade upp för trappan, men var tvungen att springa ned igen. Det brann för fullt. Efter att ha plockat ihop det nödvändigaste sprang jag ut med flickan under armen!
¤ Elden började i det gamla trähusets övervåning. Brandmännen var
tvungna att hugga upp yttertaket för att komma åt brandhärden. Efter
en halvtimma var elden under kontroll. Övre våningen blev helt utbränd,
medan bottenvåningen klarade sig med mindre vatten- och rökskador.
Snabb insats
Brandkåren, som fick larmet ungefär kvart i nio, var snabbt på plats. De kunde begränsa elden till enbart övervåningen. Yttertaket fick huggas upp, eftersom elden troligtvis fått fäste i innertaket. Efter en dryg halvtimmes arbete hade brandmännen elden helt under kontroll. Skadorna i fastigheten blev dock omfattande. Hela övervåningen är utbränd, och nedre våningen har fått mindre vatten- och rökskador.
Tänkte ändå flytta
Huset som eldhärjades var en äldre träfastighet. Maj Persson hyrde bostaden sedan ett halvår tillbaka. Branden påskyndar nu hennes beslut att flytta till ett annat hus i Öjebyn. Eftersom hon länge varit missnöjd med det gamla huset i Hortlax hade hon redan börjat planera för flyttning. Orsaken till att hon är missnöjd, är fel på elsystemet, och hon utesluter inte att det kan vara sådana fel som orsakat branden.
- Ibland när vi satte på TV:n slocknade ljuset. Och om någon stängde en dörr häftigt kunde samma sak hända. Vi har också märkt att elledningarna inte har varit som de ska.
- Det har hängt tåtar både här och var. Jag har försökt få ägaren till huset att reparera, men ingenting har hänt, säger Maj Persson, som nu får bråttom att få tag i en lägenhet. Det dröjer en vecka innan hon kan ta det nya huset i anspråk.
----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 27 november 1981.
"Roger Lindqvist from Swedish town Piteå..."
Att supergruppen ABBA fortfarande har miljontals beundrare runt vår värld är väl inte obekant. Ute på nätet finns en uppsjö av hyllningssidor tillägnade våra svenska storheter. I mina samlingar finns en hel del ABBA-material, som jag då och då lagt ut. Men än finns en del gobitar kvar som bara ligger och väntar på att publiceras. Det material som redan finns på min blogg har väckt intresse. På bloggen: www.abbamikory.blogs.com så finns delar av mitt material utlagt. Gör gärna ett besök!
---------------------------------
Roger.
När LUNDMANS i Hortlax fyllde 80 år
Det startade i en liten sommarstuga i Hortlax, år1906; med mjöl, socker, fotogen och några andra artiklar. Idag är köpcentret något större i omfång - och fyller 80 år. Lundmans drivs nu av den tredje generationen i släktträdet.
Det var på hösten 1906 som han slog till, Johan Lundman. Han öppnade eget i Hortlax. På 15 kvadratmeter, i kökskammaren i en sommarstuga, laddade Lundman upp med sitt varusortiment. Ett ganska blygsamt utbud, men ändå så pass att Johan fick det att gå runt. I tre år drev han butiken i egen regi, sedan dök brorsan Axel upp, från Amerika.
Vid byagatan
Axel Lundman byggde en ny fastighet vid byagatan i Hortlax (det är där affären står idag). Året var 1909.
- När firman flyttade in bestod sparkapitalet av 400 kronor. Det var sparade och upplånade pengar, berättar Fritjof Lundman (son till Axel). Fritjof tillhörde den som tillsammans med sina syskon axlade ansvaret efter Johan och Axel. Redan 1931 kom syskonen in i bilden som delägare.
- Själv var jag bara 13 år när jag började jobba i affären, säger Fritjof.
Ransonering
- Under andra världskriget var affärsidkandet förenat med stora besvär. Varorna var ransonerade. För att sköta den kontroll som krävdes fick vi anställa en speciell medarbetare. Det var full sysselsättning med att hålla ordning på den mängd kuponger som förekom.
En prisbok från 1940 berättar om dåtidens priser. En säck vetemjöl på 50 kilo kostade då 22:10 (44 öre per kilo). En fin potta i porslin fick man för 1:95, en halvfet ost för 1:45 per kilo. En låda spik med 3000 st 3-tums gick bort för 8:25 och en stor stålspark kostade 8 kronor.
Tuff konkurrens
1947 rymde lilla Hortlax fyra livsmedelsaffärer. Det borgade för tuff konkurrens om kunderna. Idag har samhället mångdubblat antalet innevånare, men livsmedelsbutikerna har krympt till en; Lundmans.
Köpman Fritjof Lundman lämnade vid årsskiftet 85/86 över det definitiva huvudansvaret till tredje generationen i släktträdet, nämligen dottern Monica och mågen Håkan Löfgren.
I den här lilla stugan startade Lundmans butik i Hortlax. Året var 1906
och bakom rörelsen stod Johan Lundman. Sortimentet bestod av mjöl,
socker, kaffe, fotogen och några andra artiklar.
En bild från Hortlax byagata år 1940. Ute i Europa pågick Hitlers härj-
ningar och i Lundmans lanthandel var det ransonering av varor. En
speciell medarbetare anställdes för att sköta den kontrollen.
Johan Lundman startade eget 1906. Tre år senare
utökades firman med en delägare. Det var...
...Axel Lundman, bror till Johan, som kom hem från
Amerika och bidrog till utvidgningen.
Sedermera blev Fritjof Lundman den drivande länken i butiken. Idag
har han dock lämnat över ansvaret till mågen Håkan Löfgren och dott-
ern Monica. Till höger står trotjänaren Gunnar Öberg, som arbetat 45
år hos Lundmans.
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 22 & 26 september 1986.
LUNDMANS KÖPCENTRUM i Hortlax - 1973
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 15 november 1973.
Röda badbyxor, sommarkyssar och camping
Vi brukade åka ner till Tingsholmen eller till Pitsund tillsammans med goda vänner. Mamma packade en korg med mackor, bullar, saft och kaffe sen bar det iväg i farsans blå VW. När vi väl kom fram var det som om paradisets portar öpnnat sig. Jag var strålande glad, jag skyndade mig ut i piteälvens vatten för att låta mig berusas av den atmosfär som där rådde. Idag vid uppnådda 53 så är jag en skugga av mitt forna "bad-jag". De röda badbyxorna är sedan länge borta (det skulle ju se konstigt ut om jag fortfarande hade dom på mig). Idag så nöjer jag mig hellre av att sitta och titta när Norah och Max leker i sin badpool. Även om Norah häromdagen ropade till mig att bada tillsammans, så kunde inte ens detta förmå mig att ta steget fullt ut. Badningen inskränkte sig till att jag doppade fötterna i vattnet. Oj, vad jag har blivit tråkig!
Bilderna som följer har alla ett sommartema. Alla togs de under min barndoms varma somrar. Mina röda badbyxor har även de förevigats på en färgbild från 1960-talet. Här kommer lite sommarnostalgi i olika fomer.
Det är sommaren 1964. Vi är på camping med pappas syster Emmy
och hennes man John. Med på färden är även min farbror Åke (fars
bror) och hans fästmö Dagmar. Färden gick bl. a. till Arvidsjaur. Och
på den här bilden så har vi hamnat vid Byskeälven. Mina röda bad-
byxor finns som vanligt med. Paret som kysser varandra är inte de
välkända kärleksparet i filmen Casablanca, Humphrey Bogart och
Ingrid Bergman, även om man lätt kunde tro det. Det är John och Emmy
Risberg från Hortlax. Mina föräldrar John och Maj-Gerd Lindqvist syns
i bakgrunden.
En sommarkväll 1960 var vi på besök hos min mormor Bedas bror
Karl och hans hustru Hedvig Jonsson på Skatanvägen i Hortlax. Min
mor och jag blev då förevigade på detta svartvita foto.
Pitsund sommaren 1963. T.v. på gummimadrass, min fars brorsa Åke
Lindqvist. Den coola killen i John Elton brillor är sexårige John Roger
Lindqvist. Damen i vitt är min mor, och personen som ligger och solar
är min far, John. (Det blev mycket John där...). Dagmar Lamberth-
Karlén fotograferade med sin gamla lådkamera.
Dagmars lådkamera tillhörde inte den mest avancerade inom fototek-
niken, som syns på den här bilden. Vid detta tillfälle hade vi begivit oss
ut på en tripp till Kalamark. Fr. v. Maj-Gerd, John, Sanfrid, Roger, Gerd,
Henning, Åke och bakom lådkameran Dagmar. Att döma av klädseln så
var det måhända en kylslagen sommarkväll. Men annars ganska korrekt
klädda. T.o.m. jag hade blazer med vit skjorta och slips. Morfar var för-
tjust i hattar. Han brukade beställa nån exklusiv sak från Staterna ibland.
Dagmars lådkamera var kanske inte av det sista skriket, men den
hängde med och förmedlar än i denna dag en tid av mitt liv som inte
finns längre. Samlade vid fikabordet hemma på tomten i Hortlax ses
följande; Roger med sin katt med Hitler-mustasch, pappa John, farmor
Hanna och mamma Maj-Gerd. Året var 1964.
Längtan efter sommar och sol, har följt mig på min väg genom livet. Höst och vinter uppskattade jag mest under barndomen. I vuxen ålder så har det hela förbytts, och vintrarana ser jag inte längre fram emot. I PITEÅ-TIDNINGEN har jag lekt med fantasin genom åren när jag berättat om de mest skilda saker. Min kärlek till värmen fick min fantasi att sväva fritt i berättelsen; Drömmen om Provence. På insändarsidan i samma tidning trädde jag upp till naturens försvar när okända natursvin skräpat ner Tingsholms-idyllen för några år sedan. Insändaren gav eko. Efter ett par dagar så var allt bortstädat och återställt till det normala.
Tänk vad en liten insändare kan göra. Efter ett besök nere på "Holmen"
så fattade jag pennan och skrev detta.
-----------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 juni 2008.
Efter en tid så var allt skräp som bortblåst. Och det måste man
ju också uppmärksamma.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 5 juli 2008.
Om jag på insändarsidan trätt upp till naturens försvar, lät jag mig i
denna berättelse flyga iväg på fantasins vingar. Den reaktion jag fick
var att vissa trodde att jag faktiskt bosatt mig i Provence - på riktigt.
----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 8 september 2008.
Sommaren tar sig en paus
Min käre morfar hade även sin filosofi klar. Enligt honom så skulle man inte ta på sig alltför tunna kläder förrän varje tendens till is var borta på Piteälvens vatten. Om än man bodde en bra bit från vattnet ifråga, så skulle man ändå inte klä av sig för fort. Inte heller så länge det fanns någon uns av snö kvar i naturen. "Det drar", brukade han ofta säga. Och det där med att dra, det var i hans ögon något som kunde vara skadligt för hälsan.
Att få uppleva en äkta svensk sommar med allt vad det nu innebär, är en stor fantastisk och dyrbar gåva. Jag gillar att cykla. Jag tycker om alla dofterna som bjuds mig när jag åker iväg på min Crescent. Än så länge är naturens dofter gratis. Men man vet ju aldrig vad EU kan hitta på. Så därför är jag ute så fort det bara går för att vara en del av naturens underverk.
------------------------------------------
Roger.
Bloggaren som förolämpar sina läsare...
Att skriva blogg innebär även ett ansvar. Att bli känd som en uppblåst typ är väl ingen större framtidsdröm kan jag tänka. En blogg är ungefär som när man besöker en affär. Blev jag bemött på ett arrogant sätt skulle jag aldrig sätta min fot där igen. Detsamma gäller bloggaren med sin blogg. Att skaffa sig miljoner läsare kan ju vara bra, man kan även bli rik på sitt bloggande. Men, de tankar som jag har för stunden, kommer ju att finnas kvar ute i cyberrymden för all framtid. Hur tänker "Kissie" när hon sitter med tre ungar i en förortslägenhet på cirka 25 år? Hur ska hon förklara för sina små varför mamma var så bitsk och kaxig i tonen när hon var ung?
Bloggen blir ett slags testamente över den person som driver den. Hur vill jag då bli ihågkommen? Inte som en person som ideligen berättar "sanningar". I ett avsnitt tog jag del av en bandad telefon intervju som en reporter gjort. Hennes språk var klart olämpligt, men när hon i hotfulla ordalag sagt "Bögjävel" till intervjuaren ett antal gånger, så ville jag bara dra därifrån. Är då Kissie en förebild på något vis? Kanske snarare ett praktiskt dåligt exempel om hur man INTE ska handskas med sin omgivning som kallas läsare. Jag kan inte fatta att en sån person blir så ofattbart framgångsrik på att vräka ur sig saker som bara har ett syfte; att nedvärdera och förolämpa.
-----------------------------------------
Roger Lindqvist
Alexandra Nilsson driver en framgångsrik blogg under namnet
"Kissie". Hennes framgångsrecept är kort och gott att förolämpa
och skälla så högt som möjligt. En miljon läsare följer henne varje
vecka. Varför?
--------------------------------------------------------------------------
Bild: www.expressen.se
Grattis Robert!
ROBERT fyller 27 idag. Grattis Robban! Vi kommer imorgon.
---------------------------------------------------------------------
"Gapa min söta!"
På skolans nyspolade is, skulle jag hämta en spade. Det var bara det att samma spade ville en av mina skolkompisar också ha. Han var stor till växten, men inte lilla jag. Det blev Davids kamp mot Goliat, men med den skillnaden att i denna historia vann Goliat inte lilla David (d.v.s. jag). Följden blev att David - förlåt, Roger, ramlade och slog sig ganska så rejält. Så pass att min ena framtand gick av. Detta var början på ett par års rent helvete.
Med tandflisan i min lilla näve vandrade jag med tunga steg mot byns Folktandvård. I det röda huset bredvid vägen härskade tandläkare Bergman. Ve och fasa! Min hjärna höll på att bli överhettad av alla tankar som flög förbi. Det blev åtskilliga besök innan jag åter kunde le med hela mitt tandgarnityr i ordning. Men det skulle dröja några år till dess. Nu sitter jag här 43 år efteråt och minns än hur förfärligt jag tyckte att det var. När jag tittade på några gamla foton så fanns dom där. Två bilder som beskriver "Före & Efter". Dessa publiceras just här och nu:
Vi skriver februari året 1968. Allt andas frid och ro. I grannhuset in-
ryms en affär; Stenbergs speceriaffär. Där bor handlarens dotter Karin.
På bilden ses hon på den lilla snöhögens topp. Den lilla killen med skinn-
mössa och skidpjäxor är jag i egen hög person. Just i denna stund hade
jag mina båda framtände intakta. Men ve och fasa - det dröjde endast
någon vecka innan jag låg på skolans nyspolade is med en stor lucka
i munnen. Enda trösten var att min stora idol, "Honken" Holmqvist också
hade luckor både här och där.
En bild som togs efter tandolyckan. Jag gjorde ett tappert försök att
le när Henning skulle fota mig, men det tog emot. Och inte kunde jag
skratta högt och hjärtligt pga min framtand som var puts väck. Ja,
stackars olyckliga lilla mig.
------------------------------------------------------------------------------
Den 25 oktober 2005 publicerades i Piteå-Tidningen ett kåseri som jag var författare till. Det handlade om den olycksaliga olyckan ute på hockeybanan i Hortlax 1968. Kåseriet hade rubriken: "NI SOM HÄR INTRÄDEN LÅTEN HOPPET FARA". Rubriken till detta inlägg fordrar kanhända en förklaring. "Gapa min söta!" var det ord som tandläkare Bergman ofta använde sig av. Ett uttryck som för alltid kommer att finnas kvar i mitt medvetande så länge jag lever.
---------------------
Roger.
På Gällivarebesök sommaren 1966
30 mil från oss bodde mina kusiner Åsa och My. Så varje sommar styrde vi kosan mot Gällivare för att hälsa på. Sommaren 1966 var inget undantag. Vi packade våran Volkswagen och begav oss upp mot midnattssolens hemstad. På samma resa åkte även Gerd och Henning, samt icke morfar Sanfrid att förglömma. I Hennings vita Opel Rekord spelades radion på högsta volym. Ibland när vi stannade på nåt rastställe och jag blivit less på att sitta i baksätet på farsans bubbla, brukade jag få "hoppa över" i Henning och Gerds bil. Det var då som jag insöp bl. a. Svensktoppen som paret Höglund/Lindqvist lyssande på. 1966-års svensktoppslåtar var som följer: Björkens Visa - Hootenanny Singers, En sommardröm - Östen Warnerbring, Ta Av Dig Skorna - Povel Ramel, Vägen Hem - Ola Hermanssons, Säg Inte Nej, Säg Kanske - Sven-Ingvars, Timmen Blå - Country Four, Marianne - Hootenanny Singers, Balladen Om Den Blå Baskern - Anita Lindblom, Det Är Så Lätt Att Leva Livet - Gitte Henning, En Prästkrage I Min Hand - Sven-Ingvars.
ÅSA (på bilden) var min kusin. MY hette hennes lillasyster. Kusinerna
bodde i Gällivare, 30 mil från Hortlax. Sommaren 1966 åkte vi på det
vanliga besöket. Med på resan var även Gerd, Henning och morfar
Sanfrid. När jag blev less att sitta i vår VW så fick jag byta till Henning
och Gerds vita Opel Rekord. Jag tyckte det var mera spännande att
åka med dem, kanske för att Henning körde lite fortare än min pappa.
-----------------------------------------------------------------------------
CONCERTON - Radion med levande ljud / 1956
Concerton MD 2526 A.
En "holländare" i mycket moderat pris för AM/FM-mottagning. Sväng-
bar pejlantenn för MV och LV, dipolantenn för FM. 170 m.m. dubbel-
högtalare. "Magiskt öga". Uttag för extra högtalare samt grammofon.
Våglängdsområden: FM, KV, MV, LV. Förenklat "Soundmaster 1"-chassi.
Växelström.
Normalpris/riktpris Kr. 348:-
------------------------------------------------------
Concerton V 536.
Stilren växelströmsapparat i valnöt eller mahogny. "Soundmaster 1"-
chassi. Kraftig högtalarutrustning och delningsfilter. FM för dubbel-
programmet, KV 1 och KV 2 (kusttrafikbandet) MV samt LV, växelström.
Normalpris/riktpris Kr. 510:-
-------------------------------------------------------------
Concerton V 5056.
Ett fynd i pris och kvalitet. Mahogny. "Competition"-chassi. Inbyggd
skivspelare, 3-speed. FM, KV, MV, LV. Dubbelhögtalare. Uttag för extra
högtalare. Växelström.
Normalpris/riktpris Kr. 495:-
inkl. skivspelare.
--------------------------------------------------------------
En stund under pilträdets krona
Upprinnelsen till vår bekantskap tog sin början omkring 1989. Det var då som Naser anlände till Sverige och Piteå. Om detta har jag tidigare berättat. Naser kom att börja på Furunäsets sjukhus på Transportcentralen där jag jobbade. Jag tror vi fann varandra ganska så omgående. Han gick på svenskundervisning, och ibland tog han sina läxböcker på jobbet för att fråga bl. a. mig om vissa problem som han stött på. Vi samtalade även om den politiska situation som fanns i Iran just vid detta tillfälle. Det föranledde många intressanta diskussioner oss emellan.
Han visade bilder, och berättade sin historia, jag var idel öra över att få ta del av allt det intressanta. Vi åkte buss tillsammans till jobbet på morgnarna, ibland åkte vi bil, ibland cyklade vi. Rekordet att cykla sträckan Hortlax-Öjeby sjukhem är 16 minuter blankt. Men det ligger åtskilliga år tillbaka i tiden. Naser och hans hustru har liksom oss tre barn. Nasers äldsta dotter och vår yngste son gick skolan tillsammans. Idag satt vi alltså åter tillsammans för att under en stund under pilträdets krona dela våra erfarenheter återigen.
-------------------------------------------------------------
Roger.
Furunäsets sjukhus går i graven
- Jag tycker det är viktigt att påpeka att vi i vår avvecklings-
plan av Furunäset försökt göra en mycket realistisk beskrivning
av den kommande avvecklingen, säger Irma Berggren, ordför-
ande för Piteå sjukvårdsdirektion.
¤ Piteå sjukvårdsdirektion godkände i går avvecklingsplanen för Furunäsets sjukhus. Nedläggningen av Furunäset berör 334 fast anställda och 155 vikarier. Sjukvårdsdirektionen räknar med att samtliga fast anställda ska få ersättningsjobb.
- Enligt de personalkonsekvenser vi räknar med kommer vi rent av att får ett rekryteringsbehov på 43 anställda inom Piteå. Det är jobb som de nuvarande vikarierna vid Furunäset kan söka, säger sjukvårdsdirektionens ordförande Irma Berggren. Om allt går enligt planerna ska Furunäsets sjukhus vara avvecklat och tomt 1995.
¤ Nya vårdformer
Fram till dess ska 40 tjänster per år bort från Furunäset och patienterna ska ut till nya vårdformer. Piteå sjukvårdsdirektion räknar med att personalavvecklingen ska täckas genom pensionsavgångar från Furunäset (135tjänster) och pensionsavgångar från Öjeby sjukhem (56). Dessutom räknar man med att 20 personer ska avgå av andra skäl, och att man ska kunna placera in 40 Furunäsanställda vid andra inrättningar i Piteå. 83 personer skulle därmed vara överflödiga. Men enligt sjukvårdsdirektionens framtidsprognos kommer det att bli 126 nya tjänster inom Piteåområdet fram till 1995. Dessa arbeten kommer bland annat att finnas inom hemsjukvården, vid ett nytt behandlingshem och genom förstärkning av personalstyrkan på Öjeby sjukhem.
¤ Samtal med alla
- Det här innebär att det till och med blir ett rekryteringsbehov på 43 personer. De jobben kan vikarierna söka, menar Irma Berggren. En rad personal-politiska åtgärder planeras.
- Vi kommer att ha samtal med all personal och undersöka vilka som är i behov av utbildningsinsatser och vilka som behöver personalstödjande åtgärder på grund av arbetshinder, berättar Irma Berggren. För personal med arbetshinder kan det exempelvis bli frågan om pension eller andra "personalstödjande åtgärder".
¤ Tidsplanen kan spricka
För vikarier med lång anställningstid innebär det att ytterligare några av dem kan erbjudas fast anställning innan 1995.
- Jag tycker det är viktigt att påpeka att vi i vår avvecklingsplan av Furunäset har försökt göra en mycket realistisk beskrivning av den kommande utvecklingen.
- Det är svårt att säga om vi kommer att lyckas hålla tidsplanen fram till 1995, för det är så många förutsättningar som ska uppfyllas. Det är väldigt beroende av hur man i de olika kommunerna hinner ordna med hemsjukvård, gruppboende och sådant, säger Irma Berggren.
Avvecklingsplanen av Furunäsets sjukhus kommer nu att överlämnas till landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd med det tillägget att man från centralt håll handlar snabbt så tidsramarna kan hållas.
Piteå sjukvårdsdirektion låter sig inte påverkas av landstingets besvärsnämnd. I början av februari i år konstaterade besvärsnämnden att sjukvårdsdirektionen tillsatt två sjukskötersketjänster vid den psykiatriska enheten på Piteå lasarett med "fel" sökanden. Men Piteå sjukvårdsdirektion står kvar vid sin meritvärdering trots besvärsnämndens bedömning.
Frågan om vem som ska få arbetet som avdelningsföreståndare vid avdelning 25 på psykiatriska kliniken, respektive sjukskötersketjänsten vid avdelning 27, har blivit till en facklig kamp. Tjänstestriden står mellan SKAF (Svenska kommunalarbetareförbundet) och SHSTF (Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund).
Piteå sjukvårdsdirektion tillsatte tjänsten med en kvinnlig sjuksköterska och en manlig skötar tillhörande SKAF. Det fick SHSTF att anklaga sjukvårdsdirektionen, med sin socialdemokratiska majoritet, att av politiska skäl värna speciellt om kommunals medlemmar.
¤ Överklagade
SHSTF överklagade till landstingets besvärsnämnd, då de ansåg att de två kvinnliga sökanden från deras förbund var bättre meriterade än SKAF medlemmarna. Vilket besvärsnämnden höll med om. Sjukvårdsdirektionen håller ändå fast vid att den manliga och kvinnliga sjuksköterskan i SKAF är mest lämpade för tjänsterna vid psykiatriska enheten. Motiveringen är att de har längst erfarenhet av just akutpsykiatri (även om sjuksköterskorna i SHSTF har längre erfarenhet av yrket som sådant).
¤ Nytt yttrande
I och med besvärsnämndens ställningstagande - som för övrigt SKAF:s ombudsman Jaan-Eric Lundqvist har överklagat till Kammarrätten i Sundsvall - har sjukvårdsdirektionen gjort ett förnyat yttrande. När det gäller tjänstetillsättningen som avdelningsföreståndare på avdelning 25 bedömer sjukvårdsdirektionen de båda sökande som lämpliga arbetsledare.
Men vid en värdering av deras ledaregenskaper sätter de den manliga sökanden från SKAF i första rummet. Den andra sjukskötersketjänsten vid avdelning 27 ska inte besvärsnämnden överhuvudtaget befatta sig med, enligt sjukvårdsdirektionens senaste yttrande.
- Landstingsförbundets juridiska avdelning hävdar att detta ligger utanför besvärsnämndens kompetensområde, skriver sjukvårdsdirektionen i yttrandet.
------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 19 april 1986.
Ny skidklubb i Hortlax
EN KVINTETT som förbereder bildandet av Hortlax SK. Fr. v. Inga-Maj
Fahlman, Ann-Marie Bäckman samt arbetsgruppen Yrjö Bäckman, Stig
Fahlman och Tore Lundqvist. Ingemar Nordström, som också tillhör
arbetsgruppen, saknas på bilden.
MINNESGODA idrottsentusiaster kommer säkert ihåg Hortlax Skidklubb, en förening som bildades i början av seklet, men somnade i mitten av 50-talet. Inom kort gör HSK på nytt entré!
- Om det blir en helt ny klubb eller reorganisation av den gamla har vi ännu inte beslutat, berättar initiativtagaren Stig Fahlman. Klart är dock att vi får en klubb som ska heta Hortlax SK.
Brännland/Holmfors SK har sedan många år tillbaka rekryterat ledare och aktiva både från Norr- och Västerbotten. Nu blir BHSK en renodlad västerbottnisk klubb med förankring främst i Byske. Hortlax Skidklubb tar helt enkelt hand om Brännlands norrbottniska upptagningsområde. Det handlar alltså om en utbrytning.
- Idén har legat och grott ett par år, men först i år har jag på allvar fört fram förslaget, berättar Fahlman. I mars samlades tolv intresserade i Hortlax och valde en arbetsgrupp som skulle förbereda den nya klubben.
Den 16 juni fattades beslutet definitivt på ett stormöte. Förutom Fahlman sitter Yrjö Bäckman, Tore Lundqvist och Ingemar Nordström i arbetsgruppen. Brännland/Holmfors SK bildades 1958 och bedrev i första hand fotboll under några år. I mitten av 60-talet blev Stig Fahlman ordförande (senare också kassör) och då gjorde skidor entré samtidigt som fotbollen sjöng på sista versen. Senaste åren har det enbart handlat om skidsport. Nu ligger Fahlman, som lämnade ordförandeklubba och kassaskrin förra året, bakom en utbrytning.
- BHSK har varit en trivsam och bra förening. Men vi har länge erfarit svårigheter med rekrytering både på ledar- och ungdomssidan. Hortlaxborna har aldrig kunnat identifiera sig med klubben, inte haft känsla för BHSK.
- Lokalpatroitismen gör att gränserna dras lite snävt.
- Vi upplever att det behövs en speciell klubb i Hortlax för att det ska bli välgörande gensvar.
Idag har för övrigt BHSK obetydlig samhörighet med byarna Brännland och Holmfors. Möjligt är därför att föreningen så småningom byter namn med anknytning till Byske. Stig Fahlman & CO är optimistiska vad gäller Hortlax Skidklubb.
- Hortlax expanderar, mycket folk kommer att flytta hit. HSK har alla möjligheter att få en livlig aktivitet.
Till att börja med blir skidor den stora tävlingsgrenen. Men meningen är att HSK så småningom ska få ett brett register, så det blir en förening för "allt och alla".
- Vi säger bestämt att Hortlax SK inte ska konkurrera med Storfors AIK vad gäller fotboll. Vi ska snarare kunna hjälpa SAIK med rekryteringen genom att bedriva knatte- och pojkträning.
- Meningen är att vi ska bredda verksamheten efter önskemål, gärna med motionsinriktad träning.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 26 maj 1976.
PS. Stig och Inga-Maj Fahlman bodde grannar med oss i Övremarken. Stig är borta sedan några år, men Inga-Maj bor kvar. Yrjö Bäckman var lärare i Hortlax Central Skola när jag gick där.
Roger.
När Palle fyllde femtio...
Palle och hans hustru finns inte i livet idag. De avled med några års mellanrum. I min klippsamling från året 1969, har jag sparat ett urklipp som handlar om Paul Häggkvist när han skulle fylla de femtio.
Paul Häggkvist.
50 år fyller den 17 juni hemmansägare Paul Häggkvist, Blåsmark. Jubilaren är född i ett bondhem i Svensbyn och valde att vid mogen ålder fortsätta som egen företagare i modernäringen. Han startade dessa sina föresatser med att öka sina kunskaper och gick därför lantmannaskolan på Gran. Man kan säga att den kursen gav dubbel utdelning, för där fann han sin blivande maka, och detta i sin tur resulterade i förvärv av svärfaderns hemman i Blåsmark.
Här kom kunnandet och krafterna till pass, ty hektaren var många och arbetsdagarna har minsann blivit både långa och innehållsrika. För dagens bonde gäller det att följa med i utvecklingen och ta vara på nya rön och idéer. Jubilaren är väl medveten om detta och därför har han bl. a. deltagit i utbildningskurser för KR-jordbrukare. Trots de många uppgifterna har det ändå blivit tid över för en hobby. Jakten är det stora fritidsintresset. Sedan många år leder han på ett mycket uppskattat sätt arbetet inom jaktvårdsområdet.
Paul Häggkvist är i besittning av en stor portion humor och denna har bl. a. förskaffat honom många vänner. På högtidsdagen kommer därför många goda tankar med om fortsatt välgång att strömma den sympatiske jubilaren till mötes.
-------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 16 juni 1969.
Promenad med livet som insats
Vaknar upp till ännu en strålande sommarmorgon. Utanför vårt fönster håller fåglarna en häftig ljudekvillibristisk konsert. Strax före klockslaget åtta, vill min hustru gå på promenad. Jag samtycker, trots mina stela ben och leder. Men just därför är det ett måste att röra på sig. Vi går den vanliga välkända vägen, förbi de gårdar och öppna fält som jag sett sedan barnsben. Vid den gamla rödmålade bagarstugan på Inimarksvägen står en bänk som vi sätter oss på. Klockan är då i det närmaste åtta denna onsdagsmorgon den 8 juni 2011. Skolan skall snart börja, därav de många cyklister som kör förbi. Snart stundar även den efterlängtade examen med alla de förväntningar som finns av drömmar inför sommaren.
Efter en stund kommer vi in på den motionsrunda som byggdes för flera år sedan. Denna slinga används flitigt av alla de närboende, men även massvis av skolelever som nästan sprutar fram i sommarhettan, glada och lagomt uppfyllda av vad som komma skall. Fågelsången tilltar i intensitet, och vi bara njuter. Det verkar som om de små liven utför sin konsert enkomt för oss. Snart är vi framme vid hästhagen. Där står tre-fyra vackra hästar i sin hage och betar. Kan det bli bättre? När vi passerat hagen möts vi av en pratglad katt, väldigt lik vår egen Pelle. Han pratar och pratar så vi får inte en endaste syl i vädret. Han pratar om sin senaste misslyckade råttjakt bl. a. Till slut sjunker han ner bland blad och blommor i den skugga som en stor yvig björk skänker.
När vi gått ytterligare en stund är vi så äntligen framme på gång- och cykelvägen som löper paralellt med den stora vägen. Bakom oss kommer en annan hortlaxbo, Ing-Marie, som vi känner sedan tidigare när ungarna var små. Just då befinner vi oss tre stycken på den lugna gångvägen. Sen händer det! Plösligt kommer en mopedist med våldsam fart bakom oss. Jag går på vägens vänstar sida, Bettan i mitten och Ing-Marie snett bakom oss till höger. Utan att blinka försöker han passera oss på "Stenmarksvis". D.v.s. han kör med våldsam fart i en slags slalomåkning. Istället för att anpassa farten, darar han ytterligare fart på gashandtaget. Det hela resulterar i att Elisabeth träffas på sin högra sida och håller nästan på att ramla till marken.
Det går så fort att vi nästan inte hinner blinka. Det enda vi ser är en ung skolelev med gul hjälm sticka från platsen utan att blinka. Inom loppet av nån sekund sväller Bettans arm upp, och ett stort skrapsår syns tydligt och väl efter marodören. Efter cirka en halvtimme syns ett stort blåmärke ta form. Och inom mig växer ilskan över grabben med den gröna hjälmen. Tur i oturen så verkar inget vara brutet. Men detta föranleder oss att i fortsättningen ta på oss varsin hockeyutrustning när promenadlusten kommer. Kanske det enda sättet att skydda sig mot ilskna 15-åriga moppeförare med gångvägen som racerbana. Synd att den skyldige inte blev ordentligt igenkänd, för isåfall hade jag nog velat ha en bra förklaring till det inträffade.
Hade det hänt en äldre herre eller dam, hade nog det hela utmynnat i en allvarligare olycka. Promenaderna fortsätter vi med. Det skall ingen mopedist ta ifrån oss. Men som sagt hockeyutrustningen (dock inte skridskorna) åker på vid nästa tillfälle...
----------------------------------------
Roger.
LASSES orkester - Piteå
"Stig Wikström ringde i går och sa att vi skulle öva i kväll
(om det gick bra) halv 6, hemma hos honom i stan."
Fredagen den 9 februari var orkestern inbokade för en spelning på Godtemplarhuset på Sundsgatan i Piteå. Av denna anledning så präntade jag ner dessa kråkfötter i dagboken:
"Vi ska spela på Godtemplarhuset i Piteå på GDV (Gammel-
Dansens Vänner). Jag var hos Stig Wikström och övade i
går. Det gick mycket bra, om ännu bättre i kväll. Kommer
att tjäna ca 150-200 kr. Vi spelar från 9-12. Det är ett års-
möte av något slag".
I en annan bok finns antecknat hur mycket gage vi fick. Tyvärr så finns bara en bråkdel av spelningarna med:
"LASSES" ork. (gage).
Godtemplarhuset i Piteå. Gage: 115 kr. Den 9/2 1973.
Spelning på bröllop i Öjebyn den 17/2 1973. Gage: 200 kr.
GDV-träning i Pitholm den 23/2 1973. Gage: 50 kr.
Renkronan i Vidsel lördag den 24/2 1973. Började klockan
20.30. Gage: 175 kr. Gick mycket bra!
Sporthallen i Norrfjärden den 3 mars 1973. Klockan 20.30-
01.00. Gage: 200 kr.
Spelning i Pitholm den 12 maj 1973. Har inte spelat på länge
Stig Wikström har varit sjuk. Gick mycket bra! Gage: 200 kr.
Spelning i Jävre den 19 maj 1973. Gage: 200 kr. OBS! Slags-
mål utanför medborgarhuset under kvällen.
Under sommaren 1973 fick jag anbud av Älvsbyorkestern John Harrys. I samma anteckningsbok har min mor skrivit:
"Roger börjar att spela. Lillträsk den 20 juli 1973.
125 kr. plus 25 kr. till bensin."
1973 hade jag inget körkort. Min mor och far skjutsade mig till spelningen i Lillträsk därav bensinpengarna på 25 kronor til min far, utbetalade av kapellmästaren Harry Berglund. På dansen i Lillträsk var även min farbror Gunnar och hans fru Aina med. Vikarierande basist i bandet denna afton var Sven-Åke Andersson från Älvsbyorkestern "Leffes". Fem år senare, 1978, skulle Svennes och mina vägar än en gång korsas. Svenne blev då medlem i Rolf Åhmans orkester.
STIG WIKSTRÖM spelade dragspel i orkestern.
Någon ordinarie basist fanns inte. Det var olika
från spelning till spelning.
LARS-ERIK WIKSTRÖM var yngre bror till Stig. Han var
bandets gitarrist och sångare. Lasse var den som oftast
kom och hämtade mig. Han och jag bodde i samma by.
I bilen (en vit Ford Herrgårdsvagn) hade han en musik-
anläggning, tror den hette "Dubbel-8". Ur denna manick
ljöd bl. a. Cool Candys med Silvermåne över bergen...
----------------------------------------------------------------
Tage Rams Bilaffär Piteå - 1951
-------------------------------------------------------------------------------------------
ANNY sommaren 1942
Vi lämnar alla var och en avtryck efter oss under den korta stund vi går på jorden. Att fånga in en människas livsvandring och den historia som vi skriver genom våra liv, har fascinerat mig mer och mer på senare år. Det är just därför som ni då och då kan läsa olika personligt färgade berättelser, som handlar om människor som nån gång funnits i min omgivning. Det är inte för att vara nyfiken, inte eller för att böka i andras privatliv som jag gör detta. Det hela handlar om ett intresse att dokumentera händelser från förgången tid, samt även de människor som levde och verkade en gång för länge sedan. Alla dessa är väl värda sin egen lilla berättelse. Genom berättelserna och bilderna kommer var och en att leva vidare i folks medvetande.
En av dessa, som en gång fanns i min omgivning hette Anny. Hon var min mors äldsta syskon och föddes den 9 februari 1920. Sedan tidig barndom var hon gravt hörselskadad, och pga av detta flyttade hon så småningom till den så kallade "Dövstumsskolan" i Härnösand. Ordet Dövstum är numera ett ord som verkligen inte passar in i ordet "Hörselskadad". Det användes flitigt förr i världen, och Anny kallades alltså för Dövstum.
Efter Annys död den 20 april 1992 fick jag ärva en del foton samt en låda med gamla smalfilmer som Annys make, Harry Lundqvist, hade i sin ägo. Harry var en flitig amatörfilmare. Man kunde se honom ute vid deras sommarparadis i Båtvik, alltid med kameran i sin hand, när tjocka släkten kom för att hälsa på. Detta var för mig en ovärderlig skatt att få ta hand om. I samlingarna fanns som sagt också bilder av det äkta paret Lundqvist. Däribland ett fint foto av min moster som togs på ön Vettingshälla ute i Båtvik i juli 1942. 
Anny Lundqvist f. Jonsson (1920-1992). En underbar bild av min
moster en julidag krigsåret 1942. Anny gifte sig samma år som den här
bilden togs. Maken hette Harry Lundqvist (1914-1981). Fotot togs på
ön Vettingshälla i Båtvik, Byske.
-------------------------------------------------------------------------
"CARL-GUSTAF HAR ÖGON BARA FÖR EN"
Trumslagare i röd uniform
Pianisten och musikläraren Georges Goudin ville ha mig med i den Underhållningsorkester som också fanns under musikskolans tak. Men det hann jag tyvärr inte. Jag hade även en del trumlektioner inprickade ute på Framnäs en gång per vecka. När jag blev aktiv dansmusiker var jag fortfarande kvar i de båda banden i musikskolan. Det hände att jag spelade dansmusik fredagar o lördagar. Lördagarna var ibland vikt åt Blåsorkestern och Piteå Havsbands repektive "utflykter" både i och utanför Piteå Kommun. På dagen alltså konsert på olika platser, med jazzlåtar på spellistan och även en del marschmusik. På kvällen iväg med orkesterbussen för att lira dansmusik runt om i de nordligaste länen. Söndag var vilodag. Hittade några bilder i albumet som får symbolisera denna hektiska tid i mitt liv.
Trumslagare i röd uniform. Året är 1973 och jag var då medlem i
Blåsorkestern i Piteå Kommunala Musikskola. Jag var även trummis
i Piteå Havsband, som genom Rikskonserter reste runt på bl. a. olika
fritidsgårdar i Norr- och Västerbotten.
I hammocken hemma i Hortlax. 1973 åkte vi till Stockholm för att bl. a.
spela på Sollidens scen på Skansen.
Sommaren 1974 spelade jag med Rolf Åhmans. Men jag trummade
även åt Piteå Havsband och Blåsorkestern.
Ibland räckte tiden nästan inte till. Men här har jag i alla fall tagit
mig en kaffepaus med min syster Gerd.
Här som trumslagare i Piteå Havsband strax efter hemkomsten från
den Tysklandsturné som vi gjorde. Bilden hämtad ur TV-programmet
"Musikresan" som sändes i augusti 1974.
-----------------------------------------------------------------
SAINTS
SAINTS. Medlemmar:
¤ KENTH PETERSON - Trummor, sång
¤ LARS BODQVIST - Sax, flöjt, sång
¤ KENNET ANDERSSON - Bas, sång
¤ THOR ANUNDSSON - Gitarr, sång
¤ HÅKAN FRANKSSON - Orgel, piano, moog, stråkar, sång
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Semester, sommaren 1969
En kväll, när vi hade hyrt en stuga, så ställde jag en ganska så knivig fråga till min faster Emmy. Hon fick verkligen tänka innan hon gav nåt svar. Jag var 11 år, och redan då nyfiken på det mesta. Emmy var min pappas äldre syster, hon var gift med John (som hade samma namn som min far), så jag tog mod till mig och sa:
- Faster Emmy, jag har tänkt på en sak. Du och pappa är ju syskon, det innebär att du tycker om honom, farbror John är du gift med, men vem tycker du mest om?
Stackars faster Emmy. Inte lätt att ha en sådan frågvis brorson i närheten. Men efter en bra stund försökte hon sig på ett svar i alla fall:
- Jaaa...du förstår Roger, att visst tycker jag om din pappa - meeeeen....jag tycker nog om farbror John litegrann mer, vi två är ju liksom gifta. Om du nu förstår?
På en stol i samma rum satt Emmys make John bolmande på sin pipa med ett stort leende på läpparna. Han tyckte nog om Emmys svar, skulle jag tro.
På bilsemestern 1969 åkte vi tillsammans med
pappas båda systrar med makar. Fr. v. Elsa och
Ivan Lundmark samt Maj-Gerd och John Lindqvist.
I bakgrunden syns de Jämtländska fjällen.
------------------------------------------------------
En dag med innehåll...
- Farfar, vill du sitta bredvid mej? Och vem kan motstå en sådan inbjudan? Timmarna flög iväg, ett säkert tecken på att man känner sig lycklig och tillfreds. Att livet just då känns i total balans!!
Flaggan har naturligtvis varit hissad till högsta topp en dag som denna. Vädrets makter har visat sig från sin allra bästa sida, vad kan man då mer begära? Svar: ingenting!! Fortsätter den svenska sommaren på det här sättet, då kan Franska Rivieran slänga sig i väggen!!
------------------------------------------------
Roger.
Dagens (arga) gubbe...
- Nåå, är det verkligen du som har tecknat mig å alla di andra gubbstruttarna på den häringa bloggen, eller vad man nu ska kalla det?
Varför frågar du, sa jag utan att ha hittat honom.
- Nu ska du höra på, gosse! Du ritade mig för flera dagar sen, å än har du inte visat vad du vill med mig. Jag menar - du måste väl ha nån sorts tanke bakom det hela. För annars hade du väl aldrig tillverkat mig?
Äntligen! Längst ner i högen av papper, upptäcker jag en sur liten gubbe med keps på sitt huvud.
- Hej! Jo, så bra att du gav dig tillkänna. Det är väl klart som korvspad att du ska in på min blogg, vetja! Tanken var ju den hela tiden, är du nöjd med det beskedet?
- Så blev det ändå nån liten mening med mitt liv i alla fall, säger den kepsförsedde mannen, och verkar med ens rätt så nöjd.
Varsågoda! Får jag presentera Kepsmannen!!
- Så blev det ändå en liten mening med mitt liv. Sa den buttre
kepsmannen till sin skapare: "Tecknar´n".
----------------------------------------------------------------------
Tecknar´n: Roger Lindqvist.
POMMAC!!!
------------------
1944.
ROLF ÅHMANS - 1974
Att lämna in sin självdeklaration är idag en ren baggis. Det vill säga om man nu inte driver nån rörelse av något slag. För vanliga "svenssons" finns numera alla uppgifter förtryckta och det enda som behövs är en underskrift. Annat var det 1974, då jag blev medlem i ROLF ÅHMANS orkester. Det var bilagor hit och dit, ja, det var nästan så man fick ont i magen innan deklarationen var klar för avlämning varje år den 15 februari. Kapellmästaren Rolf Åhman skötte om att lämna uppgifter. Och tur var ju också att vi alla i bandet hade en och samma gubbe som skötte deklarationen, Helge Öberg i Bredsel. Annars vet jag då rakt inte hur det skulle ha gått.
Jag är av naturen en person som sparar det mesta, så också med mina gamla deklarationspapper från tiden som musiker. När jag tittade i dessa upptäckte jag Rolfs anteckningar, om alla de spelplatser som vi besökte bl. a. året 1974. Han har även noggrant fört in alla spelställen, arrangörer,klockslag, datum samt alla de musiker som medverkade. I Svenska Musikerförbundets Orkesterbilaga finns följande anteckningar gjorda av Rolf Åhman gällande spelåret 1974:
¤ MUSIKER:
¤ ROLF ÅHMAN Humlegatan 6. 942 00 ÄLVSBYN
¤ SUNE KARLSSON Älvbrinken 7. VIDSEL
¤ HANS ERIKSSON Kronovägen 32. VIDSEL
¤ ROGER LINDQVIST Pl. 200. 940 10 HORTLAX
¤ GUNNAR SANDBLADH Hallonstigen 1B. 942 00. ÄLVSBYN
¤ MATS PETTERSSON Altunavägen 25. 942 00. ÄLVSBYN
¤ OLA FRODELL Hantverkargatan 1A. 942 00 ÄLVSBYN
(Mats Pettersson var trummis, han spelade fram till den 8 februari då jag ersatte honom. Ola Frodell hoppade in som vikarie vid nåt enstaka tillfälle. De övriga var ordinarie medlemmar i orkestern.)
----------------------------------------------------------------------
¤ SPECIFIKATION ÖVER ENGAGEMANG:
¤ 11/2 - Spiltan, Boden. 18.00-03.00.
¤ 8/2 - Spiltan, Boden. 17.00-04.00.
¤ 9/2 - Folkets Hus, Kåbdalis. 17.00-04.00.
¤ 15/2 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 16/2 - Kaskad, Kalix. 16.00-05.00.
¤ 22/2 - Örnässkolan, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 23/2 - Bergskolan, Bergnäset. 17.00-04.00
¤ 1/3 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 2/3 - Norrmalmia, Piteå. 18.00-03.00.
¤ 8/3 - Spiltan, Boden. 18.00-03.00.
¤ 9/3 - Folkets Hus, Kåbdalis. 17.00-04.00.
¤ 15/3 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 16/3 - Kaskad, Kalix. 16.00-05.00.
¤ 22/3 - Fromheden. 16.00-05.00.
¤ 23/3 - Bergskolan, Bergnäset. 17.00-04.00.
¤ 29/3 - Forum, Luleå. 17.00-04.00
¤ 30/3 - Spiltan, Boden. 18.00-03.00
¤ 11/4 - Medborgarhuset, Gammelstad. 17.00-04.00.
¤ 12/4 - Edeborg, Harads. 17.00-05.00.
¤ 13/4 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 14/4 - Folkets Hus, Kåbdalis. 17.00-04.00.
¤ 19/4 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 20/4 - Bergskolan, Bergnäset. 17.00-04.00.
¤ 26/4 - Spiltan, Boden. 18.00-03.00.
¤ 27/4 - Norrmalmia, Piteå. 18.00-03.00.
¤ 30/4 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 3/5 - Spiltan, Boden. 18.00-03.00.
¤ 4/5 - Logen Långträsk. 17.00-04.00.
¤ 10/5 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 11/5 - Edeborg, Harads. 16.30-05.00.
¤ 17/5 - Spiltan, Boden. 18.00-03.00.
¤ 18/5 - Sörbyparken. 16.00-05.00.
¤ 22/5 - Örnässkolan, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 24/5 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 25/5 - Folkets Hus, Sangis. 16.00-05.00.
¤ 31/5 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 1/6 - Logen Långträsk. 17.00-04.00.
¤ 2/6 - Logen Långträsk. 17.00-04.00.
¤ 7/6 - Logen Bredsele, Kusfors. 16.00-05.00.
¤ 8/6 - Ramdal, Harads. 16.30-05.00.
¤ 15/6 - Tallheden, Altersbruk. 18.00-03.00.
¤ 21/6 - Sörbyparken. 16.00-05.00.
¤ 22/6 - Logen Långträsk. 17.00-04.00.
¤ 29/6 - Furulogen, Kalix. 16.00-05.00.
¤ 20/7 - Logen Långträsk. 17.00-04.00.
¤ 26/7 - Logen Vändträsk. 18.00-03.00.
¤ 27/7 - Juoksengi. 14.30-06.30.
¤ 2/8 - Logen Vändträsk. 18.00-03.00.
¤ 10/8 - Ramdal, Harads. 16.30-05.00.
¤ 16/8 - Örnässkolan, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 17/8 - Logen Långträsk. 17.00-04.00.
¤ 24/8 - Sörbyparken. 16.00-05.00.
¤ 31/8 - Furulogen, Kalix. 16.00-05.00.
¤ 6/9 - Fromheden. 16.00-05.00.
¤ 7/9 - Forum, Älvsbyn. 19.00-02.00.
¤ 13/9 - Spiltan, Boden. 17.00-04.00.
¤ 14/9 - Norrmalmia, Piteå. 18.00-03.00.
¤ 21/9 - Logen Långträsk. 17.00-04.00.
¤ 27/9 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 28/9 - Svappavaara. 12.00-14.00 (Hem nästa dag 14.00)
¤ 5/10 - Folkets Park, Byske. 16.00-05.00.
¤ 11/10 - Forum, Luleå. 17.00-03.00.
¤ 12/10- Edeborg, Harads. 16.00-05.00.
¤ 19/10 - Spiltan, Boden. 18.00-03.00.
¤ 25/10 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 26/10 - Norrmalmia, Piteå. 17.00-03.00.
¤ 1/11 - Logen Långträsk. 17.00-04.00.
¤ 2/11 - Logen Långträsk. 17.00-04.00.
¤ 9/11 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 15/11 - Fromheden. 15.30-05.30.
¤ 16/11 - Kalludden, Voullerim. 16.00-05.00.
¤ 22/11 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 23/11 - Edeborg, Harads. 16.00-05.00.
¤ 30/11 - Edeborg, Harads. 16.00.-05.00.
¤ 6/12 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 7/12 - Folkets Hus, Kåbdalis. 17.00.04.00.
¤ 14/12 - Perudden, Svensbyn. 17.00-04.00.
¤ 20/12 - Forum, Luleå. 17.00-04.00.
¤ 21/12 - Folkets Hus, Jouksengi. 15.00-06.00.
¤ 25/12 - Logen Långträsk. 16.30-04.00.
¤ 26/12 - Folkets Hus, Kåbdalis. 17.00-04.00.
¤ 27/12 - Spiltan, Boden. 18.00-03.00.
¤ 28/12 - Bergskolan, Bergnäset. 17.00-04.00.
¤ 31/12 - Logen Långträsk. 16.00-05.00.
¤ Hasse Eriksson - Sång, gitarr ¤ Sune Andersson - Sologitarr, sång,
sax ¤ Roger Lindqvist - Trummor, sång ¤ Gunnar Sandbladh - Piano,
orgel, sax, sång ¤ Sven-Åke Andersson - Bas, sång.
--------------------------------------------------------------
Rospiggarna
LASSE PETTERSSON - Trummor ¤ BERT ÖSTLUND - Gitarr,
klaviaturer ¤ CHRISTER BJÄREHAG - Klaviaturer ¤ BENGT-OLOV
SÖDERBERG - Gitarr, sång ¤ BOSSE GRÖNWALL - Bas ¤
-------------------------------------------------------------
Stormen har bedarrat
En tromb drog in över Norr- och Västerbotten igår. De hårda vindbyarna orsakade en hel del skada, när träd slets upp ur marken och vräktes över hus och bilar. Tack och lov så skadades inga människor, men nära var det. Personligen så blev jag vittne när ett träd som stod i vår närliggande skog knäcktes som en tändsticka och föll. I centrala Hortlax slets träd upp med rötterna. I dag vid lunchtid ringde Elisabeths syster Solbritt. Hon bor med maken Kjell i byn Muskus, ovanför Älvsbyn. De hade ingen ström, men när jag ringde en stund senare så hade den kommit tillbaka. Idag har det varit betydligt lugnare, inga tromber i sikte, än så länge. På andra håll i vår värld är detta vardagsmat. Medan vi i lugna Svedala är förskonade från naturkatastrofer av olika slag.
"Så går en dag än från vår tid och kommer aldrig åter"
Den 4 juni 2005 dog mina pappa, 82 år gammal. Han som jämt funnits i min absoluta närhet var plötsligt borta. Hans sista år präglades av sjukdom. Så samtidigt som det var tråkigt, så var det även honom förunnat att få komma till stillhet och ro, långt bort från all oro och smärta. Klockan var 20.45 när han for sin väg. Ett djupt andetag - och han var borta. På pappas nattygsbord stod ett foto, föreställande min pappas far och mor, Amandus och Hanna Lindqvist. Ovanför hans säng hängde ett flygfoto över huset där pappa och mamma hann bo i 25 år. Huset vid Hortlaxvägen betydde väldigt mycket för farsan. Det var där som han tillbringade en stor del av sitt liv, under de mest yrkesverksamma åren. Huset var hans borg, hans tilllykt. Och i omgivningen fanns den där skogen som han brukade gå i. Han var sitt Hortlax troget djupt in i hjärtat. Tur var väl då att han också fick somna in i hjärtat av sin älskade by.
I dag har det alltså gått 6 år sedan han dog. 82 år gick han och trampade i den norrländska myllan, 82 år av skratt, glädje, lycka och ibland även sorg. Precis allt det där som våra liv har i sitt innehåll. Varje dag är ju en gåva, men den kommer aldrig mer åter. "Så går en dag från vår tid och kommer aldrig åter". Just precis dessa ord kom jag att tänka på när jag satte mig att skriva. Och det är ju en sanning som väl alla kan skriva under på.
Min far i ungdomens glada dagar. Fjärran från sjukdom, ålderdom och
död.
Min far och min syrra. Pappa jobbar på Lövholmens sågverk, samtidigt
som han köper hus och renoverar. Ja, tiden räckte ibland inte till.
På ålderns höst umgås mina föräldrar väldigt mycket med sina barn-
barn. "En glädje utan dess like", som de båda uttryckte det. På ålderns
höst berättar pappa ofta om sin minnen från den tid som han låg ute
till havs. En period i hans liv som också symboliserade ungdom, kraft
och hälsa.
2004 - slutet nalkas. Pappas hälsa är nedbruten. Men den berömda
glimten finns ändå kvar i hans ögon. Lördagskvällen den 4 juni 2005
avlider han i sin säng. Hans tid på jorden blev 82 år.
-----------------------------------------------------------
Sommardikt
Strålande sommardagar
när vita snälla bomullsmoln
sakta glider över den blå himlen
Ljumma vindars omfamning
i grönskande natur
Fjärilars vingliga färd,
dansande i sambatakt
par om par
över blommande smörblomsängar,
och genom gamla gärdsgårdar
Människor på huk
i grönskande rabatter,
njuter av dofter
av blå lavendel och nyutslagen ros
Katten ligger lojt i skuggan,
där den brottas med
en stridslysten humla
Så gott det är att leva,
denna leende sommardag
---------------------------------------
Roger Lindqvist.
Publicerad i Piteå-Tidningen den 1 augusti 2006.
Musik, musik och åter lite musik...
- Det är klart att Lindqvist skall åka iväg och spela. Ansökan bifalles!
Ibland hade vi vakt och beredskap. Då blev det en aning kärvare. Men tur var väl då att på luckan låg en stockholmare med namnet Biström. För några hundringar tog han mer än gärna min vakt- och beredskap, och jag kunde slinka ut genom grindarna för att åka iväg på både fredag- och lördagsspelningar. Så hav tack du käre Biström, för att du räddade mina helgspelningar helg ut och helg in.
Hemma i Bettans lägenhet på Trädgårdsgatan i Piteå. Året är 1978 -
och jag ligger i med både spelningar och lump. Här har jag parkerat
mig vid Elisabeths stereo för att avlyssna lite plattor. Trots vakt- och
beredskap på I 19 i Boden, så löstes problemet genom stockholmaren
Biström, som för nån hundring tog sig an mina åtaganden.
-----------------------------------------------------------------
Siw Malmkvist flyttar hem...
SIW flyttade till Schweiz 1960 - före de flesta s k skatteschweizare.
Nu ska dottern Tove börja skolan och bl. a. därför flyttar Siw tillbaka
till Sverige. Hon vill att Tove ska lära sig svenska.
SIW MALMKVIST, 33 och stjärna i toppklass, blir helyllesvensk igen.
Och vad betyder det? Jo, Siw Malmkvist, som har varit "skatteschweizare" under så gott som hela 60-talet, bosätter sig i Sverige igen och mantalsskriver sig i Nacka utanför Stockholm. Varför? Dottern Tove fyller sju i oktober och ska börja plugget. På svenska.
Redan förra året började Siws flyttplaner ta form. En rymlig villa i Nacka anskaffades. Så diskret som möjligt. Inga hemma-hos-repotage. Varför flyttar en toppbetald (i parkerna i Sverige kostar hon mest av alla soloartister) artist hem från en lönande marknad utomlands?
Finansministerns nya skattepaket har i alla fall inte visat sig innehålla trevliga överraskningar för folk med Siw Malmkvists ekonomiska status. Men Siw har en liten dotter, Tove, sju år i oktober, ska börja skolan i höst. Lilla Tove, har redan börjat trampa i mammas fotspår. I dagarna debuterar hon på skiva. Tillsammans med mamma på hennes LP "Underbara Siw", med Georg Wadenius och Barbro Lindgren. Och nu vill Siw Malmkvist att hennes dotter ska få gå i en svensk skola och få svensktalande kamrater.
TRÖTT PÅ PRATET
Själv är Siw grundligt trött på allt prat om skatteflykt och skatteschweizare.
- Det har tidningarna inget att göra med, var jag bor och var jag är skriven! Det är min ensak. No comments, säger Siw.
Men villan är Siws och i höst börjar hennes dotter skolan, berättar familjen. Siw Malmkvist var en av de artister som flyttade utomlands till skattevänliga Schweiz, innan det blev modernt på allvar. Året var 1960. Exakt datum: 16 februari.
Sedan dess - fast först efter en lång och segsliten dragkamp - har de svenska skattemyndigheterna gått med på att betrakta Siw Malmkvist som skatteschweizare. Först i september förra året avgjordes tvisten mellan Siw och svenska skattemyndigheterna betfäffande hennes inkomst under 1960. Taxeringsintendenten ville skriva Siws beskattningsbara inkomst till 150 000 kronor. Men Siw hävdade att det gällde bara 31 000 kronor.
Surt förvärvade under årets första hela och halva andra månad. Ärendet vandrade från instans till instans. Och i den högsta, regeringsrätten, gav man Siw rätt att kalla sig och vara skatteschweizare.
HON TJÄNAR 100 000 KRONOR
Så det året tjänade Siw drygt 100 000 på att bosätta sig utomlands. Så småningom blev hon en alltmer inarbetad artist på den europeiska marknaden, i synnerhet den tyska skivmarknaden. De senare åren under 60-talet bör de 100 000 kronorna ha fördubblats många, många gånger om. Men innan taxeringsmyndigheterna funnit sig att acceptera Siw som bosatt sig i Schweiz var hon tvungen att betala skatt på båda hållen.
-----------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Februari 1970.
LILL-NICKES ¤ Halmstad
"Farfar, vill du va me´mej?"
Jag är ute på min motionsrunda i det vackra vädret, då Norah upptäcker mig efter vägen. Hon är "sommarklädd", endast ett par blöjor på sig, och jag tänker att det här fantastiska ska jag bevara genom att fort som attan skriva ner det. Vem vet, kanske Norah en dag upptäcker farfars blogg därute i cyberrymden, och läser den här lilla historien direkt hämtat ur vardagen, om hur det kunde se ut en vanlig fredagskväll i juni året 2011. Kanhända att hon en dag finner nöje i att ta del i det jag berättat. Naturligtvis gäller detta även Max vårt andra barnbarn.
Hon vill att hennes farfar ska göra henne sällskap på studsmattan, men farfar säger att det är bättre att Norah hoppar själv så ska farfar titta på under tiden.
- Norah vill gunga, kan du ge mej fart, farfar?
Hon lägger omsorgsfullt sin blåa napp och sin gröna groda på en annan gunga medan hon vill ha hjälp att komma i den andra. Så ger jag henne fart, och i samma stund lyser hennes vackra barnansikte upp precis som en soluppgång en varm sommarmorgon.
I granngården finns Norah lekkamrat Ellen. Norah vill snabbt bege sig dit, trots att hennes pappa säger att du MÅSTE ta på dig kläderna som ligger slängda i gräset. Norahs små ben är fulla av lek- och massa spring. Så pass mycket spring att hon gör en jättevurpa när hon ilar över till sin lekkamrat. När Norah ska resa sig, kommer hennes lekkompis och försöker hjälpa henne upp. Det hela slutar med att de två små töserna står och kramar varandra. Jag blir varm i hela kroppen av åsynen. Med detta i tankarna fortsätter jag min runda, med ett litet leende på läpparna.
-----------------------------------------------------------------------
Diamantskiva för TED GÄRDESTAD - 1972
DIAMANTLEENDE. I februari debuterade Ted Gärdestad med LP:n
"Undringar". Och som förste man i svenska historien kunde han sju
månader senare ta emot en diamantskiva för sin prestation. Vilket
motsvarar två guldskivor, dvs 50.000 sålda skivor. Inte undra på att
16-årige Ted var sprudlande glad när han fick debutdiamanten tillsam-
mans med producenten Stikkan Andersson och broder textskrivare
Kenneth, 22 år.
--------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 8 september 1972.
RICKY BRUCHS stora dag
RICKY BRUCH hade en stor dag i förra veckan när DN-galan gick av
stapeln på Stadion i Stockholm. Redan i sitt första diskuskast flängde
han i väg apparaten 68,40 m, vilket är tangerat världsrekord, svenskt
rekord, årsbästa m fl andra rekord. Här mottar han pris och hyllningar
från Mälardrottningen Cecilia Janze, allt under publikens våldsamma
jubel.
------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 14 juli 1972.
Lasse Widding & Pekka Langer - 1977
RADIOVETERANER
Tycker ni Pekka Langer och Lasse Widding ser trötta ut? I så fall har
ni alldeles rätt. Redan 5.45 sprider de ut "Musik i morgonväkten" via
P3. Lyckligtvis har de tampats förr i radiostudion. Så några döda punk-
ter lär det inte bli. Huruvida man ska tro allt herrarna säger kan där-
emot diskuteras. Pekka har en viss begåvning att röra till saker något
alldeles otroligt. Tro honom inte, när han slår till!
---------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Februari 1977.
Syskonen Jonsson
Tiden är omkring 1950-talets mitt. På en svartvit bild ses de två syskonen, Signe Grahn och Tycko Jonsson. Den 7 maj 1955 firar Signe Viktoria Grahn f. Jonsson, sin 65-åriga födelsedag. Tycko Valdemar Jonsson född den 28 april 1893 är vid sin systers högtidsdag nyligen fyllda 62 år. Drygt fyra år senare, den 8 oktober 1959 avlider Tycko 66 år gammal i sitt hem i Vittjärv. Vid midsommartid sommaren 1960, går systern Signe ur tiden vid nyss fyllda 70 år. 
Tycko Valdemar Jonsson och Signe Viktoria Grahn f. Jonsson. De båda
var syskon till min mormor Beda Lundgren.
Signe Grahn, blomsterhyllad på sin 65-årsdag den 7 maj 1955. Paret
Axel och Signe Grahn var bosatta på Skatanvägen i Hortlax.
--------------------------------------------------------------------
PIF-MÄSSAN i Piteå - 1964
VID NORRSTRANDSBADET - PITEÅ
------------------------------------
YNGVE FORSSÉLLS ORKESTER med TUTTAN RENHOLM under-
håller i dagarna tre.
-----------------------------------------------------------------
BJÖRKMANS TIVOLI NORDENS STÖRSTA - Varitéer - Bilrodeo - Karuseller m.m.
Fri entré hela söndagen.
Söndag: Stor barn- och familjefest. VATTENSHOW med inhemska förmågor,
start kl. 13.00. DANS: YNGVE FORSSÉLLS.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredag den 24 juli 1964.
NILS POPPE i Älvsbyn
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1964.
Världen är inte vad den borde vara
Vi läser i dagarna om vår svenske monarks hemliga liv. Vad som är sant eller falskt, vet ingen just för tillfället. Hemliga bilder påstås finnas som inom kort kommer att publiceras. Tragiskt för alla de inblandade, men mest tragiskt är att se vår egen statschef figurera i dessa tvivelaktiga sammanhang. Jag kommer osökt att tänka på den så kallade "Haijby-affären". Gustaf V hade ett homosexuellt förhållande med Kurt Haijby under några år. Den som såg till att den gamle kungens privatliv inte kom till allmänhetens kännedeom var bl. a. överståthållaren Torsten Nothin, som med många fula knep höll media långt borta från händelsernas centrum.
Jag vet inte om vår kung har någon "Nothinare" i sin stab, det verkar tack och lov inte så, men i sin bekantskapskrets ingår en drös av Ja- sägare, som inget hellre vill än att sola sig i den kungliga strålglansen. Ja-sägarna, polarna, utgör en stor del av kungens privatliv. Däribland finns bl. a. Anders Lettström, som i ett försök att stoppa "känsliga uppgifter" tagit kontakt med kriminellt belastade personer. Kungen skakar på huvudet när samtalet kommer in på om hans eventuella kännedom om detta. I TV förnekade han häromkvällen allt som sagts i den här dystra affären. Men man behöver inte vara utbildad beteendevetare/psykolog för att fastslå att vår kungs beteende under intervjun snarare ökar frågorna istället för att minska dem. Det luktar surt om hela den här affären, som sagt. Och skulle det visa sig senare att kungen står och ljuger hela det svenska folket rakt upp i ansiktet, ja, då återstår inget annat än att flytta ut från det kungliga slottet i huvudstaden, för att på så sätt lindra den skada som här uppkommit.
------------------------------------
Roger Lindqvist.
De forna vännerna Anders Lettström och Carl XVI Gustaf.
-------------------------------------------------------------------
Bild: www.expressen.se
