Gott Nytt År 1965!
The Flames. Håkan Lundberg, orgel, sång. Billy Bergström, sång,
gitarr. Arne Johansson, bas, sång. Tommy Jonsson, trummor. Nere:
Kjell Dahlberg, sologitarr, sång. Popbandet från Piteå var verksamma
1962 - sommaren 1966.
-----------------------------------------------------
Foto: tillhörande Kjell Dahlberg. Fotot publicerat i "Piteå på 60-talet".
Förf: Lasse Eriksson, Hans G. Pettersson & Staffan Öberg - 1995.
Dragspelskungen i Boksels logen nyårsaftonen 1964.
Nyårsafton 2010
På årets sista dag visar temperaturen på hela 22 grader kallt! Det
gamla huset, från 1894, verkar formligen skaka av frossa där det
står för att återigen välkomna ett nytt år.
Hortlaxvägen såg så här öde och tom ut på nyårsaftonens förmiddag.
Som den norrlänning man är - så har sparken sin givna plats prydligt
parkerad vid farstubron.
GOTT NYTT ÅR! GOTT NYTT ÅR! GOTT NYTT ÅR! GOTT NYTT ÅR!
Spencer Tracy - "Havets hjältar"
Söndagen den 25 april 1971 visade TV filmen Havets hjältar från 1937. I original; Captains Courageous. Filmens två huvudpersoner - Manuel och Harvey - spelades förträffligt av barnskådisen Freddie Bartholomey och Spencer Tracy, presentation överflödig. Vid den svenska premiären skrev filmkritikern "Robin Hood" så här i Stockholms Tidningen: "Publiken går från biografen med våta ögon, men med glädje i själen". Signaturen "Filmson" skrev följande i Aftonbladet: "Fullödig, överdådig". Bra betyg alltså. Vad fick den för betyg av mig då? Jo, en klar 5:a!
En artikel om Spencer Tracy inför TV:s visning av Havets hjältar.
"Spencer Tracy var filmhjälte i 40 år. Han gjorde sin sista film,
Gissa vem som kommer till middag, men han hann aldrig se den.
Han dog kort efter inspelningen.
Spencer Tracy hade länge varit sjuk, haft flera hjärtattacker, när
han 1967 erbjöds en stor roll av Stanley Kramer.
Tracy skulle spela huvudrollen i Gissa vem som på middag. Mot-
spelerska: Katharine Hepburn.
Spencer Tracy accepterade. Trots att han visste att han var döds-
dömd. Inspelningarna var riskabla. Tracy blev allt svagare. Han or-
kade bara stå framför kamerorna ett par timmar per dag. Men "den
gamle" gav sig inte. Han kämpade. Tillsammans med Katherine Hep-
burn tränade han varje morgon in nästa scen och nästa replik.
Det lyckades. Med ett nödrop. Två veckor efter filmens fullbordan
dog Spencer Tracy i en hjärtattack. Han fick aldrig uppleva sin sista
succé. Havets hjältar gick för fulla hus i hela Europa, inte minst i
Sverige. Den filmen vevar TV som matiné i dag".
---------------------------------------------------------
Aftonbladet den 25 april 1971.
En artikel om Spencer Tracy inför TV:s visning av Havets hjältar.
"Spencer Tracy var filmhjälte i 40 år. Han gjorde sin sista film,
Gissa vem som kommer till middag, men han hann aldrig se den.
Han dog kort efter inspelningen.
Spencer Tracy hade länge varit sjuk, haft flera hjärtattacker, när
han 1967 erbjöds en stor roll av Stanley Kramer.
Tracy skulle spela huvudrollen i Gissa vem som på middag. Mot-
spelerska: Katharine Hepburn.
Spencer Tracy accepterade. Trots att han visste att han var döds-
dömd. Inspelningarna var riskabla. Tracy blev allt svagare. Han or-
kade bara stå framför kamerorna ett par timmar per dag. Men "den
gamle" gav sig inte. Han kämpade. Tillsammans med Katherine Hep-
burn tränade han varje morgon in nästa scen och nästa replik.
Det lyckades. Med ett nödrop. Två veckor efter filmens fullbordan
dog Spencer Tracy i en hjärtattack. Han fick aldrig uppleva sin sista
succé. Havets hjältar gick för fulla hus i hela Europa, inte minst i
Sverige. Den filmen vevar TV som matiné i dag".
---------------------------------------------------------
Aftonbladet den 25 april 1971.
Ett nytt år som ligger och väntar...
Vi skriver torsdag den 30 december 2010 idag! Tänk så fort ett år kan gå. Nu ligger ett nytt år, med oskrivna vita blad, och väntar på oss. Vad skall vi fylla de vita arken med? Förhoppningsvis med en massa meningsfulla saker som får oss alla att må bra. Jag har t ex hittat mitt sätt att må gott; jag skriver! Och aldrig trodde jag att när jag fick min diagnos med allt vad det innebar att jag skulle sitta vid en dator med blogg, för att ösa ur mig mina tankar. Och samtidigt möta trevliga männsikor som ger mig sådan respons att jag ibland måste nypa mig i armen. Den 5 januari väntar premiär på nyårsrevyn här i Piteå. Och som jag sagt tidigare så har jag ett litet finger med där. Det är även det en sån sak som jag i min vildaste fantasi inte trott på om någon skulle sagt till mig för t ex tio år sedan. Jag skrev även då, men levde ett lite annorlunda liv med jobb och tre barn. Tiden räckte inte till att sitta framför en dator, för att skriva. Istället prioriterades helt andra saker.
Ha en god fortsättning på det gamla trötta 2010. Med en innerlig önskan att ni alla därute skall få ett gott 2011! Då kanske någon av er får förverkligad en längtan, en dröm som ni länge burit på. Man kan ju alltid önska...!
----------------------------
Roger.
Ha en god fortsättning på det gamla trötta 2010. Med en innerlig önskan att ni alla därute skall få ett gott 2011! Då kanske någon av er får förverkligad en längtan, en dröm som ni länge burit på. Man kan ju alltid önska...!
----------------------------
Roger.
Som en båt på okända vatten
En gång lyste dina ögon vackert blå
ditt leende gav hopp och förtröstan
Din okuvliga glädje och mentala styrka
omfamnade själva livet
Din nyfikenhet
visste inga som helst gränser
Du var en varm somrig fläkt
mitt i en ibland ganska grå värld
Men så kom den ödesdigra dagen
då allt förändrades i all hast
Glimten i dina blåbärsblå ögon
fanns inte mer
Gränserna suddades ut
Du var inte längre du
Den bro som alltid funnits över de mörka vatten
bar dig inte längre
Och i ett sista desperat försök
gjorde jag allt och mer därtill
för att lotsa dig varsamt tillbaka
till den värld som du en gång tillhört
Som ett vilset skepp på okända vatten
ja, som på den största av oceaner
seglade du bort för att kanhända
söka den trygga hamn
på den plats där himmel möter hav
Du gled in i den eviga dimman
och de djupa dalarnas värld
Om jag kunnat skulle jag hämtat dig
gått genom eld och vatten
för att förskona dig från den sjukdom
som många kallar för TABU
----------------------------------------------
Roger Lindqvist.
ditt leende gav hopp och förtröstan
Din okuvliga glädje och mentala styrka
omfamnade själva livet
Din nyfikenhet
visste inga som helst gränser
Du var en varm somrig fläkt
mitt i en ibland ganska grå värld
Men så kom den ödesdigra dagen
då allt förändrades i all hast
Glimten i dina blåbärsblå ögon
fanns inte mer
Gränserna suddades ut
Du var inte längre du
Den bro som alltid funnits över de mörka vatten
bar dig inte längre
Och i ett sista desperat försök
gjorde jag allt och mer därtill
för att lotsa dig varsamt tillbaka
till den värld som du en gång tillhört
Som ett vilset skepp på okända vatten
ja, som på den största av oceaner
seglade du bort för att kanhända
söka den trygga hamn
på den plats där himmel möter hav
Du gled in i den eviga dimman
och de djupa dalarnas värld
Om jag kunnat skulle jag hämtat dig
gått genom eld och vatten
för att förskona dig från den sjukdom
som många kallar för TABU
----------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Victor Sjöström - svensk filmpionjär
Skådespelaren och regissören Victor Sjöström (1879-1960) vars biografi jag läst, som författats av Bengt Forslund, berättar om en av vår tids största filmpionjärer. Efter en rad uppmärksammade stumfilmsklassiker, härhemma, reste Sjöström så småningom över till Amerika, och verkade där som regissör mellan åren 1923-1930. Jämte en annan gigant, Mauritz Stiller, anses Sjöström vara den person som betytt mest för den svenska filmens utveckling. När Victor Sjöström återigen trampade svensk jord fortsatte filmkarriären med filmer som: Gubben kommer - 1939, Ordet - 1943, Kejsaren av Portugallien - 1944 samt Victor Sjöströms sista roll i Ingmar Bergmans Smultronstället - 1957. Sjöströms tidigaste filmer uppmärksammades vida omkring. Ingeborg Holm - 1913, Terje Vigen - 1917, Thomas Graals bästa film - 1917, Körkarlen - 1921.
Jag har alltid haft ett väldigt kluvet förhållande till Ingmar Bergmans filmer, som jag ansett alltför djupa. Det tog mig flera år att på nåt sätt tillgodogöra mig Det sjunde inseglet - 1956. I rättvisans namn får jag lov att säga, att jag ändå hittat vissa pärlor i den Bergmanska produktionen. Sommaren med Monika - 1953, Sommarnattens leende - 1955 och Fanny och Alexander - 1982. Även Bergmans Scener ur ett äktenskap - 1973, som sändes som serie i TV, såg jag utan att drabbas av alltför stor "Bergmanfrossa". Men ibland så har jag blivit väldigt less på Bergmans eviga kamp med Gud och Djävulen.
Två regissörer. Två filmlegender. Ingmar Bergman och Victor Sjöström
på en bild från 1957 ute på filmstaden i Solna.
Victor Sjöström i filmen Smultronstället från 1957. Regi:
Ingmar Bergman.
Fr. v: Victor Sjöström, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Folke Sundquist
och Björn Bjelvenstam, alla medverkande i Smultronstället eller Wild
Strawberries, som var filmens engelska namn.
Ingrid Thulin och Victor Sjöström i en scen ur Smultronstället.
- Sjöström var 78 år vid filminspelningen. Han var gammal och mycket
trött, berättade Ingmar Bergman senare i en intervju. Victor Sjöström
avled 1960 på Sophiahemmet i Stockholm. Gösta Ekman fungerade som
regiassistent åt Bergman vid inspelningarna. Ekman besökte Sjöström
efter att han blivit intagen på vårdhemmet.
- Plötsligt får Victor upp en fasansfull hostattack, berättade Gösta Ekman.
- Jag trodde han skulle dö framför mina ögon. Jag sa, hur är det fatt Victor?
Victor Sjöström berättade att han inte alls höll på att dö, han hade bara
blivit så full i skratt.
- Vadå för? Frågade den unge Gösta Ekman.
- Jo, jag kom på att jag en gång arbetade med din farfar, Gösta Ekman d.ä.
- Och det slog mig - ni är ju så fruktansvärt lika ni båda!"
--------------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.flickr.com / www.infoplease.com / www.aftonbladet.com / www.navid.se /
Jag har alltid haft ett väldigt kluvet förhållande till Ingmar Bergmans filmer, som jag ansett alltför djupa. Det tog mig flera år att på nåt sätt tillgodogöra mig Det sjunde inseglet - 1956. I rättvisans namn får jag lov att säga, att jag ändå hittat vissa pärlor i den Bergmanska produktionen. Sommaren med Monika - 1953, Sommarnattens leende - 1955 och Fanny och Alexander - 1982. Även Bergmans Scener ur ett äktenskap - 1973, som sändes som serie i TV, såg jag utan att drabbas av alltför stor "Bergmanfrossa". Men ibland så har jag blivit väldigt less på Bergmans eviga kamp med Gud och Djävulen.
Två regissörer. Två filmlegender. Ingmar Bergman och Victor Sjöström
på en bild från 1957 ute på filmstaden i Solna.
Victor Sjöström i filmen Smultronstället från 1957. Regi:
Ingmar Bergman.
Fr. v: Victor Sjöström, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Folke Sundquist
och Björn Bjelvenstam, alla medverkande i Smultronstället eller Wild
Strawberries, som var filmens engelska namn.
Ingrid Thulin och Victor Sjöström i en scen ur Smultronstället.
- Sjöström var 78 år vid filminspelningen. Han var gammal och mycket
trött, berättade Ingmar Bergman senare i en intervju. Victor Sjöström
avled 1960 på Sophiahemmet i Stockholm. Gösta Ekman fungerade som
regiassistent åt Bergman vid inspelningarna. Ekman besökte Sjöström
efter att han blivit intagen på vårdhemmet.
- Plötsligt får Victor upp en fasansfull hostattack, berättade Gösta Ekman.
- Jag trodde han skulle dö framför mina ögon. Jag sa, hur är det fatt Victor?
Victor Sjöström berättade att han inte alls höll på att dö, han hade bara
blivit så full i skratt.
- Vadå för? Frågade den unge Gösta Ekman.
- Jo, jag kom på att jag en gång arbetade med din farfar, Gösta Ekman d.ä.
- Och det slog mig - ni är ju så fruktansvärt lika ni båda!"
--------------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.flickr.com / www.infoplease.com / www.aftonbladet.com / www.navid.se /
Mattes med Monica
Då den här bilden togs tränade dansbandet Monikas i ett garage. Nu när
kylan börjat tränga på har gruppen flyttat till varmare och trivsammare
lokal. Fr. v: Monika Strandberg, Lars Öhman, Mats Wiklund och Björn
Berg.
I slutet av 60-talet var Lillpite något av ett musikbegrepp. Då härjade nämligen Arne Björkmans och Lennart Jonssons orkester omkring och spelade på nöjeslokaler runt om i Norrbotten.
Idag har musicerandet axlats över på dansbandet Monikas. En ganska purfärsk kvartett bestående av:
¤ Björn Berg, elgitarrist.
¤ Monika Strandberg, vokalist och organist.
¤ Lars Öhman, elbasist.
¤ Mats Wiklund, vokalist och trumslagare.
Gruppen bildades i april detta året och tränade till en början i ett garage - bland tusen och en grejor.
- Men det började bli så kallt så vi blev tvungna att söka efter ny - och varmare lokal. För närvarande tränar vi hos Lasse Öhman, säger Björn Berg, 1/4 av Monikas.
- Det är sannerligen ingen dans på rosor. Man måste öva om och om igen fastän det tar emot ibland, fortsätter han.
Spelningarna har hitills varit relativt få. Första framträdandet gjordes vid Hem- och Skola-festen i Sjulnäs. Dessutom har de uppträtt på surströmmingshippor i Mittena (Yttersta) och vid diverse fester i Lillpite såsom t ex legendariska Älghippan nu senast.
Men smakar det så kostar det: En fullständig utrustning har kostat gruppen 30.000 kronor i nyanskaffning! Pengar som så småningom ska betala sig, är det meningen.
Svårt bli etablerad
- Svårigheten är just att bli etablerad. I dagens läge går 90% av alla spelinkomster till att betala igen lån. Gäller verkligen att göra bra ifrån sig då tillfälle ges, säger Björn.
- Tycker Monikas spelar bra för att vara "nykomlingar". Med finslipning blir det säkert att räkna med i framtiden, var ett utlåtande som en medlem i Rolf Åhmans fällde.
Vem vet, kanske har Lillpite ännu ett mäkta populärt dansband på gång...?
------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 18 oktober 1975.
Monikas - ändrade senare sitt namn till "Mattes med Monica".
Ytterligare en medlem kom in i bandet, så var man plötsligt en
kvintett. Medlemmar: Björn Berg, Lasse Öhman, Monica Strand-
berg, Håkan Johansson och Mats Wiklund.
Andra orkestrar från Lillpite:
ARNE BJÖRKMANS. Bildades i början av 1960-talet. Gjorde sin allra
sista spelning året 1973. Medlemmar: Fr. v: Börje Eriksson, Östen
Berglund, Per-Olof Larsson och Arne Björkman.
DIXIE. Hade sin aktiva period under 1950-talet och en bit in på 60-
talet. Fr. v: Bengt Brynolfsson, Arne Björkman, Lennart Jonsson, Curt
Danielsson och Alvar Jonsson.
LENNART JONSSONS. Verksamma under 1960-talet. Fr. v: Lennart
Jonsson, Bengt Brynolfsson, Alvar Jonsson, Axel Wiklund och Lars Öberg.
-----------------------------------------------------------
"Tyst överenskommelse (Gentlemen´s Agreement)" - 1947
Lördagen den 20 december 1969 visade TV1 den amerikanska långfilmen Tyst överenskommelse eller som den hette i original: Gentlemen´s Agreement. Jag var 12-år fyllda och tog min recensent-gärning på blodigaste allvar. Man hade ju lärt sig litegrann av de stora grabbarna hur de jobbade, Gunnar Oldin och Torsten Jungstedt. Men det fanns även andra spännande "farbröder" som kunde det här med film. Jag tänker då närmast på Bengt Idestam-Almqvist (1895-1983) som skrev om film i Stockholms Tidningen under signaturen "Robin Hood". Idestam-Almqvist var f. ö. en av de som grundade Svenska Filmakademin. Jurgen Schildt (1923-1990) var en annan kunnig herre (gift med Annalisa Ericson) som skrev i bl. a. Aftonbladet, där han "tyckte till" om den ädla filmkonsten. Schildt var även författare och verkade också en period på AB som dess kulturchef. Journalisten Bengt Melin (1928-1987) skrev nöjeskrönikor på Aftonbladet. Hans sätt att skriva om den svenska underhållningsvärlden gillade jag helskarpt. Melin var också en ofta anlitad textförfattare åt våra svenska artister. Bengt Melin var väl i egentlig mening ingen filmkritiker, men jag nämner honom ändå för hans professionella inställning till det arbete som han åstadkom på Aftonbladet under herrans många år.
Lördagen den 20 december 1969 bänkade sig en 12-årig grabb fram-
för den svartvita TV-apparaten hemma i Hortlax. I TV-tablån visades
"Tyst överenskommelse" med Gregory Peck, Dorothy McGuire och John
Garfield m. fl. Den poäng som jag gav blev en 3:a. Någon motivering
till poängsättningen, ja, den lyste med sin frånvaro. Men 3 blev det i
alla fall. Alltså Gregory Peck med sällskap fick godkänt för sina insatser.
Filmen regisserades av Elia Kazan och var inspelad 1947.
CHRISTINA SCHOLLIN - Drömflicka 1961
Christina Schollin överhopats med telefonsamtal och får kilovis med
brev. Det är jobbigt att vara drömflicka.
- Folk är verkligen urlarviga, säger Christina Schollin och slår upp ett par ljusblå oförstående ögon. Tänk att dom ringer dagarna i ända bara för att få höra mig mumla mitt eget telefonnummer. Inte ett ljud säger dom. Det är ju så löjligt så man kan dö.
Från och med nästa år står Christina Schollin inte i telefonkatalogen. Allt p.g.a. fantasilösa beundrares fel.
Deras fel är det också att man sällan ser Christina på stan. Att hon inte längre kan ha trevligt på sådana där smågemytliga och populära ställen som vuxit upp lite här och var i Stockholm utan helst vill träffa sina vänner inom hemmets skyddande murar. Christina blir uttittad och uppäten av glupska beundrarblickar så fort hon visar sig.
Jobbigt vara drömflicka
Hur känns det egentligen att vara "drömflicka" undra man stilla och trots allt med ett sting av avundsjuka.
- Jobbigt och underbart. Hemskt jobbigt. Särskilt för mig som har en idiotisk vana att svara på brev. Och sedan "Änglar, finns dom?" kommer det kilovis. Jag har t.o.m. fått brev från Japan och FN-soldaterna i Kongo tillhör mina stadiga brevvänner.
- Snärjigt är det också eftersom jag aldrig kan säga nej till en inbjudan som verkar kul eller en roll eller ett engagemang som intresserar mig. Och just nu duggar både inbjudningarna och engagemangen tätt, det kan alla i Christinas omgivning intyga.
Varför just Christina?
Varför blev just Christina Schollin den kvinnliga idol Sverige så länge saknat? Frågar man Christina själv ser hon allmänt förvillad ut. Frågar man folk på gatan får man höra en massa om att hon är sund, naturlig, öppen, söt, glad, charmig och allt i ett. Och så säger de äldre och mer seriösa personerna att "hon är en så fin representant för svensk ungdom av i dag".
Säger man det till Christina skrattar hon:
- Det är alltså därför jag försöker att springa stan runt och lämna tillbaka presenter.
Raggarbrud på kvällstid
Ja, någon tid har hon inte att förlora precis. Klockan sju på morgonen hoppar hon in i sin lilla ljusblå bil och kör ut till filmstudion i Sundbyberg där Arne Mattsson och hans "Biljett till paradiset" ger henne fullt jobb hela dagen. Förutom Christina hittar vi Per Oscarsson och Lars Ekborg i den här filmkomedin som skrivits av Stig Ahlgren.
När klockan sedan slår åtta på kvällen har Christina ändrat ansikte. Det leende förälskade flickebarnet mad biljett till paradiset har blivit en tuff raggarbrud på Dramatens lilla scen, där man spelar Chorells "Kattorna".
Påfrestande det kan man gott säga.
- Men det är spännande och kul och Dramaten är mitt hem, säger Christina patetiskt och slår ut med handen mot den imponerande teaterbyggnaden vid Nybroplan.
Lockande anbud från USA
Så var det med den saken. Drömflickan drömmer om teater och har inget privatliv. Vem drömmer om en flicka som inte har tid att gifta sig? Tydligen många tusen svenskar och mest av alla hennes fästman i Göteborg.
- Hade jag inte varit vid teatern, hade jag säkert varit gift för länge se´n, men i det här yrket har man bara inte tid - inte i början i varje fall. Och så har jag ännu så länge inte den minsta längtan efter en "ordnad" tillvaro. Jag skulle gärna vilja se mig om lite mer i världen - fast teatern kommer naturligtvis i första hand.
Apropå andra länder så har Christina just fått ett erbjudande att göra huvudrollen i en film som Peter Bourne tänker göra med Mike Landon. Amerikanskt alltså och stora pengar, men Christina vet inte hur hon skall göra. Dels har hon ju kontrakt där, dels har ett svenskt filmbolag något som ännu är hemligstämplat.
------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 5 oktober 1961.
Rundvandring på Piteå lasarett 1974
Fotograf Eivon Carlson reste till Piteå och i sällskap med direktörsassistent Gunnar Johansson vandrade han runt i lasarettet. Resultatet av rundvandringen ser ni här.
Vi börjar med sjukvård på kirurgpolikliniken. Underläkare Per Levén
opererar bort en spik ur en tumme, assisterad av avdelningsförestån-
dare Eivor Lidström.
Patient på återbesök får nytt bandage av sjukvårdsbiträde Doris And-
ersson.
Långvårdspatient Konrad Lundberg i sin rullstol.
Trängsel kring hyvelbänken.
Terapi var ordet. Birgit Holmqvist hjälper Oskar Nilsson med väven.
Dagsjukvård. Birgitta Hedqvist promenerar till terapin med en dagsjuk-
vårdspatient.
Långvård. Patienten på s.k. tipp-bräda får hjälp av fr. v. sjukvårds-
biträdena Linnéa Sundström och Vasti Hugman.
Terapibiträde Karin Öqvist och patienten Hildur Lundgren samarbetar
om en kudde.
Karin Norén har gjort början till en duk som skall färdigställas av en
hemsjukvårdspatient.
Terapipersonalen. Fr. v. Karin Öqvist, Göta Eriksson, Karin Lundman,
Sonja Johansson, Göta Bergman som är arbetsterapeut, Margit Burman
och Birgit Holmqvist.
Sedan var det tid för lunch. Gun Sandberg, närmast, och Karin Larsson
steker strömming.
-------------------------------------------------------
NLL-Tidningen april 1974.
Vi börjar med sjukvård på kirurgpolikliniken. Underläkare Per Levén
opererar bort en spik ur en tumme, assisterad av avdelningsförestån-
dare Eivor Lidström.
Patient på återbesök får nytt bandage av sjukvårdsbiträde Doris And-
ersson.
Långvårdspatient Konrad Lundberg i sin rullstol.
Trängsel kring hyvelbänken.
Terapi var ordet. Birgit Holmqvist hjälper Oskar Nilsson med väven.
Dagsjukvård. Birgitta Hedqvist promenerar till terapin med en dagsjuk-
vårdspatient.
Långvård. Patienten på s.k. tipp-bräda får hjälp av fr. v. sjukvårds-
biträdena Linnéa Sundström och Vasti Hugman.
Terapibiträde Karin Öqvist och patienten Hildur Lundgren samarbetar
om en kudde.
Karin Norén har gjort början till en duk som skall färdigställas av en
hemsjukvårdspatient.
Terapipersonalen. Fr. v. Karin Öqvist, Göta Eriksson, Karin Lundman,
Sonja Johansson, Göta Bergman som är arbetsterapeut, Margit Burman
och Birgit Holmqvist.
Sedan var det tid för lunch. Gun Sandberg, närmast, och Karin Larsson
steker strömming.
-------------------------------------------------------
NLL-Tidningen april 1974.
"Vpl 16 k 760-19-40 Lindqvist / H.M. Psk Drottning Victoria"
Min far tjänstgjorde vid flottan under det andra världskriget. Mellan 1943-1945 låg han bland annat på Pansarskeppet Drottning Victoria. Skeppet som döpts efter Gustaf V gemål Victoria, hämtade hem den avlidna drottningen av Sverige från Rom i april 1930. Under andra världskriget ingick skeppet i marinens tjänst som krigsfartyg. Pappa har berättat otaliga och dramatiska historier om sin tid ute till havs. Han var även stationerad på en minsvepare som hette Sökaren. Han tjänsgjorde också på isbrytaren Atle en tid. I hans efterlämnade papper hittade jag ett intyg som berättar om hans borttappade identitetsbricka. En skrivelse gjord för snart 66 år sedan på ett något illa medfaret papper som knappt håller ihop. Men som i denna dag utgör en liten del i den historia som en gång handlade om min pappa.
Vpl. 16 k 760-19-40 Lindqvist.
Skrivelse angående vpl. Lindqvists borttappade identitetsbricka.
Pansarskeppet Drottning Victoria hämtar hem stoftet efter den svenska
Drottningen Victoria i april 1930. Skeppet användes som krigsfartyg under
det andra världskriget. Här låg min far under den oroliga tid som rådde
när bl. a. tyskt flyg kränkte svenskt luftrum 1943-1945.
Vpl. 16 k 760-19-40 Lindqvist.
Skrivelse angående vpl. Lindqvists borttappade identitetsbricka.
Pansarskeppet Drottning Victoria hämtar hem stoftet efter den svenska
Drottningen Victoria i april 1930. Skeppet användes som krigsfartyg under
det andra världskriget. Här låg min far under den oroliga tid som rådde
när bl. a. tyskt flyg kränkte svenskt luftrum 1943-1945.
Polarforskare Lindqvist? Nej tack!
Den norrländska vintern breder ut sig. Idag har tempmätaren pendlat mellan 20-22 grader kallt. Trots kylan åkte vi en snabbis in till Piteå för diverse ärenden. Prisad vare den svenska sommaren!!! Ungefär så gick mina tankar när jag skulle hämta en kundvagn vid en butik och jag frös som en hund. (Heller katt?). Trots mina varma vinterkläder så lyckas jag ändå bli alldeles frusen. Tänk om jag jag vore en sådan där Polarforskare, som skulle tillbringa ett helt år i Antarktis? Ja, efter endast en pyttestund på ett sådant ställe så skulle det inte längre finnas någon Roger Lindqvist på denna jordens yta. Varför det då? Jo, saken är ganska enkel: Polarforskare Lindqvist skulle förmodligen blivit förvandlad till en istapp i den arktiska permafrosten inom loppet av någon arktisk sekund...Nu snackar vi inte mer om den saken!
Allra bäst vore om jag fick plats som solstolsuthyrare på stranden i Santa Monica. Då kunde man ju slå två flugor i samma smäll. Jag kunde ju passa på att t.e.x. hälsa på alla kändisar som bor där på rad. Exempelvis Larry Hagman. Tänk att bli inbjuden på ett glas saft och kakor hos gamle gode Larry. (Jodå, Larry har numera övergått till saft, vad jag hört). Det vore klart mycket lämpligare än den där Arktiskgrejen. För vid närmare eftertanke - så bor väl ingen kändis i Antarktis? Saken är med andra ord ganska så glasklar! Det BLIR en solstolsuthyraranställning vad det lider...bredvid Larry Hagmans bungalow!
Allra bäst vore om jag fick plats som solstolsuthyrare på stranden i Santa Monica. Då kunde man ju slå två flugor i samma smäll. Jag kunde ju passa på att t.e.x. hälsa på alla kändisar som bor där på rad. Exempelvis Larry Hagman. Tänk att bli inbjuden på ett glas saft och kakor hos gamle gode Larry. (Jodå, Larry har numera övergått till saft, vad jag hört). Det vore klart mycket lämpligare än den där Arktiskgrejen. För vid närmare eftertanke - så bor väl ingen kändis i Antarktis? Saken är med andra ord ganska så glasklar! Det BLIR en solstolsuthyraranställning vad det lider...bredvid Larry Hagmans bungalow!
Sunset Boulevard - 1950. "Inte lämplig för barn"
Fortsätter här att presentera mina gamla filmurklipp, som jag så omsorgsfullt sparat i en urklippsbok. Filmerna visades på den svenska televisionen mellan 1969-1971. Idag har turen kommit fram till en verklig filmklassiker: Sunset Boulevard från 1950. I rollerna ses bl. a: Gloria Swanson, William Holden, Erich von Stroheim, Buster Keaton och Anna Q. Nilsson. Filmen regisserades av Billy Wilder. Poängen som jag gav den då? Faktiskt endast en 2:a!
Sunset Boulevard. Visades i televisionen den 14 november 1971.
I filmen förekom även svenskan Anna Q. Nilsson. Övriga roller: Gloria
Swanson, William Holden, Erich von Stroheim, Buster Keaton m.fl. I
TV-tablån stod följande: "Inte lämplig för barn".
Sunset Boulevard. Visades i televisionen den 14 november 1971.
I filmen förekom även svenskan Anna Q. Nilsson. Övriga roller: Gloria
Swanson, William Holden, Erich von Stroheim, Buster Keaton m.fl. I
TV-tablån stod följande: "Inte lämplig för barn".
Annonser
Annonser hämtade ur Piteå Tidningen och Norrbottens Allehanda.
14 januari 1931.
23 mars 1939.
19 maj 1939.
6 augusti 1930.
23 mars 1939.
September 1934.
20 juni 1932.
Juli 1930.
April 1939.
30 december 1931.
12 oktober 1951.
Augusti 1944.
28 juli 1930.
Februari 1950.
13 april 1939.
Januari 1935.
14 januari 1931.
23 mars 1939.
19 maj 1939.
6 augusti 1930.
23 mars 1939.
September 1934.
20 juni 1932.
Juli 1930.
April 1939.
30 december 1931.
12 oktober 1951.
Augusti 1944.
28 juli 1930.
Februari 1950.
13 april 1939.
Januari 1935.
Fyra kändisars julfirande - 1972
Aftonbladet december 1972.
Fam. Nelson & Lindqvist
När en familjegren åter väcks till liv efter att i många år varit slumrande, är en fantastisk känsla. En bortglömd släkttråd som en gång underhölls av bl. a. min farmor, men där jag drygt 40-år senare tar upp igen, var precis vad som hände 1990. I min iver att få fram sanningen, och att därigenom lyfta på varje sten som fanns på vägen, återknöts kontakten med familjen Nelson i Minneapolis, Minnesota i U.S.A. I höstas åkte min kusin Roland och hans fru Ann-Kristin över för andra gången till Jerry, Sandy, Skip och Lucinda samt deras barn och barnbarn. I mitt fotoalbum hittade jag så sent som idag två bilder som berättar historien om den kontakt som återknöts med familjerna Lindqvist & Nelson. Den 23 juni 1991 fick vi påhälsning av Jerry med fru Sandy och sonen Eric. Familjen bodde hemma hos oss i Hortlax. En hel vecka var vi på utflykt för att titta på diverse spännande saker som eventuellt kunde intressera vårt Amerikafrämmande. Vi hann ända upp till Arjeplog och Arvidsjaur, en exotisk resa bland renar och samer. Min mor och far var också med på färden, samt Elisabeth, Andreas, Robert och Daniel. Jag var den som försökte berätta om de platser som vi besökte. Det blev en enda salig blandning på både svenska och engelska. Fastän jag vrickade tungan vid flera tillfällen, förlöpte besöket nästintill klanderfritt. Som tur var så fick jag ibland god hjälp av både Ann-Kristin gift med Roland, och Hilkka gift med pappas kusin Henning. De var båda två riktiga klippor på det engelska språket.
Söndagen den 23 juni 1991 togs detta foto i finsoffan hemma hos min
mor och far i Bergsviken. Gubbarna som sitter och försöker se vackra
ut, är t.v. Jerry Nelson och Roger Lindqvist. Jerrys mor Syrena och min
far John var kusiner.
Fr. v. Jerry och Eric Nelson. John, Roger och Robert Lindqvist. Eric
var vid det här besöket 16 år. Han har idag egen familj...
...och jobbar som brottsmålsadvokat. Eric ses längst t.h.
----------------------------------------------------------------
Söndagen den 23 juni 1991 togs detta foto i finsoffan hemma hos min
mor och far i Bergsviken. Gubbarna som sitter och försöker se vackra
ut, är t.v. Jerry Nelson och Roger Lindqvist. Jerrys mor Syrena och min
far John var kusiner.
Fr. v. Jerry och Eric Nelson. John, Roger och Robert Lindqvist. Eric
var vid det här besöket 16 år. Han har idag egen familj...
...och jobbar som brottsmålsadvokat. Eric ses längst t.h.
----------------------------------------------------------------
Beatles i kyrkan - 1965
Nu kan The Beatles komma och spela i min kyrka, säger den engelske
prästen. På bilden George Harrison (i förgrunden) och Ringo Starr vid
trummorna.
En 27-årig frikyrkopastor i Burnham i Essex har introducerat Beatles-musik i sin kyrka. Prästen, vars namn är Robert Bailey, har lagt sig till med en tjock Beatles-frisyr. Han uppträder i predikstolen i blå jeans och svart jumper. Barnen och ungdomarna i hans församling är stormförtjusta.
- Jag var faktiskt rädd för att de äldre församlingsmedlemmarna skulle göra invändningar, men glädjande nog har inga protester förekommit, säger pastor Bailey.
Hans 24-åriga fru säger: "När min make kom upp på förslag till pastorsbefattningen, var det massor av barn som hoppades att han skulle få jobbet. De tyckte om hans inställning och ville ha en ung pastor som "följde med sin tid".
Vid ett par tillfällen har pastor Bailey illustrerat sina predikningar med skivor från filmen "West Side Story" och med folksånger. Han föredrar emellertid den gammaldags orgelmusiken som han anser vara bättre än någon annan. Själv vill han gärna ackompanjera orgeln på trumpet. Orgeln anser han dock inte passa för Beatles-musiken. Denna och annan popmusik ämnar han spela på andra instrument.
- Jag tycker om The Beatles, och jag skulle välkomna dem att medverka i min kyrka om de har lust, säger pastor Bailey.
- Barnen och tonåringarna tycker om Beatlesmusiken och Beatlesstilen. Pastor Bailey tycker inte om frisörernas sätt att klippa hans hår. Han har därför vidtalat ett par goda vänner att klippa honom när så behövs.
------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 24 december 1965.
GOD JUL 1972
Norrbottens Kuriren den 23 december 1972.
TV 1 Julafton den 24 december 1972.
TV 2 Julafton den 24 december 1972.
----------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 23 december 1972.
Yrke: filmrecensent, arkeolog, musiker, konstnär...?
Medan andra barn drömde om en framtid som brandmän och lokförare, så hade jag mina alldeles speciella sorts drömmar. Filmfotograf, arkeolog, konstnär, musiker och filmrecensent! I min iver att förverkliga alla dessa av mig uppställda mål, började jag trixa på egen hand därhemma. Arkeologiska utgrävningar gick inte så bra, åtminstone inte vintertid hemma i Hortlax. Men det där med konstnärsyrket bedrev jag vid köksbordet i mina enorma ritblock som mamma och pappa köpt på Tempo i stan. Det blev en massa personprträtt av bl. a. högerledaren Yngve Holmberg (av nån konstig anledning), även "Honken" Holmqvist blev dokumenterad. Filmfotograferingen inskränkte sig till en skruttig instamatic-kamera som knappt fungerade. Så några filmbilder var det aldrig tal om, inte förrän julen 1976 då jag införskaffade en ljudfilmskamera, det var p.g.a. detta som jag fick namnet "Den där Bergman". Vart än jag var - så fanns kameran med. Jag har genom livet älskat bilder av alla de möjliga slag. Eftersom jag även hade ett stort behov av att uttrycka mig, så var ju fotograferingen och tecknandet alldeles förträffligt. I 4-5-årsåldern kom trummorna in i mitt liv. Och den som väckte mina "trumbegär" var trummisen Olle Åkerfeldt som jag älskade högt. Så fort Olle fanns med i TV-rutan, ja, då satt jag på helspänn och tog in varje min som hans gummiansikte visade.
Ja, nu sitter jag här idag, och funderar forfarande vad jag skall bli när jag en gång blir stor?
I 11-12-årsåldern, började jag att föra noggrann statistik över de film-
er som visades i TV:n. Jag hade en poängskala som jag använde:
Filmbetyg - Högsta betyg 5 poäng= Toppen, 4= Bra, 3= Hygglig, 2=
Tja, 1= Nää.
I urklippet som visas härovan har jag recenserat filmen: "Gäckande
skuggan" med William Powell och Myrna Loy. I mina recensentögon
gav jag den en klar 4:a, alltså bra! Två av mina förebilder i recensent-
sammanhang var Gunnar Oldin i Filmkrönikan, och Torsten Jungstedt
som hade ett program som hette Då går vi till Maxim.
Gunnar Oldin var en viktig förebild för mig som barn. Gunnar Oldin
(1932-1974) ledde Filmkrönikan 1956-1963 i TV:n.
Torsten Jungstedt (1918-2006) var en annan favorit. Jung-
stedt var programledare för Då går vi till Maxim, ett program
som jag sällan missade.
------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.svd.se / www.sverigesradio.se
Ja, nu sitter jag här idag, och funderar forfarande vad jag skall bli när jag en gång blir stor?
I 11-12-årsåldern, började jag att föra noggrann statistik över de film-
er som visades i TV:n. Jag hade en poängskala som jag använde:
Filmbetyg - Högsta betyg 5 poäng= Toppen, 4= Bra, 3= Hygglig, 2=
Tja, 1= Nää.
I urklippet som visas härovan har jag recenserat filmen: "Gäckande
skuggan" med William Powell och Myrna Loy. I mina recensentögon
gav jag den en klar 4:a, alltså bra! Två av mina förebilder i recensent-
sammanhang var Gunnar Oldin i Filmkrönikan, och Torsten Jungstedt
som hade ett program som hette Då går vi till Maxim.
Gunnar Oldin var en viktig förebild för mig som barn. Gunnar Oldin
(1932-1974) ledde Filmkrönikan 1956-1963 i TV:n.
Torsten Jungstedt (1918-2006) var en annan favorit. Jung-
stedt var programledare för Då går vi till Maxim, ett program
som jag sällan missade.
------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.svd.se / www.sverigesradio.se
Ingemar "The Champ" Johansson fyller 40 år
Aftonbladet den 22 september 1972.
Anders Erikssons med Sven-Eric Mörtsjö - 1967
Norra Västerbotten den 30 december 1967.
"I den stora sorgens famn"
Ted Gärdestad (1956-1997).
----------------------------------------------------
Foto: www.baramalin.blogg.se
I den stora sorgens famn
I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss...
så vi når varandra
I den hårda tidens brus
finns det skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
når du mig
kan vi nå varandra
I den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker och ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra
------------------------------------------------------------
Ted & Kenneth Gärdestad. Ur Teds sista album
"Äntligen på väg" 1994.
ABBA-gitarrist på bloggbesök
Han heter Lasse Welander och har ett gediget musikaliskt kunnande. Flera ABBA-turnéer genom åren, ingår i hans meritlista. Med på många av de ABBA-klassiker som erövrat världen. En gång turnerade Lasse med gruppen Nature. Sommaren 1973 spelade bandet i de flesta folkparker i landet. Däribland gjordes ett uppskattat besök i Piteå. Vid sångmikrofonen stod en 17-årig kille. Hans namn var Ted Gärdestad. För ett tag sedan gjorde jag ett besök på Lasses hemsida, i gästboken berättade jag om mina minnen från den där speciella kvällen 1973. Lite senare fick jag denna hälsning från Lasse:
"Hej Roger!
Det gläder mig att du hade en trevlig onsdagskväll för sisådär drygt 37 år sedan. Vilken skön artikel och vilket typiskt lokaltidningsspråk från den tiden, väcker verkligen minnen. Det var f.ö. mycket härlig nostalgi du samlat ihop på din blogg, rekommenderar härmed varmt ett besök på den!
Ha det så bra så länge!
Mvh Lasse W."
LASSE WELLANDER. ABBA-musiker med ett flertal turnéer med
Agnetha, Benny, Björn, Annifrid. Medlem i Nature, samt Vikingarna.
----------------------------------------------------------
Bild: www.abbatheshow.com
"Hej Roger!
Det gläder mig att du hade en trevlig onsdagskväll för sisådär drygt 37 år sedan. Vilken skön artikel och vilket typiskt lokaltidningsspråk från den tiden, väcker verkligen minnen. Det var f.ö. mycket härlig nostalgi du samlat ihop på din blogg, rekommenderar härmed varmt ett besök på den!
Ha det så bra så länge!
Mvh Lasse W."
LASSE WELLANDER. ABBA-musiker med ett flertal turnéer med
Agnetha, Benny, Björn, Annifrid. Medlem i Nature, samt Vikingarna.
----------------------------------------------------------
Bild: www.abbatheshow.com
Underbara Alice!
"Miss Babs, sopran från Sverige som framträtt med Ellingtons-band vid flera tillfällen i Europa, intog igårkväll sin plats bland Ellingtons främsta musiker och sångare som gjort Ellingtons-ensemblen en särställning. Hennes röst visade sig vara ett magnifikt Ellington-instrument, rent fullödigt och med både värme och styrka, i båda ändar av ett brett register".
The New York Times, efter Alice Babs konsert med Duke Ellington i januari 1968.
Underbara Alice! Med en ängels röst som får lyssnaren att lyfta mot
oanade musikaliska höjder. Alice Babs Sjöblom, f. 1924. Med ett för-
flutet i denna imponerande skara: Charlie Norman, Povel Ramel, Swe-
Danes och Duke Ellington.
-------------------------------------------------------------------------
The New York Times, efter Alice Babs konsert med Duke Ellington i januari 1968.
Underbara Alice! Med en ängels röst som får lyssnaren att lyfta mot
oanade musikaliska höjder. Alice Babs Sjöblom, f. 1924. Med ett för-
flutet i denna imponerande skara: Charlie Norman, Povel Ramel, Swe-
Danes och Duke Ellington.
-------------------------------------------------------------------------
Farsans moppe...
Jag minns än som om det vore igår. Pappas moped av märket Monark. 1963 tog farsan körkort på Åkes körskola i Piteå, då sålde han sin ögonsten. Istället kom en annan guldklimp in i den Lindqvistiska familjen (enl. min fars sätt att se på det) Volkswagen årsmodell 1958. När bubblan kom blev moppen överflödig. Vart den tog vägen, ja, det kommer jag faktiskt inte ihåg. Men det skulle varit underbart om den varit kvar intill denna dag. Moppen blev en stor del av farsans vardag. Eftersom han varje dag pendlade mellan Hortlax till fabriken i stan behövdes ett lämpligt fortskaffningsmedel. När och hur moppen kom in i bilden vet jag eller inte. Jag vet bara att pappas brorsa Åke hade en likadan, samma märke men en annorlunda färg. Minnet av de här åren har vuxit sig så pass stark att jag för två somrar sedan blev lite förbryllad vid mitt besök på kyrkogården i Hortlax.
Det var en helt vanlig sommardag. Jag bestämde mig för att cykla upp till kyrkogården för att vattna på min pappas grav. När jag senare gjorde samma sak på mina mor- och farföräldrars gravar fick jag syn på nåt som nästan kändes en aning kusligt. På ena sidan av kyrkogårdsplatsen ligger en skog. I skogen finns en massa skogsstigar som fungerar som strövstigar för byborna. Den här dagen hördes ett välbekant ljud. Det kom från en moped som körde på skogsstigarna. På moppen som jag fick en liten skymt av, satt en man med bar överkropp, och med en välbekant keps på sitt mörkhåriga huvud. Tanken slog mig genast: "Men det är ju farsan!" Inom loppet av några sekunder var jag fullt övertygad om att det var min egen pappa som susade förbi i den varma sommarmorgonen, precis som han en gång gjorde i det levande livet.
Naturligtvis var det inte min far. Men de där sekunderna, en liten bråkdel av ett par tusendels små ynka sekunder när mitt medvetande försökte greppa situationen, gjorde mig osäker på verkligheten. Den händelsen har då och då återvänt i mina tankar. För tänk om...
Min far John, som han såg ut 1963 när han tog körkort på Åkes kör-
skola i Piteå.
Farsans moppe, av märket Monark. Som barn hände det att farsan
tog mig ut på en liten åktur. Behöver jag säga att jag älskade det?
En tidig sommarmorgon tyckte jag mig se min far återigen på sin
gamla moppe. Var det en synvilla eller....
---------------------------------------------------------------------------
Bilden på moppen har jag lånat. Det är bara det problemet att jag
glömt av vem jag lånat den av?
/Roger.
Det var en helt vanlig sommardag. Jag bestämde mig för att cykla upp till kyrkogården för att vattna på min pappas grav. När jag senare gjorde samma sak på mina mor- och farföräldrars gravar fick jag syn på nåt som nästan kändes en aning kusligt. På ena sidan av kyrkogårdsplatsen ligger en skog. I skogen finns en massa skogsstigar som fungerar som strövstigar för byborna. Den här dagen hördes ett välbekant ljud. Det kom från en moped som körde på skogsstigarna. På moppen som jag fick en liten skymt av, satt en man med bar överkropp, och med en välbekant keps på sitt mörkhåriga huvud. Tanken slog mig genast: "Men det är ju farsan!" Inom loppet av några sekunder var jag fullt övertygad om att det var min egen pappa som susade förbi i den varma sommarmorgonen, precis som han en gång gjorde i det levande livet.
Naturligtvis var det inte min far. Men de där sekunderna, en liten bråkdel av ett par tusendels små ynka sekunder när mitt medvetande försökte greppa situationen, gjorde mig osäker på verkligheten. Den händelsen har då och då återvänt i mina tankar. För tänk om...
Min far John, som han såg ut 1963 när han tog körkort på Åkes kör-
skola i Piteå.
Farsans moppe, av märket Monark. Som barn hände det att farsan
tog mig ut på en liten åktur. Behöver jag säga att jag älskade det?
En tidig sommarmorgon tyckte jag mig se min far återigen på sin
gamla moppe. Var det en synvilla eller....
---------------------------------------------------------------------------
Bilden på moppen har jag lånat. Det är bara det problemet att jag
glömt av vem jag lånat den av?
/Roger.
Monica Z. & Monica D.
En av årets stjärnor på slottet är Monica Dominique. En helmusikalisk tjej som figurerat i svensk underhållningsvärld alltsedan 60-talets slut. Monicas man Carl-Axel Dominique syns ofta vid sidan av sin hustru, bl. a. när de båda spelade i gruppen Solar Plexus. I bandet fanns även Tommy Körberg, Georg Wadenius och Tommy Borgudd med. Monica har också varit en av medlemmarna i sånggruppen Gals and Pals. 1971 kom LP-albumet "Monica & Monica". Den ena "Monican" var bästa vännen Monica Zetterlund, den andra var alltså fru Dominique herself. Tillsammans gjorde väninnorna tio stycken låtar, varav en var Olle Adolphsons "Trubbel". Med i orkestern fanns också äkta mannen Carl-Axel, musikpolarna Tommy Borgudd, trummor, Georg Wadenius, gitarr, elbas, Palle Danielsson, kontrabas (f.ö. Monica D:s bror), Bernt Rosengren på tenorsax. Gals and Pals medverkade med sina ljuva röster: Pia Lang, Svante Thuresson, Monica Dominique, Kerstin Bagge, Gillis Broman och Lasse Bagge. Plattan inspelades under april-augusti 1971 på skivetiketten EMI Odeon.
Bästa väninnorna Monica & Monica. D.v.s. Zetterlund och Dominique.
Plattan som innehöll tio låtar kom 1971.
Bästa väninnorna Monica & Monica. D.v.s. Zetterlund och Dominique.
Plattan som innehöll tio låtar kom 1971.
Julbilder
Uppesittarkväll hos Andreas och Jennie. Mitt bland julklappar, bingo-
lotter, Lotta Engberg, kaffe och kakor fanns dessa två härliga barn:
Norah och Max.
Norah provkör sin traktor.
Max blev alldeles fascinerad av Norahs leksaksdator. Det skall ju börjas
i tid...
När julaftonskvällen kom, så var det idel förväntansfulla miner. På
bilden öppnar Norah ett av sina paket medan kusinen Max snällt tittar
på.
Max fick den här fina bilen av jultomten. Max har lovat att hans far-
far får låna bilen när helst han behöver.
En bild på fyra generationer. Fr. v. farfar Roger, pappa Robert med
Max samt gammelfarmor Maj-Gerd. Julaftonen 2010.
Fyra generationer fast i en annan slags skepnad. Fr. v. farfar Roger,
gammelfarmor Maj-Gerd, barnbarnet Norah med pappa Andreas.
Julaftonen 2010.
Robert.
Norah och pappa Ante i farfars "trumrum".
Norah blev så sugen att hon satte sig och drog ett imponerande trum-
solo.
Bröderna Lindqvist (utan dragspel).
Max njöt av julbordets alla läckerheter.
Gammelfarmor Maj-Gerd firade sin 81:a jul.
Daniel.
Tack Elisabeth för all julmat, du är en klippa!
---------------------------------------------------
Dan Ekborg minns sin pappa...
-"Ni skall inte tro att ni är nåt!", pappa Lars Ekborgs hårda ord till sonen Dan och hans syskon.
-"Jag har gått i terapi för att få reda på vem jag är!", Dan Ekborg om sin identitetskris i tonåren.
-"Innan vi gick till skolan fick vi ibland ingen frukost för att inte störa när pappa låg och sov.
-"Jag fick heller inte komma hem direkt från skolan, pappa kunde bli störd när han låg och vilade.
-"Innan pappa kom hem från teatern på kvällarna måste vi barn gå och lägga oss, så att inte pappa blev störd!"
-"En dag sa mina mamma, att vi skulle gå till lasarettet för att hälsa på pappa. Det kanske är sista gången vi ser honom, sa mamma Lola Ekborg.
-"I sängen satt en främmande gubbe på cirka 30 kilo, med fläckar över hela kroppen, det var min far. Jag kände inte igen honom. Jag önskar att jag blivit besparad allt det här, Dan Ekborg om sin pappas sista tid i livet.
-"En dag kom mamma Lola och la sig i min säng. Hon tittade på mig och sa: "Pappa är död nu!".
-"Pappa var död. Vi hade absolut ingenting kvar, inga pengar, ingenting. Det gick så långt att mamma var tvungen ta en intensivkurs i fotvård för att få ett arbete så hon kunde försörja oss. Själv blev jag placerad hos en bonde, långt hemifrån. Pappa Lars efterlämnade ingen försäkring heller så....."
Skådespelaren Dan Ekborgs egna ord om sin ibland rätt så traumatiska barndom. Allt detta öppenhjärtliga bjöd han sina gäster och TV-publiken hämtat ur sina mest privata gömmor i kvällens medverkan i premäravsnittet av SVT:s "Stjärnorna på slottet".
LARS EKBORG (1926-1969). "En hård far!", som tyckte att sonen
inte skulle gå i nån privatskola, utan gå i vanliga skola, bland vanligt
folk för att lära sig få stryk".
DAN EKBORG bjöd friskt ur sina mest privata gömmor
när han berättade om sin berömde far, Lars Ekborg.
"Min pappa var hård", berättade sonen Dan.
------------------------------------------------------------
Bild: www.finest.se
-"Jag har gått i terapi för att få reda på vem jag är!", Dan Ekborg om sin identitetskris i tonåren.
-"Innan vi gick till skolan fick vi ibland ingen frukost för att inte störa när pappa låg och sov.
-"Jag fick heller inte komma hem direkt från skolan, pappa kunde bli störd när han låg och vilade.
-"Innan pappa kom hem från teatern på kvällarna måste vi barn gå och lägga oss, så att inte pappa blev störd!"
-"En dag sa mina mamma, att vi skulle gå till lasarettet för att hälsa på pappa. Det kanske är sista gången vi ser honom, sa mamma Lola Ekborg.
-"I sängen satt en främmande gubbe på cirka 30 kilo, med fläckar över hela kroppen, det var min far. Jag kände inte igen honom. Jag önskar att jag blivit besparad allt det här, Dan Ekborg om sin pappas sista tid i livet.
-"En dag kom mamma Lola och la sig i min säng. Hon tittade på mig och sa: "Pappa är död nu!".
-"Pappa var död. Vi hade absolut ingenting kvar, inga pengar, ingenting. Det gick så långt att mamma var tvungen ta en intensivkurs i fotvård för att få ett arbete så hon kunde försörja oss. Själv blev jag placerad hos en bonde, långt hemifrån. Pappa Lars efterlämnade ingen försäkring heller så....."
Skådespelaren Dan Ekborgs egna ord om sin ibland rätt så traumatiska barndom. Allt detta öppenhjärtliga bjöd han sina gäster och TV-publiken hämtat ur sina mest privata gömmor i kvällens medverkan i premäravsnittet av SVT:s "Stjärnorna på slottet".
LARS EKBORG (1926-1969). "En hård far!", som tyckte att sonen
inte skulle gå i nån privatskola, utan gå i vanliga skola, bland vanligt
folk för att lära sig få stryk".
DAN EKBORG bjöd friskt ur sina mest privata gömmor
när han berättade om sin berömde far, Lars Ekborg.
"Min pappa var hård", berättade sonen Dan.
------------------------------------------------------------
Bild: www.finest.se
Juldagen 2010
Efter en trevlig julaftonskväll, där barnbarnen Norah och Max spelade huvudrollen, sitter jag här återigen. Nää, julmaten tog inte död på mig den här gången heller. Kanhända det beror på att jag inte äter så mycket av den. Jag är ingen storkonsument på mat överhuvudtaget, annat var det för flera år sedan. Då skulle man vräka i sig både julskinka, sillsallad, prinskorvar, köttbullar och andra onyttigheter. Visst äter jag, men som sagt bara en liten bråkdel av det jag tidigare gjorde.
I jultomtens säck låg i år en systemkamera, en CD-box med Beatles alla klassiker samt annat smått och gott. Så jag är mer än nöjd! Norah och Max hade sin egen speciella "show" under kvällen. Naturligtvis är det dessa två som stod i absolut centrum, denna barnens egen kväll. Kvällen före hade vi uppesittarkväll hos Ante och Jennie. Och trots att det är flera år sedan jag sist spelade Bingolotto (med skral avkastning) så lyckades jag vinna en Miljonlott som betyder spel även nästkommande helg. Det är då som Lindqvistar´n från Övremarken skall vinna sig en ny Volvo - är det tänkt! Jojo, det gäller att ha bra självförtroende!
God fortsättning på er allihop!
/Roger.
I jultomtens säck låg i år en systemkamera, en CD-box med Beatles alla klassiker samt annat smått och gott. Så jag är mer än nöjd! Norah och Max hade sin egen speciella "show" under kvällen. Naturligtvis är det dessa två som stod i absolut centrum, denna barnens egen kväll. Kvällen före hade vi uppesittarkväll hos Ante och Jennie. Och trots att det är flera år sedan jag sist spelade Bingolotto (med skral avkastning) så lyckades jag vinna en Miljonlott som betyder spel även nästkommande helg. Det är då som Lindqvistar´n från Övremarken skall vinna sig en ny Volvo - är det tänkt! Jojo, det gäller att ha bra självförtroende!
God fortsättning på er allihop!
/Roger.
GOD JUL!
Tar en paus för att invänta tomten.
Så en riktigt GOD JUL på er alla!
/Roger.
Musikskolans konsert i Christinasalen i Piteå - 1972
"Från kohorn till jazzlur" hette den konsert som Piteå kommunala musikskola anordnade i samarbete med rikskonserter i Christinasalen på torsdagskvällen.
Det var den första stora "grejen" i "Piteå-projektet" som nyligen startats. Projektet går bl. a. ut på att regionsmusiker från Boden (tidigare militärmusiker) besöker de olika musikklasserna för att spela och undervisa men främst vara inspirationskälla för eleverna.
Konsertverkamheten spelar också en viktig roll i den här unika musiksatsningen. Där sitter 10-åringar och spelar tillsammans med yrkesmusiker. Vid torsdagens konsert var musiklärare Curt Nilsson värd och höll i taktpinnen. Det var fullsatt i salen.
Det här storbandet bestående av bl a musiklärare och regionsmusiker
spelade ett par jazzlåtar. Fantastiskt, tyckte publiken, här har vi stom-
men till Piteå storband. När får vi höra storbandet nästa gång?
När gubbarna på rikskonserter sitter nere i Stockholm och funderar ut nya experimentobjekt, brukar det i de flesta fall bli storstäderna som får tacka och ta emot. Alltmedan musikidealisterna i landsortskommunerna, musiklärare, kantorer, amatörmusiker tigit still.
Många blev kanske därför överraskade när den ledande musikinstitutionen i landet beslöt att förlägga ett experimentprojekt till Piteå. "Projekt Piteå" kallas det. Projektet går ut på bland annat att regionsmusikerna i Boden ska besöka skolklasserna för att spela och undervisa men kanske främst utgöra "vitaminsprutor" för de elever som valt musikundervisningen.
Men kanske ändå, inte så konstigt att det blev Piteå kommun. Här har vi Framnäs och här finns Piteå kommunala musikskola med tusentalet elever.
Det här instrumentet med "knorr" på heter krumhorn.
Musikvärden Curt Nilsson demonstrerade och spelade.
"DET MÅSTE GE RESULTAT"
I "Piteåprojektet" ingår även konserter där både elever, lärare och åtta regionsmusiker från Boden medverkar. Det kan vara små musikstunder på sjukhus, gästhem för äldre, pensionärshem, industrier och förstås i skolorna där även föräldrarna får vara med. Men i projektet ingår även större "grejer". Som t.ex. konserten i Christinasalen i torsdags.
Självklart var det fullsatt i salen när Piteå kommunala musikskola anordnade "Från kohorn till jazzlur" i samarbete med rikskonserter, en musikkväll för hela familjen.
Förutom musikskolans blåsorkester och ett 25-tal tredjeklassare från Djupviken, medverkade musiker från Framnäs, regionsmusikerna och amatörsolister. Det blev ett blandat, lättsamt program. Men det var också ett program med överraskningar...
Så här sa Erling Nordlund, kommunal musikledare på repetitionen tidigare i veckan:
- Vi har nu hållit på med kommunala musikskolan sedan 1968. I dag undervisas omkring tusen elever, vi har ambitiösa lärare. Nog vore det väl konstigt om inte det här ska ge resultat...
Musikskolan statsar "på bredden" vill inte tvinga i eleverna "enkelspårig" repertoar. Det spelades således mycket jazz och folkton i klassrummen. Liksom "örhängen" och klassiskt.
Ann Åström, heter den här 12-åriga tösen. Ann spelade "Ack Värme-
land du sköna" tillsammans med bl a Arno Gullberg, Allan Lundström
och Fred Nyberg.
FÖRSTA STORA GREJEN
Torsdagskonserten blev Piteåprojektets första stora "grej". Konserten inleddes med att kvällens värd och ledare för storbandet, musiklärare Curt Nilsson presenterade ett mycket gammalt instrument - ett kohorn som han spelade några takter på. Kohorn användes förr i tiden av vallflickor som i sin ensamhet ute i skogarna kommunicerade med varandra. En slags fäbotelefon, alltså.
Curt Nilsson övergick raskt till mer ädla instrument. Sedan han visat upp de olika blåsinstrumenten klämde det 50-man starka storbandet i med "Moonlight Serenade" som kom många att höja på ögonbrynen. Oj, vad det lät bra!
Den här gången fick blåsorkestern representera Piteå kommunala
musikskola. Medlemmarna i orkestern är mellan 10-16 år.
UNGA FLÖJTISTER FRÅN DJUPVIKEN
Efter "Yesterday" blev det småttingarnas tur. 25-talet tredjeklassare under ledning av musiklärare Ewert Rickardsson. Ewert Rickardsson spelade "Vem kan segla". Tre jazzsolister, Arno Gullberg (xylofon), Fred Nyberg (bas) och batteristen Esbjörn Jacobsson improviserade.
En av eleverna i musikskolan, 12-åriga Ann Åström, Piteå visade sig vara en mycket lovande saxofonist. Hon fick spela "med de stora grabbarna" i "Ack Värmeland du sköna".
Det skulle bli fler positiva överraskningar: Lars Forssells elevstorband; "Piteå Havsband", visade upp några adepter. Genomsnittsåldern i bandet är 12 år. De spelade helt enkelt fantastiskt! Vad månne det bliva av dessa 12-åringar...
PITEÅ STORBAND
Konserten avslutades med att lärarna och regionsmusikerna, kort sagt "proffsen" spelade ett par jazzlåtar. Det lät också professionellt och mycket bra och man kan bara undra varför piteåpubliken inte fått höra dessa jazzmusiker tidigare i den här konstellationen. Nog borde det finnas underlag för ett storjazzband i Piteå - Piteå storband!
------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 12 februari 1972.
OBS! Jag spelade den här kvällen trummor i både Blåsorkestern samt Piteå Havsband.
Jag var vid den här tidpunkten 14 år gammal. Allan Lundström och mina vägar skulle
senare korsas i dansbandet Kjell-Bertils.
Detta var långt ifrån den enda konserten vi gjorde det här året. 1972 var Piteå Havs-
band förband åt Pugh Rogefeldt, Mats Ronander och kompgruppen Nature, i en konsert
som även den gick av stapeln på Christinasalen i Piteå. I Nature ingick gitarristen Lasse
Wellander, sedermera gitarrist under flera turnéer med ABBA. Vid ett tillfälle fick jag chans
att prata med Lasse W. Jag förde denna konsert på tal, och frågade om han mindes den.
Svaret jag fick var att han visst mindes "det där giget i Piteå" fastän det var så länge sen.
Jag berättade också att deras trummis Erik "Kapten" Dahlbäck spikade fast sin bastrumma
i Christinasalens golv. "Jo, Kapten brukade snickra ibland på trummorna", blev Wellanders
svar.
/Roger.
Fyrkant-mjölken: vart tog den vägen?
Fyrkant-mjölken, vart tog den vägen? Det undrar konsumenterna i Piteå. I större delen av landet använder man sig sedan många år av fyrkantiga och rektangulära förpackningar, medan norrbottningarna fortfarande får "brottas" med den skrymmande, svårhanterliga och ibland läckande trekantsvarianten. Mjölkemballagefrågan har stötts och blötts under många år och nu tycker piteborna att Norrbottens läns producentförening borde göra slag i saken.
De trekantiga mjölkemballagen.
Till konsumenterna kan sägas. Misströsta icke! Färska bullentiner från Producentföreningens "högkvarter" i Luleå vittnar om febril verksamhet för att göra norrbottningarna till viljes i mjölkförpackningsfrågan. Den 30 september erhölls offerter på olika alternativ och innan årets slut skall Producentföreningen besluta om länsborna skall dricka fyrkantig eller avlång mjölk. Såvida man inte drar till med plastkuddar som våra grannländer använder sig av.
När formatet väl är spikat, dröjer det förmodligen inte länge innan trekant-förpackningarna försvunnit från diskarna och ersatts med något mer attraktivt ur grepp- och utrymmessynpunkt. Men det kostar pengar. Det får konsumenterna vara beredda på.
- Vad jag främst har emot den här typen av mjölkembal-
lage är att den inte håller tätt, säger avdelningschef Henri
Carlsson, Domus i Piteå. Visserligen är det en liten del av
leveransen som läcker, men en liter mjölk ställer till med
mycket arbete.
INTE SÅ ENKELT
- Att övergå till en ny typ av emballage är inte så enkelt som många tror, säger direktör Gunnar Carlsson vid Norrbottens producentförening. Det är inte bara att tappa upp mjölken i fyrkantiga paket istället för trekantiga. Hela systemet måste läggas om med nya maskiner och nytt ytteremballage.
Jag tycker för övrigt att det tjatas lite i onödan på den trekantiga förpackningen och dessutom undrar jag om konsumenterna är medvetna om och villiga att betala det höger pris som nytt emballage medför.
Lennart Johansson, f.d. pitebo, numera bosatt i Stockholm,
säger så här:
- Jag föredrar den fyrkantiga mjölkförpackningen. Det är lätt-
are att slå ur och betydligt lättare att placera i kylskåpet.
RÄTT TYP
Svårigheten ligger i att komma fram till rätt pris, fortsätter direktör Carlsson. Förpackningarna får kosta högst 13-13.5 öre per styck. Den nuvarande typen ligger på 9 öre. Det innebär att literpriset stiger med 4-5 öre, plus 0,8 öre för ytteremballaget. För Producentföreningens del vore det bäst med en engångsförpackning när det gäller det yttre emballaget. Det är väldigt opraktiskt med returkorgarna. Det tycker avdelningschef Henri Carlsson, Domus i Piteå.
- Det här plåtkorgarna är verkligen besvärliga. Med fyrkantig eller rektangulär förpackning skulle personalens arbete underlättas väsentligt. Fyrkantiga emballage kan staplas i skrindor. Vi skulle klara dagsbehovet med 10-15 skrindor. Som det nu är får vi kånka på cirka 100 backar. Dessutom läcker trekantsförpackningen. Särskilt förpackningarna för fil har lätt för att gå upp i skarvarna. Kvantiteten läckande emballage är inte stor, men det ställer till med mycket extraarbete.
Fru Elma Johansson, Piteå, tillhör dem som längtar efter
en ny mjölkförpackning.
- Den här trekantiga typen är skrymmande och svårhant-
erlig. Jag vill ha fyrkantigt eller rektangulärt emballage,
och är villig att betala några ören mer för mjölken.
Fru Agnes Johansson, Piteå, ställer sig tveksam till
nytt emballage.
- Den trekantiga varianten är inte idealisk, men även
andra förpackningar har nackdelar. Dessutom måste
man vara beredd på att det blir en prishöjning.
----------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 8 oktober 1971.
De trekantiga mjölkemballagen.
Till konsumenterna kan sägas. Misströsta icke! Färska bullentiner från Producentföreningens "högkvarter" i Luleå vittnar om febril verksamhet för att göra norrbottningarna till viljes i mjölkförpackningsfrågan. Den 30 september erhölls offerter på olika alternativ och innan årets slut skall Producentföreningen besluta om länsborna skall dricka fyrkantig eller avlång mjölk. Såvida man inte drar till med plastkuddar som våra grannländer använder sig av.
När formatet väl är spikat, dröjer det förmodligen inte länge innan trekant-förpackningarna försvunnit från diskarna och ersatts med något mer attraktivt ur grepp- och utrymmessynpunkt. Men det kostar pengar. Det får konsumenterna vara beredda på.
- Vad jag främst har emot den här typen av mjölkembal-
lage är att den inte håller tätt, säger avdelningschef Henri
Carlsson, Domus i Piteå. Visserligen är det en liten del av
leveransen som läcker, men en liter mjölk ställer till med
mycket arbete.
INTE SÅ ENKELT
- Att övergå till en ny typ av emballage är inte så enkelt som många tror, säger direktör Gunnar Carlsson vid Norrbottens producentförening. Det är inte bara att tappa upp mjölken i fyrkantiga paket istället för trekantiga. Hela systemet måste läggas om med nya maskiner och nytt ytteremballage.
Jag tycker för övrigt att det tjatas lite i onödan på den trekantiga förpackningen och dessutom undrar jag om konsumenterna är medvetna om och villiga att betala det höger pris som nytt emballage medför.
Lennart Johansson, f.d. pitebo, numera bosatt i Stockholm,
säger så här:
- Jag föredrar den fyrkantiga mjölkförpackningen. Det är lätt-
are att slå ur och betydligt lättare att placera i kylskåpet.
RÄTT TYP
Svårigheten ligger i att komma fram till rätt pris, fortsätter direktör Carlsson. Förpackningarna får kosta högst 13-13.5 öre per styck. Den nuvarande typen ligger på 9 öre. Det innebär att literpriset stiger med 4-5 öre, plus 0,8 öre för ytteremballaget. För Producentföreningens del vore det bäst med en engångsförpackning när det gäller det yttre emballaget. Det är väldigt opraktiskt med returkorgarna. Det tycker avdelningschef Henri Carlsson, Domus i Piteå.
- Det här plåtkorgarna är verkligen besvärliga. Med fyrkantig eller rektangulär förpackning skulle personalens arbete underlättas väsentligt. Fyrkantiga emballage kan staplas i skrindor. Vi skulle klara dagsbehovet med 10-15 skrindor. Som det nu är får vi kånka på cirka 100 backar. Dessutom läcker trekantsförpackningen. Särskilt förpackningarna för fil har lätt för att gå upp i skarvarna. Kvantiteten läckande emballage är inte stor, men det ställer till med mycket extraarbete.
Fru Elma Johansson, Piteå, tillhör dem som längtar efter
en ny mjölkförpackning.
- Den här trekantiga typen är skrymmande och svårhant-
erlig. Jag vill ha fyrkantigt eller rektangulärt emballage,
och är villig att betala några ören mer för mjölken.
Fru Agnes Johansson, Piteå, ställer sig tveksam till
nytt emballage.
- Den trekantiga varianten är inte idealisk, men även
andra förpackningar har nackdelar. Dessutom måste
man vara beredd på att det blir en prishöjning.
----------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 8 oktober 1971.
Reklam - 1934
En tomtegumma & tomtegubbe på besök
Tomtegumman Norah har varit på besök. Hon älskar sin röda dräkt.
Hon t.o.m. sover i den, har jag hört...
Men en tomtegumma kan också bli trött. Speciellt under de hektiska
dagarna före jul. Då är det bra att få krypa ner under varma täcket
med farbror Danne för att se på tecknad film.
Men en tomtegumma måste ju också ha en tomtegubbe; och vips så
stod han där. Tomtegubben Max!
Reklam - 1934
Livet i ett nötskal?
En kamp att komma till världen
En kamp att leva i den
En kamp att lämna den
Roger Lindqvist.
En kamp att leva i den
En kamp att lämna den
Roger Lindqvist.
Blåsmarks kvarn
Kvarnägaren Harald Risberg, Blåsmark, till vänster, i samspråk med
en kund, hemmansägare Hjalmar Granberg, Svensbyn.
BLÅSMARK KVARN IGÅNG - Bara en dag i veckan
- Under krigsåren gick kvarnen praktiskt taget dag och natt. Nu räcker det med en dag i veckan.
Det är ägaren av Blåsmarks kvarn, Harald Risberg, som uttalar sig. Han har i cirka 30 års tid förvandlat spannmål till gröpe och mjöl, först i en vattenkvarn i Näset med Svensbyån som drivkraft och sedan 1942 i den nuvarande eldrivna kvarnen i byns centrum. Erfarenheter saknar han alltså inte. Vad är orsaken till tillbakagången? De tre senaste ur växtlighets- och torkningssynpunkt dåliga somrarna har naturligtvis inverkat till nedgången men även om en god skördesommar 1955 skulle låt oss säga fördubbla den vid Blåsmarks kvarn förmalda kvantiteten vintern 1955-56 så blir minskningen i jämförelse med första hälften av 1940-talet betydande. Det måste alltså finnas andra anledningar. Dels använder bönderna numera i mycket större omfattning än förr gröpe som kreatursfoder, dels köper de ofta betydande kvantiteter av husbehovsmjölet. Det återspeglar sig i kvarnstatistiken, där man tydligt kan utläsa minskning i fråga om siktningen.
Gröpningen står sig bättre, trots den konkurrens för de större kvarnarna som de på senare år allt vanligare hemkvarnarna innebär. Blåsmarks maskinellt förstklassigt utrustade kvarn är f.n. i gång ungefär en gång i veckan. Mera tid behövs inte för att tillhandahålla den service som bönderna i Blåsmark, Hemmingsmark, Hortlax och ungefär halva Svensbyn är i behov av. Högsommarmånaderna och midvintern är de lugnaste tiderna i en kvarn; strax efter tröskningen och så fram på eftervintern, då rensning och betning blir aktuella företeelser, är maskineriets kuggar flitigast igång.
Det låter kanske lite underligt - men får inte missuppfattas - att hr Risberg ser tillbaka på krigsåren som ett gyllene skede för hans näringsfång. Då var det liv och rusch i anläggningen. Folk lät mala sitt korn till mjöl - kornmjölsmat var vanligt på borden i bygden under världsbrandens knapphetsår - och det var inte bara de egna skördarna som förmaldes. Många köpte in korn från andra håll i den mån denna icke ransonerade vara fanns att få och lät mala den till mjöl. Blåsmarks kvarn fick gå dag och natt för att inte travarna av kornsäckar skulle växa alltför höga.
Hr Risberg verkar vara en man komplett fri från krigiskt sinnelag men ser han på krigsåren ur yrkesutövarens ibland kanske lite snäva synvinkel så förstår man honom om han håller med gumman som under första världskriget tjänade extra slantar på att sälja "svart" smör till villiga köpare och efter de feta årens slut utbrast:
- Krige var bra meda hä et var så ner. (Kriget var bra medan det inte var så nära).
Hästarna blir allt färre men än har de inte spelat ut sin roll. Om de nu
någonsin kommer att göra det. Hemmansägare Hj. Granberg, Svensbyn,
kom till kvarnen med en "havremotor" framför stöttingarna.
--------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 26 januari 1955.
Gamla Furunäsets sjukhus...
Min pappa pratade ibland om de arbetsplatser som han jobbat på. Det var Lövholmen, Storfors sågverk och så den plats där han blev kvar allra längst fram till sin pension, Wallboard-fabriken eller "Kolugnen" som var ett äldre namn på samma arbetsplats. Även jag har börjat tänka på de där åren, på mina f.d. arbetsplatser: SJ, Karlssons Glasmästeri, Furunäsets sjukhus samt Öjeby sjukhem. Inom landstinget blev jag kvar 1976-2002. Jag har i mina klippsamlingar flera artiklar som handlar om just Furu. För visst var det något speciellt med de där åren som aldrig mer kommer tillbaka. I inlägget som följer så berättas om det gamla Furu, hur det en gång såg ut. Och jag är liksom Joel Berglund, som förekommer i artikeln, väldigt intresserad av min gamla arbetsplats och dess historia.
GAMLA FURUNÄSETS SJUKHUS...
I 42 år vistades Karl Gustaf Högmodig från Lappträsk utanför Karungi på Furunäsets sjukhus. Han förlikade sig aldrig med vården utan menade att de friska egentligen var sjuka. Han hade sin egen terapi som sjukhusledningen och övriga anammade.
Högmodig byggde sin egen kåkstad inom sjukhusområdet. Här öppnade han bland annat verkstad och lagade cyklar och klockor. Blev flitigt anlitad och var en mycket omtyckt person. 1986 slutade hans dagar men minnet av honom kommer att leva kvar på Furunäset. Inte minst genom "Modigs Gränd", uppkallad efter Högmodig.
Medan Furunäset försvinner som sjukhusområde och det istället växer upp en modern företagsby, så kommer gator, vägar, gränder, parker och kvarter att minna om den verksamhet som så länge pågick där. Patienter, läkare, verksamheten, ja till och med en arbetshäst har fått ge namn åt dessa platser.
Minnet av Modig
Högmodig är alltså en av dem. Han kallades rätt och slätt för Modig och nu har hans minne bevarats till eftervärlden genom "Modigs Gränd". Även Per-Magnus Wallin, den siste patienten som begravdes på sjukhusområdets begravningsplats, har ihågkommits. Wallinslunden heter den platsen. Även Wallin var en omtyckt patient som gärna hjälpte sina medmänniskor.
"Tre gångares väg" syftar på två patienter som med sin vårdare varje dag tog en promenad just efter detta stråk. Patienterna var handräckare i köket och efter arbetsdagens slut gick de ut tillsammans.
Karl Gustaf Högmodig var patient på Furunäset i 42 år och öppnade
egen verkstad. Hans minne kommer att leva kvar genom "Modigs
Gränd".
"Karl Grankvistvägen" har döpts efter sjukhusdirektören Karl Grankvist. Han tillträdde 1967 och avled 1973. Han var en piteortens egen produkt. Redan i ungdomen började han på sjukhuset och avancerade till överskötare för att ta över direktörssysslan när landstinget tog hand om verksamheten. Sjöbringsparken och Sjöbringsstigen har psykiatern Hanrik Sjöbring, verksam här åren 1916-1920, fått ge namn åt.
"Tre gångares väg" går runt Furunäsområdet och passerar bland annat
Grottan som är en vacker tillflyktsplats.
"Egen" häst
Hästen Nora var under många år arbetshäst på Furunäset. Hon hade sina egenheter. Bland annat vägrade hon gå och beta på någon annan plats än på en kulle intill sjukhuset. Tydligen var gräset saftigast där. Den kullen har följdaktligen fått namnet "Noras kulle".
1893 var Furunäset nyligen öppnat och ångfartyget Rurik kom med 148 patienter från Stockholm, Uppsala och Härnösand. De hade stuvats ner som boskap i ett lastrum och resan ansågs omänsklig. Patienterna fick utstå svåra lidanden under den stormiga färden och transporten gav genljud över hela landet. Sjukhusets förste överläkare, Per-Gustaf Winqvist, upprördes över förhållandena och klagade över hur transporterna organiserats. För alltid skall "Ruriks udde" och "Ruriks småbåtshamn" minna om den här händelsen.
"Finlandiagränd" finns också på området. Troligen uppkallad efter en finsk läkare som länge var bosatt i en av villorna. I folkmun hade nämligen området redan tidigare hetat Finlandia.
Välkänd trädgård
Furunäsets trädgård var välkänd utanför Piteås gränser. Här fanns på sin tid också en omfattande fruktodling. Ett par av vägarna inom området har fått namn efter ett par äppelsorter man odlade där, Malaterstigen, Belonaparken och Belonasvängen. Med förre socioterapeuten Joel Berglund, som verkat på Furunäset större delen av sitt liv, gör vi en rundvandring i området. En del skyltar har redan satts upp och andra är på gång. De kommer att visa på den verksamhet som en gång i tiden bedrevs på Furunäset, i mänsklighetens tjänst.
"Noras kulle" har fått sitt namn av den här arbetshästen som mest
gillade att beta gräs på just den kullen.
Vi går efter "Tre gångares väg" och träffar på "Grottan". En underbart vacker plats som dock behöver en upprustning. Här hölls sammanträden som var mer eller mindre hemliga, men platsen var också populär att besöka för den som ville njuta av den vackra naturen, säger Joel. Det kunde bli något liknande igen om platsen rustades upp. Vi besöker också begravningsplatsen som finns inom området. Här finns endast ett halvt dussin gravvårdar trots att många människor fick sitt sista vilorum här.
En ny era
En svunnen epok är snart förbi, en ny tid har tagit vid på Furunäset. Gamla sjukhussalar har förvandlats till moderna konferenssalar och hotellrum. Företag har flyttat in med sina kontor och en verksamhet som bara för något år sedan skulle ha ansetts som otrolig har tagit vid. Men det har vi skrivt om vid andra tillfällen.
Det förflutna lever dock kvar, inte minst genom de namn som skapats inom området, till gagn för en efterkommande generation. De som utformat dem har förutom Joel Berglund varit NAB:s Astrid Lundström och Roland Andersson.
Förre socioterapeuten Joel Berglund kan allt om sin gamla arbetsplats.
Här blickar han ut från Ruriks udde som fick sitt namn efter en båt som
kom med patienter till sjukhuset. En seglats som gick till historien.
---------------------------------------------------
Norrbottens Kuriren den 14 oktober 1989.
GAMLA FURUNÄSETS SJUKHUS...
I 42 år vistades Karl Gustaf Högmodig från Lappträsk utanför Karungi på Furunäsets sjukhus. Han förlikade sig aldrig med vården utan menade att de friska egentligen var sjuka. Han hade sin egen terapi som sjukhusledningen och övriga anammade.
Högmodig byggde sin egen kåkstad inom sjukhusområdet. Här öppnade han bland annat verkstad och lagade cyklar och klockor. Blev flitigt anlitad och var en mycket omtyckt person. 1986 slutade hans dagar men minnet av honom kommer att leva kvar på Furunäset. Inte minst genom "Modigs Gränd", uppkallad efter Högmodig.
Medan Furunäset försvinner som sjukhusområde och det istället växer upp en modern företagsby, så kommer gator, vägar, gränder, parker och kvarter att minna om den verksamhet som så länge pågick där. Patienter, läkare, verksamheten, ja till och med en arbetshäst har fått ge namn åt dessa platser.
Minnet av Modig
Högmodig är alltså en av dem. Han kallades rätt och slätt för Modig och nu har hans minne bevarats till eftervärlden genom "Modigs Gränd". Även Per-Magnus Wallin, den siste patienten som begravdes på sjukhusområdets begravningsplats, har ihågkommits. Wallinslunden heter den platsen. Även Wallin var en omtyckt patient som gärna hjälpte sina medmänniskor.
"Tre gångares väg" syftar på två patienter som med sin vårdare varje dag tog en promenad just efter detta stråk. Patienterna var handräckare i köket och efter arbetsdagens slut gick de ut tillsammans.
Karl Gustaf Högmodig var patient på Furunäset i 42 år och öppnade
egen verkstad. Hans minne kommer att leva kvar genom "Modigs
Gränd".
"Karl Grankvistvägen" har döpts efter sjukhusdirektören Karl Grankvist. Han tillträdde 1967 och avled 1973. Han var en piteortens egen produkt. Redan i ungdomen började han på sjukhuset och avancerade till överskötare för att ta över direktörssysslan när landstinget tog hand om verksamheten. Sjöbringsparken och Sjöbringsstigen har psykiatern Hanrik Sjöbring, verksam här åren 1916-1920, fått ge namn åt.
"Tre gångares väg" går runt Furunäsområdet och passerar bland annat
Grottan som är en vacker tillflyktsplats.
"Egen" häst
Hästen Nora var under många år arbetshäst på Furunäset. Hon hade sina egenheter. Bland annat vägrade hon gå och beta på någon annan plats än på en kulle intill sjukhuset. Tydligen var gräset saftigast där. Den kullen har följdaktligen fått namnet "Noras kulle".
1893 var Furunäset nyligen öppnat och ångfartyget Rurik kom med 148 patienter från Stockholm, Uppsala och Härnösand. De hade stuvats ner som boskap i ett lastrum och resan ansågs omänsklig. Patienterna fick utstå svåra lidanden under den stormiga färden och transporten gav genljud över hela landet. Sjukhusets förste överläkare, Per-Gustaf Winqvist, upprördes över förhållandena och klagade över hur transporterna organiserats. För alltid skall "Ruriks udde" och "Ruriks småbåtshamn" minna om den här händelsen.
"Finlandiagränd" finns också på området. Troligen uppkallad efter en finsk läkare som länge var bosatt i en av villorna. I folkmun hade nämligen området redan tidigare hetat Finlandia.
Välkänd trädgård
Furunäsets trädgård var välkänd utanför Piteås gränser. Här fanns på sin tid också en omfattande fruktodling. Ett par av vägarna inom området har fått namn efter ett par äppelsorter man odlade där, Malaterstigen, Belonaparken och Belonasvängen. Med förre socioterapeuten Joel Berglund, som verkat på Furunäset större delen av sitt liv, gör vi en rundvandring i området. En del skyltar har redan satts upp och andra är på gång. De kommer att visa på den verksamhet som en gång i tiden bedrevs på Furunäset, i mänsklighetens tjänst.
"Noras kulle" har fått sitt namn av den här arbetshästen som mest
gillade att beta gräs på just den kullen.
Vi går efter "Tre gångares väg" och träffar på "Grottan". En underbart vacker plats som dock behöver en upprustning. Här hölls sammanträden som var mer eller mindre hemliga, men platsen var också populär att besöka för den som ville njuta av den vackra naturen, säger Joel. Det kunde bli något liknande igen om platsen rustades upp. Vi besöker också begravningsplatsen som finns inom området. Här finns endast ett halvt dussin gravvårdar trots att många människor fick sitt sista vilorum här.
En ny era
En svunnen epok är snart förbi, en ny tid har tagit vid på Furunäset. Gamla sjukhussalar har förvandlats till moderna konferenssalar och hotellrum. Företag har flyttat in med sina kontor och en verksamhet som bara för något år sedan skulle ha ansetts som otrolig har tagit vid. Men det har vi skrivt om vid andra tillfällen.
Det förflutna lever dock kvar, inte minst genom de namn som skapats inom området, till gagn för en efterkommande generation. De som utformat dem har förutom Joel Berglund varit NAB:s Astrid Lundström och Roland Andersson.
Förre socioterapeuten Joel Berglund kan allt om sin gamla arbetsplats.
Här blickar han ut från Ruriks udde som fick sitt namn efter en båt som
kom med patienter till sjukhuset. En seglats som gick till historien.
---------------------------------------------------
Norrbottens Kuriren den 14 oktober 1989.
Nils Hallberg - igen...
Nils Hallberg har råkat ut för en pinsam situation i "Blåjackor", Arne
Mattsons filmmusical. Trots blandade buketter har kritiken överväg-
ande snälla saker att säga om filmen. Hur Nils Hallberg klarar av Gry-
net Mollvig och Elisabet Odén avslöjar vi inte här. Musicalen kommer
så småningom till Skellefteå på riksteaterturné.
-----------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 13 oktober 1964.
Nils Hallberg
En svensk skådis som jag alltid gillat helskarpt är Nils Hallberg. SVT har denna snöiga decemberdag visat den svenska långfilmen "Vita Frun" från 1962. Och gissa vem som fanns med i rollistan? Jo, Nils Hallberg med stelkramp i sin ena tumme. En svart och stundtals lite långrandig filmrulle, som kanske passat bäst som teateruppsättning på Dramaten? Men, vore det inte för Nisse Hallbergs stundom genialiska humor, så kanhända att jag somnat i soffan. Filmen var en i raden av det så kallade Hillman-filmerna som under åren 1958-1963 regisserades av Arne Mattson. Där tog Nils Hallberg eller Freddy Sjöström, som hans rollfigur hette, en stor plats i berättelserna. De fyra rollfigurerna som (nästan) ständigt återkom var, Karl-Arne Holmsten (John Hillman), Annalisa Ericson (Kajsa Hillman), Lena Granhagen (Sonja Svensson) och naturligtvis Nils Hallberg (Freddy Sjöström) som den något nervöse hjälpredan till privatdeckaren kapten Hillman. Nils Hallberg som föddes den 18 september 1921 och avled den 8 oktober 2010, började som barnskådespelare. Han upptäcktes av Sigurd Wallén, och gjorde sin filmdebut i "Anderssonskans Kalle" 1934. Efter några år i barnskådespelarfacket öppnade Fru Thalia sina dörrar för större uppgifter för den begåvade Nisse Hallberg.
NILS HALLBERG (1921-2010).
Nils Hallbergs filmer i urval:
Anderssonskans Kalle - 1934.
Swing it, magistern - 1940.
Hemsöborna - 1944.
Barnen från Frostmofjället - 1945.
Soldat Bom - 1948.
Pappa Bom - 1949.
Hon dansade en sommar - 1951.
Hemsöborna - 1955.
Lille Fridolf och jag - 1956.
Damen i svart - 1958.
Mannekäng i rött - 1958.
Ryttare i blått - 1959.
Vita Frun - 1962.
Den gula bilen - 1963.
Nils Hallberg medverkade i de två filmatiseringarna av Hemsöborna, 1944 som drängen Norman, och 1955 som Gusten, madame Flods son. Nils Hallberg gjorde så mycket mer inom film och teater men som inte finns plats för just här. Jag kan även tillägga att Hallberg hann medverka i 105 filmer under sin livstid.
--------------------------------------------
NILS HALLBERG (1921-2010).
Nils Hallbergs filmer i urval:
Anderssonskans Kalle - 1934.
Swing it, magistern - 1940.
Hemsöborna - 1944.
Barnen från Frostmofjället - 1945.
Soldat Bom - 1948.
Pappa Bom - 1949.
Hon dansade en sommar - 1951.
Hemsöborna - 1955.
Lille Fridolf och jag - 1956.
Damen i svart - 1958.
Mannekäng i rött - 1958.
Ryttare i blått - 1959.
Vita Frun - 1962.
Den gula bilen - 1963.
Nils Hallberg medverkade i de två filmatiseringarna av Hemsöborna, 1944 som drängen Norman, och 1955 som Gusten, madame Flods son. Nils Hallberg gjorde så mycket mer inom film och teater men som inte finns plats för just här. Jag kan även tillägga att Hallberg hann medverka i 105 filmer under sin livstid.
--------------------------------------------
Dragspelshälsningar
Jazzdragspelaren Sture Synnefors har skickat mig en hälsning. Detta p.g.a. ett inlägg jag gjorde om honom och hans platta "Jazz Pictures" som publicerades på bloggen för ett bra tag sedan. Så här säger han:
Personligen saknar jag inte att spela jazz. Men Dick Gyllander
var en helt underbar musikant. Vi spelade bl. a. på SALA
kongressowa på en jazzkonsert 1976 med 4.500 personer.
"Jazz old meeting". Vidare gjorde vi en jazz-LP "Jazz Pictures"
som jag vet står sig än idag.
Hälsningar från Sture Synnefors, Jazzaccordion.
Sture Synnefors gjorde en LP-platta 1974 med två pitebor; Dick Gyll-
ander och Arno Gullberg. Övriga medmusiker var Ronnie Gardiner och
Sture Nordin. Sture Synnefors har också blivit applåderad av kände
Art van Damme som strött lovord över den jazzdragspelande Sture Synne-
fors.
-----------------------------------------------------------------------
Bild: www.kulturnavet.se
Personligen saknar jag inte att spela jazz. Men Dick Gyllander
var en helt underbar musikant. Vi spelade bl. a. på SALA
kongressowa på en jazzkonsert 1976 med 4.500 personer.
"Jazz old meeting". Vidare gjorde vi en jazz-LP "Jazz Pictures"
som jag vet står sig än idag.
Hälsningar från Sture Synnefors, Jazzaccordion.
Sture Synnefors gjorde en LP-platta 1974 med två pitebor; Dick Gyll-
ander och Arno Gullberg. Övriga medmusiker var Ronnie Gardiner och
Sture Nordin. Sture Synnefors har också blivit applåderad av kände
Art van Damme som strött lovord över den jazzdragspelande Sture Synne-
fors.
-----------------------------------------------------------------------
Bild: www.kulturnavet.se
Piteå Revyn 1990: "På Rätt Kurs"
Det stundar ju snart till revypremiär här i stan, närmare bestämt den 5 januari. Även i de övriga landet jäser det som bäst med repetitioner och annat som skall vara trimmat och klart inför den premiärpublik som otåligt väntar. Här kommer en artikel som fanns publicerat i Piteå Tidningen den 29 december 1990:
Här är gänget som intar scenen på nyårsdagen för att riva av nummer-
revyn "På rätt kurs". Från vänster: Barbro Norberg, Elisabeth Bogren,
Anna Bergman, Kent Hedqvist, Greger Lindblom, Mikael Jaldeby, Maria
Lundberg, Anita Risberg, Håkan Norberg och liggande "lik" Bo Eriksson.
För elfte året i rad satsar Piteå Revyamatörer på en Nyårsrevy. I år blir det en ren nummerrevy under samlingsnamnet "På rätt kurs".
- Vi varvar sketcher med kupletter utan konferencier. De olika numren får tal för sig själva. Den eventuella röda tråden är väl att vi är väldigt lokala, säger en av "revyrävarna" Håkan Norberg.
Håkan Norberg har haft revyn i blodet sedan barnsben. Båda föräldrarna har sysslat med underhållning och mamma Barbro finns fortfarande med på scen.
- Visst är det roligt att stå på scen. Det roligaste är kanske att många som inte annars går ut brukar finnas i publiken. För mig finns också traditionen med i bilden.
Skriver allt själva
När PT besökte Christinasalen på torsdagskvällen pågick repetitionerna för fullt. Håkan Norberg har dock tid att berätta om årets revy.
- Vi skriver allt material själva. Det är lite "sport" med det. Det är jag, Bosse Eriksson, Kent Hedqvist och morsan som skriver texterna och sångerna. Musiken har man till viss del lånat, men man har varit noga med att söka förlagsrätt. Allt för att slippa bråk.
Nya ansikten
- I år är vi några nya. Bland annat tre nya tjejer. Sammanlagt är vi tio på scen, fem musiker, fyra scenarbetare och så hyr vi in ljud- och ljustekniker, berättar Håkan Norberg.
- "På rätt kurs" handlar om att alla människor springer på kurs. Många kommer nog att känna igen sig. I en lokalrevy får naturligtvis kommunalpolitikerna räkna med att få lite "dynga" över sig och "På rätt kurs" är inget undantag.
- Politikerna brukar komma, men frågan är om de skrattar åt sig själva.
Eget hus
Föreningen Piteå Revyamatörer finansierar sig själva. Det mesta av intäkterna för verksamheten får de in på intäkterna från revyn. Sedan drygt ett år har föreningen ett eget hus för idémöten och förberedelser.
- Tidigare höll vi till på var mans vind. Det är lättare när vi har en samlingspunkt.
Flera möten
Sedan juli har de träffats minst en gång i veckan och vissa helger har reserverats för "brainstorm". Då har till och med telefonerna kopplats ur för bästa möjliga koncentration.
- Vi lägger ner mycket jobb för att få klass på revyn, men man bör komma ihåg att vi alla är amatörer utan teaterutbildning. Vi gör det här av kärleken till scenen.
Repeterar för fullt
I nuläget har texterna börjat sitta och aktörerna blir allt mindre beroende av fusklapp.
- Vi kör på nu fram till nyårsdagen. På premiärdagen samlas vi för generalrepetition och sedan laddar vi inför premiären på kvällen. Biljettförsäljningen till årets revy "På rätt kurs" har gått bra. Sammanlagt spelar man upp tolv föreställningar, varav de fyra första är slutsålda.
- Det brukar sägas att revy inte är kultur, men visst är det det även om det ligger i buskisfacket. Om inte annat är det till glädje för många människor. Av revyns 15-talet nummer lär ett vara tillägnat PT. Vad det handlar om avslöjar inte Håkan Norberg, men av leendet att döma lär det inte bara strykas medhårs när "Paltbladet" får sitt.
"Genmanipulation" kallas numret. Här är det "journalisten" Anna Berg-
man och "genmanipulatören" Håkan Norberg som är igång.
Revyveteranen Barbro "Agda" Norberg sjunger
kuplett om Piteås kommunalpolitiker. Elakt, men
med glimten i ögat.
-------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 29 december 1990.
Här är gänget som intar scenen på nyårsdagen för att riva av nummer-
revyn "På rätt kurs". Från vänster: Barbro Norberg, Elisabeth Bogren,
Anna Bergman, Kent Hedqvist, Greger Lindblom, Mikael Jaldeby, Maria
Lundberg, Anita Risberg, Håkan Norberg och liggande "lik" Bo Eriksson.
För elfte året i rad satsar Piteå Revyamatörer på en Nyårsrevy. I år blir det en ren nummerrevy under samlingsnamnet "På rätt kurs".
- Vi varvar sketcher med kupletter utan konferencier. De olika numren får tal för sig själva. Den eventuella röda tråden är väl att vi är väldigt lokala, säger en av "revyrävarna" Håkan Norberg.
Håkan Norberg har haft revyn i blodet sedan barnsben. Båda föräldrarna har sysslat med underhållning och mamma Barbro finns fortfarande med på scen.
- Visst är det roligt att stå på scen. Det roligaste är kanske att många som inte annars går ut brukar finnas i publiken. För mig finns också traditionen med i bilden.
Skriver allt själva
När PT besökte Christinasalen på torsdagskvällen pågick repetitionerna för fullt. Håkan Norberg har dock tid att berätta om årets revy.
- Vi skriver allt material själva. Det är lite "sport" med det. Det är jag, Bosse Eriksson, Kent Hedqvist och morsan som skriver texterna och sångerna. Musiken har man till viss del lånat, men man har varit noga med att söka förlagsrätt. Allt för att slippa bråk.
Nya ansikten
- I år är vi några nya. Bland annat tre nya tjejer. Sammanlagt är vi tio på scen, fem musiker, fyra scenarbetare och så hyr vi in ljud- och ljustekniker, berättar Håkan Norberg.
- "På rätt kurs" handlar om att alla människor springer på kurs. Många kommer nog att känna igen sig. I en lokalrevy får naturligtvis kommunalpolitikerna räkna med att få lite "dynga" över sig och "På rätt kurs" är inget undantag.
- Politikerna brukar komma, men frågan är om de skrattar åt sig själva.
Eget hus
Föreningen Piteå Revyamatörer finansierar sig själva. Det mesta av intäkterna för verksamheten får de in på intäkterna från revyn. Sedan drygt ett år har föreningen ett eget hus för idémöten och förberedelser.
- Tidigare höll vi till på var mans vind. Det är lättare när vi har en samlingspunkt.
Flera möten
Sedan juli har de träffats minst en gång i veckan och vissa helger har reserverats för "brainstorm". Då har till och med telefonerna kopplats ur för bästa möjliga koncentration.
- Vi lägger ner mycket jobb för att få klass på revyn, men man bör komma ihåg att vi alla är amatörer utan teaterutbildning. Vi gör det här av kärleken till scenen.
Repeterar för fullt
I nuläget har texterna börjat sitta och aktörerna blir allt mindre beroende av fusklapp.
- Vi kör på nu fram till nyårsdagen. På premiärdagen samlas vi för generalrepetition och sedan laddar vi inför premiären på kvällen. Biljettförsäljningen till årets revy "På rätt kurs" har gått bra. Sammanlagt spelar man upp tolv föreställningar, varav de fyra första är slutsålda.
- Det brukar sägas att revy inte är kultur, men visst är det det även om det ligger i buskisfacket. Om inte annat är det till glädje för många människor. Av revyns 15-talet nummer lär ett vara tillägnat PT. Vad det handlar om avslöjar inte Håkan Norberg, men av leendet att döma lär det inte bara strykas medhårs när "Paltbladet" får sitt.
"Genmanipulation" kallas numret. Här är det "journalisten" Anna Berg-
man och "genmanipulatören" Håkan Norberg som är igång.
Revyveteranen Barbro "Agda" Norberg sjunger
kuplett om Piteås kommunalpolitiker. Elakt, men
med glimten i ögat.
-------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 29 december 1990.
Naima Wifstrand, med rötter i Piteå
Skådespelerskan Naima Wifstrand firade stora triumfer på såväl teater som inom film. Naima Wifstrand spelade med i några av Ingnar Bergmans mest uppmärksammade produktioner; Sommarnattens leende, Smultronstället, Ansiktet och Vargtimmen. Den sistnämnda blev för övrigt hennes sista roll, inspelad samma år som hon gick bort 1968.
Men vad kanske inte många vet är att den bejublade stjärnan hade sina rötter här i Piteå. Den 15 oktober 2008 publicerades en artikel i Piteå Tidningen skriven av journalisten Jan Lundquist. Ur detta har jag hämtat följande:
"Hennes mor Hilda var från Piteå, tillhörde den Lundströmska Släkten och född
på Norrmalm "ordknapp och lite karg, har Naima beskrivit henne...
Familjen bodde i en fastighet som var belägen mitt emot sporthallen Norrmalmia
i Piteå. Modern som var hushållerska flyttade från Piteå till Hudiksvall till ett hand-
elshus, vars ägare blev far till hennes tre barn. Handelshuset konkursade och mo-
dern flyttade till Stockholm, där Naima föddes. Hon växte upp med en ensamstående
mor under enkla förhållanden...
Till Piteå kom Naima Wifstrand gärna på besök till bland annat mostraran Anna och
Matilda som bodde i en röd liten stuga på Norrmalm i hörnet av Kyrkbrogatan och
Fiskargatan. Systrarna var ogifta och kallades "nunnorna på Norrmalm". Till Piteå
återvände Naima ofta i tankarna..."
"Mytens" författare Stig Claesson - Slas - tillsammans med Naima Wif-
strand, regissören Jan Halldoff, Per Myrberg och Eva-Britt Strandberg
under en paus i inspelningsarbetet.
Naima Wifstrand är fantastisk! Klockan 07.00 ställer hon dagligen upp på Söders höjder med de övriga i filmgänget i unge Jan Halldoffs förstlingsverk "Myten". Med samma okuvliga energi äntrar hon sedan en tunnelbanevagn via en stege ute vid stallarna i Blåsut.
Sveriges grand old lady när det gäller film och teater tar snällt som en skolflicka regi av landets purfärskaste regissör. För tre år sedan hade unge Halldoff knappast hållit i en kamera. Han började som stillbildsfotograf hos Vilgot Sjöman och nu kan de uppmärksamma T-baneåkarna dagligen se honom med gänget som den senaste tiden härjat på diverse T-stationer.
Samlingen på Söder i arla morgonväkten visade följande rollista: Per Myrberg, Eva-Britt Strandberg, som nu gör sin andra film efter framgången i "Kärlek 65", Bengt Ekeroth och Berth Söderlund som tillsammans har åtta roller. Vidare Per Oscarsson, Ulf Johansson, Lollo Alm, "491-Fisken" Bo Andersson, Bengt Eklund m. fl. "Mytens" skapare - Slas-Stig Claesson - låter handlingen tills vidare vara en myt. Men så mycket kan avslöjas att Naima Wifstrand är den gamla damen, som åker tunnelbana och som har en förmåga att dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Bl. a. flyter hon upp just när Holgersson - Per Myrberg - skall träffa en flicka. Handlingen utspelas i Södermiljö.
För Naima Wifstrand är hela denna inspelning ett enda stort äventyr och att hon är snart 75 och regissören Halldoff 25 märks inte på kamratskap, samarbete och spelhumör.
-----------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 21 juli 1965.
Naima Wifstrand f. 4 september 1890 d. 23 okt-
ober 1968. Naimas mor Hilda var född i Piteå.
Till Piteå kom Naima gärna på besök. Piteå fanns
ofta i Naimas tankar.
-------------------------------------------------------------
Bild: www.ingmarbergman.se
Men vad kanske inte många vet är att den bejublade stjärnan hade sina rötter här i Piteå. Den 15 oktober 2008 publicerades en artikel i Piteå Tidningen skriven av journalisten Jan Lundquist. Ur detta har jag hämtat följande:
"Hennes mor Hilda var från Piteå, tillhörde den Lundströmska Släkten och född
på Norrmalm "ordknapp och lite karg, har Naima beskrivit henne...
Familjen bodde i en fastighet som var belägen mitt emot sporthallen Norrmalmia
i Piteå. Modern som var hushållerska flyttade från Piteå till Hudiksvall till ett hand-
elshus, vars ägare blev far till hennes tre barn. Handelshuset konkursade och mo-
dern flyttade till Stockholm, där Naima föddes. Hon växte upp med en ensamstående
mor under enkla förhållanden...
Till Piteå kom Naima Wifstrand gärna på besök till bland annat mostraran Anna och
Matilda som bodde i en röd liten stuga på Norrmalm i hörnet av Kyrkbrogatan och
Fiskargatan. Systrarna var ogifta och kallades "nunnorna på Norrmalm". Till Piteå
återvände Naima ofta i tankarna..."
"Mytens" författare Stig Claesson - Slas - tillsammans med Naima Wif-
strand, regissören Jan Halldoff, Per Myrberg och Eva-Britt Strandberg
under en paus i inspelningsarbetet.
Naima Wifstrand är fantastisk! Klockan 07.00 ställer hon dagligen upp på Söders höjder med de övriga i filmgänget i unge Jan Halldoffs förstlingsverk "Myten". Med samma okuvliga energi äntrar hon sedan en tunnelbanevagn via en stege ute vid stallarna i Blåsut.
Sveriges grand old lady när det gäller film och teater tar snällt som en skolflicka regi av landets purfärskaste regissör. För tre år sedan hade unge Halldoff knappast hållit i en kamera. Han började som stillbildsfotograf hos Vilgot Sjöman och nu kan de uppmärksamma T-baneåkarna dagligen se honom med gänget som den senaste tiden härjat på diverse T-stationer.
Samlingen på Söder i arla morgonväkten visade följande rollista: Per Myrberg, Eva-Britt Strandberg, som nu gör sin andra film efter framgången i "Kärlek 65", Bengt Ekeroth och Berth Söderlund som tillsammans har åtta roller. Vidare Per Oscarsson, Ulf Johansson, Lollo Alm, "491-Fisken" Bo Andersson, Bengt Eklund m. fl. "Mytens" skapare - Slas-Stig Claesson - låter handlingen tills vidare vara en myt. Men så mycket kan avslöjas att Naima Wifstrand är den gamla damen, som åker tunnelbana och som har en förmåga att dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Bl. a. flyter hon upp just när Holgersson - Per Myrberg - skall träffa en flicka. Handlingen utspelas i Södermiljö.
För Naima Wifstrand är hela denna inspelning ett enda stort äventyr och att hon är snart 75 och regissören Halldoff 25 märks inte på kamratskap, samarbete och spelhumör.
-----------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 21 juli 1965.
Naima Wifstrand f. 4 september 1890 d. 23 okt-
ober 1968. Naimas mor Hilda var född i Piteå.
Till Piteå kom Naima gärna på besök. Piteå fanns
ofta i Naimas tankar.
-------------------------------------------------------------
Bild: www.ingmarbergman.se
VOLVO-reklam 1965
Nacka Skoglund - 1968
NACKA SKOGLUND har många järn i elden. Dessutom gör han succé
på planen, förstås!
Nacka Skoglund, 39 gör fortfarande stor succé. I div. IV-laget Kärrtorp. Han ensam drar mellan 1.000-1.500 åskådare varje match, vilket betyder att de trånga idrottsplatserna i Stockholms förorter knappast räcker till. Men inte nog med det - Nacka har gjort ett riktigt duktigt bolltrillargäng av nykomlingen.
Ingen bollspelare här i landet är så omtyckt som Nacka. Han är en artist, en folkets man uti fingerspetsarna. En särling, som haft många toppar i sitt brokiga liv, men också många dalar. Många är oroliga för hans framtid. Nästan dagligen får man förfrågningar om hur det är med Nacka nu för tiden.
- Jo, tack, här är det bara prima liv, svarar Nacka. Hur är det själv?
Vi hade stämt träff med honom, för att få veta vad den glade bohemen sysslar med nu för tiden. Håller han på med sin bokförsäljning? Har han slutat med mattorna? Vad hoppas han av framtiden? Hur pass vältränad är han egentligen?
Nacka knäpper bort ett dammkorn på sin nya, dubbelknäppta klubblazer, slår sig på den matchande vita polotröjan, och replikerar:
- Ser´u inte det?
Jodå, herr Skoglund gör ett verkligen propert intryck. Välklädd som alltid, med en glatt grinande linlugg ovanför axlarna. Den begynnande dubbelhakan är borta, onekligen har han gått ned flera kilon sedan i vintras.
- Så många "tunnlar" som jag slagit i vår, har jag inte slagit på länge. Och målfarlig har jag också blivit, två "sylar" hitills. Visserligen på straffar, men ändå. Och en rökare hade jag i ribban nyligen.
- Berätta om straffarna?
- På den första lurade jag målvakten i fel hörn. På den andra varskodde jag keepern om, att jag skulle sätta den i samma hörn som sist. Alltså dök han dit, med då satte jag den vid den andra stolpen. Enkelt, va? Jag trivs bra i Kärrtorp, som du förstår. Prima liv.
Nacka kunde ha tillagt att han tjänar bra också. Har en viss summa per match, och spelar dessutom på procent. Så inte går det någon nöd på honom.
- Hur länge har du tänkt hålla på? Du är ingen ungdom längre, och fotbolls-Sverige vill minnas dig som den verkligt stora artisten...
- Hörrö du, jag tar ett år itaget. Har nyligen skickat en specialskrivelse till fotbollsförbundet, och bett om en pall att sitta på.
Nacka menar på det, att fotbollen är hans liv. Inte lätt att skilja sig från den då, "och en tekniker kan hålla på länge..."
Mycket att stå i
- Vad sysslar du med annars?
- Jag har många järn i elden. Har blivit krönikör i avisorna, kan man fotboll utan och innan ska man väl begagna sig av kunnandet. Dessutom säljer jag den här nya träningsboken "Världsfotboll", kursar lite mattor mellan varven, är dragplåster på en herrekipering, och åker runt på ungdomsgårdarna och snackar fotboll. Ungdomen behöver råd. Snart ska det väl f.ö. inte dröja länge innan min specialbok i den vägen kommer ut. Handlar om mina specialfinter på planen. Fina illustrationer också...
- Något mera?
- Jo, så ska jag sätta igång med en annan bok, som ska heta "Nackas sexigaste fräckisar". Inget porr, utan vitsar med "knorr" på. Sådana som vem som helst kan dra. Vitsar är jag specialist på.
- Inga nya plattor, eller parkuppträdanden?
- Nä, nu håller jag mig till min vän "trasan". Ska deltaga uppe i Östersund i en nattmatch den 5 juli. Sedan åker jag vidare till någon prick på kartan som heter Umgransele, och är med om en invigning av en fotbollsplan. I Östersund lär jag få sällskap av gamla klubbpolarna Lasse Nordin och Bernt Lif, och i Umgransele hoppas jag att Sven Lindman ställer upp.
- Kan bli festligt, slutar Nacka. Alltjämt med samma aptit på livet.
---------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 21 maj 1968.
Min bästa Arnold-Schwarzenegger-look
I morse när jag skulle hämta tidningen ur brevlådan lyste den tom. Ingen bra början för en person med sådana ingrodda vanor. Efter en snabb koll på nätet blir jag upplyst om att tidningen är kraftigt försenad p.g.a. ett tekniskt fel på tryckeriet i Luleå. Om man har tur, så kanske den kommer under dagen, har man mindre tur kommer lilla tidningen i morgon. Inaktuella nyheter alltså. Följden blir ungefär som när man tittar på TV:n då ljud och munrörelser inte följer varandra synkroniskt. Man blir liksom störd på nåt konstigt sätt.
Som ni kanske märker så går detta inlägg knappast i det positiva tecknet. Och mer negativitet kommer, vänta bara...Efter några dagars sängliggande med feber, så var detta dagen som jag längtat efter. Men att gå på stormarknad i den värsta julrushen gjorde att tempen sakta men säkert började stiga kraftigt uppåt igen. Mitt ibland prinskorvar, julskinkor, leverpastejer, ostar som luktade dåligt, karameller, blodapelsiner och annat raj-raj, så kände jag hur min ben ville vika sig. I den fasansfulla stunden, med 751 personer före mig i kön säger rara hustrun: "Roger, jag går och sätter mig en stund, jag kommer när du börjar packa!"
Det är då som jag tog fram min allra bästa Arnold Schwarzenegger look. Speciellt hämtad ut "Terminator 3". Så där stod jag på ICA-Kvantum mitt i Piteå och liknade gamla goa Arnold. Fast det var nog bara på insidan som Arnold-looken fanns, för på utsidan kunde vem som helst se att det var ju Roger Lindqvist från Hortlax som stod i tur att betala sina varor. Så enkelt var det med det. Hemåt bar det, och när hustrun fäller denna replik i bilen var det något som gick snett i mina hörselgångar: "Mycket folk, men det är väl för att dom fått pension i dag!".
Jag tittade på henne medan jag försökte att få sikt på vindrutan, så jag sa: "Va, har dom fått ansjovis i dag?".
Typiskt, min troliga lomhördhet spelar mig ett och annat spratt i bland. Men oj så kul det kan bli - dvs för andra!
Nu är vi lyckligen hemkomna till det julinredda hemmet. Har t.o.m. hunnit äta oss en improviserad jultallrik. Apropå Arnold, så finns han inte hos mig längre, istället har en annan person antagit min kropp: Thore Skogman! Snacka om personlighetsförändring. Med de här gåvorna skulle jag bäst höra hemma på Dramatiska Teatern i kungliga Huvudstaden med polare som Börje Ahlstedt, Micke Persbrandt, Thomas Pontén, Örjan Ramberg m. fl. Men vore det så, då kanske jag finge skäll av farbror Börje i hans memoarer. Pessimistkonsult kanske jag vore lämplig som. Men vid närmare eftertanke är den tjänsten redan tillsatt av en viss Ronny Eriksson. Men eftersom Thore Skogman intagit min kropp ska jag istället klämkäckt sjunga: "När man är en glad pensionär då är man aldrig nånsin sur eller tvär..."
-----------------------------------------------------------------
Roger "Arnoldswarzeneggerthoreskogman" Lindqvist.
Dans på Perudden i Svensbyn - 1958
Bertil Englund gör TV-reklam
Gamle schlagerräven Bertil Englund har åter dykt upp i strålkastarljuset. Den här gången handlar det om några reklamsnuttar i TV:n där han medverkar. Englund började sin sångarkarriär 1956. För inte så länge sedan släppte han en ny skiva, 54 år efter debuten. Bertil Englund är i dag 74 år fyllda.
Vecko Revyn den 7 juli 1956.
Vecko Revyn den 7 juli 1956.
Sigge Fürst & Frukostklubben
Allers FamiljeJournal den 3 oktober 1965.
"Klart till drabbning"
"Klart till drabbning". Så heter Kronprinsens septembershow och
det blir en Jules Sylvain-kavalkad i ord och toner. Medverkande blir
Lars Ekman, Ingbritt Stiber, Lasse Lönndahl och Sonja Stjernquist.
Regissören Holger Reenberg får det snärjigt värre vid premiären.
Samma kväll som Kronprinsen-premiären startar hans iscensättning
av "Annie get your gun" med Eva Bysing i huvudrollen
--------------------------------------------------------------
Hänt i Veckan den 8 september 1972.
Johnny Waard på Metronome Records - 1960
Accordion Journalen december 1960.
Barnens Jullåda - 1961
--------------------------------------------------------------------------------
Året Runt den 6 december 1961.
Rekord Magasinets julnummer - 1961
Louis Armstrong i stan...
Aftonbladet den 29 juli 1957.
Maj-Britt Nilsson i tvålreklam - 1957
Gnesta-Kalle död
Dragspelskungen Rune Gnestadius har avlidit 83 år gammal. Artist-
namnet var "Gnesta-Kalle". Han var även populär programledare i bl. a.
"Våra Favoriter". När han 1980 sällade sig till pensionärernas skara hade
han medverkat i 4000 radioprogram. Namnet "Gnesta-Kalle" blev under
åren synonymt med dragspel. Man kan med andra ord påstå att Rune
Gnestadius gav dragspelet ett ansikte.
----------------------------------------------
Bild: www.hd.se
Fönstret åt gården
1954 regisserade Alfred Hitchcoock klassikern "Fönstret åt gården". En film helt i den kända Hitchcoocks-andan. För var det något han var en mästare på, så var det förmågan att framkalla kalla kårar på biopublikens ryggrad. Hur än gastkramande det var, hur än svettdropparna pärlades i pannan, så var allt det han producerade av en sådan klass och stil. Något som de senare årens filmregissörer i thrillerfacket borde ta någorlunda lärdom av. 
James Stewart och Grace Kelly hade de ledande rollerna i thrillern
"Fönstret åt gården".
James Stewart tittar ut mot det där fönstret där det händer fasansfulla
saker. I våningen tvärs över gården upptäcker han att grannen Lars
Thorwald (som spelas av Raymond Burr) brutalt mördar sin fru.
Utsikten från L.B. "Jeff" Jeffries (James Stewart) fönster.
------------------------------------------------------------------
Bilder: www.hitchcoock.se / www.moviezine.se
Inför julhandeln 1958
Inför julen 1958 delades det här reklambladet ut till hushållen i Hortlax. Det var ortens köpmän som ville puffa för sina respektive butiker.
I en liten bortglömd gömma...
...hittade jag fyra papperslappar. Alla tre skrivna av mig i samband med både inför julförberedelserna, som efter. Den första är daterad 16 januari 1969.
Vi klädde av granen jag och mamma den
16 januari 1969. Gerd ligger i sängen och
har 38 graders feber. Själv så har jag ont
i halsen och är hemma från skolan. Pappa
jobbar eftermiddag, han kommer hem kl.
10 i kväll. Tant Märta har varit hos mamma
i dag. 6 grader kallt ute.
Den 8 januari 1970 skriver jag detta.
Klockan är 12.15. Kastar ut granen. Vi skol-
barn har fått extra ledigt på grund av Hong-
Kong influensan. 22 grader kallt ute. Och det
snöar. Farmor dog i går onsdag.
Den 20 december 1970 låter det så här.
Vi klädde granen den 20/12 1970 söndag. Det
är nästan ingen snö och ändå är det bara 4 dagar
till jul. Det är 1 grader varmt ute.
Vid avklädningen gjorde jag också en notering.
Vi klädde av granen den 5 januari. Det är 14
grader kallt ute.
I en liten bortglömd gömma kan man hitta små
överraskningar. Anteckningar från cirka 40-år
tillbaka i tiden....
/Roger.
Vi klädde av granen jag och mamma den
16 januari 1969. Gerd ligger i sängen och
har 38 graders feber. Själv så har jag ont
i halsen och är hemma från skolan. Pappa
jobbar eftermiddag, han kommer hem kl.
10 i kväll. Tant Märta har varit hos mamma
i dag. 6 grader kallt ute.
Den 8 januari 1970 skriver jag detta.
Klockan är 12.15. Kastar ut granen. Vi skol-
barn har fått extra ledigt på grund av Hong-
Kong influensan. 22 grader kallt ute. Och det
snöar. Farmor dog i går onsdag.
Den 20 december 1970 låter det så här.
Vi klädde granen den 20/12 1970 söndag. Det
är nästan ingen snö och ändå är det bara 4 dagar
till jul. Det är 1 grader varmt ute.
Vid avklädningen gjorde jag också en notering.
Vi klädde av granen den 5 januari. Det är 14
grader kallt ute.
I en liten bortglömd gömma kan man hitta små
överraskningar. Anteckningar från cirka 40-år
tillbaka i tiden....
/Roger.
SVEN-ERICS
- Vi skryt int´om dansmusik, vi spel´den, hävdar Sven-Erics orkester från Hudiksvall. Tongångarna de bjuder på är dansvänliga, lättfattliga och trallvänliga. Och publiken strömmar till från Sundsvall ner till Malmö.
Ursprungsbandet hette Anders Erikssons orkester. Den 25 september 1965 spelade de upp till dans för första gången. I dag är Anders flygplatschef i Hudiksvall. Och Sven-Eric är den sista entusiasten från gamla, goda tider.
- Det blev en brytning eftersom ena halvan ville spela pop och den andra dansmusik. Men det är bara det senare man kan leva på i längden. Nu är vi inbokade fram till 1978. Hela sommaren kör vi hårt i folkparkerna. I våras släpptes LP:n "Kom till mej". Den har redan slagit försäljningsrekord. Det är många som vill ha "Ett litet sommarminne" med Sven-Erics.
ÅKE Erik "Hank" NILSSON, 30 år.
Bor ensam i en lya i Stockholm. Är en av landets duktigaste sologitarrister, som gjort egen LP med "Gitarrgodingar". Åke bestämde sig för att bli musiker redan som 3-åring. Då satt han på pappas pakethållare när denne skulle ut och spela eldragspel på bröllop eller 50-årskalas.
- I skolan blev det mest blockflöjt. Men jag insåg snart att blåsandet inte var något för mig. Då gick jag över till gitarr. Ett tag hade jag ett eget band med Katarina Brandelius som vokalist. Hon sjöng allt - utom pappa Harrys "Nordsjön".
Åke är utbildad konditor. Ofta åkte han direkt från scenen till bageriet.
- Jag somnade aldrig i degen. Även om det var nära. Därför insåg jag till slut att det inte gick att kombinera jobben. 1973 fick jag erbjudandet att bli proffs i Sven-Erics. Och det sa man ju inte nej tack till.
När Åke inte musicerar så sover han. Eller spelar tennis. Husligheten inskränker sig till att koka kaffe. Hans uppgift är att ta ut harmonier på nya låtar. Dem man plagierar från andra band...
- Mitt roligaste minne? Det måste vara från mitten av 60-talet. Då var jag över och kompade ett tjejgrupp i England. På vägen över blåste full storm. Fast då satt jag i köket och åt smörgås med personalen. Inga bullar och tårtor för mig inte. Jag vet ju vad som är i dem.
SIVERT "Lill-Luppe" THURELL, 26 år.
Är ogift och oförlovad och bor i Hudiksvall. Sivert är gängets nykomling. Han engagerades i april som vokalist och står nu för den poppigare avdelningen.
- Jag kommer från en mycket musikalisk familj och har alltid gillat att spela. Nu sjunger jag mest men hanterar också diverse rytminstrument. Fotarbetet är perfekt. Men så har jag också en stamfar, Carl Mikael von Berglo af Planting, som fotvandrade från Ryssland hit till Sverige...
Sivert är gängets hurtbulle. Bland tonårens meriter finns en plats i TV-pucken och ett skol-SM i fotboll. Som hans lag vann.
- Parallellt med musik och idrott har jag studerat. I dag har jag en fil kand i tyska och svenska. Ett tag funderade jag faktiskt på att doktorera i språk. Fast sen blev det bara musik. Det ger betydligt friare liv.
En lättsam typ som snabbt smält in i gänget. En ordningsmänniska som snarkar förfärligt men är bra på att hålla tider. På grund av den sista talangen har han nu blivit utsedd till kapellmästare. Sivert startade karriären som dragspelare i en gammeldansorkester.
- Nu går jag gärna ut och dansar privat. Och jag säger aldrig nej till tjejer som bjuder upp. För sånt händer ju också...
SVEN-ERIC MÖRTSJÖ, 28 år.
Bor i Hudiksvall som nybliven ungkarl och har lånat namn åt hela orkestern. Sven-Eric står för sången. Det har han gjort sen 1954, då han debuterade på en jordhög.
- Sen ställde jag upp i varenda amatörtävling. Bara mamma följde med fick jag sjunga fram till 21.00.
- Sven-Eric är den verklige TV-veteranen. Redan 1956 var han med i en provsändning från Härnösand. Sen deltog han i en sångtävling där barnavårdsnämnden stoppade finalnumret. En 11-åring fick inte sjunga på krog med spritservering!
- Som kompensation fick jag i stället medverka i Sigges TV-cirkus. Men det höll också på att gå åt skogen. Producenten ville höra "Ekorrn satt i granen". Jag hävdade att "Diana" var min stil. Annars åkte jag hem. Jag fick min vilja igenom. Sven-Eric är utbildad grovarbetare. Fast snart blev det mer musik än betonglära. Nu tror han stenhårt på gruppens framtid. 1976 är det bästa året hitills. En svärmorsdröm som gillar all musik från Mozart till pop. En diplomatisk man som inte har någon bestämd åsikt om någonting. Eftersom han inte vill stöta sig med omgivningen. Sån är han också.
- Kanske är jag för snäll. Men fansen måste man vara hygglig mot. Därför pratar jag med alla.
BENGT O ERIKSSON, 26 år.
Bor i en lägenhet i Härnösand - ensam. En gång var han förlovad med en tjej i 4 år. Bengt har spelat trummor (eller trumlor som han själv säger) sen 1962. Då såg han "Stubben" Kalin i en Hylands hörna.
- Jag tyckte det såg helfestligt ut. Så jag tjatade mig till en virveltrumma.
Fram till 1968 var Bengt med i i olika lokalband. Sen övergav han trumstockarna för en motorcykel och blev Norrlands vildaste skinnknutte.
- Fast jag är utbildad byggnadssnickare också. Ända fram till julafton 1973 var det mitt ordinarie yrke. Då ringde Sven-Eric och ville ha mig med.
Bengt är lite egen i sitt slag - påstår han själv. Lyckan är att få stiga upp klockan 4 och fotografera orrspel i soluppgången. Eller sitta hemma och lyssan på amerikansk folkmusik. Ensam.
- Nöjeslivet får jag nog genom jobbet. Nej, då är det roligare att umgås med min guldhamster Hampe. Eller gå hem till mamma och käka bruna bönor. En period körde Bengt en 12 tons ångvält. Nu håller han sig till till turnébussen. En enda gång har det blivit brinnande allvar. Det var när Graninge-verken brann ner utanför Sollefteå och brandbilen hade kört av vägen. Alla slangar lastades över i Sven-Erics buss. Som gjorde snabbutryckning utanför musikens värld.
TOMMY Leif "Gurra" HÖGLUND, 28 år.
Bor i Härnösand med sin flickvän Ann-Kristin och ettåriga dottern Ulrika. Tommy spelar orgel, piano och dragspel. Och han var en gång bossen för Tommys orkester innan den 1973 införlivades med Sven-Erics.
- Jag har spelat dragspel sen småskolan. Jag övertalade pappa att få börja en kurs. Efter 10 timmar var jag oslagbar på spansk vals och marscher. Första skoldansjobbet var på en maskerad. Killarna spelade tills rektorn bad dem sluta. I Ramviks Folkets hus kom debuten för allmän publik. Gaget var 10 kronor. Det räckte precis till en varm korv och en sockerdricka.
- Tommys orkester gav lite bättre förtjänster. En sommar fick vi kompa Emile Ford på hans Sverige-turné. Till slut kunde jag lira "Only you" i sömnen.
Tommy är utbildad bilplåtslagare. På fritiden fixar han helst med gamla bilar. Dessutom håller han i bandets alla tekniska prylar. Musiken brukar höras. Utom den gången i Jämtland när hötalarna blev rena rökpelare. Sången lät som den kom från en telefonkiosk.
- Hemma lyssanar jag aldrig på musik. Där vill jag ha lugn och ro. Men jag har skrivit ett par låtar. Resultatet låter mest som rinnande sirap. Så någon ny Gilbert O´Sullivan lär jag aldrig bli.
CHRISTER Bo "Bruse" PETTERSSON, 25 år.
Bor i Härnösand med fästmön Anneli och 5-årige sonen Cliff. Christer spelar bas och sjunger rocklåtarna.
- Jag kom med i Sven-Ericks 1971. Innan dess tillhörde jag ett band som hette Tommys. Vi var ganska dåliga och körde mest poplåtar. Men det gick inte i längden. Publiken ville ha dansmusik. Christer skulle egentligen blivit polis. Under värnplikten kom han på andra tankar. Det blev kontor i stället. Tills musiken inte gick att kombinera med ett vanligt arbete.
- Det är det friaste jobb man kan ha. Visst spelar vi mycket, men sen är man ledig flera dagar i sträck. På fritiden brukar jag gå på bio, eller på Hallmans café. Musik lyssnar jag nästan aldrig på av fri vilja. Mer än radions skvalprogram.
Christer ser till att turnébussen fungerar i alla väder. Bara en gång har det burit rakt ut i Orsaterrängen - då gick styrstången av. Men publiken väntade, trots att killarna blev en timme försenade. På hotellrummet är det Christer som sköter snacket. När han inte läser serietidningar eller tvättar håret. För killen är otroligt kokett påstår de andra. Afrofrisyren införde han en kväll i Eksjö. En sångmikrofon gick sönder så han fick 220 volt ström i kroppen. Fast extranumret var inte inrepeterat....
------------------------------------------------------------------
Hänt i Veckan den 26 maj 1976.
"Temperaturen är hög uti kroppen...."
Den där "festallsången" passar ganska bra in på mitt tillstånd för närvarande. Tur att det finns alvedon och liknande.
Blake Edwards har avlidit
Filmregissören Blake Edwards har avlidit 88 år gammal. 1961 stod Edwards för regin till "Frukost på Tiffanys" med Audrey Hepburn i huvudrollen. Blake Edwards regisserade de välkända "Rosa Pantern"-filmerna med start 1963 fram till den allra sista som kom 1993. Peter Sellers (1925-1980) som gestaltade den något förvirrade och fumlige "Chief Inspector Jack Clouseau", spelade sin roll t.o.m. efter sin död. Vid premiären på Rosa Pantern 1982 fanns Sellers fortfarande med, trots att han hade gått bort två år tidigare. Blake Edwards använde överblivet filmmaterial där Peter Sellers medverkade, och på så sätt så kramade man ut den sista droppen av den världsberömde aktören.
Edwards var gift med skådespelarskan och sångerskan Julie Andrews. Edwards föddes den 26 juli 1922 och avled den 15 december 2010.
Blake Edwards med hustrun Julie Andrews.
------------------------------------------------------
Bild: www.ruggedelegantliving.com
Edwards var gift med skådespelarskan och sångerskan Julie Andrews. Edwards föddes den 26 juli 1922 och avled den 15 december 2010.
Blake Edwards med hustrun Julie Andrews.
------------------------------------------------------
Bild: www.ruggedelegantliving.com
Göte Wilhelmsson ny inspelningschef
Accordion Journalen den 15 april 1956.
Rambler - årsmodell - 1953
Teknikens Värld den 26 mars 1953.
En dag i förkylningen och frossans tecken
I morse så stod hon i våran hall. Prinsessan Norah Maria Lindqvist. Pappa Ante skulle ut med sin och Davids traktor för att skona några av Hortlaxbornas ryggar. Så även min. Därför "landade" Norah hos sin farmor och farfar. Finns det någon bättre början på en dag, än att få äran att umgås med sitt barnbarn? Det är det största av priviligeum att ha dem här, Norah och Max. Och så är det för alla mor- och farföräldrar givetvis, barnbarnen är den största av gåvor. Men det är inte alla förunnat att kunna vara med. Jag tänker närmast på en gammal lumparkompis, Mats, som dog några dagar före muck i mars 1979. Han tog avsked av världen frivilligt. Endast 21 år gammal. Samma sak gäller två killar varav den ena var min skolkompis. Roger dog 25 år gammal i en våldsam bilolycka. Han hade ett litet barn som väntade därhemma, som aldrig mer skulle se sin far. Den andra, hette Göran, han var född samma år som mig. Göran och jag spelade i samma band, han var en duktig tenorsaxofonist. Men ödet ville att han skulle möta döden i sin cockpit i sitt flygplan borta i Amerika. Sedan fanns han inte mer. Göran och Roger fick sitt sista vilorum på Hortlax kyrkogård. Det händer ibland att jag gör ett besök på deras gravar, ordet "orättvist" kommer då som en given signal upp i mitt huvud.
Dagen har annars gått i förkylningen och frossans tecken. Både jag och min hustru känner oss en aning omskakade. Men det är ju så det är så här års. Ha en fortsatt bra dag!
------------------------------
/Roger.
Dagen har annars gått i förkylningen och frossans tecken. Både jag och min hustru känner oss en aning omskakade. Men det är ju så det är så här års. Ha en fortsatt bra dag!
------------------------------
/Roger.
Teaterdirektör Nils Poppe
Nils Poppe och Inga Brink spelar upp på Sveriges enda friluftsteater i
Helsingborg för en trogen publik.
Än håller Nils Poppe stilen. Trots vädrets makter, och TV-berusade svenskar håller han i gång på Sveriges enda friluftsteater, Fredriksdalsteatern i Helsingborg.
Poppe erkänner att han är en obotlig optimist, som vill hålla kvar vid det gamla.
- Men visst finns det svårigheter, erkänner han. Det är inte alltid så lätt att hitta passande pjäser.
Privat är jag socialist, men på scenen är jag en äkta aristokrat. Det finns nämligen inte bara kommunister bland publiken...
Den här säsongen spelar Poppe och hans teatergäng pjäsen "Pengar". En ganska okänd historia, som ger Poppe extra bekymmer.
- Kommer inte publiken, kan vi inte spela hela sommaren. Fredriksdalsteatern öppnade för allmänheten första gången 1934, och sedan dess har man alltid haft regelbundna föreställningar.
I år har vi fått 35.000 kronor av Helsingborgs stad, så det gäller att få in de resterande 250.000. Men hitills har väl ingen teaterdirektör dött rik. Poppe berättar att han får ta till sina besparningar från sina otaliga filmframgångar, och att hans innersta dröm är att få spela friluftsteater vid Stadshuset i Stockholm. Det skulle smaka för Sveriges unikaste teaterdirektör.
Kaffe med dopp ute i trädgården. Det är sånt som publiken gillar när
vädret är fint.
- Jag kan inte förstå varför ni inte har några friluftsteatrar kvar i Stock-
holm? undrar Poppe. I Helsingborg går det jättefint.
------------------------------------------------------------------------------
Hänt i Veckan den 28 juli 1972.
Kiviks marknad sommaren 1972
Årets marknad i Kivik, som nu har kommit så långt från sin ursprungliga funktion som möjligt är, kom med två nyheter i år. Sexklubbarnas liveshower hade dragit ut i marknadstälten. Nu finns det inte mycket mer att vänta av den delen av marknadslivet om inte man skall visa smakprov från "föreställningarna" utanför tälten och inte enbart de agerande mer eller mindre påklädda.
Med hjälp av vrålande och tjutande högtalare gjorde marknadsutroparna sitt bästa för att spränga trumhinnorna på marknadsbesökarna med sin oblyga reklam för "evanemangen" inne i tältens strålkastarljus och att övertrumfa varandra i varudeklarationer. Mitt bland 10 sextält och två motorcirkusar hittade vi Sid Jansson som dragit in i varité "La Paris" med sina vänner spelemän och trubadurer, som gjorde ett tappert försök att sprida välljud mitt i allt detta oljud. Inga fräcka visor blev det från herrar Cornelis, herr T och hans spelemän, Fred Åkerström, Bernt Staf och Ewert Ljusberg. Men fina visor.
De traditionella marknadsgycklarna finns det inte mycket plats för längre. Några fakirer och svärdslukare hade i nåder fått vara med i några sexshower för att fylla ut programmet. Däremot hade Leena Skoog fått jobb på en sexvarité, något som svårligen retade grannetablisementen, eftersom Leena inte ens knäppte upp en knapp på scenen. Lena Fasth påstods också höra till de medverkande, men hon syntes inte till och hennes manager dundrade i pressen: "Hur kan ni tro att Lena skulle uppträda på ett sånt ställe".
Kulturen på Kiviks marknad - på Cornelis Vreeswijks initiativ slog åtta
trubadurer och spelemän till i ett tält utropade av Sid Jansson i Zorns
hatt. Överst fr. v. Torgny Björk, Ewert Ljusberg, Bror Hjort, Jerker Hall-
dén, Alm Nils Ersson, Fred Åkerström och nedanför Bernt Staf, Sid och
Cornelis, poserande mitt bland porrtälten.
Lill och Ulf Thorén gjorde "Hvar åttonde dag" från Kiviks marknad.
Här applåderar de åt trubadurerna.
Leena Skoog på utropshyllan framför sina strip-osv-kollegor på Top
Hat-showen. Leena själv blev dock aldrig mer avklädd än så här. Falsk
reklam tyckte konkurrenterna.
---------------------------------------------------------------------------------
Hänt i Veckan den 28 juli 1972.
Med hjälp av vrålande och tjutande högtalare gjorde marknadsutroparna sitt bästa för att spränga trumhinnorna på marknadsbesökarna med sin oblyga reklam för "evanemangen" inne i tältens strålkastarljus och att övertrumfa varandra i varudeklarationer. Mitt bland 10 sextält och två motorcirkusar hittade vi Sid Jansson som dragit in i varité "La Paris" med sina vänner spelemän och trubadurer, som gjorde ett tappert försök att sprida välljud mitt i allt detta oljud. Inga fräcka visor blev det från herrar Cornelis, herr T och hans spelemän, Fred Åkerström, Bernt Staf och Ewert Ljusberg. Men fina visor.
De traditionella marknadsgycklarna finns det inte mycket plats för längre. Några fakirer och svärdslukare hade i nåder fått vara med i några sexshower för att fylla ut programmet. Däremot hade Leena Skoog fått jobb på en sexvarité, något som svårligen retade grannetablisementen, eftersom Leena inte ens knäppte upp en knapp på scenen. Lena Fasth påstods också höra till de medverkande, men hon syntes inte till och hennes manager dundrade i pressen: "Hur kan ni tro att Lena skulle uppträda på ett sånt ställe".
Kulturen på Kiviks marknad - på Cornelis Vreeswijks initiativ slog åtta
trubadurer och spelemän till i ett tält utropade av Sid Jansson i Zorns
hatt. Överst fr. v. Torgny Björk, Ewert Ljusberg, Bror Hjort, Jerker Hall-
dén, Alm Nils Ersson, Fred Åkerström och nedanför Bernt Staf, Sid och
Cornelis, poserande mitt bland porrtälten.
Lill och Ulf Thorén gjorde "Hvar åttonde dag" från Kiviks marknad.
Här applåderar de åt trubadurerna.
Leena Skoog på utropshyllan framför sina strip-osv-kollegor på Top
Hat-showen. Leena själv blev dock aldrig mer avklädd än så här. Falsk
reklam tyckte konkurrenterna.
---------------------------------------------------------------------------------
Hänt i Veckan den 28 juli 1972.
Ta av dej skorna!
En av mina stora musikaliska favoriter är utan tvekan POVEL RAMEL. Det jag säger, har jag säkerligen sagt tidigare, men jag säger det igen. Min allra första vinyl-LP var med baron Ramel. Plattan lades i vår radiogrammofon därhemma, och sedan var jag såld! I flera år spelades skivan, varje dag. Min mor blev med tiden ganska trött på den där Ramel, men jag kunde inte låta bli att älska honom. Ja, idoldyrkandet blev så pass stort att när jag fick nyheten om hans död så kom en liten tår på min kind. Han som under mina barnaår underhöll mig, med sina fantasirika melodier och texter blev som en kär gammal trogen vän. Världen blev bra mycket fattigare den där dagen, den 5 juni 2007, när han lyfte på sin välkända hatt till avsked, och sa ett kort: "Hejdå!".
Trots att Povel var en av vårt lands allra mesta kompositörer och textförfattare, så hade han ingen större framgång vad gäller Svensktoppen. Men vecka 11, den 19 mars 1966, seglade han i alla fall upp på den åtråvärda listan med sin och Beppe Wolgers, Ta av dej skorna!". Den 23 april hamnade låten på 1:a plats, och låg där i tre veckor. I 29 veckor fanns Povel tillsammans med sånggruppen Gals and Pals med innan det var dags att ta adjö. "Ta av dej skorna" inspelad 1965 i trumslagaren Anders Burmans Metronome studio och med förträfflige Bengt Hallbergs orkester, är en sådan där låt som jag njuter av varje gång jag hör den. Den har liksom många andra av Povels alster etsat sig fast i mitt musikerhjärta. Och där kommer den att bo resten av min vandring här på jorden.
Till sist - tack käre Povel för de högtidsstunder du gav mig. Du var/är en färgklick härhemma i vår lilla ankdamm. Den där skivan då? Jo, den finns fortfarande kvar i skivhögen tillsammans med andra Povel-skivor. Jag hoppas du har det bra i din himmel, tillsammans med din flygel och en massa "Johanssons boogie woogie vals.....".
---------------------------------------
Roger.
POVEL tog av sig skorna 1965. Året därpå hamnade låten på Svensk-
toppslistan i hela 28 veckor. Och i och med detta blev melodin en av
årets Svensktoppslåtar 1966.
Povel Ramel (1922-2007).
I Metronomes studio. Povel uppbackas av Gals and Pals; Pia Lang,
Kerstin Bagge, Svante Thuresson, Lasse Bagge (1935-2000), Beppo
Gräsman (1931-1969) och Ulla Hallin (1939-1970). Både Beppo Gräs-
man och Ulla Hallin begick självmord. På stolen med ett brett leende
ses pianisten Bengt Hallberg.
På skivomslagets baksida säger Povel följande:
Oj vad det varit kul att göra den här skivan! Tack alla
som hjälpt till! Tack Bengt Hallberg! Tack Gals and Pals!
Tack Metronome Records AB för att jag fick låna de sist-
nämnda!
Och tack för mej!
Povel Ramel.
Trots att Povel var en av vårt lands allra mesta kompositörer och textförfattare, så hade han ingen större framgång vad gäller Svensktoppen. Men vecka 11, den 19 mars 1966, seglade han i alla fall upp på den åtråvärda listan med sin och Beppe Wolgers, Ta av dej skorna!". Den 23 april hamnade låten på 1:a plats, och låg där i tre veckor. I 29 veckor fanns Povel tillsammans med sånggruppen Gals and Pals med innan det var dags att ta adjö. "Ta av dej skorna" inspelad 1965 i trumslagaren Anders Burmans Metronome studio och med förträfflige Bengt Hallbergs orkester, är en sådan där låt som jag njuter av varje gång jag hör den. Den har liksom många andra av Povels alster etsat sig fast i mitt musikerhjärta. Och där kommer den att bo resten av min vandring här på jorden.
Till sist - tack käre Povel för de högtidsstunder du gav mig. Du var/är en färgklick härhemma i vår lilla ankdamm. Den där skivan då? Jo, den finns fortfarande kvar i skivhögen tillsammans med andra Povel-skivor. Jag hoppas du har det bra i din himmel, tillsammans med din flygel och en massa "Johanssons boogie woogie vals.....".
---------------------------------------
Roger.
POVEL tog av sig skorna 1965. Året därpå hamnade låten på Svensk-
toppslistan i hela 28 veckor. Och i och med detta blev melodin en av
årets Svensktoppslåtar 1966.
Povel Ramel (1922-2007).
I Metronomes studio. Povel uppbackas av Gals and Pals; Pia Lang,
Kerstin Bagge, Svante Thuresson, Lasse Bagge (1935-2000), Beppo
Gräsman (1931-1969) och Ulla Hallin (1939-1970). Både Beppo Gräs-
man och Ulla Hallin begick självmord. På stolen med ett brett leende
ses pianisten Bengt Hallberg.
På skivomslagets baksida säger Povel följande:
Oj vad det varit kul att göra den här skivan! Tack alla
som hjälpt till! Tack Bengt Hallberg! Tack Gals and Pals!
Tack Metronome Records AB för att jag fick låna de sist-
nämnda!
Och tack för mej!
Povel Ramel.
Ursäkta Richard Dybeck...!
Du gamla du fria du fjällhöga nord..., början på vår nationalhymn. Ursäkta Richard Dybeck, men idag passar dessa rader bättre in; Du gamla du fria du snöhöga nord..., just i detta nu så är här icke gott att vara....p.g.a. all den snö som fördärvar sikten för alla som sitter i sin bil. Hustrun hade ett par ärenden till stan, i dessa julklappstider. Det var bara att ta på sig sitt allra bästa torsdagsleende, sätta sig bakom ratten och kasta sig ut i den vita värld som för tillfället råder. När jag suttit ett bra tag och väntat i min Volvo, som också går under namnet "Den blå faran", så hade mitt torsdagsleende blivit en aningen stramt, obekvämt och ansträngt. Så jag gick tillbaka till ursprungligt läge igen. D.v.s. lite smått irriterat. Men så plötsligen uppenbarade sig hustrun. Äntligen! Mungiporna drog en smula uppåt igen, och irritationen försvann precis som en smörklick i en varm kastrull en måndagseftermiddag. Nu sitter jag här, och hustrun lagar mat. Ja, tänk er ett sådant priviligeum, tänk er vilken lycka att sitta i sin varma stuga med stekt köttgryta, stekt potatis och grillade grönsaker. Bara en sådan sak gör att mitt torsdagsleende går mot nya personliga höjder!
Den här dagen började så här bra. "Den blå faran" inbäddad under ett
täcke med snö. - Vi skall till stan!, sa hustrun medan jag kämpade på
med sopborste, rinnande näsa, blöta fötter.
Piteås paradgata - Gågatan - som till sommaren faktiskt fyller 50 år.
Piteå var först i landet med denna uppfinning. Det skall vi tacka en av
vår stads mest färgstarka personer, Axel Bengtsson, ordförande i
drätselkammaren och dess turist utskott. Axel var med andra ord Gå-
gatans uppfinnare. Men hallå! vart tog julrushen vägen...!
Medan hustrun försvann in på Småstaden, satt jag mol allena kvar i
"Den blå faran".
Innan vi åkte in mot Piteå så iklädde jag mig mitt torsdagsleende.
Men efter att ha suttit i bilen alltför länge så ramlade mungiporna ner.
Som bevis hur ett torsdagsleende kan se ut, så kan ni kolla på bilden.
--------------------------------------------------------------------------
Torsdagsfotograf: Roger Lindqvist.
Den här dagen började så här bra. "Den blå faran" inbäddad under ett
täcke med snö. - Vi skall till stan!, sa hustrun medan jag kämpade på
med sopborste, rinnande näsa, blöta fötter.
Piteås paradgata - Gågatan - som till sommaren faktiskt fyller 50 år.
Piteå var först i landet med denna uppfinning. Det skall vi tacka en av
vår stads mest färgstarka personer, Axel Bengtsson, ordförande i
drätselkammaren och dess turist utskott. Axel var med andra ord Gå-
gatans uppfinnare. Men hallå! vart tog julrushen vägen...!
Medan hustrun försvann in på Småstaden, satt jag mol allena kvar i
"Den blå faran".
Innan vi åkte in mot Piteå så iklädde jag mig mitt torsdagsleende.
Men efter att ha suttit i bilen alltför länge så ramlade mungiporna ner.
Som bevis hur ett torsdagsleende kan se ut, så kan ni kolla på bilden.
--------------------------------------------------------------------------
Torsdagsfotograf: Roger Lindqvist.
"As times goes by...!"
This day and age we´re living
Gives cause for appre hension
With speed and new invention
And things like fourth dimension
Yet we get a trifle weary
With Mr. Einstein´s theory
So we must get down to earth at times
Relax relieve the tension
And no matter what the progress
Or what mat yet be proved
The simple facts of life are such
They cannot be removed
You must remember this
A kiss is just a kiss, a sigh is just a sigh
The fundamental things apply
As times goes by
And when two lovers woo
They still say "I love you"
On that you can rely
No matter what the future brings
As times goes by
Moonlight and love songs
Never out of date
Hearts full of passion
Jealousy and hate
Woman needs man
And man must have his mate
That no one can deny
It´s still the same old story
A fight for love and glory
A case of do or die
The world will always welcome lovers
As times goes by
Oh yes, the world will always welcome lovers
As times goes by
-----------------------------------------------------
Herman Hupfeld - 1931.
Warner Bros. Corparation.
Ingrid Bergman - 1944
Ingrid Bergman - har rest till Alaska för att roa de amerikanska
soldaterna.
-------------------------------------------------------------------------------
IDUN den 10 februari 1944.
Inga Tidblad - 1944
Julen som den såg ut i vår stad 1957
Piteå Tidningen den 13 december 1957.
Hagge Geigerts Revy 1977
HAGGES REVY som gick av stapeln den 15 januari 1977 på Lisebergs-
Teatern i Göteborg, dokumentarades åt eftervärlden i form av en LP-
skiva. Den text som fanns på omslagets baksida berättar följande:
"Publiken skrattade tätare än vanligt, det blev ännu svårare än vanligt
att få biljett - och till råga på allt hurrade kritikerna också.
Och Hagge lockades till Stockholm med sin revy för första gången, till
Berns".
Medverkade gjorde: Hagge Geigert (1925-2000), Hjördis Pettersson (1908-1988), Åke Harnesk, Jarl Borssén, Claes Eriksson, Kerstin Granlund, Kent Fredriksson. Claes Eriksson och Kerstin Granlund blev sedermera medlemmar i Galenskaparna & After Shave.
Tankar i juletid
Julen är ju allom bekant som en högtid fylld av värme och gemenskap. Men julen får oss även att tänka på de nära och kära som inte längre finns mitt i bland oss. Våra jultraditioner skall vi vara rädda om. Vi skall vårda dem på bästa tänkbara sätt och vis. Mycket av det jag idag bär omkring på, i form av glada minnen från mina barndomsjular, fick jag inympat på det bästa sätt och vis som liten grabb. På så sätt går jultraditionerna vidare till familjer, generation efter generation. Min syster berättar att varje gång hon hör "Sjömansjul på Hawaii" med Yngve Stoor, så väcks vissa speciella minnen till liv. Våran mormor och morfar hyrde i början av 60-talet ett litet hus alldeles här i grannskapet, två hus förresten. Det allra första sedan man flyttade till Hortlax var hos Viktor och Jenny Jonsson. Det andra var bara tvärs över gatan, hos Bertil och Kerstin Johansson. Varje 1:a advent hängdes stjärnan upp i det lilla fönstret hemma hos våra morföräldrar. Hos Bertil och Kerstin likadant. Bertil hade en radiogrammofon på vinden där han juletid spelade "Sjömansjul på Hawaii", därav min systers minnesbild. Julen är en viktig högtid tillsåvida, att det är då vi samlas, äter, skrattar, öppnar julklappar, äter igen (om man orkar), ser på Kalle Anka, käkar knäck (om man orkar) osv. Klapparna är för mig idag inte det viktigaste, de kunde jag faktiskt vara förutan. Vid fyllda 53, så består den stora julglädjen av gemenskap med de nära, barnbarnen samt barnen med sina respektive - och naturligtvis hustrun förstås!!!
I mina samlingar har jag hittat några minnesbilder och fragment av det liv som min mormor och morfar en gång levde. Spänn fast er i tidsmaskinen - nu startar vi.....
Hemma på gården i Blåsmark. T.h. står min mormor Beda med en ko
som jag tror lystrade till namnet Norma. T.v. syns döttrarna Elly och
Linnéa. Bild från sent 1930-tal.
Morfar Sanfrid och mormor Beda på en något suddig bild.
Sanfrid med sonen Lennart, namnet på hunden vet jag tyvärr inte.
Har hört att morfar var väldigt förtjust i hattar. Han beställde dessa
ur olika veckotidningar direkt från Amerika. Som barn när jag och mina
kusiner var i det gamla ödehus där morfar en gång bott, upptäckte vi
en garderob fyllt med bl. a. stora Humphrey Bogart-hattar.
Delar av syskonen Lundgren. Fr.v. Maj-Gerd, Anny, Malin och Lennart.
Saknades gjorde; Linnéa och Elly.
Fr.v. Linnéa, Elly, Maj-Gerd, Tage och Lennart.
Min morbror Tage avled endast 13 år gammal.
Söndagsskoleklass i Blåsmark cirka 1938/39. I främre raden i svart
basker fjärde fr. v. ses min mor Maj-Gerd.
Min mor, sittande längst till höger, på utflykt med sina vänner i Hög-
dalsås i Skellefteå i början av 1940-talet. T.v. i främre raden ses Bir-
gitta Andersson min mammas bästa vän. Birgitta gift Jonsson, bor i
Horndal i Dalarna.
Min mormor som ung. Född i Nyfors, Älsbyn den 20 maj 1895. Död
den 8 oktober 1964 i Hortlax. När jag upptäckte vid mitt forskararbete
att min mormor var född i Nyfors, var det ingen som trodde mig först.
Men när jag visade de anteckningar som fanns i kyrkböckerna så var
man så illa tvungen att tro på mina uppgifter. Det hela kan förklaras
av att mormors far, mjölnaren Jonas Jonsson åkte flyttade runt med
familjen på olika platser. När familjen flyttade därifrån så var mormor
Beda endast någon månad gammal. Officiellt så stod mormors barn-
domshem i Bodsjön i Svensbyn.
Mormor och morfars hund "Björna". Om henne har jag hört åtskilligt
berättas. En klok och tillgiven vovve, som bl. a. brukade följa min
syster till skolan i Storfors på morgnarna. Det hände att hon troget
väntade på Gerd tills hon kom ut på rasterna.
Min morfar jobbade både som skomakare men också som vägarbetare. Under krigsåren var han anställd vid Fortifikationsverket. I början av 60-talet gick han i förtidspension p.g.a. min mormors ohälsa. Nedan följer ett klipp som jag hittat, där morfar Sanfrid finns med i egenskap av vägarbetare.
På vår färdväg till AMS-vägbyggnadsprojekt kom också ett besök i Svensbyn där en vägbank på 1500 kbm. höll på att schaktas bort för färdigställandet av ytterligare en bit av den nya vägen - eller rättare sagt autostradan - mot Arvidsjaur. Det är en sträcka på 600 meter som nu iordningställes för en kostnad av 250.000 kr. Tio man sysselsättes på det här avsnittet av AMS:s betydande arbeten inom bygden.
Vid vårt besök var arbetet i full gång. Lastbilar gick i skytteltrafik med jordmassor som schaktades bort för att sänka den gamla väghöjden och skärningsnivån rörde sig om en 3-4 meter. Uppe på skärningen höll ett lag på med maskinborrning för sprängningsarbeten och man fick intrycket av att det hela gick som på löpande band. Vägmästaren Tore Sundin, Vistträsk, som leder arbetet är också nöjd med de arbetsresultat som presteras-
- Här är full rush dagen i ända, säger hr Sundin, under det han tar en titt på den maskinborrning som pågår för att kunna spränga sönder de tjälade schaktningsmassorna. Vi har också hållit den uppgjorda tidtabellen för arbetet än så länge och några särskilda svårigheter syns inte heller föreligga för att klara vägarbetet i fortsättningen.
Bortschaktningen av dessa omfattande kubikmassor kommer att betyda att ett för motortrafiken besvärande och skymmande backkrön försvinner, och avsikten är att efterhand utbygga och färdigställa denna förbindelseväg mellan Piteå-Arvidsjaur.
Bodsjön-Granträskmark
Fram till Kalamark, en sträcka på 3,5 km. är en annan vägbit som Arbetsmarknadsstyrelsen också har i gång i vinter, omtalar vår ciceron, platschefen Ragnar Medin, Älvsbyn.
- Vägen är tidigare grovbruten och vi håller nu på att lägga ut bärlager på vägen, säger hr Medin, som ger uttryck åt sin belåtenhet med arbetes gång. Det hela har löpt synnerligen bra och jag är fullt nöjd med det arbete som presterats på de här vägbitarna.
Verkmästare Tore Sundin, Vistträsk, diskuterar sprängningsarbeten
med Sanfrid Lundgren, Hortlax och E. Kjellman, Roknäs.
Mormor och morfars hus i Blåsmark.
Samma hus - 1987.
En tid bodde mormor och morfar i en hyrd stuga hos Viktor och Jenny
i Hortlax. På soffan sitter fr. v: Maj-Gerd, Linnéa, Gerd, Beda, Karin o
Sanfrid.
Den röda stugan som ses till höger i bild, var det hus som Sanfrid och
Beda bodde i, fram till 1961/62 då man flyttade in hos min farmor och
farfas hus vid Hortlaxvägen.
---------------------------------------------------------------------------
Jul- och minnesbetraktare: Roger Lindqvist.
I mina samlingar har jag hittat några minnesbilder och fragment av det liv som min mormor och morfar en gång levde. Spänn fast er i tidsmaskinen - nu startar vi.....
Hemma på gården i Blåsmark. T.h. står min mormor Beda med en ko
som jag tror lystrade till namnet Norma. T.v. syns döttrarna Elly och
Linnéa. Bild från sent 1930-tal.
Morfar Sanfrid och mormor Beda på en något suddig bild.
Sanfrid med sonen Lennart, namnet på hunden vet jag tyvärr inte.
Har hört att morfar var väldigt förtjust i hattar. Han beställde dessa
ur olika veckotidningar direkt från Amerika. Som barn när jag och mina
kusiner var i det gamla ödehus där morfar en gång bott, upptäckte vi
en garderob fyllt med bl. a. stora Humphrey Bogart-hattar.
Delar av syskonen Lundgren. Fr.v. Maj-Gerd, Anny, Malin och Lennart.
Saknades gjorde; Linnéa och Elly.
Fr.v. Linnéa, Elly, Maj-Gerd, Tage och Lennart.
Min morbror Tage avled endast 13 år gammal.
Söndagsskoleklass i Blåsmark cirka 1938/39. I främre raden i svart
basker fjärde fr. v. ses min mor Maj-Gerd.
Min mor, sittande längst till höger, på utflykt med sina vänner i Hög-
dalsås i Skellefteå i början av 1940-talet. T.v. i främre raden ses Bir-
gitta Andersson min mammas bästa vän. Birgitta gift Jonsson, bor i
Horndal i Dalarna.
Min mormor som ung. Född i Nyfors, Älsbyn den 20 maj 1895. Död
den 8 oktober 1964 i Hortlax. När jag upptäckte vid mitt forskararbete
att min mormor var född i Nyfors, var det ingen som trodde mig först.
Men när jag visade de anteckningar som fanns i kyrkböckerna så var
man så illa tvungen att tro på mina uppgifter. Det hela kan förklaras
av att mormors far, mjölnaren Jonas Jonsson åkte flyttade runt med
familjen på olika platser. När familjen flyttade därifrån så var mormor
Beda endast någon månad gammal. Officiellt så stod mormors barn-
domshem i Bodsjön i Svensbyn.
Mormor och morfars hund "Björna". Om henne har jag hört åtskilligt
berättas. En klok och tillgiven vovve, som bl. a. brukade följa min
syster till skolan i Storfors på morgnarna. Det hände att hon troget
väntade på Gerd tills hon kom ut på rasterna.
Min morfar jobbade både som skomakare men också som vägarbetare. Under krigsåren var han anställd vid Fortifikationsverket. I början av 60-talet gick han i förtidspension p.g.a. min mormors ohälsa. Nedan följer ett klipp som jag hittat, där morfar Sanfrid finns med i egenskap av vägarbetare.
På vår färdväg till AMS-vägbyggnadsprojekt kom också ett besök i Svensbyn där en vägbank på 1500 kbm. höll på att schaktas bort för färdigställandet av ytterligare en bit av den nya vägen - eller rättare sagt autostradan - mot Arvidsjaur. Det är en sträcka på 600 meter som nu iordningställes för en kostnad av 250.000 kr. Tio man sysselsättes på det här avsnittet av AMS:s betydande arbeten inom bygden.
Vid vårt besök var arbetet i full gång. Lastbilar gick i skytteltrafik med jordmassor som schaktades bort för att sänka den gamla väghöjden och skärningsnivån rörde sig om en 3-4 meter. Uppe på skärningen höll ett lag på med maskinborrning för sprängningsarbeten och man fick intrycket av att det hela gick som på löpande band. Vägmästaren Tore Sundin, Vistträsk, som leder arbetet är också nöjd med de arbetsresultat som presteras-
- Här är full rush dagen i ända, säger hr Sundin, under det han tar en titt på den maskinborrning som pågår för att kunna spränga sönder de tjälade schaktningsmassorna. Vi har också hållit den uppgjorda tidtabellen för arbetet än så länge och några särskilda svårigheter syns inte heller föreligga för att klara vägarbetet i fortsättningen.
Bortschaktningen av dessa omfattande kubikmassor kommer att betyda att ett för motortrafiken besvärande och skymmande backkrön försvinner, och avsikten är att efterhand utbygga och färdigställa denna förbindelseväg mellan Piteå-Arvidsjaur.
Bodsjön-Granträskmark
Fram till Kalamark, en sträcka på 3,5 km. är en annan vägbit som Arbetsmarknadsstyrelsen också har i gång i vinter, omtalar vår ciceron, platschefen Ragnar Medin, Älvsbyn.
- Vägen är tidigare grovbruten och vi håller nu på att lägga ut bärlager på vägen, säger hr Medin, som ger uttryck åt sin belåtenhet med arbetes gång. Det hela har löpt synnerligen bra och jag är fullt nöjd med det arbete som presterats på de här vägbitarna.
Verkmästare Tore Sundin, Vistträsk, diskuterar sprängningsarbeten
med Sanfrid Lundgren, Hortlax och E. Kjellman, Roknäs.
Mormor och morfars hus i Blåsmark.
Samma hus - 1987.
En tid bodde mormor och morfar i en hyrd stuga hos Viktor och Jenny
i Hortlax. På soffan sitter fr. v: Maj-Gerd, Linnéa, Gerd, Beda, Karin o
Sanfrid.
Den röda stugan som ses till höger i bild, var det hus som Sanfrid och
Beda bodde i, fram till 1961/62 då man flyttade in hos min farmor och
farfas hus vid Hortlaxvägen.
---------------------------------------------------------------------------
Jul- och minnesbetraktare: Roger Lindqvist.
En strimma av ljus...
Klockan 12.23 idag. En solstrimma landar på vår snöiga tomt här
i Hortlax. Trist med det vintriga becksvarta mörker som omger oss.
Skönt med lite solljus som lovar hopp för kommande tider.
-----------------------------------------------------------
Solfotograf: Roger Lindqvist.
Cool Candys med Go´bitarna - del 5
Fortsätter här min historik över dansbandet Cool Candys. Vi har nu kommit fram till årtalet 1964. Det här året bestämde sig bandet för att utöka orkestern med ytterligare en medlem, en gitarrist. I Trollhättan bodde Arne Nathansohn, född i Köpenhamn och utbildad typograf. I Arnes grannskap bodde en syster till en av medlemmarna i Cool Candys. Hon erbjuder sig att ringa till bandet för att berätta om Arne. Arne Nathansohn var ingalunda främmande inom musikens område. Han kom från ett musikalist hem i Köpenhamn, där hans far spelade klarinett i Danmarks Radios Underhållningsorkester. Den musikaliska ådran hade Arne s.a.s. med sig i bagaget. Arne spelade bl. a. med den kände dragspelaren Lill-Magnus, samt CeBes och Ejdes orkestrar. Arne antog utmaningen tog sin gitarr och åkte mot Lidköping. Arne berättar:
- Jag spelade upp för grabbarna. Dom sa inte så mycket, men innan audition var över, så sa Einar Svensson att vi vill att du börjar med oss.
Strax efter Arnes tillträde inspelades Cool Candys andra LP med bl. a. den instrumentala versionen av "Silvermåne över bergen". En melodi som genom åren starkt förknippats med de "Kalla karamellerna" från Lidköping, d.v.s. Cool Candys.
1964 började gitarristen Arne Nathansohn i pop-
ulära Cool Candys. Arne var född i Köpenhamn
jobbade som typograf på tidningen "Trollhättan".
Arne hade ärvt sin musikaliska ådra av sin far,
som var klarinettist i Danmarks Radios Under-
hållningsorkester.
En populär dansfluga året 1964 var "Letja jenka". När Cool Candys åter gick in i studion fick den namnet "Cool jenka". Basisten Göte Johansson berättar:
- Alltfler arrangörer från hela landet hörde av sig. Vi kände oss nödsakade att vartannat år lägga en Norrlandsturné resp. turné i södra Sverige under en 14-dagars period av vår semester. Den resterande 2-veckorssemestern hade vi ledigt med våra familjer. Hur orkade de hålla ut, våra fruar och barn? Sedan 1963 hade jag bytt arbete från Volvo i Lidköping till Skandia. Då jag anställdes fick jag inte ha ett arbete vid sidan om. Men jag lyckades kombinera båda jobben i fem år. Men 1967 blev det sista året.
Man skall då betänka att bandet hade cirka 180 spelningar per år vid tillfället. I snitt 3-4 spelningar per vecka år ut och år in. Men som Einar Svensson tidigare nämnt i en intervju, tyckte medlemmarna det var viktigt att ha kvar sina civila jobb vid sidan om. Men som sagt, hur orkade man?
En populär dansfluga 1964 var Letja jenka. I Cool Candys version fick
den namnet Cool Jenka.
180 speldagar per år. Så såg spelplanen ut för grabbarna i Cool Can-
dys. Den 23 september 1964 togs den här bilden när gruppen med-
verkade i en Jenka-danstävling.
Trummisen Einar Svensson jobbade som jag tidigare nämnt på ett sågverk, "Kronsågar", där man tillverkade sågblad. Einar fick plötsligt problem med sitt ena öga. Pupillen blev oval, och vid ett läkarbesök konstaterades att han drabbats av en hjärntumör. Einar fick då en idé om att sadla om till musikhandlare i Lidköping. Saxofonisten i bandet, Gunnar Wahlgren, hade sedan några år en musikaffär i stan, "Musik-Eylis". Och när Gunnar hörde Einars planer sa han: "Ja, då skall du kanske konkurrera ut mig då, Einar!" "Absolut inte, jag skall starta ett skivbolag!" sa Einar.
Efter mycket om och men så gör Einar Svensson så slag i saken. Einar Svensson döper sitt nystartade skivbolag till "Anette", han skaffar även kontor och tillhörande inspelningsstudio i Göteborg. Den första singeln som släpps är med svenskättlingen Anders Nelson från Hong Kong. Dansbandet Beatniks från Skara anlitas som kompband. En annan av Einars allra första skivartister blir revymannen Runo "Lanthandlaren" Sundberg. Det går trögt i början, så pass trögt att när Einar åker upp till Stockholm för att fixa omslag till skivorna får han inga lån av bankerna. Einar Svenssons musikaliska kunnande ger så småningom resultat. Vid inspelningarna fungerar han både som producent samt också låtskrivare.
1967 steg ett band från Mariestad in i Einar Svenssons studio. Bandet heter Giggis som bl. a. vunnit en amatörtävling i Mariestad 1965, och genom detta fått en nära nog fulltecknad spelplan. 1967 anordnar Giggis och Mariestads Tidning en popbandstävling. Bandets bokningar sköter en viss Bert Karlsson om i sitt och kollegan Rolf Herbolzheimer gemensamma produktionsbolag om. Produktionsbolaget går under namnet Vadsbro Produktion. Det kan också nämnas att Rolf Herbolzheimer är f.d. medlem i välkända Magnus Kvintett.
1967 kliver Giggis in i Einar Svenssons studio i Göteborg. Bandets bok-
ningar sköter en viss Bert Karlsson om. Produktionsbolaget som Bert
äger tillsammans med kollegan Rolf Herbolzheimer går under namnet
Vadsbro Produktion.
"Vadsbro produktion är skapat för konkurrens. Alla, framför allt
arrangörerna, vet att utan konkurrens blir denna marknad mycket
dyrbar. Det vi framför allt satsar på är att bjuda Er drivna och skick-
liga artister, som verkligen går in för sin uppgift, utan att vara allför
dyrbara. Vi har som Ni kan se i vår broschyr bl. a. Rolf Herbolzheimer
en herre som kuskat runt i hela Europa med egen munspelstrio, vidare
varit en av toppmusikerna i Magnus Kvintett. Han har nu bildat en egen
orkester, vilket ingår i Vadsbro produktion. Vi satsar även på en väl-
känd svensktoppare, nämligen "Jocke" f.d. Pelles numera Kalle 5. Giggis,
en annan av våra orkestrar, hemtama i grammofonstudion, med 2 plattor
inspelade. Bakom det hela finns det naturligtvis en hjärna, denna ägs av
bolagets grundare, Bert Karlsson".
--------------------------------------------------------------------------------------
Forts. följer.....
- Jag spelade upp för grabbarna. Dom sa inte så mycket, men innan audition var över, så sa Einar Svensson att vi vill att du börjar med oss.
Strax efter Arnes tillträde inspelades Cool Candys andra LP med bl. a. den instrumentala versionen av "Silvermåne över bergen". En melodi som genom åren starkt förknippats med de "Kalla karamellerna" från Lidköping, d.v.s. Cool Candys.
1964 började gitarristen Arne Nathansohn i pop-
ulära Cool Candys. Arne var född i Köpenhamn
jobbade som typograf på tidningen "Trollhättan".
Arne hade ärvt sin musikaliska ådra av sin far,
som var klarinettist i Danmarks Radios Under-
hållningsorkester.
En populär dansfluga året 1964 var "Letja jenka". När Cool Candys åter gick in i studion fick den namnet "Cool jenka". Basisten Göte Johansson berättar:
- Alltfler arrangörer från hela landet hörde av sig. Vi kände oss nödsakade att vartannat år lägga en Norrlandsturné resp. turné i södra Sverige under en 14-dagars period av vår semester. Den resterande 2-veckorssemestern hade vi ledigt med våra familjer. Hur orkade de hålla ut, våra fruar och barn? Sedan 1963 hade jag bytt arbete från Volvo i Lidköping till Skandia. Då jag anställdes fick jag inte ha ett arbete vid sidan om. Men jag lyckades kombinera båda jobben i fem år. Men 1967 blev det sista året.
Man skall då betänka att bandet hade cirka 180 spelningar per år vid tillfället. I snitt 3-4 spelningar per vecka år ut och år in. Men som Einar Svensson tidigare nämnt i en intervju, tyckte medlemmarna det var viktigt att ha kvar sina civila jobb vid sidan om. Men som sagt, hur orkade man?
En populär dansfluga 1964 var Letja jenka. I Cool Candys version fick
den namnet Cool Jenka.
180 speldagar per år. Så såg spelplanen ut för grabbarna i Cool Can-
dys. Den 23 september 1964 togs den här bilden när gruppen med-
verkade i en Jenka-danstävling.
Trummisen Einar Svensson jobbade som jag tidigare nämnt på ett sågverk, "Kronsågar", där man tillverkade sågblad. Einar fick plötsligt problem med sitt ena öga. Pupillen blev oval, och vid ett läkarbesök konstaterades att han drabbats av en hjärntumör. Einar fick då en idé om att sadla om till musikhandlare i Lidköping. Saxofonisten i bandet, Gunnar Wahlgren, hade sedan några år en musikaffär i stan, "Musik-Eylis". Och när Gunnar hörde Einars planer sa han: "Ja, då skall du kanske konkurrera ut mig då, Einar!" "Absolut inte, jag skall starta ett skivbolag!" sa Einar.
Efter mycket om och men så gör Einar Svensson så slag i saken. Einar Svensson döper sitt nystartade skivbolag till "Anette", han skaffar även kontor och tillhörande inspelningsstudio i Göteborg. Den första singeln som släpps är med svenskättlingen Anders Nelson från Hong Kong. Dansbandet Beatniks från Skara anlitas som kompband. En annan av Einars allra första skivartister blir revymannen Runo "Lanthandlaren" Sundberg. Det går trögt i början, så pass trögt att när Einar åker upp till Stockholm för att fixa omslag till skivorna får han inga lån av bankerna. Einar Svenssons musikaliska kunnande ger så småningom resultat. Vid inspelningarna fungerar han både som producent samt också låtskrivare.
1967 steg ett band från Mariestad in i Einar Svenssons studio. Bandet heter Giggis som bl. a. vunnit en amatörtävling i Mariestad 1965, och genom detta fått en nära nog fulltecknad spelplan. 1967 anordnar Giggis och Mariestads Tidning en popbandstävling. Bandets bokningar sköter en viss Bert Karlsson om i sitt och kollegan Rolf Herbolzheimer gemensamma produktionsbolag om. Produktionsbolaget går under namnet Vadsbro Produktion. Det kan också nämnas att Rolf Herbolzheimer är f.d. medlem i välkända Magnus Kvintett.
1967 kliver Giggis in i Einar Svenssons studio i Göteborg. Bandets bok-
ningar sköter en viss Bert Karlsson om. Produktionsbolaget som Bert
äger tillsammans med kollegan Rolf Herbolzheimer går under namnet
Vadsbro Produktion.
"Vadsbro produktion är skapat för konkurrens. Alla, framför allt
arrangörerna, vet att utan konkurrens blir denna marknad mycket
dyrbar. Det vi framför allt satsar på är att bjuda Er drivna och skick-
liga artister, som verkligen går in för sin uppgift, utan att vara allför
dyrbara. Vi har som Ni kan se i vår broschyr bl. a. Rolf Herbolzheimer
en herre som kuskat runt i hela Europa med egen munspelstrio, vidare
varit en av toppmusikerna i Magnus Kvintett. Han har nu bildat en egen
orkester, vilket ingår i Vadsbro produktion. Vi satsar även på en väl-
känd svensktoppare, nämligen "Jocke" f.d. Pelles numera Kalle 5. Giggis,
en annan av våra orkestrar, hemtama i grammofonstudion, med 2 plattor
inspelade. Bakom det hela finns det naturligtvis en hjärna, denna ägs av
bolagets grundare, Bert Karlsson".
--------------------------------------------------------------------------------------
Forts. följer.....
De mänskliga rättigheterna
Vi är alla födda fria. Ingen äger rätt att göra skillnad på någon mänsklig varelse som vandrar på denna jord. Men ändå kan det ju bli så fruktansvärt fel. I en tid som denna, med oro, krig och hemska lidanden på många platser på vårt gemensamma jordklot, är det kanske bra att påminna om den deklaration rörande de 30 artiklar angående de mänskliga rättigheterna som FN antog den 10 december 1948. Gå gärna in på Google, sök, läs och begrunda! Var och en utav oss äger rätt att tro på en egen personlig Gud. Oavsett om det är den kristna eller någon annan. Jag har levt hitills 53 år på jorden. I den kommande evigheten är det inget! Därför är min lilla stund på denna planet så otroligt viktig, både för mig och alla de andra som finns i min närhet. För säg mig, vad är det jag efterlämnar den dagen jag är borta? Därför ligger det på varje individs personliga plan att göra det allra bästa under tiden vi andas och hjärtat slår. Nu skall jag inte bli långrandig.....
Med tanke på de händelser som den senaste tiden skakat om oss rejält, och som väckt sådan avsky, är det samtidigt viktigt att inte gå händelserna i förväg för att döma. Mannen ifråga, en fundamentalist inom den isalmska religionen förklarar sitt hat mot de svenska medborgarna. Jag önskar att denne 28-årige bombman också skulle läst de mänskliga rättigheterna allra först. Men i sin iver att vara sin islamske Gud till lags så var han beredd att gå ut för att döda vanliga svenska medborgare mitt i centrala Stockholm. Hade han då rätt att utföra denna hemskhet? Absolut inte, enligt de flesta, medan de på sina håll inom de fundamentalistiska leden applåderades flitigt. Det finns alltför många bevis på Heliga krig och Jihad i vår historia. Det finns alltför många tvivelaktiga sekter som lockar människor in i sin fålla för att där beröva dem deras fria vilja, den fria vilja som vi en gång föddes med.
Den Gud som jag fick lära mig om i söndagsskolan, var en älskande och rättvis Gud. Jag fick även lära mig att Gud var en pappa till oss alla. Och säg mig den pappa som vill sina barn ont? Jag har varit i många diskussioner om den här andliga aspekten. En sak måste man ha klart för sig, att alltid känna respekt för den som sitter på andra sidan av diskussionsbordet. I mitten av 1980-talet var jag på en intressant föreläsning. Föredragshållare var pastor Gunnar Sameland. Han sa ungefär så här: "Det är bra om tron brinner i våra hjärtan. Men det är fruktansvärt om det tar eld i våra huvuden!". Med detta sagt att så länge gudstron brinner i människors hjärtan, så utgör det ingen större fara, snarare tvärtom. Men i samma stund det tar fyr "däruppe" så förvandlas våra normala sinnen. Det var eventuellt detta som orsakade bombmannens förvirrade beslut att göra det han gjorde?
FN:s deklaration från den 10 december 1948 kanske borde bli en obligatorisk läxa för barn världen över?
Och kanske inte bara för dem, utan även en nyttig hemläxa för världens alla ledare.
--------------------------------------------------------
Roger.
Med tanke på de händelser som den senaste tiden skakat om oss rejält, och som väckt sådan avsky, är det samtidigt viktigt att inte gå händelserna i förväg för att döma. Mannen ifråga, en fundamentalist inom den isalmska religionen förklarar sitt hat mot de svenska medborgarna. Jag önskar att denne 28-årige bombman också skulle läst de mänskliga rättigheterna allra först. Men i sin iver att vara sin islamske Gud till lags så var han beredd att gå ut för att döda vanliga svenska medborgare mitt i centrala Stockholm. Hade han då rätt att utföra denna hemskhet? Absolut inte, enligt de flesta, medan de på sina håll inom de fundamentalistiska leden applåderades flitigt. Det finns alltför många bevis på Heliga krig och Jihad i vår historia. Det finns alltför många tvivelaktiga sekter som lockar människor in i sin fålla för att där beröva dem deras fria vilja, den fria vilja som vi en gång föddes med.
Den Gud som jag fick lära mig om i söndagsskolan, var en älskande och rättvis Gud. Jag fick även lära mig att Gud var en pappa till oss alla. Och säg mig den pappa som vill sina barn ont? Jag har varit i många diskussioner om den här andliga aspekten. En sak måste man ha klart för sig, att alltid känna respekt för den som sitter på andra sidan av diskussionsbordet. I mitten av 1980-talet var jag på en intressant föreläsning. Föredragshållare var pastor Gunnar Sameland. Han sa ungefär så här: "Det är bra om tron brinner i våra hjärtan. Men det är fruktansvärt om det tar eld i våra huvuden!". Med detta sagt att så länge gudstron brinner i människors hjärtan, så utgör det ingen större fara, snarare tvärtom. Men i samma stund det tar fyr "däruppe" så förvandlas våra normala sinnen. Det var eventuellt detta som orsakade bombmannens förvirrade beslut att göra det han gjorde?
FN:s deklaration från den 10 december 1948 kanske borde bli en obligatorisk läxa för barn världen över?
Och kanske inte bara för dem, utan även en nyttig hemläxa för världens alla ledare.
--------------------------------------------------------
Roger.
Tänk om jag vore på Maldiverna....
20-grader kallt. Inte ens långkalsongerna kan hålla kylan borta från min redan frusna kropp. Bilen, ja, den ska vi inte ens tala om. Den lider också, stackar´n. Katten vill ut. Exakt 28 sekunder senare håller hon på att klösa sönder entrédörren, hon bara måste in. Alldeles illröd om sin lilla kattnos springer hon in i 90 kilometer i timmen till sitt varma element. Jag klandrar henne inte. Jag är så in i bomben avundsjuk på våra katter. Dom kan utan att ha dåligt samvete ligga fastklamrade på sina respektive favoritplatser dagarna i ända. Sessan vid sitt element. Pelle på vardagsrumssoffan. Som jag tidigare sagt, så vill jag bli katt i mitt nästa liv. Dock utan att bli kastrerad.
Så fort som jag gick ut på bron, så fick jag en sådan stark längtan till en solig sandstrand på Maldiverna. Varför då just Maldiverna? Ja, att ligga på sandstranden på Pite Havsbad eller Tingsholmen är ju som alla kan förstå helt uteslutet. Därav Maldiverna. Men jag får väl göra det på mitt specielle sätt: Jag drömmer mig dit! För hur skulle det se ut om jag tog bilen och bara stack till Maldiverna, då jag sagt till frugan att jag skall till ICA-butiken för att handla en Piteortens falukorv? Jo, det skulle just se snyggt ut. I och för sig så kunde jag ju ta den där falukorven med mig.....? Men min hustru skulle nog bli ännu mer besviken om jag tog både Volvon och falukorven och stack....? Eftersom jag är en ansvarsfull man, så gör jag väl som jag brukar; jag åker till ICA, handlar min falukorv och åker snällt hem igen till min hustru. Vi har ju lovat att älska varandra i nöd och lust....!
------------------------------------------
Roger.
Storfiskaren Skogman
Norra Västerbotten juli 1960.
Annonser 1918
Piteå Tidningen den 6 juni 1918.
Spencer Tracy i "Havets Hjältar"
Aftonbladet den 21 maj 1951.
Spencer Tracy (1900-1967) spelade huvudrollen i Havets Hjältar
som hade sin premiär 1937. I samma film medverkade också barn-
stjärnan Freddie Bartholomew (1924-1992). Tracys sista roll var i fil-
men "Gissa Vem Som Kommer På Middag?" från 1967 i regi av Stan-
ley Kramer. Spencer Tracy var sjuk under inspelningen, och avled bara
några veckor efter filminspelningens slut. Tracy hade Katharine Hepburn
(1907-2003) som motspelerska. Tracy & Hepburn levde med varandra
privat, men aldrig som äkta makar. En av Tracys och Hepburns mest goda
vänner var Humphrey Bogart och hans hustru Lauren Bacall.
------------------------------------------------------------------------
Foto: www.allanellenberger.com
Det gamla Piteå
Piteå Tidningen den 16 maj 1962.
Dagens gubbe nr.2
Tidigare denna dag, publicerades en viss professor i slaviska språk.
Mannen ifråga, hade även doktorerat i Pitemålet. Dvs den dialekt som
vi pitebor i vardagslag använder, men som för övriga "utbölingar" kan-
ske låter som en blandning av hebreiska och kinesiska. Efter publiceringen
och presentationen, hörde ovanstående herre av sig. Väldigt upprörd sa
han så här till mig i telefonen:
Jag har tagit del i den presentation av den herre som du tidigare i dag gjorde
en teckning av. Nu vill jag få be att påpeka, att jag i rättvisans namn också
vill att du gör detsamma med mig. Jag är också professor. Jag har de senaste
46 åren skrivit ett flertal böcker i ett väldigt intressant ämne: Japans utrikes-
handel mellan åren 1912-1967. Ett ämne som jag också doktorerat i.
Vad beträffar ämnet, så åker jag runt hela världen och föreläser. Jag har nyligen
hemkommit från Harvard universitetet, och skall redan i morgon åka till Sidney i
Australien för en ny föreläsningsturné. Jag vill också be att få påpeka att jag är
en känd person i Japan. Kan inte ens gå på gatorna för alla som kommer fram
för att be om autografer mm. Ja, på de föreläsningar som jag gör, kastar de kvinn-
liga fansen upp sina underkläder. Så Elvis och Tom Jones - släng er i väggen!!!
Efter denna imponerande framställan, var jag naturligtvis tvungen att göra honom
till viljes. Teckningen syns däruppe, hoppas bara det gör honom rättvisa.....?
-----------------------------------------------------------------------------------------
Teckning: Roger Lindqvist.
Caltex i Piteå - 1962
Piteå Tidningen den 17 augusti 1962.
Skuthamnsarbetare - 1929
Skuthamns sulfatfabrik året 1929. Nedre raden fr. v: Anselm Glas,
Harald Holmgren, Reinhold Eriksson, Johan Gustavsson, Julius Ger-
mundsson, Ragnar Björk, Axel Lundberg, Viktor Lundström, Gustaf
Berg och Amandus Lindkvist.
Andra raden fr. v: Valfrid Lundström, Gustav Rönnmark, Voldrad Johan-
sson, Axel Johansson, Ruben Lundström, Erik Lundkvist, okänd och Erik
Holmkvist.
Tredje raden fr. v: Axel Berggren, Nils Lindström, okänd, Oskar Bergkvist,
Bengt Risberg (förnamnet tveksamt), Gustaf Bengtsson och Sigurd Öhman.
Fjärde raden fr. v: Artur Åkerlund, Gunnar Wallin, Åke Bäckström, David
Hedkvist, Karl Arvid Holmgren, okänd, August Oskarsson, Oskar Karlsson
och Alvar Morén.
I den främre raden längst till höger på gruppfotot satt dessa
två män. T.h. ses min farfar Amandus Lindkvist, och vid hans
sida sitter hans granne Gustaf Berg båda Övremarken i Hortlax.
1936 drabbades min farfar av ohälsa, vilket omöjliggjorde fort-
satt arbete. Sjukdomen var reumatism - vilket jag också fått
en släng av - farfar Amandus började då med en kioskverk-
samhet på sin tomt i Övremarken. Jag minns honom från min
barndom, han kunde inte röra sitt huvud p.g.a. sjukdomen.
Detta förföljde honom resten av livet. Min farfar brukade rätt
så ofta ta bussen in till Piteå Domsaga, alltid med sin bruna port-
följ under armen och en cigarr i munnen. Väl inne på Domsagan
tog han intresserat del i de olika brottsmål som presenterades.
Farfar Amandus var också kassör i Hortlax pensionsförening.
Ekonomiskt sinnad var han också. Kanhända lite väl mycket i
bland.
Julminnen...
"Nu tändas tusen juleljus....." ur högtalaren strömmade soft julmusik, alltmedan vi fösökte klä granen så julfin som möjligt. Från köket kändes doften av Eliabeths pepparkaksbak, ute föll snön från den mörka himlen. I ett hörn låg våran katt och spann i den goa värmen från elementet. Ja, så kunde det se ut de bråda dagarna före den magiska julaftonskvällen. Ibland bakade Elisabeth och barnen ett jättefint pepparkakshus, täckt med söta karameller och som gjorde frestelsen stor för både vuxna som barn. En speciell kväll, så skulle alla klapparna slås in i fint papper med tomtar på. Det hände också vid något tillfälle att far i huset kände sådan inspiration att han satte sig ner för att skriva julklappsrim. Ja, det var en tid fylld av fina minnen, när våra barn var små. Numera har vi börjat försöka att upprepa samma ritualer med våra barnbarn. Häromdagen hjälpte Norah till med att klä granen, precis som hennes pappa en gång gjorde. Max kunde tyvärr inte komma, men nästa jul så kör vi igen för fullt!
Andreas och Robert julen 1984. Robban var ännu lite väl ung för att
vara behjälplig med julförberedelserna - men Ante hängde med för
fullt.
Andreas hjälper sin farsa att klä granen, medn mamma Bettan håller
koll på julskinkan, julen 1984.
Julafton 1984 agerade farfar John jultomte med skägg och luva. Men,
barnbarnet Andreas blev alldeles vettskrämd. Då slet farfar av sig sitt
tomteskägg och sa till Andreas: "Men Andreas, det är ju farfar....!
På bilden visar Andreas och tomten...förlåt, farfar John upp den julklapp
som Ante fick; en blå spark.
Dagarna före jul 1986 bakades pepparkakor samtidigt som Ronja Röv-
ardotter sändes på TV. Vid pepparkaksbordet: Bettan, Andreas och
Robert.
Julen 1986 hade Robert blivit så pass stor att han kunde hjälpa sin far
och storebror Ante med julgranen.
Mellan varven fortsatte pepparkaksbagarna Ante och Robban sina
viktiga förberedelser.
Så kom då äntligen julafton. På bilden ses Andreas med sin farfar. T.h.
står farmor och kliar sin näsa.
Julen 1987 fanns ytterligare en ny liten familjemedlem, Daniel. Men då
den här bilden togs låg lilla Danne i sin spjälsäng och sov. Robert och
Andreas hade återigen tillsammans med sin mor, åstadkommit en ny
variant av ett pepparkakshus med en hög skorsten på taket.
Det var på 1960-talet som jag fick uppleva "mina" barndomsjular. Det
firades alltid med vår stora släkt. På det här fotot från 1965 firar vi jul
hos min mammas syster och hennes familj. På bordet till vänster om
fruktskålen står min älskade polisbil. Samma kväll fick jag även ett mjukt
paket som jag aldrig ens öppnade. Så fort jag klämde på det, så kastade
jag det på golvet. Jag hatade mjuka paket....
Julen 1965 hos Malin och Gösta Lidman. Min mor och far sitter bredvid
varandra. Min pappa tog varje chans att spela teater så fort han fick lite
publik. Ibland sjöng han, men för det mesta så klädde han ut sig och
gjorde olika "gubbar". På bilden har han lånat min julklapp, en lösnäsa
med mustasch och glasögon.
--------------------------------------------------------------------------------
Andreas och Robert julen 1984. Robban var ännu lite väl ung för att
vara behjälplig med julförberedelserna - men Ante hängde med för
fullt.
Andreas hjälper sin farsa att klä granen, medn mamma Bettan håller
koll på julskinkan, julen 1984.
Julafton 1984 agerade farfar John jultomte med skägg och luva. Men,
barnbarnet Andreas blev alldeles vettskrämd. Då slet farfar av sig sitt
tomteskägg och sa till Andreas: "Men Andreas, det är ju farfar....!
På bilden visar Andreas och tomten...förlåt, farfar John upp den julklapp
som Ante fick; en blå spark.
Dagarna före jul 1986 bakades pepparkakor samtidigt som Ronja Röv-
ardotter sändes på TV. Vid pepparkaksbordet: Bettan, Andreas och
Robert.
Julen 1986 hade Robert blivit så pass stor att han kunde hjälpa sin far
och storebror Ante med julgranen.
Mellan varven fortsatte pepparkaksbagarna Ante och Robban sina
viktiga förberedelser.
Så kom då äntligen julafton. På bilden ses Andreas med sin farfar. T.h.
står farmor och kliar sin näsa.
Julen 1987 fanns ytterligare en ny liten familjemedlem, Daniel. Men då
den här bilden togs låg lilla Danne i sin spjälsäng och sov. Robert och
Andreas hade återigen tillsammans med sin mor, åstadkommit en ny
variant av ett pepparkakshus med en hög skorsten på taket.
Det var på 1960-talet som jag fick uppleva "mina" barndomsjular. Det
firades alltid med vår stora släkt. På det här fotot från 1965 firar vi jul
hos min mammas syster och hennes familj. På bordet till vänster om
fruktskålen står min älskade polisbil. Samma kväll fick jag även ett mjukt
paket som jag aldrig ens öppnade. Så fort jag klämde på det, så kastade
jag det på golvet. Jag hatade mjuka paket....
Julen 1965 hos Malin och Gösta Lidman. Min mor och far sitter bredvid
varandra. Min pappa tog varje chans att spela teater så fort han fick lite
publik. Ibland sjöng han, men för det mesta så klädde han ut sig och
gjorde olika "gubbar". På bilden har han lånat min julklapp, en lösnäsa
med mustasch och glasögon.
--------------------------------------------------------------------------------
Dagens gubbe
Dagens gubbe för tankarna till en mycket tankspridd professor.
Kanske en framtida Nobelpris-kandidat? Vad är han då för sorts
lärd man? Jo, i slaviska språk! Samtidigt har han även doktorerat
i Pitemål. Och det vill inte säga lite....
-------------------------------------------
Teckning: Roger Lindqvist.
ELISA´S!
Ett försenat GRATTIS till dansbandet ELISA´S som i lördags tog hem
segern i Dansbandskampen. Och det bästa av allt - rätt band vann!!!
------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.fjl.se
Jul med Family Four - 1971
Lagom till julen 1971 låg LP:n Family Fours Jul" på skivhandelsdiskarna. Nio stycken traditionella jullåtar:
Stilla Natt - Broar Till Varandra - Gläns Över Sjö och Strand - Jag Drömmer Om En Jul Hemma - Vintervisa - Family Fours Julpotpurri - Jingeling Tingeling - Rudolf Med Röda Mulen - Hej Mitt Vinterland.
Sångarrangemang: Berndt Öst - Orkesterarrangemang: Sven-Olof Walldoff - Inspelade i Metronome Studio.
Producenter: Anders Burman & Sven-Olov Bagge. Den sistnämnde är för övrigt pappa till låtskrivaren och producenten Anders Bagge.
Family Four. Pierre Isacsson, Marie Bergman, Agnetha Munther
och Berndt Öst.
Pierre Isacsson och Berndt Öst gör sångpålägg i Metronome-
studion.
Marie Bergman och kollegan Agnetha Munther gör sina sång-
insatser på den julskiva som kom ut i handeln lagom till julen
1971.
-------------------------------------------------------------------
Stilla Natt - Broar Till Varandra - Gläns Över Sjö och Strand - Jag Drömmer Om En Jul Hemma - Vintervisa - Family Fours Julpotpurri - Jingeling Tingeling - Rudolf Med Röda Mulen - Hej Mitt Vinterland.
Sångarrangemang: Berndt Öst - Orkesterarrangemang: Sven-Olof Walldoff - Inspelade i Metronome Studio.
Producenter: Anders Burman & Sven-Olov Bagge. Den sistnämnde är för övrigt pappa till låtskrivaren och producenten Anders Bagge.
Family Four. Pierre Isacsson, Marie Bergman, Agnetha Munther
och Berndt Öst.
Pierre Isacsson och Berndt Öst gör sångpålägg i Metronome-
studion.
Marie Bergman och kollegan Agnetha Munther gör sina sång-
insatser på den julskiva som kom ut i handeln lagom till julen
1971.
-------------------------------------------------------------------
Kända aktörer 1944
Sex kända aktörer såsom de presenterades i veckotidningen IDUN den 27 januari 1944.
Irma Christenson (1915-1993). Skådespelerska vid Dramaten. Även
ofta sedd i svenska långfilmer.
Holger Löwenadler (1904-1977). Skådespelare vid Dramaten. Även han
ofta anlitad i svenska långfilmer.
Gunn Wållgren (1913-1983). Även hon en skicklig Dramatenaktris.
Wållgren förekom liksom sina kollegor i svenska långfilmer. Hennes
sista insats på vita duken blev i Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander".
Erik "Hampe" Faustman (1919-1961). Utbildad aktör. Men arbetade
mest som filmregissör.
Birgith Tengroth (1915-1983). Skådespelerska vid bl. a. Blanche,
Vasan och Oscars. Även hon ett välkänt ansikte i olika 40-talsfilmer.
Tengroth var även författare. Skrev boken "Jag vill ha tillbaka mitt liv"
som behandlade hennes misslyckade äktenskap med danske f.d. stats-
ministern Jens-Otto Kragh.
Gunnar Sjöberg (1909-1977). Skådespelare, främst verksam inom
Radioteatern.
-------------------------------------------------------------------------------
Irma Christenson (1915-1993). Skådespelerska vid Dramaten. Även
ofta sedd i svenska långfilmer.
Holger Löwenadler (1904-1977). Skådespelare vid Dramaten. Även han
ofta anlitad i svenska långfilmer.
Gunn Wållgren (1913-1983). Även hon en skicklig Dramatenaktris.
Wållgren förekom liksom sina kollegor i svenska långfilmer. Hennes
sista insats på vita duken blev i Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander".
Erik "Hampe" Faustman (1919-1961). Utbildad aktör. Men arbetade
mest som filmregissör.
Birgith Tengroth (1915-1983). Skådespelerska vid bl. a. Blanche,
Vasan och Oscars. Även hon ett välkänt ansikte i olika 40-talsfilmer.
Tengroth var även författare. Skrev boken "Jag vill ha tillbaka mitt liv"
som behandlade hennes misslyckade äktenskap med danske f.d. stats-
ministern Jens-Otto Kragh.
Gunnar Sjöberg (1909-1977). Skådespelare, främst verksam inom
Radioteatern.
-------------------------------------------------------------------------------
Thor Modéen gör kaffereklam - 1944
Luxor Radio 1944
Ludvig Lindqvist-Englund
Förra hösten publicerades i PT två artiklar som jag skrivit om kronojägaren Ludvig Lindqvist-Englund. Ludvig var kusin till min farfar Amandus Lindqvist (1886-1965). Ludvigs far, Anton Gustafsson-Lindqvist (1846-1904) från Blåfors i Västerbotten, var bror till Amandus far, Carl-Gustaf Gustafsson-Lindqvist (1850-1922) också från Blåfors. Anton flyttade så småningom till Hemmingsmark där han levde fram till sin död 1904. Anton var gift två gånger, i det första giftet föddes bl. a. Ludvig Lindqvist. I Antons andra äktenskap föddes dottern Hilma Augusta Lindqvist. Hon ingick giftermål 1916 med Hjalmar Berg från Hortlax. Hilma och Hjalmar fick dottern Augusta Miranda född 1918, gift Wallstén i Norsborg. Hjalmar och Hilma flyttade in i ett hus i Övremarken, som senare skulle bli mitt barndomshem. Hilma dog endast 27 år gammal. Dottern Augusta Miranda lever fortfarande och håller ännu kontakt med sin halvsyster i Hortlax.
Ludvig Lindqvist var en tid indelt soldat Svärd, bosatt vid Vallsberget i Svensbyn. P.g.a. ohälsa tog Ludvig avsked av det militära och bytte samtidigt sitt efternamn från Svärd till Englund. Ludvig ingick äktenskap 1895 med Maria Johanna Granqvist från Svensbyn. Av de fem barn som föddes dog fyra av dem vid späd ålder. Dottern Agnes avled året efter sin mor, 1915, endast 17 år gammal. Ludvig stod ensam, men gifte sig senare med Ester Hedlund (1884-1955) från Böle. Sex barn kom till världen däribland Greta som jag intervjuade inför publiceringen. Greta jobbade bl. a. på Stadshotellet i Piteå. Därefter öppnade hon eget matställe; Riddarkällaren, beläget på Aronsgatan i Piteå. Om Ludvig berättas att han var en färgstark personlighet som inte lämnade någon oberörd. Ludvig Englund var född med talets gåva, och var bl. a. med om att lösa de problem som uppstod när de 23 koloniaten uppfördes i Mellanboda utanför Piteå. För detta blev han belönad. Han tilldelades av k:m:t en grafikation på 750 kronor samt en medalj att bära "för nit och redlighet i rikets tjänst".
När Ludvig Englund avgick med pension flyttade makarna en tid till dottern i Blåfors. I början av 1950-talet flyttar Ludvig och Ester in i en lägenhet i Piteå. Ester avlider 1955. Den 13 augusti 1957 avlider Ludvig Lindqvist-Englund i en ålder av 84 år.
Efter publiceringen i PT ringer Ludvigs barnbarn Sven-Eric Englund bosatt i Luleå. Sven-Eric var son till Ludvigs son Sigvard Englund. Sven-Eric ringer och tackar mig för att jag uppmärksammat hans farfar Ludvig i dessa två artiklar. Han berättar en mängd historier om sin färgstarke farfar som jag tacksamt tog emot.
Lördagen den 17 juni 1933 uppmärksammades Ludvig Englung i Norrbottens Allehanda inför sin sextionde födelsedag. Greta, Ludvigs dotter berättade: Varje sommar, den 18 juni kom traktens barn för att hylla min far. Man stod utanför hans fönster med flaggor i händerna och sjöng. Ludvig uppenbarade sig så småningom för att tacka för hyllningarna. Enligt Greta var barnen konstnärligt lagda. Sigvard både målade och spelade instrument. Greta målade även hon. I den intervju som jag gjorde sa hon: Det skall du veta, att jag har alltid fått höra att den Lindqvistiska släkten ägde en konstnärlig förmåga, både inom målning och musik.
Sextio år fyller i morgon kronojägaren Ludvig Englund i Fagerheden. Jubilaren har vid de sextio åren ett synnerligen strävsamt liv bakom sig. Vid nio års ålder fick han ut i världen för att försörja sig själv. Han började förtjäna sitt bröd hos jordbrukare i Hemmingsmark och samtidigt fick han någon tids skolgång sig beskärd. På den tiden var det dock nödvändigare med försörjningen än med skolgången. Efter att sedermera ha varit i patron Hedqvists tjänst vid egendomen Lugnet tog Englund värvning som soldat, men kvarstod vid regementet endast i sex år, då han måste sluta på grund av sjukdom. Efter tillfrisknandet arbetade Englund vid Skuthamns sågverk i sju år och låg sedan i fem vintrar i timmeravverkningar. År 1906 inträdde Englund i skogsstaten som extra kronojägare, vilken befattning han erhöll som ordinarie på Wargiså revir år 1915. Fem år senare sökte Englund transport till Norra Piteå revir och fick därvid tilldelad Roka bevakningstrakt. Meriterna för sin tjänst har Englund ingalunda inhämtat vid någon skogsskola. Han har tagit sig fram på självstudier och praktisk erfarenhet.
Sin tjänst har han skött med samma intresse och lika mönstergillt som sitt jordbruk, vilket i många avseenden utgör ett föredöme. Likaså tog hr Englund livlig del i lösandet av de problem som voro förknippade med kolonisationsproblemet och för sin insats härvidlag tilldelades Englund av k.m:t en grafikation på 750 kronor, vartill kommer att han även med heder kan bära medaljen för nit och redlighet i rikets tjänst.
Under de senaste åren har Englund med stort intresse ägnat sig åt forskningen av mineraler på sina inmutningar i Fagerheden. I det fallet har han varit outtröttlig och på egen hand utfört omfattande och kostsamma arbeten, som skulle ha avskräckt mången annan. Englund tror emellertid på markens metallvärde, och kanske är den dag icke avlägsen då Fagerheden blir upptäckt av experterna. Hr Englund har upptäckt den för länge sedan. Personligen är jubilaren begåvad med ett gott humör, och en humoristisk glimt lyser alltid i ögonvrån. Hans goda och skojfriska humör har också konserverat honom, så att han trots många motgångar i livet dock bibehållit sig andligen och lekamligen uppträtt. På jubileumsdagen skall han förvisso också bli ihågkommen av många som i jubilaren se en glad och god människa, vänfast och vänsäll.
-------------------------------------------------------
Norrbottens Allehanda lördagen den 17 juni 1933.
Hilma Augusta Lindqvist (1893-1920). Gift med Hjalmar Berg (1884-
1950). Hjalmars och Hilmas hus köpte min far så småningom 1957.
Av grannen Gunvor Jonsson fick jag veta att Hilma umgicks med Gun-
vors mor Jenny. När Hilma avled 1920 satt Jenny vid hennes dödsbädd
uppe på vinden.
Amandus Lindqvist (1886-1965) var kusin till Ludvig
och Hilma Lindqvist.
Ludvig Lindqvist var en tid indelt soldat Svärd, bosatt vid Vallsberget i Svensbyn. P.g.a. ohälsa tog Ludvig avsked av det militära och bytte samtidigt sitt efternamn från Svärd till Englund. Ludvig ingick äktenskap 1895 med Maria Johanna Granqvist från Svensbyn. Av de fem barn som föddes dog fyra av dem vid späd ålder. Dottern Agnes avled året efter sin mor, 1915, endast 17 år gammal. Ludvig stod ensam, men gifte sig senare med Ester Hedlund (1884-1955) från Böle. Sex barn kom till världen däribland Greta som jag intervjuade inför publiceringen. Greta jobbade bl. a. på Stadshotellet i Piteå. Därefter öppnade hon eget matställe; Riddarkällaren, beläget på Aronsgatan i Piteå. Om Ludvig berättas att han var en färgstark personlighet som inte lämnade någon oberörd. Ludvig Englund var född med talets gåva, och var bl. a. med om att lösa de problem som uppstod när de 23 koloniaten uppfördes i Mellanboda utanför Piteå. För detta blev han belönad. Han tilldelades av k:m:t en grafikation på 750 kronor samt en medalj att bära "för nit och redlighet i rikets tjänst".
När Ludvig Englund avgick med pension flyttade makarna en tid till dottern i Blåfors. I början av 1950-talet flyttar Ludvig och Ester in i en lägenhet i Piteå. Ester avlider 1955. Den 13 augusti 1957 avlider Ludvig Lindqvist-Englund i en ålder av 84 år.
Efter publiceringen i PT ringer Ludvigs barnbarn Sven-Eric Englund bosatt i Luleå. Sven-Eric var son till Ludvigs son Sigvard Englund. Sven-Eric ringer och tackar mig för att jag uppmärksammat hans farfar Ludvig i dessa två artiklar. Han berättar en mängd historier om sin färgstarke farfar som jag tacksamt tog emot.
Lördagen den 17 juni 1933 uppmärksammades Ludvig Englung i Norrbottens Allehanda inför sin sextionde födelsedag. Greta, Ludvigs dotter berättade: Varje sommar, den 18 juni kom traktens barn för att hylla min far. Man stod utanför hans fönster med flaggor i händerna och sjöng. Ludvig uppenbarade sig så småningom för att tacka för hyllningarna. Enligt Greta var barnen konstnärligt lagda. Sigvard både målade och spelade instrument. Greta målade även hon. I den intervju som jag gjorde sa hon: Det skall du veta, att jag har alltid fått höra att den Lindqvistiska släkten ägde en konstnärlig förmåga, både inom målning och musik.
Sextio år fyller i morgon kronojägaren Ludvig Englund i Fagerheden. Jubilaren har vid de sextio åren ett synnerligen strävsamt liv bakom sig. Vid nio års ålder fick han ut i världen för att försörja sig själv. Han började förtjäna sitt bröd hos jordbrukare i Hemmingsmark och samtidigt fick han någon tids skolgång sig beskärd. På den tiden var det dock nödvändigare med försörjningen än med skolgången. Efter att sedermera ha varit i patron Hedqvists tjänst vid egendomen Lugnet tog Englund värvning som soldat, men kvarstod vid regementet endast i sex år, då han måste sluta på grund av sjukdom. Efter tillfrisknandet arbetade Englund vid Skuthamns sågverk i sju år och låg sedan i fem vintrar i timmeravverkningar. År 1906 inträdde Englund i skogsstaten som extra kronojägare, vilken befattning han erhöll som ordinarie på Wargiså revir år 1915. Fem år senare sökte Englund transport till Norra Piteå revir och fick därvid tilldelad Roka bevakningstrakt. Meriterna för sin tjänst har Englund ingalunda inhämtat vid någon skogsskola. Han har tagit sig fram på självstudier och praktisk erfarenhet.
Sin tjänst har han skött med samma intresse och lika mönstergillt som sitt jordbruk, vilket i många avseenden utgör ett föredöme. Likaså tog hr Englund livlig del i lösandet av de problem som voro förknippade med kolonisationsproblemet och för sin insats härvidlag tilldelades Englund av k.m:t en grafikation på 750 kronor, vartill kommer att han även med heder kan bära medaljen för nit och redlighet i rikets tjänst.
Under de senaste åren har Englund med stort intresse ägnat sig åt forskningen av mineraler på sina inmutningar i Fagerheden. I det fallet har han varit outtröttlig och på egen hand utfört omfattande och kostsamma arbeten, som skulle ha avskräckt mången annan. Englund tror emellertid på markens metallvärde, och kanske är den dag icke avlägsen då Fagerheden blir upptäckt av experterna. Hr Englund har upptäckt den för länge sedan. Personligen är jubilaren begåvad med ett gott humör, och en humoristisk glimt lyser alltid i ögonvrån. Hans goda och skojfriska humör har också konserverat honom, så att han trots många motgångar i livet dock bibehållit sig andligen och lekamligen uppträtt. På jubileumsdagen skall han förvisso också bli ihågkommen av många som i jubilaren se en glad och god människa, vänfast och vänsäll.
-------------------------------------------------------
Norrbottens Allehanda lördagen den 17 juni 1933.
Hilma Augusta Lindqvist (1893-1920). Gift med Hjalmar Berg (1884-
1950). Hjalmars och Hilmas hus köpte min far så småningom 1957.
Av grannen Gunvor Jonsson fick jag veta att Hilma umgicks med Gun-
vors mor Jenny. När Hilma avled 1920 satt Jenny vid hennes dödsbädd
uppe på vinden.
Amandus Lindqvist (1886-1965) var kusin till Ludvig
och Hilma Lindqvist.
Julkalender från 1960-talet
Adventskalender som finns i min ägo från 1960-talet. Tre luckor är
öppnade på denna kalender som ICA-butikerna runt om i landet gav
till sina kunder.
Wallsténs Järnhandel julen 1968
Julaftonen inföll det här året på en tisdag.
Wallsténs Järnhandel julen 1939
Den 24 december 1939 inföll det här året på en söndag. Ute i den stora världen pågick sedan september månad ett världskrig som inte skulle få sitt slut förrän maj 1945. Dagens datum ( d. 12/12 ) inföll på en tisdag.
Vasenol Barnpuder - 1944
Attentatet i Stockholm
En 28-årig man sprängde sig själv till döds igår på Bryggargatan i centrala Stockholm. Idag rubriceras händelsen som ett terroristdåd. Polisen tror att den sprängladdning (6 rörbomber samt en ryggsäck full med spik) utlöstes för tidigt. Hade den briserat mitt ibland julhandlande människor - ja, då hade det hela slutat mycket illa. Polisen är ännu förtegen, men i dagens nätupplaga av Aftonbladet publiceras detta meddelande från bombmannen:
www.aftonbladet.se
28-åringen uppmanar i detta meddelande att:
Kom fram med vad ni har även om det är en kniv....
Nu ska era barn, döttrar och systrar dö liksom våra
bröder och systrar och barn dör....
Alla muslimer i Sverige, ni måste sluta fjäska och för-
nedra er...
Domedagsord till det svenska folket, alltså. Tur är väl att man bor där man bor. Tror inte att det kommer någon bombman utanför ICA-butiken i Hortlax? Men i dessa tider vet man ju aldrig...? Förmodligen kommer den här händelsen att trigga igång andra virrpannor. Ett minus är även att det som skedde igår kommer att gynna Sverige Demokraternas politik. En annan typ av fråga är också religionens roll i det hela. Enligt det lilla jag kan om den muslimska religionen så är väl mottot flera gånger detta: Öga för öga, tand för tand... Om detta har jag varit i diskussioner med människor från bl. a. Iran, vad det egentligen betyder. Jag har även frågat mig var finns förlåtelsen i erat budskap? Finns inga förmildrande omständigheter? Är det så, att barn, döttrar, kvinnor, oskyldiga människor måste plikta med sin liv i religionens namn? Är det budskap som den 28-årige unge mannen lämnade efter sig, synonymt med vad den muslimska världen tycker och tänker?
Är det så - ja, då ser vår fortsatta framtid väldigt mörk ut!
---------------------------------------------------
Roger.
www.aftonbladet.se
28-åringen uppmanar i detta meddelande att:
Kom fram med vad ni har även om det är en kniv....
Nu ska era barn, döttrar och systrar dö liksom våra
bröder och systrar och barn dör....
Alla muslimer i Sverige, ni måste sluta fjäska och för-
nedra er...
Domedagsord till det svenska folket, alltså. Tur är väl att man bor där man bor. Tror inte att det kommer någon bombman utanför ICA-butiken i Hortlax? Men i dessa tider vet man ju aldrig...? Förmodligen kommer den här händelsen att trigga igång andra virrpannor. Ett minus är även att det som skedde igår kommer att gynna Sverige Demokraternas politik. En annan typ av fråga är också religionens roll i det hela. Enligt det lilla jag kan om den muslimska religionen så är väl mottot flera gånger detta: Öga för öga, tand för tand... Om detta har jag varit i diskussioner med människor från bl. a. Iran, vad det egentligen betyder. Jag har även frågat mig var finns förlåtelsen i erat budskap? Finns inga förmildrande omständigheter? Är det så, att barn, döttrar, kvinnor, oskyldiga människor måste plikta med sin liv i religionens namn? Är det budskap som den 28-årige unge mannen lämnade efter sig, synonymt med vad den muslimska världen tycker och tänker?
Är det så - ja, då ser vår fortsatta framtid väldigt mörk ut!
---------------------------------------------------
Roger.
Tjocka släkten på surströmming - 1977
Som jag tidigare berättat så köpte jag en ljudfilmskamera julen 1976. Den följde med i vått och torrt. Mest för att dokumentera vardagen hemmavid och allt vad som där kunde hända. Ett exempel på det, är från sommaren 1977, när mor och far bjöd tjocka släkten på surströmming. Vet ni mer vem som var där? Jo, natuligtvis jag med min filmkamera. Bilderna som följer är inte av den allra bästa kvalité. Men de berätttar i alla fall något så när hur det såg ut den där dagen. Precis innan gästerna anlände så kom ett skyfall över Hortlax. I alla hast bestämdes att vi skulle sitta på vår altan så surströmmingarna inte skulle löpa risk att simma sin väg. Efter att maten var avklarad så återvände solen. Då ville jag att samtliga skulle gå ut på gräsmattan, för att där få en släktbild på alla närvarande. Det sorgliga när man tittar i backspegeln, är att samtliga idag är borta, alla utom min mamma. Så visst var det bra att jag tog de där filmbilderna, även om jag vet att några i min närhet inte alltid tyckte om att fastna på en filmremsa.
Inte den bästa kvalité, men här sitter i alla fall tjocka släkten och äter
surströmming sommaren 1977. Fr. v. Artur, John R., Gunnar, Ivan och
Ragnhild.
Övriga vid bordet: John L., Maj-Gerd, Essy, Erik, Sven, Elma, Nancy,
Aina, Emmy och Elsa.
Emmy Risberg, min faster.
John, min pappa.
Fr. v. Nancy gift med Ingvar min fars äldste bror. Ingvar dog 1976.
T.h. Elma som sitter.....
....med maken Sven, som var min pappas bror.
Farsans bror Gunnar, visar här hur det kunde se ut på våra släktsamm-
ankomster. Jag minns att det alltid bjöds på många skratt på våra ge-
mensamma middagar. Det var många tokigheter som syskonen Lindqvist
bjöd på. En av de främsta att hitta på galna påhitt var Sven. Och de andra
följde glatt med.
Surströmmingen uppäten - dags att röra på benen. Emmy går i täten.
Faster Emmy blickar ut mot den provisoriska bilparkeringen. På samma
område står idag vårt hus.
Resten av släktingarna följer Emmys exempel.
Gruppfotografering. Av de 15 personer som syns på bilden är idag
14 stycken borta. Fr. v. Elma (1917-1993), Sven (1919-2004), Artur
(1921-2009), Ragnhild (1923-2009), John R. (1912-1987), Ivan (1915-
2002), Maj-Gerd (1929-, Nancy (1914-2009), Erik (1912-1986), Essy
(1917-1996), Aina (1923-2000), Gunnar (1918-1991). Främre raden;
Emmy (1914-1998), John L. (1923-2005), Elsa (1916-2002).
Tre av de tio syskonen Lindqvist från Övremarken i Hortlax. Stora-
systrarna Emmy Risberg t.v. och Elsa Lundmark flankerar lillebror
John Lindqvist i mitten.
Fr. v. Erik och Essy Lindkvist samt Aina och Gunnar Lindkvist t.h.
Samtliga personer på bilden var gifta med varsin Lindqvistare. Ivan
med Elsa, Maj-Gerd med John och Nancy med Ingvar.
Artur och Ragnhild Lindkvist.
Fotograferingen slut! Då ropar Emmy till sin make John på Pitemål:
- John, hjölp mä, i kåms et opp!
Detta föranleder en del muntrationer hos de övriga. I bakgrunden
håller John som bäst på att försöka hjälpa sin hustru Emmy upp på
fast mark igen.
Äntligen är Emmy på fötter igen....
Ragnhild - med ryggen mot kameran - kan inte hålla sig för skratt.
Även Emmy själv ler åt händelsen.
Skrattande återvänder Emmy och Ragnhild mot huset för att dricka
en kopp kaffe.
På klingande Pitemål säger Emmy: "Nö havi ju fått opp farta, så då
gå i rakt in inne kamera denn, Roger!". Övers. Nu har jag ju fått upp
farten, så då går jag rakt in i din kamera Roger!
Även Ivan och John skrattar gott åt Emmys bravader.
------------------------------------------------------------------------------
Surströmmingsfotograf: Roger Lindqvist (som personligen avskyr den sura strömmingen).
Inte den bästa kvalité, men här sitter i alla fall tjocka släkten och äter
surströmming sommaren 1977. Fr. v. Artur, John R., Gunnar, Ivan och
Ragnhild.
Övriga vid bordet: John L., Maj-Gerd, Essy, Erik, Sven, Elma, Nancy,
Aina, Emmy och Elsa.
Emmy Risberg, min faster.
John, min pappa.
Fr. v. Nancy gift med Ingvar min fars äldste bror. Ingvar dog 1976.
T.h. Elma som sitter.....
....med maken Sven, som var min pappas bror.
Farsans bror Gunnar, visar här hur det kunde se ut på våra släktsamm-
ankomster. Jag minns att det alltid bjöds på många skratt på våra ge-
mensamma middagar. Det var många tokigheter som syskonen Lindqvist
bjöd på. En av de främsta att hitta på galna påhitt var Sven. Och de andra
följde glatt med.
Surströmmingen uppäten - dags att röra på benen. Emmy går i täten.
Faster Emmy blickar ut mot den provisoriska bilparkeringen. På samma
område står idag vårt hus.
Resten av släktingarna följer Emmys exempel.
Gruppfotografering. Av de 15 personer som syns på bilden är idag
14 stycken borta. Fr. v. Elma (1917-1993), Sven (1919-2004), Artur
(1921-2009), Ragnhild (1923-2009), John R. (1912-1987), Ivan (1915-
2002), Maj-Gerd (1929-, Nancy (1914-2009), Erik (1912-1986), Essy
(1917-1996), Aina (1923-2000), Gunnar (1918-1991). Främre raden;
Emmy (1914-1998), John L. (1923-2005), Elsa (1916-2002).
Tre av de tio syskonen Lindqvist från Övremarken i Hortlax. Stora-
systrarna Emmy Risberg t.v. och Elsa Lundmark flankerar lillebror
John Lindqvist i mitten.
Fr. v. Erik och Essy Lindkvist samt Aina och Gunnar Lindkvist t.h.
Samtliga personer på bilden var gifta med varsin Lindqvistare. Ivan
med Elsa, Maj-Gerd med John och Nancy med Ingvar.
Artur och Ragnhild Lindkvist.
Fotograferingen slut! Då ropar Emmy till sin make John på Pitemål:
- John, hjölp mä, i kåms et opp!
Detta föranleder en del muntrationer hos de övriga. I bakgrunden
håller John som bäst på att försöka hjälpa sin hustru Emmy upp på
fast mark igen.
Äntligen är Emmy på fötter igen....
Ragnhild - med ryggen mot kameran - kan inte hålla sig för skratt.
Även Emmy själv ler åt händelsen.
Skrattande återvänder Emmy och Ragnhild mot huset för att dricka
en kopp kaffe.
På klingande Pitemål säger Emmy: "Nö havi ju fått opp farta, så då
gå i rakt in inne kamera denn, Roger!". Övers. Nu har jag ju fått upp
farten, så då går jag rakt in i din kamera Roger!
Även Ivan och John skrattar gott åt Emmys bravader.
------------------------------------------------------------------------------
Surströmmingsfotograf: Roger Lindqvist (som personligen avskyr den sura strömmingen).
Smalfilm från förr...
Den 12 december 1976 köpte jag min första smalfilmskamera på JOWA i Piteå. Kameran som inköptes var en sk ljudfilmskamera som var något nytt just då. Filmkassetterna hade en längd på 3 minuter. Varje inspelat band skickades senare på ett fotolab för framkallning. Efter cirka en vecka låg den framkallade kassetten i min postlåda. Allteftersom högen av inspelad film växte, så var jag tvungen att klippa ihop hela rasket innan det blev dags för visning. Ikväll tog jag fram filmduk, projektor och film från en garderob som tjänar som "filmförråd". Sedan var det bara att luta sig tillbaks i soffan för att titta på resan tillbaks i tiden.
Februari 1982. Andreas har precis kommit hem till sitt allra första hem.
Tryggt ligger han i mammas famn. Idag är han själv pappa...
Elisabeth och Andreas sommaren 1982.
Elisabeth våren 1979....
....festklädd inför en fest som vi skulle på....
....vardå? Det har jag glömt.....
.....men man får väl hoppas att det var ett trevligt party?
Roger - dagen efter partyt. Påsken 1979.
-----THE END-----
Februari 1982. Andreas har precis kommit hem till sitt allra första hem.
Tryggt ligger han i mammas famn. Idag är han själv pappa...
Elisabeth och Andreas sommaren 1982.
Elisabeth våren 1979....
....festklädd inför en fest som vi skulle på....
....vardå? Det har jag glömt.....
.....men man får väl hoppas att det var ett trevligt party?
Roger - dagen efter partyt. Påsken 1979.
-----THE END-----
Hemma hos Nils Poppe
O, vad jag ser frimodig och säker ut på den här bilden och ändå är
jag så blyg och försagd. En gång for jag upp till Stockholm för att tala
med Gösta Ekman. Jag vandrade runt Vasateatern i timmar, dagar och
dygn och så for jag hem igen till Malmö. Knepigt hade det varit att få
ihop pengarna till biljetten, men knepigare ändå kändes det att fara
hem igen med oförättat ärende. Rektorn i skolan tyckte att jag skulle
passa till skådespelare och ordnade så att jag skulle få träffa teaterdir-
ektören i Malmö kl. 12 en dag. Redan kl. 10 stod jag utanför teaterin-
gången och där stod jag fortfarande kl. 12, kl. 1 och klockan halv 2, men
då samlade jag allt mitt mod och störtade in. Teaterdirektören höll på
att ta på sig rocken. "Ni skulle ju komma kl. 12, sa han. "Men Ni är enga-
gerad i alla fall för vi behöver en tenor i kören". Jag var inte tenor varken
då eller senare, men stannade kvar vid teatern i alla fall i 4 år.
Utsikten från mitt fönster är som en ständigt skiftande tavla. Jag bor i
en toppvåning högst på toppen av Gärdeshöjden. Många hissnar när de
tittar ner, det är så långt till jorden. Men inte jag, man är väl "Akrobat,
Oh!". När jag var 3 år föll jag förresten en gång från 3 våningars höjd
ned i marken. Alla rusade förfärade till, man trodde jag var död. Men
jag lever än - se fotot!
Beethovens C-mollsonat är det bästa jag vet, därefter kommer allt
annat Beethovens skrivit. Griegs vemodslängtande toner tilltalar också
mitt sinne - kanske mitt humorsinne. Humor och vemod är två oskilj-
aktiga syskon. Bisarr och surrealistisk musik tycker jag också om, bl. a.
därför att den påminner mig om de tre bröderna Marx, Rivel och Grock.
Men bokhyllan som är 5 gånger så stor som på bilden innehåller inte bara
grammofonskivor, jag läser också böcker.
Jag lagar min mat själv, för jag vill inte ha någon som slamrar i mitt
hem, det stör mig. Och ändå får jag stanna hemma och slipper gå ut.
Jag är så gott som vegetarian, äter endast kött som tilltugg till grön-
sakerna. Svenskarna gör annars tvärtom: äter kött med lite potatis.
Jag äter potatis med lite kött.
Det är ingen urklippsbok jag sitter och läser. Mina urklipp samlar och
ordnar mamma och pappa nere i Malmö. Jag har skaffat dem ett "egna-
hem" strax utanför staden och därifrån följer de noga med vad jag gör
häruppe. Mamma tyckte inte om att jag satt i fängelse i min sista film
"Aktören". "Det går aldrig väl när man spelar sånt!". Det är heller inga
kärleksbrev från beundrarinnor jag sitter och bläddrar i, man hör tyvärr
inte till den typen. Det måtte vara roligt att bli omsvärmad och uppvaktad.
Författaren till boken heter Shakespeare, en av världens största och sann-
aste humorister.
Horisontalläget är den bästa ställning Gud hittat på åt människan. Jag
intar den ställningen så ofta jag hinner. Det är väl det som kallas relax.
Då rinner leklynnet till och idéerna hoppar fram. För mig är arbetet en
lek. Mig tycks det troligare att det som roar den uppträdande också
skulle ha större chans att roa publiken.
------------------------------------------------------------------------------
IDUN den 22 juni 1944.
Sture Synnefors Quintet - 1974
1974 utkom LP:n "Jazz pictures" av och med dragspelaren Sture Synnefors. Med på plattan fanns också Dick Gyllander, gitarr (1942-2006), Ronnie Gardiner, f. 1932, Sture Nordin, bas, (1933-2000), Arno Gullberg, vibrafon, (avled för några år sedan) samt huvudpersonen själv Sture Synnefors, f. 1936. Gitarristen Dick Gyllander och vibrafonisten Arno Gullberg var båda Pitebor. Sture Nordin var från början Jämtlänning, men flyttade så småningom sina bopålar mot den kungliga huvudstaden. Både Arno och Dick undervisade på musikhögskolan i Piteå. De var båda allmänt kända för sin stora musikalitet. Vad Ronald "Ronnie" Gardiner beträffar, så var han trummis i Charlie Normans band en följd av år. Dragspelaren herr Synnefors spelade jazz på sitt dragspel, så pass bra och proffsigt att mästaren själv, Art van Damme, gav honom fina hyllningar för sitt sätt att spela.
Sture Synnefors Quintet. Fr. v. Arno Gullberg, Sture Nordin, Dick Gyll-
ander, Ronnie Gardiner och Sture Synnefors.
---------------------------------------------------
Sture Synnefors Quintet. Fr. v. Arno Gullberg, Sture Nordin, Dick Gyll-
ander, Ronnie Gardiner och Sture Synnefors.
---------------------------------------------------
Jay Smith nästa Idolvinnare
Så här en halvtimme innan Idolprogrammets slut, sticker jag fram hakan och påstår att JAY SMITH blir 2010-års Idolvinnare! Varför nu det då? Jo, för att skånske Jay "äger" varje gång han låter tonerna komma ut ur sin guldstrupe.
JAY SMITH. Mannen med guld i strupen.
JAY SMITH. Mannen med guld i strupen.
Julgranspåkläderskan NORAH
Norah designade granen i år. Max var också inbjuden men kunde inte
komma p.g.a. att han hjälpte sin far med lite snickeriarbeten.
Mmm...var ska jag hänga den här då! tycks Norah tänka.
Då Solbritt kom på besök ville Norah att även hon skulle hjälpa till med
påklädningen. Så småningom var vi ett helt arbetslag: Norah, Solbritt,
farmor Bettan och farfar Roger. Jo, jag glömde en person/djur: Pelle var
också med på ett hörn. Sessan däremot valde att ligga vid sitt varma el-
ement istället.
Nåja, så pjåkigt blev det väl inte. Norah gjorde ett superbra jobb. Eft-
er jobbet med granen, ville hon sitta vid farfars dator för att se på;
Mora Träsk "Tigerjakten" och "Lilla Olle", Kalle Anka, Musse Pigg, Pluto
och andra innevånare av Ankeborg.
Och tänk att i farfars dator bor både Kalle, Musse, Långben, Pippi, Emil,
Nils Karlsson Pyssling, Madicken och en massa fler jätteroliga figurer.
Jo, det finns en till välkänd filur som också bor i farfars dator...
Och pass på, här kommer han snart in på arenan....
....jomenvisst, det är ju Ferdinand. Han som gillar att sitta under sin
korkek och dofta på blommor.
Julgransbelysning som heter duga...
För trettionde året i rad så plockades vår julgransbelysning återigen fram. Den inköptes den 23 december 1980 på Tempo i Piteå. Och i den anteckning som finns står att den kostade 80 kr. o 85 öre och att det även var minus 4 grader samma dag. Varje jul sedan dess, har jag gjort anteckningar i den kartong där ljusen ligger. Det har blivt ganska många under åren. Nu har utrymmet tagit slut, men ljusen funkar fortfarande. Som ett litet exempel hur det sett ut, kommer här ett litet exempel:
Den 22 december 1981
Pappa och jag högg granen i dag.
Den 22/12 -81. Har just klätt den.
Är sjukskriven för ryggen t.o.m.
24/12. Elisabeth har jobbat. -15 gr.
ute. (Sessan sover).
Sessan var vår katt som vi var tvungna att ta bort 1986. Barnen hade ännu inte anlänt. Det var bara jag och Bettan. En annan notering kommer från den 17 december 1983:
Har just klätt granen Andreas och jag.
Vi var hos Lena, Göran o Ida igår. När
vi kom hem så hade pappa o mamma
huggit en gran, och satt fast ljusen på
den. Elisabeth mår illa och har halsont.
Andreas grinar han är visst trött. Skall
till Boden på S3 och spela med Kjell-
Bertils ikväll. Sessan ligger och sover på
spisen. Elisabeth lagar mat. Makaroner
och korv. Klockan är 12.30. -5 gr.
Ja, mina kära föräldrar ställde alltid upp i vått och torrt. Tom en huggen och ljusklädd gran väntade på oss när vi kom hem från Älvsbyn den där kvällen. Jag brukar påminna min mor om att vi uppskattar allt vad de gjort under åren. Då brukar hon bli så glad att det trillar en liten tår nerför hennes kind. Tisdagen den 22 december 1987 låter det så här:
Klockan är 14.45. Ska klä granen, har precis tagit
in den. Daniel ligger och sover, han hällde ut en hink
med vatten för ca en timme sen. Mamma o pappa är
och handlar. Har varit hemma igår och idag för att vara
Bettan till hjälp. Jobbar Annandan o sönd. 26-27/12. Är
ledig julafton o juldagen samt även i morgon. Ska hämta
en videokamera i morgon. Skall filma hade jag tänkt. Ska
skicka filmen till Solbritt o Kjell i Kenya. -5 gr. kallt ute.
Var -23 i morse. Måste sluta för att hjälpa Bettan igen.
Barnen hade kommit. Andreas, Robert o Daniel. Samma ljusslinga fanns med oss den här julen också. Samma sorts anteckningar i kartongen. Samma anteckningar år ut o år in. Gjorde en ny alldeles för en stun sedan. 30 år har alltså förflutit. Mycket har hänt. Idag kommer tex våra barnbarn hit för att hjälpa till med påklädningen av granen.
Den 22 december 1981
Pappa och jag högg granen i dag.
Den 22/12 -81. Har just klätt den.
Är sjukskriven för ryggen t.o.m.
24/12. Elisabeth har jobbat. -15 gr.
ute. (Sessan sover).
Sessan var vår katt som vi var tvungna att ta bort 1986. Barnen hade ännu inte anlänt. Det var bara jag och Bettan. En annan notering kommer från den 17 december 1983:
Har just klätt granen Andreas och jag.
Vi var hos Lena, Göran o Ida igår. När
vi kom hem så hade pappa o mamma
huggit en gran, och satt fast ljusen på
den. Elisabeth mår illa och har halsont.
Andreas grinar han är visst trött. Skall
till Boden på S3 och spela med Kjell-
Bertils ikväll. Sessan ligger och sover på
spisen. Elisabeth lagar mat. Makaroner
och korv. Klockan är 12.30. -5 gr.
Ja, mina kära föräldrar ställde alltid upp i vått och torrt. Tom en huggen och ljusklädd gran väntade på oss när vi kom hem från Älvsbyn den där kvällen. Jag brukar påminna min mor om att vi uppskattar allt vad de gjort under åren. Då brukar hon bli så glad att det trillar en liten tår nerför hennes kind. Tisdagen den 22 december 1987 låter det så här:
Klockan är 14.45. Ska klä granen, har precis tagit
in den. Daniel ligger och sover, han hällde ut en hink
med vatten för ca en timme sen. Mamma o pappa är
och handlar. Har varit hemma igår och idag för att vara
Bettan till hjälp. Jobbar Annandan o sönd. 26-27/12. Är
ledig julafton o juldagen samt även i morgon. Ska hämta
en videokamera i morgon. Skall filma hade jag tänkt. Ska
skicka filmen till Solbritt o Kjell i Kenya. -5 gr. kallt ute.
Var -23 i morse. Måste sluta för att hjälpa Bettan igen.
Barnen hade kommit. Andreas, Robert o Daniel. Samma ljusslinga fanns med oss den här julen också. Samma sorts anteckningar i kartongen. Samma anteckningar år ut o år in. Gjorde en ny alldeles för en stun sedan. 30 år har alltså förflutit. Mycket har hänt. Idag kommer tex våra barnbarn hit för att hjälpa till med påklädningen av granen.
Stellan Skarsgård, Sveriges yngste charmör - 1968
Brevbärarna på Drottninggatan i Hälsingborg får extra tunga postbördor i vår, nu när Sveriges alla flickhjärtan klappar för Stellan Skarsgård, 16 år, som TV:s käcke Bombi Bitt. Sedan Stellan fick Bombi-rollen bland närmre 3000 aspiranter har hundratals brev från flickfans i hela Norden dunsat ned i brevlådan. Och Stellan har sprättat och dessemellan satt sprätt på sitt gage. "5000 går fort!". Men än finns lite kvar för att infria sommarplanerna: att med bästis-kompisarna jobba på en kibbutz i Israel. Ingen dålig förövning för en blivande diplomat!
----------------------------------------------------------
Veckotidningen FEMINA den 4 februari 1968.
Rolf Åhmans orkesterbuss - 1978
Våran orkesterbuss hemma på gården i Hortlax våren 1978. Till höger
syns min fars röda Datsun av årsmodell 1973 stående i garaget. Bussen
hade vi köpt i Sundsvall, eftersom den stora landsvägsbussens motor
skar på hemväg från en spelning i Norsjö. Mercabussen var grön till färg-
en när den kom. En spelledig helg samlades hela bandet i Vidsel för att
slipa hela bussen, för att därefter lämna in den hos Börjes lackeringsfirma
i Piteå. Varför den blev orange - ja, det vet jag faktiskt inte. Men den synt-
es i alla fall på flera kilometers håll när vi kom efter vägarna på väg till
våra spelningar.
Jazzhistoria med personlig touche
Som jag tidigare nämnt håller jag fnv på att läsa den spännande berättelsen om skivbolaget Metronomes historia. Under min läsning så har jag givetvis träffat på flera av våra mest namnkunniga artister och musiker. En Pitebo finns också med. Allan Lundström. Och genast så får min läsning en slags personlig touche. Anders Burman, en av grundarna, hade även egen orkester. Fast namnet Anders, hade ändrats till Andrew. I Burmans band fanns Allan Lundström med. En skivinspelning gjordes; "Lester bee good" på EP-plattan fanns dessa herrar med: Anders Burman trummor, Allan Lundström, tenorsax, Ib Christiansen, piano, Staffan Broms, gitarr, Lasse Holmgren, bas och Arnold Johansson ventilbasun. Plattan fick bra kritik, och i boken står följande att läsa:
EP:n fick lyriska recensioner och som i jazzantologier och andra sammanhang än idag hålls fram som en betydande svensk inspelning. Tenorsaxofonisten Allan Lundström och Arnold Johansson på ventilbasun spelade unisont 32 takter av Lester Youngs solo på LADY BEE GOOD och fortsatte sedan med egna improvisationer. Därför titeln Lady bee good. Dagens Nyheter skrev "en av de mest mogna och lyckade orkesterdebuter på länge i svensk jazz..." den bjuder på en av de mustigaste och mest sändande rytmsektioner som hörts i en svensk orkester.
Och mitt i allt detta, så fanns förre Kjell-Bertils medlemmen Allan Lundström med. EP:n blev som sagt hyllad och i Svensk Jazzhistoria framhåller Erik Kjellgren också plattan Lester bee good: En inspelning som visar dessa musikers kärlek och känsla för Count Basies 30-tal och Lester Young.
Andrew Burmans orkester. Bokens bildtext lyder: Det var alltid en
viss rotation på musikerna i orkestrarna. Hos Andrew Burman fanns
Leppe Sundevall (t), Staffan Broms (g), Anders Burman (tr), Lasse Holm-
gren (b), Allan Lundström (ts), Bo Söderman (p), Johnny Eek (bs) samt
Nils Lindberg (p). Allan Lundström ses som 1:e man fr. v.
Andrew Burmans. Pitebon Allan Lundström ses 2:a fr. h.
Andrew Burmans. 3:a fr. v. ses Allan Lundström.
EP:skivan "Lester bee good" med Anders Burman, Ib Christ-
iansen, Arnold Johansson, Allan Lundström, Lars Holmgren
samt Staffan Broms.
Anders Burman f. 1928 skivbolaget Metronomes skapare.
Burman var också trumslagare med eget band.
--------------------------------------------------------------------
Bilderna är hämtade ur: De legendariska åren - Metronome Records.
Författare: Håkan Lahger & Lasse Ermalm. Utgiven på Premium Förlag, 2010.
EP:n fick lyriska recensioner och som i jazzantologier och andra sammanhang än idag hålls fram som en betydande svensk inspelning. Tenorsaxofonisten Allan Lundström och Arnold Johansson på ventilbasun spelade unisont 32 takter av Lester Youngs solo på LADY BEE GOOD och fortsatte sedan med egna improvisationer. Därför titeln Lady bee good. Dagens Nyheter skrev "en av de mest mogna och lyckade orkesterdebuter på länge i svensk jazz..." den bjuder på en av de mustigaste och mest sändande rytmsektioner som hörts i en svensk orkester.
Och mitt i allt detta, så fanns förre Kjell-Bertils medlemmen Allan Lundström med. EP:n blev som sagt hyllad och i Svensk Jazzhistoria framhåller Erik Kjellgren också plattan Lester bee good: En inspelning som visar dessa musikers kärlek och känsla för Count Basies 30-tal och Lester Young.
Andrew Burmans orkester. Bokens bildtext lyder: Det var alltid en
viss rotation på musikerna i orkestrarna. Hos Andrew Burman fanns
Leppe Sundevall (t), Staffan Broms (g), Anders Burman (tr), Lasse Holm-
gren (b), Allan Lundström (ts), Bo Söderman (p), Johnny Eek (bs) samt
Nils Lindberg (p). Allan Lundström ses som 1:e man fr. v.
Andrew Burmans. Pitebon Allan Lundström ses 2:a fr. h.
Andrew Burmans. 3:a fr. v. ses Allan Lundström.
EP:skivan "Lester bee good" med Anders Burman, Ib Christ-
iansen, Arnold Johansson, Allan Lundström, Lars Holmgren
samt Staffan Broms.
Anders Burman f. 1928 skivbolaget Metronomes skapare.
Burman var också trumslagare med eget band.
--------------------------------------------------------------------
Bilderna är hämtade ur: De legendariska åren - Metronome Records.
Författare: Håkan Lahger & Lasse Ermalm. Utgiven på Premium Förlag, 2010.
Poppefeber 1 & 2 - 1977
NILS POPPE.
Expressen januari 1977.
Pat Boone i Piteå
Pat Boone, 50- och 60-talets store popidol, kom till Piteå på lördagskvällen och höll en bejublad föreställning i sporthallen Norrmalmia. Och mycket folk - 1.100 personer - hade mött upp. I dag är Pat Boones föreställningar av den mer lugna arten i motsats till hans framträdanden undet 60-talet när ett stort polisuppbåd måste skydda honom till liv och lem. Pat har kvar en del av sin repertoar från den tiden men nu går han in för "Jesus-sånger" som han själv kallar det. Med på turnén har han sin fru och två av fyra döttrar.
Pat Boone vill inte framställa sig som någon Billy Graham utan en kristen underhållare. Han är nu ute på en nordisk turné med sju framträdanden i Sverige, tre i Norge, två i Finland, en på Färöarna och en på Island. Dessutom skall han nu på tisdag göra en TV-inspelning i Stockholm.
Snällkonserter
Han säger sig i dag vara helt harmonisk och lever helt för sin familj och sin Gud. Konserterna är också snälla och mjuka, de drar idag en betydligt bredare publik vilket man inte minst fick belägg för i Piteå. Det var givetvis många som kommit för att se sin gamle idol medan Pat Boone för lika många var en helt ny bekantskap.
Snabbkarriär
Pat uppträdde redan som tioåring för publik då tillsammans med brodern Nick. Sedan gick det av sig själv och 1954 gick han raskt mot höjderna med TV-show, skivinspelningar och jobbiga turnéer. Den första skivinspelningen var "Two hearts, two kisses" som gick upp på Top-tventy-listan direkt. Pat var då 21 år. I fyra år lyckades han med det då ofattbara att ständigt hålla sig uppe på topplistorna i både Amerika och England. På 50-talet kom rock´n-roll men Pat lyckades hålla sig i topp trots konkurrensen.
Författare
Men Pat Boone har inte bara varit sångare utan även författare och har en rad succéböcker bakom sig. De flesta åren har The Pat Boone Family med pappa Pat, mamma Shirley och de fyra döttrarna Cherry, Lindy, Debby och Laury blivit mycket populära i Amerika. Nu är han alltså ute på sin nordiska turné och publiktillströmmningen har visat att han är populär igen på sitt nya vis.
-------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 10 januari 1977.
Ovanlig decembersyn - 1957
En ovanlig syn så sent som den 7 december på redden i Munksund är
onekligen fyra stora trälastade fartyg. På lördagen rådde stor skepp-
ningsbrådska vid verket, då s/s Heluan, s/s Oinas, m/f Erik Bank och
m/f Kalmarsund IX samtidigt intog last av trä vid sågverket. Samtidigt
lastade den stora m/f Dakota och m/f Olbers massa vid sulfatfabrikens
kaj. (Se bilden).
--------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 9 december 1957.
Julklappstips 1957
JOHN LENNON (1940-1980)
JOHN LENNON f. 9.10. 1940. d. 8.12. 1980.
---------------------------------------------
Foto: www.wallpaperbase.com
Kalle Anka jul - 1959
Statens Järnvägar önskar God Jul 1959
Norra Västerbotten den 8 december 1959.
Skyltsöndag i Piteå 1964
I morgon har vi skyltsöndag. Vi dukar fram julens varor och
alla erbjudanden. Välkommen med hela familjen på en glad
och festlig rundvandring bland våra affärer.
TEMPO - PITEÅORTENS KÖPMANNAFÖRENING - DOMUS
Traditionell rush på julskyltningen.
Med skyltsöndagen inledde affärsmännen den stora försäljningsdriven
inför julen. Skyltsöndagen inföll i år tidigare än vanligt och risken att vi
"föräter oss" på julförberedelserna kanske föreligger. Hur som haver,
skyltsöndagen har alltid något av nyhetens behag över sig och följakt-
ligen gick livet i Piteå stad helt i skyltsöndagens och den förestående jul-
ens tecken. Tusentals människor hade sökt sig ut i den 10-gradiga kylan
och fick sig en variationsrik karta, över vad julklappsmarknaden har att
bjuda år 1964. Som omväxling till "fönstertittandet" fanns Röda Korsets
julmarknad, välkänd sedan många år, Rädda Barnens julmässa, även
den bekant, som en en hel del andra traditionella engagemang, att tillgå.
Nytt julskyltningsbegrepp. Den lokala TV-sändningen som på
skyltsöndagen arrangerades av Piteå Tidningen och Beliva blev ett
lyckat arrangemang. Redaktör Erik Westling var nyhetsuppläsare och
på bilden ses han tillsammans med Nils Öberg och Gösta Wikstén från
Beliva som svarade för att den tekniska delen fungerade. I TV-rutan
presenterades också bl. a. de olika avdelningarna på Piteå Tidningen.
-------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen december 1964.
Erik Hells död 1973
Skådespelaren Erik Hell har avlidit i Stockholm. Han var född 1911 och sörjes närmast av maka, skådespelerskan Öllegård Wellton.
Med Erik Hell har en särpräglad profil inom svenskt scenliv försvunnit. Det dröjde länge innan han gav sig teatern i våld. Han var född vid Kalliokoski glassliperi i Finland, där fadern arbetade. Modern var finska. När pappan återvände till Sverige växte Erik Hell upp och blev glasslipare. Under 15 års tid fortsatte han med detta, men läste samtidigt ivrigt all slags litteratur och dramatik. Först 1939 kom han - 29 år gammal - in vid Dramatens elevskola på dispens. En så gammal elev hade man väl aldrig haft. Han arbetade redan vid olika teatrar i Stockholm, Dramaten och Boulevard, i Helsingborg, i Norrköping-Linköping och tillhörde TV-teatern sedan 1963. Dramaten återvände han till 1966.
Han har gjort många minnesvärda roller, såväl på film som på teater. Inom filmen användes han flitigt och fick sitt genpmbrott i "Rid i natt". Till hela sin typ var han viril, en karlakarl, nästan knotig, kärv till hela sin läggning. Någon gång - som i TV:s "Kabaré" nyligen - framträdde han i lättare sammanhang, men verkade lite udda. Det var styrka och maskulinitet han eljest representerade i sina roller.
Sixten Ahrenberg - Aftonbladet mars 1973.
Erik Hell fick sitt definitiva genombrott i filmen "Rid i natt". Filmen
baserades på författaren Wilhelm Mobergs bok med samma namn.
Erik Hell samarbetade även med Ingmar Bergman. Här ses han i "En
passion" från 1969. Erik Hell var gift med skådespelerskan Öllegård
Wellton (1932-1991) åren 1960-1973.
---------------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.gretagarbosilent.com / www.flickr.com
Metronome Records
Idag låg den här boken i brevlådan när vi kom hem: De legendariska åren - Metronome Records av Håkan Lahger och Lasse Ermalm. En i mitt tycke spännande historia om skivbolaget Metronome som bildades 1949 av bröderna Anders och Lasse Burman samt deras kompis Börje Ekberg. Skivetiketten, i form av en saxofon och gitarr i färgerna lila och gult, snurrade ofta på vår skivtallrik i mitt barndomshem. Jag minns hur jag fascinerades av de där färgerna som liksom flöt ihop alltmedan Owe Thörnqvist sjöng låten "Miss Hambo". En av syrrans favoriter var Siw Malmkvist. Även Siwan låg på samma bolag som Owe. Och det räckte inte med det. Här fanns också andra storheter; Anna-Lena Löfgren, Cornelis Vreeswijk, Family Four, Svante Thuresson, Fred Åkerström, Lill Lindfors, Ola Magnell, Arja Saijonmaa, Gösta Linderholm, Maritza Horn, Monica Zetterlund, Per Myrberg, Bernt Staf, Pugh Rogefeldt, John Holm, Marie Bergman, Charlie Norman, Alice Babs, Lars Gullin, Quincy Jones m.fl. Därför skall det bli mig ett sant nöje att studera historien om Metronome och de legendariska åren.
Historien om skivbolaget Metronome - blir en given bok på mitt nattygs-
bord framöver.
En inspelning som jag också har härhemma. En del av skivbolagets
stjärnor syns på omslagsbilden. Åkerström, Zetterlund, Vreeswijk,
Lindfors, Rogefeldt och Malmkvist.
--------------------------------------
Historien om skivbolaget Metronome - blir en given bok på mitt nattygs-
bord framöver.
En inspelning som jag också har härhemma. En del av skivbolagets
stjärnor syns på omslagsbilden. Åkerström, Zetterlund, Vreeswijk,
Lindfors, Rogefeldt och Malmkvist.
--------------------------------------
Decembermörkret faller...
Tisdag den 7 december. Igår pratade jag och Elisabeth om hur fort tiden gått. Nyligen njöt vi av semptember ljusa höstdagar, med potatisupptagning. Vips, så är vi inne i julmånaden december, med allt vad det innebär av julklappsköp planering inför jul osv. Om man kunde "krama ur" varje dag på det allra bästa, vilket man verkligen försöker så gott det går, men ibland känner man att det inte går. Ju äldre jag blivit desto mer viktigt blir tiden. För tiden är ju med andra ord det liv som vi alla lever här och nu. Jag frågade min morfar en gång, han var då 80-år fyllda, om han skulle velat börja om från början. Svaret kom tämligen omgående: Nej! Och jag är benägen att hålla med. Om det funnits någon slags mirakelmedicin mot åldrande, så kanske jag skulle testat. Men jag vet inte om jag skulle velat starta om från noll igen. Men det är väl detta som är livets allra största hemlighet, att vi skall leva våra dagar tills det en dag tar slut. Så enkelt - men ändå så svårt....
Att acceptera sin död, kan nog vara rätt så svårt för nästan oss alla. Men jag är fullt övertygad om att de allra flesta dör med fattning. Ett bra bevis på detta var min egen svärmor. I lördags sjöng Lill-Babs en låt som Plura gjort; "Håll huvudet högt", när jag i efterhand hörde den, så kom jag att tänka på Elisabeths mamma Ruth. Vid 49 års ålder, tog hennes liv abrupt slut. Hon visste precis vad som väntade, ändå så tog hon allt med en sådan underbar fattning. Så klok och värdig ända in till sitt sista andetag. Hon lämnade livet alldeles på tok för fort. Hon hade ju så mycket ogjort....men hon accepterade sitt öde. Precis så vill jag också lämna det jordiska. Lugnt och försiktigt. Men jag hoppas det dröjer många år än.
-------------------------------------------------------
Roger.
Svar till den sk Björnligan...
Angående Björnligans eskapader i vår stad, fattade även signaturen "Skattebetalare" pennan och skrev ett svar på det inlägg som publicerades fem dagar tidigare i PT. Insändaren var utformad på följande sätt:
Svar till den sk Björnligan
Vi "hederliga skattebetalare" behöver alltså inte betala det krossade skyltfönstret. Skall ni den sk Björnligan göra det? Betalar försäkringsbolaget rutan? I så fall drabbas vi "hederliga skattebetalare" genom höjda premier. På frågan om det verkligen hjälper att "bura in" asocial ungdom vill jag svara - nej. Men ofoget och buslivet på stan försvinner ett tag. Den kriminalvård som bedrivs i detta land anser jag som skattebetalare i många fall allt för vänlig. Ert förslag om övervakning är kanske bra, men tänk så dyrbar denna övervakning blir eftersom övervakningen skall gälla så många och vilkas "arbetstid" sträcker sig över dygnets alla timmar. Jag, Medel-Svensson, känner mig aldrig ovälkommen på något kafé. Detta beror kanske på att jag aldrig uppträder störande någon gång. En fortsatt och skärpt bevakning är önskvärd både från tidningarnas och myndigheternas sida.
Skattebetalare
----------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 18 november 1969.
"Björnligan från Piteå ger svar på tal"
Björnligan var en grupp ungdomar hemmahörande i Piteå, som under 60-talet ställde till med både bus och diverse äventyrligheter i vår stad. Inlägget som följer, fanns att läsa i Piteå Tidningen den 13 november 1969. 
Du, ärliga och hederliga skattebetalare, behöver alltså inte betala skyltfönstret, som den s.k. Björnligan krossade (Se PT:s förstasida 11 november!). Och Du, tror Du verkligen att det hjälper med att "bura in" denna asociala och förfallna ungdom? Nej, det tror inte jag i alla fall. Överhuvudtaget är fängelse en snedvriden kriminalvård. Ge dem istället en övervakare och en chans till. Jag tycker förslaget om en heltidsanställd övervakare verkar bra. Den övervakning som nu är fungerar inget vidare. Den som åtar sig en sådan sak skall också gå in för det, men det är ytterst sällsynt.
Och så en sak till. Hur skulle ni, Svensson, känna er om ni inte var välkommen någonstans, inte ens på ett vanligt fik. Vi gick in på ett kafé i Piteå, uppförde oss ytterst städat, men det blev ingen servering för sådana som vi. Det kallar jag för diskriminering. Är inte våra pengar värda lika mycket som andras? Till sist skulle jag vilja rikta ett ord till Piteå Tidningen. Har ni verkligen inget annat att skriva om än Björnligan. Det börjar bli tjatigt! Det har gått så långt, att oroliga föräldrar ringer och frågar om de törs släppa i väg sina barn till skolan ensamma. Vems fel är det? Jo, erat, eftersom ni målar ut dem som rena maffian. Tack för ordet.
Högaktningsfullt Den sk Björnligan.
Jo då, ärade insändare, PT har visst annat att skriva om ämn om de "sk Björnligan". Men detta utesluter inte angelägenheten av att missförhållanden i ungdomslivet också belyses. Och detta tänker vi fortsätta med. Arten och graden av dessa inslag i PT kan ungdomarna själva reglera. Händer inga övergrepp, inga slagsmål med fönsterkrossningar och inget ofredande av fredliga gatuvandrare blir det inga nyheter av denna art. Den "sk Björnligan" är inte ensam om det som händer på detta område. Men om dess medlemmar vill hjälpa till att minska ifrågavarande nyhetsstoff skall detta hälsas med tillfredsställelse.
Red.
--------------------------------------------------------------
"Kvinnor är inte nödvändiga"
Fruntimmer är inte nödvändiga i ett hushåll, det går bra att klara sig ändå. Så tycker i varje fall bröderna och inbitna ungkarlarna Viktor och Algot Bergdahl i Rismyrliden, Svensbyn. Viktor är 76 år och Algot 69 år och de lever tillsammans utan någon kvinnligt hjälpande hand i huset - Vi har TV och radio, säger Algot. Vi hade ett fruntimmer i huset, en hushållerska, men hon slutade för 12-15 år sedan och sen dess har vi klarat oss själva och det går utmärkt.
Bröderna Bergdahl har ett stort skogshemman, en ladugård med fyra kor och häst. Tidigare har de haft 9 kor, men har minskat besättningen då det blev för arbetssamt på gamla dar. De bor i fädernegården, som flyttades från Svensbyn 1894 och uppfördes på den natursköna plats där den nu står. Härifrån har man utsikt över en stor del av den omkringliggande nejden.
Alla är gifta - utom vi
Viktor och Algot har fem syskon men alla är gifta. - Vi har inte fått tag i något fruntimmer, antingen beror det på oss själva eller då på kvinnorna, säger Algot, som är den mest talföre av de två. Nu är det ingen fara ändå, de sköter själva ladugården och hushållet. För 12-15 år sedan, Algot minns inte så säkert, hade de en hushållerska i huset men hon for sin väg. - Nu blev det egentligen ganska dyrt att ha hushållerska och i dagens läge går det inte att få tag i någon. De får bättre platser på annat håll där de slipper både ladugård och gamla ungkarlar, säger Algot.
Det finns färdiglagat
Bröderna är så sams som man överhuvudtaget kan vara. Det blir aldrig några dispyter om vem som skall laga maten för dagen, diska och städa eller sköta ladugården. Algot är yngre och han får givetvis mestadels göra grovgörat som att sköta ladugården och köra gödsel ut på åkrarna. Under tiden ordnar broder Viktor för hushållningen. - Palt äter vi sällan, berättar Algot, det är så arbetssamt att tillaga, men det finns ju så mycket färdiglagad mat att köpa.
Bägge är pensionerade men för det har de inte lagt av. - Man kan inte riktigt stanna av och lägga sig på rygg för då är det riktigt färdigt, säger Viktor, som håller på att bli gammal men som inte ger sig. Han går in i stugan då och då och tar sig en tupplur på soffan men annars är han i full fart.
Radio, TV enda nöjet
En modern televisionsapparat pryder köket, apparaten inköpte bröderna för ett år sedan, medan televisionen ännu inte var fullkomlig i Piteorten. - Vi såg skapligt här för fastigheten ligger så högt och nu är det hur bra som helst, säger Algot. Bröderna har annars inte gått in för några stora moderniteter, det går så bra ändå, men radio och TV missunnar man sig inte. Radio och TV är det enda nöje som de har, pojkarna lämnar ogärna sitt hem på några längre lustturer. Det blir mest att vandra ut till ladugården och tillbaka, och ut till mjölkbordet vid vägen och med gödsellasset ut på åkern.
Svårt att leva på jordbruk
Bröderna är ganska ense om att det är svårt att leva på ett jordbruk i dagens läge, men de har pension och reder sig gott. Levnadskostnaderna blir naturligt nog inte så höga.
- Hur skulle det gå om någon av er blev sjuk, frågar vi. - Sjukdom det hör inte till vårt program, säger Algot, utan vi har alltid varit friska, och hoppas att det fortsätter. Bröderna känner sig inte lastgamla och något ålderdomshem har de inte tänkt flytta till så länge de kan klara sig. Algot har inte tid att sitta längre och prata utan arbetet i ladugården väntar. Han skall ut med ett par gödsellass på åkern och Viktor skall sköta en del arbeten i ladugården. Allt går friktionsfritt, ingen kommenderar den andre och talar om vad han skall göra, bägge basar för sig själv och de lever tydligen i en helt demokratisk värld för sig själva.
Algot, 69 år, har sparat gamla handlingar, som visar att hemmanet
varit ett av Piteortens största.
Viktor, 76 år, måste ha sparken till hjälp när han går
till ladugården.
--------------------------------------------------------------
Norrbottens Kuriren den 17 mars 1962.
FIAT 850 Special - 1968
"Götapetter så bra det var...."
Teskedsgumman hette 1967 års upplaga av adventskalendern. Jag
var tio år gammal och väntade med stor spänning varje kväll som gum-
man och hennes gubbe dök upp i TV:n. Birgitta Andersson, Carl-Gustaf
Lindstedt, Inga Gill och många fler roade oss barn på bästa möjliga vis.
Teskedsgumman krympte ibland plötsligt ihop till en teskeds storlek. Det
var då som hon utbrast: "GÖTAPETTER!". Och jag kan bara hålla med -
GÖTAPETTER så bra det var....
Anne
Anne Nelson-Sand. Dotter till min tremänning Skip Nelson och hans
hustru Lucinda Conrad-Nelson i Minneapolis. Ett foto som jag faktiskt
tjuvat från Facebook häromdagen (förlåt Anne). Men det är roligt att få
visa dig med din fiol. Det musikaliska arvet går alltså vidare inom släkt-
en. Härligt!
-----------------------------------------------------------------------------------
Popbandet RAGGES från Luleå
RAGGES var ett namn på ett popband från Luleå. I bandet spelade en tid även en ung kille från Piteå; Erling Dahlberg, som senare övergick till att bli renodlad dansbandsmusiker. Ja, Erling och jag spelade förresten tillsammans i dansbandet OPUS i några år. Han gjorde också vid något tillfälle ett inhopp i Kjell-Bertils när jag lirade där. Erling var också en av killarna i Focus 5 från Piteå, ett dansband som hade sin marknad i Norr- och Västerbotten. Erling spelade keyboard och sjöng, vad hans syssla var i Ragges, troligen densamma. Erling var också en tid med i ett lokalt popband från Piteå; THE TRAMPS. I samma orkester fanns en ung herre som spelade bas. Hans namn var Lasse Eriksson, och han skulle med tiden bli en känd ståuppkomiker, författare mm. I Tramps var Erling sologitarrist, ett instrument som han aldrig någonsin tog en ton på i OPUS. När vi åkte runt på de norrländska dansbanorna stod Erling bakom sin keyboard och "gav hals". Sommaren 1994 tackade han för sig efter nästan fyra år i bandet. Vad jag vet så har Erling numera lagt det musikaliska på hyllan.
THE TRAMPS. Fr. v. Christer Norberg, kompgitarr, Lasse Eriksson,
bas, Hans Lundberg, trummor och Erling Dahlberg, sologitarr. Bandet
var verksamma 1964-68.
I ett annat Piteband, The Flames, spelade Erlings brorsa, Kjell Dahlberg
sologitarr. Så popmusiken fanns liksom i familjen s.a.s.
RAGGES. Jag är inte 100% säker, men nog verkar andra
mannen från vänster bekant, tror bestämt att det är Erling.
--------------------------------------------------------------------
Tjadden Hällström - "Ludolf" & "Slöman"
Det lyssnades rätt så mycket på radio i mitt hem när jag var barn. Följaktligen började jag att älska alla dessa seriefigurer som dök upp med jämna och ojämna mellanrum. En av dessa gubbar var "Ludolf", mannen som hade svårt att uttala bokstaven "R". Mannen bakom figuren hette Tjadden Hällström (1923-2000). Tjadden gjorde även en för mig annan uppskattad gubbe; "Slöman", en person vars arbetsmoral inte stod så högt i kurs. Med andra ord han var på ren svenska LAT!. Tjaddens figur, Slöman, finns förevigad på LP:n "Herr Slömans Underbara Äfventyr". Inspelad på Lilla Teatern i Norrköping den 23 februari 1968. Som Tjaddens motspelare fanns Mille Schmidt (1922-2003). Mille Schmidt kom även han att synas i en oherrans massa revyer och filmer. Mille samarbetade bl. a. med Hasse&Tage. På baksidan av nämnda LP står följande att läsa:
HERR SLÖMANS UNDERBARA ÄFVENTYR som berättas i det populära radioprogrammet "Thores trekvart" av Tjadden Hällström har ju utlöst många skrattsalvor. För att förlänga dessa, har flera av äventyren förevigats på denna LP-skiva, givetvis då med Tjadden Hällström och Mille Schmidt som agerande. Det kommer säkert att bereda lyssnarna många glada stunder att höra Tjaddens och Mille Schmidts dråpliga orddueller.
Tjadden Hällström och Mille Schmidt i "HERR SLÖMANS UNDER-
BARA ÄFVENTYR". Som kuriosa kan nämnas att layouten till denna
LP gjordes av sångaren Cacka Israelsson. Skivan inspelades på skiv-
märket Cupol.
--------------------------------------------------------------------------------
Dagens gubbe
Teckning: Roger Lindqvist.
Söndagsutflykt
Norah, pappa Ante, farmor och farfar åkte iväg på en härlig söndags-
utflykt.
Med Norahs pappa bakom ratten, gick färden mot Muskus utanför
Älvsbyn.
Vägen mot Norrbottens Pärla kantades av skog och åter skog...
...snötyngda tallar, så långt ögat kunde nå. Men bor man i den här
landsändan så är stora milsvida skogar en helt vanlig syn.
Äntligen framme hos Solbritt och Kjell. Innan maten serverades tog
herrarna sig en titt på Kjells maskinpark.
Kjell och Andreas pratar "traktorspråk".
Muskus idag Söndag. 17 minus grader som "åt sig in" på bara kropp-
en.
Så bums in i värmen, där maten väntade. Norah sitter som synes
redo att hugga i.
Norah fick tjuvkika i Solbritts parfym- och läppstiftssamling. Något
som hon gillade helskarpt. Ja, hon fick t.o.m. ta hem en massa "tjej-
saker" som tjejer tycker om.
En del av alla Solbritts parfymer från 50- 60- talet och framåt.
Norah blev helt betagen i allt det fina.
Hon ville specialstudera varje flaska. När vi skulle hem, ville hon
stanna kvar....en lyckad söndagsutflykt med andra ord.
-----------------------------------------------------------------
Tomtefar i flygintermezzo....
Häromdagen blev jag vittne till en himmelsk-uppenbarelse. Jag kom åkandes efter Inimarksvägen i sakta mak, i min blå limousine, när det på himlavalvet plötsligen visade sig ett slags vitt streck. "Jojo, det måste vara Tomtefar som provkör sin nya kärra", tänkte jag medan jag drog åt handbromsen. Mycket riktigt! Som jag tidigare berättat så har Tomten pensionerat Rudolf med röda mulen och alla hans kamrater. Istället har Tomten och hans nissar införskaffat sig en hel armada av motorfordon för den årliga rundturen runt vårt jordklot. Renen Rulle mår efter omständigheterna bra. Åtminstone har jag fått rapporter om det. Han lever ett stilla pensionärsliv i sitt stall. Så det går absolut ingen nöd på honom. Tomten har själv uttalat sig om sin nervositet för den nya given. I ett pressmedelande säger han följande: "Jag har inför denna julen, anammat de nya landvinningarna inom de tekniska området. Detta betyder att Rudolf med den röda mulen och hans polare, har efter ett strävsamt liv, blivit entledigade. Detta betyder att jag det här året begagnar mig av en motordriven himlafarkost vid julklappsutdelningen. Eftersom jag vuxit i midjemått, så kommer jag under inga omständigheter att använda mig av skorstenar den här gången. Jag kommer istället att "som vanligt folk" ringa på dörren". /Tomten.
Nya giv inför julen alltså! Så här såg et ut när Tomten och hans mannar åkte runt på en provtur häromdagen:
Inimarksvägen en vanlig decembereftermiddag. Plötsligt....
....uppenbarar sig för mig denna syn....
....ett vitt sträck nuddar björkarna efter Inimarksvägen. Först trodde
jag att det var F21 i Luleå som "övade" med sina leksaker. Men det
var det inte. Det var Tomtefar himself som satt bakom spakarna.
Som jag sedan hörde, var att Tomten den aktuella dagen höll på att
krascha sin maskin på toppen av Vallsberget i Svensbyn. Men som tur
var så hann en av tomtenissarna fram för att avvärja katastrofen.
Kanhända att Tomten inmundigat för mycket av julglöggen????
Tomten låter hälsa att han mår bra! Trots intermezzot med flygningen
för några dagar sedan. "Julklapparna utdelas i vanlig ordning!" säger
han med en hälsning till världens alla barn.
-----------------------------------------------------------------------------
Tomtefotograf: Roger Lindqvist.
Nya giv inför julen alltså! Så här såg et ut när Tomten och hans mannar åkte runt på en provtur häromdagen:
Inimarksvägen en vanlig decembereftermiddag. Plötsligt....
....uppenbarar sig för mig denna syn....
....ett vitt sträck nuddar björkarna efter Inimarksvägen. Först trodde
jag att det var F21 i Luleå som "övade" med sina leksaker. Men det
var det inte. Det var Tomtefar himself som satt bakom spakarna.
Som jag sedan hörde, var att Tomten den aktuella dagen höll på att
krascha sin maskin på toppen av Vallsberget i Svensbyn. Men som tur
var så hann en av tomtenissarna fram för att avvärja katastrofen.
Kanhända att Tomten inmundigat för mycket av julglöggen????
Tomten låter hälsa att han mår bra! Trots intermezzot med flygningen
för några dagar sedan. "Julklapparna utdelas i vanlig ordning!" säger
han med en hälsning till världens alla barn.
-----------------------------------------------------------------------------
Tomtefotograf: Roger Lindqvist.
Nja, Willez....
Två band klara för final; Elisas samt Willez. Av dessa två håller jag mina båda tummar men även också mina tår på ELISAS. Varför? Jo, som jag tidigare nämnt så tycker jag inte att Willez är representativa för landets dansband. Samma sak gäller Patrik´s Combo. Vinner Willez, ja, då anser jag hela Dansbandskampen är ett enda stort spektakel. Vinner Elisas så kanske tävlingen inte tappar sitt anseende och trovärdighet. Tittar man rent och krasst på det musikaliska aspekterna, då skulle band som CC & Lee, Donnez och Wizex varit kvar för att slåss om en finalplats. Men nu ville publiken något helt annat. Publiken har alltid rätt....brukar man säga, heller har den det? I det här läget anser jag inte att man röstar med sina öron, man röstar med hjärtat, precis som det var 2008 när Larz-Kristerz vann. Vad beträffar Patrik´s Combo, så är det inte ett renodlat dansband. Och jag skulle bli väldigt trött om jag skulle lyssna till dem en hel danskväll. Ingen variation, precis som i Willez fall också. Enda chansen att tävlingen inte skall bli en klubb för inbördes beundran är att Elisas tar hem spelet nästkommande helg. Därmed basta!
"Mitt eget sixties" - Rolf Hammarlund
"Mitt eget sixties" är en relativt nyutkommen bok av författaren Rolf Hammarlund. Han har även gjort en serie på 21 program om musiken från 60- och 70-talet som SVT visat. Vid releasepartyt minglade många av de musiker och artister som var aktuella under "The Swingin´Sixties". Att 1960-talet ännu utgör en stark dragningskraft på många utav oss, ja, det är allom bekant. Varför det då - kanske någon frågar sig: jo, det var ett årtionde som fullkomligen exploderade av kreativitet på det musikaliska området. 
Kersti Adams-Ray och Klas Burling två radiolegender vars namn
har blivit synonymt med 1960-talet.
Lasse Samuelsson, Douglas Westlund och Klas Burling. Samuel-
sson ledde bandet "Dynamite Brass, Douglas var skicklig trummis i
bl. a. "Telstars" mfl band samt Klas Burling som jag tidigare nämnt.
Eleanor Bodel samt t.h. Lasse Lindros och Annabelle Rice.
Eleanor tillhörde "popsvängen" under 60-talets hektiska år. (Hon har
förresten suttit i vår orkesterbuss en gång för länge sedan). Lasse
Lindros var en av medlemmarna i "New Generation". Annabelle Rice
är verksam som teaterregissör. Har också uppträtt som dansare i
shower med bl. a. Jerry Williams.
Anders Forsslund. Medlem i "Mascots" under poperan.
Janne Schaffer syntes också på releasepartyt i egenskap av gitarr-
profil.
Micke B. Tretow. ABBAS ljudtekniker när det begav sig, här med
sin äkta hälft.
Rolf Hammarlund bokens författare, tog på sig guran kvällen till ära.
"Mitt eget sixties" Rolf Hammarlunds debut som
författare.
--------------------------------------------------------------------
Bilder: www.premiumpublishing.com
Den stora järnvägsolyckan i Norrland 1904
Tåget kom på banan mot åskådaren. I kurvan synes en försänkning i
banan, där urspåringen började. I fonden synes en 3:dje klass vagn,
därintill en 2:dra klass vagn, där två resande dödades. De båda om-
komna måste utdragas genom ett hål i botten på denna vagn (den
mindre bilden).
Olyckshändelserna aflösa hvarandra i dessa dagar. Tyvärr har nu en till synes icke oundviklig järnvägsolycka skrifvit äfven Sveriges namn på listan. Och tyvärr har äfven denna olycka kräft sitt offer i människolif. Uppgående norrlandståget urspårade nämligen den 4 d:s ett stycke från Nyåkers station nära Umeå, med den påföljd, att lokomotivet och flera af vagnarna störtade utför banvallen, tvänne personer dödades och flera svårt skadades.
--------------------------------------------------------
Hvar 8 Dag den 17 juli 1904.
Dagens gubbe
En gubbe med plommonstop. Är han månne av engelsk börd?
Nja, om detta vet jag inte. På min fråga så ville han inte avslöja
sin nationalitet. Men visst lutar det åt det anglosaxiska hållet.
---------------------------------------------------------------------
Teckning: Roger Lindqvist.
Dansbandet DATE gästar Pite Havsbad
Gjorde ett besök ute på Pite Havsbad igår.
Ute på parkeringen stod denna frusna orkesterbuss tillhörande dans-
bandet DATE som spelar upp till dans under några decemberkvällar.
DATE kunde vi se i förra årets upplaga av Dansbandskampen. Om jag
inte minns fel, så gjorde de även ett litet inhopp i programmet förra
veckan.
DATE.
Konstigt nog så syntes inga badgäster - trots endast 12 minus grader...
-------------------------------------------------------------------------
