Roger Lindqvist

En av Sveriges genom tidernas största idrottsmän har lämnat oss. "The Champ" Ingemar Johansson. R.I.P.

På min fortsatta resa, genom de dimhöljda minnenas kvarter, har turen kommit fram till Furunäsets Sjukhus. Det gamla fd. mentalsjukhuset, beläget en bit utanför Piteå, var min arbetsplats 1976-1991. Här jobbade även Elisabeth i sjukhusets centralkök, 1976-1990. I sjukhusets transportcentral hade jag min tjänst, med uppgift att utföra mestadels patienttransporter. Men det fanns även andra arbetsuppgifter, snö o gräsröjning, posttransp. tvätt o sophantering, utöver detta så hade vi fasta körningar till bl a Umeå, Boden ibland även Gällivare. Furunäset, eller "Furu" som vi sa, var som en värld i världen. Här fanns maskinavdelning, snickeri-måleri-murarverkstad. Ja, här fanns kort o gott allt som behövdes för att ta hand om ett mentalsjukhus med flera hundra patienter. Här fanns tom en egen båtverkstad, för de lite friskare patienterna. Sjukhuset byggdes 1893, och gick i graven officiellt 1987, även om vissa avdelningar inte stod tomma förrän 1991. Vid ett tillfälle, när utslussningen av patienterna påbörjades, fick jag i uppgift att återföra en äldre man till hans hemkommun. Han hade då varit intagen i 50 år.

Ingången till den sk. Borggården på Furunäset.

Finns det plats för lite sentimentalitet, så här på kvällskvisten? Det gamla fotoalbumet gör att minnena fortsätter att överskölja mig. För en tid sen, hade PT en artikel som jag skrivit. "Det kommer en dag när vi alla tillhör det förflutna." Ett dokument över en sedan länge förlorad värld. Men av den förlorade världen, finns ju i alla fall vissa rester kvar, i form av dessa foton, som man ibland om tillfälle ges, sitter och tittar på. Så jag fortsätter väl min lilla resa, i minnenas värld.


Fr. v. Semester 1970. Mor o far i Dalarna 1977. Morfar sommaren -74. I Avakko 1969. Jag o farsan i Kalix 1972.

Inför en spelning i Kåbdalis Folkets Hus, den 18 maj 1975.

En gång för länge sen var de alla små. Mathias f. 1974, Andreas f. 1982. och Robert f. 1984. På en bild från 1985, är de här gossarna på besök hos mormor o morfar/farmor o farfar. Mathias är Ante och Robbans kusin, son till min syster Gerd.


Andreas, Robert, Mathias. På besök i Öjebyn året 1985.

Barnbarnen på besök, på Kanalgatan i Öjebyn,
1985.

Tittade i ett gammalt fotoalbum häromkvällen. Och där låg alla minnena staplade på hög, som frusna ögonblick ur ens liv. På nåt sätt känns alla de gamla fotona, som ett slags pussel över en tid som inte längre finns. Farsan, morsan, morfar, syskon, kusiner, farbröder, fastrar, mostrar ja tom katter och hundar i en enda salig blandning.


Farsan o morsan, på kyrkmarknaden i Öjebyn 1971.

Samma dag som den första månpromenaden, fyllde min morfar
70 år. Den 21 juli 1969.

Farsan sommaren 1972, precis som jag minns honom, ständigt i farten.

Sommaren 1972. Morsan o farsan, samt mitt föräldrahem.

Tv. farsan sätter in fönster 1973. I mitten, våren 1971 farsan med en
massa gullfiber. Th. jag skottar snö, 1973.

Åkte med Robert till Svensbyn för att hämta hans skoter. Lite senare bjöd Bettan på mat. Daniel kom direkt från sitt jobb i Älvsbyn. Robert återvände vid 5 snåret, med Sabina, en kompis dotter, för att vi skulle få äta tillsammans. Bettan pratar med Solbritt i telefon, dagen innan de åker mot Stockholm och Afrika.

Lördag åker Solbritt o Kjell till Kenya.

Strax före lunch åkte jag iväg till Öjebyn, för att hälsa på gubbarna på mitt gamla jobb. Det var bara Lasse där idag. Bertil hade ledigt, och Niklas var ute med bussen nånstans. Just nu ringer Robban. Han vill att jag följer honom, när han ska köpa sig skoter. Så detta inlägg blev kortare än jag trodde. Återkommer lite senare.

PS. Har även varit hos min syster Gerd och hälsat på. Hon var ganska så förkyld, hoppas att bacillerna inte fastnade i mig, tycker det räcker nu med magsjuka och influensa, för en bra tid framöver. So long!

Talade med svågern Kjell i telefon i kväll. Vi pratade om sk instrumentalgrupper från 60-talet. Osökt kom jag att tänka på den allra största, THE SHADOWS.

Om det finns nåt dansband i vårt land som kan kallas för pionjärer, måste det utan tvekan vara Slottsbrons egna stoltheter i Grums kommun, Sven-Ingvars. 1956 var "födelseåret," då fyra grabbar bestämde sig för att starta eget band. Och vad som sen hände, ja, det är idag svensk schlager och dansbandshistoria. Succéerna har avlöst varandra under årens lopp. Redan 1964 kom man för första gången in på den åtråvärda svenktoppslistan. Det var Thore Skogmans, "Fröken fräken," som gick in på en första plats. Veckan därpå placerade sig deras "Min gitarr," på listans andra plats. Under sextiotalets mitt, serverades det svenska folket på idel örhängen. Eller vad sägs om;  "Kristina från Vilhelmina," "Säg inte nej, säg kanske," "Vid din sida," "Jag ringer på fredag," och många många fler.

Sven-Ingvars långfilmsdebut, "Under ditt parasoll" från 1967, blev en riktig flopp. Och även om denna djupdykning, nära nog fick den populära värmlandsorkestern på fall, så reste man sig likt en fågel Fenix ur askan, för att fortsätta sitt värv. Det skulle dröja in på 90-talet innan Sven-Ingvars åter var på var mans läppar. Hultfredsfestivalen 1991, innebar en nytändning för gruppen. Plötsligt "upptäcktes Sven-Erik och grabbarna, även av den lite mer ungdomliga delen av publiken. De gamla låtarna dammades av, och tänk, den mångtusende rockpubliken kunde varje textrad i Sven-Ingvars repertoar. Succén var given, gubbarna från Slottsbron i Grums, hade än en gång visat vart skåpet skulle stå.

71 veckor på Svensktoppen 1991, med landsplågan: "Två mörka ögon," visade att även den "mognare" delen av svenska folket återigen öppnade sitt "Sven-Ingvars hjärta" på vid gavel. Krogshower i Oslo på Chat Noir, Tyrol i Stockholm, Rondo i Göteborg, vittnade om att värmlandspojkera åter var hetare än någonsin. 53 år efter debuten, åker Sven-Ingvars åter ut på turné, under våren 2009. Piteå är en av många platser som får besök av dansbandslegenderna. Men kvar från den ursprungliga orkestern från 1956, finns idag endast maestro själv, dvs Sven-Erik Magnusson. Som parentes kan nämnas att Sven-Eriks son Oscar finns med i denna nyare upplaga. Konserthusturnén har kallats; "Nio liv," nåt som faktiskt stämmer bra in på allas vår Sven-Erik Magnusson.

SVEN-INGVARS. Fr v Sven-Olof Pettersson, Sven Svärd, Sven-Erik Magnusson,
Ingvar Karlsson och Rune Bergman.

Sven-Ingvars låtklassiker. Här utgivet på kassettband.

Urklipp fr. "Musikern" -79. Aftonbladet -77 samt
annons fr. Piteå-Tidningen -09.

Bild fr. skivkonvolut. "Sven-Ingvars Bästa." Trol. 60-tal.

Urklipp fr. Norra-Västerbotten, 4 feb. 1967. Sven-Ingvars svartlistade?!!

Till alla er vänliga människor, som förhoppningsvis någon gång då och då tittar in på min blogg, vill jag bara säga, Tack! Hoppas att ni finner innehållet så pass läsvärt, att ni återvänder närhelst ni har lust och tid. Att förmedla sina ibland högst personliga tankar och åsikter, kan vid vissa tillfällen vara väldigt utelämnande. Men samtidigt har vi människor så mycket gemensamt  i många frågor, att vi för det mesta nickar och ler igenkännande.

"En salig blandning," antyder om de tankegångar jag haft över denna min plats i cyberrymden. Skriva, har för mig blivit något av ett måste. Ja, det har blivit nåt av en drog som jag till varje pris använder, så fort jag bara kan. På min blogg samsas det mesta som finns i min hjärna, kanske gör rubriken mig stor rättvisa, för att i mitt huvud trängs så många olika intresseområden, att det ibland faktiskt känns som "En salig blandning." Dikter, kåserier, nostalgiska återblickar, dansbandsminnen, jazz och litteraturhistoria, fotografering, barnbarnet Norah, så jag förstår ni som kanske tycker det blir för mycket av det goda. (Ingen har sagt nåt, det är jag som säger det till mig själv)

Nåja, jag fortsätter väl på den inslagna vägen. Kanske att jag senare separerar mina  musikerminnen till en annan kategori. Samtidigt är allt ännu så nytt för mig, att jag lär mig nåt nytt varje dag. Om nån sagt till mig, för ett år sedan att jag skulle börja skriva blogg, har jag troligen viftat bort tanken. Men man lär så länge man lever, och det finns alltid någon spännande berättelse, som ännu inte är skriven. Och det är faktiskt det som utgör själva drivkraften i mitt eget berättande.

Härmdagen  så kom Norah på besök. Och vips, så var kameran framme för att föreviga det hela.



En trött liten Norah, med sin docka.



Norah i finsoffan med sin farmor.



Norah och farfar tar en paus, efter allt bus.

Dansbandshistoria. Året 1950, bildades det legendariska dansbandet Cool Candys från Lidköping. Upphovsmannen hette Einar Svensson (1925-1972) och var för övrigt också gruppens producent och trumslagare. Svensson hade också ett skivbolag, "Anette", där gruppens skivor producerades. 1962 kom "Muckartwist," som kom att bli en av bandets första och största skivframgångar. Totalt så placerades tio låtar på svensktoppslistan, under åren 1962-79.

Medlemmar. 1962 såg orkesterns sättning ut på följande sätt: Einar Svensson-trummor,kapellmästare. Gunnar Wahlgren-sax,vibrafon,trumpet. Karl-Arne Andersson-klaviaturer. Göte Johansson-bas,sång. Carl-Ivar Ivarsson-sax,klarinett.
1968 anslöt sig sångaren och basisten Sven-Eric Carlsson till Lidköpingsbandet, och framgångarna lät inte vänta på sig. Med sin mörka och varma röst, "frälste" han den dansintresserade publiken ute i landet.

Cool Candys av årgång 1962. Inspelningen av "Muckartwist," gjordes
det här året.


Tio melodier på Svensktoppen, under åren 1962-1979.




Cool Candys 1974. Bakre fr v. Tillbjörn Persson,Gunnar Wahlgren,
Arne Hallin,Håkan Ljungkvist. Främre fr v. Arne Nathansohn,Sven-Eric
Carlsson (Gissbol)


Kuriosa. Tv. artikel som jag skrev -04. Mitten: artikel fr. Starlet 1971.
Th. annons fr. Cool Candys besök i Långträsk 1974.


Sven-Eric Gissbol, sångare i Cool Candys 1968-77. Medlem i Curt Haagers,
1981-2003.

Klockan 7:15 i morse satt vi på Piteå las. Morsan hade fått tid för gallstensoperation. Bettan och jag hämtade henne halv sju, hemma på Tolvmansvägen. Inte förrän vid lunchtid idag beräknas hon vara klar för hemgång. Att bli gammal är ett gissel, speciellt i morsans fall som de senaste åren åkt ut och in på olika sjukhus. Till våren fyller hon 80, och när åldern förs på tal, tycker hon att livet gått alldeles för fort fram. Men det positiva är, att vi alla finns henne så nära. Både jag och min syster bor ca 10 minuters väg ifrån. Hennes båda systrar, Malin och Elly, hälsar på med jämna mellanrum. Sen har hon även jättefina grannar, som förgyller tillvaron. Som sagt, det finns väldigt mycket positivitet runt om.



Morsan

Ett snart 46 årigt uppmärksammat presidentmord, har fascinerat mig genom åren. Mordet på Förenta Staternas president, John F. Kennedy i Dallas 1963, har fått mina grå celler att jobba lite mer än vanligt. Det finns många böcker om händelsen, bakgrundshistorier osv. som jag naturligtvis plöjt mig genom. Även Oliver Stones film, "JFK" med Kevin Costner, har jag sett ett x antal gånger. Just nu, läser jag en biografi om presidentänkan Jacqueline Bouvier Kennedy Onassis, en närgången och rätt så avslöjande historia.

Familjen Kennedys leverne, har omgärdats av ond bråd död. 1968 mördades även Robert F. Kennedy, efter ett valtal i Los Angeles, under pågående nomineringomgång, inför valet samma år. Många fler ur klanen har drabbats av både sjukdom drogmissbruk och död. John Kennedy jr. omkom i en flygolycka för några år sedan. Listan kan göras lång på alla otrevligheter, som drabbat USA:s "kungligheter." Och det är nog där som den egentliga fascinationen ligger, att även personer med ofantliga rikedomar, kan drabbas av elände. Många har fört fram tanken, att en förbannelse vilat över den Kennedyska familjen. Sant eller osant låter jag vara osagt.

Under julhelgen uppmärksammades i radion, om när "Helgonet" d.v.s. Roger Moore midsommarhelgen 1966, gästade olika festplatser runt om i landet. Han var mest känd som "Helgonet" i den tidens svartvita television. Genomslagskraften hos tv publiken var enorm, så när han helt plötsligt dök upp livs levande, i sin vita P 1800, så flockades folkmassorna runt omkring. Ett av ställena som Simon Templar - som han också hette i serien - besökte, var Sörbyparken norr om Boden. Vackert belägen mellan Råneå älv och den stilla flytande Abramsån. Sörbyparken är också ett populärt dansställe sommartid, där jag har spelat upp till dans många gånger. Parkområdet rymmer ca 1.200 personer, och på festplatsen finns än idag kvar, den utescen som Roger Moore en gång gästade.

Urklipp från PT, den 27 juni 1966.


Sörbyparken norr om Boden.

Utescenen där Roger Moore uppträdde.


I radion sändes under julhelgen, historien om "Helgonets" besök 1966.

För väldigt länge sen, när jag var barn, och världen såg lite annorlunda ut, sett ur mina småbarnsögon, älskade jag varje årstid som kom. Vinter, vår, sommar och höst, ja för mig gjorde det detsamma hur naturen än tog sig ut. Men jag minns speciellt ett tillfälle, en snörik och smällkall vinterdag, när jag lekte med grannflickan som bodde på samma gata. När hon plötsligt mitt i vår lek, tittar på mig och sen utbrister: -" Vet du va´, Roger? Jo, imorr´n e de´ sommar." Och som den lite blåögda sexåring jag var, så köpte jag konceptet med hull och hår. I den glada tron att det var sanning, blev jag märkbart upprörd, när min mamma sa att så var inte fallet. När jag förväntansfullt tittade ut nästkommande morgon, med lite yrvakna ögon, och såg samma stora snödrivor, och kände samma slags kyla, ja, i den stunden blev jag en illusion fattigare. Sen den dagen vet jag med bestämdhet, att allt har sin tid, även den numer, i mitt tycke så förfärliga vintern. Det händer ibland, att jag tänker mig tillbaks till den där dagen, när min kompis lovade en sommar mitt i vintern. Och tänk, jag önskar faktiskt att det vore så, att i morgon så är det faktiskt sommar.

"Piteå Havsband" var ett storband som bildades 1971. Året därpå, engagerades vi av Rikskonserter för diverse olika framträdanden, bl a i Norr och Västerbotten. 1973 gjordes en Stockholmsturné, där vi spelade på Sollidens scen på Skansen. Konferencier vid tillfället var fd. tv mannen, Olle Björklund. Sommaren 1974, åkte vi på 14 dagars turné, till dåvarande Östtyskland. I staden Rostock spelade vi upp för 80.000 människor, på den årliga Östersjöveckan. Det blev en lång rad av konserter, samt radioinspelningar, innan det var dags att åka hem. Vid hemkomsten, gjordes en tv-inspelning för tvåans, "Musikresan," som utsändes under hösten. 1976 åkte vi till det forna Jugoslavien, för att där medverka i en direktsänd tv gala, som gick ut över landet. Ett speciellt program gjordes även med oss, och under vistelsen hann vi även sitta som publik, i en melodifestival. Så minnena är många och långa. Spelade också på nattklubb i Rostock, hade jamessession med en rad tyska musiker, som verkligen inte gick av för hackor.

1972 deltog vi i en popgala hemma i Piteå. Vi agerade förband åt kvällens huvudattraktion, Pugh Rogefeldt med kompbandet, Nature, där bl a Mats Ronander och Lasse Wellander ingick. Gitarristen Lasse Wellander som längre fram i livet medverkade som kompmusiker i ABBA. Wellander spelade även med i Vikingarna under deras avskedsturné. I höstas kom jag i kontakt med "gitarrfantomen" Wellander. Och på min fråga om han mindes den där magiska kvällen i Piteå för nästan 40 år sen, svarade han, "Javisst, det där giget, minns jag än, det var jättekul."

Som ni ser finns hur mycket som helst att berätta. 1975 spelade vi tillsammans med Hoola Bandoola Band, där Björn Afzelius och Mikael Wiehe ingick. Det är också ett sånt där minne som för alltid finns bevarat i min egen minnesbank. Så lite bilder som jag skrapat ihop under årens lopp. Håll till godo!

I Erfurt, Östtyskland sommaren 1974



Urklipp inför turnén 1977


"Havsbandet" med Pugh och Nature 1972



Spelning i badorten Bansin, vid polska gränsen 1974.


Ur tv:s programserie "Musikresan" sommaren 1974. Vid trummorna ovan
som nedan Roger Lindqvist.

Ante, Jennie och Norah, har varit och hälsat på. Alltid lika roliga och hjärtliga besök. Norah har i vanlig ordning varit huvudperson, hon är som ett tindrande ljus där hon sitter i sin stol vid vårt köksbord. Mörkret har stilla sänkt sig, där utanför vårt fönster. Men jag tycks ändå ana, att det blivit litegrann ljusare om dagarna. Strax ska vi äta, Bettan håller på att förbereda därinne i köket. Mat på bordet, det är inte illa. Tak över huvudet, jajamen. Självklart? Absolut inte. Ja, de här sakerna, som jag just nämnt, den fina kontakten med barn och barnbarn, samspelet oss emellan, är ju för oss en viktig ingrediens i tillvaron. För tänk om det inte vore så? Jag ryser, för jag vet att det finns dysfunktionella familjer där samarbetet inte fungerar. Att bygga upp ett förtroende, kan ta åratal, att rasera densamma, kan gå med blixtens hastighet.

Att bygga en stabil grund för sitt barn eller barnbarn, skapar en samhörighet och tillika värme och trygghet, i vuxen ålder. Leder du in det lilla barnet på fel spår, kan det slå tillbaks på dig själv längre fram i livet. Därför känner man en sån respekt och ödmjukhet i våra möten. Det fanns en tid i livet, när jag tyckte att allt i min omvärld var en självklarhet, så är det definitivt inte längre. Låter jag som en psykolog? Kanske det. Denna vanliga dag i mitt liv.

Vid flera tillfällen har jag i ett antal tidningsartiklar berättat om livet som dansbandsmusiker. Och responsen har varit helt underbar. Människor har stoppat mig på gatorna, ringt hem på min telefon och uttryckt sin glädje över att få ta del i det jag berättat. SVT:s "Dansbandskampen" har fått folk ute i stugorna att bli intresserade över denna sk. folkrörelse. Dansbanden går förhoppningsvis en ny vår till mötes.



Harry "John-Harry" Berglund, (1928-1993)


Kuriosa, Roger Lindqvist t.v. grannen hockeyspelaren Micke Rehnberg t.h.


Ur PT jan. -05

Angående min upptäckt av bananfodralet, har jag nåtts av en kommentar, från den anonyme "Degen." Jag vill på detta sätt passa på att berätta, eftersom lilla "Degen" undrar. Jadu,  hur kunde du gissa så rätt, jag menar det där om nedfrysningen, frugan tinade upp mig strax före jul, så att jag skulle få lite julskinka. Att vi numer har högertrafik, är också nåt som gått mig spårlöst förbi. Och alla dessa tv-kanaler, när jag lades in för djupfrysning var det stora lördagsnöjet Hylands hörna. Tage Erlander var statsminister här i landet, och ville man ha roligt tittade man på Hasse o Tage. I melodifestivalen detta år, sjöng ju Tommy Körberg "Judy min vän" Så som du ser har jag ganska mycket att ta igen. Men håll med om att bananfodralets uppfinnare, borde nomineras till Nobelpriset detta år, eller.....?

"Honken" Holmqvist, Uffe Sterner, "Lill-Strimma" Svedberg, Ronnie Hellström, ja, det är bara några av många idoler som lyste upp ens vardag en gång för länge sen. "Honken" finns fortfarande i liv, så även Sterner och Ronnie Hellström. "Lill-Strimma" däremot omkom i en bilolycka sommaren 1972, endast 28 år gammal, inte långt från sitt hem i Timrå. Han hade uppträtt i nåt sammanhang, och var på väg hem när han somnade bakom ratten och krockade med Leif Engvalls orkesterbuss från Gävle. Även idrottshjältar kan dö.

Äntligen har det kommit! Som en löpeld över hela världen sprids just nu, nyheten som mänskligheten länge väntat på. Bananen har fått ett eget fodral. Och för endast den överkomliga summan av 25 kronor, kan du redan idag inhandla den på Clas Ohlsons i Piteå. Jo, ni hörde alldeles rätt; "BANANFODRAL," Det största som hänt sedan hjulets uppfinnande, samt även månlandningen, när "Örnen" landade i Stillhetens hav, sommaren 1969. Det är en stor dag i dag, en historisk milstolpe som för alltid skall skrivas in i våra historieböcker. Bananfodralets tillkomst.

PS. Skynda er att göra ett inköp. Helst redan idag. Stora människomassor har intagit hela Piteåstad, ett bevis för att många män och kvinnor, värnar om sina bananer.


                    .

Minus 5 grader. Perfekt för en uppiggande morgonpromenad. Men det blir antagligen lite senare, först ska vi till stan på ett ärende. Kung Bore har återigen varit på besök. Denna gång har han visat sig mer human, lite lätt pudersnö och det kan man väl leva med, det är ju trots allt vinter så jag skall inte ge honom samma utskällning som förra gången. Han blev nog rädd stackarn, jag bad honom flyga och fara, och mycket riktigt, han for iväg som om han haft eld i baken.

Söndagar förr om åren, när jag fortfarande jobbade, var en dag av förberedelser inför den kommande arbetsveckan. Men det har gått några år, sen jag själv befann mig i denna situation. Väckarklockan, min/vår trogne följeslagare som man ibland ville kasta in i väggen, står fortfarande på sin plats. Men det är länge sen den användes i "uppvakningssyfte," numer lever man ett rätt så annorlunda liv, än det som var när barnen bodde hemma, och vi åkte till jobbet varje morgon. Men var sak har sin tid, det är bara att acceptera.

Alla står vi nån gång inför det faktum att välja väg i livet. Vi kanske fattar beslut, som senare visar sig vara alldeles fel. Men ibland händer även att det där beslutet, som togs i hastigt mod, visar sig vara en fullständig lyckoträff. Som skapar positiva följdverkningar långt in i vår framtid. Livet består av olika sorters faser, som vi som människor måste ta oss igenom. Men allt detta, vare sig det handlar om svårigheter eller dess raka motsats, mognar vi och lär oss att det hela är en helt naturlig del, i vad vi lärt oss kalla, livet.

Som ung man/kvinna, har livet en benägenhet att rusa fram i sån hastighet, att det är risk för fartblindhet. I ungdomen är man störst-bäst-starkast, och framförallt odödlig. Man blir i den här situationen nåt mellanting av Stålmannen, James Bond och Fantomen. Vid uppnådd mogen ålder, kan döden när som helst knacka på ens dörr, och det värsta av allt man blir inte förvånad, om så skulle vara.

Resonemanget verkar måhända djupt, och för vissa också svårförståeligt, men jag är benägen att tro att de allra flesta som befolkar vår jord, känner likheter i vad jag här berättar/påstår. Det allra bästa är att ha ett "inre öra," att lyssna till sitt egna jag, för att undvika att begå en känslomässig våldtäkt på sig själv som levande människa och individ. Så till slut vill jag bara säga, livet är faktiskt en farlig plats att vistas på, så det gäller att undvika de största fallgroparna. Men om du ramlar i en, så kanske du lär dig att upptäcka de andra.

Att hitta sin egen nisch, vill väl de flesta. Ett litet frö, en idé, som planterats in i hjärnbarken och som plötsligt växer sig så stor och stark, att upphovsmannen/kvinnan, så småningom kan tjäna stora pengar på sitt koncept. Vem som uppfann människoförnedringen, ska jag låta vara osagt. Men det finns väldigt många som har gjort den "till sitt," och utan att blinka saluför den i tidningar, radio och television. En av de allra mest framgångsrika inom detta område är journalisten och krönikören Alex Schulman.

Vecka in och vecka ut, spyr han ut sin galla över alla tänkbara och otänkbara offer. Och det värsta av allt, karl´n tjänar stora pengar på att misskreditera andra. Och lägg därtill att han gör det med sitt stora fåniga dreglande varggrin. Inget dåligt samvete där inte. Säg mig då, är det på förnedringens väg vi ska inrikta vår framtid? Ska vi i fortsättningen, så fort tillfälle gives, spotta varandra i ansiktet och be alla som vi möter dra åt pepparn? Tror inte att det är en sån värld vi "normala" vill leva i.

Nädu, Schulman. Titta dig i spegeln, det räcker en enda gång, för att konstatera varför du kastar skit på andra. Dina tänder behöver en rejäl reglering, (säg mig, glömde folktandvården av dig när du var barn?) i övrigt så är du inte mycket att skryta över eller. Din smutsiga journalistik hör inte hemma i en av arbetarrörelsens tidningar, (Aftonbladet) så ta ditt pick och pack, skola om dig till dödgrävare, jag har förstått att det är där du hör hemma.

Elliott och Norah är tremänningar. Båda födda den 28 juli, fast Elliott är två år äldre. Norah 2008, Elliott 2006. Elliotts mamma och pappa heter Jessica och Mathias, och bor i Öjebyn. Mathias är förresten kusin till Norahs pappa, Andreas (nu blev det krångligt?) och Matte är son till min syster, (ännu krångligare?) Men vi får väl för guds skull inte glömma Jennie, som är mamma till Norah, (hänger ni fortfarande med?) Såja, nu är allt förklarat till punkt och pricka. Men jag undrar fortfarande, om ni begrep släktskapet? Nåja, här kommer i alla fall bilder på tremänningarna:

ELLIOTT


NORAH

Den vänliga damen som stannade till vid min infart, en vinterdag förra året, ville först och främst tacka för en artikel som varit införd i tidningen, och som jag var upphovsman till. Efter att jag tackat för lovorden, tittade hon mig rakt in i ögonen, la sitt huvud lite på sned och sa, "Du är väl präst, eller hur?" När jag förklarade att så inte var fallet sa hon,"Men tänk det har jag alltid trott, efter att jag läst alla dina texter." Nä, nån präst blev jag inte, men tänk om jag fått leva om mitt liv, då kanske..........

Är nyss hemkommen jag och Bettan, efter en god middag och trevligt sällskap, hos Ante, Jennie och Norah. Vi serverades fläskfilé, klyftpotatis, varm mumsig bearnaise och persiljesmör. Nu ska vi snart låta oss njuta av alla de dansande paren i "Let´s Dance." Norah var som hon alltid brukar vara, charmig och helt oemotståndelig. Nu närmar sig klockan åtta, så jag vill bara säga: Ha en trevlig afton.

Hela mitt liv har kretsat om trummor. Inte för att jag längre är aktiv, men intresset tycks aldrig riktigt blekna. Okej, kom igen när jag fyller 80 för en ny lägesrapport, men om jag känner mig själv, så sitter jag nog då kanske med en rollator, och med bruna filttofflor på fötterna och stampar med i takten, och trummar med darriga händer mot bordsskivan. Trummorna kom in i tidig ålder. Blockflöjt, gitarr ratade jag bestämt  när det blev dags i tredje klass, att börja spela instrument. Trummor skulle det va´, absolut inget annat. Alla andra förslag om div. instrument, tog jag som en ren och skär förolämpning.

Trummorna och musiken, har fört mig ut till olika platser, som jag knappast fått tillträde till om jag inte musicerat. Jag har spelat storbandsjazz på nattklubb i tyska Rostock, jag har uppträtt i radio och teve, sommaren 1974. Musiken har fört mig och mina kompisar bort till dåvarande Jugoslavien, där vi uppträtt i direktsänd teve, ut över hela landet. Jag har trummat mig fram genom livet, bl a sommaren 1973, spelade vi på Sollidens scen på Skansen. Och allt detta underbara, är musiken och mina trummors förtjänst. Har varit förband åt Pugh Rogefeldt och Mats Ronander, (tänkte berätta om det någon annan gång) Hoola Bandoola Band, med Björn Afzelius och Mikael Wiehe, mötte vi på samma scen i Piteå 1975. Också det musiken och trummornas förtjänst. Så sammanfattningsvis, vad vore livet utan trummor och musik? Svar: En tråkigare värld.

I mars 1977, gästade jazztrummisen Buddy Rich Norrbotten. Naturligtvis var jag och mina kompisar där. 29 år efteråt, skrev jag om denna händelse i PT. Snacka om lite väl sen recension:

"Våren 1977 hade jag förmånen att få avnjuta en livs levande legend. På sin Europaturné hade Bernhard "Buddy" Rich (1917-1987) med sitt band, "The Killer Force" tacksamt nog förlagt en av sina spelningar till sporthallen i Luleå. Det var en intensiv afton, där "Mr. Dynamite Himself," satt bakom sina Slingerlandtrummor, och som en jättelik cirkusdomptör piskade fram sina mannar i ett uppsluppet rytmiskt fyrverkeri.

60-årige Buddy, som under långa perioder besvärats av dåligt hjärta och ond rygg, levererade ett av de grymmaste trumsolon, som världen någonsin skådat. Trots allehanda hälsoproblem, uppbådade jazzlegenden samma slags styrka som kraftverken i Porjus och Harsprånget tillsammans. Inte undra på, trumkarriären påbörjades redan vid 18 månaders ålder, då turnérade den unge Buddy runt den amerikanska kontinenten med sina föräldrar på olika Vaudevill teatrar. I mer mogen ålder under 1940-talet, återfanns Buddy i olika orkester konstellationer hos bl a Artie Shaw (1910-2004) Harry James (1916-1983) och Tommy Dorsey (1905-1956) Det var också under denna era som Buddy fick epitetet, världens bäste storbandstrummis.

I Dorseys orkester, mötte Buddy för första gången en blåögd och gänglig yngling vid namn Frank Sinatra. En livslång vänskap tog sin början, även om det ibland slog gnistor om de båda herrarna. Rich och Sinatra var båda välkända för sitt lynniga humör, men det var inte värre än att när Buddy 1946 startade sitt eget band, så var det Frankie som stödde honom ekonomiskt. För Buddy Rich fortsatte turnérandet världen över, ibland i sällskap av dottern Cathy, tillika sångerska som av och till stått för de vokala inslagen i pappa Buddys orkester.

Våren 1977, fanns förutom Cathy även sångerskan Beverly Getz med, dotter till Buddys gode vän saxofonisten Stan Getz (1927-1991) Det blev alltså en minnesvärd kväll, den där fredagen den 25 mars 1977. Den kväll när världens bäste trummis presenterade sin musik, men även ett bra stycke amerikansk jazzhistoria."



Buddy med kompisen Frank Sinatra

Är just inkommen efter en välbehövlig och uppfriskande promenad. Tempen visar minus ett, alltså helt perfekt för en tur i motionsspåret. Tyvärr har detta med att röra på sig, kommit helt i skymundan den senaste tiden. Men nu hoppas jag verkligen att både jag och min hustru, tar oss i kragen och beger oss ut i naturen så fort tillfälle ges. Vi har en helt underbar natur runt omkring oss, skogar med härliga strövstigar, ett motionsspår som faktiskt ligger nästan bakom knuten, så vad väntar vi på?

En liten presentation över kändisar från förr. Här finns även några dansband representerade, MAX FENDERS, THOR-ERICS, BEATMAKERS, YNGVE FORSSÉLLS, TRIO MÉ BUMBA, SVEN-INGVARS mfl.

Alltsedan tidigt 60-tal var han en av mina bästa vänner. En irriterad anka i sjömanskostym, dé ni. Genom Kalle blev jag även introducerad in i hans Ankeborg, och alla hans knäppa kompisar. Musse, Långben, Joakim von Anka, Farmor Anka, Alexander Lukas, Knatte, Fnatte, Tjatte, Uppfinnar Jocke, Mårten Gås, Stora Stygga Vargen o hans son Lilla Vargen, De tre små grisarna................Puh!   Ja, ni förstår att det var en omtumlande barndom med alla dessa små o stora figurer, som hela tiden tävlade om uppmärksamhet. Men ibland händer det, att jag brottas med tanken att packa min resväska, bege mig till närmaste flygplats för att återigen resa tillbaks till mitt och Kalles Ankeborg.

Så go´vänner, om min blogg en dag helt plötsligt inte finns här längre, och datorskärmen lyser tom, då befinner jag mig med all säkerhet i staden Ankeborg. Där ska jag umgås med alla min barndomsvänner, och kanske om jag har tur, bjuder Joakim von Anka in mig på sightseeingtur, i sitt bankvalv. (Om nu inte Björnligan hunnit dra iväg med alla slantar förstås)

En livs levande westernlegend var på besök i mitt vardagsrum igår. Clintan var gäst i David Lettermans, "The Late Show." Clint Eastwood, 78 år fyllda, visade klipp ur sin senaste rulle, "Gran Torino" där han medverkar både som aktör och regissiör. Han gjorde under 60-talet sk "spagettiwesterns," som idag räknas som rena kultfilmer. "För en handfull dollar" 1964, "För några få dollar mer" 1965, "Den gode, den onde, den fule" 1966 samt "Häng dom högt" 1969. Clint Eastwood har en imponerande filmkarriär bakom sig, och har genom sitt senaste alster visat, att han fortfarande är "Still going strong."

Förra hösten gjorde jag en släktutredning om en anfader på min farfars sida. Under researcharbetets gång, stötte jag på som vanligt en mängd av olika människor, både levande och döda. Ett namn som så småningom infann sig inför mina granskande ögon var författaren och journalisten Åke Lundgren från Malå i Lappland. Det visade sig att vi fanns på samma släktträd som en gång stod i det västerbottniska Tåmeträsk. Det hör till saken, att jag under årens lopp någon gång läst hans böcker, bl a: "Spanskans år," "En stilla vrede," "Sara Greta," Alla dessa är romaner, som jag vanligtvis inte brukar läsa, men som sagt dessa tre fann nåd inför mina ögon. Böcker slukar jag så fort jag kommer åt, men mitt intresse ligger mest i dokumentära saker, biografier, historiska böcker mm mm. Åke Lundgren jobbar även som journalist på Norra Västerbotten i Skellefteå.

Åke Lundgren

Norrbottens Läns Landsting var min arbetsgivare 1976-2008. Visserligen har jag inte jobbat de senaste åren, men det var inte förrän i höstas, som vi "skildes", på officiell väg så att säga. Ur hjärtat kommet så är jag den gladaste, att äntligen slippa alla dessa indragningar, varsel, stormöten, personal som mår illa, sparbeting på tusen o åter tusentals kronor, inhyrda jättedyra konsulter som berättar om o om igen, att "Kostymen är för stor, vi måste återigen se över vår dåliga ekonomi." Hur många gånger jag har hört detta? Åtskilliga. Det började redan 1981-82, jag jobbade då på Furunäsets sjukhus i Piteå. Efter 15 år, flyttade jag vidare ut till Sjukhemmet i Öjebyn. Lagandan var förträfflig, bra arbetskompisar, en chef som vi alla gillade till 100%. Så kommer nya ålägganden, arbetsglädjen vittras så småningom sönder, beroende på alla dessa orimliga sparkrav i pati o minut. Sen återstår inte mer än ett tomt skal av alla anställda, men vet ni, jo vi ska prestera som tidigare, fastän mycket mycket mer. Jag tycker uppriktigt synd om alla de som fortfarande är kvar på den där skutan, (landstinget) o jag tror att den alldeles snart kommer till att sjunka, ungefär som Titanic, en gång gjorde.

En ny dag ligger framför mina fötter. Ett oskrivet blad, som jag måste göra nåt bra av. Kung Bore har äntligen hörsammat min vädjan, "Åk så långt du bara kan från Hortlax, har hört att Mount Everest skulle va´ ett bra ställe för såna som dig." Ja, ungefär så gick resonemanget oss emellan. Nåväl, skottade bort de sista snöresterna igår, så nu är jag nöjd och belåten, åtminstone för tillfället. Men hallå, vintern är inte över ännu, Bore kommer ånyo på besök. Nu ska vi till stan, Bettan ropar, så ajö för tillfället.

Den vitklädde doktor "död", tittade på mig med allvarlig blick. "Vad jag kan se är det en cancertumör du har." Med de orden gick jag till min väntande säng, på Thoraxkliniken i Umeå. Jag tänkte inget speciellt, gjorde inget drastiskt, i mitt försök att ta in "sanningen." Nästkommande morgon skulle det ske. Dvs min inplanerade lungoperation, där min "fiende" skulle avlägsnas, för att inte ställa till mer skada. Jag var 47 vid det aktuella tillfället, och började mentalt att planera min förestående död. Jag visste ungefär var jag skulle ligga, jag visste också att min sista plats inte skulle bli så långt från en nyligen avliden jobbarkompis. Tänk så mycket tankar denna min tumör gav upphov till, tänk...........

Fortsättningen på historien, blev en helt annan. Istället för en tidig död överlevde jag både ingreppet, och vad som senare skulle komma. Doktor "död" blev istället doktor "liv" och när vi tog farväl av varandra en fredagseftermiddag, var han nog lika nöjd och glad som jag. Tumören var en snällare variant än vad man först trodde. Och vid hemkomsten kändes det som om jag fått livet tillbaka. Samma natt åkte jag i ilfart med ambulans till lasarettet i Piteå. Smärtan var olidlig, kunde knappt andas, men man konstaterade att det förelåg ingen fara. Hem igen efter två dagar, fullproppad med morfintabletter, såg "syner" i dimmorna, men tack och lov jag var vid liv. Många intryck skulle smältas, från den allra första gång jag först fick min dom  på sjukhuset i Sunderbyn.

Skrivandet kom till min räddning. Att ha detta privilegium, att kunna fylla dessa vita tomma ark, att få ut all den smärta besvikelse och ångest, som min "fiende" orsakat under många långa vintermånader, ja det var guld värt. En dag såg jag som i ett töcken, hur min hand formade en massa bokstäver på ett papper, det blev till den dikt som finns här nedan. Och hörrni, var rädda om er alla där ute, lev medan ni kan, gör det där som du länge tänkt på, i morgon kanske det är försent.

Rum nummer 10

I ett trångt litet rum
med vita kala väggar
inryms hela min värld för tillfället
Så kliniskt så sjukhustypiskt
att jag knappt kan andas
Utanför i de oändliga korridorerna
hörs ljud av fötters hasande
ibland skyndsamt springande
på väg mot olika mål
i detta smärtornas hus

Det onda som invaderat mitt inre
ligger väl dolt där inuti
nonchalant hånleende
hånfullt och nyckfullt parasiterande
i en kropp som inte längre är min

De besvär som det onda ger
motas hjälpsamt bort
av sjuksystrar med morfin som vapen
Men det är en kamp i ett krig
ett ojämt sådant som förs

Tankarna på döden skrämmer
inför den oundvikliga resa
ut i de okändas marker
Men kanske är det i dödens närhet
jag uppskattar livet allra mest

ROGER LINDQVIST

En av de allra största klassikerna på vita duken. Casablanca från 1942. Vem minns inte......"Play it Sam.....For old times sake." Humphrey Bogarts rollfigur Nick, ser sin gamla kärlek Ilse, spelad av Ingrid Bergman, komma in på den bar han äger, och fäller följande minnesvärda kommentar: "Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks in to mine."

Ingrid Bergman lär ha yttrat i nån tidningsintervju, att inspelningen var verkligen inte romantisk. "Bogart höll sig mest för sig själv." Bergman var även känd för att bli förälskad i sina motspelare, så icke denna gång. På frågan om hur det kändes att kyssa Bogart, lär hon ha sagt: "Det var absolut inget speciellt, Bogart och jag gjorde bara vårt jobb."

Filmen blev en världssucé, och belönades så småningom med tre Oscarsstatyetter, bl a för bästa film. Titelmelodin blev även den rejält uppmärksammad, "As Time Goes By,"skriven av Max Steiner.

Att teckna gubbar har sen barnsben varit nåt av en passion. I unga år, kunde jag bli sittande med ett ritblock och en penna, i flera timmar. Även om det inte är så numer, händer det att jag tar fram penna och papper när andan faller på. Och ibland kan det bli till nån politisk karikatyr, som bilden visar. Har vid några tillfällen illustrerat det jag skrivit, bl a händer det att jag skriver historier på Pite´mål, och där har jag tom avtecknat sköna damer. Fast det är mest gubbar som avbildas, och om det hade min gamle teckningslärare vissa åsikter: " Dina gubbar är bra Roger, men har du nånsin tänkt på att det finns andra motiv också?" Kanske han hade rätt, men jag fortsätter nog med mina gubbar trots allt.

Två äldre män i samspråk med varandra. Vad som slog mig när jag såg på bilden var, att det kunnat vara två pensionerade statsmän, med varsin framgångsrik politisk karriär bakom sig. Kanske i djup fundering om det rådande politiska världsläget, eller varför inte två gamla medlare, som ivrigt försöker komma till klarhet, i hur mellanöstern frågan skall lösas.

En bild kan berätta, ibland mer än tusen ord. Bilder kan också fejkas, till att vi som betraktare skall förledas, kanske i politiskt syfte. Sanningen bakom min bild är följande, de två "statsmännen" är min far till höger, samt hans yngre bror, till vänster. Pappa heter John, min farbror heter Åke. Bilden togs på deras bror Svens begravning sommaren 2004. Åke är forfarande i livet, medan farsan gick bort som jag tidigare nämnt, 2005.

Bröderna Lindqvist.

Säg mig, vad gjorde den svenska befolkningen långt före parabolantennernas och kabeltevens intrång? Svar: Man tittade in i en svartvit ruta, där utbudet bestod i endast en (1) kanal, dé ni. Jag var med så jag vet. Kolla på tv-tablån från januari -65, det var inga uppmuntrande grejer precis. Men å andra sidan hade man tid att umgås, kanske tid att slinka över hos grannen, kanske tid att - "ta sig tid."

Konstigare dröm kan man nog inte ha. Häromnatten sjöng jag allsång med Kubas diktator Fidel Castro, och allas vår egen "rikstrubadur" Evert Taube. Vad vi sjöng? Jo, först drog vi av den klassiska "Calle Schewens vals" (Taubes förslag) sen ville Fidel promt sjunga "Flickan från Havanna," där han för övrigt briljerade med lite solosång. Fidel rökte sin cigarr, Evert spelade på sin luta, och jag satt mest och såg förvånad ut. Inte undra på, det är inte varje dag man hamnar i ett sånt exklusivt sällskap.

Fidel sjung solo i Flickan från Havanna.


Evert spelade luta

Har letat i de djupa källarvalven. Och se, vad jag hittat. Bilder på Andreas som barn, men också lite mer "färskare" bilder på Norah. Men som sagt, "Sådan far sådan dotter" eller varför inte, "Äpplet faller inte långt från trädet."

Andreas på BB 1982



Nyss hemkommen, feb. -82


Ante lite äldre


Norah

Jag har så länge jag kan minnas, varit intresserad av historia. Inte bara den gängse världshistorien, utan även min egen familjs och släkts historia. 1990 påbörjade jag en rätt så omfattande släktutredning. Det kom att bli en för mig, både lärorik och tänkvärd resa. På nåt sätt (även om det låter flummigt) lärde jag känna mig själv, eller åtminstone fick jag mer vetskap om mina rötter, och jag tror att det är väldigt nyttigt att kunna placera in sig själv i ett sammanhang. Man hittar måhända, den där "röda tråden," som jag önskar att alla kunde göra.

Ett av de mera spännande spåren, i jakt på mitt förflutna, ledde mig till Minneapolis i Nord-Amerika. I mitten av 50-talet, upphörde kontakten av någon anledning. 1990 skickade jag ett brev, helt på måfå, till en gammal adress som jag hittat. Döm om min förvåning när det ca tre veckor efteråt, dimper ner två brev från, skulle det visa sig, mina okända tremänningar, Gerald och Richard "Skip" Nelson. Redan samma höst kom Geralds son Paul hit, under sin Europaresa.

Nästkommande sommar gästades vi av Gerald samt hans bror "Skip" med sin son Andy. 1992 anordnade jag (med hjälp av några kusiner) en stor släktträff, med ca 160 personer, där fanns även Gerald (Jerry) hans fru Sandy och sonen Eric med. Sen dess har vi åter mötts några gånger, och så sent som i fjol kom Gerald och Sandy åter, för att uppleva Geralds mors hemtrakter ännu en gång. Det var min farmors ena syster, som 1904 emigrerade till staterna, för att förhoppningsvis tillsammans med man och barn, hitta sig en drägligare tillvaro. Men livet "over there", var också fyllt av hårt arbete och slit. Och jag har många gånger fascinerats av dessa emigranters historia, och deras liv och leverne.

Har även i några artiklar i Piteå Tidningen, berättat om min släkts utvandring, samt även lekt detektiv i min jakt efter farmors bror, som försvann spårlöst, nån gång vid 1:a världskrigets utbrott. Men det kära läsare, är en helt annan historia, som jag inte skall plåga er med här. Illustrerar med några bilder, som jag fått från USA, under årens lopp.

Familjerna Gerald och Richard Nelson med familjer hos fotografen. Ca 1985.
Jerrys son Paul med fru Penny, vintern 1995


Familjen Gerald Nelson vid sonen Marks bröllop i aug. 1992


Richard "Skip" Nelson med familj, hustrun Lucinda, dottern Anne och sonen Andy.


Alla mina "upphittade" tremänningar "over there". Jerry Nelson, Skip Nelson, Delores
Ocel, Marna-Lou Winn, Phyllis Peabody.

Min förhoppning var ju följande, att vinterns kung Bore snabbt som tanken skulle dra vidare mot Finland. Så var tanken. Men nu har det visat sig det, att "The king of snow" är betydligt mer tuffare än vad jag först trott. Men om jag minns rätt, så skulle snöandet så småningom avta. Tänk när man som barn längtade efter vinter och snö, det var bland det bästa som jag visste. Åsikterna har idag, vänt i 180 grader, numer ser jag snön som en form av fiende, åtminstone om man lyssnar till sin rygg. Nåja, slut på klagandet, nu måste vi till stan jag och Bettan. Måste köpa morsan en ny dammsugare, hennes gamla gick sönder häromsistens, när hemtjänsten skulle städa. Ikväll ska vi hos Danne, jag o Elisabeth, Robban, Ante, Jennie och förstås lilla Norah. Ska bli trevligt, så om du läser det här Daniel, släng på en x-tra skopa kaffe åt farsgubben är du snäll. So long.

Även små pojkar, blir så småningom stora fullvuxna karlar, så också du Danne. Grattis på födelsedagen, vi kommer ikväll som utlovat. Ha en bra dag.

Billy Cobham, slagstark, fingerfärdig trumlegend.

Finns det nåt jag beundrar, har respekt för, är det människor som drivs av ett brinnande engagemang. Är engagemanget och ivern till för att sprida ljus, för andra människors välbefinnande, ja, då är jag rädd att mina ord inte längre räcker till.
Jag vet att jag som andra, många gånger förfasat mig när jag sett allt detta kolossala lidande som råder i bl a den tredje världen. Människor som lever i en fruktansvärd nöd, och där döden är ett stående inslag varje dag.

Visst har jag knutit mina händer både i vrede och sorg, när man sett dessa hemska bilder rusa förbi på tv-skärmen. Uppsvällda barnamagar, förorenat vatten, kolera och dysenteri, ja, hemskheterna är många. Det är med bakgrund av allt detta, som jag hyllar den insats som min svåger och svägerska gjort under alla dessa år. Efter att i många år varit bosatta i Kenya, som delaktiga i det hjälpprogram som varit så betydelsefull bland behövande människor, är man hemma sen några  år. Men jag vet att hjärtat klappar idag och för all evighet, för de människor som de en gång lärde sig känna, och kunnat hjälpa. I dagarna åker de båda tillbaks till sitt Kenya, men bara för ett par veckor, så därför, ha en trevlig och bra resa, njut av "ert Afrika" och hälsa alla underbara människor.

Häromdagen ringde telefonen. En mansröst på andra sidan, undrade om det var jag, som brukade skriva i Piteå Tidningen. Det var Lennart från Sikfors som gjorde mig den äran. Lennart är förresten gammal dansmusiker, precis som jag. Han spelade i ett populärt band från Piteå under de gyllene åren, "Lennes med Bitte". Våra vägar korsades ibland, och jag tror att vi även nån gång spelade tillsammans, med våra respektive orkestrar, i sk "non-stop dans." Men mer än så blev det inte.

Därför var det x-tra kul, när Lennart hörde av sig, så spontant så ärligt och uppriktigt, precis det jag gillar. Samtalet rörde sig om allting annat än just musik. Det var ett sånt där härligt och uppbyggligt resonemang, så man blev alldeles varm i hela kroppen. Upptäckte att det mellan Lennart och mig, fanns många gemensamma nämnare. Det blev till ett djup, sånt som vardagsmänniskor gärna vill tala om, men kanske inte vågar. För övrigt skriver Lennart texter, precis som jag, och när han berättar om sin inspiration, att den kan komma i de mest konstiga situationer, nickar jag igenkännande vid min telefonlur.

Såna samtal vill jag gärna uppmuntra andra till, mitt i vår stressade ytliga och kyliga värld. Tack Lennart för att du hörde av dig, du är all heder värd. Och tack för dina låtar som du skickade över till mig, de var jättefina, och jag hoppas att du ger ut dessa, kanske en fullängds CD? Tack än en gång.

Kung Bore den allsmäktige, vinterns och kylans herre, anlände till oss på visit igår. Hoppades in i det längsta, att han skulle snabbt som ögat åka bort mot Finland, men aj, aj, aj, vad jag bedrog mig. Nu har vi ingen kyla att vara arga över, men Bore har pudrat landskapet i sin älsklingsfärg, VITT. Och det räcker minsann för att man måste ut på en liten "snösväng."

Norah, är hos oss på besök. Och gissa om det är uppskattat. De här "vardagsstunderna" med Norah, denna kvalitétstid som vi får, Elisabeth och jag, är helt enkelt underbara. I lugn och ro lär vi känna denna lilla härliga tjej mer och mer. Och jag drar lite paraleller från min egen barndom, mina far och morföräldrar bodde nästan grannar med oss. Därför blev kontakten väldigt intensiv. Till slut fanns endast morfar kvar, (dog 1989) och det växte fram en kärlek och ödmjukhet oss emellan. Än idag när jag tänker på dem alla, blir jag glad och väldigt berörd.

Livet är alldeles för kort för att tjafsa, därför försöker vi att ta varje ögonblick i vår hand, och förvalta det på bästa möjliga sätt. Så när Norah är här, njuter vi i fulla drag. Och kanske att hon liksom jag, en dag när vi är borta, känner lyckan av att fått ha oss så nära. Precis som jag en gång gjorde när alla de mina fanns som en trygghet runt omkring.

En trött dag, som snart lägger sig att sova. En dag, som aldrig återkommer. Men håll ut, för i morgon är en helt ny dag, med nya infall och möjligheter. En dag, som är den första, i vårt fortsatta liv, in i framtiden. Så go´natt alla, människor och djur, vi ses igen, vi möts ånyo, nånstans kanske i en dator - nära dig!

PUSS O KRAM

Min pappa var väl som alla andra pappor. Han gick till sitt jobb utan knot, skottade snö, klippte gräs, målade hus, spikade fixade och donade. Han älskade oss, inte så mycket i ord, men med en värme som jag fortfarande kan känna. Visst röt han till, visst flög ett och annat hårt ord mot våra väggar, men jag var alltid fullt förvissad om att i pappas inre, längst därinne där ingen utom Gud själv kan se, flöt en varm och livskraftig källa av ärlig och uppriktig kärlek. Sån var min pappa. Kanske ibland ordfattig, kanske ibland en aning karg i sitt sätt, men kärlekens inre låga slocknade aldrig.

Pappa var pappa, och jag hans son. En dag skulle våra respektive roller bli helt ombytta. -"Er far har Alzheimer", sa den danske läkaren, samtidigt som hans blick sökte våra. Min mor, syster och jag, hade under en längre tid förstått, att någonting var på tok. Den aktuella dagen på kliniken, fick vi så äntligen svaret. Vad som sen hände, är en berättelse i djup mänsklig och själslig förnedring. Min älskade far hade drabbats av en sjukdom som så småningom berövade honom alla hans livsviktiga funktioner. Jag kan ännu se paniken i hans ögon, den där gången han mötte en gammal arbetskompis, som han i vanliga fall brukade prata med. Allt blev till en enda stor tystnad. Pappas ord fanns där inte längre. Han var oförmögen att föra ett normalt samtal, men jag såg hur han led. Pappa dog den 4 juni 2005, i sin säng på det äldreboende, dit han flyttat 5 månader tidigare. Och vi alla som fanns runt honom i dödsögonblicket, tyckte att det var skönt att pappa äntligen fick lägga ner sitt gråa och trötta huvud.

Hösten 2007, skrev jag denna dikt som sammanfattar något av vad jag nyss berättat.

GRÅT INTE PAPPA


Gråt inte pappa, se på mig
vad som än nu händer
så finns jag här hos dig
Jag håller din hand i min,
när natten faller på
precis som du en gång gjorde
när vi barn var små

Livet är så flyktigt
det går så väldigt fort
tänk så mycket saker
man borde sagt och gjort
Minnen från barndomen
smyger sig på,
det gör det ganska ofta,
då och då
Men en sak lilla pappa
inför ditt livs sista färd,
är en önskan att vi alla
skall mötas i en bättre värld

ROGER LINDQVIST

Jag kan inte rå för det, men det är nåt så ljuvligt och underbart härligt, varje gång som jag tittar på de här gamla sakerna. Oavsett det handlar om antikviteter, eller så enkelt och simpelt som gamla reklamannonser från förr. För visst kittlar det till i nostalginerven, åtminstone för mig, man påminns om sin barndom då alla de här "rariteterna" var en självklarhet i ens vardag.

Det fanns en tid i mitt liv, när jag tycktes vara odödlig. Det var en ren självklarhet att vakna upp frisk och nyter vareviga morgon. Morsans mat stod på bordet, farsan ordnade allt det praktiska runt omkring. Och därutanför vårt köksfönster, rullade världen på i samma slags takt , som den alltid gjort, och som jag trodde alltid för all evighet skulle göra. Inte för att jag kanske var mer naiv, än alla andra, men det  skulle bara vara så. Åren kom, åren gick, och för varenda upplevd med eller motgång formades jag som person och individ. Livets inre karta har under åren skrivits om rejält, för att inte säga Totalt, vår jord snurrar ännu omkring däruppe i den eviga rymden, och jag finns fortfarande här kvar, även om jag ibland tyckt att "snurrandet" har gått alltför fort, och jag nästan krampaktigt lagt ner hela min själ, bara för att hålla mig kvar.

Men så sitter jag här, i en tidig morgon, och när jag nu blickar mig omkring är det med en betydligt mer mogen blick som jag iakttar min omvärld. Mognad är ju en process, som man inte bara sas får, du måste banne mig kämpa för varje liten del av den. Den är inte gratis (som många tror) den är exklusiv och dyr, den realiseras ALDRIG bort, den finns inom räckhåll, men kan ändå tyckas så fjärran. Livets mognad är ett underbart tillstånd, det kanske bästa som ett litet skruttigt människobarn nånsin kommer till att uppleva, under sin vandring i livets labyrint.

Led Zeppelin är en grupp som jag först på lite äldre dagar har "upptäckt." Inte minst för deras fantastiske trummis, John Bonham. "Moby Dick" är en låt utöver det vanliga, och John Bonhams trumsolo, räknas idag till en av rockhistoriens allra grymmaste. Tyvärr är rockmusiker överlag inget långlivat släkte, så också med Mr. Bonham. 32 år gammal lämnade han jordelivet, sörjd och saknad av en hel rockvärld. Men John Bonhams musikaliska avtryck kommer för alltid att finnas. Och om du nån dag hör ett mullrande från skyn, var inte rädd, det är inte åskan, det är bara John Bonham som just påbörjat sitt ca sju minuter långa trumsolo i sin "Moby Dick." Rest in Peace Mr. Bonham.

Club Napoleon i Piteå, en vinterkväll året 1973. Arne Domnérus med band på Sverigeturné. I orkestern ingår förutom kapellmästaren himself, även Claes Rosendahl, Georg Riedel, Janne Schaffer och längst därbak "supertrummisen" Ola Brunkert. Ola var en självskriven musikant på oräkneliga plattor. Hans stabila trumkomp hördes i en mängd olika orkesterkonstellationer, och med åren blev han något av en legend, i och med samarbetet med ABBA. Människor dör, men legender lever vidare, så också Ola Brunkert.

Har under många år medverkat med artiklar, dikter, kåserier i vår "lokalblaska." Jag tror det var redan 1988-89, som jag första gången blev publicerad. Eftersom utvandring och emigration under lång tid tillhört ett av mina många intressen, så har många "skrifter" behandlat just detta. Mina manus lämnar jag som brukligt in hos Jan på redaktionen, det har blivit en ansenlig mängd, och än finns många intressanta historier kvar att berätta. I dagens PT, finns jag också med, ursprungsrubriken lyder: "Dokument över en förlorad värld," men som vanligt med PT finns ibland en hel del stavfel, som stör mitt öga nåt enormt. Idag har visserligen ingen "tryckfels-nisse" varit framme, men jag ser att rubriken är en helt annan än vad som från början var tänkt. Om man går in på PT:s hemsida, kan man också se berättelsen, faktiskt också lite bättre kvalité. Vad den handlar om? Jo, världen sedd genom kameraögat, en värld som numera är så ofantligt förändrad. På bilderna syns min morfar, Sanfrid Lundgren (1899-1989) fotograferad direkt från teverutan, från den videofilm jag gjorde ett år före hans död, den 29 mars 1989.

Sanfrid Lundgren

Har tömt min kamera på ett antal bilder som jag gärna vill delge er som förhoppningsvis tittar in på min sida, då och då.

På nöjessidan i dagens nummer av PT, annonseras om en "Dansbandshelg" i Högfjällshotellet i Hemavan. (Ingemar Stenmarks hemtrakter) Det fick mig att minnas tillbaks till påsken 1994, när jag tillsammans med dansbandet OPUS under tre kvällar spelade upp till dans, för skidturister och andra nöjeslystna. Nöjessidan förresten, under guldåren på 1970-talet fylldes varje helg ca två helsidor med nöjesarrangemang. Det var dans i varje buske, en dröm för oss dansmusiker. Men säg den lycka som varar för evigt?

Påsken 1994:

Vet inte den exakta sträckan, men håll med om att Graceland ligger ganska så långt från Piteå. Men även i vår lilla småstad, var Elvis "The King of Rock´n Roll". I en sliten fåtölj, på en av stadens tre biografer, tuggade man febrilt sitt bubbelgum, åt sitt popcorn, drack sin loranga, medan man smög sin svettiga hand till tjejen som satt så nära bredvid. Och där satt vi, så förväntansfulla uppslukade i biografsalongens mörker, tusen mil från Graceland.

På min skramliga cykel bjuds jag på en smått halsbrytande färd, när jag åker den slingrande vägen ner till byns centrum. Jag befinner mig i Provence, beläget i sydöstra Frankrike, mellan floden Rhône, Medelhavet och Alperna. Den hisnande åkturen går via de blommande lavendelfälten, med alla dess fantastiska dofter. Målet för min tidiga morgontur är det lilla bageriet, där jag inhandlar ett stycke nybakat bröd till den kommande frukosten. Uppe på höjden i det vita huset, med en underbar takterass, står min hustru i vårt kök för att förbereda dagens kanske viktigaste måltid.

Runt omkring i omgivningen, i den Provensalska naturens ständiga växlingar, med hav, öar, berg och dalar, finns de stora vingårdarna med sina små kolonilotter, sina solros och lavendelåkrar i en fransk pittoresk miljö. Här lever vi, här finns vi till, här är gott att vara, intill livets sista dag. Just här, på de himmelskt levande grönskande ängarna, dansar jag som Taubes Rönnerdahl med blomsterkrans i håret och nattskjorta till skrud. Vid den svalkande fontänen i byns mitt, dricker jag mitt vin med traktens församlade gubbar. Intresserat lyssnar jag till deras mustiga historier, när de ivrigt gestikulerar med sina händer, ibland både under skratt och gråt. Den obligatoriska baskern vilar elegant på deras huvuden, på typiskt franskt vis. Och i deras väderbitna ansikten syns tydliga spår av livets hårda prövningar.

Utanför vårt hus på höjden finns stinna solmogna druvklasar hängande under vårt sovrumsfönster. På morgnarna äts frukosten under de ljuvliga mimosaträdets svalkande skugga. Lunchen avnjuts uppe på takterassen, där den matintresserade hustrun dukar fram läckra pajer med sallader och tillhörande rosévin, hämtat från egen vinkällare. Som medlem i en jazzkvartett, går resorna ibland till Saint-Tropez, Nice eller Marseille, där bandet engagarats en kväll eller två på någon rökig jazzklubb. Dagarna ägnas åt ro, vila och långa strandpromenader tillsammans med hustrun och goda vänner. Kanske att vi utforskar hamnkvarteren i Saint-Tropez, eller låter oss njuta av det berömda franska kökets alla läckerheter, på någon skönt belägen restaurang nära havet.

I vårt hus på höjden står mitt skrivbord vid ett halvöppet fönster, där en vit tunn gardin vajar lätt för vinden. I de ljumma Provensalska nätterna, skriver och målar jag, samtidigt som jag då och då läppjar på ett franskt årgångsvin. Lavendelfältens dofter hittar sin väg in i mitt rum, och Medelhavsvindarna omfamnar vårt vita hus likt en kärleksfull smekning.

Innan jag vet ordet av, vaknar jag i min säng hemma i ett kylslaget och grått Hortlax. Långt fjärran från lavendeldoftens Provence, även en bra bit bort från gestikulerande fransmän, mimosaträd och stinna solmogna druvklasar. En skön dröm i den vinterkalla norrbottniska natten, en förtrollad dröm, som ännu är just blott en dröm.

ROGER LINDQVIST

En kylig eftermiddag i januari, just precis som vintermörkret sänkt sig över Hortlaxbyn, står den vitmålade kyrkan däruppe på sin höjd, i sitt fulla majestät, och liksom blickar ut över bygden. Knappt ett hundratal meter därifrån, ligger den kyrkogård där många utav bygdens män och kvinnor fått sitt sista vilorum. Termometern visar på 18 grader minus, och det knarrar under mina fötter, där jag går i mina egna tankar längst den nyuppskottade vägen. Här har några ur min egen släkt fått sin sista viloplats. Ett litet stycke därifrån, har mina mor och farföräldrar sina gravvårdar. Och på den nya delen, ligger även min far som gick bort sommaren 2005. Och här fylls det förut tomma området på, med ytterligare gravplatser, så inom loppet av ev. ett-två år, är även denna sida fullbelamrad.

En alldeles ny grav, tilldrar sig mitt intresse. Och på det provisoriska kors som satts dit, ser jag namnet : CAROLIN STENVALL. 29 åriga Carolin, var 2008 års mest uppmärksammade mordfall. Carolin och jag är för övrigt släkt med varandra, våra mammor är kusiner, så vi två är alltså tremänningar. Jag kan inte säga att jag direkt känt henne, men jag har i förbifarten nån gång mött hennes mor ute på stan, och vet våra respektive släktförbindelser. Ett ensamt gravljus flämtar för vinden, och jag kan känna kalla kårar utefter min rygg, där jag går i detta kompakta mörker, på en ensam kyrkogård en kall eftermiddag i januari i nådens år 2009.

                                                                                                     

Usch, inte nu igen. Var min första tanke, när nyheten om skådespelaren Heath Ledgers plötsliga död, spreds som en löpeld över hela världen. Än en gång, upprepades det tragiska faktum, att en ung begåvad superstjärna inte längre "pallade för trycket," i den kallhamrade nöjesbranchen. Heath Ledger (1979-2008) hade sin framtid utstakad, med säkerligen ännu fler stora roller på lut, tyvärr kom döden emellan, så hård och brutal, så oåterkallelig.

"Sex drugs & rock´n roll," har väl vid det här laget blivit den vanligaste orsaken, till att så många begåvningar gått en alltför tidig död till mötes. Visserligen finns här undantag, och de största av dem alla måste nog vara Stonesgitarristen Keith Richards. Han om någon är väl att betrakta som en medicinsk sensation, som överlevt branschens alla fallgropar. Men kolla bara hans ansikte, där finns hela hans popliv inristat.

Keith Moon, den legendariske The Who trummisen, var ett annat stort namn inom 60-tals popen, som natten till den 8 september 1978 avled efter en överdos av medicin, listan kan göras lång, hur lång som helst tyvärr. Janis Joplin (1943-1970) flyttade till himlen vid endast 27 års ålder. Tack och lov måste man få säga, så är ju gudskelov dessa artisters verk väldokumenterade till vår allas stora tacksamhet.

Marilyn Monroes tragiska sista år, var en orgie i självförnedring. I augusti 1962, orkade den självförbrännande aktören inte leva längre. Hennes död har varit rejält omtvistad, mest pga hennes relationer med Kennedeybröderna John och Robert. Men genom Marilyns död fick världen åter vatten på sin kvarn, om hur det var ställt i den sk "Drömfabriken i Hollywood." Marilyn Monroe var inte den första, (och skulle det visa sig inte den sista) som gick under i sin kamp för att stå i filmens magiska rampljus.

The Doors sångare, den karismatiske Jim Morrison, vilar sen sommaren 1971 i sin grav på Pére-Lachaise kyrkogården i Paris, efter att ha hittats död i ett badkar. Dödsorsak: omfattande narkotikamissbruk. Skådespelerskan Judy Garland för övrigt mor till sångerskan Liza Minelli, avled 1969 i sviterna efter långvarigt alkohol och tablettmissbruk. Judy Garland som för alltid skall förknippas med den odödliga "Trollkarlen från Oz" och vars titelmelodi hon sjöng, "Over the Rainbow."

Gitarrfantomen Jimi Hendrixs korta liv slutade i en säng på Samarkand hotell i London, den 18 september 1970, efter en vild natts festande på rödvin och sömntabletter. Nobelpristagaren och författaren Ernest Hemingway dog för egen hand den 2 juli 1961, efter att en kort tid före vårdats på ett mentalsjukhus, pga depressioner samt alkoholmissbruk.

Elvis Aron Presley, hur kunde du? "The king of Rock´n roll" dog ensam på sin toalett i sitt magnifika Graceland den 16 augusti 1977. Elvis, en legend redan under sin korta livstid, så beundrad så omsvärmad så otroligt begåvad. Jag ställer samma fråga som den i början, "Elvis hur kunde du, varför stannade du inte kvar här hos oss, för att förgylla vår värld. Och du Elvis, när du nu sitter där i din himmel, så antar jag att du redan träffat alla de andra som dött, jag menar alla de som inte förmådde hålla sig borta från dessa farliga medel, som tagit död på er alla som flugor. Svara Elvis, hur kunde du.?"

Ordspråket säger: "En bild kan ibland säga mer än tusen ord." KOLLA:

Just på dagen, för exakt 52 år sedan, gick han bort, aktören och Hollywoodlegenden Humphrey Bogart. En i mitt tycke kanske den störste av dem alla. Redan som liten grabb, 1968, fattade jag tycke för denne "hårdkokte" filmgangster. Det var den sommaren televisionen sände en serie Bogartfilmer, och sen dess blev jag fast. Han har liksom förföljt mig genom åren, den gode Bogie, och jag tror att jag sett alla av hans filmer, varav höjdpunkterna i hans produktion är: "Afrikas Drottning" "Sierra Madres Skatt" "Casablanca" "De Färdas Om Natten" mm mm. Cancern ändade så småningom hans liv, och den 14 jan. 1957 somnade han in för gott. Men kanske att han sitter däruppe i sin himmel, tittar Ingrid Bergman djupt in i hennes ögon, medan han beordrar pianisten, "PLAY IT AGAIN SAM."

Igår möttes vi för första gången sen "skilsmässan", Jerry och jag. Han stod där vid bensinmacken, och såg så så väldigt ledsen ut. Inte undra på det, hans lack var inte som den en gång var, han hade åldrats, och det väldigt märkbart. Vem/vad talar jag om? Jo, "min" bil, som blev som en riktig kompis under åren jag jobbade ute på Sjukhemmet i Öjebyn. Vi delade allt i vått och torrt. Och jag hävdar bestämt att Jerry, (döpt eftr. reg.nr.) var precis lika glad som jag var, de där efterlängtade fredagseftermiddagarna, när ledigheten närmade sig med stormsteg. Nåja, som ni förstått så har Jerry inget mänskligt blod i sina ådror, istället rinner där olja istället. Jerry var en Caddy Kombi av årsm. -96, landstinget köpte in "honom" till den Transportcentral där jag en gång var anställd, och vi kamperade alltså ihop en massa av år.

Det visade sig att Jerrys nye ägare faktiskt var min tremänning Niklas, bosatt i Hemmingsmark, och innehavare av en firma som b la pysslar på med snöröjning, markarbeten mm. Ja, vi stod där en stund, innan Niklas sa: "Hörrudu, vi är ju schläkt!" "Jaha, men nu får du ursäkta, jag känner inte igen dig" När han sen sa sitt namn så visste jag. Har inte setts på flera år nämligen., kanske därför. Men en sak vet jag, Jerry, han kunde man bara inte ta miste på.

Jag har under många år hört hans namn nämnas vid åtskilliga tillfällen. Han är kusin till min far, född och uppvuxen i Hortlax på ett ställe som kallas för "Svedjan". Hans namn är Gösta Eriksson, son till min farmors bror, och sedan många år bosatt i Stockholm. När jag för många år sen gjorde en omfattande släktutredning, "poppade" det här namnet fram igen. Och jag bestämde mig för att ta reda på lite faktauppgifter om honom. Gösta föddes 1931, och det skulle visa sig lite längre fram att han var född med en stor musikalisk förmåga. Gösta hade dragspel som sitt instrument, men det var pianot som skulle bli hans kännetecken. Nån gång i 50-talets början, åkte han till huvudstaden för att söka in vid Musikaliska Akademien. Efter sin studietid fick han engagemang hos en av dåtidens allra största orkestrar, Seymour Östervalls. Gösta turnerade med bandet under 50-talets slut, och i orkestern fanns en även en annan man med Piteå-rötter, Allan Lundström, som jag tidigare berättat om i ett annat inlägg.

Efter tiden med Seymours, fick Gösta nya speljobb, bla med Arne Bills orkester i vars band den kände danske sångaren Chris Dane (idag okänd) var vokalist. Gösta turnerade i parkerna runt om i landet, och vid ett tillfälle lär den kände jazzpianisten Bengt Hallberg uttryckt sin uppskattning om den forne Hortlaxgrabben. Gösta hade även en bror Ivar, som var en duktig kontrabasist i olika lokala band, men som tyvärr avled endast 47 år gammal. Gösta är forfarande "still going strong", och när jag för nåt år sedan omtalade detta för redaktören på PT, Jan Lundquist, gjorde han ett litet repotage om Göstas Erikssons liv och historia.


GÖSTA ERIKSSON

Har ätit Elisabeths goa härliga pannkaka. Så nu är magen mätt och belåten ett tag framöver. Sanningen att säga så har nåt konstigt hänt på "matfronten". Jag har alltid haft en god aptit, ibland nästan för god. Men de senaste halvåret har matlusten dämpats åtskilligt, vet inte vad som hänt men nåt konstigt är det i alla fall. Kan absolut inte klaga på Bettans mat, den är och har alltid varit helt underbar. Det mystiska i allt detta är att senap inte längre smakar, kan bara inte med senapen längre, pga den hemska smak som jag börjat känna. Vid ett tillfälle trodde jag att innehållet var för gammalt, men när jag sen köpte nytt upptäckte jag att den smakade exakt lika hemsk. Elisabeth påstår att senapen smakar precis som den alltid gjort, och jag tror henne. Det är bara att konstatera att "det konstiga" enbart finns i mina smaklökar. Nu äter vi inte senap så ofta, så det kan jag leva med, men den här känslan att "Nu orkar jag inte mer" när man intar vanlig mat, är nåt nytt för mig. Gör ingenting om än jag tappar nån kilo, kanske i slutändan bara nyttigt. Men trots allt, så var det en mycket smarrig pannkaka, tack för det snälla Elisabeth.

Så har vi kommit fram till det 3:e inlägget för idag, med underrubriken: "En vanlig dag i Roger Lindqvists liv". Eftermiddans händelser kan man sammanfatta med detta ord: Norah. Hon har förgyllt denna dag genom sitt besök, och alldeles nyss åkte hon iväg med sin pappa. Vi har busat en hel del mellan varven, och tänk att se hennes leende, gör att en gammal farfar glömmer bort sin onda rygg. Kanhända nästa gång som min doktor skriver ut värktabletter, ska det stå som ordination: "MINST 7-8 Norah-leenden/dag. Den här tjejen är som jag tidigare nämnt rena vitamininjektionen. Det finns så otroligt starka känslor, i just detta att bli farmor/farfar, livet har på nåt sätt uppgraderats, fått en helt ny mening, samtidigt som jag som människa har gått in i en helt annan fas.

För inte så länge sen var det vi som var småbarnsföräldrar, med allt vad det nu innebar i tex uppfostran, skolgång, läxor o läxförhör, kvartssamtal, examen, ishockey o fotbollsträning, dagmammor, dagis hit o dagis dit, trötta morgnar, trotsålder, kikhosta, läkarbesök, hemma för vård av sjukt barn (ibland alla tre söner) tonår o förmaningar-förmaningar, hämta barnen med bil alla timmar på dygnet, mera förmaningar (kanske att jag höjde rösten ibland, förlåt) moppeålder, trasiga förgasare, pengar-pengar-dyrt-dyrt-dyrt, motorcyklar, förmaning-förmaning-förmaning, men dessemellan:tröst-tröst o många samtal mellan varandra därefter många varma kramar, och alltid älskat er så att det många gånger nästan gjort ont.

Idag är det vår tur, att liksom luta oss bekvämt tillbaks, att få njuta av allt det där som vi bara drömt om. För när era näsor var fyllda av förkylningsbaciller, o man på sin höjd fick 4-5 tim. sömn då önskade man mitt-i-villervallan, att en god fé skulle komma med sitt trollspö, men se det hände aldrig. Därför är idag lyckan total, när ens barn är vuxna o ansvarsmedvetna unga män med ett tydligt och sunt förnuft. Att i allt detta få uppleva den största av förmögenheter, (här talar vi inte om pengar,juveler, o diamanter) bättre upp, vi talar om att vi alla har varandra, kunna njuta av varandras sällskap, att hålla sitt lilla älskade barnbarn i famnen, o det ska jag säga är den största "turlott" som överhuvudtaget jag någonsin skrapat fram. En sån investering trotsar alla aktiefonder. Den investering som vi tillsammans en gång gjorde som småbarnsföräldrar hette: OMTANKE-NÄRVARO-KÄRLEK. Och idag genom Norahs besök har jag fått kvitto på, att vi den där gången för länge sen, investerade alldeles rätt. Eller som ordspråket säger "Som man sår, så får man skörda".

Lunchen är avverkad, vattnet uppdrucket, väntar nu på kaffet. Som jag tidigare utlovat i förra inlägget så kommer här "Blogg-Del 2". Vad har då hänt? Jo, just nu ligger vår lilla prinsessa Norah och sover. Hon och Andreas kom för en stund sen, och det känns alltid lika förväntansfullt och härligt varje gång hon besöker oss. Under tiden som jag suttit här, har Ante hunnit byta batteriet i min bil. Vår gamla trotjänare, har visat tecken på ålderdomssvaghet den sistlidna tiden. Jag är allvarligt oroad för hans hälsa, han är även i behov av vård har en av mina söner kommit fram till. Nån gång i feb./mars ska han in på bilarnas egen vårdcentral. Svensk Bilprovning. Men innan dess måste han hos farbror doktorn, för bl.a transplantation, blodbyte, och andra div. kirurgiska ingrepp. Om allt så går vägen, kommer "Blå Faran" att åter synas på en väg nära dig. Hoppet är ju det sista som överger människan, så sant som det är sagt.


Till nytillkomna läsare av denna blogg, så utlovades en fortsättning i del 1. Det är denna som ni förmodligen just har läst. Ännu en gång kan jag drista mig till ett nytt löfte, håll bara ut, del 3 beräknas finnas i just din dator om ca någon timma.

Till dess Ajö! (Nu ska här drickas kaffe)

Magsjukan har äntligen drivits på flykt, och livet känns återigen skönt att leva. Tänk vad den kan ställa till med. Från ett normalt tillstånd, kan man inom loppet av några minuter känna sig döende, sedan alla dessa horder av miljoner stridslystna magsjukebakterier invaderat ens stackars kropp. Och jag kan förstå alla, vars immunitetsförsvar är starkt nedsatt, att man helt enkelt kan dö av denna i grunden ofarliga sjukdom. Men skam den som ger sig, nu sitter jag i alla fall här och "brottas" med ord och de tecken som pryder dagens första inlägg. Apropå inlägg, så var det någon som undrade varför jag skriver ibland upp till tre inlägg per dag. Väldigt bra fråga. Orsaken heter kort och gott: INSPIRATION samt en oherrans massa TID.

Som ni redan kanske har förstått, ev. kära läsare av ovannämnda rader, så dyker DEL 2 upp framemot lunchtid. Till dess sköt om er, och sätt nu för guds skull inte morgonvällingen i halsen.

GO´MORRON!

I skolan fick vi lära oss om världens sju underverk. I dag vill jag bestämt hävda att sedan den 28 juli 2008, har vi begåvats med ett ytterligare: NORAH.

Visst vore det väl frestande, att så här i julens efterdyningar få en helt ny och fräsch kropp? Vid 51 års ålder har de muskler som en gång fanns, liksom sjunkit ner och bildat dessa förhatliga "bilringar." Motion? Javisst. Äta hälsosamt? Självklart. Det är bara det att efter ett tag faller man tillbaks i de gamla upplöjda spåren. Kanske måste man bittert konstatera, att "kroppsförfallet" inte går att hejda, det är helt enkelt naturens gilla gång. Så jag får väl acceptera detta som den farfar jag är, sitta förnöjssamt i min gungstol, med mitt lilla barnbarn i famn, medan åren fortsätter att komma och gå, samtidigt som jag ser hur fler och fler "åldringssymtomer" anmäler sin ankomst.

Konstig rubrik eller hur? Men det är väl ungefär så "tillståndet" kan rubriceras just nu. Domkyrkans klockor kräver sin förklaring, tänk er att få Luleås Domkyrkas klockor mitt i planeten, därtill bli överkörd av snabbtåget x 2000, sekunderna efteråt. Och om inte det vore nog, så brottas just i detta ögonblick en armé, av tusentals ilskna magsjukebakterier i min mage, så det liknar mest den batalj, som i denna stund rasar ute på Gazaremsan, eller vad det nu heter. Varför sitter jag då här vid tangentbordet, fastän mina ögon är alldeles vinda, och jag har svårighet att hitta de här små bokstäverna, som till min ilska dansar förbi bara för att göra mig ännu mer yr? Svaret på denna långa utläggning heter: ENVISHET! Det var med"blod svett och tårar" detta inlägg kom till stånd, och nu? Ja, det är väl sängen som väntar, till dess AJÖKEN!

..........MAGSJUKA!!!!!!!!!!!!!! SESÅ...! STICK HÄRIFRÅN - DÄR ÄR DÖRREN! DU VET VÄL OM ATT DU OCH JAG ALDRIG-ALDRIG-ALDRIG - NÅNSIN KAN BLI VÄNNER. SÅ NÄR DU NU LÄSER MIN BLOGG, HOPPAS JAG VERKLIGEN ATT DU FÖRSTÅR ALLVARET. TA DITT PICK O PACK, ÅK TILL AMAZONAS,SAHARA,TOPPEN PÅ MOUNT EVEREST ELLER EIFFELTORNET I PARIS, IVÄG-IVÄG-IVÄG! OCH DU, SKICKA FÖR GUDS SKULL INGET VYKORT DEN HÄR GÅNGEN. AJÖSSSSS!

För en tid sedan, fick jag bud om att en bekant och hans sambo, hade bestämt att gå skilda vägar. Att ta avsked, att ändra kursinriktning på sitt liv, är väl nåt som vi alla nån gång i vårt liv stöter på. Uppbrott är i regel en smärtsam procedur, men kan också ibland vara välgörande, och t.o.m. nyttig. Några dagar efter beskedet, inspirerades jag att skriva ner denna dikt.

Vid några tillfällen har jag fått uppleva hur en grammofoninspelning går till. Det är en ganska så mödosam, men ändå fantastisk och intressant upplevelse. Att vara förberedd är ett måste, för studiohyran är ganska så hög, beroende på vilken typ av inspelningsstudio man väljer. När man sen sitter där, i mitt fall som trummis i ett litet bås, avskilt från de andra musikanterna, gäller det att hålla tungan rätt i mun, och koncentrera sig så gott som det nu går. "TYSTNAD TAGNING, BANDET GÅR!" ja, ungefär så låter det från kontrollrummet, sen rullar musiken i gång och då ska förhoppningsvis varje instrument och ton komma till sin rätt. 1971-1978-1981-1983-1996 är några av de gånger som jag tillsammans med olika andra suttit i en studio. På bilden med bar överkropp och jättelika brillor, våren 1978, studio "Skelton" i Skellefteå. På det andra "påklädda" fotot, feb. 1996 Åke "Donken" Karlssons studio i Sävast.

Ingen har väl gått miste om att "den där" Gardell fläker ut sig i televisionsapparaterna på lördagskvällarna. Måste vara rätt så intressant, och då menar jag i rent psykologiskt syfte, att studera dessa s.k. "stjärnors" sätt att fungera. Jonas Gardells utbrott häromsistens, var väl ett bevis på att karl´n inte mår bra. Varför inte låta psykologistuderande få ta del av detta "material" i studiesyfte, för det måste väl vara varje psykoterapeuts högsta önskan att kunna få tränga lite djupare in i en sån som herr Gardells undermedvetna, kanske för att hitta ett svar på hans nyckfulla beteende. Att Gardell "sticker ut", kan vi väl alla vara överens på, medan de andra än så länge verkar vara som folk är mest. Janne Carlsson är en glad gamäng, även om det finns ett och annat mörkare spår i hans personlighet. "Loffe" som i grunden är en utomordentlig jazztrummis, lirade även pop o rock i duon: "Hansson&Carlsson under 60-talets glada dagar. Sen firade han nya triumfer som skådis, och genombrottet kom 1973 i kultserien, "Någonstans i Sverige", det var också där som han fick sitt smeknamn, "Loffe", efter sin rollfigur. Christina Schollin, Kerstin Dellert och framförallt Staffan Scheja håller låg profil än så länge, kanske är det så att när Gardells åthävor blir för stora, bleknar alla de andra runt omkring, eller....?


LOFFE CARLSSON PÅ BILD MED FAMILJ, 1974

Det finns vissa speciella guldkorn att vaska fram från tiden ute i dansbandssvängen. Alla möten som vi fick ta del av, både okända som kända. Sune Mangs minns jag från en spelning ute på Pite Havsbad hösten 1978. Även den kvällen vi spelade upp till "non-stop dans", tillsammans med Kikki Danielsson och Roosarna, också det på Havsbadet, året 1984. Jan Öjlers från Limmared, mötte vi sommaren 1975, trevliga killar och härliga musikanter. Yngve Forssélls från Skellefteå mötte vi då och då, bla i Långträsk där vi ofta spelade. Gävlebandet Leif Engvalls mötte vi på Folkan i Piteå, när vi spelade på en sk "Dansmara." Ståupparen Jan Bylund hade vi förmånen att bekanta oss med, vid några tillfällen. Samt även fd medlemmen från "Rock-Folket", Bertil Bertilsson som var konferancier på ett artist och dansforum, som vi deltog i också det på Pite Havsbad. 1995 delade vi scen vid två tillfällen med popikonerna Svenne&Lotta och Hep Stars. "Hepparna" lånade våra instrument, och efteråt fick vi tillfälle att tillsammans med Svenne Hedlund och trummisen Chrille Pettersson, slappa och dricka en öl tillsammans, och minnas det gamla goa 60-talet. Om detta och mycket mer, har jag vid några tillfällen berättat om i vår lokaltidning, PT. I tre artiklar har jag under hösten 2008, "vikt ut" mig, och det har i sin tur lett till en fantastisk respons. Telefonen har vid vissa tillfällen gått varm härhemma, och okända människor har delgivit mig sin uppriktiga uppskattning. TACK FÖR DET!

Det kändes en aning nervöst den där dagen, som jag knackade på hos min okända syster för första gången. Några veckor tidigare, en sen kväll, hade jag äntligen fattat så pass mycket mod att jag kände det var dags att ta kontakt. Vi hade under alla dessa år bott inte så långt från varandra, och nån gång i tonåren blev jag varse om hennes existens. Men det skulle dröja drygt tjugo år, innan jag en höstdag 1992 för första gången tog det avgörande steget att försöka lära känna min för mig helt okända storasyster.

Att hon var min fars dotter, rådde ingen tvekan om i samma stund som hon öppnade sin dörr. Att för allra första gång blicka in i sin systers ögon, efter alla år var en svindlande känsla, på snudd av overklighet. Och när vi sen satte oss till bords, kunde vi inte slita blicken från varandra. Det var mycket frågor, så vi pratade i mun på varandra, men jag tror att hon liksom jag kände en verklig lättnad och djup glädje att detta möte hade kommit till stånd. En tid därpå, möttes vi alla inblandade, dvs min systers familj, make och barn, samt min far och mor, min familj och även min andra syster som jag växt upp med.

Stämmningen var hjärtlig, och det kom en och annan tår när min far omfamnade sin "förlorade dotter," efter alla förlorade år. Jag tror och jag vet att mötet med min syster gjorde oss alla gott. Min far hade raskt fått en dotter, tre barnbarn och en måg. Och den som var en drivande kraft genom allt detta, var faktiskt min mor, som länge hade längtat över att få uppleva den här stunden. De följande dryga två åren, träffades vi så fort vi bara kunde. Men att försöka "ta igen" det som gått till spillo, visade sig vara en omöjlighet, och jag tror att vi alla när vi möttes, försökte enbart befinna oss i nuet och liksom "här-och nu" endast njuta av dessa stunder.

Men så hände det som inte får hända. En tidig morgon i mars 1995, ringer telefonen. Det är min systers man som berättar den sorgliga nyheten, att hon dött under natten pga ett epileptiskt anfall, och hans röst verkar frånvarande, så sorgsam och djupt ledsen. Precis när vi äntligen fått kontakt, tänker jag och kan nästan inte fatta liksom alla de övriga att detta är sant. Begravningsdagen kom, och jag och min far var där för att ta ett sista farväl. På vägen hem, med ögonen förblindade av tårar, tittade min far på mig och sa: "Tack ska du ha för att du hittade henne, om du bara visste hur ont det gör. Men jag är glad att vi fick den här tiden, det är ju bättre än ingenting."

Så kan det gå här i livet, och ibland blir det inga lyckliga slut som på film, men vad som än händer har livet ändå något att lära oss alla, ibland på gott och ibland på ont. Men en viktig sak har jag lärt, ta aldrig något för givet, njut av stunden, njut av tillvaron så länge som livet ler. För kanske i nästa stund har alla förutsättningar ändrats.

Kylan håller oss fortfarande i sitt grepp. Min svåger  Kjell från Muskus i Vistträsk, ringde igår och berättade, att där visade mätaren på hela minus 28. Hos oss här i Hortlax var det minus 17 alldeles för en stund sen. Ringde Andreas igår för att "kolla läget." Och det verkade vara i sin ordning, tack och lov. Både jag och Elisabeth längtade så mycket efter Norah i går, men när klockan var sex och utetempen visade minus 16, lägg därtill en bil som inte sett en motorvärmare på åtskilliga timmar, beslutade vi att skjuta fram besöket kanske till idag? Avslutar med att presentera Norahs egen dikt, som var införd i PT för ett tag sedan.

Det var en varm augustieftermiddag 2002 som jag fick bud om att Gunnar, min gamle polare från tiden med Rolf Åhmans, hade somnat in. Gunnar och jag möttes första gången vid midsommartid året 1974. Han skulle vikariera hos oss en tid, men blev så småningom kvar alla de framgångsrika åren. Efter orkesterns upplösning 1982, blev våra möten alltmer sporadiska. Sommaren 1987 "trummade" jag åter ihop det gamla manskapet, för att under några intensiva sommarveckor träffa varandra, damma av våra instrument och lira litegrann. Ingen kunde då ana att Gunnar så småningom skulle gå bort, i blomman av sin ålder, endast 51 år gammal.

I förmiddags fick jag och hustrun, ett ganska så celebert besök. Det var Tomten som tittade förbi för att önska en god fortsättning. Renarna hade han parkerat ute på infarten, alldeles bredvid min blåa Volvo. Nåja, lite smolk i glädjebägaren hade han förvisso, Rudolf med den röda mulen, låg inlagd på Djurkliniken i Öjebyn, pga maginfluensa, samt även en väldigt besvärlig förkylning. "Så nu ligger stackars Rulle där, betydligt mycket rödare om snoken än va han brukar va." Sa Tomten, samtidigt som han torkade bort en tår från ögonvrån. Anledningen till detta ovanliga besök, var att Tomten nästkommande år fyller 65, han går alltså i pension. "Så nu gott folk åker jag runt uti stugorna, för att ta farväl. Jag åker sen vidare söderut, ni vet Stockholm, Malmö, Göteborg, och i huvudstaden blir det avskedsfest i Stadshuset. Där är alla hjärtinnerligen välkommen, och jag tror t.o.m att statsministern ska hålla tal." "Därefter åker jag hem till Nordpolen och till tomtemor som jag längtar så förskräckligt efter." När jag lite senare efter vi bjudit Tomten på kaffe och bullar, ställer jag frågan som jag bara måste få fråga; " Men du Tomten, vem blir din efterträdare då nästa jul?" "Jadu, det blir en liten överraskning, mer säger jag inte." Sa Tomten och såg lite pilimarisk ut i blicken. Efter många kramar, och ömsesidig önskan om ett fortsatt bra liv, satte sig Tomten i sin släde och manade på sina renar. Och strax därefter lyfte ekipaget mot den kalla januarihimlen i riktning mot Skellefteå, samtidigt som jag hörde honom sjunga: "Nu är glada julen slut slut slut, julegranen bäres ut ut ut, men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän, för det har han lovat......................................."

Om jag var en indian, då skulle jag i denna stund inte sitta härhemma i Hortlax, med en termometer som visar nästan minus 15. Och med frossa i min kropp, och nervöst tänka på att jag lite senare faktiskt måste ut, för att möta den iskalla kylan. När vi nu är medlemmar i EU, vore det inte då på sin plats att helt enkelt avskaffa vintern? Som den trogna skattebetalare jag ALLTID har varit, kräver jag att vintern helt enkelt skall upphöra. Därborta i Bryssel beslutas ju om det ena med det andra, om gurkans böjning (och andra intressanta saker) vore det då inte dags att i deras agenda, lyfta fram denna för mig allvarliga fundering?

Det händer ibland att vi "stöter" på varandra. Nu häromsistens på en matvaruaffär, i höstas. Samtalen kretsar för det mesta om musik, eftersom det är vår gemensamma nämnare. Mannen i fråga heter Allan Lundström, en av Sveriges förnämsta tenorsaxofonister. Med ett förflutet som proffessionell jazzmusiker, under 50 o 60 talet i Stockholm. Allan (som också är utbildad journalist) har spelat med alla de stora namnkunniga musikerna, så som Putte Wickman, Lasse Gullin, Simon Brehm, Stan Getz mfl. Allan och jag spelade under en period tillsammans i dansbandet KJELL-BERTILS. Eftersom jag är stormförtjust i berättelser ur det levande livet, var jag idel öra varje gång som Allan gläntade på sin "historias-dörr." Och jag har gång på gång sagt till honom, som den journalist han är (dock inte verksam) att: " Allan för guds skull, skriv ner din historia, den är ju hur intressant som helst allt du har varit med om, så Allan innan det är för sent, BERÄTTA!" Ungefär så går snacket oss emellan. Allan var förresten med på en massa skivinspelningar, bla med Owe Thörnqvist när han sjöng in sin klassiker: "Varmkorv-boogie." Allan med rötter i Sikfors, blev så småningom less på turnélivet, han flyttade upp till Piteå för att utbilda sig till musiklärare. Allan spelade även de sista åren med Yngve Forssélls orkester från Skellefteå, under den tid som Ann-Christin Hedmark var vokalissa i bandet. 1977 började han som sagt med Kjell-Bertils fram till 1983. Har en bild i min ägo, med Allan, Alice Babs och klarinettisten Ove Lind från Solliden på Skansen 1973, har hört att Allan var en av Alices favoritsaxofonister, han finns även med på flera av hennes inspelningar. Visar även ett studiofoto av "Kjelles" från år 1983, med dessa gubbar: ALLAN LUNDSTRÖM, THOMAS ÅSTRÖM, ROGER LINDQVIST, KJELL ANDERSSON och ROBERT ÖBERG.

Farsan gick bort för tre år sen, men det händer gång på gång att han ändå finns mig så nära, han liksom dyker upp i de mest skilda situationer precis som det en gång var i det levande livet. Häromdagen tyckte jag mig bestämt höra hans välbekanta skratt, det bara fanns där, ungefär som hans ande fanns i samma rum. Även farsor har en gång varit unga, så också min. Hittade ett underbart foto av honom, klädd i flottans uniform och jag tror året var 1943. Han låg inkallad under krigsåren vid den kungliga flottan, och tjänstgjorde bla på pansarskeppet "Drottning Victoria." Många är de historier som farsan har berättat om alla sina vådliga äventyr ute på Östersjöns farvatten. För två år sen publicerade PT en historia som jag skrivit och som bygger på farsans berättelser. Tyvärr fick han inte själv vara med om detta, eftersom han gick bort året före. Men tur är väl att det finns kvar, det där gamla fotot av farsan, så stiligt klädd i sin uniform på ett fartygsdäck nånstans därute i Sverige.

Har den senaste tiden mitt i all influensa kyla och mörker, tänkt och längtat mig tillbaks till sommaren. Vinterhalvåret har börjat bli allt tyngre och tyngre, och det är just nu som sommaren känns som mest avlägsen. Tänk att åter få sitta under vårt stora rönnbärsträd, och känna dess svalkande skugga mitt under en slösande solig högsommardag. Att äta sin frukost en tidig morgon vid vår grillplats, och känna närheten och dofterna från den närliggande tallskogen. En humlas flykt i vår blomrabatt, måsarnas skri uppe på den sommarblå himlen, det om något gör livet värt att leva. Ibland tar jag cykeln, åker min vana trogen till Tingsholmen, och där ute på udden sätter jag mig en stund och bara finns till. Att befinna sig i denna behagliga miljö, gör att kroppen och själen rensas på alla "slaggprodukter" som samlats i ens inre under vintern och det kompakta mörkrets tunga tid. Men tur är väl det, att minnet fortfarande är i behåll, så att man kan åtminstone drömma sig tillbaks till den där stunden i sommartid, som för mig har blivit så otroligt viktig.

Norah och Jennie har båda varit ordentligt sjuka den senaste tiden. Därför var det skönt att höra att just nu, är båda lite bättre. Talade med Ante i telefon för ca en dryg timme sen, och han sa då att både mor och dotter var feberfria. Det verkar vara en lite tuffare influensa detta år, Elisabeth har också drabbats med en riktigt elak hosta som följd. Personligen så hade jag en jobbig period för ca 3 veckor sen, med mycket hosta, men ingen feber, tack och lov. Har varit till stan på COOP och handlat. Mycket folk i farten, mycket köer (som jag HATAR) men trots detta så står man ändå där och ser "vacker" ut. Tittade in på Jennies blogg igår, och se där fanns vår lilla vackra Norah, men tyvärr alldeles utslagen pga feber. Ibland när vi inte setts på ett tag, går vi in och tittar på Jennies utlagda bilder av Norah, och herregud så mycket vi älskar denna lilla gosiga tjej, som faktiskt bara blir sötare och sötare ju längre tiden går.

Har alltid, sen jag var ung haft en speciell fascination till foto och film. I tonåren var jag inställd på att ev. utbilda mig till fotograf, men om detta blev inget. Hittade förresten i somras några gamla skolböcker, där jag på frågan vad jag ville bli, svarade kort och konsist: "FILMFOTOGRAF!" Nu blev det aldrig nån ny Lennart Nilsson eller Sven Nykvist av mig, men tanken är ändå ganska intressant, att jag redan som 14 åring umgicks med de här planerna. Tidningar är ett annat intresseområde, då helst gamla tidningar från förr. Har i min ägo gamla raritater, och jag tycker om det tryckta ordet. Gamla tidningar blir som ett fint årgångsvin, med sina fantastiska historier dokumenterade. Det upptäckte jag när jag en gång gjorde en omfattande släktutredning. I vår lokaltidning, fanns ju det mesta dokumenterat, gamla bilder, dödsrunor, ja kort och gott hela rasket. Allt är ju idag microfilmat, men jag har nån gång varit uppe på vindan hos Piteå Tidningen och sett deras lägg, å gosse vicken kulturskatt. Så här har jag därför laddat upp med lite "granna" bilder från förr, och ni ska veta jag har mycket mycket mer, måste snart bygga ut hela kåken.

Ibland bjuds man på glada överraskningar. Som tex när man hittar en gammal bekant, efter många år. En sån där kul grej hände mig häromdagen, när jag "hittade" min gamle musiklärare Sten Westling ute på nätet. Han figurerade i nån tidningsintervju, där han berättade att han varit till London, för att "prya" i nån symfoniorkester. Jag minns Sten i glatt minne, från hans tid som musiklärare i Hortlax central skola, där han var en riktig eldsjäl och "fixare". Åkte med som trummis på en liten mini-turné, 1971 till Härnösand, där jag för övrigt var den yngste deltagaren. Sten ville alltid ha mig med, uppmuntrade mig, och jag minns även de där lördagarna i Piteå Stadshus där vi hade konserter, "Lördags-Musik" som det hette. Var även med på den LP-skiva som musikskolan gjorde våren 1971, till Piteå stads 350 års jubileum, då var Sten ledare för Hortlax högstadiekör, och jag och några till stod för det musikaliska. Som kuriosa kan jag nämna att pianist vid denna inspelning var Georges Goudin, pappa till politikern Helene Goudin, verksam inom junilistan. Ja, tänk så många minnen som ryms i ens tankar, jag tror jag kunde författa flera bokvolymer, endast av gamla kära hederliga minnen, men vem skulle orka läsa?

Ursäkta! Såg att jag i brådskan och ivern stavat alldeles galet i inlägget om The Beatles. "In Concert" blev Cocert. Alltså "IN CONCERT" IN CONCERT-IN CONCERT-IN CONCERT-IN CONCERT-IN CONCERT. Nu hoppas jag att jag ALDRIG mer, skall begå detta misstag. IN CONCERT-IN CONCERT-IN CONCERT-IN CONCERT......................................................!

De var en lycka utan gräns, de där lördagskvällarna i mitten av 60-talet, när jag fick lov av min mor och far att vara uppe lite senare, för att få titta på när Roger Moore spelade Helgonet på tv. Vi hade en svartvit apparat, som mest såg ut som en mindre byrå, med luckor som kunde stängas och låsas. Andra serier jag minns var även Kullamannen, Kråkguldet, och Bombi-Bitt och jag, med Stellan Skarsgård. Lördagskvällarna innehöll även Hylands hörna med diverse kända artister, och med Carl-Gustaf Lindstedt som "Gubben i lådan." Annandagjul 1966, uppträdde Per Oscarsson, och jag minns än min fars och mors ansträngda miner, när Oscarsson klädde av sig i bara kalsonger, och hade sexualupplysning till den svenska tv-publiken.

För ett antal år sen, gjorde jag en upptäckt uppe på vindan. Det var ett programblad från en Beatleskonsert i Kungliga Tennishallen i Stockholm 1963. Hur hade den hamnat där? Bra fråga, men om jag minns rätt bodde en släkting till mig i huvudstaden i början av 60-talet. Och jag tror att nån gång sen hon flyttat hem, fick jag denna "raritet" som gåva. När jag undersökte det lite närmare, såg jag två autografer. Den ena härrörde från en bandmedlem i gruppen The Starliters, men det var den andra namnteckningen som fick mig att spärra upp ögonen. Är det inte.......? Jomenvisst är det väl.......? Men kan det vara möjligt.........? Nämen visst är det väl George Harrisons autograf som legat bortglömd i alla dessa år ? Jo, det var... och faktiskt är den gamle Beatlesgitarristen som lämnat sina spår, på detta blad som numer ligger väl skyddat härinne, och inte längre uppe på nån mörk ogästvänlig vind. Konsertkvällen var Beatlarna bara en i mängden. Huvudattraktion var istället Joey Dee and The Starliters. Även en ung Jerry Williams med The Violents uppträdde. 1964 återkom Beatles, men då som världsberömda stjärnor. Sammanfattningsvis kan jag väl säga, att jag har ett litet stycke svensk pophistoria i min ägo. Heller hur?

Detta med att blogga är i och för sig ingen ny företeelse. Skriva dagböcker, har väl människor gjort genom århundraden. Att uttrycka sig är ju varje människas rätt, (tyvärr inte för de som bor i länder där åsiktsyttringar är förbjuden) Men här hemma då? Kan en person i höjden av sin mognad(51) kunna få uttrycka sina ibland högst personliga åsikter? Heller är det bara Linda Rosing, Blondinbella och Stureplanseliten från det sk "vackra folket", som innehar denna rätt? Ursäkta en gammal fossil, från den äldre stenåldern, att blogga sig fram på nätet. Idag hyllas det ytliga, runt om i våra medier. Och i många ungdomars hem är "Veckorevyn" deras bibel, som följs till punkt och pricka. Den senaste färgen på ögonskuggan, läppstiftet, eller modesenaste plagget, är långt mycket viktigare än allt annat som tillhör livets mer nödvändigaste. Nu tycker kanske nån, att jag generaliserar? Och det är kanske just vad jag gjort mig skyldig till, men det ruskiga är detta, att jag står för varje ord. NÄÄ! Fram för allas rätt att göra sina åsikter hörda. Även om man är en "bonnläpp" från landet, så finns tusen skäl att låta även honom eller hennes åsikter komma till tals. Och lånar du bara ditt öra, och ger varje människa en ärlig chans, så ska du se att det kanske finns en hel del av livserfarenhet och mognad bakom pannbenet, (ursäkta Linda Rosing och Blondinbella) men kom igen och bjud på era erfarenheter senare i livet, när ni upplevt lite mer. James Bonds devis är ju allom bekant, "MED RÄTT ATT DÖDA". Själv är jag lite mer blygsam, och nöjer mig med: " MED RÄTT ATT BLOGGA!"    

Med vänliga blogghälsningar "Fossilen"

Ja, det kan man lugnt fråga sig. I första hand hörde rubriken ihop, med den text som jag skrev om mina gamla barndomsidoler, till detta hade jag illustrerat med ett par bilder, som helt enkelt försvann spårlöst ut i cyberrymden. Så rubriken har alltså dubbel betydelse, "VART TOG NI VÄGEN???????" Gör ett försök till, trots att båda tummarna fnv sitter mitt i händerna. (Av misstagen lär man sig)

Kanske det är hit man ringer, när det uppstått akut datorhaveri och kroniskt hjärnsläpp. Se bifogad illustration!

Visst är det här med datorer och teknik bra - om man nu inte råkar trycka på "fel" knapp, som jag gjorde alldeles för en stund sen. Lyckades med konststycket att radera bort många av de bilder och illustrationer som jag lagt upp på bloggen. Men det är bara att "gilla läget". Fortsättning följer............

Återigen lite tillbakablickar från dansbandsåren. Här i form av några foton från 1976-1984.

Så kom du då äntligen, 2009. Precis på sekunden flög du in över vårt land, ja du var verkligen välintajmad, just som Janne Malmsjö läst sin "Ring klocka ring", hade du lämnat startblocket. Jag förstår 2009, att det kan vara lite svårt att i Nyårsdagens första skälvande minut, göra nån form av uttalande, vad beträffar kommande händelser under det nya år som du kommer att vara verksam. Men jag hoppas ur djupet av mitt hjärta, att du inte ställer till med en massa tjafs, ja, menar katastrofer och sånt där. Jag vill verkligen understryka att vårt svenska folk, vill se nån form av "ljus i tunneln". Våra folkvalda pratar så mycket trams, finanskris hit, och finanskris dit, nädu, se nu bara till att det blir lite ordning här i världen. Så får jag väl passa på tillfället att gratulera, att du slipper dras med den där George Bush, som ställt tlll nog så mycket av elände dessa alltför många år i sitt Vita Hus. Maken till inkompetent ledare får man sannerligen leta efter. Jodu, kära obeprövade 2009, du kan väl fixa lite tur till mig, nästa gång som jag spelar lotto. Hej vi hörs!

Mina gamla idoler från förr, säg mig vart tog ni vägen? Ni förgyllde min barndom, med laddad spänning skratt allvar och tårar. Kanske att det finns en speciell plats däruppe i himlen, där alla ni mina barndomens idoler flyttar när ni dör. Isåfall måste det vara en jättekul plats att vistas på. Så snälla rara Gud, när min tid är inne, låt mig då få inrese visum till detta ställe, så kan jag glädjas evigheten lång.