Roger Lindqvist

Utan att ha förlorat något av den artistiska respektlöshet som revolutionerade popmusiken och bidrog till att radikalt förändra ungdomens livsstil lite varstans i världen har Beatles nu övergått till mer seriösa musikexperiment, med nya former och överraskande uttrycksmedel.

För något halvår sen utkom en LP-skiva med titeln "Sgt. Pepper´s Lonley Hearts Club Band". Omslaget är ett fotomontage, föreställande rn folksamling bakom en grav. Och vilken folksamling! Marilyn Monroe finns med, liksom Edgar Allan Poe, Lawrence av Arabien, Mae West, Sonny Liston och åtta Beatles.

Åtta? Ja, fyra är vaxdockor av Beatles sådana som de flesta ser dem för sig, med välborstat långt hår, mörka kostymer och ansikten som uppkäftiga korgossar. De andra fyra Beatles är i allra högsta grad levande: magra, mustaschprydda, skrudade i färgglada fantasiuniformer. I deras ögon finns en ny medvetenhet, med en glimt av det gamla okynnet. Och på graven i förgrunden står, skrivet med röda blommor: BEATLES.

Med typisk självironi tillkännager Beatles att de har förpassat sina gamla jag till de sälla jaktmarkerna för att ge plats åt de nya Beatles. Och det ligger en viss sanning i det. De är nu så pass välbärgade att de bara skulle kunna gå på i sin gamla stil - eller lägga av helt och hållet, men i stället slår de in på nya vägar och kommer med de originellaste, expressivaste och musikaliskt intressantaste sound som någonsin hörts i popen.

Ärevördiga musikkännare lyssnar på Beatles och betecknar deras verk som en historiks vändpunkt i musikens utveckling. Dirigenten och tonsättaren Leonard Bernstein är mycket  entusiastisk: han drar paralleller med Schumann. Musikhistorikern Henry Pleasants säger: "Beatles är där musiken befinner sig just nu".

Skärpta collage. Som alla skickliga skapare av populärmusik har Beatles förmågan att fånga sin egen tids stämmningar. Gilberts och Sullivans uppsluppna operetter gav en god bild av det viktorianska Englands smak för pomp och ståt; Cole Porters raffinerade örhängen var precis de återställare som behövdes i 30-talets dagenefter-stämmningar; Rodgers och Hammerstein återspeglade i sina sånger andravärldskrigsepokens känslosamhet och allvar. I dag pusslar Beatles i sina skärpta collage ihop fragment av spänningen mellan generationerna, främlingsskapet i det vilsna 60-talet och ung kärleks bitterljuva svårmod i vilken tidsålder som helst. Samtidigt är deras lyhördhet för det absurda finare än någonsin.

Den tidiga Beatlesmusiken ägde ett frejdigt överdåd, med tillfälliga oaser av oväntad melos, men i övrigt flöt den väl in i den gamla vanliga popens stereotypa stil. "I Want to Hold Your Hand" på den första Beatlesskivan, som sålts i fem miljoner exemplar sen 1964, var en banal låt till en lika banal text om en gosse längtande efter sin flicka. Men det skulle inte dröja länge förrän grabbarna från Liverpool själva blev utleda på sitt tradiga sound och sina barnsliga texter. John Lennon, gruppens främste textförfattare, började tona in åt folksångaren Bob Dylans håll (The Times They Are A-Changin´").

Det som fascinerade Lennon var inte så mycket Dylans vresiga arghet som hans strävan att "säga precis som det är". Småningom började även Beatles texter göra det. I "Nowhere Man" från 1965 - om mannen som inte har någon egen åsikt, inte vet vart han är på väg - frågar de: "Har han inte drag av dig och mig?"



Det definitiva genombrottet kom med "Please, Please Me" som utkom
den 11 februari 1963. Världen låg för deras fötter.


Ännu fjärmare från "the Big Beat" ställde sig Beatles senare samma år, då gruppens låtmakare, Paul McCartney, började visa oanade poetiska talanger. Den vackraste av hans nya ballader hette "Yesterday", som han sjöng till ackompanjemang av en stråkoktett och därmed lanserades en ny effektfull stil - barockpopen. Ytterligare en ny stil, raga-pop, kom till när George Harrison blev charmad av indisk musik och började ta lektioner för sitarvirtuosen Ravi Shankar. I låten "Norwegian Wood" 1965 införde han ett kort avsnitt för sitar. Efter det finns det knappt ett popband som inte använder sitaren.

Alla framsteg Beatles gjort under de två senaste åren skulle framstå som enbart förebud när Sgt. Pepper-skivan kom. Där firar deras virtuositet verkliga triumfer. På tre månader gick denna LP ut i fantastiska två och en halv miljon exemplar, vart och ett garanterade köparen en laddning psykiska rysningar. Skivan låg i elva veckor på Kvällstoppen i Sverige, varav sju veckor över tionde plats - rekord för en LP. Från mitten av juni till början av november hade den sålts i inte mindre än 75.000 exemplar.

Med låtarna löst sammanhållna av ett genomgående tema som spelar ut de yngre och äldre generationerna mot varann fräser och sprudlar skivan av ekeganta texter och rymdålderns elektroniska effekter. Framför allt visar den här LP:n att Beatles som utövande musiker nått mästerskapet.




I oktober 1963 besökte The Beatles Sverige för en rad konserter. Bl. a.
i Kungliga Tennishallen i Stockholm.




The Beatles spelade även i Karlstad. Med på konserten fanns ett visst
band vid namn Trio me´Bumba.

Pop-profeter. I och med att Beatles nu skapar mer komplicerad och engagerad musik förlorar de en del yngre fans. Men de nya Beatles har erövrat en annan och mycket erkännsammare publik. Som George Harrison säger: "Plötsligt märker vi alla som trodde att det ´stod över´ Beatles har blivit fans". I den nya beundrarskaran finns inte bara studenter utan också föräldrar, akademiska lärare, företagsledare.

De Beatles som en gång var de popfrälsta tonåringarnas avgudar har nu blivit många vuxnas pop-profeter, och i de mest seriösa kretsar analyserar man deras musik och dess betydelse. Kyrkoherde Davie Napier, knuten till Stanforduniversitetet, är övertygad om att Sgt. Pepper-skivan "blottlägger vårt ödsliga tidevarvs förtvivlade ensamhet och skräck". Psykiatern Tom Leland säger att Beatles musik "på ett existensiellt sätt talar om det aktuellas meningslöshet".

Förnyare av popen. För inte så länge sen hade popmusiken hamnat i en återvändsgränd, där bleksiktiga vokalister bräkte fram dåliga efterapningar av negersånger. Men i början på 60-talet blåste Beatles och andra engelska popband nytt liv i rock´n rollen genom att troget imitera dess svarta upphovsmän och öppet erkänna sin tacksamhetsskuld till dem. Och allteftersom Beatles sökte sig vidare och sådde ut nya idéer ur egen skäppa, lämnade de efter sig blomstarnde fält för andra att odla och skörda.

Men bland alla de vitala och fantasifulla efterföljarna har ännu ingen visat sig ha den särprägel och kraft som finns hos Beatles och som givit dem deras nuvarande ställning. Det är riktigt att deras kurtis med narkotika och den asociala attiyd som kan spåras i sånger som "A Day in the Life" irriterar många fans, för att inte tala om de bekymrade föräldrarna, men även om alla fyra Beatles vidgått att de använt LSD åtminstone tillfälligt, har Paul McCartney förklarat: "Jag rekommenderar det inte. Det kan öppna en del dörrar, men det är inget svar. Svaren måsta man söka sig till själv".

Det säger som det är. När Beatles säger något, är det miljoner som lyssnar. Och även om deras idéer ibland kan verka omogna, så är deras sunda skepsis mot all auktoritet och deras förakt för konventioner skönt uppfriskande. Dagens ungdomar känner på sig att Beatles är ärliga i sitt trots och beundrar dem för deras frihet och frispråkighet. Ungdomarna identifierar sig med dessa pojkar, som liknar dem själva och ändå är i den lyckliga situationen att de kan göra vad som faller dem in, och de vet att de kan lita på att Beatles säger just det de vill höra. Föräldrarna å sin sida - som ju är utsatta för Beatles hån och satir - tycks med glatt humör ta emot nästan vilka åsnesparkar som helst.

PR-mannen Walter Robinson, far till tre pojkar, säger: "Beatles vågar sig ut på nya, okända vägar som pålitliga spejare. Jag vill gärna att de ska tala om för mina grabbar vad de upptäcket för något".



Albumet "Sgt. Pepper´s Lonley Hearts Club Band" inspelades mellan
den 12 december 1966 - 21 april 1967. Den släpptes den 1 juni 1967.
Albumet är av många bedömare ansett som ett av det absolut bästa
som gjorts inom den genre som Beatles representarar.


Strängt privat. För att slippa bli störda tillbringar Beatles sitt privatliv bakom bålverk av häckar och murar, livvakter och hemliga telefonnummer. Då och då tar grabbarna del i Londons nattliv och gör små utflykter till ställen som Bag of Nails och Speakeasy, men sådana utflykter måste de planera med militär precision för att kunna dyka upp överraskande och sen göra en snabbreträtt om de skulle utsättas för påträngande uppmärksamhet. För övrigt för de en stillsamt luxös tillvaro - och det har de ju alla möjligheter till tack vare intäkterna från skivor, filmer, TV-framträdanden, nothäften och royalty på diverse varor som Beatleskulten har gett upphov till. Enligt de allra försiktigaste beräkningar är George Harrison och Ringo Starr goda för cirka 15 miljoner kronor var; John Lennon och Paul McCartney kommer upp till 20 miljoner var, eftersom de har extrainkomster som textförfattare och kompositörer.

De tre gifta Beatles och deras förvillande lika fruar äger stora villor i den burgna villastaden Weybridge 40 minuters resa från London. Den 27-årige John, hans hustru Cynthia och sonen Julian residerar i en herrgårdsliknande villa i Tudorstil med swimmingpool. Längre ner i backen ligger Sunny Heights, ett krypin med 15 rum vackert dekorerade i kakel och stuck. Där lever Ringo, 27, det ljuva hemlivet tillsammans med sin Maureen och sönerna Zak och Jason. I närheten bor George, 24, med sin hustru Patti i en stor vit bungalow glatt dekorerad med roliga karikatyrer, blommor och abstarkt konst. Bakom en hög mur i det förnäma St. John´s Wood i London har 25-årige Paul sin ungkarlslya, ett hus som överraskande nog är möblerat i smakfullt gammaldags stil - vem skulle ha väntat sig en sirlig spetsduk på matsalsbordet hemma hos en Beatle?

Beatles umgås flitigt, de tittar in hos varann precis som om de vore en enda stor familj - vilket de på sätt och vis också är. Vänskapen mellan dem är ovanligt fast rotad. De håller inte ihop bara för att de haft en gemensam uppväxtmiljö. Beatles kommer ur den lägre medelklassen i det fabrikssotiga, viktorianska Liverpool. Paul är son till en handelsresande i bomullsvaror, och John växte upp hos en släkting sedan fadern övergivit familjen. De båda var lekkamrater redan 1955. Tre år senare slöt sig busschaufförssonen George till dem, och 1960 kom Richard Starkey, som senare skulle bli känd som Ringo Starr, in i bilden. Hans pappa var hamnarbetare.

I Liverpool spelade de fyra i popband inte bar för att få utlopp för sin musikalitet, det var också ett sätt att göra sig bemärkt - särskilt hos stans flickor. Och för de här grabbarna blev det dessutom ett sätt att komma bort från Liverpool, sedan de slagit sig ihop med den smarte Brian Epstein, som fram till sin död i augusti 1967 var deras manager. De fyra bildar tillsammans en elektriserande personlighet samtidigt som var och en av dem gör ett högst individuellt bruk av den gemensamm strömmen. Den utåtriktade och talföre Paul är gruppens charmgosse, den som alltid slätar över och förklarar; han är lika behagligt lättsam som sina kompsitioner. George, fordom den som minst lät tala om sig i gruppen, har nu inriktat sin energi på indisk musik och filosofi; han är kvartettens skickligaste instrumentalist och har alltid spelat leadgitarr. Ringo är anspråklösheten själv och samtidigt gruppens borne humorist; han fungerar som dess åskledare och säkerhetsventil.

Den gåtfullaste - och kanske mest betydande - av de fyra är John Lennon, gruppens förnämsta idégivare och en fränare livssyn än andra, och på sistone har han blivit egendomligt grubblande och inåtvänd.




"Ljudbilder". När Beatles slutade turnera för över ett år sedan fick de på varsitt håll större frihet att utveckla sina individuella anlag. John har en roll i Richard Lesters omdiskuterade film, "Hur jag vann kriget", och Paul har fått lovord som kompositör av filmmusik. Men sin mest givande verksamhet utövar de fyra alltjämt i skivinspelningar tillsammans. De har nu förvandlat sig från estradartister till ett musikaliskt experimentlaboratorium, och de har gjort inspelningsstudion till sin elektroniska lekstuga. För att åstadkomma de spöklika effekterna i Sgt. Pepper-skivan kunde de ägna upp till tjugo timmar åt ett enda nummer, och de arbetade ofta hela nätterna. De finns experter som förutspår att de "ljudbilder" som skapats genom detta arbete kan bli just det medium genom vilkrt popens låtar kommer att kunna smältas samman med den samtida seriösa musiken. Robert Tusler, som undervisar i 1900-talets musikhistoria vid Californiauniversitetet i Los Angeles, säger: Beatles har övertagit mycket av den elektroniska musikuppfattningen som de tyska kompositörerna arbetat på. De har gjort en utomordentlig viktig insats inom den elektroniska musiken.

Med anledning av vad de fyra grabbarna från Liverpool hitills presterat vore det förhastat att komma med invändningar när George säger: Vi har egentligen inte börjat än. Vi har bara fått en hum om vilka möjligheter vi har, vilka musikaliska gränser vi kan överskrida. Framtiden ligger ännu bortom horisonten för oss".
-----------------------------------------------------
Det Bästa ( Reader´s Digest) 1968.

Välkända sångerskan Alice Babs gästade Udden i Sikfors midsommarhelgen 1955. För de som inte vet, ligger den lilla byn på vägen mellan Piteå och Älvsbyn i Norrbotten. I en notis i Accordion Journalen berättar trumslagaren Tompa Jahn i sin krönika följande:

Alice Babs, som hade bestämt sig för att tillbringa sommaren tillsammans med familjen i stället för att turnera, fick ett sådant erbjudande av arrangörerna i Sikfors för midsommarhelgen att hon helt enkelt inte kunde tacka nej. Och naturligtvis sviker hon inte Gröna Lunds Tivoli i augusti.

I samma tidning, skriver krönikören Birgit Kejving (hustru till dragspelaren Andrew Walter Kejving) om en Midsommar i Norrland:





Midsommarfirandet i Norrland har i år blivit föremål för lika stora tidningsspalter som förr om åren bara brukar tillkomma Dalarna. Visserligen firas inte midsommar i Norrland med lövad majstång och sånt där, nej där koncentreras befolkningen kring stora artistattraktioner av oanade mått.

Vad sägs t. ex. om en liten plats som Sikfors i vanliga fall bara med några hundra innevånare, men som på midsommar ökas ut till omkring 30.000. Inte dåligt! Men så är det inte heller var dag som man bjuds sådana attraktioner! Vad sägs om Alice Babs, hela Sveriges "Alice", film- och sångstjärna i särklass i norra Europa, Charlie Norman Show, med program som gjort storsuccé överallt i Sverige. Förstärkt med Alice Babs, det absolut mest exklusiva som visats i Norrland. Vidare Cacka Israelsson, ungdomsidolen som nått toppen bland svenska schlagersångare tillsammans med Ragnar Wetters Show, jättepopulärt revy-, dans och schlagerprogram framfört av Ragnar Wetter, Irene Helgesson, "Snöret" Molin, Charlie Larsson och "Pluto" Persson. Karl Holmberg, "amerikanska visbokens mästare, välkänd från radio och grammofon". Och så var det fri dans på "Norrlands största dansbanor" till Arne Domnérus drömorkester, med Siw Malmkvist, segrarinna i Sveriges största vokalisttävling. Med Dompan följde också Elon Dahl "vissångare och glädjespridare som överträffat Hyland som karusellskötare".

Gammal dans kunde man dansa till "flerfaldige svenske mästaren Karl Grönstedts kvartett". Ville man kittla nerverna tittade man på "The Flying Sparrow, tyngdlagens upphävare i flygande trapets. Det f.n. mest framstående akrobatnumret i landet".

Så fick man tälta på "Hawaji och Tahiti, Norrlands mest besökta tältplatser". Hade man egen bil fanns det avgiftsfri bilparkering för 6.000 bilar. Om man inte kunde ta sig dit med buss från alla större platser i Norrbotten och norra Västerbotten. Eller med tåg och rälsbuss från Piteå och Älvsbyn med förbindelser Luleå, Boden, Kiruna, Skellefteå och Stockholm. Sikfors Skytteförening, som är Sveriges näst rikaste stod för arrangemangen.



Kalle Grönstedt.


Inte så många mil därifrån ligger Bredsel, som också bestod sig med ett midsommarprogram som inte heller gick av för hackor. Där kunde man få se och höra Svend Asmussen och hans show (gage 12.000), Joe Miller och hans holländska sextett och ville man vara med om nervpirrande saker så gick världsmästaren Allan Lundberg på lina över Storforsen. Dvs han försökte, han trillade nämligen ned och höll på att omkomma i den strida forsen. Flera bland publiken svimmade, så inte saknades det sensationer.

Bertil Boo, Thory Bernhards, Ingrid Almqvist, Simon Brehm, Charles Judah, Sigurd Ågren med 14 mans orkester och sångerskan Sylvan Beré, Gnesta-Kalle med flera, med flera, träffade man däruppe. Praktiskt taget topparna inom showbusiness stötte ihop i Norrland i midsommar.



Thory Bernhards, populär folkparksartist.


Och vädret, hur kunde det nu vara för att locka ut sådana människomassor. I Övertorneå där vi spelade midsommaraftonen var det duggande regn hela kvällen och natten. Men det avskräckte inte några tusen personer som med friskt mod dansade på den öppna banan. Klockan 12 på natten gjorde vi vårt scenprogram utan belysning, men det behövdes inte heller, hade inte regnet och molnen hindrat skulle vi haft den strålande midnattssolen som extra belysning. Den fick vi inte se förrän natten därpå.

Befolkningen däruppe talade mest finska, men tycktes förstå svenska. Direkt efter festligheterna begav sig de flesta iväg till ett på finska sidan beläget högt berg för att fira midsommardagen. Därför var i år alla festligheter i Övertorneå inställda den dagen. Man gjorde ett försök ifjol med Zarah Leander, men bara 40 personer kom för att höra henne.

Även om det har regnat en hel del i midsommar har man sluppit Norrlands största plåga, myggen och knotten. På grund av den sena våren har dessa männisokätande djur inte vaknat till liv ännu. Så ingenting ont som inte har något gott med sig. Kanske tror ni att jag ljuger om jag berättar att vi veckan före midsommar spelade i Blåsjön i nordligaste Jämtland och för att komma dit måste vi resa över ett fjällområde med minst en meter höga snövallar på var sida om vägen. Men det är faktiskt sant.



Alice Babs valde Sikfors istället
för semester med familjen.
----------------------------------------------------------
ACCORDION JOURNALEN ¤ Den 15 juli 1955.

Bild på Alice Babs: www.svt.se

Telefonen ringde för en stund sedan. Det var en dam som frågade om jag kunde ge en slant till förmån för prostatacancer/bröstcancer. När jag sa nej, slängde hon genast på luren. Till saken hör att det enligt uppgift inte förekommer några kampanjer just nu som omfattar detta som hon nämnde. I dagens PT höjs ett varnade finger om en kvinna som är ute "i ogjort ärende". I slutet av förra veckan blev en Pitebo också uppringd av denna dam. När han ifrågasatte hennes vädjan, kastade hon på luren. Man blir med andra ord väldigt upprörd när sådana här tvivelaktiga människor slår mynt av andras olycka. Så hörrni, var uppmärksamma mot såna här påringningar.
/Roger.

Ikväll möter Luleå lokalkonkurrenten Skellefteå AIK i Skellefteå Kraft Arena med början klockan 18.30. Spännande alla de gånger som det tornar upp till lokalderby. Vid middagsbordet nu på eftermiddagen var nästan samtliga - trots inbitna Luleåfans - eniga om att vårt kära hockeylag Luleå kommer att få det rätt tungt i aftonens sammandrabbning. Heja Luleå!

KOMMUNALA MUSIKSKOLAN PÅ LYCKAD TURNÉ -
OCH NÄSTA ÅR BÄR DET IVÄG TILL TYSKLAND


Piteå kommunala musikskola har varit på turné till Stockholm och Uppsala. En av orkestermedlemmarna Inger Nordlund har berättat om hela resan som PT återger i ord och bild.

Klockan tio på pingstdagens kväll startade vår resa mot Stockholm. Kvar på Christinasalens parkering stod föräldrar och syskon och vinkade en del kanske med en önskan att de själva varit i vår ålder och fått följa med.
Vi var alltså på väg på vår första "lång"-turné. Den skulle egentligen ha sträckt sig ända till Tyskland, men från den tyska sidan han man inte riktigt med att ordna bokningar och sovplatser m.m så vi beslöt att skjuta upp den resan till nästa år istället. Och Stockholm smäller inte dåligt det heller. I synnerhet om man utgår från att det längsta vi varit hitills är Norrfjärden.

Två nya bussar hade vi till vårt förfogande. Vi åkte ca 30 stycken i varje buss, så det var inte särskilt trångt. Men trots det blev det inte mycket sova av under resan. Vid 8-tiden på morgonen var det dags för frukost. Vi stannade vid ett motell i Uppsala. Vi fick välja mellan pommes frites och grillkorv eller filmjölk och flingor. De flesta tog filmjölk, utom några vars magar inte kan vara av denna världen. Hur man kan klämma ner en pompe efter att ha åkt buss i nära tio timmar kan jag inte riktigt förstå. Vi stannade vid motellet till ca halv tio för att inte komma för tidigt till Stockholm. Vi skulle nämligen inte få våra hotellrum förrän vid 11-tiden. Det passade oss precis. Drygt elva rullade bussarna in i Kungliga Huvudstaden.

Efter att ha packat upp och gjort oss klara åkte vi ut till Solliden för att äta middag. Den bestod av köttbullar, och nu passade det fint med mat. Efter middagen var det dags för Gröna Lund. Vi gick in på gruppbiljett, och till den hörde också fritt inträde i Skratt-kammaren och i Lustiga huset.

Besök på Gröna Lund
Vi började med skrattkammaren. Det är verkligen skönt att få skratta åt sig själv ibland. Dessutom kan man skratta åt andra också utan att någon tar illa upp. När vi kom ut efter vandringen bland speglarna var det dags för Lustiga huset. Sedan stod oss fritt att åka vart vi ville. En riktig berg- och dalbanefantast var Curth Nilsson (ledare). Han åkte mellan 10-12 turer och han skulle säkert ha åkt mer också om han hade hunnit. Men vid halv 10 var det dags att fara hem till hotellet. Vi hade en ansträngande dag framför oss.

Tisdagmorgon. Efter frukosten väntade vi på att klockan skulle bli halv 10, då affärerna öppnade. Då blev det en snabbtur på stan i cirka en timme. Sedan tillbaka till hotellet igen, där vi bytte om till uniform. Med buss tog vi oss sedan under guidning av Erling Nordlund, ut till Dramaten, på vars trappa vi skulle spela innan marschen började.
I bussen var det stor utdelning av klädnypor. De används för att hålla fast noterna och hindrar dem från att blåsa iväg. Det hade varit besvärligt att få tag på klädnyporna. Inga affärer hade så många som vi behövde. Till slut hittade man i alla fall tillräckligt många på Forum, vars inneliggande lager på 250 klädnypor snabbt tömdes.

Det var en kylig dag. Inte särskilt lämpligt väder för att marschera läns Strandvägen, tyckte vi. Men sedan vi väl satt oss i rörelse och börkat spela återfick vi värmen. Det gick bättre än vi trott. Det är klart, visst gjorde vi några missar här och var, men inte något direkt allvarligt. Innan vi visste ordet av var vi framme vid Djurgårdsbron. Bakom oss hade det hunnit bildas långa bilköer, och det var kanske en och annan bilist som inte uppskattade vår parad.


Piteåmusikanterna började med att spela på Dramatens trappa, sedan
marscherade man ut till Skansen.

En polis från Piteå
Men vi hade en polis i spetsen som kunde skydda oss mot eventuella upphetsade chaufförer. Det visade sig sedan att denne polis var från Piteå. Han hette Rolf Olofsson och är hemmahörande från Stridholm. Han kom till Stockholm 1970, då han började i polisskola. Sedan 1971 har han arbetat som polis, och f n jobbar han i Östermalmsdistriktet. Det är ansett som ett mycket bra distrikt i motsats till Norrmalm, där man har stora problem med narkotika. Han trivs mycket bra med sitt arbete, men det hindrar inte att han besöker Piteå så ofta han får tid. Han är nämligen mycket intresserad av fiske. Och några fiskemöjligheter bjuds ju inte i Stockholm. Så skulle han få arbete i t ex Piteå flyttar han gärna tillbaka.

Framme vid Skansen åkte vi bergbanan upp. Inte berg- och dalbana, som någon påpekade. När vi kommit upp marscherade vi runt litegrann och sedan var det dags för lunch på Solliden. Norrbottningar i all ära, men har man ätit renskav var femte måndag i skolan, i ett par års tid, så är det kanske inte ren man speciellt längtar efter. Men  vi var ordentligt hungriga och det smakade inte alls så tokigt. Sedan var det fritid fram till klockan fyra. Då var det meningen att vi skulle hålla en konsert vid Galejan. Men man ändrade på programmet och istället marscherade vi runt på Skansen och spelade. Backe upp...och backe ner.

Efter denna motionsrunda åkte vi tillbaka till hotellet. Där blev det omklädning och en snabb tur på stan för den som ville - och orkade. Sedan snabbt tillbaka till hotellet igen för att byta om till uniform. Buss tillbaka till Solliden och väntande Pommes frites och grillkorv. Klockan åtta var det dags för en konsert från Stora scenen på Solliden. Folke Asplund från Norrbottensteatern presenterade programmet. Förutom honom medverkade även tre andra skådespelare från Norrbottensteatern: Rolf Hedberg, Mats Bergman och Leif Stålhammar. De spelade och sjöng visor från Norrbotten. Onsdagens förmiddag såg i stort sett ut som dagen före. Med undantag av att vi åt lunch på ett annat ställe än vi gjort tidigare. Omkring halv 12 gick bussarna ut till Strandvägen. Idag hoppade vi över inledningen på Dramatens trappa och började marschen direkt. Denna gång med en ny polis i täten. Han var visserligen inte från Piteå, utan från Falun, men det gick bra ändå. Han namn var Roland Ericsson. Förutom polis har vi också haft hjälp av två flickor som burit plakat där det stod "Piteå Kommunala Musikskola". Första dagen bars plakaten av två flickor från Stockholm. Idag bars de av två Pajalaflickor, Ulla-Karin Svala och Neli Lasara.


Kommunala musikskolan från Piteå marscherade från Dramaten via
Strandvägen fram till Skansen. Det musikaliska inslaget uppskattades
säkerligen av alla stadsflanörer.


Ivriga fotografer
Tage Hansson och Erling Nordlund har varit ivriga fotografer under alla våra fraämträdanden. Särskilt Erling Nordlund vars huvudsakliga uppgift under Stockholmsresan var just att filma och fotografera oss för olika ändamål. Under tiden vi marscherade sprang de fram och tillbaka och fotograferade. Skulle man lägga ihop den sträcka de sprungit skulle de säkert bli Strandvägen ett par gånger. Klockan fyra skulle vi hålla konsert vid Bollnästorget på Skansen. I väntan på att den skulle börja kom jag i samtal med en äldre herre. Det var en äkta stockholmare, som tyckte mycket om dagens ungdom. Och sånt är ju alltid trevligt att höra. Han hade varit mycket ute och rest, bl a till Amerika. Men det längsta norrut han hade varit i Sverige var Örnsköldsvik. Vi passade på att göra lite PR för Piteå. Då sade han att han faktiskt funderat på att åka upp hit. Han hade läst att det skulle vara så trevligt här. (Och det där med Piteås vackra flickor fick han ju många levande bevis på...)

Strax innan konserten började inträffade en liten olycka. En av pojkarna i orkestern fick sin ena framtand avslagen av trumpeten. Det blev snabbt iväg till en tandläkare. Vi andra började konserten. Denna gång presenterad av Olle Björklund. Vi var inte särskilt nöjda efteråt. Det hade inte låtit så bra som det borde. Dessutom visste vi att den tyske kulturattachén suttit och lyssnat på oss. Men han hade varit imponerad och hälsat oss välkomna till Tyskland nästa år. Så var det dags för oss att lämna Stockholm och bege oss till Uppsala, där vi skulle göra en anhalt innan vi fortsatte hem mot Piteå. Vi råkade åka just precis som fotbollsmatchen Sverige-Ungern ägde rum. Vid varje svenskt mål hejade vi våldsamt.

Jenka som uppvärmning
I Uppsala bodde vi i en skola, typ internat. Vi låg två och två i varje rum. Det var riktigt lyxigt om man jämför med Stockholm där vi bodde fyra i varje rum på lika stor yta. Sedan vi packat upp uniformerna och gjort oss hemmastadda i rummen, var det dags för samkväm i allrummet. Vi började med att dansa jenka som uppvärmning. Och nog blir man varm alltid! Sedan fortsatte vi med dans till en specialsammansatt orkester, bestående till största delen av ledare. Det var en orkester med mycket bred repertoar. Man kunde få dansa till både gammeltjo och allt från Godnattvalsen ur Dimmornas bro, till rock av värsta slag. Så småningom blev det paus för korvgrillning i öppna spisen. Sedan vi ätit oss mätta fortsatte dansen igen.

Vi hade blivit lovade revelj klockan halv tio på torsdagens morgon, men den uteblev. Vi kom oss upp i alla fall och var stort sett klara för frukost klockan tio. Efter frukosten bytte vi om till uniform för att hålla en konsert på Forumtorget i Uppsala centrum. Ett tag var det hotande nära att börja regna, men det nöjde sig med att smådugga. Vi var mycket uppskattade av vår publik, och efter konsertens slut var det flera som kom fram till oss och tackade. Bland dem kom också en man som undrade om vi fortfarande hade snö kvar i Norrland. Jag antar att han skämtade, eller finns det fortfarande de som tror att det springer omkring renar på gatorna, att det snöar på midsommarafton här, och att vi saltar i kaffet?

Klockan ett serverades lunch. Efter den blev det en snabbis tillbaka till förläggningen för att byta om till vanliga kläder. Vi skulle nämligen ut på sightseeing. En guide hade vi också fått med oss. Först åkte vi till domkyrkan och tittade på den. Vidare besökte vi ett bibliotek, och sedan såg vi på Uppsala slott. Därefter åkte vi ut till gamla Uppsala där vi beskådade de tre gravhögarna och fick veta litegrann om asatron. Så småningom åkte vi tillbaka till vår skola där vi packade ihop våra tillhörigheter. Det var ett betydligt tröttare gäng som nu åkte hem, än det som åkte ner för fyra nätter sedan. Nu sov vi bort en stor del av resan, och innan vi visste ordet av hade vi passerat Umeå. Till spridda applåder passerade vi sedan gränsen till Norrbottens län, och när klockan slog nio körde vi in i Piteå. Vi kunde kontatera att allt såg ut precis som vanligt. Kanske var det en och annan som saknade den karaktäristiska lukten, men den lär vi få nog av ändå. Vid Christinasalen stod våra föräldrar och väntade. Det kändes vemodigt att behöva skiljas från sina reskumpaner, men vi tröstade oss med att vi skulle få träffa varandra snart igen.

Till sist skulle jag å orkesterns vägnar vilja tacka våra ledare och alla andra som hjälpt till att ordna resan. Och sist men inte minst ett stort tack till våra trevliga chaufförer Janne Nilsson och Erik Lundström som gjorde resan om möjligt ännu trevligare.


Det var Inger Nordlund som berättade om Kommunala
Musikskolans turné i Stockholm i juni 1973.
----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1973.

Bland de första TV-minne jag har, var en serie som hette Min vän från Mars. Den hade sin svenska premiär i juni 1965. I sitt original hette den My Favorite Martian, och hade sitt ursprung i USA (naturligtvis). I rollen som utomjording, sågs Ray Walston (1914-2001) och som hans gode vän Bill Bixby (1934-1993). Vad beträffar Bill Bixby, så skulle han flera år senare dyka upp i en idag kultstämplad serie Hulken där han gestaltade Dr. David Banner som ibland förvandlades till en stor och grön muskelmaskin.


Min vän från Mars hade svensk TV-premiär i juni 1965.
Fr. v. Bill Bixby och Ray Walston.
------------------------------------------------------------------
Bild: www.ljusnehakan. blogg.se

Dagen R (läs REALISATION) satte sin prägel på måndags-Piteå. Stadsborna och folk i det närmaste landsbygdsområdet var förstås ute och köade före öppningsdags och när bussarna från det mera periferiskt belägna delarna av bygden började rulla in i sta´n ökade mängden av köplystna. Eftersom damerna på det hela taget nog anses vara betydligt mer realisationssinnade än herrarna var det speciellt trångt om saligheten i mode- och manufakturaffärerna, där avsevärda summor bytte ägare under några hektiska timmar.




Gammal...
Fru Märta Persson, Öjebyn, hade sparken med sig på shopping-
ronden. Klädkartongen vittnade om att den (ronden alltså) inte
varit förgäves.


...som ung
Ända från Bodträsk i Alter hade 4-åriga Elisabeth Burman
gjort sin mamma sällskap. Och hon kom som synes inte
tomhänt tillbaka till den hemmavarande delen av familjen.


Damer...
Med en nyinköpt hatt i påsen log fru Birgit Larsson från Klubbgärdet
(till vänster) mot fotografen. I sällskap hade hon kartongbärande
grannen och väninna fru Anna Svärdsudd. Och ännu var ronden bara
påbörjad...


...som herrar
Herrarna var i absolut minoritet på sta´n. Men bröderna Nils Bergman,
Pite-Långnäs, till vänster och Harry Bergman, Bölebyn, hörde till de
tappra som stack av mot (dam)mängden. Den förres 6-årige son Sture
är tredje "man" på bilden.
----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 17 januari 1956.

- Jag finner ett nöje i att dokumentera det som händer, så sa regissören Tomas Alfredsson i ett TV-program häromkvällen. Med i samma program fanns även brodern Daniel även han en känd filmskapare, samt deras legendar till far, nämligen Hasse Alfredsson.

Det där med att dokumentera sin samtid samt även den historia som finns där bakåt har även för mig varit en ledstjärna under många år. Detta trots att jag inte är någon som helst känd person, eller arbetar som filmregissör eller liknande. Det finns mycket som vi människor får uppleva under den tid som vi går här på jorden. Tänk om varje individ skulle ta pennan och skriva ner till sina efterföljare alla de där sakerna. Ja, det skulle bli flera tjocka biografier/memoarböcker på bokhandelsdiskarna framöver. Oj, så spännande!

För några år sedan gjorde jag slag i saken. Jag skrev ner allt som jag tyckte mig komma ihåg, framförallt gällande allt det som jag upplevt genom musiken under alla åren. Förhoppningsvis kan det vara till glädje en dag, när barn och barnbarn vill börja "rota" i sin farfars bakgrund. Att sätta allt på pränt är nästan en omöjlighet. Men i stora drag kan ett sådant projekt hjälpa till att mejsla fram en bild över en anfader som inte längre finns. När jag själv släktforskade hade jag ibland en dröm om att hitta någon form av berättelse eller skrift gjord av någon av mor- eller farföräldrar. Tyvärr fanns inget sådant.

Som rubiken berättar så skulle detta inlägg handla om en titt i den musikaliska backspegeln. Så för att ställa allt till rätta så kommer det här...

Musik har varit min drivkraft alltsedan jag var 4-5 år gammal. Musiken har nästan genomsyrat allt som jag gjort. Även om jag inte längre är aktiv så fortsätter den musikaliska tråden att löpa vidare. En dag kommer allt jag gjort att falla i glömska. Eller (hemska tanke) som min kära pappa, som i slutet av sin levnad tappade bort allt p.g.a. den hemska Alzheimer-sjukdomen.
Som barn, och även i tonåren drömde jag att bli professionell musiker. I mina drömmar satt jag bakom mitt trumset i en framgångsrik orkester. Och i mina tankar hette orkestern Yngve Forssélls, som hade sin storhetstid just då. Visserligen träffade jag Yngve Forsséll ibland på diverse tillställningar, men att spela med i bandet; Nää!

Det blev aldrig någon proffssejour. Men nära var det. När jag så fick anbud tackade jag resolut nej, detta var dock en helt annan orkester, men även det bandet kom från Västerbotten.
Många år förflöt, jag hade slutat som aktiv, när jag en dag fick en hälsning. Det var ingen mindre än kapellmästaren himself, Yngve Forsséll som hälsade till mig. Åjo, han visste vem jag var. Han t.o.m. sa att han gärna kunnat tänka sig att ha mig med i sitt band. Härliga ord! Fast nästan 40-år försent! Men det är en sådan där grej som jag ibland tänker på. Hur skulle livet gestaltat sig om man bara vågat ta den där chansen? Ja, det svaret får nog aldrig något svar. Men jag är ganska nöjd med att sitta så här och teckna ner mina tankar och blickar i den musikaliska- och historiska backspegeln.



YNGVE FORSSÉLLS i Bosse Larssons "Nygammalt" 1974. En gång var
min dröm just denna. Professionell musiker i ett heltidsband. Gärna då
Yngve Forssélls från Skellefteå. Det blev aldrig så. Men många år där-
efter fick jag en hälsning av Yngve; Jo, den där Lindqvists pojken hade
jag gärna kunnat tänka mig i min orkester! Jojo!

På årets sista dag nås vi av ett tråkigt besked. Skådespelaren Per Oscarsson befaras ha omkommit i en villa brand tillsammans med sin hustru Kia Östling. På en plats som heter Bjärka Långöna, beläget mellan Skara och Falköping, finns i dag endast en skorsten kvar som vittnar om den tragedi som utspelats här natten mot nyårsaftonen 2010. De befarade två offren tros med alla sannolikhet vara skådespelarparet Oscarsson/Östling.
Per Oscarsson föddes den 28 januari 1927. Och kom genom åren att bli en av vårt lands mest uppskattade skådespelare. I Oscarssons rollista, fanns såväl djupa som även mer lättsamma karaktärer. I filmen Vaxdockan från 1962 i regi av Arne Mattsson var rollkaraktären av den lite mer udda sorten. När jag såg den första gången etsades den bild som jag länge hade beträffande Oscarsson fast på min näthinna, som en djup, svår, inåtvänd person. Men ack vad jag hade fel. Ett exempel på Per Oscarssons storhet var att han serverade både den djupaste tragedi som lättare komedi på ett trovärdigt sätt.

1978 medverkade Per Oscarsson i Hasse & Tages Picassos Äventyr. Han gjorde även en insats i kultförklarade Göta Kanal 1981. Mitt allra första starka minne av "den där Oscarsson" tilldrog sig en Annandagjul 1966. Det var då som Per Oscarsson orsakade ett av TV:s största skandaler, enligt många puritaner. Hans sexualupplysning i en diretktsänd Hyland hörna skakade Sverige i dess grundvalar för lång tid framöver. Från den stunden blev Oscarsson den där "fula gubben" i mångas ögon.

Oscarsson medverkade också i regissören Jan Troells Här har du ditt liv inspelad 1966 i bl. a. Norrbotten. Biosuccén Änglagård 1992 hade även den Per Oscarsson i sin rollista. 1982, 1984 och 1988 spelade Oscarsson polischefen Gustaf Jörgensson i en thrillerserie som gick på bästa sändningstid i vår television.
Per Oscarsson spelade även med i 2002-års Julkalender Dieselråttor och Sjömansmöss. En roll långt från portvakten Lundgren i Vaxdockan fyrtio år tidigare. Bredden på hans insatser på scen och film var alltså stor. Det är därför med stor sorg och saknad som nyheten om hans bortgång väcker sådana känslor.
---------------------------
Roger.


Per Oscarsson (1927-2010).


Per Oscarsson i filmen Svält från 1966.


I filmen Vaxdockan från 1962 gestaltade Per Oscar-
sson en udda figur som förälskat sig i en skyltdocka.
För regin stod Arne Mattsson.
-----------------------------------------------------------------
Bilder: www.aftonbladet.se / www.lovefilm.se / www.torontopics.com