Roger Lindqvist

De rikskända Bröderna Lindqvist från Östersund härjade fritt i bl.a TV programmet "Nygammalt" under 70 och 80 talet. Bosse Larssons populära program gick verkligen hem i stugorna. Redan 1969 vann Lindqvistarna första pris som Sveriges populäraste gammaldansorkester. Det var då herr Larsson upptäckte dessa spelglada herrar, och erbjöd dem platsen som husband i sitt program. Tre bröder figurerade i sammanhanget, Åke fiol och dragspel, Folke dragspel och Örjan kontrabas. Olle Sparrman tillhörde inte släktskapet, men fick vara med ändå, han spelade gitarr och även trummor. Av den en gång så populära kvartetten, finns idag bara Folke och Örjan kvar. Folke åker numer runt som dragspelare i ett annat känt band, nämligen kultbandet Trio mé Bumba. På bilden härnedan, hämtat ur Musikerförbundets medlemstidning "Musikern," har jag hämtat denna reklamannons med Bröderna Lindqvist. Året var 1974.

Fick ett telefonsamtal för en stund sen. Det var min kusin Gun-Britt som ringde. Hennes mamma Ragnhild avled i morse hemma i sin säng. Nyss fyllda 86 år. Alltid lika tråkigt när människor man älskar försvinner. Men jag vet att Ragnhild tillsammans med maken Artur, haft ett långt och bra liv tillsammans. Omgivna av släkt och många vänner. Att få privilegiet att efter ett långt och rikt liv, en dag få somna in hemma i sin egen säng, ja, jag hoppas att jag får göra detsamma när den oundvikliga dagen randas.

Det rara paret Ragnhild och Artur Lindqvist.

Farsan var Volkswagenfrälst. Därför var det helt naturligt att den allra första bil han köpte var en Folka. Pappa fick sitt körkort 1963. Och efter alla år på en moppesadel i regn och rusk, måste det ha varit rena rama himmelriket, när han den allra första gången kunde sätta sig med morsan i sin egenhändigt inköpta bil. Bilen i fråga var av årsmodell 1958, inköpt på Åströms bil AB i Piteå. Ja, varje gång som min far stod i begrepp att byta bil, så var det endast Åströms som gällde. Halva min barndom tillbringade jag i baksätet på pappas bubbla. Alltid utrustad med mängder av serietidningar - helst Kalle Anka - medan min far tryggt rattade sin 58:a med morsan vid sin sida. Jag tror att morsan och farsan kände frihetens varma vindar mot sin kind, när bilen kom in i deras liv. En annan sak som jag som barn uppmärksammade var att varje Söndag, gjorde sig pappa heldagsfin, i vit skjorta och slips. Den saftiga helgdagssteken stod på bordet, och efter huvudrätten vankades det smarrig efterrätt, kanske glass och en burk fruktcocktail. Behöver jag säga att pappa älskade fruktcocktailen? Han fullkomligt slukade den. Det där med farsans klädval har jag ibland undrat över. Jag tror det var hans sätt att efter en lång och arbetssam vecka på Boardfabriken inne i stan, helt enkelt dra på sig sina bästa sorters kläder för att visa alla - "Idag är det min dag - min alldeles speciella dag av vila lugn och ro. Idag gör jag det som faller mig in." Och det tycker jag var en helt sund inställning av min far, som redan som 14 åring fick börja slita ont. Bilen, vitskjortan och slipsen, var ett kvitto på att världen därute var nog inte så dum ändå.

Den allra första bil som farsan köpte, var på Åströms i Piteå.
En mörkblå Volkswagen av 1958 års modell.

Farsan här på bilden kädd i brynja, tvättar sin kära ögonsten - Folkan.
En sommardag 1963.

I ett väntrum på vårdcentralen möttes vi i morse, en person som Elisabeth och jag lärt känna. Hennes ödmjuka och milda sätt har gjort att vi fattat tycke för henne, och vi vet att hon för ett tag sedan genomgått en väldigt tuff tid när en för henne närstående person inte orkade leva längre. Om detta råder närmast tabu att prata öppet om, tyvärr. Men eftersom både jag och Elisabeth varit med om en likartad situation, känner vi igen oss i hennes sätt att berätta. Och vi nickar igenkännande när hon formulerar sin sorg och bottenlösa saknad. Tänk så många som går omkring med samma typ av erfarenheter, men som aldrig får utlopp för sina innersta tankar och känslor. Att ventilera sina erfarenheter och tankar kring ett självmord för en annan människa, kräver ett förtroende för den man berättar det för. Och tänk så glad både jag och Bettan blev, när denna underbara person kände sån tilltro att hon lättade sitt hjärta för oss. Det är såna här möten, människor emellan som gör att vi på nåt sätt växer i varandras ögon. Det är dessa viktiga möten som visar att vi bara är människor alla vi som lever och verkar på denna jord.

Min farmor och farfar, Amandus och Hanna, gifte sig år 1911. De första sex barnen föddes i byn Hemmingsmark. De resterande fyra i Hortlax. Familjen kom alltså att omfatta far och mor, samt sju pojkar och tre flickor. Mina farföräldrars hus fanns alldeles invid Hortlaxvägen. Där kom man att bo i nära 46 år, tills min farfar avled 1965. Min farmor bodde kvar ytterligare tre år, tills hon flyttade till Hortlaxgårdens äldreboende. Hon avled i januari 1970. Nästan alla av farmor och farfars barn - förutom två - kom att bo i deras absoluta närhet. Eftersom min farmor var en otroligt sällskapskär och social kvinna, var det rena rama himmelriket för henne, att ha sin stora släkt alldeles in på knutarna. Den stora lyckan på ålderns höst, var när min mormor och morfar flyttade in i deras vindsvåning, 1962. Då hade min farmor dels sin stora barnaskara med tillhörande barnbarn, dels också mina morföräldrar alldeles tätt inpå. 1964 dog min mormor, strax därpå min farfar. Men jag minns de här åren, med mycket fart och fläkt. Många kusiner, fastrar och farbröder, passerade förbi, ibland på stora julkalas då glädjen stod högt i tak. Men det är länge sedan nu. Idag finns endast två av pappas syskon kvar, Artur och Åke. Farmor och farfars hus är sedan länge borta. På den gamla tomten finns idag ett annat hus, med en helt annan historia. Ibland när vi går på promenad, går vi förbi det här huset. Och för min inre syn kan jag nästan se den stora familjen Lindqvist som den en gång såg ut, för länge länge sen.

Familjen Amandus Lindqvist. Två av barnen Ingvar och Erik finns inte
med på fotot.

Farmor Hanna med två av döttrarna, Emmy t.v. och Elsa t.h.

Farfar och farmors hus invid Hortlaxvägen. T.h. den kiosk som farfar hade.

Ännu ett familjefoto. Hela familjen samlad vid huset i Hortlax.

Syskonen Erik och Emmy Lindqvist på Eriks motorcykel.

Farfar och farmor på ålderns höst. Trol. året 1961.

Kusinerna på farfars 75 årsdag den 9 februari 1956. Rigmor, Anita,
Gun-Britt, Karin, Gerd och Bo.

Jag och farbror Åke på Bryggargatan i Piteå 1963. Åke brukade sjunga
som Louis Armstrong, fast på hemmagjord engelska, förstås.

Uppklädda inför fotografen trol. 1940/41.

FAMILJEN LINDQVIST - HORTLAX
Amandus (1886-1965)
Hanna (1888-1970)
Ingvar (1911-1976)
Erik (1912-1986)
Emmy g. Risberg (1914-1998)
Elsa g. Lundmark (1916-2000)
Gunnar (1918-1991)
Sven (1919-2004)
Artur (1921-
John (1923-2005)
Sigrid g. Karlsson (1923-1991)
Åke (1924-


På bild: Pappas bror Artur som detta år fyller 88 år. Här omgiven av
fr.v. hustrun Ragnhild och t.h. dottern Gun-Britt.

Fr.v. Åke och brorsan John. Detta kom att bli den sista bilden på de två
bröderna tillsammans. Min far avled en tid efter detta möte.

Jag har alltid varit en stor beundrare av skådespelaren Charlie Chaplin. Hans filmer och rollkaraktärer, har vittnat om ett stort snille, och en stor och väldig uppfinningsrikedom. Charlie Chaplin som föddes under fattiga förhållanden i London, slutade sina dagar som en världsberömd och hyllad filmpersonlighet. Ur hans tidiga produktioner - stumfilmerna - är idag många rena filmklassiker. Och de tål faktiskt att ses om och om igen, p.g.a. sin tidlöshet. Chaplins ljudfilmsproduktioner visar också spår av en mästares hand, där inget lämnas åt slumpen. Charlie Chaplin var en obotlig perfektionist, om det har många av hans medarbetare vittnat om. Chaplin var och är en av filmhistoriens allra största giganter, och har sin givna plats åtminstone i mitt filmälskande hjärta.

Vagabonden (The Great Vagabond) Insp. 1916
Pantbanken (The Pawnshop) Insp. 1916
Lugna Gatan (Easy Street) Insp. 1917
Chaplins pojke (The Kid) Insp. 1921
Guldfeber (The Gold Rush) Insp. 1925
Moderna Tider (Modern Times) Insp. 1936
Diktatorn (The Great Dictator) Insp. 1940
Rampljus (Limelight) Insp. 1952

Dessa filmer är bara en liten del ur Chaplins stora produktion.

Roger Lindqvist (Chaplinälskare)

Efter rätt många år ute på olika danstillställningar beslutade jag mig för att lägga trumstockarna på hyllan hösten 1984. Men oj, vad jag bedrog mig. Redan året därpå, 1985, ringer Robban från Kjell-Bertils (det band som jag tidigare spelat med) för att be mig vikariera de återstående spelningar som orkestern har, fram till januari -86, när Kjell-Bertils definitivt ska gå i graven. Hösten 1985 hoppar jag alltså åter på "dansbandståget." I Kjell-Bertils spelar då följande mannar: Conny Danielsson - gitarr, sax. Robert Öberg - gitarr, sång, kapellmästare. Roger Lindqvist - trummor. Håkan Norberg - keyboard, sång. Kjell Andersson - bas, sång. Den absolut sista kvällen med gänget i januari 1986, finns även Thomas Eriksson med på bl.a slagverk. Samt även Allan Lundström - tenorsax.

Det dröjer fram till sommaren 1987, då spelsuget blir så pass stort att jag bestämmer mig för att kontakta mina gamla polare i Rolf Åhmans. Jag ringer även Folke Sjöberg, dansarrangör på Logen Käcktjärn, för att förhöra mig om möjligheten att boka in oss under en kväll i juli. Folke nappar på förslaget. Detta gör även mina musikantkollegor. Därefter följer en hektisk tid, med mycket repetitioner, val av lämpliga låtar, anskaffning av ljud och ljusanläggning ja, allt som bara är  ett måste för att det hela ska fungera. Så när kvällen så äntligen kommer är vi alla laddade till max. Men så händer en tragisk olycka. Vår saxofonist och keyboardkille Gunnar, är alldeles förstörd och likblek i ansiktet när han kommer. Under dagen har han blivit vittne till en obehaglig olycka med dödlig utgång. Hans svågers dotter blir påkörd under en släktsammankomst, vittne till detta tragiska blir även Gunnars ena dotter, tillika kusin till den omkomna. Trots det tragiska, så genomfördes spelningen planenligt. Nån tid efter Käcktjärnsspelningen, kommer olika förfrågningar in om vi kan spela på olika privata fester och dylikt. Alla utom Gunnar fortsätter. Och så håller det på i cirka 3 år.

1991 blir jag tillfrågad av Håkan Norberg om jag kunde tänka mig att åter börja spela, "därute." Jag accepterar anbudet, och sen så raggas det ihop lämpligt folk. Min kusin Sune Karlsson som spelar elbas, tackar ja. Även gitarristen och sångaren Stefan Engman samt keyboardmannen Erling Dahlberg ansluter sig. OPUS blir namnet på vårt nya band. Och under de följande 6 åren, spelar vi åter ute på krogrestauranger, Folkets Hus, utedansbanor ja, t.o.m. på lastbilsflak. 1994 beslutar sig Erling för att sluta. Ersättare blir istället den mycket kunnige Sture Kuusisalo, musiklärare på musikhögskolan i Piteå. Stures huvudinstrument är dragspel, men i OPUS är det keyboarden som gäller för det mesta. Efter 6 innehållsrika år, bestämmer vi oss för att lägga ner bandet hösten 1997. Sedan följer för mig ytterligare 2 år med Kjell Anderssons orkester, innan jag känner att det är dags att runda av det hela. Så nu sitter jag här, med en drös av många glada och roliga minnen i min kappsäck. Som jag gladeligen förvaltat på bästa tänkbara sätt och vis. De här åren, med så många möten med olika människor, kommer för alltid att finnas kvar, inne i ett speciellt rum i mitt medvetande.

OPUS - 1993.

OPUS på Strömbackaskolanstak. Våren 1993.

OPUS spelar på Piteå Dansar och Ler 1994.

OPUS tillsammans med Hep Stars i Pajala 1995.

OPUS med Leif Engvalls och Nordix i Dansmara 1996.

Sture Kuusisalo och Sune Karlsson i OPUS, på spelning i Sikfors
Folkets Hus våren 1997.

OPUS i Luleå 1996.

Parken i Skellefteå en onsdag i juli.

Folkan i Piteå 1992.

Trummor Roger Lindqvist. Här i Kjell-Bertils på "Rännaren" i Norsjö
sommaren 1984.

OPUS på Medan i Arvidsjaur. Konferencier var ståupparen Jan Bylund.
(Trevlig kille)

Sångaren och gitarristen i OPUS Stefan Engman.

Roger Lindqvist och Sture Kuusisalo. Storfors Folkets Hus 1997.

En till synes förvånad Håkan Norberg.

Nöjesutbud på Havsbadet i Piteå. OPUS finns med under mars månad.

Sista natten med gänget. Hösten 1997 tog det slut. För gott?

Idag kom hon på besök, allas vår lilla Norah. Hon verkade helt betagen så fort nån av katterna behagade visa sig. Hon tog resolut fast i ena örat på Sessan, som till slut lyckades undkomma med blotta förskräckelsen. Sen så hände en grej som jag inte riktigt trodde hon skulle vara mogen för än. Varje gång som Ante frågade var hennes  farmor var, så tittade hon utan minsta tvekan på Elisabeth. Detta upprepades flera gånger på raken. Även när ordet farfar kom på tal, så vände hon genast blicken mot mig. Det värmde i farmor och farfars hjärtat. Tro mig. Dagen har varit lugn och skön. Elisabeths axel värker av förståeliga skäl. Men hon tycks ändå känna en liten förbättring. Tur att vi lever i den tidsålder som är, med all den kunskap som finns inom läkarvetenskapen. Eller för att uttrycka sig som min svåger Roger gjorde för ett tag sedan, om de hälsoproblem som vi drabbats av, även han inräknad: -"Hade det varit för hundra år sen, hade ingen av oss överlevt." Så kan man kanske också se på saken. Vad vet jag?

Uddmansgatan i Piteå. Trol. 1960 tal.

Återigen Uddmansgatan. T.h. staty över Piteås store son filosofen
Cristopher Jacob Boström. Född i Piteå 1797 död i Uppsala 1866.

Stadens kyrka med tillhörande kyrkparkering.

Piteå var först i landet med en s.k. "gågata." Här på bild utsikt över
den bilfria Storgatan. Foto från 1969/70.

Vy över Piteås paradgata Sundsgatan. I byggnaden t.h. fanns det
klassiska innefiket "Aveny."

Hamnen i Piteå. Vid kajen bogserbåten "Arne."

Återigen bild på Uddmansgatan. T.h. samma staty som tidigare, fast
ur en annan vinkel.

Det en gång så populära Norrstrandsbadet. En tillflykt för badsugna
turister och infödda Pitebor.

Vykort från det 350 års jubilerande Piteå, år 1971. Piteå fick stads-
privilegier 1621. Under Gustav II Adolfs regeringstid.

Tydligen så var Uddmansgatan ett populärt fotoobjekt för kringresande
fotografer. Här ytterligare ett exempel. T.v. Wallsténs järnhandel som
föll offer för lågornas rov 1974. Av döma om hur bilarna står parkerade
så är årtalet för detta kort före högertrafikomläggningen 1967.

Uddmansgatan igen. Stadens centrum låg här, därför de många fotona
av Uddmansgatan. Här kör bilarna på höger sida. Mitt tips är att årtalet
är nånstans kring början av 1970 talet. Den vita byggnaden t.v. är
Hotell Christoffer. Numera Skoogs Hotell.

Roy Kelton Orbison legendarisk kompositör och textförfattare.

Roy Orbison dog vid ett besök hemma hos sin mor. Två steg innanför hennes ytterdörr, tog livet slut för den välrenommerade sångaren. Vem minns inte: "Only The Lonley" "Crying" "In Dreams" "Oh, Pretty Woman" och många många fler. 1988 gjorde Roy Orbison comeback i gruppen "Traveling Wilburys." Framgångarna lät inte vänta på sig. Men mitt i glädjeyran avlider Roy Orbison plötsligt. Endast 52 år gammal.

Dans till Jannes x-tett från Piteå. Den 27 mars 1965.

Dansbandet Maximum, f.d. Jannes x-tett från Piteå. Fr.v. Lennart
Nordmark, Christer Ström, Janne Bergman, Sune Wiklund och
Janne Lundberg.

Janne Bergman och Melker Öhman började som duo året 1960. Året därpå utökades bandet med gitarristen Roland Karlsson och trummisen Erling Sandberg. 1963 ersätts trumslagaren Erling Sandberg med Lennart Nordmark. 1963 börjar även saxofonisten Erik Lundström. När sologitarristen Roland Karlsson slutar 1964, ersätts han av Sune Wiklund. År 1964 består Piteå bandet Jannes x-tett av följande medlemmar: Janne Lundberg - sax. Lennart Nordmark - trummor. Sune Wiklund - sologitarr, elbas. Janne Bergman - orgel, elbas, sång. Melker Öhman - kompgitarr, sång. Erik Lundström - sax. Bandet byter så småningom namn till Maximum, och under en period finns sju orkestermedlemmar i den populära Piteåorkestern. 1972 har Maximum minskat medlemsantalet till fem, och kallas därför för kvintett.

Jag har själv personligen spelat både med Janne Bergman och Sune Wiklund, vid olika tillfällen. De båda herrarna var under många år musiklärare vid musikskolan i Piteå. Sune Wiklund flyttade så småningom till jazzstaden Umeå. Han syns då och då i olika orkesterkonstellationer, bakom sin kontrabas, och har också ibland synts i televisionen. Janne Bergman är ännu Piteå trogen. Jobbar idag på musikhögskolan som lärare. På fritiden spelar han gammal 60 tals musik, i hobbybandet Golden Strings, med bl.a trummisen Lennart Nordmark från det gamla Jannes x-tett. Jannes var också s.k. "parkorkester" på de parkkvällar som hölls 1969/70. Där uppträdde ett flertal av Sveriges artistelit. Bl.a Gunnar Wiklund, Ewa Roos, Bernt Dahlbäck, Bosse Parnevik, Anna-Lena Löfgren, Sten&Stanley, Mats Olin m.fl.

Non-stop dans på Perudden, den 3 augusti 1966.

Urklipp ur Norra Västerbotten dec. 1973.

Jag fortsätter här min inventering av minnesvärda röster. Tidigare presenterade jag några röster av den manliga delen. Nu har turen kommit till den kvinnliga.

Sif Ruud född 1916. Teaterscenens
"Grand old lady." Med många minnes-
värda roller i bakfickan. Även med en
röst som griper tag i lyssnaren.

Margaretha Krook (1925-2001) Oförglömlig komedienne och seriös
Dramatenaktris. Står staty vid Dramaten. Också med en  röst som heter duga.
Läste Nyårsklockorna på Skansen åren 1997-2001.

Birgitta Andersson född 1933. Folkkär skådespelerska med karaktäristisk
röst. Spelade "Teskedsgumman" i adventskalendern med samma namn
julen 1967. Var även med i filmklassikern "Att angöra en brygga" från 1965.

Stina Ekblad född 1954. Finlandssvensk
skådespelare, med en vacker och sensuell
röst. När Stina läser julevangeliet vid juletid,
ja, då får jag faktiskt s.k. "ståpäls."

Sissel Kyrkjebö född 1969. Vacker att både se
och att höra på. Hennes röst är ljus och spröd,
ja, jag kan tänka mig att om änglar sjunger i
sin himmel, då låter de som Sissel.

Rösten är ju vår hjälp i att kommunicera med vår omvärld. Tänk om rösten inte fanns, så otroligt fattigt och svårt allt skulle vara. Det finns ju tusen och åter tusentals människor som faktiskt fått sin röst förlorad. Givetvis ett svårt handikapp för den drabbade. Vissa speciella röster skapar sån värme och dynamik, att man knappt vill sluta lyssana. Jag tänker då framförallt på alla de röster som tillhör exempelvis sångare eller skådespelare. Med rätt sorts röst kan du trollbinda en publik. Några av de här minnesvärda rösterna har jag genom åren lärt känna, inte personligen, utan genom TV rutan, radio, eller teaterscen. Otaliga gånger har jag tittat på diverse historiska program, signerade Hans Villius. Den mannens röst är som klippt och skuren för tv-mediet. En annan journalist inom det dokumentära området är Tom Alandh. Hans personligt färgade dokumentering av kända som okända, samt hans personliga röst, gör att det ryser av välbehag i kroppen, varje gång han syns eller hörs. Bruno Årfors heter en annan gigant inom "röstområdet." Hans lite säregna röst och tonläge, har hörts i åtskilliga produktioner vid det här laget. Bruno Årfors är också en uppskattad uppläsare av talböcker. Tomas Bolme, skådespelare som fick sitt genombrott redan som 16 åring, i Arne Sucksdorffs film "Pojken i trädet," gjorde seriefiguren Tin-Tins röst i en rad tecknade filmer. Så varje gång som herr Bolme figurerar i TV sammanhang, om än i seriösare roller, så är det Tin-Tin jag tänker på.

Ulf Palme - släkt med Olof - var en firad Dramatenskådespelare. Hans röstresurser gick inte att ta miste på. Som uppläsare/speaker blev han känd för en stor publik genom August Strindbergs "Hemsöborna." Som gick i svensk television 1966. Ulf Palmes mörka dynamiska röst, skänkte anrättningen en överjordisk krydda. Kalle Anka på julafton var ett måste under många år. Det var 1959 som Kalle för första gången dök upp på julaftonskvällen. Sedan dess har  Bengt Fedreich också varit med, i egenskap av speaker, men också som medsångare till Benjamin Syrsa. Feldreich röst tillhör också de mer minnesvärda, de som s.a.s. fastnat fast i mitt bakhuvud. Ernst-Hugo Järegård mannen som väckte känslor vare sig man tyckte om honom eller inte. Hans formidabla rollgestaltningar och röst, är också en sak värd att beakta. Järegård var mannen som inte lämnade någon likgiltig. Såg nyligen ett dokumentärprogram om honom. Tur är väl, att så mycket finns arkiverat inom film och TV om honom. Han var en fantastisk skådespelare, med en lika fantastisk röst.

Hans Villius född 1923. Historiker
och TV personlighet.

Bengt Feldreich född 1925.
Ett måste på julafton.

Ulf Palme (1920-1993) vars
dynamiska röst hördes i bl.a.
Hemsöborna i TV 1966.

Tom Alandh född 1944.
Dokumentärfilmare av
rang. Med en alldeles
underbar röst.

Thomas Bolme född 1945.
Blev Tin-Tin för en hel
generations barn.

Ernst-Hugo Järegård (1928-1998)
karismatisk skådespelare, som inte
lämnade nån oberörd.

Apropå Bengt-Hennings gyllene kavajer. Året 1976 ställde sig dansbandet Rolf Åhmans inför fotografen Per Petterssons kamera, och smällde av sitt bästa Stomatol leende. Resultatet ser ni här nedan. Vita overaller var vad som gällde. Till detta kan också som varje uppmärksam tittare också se, att vad fötterna anbelangade så bar vi på den tidens "innesko Nr. 1." : PLATÅDOJJAN. Som trummis var det en konst av den högre skolan att behärska och använda de två pedaler som fanns till hi-hat och bastrumma, när man hade platådojjan på.För att göra det  betydligt mycket enklare, åkte platåskorna av, redan i början av danskvällen. Strumplästen var vad som gällde.Platåskor var alltså varje trummis värsta fiende. Ack detta mode.

Rolf Åhmans orkester på Selholmen i Älvsbyn 1976. Fr.v. Gunnar
Sandbladh, Roger Lindqvist, Sune Andersson, Hasse Eriksson och
Sune Karlsson. Samtliga i vita overaller inköpta på Lindfors
klädaffär i Luleå. Och på våra stackars små fossingar : PLATÅSKOR.

Ett av Dansbandskampens stora utropstecken var utan tvekan Bengt-Hennings från Västergötland. Deras stabila och trygga framföranden, gick hem hos den stora dansintresserade TV publiken. Det är i mitt tycke, stor synd och skam och väldigt beklagligt, att dessa Skaraborgsmusikanter inte tog hem den första åtråvärda platsen i 2008 års Dansbandskamp. Bandet har ändå skördat framgångar efter tävlingens slut. Spelplanen är idag att betrakta som "knökfull." Och intresserade dansarrangörer rycker och sliter i det populära sex medlemmarna med hemort i Länghem. Orkestern såg dagens ljus redan 1967. Men det är inte förrän på senare år som man på allvar låtit tala om sig. Senaste skivsläppet är en fullängds CD, med titeln:"Låt kärleken slå till." I Bengt-Hennings återfinns bl.a. "mannen med sammetsrösten," Kjell Malmborg. Hans röst väcker fina minnen till liv, åtminstone hos undertecknad, med ett förflutet som gammal dansbandstrummis, under det gyllene 70 talet. Jag kan inte låta bli att tänka på andra storheter i denna genre. T.e.x. Sven-Eric Gissbol, en gång uppskattad sångare i kultbandet Cool Candys från Lidköping. Eller varför inte Vikingarnas Christer Sjögren? Kjell Malmborg håller samma höga klass i sammanhanget. Jag inte bara tror - jag vet! Den rutinerade trumslagaren Robert Muhrer, en gång med i dansbandet Drifters, inte bara "slår och piskar" fram rytmiska figurer bakom sina kaggar, han tutar även fram toner på sin sax. Så framgångsrikt, att han tillsammans med "blåsarkollegorna" Roland Ask och Martin Lindqvist, tilldelades Guldklaven i kategorin Årets blåsare 2008. Bengt-Hennings historia är inget annat än en riktigt klassisk framgångssaga. Och jag är fullt och fast övertygad om, att dansbandet Bengt-Hennings definitivt är här för att stanna. Till den dansanta publikens stora förtjusning.

ROGER LINDQVIST


Bengt-Hennings - Sex män i gyllene kavajer

Piteå Havsbad en sommardag i mitten av 1960 talet. En bil av sällan skådat slag tilldrog sig folkets intresse. Min far och jag var en bland många nyfikna, som stod i den solvarma sanden för att beundra detta lyxåk. -"Det är Henning Sjöströms Rolls Royce." Var det nån som sa. Om jag inte minns fel, så var det faktiskt f.d. Burträskar´n, Buddisten och advokaten Henning Sjöström som befann sig därinne i Piteå Havsbads innandömen. Och inte nog med det. Som sällskap på denna resa hade han ingen mindre än f.d. världsmästaren i tungvikt Ingemar "Ingo" Johansson. Att det var advokat Sjöströms bil rådde ingen tvekan om. Men jag ska låta det vara osagt om Ingo föjde med. Men det i alla fall vad jag minns. Det var denna dag på Norrlands Riviera, som jag för allra första gången såg bilarnas bil, Rolls Royce. Och att det var kändisadvokaten Henning Sjöströms bil, gör ju inte saken sämre. Heller hur?

Jag stod i den solvarma sanden med min far, när nån plötsligt sa:
-"Det där är Henning Sjöströms Rolls Royce." Händelsen utspelades
ute på Norrlands Riviera d.v.s. Piteå Havsbad, i mitten av 60-talet.

En sandöken ute på tomten är det inte alla som har. Men jag har! Sand så långt ögat kan nå. Nu får bara inte hända fler fallolyckor p.g.a. halka. Har slängt ut sand, så pass mycket att grannarna börjar nog undra vad det är jag håller på med. Kanske att nån tror att det blir en jättelik sandlåda till barnbarnet Norah? Ja, kanhända. Men först och främst ligger alla miljontals sandkorn där och väntar på att vara till hjälp, när jag och Bettan skall ut till bilen eller möjligtvis brevlådan. Även om jag sagt till min kära hustru att det är strängeligen förbjudet för hennes del, att ens tänka på att gå de få metrarna för att inhämta posten. Nu var det sagt. Så det så. Hon vaknade inatt av en intensiv och molande värk. Mitt i den mörka norrbottniska natten, gjorde hon sin axelledsträning. Samt tog smärtstillande för att kunna somna om. Höger hand är rejält svullen, trots att hon tränar och åter tränar. Vad vi båda är införstådda med, är att detta kommer att ta en rejäl tid. Tid för Bettan att komma igen på fullt allvar. Det finns inga genvägar i en sån här situation, den som trodde det blir nog bara grymt besviken.

Storgatan i Piteå.

Uddmansgatan i Piteå. Stadshotellet längst upp till vänster. T.h.
Handelsbankens lokaler.

Piteå Lasarett.

Parti av Lillbrogatan i Piteå.

Gammalt vykort från vår stad.

Piteå med den gamla busstationen i förgrunden.

Piteå som det en gång begav sig.

Hamngatan i Piteå.

Uddmansgatan i Piteå. Med Wallstens järnhandel t.v.

Badhusparken t.h. med kanalen t.v.

Storgatan i Piteå. JOWA färghandel t.v.. Gamla Pitedalens sparbank t.h.

Sundsgatan i Piteå. Med varuhuset Tempo t.h.

Lasarettet i Piteå.

Piteå stadskyrka i sommarskrud.

Vykort från Piteå. Längst upp t.h. Bergsviksbron.

Motiv från Öjebyn. I den "gamla staden" fanns en gång staden Piteå.
Sommaren 1666 brann hela bebyggelsen ner, förutom kyrkan.
Piteå flyttades sedan året därpå till den s.k. Häggholmen, där Piteå
finns än idag.

Storgatan i Piteå.

Järnvägsstationen i Öjebyn. (Den gamla staden.)

Skeppsbron i Piteå. Hamnen.

Rådhustorget vid stadens 300 års jubileum 1921.

Uddmansgatan i Piteå.

Gamla Bergsviksbron över Piteälven. Invigd 1936.

ÅRETS BIL - SÄKER SOBER SUVERÄN  VOLVO 144. Vald Till Årets Bil av Teknikens Världs expertjury.

I början av 1940 talet möttes de för första gången, min mor Maj-Gerd och hennes väninna Birgitta. Trots att Birgitta senare flyttade till Horndal i Dalarna, där hon jobbat som småskollärarinna, och avstånden inte varit direkt så gynnsamma, så har deras trogna vänskap fortsatt genom alla åren. Telefonsamtal, brev och naturligtvis påhälsningar när tiden så medgett, har varit deras gemensamma koncept för att uppehålla kontakten dem emellan. De två väninnorna som träffades för första gången i 13 års åldern, fyller snart 80, och än är deras vänskap lika stabil och stark som förr.

De två vännerna Maj-Gerd och Birgitta i ungdomens dar.

På besök hos min mor sommaren 2002. Fr.v. min mamma Maj-Gerd,
t.h. vid fönstret Ingegerd - Birgittas svägerska - närmast kameran
Birgitta Jonsson.

Birgitta och Ingemars sommarställe "Färjan" i Dalarna.

Min mor och Birgitta på besök hos Birgittas svägerska Ingegerd i
hennes sommarhus i Trundön.

Annons ur Norrbottens Allehanda Torsdagen den 22 juni 1939

Ett personligt favoritband från 1960 och 70 talet är utan tvekan Cool Candys från Lidköping. Under de verksamma åren, skapade man en rad klassiska och odödliga dansbandshits, eller vad sägs om: "Muckartwist," "Som varje liten pärla," "Dansa hucklebuck," "Göta Kanal," "Vår enda sommar," "Krylbo Central," "Jag minns dig än Carina," "Taxi," "Hejdå ha det så bra," "Tänk att osynlig få gå," "Gör jag rätt eller fel," m.fl. Motorn i den populära sextetten, hette under flera år Einar Svensson. Han var förutom trummis även kapellmästare, kompositör och skivbolagsdirektör för det egna skivbolaget "Anette." Svensson avled 1972 i en hjärntumör endast 47 år gammal. Under deras sommarturné 1974, fick jag nöjet att lyssna på dessa populära Skaraborgsmusikanter, när man gästade det norrbottniska Långträsk. Sångaren Sven-Eric Gissbol (som då hette Carlsson) sjöng med sin varma stämma, alla de klassiska hitsen, uppbackad av blåsarna Gunnar Wahlgren och Håkan Ljungkvist, samt gitarristen Arne Nathansohn, trummisen Arne Hallin och organisten Tillbjörn Persson. Cool Candys är jämte värmlänningarna Sven-Ingvars i mitt tycke föregångare och pionjärer i den svenska dansbandshistorien.

Cool Candys 1964. Fr.v. Göte Johansson, Karl-Arne Andersson,
Carl-Ivar Ivarsson, Einar Svensson, Gunnar Wahlgren och Arne
Nathansohn.

Cool Candys 1970. Stående fr.v. Einar Svensson, Sven-Eric Gissbol
(Carlsson) Karl-Arne Andersson, Arne Nathansohn. Sittande fr.v.
Gunnar Wahlgren och Håkan Ljungkvist.

Cool Candys 1974. Stående fr.v. Håkan Ljungkvist, Sven-Eric Gissbol,
Tillbjörn Persson. Sittande fr.v. Gunnar Wahlgren, Arne Nathansohn
och Arne Hallin.

Idag har vi haft en riktig familjesammankomst. Andreas, Norah, Daniel, Robert, Jannice, jag och Elisabeth. Den som vi saknade idag var givetvis Jennie, som var hemma och städade i föräldrahemmet i Långnäs. Skönt att ha de sina omkring sig, efter allt som hänt på sistone. Familjen är och kommer alltid att vara den absoluta tryggheten i alla lägen. Senare på eftermiddagen kom även Ulla-Mai och Roger. Ulla-Mai - Elisabeths syster - kom med hjortron och en bukett blommor. Roger åkte iväg på ett ärende men anlände efter en stund. Vi hann med några koppar kaffe och en blåbärskaka innan det var dags för herrskapet Sandberg att bege sig hem.

Så till dagens absoluta behållning, Norah. Tänk så mycket lilltjejen utvecklats sen vi såg henne sist. Hon både kryper och sitter obehindrat. Hon pekar med sin små händer, och då och då utbrister hon i ett: "DÄR!" För alla er därute, som ännu inte hunnit bli mor eller farföräldrar, kanske det är svårt att förstå när jag i egenskap av farfar, hela tiden  - nåja kanske inte hela - berättar och åter berättar om vårt lilla underverk, men så är det.  Norah är bland det bästa som hänt, och jag skulle kunna sitta i timtal bara för att iaktta henne.

Hade tid hos doktorn idag. Har haft väldiga problem med rygg ben och höft ett tag. Men skam den som ger sig. "The Show Must Go On."

Den 25 mars 1982 gick Elisabeths pappa bort i en ålder av 60 år. 27 år har nu gått sedan den tragiska dagen, och visst känns det hela rätt så meningslöst när man tänker på att han faktiskt kunnat vara vid liv än i denna dag. Livet har ibland sina egna spelregler som vi människor inte alls rår på. Det är bara att snällt foga sig in i vad som än händer och sker. Det är helt omöjligt att säga, hur hans liv skulle tett sig idag. Men en sak vet jag, han gick miste om väldigt mycket. Den där extra kryddan i livet, barnbarnen. Sju barnbarn, samt ett barnbarnsbarn är det arv som svärfar Felix lämnat efter sig, inte alls illa, det är nog nått som han skulle ha varit väldigt stolt över. Men i våra minnen lever han kvar, en älskad pappa, make, farfar, morfar och svärfar.

Svärfadern Felix, i sitt rätta element: FISKE!

Så har natten lagt sig, över stad och by. Som ett vitt oanvänt ark ligger den nya dagens morgon, och väntar. En morgon, en dag, med nya möjligheter. Men först ska jag resa in i sömnens och vilans land. Ladda mina batterier, för att ha ork att ta itu med ännu okända utmaningar som väntar, i den nya dagens födelse. Så gunga mig till ro, och skänk mig den fridfulla vilan, som jag så väl behöver. Lägg nu nattens täcke över min trötta kropp, i frifull ro och harmoni.

Om det fanns nåt dansband som skilde sig från mängden, så var det definitivt Ingmar Nordströms orkester från Växjö. Deras snygga saxarrangemang, gjorde att man nästan blev knäsvag, så tjusigt och så elegant och därtill Sten-Åke Lindbergs härliga skönsång som gjorde anrättningen fullkomlig. 1955 föddes bandet som under åren fram till slutet 1991, hade åtskilliga framgångar ute på de svenska dansbanorna. Maestro himself, Ingmar Nordström, har ännu inte lagt sin välkända gyllene altsaxofon på hyllan, trots fyllda 78 år. Han åker numer runt i bl.a. kyrkor och spelar upp till publikens stora förtjusning.

Dansband med klass: Ingmar Nordströms från Växjö. Fr.v. Sten-Åke
Lindberg, Ingmar Nordström, Bo Jansson, Janne Landegren,
Sven Schill och Bert Månsson.

-"Skulle du vilja spela igen?" Sa min kusin Sune en dag när han ringde från sin långtradare. "Spela, hur menar du då?" Sa jag lite förvånat. "Ja, jag menar inte ute så där officiellt som vi gjorde förr, nää, utan att vi skulle träffa nån gång hemma i mitt garage. Jag och du Hasse och Sune A." "Kanske till sommaren, sa jag. Eftersom det just nu är ett illa valt tillfälle." Sune och jag pratar musik för jämnan när vi träffas. För 27 år sedan gick vår orkester Rolf Åhmans i graven. Efter det så fortsatte jag och kusin Sune ytterligare sex år i dansbandet OPUS. "Det vore kul att träffa de gamla gänget igen, eller vad tycker du, Roger?" Av det gamla Rolf Åhmans finns förutom jag och Sune, även Hasse och Sune A. kvar. Kapellmästaren Rolf Åhman dog för två år sedan. Gunnar, vår keyboardkille avled 2002 51 år gammal. Vem står näst i tur? Kanhända det vore en kul grej, innan någon annan hinner gå bort. Fortsättning kanske följer.

En återförening gjordes 1987 på mitt förslag. 2002 gick Gunnar bort,
mannen längst t.h. Resterande gubbar är: fr.v. Sune A. Sune K.
Roger L. och Hasse E.

Till minne av två supermusikaliska herrar: Fr.v. Georges Goudin och
Allan Lundström. Inför en konsert på Christinasalen i Piteå 1974.
Foto: Piteå Tidningen

Familjen Lindqvist. Fr.v. Pappa John, dottern Gerd och mamma
Maj-Gerd. På Barnens Dag i Piteå 1953. Sonen Roger, d.v.s jag,
var nog inte ens påtänkt vid detta tillfälle. Platsen där detta foto
togs är på Rådhustorget i Piteå. Byggnaden i bakgrunden var en
affär som hette Resia.

Så länge jag kommer ihåg har jag läst. Det började med Lill Klas och Stor Klas i Hemmets Veckotidning nån gång på 60 talet. Sen var ju Kalle Anka ett måste, även Stålmannen, Fantomen, Lilla Fridolf, Knasen, Åsa-Nisse, ja, allt i serietidningsgenren slukades med hull och hår. Historieintresset vaknade tyvärr först efter grundskolans slut. Och sedan dess har jag kört på, slukat böcker med berättelser om kända som okända människors liv och leverne. Just nu läser jag "Till varje pris" av författaren Ted Allbeury. Handlar om mordet på John F. Kennedy 1963. En spännande historia, där författaren vill göra gällande att Lee Harvey Oswald var en hjärntvättad syndabock, och där de verkliga gärningsmännen fanns inom CIA och maffian. Faktiskt inte så långsökt. Faktiskt ganska så trovärdigt, med andra ord.

Bettan är hemma igen. Och det känns skönt. Robert och Jannice kom hit idag, vi bestämde oss för att åka till Palazzo för att käka en pizza. Elisabeth hade en träff med sjukgymnasten idag, och lovade ringa efter det. Även kirurgen Fredrik hade varit förbi på salen, och berättat om hur operationen gått. På eftermiddan åkte vi mot Sunderbyn och ortopeden. Och se, när vi kom in så satt Bettan och väntade på oss. Sen var det raka spåret hemåt. Och nu sitter vi här och njuter med tända ljus, och tittar lite slött på tv.n. Men det allra viktigaste, det är att Elisabeth är hemma hos mig igen.

Ett tydligt tecken på att man blivit äldre är att man berättar gamla lumparhistorier, och minns sig tillbaks till en tid som inte längre finns. Idag för exakt 30 år sedan muckade jag från 5:e kompaniet på I19 i Boden. Ryckte in den 7 augusti 1978, som radiolänkman på 3:e kompaniet på S3 i Boden. Efter grundutbildningen på ca 60 dagar, stod det klart att min rygg inte längre orkade med alla dessa övningar och marscher med full stridsutrustning. Jag blev därför förflyttad till det s.k. " malajkompaniet" ute på I19/P5. Där jobbade jag dagarna i ända på Budcentralen som fanns inrymt i Kanslihuset. Arbetsuppgifterna bestod i bl. a. postsortering, utdelning av paket runt på regementsområdet. Jag trivdes som fisken i vattnet, och vad bättre var, min bästa kompis Ingemar fanns på samma logement. Eftersom vi spelade trummor båda två, så blev det ganska mycket musikprat på luckan. På markan serverades de godaste "myrstackar" jag nånsin ätit. Ja, det blev så mycket av det goda att jag gick upp några kilo.

Ett glatt och förväntansfullt gäng på Muckardagen den 23 mars -79.

Fr.v. Lindqvist, Danielsson och Mellqvist. Syns det att vi ville ta
hela världen i famn?

Karikatyr över den fruktade Bataljonschefen Tillman. Även kallad
"Tiltman."

Eftersom jag hade spelningar varje helg, var jag tvungen att då och då
få permis. Underskrift av major Artur Åkerstedt. Som enligt rykten
var en stor beundrare av Spaniens Diktator Franco. Han var närvarande
på hans begravning 1975. (Jag ryser)

Roger Lindqvist och Ingemar Danielsson.

En hälsning från min syster och hennes man och barn. Fanns på
vindrutan när jag och Ingemar skulle hem.

Ryggen pajade efter 60 dagars hård träning.

Uppställning! Givakt - Manöver!

Livet på luckan. Eller kanske: "Livat på luckan."

Tjänstgjorde på Kanslihusets Budcentral.

Vpl. Hedberg från Luleå.

Eino Liukku från Gällivare, allmänt kallad för "Jokke." Jobbade
med mig på Budcentralen.

Stockholmaren Michael Mellqvist. Han och jag snackade musik
dagarna i ända. Då helst om jazz.

På permis hemma i Hortlax strax före muck.

Hemma i Hortlax, längtar efter muck.

I väntans tider.

Vpl. Lindqvist.

Avslutar med en välkänd ramsa, som de allra flesta som gjort lumpen i Boden säkert har hört.
"Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler, den platsen heter Boden dit vill jag aldrig mer."
(Förf. okänd)

En lång och stärkande promenad, som nästan blev för lång gjorde jag idag på förmiddan. Robert ringde, han var hos David och Elin med sin snöskoter. Så jag tittade in en stund och fick se deras lilla nyfödda dotter som jag tror ska heta My? Det vackra vädret gjorde att jag inte var alldeles ensam i motionsspåret. Och när jag gått ett tag hörde jag klangen av Hortlaxkyrkans klockor, som ibland sprider en sån ton att den går direkt in i hjärtat. Klockornas ljud förmedlar en slags stämmning av både vemod och glädje.

Lurades litegrann av den slösande solen. Det var inte så varmt som jag först trodde. Faktiskt en aning kyligt. Men vad gör det när man är en riktig viking? Elisabeth ringde för en stund sedan. Den läkare som gjorde operationen berättade att man satt in en titanplatta i axeln. Först efter ett möte med en sjukgymnast kan man bedöma när hon får åka hem. En röntgen skall också göras innan hemfärden. Träning är ett måste, varken för lite eller för mycket enligt läkaren. Värken gör att hon får morfinsprutor, hoppas att den avtar med tiden. Många armbrott tydligen, en av de som satt på en stol i väntrummet i fredagsmorse, var en f.d. chef till mig, han hade liksom många andra snubblat på en isfläck och vips, var armen itu.

Promenaden ackompanjerades av Hortlaxkyrkans klockors klang.
OBS! Gräsmattorna lyser ännu med sin frånvaro. Så denna bild
är icke aktuell. Tyvärr.

De kallades för fantasikostymer den där utstyrseln som varje sann dansbandsmusiker hade på sig under det gyllene 1970 talet. Eftersom jag har samma samlariver som en hamster, så har jag faktiskt sparat en hel del plagg. Fast nåt har jag tydligen missat, mina platådojjor från 1976 har gått helt förlorade. O, hemska tanke. Ja, man såg faktiskt ut som den värsta cirkusclown, där man satt med sin hockeyfrilla och stora pilotglasögon på sitt trumpodium, och försökte se vacker ut. Slips har jag aldrig varit så där förtjust i. Men den var oundviklig så det var bara att spela på och se nöjd ut. Bland de sista kläder jag använde var en lilafärgad kavaj, som vi använde i OPUS. Ja, jag har till och med stått öga mot öga med Lotta Hedlund en kväll på NEX Hotell i Gällivare. Hon kom fram till mig, tittade mig djupt in i ögonen samtidigt som hon lät ena handen vila på min lilafärgade kavaj. När jag så frågade vad hon tyckte, vände hon på klacken och gick snabbt därifrån. Kanske att hon var förstummad av min atletiska kropp som fanns därunder den Löfbergslila uppenbarelsen. Eller - hemska tanke - hon kanske gick därifrån för att skratta sig halvt fördärvad i sin loge?

Scenkläder från 1975.

Scenkläder från 1977.

Scenkläder från 1979.

Scenkläder från 1995. En kväll på NEX Hotell i Gällivare, lade
Lotta Hedlund sin hand på min Löfbergslila kavaj. Tittade
mig djupt in i ögonen för att snabbt gå därifrån. Var det en
gest av beundran, eller var det för att kväva ett gapskratt?

Svara mig Lotta, tyckte du inte om min fina kavaj?

Min far låg under andra världskriget inkallad vid flottan. Och många är de historier som han berättat för oss om vad som hände därute på Östersjöns farvatten. Under en tid hade han sin tjänstgöring på pansarskeppet Drottning Victoria. Uppkallad efter den svenska drottningen som var gift med kung Gustaf V. Även om vårt land var neutralt, hände då och då vissa missöden. Tyskt flyg kom ibland in på svenskt territorium, en gång gasbombades det fartyg där min far befann sig. I flera veckor låg han inlagd på ett lasarettsfartyg p.g.a den farliga rök som utvecklades vid bomningen. I flertalet veckor låg man ute på Östersjöns vatten, för att efter fullgjort uppdrag återvända in mot Stockholm och Skeppsholmen. Runt om i de farvatten där svenska fartyg uppehöll sig, fanns hela tiden en överhängande fara för att stöta på alla de minor som fanns utlagda av tysk militär. Ombord på minröjaren "Sökaren" var min far med om att desarmera upphittade farliga minor. Det var i allra högsta grad ett mycket farligt arbete, som i värsta fall kunnat sluta väldigt illa. Permissionen kom att bli en riktig glädjekälla, mitt i allt detta mörka och tråkiga. Då åkte min far och hans flottistkollegor, in till Stockholm för att gå på dans på Nalen och Sveasalen. Det var ett stort nöjesutbud under de här åren. Som var en nödvändighet för att helt enkelt härda ut. Pappa gick på s.k. värnpliktskola på Liljevalchs, som i grunden var en konsthall, men som under kriget upplät sina lokaler för det militära. Övernattningarna skedde ute på Skeppsholmen, ombord på Af Chapman, som fungerade som logementsfartyg. I maj 1945 proklamerades fred. Men inte förrän i juli samma år fick pappa äntligen ta tåget hem till mor och far samt syskonen i Hortlax. Om den här turbulenta tiden, har min far berättat om otaliga gånger. Och i hans efterlämnade saker från denna tid finns än idag kvar diverse handlingar, såsom tjänstgöringsbok fotografier mm.

I samlad trupp ute på Skeppsholmen. Min far är 3:a från vänster.

Min fars tjänstgöringsbok som berättar var han tjänstgjorde.

Pansarskeppet "Drottning Victoria."

Minsveparna: HMS Sökaren byggd 1916. HMS Sveparen byggd
1917. HMS Sprängaren byggd 1918. Det var på Sökaren längst t.v.
som min far tjänstgjorde.

Den 19 februari 1944 firade min far sin 21 årsdag,
ute på ett kallt fartygsdäck, någonstans i
Sverige.

Lite fjärilar har jag nog haft idag i magen. Men när jag ringde till sjukhuset klockan halv fyra, fick jag höra att operationen gått bra. Ja, jag fick till och med prata med Elisabeth. Det är alltid skönt att höra den andres röst, när något sånt här händer. Hade tänkt åka dit ikväll, det beror alldeles på när Bettan kommer ner till avdelningen. Nu gäller det bara att blicka framåt och att försöka göra allt som det bara går för att hennes axel och arm ska bli så bra som möjligt. Nu är det träning som gäller, träning och åter träning.

Våren 1991 fyllde Folkets Hus i Piteå 10 år. Med anledning av detta, så anordnades en jubileumsdans där fyra dansband från Piteå spelade. Endast ett band var aktivt vid tillfället nämligen Factum. De andra var: Lennes med Bitte, Focus 5 och Kjell-Bertils. 1.000 personer kom och det blev en kväll som vi sent skulle glömma. Jag spelade trummor med "Kjelles" under kvällen och som avslut klockan 01:00 samlades vi alla för att gemensamt ta ton i : "Det är dags att ta adjö att ta farväl nu......" (En gammal dansbandsklassiker) Folkets Hus finns fortfarande kvar, och har vid det här laget hunnit bli hela 28 år. Ja, tänk vad tiden går.

Presentation för Kjell-Bertils nostalgiaftonen den 23 mars 1991.

Annons för jubileumsdansen.

Klockan 01:00 samlades alla musiker på scenen för att tillsammans
ta ton i "Det är dags att ta adjö att ta farväl nu......."

Tenorsaxofonen har tystnat för gott. Allan Lundström har avlidit i en ålder av 77 år. Vi spelade tillsammans i dansbandet Kjell-Bertils. Allan var den genommusikaliske saxofonisten som kunde locka magiska toner ur sitt instrument. Om detta blev vi varse när vi under några år fick förmånen att njuta av hans musikaliska mångsidighet. Allan tillhörde sedan mitten av 50 talet den absolut förnämsta jazzeliten. Han kom under sina yrkesverksamma år som heltidsmusiker i Stockholm, att spela med diverse storheter. Simon Brehm, Lars Gullin, Putte Wickman, Alice Babs, ja, det är bara några i den långa raden av välkända namn. Det hände ibland ute på någon spelning, kanske under en kaffepaus att Allan berättade intressanta historier ur sitt musikaliska liv. Flera år senare när vi möttes ute på stan, hände det att jag påminde honom om att han kanske borde dokumentera sitt händelserika musikaliska liv på papper. Så sent som förra hösten träffades vi på en matvaruaffär i Piteå. Samtalet kom att kretsa om mitt skrivande, som han enligt uppgift följde väldigt noga. Innan vi skildes påminde jag honom återigen om vikten av att berätta sitt livs historia. Allan tittade på mig med ett litet leende på sina läppar och sa: - "Du förstår Roger, jag besitter inte den där berättartalangen som man måste ha." En kort stund därpå skildes våra vägar. Och detta skulle visa sig bli det absolut sista mötet med tenorsaxofonisten, pianisten och journalisten Allan Lundström. Frid över ditt minne Allan. / Roger.

Allan Lundström (1931-2009) Gudabenådad musiker.

Allan under sin tid i dansbandet Kjell-Bertils. I bakgrunden på
trummor Roger Lindqvist.

Allan rankades som en av landets absolut bästa saxofonister.
Här på Sollidens scen sommaren 1973 med klarinettisten
Ove Lind och sångerskan Alica Babs.

Allan Lundström i Kjell-Bertils 1983. De övriga: Tomas Åström,
Roger Lindqvist, Kjell Andersson och Robert Öberg.

Allan spelade 1967-1970 med Yngve Forssélls orkester från
Skellefteå.

Elisabeth ringde för cirka 20 minuter sen och sa att hon fått det besked som vi länge väntat på. Operation! Nu får man bara hoppas att allt går som det ska, under den två timmar långa operationen. Den läkare vi pratade med igårkväll, sa att sjukhuset var så överhopat, många av dem akuta, att Elisabeth ev. kunde "tas om hand" på Söndag. Men nu är det i alla fall på gång. Om allt nu går som det ska, är hon på avdelningen ikväll, tillgänglig för mitt besök.

Klockan 07:10 var vi i Sunderbyn i morse. 7:30 skulle vi infinna oss på ortopeden. Allt gick inte på räls, inte vårt fel utan de som skulle ta emot oss. Väntade väntade och väntade. Nån gång vid halv tio behagade bl a den doktor som eventuellt ska operera Bettan uppenbara sig. Jag tror faktiskt inte att jag ska skylla på personal och läkare, trycket från alla sjuka människor är enormt, man hinner helt enkelt inte med. Men jag måste ändå få be att påpeka att informationen från sjukhuset har varit bristfällig. Och detta framförde jag i morse till de ansvariga. Elisabeth skulle opereras under eftermiddan. Men av detta blev inget. Hon ligger fortfarande kvar, och förhoppningsvis så blir det i morgon. Så nu väntar vi båda med spänd förväntan om det verkligen ska slå in. På vägen hem tog jag vägen förbi Långnäs. Ante, Jennie och Norah ska tillbringa sin tid där några dagar medan Jennies föräldrar är på Gran Canaria. Just nu känner jag mig ganska så slut efter en väldigt låååååång dag på Sunderby sjukhus.

Vi spelade tillsammans i många år i dansbandet Kjell-Bertils Kjell Andersson och jag. Sen när orkestern gick i graven i januari 1986 - sista spelningen var på Folkets Hus i Piteå - så fortsatte "Kjelle" som trubadur. Han medverkade också i dansbandet Members från Piteå, fortsatte som sångare i Roland Anderssons orkester från Arvidsjaur. Sen startade han eget under en tid - Kjell Anderssons orkester - där vikarierade jag titt som tätt som trummis åren 1997-1999. Kjell gjorde flera inspelningar som spelades rätt ofta på P4 lokalt över Norrbotten. Där fanns jag också med, samt även två musikanter till. En diger CD - produktion har det blivit genom åren, både vad gäller profan såsom andlig musik. Kjells röst är rätt så välbekant vid det här laget. Han var även en av medlemmarna i kören "Stämbandet" från Älvsbyn. Där hade jag även ett finger med i spelet, på en av deras inspelade kassetter finns jag med som musiker. Kjell är fortfarande "still going strong," och tur är väl det för det finns en drös av låtar som inte är sjungna än.

Vi spelade tillsammans i dansbandet Kjell-Bertils i några år,
jag och Kjelle.

Stunden närmar sig. Imorgon klockan 7:30 har Elisabeth tid på ortopeden i Sunderbyn. Då äntligen har det blivit dags att fixa till axelfrakturen. Imorse fanns inga direkta spår av nervositet hos henne, men nu när det oundvikliga närmar sig så kanske att en och annan fjäril har dykt upp i magtrakten. Inte undra på. När jag själv opererades 2005 så var det med en viss känsla av overklighet. Väntan före var värst, när jag sen blev hämtad och inrullad på operationsbordet, var det med en viss lättnad. "Äntligen!" tänkte jag, "Nu är det i alla fall igång." Ungefär så tror jag att Bettan tänker också.

Var till Piteå idag för diverse ärenden. På Dollar Store mötte jag Ingegerd, det är en gammal bekant som jag faktiskt jobbat med för en del år sedan. Det var henne vi mötte på akuten i Lördags. Hon hade brutit sin vänstra handled, efter en olycka i pulkbacken med sitt barnbarn. Ingegerd fick åka akut till Sunderbyn för operation, och blev hemskickad måndagmorgon med gips kring sin fixerade handled. Elisabeths skador bedömdes som värre, därför blev det som det blev. Därför kan man starkt ifrågasätta handhavandet av detta fall. Varför finns då inte den läkarexpertis tillgänglig en stund som denna, när en person likt Elisabeth ådrar sig en axelledsfraktur? Istället blir hon hemskickad för att under långa tunga dagar och nätter, invänta den eller de behöriga personer som är speciellt lämpade att ta sig an detta fall. Är detta ett normalt förfarande vid ett av Europas modernaste sjukhus?

Trots att alltför många skattemiljoner plöjts ner i Sunderbyprojektet under åren, på bekostnad av vårt eget sjukhus här i Piteå (som snart har krympt till en futtig liten vårdcentral) och våra politiker med Anders Sundström i spetsen, lovat guld och gröna skogar, finns inte den akuta hjäp tillgänglig när vi som mest behöver den. Betyget måste därför bli : U som i USELT!

Sunderby sjukhus.

Helt rätt med livstid. Hoppas nu bara att de anhöriga får tid att i lugn och ro sörja sin dotter, syster, flickvän. Jag förstår att minnet av Carolin för alltid ska finnas i deras medvetande. Och att det kommer att göra väldigt ont, för lång tid framåt. Vad man i alla fall önskar är att mördaren en dag skall berätta sanningen om vad som egentligen hände därborta på Stenbron. Som det är nu så finns alltför många frågetecken kvar. Men vad som än händer, så kommer aldrig Carolin tillbaks. Så det kanske kvittar? Den uppfattning jag fått om Toni Alldén, är att karl´n är en djupt skrämmande psykologisk gåta. Som det kanske tar år av terapi innan vi får nåt svar på.

Toni Alldén - en psykologisk gåta.

Skolfoto från våren 1967 Sörbyskolan i Hortlax. Längst fram fr.v. :
Roger Lindqvist och Leif Lundgren. Bakre : fr.v. Lars Lundberg, Jan
Bäckman, Eleonor Fjällström, Iréne Brännström och Inga-Maj Hägg-
kvist, samt lärarinnan Anna Wiklund (gift m. kyrkoherde Elof Wiklund)
Främre raden : Svante Asplund, Rolf Wikström, Bernt Lindberg,
Monika Lundström och Ulla Dahlbäck.

Det jag saknat allra mest sen jag slutade jobba, är mina arbetskamrater. Saknaden var som allra värst den första tiden, men idag har jag vant mig med att inte längre "vara i produktion." Nån gång då och åker jag iväg för att hälsa på, sitta ner en stund, dricka en kopp kaffe och surra bort lite tid. Det känns i allra högsta grad både nyttigt och skönt att göra dessa besök. En av de många som korsat min väg under årens lopp är Naser. Han kom till Sverige - jag tror det var 1989 - och började tillsammans med oss på Landstingets transportcentral, som då fanns ute på Furunäsets Sjukhus. Tyvärr träffas vi inte lika ofta numer. Naser jobbar på annat ställe idag, men visst händer det att vi råkas. Som häromsistens när han kom förbi över ett fika och en kopp kaffe. Mycket har vi avhandlat under åren. Eftersom jag är intresserad av det som händer och sker därute i världen, har stunderna med Naser varit ett gyllene tillfälle att höra hans synpunkter om det som hänt/händer i hans hemland Iran. Vi har pratat politik och religion, jag har frågat och han har svarat och vice versa. Till saken hör att Naser och Tayebes äldsta dotter Mahtab gått i samma klass som våran Daniel. I 13 år jobbade vi tillsammans, först på Furu sen resterande på Öjeby Sjukhem. Naser har också bjudit oss alla på Iranska matspecialitéer. På lastbryggan på Furu har det grillats kebab ska jag be att få omtala. Sen har vi bänkat oss vid köksbordet där Naser har agerat värd. Det bestående intrycket kan endast beskrivas i ett enda ord nämligen: MUMSFILLIBABBA!

Naser Alsafar.

En hälsning från Naser när han hälsade på i sitt gamla hemland.

Elisabeths syster Ulla-Mai och hennes man Roger, bor i ett charmigt äldre hus i en by utanför Älvsbyn. När vi senast hälsade på hade jag kameran med, och detta är vad som blev.

Roger och Ulla-Mai på besök hos oss, vid ett tidigare tillfälle.

Huset i Vistträsk, som en gång varit affär.

Svågern Roger är en jägare av stora mått. Det han inte vet om
jakt, vapen och ammunition, ja, det är inte värt att veta.

Så här huserar en riktig jägare.

Jakttroféer på väggarna.

Troféer som minnen från jaktresor utomlands.

Antiloper?

Rummet är som en hel utställning.

Mysigt inredd sovalkov.

Ingen kan väl ta miste på att det bor en jägare i detta hus?

En man vid namn Per-Ola Åberg i Sörfors utanför Umeå, har en samling gamla moppar. På en av bilderna på hemsidan finns en exakt kopia av min pappas Monark från 1960. Att titta på den, väcker många ljuvliga minnen till liv. Den användes vinter som sommar, när farsan åkte från Hortlax, till sitt jobb på Boardfabriken i Piteå. 1963 tog han körkort, och Monarkmopeden såldes. Men jag kan ännu minnas lyckan av att åka på tur med farsan, någon härligt skön och ljummen sommarkväll. Ibland stod jag på infarten och väntade att han skulle komma hem. Så svängde han in, ställde ner sin medhavda väska på grusgången, och bad mig sitta upp. Sen åkte vi en tur han och jag, medan mamma gjorde färdig maten därinne i köket. Färden gick till ESSO macken i Hortlax, där pappa tankade moppen för nästkommande dag. Därefter fortsatte åkandet på nån mindre skogsväg, innan det var dags att åka hem och äta.

Monarkmoppe från 1960. Precis en sån som farsan en gång hade.

Det är mycket som kantat vår väg sedan den där dagen jag för första gången blickade in i dina vackra blå ögon. Åtskilligt har vi delat, sorg och glädje, skratt och tårar, men vi har alltid funnits för varann, bara du och jag. Sen kom barnen. En glädjekälla, men också hårt arbete mellan varven. Vad vi inte visste, var den sjukdom du bar på. Den kom som en fullständig och obehaglig överraskning, för första gången 1991. Tillsammans, och ibland var för sig bekämpade vi din "obotliga åkomma" den höll sig i schack under långa perioder, för att sen alldeles omedelbart slå dig till marken med en sån brutal kraft att vi båda gick ner för räkning. Livets skola kan ibland vara så bisarr och ond. Men samtidigt också en viktig källa till mognad och lärdom. Vad vi inte visste då, vet vi desto bättre idag. Vetskapen om att vara rädda om varandra, för man vet aldrig vad morgondagen har i sitt sköte. Så nu detta med din onda axel, kanske i det stora hela en liten obetydlig krusning på vattnet. Men mot bakgrund av den historia som du och jag har delat, vet vi båda två, att vi bekämpat och ridit ut mycket värre stormar än detta. Så jag hoppas innerligt att du även denna gång skall resa dig, trots diverse beklagansvärda bakslag. Och att vi än en gång ska kunna lägga det tråkiga långt där bakom oss. Och du! Du vet ju om att du inte vandrar ensam på vägen.

Elisabeth.

Har just haft ett samtal med kirurgen på ortopeden i Sunderbyn. Elisabeths fraktur är så pass komplicerad att det behövs en speciell expert på just denna form av skada. Den experten finns för närvarande inte att tillgå i Sunderbyn. Men hur som helst, så fick hon sin operationstid fastställd till nu på Fredag. 30-40% av patienter med liknande skada, löper risk att få bestående men, i form av kronisk värk. Men nu är det inte detta vi i första hand tänker på, utan nu fokuseras all energi på Fredag den 20 mars klockan 7:30. Hade jag inte ringt, så vete katten om vi överhuvudtaget fått någon information. Vi är alla människor med fel och brister, men de där bristerna får inte finnas inom akutvården. Då är det ytterst lätt att någon hamnar i kläm, och vet ni vem? Jo, patienten.

Man undrar vilken sorts människosyn som präglar våra respektive makthavare. Klockan var vid niotiden i Lördagsmorse, när min hustru ramlade och ådrog sig en/två fula frakturer på sin vänstra arm. Smärtan var och är fortfarande väldigt jobbig. Från lasarettet i Piteå (som enligt politikerbeslut inte längre utför akuta operationer) delegerades fallet över till Sunderby Sjukhus - ett av Europas modernaste enligt uppgift - som "skulle höra av sig i början av nästa vecka." Början på veckan är som alla vet redan här. Ännu inget samtal från berörda parter inom ortopedin. Detta föranledde ett samtal imorse, där min hustru förhörde sig om när den ev. operationen skulle äga rum. Märk väl, patienten själv ringer upp, tyvärr inte tvärt om. En något ointresserad dam på andra änden, svarar kort att "Din operation troligtvis sker inte förrän nästkommande vecka." "Men jag har ont, förskräckligt mycket ont," säger min hustru lite frustrerad och förfärad. "Jag ska se om det går skynda på lite." Sen är samtalet avslutat.

Ilskan växer till en tornado inom mig. Jag får nästan darrningar i hela kroppen, så otroligt upprörd blir jag. Kan man behandla lidande människor i vårt land år 2009 på detta vidriga sätt? Jag väntar samtal från ortopeden klockan 13:40. Om inte utfallet blir positivt, åker jag genast in till stan till närmaste järnaffär, och där inhandlar ett stycke stabil slägga, för att sedan åka till Sunderbyn för att där påbörja rivningen av det så kallade : "Europas modernaste sjukhus." Att ha mage att inte kalla en ful fraktur med tillhörande konstanta smärtor akut, ja, då vet jag inte vad jag skall säga. Nåt är fel inom den vård vi bedriver idag. Jag vill på det bestämdaste säga, att ingen inom läkar eller personalkåren har gjort något fel, det är systemet som sådant det är fel på.

Herr och fru makthavare, jag hoppas innerligt av hela mitt hjärta att ni inte trillar omkull, på någon isfläck nästa gång ni är ute med favoritvovven och går. För tänk hemska tanke, då kanske det är just ni som ligger på en akutmottagning med svåra smärtor i armar och ben, och inte nog med detta, ni kanske måste vänta en hel vecka innan felet åtgärdas. Och under tiden ni sitter på er kammare och tittar lidande på pillerburken, kanske ni också måste alldeles själv ringa och beställa tid för operation, för er onda arm eller ben. Och förresten vad ni än gör, ramla för Guds skull inte här i Piteå och gör er illa. Det kan ta en ände med förskräckelse.

Låt er inte skrämmas av rubriken. Men den låter snarlik namnet på den skräckfilm med nästan samma namn. Men lugn gott folk, bara lugn, detta inlägg handlar inte om skräck utan om något helt annat. Idag har vi båda, jag och Elisabeth känt lite frustration över den situation vi befinner oss i. Inget telefonsamtal än så länge från Sunderbyn. Istället har telefonen varit ovanligt tyst, om man nu bortser från den försäljare som ville kränga böcker från Bonniers bokklubb. Även om Bettan är envis till sin natur, och vill klara allt själv, så finns det ändå mycket som hon just nu inte kan göra. Armen ömmar nåt förskräckligt trots Panodil och Tramadol. Och att ligga i sin sköna säng, ja, det är helt uteslutet. Därför sitter hon i finsoffan i vardagsrummet, med en massa kuddar runt omkring, allt för att lindra smärtan från axel och arm så gott det nu bara går.

Situationen gör att man istället för det rutinartade gör nånting helt annat istället. Därför har jag under eftermiddagen tittat på en massa kort som jag tog förra sommaren, och tänkt mig tillbaks, till de där underbara sommardagarna. Och nog behöver man väl ibland få tänka på nåt annat än enbart det tråkiga? Det gäller att kunna "lätta" på det där lite dystra, eller hur?

Jannice och Robert vid grillplatsen hemma hos oss, när våren
precis börjat övergå till sommar.

Andreas och Jennie med lilla Norah i magen.

Vid Hortlax kyrka. Det händer när jag passerar att jag slinker in i
kyrkrummet för en stunds ro och avkoppling. Tyvärr var den annars
sommaröppna kyrkan stängd p.g.a skadegörelse. Inget är heligt
nu längre, inte ens kyrkorna. Trist!

Daniel hemma hos morsan och farsan. Vid grillplatsen.

Bettan i den svalkande skuggan under vår rönn.

Grenverk i sommarljuv skugga.

Blå sommarhimmel, med grön inramning.

Luften stod stilla, på håll hördes en humlas surrande. Och där
framför mig bjöds jag på det vackraste jag bara vet. Den svenska
sommaren, en dag när allt var som bäst. De tusen dofterna hittade
sin väg in i min näsa, och jag bara njöt. Kan livet bli bättre?

En trolsk skogsstig in i det gröna.

Sommarkväll tillsammans med Sol-Britt och Kjell i deras natursköna
Muskus.

På strövtåg i Tingsholmen ett måste varje sommar.

Bigaråer smakar sommar. MMMMMMMMM!

Tidig morgon. Tror klockan var nio. Där satt vi, jag, Bettan och min mor.
OBS! I förgrunden herr jordgubbe. Ja, detta är en del av den underbara
svenska sommaren signerad anno 2008.
Foton: Roger Lindqvist (sommarälskare av stora mått)

Så länge som vi känt varandra , jag och Elisabeth, så har det funnits katter i vårt hem. Det är en hel hög vid det här laget. Alla med sin speciella personlighet och lynne. Redan hemma som barn hade vi katter, Bettan i sitt hem och jag härhemma i mitt föräldrahem. Vissa av katterna har lämnat lite mer avtryck än andra. Det beror på att en del har blivit ganska så kortlivade - har en stor väg inte så långt från oss - medan andra har nått en ansenlig ålder. Men alla har dom en sak gemensamt: charm.

Sessan en charmig kattflicka, som gick ett tragiskt öde till mötes.
Fick sina tassar avklippta, efter att ha blivit plågad av okända
ungdomar sommaren 1970. Hon hade vid tillfället två nyfödda
ungar som vi födde upp med nappflaska. (Blir arg bara jag tänker på det)

En annan Sessan här med Elisabeth sommaren 1981. Ännu en
älskad kisse som fanns hos oss fram till 1986, då vi var så
illa tvungna att avliva henne.

Sessan hade en ovanlig förmåga att hitta de mest besynnerliga
platser att vila på.

Som här till exempel. Här finns samma Sessa ivrigt väntande på
att nån mumsig pippifågel skall flyga rakt in i hennes glupska mun.

Kurre, som Robert fick sommaren 1991. Som synes av storleken
så var han väldigt glad i mat. Det var också detta som föranledde
hans död 2000. Han fick diabetes, som gjorde att veterinären
förkortade hans lidande.

Tre år efter Kurres död var det så dags för ny kisse. Denna gång
en liten kattpojke som p.g.a. sin färg fick namnet Petter.
Efter Svarte Petter. Ville kalla honom Svartenbrandt, men det
tyckte de övriga i familjen inte om. Petter dog vid ett års ålder,
överkörd på landsvägen. Sörjd och saknad.

En tid efter Petters död flyttade syskonen Sessan och Pelle in i vårt hus.
På bild: Sessan nr.3. Det råder en viss hatkärlek mellan de två.
För det mesta umgås de inte alls övehuvudtaget. Sessan är ensam-
stående kattmamma till 4 barn. Direkt efter födseln så stack hennes
kille, ingen vet var? Barnen är numera utflyttade.

Brorsan Pelle. En råttjägare av Guds nåde. Ingen råtta slinker
förbi hans tränade jaktögon. Och stackars den minsta lilla mus
som vågar sig in på "Den store Pelles domäner." Pelle o Sessan
föddes juni 2003, och finns forfarande här hos oss.

Irritationen gror. En gång kallades vårt land för välfärdssamhälle. Men säg mig, vart tog det vägen? En gång kom utländska delegationer från världens alla hörn, för att studera "Den svenska modellen." Idag så är verkligheten den rakt motsatta. Vilket land av självaktning, skickar hem sina patienter med en pillerburk istället för att åtgärda det smärtsamma och akuta? Sverige är ett av jordens mest humana länder. Känt för att gå i bräschen och för att alltid stå på barrikaderna på de svagas sida. Säg mig, gäller det inte alla samhällsmedborgare? Om och när en vanlig svensk skattebetalare till exempel gör sig illa, riktigt illa, vad händer då? Tro inte att du får den akuta hjälp som du har rätt till. Ånej! OM du mot förmodan varit en person i "Zlatan eller Foppa klass" DÅ  hade läget sett betydligt annorlunda och mer hoppfullt ut. Då hade du käre medborgare redan både varit opererad och inlagd på en privat lyxklinik, med tillgång till allehanda förlustelser. Samt haft en hord av välvilliga människor som stått till ditt förfogande dygnet runt. Skillnaden mellan den vanlige-medel-svensson och den betydligt mer kände, heter: "PENGAR!"

Sverige - välfärdssamhälle?

Efter att under 30 år blivit väl så bortskämd av min frus goda matlagningskonst, har det nu blivit min tur att träda in bland grytor och kastruller. Allt p.g.a. den fallolycka hon råkade utför igår. Eftersom vänster arm är fullständigt obrukbar, och minsta lilla beröring skickar en slags stöt av smärta genom kroppen, måste hon vara väldigt försiktig. Därav min entré vid spisen. Nog för att jag varit väldigt behjälplig med allehanda ting såsom marktjänst under alla år, har liksom detta med matlagning aldrig blivit "min grej." Eftersom hon alltid varit matintresserad och alltid haft nya saker på gång, så har jag blivit den som trätt tillbaka. Fakiskt inte mig emot. Däremot har jag varit intresserad av det som funnits på tallriken, och närmast slukat allt med hull och hår. Idag när jag så står vid spisen för att visa  världen vilken underbar kock jag egentligen är, sitter min fru vid min sida för att ge ett och annat gott råd. När jag efter en lång stund äntligen fumlat klart med kastrullerna, tittar  hon på mig med ett litet leende och utbrister: - "Ja du, det blir nog ingen kock av dig!" Hon är därefter snabb att påpeka att hon menade inget illa med vad hon sagt. Men hela situationen kändes på nått sätt så komisk, att vi båda till slut utbrister i ett gott och hjärtligt skratt. Och visst är det väl tur, att man ibland kan skratta åt eländet?

-"Det blir nog ingen kock av dig!" sa min fru där
jag stod vid spisen, bland rykande kastruller.
Mannen på bilden är faktiskt jag. Precis som
jag såg ut tidigare idag.

Det är ett alldeles underbart och härligt vårväder som bjuds oss i denna dag. Synd och skam att vi inte kan utnyttja detta p.g.a. Bettans olyckliga fall igår. Men på nåt sätt så är det bara att "gilla läget," och att istället se framåt mot det som komma skall. Och då menar jag sommaren. Det ska bli kul att få se Norah springa barfota i det gröna gräset så småningom. Eller att få gå ut med henne i vagnet tillsammans någon härlig sommardag. Det droppar från taken, solen slösar med sin värme, himlen lyser vackert blå, vad mer kan man önska? Jo, att Elisabeth ska få sin arm fixad och att det kommer att gå bra.

Himlen lyser vackert blå denna härliga vårdag.
Foto: Roger Lindqvist

En promenad med svåra komplikationer, ja, det kan man lugnt kalla det som hände oss i morse. Tidigt i morse bestämde vi oss - min fru och jag - för att gå en runda ut i det härliga vårvädret. Vi hade inte hunnit långt förrän min hustru ramlar, och slår sig så illa att jag var tvungen ringa en ambulans. På sjukhuset i Piteå konstaterade man efter en röntgen, att hon ådragit sig en komplicerad fraktur. Dels handlar det om vänster axel, som nästan gått ur led, dels en fraktur lite längre ner på armen på samma sida. Efter samråd med Sunderbyn, kom man fram till att en operation var i högsta grad nödvändig. Men i den tid vi lever i nu, så opererar man inte längre på vårt lasarett här i Piteå. Istället nödgas hon vänta till i början av nästkommande vecka. Då kommer man enligt uppgift att höra av sig här hemma hos oss, för vidare information. Nåt är galet när en patient med mycket svåra smärtor skickas hem med 1 burk Panodil samt ett paket Tramadol. Man frestas nästan att drista ut: "Det var mycket bättre förr!!!???" Fortsättning följer...................................................................................

Filmstjärnor från förr. Övre bilden: Clark Gable (1901-1960) och
Lana Turner (1921-1995). Nedre: Karl-Arne Holmsten (1911-1995)
och Sickan Carlsson (1915-
Bild från "Hela Världen" 1943.

Den en gång så ståtliga Bergsviksbron över Piteälv. Nu borta sedan många år. Invigdes året 1936, revs vintern 1969/70 av bl a ingenjörstrupperna från Bodens regemente, som sprängde den bort. Jag vet, för jag var där då. Inte som sprängare utan som åskådare, jag och min far. Cirka ett år före brons borttagande, försvann även festplatsen Öholma som låg alldeles bredvid. Om jag inte minns alldeles galet så brändes resterna upp  valborgsmässoafton 1968.

Bergsviksbron som den en gång såg ut. Till höger på holmen,
fanns festplatsen Öholma där många ur den svenska artist-
eliten har uppträtt.

Har städat idag medan Elisabeth varit borta. Tydligen blev det väl mycket städ, för när vi hälsade på hos Andreas och Norah för en stund sen, kunde jag knappt hålla ögonen öppna. I stället höll jag på falla i sömn där jag satt i deras finsoffa. Norah låg och sov när vi kom, men vaknade lyckligtvis efter en stund så vi hann krama henne en ett tag innan vi åkte hemåt. Nu stundar helg igen, och jag hoppas verkligen att vi får njuta av vackert väder så vi kan vistas lite mer utomhus, istället för att bara sitta inne. Robert har varit förbi och druckit lite kaffe. Han har varit ledig tre dagar denna vecka, men börjar om nu på måndag. Jannice däremot hade jobbardag idag, träffade henne på Lundmans när jag var och handlade. Daniel jobbar också, han har varit i Piteå några dagar i veckan. Men allra mest ligger han ute på vägarna uppåt landet, Gällivare, Jokkmokk och Kiruna. Ibland kör han den så kallade fjällturen till Vouggatjålme, för att nästkommande dag befinna sig i Älvsbyn med omnejd. Andreas är ledig för tillfället, men så fort det kommer snö så rycker han ut på vägarna med sin traktor. Förresten, behöver jag kanske säga att Norah är den vackraste lilla flickan på hela vår jord? Just precis vad jag tänkte, det vet ju alla om vid det här laget. Så det så.

Låter som en halvtaskig kalkonfilm från 50-talets Hollywood. Fjärrkontrollsmarodören är istället den här mannen som syns på bilden här nedan. Med en fjärrkontroll framför en tv, blir den i vanliga fall genomsnälle äkta mannen som förbytt. Det märks speciellt i hans ögon att nåt inte står rätt till. När han sen sakta höjer vapnet (fjärrkontrollen) mot den stora 32 tums televisionsapparaten, och liksom planlöst zappar sig fram kanal för kanal, så kan man märka ett skevt och belåtet leende på hans läppar. När kvällen sen lider mot sitt slut, läggs den varma glödheta nästintill nedsmälta fjärrkontrollen till höger i finsoffan om den nu halvtrötte mannen. Så efter en hel natts vila, börjar kampen ånyo nästkommande kväll. En kväll när fjärrkontrollsmarodören återigen liksom kollegan Clint Eastwood greppar sitt vapen, för att än en gång med ett lite fånigt flin få avfyra det.

Fjärrkontrollsmarodören slår till igen.

Promenader bra mot ryggproblem? Ja, en stärkande promenad i det fina vårvädret kan inte vara fel. Åtminstone inte när man som vi, har en alldeles förträfflig motionsslinga runt om knuten. De sista åren jag var ute och spelade kunde vissa kvällar bli väldigt betungande. Först ganska tunga lyft för att få in alla musikinstrument, sen satt jag bakom trummorna i fyra timmar varje kväll. Betänk då att somliga helger spelade vi Fredag som Lördag. Sen så skulle instrumenten plockas ner, det innebar samma tunga lyft återigen. Men allt skedde ju på frivillig basis, så det är inte så jag klagar. Ryggen tog stryk, och jag minns än med skräck alla de gånger vi spelade på Festivitetssalen på Stadshotellet i Luleå. Deras hiss var så minimal, att de större och tyngre grejorna lyfte  vi för hand flera trappor upp. I Kjell-Bertils hade vår keyboardist en elflygel. Snacka om cementsäck, den släpade vi på i flera år så man nästan kände blodsmak i munnen. Och den lilla hissen på Statt, ja, den förorsakade en dansbandsmusikers alltför tidiga död för en massa år sen. Han skulle upp med alla saker, men nåt gick fel och han klämdes till döds i det trånga utrymmet. Ibland var ryggen så pass risig att kollegan Håkan Norberg gav mig akut massage. Det hände mig i Fromheden i slutet av 90 talet. Kunde knappt lyfta ena armen, och som ni förstår om man är trummis, och inte kan lyfta på armarna - ja, då är det i allra högsta grad kris. Det var bara att lägga sig ner på scengolvet bakom mina trummor, och sen fick jag behandling av herr Norberg. Lyckligtvis var det strax före vi skulle börja, och inte mitt under musicerandet. Andra trummisar har också vittnat om sina s.k. "Trumryggar." Vissa hade trumstol med ryggstöd, andra inte. Själv hade jag en utan, under alla åren, men jag tror också att ibland - eller för det mesta - använde man fel lyftteknik, man lyfte med sin rygg istället för att fördela tyngden till benen.

Strax före en spelning i Fromheden, fick jag akut massage på
scengolvet av kollegan Håkan Norberg. Överst fr.v. Roger Lindqvist,
Stefan Engman, Sture Kuusisalo. Under fr. v. Sune Karlsson och
Håkan Norberg.

Mordet på presidenten John F. Kennedy väckte en hel världs avsky. I tidskrifter och massor med böcker har jag genom åren tagit del av "spelet bakom kulisserna." Det så att säga bakomliggande orsakerna till vad som kommit att kallas århundradets mord. Att Lee Harvey Oswald i sin ensamhet planerade och utförde dådet, kan man med all säkerhet i dag helt avskriva. En ensam galen mördare, med kommunistsympatier, det var vad den sk Earl Warren kommissionen kom fram till. Många vittnen har sedan dess trätt fram, och pekat på andra omständigheter runt vad som hände den aktuella ödesdigra dagen, den 22 november 1963. 2017 släpps hemligstämplat material rörande Kennedymordet. Kanhända att det kommer att kasta nytt ljus över de många frågor som hitills förblivit obesvarade.

Mordplatsen på Dealey Plaza i Dallas.

Kennedy kortegens färdväg.

John F. Kennedys grav på Arlington kyrkogården. Där även
brodern Robert F. Kennedy också är gravsatt.

I Thore Ehrlings orkester ingick vid den här tiden radiomannen
Hasse Tellemar. Känd från "Ring så spelar vi." Tellemar spelade
kontrabas, men var även en duktig dragspelare.
Annons ur Piteå Tidningen den 2 september 1955.

Han var den bullrige grosshandlaren i många svenska långfilmer under 1930-40 talet. Han var, och är, en av Sveriges genom tidernas största komiska begåvningar (ursäkta Robert och Björn Gustafsson) men så är faktiskt fallet. Redan som liten grabb "upptäckte" jag denne något rundhylte man, en gång född i staden Kungsör, och som faktiskt började sin karriär som dansare. Thor Odert Folke Modéen föddes 1898 och dog 1950 endast 52 år gammal. Han var gift med Margaretha Schönström (1899-1982) storasyster till sångerskan Ulla Billquist, och hade med henne barnen Lars f. 1932 och Margret f. 1936. En dag för några år sedan gjorde jag ett besök i Stockholm, och ett av mina "måsten," var givetvis att avlägga ett besök på Thor Modéens grav på Adolf Fredriks kyrkogård. Där låg han, tyst slumrande i den svarta mullen, och sov sin evighetssömn. Men jag tyckte mig bestämt höra hans välbekanta röst i vinden: -"Det är härliga tider, det är strålande tider.!"
Jovisst, var det "Tosse" Modéen, som satt på en molntapp där ovanför och sa de välkända orden, som en slags hälsning till mig och min röda kamera.

En hyllning till ett komiskt geni. På besök vid Thor Modéens grav
på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.
Foto: Roger Lindqvist

Foto: Roger Lindqvist

När jag nu är inne på temat: "Tänk vad tiden går," kan jag inte låta bli att delge den eventuelle läsaren denna nostalgiska tillbakablick. Kan tänkas att det enbart ligger i Hortlaxbornas intresse, att ta del av detta reklamblad som en gång för 29 år sen, damp ner i våra brevlådor. Hortlax vårdcentral stod alltså färdig att ta emot sina första patienter i mars 1980. Och hur många som till denna dag passerat entrén in till "Farbror doktorn," låter jag vara osagt.



Dessa två doktorer är fortfarande i tjänst, i den vårdcentral
som nästkommande vår firar sitt 30 års jubileum.

En liten kille med keps, på besök hos sin faster en sommardag 1960. Två månader efter att denna bild togs skulle jag fylla tre. En hel framtid låg för mina små fötter, men det var nog inte såna tankar som rörde sig i mitt huvud på det här svartvita fotot, denna julidag när sommaren var som allra vackrast. Snart har 50 år förflutit, och mycket har hänt under vägen. Idag kan jag faktiskt börja skönja slutet på resan, den som en gång tog sin början en tidig septembermorgon 1957. En gång för länge sen, när min morfar fortfarande levde, - han var då i 80 års åldern - frågade jag honom, -"Skulle du leva om ditt liv om du fick chansen?" Svaret kom ganska omgående: -"Absolut inte!" När jag frågade varför, sa han: -"Jag är nöjd och belåten med det som varit." Att dö var en helt naturlig del av livet tyckte han. En sån skön och sund åsikt, från min gamla kloka morfar. Idag är jag själv farfar, tänk jag som nyss satt på den där farstubron hos min faster Essy. Ja, tänk ändå vad tiden går.

-"Idag är jag farfar. Tänk jag som nyss satt på den där
farstubron hos min faster Essy, en sommardag 1960."

Hela vinterhalvåret pågår hos mig, en ständig längtan efter den sommar som alltid kommer efter en lång och tröttsam vinter. Det föranledde mig för nåt år sedan, att författa denna dikt, som  också har en slags andlig dimension i sig.

LJUSET

Mörkret tilltalar mig inte
jag har aldrig sökt det frivilligt,
många vill mena, att det mörka
ibland fungerar som ett slags skydd,
inte jag

Det mörka lockar rädslan ur kroppen
medan det ljusa, står för det goda,
hoppet är målat i ljusa färger,
låt det så förbli
Sök inte det mörka
leta istället all din tid efter ljuset

Förbanna det aldrig
låt det få sprida sig till varje del
av din kropp
Målet måste alltid vara
att finnas i det ljusa
Är du modfälld, finns då i ljuset
ljuset står alltid på segrarens sida

ROGER LINDQVIST


"Det mörka lockar rädslan ur kroppen, medan det ljusa
står för det goda."
Foto: Roger Lindqvist

Den står i vår uthusboda lutad mot ena väggen, och liksom blänger på mig varje gång jag tittar in. -"Roger, säg mig, är det inte sommar snart?" Om ni inte har lyckats lista ut det, så är det faktiskt min gamla cykel jag pratar om. -"Jag vill att du pumpar mina däck, och förresten cykelkedjan behöver också smörjas." Så där går han på, vareviga gång jag bara gläntar på uthusdörren. Det har gått dithän att vi faktiskt samtalar, jag och min cykel. Och som ni förstått så är han faktiskt less att stå därinne i mörkret till absolut ingen nytta. Nä, häromdagen hotade han med att rymma. När jag så försökte mig på att säga några tröstens ord, så tittade han lite sorgset på mig och utbrast: - "Jag vill ut på sommarvägarna igen, innan jag rostat ihop. Så snälla rara är det inte sommar snart?" Jag klappade honom ömt på sadeln och sa: - "Om du sover några månader till, så ska du se att allt kommer att bli bra." Och med de ömma vackra orden lämnade jag min cykel i den kalla bodan. När jag så tittade förbi i morse, såg han betydligt piggare ut. Han till och med blinkade litegrann med framljuset. Vad glad jag blir när min cykel är harmonisk, det skänker hopp inför den kommande cykelsommaren.

Min cykel fotograferad i sitt rätta element. Sommaren.
"Är det inte sommar snart?" Frågar den mig titt som tätt.

Alla tänker vi ju nån gång på vår egen död. Hur den ska se ut, och kanske det allra viktigaste, vad händer sen? Ibland när min tankar har kretsat åt detta håll, brukar jag uppfyllas av en aldrig sinande inspiration. Det var vad som hände när min far gick bort för snart fyra år sedan. Han som alltid hade funnits så nära, alltid beredd att vara behjälplig i alla de möjliga och omöjliga situationer. Så plötsligt en dag, fanns han inte längre. Och allt det han lämnade kvar var tomhet. Men ur tomheten föds ibland även kreativiteten. Som i bästa fall kan liknas med en rejäl slurk raketbränsle. Ens sinnen skärps, mitt i det ofattbara, en drivkraft frigörs som gör att man till exempel kan fästa sin tankar på ett vitt ark. Och på så sätt kanalisera ut sin sorg och saknad. Åtminstone var det så för mig. Att skriva är som jag tidigare sagt en balsam för själen, och märk väl, inte bara ur psykisk mening, utan även för resten av kroppen, det så kallade: "Fysiska jaget."

-"Helt plötsligt var han borta, han som alltid funnits vid min sida."
Min far John Lindqvist (1923-2005)

Sådan mor sådan dotter. Mamma Christina Schollin var under 60 talet en omsvärmad filmaktris, men också ett ofta förekommande ansikte i olika reklamkampanjer. Dottern Pernilla Wahlgren, också skådespelare och även sångerska, lånar även hon ut sitt ansikte och välkända namn i diverse reklamsammanhang. Här följer två exempel.

Christina Schollin, som vi senast såg i "Stjärnorna på slottet."
Var ett välkänt namn i reklamsammanhang under 1960 talet.

Idag har dottern Pernilla Wahlgren axlat sin berömda mors mantel.

Lektionerna i skolan kunde ibland vara lika torr som den värsta öken. Under de mest ointressantaste lärostunderna, när syret sedan länge tagit slut, och han eller hon därborta vid svarta tavlan talade ett språk som jag inte längre förstod, ja då längtade man sig bort. En bra bit bort, kanske till toppen av Mount Everest, eller vad som helst annat bara inte just där i det tortyrcentrum man befann sig i. D.v.s. lektionssalen. Var det nån av lärarna som inte föll mig i smaken, tog man ut sin hämnd genom att göra en dräpande karikatyr av sin ev. plågoande. Sen så kändes hjärtat betydligt lättare. Jag tror att avbildandet uppfyllde en slags psykologisk funktion som "rättade" till balansen i det hela. När lektionen så äntligen var över, och hjärnan kändes mer eller mindre som ett maskangripet äpple, ja då var det raka vägen ut på skolgården för att hinna andas in så mycket frisk luft så det räckte till hela nästkommande lektion. I slutet av varje termin såg mina böcker ut mer som ett seriemagasin än de läxböcker de var ämnade att vara. Det var ett kluddande sida upp och sida ner. Och jag tror bestämt att jag bidrog till min stackars klassföreståndares allt för tidiga flintskallighet.

I somras när jag gjorde en vindsröjning, fann jag mina gamla skolböcker med alla dessa karikatyrer kvar. Och det väckte så många minnen att jag nästan i ett huj förflyttades tillbaks till min gamla skola i Hortlax. Och än en gång satt jag bakom den välbekanta skolbänken med alla skolböcker i matte, fysik, geografi, OÄ, historia, engelska, svenska bla bla bla bla ..........
och ännu en gång tog jag åter min allra gruvligaste hämnd på magister X  genom att avbilda honom på mitt eget lite bisarra sätt. Och ni ska bara veta, så skönt det kändes.

Ett av många exempel på de karikatyrer jag gjorde när lektionen höll på
att kosta mig förståndet. Denna schangtila teckning gjordes den 18 mars
1973. Tre månader före den efterlängtande examen.
Teckning: Roger Lindqvist 9:e klass Hortlax Central Skola.

Fastän termometern endast visar på minus 3, så känns det ändå så obeskrivligt kallt i luften. Var in på COOP i Piteå för nån timme sen, och på promenaden mellan bil och affär tog den "isiga" vinden tag i mig, som gjorde att jag skyndade på så fort jag bara kunde i stegen. Nu sitter jag i alla fall i gott förvar härinne i den gosiga värmen, men jag ryser lite lätt när jag tänker på det. Har varit på ett litet besök hos min mor. Och som vi alltid gör när jag hälsar på, så drack vi en kopp kaffe och tände ett litet ljus. Hon fyller 80 år i maj, och när vi pratar om ålder och födelsedagar, så tycker hon bestämt att tiden har gått alltför fort fram. När samtalet så kommer in på barnbarnen, så är hon alldeles överväldigad över att hon minsann också på ålderns höst fått den stora förmånen att också fått uppleva barnbarnsbarn. Genom Mathias och Andreas har hon fått två nya favoriter, nämligen Elliott och Norah. Och visst är det väl en stor ynnest att få ett långt och bra liv, omgiven av nära och kära, goda grannar och vänner. Det om något är väl ett drömscenario för oss alla.

Så var den magiska stunden kommen. Dagen då Norah skulle döpas i Hortlax kyrka. I vit dopklänning, med tillhörande rosa band, låg hon i sin pappas famn under den finstämda cermonin. När prästen Anna Andersson så småningom utförde dopritualen, verkade Norah mer förvånad än rädd. Ja, hon till och med stämde i med lite höga ljud under den psalm vi sjöng. Kanhända hon tyckte att de övriga i församlingen inte sjöng tillräckligt? Nåväl, det hela var en väldigt vacker och minnesvärd stund, inte minst när man tänker på lilla Norah i sin vackra klänning. Under den ca halvtimmes långa stunden, blev vi även bjudna på vacker sång med gitarrackompanjemang som verkligen gick raka vägen in i hjärtat och berörde. På den efterföljande tillställningen i Malmgården, fick vi en stunds samvaro i trevligt sällskap, med smarrig smörgåstårta, gräddtårta samt kaffe och fikabröd. Vad smörgåstårtan beträffar, så var det en av de allra godaste som jag har smakat på väldigt väldigt länge. Sen gör det ju inte saken sämre, när man får tillfälle att ännu en gång få hålla om sitt lilla barnbarn. Och för varje gång jag ser in i hennes blå ögon, blir jag varse om vilket stort mirakel hon i själva verket är, vår egen lilla Norah Maria.

Att vara dansmusiker innebar ibland både långa och många resor till olika ställen runt om i Norrland. För det mesta möttes man av idel glada och goa människor, som kanske åkt många mil på mörka och hala vintervägar, alltför att under ett par timmar känna gemenskap med andra likasinnade. Ett välfyllt dansgolv med människor i olika åldrar, och därtill en hög och uppsluppen stämmning i ett Folkets Hus någonstans i ett mindre samhälle, där alla i princip "gått man ur huse," det var den bästa belöning man kunde få. Hade man dessutom i god tid före spelningens början lyckats få sig serverad en läcker macka med tillhörande nykokt kaffe av nån vänlig dam i köket, ja då var lyckan total. Efter en glad men ibland svettig kväll, kändes tillfredställelsen än större när vi sent omsider styrde vår orkesterbuss hemåt i den mörka natten efter fullbordat verk.

Historien som jag nu ska berätta, skulle sålunda kunnat handla om en helt vanlig spelning, en i den långa raden som gjordes under det glada 1970 och 80 talet. Den till synes helt vanliga aftonen med alla tillhörande förberedelser, skulle bli en av de mest ovanliga som jag varit med om. Den aktuella lördagskvällen i oktober 1983, hade vi i Kjell-Bertils orkester engagerats för en så kallad mogendans i Bureå folkets hus. Cirka 10 mil enkel väg. Några av kollegornas äkta hälfter hade anmält sitt intresse av att åka med för att förhoppningsvis göra sig en glad kväll i det västerbottniska Bureå. Stämmningen var på topp, och ingen missunnade dessa stackars "gräsänkor" som år ut och år in nästan varje helg satt hemma med sina snoriga barn medan deras gubbar åkte Norrland runt i någon gammal rostig orkesterbuss, till olika Folkets Hus, danslogar och även Stadshotell för att utöva sin hobby.

Det var dom alltså väl unnat att göra ett studiebesök för att titta lite närmare på denna kringresande danscirkus. Glada i hågen styrdes den röd vita mercabussen med allt sitt digra innehåll av musikinstrument och muntra fruar mot vårt södra grannlän. Eftersom vi anlände rätt sent till platsen och ingen var där, blev förvåningen väldigt påtaglig när lokalen visade sig vara både mörk och rejält tillbommad. Inte långt därifrån fanns lyckligtvis en telefonkiosk som vår vördade kapellmästare genast uppsökte, i hopp om att bringa klarhet i detta för oss stora mysterium. När så herr kapellmästaren efter ett antal minuter och några ringda telefonsamtal uppenbarade sig, omringades han av sina medmusikanter som vid det här laget antagit formen av stora stirrande frågetecken. Även de medföljande fruarna, som kvällen till ära iklätt sig sina allra finaste kreationer, väntade intresserat på ett svar.

Nyfikenheten visste inga gränser för vad som komma skulle. När han så småningom tog till orda, efter en stunds tystnad, trodde vi inte våra öron. -"Hörrni gubbar, visst ska vi spela här, men det kommer nog ingen publik ikväll. Vi spelar till hösten - nästa år!" Det visade sig att ett misstag begåtts, på grund av den mänskliga faktorn. Kontraktet hade blivit slarvigt läst. Kjell-Bertils orkester som för det mesta anlände i sista minuten till sina spelningar, hade denna oktoberkväll överraskat sig själva, och en mycket förvånad dansarrangör, med att vara ett år för tidigt till sitt engagemang. Därav allas våra tappade hakor. För er som nu undrar så utfördes den aktuella spelningen så småningom under hösten 1984. Allt enligt uppgjort schema till allas vår belåtenhet, i ett fullsatt Bureå Folkets Hus.

Roger Lindqvist


KJELL-BERTILS. Tomas Åström, Robert Öberg, Kjell Andersson, Allan
Lundström och Roger Lindqvist

Orkesterbussen. Här på en spelning i Kalix 1983.

Kjell-Berils orkesterbuss, vilar hemma i Hortlax inför nästa gig.

Robban Öberg rattar bussen på väg till en spelning, sommaren -84.

Så var rättegången mot Carolin Stenvalls baneman Toni Alldén avslutad. En bisarr och mycket otäck historia som väckt avsky långt utanför vårt lands gränser. -"Det kan hända att han lever resten av sitt liv i fängelse." Ja, så säger f.d. överåklagaren Sven-Erik Alhem Malmö, i en intervju i dagens NSD. Att Toni Alldén enligt rättpsykriatisk undersökning är så pass frisk, att han kan dömas till fängelsestraff, är väl en fråga för experter, men jag tror att i de breda folklagren så är nog domen en helt annan. Vem kan begå ett liknande bestialiskt mord, utan att ha en allvarlig personlighetsstörning? Mannen ifråga har ju uppvisat alla tecken på gravt allvarligt och dåligt omdöme, och ändå är det en snäll beskrivning. Att ta en annan människas liv, och som i detta fall spoliera och förstöra en ung kvinnas drömmar och framtid, är i mitt tycke den största av alla synder.

Carolin vilar i en grav på kyrkogården i Hortlax. Inte långt från föräldrahemmet i Bergsviken. Det händer ibland, att jag stannar till en stund vid det provisoriska kors som pryder hennes grav. Min far ligger inte så långt därifrån, på den gravgård som en gång invigdes året 1917/18. Att vandra runt på en kyrkogård väcker ens egna tankar om liv och död. Här finns en slags mollstämd ton, som klingar i mitt inre öra. Därutanför kyrkogårdens grindar, brusar den stora världen med sitt glam. Härinne har världen liksom stannat upp, kanske för att ge kyrkogårdsvandraren tid till eftertanke? Carolins hemska öde har berört hela vårt land. Tyvärr har hon tusen olyckssystrar i sitt gravfölje. Betänk att Carolin är varken den första eller den sista att gå en för tidig död till mötes. En död förorsakad av en annan människas illvilja.

Carolin fanns på mitt släktträd. Våra respektive morfäder var bröder, Sanfrid och Olle. Båda födda och uppvuxna i den lilla byn Blåsmark, några kilometer från den plats där Carolin fått sin sista vila. Hela hembygden har färgats i djup sorg och förstämmning. En bygd präglad av vanliga hederliga jordnära människor, som inte ens i sin vildaste fantasi trodde att något sådant här förfärligt kunde hända. Men, så en dag hände det obeskrivbara, det som bara inte fick hända. Tänk om det var som på film, att alla historier, hur än mörka de var, ändå fick ett lyckligt slut. Då skulle nog världen se bra mycket bättre ut?

Syskonen Lundgren från Blåsmark. Fr.v. Greta, Per-Axel, Hanna, Bengt,
Sanfrid(min morfar) Alf, och Olle (Carolin Stenvalls morfar)

Carolin Stenvall har tusentals olyckssystrar i sitt gravfölje. Där deras
tragiska öden inte lämnar någon oberörd.

Alla vi människor utgör en liten del på livets stora omfångsrika träd. Så också barnbarnet Norah. Allt har ju sin början, en slags start där allt har sitt speciella ursprung. Ett släktträd är för mig väldigt intressant. När man tittar på alla sina anfäders namn, födelse och dödsår, kan man inte låta bli att fascineras. Sin egen familjs historia kan vara både spännande och lärorik. Därför har jag roat mig med att titta tillbaks på min egen historia, som naturligtvis också sammanfaller med Norahs. Så här följer lite uppgifter, som visar hur en liten del av släktträdet kan se ut. Givetvis finns det än mycket mer, men för att göra det något så när lättbegripligt så nedtecknar jag endast anfäderna "rakt upp och ner utan krusiduller."

Släkten Lindqvist (som egentligen hette Gustafsson från allra första början) har sitt ursprung i Västerbotten. 1:e nybyggaren i Blåfors hette Jon Johansson (1740-1813) sen kom barnen och deras efterföljare: Jonas Jonsson (1775-1858) Gustaf Jonsson (1808-1869) Carl-Gustaf Gustafsson-Lindqvist (1850-1922) Amandus Lindqvist (1886-1965) John Lindqvist (1923-2005) Roger Lindqvist (1957-    ) Andreas Lindqvist (1982-    ) Norah Lindqvist (2008-    ) Alla utgör vi som synes en liten men viktig pusselbit i det stora alltet.

Om vi så tittar på min mors sida och hennes mors släkt (min mormors) som också härstammar från Västerbotten, men även från Eibenstock i Sachsen i fd. Östtyskland. Per Olsson (1712-1773) Lars Persson (1736-1807) Anders Larsson-Wahlberg (1765-1844) Anders Andersson-Seger (1788-1868) Jonas Andersson (1830-1880) Jonas Jonsson (1865-1938) Beda Lundgren (1895-1964) Maj-Gerd Lindqvist (1929-    ) Roger Lindqvist (1957-    ) Andreas Lindqvist (1982-    ) Norah (2008-    )

Min mormorsfars farmorsmor (krångligt?) hette Johanna Sofia Reismann och var född i Stockholm 1757. Hennes föräldrar var: Georg Christopher Reismann f.1726 i Oberblauentahl Eibenstock i Sachsen. Han var förtennare och blecksmed, och kom så småningom till Hedemora. Hans hustru:Johanna Christina Wiehweg f.1729 i Muldenhammer Eibenstock i Sachsen. Kanske lite krångligt eller hur? Så kära Norah! Detta är bara en liten del av den släkt som du fötts in i. Men alla är vi ju som redan sagts en del i ett större sammanhang. Och förresten lilla barnbarn, ha en bra dopdag. Vi ses! /Farfar.

Jonas Jonsson född i Storkåge Västerbottens län. (1865-1938)
Yrke: Mjölnare. Släkten Jonsson härstammar i vissa delar från
Sachsen i fd Östtyskland.

Amandus och Hanna Lindqvist Hortlax. Min farfar var född i Blåfors i
Västerbotten, och hette Gustafsson som barn. Farmor född Stensjökullen
i Blåsmark. Hon föddes året 1888, 120 år före vår Norah.

Fyra generationer. Fr.v. Farfar Roger, gammelfarmor Maj-Gerd, pappa
Andreas med lilla Norah i famnen. Alla med efternamnet Lindqvist.
Foto: Jennie Öhlund.

En kall vinterdag på sjukhemmet i Öjebyn. Hela bilden utstrålar bister
kyla, så till den grad, att det verkar som om hela huset skälver av
frossa. Foto: Roger Lindqvist

I 15 år hade jag min arbetsplats ute vid Furunäsets mentalsjukhus. På den transportcentral jag tillhörde hade vi som huvuduppgift att utföra transporter av olika slag. Idén med upprättandet av en egen transportcentral inom landstinget, var att samordna de många sjukavdelningarnas behov, när man exempelvis skulle "förflytta" patienter mellan olika sjukhus i och ibland utanför Norrbotten. Samordningen höll på så vis kostnaderna nere, och sparade in många tusentals kronor åt vårt landsting. Trots den ekonomiska fördelen med nämnda central, var den ofta i rätt så kraftigt blåsväder. Och genom åren har den granskats under lupp vid ett flertal tillfällen. Trots att den många gånger varit uträknad, har den som den berömda fågel Fenix alltid rest sig upp ur askan, i sista minuten. Den har på nåt sätt levt sitt eget liv, där den nu idag återfinns på Sjukhemmet i Öjebyn. Arbetskompisar har jag naturligtvis haft, ganska många när vi var som allra mest. Då och då hade jag min videokamera med, för att dokumentera miljöer och människor. Det är ur dessa filmer som jag hämtat de foton av "gubbarna" som en gång var mina jobbarkompisar. Många finns kvar, men en och annan har sedan länge lämnat jordelivet.

ARBETSKOMPISAR VID FURUNÄSETS SJUKHUS OCH ÖJEBY SJUKHEM. (1976-2002)

Med kameran ständigt på jakt efter nya motiv. -"Tystnad - Tagning!"

Harry Löfgren i "gaskammaren" (rökrummet) tillsammans med Göte Asplund.

Tv Brage Lindgren och Harry Nilsson.

Vid frukostbordet. Tv chefen: Christer Hammarstén och th Harry Löfgren.

Fr. v. Christer Pettersson och Sven Pettersson.

Fotograferat genom tv-rutan. På bild Olle Lindgren ansvarig för Furunäsets
postkontor.

Välbehövlig kaffepaus. I soffan Harry Löfgren, th. fotvårdare Lars "Fotis"
Lundmark.

Transportcentralens chef: Christer Hammarstén.

Göte Asplund.

En western av den lite snällare varianten hade sin premiär i svensk television oktober 1971. Den blev snabbt till en favorit hos mig och mina kompisar. Och det var högtidsstunder varje gång som den visades i tv. Skådespelarna Pete Duel och Ben Murphy spelade de två fd bankrånarna, Hannibal Heyes och Kid Curry, som kommit på andra tankar om sitt kriminella liv, och därigenom fått löfte om benådning. Kruxet var att man fick en "prövotid" för att genom detta bevisa sin hederlighet. Allt skedde under stort hemlighetsmakeri, eftersom frågan var väldigt brännbar för den sittande guvenören. Så långt seriens handling. I det verkliga livet slutade det så mycket mer tragiskt. Nyåret 1971, begick en av huvudrollsinnehavarna, Pete Duel självmord. Orsaken tror man berodde på depression, alkoholproblem och stora spelskulder. Totalt gjordes 50 avsnitt, av dessa medverkade Pete Duel i 32. Skådespelaren Roger Davis ersatte så småningom den döde Pete Duel, men många kritiker menade att serien hade tappat gnistan, och efter ytterligare 18 avsnitt lades den ner 1973.

Alias Smith and Jones. Dvs rollkaraktärerna: Hannibal Heyes och Kid
Curry. Spelade av fr v Pete Duel och Ben Murphy. Premiär i svensk TV
oktober 1971.

Ljuset har erövrat mörkret, och en härlig känsla av befrielse infinner sig. Tänk att våren efter den tunga mörka vintern, helt plötsligt uppenbarar sig precis som den alltid gjort, sedan urminnes tider. Och för mitt vidkommande är det den allra största av gåvor, just nu i alla fall.

En grå Toyota höll för ca en timma sedan att förstöra min dag. Skulle hem från stan, körde Timmerleden min vana trogen. När plötsligt en ung tjej utan förvarning kör ut framför min bil. Hon hade tydligen lite för bråttom, så istället för att invänta förbipasserande trafik, körde hon helt sonika ut på vinst och förlust. Det höll på att sluta illa. Men i sista sekund hann jag väja, och undvek på så sätt kollision. Lägg därtill att det var ganska så halt på vägen. Tyvärr är det vissa bilister som kör alldeles för utmanande och aggressivt efter våra vägar. Nu var det bara turen som gjorde att det slutade lyckligt. Och tänk hemska tanke om det nu gått illa, jag som gjort bilen klar för besiktning inför morgondagen. Usch! Nu måste jag tänka på nåt annat istället. Gómorron!

Det var den händelserika sommaren 1973. Rånaren Janne Olsson med kumpanen Clark Olofsson, tar fyra bankanställda som gisslan vid ett bankrån på Norrmalmstorg i Stockholm. I riksdagsvalet kämpar Palme och Fälldin om regeringsmakten. Gustaf VI Adolf insjuknar på sitt sommarresidens Sofiero, och förs i ilfart till lasarettet i Helsingborg där han så småningom avlider, den 15 september.

Många mil därifrån i Hortlax kyrka, lovsjungs sommaren av en grupp ungdomar i nionde klass. I den mest stämmningsfulla av alla psalmer, "Den blomstertid nu kommer." Efter betygsutdelningen skiljs vägarna, och dörren till en okänd men spännande vuxenvärld öppnas. I Norrbotten råder värmebölja, den varmaste juli på 100 år enligt massmedia. Haraholmshamnen invigs under stor pompa och ståt. Piteå kommunala musikskola i sina färggranna röda uniformer, underhåller under ledning av Curt Nilsson.

Sommaren 1973 är jag nybliven medlem i John Harrys trio från Älvsbyn. I Lillträsk camping görs debuten, och bakom sitt elektroniska dragspel på den minimala estraden kan man höra kapellmästaren Harry Berglunds sång: -"Varma dagar, invid Medelhavets strand, lilla Rose-Marie lilla Rose-Marie, där vi vandrade omkring i solvarm sand." Under kvällen bjuds danspubliken även på tango, hambo och schottis. Sven-Åke Andersson klädd i svart slokhatt, och i vanliga fall medlem i Älvsbyorkestern Leffes, är för aftonen inhyrd basist, istället för ordinarie Tommy Sällström som fått förhinder.

Musikanter kommer och går. Under en period återfinns basisten Jan-Olof Höglund, samt gitarristerna Leif Grahn och Bosse Nyman. Bosse kom att bli en god vän, som tyvärr gick bort i alltför tidig ålder. Jazzen var ett av våra gemensamma intressen. Och det här året -73, gick vi på jazzclub tillsammans, lyssnade bl. a. på Arne Domnérus, Georg Riedel, Janne Schaffer och Ola Brunkert. Jazzgitarristen Barney Kessel - Bosses favorit - avlyssnades på vinylskiva i finsoffan hemma hos honom på Hortlaxvägen. Musiken var alltid närvarande i våra möten, musik förenar ju som bekant. Harry är också borta, dragspelet tystnade för gott för snart 16 år sedan.

John Harrys trio utökas så småningom både till kvartett, kvintett och innan orkestern definitivt går i graven har man också blivit sextett. Harry präglas av ett stort och varmt brinnande spelmanshjärta, och trots diverse motgångar - sjukdomar, bilolyckor mm - fortsätter han sitt kall. En äkta och genuin speleman, med andra ord.

Inköp av nya scenkläder på KC i Piteå för 520 kronor. En skrikig och mycket djärv skjorta i orange, mörkblå kavaj, blå byxor och vita skor, och som kronan på verket en stor svart rosett. Den svarta "propellern" skulle säkert utan svårighet kunnat lyfta ett mindre sportflygplan. På Malmia i Kiruna en kväll i november håller kavajuslingen att ta kål på mig. Den känns alltför tajt och hämmar mina rörelser. Även den svarta propellern runt halsen gör livet surt, den fungerar närmare som en strypsnara, och om inget radikalt görs kommer jag att falla död ner, med ett fruktansvärt brak över mina trummor. Räddas det som räddas kan. Mitt mellan Twilight time och Only you, kastas den mörkblå kavajen på scengolvet, och min kroppstemeratur återgår så smått till det normala.

Yngve Forssélls från Skellefteå spelar samma kväll, fast på den större scenen. Med sina 24 veckor på Svensktoppen har deras, "Så gick det till när farfar var ung," blivit nästan av en landsplåga. Innan kvällen börjar hinner vi få en pratstund med sångaren Roger Johnson, som tillsammans med Elizabeth "Liz" Lundberg står för det vokala inslaget i orkestern.

Övernattning på hotell Ferrum. Upp tidigt på söndagsmorgonen. Längtar hem. De 40 milen tar nån timme, och vid hemkomsten finns inte mycket kvar av det gage på 250 kronor som jag fick i min hand föregående kväll. Nästa helg väntar spelning i Kalix, därefter Perudden i Svensbyn.

En fredag i december anordnas en jättebaluns på Forum i Älvsbyn, med anledning av deras 20 årsjubileum. Kvällen till ära bjuds publiken på dans till tre Älvsbyorkestrar, John Harrys, Leffes och Rolf Åhmans. Mellan klockan 21:00 till 01:00 kör banden så kallad "non-stop-dans."

Året 1973 avslutas med vattkoppor för min del. Ingen spelning under några helger, jag ser helt enkelt inte klok ut med alla röda och kliande utslag. Men jag slipper i alla fall glädjande nog den svarta propellern och den allt för varma kavajen. Tur i oturen så händer en våldsam bilolycka i södra Bredåker, när John Harrys orkester kolliderar med ett flertal älgar, på sin väg till en spelning i Kalixtrakten. Alla klarar sig nästan så gott som oskadda, utom kapellmästaren Berglund (John Harry) Han tvingas till en lång tids lasaretts vistelse. Och på grund av omständigheterna, upplöses orkestern på obestämd tid. 1975 har John Harrys utökats till kvartett, och spelar åter ute på dansbanorna. Men med nästan nytt manskap. Själv spelar jag sen 1974 i Rolf Åhmans, men det får bli en annan historia.

ROGER LINDQVIST


Sommaren 1973 började jag i John Harrys trio. Året därpå i januari
1974 blev jag trummis i Älvsbybandet Rolf Åhmans fram till orkesterns
upplösning 1982.

Under 70 talet när dansbanden var som allra mest populära, och människor trängdes i tusental kring lövade logar, och Folkets Hus, kunde man på tidningarnas nöjessidor hitta dansannonser sida upp och sida ner. Varje samhälle med självaktning, oavsett det handlade om en större stad eller mindre by, hade en eller flera danstillställningar varje helg. Det fullkomligt dråsade av dansband som varje veckoslut packade sina instrument i sina orkesterbussar, för att under fyra svettiga timmar underhålla en ibland nära nog fanatisk publik i alla åldrar. Man åkte i chartrade bussar, man kom även långväga ibland 40-50 mil på halkiga vintervägar, för att några timmar känna gemenskap med andra likasinnade. Det var med andra ord - "Svettigt, folkligt och fullsatt" - Nu är dansbandshysterin länge sen förbi. Men kanske har det äntligen hänt något i det slumrande dansbands Sverige. För genom TV:s "Dansbandskampen" har dansbanden åter kommit på var mans läppar - nästan.

Rolf Åhmans orkester från Älvsbyn spelade varje helg under många år
upp till dans. Från Kiruna i norr, till Umeå i söder. De första tre åren jag
spelade med bandet, var vi inte spellediga en enda helg.

Vi spelade ofta i Luleå, som i detta fall : Norra Örnässkolan.

Skellefteå var ett annat populärt ställe. På "Tuböle" var kapellmästaren
Yngve Forsséll dansarrangör.

"Medan" i Arvidsjaur här tillsammans med ett icke så okänt band:
Lasse Stefanz.

I Rimjokk spelade vi under många år.

Det populära legendariska "Perudden." Som tyvärr föll offer för lågornas
rov.

På "HÅWET" i Sunderbyn tillsammans med riksbekantingarna Flamingo.

Bastuträsk Folkets Hus, också en höjdare.

Långträsk ett ställe med många fina minnen.

Fromheden i Västerbotten, med en fantastisk dansant publik.

Våren 1977 spelade vi i Skellefteå Folkets Park.

Non-stop dans med Janders från Umeå.

Åter igen: Medborgarhuset i Arvidsjaur. Nyåret 1976.

Forum i Älvsbyn. Juldagen 1979.

Byske Folkets Park. Vill minnas att dom hade underbart goda
mackor som vi naturligtvis blev bjudna på. Mums!

Härligt goa Västerbotten. Med en alldeles underbart trevlig publik.

Rolf Åhmans i Rimjokk, den 6 augusti 1978. Fr. v. Sven-Åke, Gunnar,
Hasse, Sune och Roger.

Han var hela Sveriges sagofarbror, när han i fotsida nattskjorta och luva nattade dockor i tv-programmet "Godnattstunden. John Bertil Wolgers (1928-1986) mer känd som Beppe, var en mångproduktiv konstnär och författare. Men Beppe var långt mycket mer än en flummig skäggig mysfarbror. Han var dessutom en djup tänkare och filosof. Om det vittnar hans många diktsamlingar och prosaböcker. Debuten i diktsammanhang kom året 1953, det allra sista publicerades 1983.

1963 var han en av de utskällda skäggen i tv-rutan. Programserien förorsakade en av de värsta tittarstormar som överhuvudtaget drabbat svensk television. Beppe hade ett nära och flitigt samarbete med Povel Ramel, Monica Zetterlund samt även Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. För att nu nämna några. Han var en ofta anlitad översättare och sångtextförfattare. Monica Z:s "Sakta vi gå genom stan," Olle Adolphsons "Okända djur" och "Det gåtfulla folket," bar alla Beppes signum. Men det är väl genom alla dessa barnprogram från 1960-70-talet som jag personligen minns Beppe allra mest. När han en följd av år, varje julaftonsmorgon, visade tecknad film och busade runt i full frihet, eller som björnen Baloos röst i Disneys klassiska Djungelboken, det är väl så jag minns min barndoms Beppe Wolgers. I Beppes stora kropp fanns ett aldrig sinande barnasinne, något som även genomsyrade hans produktioner.

På Öhn utanför Strömsund i norra Jämtland, hittade Beppe med familj året 1968 sitt sommarparadis Brännagården i Ströms vattudal. Det var också runt om i dessa trakter som långfilmen Dunderklumpen spelades in med början 1971. Några år därpå, 1974 hade den sin världspremiär på Sagabiografen i Strömsund. Filmen blev senare även Guldbaggebelönad.

1986 skulle bli Beppes sista år i livet. I början av augusti stod döden på lur i form av ett akut blödande magsår. Han avled så småningom på Östersunds lasarett i en ålder av 58 år. Efter hans död föddes tanken hos hustrun Kerstin, att för den breda allmänheten ställa ut hans kvarlämnade saker. I juni 1999 slogs portarna upp till ett permanent Beppe museum. Där kunde publiken ta del av tavlor, manuskript och annat kuriosa. I en del av byggnaden fanns Beppes berömda himmelsäng, med dockorna: Busan, Gäspan, Kraman, Hungran och Sigrid, samtliga välkända för en hel generations barn.

På en genomresa i det bördiga jämtländska landskapet för några år sedan, gjorde jag en avstickare ut på Öhn för att ta del av Beppes-värld i hans museum. Där fick jag en trevlig pratstund med dottern Camilla Wolgers om hennes fars gärning och verk. Så sent som 2004/2005 turnerade teatergruppen "Slabang" med material hämtat ur Beppe Wolgers välfyllda skattkista. Ett bevis på att sagofarbrorn, konstnären, poeten, författaren John Bertil Wolgers fortfarande är lika högaktuell.

Roger Lindqvist


I Beppes museum på Öhn fick jag en trevlig pratstund med dottern
Camilla Wolgers om hennes fars gärning och verk.
Foto: Roger Lindqvist  2004

Beppe Wolgers arbetsrum. Foto: Roger Lindqvist 2004

Beppe museet på Öhn i Ströms vattudal slog upp portarna 1999.
Foto: Roger Lindqvist 2004

Beppe Wolgers (1928-1986)

Det låter som ett exotiskt pålägg på min smörgås - om man ska döma efter rubriken här ovan - men sanningen att säga så har det ingenting med den just uppätna frukosten att göra. I stället är det så att rygguschlingen, har trilskat mer än vanligt den sista tiden. Så pass, att  nästa gång jag ser nån gammal tant eller farbror med rollator, funderar jag starkt på att helt sonika lägga beslag på deras "rullande hjälpreda" för att själv kunna nyttja den. Ryggskott, eller "Akut lumbago" som det heter på läkarspråk, är ett smärtsamt tillstånd som kan ta flera veckor att läka. Kände det speciellt igår när jag skulle försöka mig på att busa med barnbarnet Norah. Men si, det gick inte alls, tyvärr. För är det nåt jag gillar skarpt, så är det de där "buset" med lilla Norah. Men det kommer fler tillfällen med bus, tro mig. Tur är att man har en hjälpsam och omtänksam hustru. Frukosten var framdukad i morse - Bettans förtjänst - så vi satt en bra stund och bara njöt, med ett levande ljus på bordet. Men som rubriken däruppe sanningsenligt förtäljer, så var det faktiskt en frukost med ryggskott. AJ AJ AJ........!