Bilverkstäder i Piteå / 1973
¤ P. Nilssons Bilverkstad, Storgatan 59 - Piteå
¤ Bröderna Brännström, Jävrebyn
¤ Forslunds Bil AB, Kolmilavägen 17 -Piteå
¤ Henrys Bil & Motor, Åsgatan 8 - Piteå
¤ Odeparks Bil AB, Nygatan 38 - Piteå
¤ Sandborgs Diesel & Bilelektriska, Sven Sandborg, Fabriksgatan 5 - Piteå
¤ Sundbergs Bilservice, Enar Sundberg, Björkgatan 10 - Öjebyn
¤ Folke Svensson - Öjebyn
------------------------------------------------------------
Billackerings-verkstäder i Piteåbygden / 1973
Även dessa Billackeringar fanns vid samma tidpunkt:
¤ Börjes Billackering, Stenh. g. - Piteå
¤ Lundgrens Billackering, S Genv. 4 - Piteå
¤ Lundmarks Billackering, Erling Lundmark, Pitholmsgatan 7 - Piteå
Den verkstad som Thyr Lundgren hade sin billackeringsfirma i 1973.
Så här ser den ut i dag, 2012. I dag finns en annan typ av verksamhet
i lokalerna. Verkstaden finns i Hortlax mitt emot ICA-butiken i byn.
--------------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Stenkakor
Tre pärmar med stenkakor hittade jag på Återbruket i Älvsbyn för några år sedan. Nu fattas bara en resegrammofon. På tal om grammofon av modell äldre, så minns jag när jag som barn gjorde ett besök hos Sven Jonsson i den Antikaffär han hade på Kyrkbrogatan. Därinne i hans samlingar, stod en grammofon med en tratt. Tänk om jag hade varit så förutseende och köpt den då. Men vad skulle mina föräldrar sagt, om jag kommit hem med en trattgrammofon på pakethållaren. Och förresten, veckopengen hade aldrig på långa vägar räckt till. Men tänk om...
Mina stenkakor.
Mina stenkakor.
Norah på mammas gata
En dag när Norah skulle hem efter efter ett besök hos farmor och
farfar, så stannade hon plötsligen upp vid den här pölen. Tanken var
att hon skulle visa sin farfar att hon kunde hoppa över den. Först stod
hon en stund och funderade, men så ändrade hon sig. Det blev alltså
inget hopp den här dagen. Men det kommer fler dagar med nya "hopp-
tillfällen". Var så säkra!
---------------------------------------------------------------------------------
Dagboksanteckningar / 1919
Att bevara sin tid, det är något som jag försöker efterleva. Detta genom att dokumentera, både i ord, bild och genom muntlig berättelse. För vem vet, en dag kanhända att både blogg och bilder kommer att bli en rik skatt som andra kan ösa ovärderliga fakta ur. I min ägo har jag samlat på mig en del alamanackor. Det är bra i sig. Men ännu bättre är om det finns någon form av anteckningar som berättar vardagliga händelser från en svunnen tid. I vissa av dessa, så är det enbart tomma blad, medan det i andra finns spridda dokumentationer. En sådan är från året 1919. Jag önskar det hade varit fullsmockat med antecknade saker, tyvärr är det inte så. Men det finns några spridda saker, som ändå ger en liten glimt hur det var.
Från året 1919 kommer den här almanackan. En okänd ägare har på
en del sidor gjort lite spridda anteckningar. Bättre än ingenting. Men
så mycket vet jag att den som skrev ner sina rader, bodde någonstans
i min hembygd. Låt oss öppna den för att ta en titt på vad som döljer
sig mellan de röda pärmarna:
Vi skriver januari 1919. På tre rader har vår okände vän antecknat:
¤ "Doktor Salin d. 13"
¤ "Skolans början d. 14"
¤ "Skurning d. 29"
Mars 1919. Fortsättningen lyder:
¤ "Fettisdagslov d. 4"
¤ "Till Doktor S. d. 12"
¤ "Skurning d. 19"
April:
¤ "Anlänt till Lillpite d. 1"
Juli:
¤ "Till Elvsbyn d. 5"
September finns detta:
¤ "Börjat skolan d. 20"
Oktober-månad 1919:
¤ "Främmande hemifrån d. 5"
¤ "Syföreningsauktion d. 25"
¤ "Predikant Johansson d. 25-26"
Julmånaden december 1919:
¤ "Jullof d. 20"
En icke till bredden fylld almanacka, vilket varit mitt önskemål, men som Kajsa Warg en gång sa: "Man tager vad man haver". Och detta har jag gjort, med de anteckningar som den okände en gång gjorde, årtalet 1919.
/Roger
Från året 1919 kommer den här almanackan. En okänd ägare har på
en del sidor gjort lite spridda anteckningar. Bättre än ingenting. Men
så mycket vet jag att den som skrev ner sina rader, bodde någonstans
i min hembygd. Låt oss öppna den för att ta en titt på vad som döljer
sig mellan de röda pärmarna:
Vi skriver januari 1919. På tre rader har vår okände vän antecknat:
¤ "Doktor Salin d. 13"
¤ "Skolans början d. 14"
¤ "Skurning d. 29"
Mars 1919. Fortsättningen lyder:
¤ "Fettisdagslov d. 4"
¤ "Till Doktor S. d. 12"
¤ "Skurning d. 19"
April:
¤ "Anlänt till Lillpite d. 1"
Juli:
¤ "Till Elvsbyn d. 5"
September finns detta:
¤ "Börjat skolan d. 20"
Oktober-månad 1919:
¤ "Främmande hemifrån d. 5"
¤ "Syföreningsauktion d. 25"
¤ "Predikant Johansson d. 25-26"
Julmånaden december 1919:
¤ "Jullof d. 20"
En icke till bredden fylld almanacka, vilket varit mitt önskemål, men som Kajsa Warg en gång sa: "Man tager vad man haver". Och detta har jag gjort, med de anteckningar som den okände en gång gjorde, årtalet 1919.
/Roger
Författningsfrågor / 1918
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1918
Jag, en klottrare!
Lika bra att erkänna: under skoltiden var jag en riktig klottrare. Det märks inte minst i de skrivböcker som finns bevarade. Visserligen gjorde jag mina uppgifter, men på varje ledigt utrymme så nedklottrades det en gubbe eller två. Skälet till att Roger Lindqvist ständigt fyllde sina böcker med teckningar och dylikt, var att jag hade då som nu, ett stort behov av att uttrycka mig. Var det inte genom trummandet, ja, då blev det genom den där livsviktiga pennan och de vita arken. Så har det fortsatt, och så kommer det nog att göra de resterande dagarna som jag finns kvar. Här kommer ett bevis hur det kunde se ut. Teckningen jag gjorde av Olof Palme, gjordes 1969.
Teckning: skoleleven Roger Lindqvist, klass 6, Hortlax Centralskola 1969.
DAN ANDERSSON, från Skattlösberg i Grangärde socken
Jag älskar hans vemodsfyllda ord. De där orden som så krampaktigt tar tag i hela mig när jag läser de ibland ångesttfyllda vemods-dikterna. Skrivna för hand, kanske i Loussastugan i Skattlösberg i Grangärde socken. Kanske med fiolen vid sin sida. Skrivna med svarta sorgkanter under naglarna, efter arbete och slit ute i Orsa Finnmark. Han dog så sorgligt, så onödigt, i ett hotellrum i Stockholm 1920. Men trots att han legat i jord i dryga 90 år, så lever hans ord alltjämt kvar. Orden han skrev, fängslar oss ännu, och kommer så att göra för alltid. En dikt som jag hörde så sent som i morse, uppläst av Stig Järrel, fångade mig väldigt omedelbart.
EN GAMLING
Jag fick bröd, men jag vet icke huru,
det kom liksom ovanifrån,
och jag byggde av otäljd furu
ett pörte vid Savonaån.
Jag år bark med de mina om våren,
och till dricks jag tappade sav.
Jag timrade giller i snåren
och var nöjd med vad Herren gav.
Och min ende son han vart bonde,
och tog kvinna han liksom jag,
han regerade mest som den onde,
och drev drängar med hugg och slag.
Och åt mäj, som var gammal och styvbent,
sa han aldrig ett hugnesamt ord,
fast jag timrat de hus han fått äga,
fast jag röjt varje tum av hans jord.
Och hans kvinna var vass som en skära,
och hans kvinna var kall som is,
och hans kvinna var tröttsam att svära,
och hon var min ålders ris.
Och en dag stod en kärra på backen,
med en hösäck och bräde för två,
och för kärran stog tjugoårs Blacken,
och hans man var som aska grå.
Och jag tänkte, jag kan väl fråga,
vart färden gäller så dags,
men jag ville ändå inte våga -
att tiga är bäst till lags,
och jag teg och frågade icke,
och jag åt min välling i vrån,
och jag hörde på hela timmen,
ej ett ord av min ende son.
Det var tyst med svära och träta,
det var ovant mot andra dar,
och när pojken min slutat äta
så sa han, nu åker vi far!
Är det högtid? Ska gamlingen åka?
Är det andra tider igen?
Men en vill inte fråga och bråka -
en får veta - får veta sen.
Vi stannade här. Jag är gammal,
jag orkade ej tala mer,
jag är liknöjd hur dagarna vandra,
och hur solen går upp och ner.
Men gott är vid fattighusborden
får ha som en orubblig tröst:
här är närmare den djupa jorden,
och den fattiga skördens höst.
På min träbrits drömmer jag vaken,
på min träbrits med sparsam halm -
och tung är luften som livet,
som mara är nattens kvalm.
Och fast han var hård mot far sin,
så längtar jag härifrån,
jag längtar att gräva i jorden,
åt min hårde, min ende son.
DAN ANDERSSON
Dan Andersson (1888-1920)
------------------------------------------------------------------
Bild: www.aftonbladet.se
Kyrkoherde Wännman i Hortlax
Axel Wännman Hortlax församlings första kyrkoherde. F. 1882-08-20
d. 1938-01-30. Flyttade från Hortlax till Burträsk 1929-08-01. Till höger
ses Wännströms hustru.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1918. Foto: "Hortlax vår bygd" - 1986
Lärareplatser i Piteå / 1918
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1918
Bete i Hortlax / 1918
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1918
Bröderna Cartwright, Laila Westersund & Johnny Carson
Kvartetten som sprängdes - Adam överger familjen.
Bröderna Cartwright är minst lika populära här som hemma, och varje förändring i familjen noteras med stort intresse. Adam C. har länge ställt till besvär, för producenterna och för tittarna. Han har flera gånger hotat med att hoppa av serien och göra något annat. Det har också varit tal om att han - i serien alltså inte privat, skulle gifta sig och därmed fösvinna ur handlingen. Det blev inte så, men nu är det avgjort att han - i TV-rutan - bestämmer sig för att börja studera och sedan inte återvänder till Ponderosa.
Han ska givetvis inte försvinna helt, utan så småningom - annars blir det en tittarstorm. Ingen annan yngre bror eller släkting ska dyka upp, bröderna blir i fortsättningen två och inte tre. Men i gengäld ska det komma många fler gästartister Kriminal-musical blir nästa giv. Man sätter musik till Sherlock Holmes äventyr. "Baker Street" ska den heta och har premiär på Broadway i januari. Den kvinnliga stjärnan heter Inga Swenson, av svenskt ursprung och förut talskådespelerska. Förra gången hon spelade mot den som nu är Sherlock Holmes, var han Hamlet och hon Ofelia.
Det ösregnade en kväll - då avstannar allt liv, och det går inte det går inte få en taxi etc - så jag smet in på NBC för att se en TV-inspelning. När vaktmästaren hörde att jag var svensk flicka som snart skulle komma dit, Laila Westersund hette hon, visste jag vem hon var? Jo, det visste jag allt!
Programmet, som gått i sex år och är ett av de populäraste, heter "Tonight" och leds - tre gånger i veckan - av Johnny Carson. Det har samma informella karaktär som Hylands Hörna men går inte direkt, utan spelas in och sänds några timmar senare, så det finns möjlighet till redigering. Stor fin orkester under ledning av Skitch Henderson, diaboliskt blickande med spetsigt skägg. Men han är enbart musiker, ingriper inte alls. Då var våran Simon trevligare.
Varför säljs inte det här programmet till Sverige? frågade jag en av de ansvariga. Det fattar ni, när ni sett det, sa han. Det är så typiskt amerikanskt, inget familjeprogram, utan avsett för vuxna. (Det sänds sent på kvällen). Han hade rätt, detta - tyvärr - inte så lämpligt för export. Bara två artistnummer, en mycket bra skådespelare som gjorde en enmanssketch och en ung färgad sångerska. I övrigt småsnack med tittarna, historier och så besök av Eva Gabor, mycket vacker i djupt dekolleterad sammetsklänning (det var färg-TV). Men hon är betydligt vackrare naturell. I rutan blir alla färger blåare, läppstiftet blir cyklamen i stället för korall etc.
------------------------------------------------------------------
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Den 21 december 1964
Lobotomering på Furunäsets sjukhus
Genom den utrustning som Furunäsets sjukhus medicinska centrum erhållit i samband med den pågående om- och tillbyggnaden kan inom kort hjärningrepp av sjuka, s. k. lobotomioperationer, utföras. De första operationerna av detta slag vid sjukhuset skall utföras i slutet av månaden av lasarettsläkare Per Linton, Luleå. Denne har tidigare på lasarettet i Luleå utfört et betydande antal av lobotomioperationer av vid Furunäsets sjukhus vårdade patienter och tidigare har ingrepp av detta slag förekommit även vid lasarettet i Piteå.
Lobotomeringen är inget stort ingrepp. Det är en hjärnoperation som användes vid psykiska sjukdomstillstånd. Genom ett snitt genom främre delen av hjärnan avskärs nervbanan från hjärnans främsta del, pann- eller frontalloben, till de centrala partierna.
- Vi hoppas kunna bote eller i varje fall förbättra tillståndet hos många petienter. Erfarenheterna hittills har visat att många sjuka efter lobotomioperation kommit i ett sådant sinnestillstånd att deras liv vid sjukhuset blivit drägligare, säger sjukhuschefen Nils Sahlström vid samtal med Piteå-Tidningen.
- Patienterna blir fogligare och lugnare och mera sociala och det är givetvis värdefullt även ur sjukhusläkarnas och vårdpersonalens synpunkt. Många lobotomerade har t. ex. kunnat flyttas ut till vårdhemmet i Öjebyn.
- Då operationerna utförs utom sjukhuset måste vi ha en hel liten koloni av personal för vården av patienterna, vilket både är dyrbart och gör att personalen vid hemmasjukhuset inte vill räcka till ordentligt. Dessa nackdelar slipper vi i fortsättningen, säger dr Sahlström.
-----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 12 januari 1954
Povel Ramels KNÄPP-UPP / 1961
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ 1961
Billy Blue i High Chaparral
¤ Mark Slade hade tänkt sig bli buktalare innan han blev TV-stjärna.
Nu har han heltidsjobb som Billy Blue på High Chaparral.
High Chaparral kommer igen i kväll i rutan. Billy Blue, sonen i familjen Cannon, har länge stått i blickpunkten. Det är honom pappa John vill trygga framtiden för. Buck, Big Johns bror, vill göra karl av Blue. Victoria, Johns andra hustru, är villig att offra allt hon äger för att hjälpa Billy när han råkar illa ut för banditer.
Mark Slade, som spelar Billy Blues roll, hade inte tänkt sig bli skådespelare. Från början var han inställd på att bli tecknare eller buktalare. Att han kom in på teaterbanan berodde på sjukdom. Inte hans egen. Under sin utbildning på Worchester Academy hoppade han in i stället för en sjuk bekant i en teaterroll. Efter den starten började han i en teaterskola.
Efter 18 månader i teaterskolan fick han erbjudande om en roll på Broadway mot bl. a. Jane Fonda. Där upptäckte filmregissören Elia Kazan honom och tog honom med till filmen och Hollywood. Någon större lycka gjorde inte Mark Slade i Hollywood. Hans filmkarriär fick ett brådstörtat slut och han fick pröva på många olika jobb för att dra sig fram. Han var parkeringsvakt, rockvaktmästare, telegrambud och mycket annat innan han fick chansen till en roll för TV. Den chansen tog han väl vara på. Det var slut med extraknäckandet. Nu kunde han ägna sig bara åt TV. I Sverige har vi tidigare sett honom i ett par avsnitt av "Perry Mason" och i västernserien "Prärie".
Och nu har han heltidsjobb på "High Chaparral". Buktaleriet har han inte lagt av trots sina TV-framgångar. Det tränar han ännu. Tecknar gör han också fortfarande. En del teckningar, speciellt karikatyrer av kändisar, har blivit publicerade i Amerika.
-------------------------------------------------------------------
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Den 27 februari 1968
BILDJOURNALENS Topplista / 1960
BILDJOURNALEN ¤ Den 6 april 1960
"När våren står i blom" GUNNAR WIKLUND / 1965
--------------------------------------------------------------------------------------
Ingen enkelriktning av Storgatan i Piteå / 1960
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 mars 1960
Volvo PV 544 / 1962
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 3 april 1962
Promenadbilder m.m.
I dag har jag återigen "trampat" i naturen. Nästan 10 grader varmt, så det hade varit nära nog oförlåtligt att inte använda sig av Guds fria natur. Vem vet, en dag kanske EU beskattar användandet av våra naturupplevelser, för att på så sätt få in ytterligare pengar till den enorma koloss som EU faktiskt är. Nu var det inte om EU detta inlägg skulle handla om. Det var tänkt att visa bilder och en liten historia invävt i den. Så vad väntar jag på?
Föreställningen kan börja! Har ni satt er tillrätta i edra sköna fåtöljer? Jaså, var dom så pass sköna att jag hörde en tydlig snarkning från 5:ans bänkrad... Seså, vaktmästar´n, skaka liv i den där herren i mörk kostym och halmhatt. Halmhatt förresten, vem bär en sådan tingest i dag? Jaså, var det Maurice Cheavlier. Då är det förlåtligt.
Ridå! Spotlight! Musik, maestero! Nu kan föreställningen ta sin början.
Hortlax - byn där Hollywoodfrun Åsa Westerlund en gång föddes. Nu
hoppas jag inte att hon "gett" byn ett ansikte, det finns så många andra
jordnära och präktiga föredömen som jag i stället skulle vilja lyfta fram.
Hortlax är en gammal jordbruksbyg. Om detta vittnar den här högen
av hästdynga. Men jag har den allra bästa relation till de vackra djuren.
Dom liksom hör till. Konstigt vore annars. Jag gillar deras närvaro.
Eftersom jag vid den här punkten befinner mig vid jordens mitt, så
tycker jag att några skyltar till hade varit på sin plats: New York,
Paris, London, Montreal och Kusmark. OBS! Måste tala med skyltmålar´n.
Svensbyn har fått en alldeles egen skylt.
I den här björken bor bygdens skator. Det är PiteBo som står för ut-
hyrningen. Ganska attraktivt område, med vidunderlig utsikt. Fnv står
cirka 2300 skator i kö för en lägenhet. Måndskostnad: 8.900 kronor.
Så plötsligt befinner jag mig på byns kyrkogård. Jag liksom flög hit på
egna vingar. Hemtillverkade. Vi går lite närmare den gamla likbodan...
Jag vet inte om detta blev så mycket närmare, jag försöker en gång
till...
Okej! Nu är jag nöjd. Det här kallar jag nära... Vi ska kika in genom
ett av fönstren. Bli inte rädda nu, det är inget som är farligt. Tror jag.
Nu kryper vi litegrann närmare, så ska jag visa er en sak... Är ni
rädda, så håll då nån i hand. Min kan ni av naturliga skäl inte hålla i.
Nåja, jag försöker sträcka ut den... nja, det tar stopp vid dataskärmen.
Men nu då... känner ni handen. Såja, ta tag i min hand nu går vi riktigt
nära...
Därinne står den här gamla likvagnen med sorgflor. Jag vet inte dess
ålder, men nog verkar den rätt så gammal. Många av byborna har
förts till sin sista vila med den här svarta draperade vagnen.
En av dem, är med all säkerhet ÅKE Valdemar Lindqvist. Han var en
de sju omkomna då bogserbåten "Lövholmen" sjönk den 29 oktober
1923. Åke var tremänning med min far. Om "Storfors-olyckan" har
det skrivits om då och då i vår lokaltidning. 1973 kunde man läsa en
artikel i PT med anledning av att det året passerat 50 år sedan
den tragiska olyckan. Vi läser:
I Norrbottens Allehanda för den 5 november 1923 fanns detta montage av de omkomna. I övre raden från vänster: Karl Algot Hellgren, Bergsviken, 45 år. Efterlämnade hustru och fem barn, fröken Elma Hortlund, Storfors, 27 år, Johan Svensson, Bergsviken, 34 år, efterlämnade hustru och tre barn. Mittenraden från vänster: Åke Valdemar Lindqvist, Storfors, 23 år, ogift, Axel Eriksson, Storfors, 30 år, efterlämnade hustru och två barn, Lars Nordström, Degeränget, 45 år, efterlämnade hustru och tre barn. Längst ned: Lars Nordströms son David, 15 år.
Tisdagen den 30 oktober utkom Piteå-Tidningen med ett extrablad med anledning av sjöolyckan vid Storfors.
Ett lagfoto av årgång 1920, som visar ett gäng unga fotbollspelare från Storfors.
Stående från vänster: Gunnar Lundberg (bosatt i USA), Knut Andersson, Gunnar Lundkvist, John Holmlund, Åke Lindqvist. Knästående från vänster: Bertil Berg, Nils Wikman och Bertil Lindqvist.
I laget ingick bröderna Åke och Bertil Lindqvist. Den förstnämnde, var den omkomne från sjöolyckan.
Bertil och Åkes föräldrar var Johan Emil Lindqvist (1875-1942) född i Hemmingsmark, hustrun, Alma Magdalena (1876-1962) född i Hortlax. Emil jobbade på "Hospitalet", som stalldräng. Emil var kusin med min farfar Amandus Lindqvist (1886-1965). Deras respektive fäder var; Anton Gustafsson-Lindqvist (1846-1904) och Carl-Gustaf Gustafsson-Lindqvist (1850-1922) båda födda i Blåfors. Båda var barnbarnsbarn till Blåfors förste nybyggare Jon Johansson (1740-1813) född i Medle.
Bertil Lindqvist avled 1962. Samma år avled också modern, Alma
Lindqvist. Emil och Alma hade förutom Bertil och Åke ytterligare tre
barn: Vally Katarina (1906-? gift med Olof Folke Järvdal från Piteå.
Håkan Halvar (1911-1912) samt Håkan Ragnvald Lindqvist (1913-1997)
---------------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist
Föreställningen kan börja! Har ni satt er tillrätta i edra sköna fåtöljer? Jaså, var dom så pass sköna att jag hörde en tydlig snarkning från 5:ans bänkrad... Seså, vaktmästar´n, skaka liv i den där herren i mörk kostym och halmhatt. Halmhatt förresten, vem bär en sådan tingest i dag? Jaså, var det Maurice Cheavlier. Då är det förlåtligt.
Ridå! Spotlight! Musik, maestero! Nu kan föreställningen ta sin början.
Hortlax - byn där Hollywoodfrun Åsa Westerlund en gång föddes. Nu
hoppas jag inte att hon "gett" byn ett ansikte, det finns så många andra
jordnära och präktiga föredömen som jag i stället skulle vilja lyfta fram.
Hortlax är en gammal jordbruksbyg. Om detta vittnar den här högen
av hästdynga. Men jag har den allra bästa relation till de vackra djuren.
Dom liksom hör till. Konstigt vore annars. Jag gillar deras närvaro.
Eftersom jag vid den här punkten befinner mig vid jordens mitt, så
tycker jag att några skyltar till hade varit på sin plats: New York,
Paris, London, Montreal och Kusmark. OBS! Måste tala med skyltmålar´n.
Svensbyn har fått en alldeles egen skylt.
I den här björken bor bygdens skator. Det är PiteBo som står för ut-
hyrningen. Ganska attraktivt område, med vidunderlig utsikt. Fnv står
cirka 2300 skator i kö för en lägenhet. Måndskostnad: 8.900 kronor.
Så plötsligt befinner jag mig på byns kyrkogård. Jag liksom flög hit på
egna vingar. Hemtillverkade. Vi går lite närmare den gamla likbodan...
Jag vet inte om detta blev så mycket närmare, jag försöker en gång
till...
Okej! Nu är jag nöjd. Det här kallar jag nära... Vi ska kika in genom
ett av fönstren. Bli inte rädda nu, det är inget som är farligt. Tror jag.
Nu kryper vi litegrann närmare, så ska jag visa er en sak... Är ni
rädda, så håll då nån i hand. Min kan ni av naturliga skäl inte hålla i.
Nåja, jag försöker sträcka ut den... nja, det tar stopp vid dataskärmen.
Men nu då... känner ni handen. Såja, ta tag i min hand nu går vi riktigt
nära...
Därinne står den här gamla likvagnen med sorgflor. Jag vet inte dess
ålder, men nog verkar den rätt så gammal. Många av byborna har
förts till sin sista vila med den här svarta draperade vagnen.
En av dem, är med all säkerhet ÅKE Valdemar Lindqvist. Han var en
de sju omkomna då bogserbåten "Lövholmen" sjönk den 29 oktober
1923. Åke var tremänning med min far. Om "Storfors-olyckan" har
det skrivits om då och då i vår lokaltidning. 1973 kunde man läsa en
artikel i PT med anledning av att det året passerat 50 år sedan
den tragiska olyckan. Vi läser:
I Norrbottens Allehanda för den 5 november 1923 fanns detta montage av de omkomna. I övre raden från vänster: Karl Algot Hellgren, Bergsviken, 45 år. Efterlämnade hustru och fem barn, fröken Elma Hortlund, Storfors, 27 år, Johan Svensson, Bergsviken, 34 år, efterlämnade hustru och tre barn. Mittenraden från vänster: Åke Valdemar Lindqvist, Storfors, 23 år, ogift, Axel Eriksson, Storfors, 30 år, efterlämnade hustru och två barn, Lars Nordström, Degeränget, 45 år, efterlämnade hustru och tre barn. Längst ned: Lars Nordströms son David, 15 år.
Tisdagen den 30 oktober utkom Piteå-Tidningen med ett extrablad med anledning av sjöolyckan vid Storfors.
Ett lagfoto av årgång 1920, som visar ett gäng unga fotbollspelare från Storfors.
Stående från vänster: Gunnar Lundberg (bosatt i USA), Knut Andersson, Gunnar Lundkvist, John Holmlund, Åke Lindqvist. Knästående från vänster: Bertil Berg, Nils Wikman och Bertil Lindqvist.
I laget ingick bröderna Åke och Bertil Lindqvist. Den förstnämnde, var den omkomne från sjöolyckan.
Bertil och Åkes föräldrar var Johan Emil Lindqvist (1875-1942) född i Hemmingsmark, hustrun, Alma Magdalena (1876-1962) född i Hortlax. Emil jobbade på "Hospitalet", som stalldräng. Emil var kusin med min farfar Amandus Lindqvist (1886-1965). Deras respektive fäder var; Anton Gustafsson-Lindqvist (1846-1904) och Carl-Gustaf Gustafsson-Lindqvist (1850-1922) båda födda i Blåfors. Båda var barnbarnsbarn till Blåfors förste nybyggare Jon Johansson (1740-1813) född i Medle.
Bertil Lindqvist avled 1962. Samma år avled också modern, Alma
Lindqvist. Emil och Alma hade förutom Bertil och Åke ytterligare tre
barn: Vally Katarina (1906-? gift med Olof Folke Järvdal från Piteå.
Håkan Halvar (1911-1912) samt Håkan Ragnvald Lindqvist (1913-1997)
---------------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist
Camping sommaren 1968
De nödvändigheter som en glad campare måste ha, för att kunna "upptäcka" naturen.
AB Gunnars Postorderkatalog ¤ 1968
AB Gunnars Postorderkatalog ¤ 1968
Yngve Forssélls på City-biografen i Skellefteå / 1958
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ 1958
Läkarhuset Björnen - Piteå
På den transportcentral ute i Öjebyn där jag jobbade, ingick i våra sysslor att hämta- och leverera gods av olika slag till inrättningar runt om i pitebygden. Personligen hade jag hand om Läkarhuset Björnen på Lillbrogatan, där jag hämtade blodprover, post m.m. varje dag året runt. Det var en trevlig stämning, inte minst från de vackra damerna i personalen. Varje höst bjöds jag på en vaccinspruta så att jag inte skulle bli sjuk i den influensa som rådde.
Fr. v. Margareta Oja-Nilsson, Inger N Björn, Kjell Larsson, Anna-Karin
Brännström, Gunnel Vidgren och Wiweka Gustafsson.
Tre läkare och lika många sjuksköterskor i Piteå, erbjuder allmänmedicinsk och gynekologisk vård under vardagar. Därmed har kommunen fått sin första privata klinik inom den öppna vården.
Läkarhuset Björnen är ansluten till försäkringskassan, och ett besök koster inte mer än på en vårdcentral. Igår hölls öppet hus för alla som ville se sig omkring i de nya lokalerna och träffa personalen.
- Det har inte varit några svårigheter att komma överens med landstinget och försäkringskassan, trots att byråkratin kring privat sjukvård är besvärlig, säger allmänläkaren Kjell Larsson.
Han var med och startade Citykliniken i Luleå för ett år sedan, länets första i privat regi. Tillsammans med läkarna Margareta Oja-Nilsson och Inger N Björn, gynekolog, äger han företaget som är ett handelsbolag. Den sistnämnda har eget tillstånd från landstinget, medan de båda andra formellt vikarierar på en annan läkares tillstånd.
¤ Samarbete med landstinget
- Den här mottagningen kommer att fungera likt en vårdcentral. Skillnaden för patienterna är det centrala läget, och att de kan få träffa en allmänläkare utan att få beställa tid i förväg, säger Margareta Oja-Nilsson. Sjuksköterskorna Gunnel Vidgren som är klinikchef, och Anna-Karin Brännström, har bland annat till uppgift att organisera den dagliga verksamheten. Sjuksköterskan Wiweka Gustafsson är barnmorska.
Samtliga ansökte om tillstånd för at bedriva offentlig sjukvård i privat regi innan den första januari i år. Efter detta datum beviljar landstinget sådana endast på orter som ligger inom ett så kallat stödområde med fri etableringsrätt. Dit hör inte kustkommunerna.
Klinikchefen Gummel Vidgren, sjuksköterska, och allmänläkaren
Kjell Larsson, är glada för datorerna som underlättar arbetet vid kli-
niken.
Kliniken kan ta samma avgifte för läkarbesöken som landstinget, eftersom den är ansluten till försäkringskassan. Frikort gäller även på det privata läkarhuset. Samarbetet med landstinget blir intensivt både när det gäller undersökningar, behandlingar och remitteringar till exempelvis operationer.
- Om patientunderlaget växer mycket i framtiden, finns det ett antal tillstånd som beviljats i Piteå, men ännu inte utnyttjats. Dessutom tror jag att landstinget så småningom ger någon av oss privata läkare i uppdrag att som entrepenör organisera privata mottagningar i hela länet, säger Kjell Larsson.
Gynekolog Inger N Björn i sitt hittills oanvända arbetsrum.
¤ Billigare
Denna övertygelse motiverar han med att alla aktuella beräkningar visar att ett besök på vårdcentral kostar 900 kronor. Patienten betalar 100 kronor, resten är skattemedel. Inom privat sjukvård kostar varje besök 400 kronor.
- Politikerna borde reagera över differensen, tycker Kjell Larsson. Inger N Björn har liksom de övriga arbetat många år i landstinget. Hon säger:
- Jag blir naturligtvis inte en bättre läkare för att jag jobbar privat. Men jag tror ändå att vi här kan bedriva en öppenvård med bättre kvalité på servicen.
- På den här typen av kliniker behöver inte patienten så många personer innan de kommer till läkaren. Ytorna är mindre och vi har större kontroll på helheten.
Kjell Larsson som provat båda modellerna eftersom han arbetat vid Citykliniken i Luleå under det år den funnits, håller med:
- Som privat allmänläkare kunde jag ta emot fler patienter varje dag än när jag jobbade vid landstingets sjukvård, och ändå ha mera tid för varje person.
Läkarhuset i Piteå är utrustat med en dataanläggning. I den förs alla journaler in, liksom receptutskrivningar med mera. Liknande investeringar görs vid landstinget.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 31 augusti 1991
För att visa sin uppskattning, fick jag ibland sådana här saker. Med
denna följde även ett påskägg. Jodå, jag började att käka godis
redan i bilen när jag kommit ut.
/Roger
Fr. v. Margareta Oja-Nilsson, Inger N Björn, Kjell Larsson, Anna-Karin
Brännström, Gunnel Vidgren och Wiweka Gustafsson.
Tre läkare och lika många sjuksköterskor i Piteå, erbjuder allmänmedicinsk och gynekologisk vård under vardagar. Därmed har kommunen fått sin första privata klinik inom den öppna vården.
Läkarhuset Björnen är ansluten till försäkringskassan, och ett besök koster inte mer än på en vårdcentral. Igår hölls öppet hus för alla som ville se sig omkring i de nya lokalerna och träffa personalen.
- Det har inte varit några svårigheter att komma överens med landstinget och försäkringskassan, trots att byråkratin kring privat sjukvård är besvärlig, säger allmänläkaren Kjell Larsson.
Han var med och startade Citykliniken i Luleå för ett år sedan, länets första i privat regi. Tillsammans med läkarna Margareta Oja-Nilsson och Inger N Björn, gynekolog, äger han företaget som är ett handelsbolag. Den sistnämnda har eget tillstånd från landstinget, medan de båda andra formellt vikarierar på en annan läkares tillstånd.
¤ Samarbete med landstinget
- Den här mottagningen kommer att fungera likt en vårdcentral. Skillnaden för patienterna är det centrala läget, och att de kan få träffa en allmänläkare utan att få beställa tid i förväg, säger Margareta Oja-Nilsson. Sjuksköterskorna Gunnel Vidgren som är klinikchef, och Anna-Karin Brännström, har bland annat till uppgift att organisera den dagliga verksamheten. Sjuksköterskan Wiweka Gustafsson är barnmorska.
Samtliga ansökte om tillstånd för at bedriva offentlig sjukvård i privat regi innan den första januari i år. Efter detta datum beviljar landstinget sådana endast på orter som ligger inom ett så kallat stödområde med fri etableringsrätt. Dit hör inte kustkommunerna.
Klinikchefen Gummel Vidgren, sjuksköterska, och allmänläkaren
Kjell Larsson, är glada för datorerna som underlättar arbetet vid kli-
niken.
Kliniken kan ta samma avgifte för läkarbesöken som landstinget, eftersom den är ansluten till försäkringskassan. Frikort gäller även på det privata läkarhuset. Samarbetet med landstinget blir intensivt både när det gäller undersökningar, behandlingar och remitteringar till exempelvis operationer.
- Om patientunderlaget växer mycket i framtiden, finns det ett antal tillstånd som beviljats i Piteå, men ännu inte utnyttjats. Dessutom tror jag att landstinget så småningom ger någon av oss privata läkare i uppdrag att som entrepenör organisera privata mottagningar i hela länet, säger Kjell Larsson.
Gynekolog Inger N Björn i sitt hittills oanvända arbetsrum.
¤ Billigare
Denna övertygelse motiverar han med att alla aktuella beräkningar visar att ett besök på vårdcentral kostar 900 kronor. Patienten betalar 100 kronor, resten är skattemedel. Inom privat sjukvård kostar varje besök 400 kronor.
- Politikerna borde reagera över differensen, tycker Kjell Larsson. Inger N Björn har liksom de övriga arbetat många år i landstinget. Hon säger:
- Jag blir naturligtvis inte en bättre läkare för att jag jobbar privat. Men jag tror ändå att vi här kan bedriva en öppenvård med bättre kvalité på servicen.
- På den här typen av kliniker behöver inte patienten så många personer innan de kommer till läkaren. Ytorna är mindre och vi har större kontroll på helheten.
Kjell Larsson som provat båda modellerna eftersom han arbetat vid Citykliniken i Luleå under det år den funnits, håller med:
- Som privat allmänläkare kunde jag ta emot fler patienter varje dag än när jag jobbade vid landstingets sjukvård, och ändå ha mera tid för varje person.
Läkarhuset i Piteå är utrustat med en dataanläggning. I den förs alla journaler in, liksom receptutskrivningar med mera. Liknande investeringar görs vid landstinget.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 31 augusti 1991
För att visa sin uppskattning, fick jag ibland sådana här saker. Med
denna följde även ett påskägg. Jodå, jag började att käka godis
redan i bilen när jag kommit ut.
/Roger
Yngve Forssélls med Jörgen Edman / 1966
SPÄCKAT OCH TREVLIGT PROGRAM
BJÖDS VID FULLSATT LUCIASOARÉ
Popsångare Jörgen Edman, som gjorde premiär i Yngve Forssélls,
tillsammans med soaréns två "småartister" Ann-Chatrine Hörnberg
och Hans-Olov Stenlund, båda elva år.
Läroverkets aula var fullsatt vid Luciasoarén på tisdagskvällen. Det gladde inte minst arrangörerna. Blindföreningens ordförande Lars Wiklund, Bureå, uttryckte också sin tacksamhet samtidigt som han talade om bakgrunden till Luciainsamlingen och de blindas problem. Programmet var späckat av sång och musik och tog nära tre timmar att avverka.
Skellefteå musikkår inledde Luciasoarén, som i år kan fira 10-årsjubileum. Gladiatorernas avsked ljöd mäktigt över lokalen och den prydligt klädda musikkåren under Birger Rehnströms ledning spelade ytterligare några stycken bl. a. ett potpurri ur Vita hästen. Gunnar Aldemark lättade som vanligt stämnongen med sin avspändhet och humoristiska inlägg, när han presenterade programpunkterna. Det är f. ö. hans 21:a luciaarrangemang. Elva-åriga Ann-Chatrine Hörnberg började med att dra några vinstlotter på utsålda lotterier, innan hon klämde i med sina sångnummer. "End of the world" drog hon igång med så att det ekade i den välfyllda lokalen. Ännu mer tände hennes framförande av "Bergsprängartango". Den spralliga tösen behöver väl inte någon närmare presentation. Hon har varit med i större sammanhang än Lucia-soaréer. Nu senast i en radiotävling, där hon blev fyra bland de "stora" aristerna.
Premiär för 11-åring
Hans-Olov Stenlund heter en liten herre på elva år som för första gången besteg scenen och sjöng "Hej systrar, hej bröder" ackompanjerad av en trio ur Yngve Forssélls band. För att vara premiär gjorde den unge mannen en utmärkt insats. Med inte minsta blyghet försökte han efterapa de "stora" sångartisterna, gjorde små stumma knäböjningar och armrörelser. Första framträdandet var det, men säkert inte det sista.
Jörgen Edman-succé
Efter pausen presenterade Yngves sin nya sångartist, Jörgen Edman, och trots hans halvårslånga uppehåll från scenjobbet gjorde han en utmärkt insats. Clementine, Strangers in the night och slutligen Främmande länder, den låt som Jörgen toppat Svensktoppen med i 13 veckor, bjöd han på och fick som tack hjärtliga applåder.
-------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Onsdagen den 16 november 1966
BJÖDS VID FULLSATT LUCIASOARÉ
Popsångare Jörgen Edman, som gjorde premiär i Yngve Forssélls,
tillsammans med soaréns två "småartister" Ann-Chatrine Hörnberg
och Hans-Olov Stenlund, båda elva år.
Läroverkets aula var fullsatt vid Luciasoarén på tisdagskvällen. Det gladde inte minst arrangörerna. Blindföreningens ordförande Lars Wiklund, Bureå, uttryckte också sin tacksamhet samtidigt som han talade om bakgrunden till Luciainsamlingen och de blindas problem. Programmet var späckat av sång och musik och tog nära tre timmar att avverka.
Skellefteå musikkår inledde Luciasoarén, som i år kan fira 10-årsjubileum. Gladiatorernas avsked ljöd mäktigt över lokalen och den prydligt klädda musikkåren under Birger Rehnströms ledning spelade ytterligare några stycken bl. a. ett potpurri ur Vita hästen. Gunnar Aldemark lättade som vanligt stämnongen med sin avspändhet och humoristiska inlägg, när han presenterade programpunkterna. Det är f. ö. hans 21:a luciaarrangemang. Elva-åriga Ann-Chatrine Hörnberg började med att dra några vinstlotter på utsålda lotterier, innan hon klämde i med sina sångnummer. "End of the world" drog hon igång med så att det ekade i den välfyllda lokalen. Ännu mer tände hennes framförande av "Bergsprängartango". Den spralliga tösen behöver väl inte någon närmare presentation. Hon har varit med i större sammanhang än Lucia-soaréer. Nu senast i en radiotävling, där hon blev fyra bland de "stora" aristerna.
Premiär för 11-åring
Hans-Olov Stenlund heter en liten herre på elva år som för första gången besteg scenen och sjöng "Hej systrar, hej bröder" ackompanjerad av en trio ur Yngve Forssélls band. För att vara premiär gjorde den unge mannen en utmärkt insats. Med inte minsta blyghet försökte han efterapa de "stora" sångartisterna, gjorde små stumma knäböjningar och armrörelser. Första framträdandet var det, men säkert inte det sista.
Jörgen Edman-succé
Efter pausen presenterade Yngves sin nya sångartist, Jörgen Edman, och trots hans halvårslånga uppehåll från scenjobbet gjorde han en utmärkt insats. Clementine, Strangers in the night och slutligen Främmande länder, den låt som Jörgen toppat Svensktoppen med i 13 veckor, bjöd han på och fick som tack hjärtliga applåder.
-------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Onsdagen den 16 november 1966
Vår lilla stad
På Piteå-Tidningens insändarsida fanns en sommardag 1958 denna notis:
Vår lilla stad
Man frågar sig, om vår vackra Hamnplan skall vara riskabel att besöka i många år efter grävningarna i vinter. Bör inte ljussignaler uppsättas vid Rönnbergs hörna. Två stora personbilar kan icke mötas vid infarten till Storgatan, den ena måste vänta. Vårt mörka fina torg bör upplysas och torde det även vara nödvändigt att i mitten placera en körfil enligt Sundsgatan-Uddmansgatan. Som det nu är kör bilarna som yra höns kring torget.
Vad Sundsgatan beträffar så är det oförklarligt att inte alla korsningar får samma utrustning som vid Uddmansgatan, betr. körriktning. Då det gröna mellanpartiet avslutas några meter före korsningen, ser man ofta bilen stannar och inte riktigt vet huru de skall köra vid möten. På Sundsgatan har några busshållplatser anordnats. Många gånger ser man dessa delvis upptagna av parkerade personbilar. Är busshållplatsen för stor bör väl en skylt för parkering uppsättas från punkt där allmän parkering för ske.
Detta skulle väl också underlätta för polisen, som tydligen under nuvarande förhållanden inte kan avgöra vilka som parkerat fel. I mitten av Sundsgatan är en grön fin gräsmatta, som vem som helst får kliva över. Stipulera några exempel, som får böta och denna vackra gröna oas, som kostar staden mycket pengar får grönska i fred. Vid Prästgårdsgatan är på trottoaren placerat ett cykelställ för 25 cyklar. Trottoaren är så smal att en cykel placerad tvärs över täcker hela dess bredd och en del av gatan. Gående människor tvingas ut på gatan, som väl även vid denna plats är förbjuden. Vem bär skulden om en människa skadas.
Vid Lillbrogatan är en skylt uppsatt där parkering endast tillåtes för körskola. Texten lyder: "Endast för besök hos besiktningsman". Mig veterligt finns besiktningsman i Piteå endast några timmar på fredagarna. Bör inte skylten ändras, så att privatbilar får rättighet at parkera på detta ställe veckans övriga sex dagar. Då kunde väl detta ha det goda med sig att åklagarmyndigheten och övriga, som parkerar på trottoaren vid Lillbrogatan, hade en godkänd parkeringsplats dessa dagar - eller är det tillåtet at parkera på trottoaren. Mycket mera kan skrivas om märkliga saker i vår stad, men får detta anstå till senare, då jag hoppas att de, som i staden bestämmer, läst detta och tagit sig en funderare.
Vän av ordning.
------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 29 juli 1958
EKBERGS konditori - Piteå
Som kafé försvann "Ekbergs" för ungefär ett decennium sedan. Då
kaférörelsen i dag återuppstår sker det i toppmoderna och trivsamma
lokaler. Den här bilden från serveringslokalen jävar inte det påståendet.
"Ekbergs" var det namn med god klang hos kaffetörstiga stadsbor på stadsbesök under 20-, 30- och 40-talen. Det senaste decenniet har firman drivits enbart som brödbutik. Men i dag återuppstår "Ekbergs" som kafé. Rörelsen presenterar sig i sparbankshuset vid Storgatan i de lokaler som posten lämnade efter sig, då den i fjol flyttade in i forsmanska nybygget.
Ekbergs konditori står givetvis på toppen av modernitet och varken mödor eller kostnader har sparats då det gällt inredning, möblering o s v. Lokalerna visades i fredags för ett antal inbjudna, som kunde konstatera, inte bara att stan fått ett nytt trivsamt näringsställe, utan också att firmachefen Henrik Lidman och hans personal tydligen går in för att föra vidare de goda traditioner som firmanamnet förpliktar till.
¤ GENOMGÅENDE TEAK
Från Storgatan kommer man in i en foajé, hållen i diskreta färger och utrustad med et vackert mosaikgolv. Till höger - d v s där piteåborna för mindre än ett år sedan uträttade sina postala ärenden - ligger serveringslokalerna i två plan. Liksom i brödbutiken, som finns till vänster om foajén, är teak det genomgående träslaget. Om man bortser från mosaik närmast brödbeställningen är heltäckande och diskret färgade mjuka mattor inlagda. Belysningen är tilltalande och gardinerna står bra mot färgsättningen i övrigt. Det ljusa, lätta och luftiga dominerar och sittmöblerna är stilfulla och bekväma. Kaffe, thé, choklad - eller vad man nu kan önska - "mixas" i en blankskinande apparat, som i princip visserligen inte är någon direkt nyhet men hos Ekbergs finns i allra senaste modellen.
¤ GOTT KYL
Brödbutiken är väl utrustad med kylutrymmen, bl. a. i ena skyltfönstret. Därmed skall man kunna exponera begärliga varor i söderfönstret utan att solgasset inverkar nedsättande på kvaliteten. Från brödbutiken har personalen också direkt kontakt med det stora kylrum, som ligger vägg i vägg och har stor kapacitet. Apropå "kalla varor" finns det också en avdelning där choklad, läskedrycker och dylikt ständigt hålls vid "rätt" temperatur. Särskild frukt- och konfektyravdelning samt en effektiv maskin som gör manuell kartongvikning överflödig är andra detaljer i brödbutiken.
¤ KOMFORT OCH HYGIEN
I det blankskinande köksdepartementet är såväl inredning som maskinell utrustning sådan att personalens arbete i görligaste mån underlättas och myndigheternas stränga hygieniska krav till fullo tillgodoses. I ett hörn av det väl tilltagna köket skall personalen få sitt lunchrum, även om det inte hunnit göras klart till öppningsdagen.
För luftombytet i lokalerna är det väl sörjt genom en effektiv evakueringsanläggning. Överhuvudtaget utgör Ekbergs i sin nya skepnad ett vältaligt uttryck för den yrkesskicklighet som ortens hantverkare besitter. Förvandlingen av de gamla postlokalerna till ett hypermodernt kafé fötjänar högsta betyg.
¤ GAMLA TRADITIONER
Vid "tjuvstarten" i fredags framförde bankdirektör Carl Nyman i egenskap av hyresvärdens företrädare en lyckönskan till hr Lidman och tackade för förplägnaden. Bland de många kaffedrickarna sågs f konditor Hugo Ekberg, firmans grundare, nu pensionär och med släktband bunden vid efterträdaren. Det är för övrigt i dagarna nästan precis 38 år sedan hr Ekberg öppnade det kafé, som han sedan drev tills för tiotalet år sedan. Det är följaktligen gamla traditioner som ligger bakom "Ekbergs" som branschbegrepp.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 13 februari 1961
E. A. Clausén - till minne
Som i föregående n:r i korthet omnämndes har överlantmätaren i Kristianstads län Ernst August Clausén avlidit. Den avlidne var född i Öjebyn den 16 december 1869 och tillhörde den i Piteå-bygden välkända och inflytesrika clausénska släkten. Han var son till framlidne verksägaren och bankdirektören A. Clausén och dennes likadeles framlidna maka, född Törnsten. Efter avlagd mogenhetsexamen vid Umeö högre allm. läroverk konstintuerades C. till lantmäteriauskultant år 1871, utnämndes till vice kommissionslantmätare i Norrbottens län 1898 och till kommissionslantmätare i juni 1903.
År 1909 utnämndes han till distriktslantmätare i Göinge och till förste lantmätare i Kristianstads län den 31 december 1913 samt till överlantmätare i samma län den 31 december 1920. År 1927 utnämndes Clausén till riddare av Nordstjärneorden och 1930 till kommendör av Vasaorden. Den avlidne var en person, som i sig förenade många av de egenskaper, vilka känneteckna karaktärens adelskap. Såsom ämbetsman skattades han högt för utpräglat nit och skicklighet. Hans plikttrohet var en följd av den medfödda korrekthet och grundlighet, som i allt präglade hans görande, i smått som i stort. Denna uthållighet i pliktkänsla sattes också på hårda prov, ty det är känt att överlantmätare Clauséns distrikt ålade honom en tung arbetsbörda och därmed förenat vidsträckt ansvar.
Som chef var han i hög grad omtyckt och värderad av sina underlydande, med vilka han stod på kamratlig fot utan att ämbetets pondus därmed i minsta mån åsidosattes. Hans bästa egenskaper kommo till synes i det personliga umgänget, där han dominerade med sitt äkta gemyt, vinnande humor och öppna hjärtlighet. Som jägare var han under sin norrbottenstid en av de främsta i sportens utövning, som en son av Piteå-bygden hängde han städse samman med denna genom en djup och bestående hembygds-kärleks fasta band. Clausén var i verklig mening en man av ära, och som sådna skall han minnas både här uppe i Norrbotten och i den sydliga landsända, som blev hans nya hembygd och där han tillbragte nära ett kvarts sekel i gagnande gärning. I frid levde han, fridfullt avsomnade han. Må han också vila i frid i den eviga sömnen!
-------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Den 15 januari 1932
50-årsjubilar vid Furunäsets sjukhus
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Den 12 september 1939
Furunäsets sjukhus / 1939
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Den 23 september 1939
OLA HERMANSONS med Maritza / 1968
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Onsdagen den 28 augusti 1968
BEATMAKERS med Jörgen Edman / FP Skellefteå - 1967
MED:
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤4
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 9 juni 1967
Thore Skogman & Göingeflickorna / 1965
Thore Skogman och Göingeflickorna - vad kan man mer begära i ett
och samma TV-program?
Folksångaren Thore Skogman är verkligen i farten i vår. Han satte sprätt på Hylands hörna förr-förra lördagen, han är melodiradions firare hela mars månad, han blir värd i TV-hjälpens näst sista önskeprogram den 14 mars. Dessutom träffar vi honom på Vellinge gästgivargård utanför Malmö på onsdagskvällen, då det åter är gammeldansdags i TV.
Stockholm och Göteborg har hittills presenterat gammeldans i TV-rutan på sitt sätt, nu är det Malmös tur. Producenten Carl-Gustav Weman därsammastädes tycks veta vad svenska folket vill se och höra (Skogman toppar ständigt önskelistorna till Önskeprogrammet). Weman har alltså städslat Skogman, men därtill Göingeflickorna, vidare gamla Bialitts piga och dräng, vilka heter Gunnel Nilsson respektive Lennart Kjellgren, dessutom både Einar Bodins och Staffan Åkerbergs orkestrer.
Hemvävdare kan det knappast bli. För nytillkomna tittare skall kanske berättas att Bialitt för några år sedan var ett populärt underhållningsprogram från ett studiobyggt värdshus, där frodige och fryntlige Lasse Holmqvist var krögare eller åtminstone värd. Lasse har hoppat av numera som vi vet, just nu sysslar han med att lära danskar lite svenska. Om någon är upptagen onsdag kväll så finns chansen ännu en gång. Det dansas gammeldans på gästgivargården även 22 mars - i en reprissändning.
TV onsdag klockan 20.00-20.30
-------------------------------------------------------------------------------
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Onsdagen den 10 mars 1965
Muck -79
Fredagen den 23 mars 1979, efter 227 dagar i kronans tjänst, var det dags för muck. I dag - den 23 mars 2012 - har exakt 33 år förflutit sedan den speciella dagen.
Hemma i Hortlax sittande på min röda Volvo 242 av 1976 årsmodell.
Det var vår, och frihetens klocka klämtade där bakom hörnet. Livet
kändes med andra ord underbart.
Eftersom jag hade en rygg som trilskades, så blev jag efter grund-
utbildningen på S 3 placerad på I19/P5 5:e kompaniet. På bud-
centralen utförde jag mitt jobb tillsammans med några andra killar.
-----------------------------------------------------------------------------
Hemma i Hortlax sittande på min röda Volvo 242 av 1976 årsmodell.
Det var vår, och frihetens klocka klämtade där bakom hörnet. Livet
kändes med andra ord underbart.
Eftersom jag hade en rygg som trilskades, så blev jag efter grund-
utbildningen på S 3 placerad på I19/P5 5:e kompaniet. På bud-
centralen utförde jag mitt jobb tillsammans med några andra killar.
-----------------------------------------------------------------------------
Yngve Forssélls orkester
Annonser / 1961
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 20 januari 1961
Idrottsmässa i Munksund / 1951
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 5 juli 1951
VOLVO! / 1957
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Tisdagen den 31 december 1957
Auktion/anbud i Älvsbyn - 1946
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Augusti 1946
Hortlax vårdcentral...
Ser man på! Skönt att bo i Hortlax!
Det hände en novembernatt i Piteå 1955
Klockan i Rådhuset visar några minuter över fyra. Höstmörkret ruvar tungt över bygden i novembernatten. En råkall dimma sveper stan i ett skyddande hölje. Efter Storgatan möter vi en sen nattvandrare. Annars allt tyst. Öde. Stilla. Staden sover. Man skulle för att tala med Rydberg kunna säga: att alla sova, tyst det är i husen, endast tomten är vaken...
Men det visar sig vara lite överdrivet. För även om den övervägande delen av stans befolkning den här tiden på dygnet vänder sej så att säga på "den andra sidan", så finns det folk som har börjat sin dag. Trots denna tidiga timme. Vi ska titta lite närmare på dem och vad dom sysslar med.
Yttre nattvakt Östen Löfgren kontrollerar precis på slaget 2 att allt är
som det skall vara.
Har ni haft svårt för att komma ur sängen på morgnarna? Har ni svårt att komma överens med väckarklockans skrällande ljud när den frampå morronkröken gör sej påmind? Tycker ni om att ligga och "dra er" ytterligare en stund? Ja, har ni de egenskaperna då passar ni inte till distributionschef för en tidning. För att nu ta ett exempel. När klockan visar mitt i natten, närmare bestämt halv 2 då börjar Folke Erikssons arbetsdag. Det är några hektiska timmar innan tidningarna är räknade, buntade och fraktade till respektive bussar f.v.b. till hela Pite älvdal. Men inte bara med bil och buss försvinner tidningarna. Mellan fyra och halv fem kommer tidningsbuden. Packar sina tidningsväskor och så ut i natten. De rör sej visserligen inom stans domäner, men det gäller att sno på. Nere på Hamngatan springer fru Edith Isaksson trappa upp och trappa ner med Piteå-Tidningen. Och när folk sen vaknar till klockors spröda ljud, är det bara att sträcka ut handen, och man har rykande färska nyheter till morronkaffet.
"Alla sova, tyst det är i husen, endast tomten är vaken..."
På tal om morronkaffe, medge att det smakar med ett par härliga nybakade wienerbröd till detta. Men för att vi skall få njuta av den läckerheten måsta bagarna upp i ottan. Johan Degerman i Rönnbergs hörna är i full fläng då vi tittar in och ser hur han har det. Det är ingen svårighet komma sej upp, säger han, det är man van med sen tidiga pojkår. Men om ni skall träffa Johan Degerman sen på kvällen, så skall den visiten vara gjord före klockan 20. Vid den tidpunkten har en viss herre, John Blund, stämt träff med denne glade bagare.
Om vi kommer till speceributiken sådär vid niodraget på förmiddagen, och får höra att mjölken inte har kommit, vad säger vi då? Ja, handen på hjärtat, men inte är det långt till ett missljud i en eller annan form. Vi har vant oss vid att den ska vara distribuerad till affären då vi kommer. Det vet Erik Sundkvist vid mejeriet här i stan, och därför börjar hans skift klockan fem. Två lastbilar står beredda att utgå med denna produkt som till livets nödtorft hörer.
Fru Edith Isaksson har sitt tidningsdistrikt kring Hamngatan.
Hugo Jonsson är en känd Pite-profil. Under vår promenad denna morgon stöter vi också samman med honom. Han är uppe långt före tuppen. Utan någon konstgjord väckning. En kvart över tre skall hästen ha mat, och då kan man ju inte ligga och slöa. Och så skall man ju läsa tidningen innan man går på jobbet. Så det så. Klart besked. Hugo Jonsson fortsätter gatan fram. Vi tar en annan väg.
Vi åker förbi Strömsborg. De många lamporna ute vid Lövholmen slår ett trolskt sken i den disiga morgonen. Vi rundar Furunäsets sjukhusområde. Från det nyrenoverade centralköket strålar belysningen. Och då vi tittar in ett slag finner vi att här råder liv och rörelse. Innan skymten av morgonrodnad syns i österled har dessa arbetets kvinnor att inta sin plats vid de elektriska jättegrytorna. Det är många munnar som ska ha frukost på bestämd tid. Det råder ett uppskruvat tempo i ett storkök den här tiden, och vi ska inte störa dem som här arbetar med frågan om om de upptäckt att morgonstund har guld i mun...
Mycket tidigt på morgonen är tempot högt uppskruvat i Furunäsets
sjukhus´storkök. Lisen Hjelm sysslar vid en av de stora ugnarna.
Åter på väg mot centrum. Trafiken är nu livligare. Personbilar och cyklister. En lastbil med tung last dånar fram genom Klubbgärdet. En arbetarbuss, vars passagerare snart skall vara uppe i sin produktiva verksamhet kommer med fart som om hastighetsbegränsningen vore upphävd...
Nu håller staden som bäst på att gnugga sömnen ur ögonen. Och börjat sträcka på sej. En fastighetsägare har bekymmer för trottoaren och halkan, tycker att Kung Bore kunde ha väntat med sitt intåg ännu någon vecka. Vi delar till fullo hans uppfattning. En bilist från ett annat län ger en uppvisning i hur man inte skall passera Rådhustorget, även om det är folktomt och gardinen bakom vars fönster stadens polismakt residerar är nerdragen...
Redan klockan halv 2 börjar Folke Eriksson sitt jobb i PT:s distri-
butionsavdelning.
På bussparkeringen står den gula bussen klar för en ny dags rotation mellan två kuststäder. På Källbo håller ännu ett byggnadskomplex att ta form. Hissen med tung last av byggnadsmaretial rasslar och hammarslagen ekar i den tidiga timmen. Mörkret viker. Gryningen håller på att övergå till dag. Ljusen i vår lilla stads många affärer börjar tändas. Man talar i dag mycket om brist på elkraft. Stora neonskyltar brinner här och var i stan natten lång. Detta bara en liten reflexion. I elsparandets tecken. I en stor affärs många skyltfönster kan vi se stans grand old man på handels område styra och ställa innaför disken. Gråsprängd men med en ynglings spänst och hållning. Det är en hel del som måste klaffa då den nya dagens rusch sätter in. Staden har vaknat.
Gomorron!
Erik Sundkvist vid piteåmejeriet ser till att mjölken finns i butikerna
när de öppnar på morgonen.
-----------------------------------------------------------------------------------
Text: Joel Berglund foto: Kjell Svärdsudd
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 24 december 1955
Rapport från Piteå 1866/67
¤ När jag skriver detta - söndagen den april - faller snön i täta flingor utanför fönstret och det är inte ett dugg våraktigt. Detta trots att en rapport just kommit in om att den första sädesärlan har skådats i bygden. Men vi börjar bli vana nu vid att vårtecknen inte får tas på allvar. På vägen hit till redaktionen mötte jag en av våra läsare, pratade om vädret, och fick höra (för vilken gång i ordningen denna vinter vet jag inte!) - Det blir ett ordentligt hundraårsjubileum det här!
Som sagt, det där med hundraårsjubileum, av den svåraste vintern under 1800-talet, har vi fått höra mycket om i samband med rapporter om köldrekord denna vinter. Man har berättat, att enligt farfar eller farfarsfar, så var vintern 1866 den värsta som hittills upplevts i pitebygden. Nu hör det dock till saken att vi här på Piteå-Tidningen är skeptiska mor farfarsfars berättelser, men vi har i stället ett ögonvittne som kan berätta hur det egentligen föhöll sig. I de djupa källarvalven har vi ett brandsäkert arkivrum och där finns på hyllorna uppradade mikrofilmsrullar innehållande samtliga tidningssidor av Piteå-Tidningen och dess föregångare Norrbottens-Posten.
Varför inte ta och kontrollera farfarsfars uppgifter med ögonvittnet - den man som just den dag när det skedde satt i ett redaktionsrum i Piteå och med bläckpenna skrev ner sina iakttagelser. (Är det inte egentligen ganska fascinerande: att just det jag nu skriver om hundra år kan läsas av en annan journalist som på detta sätt kan få reda på exakt hur vädret var, inte bara kl 12 på dagen den 24 april, utan även hur det var ytterligare hundra år tidigare). Nog med avvikelser. Låt oss gå över till Norrbottens-Posten och konstatera att farfarsfar hade både rätt och fel. Rätt såtillvida att 1866 hade en både konstig och lång vinter. Men att vintern 1867 var värre. Nu låter vi redaktören med bläckpennan berätta: (Stavningen moderniserad).
DEN 28 OKT. 1865
"Vintern kom detta år, liksom förlidet år, tidigare än vanligt. Fjärdarna omkring staden är isbelagda, så att ångbåtarna ej kunna gå upp till staden sista veckan. Slädföret är skralt, varför hjuldon även begagnas."
I tidningen av den 18 november berättas om et intermezzo mellan en av stadens lotsar och befälet ombord i en segelskuta som varpades uppför Pitsundet. Bråket inträffade den 4 november. Sjöfarten pågick alltså in i november.
DET 16 DECEMBER
"Om marknaden (i Öjebyn) föregående vecka är inte mycket att säga. Ringa folk och ringa omsättning. Detta beroende delvis på det dåliga väglaget. Marken är nämligen alldeles bar och den stora penningbristen inverkar betydligt på trafiken".
DEN 23 DECEMBER
Tidningen berättar om ett rån på vägen mellan Kinnbäck och Jävre. Det var en man vid namn Lindqvist som på grud av det dåliga vägföret inte kunde få tag i något åkdon. Han begav sig i stället gående från Kinnbäck. Han fick på vägen sällskap av en man. Mitt på skogen anföll mannen Lindqvist som satte sig till motvärn, då dök ytterligare två man upp och hotade den överfallne med en yxa. Rånarens byte blev 1.300 riksdaler.
DEN 13 JANUARI 1866
"Äntligen hava vi fått snö. Den 9 och 10 dennes föll här ganska mycket snö så att man nu icke med skäl kan behöva befara att föret skall taga slut före våren. Att snön varit efterlängtad är naturligt då genom brist på densamma alla körslor till det mesta måst inställas. Ända sedan 1821 minnes man här i staden ingen vinter, då marken varit bar så länge. Man körde då på trettondagen till kyrkan med hjuldon. Det året blev dock inget missväxtår".
¤ Detta fotografi visar Piteå stad på 1860-talet. Den stora byggnaden
är det då tämligen nyuppförda lasarettet.
DEN 3 FEBRUARI 1866
"I tre veckors tid hava vi haft en jämn och ordentlig vinter. Havande kölden aldrig varit högre än 23 grader, men väl gått ner till 3-6 grader. Tillräckligt med snö finns vadan skogskörslor nu med fart pågå. Stadens flesta handlande äro stadda på marknads- och affärsresor".
DEN 17 MARS
"En förfärlig snöstorm har rasat här ett dygn i sista veckan, eller natten mot torsdagen den 15 och hela den dagen. Vägarna har blivit alldeles ofarbara och alla körslor omöjöiga åtminstone någon tid. Posten är 2-3 dagar försenad".
DEN 31 MARS
"Kom vintern sent så synes den ämna taga skadan igen genom att hålla i sig på skarpa allvare. Vi är nu i slutet av mars och hava ännu föga känning av vårluften. De bägge sista veckorna hava varit ganska bistra. Termometern har kl 6 om morgnarna visat 20, 25 och ända upp till 30 graders köld. Snart torde kölden dock nödgas giva vika för vårsolens milda strålar och Kalle Vinter packa av till en annan marknad".
DEN 7 APRIL
"Ombyte i väderleken har inträtt. Vackra och blida dagar påskynda snömassornas försvinnande".
DEN 28 APRIL
"Vi hava nu i det närmaste barmark och hjuldon begagnas efter landsvägarna. Isarna äro dock ännu fullt farbara och torde det dröja 4-5 veckor innan sjöfarten börjar. Brist på livsmedel för den fattigare allmogen, särdeles i lappmarken, är ganska stor. Önskligt därför att ny tillförsel, från södra delarna av riket ej så länge låte vänta på sig. Spannmålspriserna äro 18-20 rdr för korn"
DEN 5 MAJ
"En fösta maj sådan som den nyss förflutna har man på länge här ej upplevt. En vecka förut var marken bar och hjuldon överallt i farten, men genom ymnigt fallen snö de sista dagarna i april blev slädföret återställt och det ganska ypperligt. Man såg också ett slädparti på förmiddagen arrangerat. Sedan under veckan har dock snön till största delen försvunnit"
¤ Så här brukade det se ut när första vårbåten kom till Piteå. Fartyget
är endera Njord eller Thule. Två norrbottensbåtar som byggdes i mitten
av 1800-talet och såldes till Sveabolager omkring 1910.
DEN 19 MAJ
"Det ser mörkt ut för ångbåtarna att ännu på någon vecka komma hit. Väl säges havsvaken synas utanför Högsböle och Rönnskär men innanför äro isarna starka och i avseende på ganska stark nattfrost och lågt vatten går det sakta medderas förlösning. Vi böra dock hoppas att innan månadens slut hava sjöfarten i full gång".
I tidningen den 26 maj omtalas att sjöfarten äntligen öppnats på Sundsvall dit 135 fartyg anlänt på en vecka.
DEN 2 JUNI
"Ännu när detta nerskrives - den 1 juni - har någon ångbåt icke anlänt. "Haparanda" som på torsdagsmorgonen den 31 maj gick från Skellefteå hit kom ej längre än till trakterna av Rönnskär. Passagerarna som där blev ilandsatta och sedan kommit hit hava sagt att de mött ogenomtränglig drivis som tvungit kaptenen att vända åter till Skellefteå. Det är många år sedan sjöfarten började så sent. Sistlidet år var Bolontaire här den 22 och året därföre den 12, allt i maj månad. Brist på livsmedel, så för människor som boskap har varit och är ganska stor. Nu ingår den underrättelsen att "Bolontaire" kom till stadsfjärden och håller på att låta sig genom isen för att komma till kajen".
DEN 9 JUNI
"20-30 fartyg har anlänt däribland 2 med spannmål från Malmö. Sommaren har kommit på fullt allvar och med en värme som gåt ända till 24-28 grader i skuggan. Träden lövas, vårsådden pågår och ängarna grönska".
DEN 23 JUNI
"Under den regniga och kalla blåsten i slutet av förra veckan och i början av denna vecka hava vi i åtskilliga byar och på öarna flera på bete utsläppta fårkreatur frusit och svultit ihjäl. I Öjebyn har pastor Nygren förlorat 7 och en bonde 9 får".
Sommaren i övrigt blev tämligen normal med regn och sol omväxlande. Den sena sådden gjorde dock att skörden blev dålig. Vintern inträffade i normal tid. Den blev dock mycket kall. Temperaturer på upp emot 40 grader var vanliga och våren kom onormalt sent 1867. Vi skall låta vår vän redaktören för Norrbottens-Posten berätta vidare men först några kommentarer.
I dag tänker vi inte så mycket på sjöfartens betydelse och krafter är i rörelse för att överhuvudtaget slopa sjöfarten på Bottenviken. Vid den tid vi nu talar om var de norrländska huvudbyggnaderna i själva verket "ekonomiska öar". Kom sjöfarten sent igång blev det fråga om svält. Spannmålen tog slut och många bönder torde ha tvingats mala utsädet till mjöl. I juni överhopades Piteå av folk från landsbygden som väntade på att man skulle få mat utifrån. Så här skriver Norrbottens-Posten om våren:
DEN 14 MAJ 1867
"Snö över gärdesgårdarna. Det är 12 till 14 grader kallt. Brist på livsmedlel i inlandet."
DEN 18 MAJ
"Nu har ett annat hjuldon börjat visa sig på vägarna".
DEN 1 JUNI
"Urbanidagen (den 21 maj) inträffade med bättre väder så att nu börjar bliva bar mark. Nödtiggare översvämmar bygden. Kanske dröjer det 14 dagar innan sjöfarten blir öppen".
DEN 15 JUNI
"Väderleken har under veckan varit ganska regnig och vinden har gått över till sydlig varför man kan hoppas att sjöfarten skall kunna inledas till midsommar. Högst få har kunnat börja att så. Ställningen beklagansvärd för mången".
DEN 22 JUNI
"Ingen sjöfart. Beklagligt då alla förråd är uttömda och de flesta inte vet varifrån födan skall tagas. "Haparanda" och "Bolontaire" ha anlänt till Skellefteå och vi hoppas att den i morgon hit kommer. Mycket folk från landsbygden är i staden för att möta ångbåten och få föda. Väderleken är vacker. 22 grader varmt i skuggan".
DEN 29 JUNI
"Tidigt på morgonen midsommardagen ankom äntligen ångaren "Haparanda" efter att ha varit 11 dygn på väg från Stockholm och legat 5-6 dygn i Skellefteå varifrån hon på grund av drivis inte hade kunnat komma ut. Något mjöl hade fartyget med sig, men alldeles för lite. Njord väntas i afton och i morgon kommer Bolontaire. Märkligt nog har inget segelfartyg ännu anlänt".
DEN 6 JULI 1867
"Dagarna tämligen väldigt varma, nätterna kalla. Temperaturer omkring noll".
--------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 26 april 1966
FAKTA---------------------------------------------------
Dagboksanteckningen den 23 december 1866, står att läsa om en man
med namnet Lindqvist som blev överfallen på vägen mellan Kinnbäck och Jävre.
När jag var barn hörde jag berättas en gång vid en gemensam släktmiddag hos
mina farföräldrar, om en person på min farfars sida som blivit rånad. Som jag minns
så hade han en postväska med ganska mycket pengar med sig. Jag tyckte mig höra
att det hela handlade om min farfar AMANDUS LINDQVIST (1886-1965). Men årtalet
stämmer inte in på den här historien. I såfall kan det tänkas vara min farfarsfar
CARL-GUSTAF LINDQVIST (1850-1922) som eventuellt kunde vara personen i fråga.
C-G LINDQVIST föddes med efternamnet Gustafsson. Namnet Lindqvist tillkom senare.
Men några av C-G:s bröder och kusiner tog sig samma efternamn. Carl-Gustaf var
född i Blåfors. Om honom och hans familj har jag berättat i ett tidigare inlägg under
kategorin släkthistorer.
/Roger
Byabesök i bilder
Promenerade upp till Hortlax i dag. Hustrun skulle handla garn. I vår by så finns en alldeles utmärkt affär, "Tallbodan", som saluför garn till alla hugade kunder. Så även till hustrun. I samma fastighet inrymdes en gång byns poststation. Idag finns förutom Tallbodan, även en frisörsalong. Nu blir det sticka av. Ja, inte för mig, men för Bettan.
Så äntligen nådde vi målet: Tallbodan i Hortlax.
Garn i alla de möjliga sorter och färger.
Kanske lite garn inför en ny liten bebis?
Tittar man ut genom fönstret mot andra sidan, ses ett rött hus. Här
fanns en gång Café Svalan.
På väg hem igen, med garn så det räcker för flera månaders stickning.
Undrar, ska vi ta bussen hem...? Skojar bara...
Fast visst vore det frestande...! Skojar ännu en gång...
--------------------------------------------------------------------------------
Så äntligen nådde vi målet: Tallbodan i Hortlax.
Garn i alla de möjliga sorter och färger.
Kanske lite garn inför en ny liten bebis?
Tittar man ut genom fönstret mot andra sidan, ses ett rött hus. Här
fanns en gång Café Svalan.
På väg hem igen, med garn så det räcker för flera månaders stickning.
Undrar, ska vi ta bussen hem...? Skojar bara...
Fast visst vore det frestande...! Skojar ännu en gång...
--------------------------------------------------------------------------------
Dödsolycka i Lillpite / 1956
Den omkomne NICKANOR OLOFSSON.
En tragisk olyckshändelse under skogsarbete, varvid 72-årige förre hemmansägaren Nickanor Olofsson, Lillpite, fick sätta livet till, inträffade på tisdagsaftonen på sonens, hemmansägaren Ellik Olofssons, skogsskifte i närheten av Yttersta. Sedan fem veckor tillbaka hade Nickanor Olofsson varit sonen behjälplig med hyggrensning på skogsskiftet c:a 7 km från hemmet. De brukade vara sysselsatta i skogen 3 á 4 dagar i veckan och färden dit företogs med bil på morgnarna. Så skedde även på tisdagsmorgonen. Vid avresan på morgonen hade den förolyckade uttalat sin glädje över att hyggrensningen var avslutat, så att han nu skulle börja hugga timmer och uppliva minnen.
Nickanor Olofsson höll på att fälla sista trädet för dagen när olyckan inträffade. Trädet råkade falla i felaktig riktning så att det hakade upp sig mot ett annat träd. Sonen, som var en bit ifrån, såg hur det hade gått och ropade till fadern att akta sig. I det ögonblicket stod fadern vid det fällda trädets rotända. Nickanor Olofsson - som sedan någon tid tillbaka var fullständigt döv - hörde dock inte sonens rop utan gjorde ansatser som visade att han tänkte gå under det upphakade trädet. Samtidigt föll trädet ned och träffade faderns huvud med våldsam kraft. Döden var ögonblicklig.
Med bil fördes den omkomne till hemmet och en halv timme senare konstaterade den tillkallade läkaren dödsfallet. Den så sorgligt omkomne mannen fyllde 72 år i mars och var änkeman sedan sju år tillbaka. Han bodde hos sonen och sonhustrun. Han var född i Lillpite 1884 men 1905 reste han till Amerika, han återvände dock 1920 till hembygden. Under sin levnad besvärades han aldrig av sjukdom eller krämpor av något slag, och hans största lust var att få arbeta. Han var morgonpiggare än de flesta i hans ålder och ifråga om arbetet i skogarna och på slåtterängarna kunde han trötta ut vem som helst. Han ägde också ett sprudlande glatt humör och i allt sitt görande och låtande var han en man att lita på. Hans hastiga bortgång har väckt sorg och förstämning.
-------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 15 november 1956
FAKTA-------------------------------------------------------------------------------
I Piteå-Tidningens artikel hade den omkomne fått efternamnet Olsson.
Men efter en del forskande så har jag kommit fram till att det rätta
namnet är Olofsson. / Roger
JANDERS - Umeå
¤ JAN-ÅKE EKSTRAND - Bas, sång
¤ ANDERS OLOFSSON - Gitarr
¤ KENT BACKLUND - Gitarr, saxofon, sång
¤ MARTIN ERIKSSON - Klaviaturinstrument
¤ JAN-GÖRAN NOZLIHN - Trummor
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Södrans revy / 1951
AFTONBLADET ¤ Den 21 maj 1951
LILL-BABS / 1967
VISST ÄR DU ÅRETS TJEJ!
Lill-Babs!
Du har rent ut sagt haft ett jäkla år. Simon Brehm, din stadige stöttepelare föll bort. Och då var det visst som om allt fanstyg bara hade väntat på chansen att kasta sej över dej, där du stod ensam. Med en färsk skilsmässa. Med två sladderlystna folk, det svenska och det norska. Med en folkparksturné som krånglade med en manlig partner som backade ut några dar före premiären. Men du bet ihop tänderna - och en och annan sladderhane fastnade i bettet - och du seglade hem en ny succé, en ny bekräftelse på att du är svenska folkets älskling, folkparksbesökarnas favorit. Restaurangpublikens charmbubbla och Årets Tjej!
Hon är en tuff brud i lyxförpackning, hon är en tuff brud i lyxfodral...
Vår allas Lill-Babs Svensson.
--------------------------------------------------------------------------------
SE ¤ Den 28 december 1967
En emigrant berättar...
F. fiskaren, gruvarbetaren, med mera Oskar Andersson,
Öjebyn, fyller 85 år den 26 april. Men redan den 24 har
han samlat de 28 syskonbarnen till fest i hemgården i
Bertnäs. Han utvandrade till Amerika vid 18-årsålder och
kom hem till Sverige som välbärgad man vid 84 årsålder.
Vid 18 års ålder fann han stugan för trång och åkte ut i världen för att pröva lyckan. Vid 84 års ålder kom han tillbaka till fädernebygden som en bärgad man. Det kunde ha varit hämtat från dikten men är inte förty en alldeles sann saga. Det är f.d. fiskaren, kolgruvearbetaren, ordföranden i världens största fiskeriförening, m.m. Oskar Andersson, Öjebyn, som den 26 april fyller 85 år. Pigg och kry som en 50-åring men så hade han aldrig varit sjuk innan han strax efter nyåret i år åkte på en lunginflammation tre veckor på lasarettet.
Det är en fantastisk historia som den pigge åldringen berättar, när vi gör ett besök hos honom i Bertnäs, Håkansö, och som 11-åring fick han börja som märkpojke i Storfors. Men när han blev 18 år blev längtan till äventyret för stor. Det var dåliga tider i gamla Svedala och att det här inte skulle vara någon större framtid förstod han ganska snart. Tillsammans med en kamrat åkte han över till Staterna. Första anhalten blev i Minnesota där han jobbade med järnvägsbygge, i gruvor och i skogen. En daler om dagen och maten var lönen. 1912 blev det dåligt med arbete "there over" så Andersson beslöt sig för att resa hem och hälsa på.
Han hade sparat så han kunde finansiera resan. Då var han hemma i Sverige i fem månader men längtan till det förlovade landet gnagde och då åkte han över igen. Han hade nu lärt sig språket och det gick mycket lättare att ta sig fram. Nu begav han sig till Alaska och jobbade i vägarbeten och gruvor.
- 1917 hade jag en mycket god förtjänst i kolgruvorna jag då arbetade i, säger han. Vi hade 8:25 daler garanterat om dagen plus ackord. Vi gjorde upp till 15 daler om dagen och det var mycket pengar den tiden. Vi drev tunnlar och jobbade i skift.
Under tiden höll han förresten på att förolyckas. Han skulle hämta en kvarglömd hacka längst in i tunneln när skiftet var slut. Han gick dock på sidan om tunneln och plötsligt lossnade ett stort stycke från taket och rasade ner. Hade han varit mitt under hade han säkert inte levat längre. Raset träffade hans knä som gick sönder och tre revben knäcktes. Han fick ligga två månader på sjukhus men sedan var har "fit for fight" igen.
- Men den stora förtjänsten skulle man sänka vid kolgruvan och då utbröt strejk, säger Andersson. Man försökte då med strejkbrytare hålla gruvan igång men de förstörde bara gruvan. Det var då jag tillsammans med en kamrat beslöt oss för att åka upp till Bristol Bay för att fiska.
Men Oskar Andersson har varit förutseende och det visade han redan 1909 då han köpte ett större landområde på Whidbey Island i Puget Sound. Det kom väl till pass när han pensionerats för då flyttade han hit och byggde sig en gård och en ladugård. Försöket att föda upp biffkor övergav han dock efter den första besättningen på sex djur.
- Det är lika lite lönt där att driva småjordbruk som här i Sverige, säger han.
Men här ute trivdes han som pensionär. Det hände alltid något på havet utanför. Båtar kom och gick till Seattle som ligger 45 minuter därifrån. Han hade en 735 fot lång strand men den sålde han sedermera till ett bolag som lät göra 112 fritidstomter av den. Hans fru avled 1968 efter att ha varit invalidiserad i över sex år. Under tiden skötte han henne omsorgsfullt i sitt hem och enligt hennes önskan förde han också askan till familjegraven i Knivsta. I samband härmed gjorde Andersson sitt tredje besök i hemlandet.
TILLBAKA TILL FÄDERNEBYGDEN
År 1969 försålde han sin egendom i Seattle och gjorde ett besök i Sverige. 1970 kom han tillbaka till fädernebygden på riktigt och bosatte sig i Öjebyn. Här har han allehanda fritidsintressen, och han säger sig ha det mycket bra. Släktingarna ringer varje dag, och syskonbarnen kommer och hälsar på, säger han. Men visst längtar han tillbaka till ön utanför Seattle som han tycker är den bästa platsen på jorden.
- Men närapå alla mina gamla bekanta har gått bort, och man är så ensam där, säger han.
En resa till Whidbey kommer han dock att göra även om det inte blir i år. För det är så många som skall komma hem till Piteå-bygden och hälsa på. Sådana som i sin ungdom reste över till Amerika och som Andersson träffat "there over". Då vill han gärna vara hemma när de kommer. Men nästa år reser jag... säger han. Vi tror säkert att han kommer att göra det, för piggare 85-åring har vi aldrig träffat. Återstår bara att omtala att han tillhör Frimurarorden sedan 1911.
-------------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS KURIREN ¤ Lördagen den 24 april 1971
Leif GW Persson om Palmemordet / 1986
- Den som avfyrat mordvapnet borde varit nedstänkt med krut-
rester och vävnadsfragment. De mikroskopiska partiklar som polisen
hittat på 33-åringens jacka talar närmast till hans fördel, menar krimi-
nologen Leif GW Persson.
Delar av tändsatsen från en avfyrad patron på 33-åringens jacka. Det kan låta som ett tungt indicium för att han är Olof Palmes mördare.
Eller tvärtom:
- Ja, hade mördaren den jackan på sig borde det ha blivit mycket mer spår. Krutrester från ammunitionen, vävnad och textilfragment från Olof Palme, säger kriminologen Leif GW Persson.
Han ser partiklarna från en tändsats, den största en femtiondels millimeter, snarast som fynd som talar till 33-åringens fördel. Den tidigare anhållne 33-åringen borde, enligt Leif GW Persson, ha fått betydligt mer spår på sin jacka om det var han som (i den klädseln) utförde attentatet mot Olof Palme för en dryg vecka månad sen. Enligt de teorier om mordet som redovisats av polisen har det dödande skottet avlossats på mycket nära håll mot Olof Palmes rygg.
Spåren borde varit större
- I så fall finns det en rad omständigheter sm talar för att spåren borde bli betydligt större, säger Persson.
¤ Kulans övertryck orsakar en snabb tillfällig utvidgning av sårkanalen. Därefter kastas en mängd små partiklar ut från skottsåret. Dels vävnadsfragment, dels delar av offrets kläder.
¤ När kulan lämnat revolverpipan skapas ett vakuumsug tillbaka mot vapnet. Det bidrar till att ovanstående fragment kastas mot skyttens kläder.
¤ En revolver "läcker" relativt mycket krutgaser. Både krutgaser och delar av tändsatsen borde fastna på skyttens kläder.
- Det borde orsaka betydligt större fragment, spår som syns med blotta ögat, säger Leif GW Persson.
Partiklarna kan sitta kvar länge
De två ytterst små fragment som nu tagits tillvara från de tejpremsor på 33-åringens kläder behöver inte betyda att han är inblandad i mordet.
- Såna spår skulle du kunna få genom att bara hälsa på mig. Och sen kan partiklarna sitta kvar mycket länge i dina kläder, säger Persson, själv fritidsjägare, till Aftonbladet.
Möjligheterna finns naturligtvis att 33-åringen kan ha tvättat sin jacka efter mordet, men Leif GW Persson ser en annan möjlighet - eftersom polisen ännu av allt att döma är mycket intresserade av 33-åringen och dennes bekanta.
- Polisen kanske tror att 33-åringen inte var inblandad i själva mordet, men att han ändå vid något tillfälle kommit i kontakt med mordvapnet. Han skulle i så fall exempelvis kunna vara en svensk kontsktman eller medhjälpare åt en utländsk grupp som utfört mordet.
Persson tillägger:
- Min tolkning av vad jag läst är i alla fall att jackan inte hafr direkt med mordet att göra.
Nu gäller det för polisen att bestämma att de partiklar från en tändsats som hittats också tillhör en viss typ av ammunition. Något som kan bli svårt. Tillverkaren av den ammunition mördaren använde - Winchester - är en av världens största. Mordvapnet är nu en mycket viktig pusselbit för mordutredarna, något som fått länspolismästare Hans Holmér att påminna om den skattefria halva miljon som kan tillfalla upphittaren.
Sannolikt genom mätningar av kulan som dödade Palme, vet polisen att mordvapnet är en revolver av typ Smith & Wesson 357 Magnum. Det kan utrönas genom att mäta de märken som lämnas på kulan bland annat av revolverpipans räffling. Olika vapen har olika avstånd, antal, dimension och vridning på räfflorna. En speciell tabell och några mätvärden kan räcka för att göra vapenbestämningen.
Tiden håller på att rinna ut
Leif GW Persson tror att det nu är viktigt för polisen att snabbt få et ordentligt genombrott i mordspaningarna. Annars kan tidsfaktorn ta udden ur polisens ansträngningar:
- Om ytterligare en månad kommer spaningsstyrkan att vara ganska slak. Utan framgångar sjunker effektiviteten drastiskt, och här finns inga utvilade avlösningar att kasta in. säger han.
Han ser också en risk i att polisen nu drunknar i mängden av insamlat information som till stor del är ovidkommande för utredningen. Att polisen nu agerar som "sakletare" ser han som ett dåligt tecken.
- Har man börjat leta revolvrar med Viggenflygplan, då är fjärrskådare nästa steg, säger en till den arbetsmetoden skeptisk Leif GW Persson.
----------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Onsdagen den 2 april 1986
Kikki Danielssons diskotek får kritik
Till vänster på bilden ligger Kikki Danielssons diskotek Orion. I huset
till höger bor Göran Andersson som kräver att kommunen ska stänga
diskoteket.
Grannarna: Våra barn gråter om nätterna
"Det känns tråkigt att bli utpekad som en sanitär olägenhet", säger
Kikki Danielsson.
Är Kikki Danielssons nyöppnade diskotek i Hälsingland en sanitär olägenhet?
- Busliv, fylla och skrik nätterna igenom, säger närmaste grannen Göran Andersson, som kräver att kommunen griper in och stänger diskot.
- Inte alls, säger Kikki, det här är ett bra ställe för ortens ungdomar att roa sig på.
När Kikki lät göra om det fridsamma pensionatet Vilan i Orbaden till diskotek Orion tog det slut på nattron för Göran Andersson. På senare år drevs pensionatet av en frireligiös ägare. Bröllops- och begravningsmiddagar var vanliga. Vid nyår öppnades Vilan som diskotek Orion, ingående i Orfa AB, en fritidsanläggning med liftanläggningar och campingstugor. Ägare: Kikki Danielsson, hennes man dansmusikern Kjell Roos och kompanjonen Pär Eriksson.
"Barnen vaknar och gråter"
- Min familj har inte haft en lugn helgnatt sedan dess, säger Göran Andersson. Våra barn vaknar och gråter av rädsla när buslivet pågår som värst. Kikki är ju själv småbarnsmamma och borde förstå hur viktig nattsömnen är. Göran och hans hustru Carina har anmält Kikkis diskotek till miljö- och hälsoskyddsnämnden i Bollnäs. De kräver att diskoteket klassas som sanitär olägenhet och stängs.
- Vi flyttade hit 1982, söger Göran. Då var pensionat Vilan en idyll. Visst förekom dans ibland, men det var lugna och städade tillställningar. Nu tränger diskodunket in i huset, det är vrål och skrän från berusade ungdomar på parkeringsplatserna, slagsmål och ständigt signalerande från bilarna. Jag har pratat med ägarna och med polisen, men inget tycks hjälpa.
"Tråkigt att bli utpekad"
Kikki Danielsson är bedrövad över kritiken:
- Jag har bara varit på diskoteket kortare stunder, jag har fullt jobb här hemma med Emma. Då har det inte varit sånt liv som Göran Andersson beskriver. Vi kan inte ansvara för vad som händer utanför diskoteket. Ändå har vi låtit både vakterna och personalen då och då gå ut och kolla ordningen. Vi har också pratat med polisen och de har inte haft några anmärkningar. Det känns tråkigt at bli utpekad som en sanitär olägenhet. Enligt Kikki Danielsson är det bara Göran Andersson och hans familj som klagat.
- Vi har frågat alla andra om de blivit störda, men alla tycker bara det är positivt med diskoteket. Det finns inte så många nöjesställen för ungdomar här omkring.
Hälsinglands riviera
Kikki och hennes kompanjoner kommer att slåss för att få fortsätta med diskoteket.
Kikkis man Kjell Roos:
- Orbaden är något av Hälsinglands riviera. Vi vill göra något positivt av en bygd som har det svårt med arbeten. Jag är ju uppväxt här och hittills har byborna ställt upp bakom oss. Under högsäsong har vi ett 30-tal anställda. I sommar har vi räknat med att ta emot massor av turister. Bollnäs kommun ska nu ta ställning till diskotektvisten.
- Det här känns jobbigt, vi som står i startgroparna för att utöka verksamheten på Orion, säger Kikki.
-------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Torsdagen den 15 maj 1986
Hortlaxhus
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 11 augusti 1987
Hortlaxbilder av lärjungen Lindqvist
Jag tog mig som vanligt en tur upp mot byn igår. Ja, det har jag även gjort idag också. Det blev lite bilder.
Bakom dessa tre fönster fanns skolans slöjdverkstad. Skolan ifråga
är Hortlax skolan som på min tid benämndes Hortlax Centralskola. Min
slöjdlärare hette Gottfrid Marklund och var bosatt i Blåsmark. Gottfrids
hustru hette Sigrid Marklund och hon var lärarinna i Sörbyskolan som
fanns i samma by. I den "stora" skolan rymdes klasserna 4-9:an. I
den mindre fanns 1-3. Andra lärare i Sörbyskolan var Anna-Lisa Bleckert,
Gunhild Lundman, Sigrid Marklund och Ulla Hedberg. Den sistnämnda var
en typ av speciallärare, och hon var i sin tur gift med Börje Hedberg som
bl. a. undervisade i kemi.
När kyrkoherde Curt Carlsson hösten 1971 ledde en studiecirkel i ämnet
släktforskning, var Gottfrid och hans hustru Sigrid med bland de 12
personer som deltog. Gottfrid Marklund (1905-1982) är den skallige
mannen i mörka glasögon stående längst till vänster. Bläddrande i den
stora kyrboken ses församlingens kyrkvärd Håkan Sandlund (1918-1988).
Sigrid Marklund (1907-1987) är damen klädd i vit kofta som intresserat
tittar på. Längst till höger syns Curt Carlsson (1932-2007). Curt var född
i Pitsund, och hade under en tid jobbat tillsammans med min far på Wall-
boardfabriken i Piteå. Curt Carlsson var min konfirmationslärare sommaren
1971.
Högst däruppe satt skolans rektor. Som jag minns så fanns dessa
herrar med i olika omgångar: Birger Sandberg, Torsten Andersson
och Torsten Hedman.
Där de två fönstren syns, fanns en gång en toalett. Tror det var killar-
nas. När flickorna skulle på toa, behövde de aldrig gå ut. Vilket vi
killar var tvungna till. Här kunde vissa ljusskygga elever smyga om-
kring med sina förbjudna cigaretter.
Skolans entré. Fast den såg helt annorlunda ut på min tid.
Den forna lärjungen Roger Lindqvist (med sin fina mössa) gillade sin
skola sådär. Bäst var musik- och teckningslektionerna. Vad beträffar
de slöjdalster jag åstadkom så blev det några storkar och en drös
med smörknivar. En av storkarna lever kvar än i dag. Den mår väl
efter omständigheterna, låter den hälsa.
------------------------------------------------------------------------------
Bakom dessa tre fönster fanns skolans slöjdverkstad. Skolan ifråga
är Hortlax skolan som på min tid benämndes Hortlax Centralskola. Min
slöjdlärare hette Gottfrid Marklund och var bosatt i Blåsmark. Gottfrids
hustru hette Sigrid Marklund och hon var lärarinna i Sörbyskolan som
fanns i samma by. I den "stora" skolan rymdes klasserna 4-9:an. I
den mindre fanns 1-3. Andra lärare i Sörbyskolan var Anna-Lisa Bleckert,
Gunhild Lundman, Sigrid Marklund och Ulla Hedberg. Den sistnämnda var
en typ av speciallärare, och hon var i sin tur gift med Börje Hedberg som
bl. a. undervisade i kemi.
När kyrkoherde Curt Carlsson hösten 1971 ledde en studiecirkel i ämnet
släktforskning, var Gottfrid och hans hustru Sigrid med bland de 12
personer som deltog. Gottfrid Marklund (1905-1982) är den skallige
mannen i mörka glasögon stående längst till vänster. Bläddrande i den
stora kyrboken ses församlingens kyrkvärd Håkan Sandlund (1918-1988).
Sigrid Marklund (1907-1987) är damen klädd i vit kofta som intresserat
tittar på. Längst till höger syns Curt Carlsson (1932-2007). Curt var född
i Pitsund, och hade under en tid jobbat tillsammans med min far på Wall-
boardfabriken i Piteå. Curt Carlsson var min konfirmationslärare sommaren
1971.
Högst däruppe satt skolans rektor. Som jag minns så fanns dessa
herrar med i olika omgångar: Birger Sandberg, Torsten Andersson
och Torsten Hedman.
Där de två fönstren syns, fanns en gång en toalett. Tror det var killar-
nas. När flickorna skulle på toa, behövde de aldrig gå ut. Vilket vi
killar var tvungna till. Här kunde vissa ljusskygga elever smyga om-
kring med sina förbjudna cigaretter.
Skolans entré. Fast den såg helt annorlunda ut på min tid.
Den forna lärjungen Roger Lindqvist (med sin fina mössa) gillade sin
skola sådär. Bäst var musik- och teckningslektionerna. Vad beträffar
de slöjdalster jag åstadkom så blev det några storkar och en drös
med smörknivar. En av storkarna lever kvar än i dag. Den mår väl
efter omständigheterna, låter den hälsa.
------------------------------------------------------------------------------
Rimsaltat med Ronny Eriksson
En dikt signerad Ronny Eriksson publicerad i Piteå-Tidningen efter mordet på Olof Palme:
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 8 mars 1986
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 8 mars 1986
MINNESGUDSTJÄNST I Öjeby kyrka
Det var inte bara vi i vår familj som blev oerhört tagna när nyheten kom om att Olof Palme mördats på Sveavägen den 28 februari 1986. Hela vårt land hamnade i ett slags chocktillstånd över det ofattbara som inträffat. Oavsett partifärg, så ställde människor ur de djupa leden manngrant upp i diverse minneshögtider över vårt lands statsminister. Jag och min far sökte oss till Öjeby kyrka en söndag i mars 1986 för att tillsammans med hundratalet andra delta i den minnesgudstjänst som anordnades. Kyrkoherden i Öjeby landsförsamling tillika f. d. kyrkoherde i Hortlax Curt Carlsson medverkade. Så gjorde även Piteå-Tidningens Jan Lundqvist, som representant för Norrbottens Broderskapsdistrikt, och Erik Lindgren från Piteå Arbetarekommun samt Evert Lindbäck från centerns kommunorganisation. Kommunalrådet Eleonor Klockare tillhörde också de medverkande denna sorgtyngda afton.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 7 mars 1986
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 7 mars 1986
Strands Glass / 1963
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 23 december 1963
Hembygdsfest i BLÅSMARK / 1933
I det led av nationella strävanden och strömningar som röra sig i tiden utgjorde den mycket livligt besökta sommarfesten i Blåsmark ett friskt och bra inslag. Hela tillställningen var synnerligen lyckligt anordnad. Man hade för säkerhets skull valt att hålla festen i det stora rymliga missionshuset, som dock ej kunde rymma mer än c:a halva antalet besökande, vilket uppgick till 6-800 personer. Platsen var rikligt smyckad med flaggor. Hortlax och Blåsmarks sångkörer medverkade. På grund av kyrkoherde Degermans sjukdom hölls hälsningstalet av predikant Karl Johansson, som på sitt lekande, fria och fyndiga sätt gjorde en synnerligen god början.
Före inledningen sjöngs av körerna Grundtvigs psalm "Härlig är jorden", och efter inledningsanförandet sjöng Hortlax manskör under hr Löfstedts ledning "Vårt land..." varpå programmets huvudnummer tog vid. Det var ett c:a en och en halv timma långt föredrag, som hölls av en bygdens son, arkitekt Edw. Dahlbäck från St. Tuna. Föredraget var betitlat "Arvet från fäderna" och framfördes i tvenne avdelningar. Efter några inlednade ord om vår tids arvsmöjligheter och efter ett fyndigt inslag med ett gammalt skönhetsrecept höll talaren en saklig och ibland skarp vidräkning med vår tids politiska orättvisor och orättfärdigheter samt därav följande förflackning och opersonlighet.
Föredraget var en lovsång till människans fria vilja samt till det verkliga arbetet o. till personligheten. En axplockning ur det starkt personligt färgade föredraget får denna gång anstå, då vi hoppas att det snart i sin helhet kommer att utgivas i tryck. Festen avslutades med ett kort tal av predikant Johansson, som kraftigt betonade den fromma, frimodiga och goda viljans seger i världen. Till sist sjöngs unisont "Vår Gud är oss en väldig borg".
------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Måndagen den 3 juli 1933
Stig Dagermans död / 1954
Ångrade sig försent.
Författaren Stig Dagerman påträffades på torsdagen död i garaget till sin villa i Enebyberg. Upptäckten gjordes av familjens sexårige son, som sprang efter sin mor, skådespelerskan fru Anita Björk. Hon kunde bara konstatera att hennes man varit död i flera timmar.
Dagerman påträffades liggande på rygg i bilen vid främre sätet med benen utanför den öppnade dörren mot garagegolvet. Fru Björk alarmerade ambulansen vid Mörby lasarett, som också fastslog att Dagerman varit död flera timmar. Polisundersökningen visade, att dödsorsaken med största sannolikhet var koloxidförgiftning. Obduktion skall dock ske för att få detta antagande styrkt. Det har framgått att Dagerman sökt ta sig ut ur bilen men inte orkat med det. Fru Anita Björk hade varit hemifrån hela dagen och därför inte saknat sin man. Strax efter hennes hemkomst hade sonen ryckt upp garagedörren och hittat den döde.
Den fortsatta utredningen om författaren Stig Dagermans död har visat att han vid 2-tiden natten till torsdagen bröt upp från en tillställning i villan och skulle med bilen bege sig in till Stockholm. I stället för att göra detta har han tydligen kört in bilen i garaget. Att fru Anita Björk inte lade märke till detta berodde på att garaget inte ligger i villans källarvåning utan i en separat byggnad ett 50-tal meter från villan. Det var den 6-årige sonen, som först upptäckte vad som skett när han på eftermiddagen skulle gå till garaget för att leka.
Bildörren stod på glänt och Stig Dagerman låg på rygg med benen hängande ut på garagegolvet. Startnyckeln låg under honom på förarsätet. Det fanns endast en ringa mängd bensin kvar i tanken och när polisen efter sin första undersökning försökte starta bilen var batteriet nästan urladdat och motorn kärvade, vilket tyder på att den gått länge på tomgång. Landsfiskal K-E Nordström i Danderyd säger:
- Utredningen har visat att Dagerman ville ta sitt liv. Men det ser ut som om han ångrat sig och försökt krypa ur bilen. Bilnycklarnas placering och kroppens ställning tydde på detta.
I somras gjorde han ett försök att ta sitt liv på exakt samma sätt. Men då ångrade han sig litet tidigare.
Kometliknande karriär
Dagerman var född 1923 i Älvkarleby i Uppsala län och var 1944-46 tidningen Arbetarens kulturredaktör. Han medarbetade 1948-50 i Prisma. Dagerman slog 1945 igenom med sin debutbok "Ormen", och beteckande för hans kometliknande karriär inom den svensk litteraturen fram till de senaste årens avtynande produktivitet är att Dagerman var endast 24 år, då Dramaten tog upp hans första stora pjäs "Den dödsdömde" på sin spellista. Till Dagermans främsta arbeten hör för övrigt "De dömdas ö" 1946, "Tysk höst" samma år, "Dramer om dömda" 1948, "Bröllopsbesvär" 1949 samt dramerna "Skuggan av Mari", "Judasdramer", "Streber", och "Ingen går fri", allt tillkomna i slutet av 40-talet.
-----------------------------------------------------------------------
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Måndagen den 8 november 1954
KARL-GERHARD, KATIE ROLFSEN, ÅKE GRÖNBERG m. fl. / 1949
EXPRESSEN ¤ Tisdagen den 5 april 1949
Tage Erlander i Älvsbyn / 1958
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 23 maj 1958
Sjöfarten i Piteå / 1939
Motorfartyget Waria.
I dag blir det sjöfartspremiär i Piteå. Det är Sveabolagets isbrytande motorfartyg "Waria", som får äran av att öppna sjöfarten på stadens hamn. Waria, som i går lossade i Skelleftehamn, avgick därifrån kl. 6 i morse och vid halv 9-tiden i dag siktades den från Rönnskärs fyrplats, enligt vad som meddelas N. A. Fartyget gick då i "rent" vatten, men länge torde det väl icke ha dröjt innan man stötte på fast is. När fartyget kan väntas in till hamnen är i skrivande stund icke gott att säga, men någon gång vid middagstiden torde Waria sannolikt dock ligga förtöjd vid kajen. Någa alltför stora issvårigheter kan den knappast heller komma att möta under infärden efter de senaste dagarnas starka töväder.
Statsisbrytaren Ymer avgick kl. 8 i morse efter fullgjort arbete från Luleå med kurs söderut. Som förut nämnts skulle den på vägen bryta isen in till Pitsund, men frågan är om icke Waria redan dessförinnan hunnit med att göra detta. Föregående år öppnades sjöfarten på Piteå hamn den 27 april av Sveabolagets Warum, varför sjöfartspremiären i år alltså kan äga rum två dagar tidigare. I morgon avgår Warjo från Stockholm till hamnar i övre Norrland och beräknas vara här på fredag eller lördag. På fredag avgår Werna, ävenledes tillhörande Sveabolaget från Göteborg med norrländska hamnar som mål. Den kan väntas hit någon av de första dagarna i maj.
Sjöfarten på distriktets övriga hamnar torde dock dröja ännu en tid. Först omkring den 12 maj inväntas två ångare till Munksunds sågverk och vid samma tid torde den första massbåten komma till distriktet. Vid halv 1-tiden meddelas från Pitsund, att Waria iakttagits vid Isak-Larsa-grundet i närheten av den plats, där den strandade tyska ångaren Werner ligger. Troligt är att fartyget stött på en del ishinder och därför beslutat sig för att invänta statsisbrytaren Ymers ankomst. Ännu vid nmnda tid hade Ymer emellertid icke siktats från Pitsund.
Ymer vid Pitsund
Just i pressläggningsögonblicket ingår meddelande från Pitsund, att Ymer håller på att forcera isen fram till Armarna. I statsisbrytarens kölvatten befann sig Waria.
---------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Tisdagen den 25 april 1939
Lill-Babs / 1960
BILDJOURNALEN ¤ Den 6 april 1960
Smått & gott, hämtat ur Norrbottens Allehanda / 1930
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Måndagen den 15 december 1930
Luciafirande på Hospitalet
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Måndagen den 15 december 1930
Piteå kommun informerar...
NORRSKENS FLAMMAN ¤ Lördagen den 7 juni 1975
Leif "Honken" Holmqvist
SE ¤ Den 29 april 1975
Tidningar! En spännande historia
För några månader sedan blev jag uppringd av en trevlig man från Trelleborg. Han var en stor Beatles-kännare, och tillika samlare av stora mått. Han hade så mycket prylar så att huset blev helt enkelt för litet. Problemet löste han genom att bygga ut sin villa 50 kvm, och där flytta in alla sina saker i "The Cavern Club". På scenen stod ett trumset av märket Ludwig, och på baskaggens frontskinn stod "THE BEATLES". På sidan stod gitarrerna prydligt uppställda, t.o.m. en kopia av Paul McCartneys Höfner-bas. Det enda som saknades var de fyra grabbarna, Paul, John, George och Ringo. På tal om Höfner-bas, så hade vi i Centralskolan i Hortlax ett musikrum som till stor del upptogs av ett piano. Men i en vrå stod ett trumset av märket Gretsch. Det brukade jag spela på i tid och otid. Min musiklärare Sten Westling spelade både el-bas och kontrabas. Men den där el-basen, som jag tyckte var så läcker, var även den en Höfner. Samma sak gällde när vi spelade på Christinasalen i Piteå, där fanns en bas av likadant märke, som bl. a. Folke i orkestern trakterade. Om jag hade varit en bil, hade man sagt att: "Han körde av den stora genomfartsleden och av okänd anledning åkte han ut i den ogenomträngliga terrängen". Men eftersom jag är människa så kallas detta istället för "idéflykt". Det sista var alltså en sådan sak...
Varför har jag nu upptagit er dyrbara tid med att berätta detta? Jo, helt enkelt för den röda tråden hade jag tänkt skulle handla om samlande. Jag har för en stund sedan "umgåtts" med mina egna reliker, och tiden flyr iväg så fort vi träffas, d.v.s. relikerna och jag. Jag tycker att det känns skönt att möta människor som brinner i sin iver av att samla saker. Man känner den där energin strömma ut ur deras hjärtan och av deras "samlarlåga" känner man hur det värmer. Här kommer ett par bilder som får mig att bli både varm och lyrisk:
Piteå-Tidningen, november 1915. En årsprenumeration kostade 3-:
Salomon Salomonsson (1868-1929) från Åsarna i Jämtland, Piteå-Tidningens grundare och chefredaktör, som inför tidningsstarten erhöll ett utgivningstillstånd av den då sittande regeringen. Salle Salomonsson hade dessförinnan bl. a. jobbat på Östersuns-Posten, Norrbottens Nyheter, Norrbottens Läns Tidning i Luleå samt också på Norrbottens-Posten i Piteå. Den 4 januari 1915 kom det allra första numret av Piteå-Tidningen ut.
Norrbottens Allehanda måndagen den 22 november 1915. 1891 står
som premiärår för denna högerinriktade tidning. 1951 avslutades epoken.
1915 heter ansvarige utgivaren Gunnar Egon Widegren.
Social-Demokraten torsdagen den 13 maj 1897. "Utkommer hvarje hälgfri morgon". Tidningen grundades av August Palm 1885. 1887 inträdde Hjalmar Branting som dess "Hufvudredaktör" fram till 1917. Branting blev partiledare för Socialdemokraterna 1907 fram till sin död 1925. Året 1920 valdes Hjalmar Branting till vårt lands förste Socialdemokratiske statsminister. Social-Demokraten värnade om de socialistiska idéerna, och högst upp på tidningens förstasida finns den här texten:
¤ Arbetet är källan till all rikedom och all kultur, och hela vinsten däraf bör därför tillfalla den som arbeta.
¤ Lika och direkt rösträtt åt alla män och kvinnor från 21 års ålder. Valdag på en söndag.
¤ Enkammarsystem. Full demokrati.
¤ Yttrande, tryck-, förenings- och församlingsfrihet.
¤ Religionen förklaras för hvarje menniskas ensak. Fullständig religionsfrihet.
¤ Mellan folkliga skiljedomstolar. Den stående härens afskaffande.
¤ Frihet, Jämlikhet, Broderskap.
Piteå-Tidningens bilaga om den pågående Hantverksmässan som gick
av stapeln sommaren 1957.
Piteå-Tidningens förstasida onsdagen den 23 augusti 1944. Nyheterna domineras av det pågående världskriget. Sven Dahlberg heter tidningens ansvarige utgivare. Dahlberg som var född i Luleå, började på Piteå-Tidningen som redaktionssekreterare. Mellan 1936-1961 satt han på chefredaktörstolen. Dessförinnan var värmlänningen Axel Bengtsson innehavare av densamma. Bengtsson efterträdde Salle Salomonsson vid hans frånfälle 1929. Axel Bengtssons tid som chefredaktör varade fram till 1936.
Axel Bengtsson en färgstark personlighet med värmländska rötter. Bengtsson var Piteå-Tidningens förste socialdemokratiske chefredaktör. Han gick ur tiden 1975.
Sven Dahlberg född i Luleå. PT:s chefredaktör 1936-1961.
Norrlands-Posten "Gefle". Lördagen den 30 november 1935. Lös-
nummerpris: 35 öre.
Arbetet. Onsdagen den 3 maj 1933. Grundlagd 1887 av Axel Daniels-
son (1863-1899).
Axel Danielsson, tidningens grundare, var även politiker och jour-
nalist.
Expressen måndagen den 8 mars 1965. Drottning Louise har avlidit, därav tidningens svarta rubriker. Expressen kom till världen den 16 november 1944. Albert Bonnier, Ivar Harrie och Carl-Adam Nycop var det "tre vise män" som grundlade tidningen. Ivar Harrie blev Expresens förste chefredaktör 1944-1960. Sedan följde:
¤ Per Wrigstad 1960-1977
¤ Bo strömstedt 1977-1991
¤ Erik Månsson 1991-1993
¤ Olle Wästberg 1994-1995
¤ Christina Jutterström 1995-1996
¤ Staffan Thorsell 1997-2001
¤ Joachim Berner 2001-2002
¤ Otto Sjöberg 2002-2008
¤ Thomas Mattsson 2009-
-----------------------------------------------
Källa: Wikipedia
Stockholms-Tidningen söndagen den 27 februari 1966. Samma år gick ST i graven.
Piteå-Tidningen måndagen den 19 juni 1939.
Piteå-Tidningen onsdagen den 24 augusti 1955. Om "Gröna män i
TEFAT" kunde PT:s läsarkrets läsa om den här dagen. Nyhetstorka?
Kanske! Lösnummerpris: 30 öre.
Norrbottens-Kuriren den 15 juni 1939.
Figaro den 14 januari 1899.
Aftonbladet onsdagen den 13 maj 1936.
Aftonbladet tisdagen den 24 juni 1997. En älskad idol orkade inte
fortsätta längre. Ted Gärdestad i våra hjärtan.
"Ute till havs styr en fiskebåt.
Längs en fri horisont.
Den gungar så tryggt in mot hamn
som jag i din famn.
Högt på ett berg står en katedral,
och pekar upp mot skyn.
Men det är för himlen i dig,
och jorden i mig..."
Piteå-Tidningens Bosättningsnummer lördagen den 17 mars 1962.
Svenska Dagbladet söndagen den 17 april 1898.
Norrländska Socialdemokraten söndagen den 6 oktober 1946. Folk-
hemmets grundare, Per-Albin Hansson avlider plötsligt på spårvagnen
hem till bostadsområdet i Ålsten. Hansson föddes den 7 oktober 1885
och går ur tiden den 6 oktober 1946. Per-Albins efterträdare på posten
blir den långe och gänglige Tage Erlander.
Norrbottens-Allehanda onsdagen den 20 maj 1931. Redaktör och
ansvarig utgivare: Birger Lundberg. Detta datum fyllde för övrigt min
mormor 36 år därhemma i Blåsmark.
Piteå-Tidningen torsdagen den 26 september 1957. Den här dagen bjöd PT sina läsare på bl. a. "Småstugebebyggelse på Backenområdet" samt rapporter om rasoroligheter i USA. Samma dag såg John Roger dagens- och världens första ljus på lasarettets BB i Piteå. Det här var det första ord som jag yttrade enligt min mor: "Var är Piteå-Tidningen?" Det sägs att läkarna blev totalt förbluffade, sköterskorna höll på att svimma, och landshövdingen kom i ilfart från sitt residens från Luleå. Varör han nu gjorde det har jag ingen aning om.
Jag sov mig igenom hela dopakten den 1 oktober 1957. Det var på
grund av att jag varit vaken hela natten och läst Piteå-Tidningen.
--------------------------------------------------------------------------------
Varför har jag nu upptagit er dyrbara tid med att berätta detta? Jo, helt enkelt för den röda tråden hade jag tänkt skulle handla om samlande. Jag har för en stund sedan "umgåtts" med mina egna reliker, och tiden flyr iväg så fort vi träffas, d.v.s. relikerna och jag. Jag tycker att det känns skönt att möta människor som brinner i sin iver av att samla saker. Man känner den där energin strömma ut ur deras hjärtan och av deras "samlarlåga" känner man hur det värmer. Här kommer ett par bilder som får mig att bli både varm och lyrisk:
Piteå-Tidningen, november 1915. En årsprenumeration kostade 3-:
Salomon Salomonsson (1868-1929) från Åsarna i Jämtland, Piteå-Tidningens grundare och chefredaktör, som inför tidningsstarten erhöll ett utgivningstillstånd av den då sittande regeringen. Salle Salomonsson hade dessförinnan bl. a. jobbat på Östersuns-Posten, Norrbottens Nyheter, Norrbottens Läns Tidning i Luleå samt också på Norrbottens-Posten i Piteå. Den 4 januari 1915 kom det allra första numret av Piteå-Tidningen ut.
Norrbottens Allehanda måndagen den 22 november 1915. 1891 står
som premiärår för denna högerinriktade tidning. 1951 avslutades epoken.
1915 heter ansvarige utgivaren Gunnar Egon Widegren.
Social-Demokraten torsdagen den 13 maj 1897. "Utkommer hvarje hälgfri morgon". Tidningen grundades av August Palm 1885. 1887 inträdde Hjalmar Branting som dess "Hufvudredaktör" fram till 1917. Branting blev partiledare för Socialdemokraterna 1907 fram till sin död 1925. Året 1920 valdes Hjalmar Branting till vårt lands förste Socialdemokratiske statsminister. Social-Demokraten värnade om de socialistiska idéerna, och högst upp på tidningens förstasida finns den här texten:
¤ Arbetet är källan till all rikedom och all kultur, och hela vinsten däraf bör därför tillfalla den som arbeta.
¤ Lika och direkt rösträtt åt alla män och kvinnor från 21 års ålder. Valdag på en söndag.
¤ Enkammarsystem. Full demokrati.
¤ Yttrande, tryck-, förenings- och församlingsfrihet.
¤ Religionen förklaras för hvarje menniskas ensak. Fullständig religionsfrihet.
¤ Mellan folkliga skiljedomstolar. Den stående härens afskaffande.
¤ Frihet, Jämlikhet, Broderskap.
Piteå-Tidningens bilaga om den pågående Hantverksmässan som gick
av stapeln sommaren 1957.
Piteå-Tidningens förstasida onsdagen den 23 augusti 1944. Nyheterna domineras av det pågående världskriget. Sven Dahlberg heter tidningens ansvarige utgivare. Dahlberg som var född i Luleå, började på Piteå-Tidningen som redaktionssekreterare. Mellan 1936-1961 satt han på chefredaktörstolen. Dessförinnan var värmlänningen Axel Bengtsson innehavare av densamma. Bengtsson efterträdde Salle Salomonsson vid hans frånfälle 1929. Axel Bengtssons tid som chefredaktör varade fram till 1936.
Axel Bengtsson en färgstark personlighet med värmländska rötter. Bengtsson var Piteå-Tidningens förste socialdemokratiske chefredaktör. Han gick ur tiden 1975.
Sven Dahlberg född i Luleå. PT:s chefredaktör 1936-1961.
Norrlands-Posten "Gefle". Lördagen den 30 november 1935. Lös-
nummerpris: 35 öre.
Arbetet. Onsdagen den 3 maj 1933. Grundlagd 1887 av Axel Daniels-
son (1863-1899).
Axel Danielsson, tidningens grundare, var även politiker och jour-
nalist.
Expressen måndagen den 8 mars 1965. Drottning Louise har avlidit, därav tidningens svarta rubriker. Expressen kom till världen den 16 november 1944. Albert Bonnier, Ivar Harrie och Carl-Adam Nycop var det "tre vise män" som grundlade tidningen. Ivar Harrie blev Expresens förste chefredaktör 1944-1960. Sedan följde:
¤ Per Wrigstad 1960-1977
¤ Bo strömstedt 1977-1991
¤ Erik Månsson 1991-1993
¤ Olle Wästberg 1994-1995
¤ Christina Jutterström 1995-1996
¤ Staffan Thorsell 1997-2001
¤ Joachim Berner 2001-2002
¤ Otto Sjöberg 2002-2008
¤ Thomas Mattsson 2009-
-----------------------------------------------
Källa: Wikipedia
Stockholms-Tidningen söndagen den 27 februari 1966. Samma år gick ST i graven.
Piteå-Tidningen måndagen den 19 juni 1939.
Piteå-Tidningen onsdagen den 24 augusti 1955. Om "Gröna män i
TEFAT" kunde PT:s läsarkrets läsa om den här dagen. Nyhetstorka?
Kanske! Lösnummerpris: 30 öre.
Norrbottens-Kuriren den 15 juni 1939.
Figaro den 14 januari 1899.
Aftonbladet onsdagen den 13 maj 1936.
Aftonbladet tisdagen den 24 juni 1997. En älskad idol orkade inte
fortsätta längre. Ted Gärdestad i våra hjärtan.
"Ute till havs styr en fiskebåt.
Längs en fri horisont.
Den gungar så tryggt in mot hamn
som jag i din famn.
Högt på ett berg står en katedral,
och pekar upp mot skyn.
Men det är för himlen i dig,
och jorden i mig..."
Piteå-Tidningens Bosättningsnummer lördagen den 17 mars 1962.
Svenska Dagbladet söndagen den 17 april 1898.
Norrländska Socialdemokraten söndagen den 6 oktober 1946. Folk-
hemmets grundare, Per-Albin Hansson avlider plötsligt på spårvagnen
hem till bostadsområdet i Ålsten. Hansson föddes den 7 oktober 1885
och går ur tiden den 6 oktober 1946. Per-Albins efterträdare på posten
blir den långe och gänglige Tage Erlander.
Norrbottens-Allehanda onsdagen den 20 maj 1931. Redaktör och
ansvarig utgivare: Birger Lundberg. Detta datum fyllde för övrigt min
mormor 36 år därhemma i Blåsmark.
Piteå-Tidningen torsdagen den 26 september 1957. Den här dagen bjöd PT sina läsare på bl. a. "Småstugebebyggelse på Backenområdet" samt rapporter om rasoroligheter i USA. Samma dag såg John Roger dagens- och världens första ljus på lasarettets BB i Piteå. Det här var det första ord som jag yttrade enligt min mor: "Var är Piteå-Tidningen?" Det sägs att läkarna blev totalt förbluffade, sköterskorna höll på att svimma, och landshövdingen kom i ilfart från sitt residens från Luleå. Varör han nu gjorde det har jag ingen aning om.
Jag sov mig igenom hela dopakten den 1 oktober 1957. Det var på
grund av att jag varit vaken hela natten och läst Piteå-Tidningen.
--------------------------------------------------------------------------------
Larssons Cykel & Sport - Piteå
PITEÅ-TIDNINGEN ¤
Svenne & Lotta Hedlund med familj / 1967
Svenne Hedlund i Hep Stars har så till den grad missförstått sin
ställning att han har gått och gift sej med Charlotte Walker. Än vi då,
skriker hundra tusen svikna popdiggare.
---------------------------------------------------------------------------------
SE ¤ Den 28 december 1967
VW 411:an / 1968
SE ¤ Den 14 november 1968
Nygammalt med OWE THÖRNQVIST
Owe Thörnqvist, gäst i höstens första Nygammalt.
¤ - Det var ju Ulf Thorén som satte fart på det hela.
Livet är i mycket en slump. Så också, och det i synnerligen hög grad. Owe Thörnqvists comeback på den svenska nöjeshimlen. En comeback som enligt Owe själv är det direkta resultatet av en viss herr Thoréns envishet. Det började med TV-programmet "Att komma igen" - Ulf Thoréns näst sista - och sen har det rullat vidare för Owe.
På fredag är det TV:s tur att lägga beslag på senor Thörnqvist från Uppsala. Vi möter honom i nypremiären på Nygammalt. Dagen till ära har han letat fram sitt gamla dragspel - det var ju med det instrumentet det hela började en gång för länge sedan. Med - och ibland utan - dess hjälp botaniserar han nu ibland sina nyutslagna blommor och slitstarka eterneller.
- Jag har tänkt mig ett potpurri av gammalt och nytt, säger Owe, ett potpurri styrt av publikens önskningar, tilläger han.
Under sina krogturnéer har han inte utan en viss glad förvåning kunnat notera at publiken har förvånansvärd god reda på hans gamla slagnummer.
- Allt går så fort inom nöjesbranschen. Är man borta från rampljuset att tag faller man snabbt i glömska. Men det verkar på några sätt som om mina texter levt sig kvar i folks medvetande och blivit begrepp.
-------------------------------------------------------------
RÖSTER I RADIO TV ¤ Den 26 oktober 1979
Owe Thörnqvist, artisten som slog
OWE THÖRNQVIST.
Hög luftfuktighet och moderata skatter är två oeftergivliga måste, som man säger, för att artisten Owe Thöenqvist ska stå ut med sin mantalsskrivningsort. Sedan något tiotal år bor han heller inte i Sverige. Owe Thörnqvist bor på Spaniens Solkust. Där har han det drägligt både med halsen och fogden. Någon gång per år far han dock hem till det torra Sverige. För att inte bli alldeles bortglömd i fäderneslandet.
Publiken som minns honom klarast blir äldre och äldre. Snart är den i pensionsåldernj och själv har han hunnit fylla femti. En hög och krävande ålder för en orosande och provokatör. Det var ju som sådan han var högst i ropet, borta i mitten av det svindlande femtitalet. Den avhoppade akademikern Owe Thörnqvist, ännu utan både skägg och skatteskulder, var ungefär det närmaste vi haft till den mycket amerikanska företeelsen "stand up-comedians", d.v.s. dessa sardoniskt-satiriska gisslare av samhället som Mort Sahl och Lenny Bruce. De levde på att provocera sin publik. Deras konst var att slå sina åskådare på käften, så någonstans i mellangärdet, strax under bältet där fegheten, fördomarna och den offentliga lögnen sägs ha sitt säte.
De skämtade helst med brännbara ting: moral, politik, sex och sprit. Estradören Thörnqvist försökte sig tappert i deras kölvatten. Med de naturliga inskränkningar som naturen satt i ett land som Sverige där kärleken är fri, spriten för dyr och politiken precis som den är. Det är inte helt lätt att få någon att känna sig träffad i Sverige. Owe Thörnqvist lyckades i alla fall reta på sig Stockholms församlade begagnade bilhandlare. De hotade spöa honom, fast det blev visst ingenting av. Hr Thörnqvist var vid den tiden tämligen stark. Han brukade sparra mot Ingemar Johansson.
Nå, allt detta hände hr Thörnqvist rätt sent i livet. Först var han bara en kille i Uppsala som gjorde sommarrevyer i Slottskällan med Rune Ek och Stig Ossian Ericson. Killen lanserades på skivor. Hans låtar - de blev verkliga hits då på femtitalet - hette sådant som "Rumba i Engelska parken", "Anders och Britta", "Titta, titta" och "Albin och Pia". Värmlandspop skulle man kalla det när det kopierades och förflackades. Hos Thörnqvist var det ännu originellt i texten, rytmiskt i melodin och småfräckt i framförandet. Fräckheten var hans särskilda varumärke. Owe Thörnqvist var en fräck elegant som mellansnackade elakt och roligt med sin publik. Om politiker, pampar och Svenssons statusdrömmerier.
Det inbjöd till genmäle. Parkpubliken käftade gärna tillbaka. Det gör den ju för det mesta, men Thörnqvisten fick kanske några tråkningar extra. Han höll ju fram hakan. En berömd afton i Pålsboda Folkets park blev det för mycket för artisten. Han klappade till en närking som stört honom synnerligen envist. "En örfil, som delvis träffade munnen, varvid smärre blodvite uppstod", stod det i polisprotokollet.
Det blev lite debatt om smällen och problemet. Hur artister ska skyddas mot drumlar bland publiken. Vi måste ha skyddsnät, ett moraliskt alltså, menade Thörnqvist. Arrangörerna måste garantera arbetsro. Sådant är ju inte lätt att arrangera och debatten dog också snart ut. Kvar blev klicken på Thörnqvist som artisten "som verkligen slog". Det blev han så arg av att han slutade resa i parkerna. Ungefär i den vevan slutade etermedierna anlita hans tjänster och skivor. "Dödskallemärkning" kallades det den gången helt dramatiskt. I praktiken var det ju bara så att någon eller några snubbar som valde skivor tyckte att Thörnqvists var för dumma, för fräcka eller inte tillräckligt bra.
Själv blev han arg igen och slutade spela in skivor. Därmed hade han sågat av nästan alla de grenar han sjöng från. Han flyttade till Spanien med sitt lynne och sin känsliga hals. Därifrån har han återkommit. Till Börsen, Valand och Kronprinsen. Ibland var det bra, stundom var det mest tjo. Den stygga lilla loppan har åldrats och tappat sitt sting. Och förresten, gisslar Sverige och Svensson gör man kanske inte allra bäst från Torremolinos...
--------------------------------------------------------------------
RÖSTER I RADIO TV ¤ Den 26 oktober 1979
SIW MALMKVIST - Bildjournalen 1960
BILDJOURNALEN ¤ Onsdagen den 6 april 1960
Kolaren och tjärbrännaren Öhman från Älvsbyn
Karl Öhman, Älvsbyn.
Inte kan man tro att han är 90 år. Rak i ryggen, rapp i tungan och med ett minne som de flesta kan avundas honom. Och ett sprudlande humör. Det är Karl Öhman, numera Älvsbyn, men tidigare Långträsk-bo, Arjeplogsbo och en vildmarksmänniska som vi talar om. Han bor numera på Nyberga ålderdomshem i Älvsbyn och fyller fredag den 24 maj den aktningsvärda åldern av 90.
Öhmans vagga stod i Vackerliden, 9 km söder om byn Långträsk i Piteå. Växte upp bland nio syskon i en liten "femväggig" stuga. En hård ungdom under fattiga förhållanden. Det blev arbete, och åter arbete. Högg timmer, jobbade åt SJ som banarbetare, på stambanan, skaffade sig ett kolonat med 2-3 kor och gifte sig.
- Jag köpte mig en stuga för 90 kr. La ner den och flyttade den till byn Långträsk. Året var 1921. Vi hade elva barn, men det blev mycken sorg. Sju av barnen dog i unga år, jag har bara fyra kvar.
- 1919 dog tre av barnen inom tre månader. Oj, oj vilken tid! Jag minns, jag blev skyldig läkaren 400 kr när barnen dog. Jag måste arbeta och betala detta. Brände kolmilor, i skogarna, brände tjära, låg borta i månader ensam i vildmarken. Jag har varit kolare sammanlagt under 17-årstid, så det yrket tror jag att jag kan. Under blott fyra år hade jag sällskap i skogen. Var mest ensam. Arbeta, vaka, vakta, dag och natt! Jag kolade inte bara i Pite-bygden, Älvsbyn och Arvidsjaur. Ända till Porjus hade jag kolmilor.
8 MAN I SKOGEN
1953 dog frun och Karl lämnades ensam.
- Då flyttade jag till Lillberget i Arvidsjaur, det blev för långsamt vara kvar i Långträsk. Då var jag totalt ensammen i hela åtta månader och kola i skogen. Efter det bodde jag fem år i Fälloheden, efter vägen mellan Arvidsjaur och Arjeplog. Sen jag så blev pensionerad bodde jag hela 16 år i Arjeplog.
TRIVDES BRA
- Här bodde jag på pensionärshem. Jag trivdes fantastiskt bra i Arjeplog. Där var fina människor, bra partifolk men kunde lita på. Men så ville man ha mig på Vaukagården. Och det var inte jag med på.
- Så då blev det Älvsbyn, och här är jag nu. Och nu går det också bra. Men det är synd man börjar bli så gammal. Men Flamman läser jag varje dag, det är den bästa tidning jag vet. Den har jag läst hela mitt liv.
Ja, Flamman den låg framme på bordet vid vårt besök. Och inte kunde man tro att veteranen är så mycket som 90. Om man inte visste det. Karl Öhman är verkligen "still going strong". Flamman, och hans många vänner överallt gratulerar!
-------------------------------------------------------------------------------
NORRSKENSFLAMMAN ¤ Onsdagen den 22 maj 1974
"Varje dag utan kunskap är en bortkastad dag"
Kunskap ger oss vingar! Åtminstone i mitt fall. Nåja, den som nu tror att jag har ett par jättevingar fastsatt bak min rygg, tror fel. Det hela handlar i stället om andra sorts vingar "Kunskapens-vingar". Jag har i ett tidigare inlägg berört min växande kunskapstörst. Tänk om jag haft den i skolan, då skulle mina betyg sett helt annorlunda ut. Men mina intresseområden gick inte alltid hand i hand med de skolan lärde ut. Visst korsades vägarna ibland, men andra gånger körde vi åt helt olika håll.
- ROGER! Kan du komma fram till svarta tavlan och ge oss prov på hur... osv.
Så kunde det låta. Jag var nog en drömmare av stora mått. Jag tänkte, funderade, ritade, lyssnade på musik, skrev, tittade på film. Jag kanske inte kunde skolans multiplicationstabell som ett rinnande vatten alla gånger - men hade någon bett mig hålla ett föredrag om exempelvis den svenska filmens historia med alla inblandade skådespelare, ja, då hade jag gjort det. Sån var jag. Men inte var det nån som ville det. Ramarna var för trånga, om man kan säga så. Det fanns inte utlopp att pröva andra spår i undervisningen. Fantasin saknades av de som bestämde, tycker jag så här i efterhand. Men jag skall absolut inte klaga, jag gjorde "mina år" försökte vara en snäll okomplicerad lärjunge. Och en dag tog jag steget ut i världen, en av mina lyckligaste dagar förresten. Sedan ritade jag min egen karta. Och den där kartan fortsätter jag att rita till den dagen jag flyttar bort härifrån.
I dag har vi träffats för tredje gången i ABF-gruppen. Jag njöt av varje sekund. Det stod nämligen film på schemat. Inte vilken film som helst, det handlade om Piteå från 1921 fram till 1980. Jag själv fanns med både i min röda uniform, både visuellt och ljudligt. Fotografen Rune Höglund förevigade jubileumsåret 1971 med sin filmkamera. Filmen var beställd av den så kallade Jubileumskommittén. Till detta fanns även Nils Brorsons speakerröst med. Kända personer såsom Kronprinsen, Axel Bogren, Ragnar Lassinantti, Rudolf Nordsvahn, Tage Hansson, m. fl. passserade förbi. Även en snutt från kommunsammanslagningen fanns med från 1966/67. På en bildsekvens sjöng Birgitta Sjömark kompad av Herbert Westerlund på sitt röda dragspel.
Kameran hade även fångat en karavan av hästdroskor som drog fram på Storgatan nyårsftonen 1966. Och under loppet av ett par sekunder skymtade en av Hortlax stora profiler fram: John Eriksson, även kallad "Smäll-John", bosatt på "Smäll-gården" där hockeyproffset Thomas Holmström bor i dag. Charlie Norman uppträdde med sin orkester, ett bröllop i Gråträsk fanns också med i Runes efterlämnade filmer. Mycket intressant med andra ord att få ta del av. Jag har alltså stärkt ytterligare mina kunskaps-vingar i och med detta. Jag får väl ha som paroll: "Varje dag utan kunskap är en bortkastad dag".
Det blir ytterligare två träffar till, i kunskapens tecken, det ser jag fram emot.
------------------------------------------------------------------------------
ARNE DOMNÉRUS, en mästerlig musikant
HAN TRÄNAR BOXNING OCH BYTER BILAR
Arne Domnérus: "Det tar sin tid innan man kommer underfund med
vad man vill ha..."
ARNE DOMNÉRUS är Sveriges internationellt mest kände jazzmusiker - möjligen får han dela med sig litet av äran till kollegorna Reinhold Svensson och Bengt Hallberg. Domnérus är nu 28 år och har under sin bana som musiker hunnit med att spela med praktiskt taget alla svenska jazzmusiker. Han började i en skolorkester vid 11 års ålder, mest - säger han själv - för att han varje Barnens Dag fick dra på sig en glittrande grann uniform. Senare medverkade han i olika amatörorkestrar vid sidan av skolarbetet. Några planer på att bli yrkesmusiker hade han inte förrän Sam Samson kom med ett frestande anbud och Domnérus tackade ja.
1942 var han en tid kapellmästare i Sundsvall men återvände snart till Stockholm och Miff Görling. 1943 engagerades han i Sveriges hittills största permanenta orkester, Lulle Ellbojs 16-mannaband på Vinterpalatset. Därifrån kom han till Simon Brehms mycket omtalade moderna grupp och när denna orkester upplöstes, blev han lancerad solist med Thore Ehrling.
Arne Domnérus stora ambition var emellertid att bli sin egen kapellmästare och våren 1951 började hans egen orkester växa fram. Den blev redan från starten mycket omdiskuterad, gav konserter och spelade in en del skivor innan den hade premiär på National följande höst. Där spelar den fortfarande. Nu står alltså Arne Domnérus vid sina drömmars mål. Han leder den hittills bästa moderna orkestern i Sverige med uteslutande stjärnor som medverkande. Sedan ensemblen bildades har endast ett par utbyten ägt rum. Trumpetaren Roffe Ericson slutade i våras för att bli sin egen och hans plats togs av unge Weine Renliden. Man utökade också med en man i höst då trombonisten Åke Persson tillkom. De övriga medlemmarna är Rolf Blomquist tenor, Lasse Gullin barytonsax, pianisten Gunnar Svensson samt Jack Norén, som spelar trummor.
När Arne Domnérus inte spelar sysslar han ofta och gärna med idrott av alla de slag speciellt boxning och fotboll. Kommer man ner i Linnéas träningslokal någon dag är det stora chanser att få se herr kapellmästaren hamrande på en boxboll. Om han använder sin omsorgsfullt uppbyggda fysiska spänst till att puckla på orkestermedlemmarna är däremot inte känt... Dessutom är Domnérus en passionerad bilförare, som på ett par år hunnit med att avverka elva olika vagnar. - Det tar sin tid innan man kommer underfund med vad man vill ha, säger han själv lite urskuldrande. När Domnérus radiospelar på fredag kommer han praktiskt taget direkt från London där han framträder som solist på en konsert med Geraldos orkester söndagen innan. På sändningen får vi höra ett urval av orkesterns färskaste arrangemang. Bengt Hallberg har levererat "Always" och Lasse Gullin "Day by day". Gullin har också tillsammans med Rolf Blomquist klätt gamla "I´ll remember April" i ny och tilltalande dräkt.
--------------------------------------------------------------
RÖSTER i RADIO ¤ Den 4 oktober 1952
Arne Domnérus: "Det tar sin tid innan man kommer underfund med
vad man vill ha..."
ARNE DOMNÉRUS är Sveriges internationellt mest kände jazzmusiker - möjligen får han dela med sig litet av äran till kollegorna Reinhold Svensson och Bengt Hallberg. Domnérus är nu 28 år och har under sin bana som musiker hunnit med att spela med praktiskt taget alla svenska jazzmusiker. Han började i en skolorkester vid 11 års ålder, mest - säger han själv - för att han varje Barnens Dag fick dra på sig en glittrande grann uniform. Senare medverkade han i olika amatörorkestrar vid sidan av skolarbetet. Några planer på att bli yrkesmusiker hade han inte förrän Sam Samson kom med ett frestande anbud och Domnérus tackade ja.
1942 var han en tid kapellmästare i Sundsvall men återvände snart till Stockholm och Miff Görling. 1943 engagerades han i Sveriges hittills största permanenta orkester, Lulle Ellbojs 16-mannaband på Vinterpalatset. Därifrån kom han till Simon Brehms mycket omtalade moderna grupp och när denna orkester upplöstes, blev han lancerad solist med Thore Ehrling.
Arne Domnérus stora ambition var emellertid att bli sin egen kapellmästare och våren 1951 började hans egen orkester växa fram. Den blev redan från starten mycket omdiskuterad, gav konserter och spelade in en del skivor innan den hade premiär på National följande höst. Där spelar den fortfarande. Nu står alltså Arne Domnérus vid sina drömmars mål. Han leder den hittills bästa moderna orkestern i Sverige med uteslutande stjärnor som medverkande. Sedan ensemblen bildades har endast ett par utbyten ägt rum. Trumpetaren Roffe Ericson slutade i våras för att bli sin egen och hans plats togs av unge Weine Renliden. Man utökade också med en man i höst då trombonisten Åke Persson tillkom. De övriga medlemmarna är Rolf Blomquist tenor, Lasse Gullin barytonsax, pianisten Gunnar Svensson samt Jack Norén, som spelar trummor.
När Arne Domnérus inte spelar sysslar han ofta och gärna med idrott av alla de slag speciellt boxning och fotboll. Kommer man ner i Linnéas träningslokal någon dag är det stora chanser att få se herr kapellmästaren hamrande på en boxboll. Om han använder sin omsorgsfullt uppbyggda fysiska spänst till att puckla på orkestermedlemmarna är däremot inte känt... Dessutom är Domnérus en passionerad bilförare, som på ett par år hunnit med att avverka elva olika vagnar. - Det tar sin tid innan man kommer underfund med vad man vill ha, säger han själv lite urskuldrande. När Domnérus radiospelar på fredag kommer han praktiskt taget direkt från London där han framträder som solist på en konsert med Geraldos orkester söndagen innan. På sändningen får vi höra ett urval av orkesterns färskaste arrangemang. Bengt Hallberg har levererat "Always" och Lasse Gullin "Day by day". Gullin har också tillsammans med Rolf Blomquist klätt gamla "I´ll remember April" i ny och tilltalande dräkt.
--------------------------------------------------------------
RÖSTER i RADIO ¤ Den 4 oktober 1952
En vandring genom minnenas kvarter...
I dag gjorde jag som jag brukar. Tog mina bilnycklar, min kamera startade Volvon (jodå, den startar faktiskt) och gav mig iväg. Hemma lämnade jag kvar min hustru i soffan. Hon verkade må så gott tillsammans med sin virkning och två katter, så jag hade absolut inte dåligt samvete. När åker iväg på dylika "safari-turnéer" brukar jag lämna en liten vädjan: - Om jag inte är hemma klockan fem, så kan du ringa Interpool!
Än så har Interpool inte behövts, men man vet ju aldrig. På tal om att åka iväg, så kommer jag osökt att tänka på min morfar, Sanfrid. Min mamma har berättat att ibland när han skulle gå till "fuset" (ladugården) för att titta till kossorna bl. a. så blev han borta väldigt länge. Då såg min mormor, Beda, att den där hinken som han hade med sig, var placerad mitt ute på tomten. Efter flera timmar kom han hem igen. Då mormor frågade vart han tog vägen, och varför han inte sagt nåt, så sa han bara: - Ja, du förstår jag kom ihåg att det var länge sedan jag hälsade på hos David.
Tänk om mormor hade haft en mobiltelefon, och morfar detsamma. Nu funkar det inte direkt så när jag beger mig iväg. För det första har vi ingen ladugård, för det andra så skulle jag aldrig åka iväg utan ett enda ord. En annan viktig sak är att vi faktiskt har mobil i dag, tack för att utvecklingen går framåt. Nu kommer bilderna, som togs i dag i Öjebyns kyrkstad, den gamla staden med en historia som heter duga. Öjeby kyrka fyller förresten 600 år, visste ni det? Hurra kyrkan!
I den här fastigheten låg en gång Sjömarks Café. Jag har ett minne
från en spelning som vi gjorde i kommunala musikskolan. Vi hade
troligtvis spelat på kyrkmarknadens invigning, och efteråt tog vi oss ett
fika på Caféet.
Här var entrén...
Fortsättningsvis får bilderna tala sitt eget tydliga språk...
Trallalallala, här går jag... ni ser jag kunde inte hålla tyst...
Snart, mycket snart kommer den här fönsterluckan att öppnas...
Dessa trånga krypin och smala gränder är en viktig del av den charm
som kyrkstaden uppvisar...
Öjeby kyrka fyller 600 år...
Till sommaren kryllar det av människor här under den ständigt
återkommande kyrkmarknaden...
Det var här vi gick i våra röda uniformer de där somrarna i början
av 70-talet...
"Ett fönster står uppe mot söder, undan gardin fram med blondin..."
Jag hörde tydligt Taube som sjöng när jag passerade detta fönster...
Ljudet av vår, hördes tydligt och klart från den snö som sakta men
säkert höll på att förintas inför mina ögon...
När kyrkhelgerna stundade, kom folk från trakten hit för att umgås
och lyssna till Guds ord. En av mina förfäder, min farmor Hannas
farfar, Johan Erik Eriksson-Gefyr (1823-1913) var en av många som
vistades i kyrkstan under högtidligheterna...
Johan Erik Eriksson-Gefyr f. 1823-08-04 d. 1913-06-29. Gift 1844-04-28 med Sara Katarina (Cajsa) Johansdotter f. 1815-06-12 d. 1871-06-22.
¤ Barn: Johan OSKAR f. 1845-05-23 d. ?
¤ ERIK Anton f. 1846-12-16 d. 1916-12.15 (min farmor Hannas far)
¤ SVEN August f. 1849-11-20 d. 1853-04-18
¤ JONAS Gustaf f. 1853-11-27 d. ?
¤ SVEN August f. 1857-11-30 d. 1859-08-01
Johan Erik Eriksson-Gefyr ingår äktenskap nummer två 1874-04-11 med Maria Fredrika Lundqvist f. 1845-07-25
¤ Barn: ERNST August f. 1874-06-17 d. 1924-03-10
¤ HILDA Fredrika f. 1875-11-28 d. ?
¤ Karl AMANDUS f. 1877-12-01 d. 1921-02-05
¤ ANDREAS (Anders) f. 1880-09-28 d. 1962-03-18
¤ NILS Ferdinand f. 1885-01-12 d. 1885-01-21
¤ NILS Verner f. 1886-06-15 d. 1886-07-14
Vad beträffar kyrkgången i Öjeby kyrka så har jag hittat detta dokument som handlar om Johan Erik Eriksson-Gefyr:
Under sommarhalvåret var besök till församlingens kyrka i Öjebyn en ganska vidlyftig färd. Vägen genom byn förbi skolan benämndes kyrkvägen och den gick vidare förbi nuvarande fotbollsplanen, Råmyrstjärn, Aborrtjärn, Bergsvikstét och fram till Hamnviken. Därifrån med båt över till Båtskatan. Intill båtlänningen vid Båtskatan låg Galgbacken, och man kan förmoda att det kändes skönt att ha kyrkan i sikte.
Det ålåg byamännen i orten att upprätthålla ordning i "Gammelstan", Öjebyn, vid de stora kyrkhelgerna, vilket framgår av följande protokoll:
"Sammanträdde Blåsmarks byamänner för att utvälja en Pattruls karl för Piteå kyrk församling, som skedde genom Auctjon för minst fodrande: hvilket anbud Johan Erik Gefyr åtog fulljöra för år 1880 emot en aflöning af 16 Kronor. Som skedde Dag som ofvan den 31 december 1879.
N.P. Bergqvist Otto Dahlbäck
Betalt af skolkassa för åfanstående patrullsskuldighet som erkännes.
Blåsmark maj den 2 1880.
Johan Erik Gefyr".
-------------------------------------------------------------
Källa: "Glimtar ur en bys historia".
Tillbaka till minnenas vandring... Öjeby kyrkstad är värd ett besök.
Kom hit och bjud er själva på en resa tillbaka till det förgångna...
Vägen hem...
-----------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Än så har Interpool inte behövts, men man vet ju aldrig. På tal om att åka iväg, så kommer jag osökt att tänka på min morfar, Sanfrid. Min mamma har berättat att ibland när han skulle gå till "fuset" (ladugården) för att titta till kossorna bl. a. så blev han borta väldigt länge. Då såg min mormor, Beda, att den där hinken som han hade med sig, var placerad mitt ute på tomten. Efter flera timmar kom han hem igen. Då mormor frågade vart han tog vägen, och varför han inte sagt nåt, så sa han bara: - Ja, du förstår jag kom ihåg att det var länge sedan jag hälsade på hos David.
Tänk om mormor hade haft en mobiltelefon, och morfar detsamma. Nu funkar det inte direkt så när jag beger mig iväg. För det första har vi ingen ladugård, för det andra så skulle jag aldrig åka iväg utan ett enda ord. En annan viktig sak är att vi faktiskt har mobil i dag, tack för att utvecklingen går framåt. Nu kommer bilderna, som togs i dag i Öjebyns kyrkstad, den gamla staden med en historia som heter duga. Öjeby kyrka fyller förresten 600 år, visste ni det? Hurra kyrkan!
I den här fastigheten låg en gång Sjömarks Café. Jag har ett minne
från en spelning som vi gjorde i kommunala musikskolan. Vi hade
troligtvis spelat på kyrkmarknadens invigning, och efteråt tog vi oss ett
fika på Caféet.
Här var entrén...
Fortsättningsvis får bilderna tala sitt eget tydliga språk...
Trallalallala, här går jag... ni ser jag kunde inte hålla tyst...
Snart, mycket snart kommer den här fönsterluckan att öppnas...
Dessa trånga krypin och smala gränder är en viktig del av den charm
som kyrkstaden uppvisar...
Öjeby kyrka fyller 600 år...
Till sommaren kryllar det av människor här under den ständigt
återkommande kyrkmarknaden...
Det var här vi gick i våra röda uniformer de där somrarna i början
av 70-talet...
"Ett fönster står uppe mot söder, undan gardin fram med blondin..."
Jag hörde tydligt Taube som sjöng när jag passerade detta fönster...
Ljudet av vår, hördes tydligt och klart från den snö som sakta men
säkert höll på att förintas inför mina ögon...
När kyrkhelgerna stundade, kom folk från trakten hit för att umgås
och lyssna till Guds ord. En av mina förfäder, min farmor Hannas
farfar, Johan Erik Eriksson-Gefyr (1823-1913) var en av många som
vistades i kyrkstan under högtidligheterna...
Johan Erik Eriksson-Gefyr f. 1823-08-04 d. 1913-06-29. Gift 1844-04-28 med Sara Katarina (Cajsa) Johansdotter f. 1815-06-12 d. 1871-06-22.
¤ Barn: Johan OSKAR f. 1845-05-23 d. ?
¤ ERIK Anton f. 1846-12-16 d. 1916-12.15 (min farmor Hannas far)
¤ SVEN August f. 1849-11-20 d. 1853-04-18
¤ JONAS Gustaf f. 1853-11-27 d. ?
¤ SVEN August f. 1857-11-30 d. 1859-08-01
Johan Erik Eriksson-Gefyr ingår äktenskap nummer två 1874-04-11 med Maria Fredrika Lundqvist f. 1845-07-25
¤ Barn: ERNST August f. 1874-06-17 d. 1924-03-10
¤ HILDA Fredrika f. 1875-11-28 d. ?
¤ Karl AMANDUS f. 1877-12-01 d. 1921-02-05
¤ ANDREAS (Anders) f. 1880-09-28 d. 1962-03-18
¤ NILS Ferdinand f. 1885-01-12 d. 1885-01-21
¤ NILS Verner f. 1886-06-15 d. 1886-07-14
Vad beträffar kyrkgången i Öjeby kyrka så har jag hittat detta dokument som handlar om Johan Erik Eriksson-Gefyr:
Under sommarhalvåret var besök till församlingens kyrka i Öjebyn en ganska vidlyftig färd. Vägen genom byn förbi skolan benämndes kyrkvägen och den gick vidare förbi nuvarande fotbollsplanen, Råmyrstjärn, Aborrtjärn, Bergsvikstét och fram till Hamnviken. Därifrån med båt över till Båtskatan. Intill båtlänningen vid Båtskatan låg Galgbacken, och man kan förmoda att det kändes skönt att ha kyrkan i sikte.
Det ålåg byamännen i orten att upprätthålla ordning i "Gammelstan", Öjebyn, vid de stora kyrkhelgerna, vilket framgår av följande protokoll:
"Sammanträdde Blåsmarks byamänner för att utvälja en Pattruls karl för Piteå kyrk församling, som skedde genom Auctjon för minst fodrande: hvilket anbud Johan Erik Gefyr åtog fulljöra för år 1880 emot en aflöning af 16 Kronor. Som skedde Dag som ofvan den 31 december 1879.
N.P. Bergqvist Otto Dahlbäck
Betalt af skolkassa för åfanstående patrullsskuldighet som erkännes.
Blåsmark maj den 2 1880.
Johan Erik Gefyr".
-------------------------------------------------------------
Källa: "Glimtar ur en bys historia".
Tillbaka till minnenas vandring... Öjeby kyrkstad är värd ett besök.
Kom hit och bjud er själva på en resa tillbaka till det förgångna...
Vägen hem...
-----------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Lennart "Lill-Strimma" Svedberg
Lennart "Lill-Strimma" Svedberg.
Klubb: TIMRÅ IK
Född: PÅ SKOTTÅRSDAGEN DEN 29 FEBRUARI 1944
Yrke: STUDERAR TILL UNGDOMSLEDARE I ÖSTERSUND
Civilstånd: GIFT MED LISBETH FRÅN ORSA
Barn: TOMAS, 4 ÅR, OCH PUCK, 2 ÅR
Bil: FORD MUSTANG 1969
Favoritmat: BIFF MED LÖK
Han är bara 28 år men har redan hunnit fira 10-årsjubileum i vårt tuffa ishockeylandslag. Det handlar om Lennart Svedberg - mera känd som "Lill-Strimma". Det har varit tio stormiga vintrar kring honom ända sedan den där decemberkvällen 1961 när "Lill-Strimma" debuterade i Tre Kronor. Han blev kändis över en natt. Efter en hejdundrande succé i Pressens lag mot Tre Kronor plockades han ut i A-landslaget mot tjeckerna på Johanneshov. Ny jättesuccé - den 17-årige målarlärlingen, som kom till banketten i snickarbyxor, åkte solo i tjeckernas zon, fintade bort målvakten och kvitterade till 3-3. Sedan den kvällen har "Lill-Strimma" varit ett begrepp i svensk hockey, en publikfavorit som ensam lockar flera tusen åskådare till matchen.
Sin enorma popularitet lade "Lill-Strimma" grunden till under tonåren, men framgången har bara blivit större med åren. När ishockey-VM avgjordes i Stockholm 1969 och 1970, nominerades han av en enhällig jury till turneringens bäste back. Det motsvarar amatörvärldens bäste, och tidigare är det bara Roland Stoltz av svenska försvarsspelare som fått samma hedersbetygelse. Det har gått upp och ner för Lennart Svedberg. Höjdpunkterna är förstås betydligt fler än vågdalarna, och i hans prissamling hemma i den nybyggda 6-rumsvillan i Söråker en mil norr om Timrå finns bland annat två VM-silver och en SM-plakett från tiden i Brynäs 1964.
"Lill-Strimma" har gått från succé till avstängning, ena dagen förklarad oersättlig i Tre Kronor - den andra dagen stämplad som spritmissbrukare av självaste hockeyhövdingen Helge Berglund. Men herr Svedberg själv beklagar sig inte, hans hockeyliv har varit en enda stor fest. Men en sak ångrar han: VM-missen i Wien 1967. Då blev "Lill-Strimma" avstängd för spritens skull. Upprinnelsen var det som inträffade i Jugoslavien året före.
- En onödig historia, kommenterar "Lill-Strimma".
Humöret var i bottenläge hos de svenska spelarna, som hade förlorat med 4-1 mot Östtyskland - ishockeyns motsvarighet till fotbollens Japan-smäll i Berlin-OS 1936.
Han och ett par andra spelare blev bjudna på några "järn", satt och pratade rätt så länge med några trevliga turister, och klockan rann i väg fort. Blev över midnatt. När "Lill-Strimma" i ensamt majestät tågade hem till hotellet Ljubljana råkade han träffa en svensk journalist, utsänd från en "sensationstidning". Det var så det började - han fick ta sitt hårda för den olyckliga kvällen!
- Av rubrikerna att döma såg det ut som om man var en bandit, erinrar sig "Lill-Strimma". Inte ens mördare kunde få större stilsorter...
"Lill-Strimma" med hustrun Lisbeth och sonen Tomas.
I samband med att de stora VM-bråket bröt ut i Schweiz 1971 blev "Lill-Strimma" tagen i försvar av lagkaptenen Uffe Sterner. Timrå-backen hade "svart" förflutet och folk är snabba att döma och och drar lätt förhastade slutsatser. Det visste Sterner, som liksom de andra i truppen ansåg att "Lill-Strimma" hade skött sig klanderfritt. Det var absolut inte han som var orsaken till Tre Kronors misslyckande. Det fanns förstås många som fick vatten på sina kvarnar när Bill Harris nobbade den elegante norrlänningen. Men orsaken till att inte "Lill-Strimma" kom med till Sapporo står att finna i - studier. Han hade tvingats tack nej under hela uppladdningen före OS, och dessutom spelade han bara tre testmatcher, och då med en elakartad ljumsskada.
På hösten 1969 slöts cirkeln för "Lill-Strimma" - han flyttade hem till Timrå efter att ha varit hemifrån sedan sitt 18:e levnadsår. Under de fyra åren i Mora, dit han värvades (för minst 50 000 kronor, gissar man) från Brynäs i mitten av 1960-talet, träffade "Lill-Strimma" sin Lisbeth, gifte sig och blev pappa till Tomas, fyra år, och lilla Puck (!), två år. Livet leker kanske ännu mera intensivt för familjen Svedberg i dag än någonsin tidigare. Strax efter nyåret flyttade "Lill-Strimma" med familj in i en nybyggd villa. Den har husets överhuvud byggt nästan själv med hjälp av goda vänner.
- Mitt examensjobb - se´n får det vara nog, säger han och syftar på jobbet som målare. I och med att huset blev klart lägger "Lill-Strimma" penslarna på hyllan. Han siktar på en ny framtid, och därför pluggar han sedan hösten 1971 på ungdomsledarskola i Östersund.
Men vem vet - "Lill-Strimma" kanske blir ett namn för nöjesbranschen också. Lagom till julruschen debuterade han som grammofonsångare, sjöng solo och det lät riktigt bra.
- Ställer gärna upp om folk vill lyssna på mig, förklarar han. Arne Quick, han med "Rosen", resonerade rätt. Varför ska man inte kunna slå mynt ev en så´n sak? Det skulle vara jätteskoj att få åka ut i parkerna...
Det var åtta ishockeyspelande Timrå-grabbar med "Strimmas" landslagskompis Håkan Pettersson, dennes lillebror Stefan samt Bosse Berggren i spetsen som sjöng in en kampvisa på platta. Vad den handlade om? Ishockey, så klart!
- Men ingenting går förstås upp emot hockeyn, säger han. Efter tio år och 124 landskamper, efter 250 allsvenska matcher och efter allt annat som hänt - i dag är spelet med klubba och puck skojigare än någonsin. Hörde Bill Harris det?
"Lill-Strimma" som grammofonsångare, här med kompbandet Johnny
Cutz.
---------------------------------------------------------------------------------------
TRE KRONOR - ISHOCKEYNS STJÄRNOR ¤ 1972
FAKTA--------------------------------------------------------------------------------
Vid nyåret 1971/72 flyttade familjen Svedberg in i en 6-rumsvilla i Söråker
en mil norr om Timrå.
Söndagen den 30 juli 1972 omkommer Lennart "Lill-Strimma" Svedberg i en
trafikolycka på väg hem till familjen. Han är vid sin bortgång 28 år gammal.
Roger---------------------------------------------------------------------------------
GOSPEL GROUP - Piteå
Omslagsbild...
...baksida.
FAKTA-----------------------------------------------------------------------------
Gospel Group var ett gäng killar från Piteå som turnérade runt om i landet
med kristen musik på repertoaren. Man gjorde även besök i Norge, där
bandet även spelade in en platta. En LP spelades också in i början av 70-talet.
Producent på den inspelningen var Lennart Sjöholm, ett välbekant namn inom
både andlig- och profan musik.
EP:n gjordes i Arac-studion i Örnsköldsvik den 10 oktober 1970.
Tekniker: Hans Lundgren. Foto/layout: Peråce Ershag tidigare medlem i gruppen.
Producent: Gospel Group.
/Roger
BUDDY RICH - "En legend dör aldrig"
BUDDY RICH (1917-1987). Oförglömlig legendar, inte bara känd som en gudabenådad musiker, utan även känd för sin rappa replikföring. Exemplen är många när han lät sin sylvassa tunga likt en piska snärta till personer i sin omgivning. Frank Sinatra var en av Buddys bästa vänner. Men p.g.a. Sinatras lika häftiga utspel, och vassa tunga, så slog det gnistor om deras vänskap. Ja, den blev nästintill eldfängd ibland. Buddy Rich är i dag borta, så också Frank Sinatra. Men legender dör aldrig - de fortsätter att leva genom sina verk.
------------------------------------------------------------------------------------------
Soliga lördag!
Takdropp, gassande sol, grillad korv, nykokt kaffe, barnbarn är allt man kan begära. Vi parkerade oss på altanen hos Andreas, Jennie och Norah i dag. En brasa var tänd, och runt omkring lekte Norah med bl. a. en spade. Tillsammans tog vi oss en tur med varsin sparkstötting, Norah med sin röda spark och farfar med sin trävita. När vi kom tillbaka så hade Ante grillat korv. Tack för det!
Synen som mötte oss när vi kom. Det är icke endast synintrycket
utan även den där lukten av frisk björkved på öppen eld ute i Guds
fria natur som får mig att må bra.
Den röda ladan kontrasterar så fint mot den vita snön som den bara
kan en sådan dag som denna.
Snöras!
Det lyser än så länge ganska tomt på Norahs äppelträd. De spretiga
kvistarna kommer så småningom att bära röda (sura) äpplen.
Andreas var dagens grillmästare.
Norah lekte i sitt lilla hus, som nära nog höll på att blåsa bort. En
busig vind tog tag i det gula "Norah-huset", och hade inte farfar stoppat
det hela, är jag rädd att hela kåken blåst iväg ända till Byske.
I väntan på den grillade korven så tog Norah igen sig en stund på
snödrivan.
Det var inte enbart den goda grillade falukorven, ånej, Norah längtade
även efter en kopp varm choklad...
...som hon drack under stor andakt. Naturligtvis smakade anrättningen
betydligt mycket godare med den där Luleå-mössan på huvudet.
Plötsligt blev Norah väldigt sugen på den studsmattan som hon så
flitigt anväde sig av förra sommaren. Därför tog hon sin röda spade
för att helt enkelt skotta fram den...
...och mitt i skottandet tog farfar den här bilden.
Så småningom fick Norah nog. Då valde hon att ta sig en premiärtur
på sin rosa cykel. Med följde mamma Jennie, pappa Ante, farmor och
farfar. Daniel anslöt sig också efter en stund.
-----------------------------------------------------------------------------
Synen som mötte oss när vi kom. Det är icke endast synintrycket
utan även den där lukten av frisk björkved på öppen eld ute i Guds
fria natur som får mig att må bra.
Den röda ladan kontrasterar så fint mot den vita snön som den bara
kan en sådan dag som denna.
Snöras!
Det lyser än så länge ganska tomt på Norahs äppelträd. De spretiga
kvistarna kommer så småningom att bära röda (sura) äpplen.
Andreas var dagens grillmästare.
Norah lekte i sitt lilla hus, som nära nog höll på att blåsa bort. En
busig vind tog tag i det gula "Norah-huset", och hade inte farfar stoppat
det hela, är jag rädd att hela kåken blåst iväg ända till Byske.
I väntan på den grillade korven så tog Norah igen sig en stund på
snödrivan.
Det var inte enbart den goda grillade falukorven, ånej, Norah längtade
även efter en kopp varm choklad...
...som hon drack under stor andakt. Naturligtvis smakade anrättningen
betydligt mycket godare med den där Luleå-mössan på huvudet.
Plötsligt blev Norah väldigt sugen på den studsmattan som hon så
flitigt anväde sig av förra sommaren. Därför tog hon sin röda spade
för att helt enkelt skotta fram den...
...och mitt i skottandet tog farfar den här bilden.
Så småningom fick Norah nog. Då valde hon att ta sig en premiärtur
på sin rosa cykel. Med följde mamma Jennie, pappa Ante, farmor och
farfar. Daniel anslöt sig också efter en stund.
-----------------------------------------------------------------------------
COOL CANDYS i maskeradkostymer
Här serverar jag en bild på COOL CANDYS som ni säkerligen aldrig sett tidigare. Bandet som vi varit vana att se i sina flotta scenkostymer på skivomslag eller i det levande livet på en estrad någonstans, kommer här iklädda maskeradkostymer. Jag fick en hälsning från Arne Nathansohn häromveckan som lät så här:
Bifogade fotografi är från Folkets Park i Lidköping (kanske 1965 eller 66). Varje år ordnade styrelsen maskerad dans, där alla måste vara maskerade, så även vi. Pris utdelades till de tre "bästa" utklädda besökarna och juryn bestod av Lillan Ellgren (Einars fru) samt folkparkschefen och vi i orkestern. Det var en rolig tillställning, som dock sen lång tid tillbaka inte längre anordnas. Parken ligger ganska öde numera men pensionärsdans förekommer då och då, samt med SPF och PRO.
Ha det så bra
Arne
Så långt Arne, som var gitarrist när det en gång begav sig i det omåttligt populära Cool Candys från Lidköping.
COOL CANDYS klädda till oigenkännlighet. Men jag tror mig veta att bakom maskeraddräkterna och de påmålade ansiktena döljer sig dessa gubbar från Skaraborg: Fr. v. ARNE NATHANSOHN, GUNNAR WAHLGREN, GÖTE JOHANSSON, CARL-IVAR IVARSSON samt stående t.h. EINAR SVENSSON.
-------------------------------------------------------------------------
Bifogade fotografi är från Folkets Park i Lidköping (kanske 1965 eller 66). Varje år ordnade styrelsen maskerad dans, där alla måste vara maskerade, så även vi. Pris utdelades till de tre "bästa" utklädda besökarna och juryn bestod av Lillan Ellgren (Einars fru) samt folkparkschefen och vi i orkestern. Det var en rolig tillställning, som dock sen lång tid tillbaka inte längre anordnas. Parken ligger ganska öde numera men pensionärsdans förekommer då och då, samt med SPF och PRO.
Ha det så bra
Arne
Så långt Arne, som var gitarrist när det en gång begav sig i det omåttligt populära Cool Candys från Lidköping.
COOL CANDYS klädda till oigenkännlighet. Men jag tror mig veta att bakom maskeraddräkterna och de påmålade ansiktena döljer sig dessa gubbar från Skaraborg: Fr. v. ARNE NATHANSOHN, GUNNAR WAHLGREN, GÖTE JOHANSSON, CARL-IVAR IVARSSON samt stående t.h. EINAR SVENSSON.
-------------------------------------------------------------------------
Öjeby Foto & IC i Piteå
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 13 mars 1971
Husqvarna Roulette / 1958
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1958
Furunäsets sjukhus fyller 80 år / 1973
1. FORUM. Här bodde sjukhuscheferna fram till 1965. Idag är Forum centrum för det kulturella utbudet såsom socioterapi, bibliotek och en mindre samling förmål från gamla tiders vårdform.
2. PSYKMOTTAGNING. När denna form av jouravdelning infördes 1967 innebar det en rationalisering av arbetet vad gäller in- och utskrivning av patienterna. Mottagningen ger snabb överblick över läget på vårdavdelningarna. Administrerar överflyttningar. Svarar för beläggningsbesked. Tidsbeställning. Personaltäthet: två skötare och en kontorist.
3. AVDELNING 30. Intagningsavdelning. Behandlingar. Undersökningar. Ordnar med överflyttningar till respektive vårdavdelning. Platsantal 13, personalstat 15.
4. VESTIBUL. Tidigare en viktig lokal där alla trådar löpte samman. Nu mest genomgångspassage men med bibehållen atmosfär av samlingspunkt.
5. KYRKA. I bruk sedan 1894. Invigd av prosten Gustaf Höijer. Högmässa hålls här varje söndag kl 09.00. Föremål för genomgripande restauration i början på 50-talet. Återinvigd 1956 av biskop Bengt Jonzon.
6. FESTSAL. Samlings- och festsal där "de sjuke skulle erhålla förströelse jämte förfriskningar". ( Ur byggnadsbeskrivning 1893 ).
7. BORGGÅRDEN. En sluten rektangel. Med kontorsbyggnad i södra och centralkök i norra fasaden. Enligt gammal beteckning: sjukavdelningarna däremellan, med kvinnorna i komplexets västra och männen i dess östra del. En trivsam plats för avkoppling och meditation.
8. AVDELNING 35. Långvårds- och rehabiliteringsavdelning. Lugn och skön miljö. Typexempel för de flesta avdelningar. Plats för 20 patienter. Personalstat 13.
9. AVDELNING 37. Nyrenoverad rehabiliteringsavdelning för yngre manliga patienter. Dagligträning (ADL) och olika gruppaktiviteter, bland annat en uppmärksammad båttillverkning. Personalstat 12.
10. MAGASINET. Då tillförsel av matvaror vintertid kunde möta hinder uppfördes denna lagerbyggnad i samband med sjukhuset. "På billiga villkor försåg man sig höstetid med förnödenheter och på så sätt vara oberoende av prisförändringar på orten". Byggnaden, som inom kort kommer at flyttas till annan plats inom området, är föremål för kulturhistoriskt intresse.
11. MASKINVERKSTAD. Vatten - värme, det elektriska och det sanitära, är viktiga hörnstenar för sjukhusdriften. I den 400 kvadratmeter stora maskinhallen inrymd i nya terapicenter arbetar tio man för att denna service skall fungera. Här terapiarbetar ofta patienter vid svarv och arbetsbänk.
12. TERAPICENTER. I nya terapicenter, som kostat drygt sex miljoner, har både arbets- och den industriella terapin samordnats och utvidgats. Terapi är ett viktigt komplement till övrig behandling. 150 patienter kan sysselsättas i terapicenter.
13. AVDELNING 47. Återfinns i andra planet i den så kallade E-paviljongen som togs i bruk 1960 och då betygsattes av expertis som toppen av vad svensk statlig mentalvård kunde åstadkomma.
14. SNICKERI. Byggnad från 1910. Nytillverkning. Reparations- och underhållsarbeten. Bland spånor och vid hyvelbänk har många patienter under åren funnit den sysselsättning som passat dem.
Ej numrerad. Liten röd stuga, inrymde tidigare desinfektionsanläggning för sängutrustning och andra persedlar. Användes senare som raststuga för patientar i utearbete.
15. GARAGEBYGGNAD. Här var grishus med upp till 200 grisar. Då hade grisskötaren 150 kronor och 25 öre för varje i stian född gris som uppnått två månaders ålder. Grishuset blev stall med plats för sex hästar. Nu är byggnaden garage samt tapetserar- och målarverkstad.
16. GAMLA MASKINVERKSTADEN. Gamla byggnader som snart tjänat ut. Här var tvättanläggning och maskinverkstad. Används nu för terapiverksamhet.
Ej numrerad. Rotfruktkällare. Byggnad av gråsten. Förr visthusbod för potatis och rotfrukter. Nu monument över svunnen tid.
17. BRYGGERI. Tillverkade malt- och kolsyrade drycker för sjukhusets behov. Brygd skedde var fjortonde dag. 1952 påbörjades nermontering av den 30 hektoliter stora bryggpannan.
(16). TERAPIAVDELNING 37. Ett bra exempel på patienters egna initiativ. Avdelningen har sedan 1966 tillverkat ett hundratal nya plastbåtar samt reparerat gamla skrov och plastat äldre träbåtsmodeller. Där tillverkas också fågelholkar och artiklar för lekparker.
Ej numrerad. Röda Ladan. Har varit evakueringslokal för vårdavdelningar som renoverats. I källarplanet finns sjukhusets centralförråd.
18. PARKEN MED DANSBANA. Dansbanan är byggd för de sjukas underhållning och förströelse. Förr livligt frekventerad med midsommarfesterna som höjdpunkt.
Ej numrerad. Kolonien. Kolonivillan togs i bruk 1905 för 20 patienter.
19. TRÄNINGSLÄGENHET. Där förut sjukhusets maskinmästare bodde är nu träningslägenhet för patienter som tränar allt vad som hör till ett hems skötsel.
20. TRÄDGÅRDEN. Blommor och grönsaker dominerar i den två och ett halvt hektar stora trädgården. Konsumenter är även Öjeby sjukhem och Piteå lasarett. I växthuset kan man plocka vindruvor. Trädgården sysselsätter tre anställda och sex patienter.
---------------------------------------------------------------------------
VIKTOR från Bergsviken berättar...
Trots sina åttio år är Viktor Lundman fortfarande idrottsintresserad
och följer med på Storfors AIK:s matcher både hemma och borta.
En av Storfors AIK:s hängivnaste supporters är pensionären Viktor Lundman i Bergsviken som fyller 80 år på söndag. Han var med om att bilda SAIK för över 40 år sedan och blev dess förste materialförvaltare. Sonen Oskar blev sekreterare. Viktor Lundman var på sin tid en god skidlöpare och intresset för den sporten sitter i än i dag. Men mest blir det fotbollen. Han försummar aldrig en hemmamatch och åker ofta till Luleå eller Boden för att se sina favoriter. Även ishockeyn är han intresserad av, och följer varje match i TV.
- Intresset för idrotten går visst aldrig ut, säger Lundman, och ser upp från tidningen där sportsidan är uppslagen.
Det var under de svåra arbetslöshetsåren i slutet på 20-, och början på 30-talet, då ungdomarna ingenting hade att göra, som man beslöt att bilda en idrottsförening. Och så kom Storfors AIK till, en förening som sen dess många gånger låtit tala om sig. Intresset var stort och både unga och äldre hjälpte till. Det ordnades skidtävlingar för ortens förmågor och bland "oldboysarna" höll sig Lundman gärna långt framme i prislistorna.
Viktor Lundman berättar om den lyckade uppgörelse när idrottsföreningen lyckades skaffa et kontrakt för köp av den mark där idrottsplatsen nu ligger. Efter hårda förhandlingar enades man om 15 öre per kvm, vilket visade sig vara en mycket god affär. Men trots detta hade inte föreningen råd att fullfölja köpet och så småningom kom kommunen in i bilden och övertog köpet på de ursprungliga villkoren.
VANN TÄVLING 1904
Lundman är född och uppväxt i Blåsmark en by där skidåkningen har starka traditioner. Själv började han i unga år och erinrar sig särskilt en tävling i Piteå - det var visst 1904 - där 74 ynglingar under 15 år ställde upp. Viktor vann och fick ett salongsgevär med 200 skott i pris. Efteråt kom järnhandlare Frans Wallstén och ville tala med honom. Det var förmodligen Wallstén som hade skänkt geväret till prissamlingen.
Även "i lumpen" gjorde Lundman bra ifrån sig i skidspåret, och blev en gång uttagen för att med två kamrater åka till Stockholm och representera A 4 i Boden. Men han avböjde, vilket han ångrade efteråt. Det var under kriget och han tyckte det skulle bli besvärligt, bland annat med maten.
ROLIG TID
- Men oj, vad vi hade roligt ibland, ler Lundman, när han erinrar sig olika episoder under tiden i idrottsföreningen. Och Viktor Lundman är rörlig än i dag. Pensionärsgymnastiken försummar han inte gärna, och han är med i ABF:s pensionärskurser och deltar i de resor som anordnas.
- Stannar jag av så skulle jag styvna till fort, och allting skulle bli besvärligt, säger han. En slutsats som nog är allt för riktig.
1,50 FÖR 10 TIMMAR
Men Lundman har varit med i andra sammanhang också. Han har ända sedan pojkåren tillhört fackföreningar, och gick med i arbetarkommunen redan från början. Han började arbeta i Munksund vid 13 årsålder för en dagpenning på 1,50. Som "full karl" fick han 1,80 i sågverksarbetet. Dagen var tio timmar och veckan slutade kl 5 på lördagseftermiddagen. Sen skulle han gå till Blåsmark, en och en halv mil.
Under storstrejken 1909 blev Lundman och många andra uppvaktad av stuvarbas, Hollström, som ville värva honom som strejkbrytare till Frånö. Men han visste vad det gällde och nekade trots att det bjöds 5 kr i dagpenning och fri mat. Det fanns inget arbete och många av kamraterna for. Lundman tog en drängplats i stället.
LURAD
Sedan värvades strejkbrytare till Bomhus utanför Gävle och dit for många pitebor, Lundman nekade igen. Men till midsommar kom en del hem som omtalade att nu var strejken avblåst så han kunde åka ner. Trots vissa tvivel for Lundman med, för att upptäcka att han blivit lurad. Några pengar till hemresan hade han inte och blev tvungen att arbeta fyra veckor för att kunna åka hem igen. Lundman berättar om vilket vilt liv det var därnere. Slagsmål och sprit var med i spelet, och ibland blev det regelrätta slag mellan strejkbrytarna och de strejkande.
RÄDD FÖR SOCIALISTER
Men det kunde vara hårt här hemma också. Ett uttryck för detta var kanske en händelse, när den nämnde Hollström en gång fick punktering på sin cykel. Han hoppade av med alla tecken på rädsla. - Jag trodde det var en socialist som sköt på mej, var hans kommentar.
När Lundman varit gift några år flyttade han från Blåsmark till Bergsviken. Att ha jordbruket i Blåsmark när han alltid arbetade på sågen var inte lämpligt. Han har arbetat både på sågen i Storfors och på den i Bergsviken, på massafabriken i Skuthamn, på vägbyggen och ibland i skogen. Någon fast anställning i den meningen att arbetet skulle räcka hela året var det förstås aldrig tal om. Flera månader på året var det arbetslöshet. Under de tiderna fick man handla på kredit för att kunna leva och så betala när nästa arbetsperiod inföll. Många tog sin mats ur skolan och åkte till Amerika.
FRISK OCH KRY
Frisk har Lundman varit mest hela livet. När han var tio år fick han vatten i lungsäcken, men det klarade doktor Collin i Öjebyn genom att tappa ur vattnet och ge torkande medicin. I samband med pensioneringen för 13 år sen, då han arbetat i 43 år åt SCA, uppträdde symptom på kärlkramp, men det har bara blivit bättre med åren, och 80-årsdagen kan han fira lika kry som tidigare. För 14 år sen dog makan Hilma, född Lidman från Svensbyn, de sex barnen har bildat egna hem och kommer och hälsar på i den trivsamma enrummare som Lundman nu har i ett hyreshus i Bergsviken. Där kan han göra vad han vill, och tycker att livet är ganska gott, trots de många åren.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 20 mars 1971
FAKTA------------------------------------------------------------
Karl VIKTOR Lundman f. 1891-03-21 d. 1982-07-26
HILMA Amalia f. Lidman 1891-04-01 d. 1957-01-08
Makarna Lundman ligger begravda på kyrkogården i
Hortlax.
--------------------------------------------------------------------
Önskelista med särskilda krav
När de stora artisterna turnérar land och rike runt, brukar man ibland ha en speciell kravlista hur man vill ha det i exempelvis sin loge. Det kan var ett krav om speciella sorts blommor, frukt, dricka (i Frank Sinatras fall handlade det om sprit) osv. Den önskelista som Daniel gjorde i december 1997 var ingen vanlig önskelista. Där hade sonen antecknat de önskeklappar han ville ha, men också andra sorts krav som t. ex. att byta ut sin storebror mot en annan. Givetvis kunde vi inte uppfylla detta. Listan hittade jag i dag när jag öppnade en låda inne i vårt gamla hus. Och så här ser den ut:
Två av de krav som sonen hade var bl. a. "En lillasyster & lillebror".
Varför han ville ha en gammal hatt, vet jag inte. Måste fråga honom
nästa gång vi träffas. Okej, vi vänder på bladet...
"Eget hus, gangster, byta ut Robbe", det var ingen hejd på önskandet.
Trumpinnar kan jag förstå, han tog trumlektioner vid det här tillfället.
Daniel är för övrigt den enda av sönerna som spelar ett instrument. Det
blev gitarr istället för trummor. Andreas och Robert spelade också ett tag.
Ante på trummor och Robert saxofon.
Det är sommaren 1997. På af Chapmans däck på Skeppsholmen i
Stockholm, sitter Daniel, Robert och Elisabeth och käkar lunch. Jag
står bakom kameran. I december detta år sitter Daniel på sitt rum och
skriver önskelistorna. Någon ny brorsa blev det ju inte. Och det är vi
alla väldigt glada över. Robert duger precis som han är.
-----------------------------------------------------------------------------------
Två av de krav som sonen hade var bl. a. "En lillasyster & lillebror".
Varför han ville ha en gammal hatt, vet jag inte. Måste fråga honom
nästa gång vi träffas. Okej, vi vänder på bladet...
"Eget hus, gangster, byta ut Robbe", det var ingen hejd på önskandet.
Trumpinnar kan jag förstå, han tog trumlektioner vid det här tillfället.
Daniel är för övrigt den enda av sönerna som spelar ett instrument. Det
blev gitarr istället för trummor. Andreas och Robert spelade också ett tag.
Ante på trummor och Robert saxofon.
Det är sommaren 1997. På af Chapmans däck på Skeppsholmen i
Stockholm, sitter Daniel, Robert och Elisabeth och käkar lunch. Jag
står bakom kameran. I december detta år sitter Daniel på sitt rum och
skriver önskelistorna. Någon ny brorsa blev det ju inte. Och det är vi
alla väldigt glada över. Robert duger precis som han är.
-----------------------------------------------------------------------------------
Julklapp anno 1966
Tekniklådan fick jag julaftonen 1966.
I samma låda fanns den här modellboken med. GOD JUL 1966!
Dagen då Sandöbron rasade, Hjalmar berättar...
¤ Hjalmar Bergman, Bergsviken, minns glasklart den dystra augusti-
dagen för 40 år sedan då den nästan färdigbyggda Sandöbron (infälld)
rasade som ett korthus. Han överlevde men 18 av hans kamrater om-
kom.
Hjalmar Bergman, nybliven pensionär i Bergsviken, står på sin tomt, tittar på bilden och minns:
- Hemska minnen. Fruktansvärda tragedier utspelades. Då, när Sandöbron rasade, var Hjalmar 25 år, 18 av hans kamrater dukade under i katastrofen.
- Dessutom blev flera invalider. Själv klarade jag mig undan med tre brutna revben.
Torsdagen den 31 augusti 1939 sitter djupt fastetsat i minnet på Hjalmar. Den dagen bröt helvetet lös på Sandöbron. Tre minuter i halv fem small det plötsligt. Bräder och cement flög i luften och efter några minuter hade den nästan färdiga bron förvandlats i spillror.
- Jobbet med att gjuta bron var i det närmaste klart. Just efter fikarasten kände jag hur allt försvann under fötterna.
Hjalmar stod på ett gynnsamt ställe på bron. Tillsammans med sju andra kamrater klarade han sig från olyckan med livet i behåll.
SKADADES ALLVARLIGT
- Jag var simkunnig och kunde klamra mig fast och kliva upp på kringdrivande virke i älven. Mina tre kamrater som stod bredvid mig när bron rasade var dock allvarligt skadade. De hade fått byggnadsställningar över sig vid fallet. Hjalmar drabbades aldrig av panik. Han kunde själv gå till ambulansen för vidare transport till lasarettet i Härnösand.
- Och där konstaterades att det inte var någon större fara med mig. I ett par månader blev jag sjukskriven. Sedan när ryggen var bra igen var det dags för inkallelse till militärtjänstgöring.
Hjalmar och hans kamrater som jobbade på bron var som ett rallargäng. De kom från hela landet och de flesta var unga män i 30-årsåldern. Jobbet var hårt och riskfyllt då arbetet skedde på höga höjder.
- Första gångerna jag skulle upp på bron var jag rädd. Vi var tre skiftgäng som bytte av varandra, berättar Hjalmar.
ORSAKEN OKÄND
Än i dag är orsaken till broraset okänd. Det var Skånska cementgjuteriet som hade entreprenaden, men bolaget ville inte ta på sig något ansvar. Experter utredde olyckan i flera år, men vad som orsakat raset blev aldrig klarlagt. Ett år senare, på våren 1940 började Sandöbron byggas om. En del av de som jobbat vid bygget då bron rasat återvände när brobygget kom i gång igen.
- Men inte jag, säger Hjalmar.
I stället blev det alltså militärtjänstgöring. Bara några timmar efter det att katastrofen inträffat bröt andra världskriget ut. Broolyckan var en katastrof som normalt skulle ha upptagit alla landets tidningars förstasidor. Men olyckan förvandlades i stället till en notis då den stora nyheten var att Hitlers arméer var på marsch.
- Men för oss som var med vid Sandöbron var förstås raset där den stora händelsen.
SÅG KAMRATERNA DÖDAS
Broolyckan var oerhört hemsk. Men katastrofen kunde blivit ännu värre. Hjalmar berättar:
- Bara någon minut innan raset passerade en båt med 40 människor under bron. Alla de 40 var arbetare som såg sina kamrater dödas.
När Hjalmar står på tomten i Bergsviken och berättar minns han klart torsdagen den 31 augusti 1939. Nu njuter Hjalmar av tillvaron i trädgården som nybliven pensionär. Han har inga men från broolyckan.
- Men än i dag kan jag glasklart se scenerna utspelas framför mig. Det var en oerhört dyster dag.
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 6 september 1979
Transistorradion DE LUXE 11 / 1962
HEMMETS VECKOTIDNING ¤ Den 11 maj 1962
Anita Lindblom / 1965
Anita Lindblom
USA NÄSTA
Anita Lindblom är en flicka som inte upphör att förvåna i den svenska underhållningsbranschen. Hon har alltid varit den som siktat lite högre än vad som egentligen ansetts opportunt. Vem mer än hon skulle våga sig på "Vickande tango" eller en Marlene Dietrich-imitation - och ro i land försöken under publikens jubel? Till råga på allt har hon satsat stenhårt på en internationell karriär - och lyckats även där. Helt följdriktigt blir nu nästa steg i karriären Amerika, dit hon åker i höst för att backa upp sin senaste platta med svenska folkvisor.
-------------------------------------------------------------
ALLERS ¤ Den 3 oktober 1965
Arvingarna
Succén Arvingarna har satt fart på svenska nöjesetablissemanget. Erbjudanden om att bli popstjärnor har haglat under våren. Men Arvingarna står stadigt på jorden.
- Popstjärnor? Nej tack!
- Vi vill hålla på livet ut med det vi gör och inte vara bortglömda om några år!
MED RAKETFART HAR Arvingarna nått den svenska artisthimlen, med massvis av publicitet och uppvaktning som följd. Varför stå och spela i fyra timmar, när det i stället skulle kunna ge en konsert som bara tar halva tiden? Enklare och ekonomiskt fördelaktigare, resonerar många nöjesprofiler.
- Just nu kanske, men tänk om några år. Då är vi kanske glömda och vad ska vi då försörja oss på? Det har genom åren kommit fram många popstjärnor som varit omåttligt populära under några år, för att sedan falla i glömska. Så vill vi inte det ska bli.
- Nej, det känns bättre att fortsätta spela inför danspubliken och veta att vi kan hålla på i många år, precis som våra pappor, säger Lasse, Casper, Tommy och Kim.
På väg upp
I september förra året följde jag med Arvingarna i turnébussen. Syftet var att för Får Jag Lovs läsare beskriva hur vardagen ser ut för ett svenskt dansband. Då var Arvingarna en kvartett ödmjuka stjärngossar på väg upp mot dansbandshimlen. Att de skulle nå himmelska höjder ett halvår senare hade varken jag eller någon annan kunnat ana. Över en natt blev Lasse Larsson, Casper Janebrink, Tommy Carlsson och Kim Carlsson omslagspojkar på dags- och kvällstidningarnas löpsedlar. Gänget som tre år tidigare spelat hemma i garaget hade gjort kometkarriär. Sådant händer bara i sagans värld. Men hur påverkar detta människorna bakom löpsedlarna, att helt plötsligt vara rikskändisar och hett stoff för media? Det villa jag ta reda på och träffade Arvingarna ute i vardagen, några veckor efter succén i Göteborg.
Bär allt själva
"Lasseman" och Casper hoppar ur turnébussen, medan Tommy och Kim fortfarande är fullt upptagna med sitt TV-spel. Dublin känns hur avlägset som helst när Lasse och Casper hjälps åt att bära instrument och sladdar genom den mörka korridoren upp till scenen. De får fortfarande själva se till att allt kommer på plats. Vardagen verkar alltså inte ha förändrats. Jo, en del förresten. En journalist och reporter från en lokaltidning dyker upp, liksom ett TV-team från lokal-TV.
Ut på dansbanorna
Efter Arvingarnas succé har nöjesjournalisterna tvingats ut till dansbanorna. En helt ny upplevelse för vissa drivna pop- och rockskribenter som tidigare rynkat på näsan åt dansbanden.
- De senaste veckorna har det i regel alltid varit någon tidning på plats där vi spelat. Det blir stressigare för grabbarna, men de tycker det är kul, berättar chauffören Leif Ström som också tagit över allt mer av de administrativa sysslorna. Till exempel att svara på en del i den brevflod som strömmar in varje dag.
Vet frågorna
Men grabbarna sitter i personalrummet och äter entrecoté och pommes frites, låter de sig mellan tuggorna intervjuas. De vet en del av frågorna på förhand och svarar vänligt. Fast visst märker man att de blir lite ansträngda när rockgruppen Popsicle och deras skandalösa beteende vid Grammisgalan kommer på tal. Det blev rubriker, men Arvingarna höll en låg profil och avstod från utspel.
- Vad kan man säga när någon hoppas man ska dö i en bussolycka? Vad vi än sagt, så kunde det vinklats hur som helst i tidningarna. Det var bättre att tiga och glömma, menar Casper.
Men två veckor senare ko msvar på tal, när deras "Eloise" överlägset vann omröstningen i uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen. Efter detta följde publicitet i alla dess former. Och det var inte alltid så roligt att läsa. Till exempel att Arvingarna helt plötsligt tänkte svika vissa arrangörer om de inte betalade et högre gage.
Sanningen om gaget
- Sanningen var att vi gick ut med ett brev till nöjesarrangörerna och föreslog att vi skulle dela lika om det kom fler än 1000 personer. Och vi ville bara dela intäkterna som översteg 1000 personer. Vi tyckte det kunde vara en rimlig uppgörelse, eftersom vi trots allt drar mer publik nu än tidigare, förklarar Casper. Men det framkom inte i tidningen, och nu har de alltså även fått se medaljens baksida. Uppmärksamheten har tagit upp mycket av killarnas tid. Det har knappt blivit någon fritid över. Tidningarna hör av sig med jämna mellanrum och bland annat Svensk Damtidning vill göra ett "hemma hos" hos någon av killarna.
- Det kan väl du ta, Lasseman, du som bor hemma hos morsan., säger Tommy och skrattar.
Lyssnar och dansar
Det är fullsatt, trots att det är torsdag kväll. I publiken finns många yngre, framförallt tjejer. De dansar inte så mycket, utan nöjer sig med att få se och lyssna på sina nya idoler. Kvällen lidet mot sitt slut och sista dansen tonar ut. Instrumenten packas och hemresan börjar. Jag konstaterar att varken vardagen eller Arvingarna ändrats speciellt nämnvärt efter kometsuccén.
Här är de viktigaste stegen i Arvingarnas rekordkarriär
Det finns några viktiga tillfällen som är inprickade med rött i Arvingarnas almanacka. Här är några av deras viktigaste steg, enligt Arvingarna själva, i sin rekordsnabba karriär.
¤ Juli 1989
Började spela tillsammans.
¤ November 1989
Första spelningen i dansbandet Seastars paus.
¤ Augusti 1990
Claes på Tonart "upptäckte" oss.
¤ Juli 1991
Började spela på heltid.
¤ Februari 1992
Fick in "Jeannie" på Svensktoppen.
¤ Maj 1992
Släppte första LP:n, "Coola killar" och det började
komma folk till våra spelningar.
¤ November 1992
Blev uttagna till schlagerfestivalen.
¤ Februari 1993
Fick in "Linda går" på Svensktoppen. Fick en Grammis
som bästa dansband.
¤ Mars 1993
Vann Schlager-SM
¤ April 1993
Andra LP:n kommer ut.
¤ Maj 1993
Eurovision song contest på Irland!
------------------------------------------------------------------------
FÅR JAG LOV ¤ Maj 1993
- Popstjärnor? Nej tack!
- Vi vill hålla på livet ut med det vi gör och inte vara bortglömda om några år!
MED RAKETFART HAR Arvingarna nått den svenska artisthimlen, med massvis av publicitet och uppvaktning som följd. Varför stå och spela i fyra timmar, när det i stället skulle kunna ge en konsert som bara tar halva tiden? Enklare och ekonomiskt fördelaktigare, resonerar många nöjesprofiler.
- Just nu kanske, men tänk om några år. Då är vi kanske glömda och vad ska vi då försörja oss på? Det har genom åren kommit fram många popstjärnor som varit omåttligt populära under några år, för att sedan falla i glömska. Så vill vi inte det ska bli.
- Nej, det känns bättre att fortsätta spela inför danspubliken och veta att vi kan hålla på i många år, precis som våra pappor, säger Lasse, Casper, Tommy och Kim.
På väg upp
I september förra året följde jag med Arvingarna i turnébussen. Syftet var att för Får Jag Lovs läsare beskriva hur vardagen ser ut för ett svenskt dansband. Då var Arvingarna en kvartett ödmjuka stjärngossar på väg upp mot dansbandshimlen. Att de skulle nå himmelska höjder ett halvår senare hade varken jag eller någon annan kunnat ana. Över en natt blev Lasse Larsson, Casper Janebrink, Tommy Carlsson och Kim Carlsson omslagspojkar på dags- och kvällstidningarnas löpsedlar. Gänget som tre år tidigare spelat hemma i garaget hade gjort kometkarriär. Sådant händer bara i sagans värld. Men hur påverkar detta människorna bakom löpsedlarna, att helt plötsligt vara rikskändisar och hett stoff för media? Det villa jag ta reda på och träffade Arvingarna ute i vardagen, några veckor efter succén i Göteborg.
Bär allt själva
"Lasseman" och Casper hoppar ur turnébussen, medan Tommy och Kim fortfarande är fullt upptagna med sitt TV-spel. Dublin känns hur avlägset som helst när Lasse och Casper hjälps åt att bära instrument och sladdar genom den mörka korridoren upp till scenen. De får fortfarande själva se till att allt kommer på plats. Vardagen verkar alltså inte ha förändrats. Jo, en del förresten. En journalist och reporter från en lokaltidning dyker upp, liksom ett TV-team från lokal-TV.
Ut på dansbanorna
Efter Arvingarnas succé har nöjesjournalisterna tvingats ut till dansbanorna. En helt ny upplevelse för vissa drivna pop- och rockskribenter som tidigare rynkat på näsan åt dansbanden.
- De senaste veckorna har det i regel alltid varit någon tidning på plats där vi spelat. Det blir stressigare för grabbarna, men de tycker det är kul, berättar chauffören Leif Ström som också tagit över allt mer av de administrativa sysslorna. Till exempel att svara på en del i den brevflod som strömmar in varje dag.
Vet frågorna
Men grabbarna sitter i personalrummet och äter entrecoté och pommes frites, låter de sig mellan tuggorna intervjuas. De vet en del av frågorna på förhand och svarar vänligt. Fast visst märker man att de blir lite ansträngda när rockgruppen Popsicle och deras skandalösa beteende vid Grammisgalan kommer på tal. Det blev rubriker, men Arvingarna höll en låg profil och avstod från utspel.
- Vad kan man säga när någon hoppas man ska dö i en bussolycka? Vad vi än sagt, så kunde det vinklats hur som helst i tidningarna. Det var bättre att tiga och glömma, menar Casper.
Men två veckor senare ko msvar på tal, när deras "Eloise" överlägset vann omröstningen i uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen. Efter detta följde publicitet i alla dess former. Och det var inte alltid så roligt att läsa. Till exempel att Arvingarna helt plötsligt tänkte svika vissa arrangörer om de inte betalade et högre gage.
Sanningen om gaget
- Sanningen var att vi gick ut med ett brev till nöjesarrangörerna och föreslog att vi skulle dela lika om det kom fler än 1000 personer. Och vi ville bara dela intäkterna som översteg 1000 personer. Vi tyckte det kunde vara en rimlig uppgörelse, eftersom vi trots allt drar mer publik nu än tidigare, förklarar Casper. Men det framkom inte i tidningen, och nu har de alltså även fått se medaljens baksida. Uppmärksamheten har tagit upp mycket av killarnas tid. Det har knappt blivit någon fritid över. Tidningarna hör av sig med jämna mellanrum och bland annat Svensk Damtidning vill göra ett "hemma hos" hos någon av killarna.
- Det kan väl du ta, Lasseman, du som bor hemma hos morsan., säger Tommy och skrattar.
Lyssnar och dansar
Det är fullsatt, trots att det är torsdag kväll. I publiken finns många yngre, framförallt tjejer. De dansar inte så mycket, utan nöjer sig med att få se och lyssna på sina nya idoler. Kvällen lidet mot sitt slut och sista dansen tonar ut. Instrumenten packas och hemresan börjar. Jag konstaterar att varken vardagen eller Arvingarna ändrats speciellt nämnvärt efter kometsuccén.
Här är de viktigaste stegen i Arvingarnas rekordkarriär
Det finns några viktiga tillfällen som är inprickade med rött i Arvingarnas almanacka. Här är några av deras viktigaste steg, enligt Arvingarna själva, i sin rekordsnabba karriär.
¤ Juli 1989
Började spela tillsammans.
¤ November 1989
Första spelningen i dansbandet Seastars paus.
¤ Augusti 1990
Claes på Tonart "upptäckte" oss.
¤ Juli 1991
Började spela på heltid.
¤ Februari 1992
Fick in "Jeannie" på Svensktoppen.
¤ Maj 1992
Släppte första LP:n, "Coola killar" och det började
komma folk till våra spelningar.
¤ November 1992
Blev uttagna till schlagerfestivalen.
¤ Februari 1993
Fick in "Linda går" på Svensktoppen. Fick en Grammis
som bästa dansband.
¤ Mars 1993
Vann Schlager-SM
¤ April 1993
Andra LP:n kommer ut.
¤ Maj 1993
Eurovision song contest på Irland!
------------------------------------------------------------------------
FÅR JAG LOV ¤ Maj 1993
Besök på Furunäsets sjukhus del 3
ÅTERANPASSNING EFTER 22 ÅR PÅ SJUKHUSET
¤ Köksträning i egen träningslägenhet ingår i rehabiliteringen. Sune
bullar upp med egenhändigt bakade kanelbullar.
Många som vistats en längre tid på Furunäset kommer aldrig därifrån. Dock inte alla.
- Vi lyckas med att återanpassa fler och fler till eget boende utanför sjukhuset. Den patient med längsta vårdtiden vi slussat ut är en tant som suttit här i 22 år i ett sträck! Och hon har klarat sig ute sedan dess! Detta berättar Essy Berglund, översköterska på avdelning 53 vid Furunäsets sjukhus, en s k rehabiliteringsavdelning.
Men det fordrar oerhört mycket träning innan en patient som blivit anpassad till livet på Furunäset skall klara av ett eget boende ute i samhället. På rehabiliteringsavdelningen ger man främst:
1) ADL-träning (ADL= alldagligt leverne, d v s matlagning, tvätt och andra saker som behövs för at klara ett liv på egen hand.
2) Rehabiliteringskurser (studier och socialträning).
3) Arbetsterapi.
Patienterna på rehabavdelning är i regel långtidssjuka som vistats länge på sjukhuset.
- Tidigare var det här patienter som aldrig kom härifrån, säger Berglund. Men nu är det många som klarar av att ta steget härifrån till eget liv utanför sjukhuset.
¤ MYCKET TRÄNING
Det krävs dock mycket träning för att det steget skall bli verklighet.
- Först och främst tar det tid att få patienten motiverad för träning. Många har helt glömt hur det var att bo på egen hand och klara matförsörjningen. Första etappen blir i regel köksträning i en egen träningslägenhet inne på sjukhusområdet. Där kan patienten på nytt lära sig matlagning, bakning och tvätt av kläder.
- Parallellt deltar man i rehabkurser med studier och social träning (bl a resor, utflykter, teaterbesök m m ).
- Efterhand kan patienterna på försök slussas ut från de slutna avdelningarna till s k genomströmningslägenheter inom sjukhusområdet. Där får patienterna i stort sett klara sig själva men kan hämta sin mat från sjukhusets matsal.
¤ STEGVISA FÖRBEREDELSER
Stegvis förbereder man sedan utskrivningen tillsammans med kurator. Man anhåller exempelvis om hemsamarithjälp, skaffar lägenhet, ordnar med sysselsättning, planerar inköp av husgeråd och möbler. Så småningom kan patienten flytta ut i egen lägenhet.
- Många är väldigt rädda att möta samhället första tiden. Därför följer personal från sjukhuset med och hjälper till att göra övergången så mjuk som möjligt så att inte patienten skall stå totalt ensamma och utelämnade första tiden, berättar Essy.
- Efterhand släpper rädslan och många konstaterar: "Så här bra har jag aldrig haft det".
¤ ÅTER TILL HEMKOMMUNEN
Furunäsets upptagningsområde är i stort hela Norrbotten, därför försöker man i mesta möjliga utsträckning låta patienterna komma hem till sina hemkommuner.
- Men många är rädda för att släppa kontakten med Furunäset, som ju trots allt varit deras "hem" under lång tid, och vill stanna kvar i Piteå, säger Essy. Det försöker vi i så fall ordna.
Lång sjukhusvistelse behöver alltså inte nödvändigtvis innebära att utskrivning är omöjlig. Men det fordras mödosam rehabilitering att bryta isoleringen.
- Det sammanhänger också klart med att toleransen ute i samhället har ökat, menar Berglund. Hoppas bara att attityderna fortsätter ändras. Det skulle innebära att vi kunde återge allt flera långtidspetienter ett meningsfullt liv.
¤ Sune och Anders har gjort i ordning fika och bjuder översköterskan
Essy Berglund.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 22 december 1976
THOR GÖRANS - dansbandet från Örnsköldsvik
Är de ute på hal is? Knappast. Thor Görans har valt sin egen väg och
än så länge har vägvalet visat sig vara rätt för dem.
DET BÖRJADE 1987, då sångaren Peter Grundström började skriva egna låtar. Det ledde Thor Görans in på en ny väg och med senaste LP:n "Judy" hoppas "övikarna" att de snart ska vara framme hos den riktiga dansbandseliten.
Orkestern bildades 1975, men av ursprunget finns bara två man kvar, Peter Grundström och Dick Sjöberg. Övriga medlemmar är Lennart Andersson, Anders Sundberg och Kjell Söderlind. Från att ha varit deltidsmusiker bestämde sig Thor Görans 1985 att göra en hårdsatsning och börja spela på heltid. Då tillhörde de den långa, raden av orkestrar som försökte efterlikna de stora i branschen. Anledningen till att Thor Görans nu skapat sig en egen profil heter Dan Ekbeck på skivbolaget Polar. Han dansade till Thor Görans på Hallstaberget i Sollefteå för sex år sedan.
- Dan sa att vi hade något som inte andra dansband hade och tyckte vi skulle satsa på egna låtar. Det fick oss att börja tänka till och jag satte mig ned och skrev ihop tre låtar som jag skickade till honom. Han tyckte det lät bra, säger Peter Grundström.
Fick skivkontrakt
En av dessa låtar var "Små, små ord" som Peter överlät till Berth Idoffs orkester. "Små, små ord" gick in på Svensktoppen och Peter Grundström hade fått blodad tand som låtskrivare. När Thor Görans var med på en stor dansbandsgala i Luleå, så fanns Göran Walter, från skivbolaget Frituna på plats. Det ledde fram till första skivkontraktet. Debutskivan kom 1989 och bestod av nästan bara egna låtar. Repertoaren på scen ändrades och man började "smyga" in det egna materialet.
- I början hade vi fjärilar i magen och var spända på hur publiken skulle reagera. Vi tappade en del, men samtidigt fick vi också en ny och yngre publik, berättar Peter Grundström.
Behöver inte snegla
I dag satsar de stenhårt på att ha en egen profil och därför består repertoaren till 60 procent av egna låtar.
- Vi har fått god respons som i sin tur gett ökat självförtroende. Nu behöver vi inte längre snegla på de stora i branschen. Den egna vägen känns inte längre främmande och det tycker vi är bevis nog på att vi färdas i rätt riktning, säger grabbarna i Thor Görans orkester.
¤ Att orkestern fick heta Thor Görans hänger samman med att två av killarna som var med och startade upp hette Thorbjörn och Göran. Kombinationen Thor och Göran tyckte man lät bäst och så fick det bli.
¤ Thor Görans räknar Örnsköldsvik som sin bas. Men ingen av grabbarna bor där...
----------------------------------------------------------------------------
FÅR JAG LOV ¤ Maj 1993
ABBA-Fridas nya man? / 1981
Frida skrattade när hon nyss hemkommen från Bahamas fick läsa om sin
"nye pojkvän".
Hans Blomgren är sedan länge nära vän till Frida. Och han har bott i
och "vaktat" den stora Lidingö-villan när Frida är bortrest.
Under påskhelgen gick helgtidningen Pressextra ut med et sensationellt "avslöjande" om ABBA-Fridas "nye kille". Den nye påstods lystra till namnet Hans "Blomman" Blomgren, 32. Som bevis anförde tidningen att han setts köra omkring i Fridas Ferrari. Det påstods också att han "tröttnat på att sitta gömd hemma i Fridas villa". Inget av detta är helt korrekt. Men det finns en kärna av sanning. HÄNT har tagit reda på hur det exakt ligger till mellan de båda.
Under de senaste fem åren har Hans Blomgren dubbeljobbat. Dels som resebyråtjänsteman vid Fallenius resebyrå i Stockholm, dels periodvis för EMA-Telstar som turnéledare för ABBA:s musiker. Alla som känner Hans Blomgren beskriver honom som en rejäl, ordningsam och pålitlig person. Hur kändes det då att helt plötsligt bli utpekad som Fridas nye kille, Hans?
- Tja, det var ju smickrande om inte annat. Men det finns inte ett uns av sanning i ryktet. Jag är tvingad att dementera det med all kraft.
------------------------------
PÅHOPP
------------------------------
- Såna här påhopp kan vara jobbiga. Men för mig gjorde det inte så mycket eftersom jag är helt ensamstående. Jag är varken gift eller förlovad. Har inte ens stadigt sällskap.
Hur tror du att romansryktet uppstod?
- Jag har bott i Fridas villa på Södra Kungsvägen på Lidingö vid flera tillfällen den senaste tiden när hon varit bortrest. Helt enkelt för att passa huset som annars skulle stått tomt.
- Naturligtvis är Frida och jag gamla bekanta och jag har ställt upp på det här som en liten tjänst vänner emellan. Och så snart Frida kommit hem så har jag flyttat tillbaka till min egen lya på stan.
- Frida skrattade så hon grät när hon läste det här i Pressextra, berättar Görel Hanser, vice VD på ABBA-bolaget Polar och en av ABBA-gruppens närmaste förtrogna. Här på kontoret har vi också skrattat åt uppgifterna, därför att vi VET att det absolut inte är någon romans på gång.
------------------------------------
BENNY
------------------------------
Efter den plötsliga skilsmässan från Benny för några månader sedan har Frida visat tecken på en viss rastlöshet. Medan press-ståhejet koncentrerats på Benny och hans nya sambo Mona Nörklit, och deras nya Östermalmsvåning, så har Frida tillbringat en hel del tid på resor. I början av året var hon hos vänner i Alperna och i Österrike. Och nyligen kom hon tillbaka efter en tids vistelse på en liten privat ö i Bahamasgruppen. Därnere var hon tillsammans med dottern Lotta, 16, och några nära vänner. Allt för att försöka glömma skilsmässan och den svåra tiden därefter.
Inte vid något enda tillfälle har Frida sammankopplats med någon ny man - förrän nu. Och det romansryktet var falskt. Av skäl som må vara hennes egna tycks hon just nu föredra att vara ensam. Den ännu odöpta singel, som ABBA planerade släppa ut i månadsskiftet april-maj, har uppskjutits. Enligt Görel Hanser är melodierna färdigskrivna och nu skall inspelningen ske någon gång i sommar. Just nu är ABBA-gruppen samlad i Stockholm. För några dagar sedan anlände den amerikanske TV-stjärnan Dick Cavett till Stockholm. På hemlig tid och plats skall han göra en stor intervju med de fyra. En av höjdpunkterna i samband med ABBA:s tioårsjubileum som grupp.
Hans Blomgren är till vardags resebyråtjänsteman. Men han har
också arbetat med ABBA under deras turnéer jorden över.
---------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 29 april 1981
Povel Ramels "KARAMELLODIER" / 1972
En lycklig lagerkransad Povel får en grattiskram av fru Susanna och
dotter Lotta.
I förra veckan hade Povel Ramel premiär på en ganska ..... krogshow på Berns. Man saknar ord att beskriva vad den ..... publiken under en och en halv timme ..... av. Hela det ..... gamla gänget med Martin Ljung, Brita Borg, Gunwer Bergqvist och Monica Zetterlund verkar ..... än vanligt. Till dessa gamla ..... har man fogat Berns barn, 12, tämligen ..... ungdomar som verkligen inte kan bli mycket ..... "Karamellodier" kallas det ..... spektaklet, som är det ..... som hänt svenskt nöjesliv på mycket länge.
Martin Ljung verkar ..... än någonsin och har ett 23-minuters pantomimnummer som inte kan bli ..... Brita Borg, den ..... primadonnan, har ett par entréer som får publiken att ..... Gunwer Bergqvist har inte förändrats på de senaste 10 åren utan är lika ..... som vanligt. Monica Z är den ..... röda tråd jag sett och sjunger bland annat "Underbart är kort" så man vill gråta av ..... Om Povel, karamellkokaren själv, kan man väl bara undra hur i ..... han kan ..... sig så efter alla dessa år.
-------------------------------------------
FOTNOT: Eftersom de flesta omdömen i samband med denna premiär redan är använda kan, som extra service, läsaren själv här fundera ut sin egen recension. Som en hjälp på traven kan man använda sig av följande ord i den här ordningen: Fantastiskt, förtjusta, njöt, kära, vitalare, idoler, unika, bättre, lysande, roligaste, magnifikare, jubla, vackraste glädje, helskotta förnya.
I övrigt är det väl bara att önska att så många som möjligt i detta land får tillfälle att se Povel och de andra. Det känns så orättvist annars.
En slösande prakt. Per Lekangs kläder är färgstarka, Gordon Marshs
koreografi likaså.
Detta är en typisk person och så heter han också Typing. Martin
Ljung berättar hur det känns.
Det bejublade gänget - applåderna ville aldrig sluta och Bernspubliken
ville bara höra mer och mer.
En gammal favorit - Brita Borg som Fat Mammy Brown. Men tro inte
att hon sjunger det man väntat sig.
Det gamla gänget: Monica, Gunwer, Martin, Brita och Povel överfölls
av gratulanter och överöstes med presenter.
Povel får en hjärtlig kram av Gunwer Bergqvist och Brita Borg.
Jublet visste inga gränser när ridån gick ner för Povel-premiären på Berns. Salongerna var packade till bristningsgränsen - och så kommer det att förbli veckorna framöver. 30, 20 eller 15 kronor kostar kalaset, i entré alltså... Men det är det värt. Uppe på en läktare hittade vi en ovanlig premiärgäst: Greta Ekman som övervakade sonen Hasses regi och som fick en puss på kinden av sonsonen Gösta.
Tre generationer Ekman: Mamma Greta, sonen Hasse och sonsonen
Gösta.
Paret Andersson-Zetterström med Lars Amble.
Yngve Gamlin, själv Knäppuppare, kom med fru Ewa.
Kjell-Olof Feldt la en sula på parketten med fru Birgitta.
---------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 17 mars 1972
BEATLES återförenas? / 1977
John vill inte så gärna, men Ringo, George och Paul har sagt
ja till TV-galan för båtflyktingarna.
Kommer Beatles att återförenas för en konsert i Geneéve nästa månad? Ja, helt omöjligt är det faktiskt inte. FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim har nämligen engagerat den amerikanske TV-producenten Dirk Summers, för att denne ska försöka få till stånd en direktsänd TV-gala till förmån för båtflyktingarna från Vietnam. En sådan gala med världens genom tiderna populäraste popgrupp skulle kunna inbringa över en miljard kronor!
George Harrison, Paul McCartney, och Ringo Starr har redan sagt sig vara villiga att ställa upp. John Lennon, som numera bor på en gård utanför New York, är fortfarande tveksam, men hans fru Yoko håller på att övertala honom. Alla tidigare försök att samla Beatles har misslyckats.
--------------------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ 1977
Gamla skolkort
Hemma i vårt föräldrahem låg några skolkort och "skräpade". Skolkorten som tillhörde min syster, tänkte jag inte så mycket på då, men i dag är det annorlunda. Igår ringde jag henne och bad henne plocka fram de där svartvita "sakerna" som jag i min barndom endast gjorde en axelryckning åt. När vi träffades i dag hemma hos vår mor, så hade hon dem med sig. Jag ville att hon skulle namnge dem alla, så därför satte vi oss ned och medan hon berättade gjorde jag anteckningar. Hon kunde nästintill alla, förutom 3-4 stycken vars efternamn hon inte kunde komma på, vilket jag tycker är förlåtligt.
KLASS 2 I STORFORSSKOLAN:
¤ OLGA LUNDSTRÖM, lärarinna.
Bakre raden fr. v. ANN-KATRIN FREDRIKSSON, ELISABETH WESTERBERG, ASTRID HENRIKSSON, GERD LINDQVIST, STINA-BRITTA ?, INGER FORSBERG, LIS-MARIE BERGGREN.
Nedre raden fr. v. PER STANDAR, KARL-ERIK BERG, PER-ERIK ANDERSSON, RICKARD PERSSON, GÖTE JONSSON, ANDERS ANDERSSON, LARS-ERIK FORS, BO ERIKSSON, LEIF ÖGREN.
/Skolfoto: Allt i foto, E. Nordberg tel. 40300 adr. Roknäs/
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
KLASS 3 I STORFORSSKOLAN:
¤ GEORG RANGBERG, magister
Bakre raden fr. v. RICKARD PERSSON, BO ERIKSSON, ANDERS ANDERSSON, PER-ERIK ANDERSSON.
Mellersta raden fr. v. LARS-ERIK FORS, ULF ?, PER STANDAR, KARL-ERIK BERG, LEIF ÖGREN, GÖTE JONSSON.
Längst fram fr. v. LIS-MARIE BERGGREN, GERD LINDQVIST, ASTRID HENRIKSSON, ANN-KATRIN FREDRIKSSON, ELISABETH WESTERBERG.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
KLASS 5 HORTLAX CENTRALSKOLA 1960:
¤ GUNNAR SUNDÉN, magister
Övre raden fr. v. ROLF JOHANSSON, TORBJÖRN LUNDSTRÖM, BO ERIKSSON, TOMAS TENEVALL.
Nästa rad fr. v. HANS WIKLUND, STEN WIKLUND, ARNE BERGLUND, JAN-OLOF ?, LARS-ERIK LARSSON, PER-ERIK ANDERSSON, LARS LINDBERG.
Nästa rad fr. v. BIRGITTA BERGLUND, AGNETA SUNDKVIST, SOLBRITT, ? (som gift Andersson), INGA-BRITT GRANBERG, GERD LINDQVIST.
Främre raden fr. v. BARBRO ASPLUND, MÄRTA WESTERLUND, LENA SUNDSTRÖM, BRITT-MARIE LUNDSTRÖM, GUNILLA FAHLMAN, MARGARETA ÖHLUND, MARGARETA LINDBERG, ASTRID HENRIKSSON.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
KLASS 2 I STORFORSSKOLAN:
¤ OLGA LUNDSTRÖM, lärarinna.
Bakre raden fr. v. ANN-KATRIN FREDRIKSSON, ELISABETH WESTERBERG, ASTRID HENRIKSSON, GERD LINDQVIST, STINA-BRITTA ?, INGER FORSBERG, LIS-MARIE BERGGREN.
Nedre raden fr. v. PER STANDAR, KARL-ERIK BERG, PER-ERIK ANDERSSON, RICKARD PERSSON, GÖTE JONSSON, ANDERS ANDERSSON, LARS-ERIK FORS, BO ERIKSSON, LEIF ÖGREN.
/Skolfoto: Allt i foto, E. Nordberg tel. 40300 adr. Roknäs/
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
KLASS 3 I STORFORSSKOLAN:
¤ GEORG RANGBERG, magister
Bakre raden fr. v. RICKARD PERSSON, BO ERIKSSON, ANDERS ANDERSSON, PER-ERIK ANDERSSON.
Mellersta raden fr. v. LARS-ERIK FORS, ULF ?, PER STANDAR, KARL-ERIK BERG, LEIF ÖGREN, GÖTE JONSSON.
Längst fram fr. v. LIS-MARIE BERGGREN, GERD LINDQVIST, ASTRID HENRIKSSON, ANN-KATRIN FREDRIKSSON, ELISABETH WESTERBERG.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
KLASS 5 HORTLAX CENTRALSKOLA 1960:
¤ GUNNAR SUNDÉN, magister
Övre raden fr. v. ROLF JOHANSSON, TORBJÖRN LUNDSTRÖM, BO ERIKSSON, TOMAS TENEVALL.
Nästa rad fr. v. HANS WIKLUND, STEN WIKLUND, ARNE BERGLUND, JAN-OLOF ?, LARS-ERIK LARSSON, PER-ERIK ANDERSSON, LARS LINDBERG.
Nästa rad fr. v. BIRGITTA BERGLUND, AGNETA SUNDKVIST, SOLBRITT, ? (som gift Andersson), INGA-BRITT GRANBERG, GERD LINDQVIST.
Främre raden fr. v. BARBRO ASPLUND, MÄRTA WESTERLUND, LENA SUNDSTRÖM, BRITT-MARIE LUNDSTRÖM, GUNILLA FAHLMAN, MARGARETA ÖHLUND, MARGARETA LINDBERG, ASTRID HENRIKSSON.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
TOMMY KÖRBERG i "Värmlänningarna" / 1971
- Här har ni min Anna, säger Tommy och lyfter Anita Dahl högt i
luften. En äkta värmländska från Filipstad som verkligen behärskar
målet.
Äntligen en riktig Erik, sa regissör Hans Abrahamsson, när han fick reda på at Tommy Körberg accepterat att spela huvudrollen i "Värmlänningarna" på Uppsala stadsteater.
- Han är precis den typ vi letat efter länge. Bastant och kraftig som en äkta värmlänning, och dessutom sjunger han förbannat bra.
Själv är Tommy mycket smickrad. Men utvecklingen till skådespelare verkar ändå helt naturlig för honom.
- Man kan ju inte vara popidol hela livet ut. Jag vill och måste hela tiden förnya mig, säger Tommy. Att stå och stampa på samma fläck, och leva på sina lagrar är typiskt amerikanskt. Något som inte passar mig. Men först skall han fullfölja sin folkparksturné. Totalt skall han och hans orkester med Uffe Söderholm i spetsen besöka dryga 60-talet parker.
- Man kan inte vara popidol hela livet, säger Tommy Körberg,
här med flickvännen Maud vid sin sida.
Sedan skall han och hans fästmö Maud koppla av en vecka i Venedig, för att Tommy skall kunna ladda upp sig inför höstens arrangemang.
- Vi ska bara gå runt och titta på byggnader och njuta av ledigheten, säger han och ler rart.
- Och jag vill insupa atmosfären extra noga. För senare ska jag spela in en skiva, som handlar om Venedig.
Ordentligt skall det vara!
När Tommy och Maud kommer hem, är det dags att packa kappsäcken igen. Då går färden till Rio. Men då får Maud inte följa med.
- Resan är alldeles för dyr, förklarar Tommy. Det kostar visst 7000 kr tur och retur. Fasansfulla pengar även för en popsångare.
- Äntligen har jag funnit en riktigt bra Erik, säger regissören
Hans Abrahamsson. Tommy är kraftig och bastant som en äkta
värmlänning. Men det finns andra tekniska problem som de
båda funderar på.
Och i november möter Tommy sin Anna, Anita Dahl, för första gången på scenen. I december är det premiär. En premiär som säkert kommer locka hundratals flickor att se sin idol i en något annorlunda skepnad. För "Värmlänningarna" är inte ett dugg moderniserad, utan skall spelas i sitt ursprungliga skick.
- Den är alldeles för bra för att skrivas om, tycker regissören. Det är ju den enda äkta country and western som är gjord i Sverige.
Så Tommy blir då vår första cowboy på scenen. Och nog finns likheten där. För Tommy är hjulbent, muskulös och mysig som en äkta Texascowboy.
Maud heter Tommy Körbergs flicka sedan flera år tillbaka. Nu
gläds de tillsammans åt Tommys framgångar.
------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 23 juli 1971
Agnetha Fältskog i "Jesus Christ Superstar" / 1972
Jesus och Maria Magdalena - Agnetha Fältskog och Peter Winsnes.
Efter futtiga 180 timmars repetitioner på futtiga 18 dar (!) är så den svenska versionen av Jesusoperan klar för premiär i dag, fredag, i Scandinavium i Göteborg. Succén är given redan på förhand och det är inget snack om att detta är årets svenska musik- och teaterhändelse. Redan 10 dar innan premiären hade man sålt biljetter för 1,2 miljoner eller 60 000 av 75 000 biljetter! Till och med garvade publikkännare som Lasse Schmidt m fl baxnade över den fantastiska efterfrågan på biljetter. Samtidigt kunde man dock gnugga händerna extra varma - nettovinsten för de 10 dagarna i Göteborg inbringar nämligen vid fullsatta hus omkring 500 000 svenska riksdaler...
Det gick faktiskt åt mer hostmedicin än läsk under repetitionstiden.
Här serverar Jesus - Peter Winsnes, Herodes - Örjan Ramberg.
Men nu är det inte biljettraseriet det enda fantastiska med den svenska uppsättningen av denna fantastiska rockopera. De 50 ungdomar - flertalet av dem har aldrig uppträtt offentligt förut - som efter en veckas nervigt påfrestande uttagning antogs till rollerna, har jobbat fram föreställningen under mycket svåra förhållanden. Repetitionstiden har varit mycket kort och därför mycket hektisk - i Köpenhamn repeterade man t ex dubbelt så länge. Lokalproblemen har också gjort sitt till - kalla och dragiga Mässhallen hade bara ett plus - det stora utrymmet.
Först fyra dar innan premiären fick man så tillträde till Scandinavium, förstärkaranläggningen och all ljusteknik. Förstärkarbygget är f ö ett kapitel för sig. Det är detsamma som den amerikanska Jesus-uppsättningen använde sig av under sitt turnerande och är laddat med hela 1500 kilowatt och har uttag för inte mindre än 40 högtalare. Ett annat problem var den förkylningsepidemi som drabbade ensemblen. Jesus - Mölndalsgrabben Peter Winsnes, f d Spotnicks, tappade t ex rösten helt under ett par dar och samma sak hände Judas - Arne Jansson. Däremot klarade sig Agnetha Fältskog undan alla stygga baciller - kanske kan hon tacka vanan från folkparkernas utomhusscener för det. Den andra Magdalenan - Titti Sjöblom, klarade sig också undan alla stämbandstrubbel.
Titti och Agnetha har jobbat sida vid sida med sina Magdalenor - inget
rivaliserande här inte!
Om det måhända var nån som trodde att de båda rivalerna om den kvinnliga huvudrollen skulle uppträda som katt och hund gentemot varann trodde vederbörande helt fel. Agnetha och Titti har nämligen stöttat varann på ett helt underbart sätt. Ofta har de dragit sig undan i en vrå för att gemensamt lösa besvärliga saker och för att snacka igenom alla småproblem som dykt upp. Båda är också eniga när de säger:
- Det här är det roligaste och mest lärorika jobb vi nånsin haft. Allt är toppen och nu väntar vi bara på att ridån ska gå upp...
Titti slök med glupande aptit en rågad tallrik med pyttipanna -
men så har hon verkligen fått jobba för brödfödan eller tio
timmar om dan...
-------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 18 februari 1972
Melodifestivalen 1972
1972-års Melodifestival sändes från Cirkus i Stockholm. Programledare var Gunilla Marcus och kapellmästaren hette Lasse Samuelsson. Av de tio deltagarna var det Family Four som så småningom avgick med seger, och i och med detta fick de fyra medlemmarna varsin biljett till den stora Eurovisionsschlagerfestivalen i Edinburgh.
Roger
Family Four avgick med seger i den svenska uttagningen av Melodi-
festivalen 1972. Fr. v. Agneta Munther, Pierre Isacsson, Marie Berg-
man och Berndt Öst.
Vi försöker aldrig vara svåra. Vi satsar rakt och vill ge publiken kvalitet. Trivs vi med att jobba så tror jag att publiken trivs med att lyssna.
Säger Berndt Öst efter att Family Four vunnit schlager-SM.
- Det är tacken för många timmars jobb...
För vad ska man fråga dessa goda och glada peroner om när de andra året i rad går och vinner den här tävlingen. Med samma låtmakare bakom sig till på köpet: Håkan Elmquist.
Hur det känns? Det är väl klart att det känns bra. Om dom är glada? Det syns ju. Om dom trodde att dom skulle vinna? Dom är så blygsamma. Hur det går i Edingburgh om en månad? Det kan man ju inte veta nåt om. Berndt Öst klappar om alla och säger grattis till höger och vänster åt sina sångkonkurrenter. Marie Bergman glittrar och skuttar, Agneta Munther bara ler. Pierre Isacsson tar det hela med upphöjt lugn. Så småningom störtar gänget iväg. Till segerfest och yra? Icke. En snabb bit på Stallmästaregården och sen till Arlanda f v b till Malmö och krogshow.
En bister rad låtskrivare: Peter Himmelstrand, Benny Andersson,
Björn Ulvaeus och Stikkan Andersson. Damen är Peters fru Kerstin
Aulén.
Det enda molnet på deras himmel verkar vara Edingburgh. Det är mest herr Öst som muttrar. Han tycker nämligen att det serveras så vissen mat i den delen av världen. Två låtar hade familjen att välja mellan sen alla andra sållats bort.
- Men den andra, säger Öst i virrvarret efter tävlingen, hade inte så bra text. Det var lite protest och miljövård. Och det passar inte oss. Deklarerar utan omsvep överhuvudet för denna Sveriges populäraste familj, som nu bara har namnet som släktband.
Herr Isacsson verkar i det närmaste förvånad:
- Bara nu folk inte tycker det är konstigt att samma grupp vinner igen - med samma författare.
Och herr låtmakare Elmquist skaffade först i sista stund biljetter till TV-inspelningen och "Härliga sommardag".
En av "förlorarna", Kisa Magnusson, verkade nästan gladare än hela Family Four tillsammans:
- Kär och sisådär, hojtade den pigga damen, det ska dom väl komma ihåg i alla fall!
Vilket var en av de Himmelstrandska formuleringarna.
Family Four tackar låtskrivaren Håkan Elmquist med en hissning.
Efter en snabbmåltid kastade sig Family Four in i en bil och försvann
till Malmö.
Tre melodifestivaldeltagare utan skor: fr. v. 1: Kisa Magnusson,
2: Monica Zetterlund, 3: Sylvia Vrethammar.
Efter vinsten fick Family Four köra en repris på vinnarmelodin:
"Härliga sommardag".
------------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 18 februari 1972
MELODIFESTIVALEN 1972
1. Family Four: "HÄRLIGA SOMMARDAG"
2. Östen Warnerbring: "SÅN E´DU SÅN E´JAG"
3. Lena Andersson: "SÄG DET MED EN SÅNG"
4. Kerstin Dellert: "KÄRLEK BEHÖVER INGA ORD"
5. Kisa Magnusson: "KÄR OCH SISÅDÄR"
6. Monica Zetterlund: "KRAMA MIG OCH DANSA"
6. Cornelis Vreeswijk: "ÖNSKAR DU MIG, SÅ ÖNSKAR JAG DIG"
8. Tomas Ledin: "DÅ SKA JAG SPELA"
9. Björn Skifs: "ANDRA KAN VÄL OCKSÅ SE"
10. Sylvia Vrethammar: "DIN EGEN MELODI"
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Roger
Family Four avgick med seger i den svenska uttagningen av Melodi-
festivalen 1972. Fr. v. Agneta Munther, Pierre Isacsson, Marie Berg-
man och Berndt Öst.
Vi försöker aldrig vara svåra. Vi satsar rakt och vill ge publiken kvalitet. Trivs vi med att jobba så tror jag att publiken trivs med att lyssna.
Säger Berndt Öst efter att Family Four vunnit schlager-SM.
- Det är tacken för många timmars jobb...
För vad ska man fråga dessa goda och glada peroner om när de andra året i rad går och vinner den här tävlingen. Med samma låtmakare bakom sig till på köpet: Håkan Elmquist.
Hur det känns? Det är väl klart att det känns bra. Om dom är glada? Det syns ju. Om dom trodde att dom skulle vinna? Dom är så blygsamma. Hur det går i Edingburgh om en månad? Det kan man ju inte veta nåt om. Berndt Öst klappar om alla och säger grattis till höger och vänster åt sina sångkonkurrenter. Marie Bergman glittrar och skuttar, Agneta Munther bara ler. Pierre Isacsson tar det hela med upphöjt lugn. Så småningom störtar gänget iväg. Till segerfest och yra? Icke. En snabb bit på Stallmästaregården och sen till Arlanda f v b till Malmö och krogshow.
En bister rad låtskrivare: Peter Himmelstrand, Benny Andersson,
Björn Ulvaeus och Stikkan Andersson. Damen är Peters fru Kerstin
Aulén.
Det enda molnet på deras himmel verkar vara Edingburgh. Det är mest herr Öst som muttrar. Han tycker nämligen att det serveras så vissen mat i den delen av världen. Två låtar hade familjen att välja mellan sen alla andra sållats bort.
- Men den andra, säger Öst i virrvarret efter tävlingen, hade inte så bra text. Det var lite protest och miljövård. Och det passar inte oss. Deklarerar utan omsvep överhuvudet för denna Sveriges populäraste familj, som nu bara har namnet som släktband.
Herr Isacsson verkar i det närmaste förvånad:
- Bara nu folk inte tycker det är konstigt att samma grupp vinner igen - med samma författare.
Och herr låtmakare Elmquist skaffade först i sista stund biljetter till TV-inspelningen och "Härliga sommardag".
En av "förlorarna", Kisa Magnusson, verkade nästan gladare än hela Family Four tillsammans:
- Kär och sisådär, hojtade den pigga damen, det ska dom väl komma ihåg i alla fall!
Vilket var en av de Himmelstrandska formuleringarna.
Family Four tackar låtskrivaren Håkan Elmquist med en hissning.
Efter en snabbmåltid kastade sig Family Four in i en bil och försvann
till Malmö.
Tre melodifestivaldeltagare utan skor: fr. v. 1: Kisa Magnusson,
2: Monica Zetterlund, 3: Sylvia Vrethammar.
Efter vinsten fick Family Four köra en repris på vinnarmelodin:
"Härliga sommardag".
------------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 18 februari 1972
MELODIFESTIVALEN 1972
1. Family Four: "HÄRLIGA SOMMARDAG"
2. Östen Warnerbring: "SÅN E´DU SÅN E´JAG"
3. Lena Andersson: "SÄG DET MED EN SÅNG"
4. Kerstin Dellert: "KÄRLEK BEHÖVER INGA ORD"
5. Kisa Magnusson: "KÄR OCH SISÅDÄR"
6. Monica Zetterlund: "KRAMA MIG OCH DANSA"
6. Cornelis Vreeswijk: "ÖNSKAR DU MIG, SÅ ÖNSKAR JAG DIG"
8. Tomas Ledin: "DÅ SKA JAG SPELA"
9. Björn Skifs: "ANDRA KAN VÄL OCKSÅ SE"
10. Sylvia Vrethammar: "DIN EGEN MELODI"
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Från en svunnen tid...
I ett paket med tidningen Svenska Morgonbladet från 1930-talet som
omslagspapper, ligger några spännande saker...
...det är inte bara ett paket, det var från början flera stycken. Inne-
hållet är detta...
...en stor samling glasplåtar i färg, från Östturkistan som en gång
var menat i undervisningssyfte. Bilderna visar människor, djur, natur
och miljöer.
-----------------------------------------------------------------------------------
Gatudelar avstängas...
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Måndagen den 3 juli 1933
Degermarks lunchrestaurant, Piteå
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Lördagen den 8 juli 1933
Då SVARTUDDEN brann / 1954
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 30 september 1954
Club Napoleon & dansbandet Alexander / 1973
Fredagen den 23 november 1973 öppnade Club Napoleon på Storgatan 53 i Piteå. Premiärkvällen spelade dansbandet Alexander från Umeå, kvällen därpå var det Paul Dennis tur. Mannen bakom det hela hette Rolf Dahlgren.
Premiärkvällen spelade Alexander från Umeå.
-----------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1973
Premiärkvällen spelade Alexander från Umeå.
-----------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1973
Auktion i Hortlax / 1927
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 28 september 1927
Ljungqvists Café i Öjebyn / 1952
Strands Glass / 1961
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1961
NOLIAUTSTÄLLNINGEN / 1968
NOLIA i Piteå 4-14 juli 1968
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juli 1968
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juli 1968
Filmkväll på SAGA, RÖDA KVARN, PALLADIUM & FORUM
Själv så sprang jag rätt så ofta på bio. Jag var en riktig filmälskare, som tyckte/tycker att film passar allra bäst att se på en biograf. I vårt Piteå fanns Röda Kvarn, Saga och Metropol. Jag gästade alla dessa tre så fort en bra film dök upp på vita duken. Det var mycket action, men också komedi och "inne"-filmer som låg på topp just för tillfället. En av de filmer som för mig bara var ett klart måste var "Gudfadern" med en mumlande Marlon Brando. Filmen blev ju också en klassiker, med idel toppskådisar i rollistan, Brando har jag nämnt men där fanns ju även Al Pacino, Robert Duval, Diane Keaton, m. fl.
Jag kunde ha lika stor behållning åt en vanlig ordinär matinéfilm med Helan & Halvan, Buster Keaton, Chaplin ja, t.o.m. Kalle Anka. Fast detta med Kalle det är bra mycket länge sedan. Jag brukade spara alla mina biobiljetter - som den hamster jag är - dom ligger någonstans på ett ställe som jag totalt glömt bort. Tur är ju då att min hustru också samlade på några av sina biljetter. Som ni kan se så var biljettpriset ett helt annat än i dag. Alltså biobiljetter som Elisabeth en gång köpte i en biograflucka tillsammans med goda vänner:
På baksidan står: "Sista natten med gänget 17/8 -75. Jag,
Ann-Gerd, Ingela"
Text på baksidan "Jag, Maggan". Filmen var "Exorcisten".
Tydligen så föll Sista natten med gänget Elisabeth i smaken, på
Saga såg hon den ännu en gång. Så här har hon skrivit: "Sista
natten med gänget 6/7 -77 Jag och Åsa"
På Röda Kvarn i Piteå gick Bettan ännu en gång på bio. Året är
omkring 1976/77. Text på baksidan: "Frankensteins monster
Jag, Åsa, Ann". Entrén kostade 13.75:-
-------------------------------------------------------------------------
Kungafamiljen som bokmärken
Jag har vid något tillfälle lagt ut de enda två kvarvarande bilderna/bokmärken som finns kvar av den svenska kungafamiljen. De två, Gustaf VI Adolf och Drottning Louise, fick (tror jag) min syster som gåva en gång för länge sedan. I dag hade jag den stora lyckan att få tag på hela serien. Tack Solbritt!
¤ Prinsessan Désirée f. 1938 g. Silfverschiöld
¤ Kung Carl XVI Gustaf f. 1946
¤ Prinsessan Christina f. 1943 g. Magnusson
¤ Drottning Louise f. Mountbatten (1889-1965)
¤ Kung Gustaf VI Adolf (1882-1973)
¤ Prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha (1908-1972)
¤ Prinsessan Margaretha f. 1934 g. Ambler
¤ Prins Bertil (1912-1997)
¤ Prinsessan Birgitta f. 1937 g. Hohenzollern
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
¤ Prinsessan Désirée f. 1938 g. Silfverschiöld
¤ Kung Carl XVI Gustaf f. 1946
¤ Prinsessan Christina f. 1943 g. Magnusson
¤ Drottning Louise f. Mountbatten (1889-1965)
¤ Kung Gustaf VI Adolf (1882-1973)
¤ Prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha (1908-1972)
¤ Prinsessan Margaretha f. 1934 g. Ambler
¤ Prins Bertil (1912-1997)
¤ Prinsessan Birgitta f. 1937 g. Hohenzollern
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Vid det snöklädda bergets fot...
En skylt hälsar oss välkommen...
...sen så beger vi oss iväg...
...mot det röda huset vid det snöklädda bergets fot. Fast bilden ljuger,
mellan huset och berget ligger den vackra Muskussjön.
Väl inne så tog jag den här behagligt sköna bilden. Och då menar jag
inte bilarna, istället de berg som skymtar fram.
Även om min otvättade Volvo kan vara väldigt skön att titta på, så
är det inte den som jag önskar stå i blickfånget, jag vill på detta sätt
dela med mig av den utsikt som finns runt omkring Kjell och Solbritts
hus.
Jag fick också tillfälle att prova en smoking, men den där lite kortare
"saken" till höger har jag inget namn på.
Till plaggen hörde även dessa "propellrar" eller flugor. När jag spelade
hade jag ibland sådana här saker som pricken över "iet".
Efter mannekängandet så tog jag mig en promenad i den vackra om-
givningen.
Skoterspår här och där. Men inga skotrar på sjön idag. Ingen större
bäraktighet vad jag kan förstå.
Spåren följer den skoterled som finns utmarkerad.
Tre ensamma brevlådor i Muskus.
---------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Kunskapstörst!
Flitens lampa lyser, nu när den närmaste framtiden är räddad. Idag har jag inhandlat några böcker som jag placerat där dom ska vara: bredvid sängen. Jag har ju äldre jag blivit drabbats av en sådan omättlig kunskapstörst, jag vill ta del i allt som bara finns. Det är bara Gud som vet hur länge jag har på mig. Under tiden jag väntar måste jag göra nåt bra av min stund på jorden. 
Böckerna jag köpte idag ligger nu och väntar. Jag har nyss avslutat en
biografi över Selma Lagerlöf. Mårbacka i Värmland besökte jag och
Elisabeth sommaren 2003. Böckerna om Arn har jag faktiskt redan läst,
dom fick jag låna av Gösta Lidman för några år sedan. Men det skadar
ju inte att ha dem i sin absoluta närhet. För man vet ju aldrig när det
börjar klia i fingarna.
"Å tiden den går, går och går...
Hittade dessa bilder i min systers album. De togs julaftonen 1996, hemma hos mina föräldrar. En vecka därpå, närmare bestämt på nyårsaftonens eftermiddag, kolliderar vi med vår vinröda Volvo 740 med skogens konung i Övrabyn i Älvsbyn. Nyåret var tänkt att tillbringa hos Göran och Helena med familj i Nystrand. Efter mycket om och men, så satt vi där på kvällen, helskinnade men rätt så omtumlade. Nere i Älvsbyn stod vår stackars Volvo mol allena och hade ont. Om nu bilar verkligen kan känna smärta? Den enda blodutgjutelse som förekom var Elisabeths högra öra som träffades av glasplitter, annars ingenting. Tack gode Gud för det! Skogens konung däremot, fick flytta hem till de sälla jaktmarkerna.
15 år har passerat sedan bilden togs. Elisabeth och Roger ännu ovet-
ande om vad som komma skulle. Om man är uppmärksam kan man
i den ovala spegeln se en skymt av min far.
Roger, Gerd och Andreas. I bakgrunden skymtar Mathias.
-------------------------------------------------------------------------------
15 år har passerat sedan bilden togs. Elisabeth och Roger ännu ovet-
ande om vad som komma skulle. Om man är uppmärksam kan man
i den ovala spegeln se en skymt av min far.
Roger, Gerd och Andreas. I bakgrunden skymtar Mathias.
-------------------------------------------------------------------------------
"Hoppas att livet kommer att vara gott med dej"
Tusentals gånger har jag besökt vårt Apotek i byn. Man tar sin kölapp, sätter sig och väntar. Precis som brukligt är. I dag gjorde jag detsamma, men det blev lite annorlunda denna gång. En äldre man syns med en käpp till höger om mig när jag går fram mot "kölapssautomaten". Jag tar ingen större notis till honom, förrän jag satt mig ned. Han inleder ett samtal med en ung tjej som sitter till vänster om honom, och det är då som känner igen honom. Min gamle lärare i bl a svenska, Yrjö. Han har blivit till åren kommen, men rösten är fortfarande helt intakt. Efter en stund lutar jag mig fram mot honom och berättar att jag är en f d elev.
- Vem är du då, vad heter du?
- Roger Lindqvist!
- Jamen, det är ju klart att jag även haft Roger Lindqvist som elev, svarar han.
En annan av apotekskunderna ler glatt, och ger sig också tillkänna. Hon berättar att hon haft Yrjö som klassföreståndare. Det blir ett hjärtligt och trevligt samtal. Även Yrjös fru är med, och hon ler glatt åt vårt samtal.
- Jag minns att du läste en egen skriven dikt under en lektion, säger jag till honom.
- Det gjorde jag säkert. Jag kunde ibland avvika från ämnet, som man höll på med, och läsa en dikt istället, säger Yrjö.
- Jo, och jag minns att jag blev imponerad av det du gjorde den gången, svarar jag.
Yrjös hustru fyller i:
- Han har fullt med dikter hemma. Barnen har sagt att dom vill att han skall samla ihop dom, för att det skall finnas kvar.
Utan förvarning, börjar Yrjö läsa en dikt som han en gång skrev. En dikt som handlar om livet. Tyvärr kan jag inte återge den, men jag skulle gärna gjort det om jag bara kommit på texten. Jag kan väl säga som så, att det vanlig apoteksbesöket blev inte som de övriga, tack Yrjö för det. Tack för dikten du läste för oss som satt där. Innan jag skall gå, klappar jag hans axel och sänder en önskan att de båda ska må gott. Som hälsning säger han dessa fina ord:
- Hoppas att livet kommer att vara gott med dej!
Och med de orden tar vi farväl av varandra. Den här vanliga fredagen i mars 2012.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Cirkus SCOTT i Piteå / 1990
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 12 juni 1990
Eldiga SIW MALMKVIST / 1968
Bikini? Aldrig!
Den här tjejen har inte förändrats mycket genom åren, även om hon som här i december 1968 presenterades som "Nya Siw". Nu skulle hon sexas till, bli "frän och raffig" och kasta behån. Men längre än till att visa en bit av den lilla röda trosan gick hon inte inför SE:s fotograf Björn Larssons kamera. "Aldrig bikini, det blir för mycket Lill-Babs!" sa Siwan. Hon jämfördes med Barbra Streisand på den tiden och hade just sjungit in en låt som hette "Jag kramar min kudde". Tack Siw för vad du bjussat oss på - och gör det än i dag!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SE ¤ Sommaren 1981
Lill-Babs sängöverkast
ÅRET RUNT ¤ Årtal okänt. Trol. 1970-tal
Lindqvist, Knut AMANDUS födelseort: Blåfors
Svensk kalender från året 1886. Året då Knut AMANDUS Lindqvist
föddes i den västerbottniska byn Blåfors.
Tisdagen den 9 februari föddes min farfar. Föräldrar: Carl-Gustaf
Gustafsson-Lindqvist (1850-1922) Helena Christina Nilsdotter Enqvist
(1849-1938). Amandus far föddes i Blåfors, medan hans mor var född
i Gagsmark.
Knut AMANDUS Lindqvist (1886-1965). Vid 50-årsålder
drabbades farfar av ohälsa i form av reumatism, vilket
gjorde honom helt arbetsoförmögen. Jag var sju år när
han gick bort den 20 januari 1965.
------------------------------------------------------------------------
BRIS Haircream / 1962
BILDJOURNALEN ¤ Den 15 augusti 1962
THORLEIFS Piteå FH / 1990
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 30 mars 1990
En färgstark trummis har lämnat oss
Åke Larsén en gång trummis i 60-talsbandet New Generation, sedan också medlem i Rockfolket har lämnat oss. Åke Larsén gick bort den 19 januari, idag förs han till den sista vilan. Åke Larsén spelade inte enbart rock/pop han var också jazztrummis. Såg honom somaren 1975 i samband med PIF-mässan i Piteå. Han och de andra galningarna i Rockfolket uppträdde då på en utescen på Noliaområdet. Larsén bankade på trummorna i Rockfolkets stora hit "Hey Baberiba" som låg på Svensktoppen 1972/73. De senaste åren har han mest ägnat sig åt jazz samt det egna bandet "Primabandet".
ÅKE LARSÉN (1943-2012). Hårt slående
trummis i "Fridens Kilowatt & Rivaler"
ROCKFOLKET!
----------------------------------------------------------------
Bild: www.wikipedia.se
ÅKE LARSÉN (1943-2012). Hårt slående
trummis i "Fridens Kilowatt & Rivaler"
ROCKFOLKET!
----------------------------------------------------------------
Bild: www.wikipedia.se
