Orkesterdekaler
Varje dansband av aktning tryckte upp sina speciellt utformade dekaler, för att ge bort till sin publik för att kanske klistra upp på strategiska ställen. Reklam var ju ett måste. I boken "Svenska dansband" finns förutom en massa reklamfoton, även en del exempel på hur dessa reklamdekaler skulle se ut. I "dekladjungeln" finns även Rolf Åhmans representerat.
Jodå, det är ROLF ÅHMANS som finns där i mitten, bland alla de övriga.
------------------------------------------------------------------------------------------
Källa: "Svenska Dansband".
Jodå, det är ROLF ÅHMANS som finns där i mitten, bland alla de övriga.
------------------------------------------------------------------------------------------
Källa: "Svenska Dansband".
Ann-Kristin Hedmark / Elisabeth Lundberg
De två sångfåglarna i Yngve Forssélls orkester; Anki Hedmark och Liz Lundberg, gjorde 1972 resp. 1979 varsin solo LP. Ann-Kristin gjorde albumet "Du har en vän" på skivmärket "Decca", till Marcus Österdahls orkester. Elisabeth Lundberg gjorde en inspelning på Jules Sylvain melodier, inspelad på samma bolag som kollegan Anki. Yngve Forssélls kör och orkester ackompanjerade. 
ANN-KRISTIN HEDMARK.
ELISABETH LUNDBERG.
SVEN-INGVARS - "Ett litet rött paket"
SVEN-INGVARS. Ett av Sveriges mest klassiska dansband. Låten
"Ett litet rött paket" skrevs en gång av Owe Thörnqvist, som själv
gjorde en inspelning av låten 1957. Året 1963 fick värmländska Sven-
Ingvars en jättehit med samma låt. På skivomslaget syns: Ingvar Karl-
sson, Rune Bergman, Sven Svärd, Sven-Olof Pettersson och Sven-Erik
Magnusson.
"De´e´dans i parken ikväll!"
BYSKE FOLKETS PARK. Spelade i parken flera gånger. Alltid en
jättehärlig stämning, en stor och trogen dansant publik. Plus
trevliga arrangörer, ja, Byske FP är verkligen ett ställe att minnas!
BOSSES och JARLEVIKS spelade i Byske: januari samt augusti -
året 1973.
Snö, parfymer och dokumentärfilm.......
Efter några härligt trevliga timmar hos Solbritt och Kjell, är vi åter hemma. Bettan och hennes syrra, Solbritt, har en sak gemensamt nämligen: PARFYMER! Ända från Italien kom en sändning med läckra parfymflaskor hem till Solbritt häromdagen. Nu har de båda systrarna delat litegrann på godsakerna, och valt ut sina favoritflaskor. Solbritt har sina - och Bettan har sina. Alla nöjda och belåtna.
Nu bänkar jag mig snart framför dumburken för att titta på dokumentären om Pia Degermark, som börjar klockan 20:00. Jag har tidigare berättat om min kärlek till dokumentärer. I mitt nästa liv skall jag nämligen bli dokumentärfilmare. "Den nye Tom Alandh". Jo, så har jag bestämt! Adjö!
Snö, snö. snö och åter massor med snö? Nu är frågan, hur länge ska det snöa? Nu vill jag att det skall bli sommar imorgon!
Nu bänkar jag mig snart framför dumburken för att titta på dokumentären om Pia Degermark, som börjar klockan 20:00. Jag har tidigare berättat om min kärlek till dokumentärer. I mitt nästa liv skall jag nämligen bli dokumentärfilmare. "Den nye Tom Alandh". Jo, så har jag bestämt! Adjö!
Snö, snö. snö och åter massor med snö? Nu är frågan, hur länge ska det snöa? Nu vill jag att det skall bli sommar imorgon!
Mera snö........
Tack och adjö,
inatt så kommer
det mera snö!
Go´natt!
/Roger.
inatt så kommer
det mera snö!
Go´natt!
/Roger.
Norrländers - Perudden 1990
Jadu, gamla kära Perudden! Synd att du inte finns mer. Jag har många trevliga och kära minnen från ett av norrlands populäraste nöjesmetropol. 1990, mitt under Piteå Dansar och Ler, spelade Norrländers från Örnsköldsvik upp till dans i sommarnatten. Så, Douglas, om du läser detta förstår jag att det väcker minnena till liv?
"Lill-Babs klubb" - Pite Havsbad 1965
LILL-BABS gästade Piteå sommaren 1965. Pianisten Gunnar
"Helmer Bryd" Svensson spelade - Lill-Babs sjöng!
Kvällens behållning: "The Hip Man" - Svante Thuresson!!!
"Gammal är bäst". Ikväll så stämde ordspråket. Det som inte de tävlande klarade av - fixade istället "utfyllningen". D.v.s. Lill-Babs, Svante "The Hip Man" Thuresson, Ann-Christine Bärnsten och Claes-Göran "Det börjar verka kärlek banne mig" Hederström. Den enda som saknades i sammanhanget var Lill Lindfors i låten "Nygammal vals". Peter Jöbacks "Hollow" och Anna Bergendahls "This Is My Life" åkte direkt till finalen i Globen. Två ballader varav Jöbacks var den klart bästa. Pernilla Wahlgrens "Jag vill om du vågar" gick till andra chansen - hade gärna sett den i final istället - En ny chans fick även Neo med låten "Human Frontier".
Py Bäckmans "Magisk stjärna" var i mina ögon en rätt så tragisk historia. Slätstruken låt, som i mitt tycke inte alls passade in i kvällens festivalsammanhang. Sibel sjöng "Stop" vars titel passade in på framträdandet: "Stopp inte längre!" Noll disciplin framförde "Hot", som inte heller fann nåd inför den röstande TV-publiken. Däremot så kändes gruppen Love stoneds bidrag "Thursdays" väldigt trallvänlig. Precis som en melodifestivalslåt skall vara. En bra melodislinga, en sådan där röd tråd som är så viktig för att låten överhuvudtaget "skall sätta sig". Men jag upprepar än en gång min vädjan: "Snälla, ge mig en riktig schlager!"
"Gammal är äldst och bäst!" Svante "The hip man" Thuresson - ett
uttryck som Beppe Wolgers en gång myntade. Trummisen och sån-
garen Svante, med en av Sveriges coolaste röster, var betydligt
mycket bättre än vissa av de tävlande. Tillsammans med sina artist-
kollegor bjöd han på välkända gamla festivalshits.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.mvt.com
Py Bäckmans "Magisk stjärna" var i mina ögon en rätt så tragisk historia. Slätstruken låt, som i mitt tycke inte alls passade in i kvällens festivalsammanhang. Sibel sjöng "Stop" vars titel passade in på framträdandet: "Stopp inte längre!" Noll disciplin framförde "Hot", som inte heller fann nåd inför den röstande TV-publiken. Däremot så kändes gruppen Love stoneds bidrag "Thursdays" väldigt trallvänlig. Precis som en melodifestivalslåt skall vara. En bra melodislinga, en sådan där röd tråd som är så viktig för att låten överhuvudtaget "skall sätta sig". Men jag upprepar än en gång min vädjan: "Snälla, ge mig en riktig schlager!"
"Gammal är äldst och bäst!" Svante "The hip man" Thuresson - ett
uttryck som Beppe Wolgers en gång myntade. Trummisen och sån-
garen Svante, med en av Sveriges coolaste röster, var betydligt
mycket bättre än vissa av de tävlande. Tillsammans med sina artist-
kollegor bjöd han på välkända gamla festivalshits.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.mvt.com
Skilda: Marilyn Monroe / Joe DiMaggio
Norra Västerbotten den 28 oktober 1954.
Filmstjärnans tragiska död
Inatt såg jag Elvisfilmen "Jailhouse Rock" inspelad 1957. En klassisk Presleyfilm, som kom att bana väg för ytterligare (nonsens) filmer fram till 1969. Handlingen är ungefärligen densamma: pojke möter flicka och djup kärlek uppstår. Pojken (d.v.s. Elvis) är begåvad med en extrem bra sångröst, som låter sig göras hörd i diverse sång och dansnummer. Så också i Jailhouse Rock. Den tragiska efterbörden är denna: motspelerskan Judy Tyler (1932-1957) gjorde två filmer i sin korta karriär. Jailhouse Rock blev hennes absolut sista. Den 4 juli 1957, strax efter att filmen nyligen just avslutats, åker hon med sin man sträckan Los Angeles - New York. Paret kolliderar med en lastbil, som får till följd att de båda avlider. Henns man dör vid kollisionen, medan Judy avlider dagen därpå, 24 år gammal. Det sägs att Elvis tog dödsfallet väldigt hårt.
Förutom Elvis Presley (1935-1977), och Judy Tyler, medverkade också Mickey Shaughnessy (1920-1985). Låtarna som framfördes i filmen var dessa:
"One More Day"
"Young And Beautiful"
"I Want To Bee Free"
"Don´t Leave Me Now"
"Treat Me Nice"
"Jailhouse Rock"
"Baby I Don´t Care"
T.v. skådespelerskan Judy Tyler som så tragiskt omkom i en bil-
olycka någon dag efter att filmen var färdiginspelad. T.h. Elvis
Presley som tog Tylers dödsfall väldigt hårt.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bilder från: www.hollywood teenmovies.com / www.vintage-blue.com
Förutom Elvis Presley (1935-1977), och Judy Tyler, medverkade också Mickey Shaughnessy (1920-1985). Låtarna som framfördes i filmen var dessa:
"One More Day"
"Young And Beautiful"
"I Want To Bee Free"
"Don´t Leave Me Now"
"Treat Me Nice"
"Jailhouse Rock"
"Baby I Don´t Care"
T.v. skådespelerskan Judy Tyler som så tragiskt omkom i en bil-
olycka någon dag efter att filmen var färdiginspelad. T.h. Elvis
Presley som tog Tylers dödsfall väldigt hårt.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bilder från: www.hollywood teenmovies.com / www.vintage-blue.com
"Svenskstaden" Minneapolis i Minnesota - USA
Det var många av våra landsmän som under slutet av 1800-talet och början av vårt förra sekel, 1900, som sökte sig en ny framtid i det "förlovade landet" Amerika. Bland alla dessa tusen och åter tusen, fanns även - som jag tidigare berättat om - några personer ur min egen släkt. Nu med facit i hand, kan man väl säga att de lyckades rätt så skapligt. Även om min farmors lillebror, Viktor, inte hade likadan tur som sin syster Hulda. Sedan 1990 har vi återigen fått kontakt med våran "amerikanska gren", vilket gör att nya dörrar har öppnats. Igår fick jag höra, att kusinen Roland med hustrun Ann-Kristin, åker över till Jerry och Sandy framöver. Jerry är fyllda 75, medan hans bror Skip är 72. För något år sedan var en tremänning till mig över - Jonny Eriksson med familj - och fick då tillfälle att träffa Jerry och Sandys son Mark. Mark bor med sin fru och barn i Brooklyn. Även Jonnys pappa, Henning med fru Hilkka, har också varit över i svenskbygderna, för att se de platser där våra respektive förfäder en gång i tidigt 1900-tal bodde och verkade. 
Vackra bilder - över en vacker stad. Minneapolis i Minnesota mina
förfäders dröm om ett bättre liv därborta över den vida oceanen
i det förlovade landet - AMERIKA!
-"Snälla, ge mig en riktig schlager!"
Melodifestival ikväll! Hoppas nu bara att den där låten, som jag suttit och väntat på, dyker upp precis i denna afton. Hitills har det känts väldigt "utvattnat" de bidrag som jag hört. Så snälla rara - ge mig en riktig schlager!
Äntligen!
Den bistra kylan som parkerat sig över vår stad och hembygd, har lättat en aning. Visserligen har det istället börjat att snöa, men just nu så tror jag att jag kan stå ut med snön bättre än den idiotiska vinterkylan som varit över oss så länge. Men vad väljer man av två onda ting? Pest eller kolera? Ja, ibland kan pesten tyckas bättre än koleran och i nästa stund så är koleran det bästa alternativet.
Norah kommer hos oss om en stund. Hon skall sova över hos sin farmor och farfar inatt. Jag tror att Max också skulle komma för att hälsa på sina (gamla farföräldrar????) och givetvis sin kusin. Det ser vi fram emot.
Elisabeth och Pelle fortsätter att kivas om det garnnystan som båda verkar vara så intresserade av. Elisabeth virkar, medan Pelle ligger och lurpassar på golvet. Det händer att han vid vissa tillfällen pressar in sina sylvassa klor i Bettans ben när garnet råkar ligga där. Då hör man ett högt - AAAJJJJ!!!!! och det är ett tecken på att våran kissekatt är i närkontakt av den både första, andra och tredje graden mot sin matte.
AAAAAJJJJJ.......!
Norah kommer hos oss om en stund. Hon skall sova över hos sin farmor och farfar inatt. Jag tror att Max också skulle komma för att hälsa på sina (gamla farföräldrar????) och givetvis sin kusin. Det ser vi fram emot.
Elisabeth och Pelle fortsätter att kivas om det garnnystan som båda verkar vara så intresserade av. Elisabeth virkar, medan Pelle ligger och lurpassar på golvet. Det händer att han vid vissa tillfällen pressar in sina sylvassa klor i Bettans ben när garnet råkar ligga där. Då hör man ett högt - AAAJJJJ!!!!! och det är ett tecken på att våran kissekatt är i närkontakt av den både första, andra och tredje graden mot sin matte.
AAAAAJJJJJ.......!
ROLF ÅHMANS - "Dans för vuxna" Forum, Luleå
Fredagen den 25 februari 1977. Rolf Åhmans orkester på Forum i
Luleå. Arrangör: Håkan Wiklund.
ROLF ÅHMANS - orkester, Älvsbyn.
Hasse Eriksson, Gunnar Sandbladh, Sune Andersson, Roger
Lindqvist och Sven-Åke Andersson.
Foto: Björn Berg.
Snobbar som jobbar
Originaltitel: "The Persuaders". Visades i svensk television 1971/72 i 24 avsnitt. I rollerna; Roger Moore (Brett Sinclair), Tony Curtis (Danny Wilde). Ett självklart lördagsnöje i tonåren. Roger Moores succé-roll som Helgonet, hade just avslutats. Och något år därpå (1973) blev han James Bond i ett antal filmer. Tony Curtis, som skrivit sig in i filmhistorien genom filmen, I hetaste laget, där han hade Jack Lemmon och Marilyn Monroe som motspelare, är även far till välkända Jamie Lee Curtis, som han fick under äktenskapet med Janet Leigh.
Lördagsnöje i TV 1971/72.
Tony Curtis, f. 1925 i Bronx, New York. Spelade rollen som
Danny Wilde i TV-serien "The Persuaders".
Roger Moore, f. 1927 i Stockwell, London. Spelade rollen som
Brett Sinclair i samma serie.
-----------------------------------------------------------------------------------
Bilder från: www.itc-classic.com / www.Roger-moore.com
Lördagsnöje i TV 1971/72.
Tony Curtis, f. 1925 i Bronx, New York. Spelade rollen som
Danny Wilde i TV-serien "The Persuaders".
Roger Moore, f. 1927 i Stockwell, London. Spelade rollen som
Brett Sinclair i samma serie.
-----------------------------------------------------------------------------------
Bilder från: www.itc-classic.com / www.Roger-moore.com
"Melodier som bedåra"
En gång, långt före vinyl- och cd-skivans förlovade tid, fanns nåt som kallades för "stenkaka". I min tidiga barndom fick vi en gång en trave stenkakor av några goda vänner till min far och mor. Den där traven placerades upp på vindan i vårt hus. Och som den nyfikne och musikintresserade 7-åring jag var, la jag snabbt beslag på dem. Pappa hade dessförinnan köpt en radiogrammofon, av märket "Concerton" som stod placerad i en vrå i vårt vardagsrum. Jag minns att jag älskade att sitta på golvet bredvid grammofonen och lyssna på skivorna. Syrran hade sina Elvis, och Siw Malmkvist plattor, jag hade mina stenkakor. Vad var det jag lyssnade på? Jo, bl a Louis Armstrong och klarinettisten Sigurd Ågren. Spännande musik? Jo, för mig var allt spännande som "lät". Det var inte bara stenkakorna som fann nåd inför mina ögon. Å, nej! Jag hade även en samling EP och singelskivor. Där fanns Gunnar Wiklund, med "Nu tändas åter ljusen i min lilla stad", Owe Thörnqvist med; "Miss Hambo" och "Alptoppens ros", talskivor med monologer av Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud. I samlingen som vi fick av de goda vännerna, fanns också den första LP-skivan som jag med stolthet och stort intresse nästan spelade sönder och samman, till min mors stora förfäran (den snurrade hela dagar på skivtallriken) Det var Povel Ramels klassiker; "Gräsänkling blues", Johanssons boogie woogie vals", "Titta det snöar", "Småfoglarne", "Uppe på berget" m. fl. Tack vare denna Povelskiva, infann sig en livslång kärlek till Povels musikaliska krumsprång och fenomenala geniala texter. Man kan nog lugnt påstå att baron Ramel kom att bli en stor och viktig del av min barndom. Jag tror också att tack vare all denna musik som fanns mig så nära, blev jag även inställd på att jag en dag också skulle bli musiker. Så tack till en snäll mor och far, som lär mig hållas. Inte bara med skivorna, utan även när jag sedan började spela på trummorna i mitt rum. Aldrig ett ont ord om att jag skulle sluta. Aldrig någonsin ett enda litet pip om att det lär för högt (för det var just precis vad det gjorde). Tålmodigt stod de ut!
SONORA - med; "Melodier som bedåra". Stenkakor var i högsta grad
väldigt bräckliga. Man fick handha dem med största möjliga försiktighet.
ODEON. Här fanns den tidens allra största artister representerade.
Skivorna kunde man köpa t.e.x. på denna affär i Piteå........
......eller på denna..........
....eller varför inte hos Georg Cedergren på Musiktjänst........
.....i Ingemar Larssons cykel och sportraffär kunde man också
handla sig en stenkaka med den senaste schlagern. Kanske Ulla
Billquist, Glenn Miller, Evert Taube, Zarah Leander m. fl.
Arne Björkmans / Yngve Forssélls - 1971
Piteå Tidningen den 2 april 1971.
Arne Domnérus på club Napoleon i Piteå - 1973
Hösten 1973 besökte jag och en god vän club Napoleon i Piteå. Arne Domnérus med oekester var i stan, och min jazzintresserade polare ville att jag skulle följa med. Kvällen bjöd på musik av allra yppersta klass. Musikerna som kompade "Dompan" var Janne Schaffer på gitarr, Claes Rosendahl på sax och flöjt, Ola Brunkert på trummor och Georg Riedel på bas. Snacka om kompetenta musiker!! Jag har så långt jag kan minnas, också haft ett rätt så stort jazzintresse. Det har faktiskt vuxit med åren. Min gode vän, Bosse, var helsåld på gitarristen Barney Kessel. Så ibland när jag hälsade på, så blev det mycket Barney-Kessel-prat. Tyvärr så dog Bosse helt plötsligt i väldigt unga år. Sommaren 1988 fick jag bud om att han plötsligt avlidit. Han blev 42 år.
Bosse och jag brukade även besöka biblioteket i Öjebyn, för däruppe på andra våningen hade Piteå Big Band sin träningslokal. Det var också där som jag spelade med Allan Lundström första gången. Det var också där som jag träffade pianisten och ståuppkomikern Anders "Bubben"Burström första gången också. Arrangör och ledare för bandet var den belgiske pianisten Georges Goudin. Som också var lärare i Piteå kommunala musikskola.
ARNE DOMNÉRUS. 1973 gästade han och hans band club "Nappe"
i Piteå. En kväll att minnas.
Världens första virkande katt
Kolla in bilden! Detta är en unik kisse. Får jag presentera världens
första virkande katt. Elisabeth sitter med sina virkningar och stick-
ningar i soffan. Och vips så är Pelle där. Han är väldigt intresserad
av Bettans garnnystan, så pass mycket att han ibland drar iväg med
hela alltet ända in i hallen och köket. Och kan ni tänka er, ikväll fann
jag honom sitta med Bettans virkning i hallen. När jag lite förvånad
(det är inte alla dagar man ser en virkande katt) frågade om vad han
höll på med, så svarade han helt kort; "En svansvärmare!" När jag sa
detta till Bettan, så tyckte hon att han skulle få virka färdigt sin svans-
värmare i lugn och ro. Så nu sitter han där i farstun, med virknålen och
sitt garn. Och för en stund sedan ropade han till mig, och ville bli serv-
erad en kopp kaffe. Ja, vad gör man, när ens kisse börjat virka och dri-
cka kaffe? Nåt konstigt är det med honom, men jag vet inte riktigt vad.
Nåja, för husfridens skull, får han väl sitta där på golvet och virka bäst
han vill. Men tänk - hemska tanke - om han en vacker dag vill låna bilen
för att ta sig en ragg på stan? Hur gör jag då?
"Upp som en sol och ner som en pannkaka!"
Ett av våra största guldmedaljhopp var hockeylandslaget TRE KRONOR. Men så kom den där tidiga torsdagsmorgonen den 25 februari 2010 klockan exakt 6:00. Med trötta ögon försökte jag fokusera det där gubbarna ute på isen. Och inom mig så trodde jag faktiskt att dessa "guldklimpar" skulle fixa det. Men ack så besviken jag blev. Med siffrorna 3-4 i baken på vårt mest populära landslag, åkte jag istället ut i den norrbottniska vinterkylan, med sonens bil som skulle till bilprovningen i Öjebyn. Och den enda ljusglimten denna dag var när besiktningsmannen med ett leende sa att bilen var godkänd. Dagen var med andra ord räddad - för sonen. Själv så åkte jag därifrån med ett sorgset hockeyhjärta, och kunde inte låta bli att tänka på alla dessa välkända hockeymiljonärer, med Peter Forsberg i täten, som inte riktigt lyckades nå ända fram.
Mattias Öhlund
Niclas Lidström
Peter Forsberg
Niklas Kronvall
Daniel Alfredsson
Nicklas Bäckström
Henrik Sedin
Daniel Sedin
Samuel Paulsson
Mattias Weinhandl
Henrik Lundqvist
samt
Bengt-Åke Gustafsson
m. fl.
Alla var och en av dessa uppräknade namn, en viss garant på att OS-äventyret skulle kunna få ett lyckligt slut. Men alla sagor slutar inte som på film och i TV - d.v.s. lyckligt. Så ack vad jag bedrog mig. Stackars, stackars lilla mig. Men nya tider skola komma, vi har ju ett VM också som vi får inrikta oss på. Så heja, heja friskt humör, skjortan hänger inte alltid utanför. Heja, Heja, Heja!!!!
Mattias Weinhandl får stå som symbol för den misslyckade matchen
mot Slovakien. Med ställningen 3-4 till Slovakien tackade stjärnorna
i Tre Kronor för sig. För den här gången.
Mattias Öhlund
Niclas Lidström
Peter Forsberg
Niklas Kronvall
Daniel Alfredsson
Nicklas Bäckström
Henrik Sedin
Daniel Sedin
Samuel Paulsson
Mattias Weinhandl
Henrik Lundqvist
samt
Bengt-Åke Gustafsson
m. fl.
Alla var och en av dessa uppräknade namn, en viss garant på att OS-äventyret skulle kunna få ett lyckligt slut. Men alla sagor slutar inte som på film och i TV - d.v.s. lyckligt. Så ack vad jag bedrog mig. Stackars, stackars lilla mig. Men nya tider skola komma, vi har ju ett VM också som vi får inrikta oss på. Så heja, heja friskt humör, skjortan hänger inte alltid utanför. Heja, Heja, Heja!!!!
Mattias Weinhandl får stå som symbol för den misslyckade matchen
mot Slovakien. Med ställningen 3-4 till Slovakien tackade stjärnorna
i Tre Kronor för sig. För den här gången.
Robban Broberg - "knaspellen" som vi lärt oss älska!
Första gången jag fick syn på Robban Broberg var i Hylands hörna nån gång på 60-talet. Och man kan väl lugnt påstå, att han liknade inget som man tidigare sett. Robban hade en egen show i TV 1969 som gick under namnet; "The Pling and Plong Show". Samma år kom LP-skivan "Tjejjer", där bl a den rikskända "Uppblåsbara Barbara" var med. Ja, hela plattan handlade om tjejjer. Där fanns även; Carola, Marie, Lotta, Lajla 1, Lajla 2 o Lajla 3, Ellen (en favorit) Elisabeth, Blenda, Elaine, Gun Åhrén, Rut, Ingela (också en favorit), Aurora Rosenkvist, Ulla-Trapid, Mariga Mary, och mitt i allt detta även en låt om köttbullar. Robban i ett nötskal! Mycket har hänt sedan 1969. Men Robban fortsätter att roa och oroa. Även om jag inte tycker om allt - så finns det en hel del pärlor. En gång gjorde Robban låten Maria Therese. En väldigt finstämd och vacker sak, som jag tyckte väldigt mycket om. Båtlåt, är också en sådan där underfundig typ av låt, som nästan bara Robban är kapabel att åstadkomma. På senare år har Robert Karl-Oskar Broberg vid flertal tillfällen lyckats fylla hela Globen i Stockholm och där låta sin galenskap blomma ut i full karriär. Han syntes som hastigast i ett allsångprogram från Skansen för några år sedan. Där han inte visade sig från sin allra bästa sida. Men med medmänniskan, filosofen, djupingen, kompositören, textförfattaren, gitarristen, sångaren, konstnären och författaren Robert Broberg - eller Zero - som han kallade sig för många år sedan, vet man inte ibland vars man har. Just i detta ögonblick så kommer jag att tänka på att det är år och dar sedan jag hörde något nytt alster av honom.
Det kan ju tänkas att han sitter någonstans i sin ensamhet, och försöker att hitta sig själv?????
Knaspellen Robban Broberg, vars låtar jag lärt mig att älska.
Men var håller du hus idag - Robban?
Det kan ju tänkas att han sitter någonstans i sin ensamhet, och försöker att hitta sig själv?????
Knaspellen Robban Broberg, vars låtar jag lärt mig att älska.
Men var håller du hus idag - Robban?
Rättelse ang. trummisen OLLE ÅKERFELDT
I det inlägg som jag den 16 februari 2009 författade om min stora trumidol OLLE ÅKERFELDT (1932-1981) gjorde jag en antydan om att Olle "gick händelserna i förväg" angående hans alltför tidiga död, så var jag felunderrättad. Idag fick jag en väldigt fin kommentar av Olles barnbarn Sol Beatrice Åkerfeldt, som känt sig berörd av det vackra som jag skrivit om hennes morfar. Men - betonade hon - morfar gick inte händelserna i förväg - underförstått; Olle dog en helt naturlig död. Rätt skall vara rätt, så det så!
Man skall aldrig någonsin låna sitt öra till olika rykten som florerar. I ett svagt ögonblick gjorde jag nämligen detta. Eftersom Olle tillhörde en av de absolut bästa showtrummisar jag sett, även också rent musikaliskt, så läste jag allt som fanns skrivit och dokumenterat om honom ute på nätet. På ett ställe - pratades det om Olles död. Mannen ifråga nämnde just detta, om att han "gått händelserna i förväg". Jag blev både ledsen och bestört när jag hörde detta. Men det visade sig alltså vara helt fel. Så än en gång så beklagar jag att jag "råkade" lyssna till en person som "tycktes veta".
Vad Olle beträffar så vill jag återigen understryka att Sol Beatrices superhärliga trumslagarmorfar än i denna dag har en speciell plats i mitt musikanthjärta. Och skall nog alltid så förbli. Olle vill jag minnas figurerade som trummis bl a TV-programmet "Halvsju" i 70-talets början, där han ingick i programmets husband. Och jag tror också att Ivan Renliden spelade piano. För inte så länge sedan visade Arne Weise sitt "Minnenas television". Programmet som visades var en tv-show med Robban Broberg. Och gissa vem som satt bakom trummorna? Jo, Olle Åkerfeldt!
Så snälla rara Olle där du sitter i din himmel - hoppas att du förstår hur mycket glädje du skänkte oss tv-tittare, när du visade din glada nuna i tv-apparaten. Du hade något som i allmänt tal kallas för "DET", som gjorde att du "gick rakt genom" våran svartvita tv härhemma. Så tack Olle för att du bjöd på dina förnämliga "tokigheter" för det mådde vi bra över. Och du, jag hoppas att du har ditt trumset däruppe, och lirar skjortan av dina änglakompisar.
OLLE ÅKERFELDT (1932-1981). Barnbarnet Sol Beatrice Åkerfeldt
kommenterade mitt inlägg om sin morfar som jag skrev i februari
2009. Hon tackade för det fina och vackra som jag sade om hennes
alltför tidigt bortgångne morfar. Tyvärr så smög sig ett fel in i texten.
Olle "gick inte händelserna i förväg" som jag felaktigt fått informatiom
om. Olle dog en naturlig död. Men som sagt - ack så tidigt!
1973 utgavs denna platta med trummisen Olle Åkerfeldt.
De låtar som fanns med på LP-skivan.
Olle tillhörde den typ av människor som utrustats med vad man kan
kall för; "DET". Vilket fick till följd att han gick rakt igenom TV:n
när man såg honom. På bilden här ovan ses han vid sångmicken,
under inspelningen av LP-skivan "OLLE DOLE DOFF!" från 1973.
Man skall aldrig någonsin låna sitt öra till olika rykten som florerar. I ett svagt ögonblick gjorde jag nämligen detta. Eftersom Olle tillhörde en av de absolut bästa showtrummisar jag sett, även också rent musikaliskt, så läste jag allt som fanns skrivit och dokumenterat om honom ute på nätet. På ett ställe - pratades det om Olles död. Mannen ifråga nämnde just detta, om att han "gått händelserna i förväg". Jag blev både ledsen och bestört när jag hörde detta. Men det visade sig alltså vara helt fel. Så än en gång så beklagar jag att jag "råkade" lyssna till en person som "tycktes veta".
Vad Olle beträffar så vill jag återigen understryka att Sol Beatrices superhärliga trumslagarmorfar än i denna dag har en speciell plats i mitt musikanthjärta. Och skall nog alltid så förbli. Olle vill jag minnas figurerade som trummis bl a TV-programmet "Halvsju" i 70-talets början, där han ingick i programmets husband. Och jag tror också att Ivan Renliden spelade piano. För inte så länge sedan visade Arne Weise sitt "Minnenas television". Programmet som visades var en tv-show med Robban Broberg. Och gissa vem som satt bakom trummorna? Jo, Olle Åkerfeldt!
Så snälla rara Olle där du sitter i din himmel - hoppas att du förstår hur mycket glädje du skänkte oss tv-tittare, när du visade din glada nuna i tv-apparaten. Du hade något som i allmänt tal kallas för "DET", som gjorde att du "gick rakt genom" våran svartvita tv härhemma. Så tack Olle för att du bjöd på dina förnämliga "tokigheter" för det mådde vi bra över. Och du, jag hoppas att du har ditt trumset däruppe, och lirar skjortan av dina änglakompisar.
OLLE ÅKERFELDT (1932-1981). Barnbarnet Sol Beatrice Åkerfeldt
kommenterade mitt inlägg om sin morfar som jag skrev i februari
2009. Hon tackade för det fina och vackra som jag sade om hennes
alltför tidigt bortgångne morfar. Tyvärr så smög sig ett fel in i texten.
Olle "gick inte händelserna i förväg" som jag felaktigt fått informatiom
om. Olle dog en naturlig död. Men som sagt - ack så tidigt!
1973 utgavs denna platta med trummisen Olle Åkerfeldt.
De låtar som fanns med på LP-skivan.
Olle tillhörde den typ av människor som utrustats med vad man kan
kall för; "DET". Vilket fick till följd att han gick rakt igenom TV:n
när man såg honom. På bilden här ovan ses han vid sångmicken,
under inspelningen av LP-skivan "OLLE DOLE DOFF!" från 1973.
"Se Willys, och sedan dö!"
Varuhuset Willys har i dagarna slagit upp sina portar här i Piteå. Premiärkvällen - de öppnade klockan 18:00 - stod människor i långa köer för att få komma in och titta på underverket. Och som sagt i dag har jag och min hustru gjort ett besök. I bitande kyla så skyndade jag mig att få tag på en kundvagn, som visade sig vara lika svårstyrd / bångstyrd som en stor atlantångare. Väl inne i affären så var det ett enda myller av nyfikna/köpglada kunder (jag o frun tillhör de nämnda kategorierna, så jag ska inte skylla från mig). Lite längre in i butiken bjöd man på prinsesstårta och en sluring kaffe. Naturligtvis gjorde jag en tvärinbromsning där. Tårta med kaffe, inte illa. Kanhända att detta tilltag gynnar köplusten hos de personer som utan något mål i sikte irrar på med de alltför stora kundvagnarna i de stora tilltagna jätteutrymmena. Vi kom i alla fall lyckligt hem. Nu så ligger förresten branbarnet Max på en filt här hos sin farmor och farfar.
Medan jag stod där idag med mitt kaffe och en tårtbit i ena handen, hörde jag nån som hejade på mig. Det visade sig vara Rave eller Ralf som han egentligen heter, med efternamnet Lindberg, som jag inte träffat på åtskilliga år
Ralf och jag spelade tillsammans i musikskolans storband "Piteå Havsband" i början av 70-talet. Han jobbar numera borta i Norge, sedan en tid tillbaka. Kul att träffas igen efter så många år. Willys då - kommer vi att fortsätta trängas på de stora affärskomplexets ytor? Kanske! Men en sak vet jag, nu kan jag dö nöjd och belåten - jag har sett allt det jag ville se, jag har sett WILLYS!
Medan jag stod där idag med mitt kaffe och en tårtbit i ena handen, hörde jag nån som hejade på mig. Det visade sig vara Rave eller Ralf som han egentligen heter, med efternamnet Lindberg, som jag inte träffat på åtskilliga år
Ralf och jag spelade tillsammans i musikskolans storband "Piteå Havsband" i början av 70-talet. Han jobbar numera borta i Norge, sedan en tid tillbaka. Kul att träffas igen efter så många år. Willys då - kommer vi att fortsätta trängas på de stora affärskomplexets ytor? Kanske! Men en sak vet jag, nu kan jag dö nöjd och belåten - jag har sett allt det jag ville se, jag har sett WILLYS!
ROLF "HAPPY" ÅHMANS - FORUM, ÄLVSBYN - 1971
Lördagen den 3 april 1971 spelade Rolf Åhmans orkester upp
till dans på Forum i Älvsbyn. På den allra första affischen där
orkestern förekom - stod att läsa: ROLF "HAPPY" ÅHMANS. Då
kan man fråga sig varifrån ordet happy kom ifrån? Ja, detta
var något år före min tid, men jag har frågat, och fick till svar
att det kom på förslag när affischerna skulle tryckas. Ingen
speciell tanke bakom kanhända?
Överst t.v. Mats Pettersson - trummor. Rolf Åhman - dragspel,
sång, kapellmästare. Nere t.v. Sune Andersson - gitarr, sång.
Sune Karlsson - bas, sång.
Sune Karlsson var/är min kusin. Våra föräldrar, John och Sigrid, var tvillingar.
Sune och jag började spela tillsammans nere i källaren i hans föräldrahem i
Vidsel. Så fort vi kom för att hälsa på - ja, då gick kusin Sune och jag ner i
källaren och spelade. Sune spelade först bas i Rolf Sandgrens från Vidsel. Men
övergick 1970/71 till Älvsbybandet Rolf Åhmans. 1974 efterträdde jag trummisen
Mats Pettersson. Spelade fram t.o.m. trettondagsafton 1982. Sedan dess har ork-
estern uppstått några gånger. Men aldrig i samma skala som under glansåren
på 1970-talet. Sune slutade i orkestern 1977. Några år senare började han i
Mattes med Monica från Lillpite. 1991 startades Opus, där både jag och Sune in-
gick. Opus gjorde sin sista spelning hösten 1997.
Mungo Jerry i Skellefteå Folkets Park - 1971
Sångaren i Mungo Jerry gick med liv och lust in för sitt uppdrag. För
att så gott som möjligt vätja sig mot kylan steg han upp och hoppade
då och då. Men som någon sade: Han kan vara glad över att inte
myggen kommit!
Årets folkparkspremiär var en vecka senare än i fjol. Senaste år var
vädret mycket tjänligare. Många av besökarna tyckte att det var för
kallt. Trots detta sökte sig drygt 2.000 personer till premiären.
Piteå Tidningen den 29 maj 1971.
Alf Johnnys Quintett / Hammondkvartetten
Piteå Tidningen den 23 juni 1971.
Fotograf Rune Höglunds jubileumsfilm 1971
Fotografen Rune Höglund och hans medhjälpare Yvonne Nilsson har
ett omfattande klippningsarbete framför sig. Höglund har 1.600 meter
film att jobba med. Slutprodukten skall bli en jubiléumsfilm med spel-
tiden 45 minuter.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 23 november 1971.
Hockey-VM 1971
TRE KRONOR tog sig ordentligt samman när det igår spelades om
VM-brons mot Finland. Lars-Göran Nilsson (nr 15) bidrog verksamt
till den svenska 2-1 segern. Här är han framme och oroar den fin-
ländske målvakten Jorma Valtonen. Finsk back nr 2 är Seppo Lind-
ström.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 2 april 1971.
När Piteå blev Piteå
Då den här bilden av Uddmansgatan togs för 68 år sedan fanns inte
Stadshotellet men som synes såväl läroverket som kyrkan. Girlang-
erna och flaggorna var föranledda av en utställning som ordnades i
Piteå det året, alltså 1903.
Natten mellan den 13 och 14 juli 1666 uppstod en brand som mer än något annat kom att ingripa i stadens öden och utveckling. En "hastig och grym vådaeld" gick förhärjande fram över hela staden och stod ej att hindra, allrahelst som många av de borgarne voro borta på sina sjöresor och i fiske. Så gott som hela borgerskapets hela både fasta och lösa egendom jämte handelsvaror gick upp i rök.
"Av staden var icke kvar en balk eller stake; på grund av den förtärande eldens hastiga omsvävande omkommo både kvickt och dött av fänaden, såväl alle hustarver i löst och fast ganske fasligen äre föregångne", skrev borgerskapet. Rörande kyrkan varierar uppgifterna. Enligt en uppgift skulle templet med klockor och andra tillbehör ha förstörts "som gråtandes värt är". Enligt en annan skulle den ha undgått branden. Verkliga förhållandet är, att endast kyrkans tak blev ganska illa åtgånget. I alla händelser hade elden gått skoningslöst fram bland de sammanpackade trähusen i staden, lämnande innevånarna på bar backe med de få husgeråd, de lyckats rädda. Förtvivlan grep allas sinnen. Det hem och den lilla stad som det med så mycken svett och möda byggt upp, var lagd i aska. Sorglig och beklämmande måste bilden ha tett sig för dem, som vid hemkomsten funno staden uppbränd och sina hem skövlade.
Men befolkningen började snart tänka på att bygga upp staden igen. Och då upptäckte man samtidigt att det var omöjligt att ligga kvar i Öjebyn där uppgrundningen redan höll på att förkväva staden. Men resurserna var små och man vände sig till regeringen med begäran om hjälp: "Vi fattige ålderstigne och gamle skattedragare, varav många måste med den nesliga tiggarstaven omvandra, vilket faller oss i allomstörsta kval och djupaste sorg sänker, vi knäböja ödmjukeligen och bedja med uppsträckta händer om Kungl Maj:ts höga nåd", lydde den vädjan som tillställdes kung och regering, och man krävde vidare att få ta upp kollekt i eget och angränsande kyrkor, samt frihet från skatter under några år. Som lämplig plats för den återuppbyggda staden ansågs Hamnen eller Västra Gran. Där skulle man bygga med alla närliggande socknars hjälp "Guds tempel till konservation staden till förmer och uppkommande och oss fattigom och i grund förvärvadom till en önskelig upprättelse".
Det blev fem års frihet från skatt till kronan. Men beträffande den nya platsen skulle en undersökning göras "på ort och ställe" och sedan förordna "vad borgerskapet och landet kan bäst, nyttigast och bekvämligast vara". Denna resolution kom i oktober 1666. Men redan strax efter branden hade skellefteåborna gjort en aktion för att få staden flyttad till Stor-Kåge. Bland annat anfördes som skäl att Piteå och Luleå låg för nära varandra. Landshövding Graan var en ivrig förespråkare för Kåge-tanken och regeringen beslöt omgående att staden skulle flyttas dit. Redan den 12 november var saken klar och regeringen utfärdade ett öppet brev där det sades att en stad skulle bliva funderad i Kåge på den förut utsedda platsen som var "hel väl situerad och av god lägenhet till en stad, hamn, seglation och borgerlig hantering". Vem som ville fick bosätta sig där, även pitebor, och skulle få fem års skattefrihet.
Stadsnamnet skulle vara Hedvigstad efter änkedrottning Hedvig Eleonora. På den gamla platsen i Öjebyn skulle ingen stad få byggas men borgerskapet i Piteå ville inte ge med sig. Det torde ha förekommit åtskilligt plansmideri i det tysta ty nästa vår framlade piteborgarna så starka skäl för stadens förläggande till Piteå att kommerskollegiet officiellt ansåg dem vara se starkaste. Skellefteborna såg sina planer ömkligen bli grusade. Kungl. Maj:t följde nu kommerskollegium och staden fick stanna kvar i socknen. I första hand ville man att den skulle ligga kvar i Öjebyn men längre västerut, vid Hamnen.
Vid det beslutade sammanträdet inför landshövdingen blev det dock så småningom bestämt att staden skulle återuppbyggas på Häggholmen. En plats som redan tidigare hft många förespråkare. Under åren framöver byggdes alltså det nya Piteå ute på Häggholmen. Det lär ha gått långsamt, eftersom ändå många föredrog att stanna kvar i Öjebyn, men så småningom hade man nått så långt i stadsbyggandet att den kunde börja fungera. I februari 1675 hölls för första gången rådstuga i Piteå nystad, och samma år hade man kommit så långt med rådhusbygget att huset kommit under tak, och arrestkammaren började kunna användas. Detta år 1675, anges som själva genombrottsåret. Från och med då var tyngdpunkten för stadens handel och andra näringar förlagd till Häggholmen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 2 mars 1971.
Kommunalrådet Nordsvahns första dag på jobbet
-Ja, så sitter man då här- Rudolf Nordsvahns portfölj var ganska tunn
första dagen. Men lita på att den kommer att bli tjockare.....
På måndagsmorgonen, det nya årets första vardag, drog Rudolf Nordsvahn från Hortlax in i det rum i Piteå stadshus, varifrån han under åtminstone tre år framåt ska styra kommunen. Kommunalrådets rum, alltså. Veteranen och företrädaren Olof Wiklund hade flyttat ut med sina pinaler men annars var miljön välbekant. De väntande pappershögarna likaså. Som ledamot har Rulle Nordsvahn "luktat" på många av dem. Men nu blir det förstås med ett helt annat personligt ansvar än förr han handlägger ärendena. Innan Nordsvahn tog itu med de uppgifter, som sedan kommunsammanslagningen för fyra år sedan legat på Olof Wiklunds breda axlar, gick han runt och hälsade på såväl mera närstående arbetskamrater som övrig personal. Det hör liksom till vid ett tillfälle som detta. De i stadshuset, som inte redan var "Rulle" med f.d. förplaneraren vid televerket, blev det nu.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 5 januari 1971.
Åke Lindqvist (1924-2010)
Farbror Åke är borta. Han somnade stilla in natten mot fredag i sin
sjukhussäng på Piteå lasarett. Därmed är den sista länken i syskon-
skaran Lindqvist borta. Åke Valdemar Lindqvist föddes den 1 maj 1924
i Hortlax. Han förblev hembyn trogen fram till 1970, då han flyttade
till Degeränget. Trettio år därefter flyttade Åke sina bopålar till Öja-
gården i Öjebyn där han bodde fram tills för en vecka sedan. Vila i
frid Åke - sov så gott, det är du så väl värd.
Kjell-Bertils spelar upp till dans i Norsjö - 1983
KJELL-BERTILS ORKESTER - PITEÅ.
ROBERT ÖBERG
TOMAS ÅSTRÖM
ALLAN LUNDSTRÖM
KJELL ANDERSSON
ROGER LINDQVIST
................................................................................................................................
Lastbilstippar
Piteå Tidningen den 15 september 1944.
Flyguppvisning i Piteå
Norrbottens Allehanda den 5 mars 1930.
Doktor Zjivago
I rollerna: GERALDINE CHAPLIN, JULIE CHRISTIE, TOM COURTENAY,
OMAR SHARIF, ROD STEIGER, ALEC GUINNESS, RALPH RICHARDSON,
RITA TUSHINGHAM, SIOBHAN McKENNA.
Regi: DAVID LEAN.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Svenska Dagbladet den 25 september 1966.
"Fiket mitt i byn!"
16-åriga Kerstin Nilsson är en av de två flickor som sköter både
brödbutik och servering.
En jukebox finns på varje byafik med lite självaktning. Låtarna blir
fort omoderna men någon finns som är aktuell. Anders Sandberg söker.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 26 oktober 1966.
Marilyn Monroes död
Piteå Tidningen den 6 augusti 1962.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Dikten: "NORMA JEAN" - skrev jag våren 2009. Detta med anledning av de biografier som jag då och då läst om den sköra superstjärnan, vars tragiska död aldrig upphört att både fascínera och väcka frågor om vad som egentligen hände den där kvällen den 5 augusti 1962.
Marilyn Monroe (1926-1962)
---------------NORMA JEAN----------------------
Du var den mest lysande stjärnan
på Hollywoods stjärnbeströdda himmel
Den vita dukens okrönta gudinna
älskad, beundrad, avgudad
En förundrad värld låg vid dina fötter,
när du i dyrbara pälsar, gnistrande juveler
åkte i en gräddgul chevrolet,
på Sunset Boulevard
Men trots de stora rollerna,
de många superlativen,
var du endast en liten bräcklig
och skrämd kärlekstörstande flicka
ett gråtande barn, i en blond kvinnas
förföriska kropp
Ständigt på emotionell flykt
undan de demoner, som en otrygg
barndom en gång orsakat
Med åren rämnade så småningom fasaden,
drinkarna och lyckopillren blev allt fler,
när ingen längre lyssnade till dina
ångestrop
Glamouren övergick till grå och sorgfylld
vardag
Det enda som återstod, var ett trasigt trött
hjärta, och en tom innehållslös själ
Du fann aldrig det trygga oförfalskade rena,
du blev ett offer för drömfabrikens cynism
Men din magi och aura som omger dig
finns för alltid kvar, och du vinner ständigt
nya beundrare
Du fortsätter att fascinera, förtrolla,
och livligt engagera
Sedan ett tidigt sextiotal, sover du
din evighetssömn i din krypta,
Kanhända att efter alla otrygga år,
du äntligen är hemma i änglarnas stad
ROGER LINDQVIST
(Dikten publicerad den 25 april 2009 i Piteå Tidningen)
Kurt - räddad från drunkningsdöden
Sommaren 1962 lekte sjuårige Kurt Öhlund nere vid Tingsholmen alldeles nära vattnet. Det höll så småningom på att sluta i nattsvart tragedi. Kurt tittade ut över vattnet, där ett tjockt barklager låg och flöt. Barklagret såg ut som "fast" mark i Kurts ögon. Och när han satte ner sina fötter så sjönk han omedelbart. Tur i oturen så fanns ett gäng killar alldeles i närheten, 15-årige Jonny Nilsson reagerade snabbt, och räddade Kurt från en säker drunkningsdöd. Jonny och Kurt bodde grannar med varandra i Övremarken i Hortlax. Jonny är min tremänning, och Kurt var en av mina barndomskompisar.
7-årige Kurt Öhlund och hans räddare, Jonny Nilsson 15 år, på den
brygga där den lille var nära att mista livet. I bakgrunden - det förr-
ädiska barklagret.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 31 juli 1962.
7-årige Kurt Öhlund och hans räddare, Jonny Nilsson 15 år, på den
brygga där den lille var nära att mista livet. I bakgrunden - det förr-
ädiska barklagret.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 31 juli 1962.
Bygg i Piteå - 1958
Älgköttet väntar på skärbrädan.......
......för uppskärning. Återkommer när magen är nöjd. Svårt att skriva på fastande mage. Den blir så högljudd annars av allt knorrande. På återseende - midsommaraftonen 2015!
Go´natt!
Sov gott!
Tutta Rolf
Norrbottens Allehanda den 15 september 1934.
Kvällstoppen 1971
Kvällstoppslistan den 13 mars 1971. George Harrison, Buffy Sainte Marie, Lee Hazlewood, The New Seekers, John Lennon var några av de artister som trängdes på den populära listan.
George Harrison. Låg på första plats detta datum, med
"My Sweet Lord". Harrison innehade även plats nummer
tre med "All Things must Pass".
Janis Joplin. Plats nummer fem med "Pearl".
Trio mé Bumba. På listans 14:de plats med låten "Brudmarsch från
Delsbo".
Lynn Anderson. Listans 17:de plats; "Rosegarden".
Elton John. Låten "Tumbleweed Connection", plats nummer
arton.
Cool Candys. Plats nummer nitton, med ett bidrag ur LP:n ´"Go´bitar 2".
Pippi Långstrump. Tjugonde och sista plats med
"På rymmen med Pippi Långstrump".
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen lördagen den 13 mars 1971.
George Harrison. Låg på första plats detta datum, med
"My Sweet Lord". Harrison innehade även plats nummer
tre med "All Things must Pass".
Janis Joplin. Plats nummer fem med "Pearl".
Trio mé Bumba. På listans 14:de plats med låten "Brudmarsch från
Delsbo".
Lynn Anderson. Listans 17:de plats; "Rosegarden".
Elton John. Låten "Tumbleweed Connection", plats nummer
arton.
Cool Candys. Plats nummer nitton, med ett bidrag ur LP:n ´"Go´bitar 2".
Pippi Långstrump. Tjugonde och sista plats med
"På rymmen med Pippi Långstrump".
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen lördagen den 13 mars 1971.
Lill-Babs - 1977
En alldeles färsk bild av glada Lill-Babs tagen på Djurgården i Stock-
holm en dag i maj. Hon är spänstig, håller sig i form och underhåller
den grundkondition hon skaffade när hon friidrottade hemma i Järvsö.
-------------------------------------------------------------------------------------
Expressen den 30 maj 1977.
Foto: Olle Wester.
Harry Arnold - Monica Z. - Chris Dane / Umeå 1958
RADIOBANDET- Under ledning av Harry Arnold (1920-1971) med
gästartisterna: Monica Zetterlund (1937-2005) och Chris Dane (1920-
1993).
Hockeyspelare - årsmodell 1952
Hur dagens "hockeykrigare" ser ut, ja, det vet vi. Men hur såg en hockeyspelare ut året 1952? Ja, svaret på detta ser ni härnere. Spelaren ifråga hette Hans "Stöveln" Öberg (1926-2009) och spelade under sina aktiva år bl a i klubblaget Gävle GIK, samt även i hockeylandslaget Tre Kronor, där "Stöveln" var med om att bärga hem guldmedaljer i VM 1953 och 1957. Hans "Stöveln" Öberg blev även svensk mästare i ishockey 1957 och i bandy 1959.
Hans "Stöveln" Öberg. Hockeyspelare - årsmodell 1952.
Hockeyskydd. Strumpor 5 kr, byxor 45 kr, tröja 25 kr, hjälm 24:50,
handskar 76 kr, skridskor 76 kr, skridskoskydd 3.50, bentrikåer 20 kr,
strumpebandshållare 6:75, benskydd 25 kr, hälseneskydd 4:50, under-
livsskydd 9:35, underbyxor 6:50, hängslen 6 kr, undertröja 7 kr, axel-
skydd 40 kr, armbågsskydd 17:50. Sist men inte minst viktig: klubban,
som kostar 12:50. 410 kronor har det alltså kostat att utrusta hockey-
spelaren Hans "Stöveln" Öberg. En målvaktsutrustning går på 675:35.
Utrustningen för ett helt hockeylag kostar följaktligen 5.447:70.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Källa: veckotidningen "Frihet" den 21 november 1952.
Hans "Stöveln" Öberg. Hockeyspelare - årsmodell 1952.
Hockeyskydd. Strumpor 5 kr, byxor 45 kr, tröja 25 kr, hjälm 24:50,
handskar 76 kr, skridskor 76 kr, skridskoskydd 3.50, bentrikåer 20 kr,
strumpebandshållare 6:75, benskydd 25 kr, hälseneskydd 4:50, under-
livsskydd 9:35, underbyxor 6:50, hängslen 6 kr, undertröja 7 kr, axel-
skydd 40 kr, armbågsskydd 17:50. Sist men inte minst viktig: klubban,
som kostar 12:50. 410 kronor har det alltså kostat att utrusta hockey-
spelaren Hans "Stöveln" Öberg. En målvaktsutrustning går på 675:35.
Utrustningen för ett helt hockeylag kostar följaktligen 5.447:70.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Källa: veckotidningen "Frihet" den 21 november 1952.
Skidkungen Mora-Nisse
Skidkungen Mora-Nisse Karlsson - februari 1952.
Nytt kontorsbygge i Munksund
Munksunds nya kontor invid sulfatfabriken i Skuthamn fick igår en
inofficiell invigning vid en pressvisning och efterföljande lunch till vilken
även inbjudits arkitekt, entreprenörer och leverantörer. Här ovan en
exteriör av den ovanligt imponerande kontorsbyggnaden som även fått
konstnärlig utsmyckning.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 19 november 1953.
Fler annonser........
Här kommer ytterligare annonser ur "lokalblaskan" - från den 23 juni
1955.
Annonser - 1955
Annonser - hämtade ur Piteå Tidningen den 23 juni 1955.
"Fallförbud råder - från och med nu!"
Äntligen har Bettan blivit av med sitt gips kring sin handled. De fyra
stiften som satt fast i handleden plockade man bort idag på ortoped-
en i Sunderbyn. Så från och med nu gäller följande: "Absolut fallför-
bud" för min hustru. På bilden härovan, syns Sunderbyns sjukhus -
faktiskt ett av Europas modernaste, enligt uppgift.
Hockeyhjältar - 1977/78
Haag / Kalla
Grattis till silvermedaljerna! Underbart!!!!
IC i Piteå
Piteå Tidningen den 3 augusti 1963.
När Elvis tappade sin stifttand
Den 23 maj 1957.
Under ett framträdande råkade Elvis svälja en stifttand. Men efter
en operation kunde mr. Presley återuppta sitt sjungande.
Bild från www.blawish.com
Simca - bilen med 57 hk
Radio Luxembourgs topplista - jan. 1961
1. POETRY IN MOTION - Johnny Tillotson
2. I LOVE YOU - Cliff Richard
3. SAVE THE LAST DANCE FOR ME - Drifters
4. IT´S NOW OR NEVER - Elvis Presley
5. PERFIDIA - The Ventures
6. PORTRAIT OF MY LOVE - Matt Monro
7. COUNTING TEARDRPOS - Emile Ford
8. LONELY PUP - Adam Faith
9. GOODNESS GRACIOUS ME - Peter Sellers / Sophia Loren
TV-utställning i Piteå - 1961
Piteå Tidningen okt./nov. 1961.
VOLVO - 1959/60
Norra Västerbotten den 31 december 1959
Julgransstöld!
Piteå Tidningen december 1957.
Tre ståtliga herrar i främmande land
Tre herrar som för mig är rätt så okända. Jag vet i alla fall att det
rör sig om tre emigranter som låtit föreviga sig hos en fotograf i
Seattle, Washington. Fotot har en gång tillhört Elma Lidman från
Svensbyn, sedmera gift med min pappas bror Sven Lindqvist. Och
jag gissar att mannen i mitten är en släkting till "faster" Elma. Det
kan i såfall vara Arvid Lidman f. 1877 i Svensbyn som 1903 emig-
rerade till Amerika. Det kan även vara Johan Amandus Lidman f.
1894 i Svensbyn, som 1913 åkte "over there". Men jag sätter nog
en liten slant på att det faktiskt rör sig om Johan Amandus Lidman.
Läsvärt för den historieintresserade.....
Detta med böcker, är utan tvekan Guds gåva till oss människor. En enda bok kan bjuda sin läsare på en resa in i andra världar. Om din kassa än är skral, och det flyger malfjärilar ur din portmonnä, och du kanske inte kan förverkliga dina eventuella resdrömmar - läs då en bok, det blir mycket billigare, och på köpet så finns ju din bok kvar där i bokhyllan, och när "ressuget" kommer, läs den igen, och res i din fantasi in i andra slags världar. Jag läser väldigt mycket biografier, memoarböcker, historiebaserade skildringar. Och det gör att jag i viss mån lär känna dessa personer som berättelserna handlar om.
Hur tänker en diktator, som i ena stunden njuter av sin klassiska musik, bryr sig om sin favorithund som det vore ett spädbarn. För att i nästa stund ge order om total utrotning av oliktänkande? Vad finns det för regler för en despot? Finns det regler överhuvudtaget - och isåfall vilka? Hur resonerar en person som kan gå över miljoner lik, för att få makt och ära? Ja, dessa tankar - och många fler - har sysselsatt mina tankar ibland, när man skådar ut över en värld som är så pass trasig som vår. Var kommer då deras blodtörst ifrån? För alla har vi ju en gång varit små och oskuldsfulla? Var på vägen gick det snett? Vilka sorts mekanismer styr dessa farliga farbröder (och en och annan dam). För att tränga djupare in i frågeställningen, och att förhoppningsvis kanhända få ett svar på mina frågor, har jag plöjt genom böcker som bl a behandlar andra världskriget. Har jag då fått något svar? Tyvärr så har svaren uteblivit, och istället har frågorna blivit alltfler.
Författaren Alan Bullock har i denna bok försökt ge läsaren vissa svar
på varför Adolf Hitler blev den han blev. Intressant läsning, för den som
vill tränga djupare in bakom masken på en av vår tids största despoter.
Josef Stalin - jämte Hitler en av historiens värsta massmördare. En galen
despot som ena stunden bjöd sin gode vän på middag, för att i nästa stund
låta avrätta honom. Rå, brutal, maktfullkomlig.
Albert Speer - Hitlers rustningsminister och arkitekt. Speer fick i
uppdrag att projektera den nya staden "Germania" i Hitlers tusen-
åriga tyska rike. Albert Speer dömdes i Nürnbergsprocessen 1946
till tjugo års fängelse. Blev en fri man 1966. Påstår i boken att han
ingenting visste om Hitlers utrotningsläger. Ett påstående som man
verkligen kan ifrågasätta.
Adolf Eichman - "Obersturmbannführer" i den tyska armén. Pers-
onligt ansvarig för tusen och åter tusentals oskyldiga människors död.
Tillfångatogs 1960 av den israeliska underrättelsetjänsten "Mossad".
Ställdes inför rätta i Israel, och dömdes till döden 1962. Eichmann svor
sig också fri från anklagelserna som ställdes mot honom. Precis som
andra höga dignitärer inom den tyska armén.
"Nürnbergprocessen" 1945-46, ställde de ansvariga inom armén
till svars för brott mot mänskligheten. Vissa valde att avsluta sina
liv bl a Hermann Göring. En rättsprocess som för övrigt också blivit
film, med bl a Alec Baldwin och Max von Sydow.
Hur stod det då till med den berömda svenska neutralitetspolitiken
här hemma i Svedala? Ja, en och annan tankeställare får man när
man läser denna bok, författad av Expressen-journalisten Staffan
Thorsell. Det Hitlervänliga svenska hovet åkte titt som tätt på besök
till Hitlers rikskansli i Berlin. Då kan man spontant fråga sig vad dessa
besök gav gemene man för signaler?
Hur tänker en diktator, som i ena stunden njuter av sin klassiska musik, bryr sig om sin favorithund som det vore ett spädbarn. För att i nästa stund ge order om total utrotning av oliktänkande? Vad finns det för regler för en despot? Finns det regler överhuvudtaget - och isåfall vilka? Hur resonerar en person som kan gå över miljoner lik, för att få makt och ära? Ja, dessa tankar - och många fler - har sysselsatt mina tankar ibland, när man skådar ut över en värld som är så pass trasig som vår. Var kommer då deras blodtörst ifrån? För alla har vi ju en gång varit små och oskuldsfulla? Var på vägen gick det snett? Vilka sorts mekanismer styr dessa farliga farbröder (och en och annan dam). För att tränga djupare in i frågeställningen, och att förhoppningsvis kanhända få ett svar på mina frågor, har jag plöjt genom böcker som bl a behandlar andra världskriget. Har jag då fått något svar? Tyvärr så har svaren uteblivit, och istället har frågorna blivit alltfler.
Författaren Alan Bullock har i denna bok försökt ge läsaren vissa svar
på varför Adolf Hitler blev den han blev. Intressant läsning, för den som
vill tränga djupare in bakom masken på en av vår tids största despoter.
Josef Stalin - jämte Hitler en av historiens värsta massmördare. En galen
despot som ena stunden bjöd sin gode vän på middag, för att i nästa stund
låta avrätta honom. Rå, brutal, maktfullkomlig.
Albert Speer - Hitlers rustningsminister och arkitekt. Speer fick i
uppdrag att projektera den nya staden "Germania" i Hitlers tusen-
åriga tyska rike. Albert Speer dömdes i Nürnbergsprocessen 1946
till tjugo års fängelse. Blev en fri man 1966. Påstår i boken att han
ingenting visste om Hitlers utrotningsläger. Ett påstående som man
verkligen kan ifrågasätta.
Adolf Eichman - "Obersturmbannführer" i den tyska armén. Pers-
onligt ansvarig för tusen och åter tusentals oskyldiga människors död.
Tillfångatogs 1960 av den israeliska underrättelsetjänsten "Mossad".
Ställdes inför rätta i Israel, och dömdes till döden 1962. Eichmann svor
sig också fri från anklagelserna som ställdes mot honom. Precis som
andra höga dignitärer inom den tyska armén.
"Nürnbergprocessen" 1945-46, ställde de ansvariga inom armén
till svars för brott mot mänskligheten. Vissa valde att avsluta sina
liv bl a Hermann Göring. En rättsprocess som för övrigt också blivit
film, med bl a Alec Baldwin och Max von Sydow.
Hur stod det då till med den berömda svenska neutralitetspolitiken
här hemma i Svedala? Ja, en och annan tankeställare får man när
man läser denna bok, författad av Expressen-journalisten Staffan
Thorsell. Det Hitlervänliga svenska hovet åkte titt som tätt på besök
till Hitlers rikskansli i Berlin. Då kan man spontant fråga sig vad dessa
besök gav gemene man för signaler?
Carl Jularbo på turné - 1959
Återbesök - Sunderbysjukhus
Imorgon blir det återbesök på ortopeden i Sunderbyn för Bettans
del. De fyra stycken stift som sattes dit vid förra besöket, skall
plockas bort imorgon. -Skönt!, säger Elisabeth, att äntligen få ta
bort gipset. Och det kan man väl hålla med om. Efter fem veckor
plockas det alltså bort - och sedan är det träning och åter träning
som gäller, allt för att återfå styrka i den nu - förhoppningsvis -
genomläkta handleden.
Saltkråkans Tjorven o farbror Melker gör reklam - 1964
När saltkråkefebern rasade som allra mest i TV:n 1964, syntes både Tjorven och farbror Melker i diverse reklamsammanhang. Ett exempel är dessa två annonser; medan Melker Melkersson (Torsten Lilliecrona) reklamerar för diskmaskinen "Hotpoint" använder Tjorven, (Maria Johansson)sitt kändisskap för att puffa för TV-märket "Radiola". Om nu detta innebar några förhöjda siffror i försäljningsstatistiken för respektive varor - ja, om detta vet jag inget. Men man kan ju undra så här i efterhand, vad Astrid Lindgren egentligen tänkte om sina två mest kända sagofigurer, som på fritiden ägnade sig åt att "sälja sig själva i reklamsyfte"?
Tjorven, en av 1960-talets mest kända tv-ansikten, gör här reklam
för tv-märket Radiola.
Liksom fumlige herr Melker Melkersson, ägare av Saltkråkans -
Snickargården, som här puffar för diskmaskinen Hotpoint.
Undrar vad Astrid tyckte om detta..........?
Tjorven, en av 1960-talets mest kända tv-ansikten, gör här reklam
för tv-märket Radiola.
Liksom fumlige herr Melker Melkersson, ägare av Saltkråkans -
Snickargården, som här puffar för diskmaskinen Hotpoint.
Undrar vad Astrid tyckte om detta..........?
Flamingokvintetten och Rolf Åhmans
Fredag: FLAMINGOKVINTETTEN.
Lördag: ROLF ÅHMANS.
Plats: HÅWET, Sunderbyn
Datum: 13-14 februari 1981.
-------------------------------------------------------------------------------
-----------------------------------------------------------------------------
Lillan har blivit stor
För inte så värst länge sedan - var Norah en liten tjej..........
........som låg så här på golvet och jollrade.........
....heller satt med sin farmor i vardagsrumssoffan..........
......heller tog sig en lur tillsammans med favoritdockan..........
Men nu har nånting hänt............
........men vadå, kanske nån frågar...........jo,........
......det där pyttelilla knytet, som kom till oss den 28 juli 2008.......
...har plötsligt blivit stora damen! Och vi njuter varje sekund av att
se henne utvecklas.........tycker om dig......NORAH!
PS! Detsamma gäller ett annat "underverk": MAX!
Farmor/farfar
Skivinspelning - våren 1971
Inne i en av logerna fanns all den apparatur som behövs för en skiv-
inspelning. Varje titel tas om flera gånger för att få så bra ljudkvalité
som möjligt.
Det är alltså elever och lärare, med tonvikt på eleverna som medverk-
ar i den här skivinspelningen. Och man vill genom den här LP-skivan
presentera musikskolan som har omkring tusentalet elever.
-På skivan medverkar kammarorkester, underhållningsorkester, körer,
blåsare, fagottkvartett, storband m fl ensembler, säger Erling Nordlund.
Det får man belägg för om man tittar på titlarna: "Fantasia" för cembalo
och orkester, "Besame Mucho", "Så skimrande var aldrig havet", "Jubi-
leumsfanfar", "Divertimento" (Mozart), "It´s a Wonderful World", m fl
Skivmärket blir Arac-studio i samarbete med ingenjörsfirma Per Sörlin
och ljudtekniker är Hasse Lundgren. Arac har sin hemvist i Själevad,
Örnsköldsvik och IPS i Umeå. LP:n med de unga musikanterna från Pit-
eå kommunala musikskola (eleverna kommer från hela bygden) spelas
in i stereo vilket gör att lyssnaren får en "rumskänsla" och således kan
"placera" instrumenten inbördes. Man klyver orkestern i två delar - en
diskant och en basgrupp.
-Christinasalen är en bra inspelningslokal, tycker ljudtekniker Hasse Lund-
gren som även spelade in den förra skivan med musikskolan.
-Bastonerna blir dock något "överdrivna" tack vare det stora trägolvet på
scen.
Arac/IPS är det enda inspelningsteamet i Övre Norrland. Studion finns i Örn-
sköldsvik och tidigare har man spelat in ganska många "skolskivor".
-Vi förfogar över en mobil inspelningsapparatur som vi har med oss. Med den
gör vi själva inspelningen och i studion tillkommer mixnings- och redigerings-
uppgifter, säger ljudtekniker Lundgren.
-På senaste tid har vi spelat in ganska många religiösa skivor. Pop- och sch-
lagermusik är däremot inte så ofta. Jubileumsskivan som nu Piteå stads musik-
skola håller på att spela in kommer att säljas på många ställen. Bland annat
vid turistanläggningar.
-Skivan blir en fin souvenir för turisterna, menar Erling Nordlund. Men att all-
mänheten har köpintresse visades inte minst vid försäljningen av vår förra ski-
va som kom ut i fjol.
Musiklärare Sten Westling instruerar här Ann Åström och ingalill Eken-
dahl som spelar saxofon och som har ett soloparti i ett av styckena.
På ett av spåren framförde Hortlax högstadiekör Burt Bacharachs:
"There is a kind of hush". Dirigent och körledare var musikläraren
Sten Westling. Och i orkestern spelade jag trummor.
Våren 1971 åkte kören på en miniturné till Kramfors och Härnösand. Jag
gick i 7:e klass, och åkte med som trumslagare i bandet.
Hortlax högstadiekör i en konsert på Franzénskolan i Härnösand i
maj 1971. Meverkande musiker: Arne Lundmark, gitarr, Robert
Lundmark, gitarr, Ehrling Lundkvist, bas och Roger Lindqvist,
trummor.
Medverkade musiker på låten "There is a kind of hush" var även
den belgiske pianisten och musikläraren Georges Goudin. På bilden
ses han stående till vänster. Till höger tenorsaxofonisten Allan Lund-
ström. Som också var musiklärare på musikskolan i Piteå.
Sten Westling var musiklärare i Hortlax centralskola. Och tillsammans med
honom brukade jag medverka i det band som spelade "Lördagsmusik" på
stadshuset i Piteå. Sten, som var bördig från Kramfors/Härnösandshållet,
hade en gång medverkat i populära Åke Jönssons orkester. Sten flyttade
så småningom till Märsta, där han fortsatte sin musikundervisning, samt att
han även spelade i olika grupper, bl a "Sveriges Jazzband" med Gösta Linder-
holm.
Piteå jazzklubb 1968. Fr. v. Allan Lundström tenorsax, Philip Minton
trumpet, Janne Holmberg trummor, (skymd), John Surman barytonsax,
Sten Westling bas, Johnny Blomqvist orgel och Dick Gyllander gitarr.
Philip Minton, sångare och trumpetare, tillsammans med basisten
Sten Westling.
Engelsmannen Philip Minton, var under några år medlem i Yngve Forss-
élls orkester från Skellefteå. Så också tenorsaxofoisten Allan Lundström.
Tumslagaren Janne Holmberg, spelade med dansbandet, Polarna med
Jörgen Edman. Johnny Blomqvist var bl a musiker i showbandet Gå runt
show med sångaren och komikern Bernt Dahlbäck.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Bilder och repotage i detta inlägg, har jag hämtat från Piteå Tidningen den 21
november 1968, samt den 3 april 1971. Samt även från Västernorrlands Alle-
handa den 18 maj 1971.
"Melodifestivalen.....tja...?"
Årets melodifestival har hitills inte tilltalat mitt musikaliska öra nämnvärt. Nåja, låt gå för Salem Al Fakir och Andreas Johnson. Även för Timoteij och Darin......men jag väntar fortfarande på den där låten med stort - "L". Jag får väl vänta med slutsummeringen tills nästa veckas deltävling, när Pernilla Wahlgren, Py Bäckman, Peter Jöback och Sibel har framfört sin bidrag. Får väl hoppas att någon av dessa sjunger den där låten som jag väntat på dessa veckor.
Hortlax kyrka - 1956
Piteå Tidningen den 23 augusti 1956.
-"Väck mig dagen före midsommar......."
....Ja, det där uttrycket brukar komma över mig ibland, Och just nu så dök det åter upp i mitt huvud. Varje unge som växte upp under 60-talet, känner igen den välbekanta frasen. Farbror Melker, eller Melker Melkersson, som han hette, var en underbart fumlig och tankspridd typ av person, som hade hjärtat på rätta stället.
Men nu var det inte om Melker detta inlägg skulle handla om. Utan istället om nåt helt annat. Våran lille Max, har gästat oss idag. Och som den stora karl´n han har börjat bli, så åt han med god aptit sin gröttallrik under överinseende av mamma. pappa, farmor och farfar. För ska man bli stor och stark, ja, då är det bra med en "grötschluring" ibland. Max tröja med namnet "superman" på bröstet förpliktar ju, och kanske även att "Stålis" också åt gröt som barn, precis som Max nu gör?
Kylan fortsätter med oförtuten kraft. Snälla kung Bore, ge oss nordbor lite respit....? Vi bågnar snart under trycket. Vi vill i alla fall ha lite blidväder, så vi kan andas ut en aning. Jaså, inte det.....? Nää, nu går jag i ide! Väck mig dagen före midsommar!
Men nu var det inte om Melker detta inlägg skulle handla om. Utan istället om nåt helt annat. Våran lille Max, har gästat oss idag. Och som den stora karl´n han har börjat bli, så åt han med god aptit sin gröttallrik under överinseende av mamma. pappa, farmor och farfar. För ska man bli stor och stark, ja, då är det bra med en "grötschluring" ibland. Max tröja med namnet "superman" på bröstet förpliktar ju, och kanske även att "Stålis" också åt gröt som barn, precis som Max nu gör?
Kylan fortsätter med oförtuten kraft. Snälla kung Bore, ge oss nordbor lite respit....? Vi bågnar snart under trycket. Vi vill i alla fall ha lite blidväder, så vi kan andas ut en aning. Jaså, inte det.....? Nää, nu går jag i ide! Väck mig dagen före midsommar!
Rullator-rally - OS 2014?
Ska ringa den internationella olympiska kommitén på måndag. Därför att jag tycker det är dags att införa rullatorrally som nästa kommande olympiska gren. Har redan gett min mor rådet att lägga sig i hårdträning, för om mitt förslag går genom så kan vi med spänning se fram emot OS om fyra år. Då väntar jag mig att de första damerna och herrarna skall finnas på plats för denna historiska olympiska gren.
Damen på bilden demonstrerar här hur ett träningspass kan se ut.
Går mitt förslag igenom så kan vi sitta hemma i vardagsrumssofforna
vid nästa OS och heja fram bäste man/kvinna i rullatorrally.
Symbolen för den nya olympiska grenen; "Rullatorrally" kommer
att se ut som bilden visar. Väl mött i OS 2014.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Bilden hämtad från: www.herregudochcompany.se
John Harrys - Folkets Park i Kiruna
1973 spelade jag med John Harrys trio från Älvsbyn. Det var många och långa resor till speltillfällena. Kiruna, Gällivare, Pajala, Svappavaara. Lördagen den 10 november 1973 skulle vi spela i Paviljongen i Folkets Park i Kiruna. Den enda utav oss som hade körkort var basisten Tommy Sällström. Jag hade inte ålderna inne - var bara 16 år - kapellmästaren och dragspelaren Harrry, hade "körförbud" p.g.a. sin ögonsjukdom. Och jag vill minnas att det blev ganska så tröttsamt för stackars Tommy, när han tidigt på söndagsmorgonen lämnade av mig i Hortlax. Tommy och Harry hade då ca fem mil kvar till Älvsbyn innan de också kunde pusta ut. Samma kväll som vi var på Parken, spelade Yngve Forssélls där också. Anki Hedmark hade just precis slutat, och kvar som sångare fanns Liz Lundberg och Roger Johnsson.
"Nya" John Harrys, anspelade på att Harry skaffat nya musikanter.
De gamla trotjänarna, basisten och trummisen, som varit orkest-
ern trogen sedan 50-talet, hade slutat. Trion blev så småningom
kvartett och sluligen även sextett.
Dragspelaren, sångaren och kapellmäst-
aren; Harry Berglund. Mer känd som
"John Harry".
Basisten Tommy Sällström, som senare blev medlem
i Piteåbanden; "Factum" och "Anders-Jans".
Var 15 år fyllda när jag sommaren -73 blev med i John Harrys.
Spelade trummor fram till årsskiftet 1973/74. Började då med
Rolf Åhmans.
"Nya" John Harrys, anspelade på att Harry skaffat nya musikanter.
De gamla trotjänarna, basisten och trummisen, som varit orkest-
ern trogen sedan 50-talet, hade slutat. Trion blev så småningom
kvartett och sluligen även sextett.
Dragspelaren, sångaren och kapellmäst-
aren; Harry Berglund. Mer känd som
"John Harry".
Basisten Tommy Sällström, som senare blev medlem
i Piteåbanden; "Factum" och "Anders-Jans".
Var 15 år fyllda när jag sommaren -73 blev med i John Harrys.
Spelade trummor fram till årsskiftet 1973/74. Började då med
Rolf Åhmans.
OS-hockey - 1968 i Grenoble
Här var det rysk skadeglädje. Firsov t.h. har just gett Sovjet ledning-
en med 2-1 genom att skarva in en långpuck. Tre Kronors Nicke Johan-
sson försöker stå emot.
Grenoble. Tre Kronor gjorde en kämpainsats mot Sovjet på tisdags-
eftermiddagen. När de tre perioderna avverkats stod visserligen ryss-
arna som segrare med 3-2 (1-1, 0-0, 2-1). Men någon direkt orättvisa
hade det absolut inte varit om svenskarna fått oavgjort. Den svenska
taktiken med att aldrig ge ryssarna någon ro att bygga upp anfallen,
klaffade utomordentligt. Ryssarna kom därför redan i ett tidigt skede
av matchen i otakt som de sedan aldrig lyckades övervinna. Själva
svarade Tre Kronor med kontrastötar så fort tillfälle erbjöd sig och det
var på vippen att det hela hade lyckats.
"Honken" Holmqvist i en av sina många fina räddningar.
Det var på vippen att Tre Kronor lyckats slå Sovjet.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 14 februari 1968.
Dans vid Kvarnbacken i Piteå - 1924
Piteå Tidningen den 12 juni 1924.
(Felicé Jaconelli - var far till klarinettisten Giovanni Jaconelli,
som både syntes och hördes ofta i radio och TV under 60-
70-talet)
"Idag, tänker jag på dig, farsan!"
Han var var väl som farsor var mest, gick till sitt jobb i tidiga morgnar, kom hem, fixade och donade i huset, målade, lagade droppande kranar, skottade massvis med snö, tittade på Grive och Bedrup i TV-sporten, drack sitt kaffe, njöt av sin mazarin, åkte ut med bubblan tillsammans med morsan. Hälsade på släkt och goda vänner, längtade till sommarsemestern, klädde sig i vit skjorta och slips varje söndag (det var ett måste tyckte han efter en "skitig" vecka på ASSI). Lagade min trasiga cykel, skjutsade mig till mina trumlektioner, månade om mig, ville jag skulle ta det försiktigt när jag busade med cykeln invid den stora vägen. Semesterveckor i farsans blå bubbla, ut med tjocka släkten på semester, besteg Skuleberget för att kika på en gammal piratgrotta, sommaren 1969, ja, så fortsatte det år efter år. Nya vårar kom, även sommar höst och vår. Pappa, ja, han fortsatte i sina vanliga omtänksamma spår. Sedan jag blivit äldre, och i viss mån visare, förstod jag att alla hans förmaningar och uppoffringar, som han gjort och sagt genom åren, var ett utslag av en stor och äkta kärlek till oss alla. En dag så blev han gammal och allvarligt sjuk. Kampen började, och tänk så tacksam att jag fick var med och hjälpa dig på vägen, farsan...det var stundom inte det allra lättaste. En dag så kände du inte längre igen mig.... då kände jag en stor och bottenlös sorg. Sista kapitlet skrevs.....och en junikväll 2005 så gick du bort ifrån oss......
Idag, den 19 februari, skulle du ha fyllt 87 år. Men denna födelsedag fick vi aldrig chans att dela tillsammans. Det kanske ändå var bäst det som blev......att du i lugn och ro somnade in exakt klockan 20.45, den där lördagskvällen 2005, omgiven av dina nära och kära. Men en sak ska du veta......att idag tänker jag speciellt på dig, farsan!
Farsans föräldrahem, invid Hortlaxvägen.
Föräldrarna; Amandus och Hanna.
Syskonen; Elsa, Erik, Ingvar, Sven, Artur, Gunnar, Åke, Sigrid,
Emmy och John. Tillsammans med mor och far.
Farsan i tonåren.
Farsan, tiden inför värnplikten 1943. Tjänst ombord på bl a
pansarskeppet "Drottning Victoria", 1943-1945.
Förlovningsparet John Lindqvist och Maj-Gerd Lundgren 1947.
Bröllopsparet, John och Maj-Gerd Lindqvist 1948.
På jobbet vid Lövholmens såg i Piteå.
En stunds vila, innan jobbet fortsätter.
Tillsammans med tjocka släkten, 1956.
Barnen Roger och Gerd, foto från 1964.
På semester......
.....med brorsan Gunnar och hans Aina, samt Maj-Gerd och
Roger.
En mumsbit på vägen mot Arjeplog sommaren 1974.
Syskonen John och Elsa, spexar framför kameran sommaren
1977 i Dalarna.
Pappa var liksom sina övriga syskon född med den där "glimten i
ögat". Han tog alla chanser att spela lite teater, när vi träffades.
Livligt uppbackad av sina systrar och bröder.
Här gestaltar han en "galen" ren, i Avvakko hos mina kusiner
Åsa och Nonne, sommaren 1971. Vi som förökte infånga den
galna renen, dvs min farsa, var Olle, Roger, Sanfrid, Åsa och
Nonne.
På något sätt så lyckades alltid farsan "stjäla" blickfånget. Som
här t.e.x. på altanen hemmavid när morsan och syrran sitter
med sina papiljotter och handarbetar, sommaren 1971.
Huset i Hortlax, pappas oas i tillvaron.
För tänk så mycket det fanns att göra. Som t.e.x. att inreda ett
rum åt sonen, våren 1971.
En stor del av min barndom såg jag min far med sin hammare,
med det illgröna skaftet i sin hand.
Klippa gräs med handjagaren.......När knivarna behövde slipas,
då åkte farsan till auktionisten och antikhandlaren Sven Jonsson
i Piteå. Sven J. var f.d. arbetskompis med farsan. Och en gång
så åkte vi i ett litet sportflygplan (jag o farsan) med Sven vid spak-
arna.
Familjen Lindqvist 1963.
Familjen Lindqvist 1989.
Familjen Lindqvist 1997.
Farsan brydde sig om sin familj. Inget ont fick hända dem han älskade
allra mest. Men efter omtanken om de kära, så kom nog husvagnet
på en hedrande andra plats. Här syns han i en av sina favoritsituati-
oner; på väg med kaffepannan in i husvagnet för ett gott fika med
morsan, barn, barnbarn släkt och vänner.
Barnbarn, i detta fall yngsta barnbarnet Daniel. Barnbarnen kom,
närmare bestämt fyra stycken. Mathias 1974, Andreas 1982, Robert
1984 och Daniel 1987.
På kökssoffan hemma i Bergsviken. Farsan, Robert, Daniel, Andreas
och min mor Maj-Gerd.
2004 - nästsista året i pappas liv. Mor och far vid kaffebordet. Sjukdomen
hade börjat ta ut sin rätt. Och vi visste alla vad som komma skulle.
Onsdagen den 29 juni 2005 klockan 13:00 skrivs det absolut sista
kapitlet i min fars 82-åriga liv. I Skogskapellet i Hortlax, tar vi så
farväl av en älskad och omtyckt pappa, make, morfar, farfar, svärfar.
Idag, den 19 februari, skulle du ha fyllt 87 år. Men denna födelsedag fick vi aldrig chans att dela tillsammans. Det kanske ändå var bäst det som blev......att du i lugn och ro somnade in exakt klockan 20.45, den där lördagskvällen 2005, omgiven av dina nära och kära. Men en sak ska du veta......att idag tänker jag speciellt på dig, farsan!
Farsans föräldrahem, invid Hortlaxvägen.
Föräldrarna; Amandus och Hanna.
Syskonen; Elsa, Erik, Ingvar, Sven, Artur, Gunnar, Åke, Sigrid,
Emmy och John. Tillsammans med mor och far.
Farsan i tonåren.
Farsan, tiden inför värnplikten 1943. Tjänst ombord på bl a
pansarskeppet "Drottning Victoria", 1943-1945.
Förlovningsparet John Lindqvist och Maj-Gerd Lundgren 1947.
Bröllopsparet, John och Maj-Gerd Lindqvist 1948.
På jobbet vid Lövholmens såg i Piteå.
En stunds vila, innan jobbet fortsätter.
Tillsammans med tjocka släkten, 1956.
Barnen Roger och Gerd, foto från 1964.
På semester......
.....med brorsan Gunnar och hans Aina, samt Maj-Gerd och
Roger.
En mumsbit på vägen mot Arjeplog sommaren 1974.
Syskonen John och Elsa, spexar framför kameran sommaren
1977 i Dalarna.
Pappa var liksom sina övriga syskon född med den där "glimten i
ögat". Han tog alla chanser att spela lite teater, när vi träffades.
Livligt uppbackad av sina systrar och bröder.
Här gestaltar han en "galen" ren, i Avvakko hos mina kusiner
Åsa och Nonne, sommaren 1971. Vi som förökte infånga den
galna renen, dvs min farsa, var Olle, Roger, Sanfrid, Åsa och
Nonne.
På något sätt så lyckades alltid farsan "stjäla" blickfånget. Som
här t.e.x. på altanen hemmavid när morsan och syrran sitter
med sina papiljotter och handarbetar, sommaren 1971.
Huset i Hortlax, pappas oas i tillvaron.
För tänk så mycket det fanns att göra. Som t.e.x. att inreda ett
rum åt sonen, våren 1971.
En stor del av min barndom såg jag min far med sin hammare,
med det illgröna skaftet i sin hand.
Klippa gräs med handjagaren.......När knivarna behövde slipas,
då åkte farsan till auktionisten och antikhandlaren Sven Jonsson
i Piteå. Sven J. var f.d. arbetskompis med farsan. Och en gång
så åkte vi i ett litet sportflygplan (jag o farsan) med Sven vid spak-
arna.
Familjen Lindqvist 1963.
Familjen Lindqvist 1989.
Familjen Lindqvist 1997.
Farsan brydde sig om sin familj. Inget ont fick hända dem han älskade
allra mest. Men efter omtanken om de kära, så kom nog husvagnet
på en hedrande andra plats. Här syns han i en av sina favoritsituati-
oner; på väg med kaffepannan in i husvagnet för ett gott fika med
morsan, barn, barnbarn släkt och vänner.
Barnbarn, i detta fall yngsta barnbarnet Daniel. Barnbarnen kom,
närmare bestämt fyra stycken. Mathias 1974, Andreas 1982, Robert
1984 och Daniel 1987.
På kökssoffan hemma i Bergsviken. Farsan, Robert, Daniel, Andreas
och min mor Maj-Gerd.
2004 - nästsista året i pappas liv. Mor och far vid kaffebordet. Sjukdomen
hade börjat ta ut sin rätt. Och vi visste alla vad som komma skulle.
Onsdagen den 29 juni 2005 klockan 13:00 skrivs det absolut sista
kapitlet i min fars 82-åriga liv. I Skogskapellet i Hortlax, tar vi så
farväl av en älskad och omtyckt pappa, make, morfar, farfar, svärfar.
Lördagsdans till OPUS - Silverhatten Arjeplog
Roger Lindqvist, Stefan Engman, Sture Kuusisalo, Sune Karlsson
och Håkan Norberg.
Monark
1957.
Olof Palmes underbara vecka.......
Måndagmorgon, dagen efter valsegern. Det ringer på dörren.
Utanför står ett bud med blommor från Vällingby AIK. Där finns också
en fotograf från Aftonbladet. Titta hur jag ser ut med håret på ända
och i mina nedkippade tofflor! Men det är inget fel på morgonhumöret
en sån här dag.....
------------------------------------------------------------------------------------------
Aftonbladet den 26 september 1982.
Spelning med vattkoppor
Årskiftet 1972/73 började jag spela trummor i ett band som hette Lasses från Piteå. Sommaren 1973 övergick jag till John Harrys orkester från Älvsbyn. Juldagen samma år - John Harrys var spellediga - skulle jag vikariera med mitt gamla band - Lasses, i Folkets Hus i Sikfors. Efteråt blev jag sjuk, det visade sig vara vattkoppor. Nyårshelgen 1973 var John Harrys bl a engagerade på Perudden i Svensbyn. P.g.a. mina vattkoppor så fick jag vackert stanna hemma i min säng med feber och en massa läskigt kliande röda utslag. Trummisen Ulf Degerman, hoppade istället in som vikarie, och räddade därmed spelkvällen borta på Perudden, med John Harrys.
LASSES från Piteå, blev min första orkester som jag var medlem i.
Spelade endast några månader innan jag fick anbud av John Harrys
från Älvsbyn. På denna bild finns inte jag med - den togs efter att jag
slutat. Fr. v. Stig, Ulf, Jan-Olof och Lars-Erik.
Juldagen i Sikfors Folkets Hus 1973. Vikarierade med Lasses. Allt
var frid och fröjd - trodde jag. Väl hemma så insjuknade jag i vatt-
koppor. Som fick till följd att jag firade jul och nyårshelgen hemma,
istället för spelningar på bl a Perudden i Svensbyn.
LASSES från Piteå, blev min första orkester som jag var medlem i.
Spelade endast några månader innan jag fick anbud av John Harrys
från Älvsbyn. På denna bild finns inte jag med - den togs efter att jag
slutat. Fr. v. Stig, Ulf, Jan-Olof och Lars-Erik.
Juldagen i Sikfors Folkets Hus 1973. Vikarierade med Lasses. Allt
var frid och fröjd - trodde jag. Väl hemma så insjuknade jag i vatt-
koppor. Som fick till följd att jag firade jul och nyårshelgen hemma,
istället för spelningar på bl a Perudden i Svensbyn.
-"Krya på dig Åke!"
Åke, min pappas bror, och numera ensam kvar av den en gång så
stora syskonskaran, blev hastigt sjuk häromdagen. Hoppas nu Åke
att du snart kommer hem igen. Och att allt blir bra.
"Ett schizofrent intryck......."
En gubbe som gav mig lite huvudbry......fast jag själv en gång
tecknade den - 1971. Det blev mycket kladd och ritande i mina
skolböcker. Speciellt under de lektioner som jag ogillade. Kan-
hända att denna gubbe blev till under en kemi- eller mattelek-
tion, därav det schizofrena anletsdragen?
"Honken" Holmqvist - en barndomsidol
I pojkrummet därhemma på vinden, fanns idolerna. Tätt intill varandra på färggranna affischer fastsatta på en blå tapet, syntes bl. a. Uffe Sterner, i Färjestads tröja, liksom "Lill-Strimma" Svedberg, iklädd sin rödvita Timrådress, och så förstås den störste av dem alla; Leif "Honken" Holmqvist med hela sin målvaktsutrustning, och med sin gula välbekanta landslagströja med de tre kronorna på bröstet, och naturligtvis med siffran nummer 1 därbak på ryggen.
Våren 1969 stod Sverige som värdnation för hockeyns världsmästerskap, och Johanneshovs isstadio var huvudarena, där det under några intensiva veckor skulle avgöras vem som var allra bäst i världen. Det var också på denna plats som "Honken" brukade ha sin egen hejarklack, och där lovorden överöste varann. Denna avgudade målvaktsidol, med sina stundom briljanta räddninger i kassen skulle ju naturligtvis bärga hem guldbucklan till sitt och hela Sverigers Tre Kronor.
Ingen föreföll så omutbar, ingen kunde som "Honken" stå lika pall som en hundraårig svensk ståtlig fura från en urskog, med rötter långt nerkörda i den svarta myllan. Ingen kunde eller plocka vinande puckar med sådan grace och finess när röda obehagliga starka ryssar, elaka tjecker och knipsluga finnar, surrade runt som ilskna bålgetingar kring den svenska målkassen.
Honken utsrålade lugn och harmoni, ja, han var den där trygga enkla killen från landet, som en gång börjat sin lysande hockeykarriär i Gävlelaget Strömsbro IF. "Honken" hade förmågan att vara sig själv, gjorde sig inte ett dugg märkvärdig, han var som folk var mest. Men när det väl hettade till ute på hockeyrinken så var han rustad till tänderna. Tänderna, ja, hela hans garnityr var i plast. Och även övriga delar bar spår efter många och långa tuffa matcher. Cirka 300 stygn fanns jämt fördelade över hans målvaktskropp, man kan nog påstå att han gav "ärrigheten" ett ansikte. Alla dessa skador var ju självklart det yttersta beviset på stark och rå manlighet. Tyckte i alla fall jag. Hockeymålvakt var definitivt framtiden, men tyvärr hade jag enbart lyckats skrapa ihop två ynka sår i pannan, båda sydda under stor själslig vånda, hos den fruktade doktor Agge Dahl i Hortlax. Samt även en utslagen framtand som ett dystert minne under en rast på skolans nyspolade is. Ja, jag var ju faktiskt en liten bit på väg i min dröm som landslagsmålvakt, i alla fall.
"Hela hans garnityr var av plast, även övriga delar bar spår efter
många, långa och tuffa bataljer".
Men det fanns ett problem som tyngde mig. Vem ville ha en ganska så närsynt glasögonprydd icke helt skridskokunnig elvaåring, som dessutom gick i femteklass? Den frågan och många fler, bestämde jag mig resolut att skjuta på framtiden. Det var detta år som stjärnorna hette i Sovjets lag bl a hette; Firsov, Michailov, Ragulin, Maltsev, Tretjak, Zinger och Konovalenko. I tjeckernas lag fanns; Nedomansky, Hlinka, Suchy, Machac, Cerny, Golonka, Pospisil och Dzurila m. fl.
I vårt blågula Tre Kronor kan nämnas; Tord Lundström, "Virus" Lindberg, "Lill-Strimma" Svedberg, Ulf Sterner, Bert-Ola Nordlander, "Stisse" Johansson, "Lill-Prosten" Karlsson, Håkan Wickberg och Lars-Göran Nilsson. Förbundskapten var Arne Strömberg, som mest såg ut som en snäll och beskedlig farbror, i för stor vintermössa. Arne ryska motsvarighet, Tarasov, skrek och domderade, gestikulerade vilt både verbalt och i fysisk mening. Ja, Tarasov var ibland alldeles ursinnig på sina ryska björnar, som om dem gjorde allting fel därute på isen, trots att man under turneringen vann med hela 17-2 över USA.
Den sovjetiske landslagstränaren Tarasov -
ger order åt sina ryska björnar.
En annan viktig ingediens var kommentatorerna, Lars-Gunnar Björklund och Rolle Stoltz. Dessa två herrar (liknade faktiskt skådespelarparet Fyrtornet o Släpvagnen) skänkte anrättningen en alldeles extra krydda och dimension. Stoltz sävliga stockholmsslang blev klassisk. "Stoltzan" var ju också den evige optimisten. Med 0-8 i underläge mot ett starkt Sovjetiskt landslag, och med cirka tre minuter kvar av den sista perioden, var det bara Rolle som på sitt speciella sorts sätt lugnt konstaterade: -"Matchen är inte alls på långa vägar avgjord än, det återstår ju hela tre minuter. Allt kan som sagt hända i ishockey!"
Rolle Stoltz. Kommentator
i VM 1969.
Tyvärr vanns ingen VM-buckla 1969. Tre Kronor fick vackert nöja sig med en silvermedalj, trots "Honkens" heroiska insatser på hemmaplan. Han blev mig veterligen heller aldrig nån av de där snuskigt rika hockeymiljonärerna, trots ett försök till proffskarriär i mitten av 70-talet i Detroit Red Wings. "Honken" Holmqvist avslutade så småningom sin framgångsrika hockeykarriär i HV 71, där han spelade 1976-79.
Själv fick jag aldrig någon egen hejarklack på Johanneshov. Inte heller några 300 sydda stygn som tecken på manlighet, och ingen mun full av plasttänder. Drömmen den grusades, men genom barndomsidolen Leif "Honken" Holmqvist väcktes i alla fall många fantastiska drömmar.
ROGER LINDQVIST.
(Denna historia har även publicerats i Piteå Tidningen den 18 december 2007.)
En teckning som jag gjorde av idolen "Honken" i februari 1971.
1972 under pågående OS-turneringen i Sapporo, damp detta idol-
kort ner i min brevlåda i Hortlax. Fick bild och autograf av idolen
"Honken".
Leif "Honken" Holmqvist i sitt klubblag AIK:s dress.
Målvaktslegenden fortsatte sitt hockeyspel - fast på lägre nivå -
i en rad uppvisningsmatcher. Oktober 1989 gästade han Boden
tillsammans med andra gamla hockeykändisar: Inge Hammar-
ström, "Lill-Prosten" Karlsson, "Krobbe" Lundberg, Anders Hed-
berg, Göran Högosta, "Lill-Pröjsarn" Nilsson, Lars Lindgren, Dan
Söderström, Anders Kallur och Lars-Göran Nilsson.
Norrbottens Kuriren den 28 oktober 1989.
Våren 1969 stod Sverige som värdnation för hockeyns världsmästerskap, och Johanneshovs isstadio var huvudarena, där det under några intensiva veckor skulle avgöras vem som var allra bäst i världen. Det var också på denna plats som "Honken" brukade ha sin egen hejarklack, och där lovorden överöste varann. Denna avgudade målvaktsidol, med sina stundom briljanta räddninger i kassen skulle ju naturligtvis bärga hem guldbucklan till sitt och hela Sverigers Tre Kronor.
Ingen föreföll så omutbar, ingen kunde som "Honken" stå lika pall som en hundraårig svensk ståtlig fura från en urskog, med rötter långt nerkörda i den svarta myllan. Ingen kunde eller plocka vinande puckar med sådan grace och finess när röda obehagliga starka ryssar, elaka tjecker och knipsluga finnar, surrade runt som ilskna bålgetingar kring den svenska målkassen.
Honken utsrålade lugn och harmoni, ja, han var den där trygga enkla killen från landet, som en gång börjat sin lysande hockeykarriär i Gävlelaget Strömsbro IF. "Honken" hade förmågan att vara sig själv, gjorde sig inte ett dugg märkvärdig, han var som folk var mest. Men när det väl hettade till ute på hockeyrinken så var han rustad till tänderna. Tänderna, ja, hela hans garnityr var i plast. Och även övriga delar bar spår efter många och långa tuffa matcher. Cirka 300 stygn fanns jämt fördelade över hans målvaktskropp, man kan nog påstå att han gav "ärrigheten" ett ansikte. Alla dessa skador var ju självklart det yttersta beviset på stark och rå manlighet. Tyckte i alla fall jag. Hockeymålvakt var definitivt framtiden, men tyvärr hade jag enbart lyckats skrapa ihop två ynka sår i pannan, båda sydda under stor själslig vånda, hos den fruktade doktor Agge Dahl i Hortlax. Samt även en utslagen framtand som ett dystert minne under en rast på skolans nyspolade is. Ja, jag var ju faktiskt en liten bit på väg i min dröm som landslagsmålvakt, i alla fall.
"Hela hans garnityr var av plast, även övriga delar bar spår efter
många, långa och tuffa bataljer".
Men det fanns ett problem som tyngde mig. Vem ville ha en ganska så närsynt glasögonprydd icke helt skridskokunnig elvaåring, som dessutom gick i femteklass? Den frågan och många fler, bestämde jag mig resolut att skjuta på framtiden. Det var detta år som stjärnorna hette i Sovjets lag bl a hette; Firsov, Michailov, Ragulin, Maltsev, Tretjak, Zinger och Konovalenko. I tjeckernas lag fanns; Nedomansky, Hlinka, Suchy, Machac, Cerny, Golonka, Pospisil och Dzurila m. fl.
I vårt blågula Tre Kronor kan nämnas; Tord Lundström, "Virus" Lindberg, "Lill-Strimma" Svedberg, Ulf Sterner, Bert-Ola Nordlander, "Stisse" Johansson, "Lill-Prosten" Karlsson, Håkan Wickberg och Lars-Göran Nilsson. Förbundskapten var Arne Strömberg, som mest såg ut som en snäll och beskedlig farbror, i för stor vintermössa. Arne ryska motsvarighet, Tarasov, skrek och domderade, gestikulerade vilt både verbalt och i fysisk mening. Ja, Tarasov var ibland alldeles ursinnig på sina ryska björnar, som om dem gjorde allting fel därute på isen, trots att man under turneringen vann med hela 17-2 över USA.
Den sovjetiske landslagstränaren Tarasov -
ger order åt sina ryska björnar.
En annan viktig ingediens var kommentatorerna, Lars-Gunnar Björklund och Rolle Stoltz. Dessa två herrar (liknade faktiskt skådespelarparet Fyrtornet o Släpvagnen) skänkte anrättningen en alldeles extra krydda och dimension. Stoltz sävliga stockholmsslang blev klassisk. "Stoltzan" var ju också den evige optimisten. Med 0-8 i underläge mot ett starkt Sovjetiskt landslag, och med cirka tre minuter kvar av den sista perioden, var det bara Rolle som på sitt speciella sorts sätt lugnt konstaterade: -"Matchen är inte alls på långa vägar avgjord än, det återstår ju hela tre minuter. Allt kan som sagt hända i ishockey!"
Rolle Stoltz. Kommentator
i VM 1969.
Tyvärr vanns ingen VM-buckla 1969. Tre Kronor fick vackert nöja sig med en silvermedalj, trots "Honkens" heroiska insatser på hemmaplan. Han blev mig veterligen heller aldrig nån av de där snuskigt rika hockeymiljonärerna, trots ett försök till proffskarriär i mitten av 70-talet i Detroit Red Wings. "Honken" Holmqvist avslutade så småningom sin framgångsrika hockeykarriär i HV 71, där han spelade 1976-79.
Själv fick jag aldrig någon egen hejarklack på Johanneshov. Inte heller några 300 sydda stygn som tecken på manlighet, och ingen mun full av plasttänder. Drömmen den grusades, men genom barndomsidolen Leif "Honken" Holmqvist väcktes i alla fall många fantastiska drömmar.
ROGER LINDQVIST.
(Denna historia har även publicerats i Piteå Tidningen den 18 december 2007.)
En teckning som jag gjorde av idolen "Honken" i februari 1971.
1972 under pågående OS-turneringen i Sapporo, damp detta idol-
kort ner i min brevlåda i Hortlax. Fick bild och autograf av idolen
"Honken".
Leif "Honken" Holmqvist i sitt klubblag AIK:s dress.
Målvaktslegenden fortsatte sitt hockeyspel - fast på lägre nivå -
i en rad uppvisningsmatcher. Oktober 1989 gästade han Boden
tillsammans med andra gamla hockeykändisar: Inge Hammar-
ström, "Lill-Prosten" Karlsson, "Krobbe" Lundberg, Anders Hed-
berg, Göran Högosta, "Lill-Pröjsarn" Nilsson, Lars Lindgren, Dan
Söderström, Anders Kallur och Lars-Göran Nilsson.
Norrbottens Kuriren den 28 oktober 1989.
Samling kring TV:n - 1953
Veckotidningen; "FRIHET" - 1953.
Lee Marvin
LEE MARVIN (1924-1987) Amerikansk filmskådespelare.
Med sin blotta närvaro kunde han sätta skräck i de flesta.
Åtminstone fick man den känslan, när Lee syntes i TV-rutan
eller på vita duken. Lee Marvin blev tilldelad ett "Purple Heart"
efter sina insatser som befäl under andra världskriget. Marvin
ligger begravd på Arlington kyrkogården i Washington, bland
övriga tjänstgörande f.d. soldater från kriget 1939-1945.
Lee Marvins insater på bioduken är bl a följande:
Vild ungdom - 1953
En man steg av tåget - 1955
Mannen som sköt Liberty Valance - 1962
Cat Ballou skjuter skarpt - 1965
Tolv fördömda män - 1967
Guldrushens glada dagar - 1969
Gorkijparken - 1983
Lee Marvins skrovliga röst gjorde sitt segertåg över världen 1969/70.
Det var då Marvin sjöng; "Wand´rin Star" ur filmen Guldrushens
glada dagar". Att Marvin var sångare, kanske är att ta i. Och hans
tolkning av melodin, kan man väl kalla för "högst personlig".
Lee gjorde sin insats som befäl vid striderna vid "Kwajajlein" i
"Eniwetok" och vid "Saipan", så pass väl och föredömligt, att han
senare tilldelades en av de allra högsta utmärkelerna, nämligen
"Purple Heart". Lees insater gjordes under det andra världskriget.
Lee Marvins sista vilorum finns här på berömda Arlington kyrkogården
i Washington. Bland stupade hjältar från andra världskriget.
Bilderna är hämtade från: www.Cinemaisdope.com samt
www.arlingtoncemetery..com
"Varg-Olle" Nygren
Speedwayföraren Olle "Varg-Olle" Nygren har idag hunnit fylla de 80.
Olle debuterade redan som 17-åring ute på speedwaybanan. Han kom
att bli alla pojkars idol, när han under 1950-talet sopade banan med
sina konkurrenter. Varg-Olle tillhörde MC-klubben "Vargarna". Olle
bor numera i England, där han driver en speedwayskola.
Foto: veckotidningen Frihet, 1953.
Hortlaxbon Mikael Renberg
Mikael Renberg från Hortlax, är en av expertkommentatorerna där-
borta i Kanada. Kanske nåt av Mickes andra hem, efter proffssejouren
i Toronto Maple Leafs 2000/2002, 2002/2003.
Foto från www.fokus.se
Pitepojken Mattias Öhlund
Mattias Öhlund från Piteå var en av målskyttarna i nattens möte
mot Tyskland. 2-0 till Tre Kronor - Grattis!
Hortlaxpojken Tomas Holmström
För Hortlaxbon Tomas "Homer" Holmström blev det som bekant ingen
OS-biljett. Och synd är ju det, för en spelare av Tomas kaliber skulle
vi säkert mått bra av. Men som vanligt så återvänder troligen Homer
till sitt fina hus i Hortlax när hockeysäsongen väl är över.
Tomas Holmström visar upp sin fina Stanley Cup buckla i Piteå
under gatufestivalen Piteå Dansar Och Ler.
- To Have and Have Not -
Svenska titeln: "Att ha och inte ha". Bogartklassiker inspelad 1944. Efter en novell av författaren Ernest Hemingway. Regi; Howard Hawks. Rollista i urval; Lauren Bacall, Walter Brennen, Hoagy Carmichael, Humphrey Bogart m.fl. Steve Morgan (Bogart) hjälper de oliktänkande och förföljda människorna att fly undan de hårt kontrollerade Fort de France i Martinique. Där den s.k. Vichyregimen går hårt fram bland befolkningen. Lauren Bacall gjorde här sin filmdebut, 19 år gammal, i rollen som den förföriska Slim Browning. Det tände till under inspelningen mellan den då 45 årige Bogey, och miss Bacall född i New York City som Betty Joan Perske. Bogart var vid denna tid gift med aktrisen Mayo Methot, som i sitt alkoholiserade tillstånd, gjorde livet surt för Bogart. Vid ett tillfälle överföll hon honom med en kniv. Bogart var tvungen till en tids sjukhusvistelse, innan paret återupptog sitt våldsamma leverne. Mellan 1938 fram till 1945 varade äktenskapet makarna emellan. Äktenskapet mellan Bogart och Bacall resulterade i två barn, Steve och Leslie. Den 14 januari 1957 avled Bogart i sviterna av en strupcancer. Lauren Bacall, född 1924, är vid 85 år fyllda fortfarande "still going strong". I de första filmerna som makarna gjorde tillsammans, fanns en sorts gnistrande elektricitet dem emellan. Efter Bogart död gifte Bacall om sig med skådespelaren Jason Robards, till sitt yttre väldigt lik Bogart, och kanske även för sin förkärlek för starka drycker.
Bogart / Bacall i "Att ha och inte ha" från 1944.
Howard Hawks (1896-1977) regisserade.
Walter Brennen (1894-1974) spelade Bogarts alltid lika törstiga
hjälpreda, Eddie.
Hoagy Carmichael (1899-1981) spelade pianisten
Cricket. Hoagy Carmichael är väl mest känd för sin
komposition "Stardust" från 1928.
Humphrey Bogart med hustrun Lauren på en privat tillställning i
Los Angeles 1952.
Bogart / Bacall i "Att ha och inte ha" från 1944.
Howard Hawks (1896-1977) regisserade.
Walter Brennen (1894-1974) spelade Bogarts alltid lika törstiga
hjälpreda, Eddie.
Hoagy Carmichael (1899-1981) spelade pianisten
Cricket. Hoagy Carmichael är väl mest känd för sin
komposition "Stardust" från 1928.
Humphrey Bogart med hustrun Lauren på en privat tillställning i
Los Angeles 1952.
Bröd. Lindqvist - Rolf Åhmans - Yngve Forssélls
Dans i Logen Långträsk maj 1974.
Tandläkare Bergman i Hortlax
Piteå Tidningen den 16 februari 1956.
Gerson Bergman gav flera barn tandläkarskräck p.g. a. sitt ibland omilda
beteende. 1968 slog jag ut en framtand, och tyvärr måste jag då få rätt
så många omilda behandlingar av herr Bergman. Ja, vi är många som
minns honom med en rysning. För nåt år sedan skrev jag ett kåseri i
Piteå Tidningen som hette; "Ni som här inträden - låten hoppet fara".
det var en slags slutlig uppgörelse med min barndoms tandläkardemon,
d.v.s. Gerson Bergman. Idag har jag inga som helst bekymmer att gå
till Folktandvården, men som barn kunde det vara ett rent helvete.
ICA-Lundmans i Hortlax
Kyrkan, skolan, tandläkaren, bensinstationen, kiosken, frisören och ICA-butiken Lundmans. En affär med anor från tidigt 1900-tal. ICA-affären nära Hortlaxvägen har i mitt minne alltid funnits. Det var här som man åkte med morsan och farsan, både vad gällde köp av TV, radio eller tvättmaskin. Det var även här man åkte med farsan, när han köpte Falurödfärg, för ommålning av bostadshuset. Ja, i denna butik köpte jag även året 1971, en LP-skiva med Family Four, och deras vinnarbidrag i schlagerfestivalen som var - "Vita vidder". Fast skivan lämnade jag igen, p.g.a. att den var defekt. Det var också här, utanför Lundmans, som Gunnar Öberg, anställd som styckmästare i butiken (en väldigt kompetent sådan) som han en kall vinterdag, någon gång 1967 vinkade in mig. Och när jag väl var inne, iklädd mina vinterkläder och vintermössa, sa Gunnar till mig: - "Du förstår Roger, du måste knyta igen den där mössan, det är ju så kallt idag. Och jag tror nog att din mamma skulle vilja det också, så du inte fryser". Så tog Gunnar och knöt fast min mössa ordentligt under min röda och genomfrusna haka. Den där händelsen kom jag att tänka på varje gång som jag mötte Gunnar någonstans. Och jag vet att han själv förde det på tal någon gång då vi träffades ute på byn. Gunnar är borta idag. Men ICA-butiken finns fortfarande kvar. Ja, så sent som idag på eftermiddagen så gick jag åter in genom butikens portar för att handla. 1973 gjorde PT ett repotage om butiken som jag publicerar här:
"LUNDMANS I HORTLAX FLYTTAR IN I NYBYGGDA AFFÄRSLOKALER"
Syskonen Lundman i Hortlax har bråda dagar. Inom kort ska portarna öppnas till den ny- och ombyggda affärslokalen. Och det är naturligtvis massor att göra så här dagarna före invigningen. Lundmans Köpcentrum flyttar in livsmedelsavdelningen i helt nya lokaler och även den gamla delen håller på att fräschas upp.
-Nu gör affären skäl för namnet köpcentrum. Med rätta kan vi kalla Lundmans för ett varuhus, säger Fritjof Lundman, ett av fyra syskon som äger företaget.
Lundmans erbjuder sina kunder ett brett varusortiment. Ingenting saknas på hyllor och i diskar. Det handlar med andra ord om ett varuhus beläget i Hortlax, några kilometer från centrala Piteå. Ett varuhus i Hortlax - kan det bära sig? Tydligen. Lundmans klagar inte på omsättningen och den friska satsningen visar en stark tro på framtiden.
-Utbyggnaden är inget utslag av storhetsvansinne. Snarare rör det sig om lokalpatriotism och ett sätt att skaffa levebröd. Vi såg på sikt när vi beslöt att utvidga rörelsen. Lundmans kommer säkerligen att finnas kvar i framtiden, tror Fritjof Lundman.
Lundmans är ett familjeföretag. Pappa Axel startade affären för snart 70 år sedan. 1906 öppnade fadern butik i Hortlax. När han gjort sitt tog barnen över. Fritjof, Bengt, Tyra och Sigurd heter nuvarande ägarna av Lundmans köpcentrum. Affären har utvecklats i rätt riktning genom åren och i takt med ökad försäljning har kravet på större utrymmen vuxit starkare. Därför beslöt Lundmans att kraftigt bygga ut rörelsen. Den sjätte augusti sattes spaden i jorden och redan nu står den nya affären invigningsklar.
-Ett rekordsnabbt bygge, konstaterar Fritjof Lundman.
En ny del som mäter 400 kvm har byggts ihop med den gamla affären. Nybyggnaden inrymmer till största delen en ljus och trevlig färgsatt livsmedelsavdelning. Speciell omsorg har man lagt ned för att skapa en ändamålsenlig charkavdelning. Stora ytor och toppmodern maskinpark gör Lundmans charkavdelning till Piteortens främsta.
-Och så har vi Piteås bästa charkuterist. Gunnar Öberg är en herre som verkligen kan sitt arbete, berömmer Fritjof Lundman. En specialitet är grill rummet.
-Vi är förmodligen ganska ensamma om att ha ett speciellt grillrum med avsvalningsskåp, säger Lundman. Lagerutrymmen och lastbryggan är byggda med tanke på framtiden. Allt är väl tilltaget. En parkeringsplats för 100 bilar skall iordningställas inom en snar framtid. Lundmans Köpcentrum skall i första hand tjäna cirka 500 hushåll som finns i Hortlax.
-Men det är klart att alla är välkomna till vår affär oberoende hemorten, poängterar Lundman. Till skillnad mot tidigare kommer i stort sett all försäljning att ske i ett plan. Den gamla affärens övre plan blir nu lager. Då det gäller öppethållande är Lundmans lite speciella. Man öppnar affären en timme senare (dock inte lördagar) än de flesta konkurrenterna.
-Vi har inte konstaterat några nackdelar med att öppna senare. Nu ägnar vi timmen mellan nio och tio åt uppackning. Ingen uppackning sker när vi har kunder i affären, berättar Fritjof Lundman. Invigningen nästa vecka sker utan pompa och ståt.
-Men naturligtvis skall vi hitta på någonting speciellt för våra kunder. Det blir inte en helt vanlig affärsdag, lovar Fritjof Lundman.
Det är vi som är Lundmans i Hortlax! Syskonen Bengt, Sigurd, Tyra
och Fritjof bär ansvaret för köpcentrat. Inom kort inviger Lundmans
den ny- och ombyggda affären.
Gunnar Öberg arbetar i en mycket ändamålsenlig charkavdelning.
Kylrummen är väl tilltagna och även i övrigt rör man sig med stora
ytor.
Ett speciellt grillrum har Lundmans i Hortlax satsat
på. Inga Edin öppnar dörren till ett avsvalningsskåp
i grillrummet.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Text: Ulf Dahlberg Foto: Nils Ögren
Piteå Tidningen den 10 november 1973.
"LUNDMANS I HORTLAX FLYTTAR IN I NYBYGGDA AFFÄRSLOKALER"
Syskonen Lundman i Hortlax har bråda dagar. Inom kort ska portarna öppnas till den ny- och ombyggda affärslokalen. Och det är naturligtvis massor att göra så här dagarna före invigningen. Lundmans Köpcentrum flyttar in livsmedelsavdelningen i helt nya lokaler och även den gamla delen håller på att fräschas upp.
-Nu gör affären skäl för namnet köpcentrum. Med rätta kan vi kalla Lundmans för ett varuhus, säger Fritjof Lundman, ett av fyra syskon som äger företaget.
Lundmans erbjuder sina kunder ett brett varusortiment. Ingenting saknas på hyllor och i diskar. Det handlar med andra ord om ett varuhus beläget i Hortlax, några kilometer från centrala Piteå. Ett varuhus i Hortlax - kan det bära sig? Tydligen. Lundmans klagar inte på omsättningen och den friska satsningen visar en stark tro på framtiden.
-Utbyggnaden är inget utslag av storhetsvansinne. Snarare rör det sig om lokalpatriotism och ett sätt att skaffa levebröd. Vi såg på sikt när vi beslöt att utvidga rörelsen. Lundmans kommer säkerligen att finnas kvar i framtiden, tror Fritjof Lundman.
Lundmans är ett familjeföretag. Pappa Axel startade affären för snart 70 år sedan. 1906 öppnade fadern butik i Hortlax. När han gjort sitt tog barnen över. Fritjof, Bengt, Tyra och Sigurd heter nuvarande ägarna av Lundmans köpcentrum. Affären har utvecklats i rätt riktning genom åren och i takt med ökad försäljning har kravet på större utrymmen vuxit starkare. Därför beslöt Lundmans att kraftigt bygga ut rörelsen. Den sjätte augusti sattes spaden i jorden och redan nu står den nya affären invigningsklar.
-Ett rekordsnabbt bygge, konstaterar Fritjof Lundman.
En ny del som mäter 400 kvm har byggts ihop med den gamla affären. Nybyggnaden inrymmer till största delen en ljus och trevlig färgsatt livsmedelsavdelning. Speciell omsorg har man lagt ned för att skapa en ändamålsenlig charkavdelning. Stora ytor och toppmodern maskinpark gör Lundmans charkavdelning till Piteortens främsta.
-Och så har vi Piteås bästa charkuterist. Gunnar Öberg är en herre som verkligen kan sitt arbete, berömmer Fritjof Lundman. En specialitet är grill rummet.
-Vi är förmodligen ganska ensamma om att ha ett speciellt grillrum med avsvalningsskåp, säger Lundman. Lagerutrymmen och lastbryggan är byggda med tanke på framtiden. Allt är väl tilltaget. En parkeringsplats för 100 bilar skall iordningställas inom en snar framtid. Lundmans Köpcentrum skall i första hand tjäna cirka 500 hushåll som finns i Hortlax.
-Men det är klart att alla är välkomna till vår affär oberoende hemorten, poängterar Lundman. Till skillnad mot tidigare kommer i stort sett all försäljning att ske i ett plan. Den gamla affärens övre plan blir nu lager. Då det gäller öppethållande är Lundmans lite speciella. Man öppnar affären en timme senare (dock inte lördagar) än de flesta konkurrenterna.
-Vi har inte konstaterat några nackdelar med att öppna senare. Nu ägnar vi timmen mellan nio och tio åt uppackning. Ingen uppackning sker när vi har kunder i affären, berättar Fritjof Lundman. Invigningen nästa vecka sker utan pompa och ståt.
-Men naturligtvis skall vi hitta på någonting speciellt för våra kunder. Det blir inte en helt vanlig affärsdag, lovar Fritjof Lundman.
Det är vi som är Lundmans i Hortlax! Syskonen Bengt, Sigurd, Tyra
och Fritjof bär ansvaret för köpcentrat. Inom kort inviger Lundmans
den ny- och ombyggda affären.
Gunnar Öberg arbetar i en mycket ändamålsenlig charkavdelning.
Kylrummen är väl tilltagna och även i övrigt rör man sig med stora
ytor.
Ett speciellt grillrum har Lundmans i Hortlax satsat
på. Inga Edin öppnar dörren till ett avsvalningsskåp
i grillrummet.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Text: Ulf Dahlberg Foto: Nils Ögren
Piteå Tidningen den 10 november 1973.
Gösta D. - yrke: präst
När jag nu är inne på ämnet präster, vill jag även passa på att nämna Gösta Degerman, som också tillhör "prästskrået". En gång i tiden umgicks våra familjer. Våra söner, Kristoffer och Andreas gick i samma klass, och var även bästa vänner på fritiden. Vi hade ibland spännande diskussioner om livets hemligheter. Om "de yttersta tingen" kan man kanske uttrycka sig. Numera så träffas vi bara sporadiskt, som det ibland brukar bli. Dessa möten hemma hos familjen Degerman minns jag med stor och uppriktig glädje än i denna dag.
2001 fyllde Gösta 50 år. Då var denna notis införd i lokaltidningen.
2001 fyllde Gösta 50 år. Då var denna notis införd i lokaltidningen.
Kyrkoherden Henning
Grannar med min fars föräldrahem bodde tre pojkar, Hjalmar, Henning och Herbert, med sin mamma och pappa, Ida och Gustaf. I min fars familj fanns sju bröder, Ingvar, Erik, Gunnar, Sven, Artur, John och Åke. I ungdomen så lekte man tillsammans med de Berglundska barnen. Hjalmar var född 1922 och avled 1992. Henning född 1927 död 1991. Herbert lever fortfarande, och är vid 85 år fyllda fortfarande i liv och rörelse. Henning Berglund blev sedmera präst och även kyrkoherde i Piteå stadsförsamling. Och jag minns att när min far och Henning nån gång möttes ute på stan eller liknande, så var det glada miner och samtal om svunna barndomstider som gällde. Henning var en gladlynt och sympatisk person. Passade som hand i handsken för prästyrket. Han vilar sedan 19 år i familjegraven på Hortlax kyrkogård, tillsammans med brodern Hjalmar och föräldrarna Ida och Gustaf. Herbert bor granne med oss här i byn, och rattar fortfarande sin gröna BMW med van hand.
HENNING BERGLUND (1927-1991). Född i Övremarken Hortlax.
Lekkamrat med min far och hans bröder. Henning jordfäste både min
farfar och farmor, 1965 resp. 1970 i Hortlax kyrka. Henning passade
som hand i handsken för prästyrket. En gladlynt, skojsam och symp-
atisk medmänniska.
HENNING BERGLUND (1927-1991). Född i Övremarken Hortlax.
Lekkamrat med min far och hans bröder. Henning jordfäste både min
farfar och farmor, 1965 resp. 1970 i Hortlax kyrka. Henning passade
som hand i handsken för prästyrket. En gladlynt, skojsam och symp-
atisk medmänniska.
En fin presentation - Folkets Hus i Piteå 1991
1991 firade Folket Hus i Piteå 10-årsjubileum. Enkomt för detta till-
fälle anordnades "nostalgidans" med gamla Piteåband. Ett av banden
var Kjell-Bertils orkester. När det var dags för vår presentation, fick
jag och Allan Lundström sträcka på oss litegrann. Och det gjorde att
hjärtat blev varmt ja, nästan uppåt 1000 grader celsius när jag lite
rörd fick höra dessa uppskattande varma ord från kvällens konferan-
cier.
"Ett flertal duktiga musiker har under åren medverkat i denna orkester.
T.e.x. ikväll för många musiker en välkänd profil, nämligen Allan Lund-
ström på saxofon och Roger Lindqvist på trummor".
RÄTTELSE: I texten härovan står felaktigt att bandet upplöstes 1984
vilket är fel. Kjell-Bertils sista spelning var i januarimånad 1986 på
Folkets Hus i Piteå. /Roger.
Något att vila ögonen på......
Ja, vad vore livet och världen utan film, musik, litteratur, konst och kärlek? Svar: Absolut ingenting! Därför känns det skönt att veta att allt detta finns runt omkring i vår atmosfär. Tyvärr så kanske inte alla "jordmänniskor" tycker detsamma, om dessa fem av mig uppräknade ting. Hur som helst så kan jag då och då "drunkna" i en jättespännande bok, eller varför inte en intressant film. Musiken, detta globala sätt att nå varandra. Tänk om Hitler, Stalin och alla deras diktatorkompisar, lyssnat lite mer på sitt hjärta. Och att alla dessa farliga farbröder fått ta in mera film, musik, kärlek, litteratur och konst i sitt sjuka medvetande. Då kanske vår värld undsluppit alla dessa fasor som vi plågats av- och fortfarande plågas av. Ja....det är bara en tanke som slår mig så här på onsdagseftermiddagen. Nåja, vi lämnar detta djupa, för att istället ägna oss åt att tala film.
Om det är nåt som får mitt hjärta att slå lite extra, så är det en bra och välspelad film, med rollkaraktärer som både är trovärdiga och skickliga i sitt sätt att tackla sin roll. Häromkvällen "drunknade" jag återigen i Bogartfilmen; "Att ha och inte ha" från 1944. Med Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Det finns många pärlor på vår filmhimmel som är värd att vila ögonen på. Bl a dessa:
ELEFANTMANNEN-1980. En smått tragisk historia, berättad på ett
trovärdigt och i högsta grad proffessionellt sätt av regissören David
Lynch. I rollerna bl a Anthony Hopkins och John Hurt. Ytterst sevärd!
TRASIGA ÄNGLAR-1955. En smått annorlunda Bogartfilm. Som
man efter första titten kan vara aningen svårsmält. Men tar man
sig ytterligare "tittar" så är den nog inte så dum ändå. För mig
som älskar Bogey, är denna film en självklarhet. Mitt motto: bättre
en halvbra film med Bogart - än ingen alls.
THE QUEEN-2006. Helen Mirren som engelska drottningen Elizabeth.
Helen Mirrens tolkning av Queen Elizabetth gav henne bl a en Golden
Globe, för bästa kvinnliga huvudroll. I otaliga filmsammanhang har det
strötts lovord över denna succéproduktion, som regisserades av Step-
hen Frears. Sevärd!!
KULLAMANNEN-1967. Det gick rysningar genom kroppen, varje
lördagskväll som barnen i TV-serien var ute på sina smått livsfarliga
äventyr. Och den där "Dr. Miller" han var väl en skum person?
Jaså, inte? En kultrulle från den svartvita TV:ns tid. Staffan Hallerstam,
Maria Lindberg, Berta Hall, Leif Liljeroth, Fred Gunnarsson medverkade.
HELAN OCH HALVAN. Skrattkramp på Röda Kvarn i Piteå, är ett
för mig bestående minne från en matiné som jag minns än idag.
Personerna på vita duken var två av mina mest älskade favoriter
(näst efter Kalle Anka) i min barndom. Vem jag talar om? Helan och
Halvan förstås!!
DET VÅRAS FÖR SHERIFFEN-1974. Mel Brooks speciella sorts
humor - är även min typ av humor. Gene Wilder, Madeline Kahn och
Sim Pickens i denna rulle full av "Brooks-tokigheter" som även regi-
sserade.
DE PROFFESSIONELLA-1966. Sammanför aktörer som; Jack Palance,
Burt Lancaster, Robert Ryan, Lee Marvin, Ralph Bellamy samt kvinnlig
fägring typ Claudia Cardinale, vad har man då? Jo, filmen De proffess-
ionella - som enligt filmkonvolutet är, "Hårda, djärva och alltid redo".
DOKUMENTÄR. Som den historieintresserade person jag är, så är
denna dokumentation över de mörka åren 1939-1945 ett självklart
måste. Farbror Hitler och hans dröm om en arisk art och ett tusen-
årigt rike, kastade hela den civiliserade världen in i ett brinnande in-
ferno. Farbror Adolf ville under sina sista dagar skövla hela Berlin och
hela det Tyskland som han fört till ruinens brant. Lyckligtvis så lydde
inte Hitlers rustningsminister och tillika arkitekten Albert Speer hans
sista order. Tyvärr så har vi tvingats se på när liknande galenpannor
olyckligtvis tittat upp ur sina stinkande kloaker och vädrat viss typ av
morgonluft i främlingsfientliga partier (Sverigedemokraterna) för att
nämna ett av de många hemska exempel som än i denna dag torg-
för sin motbjudande typ av politik.
Därmed slut på filmförevisningen!
Roger Lindqvist . biografföreståndare.
Om det är nåt som får mitt hjärta att slå lite extra, så är det en bra och välspelad film, med rollkaraktärer som både är trovärdiga och skickliga i sitt sätt att tackla sin roll. Häromkvällen "drunknade" jag återigen i Bogartfilmen; "Att ha och inte ha" från 1944. Med Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Det finns många pärlor på vår filmhimmel som är värd att vila ögonen på. Bl a dessa:
ELEFANTMANNEN-1980. En smått tragisk historia, berättad på ett
trovärdigt och i högsta grad proffessionellt sätt av regissören David
Lynch. I rollerna bl a Anthony Hopkins och John Hurt. Ytterst sevärd!
TRASIGA ÄNGLAR-1955. En smått annorlunda Bogartfilm. Som
man efter första titten kan vara aningen svårsmält. Men tar man
sig ytterligare "tittar" så är den nog inte så dum ändå. För mig
som älskar Bogey, är denna film en självklarhet. Mitt motto: bättre
en halvbra film med Bogart - än ingen alls.
THE QUEEN-2006. Helen Mirren som engelska drottningen Elizabeth.
Helen Mirrens tolkning av Queen Elizabetth gav henne bl a en Golden
Globe, för bästa kvinnliga huvudroll. I otaliga filmsammanhang har det
strötts lovord över denna succéproduktion, som regisserades av Step-
hen Frears. Sevärd!!
KULLAMANNEN-1967. Det gick rysningar genom kroppen, varje
lördagskväll som barnen i TV-serien var ute på sina smått livsfarliga
äventyr. Och den där "Dr. Miller" han var väl en skum person?
Jaså, inte? En kultrulle från den svartvita TV:ns tid. Staffan Hallerstam,
Maria Lindberg, Berta Hall, Leif Liljeroth, Fred Gunnarsson medverkade.
HELAN OCH HALVAN. Skrattkramp på Röda Kvarn i Piteå, är ett
för mig bestående minne från en matiné som jag minns än idag.
Personerna på vita duken var två av mina mest älskade favoriter
(näst efter Kalle Anka) i min barndom. Vem jag talar om? Helan och
Halvan förstås!!
DET VÅRAS FÖR SHERIFFEN-1974. Mel Brooks speciella sorts
humor - är även min typ av humor. Gene Wilder, Madeline Kahn och
Sim Pickens i denna rulle full av "Brooks-tokigheter" som även regi-
sserade.
DE PROFFESSIONELLA-1966. Sammanför aktörer som; Jack Palance,
Burt Lancaster, Robert Ryan, Lee Marvin, Ralph Bellamy samt kvinnlig
fägring typ Claudia Cardinale, vad har man då? Jo, filmen De proffess-
ionella - som enligt filmkonvolutet är, "Hårda, djärva och alltid redo".
DOKUMENTÄR. Som den historieintresserade person jag är, så är
denna dokumentation över de mörka åren 1939-1945 ett självklart
måste. Farbror Hitler och hans dröm om en arisk art och ett tusen-
årigt rike, kastade hela den civiliserade världen in i ett brinnande in-
ferno. Farbror Adolf ville under sina sista dagar skövla hela Berlin och
hela det Tyskland som han fört till ruinens brant. Lyckligtvis så lydde
inte Hitlers rustningsminister och tillika arkitekten Albert Speer hans
sista order. Tyvärr så har vi tvingats se på när liknande galenpannor
olyckligtvis tittat upp ur sina stinkande kloaker och vädrat viss typ av
morgonluft i främlingsfientliga partier (Sverigedemokraterna) för att
nämna ett av de många hemska exempel som än i denna dag torg-
för sin motbjudande typ av politik.
Därmed slut på filmförevisningen!
Roger Lindqvist . biografföreståndare.
En ung stjärna vars liv slocknade för tidigt
Hon hette Siv Pettersson. Och skall för alltid förknippas med låten; "Låt mig få tända ett ljus". 1972 hade hon en svensktoppshit med denna ofta spelade melodi vid juletid. 1974 låg hon på svensktoppslistan med Evert Taubes "Så länge skutan kan gå". Vid blott 19-årsålder, var hon på väg att bli stjärna. Men så kom den ödesdigra januaridagen 1975, när hon på Europaväg 18, vid Bysjön två mil öster om Årjäng i Värmland omkommer i en bilolycka, förorsakad av bl a slitna sommardäck. Siv Pettersson finns inte mer. Men så fort det närmar sig jul, dyker alltid den där välbekanta låten upp, som får mig att tänka på hennes så tragiska öde.
SIV PETTERSSON (1955-1975) En ung stjärna vars livsljus
slocknade alldeles för tidigt.
SIV PETTERSSON (1955-1975) En ung stjärna vars livsljus
slocknade alldeles för tidigt.
Den diaboliske Mr. Nicholson
Jack Nicholson hälsade på i mitt vardagsrum sent inatt. Som sällskap hade han den vackra begåvade Michelle Pfeiffer med sig. Även James Spader och Christoffer Plummer följde med. Jag talar med andra ord om filmen "Wolf" som kom 1994, och där rollistan innehöll dessa av mig uppräknade figurer. För regin svarade Mike Nichols. Det ligger nåt av "diaboliskt" över Jack Nicholson som person. Det är ju inte första, och lär väl heller inte vara den sista gången vi får avnjuta mr. Nicholson i en liknande roll. Vem minns inte de ruggiga scenerna i filmen "The Shining" från 1980, i Stanley Kubrics regi. Även i "The Witches of Eastwick" på svenska; "Häxorna på Eastwick" från 1987, där Nicholson liksom i Wolf, hade Michelle Pfeiffer som motspelerska. Alla har vi väl nån gång hört talas om Jacks kvinnobravader. Om det är lögn eller sanning, ja, därom tvista de lärde. Ibland händer följande, att privatlivet för en superstjärna - av Nicholsons kaliber - flyter ihop med de rollfigurer som han eller hon spelar upp för oss dödliga, på den vita duken. Ibland vet man inte vad som är sant eller ej, som sagt. Jack Nicholson står för övrigt för en av de mest tänkvärda men samtidigt mest roliga filmer jag sett. "Gökboet" inspelad 1975. En klassiker som man kan se om och om igen. Nicholsons sköna attityd till mentalvården borde ha gett en och annan makthavare skrämselhicka, när den hade sin premiär för exakt 35 år sedan. Nicholson är med andra ord en skön snubbe, som kan konsten att underhålla sin publik, vare sig det kallas skräck ellr komedi. Mr. Nicholson är idag en man i 70-årsåldern. Men fortsätter oförtrutet att göra nya diaboliska filmroller. Och tänk - det är vi så tacksamma för.
The Wolf. Jack Nicholson bits av en varg, och
förvandlas gradvis till en hårig varulv. Som mot-
spelerska har Jack den vackra Michelle Pfeiffer,
som även syntes i filmen Häxorna på Eastwick ,
där Nicholson också spelade ut hela sitt diaboliska
register.
The Shining. Jack spelar här författaren Jack Torrance som går
bärsärkargång på ett öde hotell mitt i smällkalla vintern. Shelley
Duvall är hans medspelerska och fru i filmen, som regisserades av
en mästare på filmens område; Stanley Kubrick.
Det ryktas om Jacks kvinnoaffärer. Är det isåfall för hans berömmelse
och pengar som sköna damer vilar i hans säng. Eller kanhända att
damerna tänder på hans snart 73-åriga kropp?
The Wolf. Jack Nicholson bits av en varg, och
förvandlas gradvis till en hårig varulv. Som mot-
spelerska har Jack den vackra Michelle Pfeiffer,
som även syntes i filmen Häxorna på Eastwick ,
där Nicholson också spelade ut hela sitt diaboliska
register.
The Shining. Jack spelar här författaren Jack Torrance som går
bärsärkargång på ett öde hotell mitt i smällkalla vintern. Shelley
Duvall är hans medspelerska och fru i filmen, som regisserades av
en mästare på filmens område; Stanley Kubrick.
Det ryktas om Jacks kvinnoaffärer. Är det isåfall för hans berömmelse
och pengar som sköna damer vilar i hans säng. Eller kanhända att
damerna tänder på hans snart 73-åriga kropp?
"Top -67" gästade jubilerande Peudden
Det var svensktopp för hela slanten då Top-67 föregående veckoslut gästade Piteåbygden och de båda nöjesmetropolerna Perudden och Forum, Älvsbyn. Top-67 bjöd på en verkligt rivig show. Under det drygt halvtimmeslånga programmet hann man med det mesta i svensktoppsväg. Showen innehåller ju också idel svensktoppsstjärnor, som Mats Olin, Towa Carson, Nina Lizell och Claes-Göran Hederström. På Perudden var det den här gången extra festligt. Yngve Skarin, Peruddens nöjespappa, firar nämligen i år 10-årsjubileum som festarrangör.
Festplatsen på Perudden är emellertid äldre än tio år. Redan 1939 kunde man ta sig en svängom på den då nybyggda dansbanan. 1957 tog Yngve Skarin över ansvaret för festplatsen, och började uppförandet av den festplats som nu finns ute vid Perudden. Och visst har han lyckats skapa ett trevligt tillhåll för den dansanta ungdomen. Dansrotundan med sitt mysiga serveringsställe inbjuder verkligen till trivsel.
-Publiken är den bästa tänkbara, säger Yngve. Jag har en stampublik på en 4-500 ungdomar som besöker den moderna dansen. Och det är verklig toppungdom.
Men visst har Yngve Skarin liksom andra dansarrangörer noterat en märkbar nedgång vad gäller dansintresset. Detta gäller emellertid endast den moderna dansen. När det bjuds gammalt och modernt är det i regel fullspikat. Dagens ungdom kan inte dansa konstaterar Yngve Skarin. Detta konstaterande gäller inte enbart honom utan så säger i dag alla dansarrangörer. Det har under en femårsperiod helt enkelt inte varit inne att lära sig dansa. Den popmusik som bjuds inbjuder heller inte till någon dans i konvertionell mening. Bistra tider väntas dansarrangörer.
Varje dansställe har i regel sin favoritorkester, så även Perudden. Yngve Forssélls från Skellefteå verkar ha en ordentlig popularitet i Piteåbygden och är den orkester som lockar den största publiken till Perudden. Ola Hermanssons från Sollefteå drar också bra med folk. Den orkestern kommer inom kort att gästa Perudden. Det gäller att bjuda sin publik på duktiga och framstående orkestrar och artister, för att locka dagens kräsna ungdom till dansställena.
Ett bra och stjärnspäckat program bjöds utan tvivel vid det här Top-67 besöket. En relativt stor publik hade även infunnit sig om man tar i beaktande att gästspelet skedde en fredagskväll och showen gjorde sitt uppträdande så tidigt som kvart i åtta. Som sagt bjöds en utomordentlig rivig show med trollhättegrabbarna Swede Singers som de i särklass skickligaste. Maken till underbart sound finns inte i Sverige och grabbarna står sig säkert väl vid en jämförelse med liknande kontinentala sång- och musikgrupper. Nu är det nog så att det är allt för avancerade för den publik som besökte Top-67 showen. Den tycks inte falla för Swede Singers musikalitet.
En annan positiv överraskning var Nina Lizell. Enkelt men charmigt framförde hon sina sångnummer. Särskilt glad var hon kanske därför att det just blivit klart med hennes kontrakt hos ett skivbolag på världsmarknaden RCA. Nina är kanske än så länge ett större namn i Tyskland än hemma i Svedala.
-Håll tummarna så att jag vinner Svensktoppen bad Towa Carson PT:s utsände. Löftet hölls men Towa fick ändå se sig besegrad av Östen Warnerbring i veckans svensktopp. Hennes svensktoppslåt "Det är så skönt att sjunga", placerade sig emellertid på en hedrande andraplats. Naturligtvis framförde Towa låten vid framträdandet och den fick också kvällens kanske starkaste applåd. En skicklig och rutinerad sångerska är hon lilla Towa.
Mats Olin fick månget flickhjärta att klappa när han tog scenen i besittning. Att han har en bra röst råder inget tvivel om och han borde ha alla möjligheter att utveckla den mycket mera. Repertoaren får han nog också tänka på att fylla ut till kommande folkparksturneér.
-Mellan varven sticker jag ner till Stockholm och spelar in de avslutande scenerna i den filmroll (Artur Lundkvist som ung) som jag har. Sen ska jag börja repetera för Folkanrevyn med Kar-de-Mumma som har premiär till nyår. När det beräknas vara slutspelad blir det som sagt folkparkerna igen, berättar Mats.
Programmet är väl utstakat för Mats Olin, däremot vet inte Towa Carson ännu hur den närmaste framtiden skall gestalta sig.
-Till sommaren blir det förstås en turné i parkerna. Till den hoppas jag kunna knyta en duktig manlig sångare typ Lasse Lönndahl - med vilken jag gjort ett par sommarturneér. Sa Towa ochskyndade sig till turnébilen för att åka iväg till Vuollerim där kvällens senare föreställning skulle ges.
-Just resorna kostar oss enormt mycket, omtalar turnéledaren Bengt-Åke Bengtsson, direktör för Telstar Production. Vi har fyra bilar igång som kostar oss 8 kronor per mil. Den totala kostnaden för den här höstturnén som sträcker sig genom Sverige, är 60.000 kronor. Sedan ska artisterna ha en del varför den här turnén blir mycket kostsam. Det fodras god publikanslutning för att det ska gå ihop för en arrangör.
I Älvsbyn räknades hela 1.000 personer in men trots en relativt hög entré, kunde Forumbasen Martin Lundberg inte notera någon vinst. Ungefärligen jämt ut trodde han att det gått. Smakar det så kostar det också.
Det kvinnliga inslaget i Top-67 svarar Nina Lizell och Towa Carson för.
10-årsjubilerande Peruddenbasen Yngve Skarin blickar ut över dans-
golvet.
Den kvinnliga delen av publiken sökte sig närmast scenen vid Top-67
framträdandet på Perudden. Var det månne Mats Olin som lockade?
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 21 oktober 1967.
Festplatsen på Perudden är emellertid äldre än tio år. Redan 1939 kunde man ta sig en svängom på den då nybyggda dansbanan. 1957 tog Yngve Skarin över ansvaret för festplatsen, och började uppförandet av den festplats som nu finns ute vid Perudden. Och visst har han lyckats skapa ett trevligt tillhåll för den dansanta ungdomen. Dansrotundan med sitt mysiga serveringsställe inbjuder verkligen till trivsel.
-Publiken är den bästa tänkbara, säger Yngve. Jag har en stampublik på en 4-500 ungdomar som besöker den moderna dansen. Och det är verklig toppungdom.
Men visst har Yngve Skarin liksom andra dansarrangörer noterat en märkbar nedgång vad gäller dansintresset. Detta gäller emellertid endast den moderna dansen. När det bjuds gammalt och modernt är det i regel fullspikat. Dagens ungdom kan inte dansa konstaterar Yngve Skarin. Detta konstaterande gäller inte enbart honom utan så säger i dag alla dansarrangörer. Det har under en femårsperiod helt enkelt inte varit inne att lära sig dansa. Den popmusik som bjuds inbjuder heller inte till någon dans i konvertionell mening. Bistra tider väntas dansarrangörer.
Varje dansställe har i regel sin favoritorkester, så även Perudden. Yngve Forssélls från Skellefteå verkar ha en ordentlig popularitet i Piteåbygden och är den orkester som lockar den största publiken till Perudden. Ola Hermanssons från Sollefteå drar också bra med folk. Den orkestern kommer inom kort att gästa Perudden. Det gäller att bjuda sin publik på duktiga och framstående orkestrar och artister, för att locka dagens kräsna ungdom till dansställena.
Ett bra och stjärnspäckat program bjöds utan tvivel vid det här Top-67 besöket. En relativt stor publik hade även infunnit sig om man tar i beaktande att gästspelet skedde en fredagskväll och showen gjorde sitt uppträdande så tidigt som kvart i åtta. Som sagt bjöds en utomordentlig rivig show med trollhättegrabbarna Swede Singers som de i särklass skickligaste. Maken till underbart sound finns inte i Sverige och grabbarna står sig säkert väl vid en jämförelse med liknande kontinentala sång- och musikgrupper. Nu är det nog så att det är allt för avancerade för den publik som besökte Top-67 showen. Den tycks inte falla för Swede Singers musikalitet.
En annan positiv överraskning var Nina Lizell. Enkelt men charmigt framförde hon sina sångnummer. Särskilt glad var hon kanske därför att det just blivit klart med hennes kontrakt hos ett skivbolag på världsmarknaden RCA. Nina är kanske än så länge ett större namn i Tyskland än hemma i Svedala.
-Håll tummarna så att jag vinner Svensktoppen bad Towa Carson PT:s utsände. Löftet hölls men Towa fick ändå se sig besegrad av Östen Warnerbring i veckans svensktopp. Hennes svensktoppslåt "Det är så skönt att sjunga", placerade sig emellertid på en hedrande andraplats. Naturligtvis framförde Towa låten vid framträdandet och den fick också kvällens kanske starkaste applåd. En skicklig och rutinerad sångerska är hon lilla Towa.
Mats Olin fick månget flickhjärta att klappa när han tog scenen i besittning. Att han har en bra röst råder inget tvivel om och han borde ha alla möjligheter att utveckla den mycket mera. Repertoaren får han nog också tänka på att fylla ut till kommande folkparksturneér.
-Mellan varven sticker jag ner till Stockholm och spelar in de avslutande scenerna i den filmroll (Artur Lundkvist som ung) som jag har. Sen ska jag börja repetera för Folkanrevyn med Kar-de-Mumma som har premiär till nyår. När det beräknas vara slutspelad blir det som sagt folkparkerna igen, berättar Mats.
Programmet är väl utstakat för Mats Olin, däremot vet inte Towa Carson ännu hur den närmaste framtiden skall gestalta sig.
-Till sommaren blir det förstås en turné i parkerna. Till den hoppas jag kunna knyta en duktig manlig sångare typ Lasse Lönndahl - med vilken jag gjort ett par sommarturneér. Sa Towa ochskyndade sig till turnébilen för att åka iväg till Vuollerim där kvällens senare föreställning skulle ges.
-Just resorna kostar oss enormt mycket, omtalar turnéledaren Bengt-Åke Bengtsson, direktör för Telstar Production. Vi har fyra bilar igång som kostar oss 8 kronor per mil. Den totala kostnaden för den här höstturnén som sträcker sig genom Sverige, är 60.000 kronor. Sedan ska artisterna ha en del varför den här turnén blir mycket kostsam. Det fodras god publikanslutning för att det ska gå ihop för en arrangör.
I Älvsbyn räknades hela 1.000 personer in men trots en relativt hög entré, kunde Forumbasen Martin Lundberg inte notera någon vinst. Ungefärligen jämt ut trodde han att det gått. Smakar det så kostar det också.
Det kvinnliga inslaget i Top-67 svarar Nina Lizell och Towa Carson för.
10-årsjubilerande Peruddenbasen Yngve Skarin blickar ut över dans-
golvet.
Den kvinnliga delen av publiken sökte sig närmast scenen vid Top-67
framträdandet på Perudden. Var det månne Mats Olin som lockade?
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 21 oktober 1967.
Bilderna som inte kom med......
Lite fler bilder, de som inte kom med i föregående inlägg:
Minsveparna HMS Sökaren - byggår: 1916. HMS Sveparen - byggår:
1917. HMS Sprängaren - byggår: 1918. Det var på Sökaren längst t.v.
som min pappa hjälpte till att desarmera minor under krigsåren.
Statsisbrytaren Ymer. Enligt uppgift så fanns min far även ombord
på denna båt.
Den svenska tigern.....som blev ett begrepp under kriget. Den randiga
tigern, var en påminnelse, för att man absolut inte fick "prata bredvid
mun". För hemska tanke, tänk om din eventuelle bordsgranne, eller
din medpassagerare på bussen, arbetade för en främmande makt,
så kunde dina uppgifter om ev. krigshemligheter få ödesdigra följder.
Fördelningskort, som fanns i min fars efterlämnade saker.
Skaffningskort dvs en matbiljett som användes till frukost, lunch och
middag.
Terminlönebok. Krigslöneklass nr. 1. Den 23 november 1943.
Den s.k. "dödsbrickan". Så småningom blev min far om-
registrerad från flottan till I 19 i Boden, då skrapades
den gamla beteckningen helt sonika bort och den nya
stämplades in.
Omregistrering den 26 juli 1954.
Vpl 760-19-43 Lindkvist, John Elof - På farligt uppdrag i ofredens år
Klockan 6:45 på morgonen den 22 november i ofredens år 1943, lämnade ett tåg järnvägsstationen i Piteå. Ombord fanns min far, John Lindkvist, från Övremarken i Hortlax. Blott tjugo år gammal hade han, liksom tusentals andra unga män blivit inkallad för att på så sätt tjäna sitt fosterland under en mörk och orolig tid av vår historia. Den Svenska Kungliga Flottan, skulle bli hans hem under lång tid framöver.
Det var ett mörkt och ganska småkyligt Stockholm som mötte honom den där kvällen på centralen. Örlogsstationen ute på Skeppsholmen med anor från 1600-talet såg rätt så trist och grå ut, när den unge hortlaxynglingen gjorde sin anmälan.
Medan min far under de första 43 dagarna, genomgick värnpliktskola, låg han och alla de andra inkvarterade på flottans logementfartyg, "af Chapman". Den tremastade fullriggaren som en gång fått sitt namn efter Gustav III:s varvsamiral, Fredric Henric af Chapman (1721-1808) bar på en spännande och intressant historia. Det före detta skolskeppet af Chapman, föddes i den lilla sjöstaden Whitehaven nära Liverpool år 1888. Fartyget döptes först till "Dunboyne" och gick under nära ett halvt sekel på de stora haven. Rundade Kap Horn och Godahoppsudden vid flera tillfällen. 1915 köptes fullriggaren av ett svenskt rederi, för att så småningom hamna i den svenska marinens ägo. I september 1937 bogserades den från örlogsbasen i Karlskrona till den plats vid västra brobänken på Skeppsholmen där den ligger än idag, fast nu som vandrarhem, i turistföreningens regi.
Den 20 januari 1944, påbörjade 760-19-43 Lindkvist sin första tjänstgörings period som eldare på "HM Drottning Victoria". Skeppet som uppkallats efter den tyskfödda svenska drottningen Victoria (1862-1930) gift 1881 med vår svenske monark Gustaf V (1858-1950) byggdes på Götaverken i Göteborg, och sjösattes den 15 september 1917, under stor pomoa och ståt. Pansarkryssaren hämtade för övrigt hem den döda drottningens kvarlevor, när hon avled i Rom den 4 april 1930.
På logementfartyget af Chapman, inkvarterades min far under de
första 43 dagarna, när han genomgick s.k. värnpliktskola, på Lilje-
valchs i Stockholm. Konsthallen var under krigsåren i marinens ägo.
Victoria var en av de tre så kallade sverigeskepp som under andra världskriget utgjorde stommen i det svenska sjöförsvaret. Med en storlek på 6.842 ton, 121 meters längd, 18,6 meters bredd, plöjde hon fram med sina två Westinghouse turbiner i en fart på 23 knop. Bestyckad med 4 stycken 28,3 cm. kanoner i två dubbeltorn. 8 stycken 15,2 cm. kanoner uppställda i ett dubbel och sex enkeltorn, samt två 45 cm. torpedtuber, utgjorde pansarskeppet en imponerande syn i vårt farvatten. Om endast 28,3 cm. kanonerna användes och specialammunition utnyttjades, nåddes mål på 24 kilometers avstånd. Nämnas kan också att drygt 400 man behövdes ombord för skötsel och drift.
Den 22 mars 1957 togs skeppet ur tjänst och skrotades helt 1959.
Systerfartygen; "Sverige" och "Gustaf V", sjösatt 1915, respektive 1918, såg ungefär likadana ut både vad gäller bestyckning som utseende. "Sverige" togs ur tjänst 1953, "Gustaf V" ur tjänst 1957, som dock kom att leva längst av sina syskon. 1970 skrotades hon helt.
Pansarskeppet "HM Drottning Victoria", på vilket min far tjänstgjorde.
Victoria var döpt efter den tyskfödda drottningen som 1881 ingick
giftermål med vår svenske monark Gustaf V.
Ofta följde intensiva dagar och veckor ute till sjöss. Där hade man upprepade övningar i bl a "Klart skepp", vilket innebar att när larmet gick skulle fartyget sättas i högsta beredskap. Varje man intog då sin speciella plats han skulle ha under strid. Ibland när fartyget låg för ankars, svarade cirka en fjärdedel av besättningen för bevakningen. Resten var sysselsatta med underhållsarbete, vapenvård, bunkring av drivmedel, påfyllning av förråd. Det hände även ibland att bevakningen av luftrummet förstärktes. Då hölls den aktra luftvärnskanonen bemannad dygnet runt.
När fartyget nån gång låg vid varvet för översyn, antingen vid Skeppsholmen eller Djurgården, gick det lättare för mannarna att få permission. Att kunna roa sig, att få glömma bort allvaret för någon timme, var nog ett måste för både hög som låg.
Det grova artelleriet på Drottning Victoria.
Vpl 760-19-43 Lindkvist, John Elof, tredje man från vänster, bland
sina flottistkollegor, ute på Skeppsholmen. Överst till vänster syns
Åke Risberg från Blåsmark. Min far och Åke kände varandra. Blås-
mark och Hortlax var "grannbyar" som låg nära inpå varandra.
Det var ett enormt nöjesutbud som erbjöds under beredskapsåren, speciellt i en storstad som Stockholm. Här fanns allt, restauranger, biografer, danssalonger. På Bal Palais spelade Thore Ehrlings orkester med sångerskan Sonja Sjöbeck upp till dans. Topsy Lindbloms "Nalen" på Kungsgatan 74 var enormt populär, där hade "swingpjatten" just gjort sin entré. Sveasalen, var också ett annat uppskattat mål för min far och hans flottistkompisar.
Ville man kunde man slinka in på nån av de många biograferna runt om i stan. Kanske såg man den senaste filmen med någon av den tidens storheter; Thor Modéen, Åke Söderblom. Sickan Carlsson, Julia Caesar ellr Nils Poppe. I Klarakvarteren huserade de galna Casinogänget, med lustigkurrar som Gösta Bernhard, Gus Dahlström, och en mycket ung Carl-Gustaf Lindstedt.
Vpl Lindkvists inskrivningsbok.
John Lindkvist, Hortlax. Här i flottans uniform - året 1943.
Tjänstgöringsbok, från pappas tid på bl a Drottning Vicktoria.
Min far var även placerad på minsveparen "Sökaren". Även
på isbrytaren "Ymer" var han stationerad.
I tjänstgöringsboken, finns antecknat de placeringar han en gång hade.
Här finns intressanta uppgifter om tex tjänstgöringslängd mm
Drottning Victoria, Ymer, Sökaren, Atle var de "båtplaceringar" som
pappa hade.
Sökaren - var en minsvepare som sökte upp- och desarmerade de
farliga minor som var utlagda av den tyska krigsmakten.
Julen 1944, fanns rätt hårda restriktioner gällande krigspermissioner, p.g.a. "Ardenner-offensiven", den 16 december, då många amerikanska soldater fick sätta livet till, var man inom flottan väldigt avvaktande över händelseutvecklingen. Min far lyckades ändå att under jul och nyårshelgen besöka föräldrar och syskon i Hortlax. När 368 dagar var gångna, den 16 januari 1945, och min far fullgjort sin tjänstgöring om bord på Drottning Victoria, mönstrar värnpliktige Lindkvist av. Nya uppgifter väntar, och efter 23 dagar på land träder så min far åter i tjänst.
Den 8 februari finns han på isbrytaren "Atle", där blir han kvar i 48 dagar. Atles uppgift under kriget var att som statlig isbrytare hålla vattenvägarna farbara ända upp till den bottniskaviken, och de viktiga hamnarna.
Totalt förlorade den svenska flottan 71 man under kriget i olika olyckor. Man beräknar också att cirka 1.500 svenska sjömän i handelssjöfart miste sina liv, många av dem långt in på svenskt farvatten. Den mest uppseende väckande olyckan var när ubåten "Ulven" förliste med 33 mans besättning, natten mot den 16 april 1943, söder om Marsstrand. Olyckan orsakades av att Ulven stött mot en förmodad tysk mina.
Östrsjöns farvatten, var en farlig plats att vistas på. 1943 omkom
ubåten Ulvens besättning, när man stötte på en mina, utlagd av -
"fiendesidan".
Det saknades inte eller dramatik för min far och hans kamrater. Under tiden ombord på Victoria, kränkte tyskt flyg svenskt luftrum flera gånger. Vid ett sådant tillfälle blev skeppet gasbombat, och många i besättningen, inklusive min far, vårdades en tid på ett lasarettsfartyg p.g.a. sviterna.
Den 28 mars 1945, medan de allierade rycker fram på alla fronter, och Tysklands krigsmaskin håller på att falla sönder och samman, påbörjar så John från det lilla Hortlax sin allra sista period i den svenska flottan. Denna gång på minsveparen "Sökaren", vars uppgift var att oskadliggöra de många minor som fanns runt om i vårt vatten.
Sjöminan var ett fruktat vapen, som sänkt och skadat flera fartyg och tonnage än alla andra vapensystem tillsammans. I Sverige och dess omgivande farvatten fälldes mer än 100.000 minor under andra världskriget. Nära 4.000 främmande minor desarmerades av flottans minsvepare utanför Sveriges kust. 1.000.000 minor fälldes sammanlagt under det andra världskriget.
Den 19 februari 1945 firar den unge flottisten John, med det mörka håret och de blå ögonen, sin tjugoandra födelsedag, långt ut i havsbandet, där hav möter himmel, på ett kyligt fartygsdäck, någonstans i Sverige.
Den 19 februari 1945, firar den unge hortlaxpojken John, med det
mörka håret och de blå ögonen, sin tjugoandra födelsedag, på ett
kallt fartygsdäck - någonstans i Sverige.
Den 25 april 1945, omringas Berlin av Stalins röda armé. Fem dagar därefter begår Tredje Rikets ledare; Adolf Hitler (1889-19459 självmord i sin bunker. Hitlers amiral och tillika efterträdare, Karl Dönitz (1891-1980) beordrar slutligen sina styrkor att villkorslöst kapitulera. Den 7 maj sprids så nyheten, över ett srgat och sönderbombat Europa, att det nära sex år långa kriget, äntligen är till ända. Fred i Europa!
För den unge John från Hortlax, innebär fredsproklamationen att han snart efter 593 dagar fullgjort sin plikt för sitt land. Även om det skulle dröja ytterligare cirka två månader innan han kunde återvända hem.
Stockholms central, onsdagen den 11 juli 1945. Samma plats, som två år tidigare omslöts av mörker och kyla, verkade denna dag betydligt ljusare och hoppfull. John steg på sitt tåg, och i sitt inre fanns en stark längtan av att återigen få uppleva de ljusa sommarnätterna hemma i Hortlax, där freden och friheten härskade.
----------------------ROGER LINDQVIST------------------------------------------------------
I ett uttalande en tid senare, sammanfattade Sveriges statsminister, Per-Albin Hanson vad många människor säkerligen kände: "Det känns som om en lång mardröm äntligen släppt sitt tag".
JOHN LINDQVIST (1923-2005). Tack snälla pappa för den tid vi
fick tillsammans. Du berättade historien om dina bravader under din
tid vid flottan för mig flertalet gånger. Ibland gick det in i ena örat och
ut genom det andra. Men när du gick bort den där lördagskvällen i
juni för snart fem år sedan, dammsög jag varje utrymme i mitt huvud,
efter alla de ord och meningar som du använde. Allt för att din historia
inte skulle falla i glömska. Och om du nu ser detta - så vet du att den
är återberättad ungefär som jag tror att du skulle velat ha den.
/Roger.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var ett mörkt och ganska småkyligt Stockholm som mötte honom den där kvällen på centralen. Örlogsstationen ute på Skeppsholmen med anor från 1600-talet såg rätt så trist och grå ut, när den unge hortlaxynglingen gjorde sin anmälan.
Medan min far under de första 43 dagarna, genomgick värnpliktskola, låg han och alla de andra inkvarterade på flottans logementfartyg, "af Chapman". Den tremastade fullriggaren som en gång fått sitt namn efter Gustav III:s varvsamiral, Fredric Henric af Chapman (1721-1808) bar på en spännande och intressant historia. Det före detta skolskeppet af Chapman, föddes i den lilla sjöstaden Whitehaven nära Liverpool år 1888. Fartyget döptes först till "Dunboyne" och gick under nära ett halvt sekel på de stora haven. Rundade Kap Horn och Godahoppsudden vid flera tillfällen. 1915 köptes fullriggaren av ett svenskt rederi, för att så småningom hamna i den svenska marinens ägo. I september 1937 bogserades den från örlogsbasen i Karlskrona till den plats vid västra brobänken på Skeppsholmen där den ligger än idag, fast nu som vandrarhem, i turistföreningens regi.
Den 20 januari 1944, påbörjade 760-19-43 Lindkvist sin första tjänstgörings period som eldare på "HM Drottning Victoria". Skeppet som uppkallats efter den tyskfödda svenska drottningen Victoria (1862-1930) gift 1881 med vår svenske monark Gustaf V (1858-1950) byggdes på Götaverken i Göteborg, och sjösattes den 15 september 1917, under stor pomoa och ståt. Pansarkryssaren hämtade för övrigt hem den döda drottningens kvarlevor, när hon avled i Rom den 4 april 1930.
På logementfartyget af Chapman, inkvarterades min far under de
första 43 dagarna, när han genomgick s.k. värnpliktskola, på Lilje-
valchs i Stockholm. Konsthallen var under krigsåren i marinens ägo.
Victoria var en av de tre så kallade sverigeskepp som under andra världskriget utgjorde stommen i det svenska sjöförsvaret. Med en storlek på 6.842 ton, 121 meters längd, 18,6 meters bredd, plöjde hon fram med sina två Westinghouse turbiner i en fart på 23 knop. Bestyckad med 4 stycken 28,3 cm. kanoner i två dubbeltorn. 8 stycken 15,2 cm. kanoner uppställda i ett dubbel och sex enkeltorn, samt två 45 cm. torpedtuber, utgjorde pansarskeppet en imponerande syn i vårt farvatten. Om endast 28,3 cm. kanonerna användes och specialammunition utnyttjades, nåddes mål på 24 kilometers avstånd. Nämnas kan också att drygt 400 man behövdes ombord för skötsel och drift.
Den 22 mars 1957 togs skeppet ur tjänst och skrotades helt 1959.
Systerfartygen; "Sverige" och "Gustaf V", sjösatt 1915, respektive 1918, såg ungefär likadana ut både vad gäller bestyckning som utseende. "Sverige" togs ur tjänst 1953, "Gustaf V" ur tjänst 1957, som dock kom att leva längst av sina syskon. 1970 skrotades hon helt.
Pansarskeppet "HM Drottning Victoria", på vilket min far tjänstgjorde.
Victoria var döpt efter den tyskfödda drottningen som 1881 ingick
giftermål med vår svenske monark Gustaf V.
Ofta följde intensiva dagar och veckor ute till sjöss. Där hade man upprepade övningar i bl a "Klart skepp", vilket innebar att när larmet gick skulle fartyget sättas i högsta beredskap. Varje man intog då sin speciella plats han skulle ha under strid. Ibland när fartyget låg för ankars, svarade cirka en fjärdedel av besättningen för bevakningen. Resten var sysselsatta med underhållsarbete, vapenvård, bunkring av drivmedel, påfyllning av förråd. Det hände även ibland att bevakningen av luftrummet förstärktes. Då hölls den aktra luftvärnskanonen bemannad dygnet runt.
När fartyget nån gång låg vid varvet för översyn, antingen vid Skeppsholmen eller Djurgården, gick det lättare för mannarna att få permission. Att kunna roa sig, att få glömma bort allvaret för någon timme, var nog ett måste för både hög som låg.
Det grova artelleriet på Drottning Victoria.
Vpl 760-19-43 Lindkvist, John Elof, tredje man från vänster, bland
sina flottistkollegor, ute på Skeppsholmen. Överst till vänster syns
Åke Risberg från Blåsmark. Min far och Åke kände varandra. Blås-
mark och Hortlax var "grannbyar" som låg nära inpå varandra.
Det var ett enormt nöjesutbud som erbjöds under beredskapsåren, speciellt i en storstad som Stockholm. Här fanns allt, restauranger, biografer, danssalonger. På Bal Palais spelade Thore Ehrlings orkester med sångerskan Sonja Sjöbeck upp till dans. Topsy Lindbloms "Nalen" på Kungsgatan 74 var enormt populär, där hade "swingpjatten" just gjort sin entré. Sveasalen, var också ett annat uppskattat mål för min far och hans flottistkompisar.
Ville man kunde man slinka in på nån av de många biograferna runt om i stan. Kanske såg man den senaste filmen med någon av den tidens storheter; Thor Modéen, Åke Söderblom. Sickan Carlsson, Julia Caesar ellr Nils Poppe. I Klarakvarteren huserade de galna Casinogänget, med lustigkurrar som Gösta Bernhard, Gus Dahlström, och en mycket ung Carl-Gustaf Lindstedt.
Vpl Lindkvists inskrivningsbok.
John Lindkvist, Hortlax. Här i flottans uniform - året 1943.
Tjänstgöringsbok, från pappas tid på bl a Drottning Vicktoria.
Min far var även placerad på minsveparen "Sökaren". Även
på isbrytaren "Ymer" var han stationerad.
I tjänstgöringsboken, finns antecknat de placeringar han en gång hade.
Här finns intressanta uppgifter om tex tjänstgöringslängd mm
Drottning Victoria, Ymer, Sökaren, Atle var de "båtplaceringar" som
pappa hade.
Sökaren - var en minsvepare som sökte upp- och desarmerade de
farliga minor som var utlagda av den tyska krigsmakten.
Julen 1944, fanns rätt hårda restriktioner gällande krigspermissioner, p.g.a. "Ardenner-offensiven", den 16 december, då många amerikanska soldater fick sätta livet till, var man inom flottan väldigt avvaktande över händelseutvecklingen. Min far lyckades ändå att under jul och nyårshelgen besöka föräldrar och syskon i Hortlax. När 368 dagar var gångna, den 16 januari 1945, och min far fullgjort sin tjänstgöring om bord på Drottning Victoria, mönstrar värnpliktige Lindkvist av. Nya uppgifter väntar, och efter 23 dagar på land träder så min far åter i tjänst.
Den 8 februari finns han på isbrytaren "Atle", där blir han kvar i 48 dagar. Atles uppgift under kriget var att som statlig isbrytare hålla vattenvägarna farbara ända upp till den bottniskaviken, och de viktiga hamnarna.
Totalt förlorade den svenska flottan 71 man under kriget i olika olyckor. Man beräknar också att cirka 1.500 svenska sjömän i handelssjöfart miste sina liv, många av dem långt in på svenskt farvatten. Den mest uppseende väckande olyckan var när ubåten "Ulven" förliste med 33 mans besättning, natten mot den 16 april 1943, söder om Marsstrand. Olyckan orsakades av att Ulven stött mot en förmodad tysk mina.
Östrsjöns farvatten, var en farlig plats att vistas på. 1943 omkom
ubåten Ulvens besättning, när man stötte på en mina, utlagd av -
"fiendesidan".
Det saknades inte eller dramatik för min far och hans kamrater. Under tiden ombord på Victoria, kränkte tyskt flyg svenskt luftrum flera gånger. Vid ett sådant tillfälle blev skeppet gasbombat, och många i besättningen, inklusive min far, vårdades en tid på ett lasarettsfartyg p.g.a. sviterna.
Den 28 mars 1945, medan de allierade rycker fram på alla fronter, och Tysklands krigsmaskin håller på att falla sönder och samman, påbörjar så John från det lilla Hortlax sin allra sista period i den svenska flottan. Denna gång på minsveparen "Sökaren", vars uppgift var att oskadliggöra de många minor som fanns runt om i vårt vatten.
Sjöminan var ett fruktat vapen, som sänkt och skadat flera fartyg och tonnage än alla andra vapensystem tillsammans. I Sverige och dess omgivande farvatten fälldes mer än 100.000 minor under andra världskriget. Nära 4.000 främmande minor desarmerades av flottans minsvepare utanför Sveriges kust. 1.000.000 minor fälldes sammanlagt under det andra världskriget.
Den 19 februari 1945 firar den unge flottisten John, med det mörka håret och de blå ögonen, sin tjugoandra födelsedag, långt ut i havsbandet, där hav möter himmel, på ett kyligt fartygsdäck, någonstans i Sverige.
Den 19 februari 1945, firar den unge hortlaxpojken John, med det
mörka håret och de blå ögonen, sin tjugoandra födelsedag, på ett
kallt fartygsdäck - någonstans i Sverige.
Den 25 april 1945, omringas Berlin av Stalins röda armé. Fem dagar därefter begår Tredje Rikets ledare; Adolf Hitler (1889-19459 självmord i sin bunker. Hitlers amiral och tillika efterträdare, Karl Dönitz (1891-1980) beordrar slutligen sina styrkor att villkorslöst kapitulera. Den 7 maj sprids så nyheten, över ett srgat och sönderbombat Europa, att det nära sex år långa kriget, äntligen är till ända. Fred i Europa!
För den unge John från Hortlax, innebär fredsproklamationen att han snart efter 593 dagar fullgjort sin plikt för sitt land. Även om det skulle dröja ytterligare cirka två månader innan han kunde återvända hem.
Stockholms central, onsdagen den 11 juli 1945. Samma plats, som två år tidigare omslöts av mörker och kyla, verkade denna dag betydligt ljusare och hoppfull. John steg på sitt tåg, och i sitt inre fanns en stark längtan av att återigen få uppleva de ljusa sommarnätterna hemma i Hortlax, där freden och friheten härskade.
----------------------ROGER LINDQVIST------------------------------------------------------
I ett uttalande en tid senare, sammanfattade Sveriges statsminister, Per-Albin Hanson vad många människor säkerligen kände: "Det känns som om en lång mardröm äntligen släppt sitt tag".
JOHN LINDQVIST (1923-2005). Tack snälla pappa för den tid vi
fick tillsammans. Du berättade historien om dina bravader under din
tid vid flottan för mig flertalet gånger. Ibland gick det in i ena örat och
ut genom det andra. Men när du gick bort den där lördagskvällen i
juni för snart fem år sedan, dammsög jag varje utrymme i mitt huvud,
efter alla de ord och meningar som du använde. Allt för att din historia
inte skulle falla i glömska. Och om du nu ser detta - så vet du att den
är återberättad ungefär som jag tror att du skulle velat ha den.
/Roger.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Härliga, sköna, rara, goa; Charlotte Kalla!
CHARLOTTE KALLA. Grattis till guldet!
Foto: Expressen.
- GULDÖRAT 1974 -
"Ny Musik" - jan. / feb. 1974.
"Vid pianot: P. Ramel"
När jag fyllde jämna år för två år sedan gav jag mig själv en present; fem stycken CD-skivor med och av Povel Ramel. Med på Povels "lustifikationer" är även Brita Borg, Monica Zetterlund, Alice Babs, Martin Ljung, Anne-Lie Rydé, Wenche Myhre, Charlott Strandberg m fl På Povels samlade verk finns många go´bitar, men en av dem är min speciella favorit; "Underbart är kort", inspelad 1956. Den fanns även med i Povels film "Ratataa" från samma år. Det finns ytterligare ett par/flera örhängen. "Ta av dig skorna" - 1965. "Följ mig bortåt vägen" - 1954 osv. Den allra första LP-skiva som jag fick var med Povel. Och den snurrade runt många tusentals varv på skivtallriken därhemma. Povel var djupt förankrad i den svenska folksjälen. Inte undra på det, han underhöll sin publik i hela 68 år, från debuten 1939 fram till sin död 2007.
POVEL RAMEL (1922-2007).
Povel skrev genom åren väldigt fina låtar och med ibland väldigt
underfundiga texter. Frågan är dock denna, om inte en av de allra
bästa och mest finstämda är - UNDERBART ÄR KORT -
- Underbart är kort -
Bara en enda ros på ett evigt hänge
så är livet
bäst varar länge
men underbart är kort -
alldeles för kort
Följer du ödets väg genom dunkla gränder
når dig solen
en glimt i sänder
ty underbart är kort -
alldeles för kort
På var sommaräng du finner bara en
lyckoklöver
någonstans
och likaså en enda gång du möter just den vän
du behöver
så grip din chans
Men fort - innan den flyr bort
underbart är kort -
alldeles för kort
Text o musik: Povel Ramel.
Vid pianot: P. Ramel.
POVEL RAMEL (1922-2007).
Povel skrev genom åren väldigt fina låtar och med ibland väldigt
underfundiga texter. Frågan är dock denna, om inte en av de allra
bästa och mest finstämda är - UNDERBART ÄR KORT -
- Underbart är kort -
Bara en enda ros på ett evigt hänge
så är livet
bäst varar länge
men underbart är kort -
alldeles för kort
Följer du ödets väg genom dunkla gränder
når dig solen
en glimt i sänder
ty underbart är kort -
alldeles för kort
På var sommaräng du finner bara en
lyckoklöver
någonstans
och likaså en enda gång du möter just den vän
du behöver
så grip din chans
Men fort - innan den flyr bort
underbart är kort -
alldeles för kort
Text o musik: Povel Ramel.
Vid pianot: P. Ramel.
Vår i luften
En titt på våran tempmätare visar en ynka minus grad. Solen belyser de höga snödrivorna på våran tomt, och genast så känns allt betydligt bättre. Det känns nästan som en liten försmak till vår. Men som vi alla vet, vi luttrade norrlänningar, så kommer inte den riktiga våren förrän någon gång i aprilmånad. Men det känns bra när vädrets makter "bjussar" litegrann på humanare temperaturer. Blidväder är bra, men p.g.a. den rikliga snön så lurar rasriskfaran. Grannen skottade sitt uthustak igår, och det kanhända att jag måste göra detsamma, vad det lider. Hjälpte en av sönerna - Robban - att skotta av garagetaket häromdagen. Och det var ett klokt beslut. Det vilade en enorm tyngd på hans dubbelgarage, och om olyckan är framme så kan det sluta med ett ras.
Hustrun har återigen åstadkommit en kulinarisk smaksensation. Blev alldeles nyss serverad lasagne. Och det smakade som alltid supergott! Hon har pratat om att eventuellt göra palt på eftermiddagen. Isåfall blir det s.k. "flatpalt". Vi får väl se om det nu blir den utlovade palten eller kanske nånting helt annat?
Taunus - 1939
Spencer Tracy - "Gissa vem som kommer på middag?"
En av Hollywoods mesta och största superstjärnor på den vita bioduken, hette Spencer Tracy (1900-1967). Tracys bästa vän i det privata var Humphrey Bogart. Strax innan Bogey avled den 14 januari 1957, var det vännen Spencer som hälsade på, och för att även ta ett sista farväl. Spencer Tracy levde i ett samboförhållande med aktrisen Katharine Hepburn (1907-2003) från 1942 fram till sin död 1967. Tracy ingick äktenskap 1923 med Louise Treadwell, och fick med henne två barn. Men eftersom Tracy var troende katolik grusades de eventuella giftermålsplanerna med Hepburn.
Spencer Tracy blev 1938 tilldelad en Oscar för sin insats i filmen, "Havets hjältar". Året därpå upprepades samma procedur, då för sin medverkan i "Han som tänkte med hjärtat". 1967 skulle bli Spencers sista år i livet. Innan sin död spelade han och Hepburn med i filmen, "Gissa vem som kommer på middag". I original: "Guess Who´s Coming to Dinner". I övriga roller; Sidney Poitier och Katherine Houghton, den sistnämnda för övrigt en systerdotter till Katharine Hepburn. Spencer Tracy var allvarligt sjuk under inspelningen, och dog bara några veckor efter filmarbetets slut.
Katharine Hepburn och Spencer Tracy i "Gissa vem som kommer på
middag" från 1967, i regi av Stanley Kramer. Tracy avled kort efter
sin medverkan.
Spencer Tracy blev 1938 tilldelad en Oscar för sin insats i filmen, "Havets hjältar". Året därpå upprepades samma procedur, då för sin medverkan i "Han som tänkte med hjärtat". 1967 skulle bli Spencers sista år i livet. Innan sin död spelade han och Hepburn med i filmen, "Gissa vem som kommer på middag". I original: "Guess Who´s Coming to Dinner". I övriga roller; Sidney Poitier och Katherine Houghton, den sistnämnda för övrigt en systerdotter till Katharine Hepburn. Spencer Tracy var allvarligt sjuk under inspelningen, och dog bara några veckor efter filmarbetets slut.
Katharine Hepburn och Spencer Tracy i "Gissa vem som kommer på
middag" från 1967, i regi av Stanley Kramer. Tracy avled kort efter
sin medverkan.
Kjell-Bertils i Nunisparken, Gällivare - 1984
Tord Lundström - ishockeyspelare
Kirunagrabben Tord Lundström som gjorde stor lycka i klubblaget
Brynäs IF och hockeylandslaget Tre Kronor.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 21 december 1964.
-"Mitt namn är Vanlig - Viktor Vanlig!"
Goddag herr Vanlig! Får man störa så här på söndagskvällen?
- Absolut! Jag sitter som vanligt i min vanliga fåtölj, och tittar
som vanligt på min, vid det här laget, vanliga gamla televisions-
apparat.
Ja, jag förstår att herr Vanlig tittar på OS?
-Nej, definitivt icke! Jag tittar som vanligt på de gamla vanliga
repriserna som TV som vanligt lägger in i sin vanliga tablå.
Som vanligt alltså!
Får man fråga vad herr Vanlig har gjort denna vackra februari-
söndag?
-Som bruklig är, har jag och min kära (vanliga) hustru, tagit våran
vanliga promenad, som vanligt alltså.
Säg mig herr Vanlig, vad bjuder morgondagen på?
-Jo, som vanligt är, så äter vi vår vanliga frukost med det vanliga
innehållet. T.e.x. vanliga ägg, vanlig ost, vanligt mjukbröd, vanligt
kaffe, vanlig juice - ja, som du hör så är allt detsamma - som vanligt.
Men herr Vanlig, skulle ni aldrig vilja prova på någonting, ja, kanske
för omväxlings skull, lite ovanliga saker?
-Nej usch och fy bubblan! Det vanliga i den vanliga vardagen, är icke att förkasta.
Vi trivs med att vara - just precis, vanliga. Vanlig, ja, det har jag varit sedan barnsben.
Ja, tack då herr Vanlig! För att jag fick göra denna intervju.
-Tack ska du ha, nöjet är helt på min vanliga sida. Adjö!
Teckning o text: Roger Lindqvist (som vanligt)
Toini Gustafsson - OS i Grenoble 1968
Skiddrottning och tillika OS-drottning! Toini Gustafssons två guldmedaljer
samt en silvermedalj gjorde den blonda norrländska skidåkerskan till
ett stort utropstecken under vistelsen i det olympiska Grenoble 1968.
Foto: Roony Johansson. Aktuellt.
-"Hallå - Bruno Glenmark! Hur gör vi?"
1981 gjorde vi i Rolf Åhmans en skivinspelning i en studio i Skellefteå. Ljudtekniker vid inspelningen var Kjell Nästén f.d. basist i Skelleftebandet "Bosses". En av låtarna hette "Hey Mrs. Lonley" vars upphovsman var Anders Glenmark. Om jag inte minns fel så hade även Ann-Louise Hanson gjort den på platta, då hette den "Hey Mr. Lonley". Eftersom den i vår version sjöngs av en man - till en kvinna, var vi tvungna att ändra om "Mr" till "Mrs". I den första versionen - första tagningen - sjöng våran sångare Hasse; "Miss Lonley". Vilket - skulle det visa sig - inte bli så där jättebra. Goda råd var dyra! Vad gör man? Jo, man ringer upphovsmännen. I vårt fall blev det Bruno Glenmark som fick ta ett beslut om vi fick ändra detta "lilla". Som jag sagt tidigare var Anders Glenmark en av männen bakom låten. Anders skrev musiken, Thomas H Minor gjorde texten, låten var förlagd på Bruno Glenmarks "Glensongs". Hur som helst så ville den gode Bruno höra våran version av låten. Demotapen skickades till herr Glenmark, som efter några dagar hörde av sig med domen. -"Ni får jättegärna spela in den. Men vi vill att ni ändrar låttiteln till; "Hey Mrs. Lonley" - eftersom det är en manlig sångare som framför den". Sagt och gjort. "Hey Mrs. Lonley" blev alltså den slutgiltiga versionen som kom med på plattan. Resultat: alla nöjda och belåtna!
Mr. - Miss - Mrs. ? Ja, det var den stora frågan när inspelningen av
våran singel gjordes i augusti 1981. Bruno Glenmark ville höra våran
version - Mrs. ska det vara och inget annat! Löd det slutliga beslutet.
Ann-Louise Hanson gjorde också en inspelning av Anders Glenmarks
och Thomas H Minors; "Hey Mr. Lonley".
Skivproducenten och musikern Bruno Glenmark här tillsammans
med en av sina döttrar, Jessica Glenmark.
Foto: hanky.se
Bruno Glenmark med hustrun Ann-Louise Hanson.
Foto: SVT.se
Anders Glenmark gjorde musiken till Hey Mrs. Lonley. Texten skrevs
av Thomas H Minor.
Mr. - Miss - Mrs. ? Ja, det var den stora frågan när inspelningen av
våran singel gjordes i augusti 1981. Bruno Glenmark ville höra våran
version - Mrs. ska det vara och inget annat! Löd det slutliga beslutet.
Ann-Louise Hanson gjorde också en inspelning av Anders Glenmarks
och Thomas H Minors; "Hey Mr. Lonley".
Skivproducenten och musikern Bruno Glenmark här tillsammans
med en av sina döttrar, Jessica Glenmark.
Foto: hanky.se
Bruno Glenmark med hustrun Ann-Louise Hanson.
Foto: SVT.se
Anders Glenmark gjorde musiken till Hey Mrs. Lonley. Texten skrevs
av Thomas H Minor.
Sverige - Sovjet / OS i Grenoble 1968
1968 gick de Olympiska vinterspelen av stapeln i Grenoble. På bilden
syns de svenska hockeylandslaget i hård duell med det sovjetiska
hockeykämparna. Matchen spelades den 13 februari. Trots en jätte-
isats så vann Sovjet matchen. Bilden visar när Firsov stöter in 1-0
bakom den svenske målvakten "Honken" Holmqvist. De övriga spel-
arna är "Lill-Strimma" Svedberg, Arne Karlsson. OBS! Att samtliga
svenskar är hjälmlösa. De ryska spelarna är, Firsov, Kuzkin, Stars-
jinov.
Foto: Aktuellt.
Uffe Sterner med Sven-Ingvars.......
Jo, det är faktiskt sant. Hockeykändisen Ulf Sterner sjöng tillsammans med tre av sina lagkompisar i Färjestad, in en kampsång i början av 70-talet. Sven-Ingvars kompade, och låten den hette (naturligtvis) "Färjestad, Färjestad!". På skivans B-sida fanns en inspelning av Sven-Ingvars (med Sven-Erik) i låten; "Tur i kärlek". En låt som vi förresten hade på våran repertoar när jag började i dansbandet Rolf Åhmans 1974.
Sven-Ingvars spelade och hockeyspelarna Uffe Sterner, Conny
Evensson, Björn Fagerlund och Nicke Johansson i värmländska
ishockeylaget Färjestad, sjöng för full hals. Melodin, Färjestad,
Färjestad, hette i original: "Den svenske flottisten" och vars
upphovsman var Vincent Scotto. Den svenska texten och omarb-
etningen stod Thore Skogman och Inge Olsson för.
På singelns B-sida fanns Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars
med "Tur i kärlek". Inspelningsår: 1971/72 ?
Sven-Ingvars spelade och hockeyspelarna Uffe Sterner, Conny
Evensson, Björn Fagerlund och Nicke Johansson i värmländska
ishockeylaget Färjestad, sjöng för full hals. Melodin, Färjestad,
Färjestad, hette i original: "Den svenske flottisten" och vars
upphovsman var Vincent Scotto. Den svenska texten och omarb-
etningen stod Thore Skogman och Inge Olsson för.
På singelns B-sida fanns Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars
med "Tur i kärlek". Inspelningsår: 1971/72 ?
Fullt hus!
Igår gratulerade vi Andreas på hans födelsedag. Tillsammans med Solbritt och Kjell åkte vi till Ante, Jennie och Norah för att umgås och ha trevligt en stund. Robert, Jannice och Max dök också upp, liksom Daniel och Hanna. David, Elin, Ella och My tittade också förbi. En lyckad födelsedag med andra ord - ja, åtminstone tyckte vi att det var härligt att få sitta ner med en kopp kaffe och ett go´fika, och bara umgås. Tack för en trevlig stund!
Elvis - "The - 68 Come Back Special"
Elvis Aron Presley har förgyllt min kväll. Efter melodifestivalens alltför magra utbud var det skönt att få skölja ut "musikskvalet" ur mitt huvud, och istället få avlyssna ett riktigt fullblodsproffs. Elvis! I denna "Come Back Special" som sändes ut över hela den amerikanska kontinenten den 3 december 1968, bjöds TV-publiken på idel Elvis-klassiker. Elvis var äntligen tillbaka efter åtta långa år. TV-showen hade även ett litet svenskt inslag. En röd gitarr av märket "Hagström Viking II" tillverkad i Hagström fabriken i Älvdalen, hängde kring rockidolens hals. Så vi får väl ta åt oss litegrann av berömmelsen härhemma i gamla "Svedala", för Elvis goda val av instrument. Trots att det förflutit 42 år sedan programmet sändes första gången, så kändes det rätt så tidlöst. Kanske för att Elvis är den rockikon han är, som med sin hypnotiska makt får oss att nynna med i hans låtar. Och det var just precis det jag själv upptäckte, där jag satt i min vardagsrumssoffa, och med ett litet leende i ena mungipan trallade med i den sena natten. Men inget är som det tidigare har varit. Elvis är för alltid borta sedan den där augustidagen 1977, när han endast 42 år gammal lämnade jordelivet. Eller för att kanske använda ett annat mycket mera passande uttryck: "ELVIS HAS LEFT THE BUILDING!"
Elvis i högform!
Elvis med sina gamla polare, Scotty Moore och D.J. Fontana
m.fl.
Alla de gamla klassikerna var med........
Elvis med sin röda Hagström Viking II tillverkad i Älvdalen
i Hagström-fabriken.
Hagström-gitarren som Elvis använde den 3 december 1968.
Elvis är borta. Men hans skinndress som han bar finns
fortfarande att beskåda för alla de tusen och åter tusen-
tals människor som besöker diverse ambulerande Elvis-
utställningar runt om i världen.
- Elvis has left the building -
Elvis i högform!
Elvis med sina gamla polare, Scotty Moore och D.J. Fontana
m.fl.
Alla de gamla klassikerna var med........
Elvis med sin röda Hagström Viking II tillverkad i Älvdalen
i Hagström-fabriken.
Hagström-gitarren som Elvis använde den 3 december 1968.
Elvis är borta. Men hans skinndress som han bar finns
fortfarande att beskåda för alla de tusen och åter tusen-
tals människor som besöker diverse ambulerande Elvis-
utställningar runt om i världen.
- Elvis has left the building -
Beatniks orkester - Kvänum, Skara
Beatniks hette ett band från Kvänum i Skara. Orkestern bildades 1961 och upplöstes 1968. Trumslagare i orkestern var Svante Bergman, som 1970 engagerades av kapellmästaren Yngve Forsséll från Skellefteå, som knöt honom till sitt band fram till 1974. Bergman efterträddes då av Sven-Erik Johansson som tidigare spelat i Kenneth Staags orkester. Svante Bergman medverkade på den LP-skiva som inspelades på Berns salonger i Stockholm 1973, med Yngves, när orkestern hade sitt engagemang där. Inspelningen var en s.k. "liveinspelning" och gjordes under två hektiska dagar. På ett av spåren finns välbekanta "Så gick det till när farfar var ung" som låg allra högst upp på svensktoppslistan i över tjugo veckor året 1973.
BEATNIKS ORKESTER I OLIKA KONSTELLATIONER:
Trummisen Svante Bergman stående längst till vänster.
Till vänster Svante Bergman.
Beatniks från Kvänum i Skara. Trummisen Svante Bergman stående
till vänster.
Bilderna hämtade från: "Stora Dansbandsboken 1963-2003".
Författare: Thomas Engström och Christer Svensson.
Förlag: "Life is Fab Publishing"
Utgiven: 2003.
Svante Bergman. Ny trummis i
Yngve Forssélls orkester 1970.
Yngve Forssélls 1973. Övre raden: Kent Larsson, Svante Bergman,
Yngve Forsséll, Göran Wilén, och Tommy Forsséll. Undre raden:
Sven-Olov Svensson, Kjell Nord och Sten-Olov Granberg. I mitten:
Ann-Christine Hedmark.
BEATNIKS ORKESTER I OLIKA KONSTELLATIONER:
Trummisen Svante Bergman stående längst till vänster.
Till vänster Svante Bergman.
Beatniks från Kvänum i Skara. Trummisen Svante Bergman stående
till vänster.
Bilderna hämtade från: "Stora Dansbandsboken 1963-2003".
Författare: Thomas Engström och Christer Svensson.
Förlag: "Life is Fab Publishing"
Utgiven: 2003.
Svante Bergman. Ny trummis i
Yngve Forssélls orkester 1970.
Yngve Forssélls 1973. Övre raden: Kent Larsson, Svante Bergman,
Yngve Forsséll, Göran Wilén, och Tommy Forsséll. Undre raden:
Sven-Olov Svensson, Kjell Nord och Sten-Olov Granberg. I mitten:
Ann-Christine Hedmark.
"Exquisite Corps" - av Mark Nelson / Sarah Hudson Bayliss
På engelska; "The Black Dahlia". Roman som författaren James Ellroy skrev 1987. Romanen blev så småningom film, 2006, i regi av Brian de Palma. Berättelsen bygger på ett verkligt fall, offret i fråga hette Elizabeth Short, vars kvarlevor hittades stympade en januaridag 1947. Fallet har förblivit olöst, och tillhör ett av Amerikas mest uppmärksammade våldsbrott någonsin.
Mark Nelson, grafiker och författare från Brooklyn samt kollegan Sarah Hudson Bayliss står som författare till boken, "Exquisite Corpse", som också behandlar fallet Elizabeth Short. Boken kom 2006. Mark Nelson är son till Jerry och Sandy Nelson från Minneapolis i Minnesota. Mark har faktiskt sina rötter från den lilla byn Blåsmark utanför Piteå. Marks farmor Syrena Wikström reste "over there" 1904 med sin mor, far och två syskon. Mark besökte oss sommaren 1997 i sällskap med sina föräldrar Jerry och Sandy.
Mark Nelson och Sarah Hudson Bayliss är författare
till denna bok som handlar om den, "Svarta Dahlian"
ett uppmärksammat mordfall i Hollywood från 1947.
Fallet är än idag olöst. Boken kom 2006.
Författaren och grafikern Mark Nelson, och medförfattaren Sarah
Hudson Bayliss. De två skrev boken om Den Svarta Dahlian.
Sommaren 1997 fick vi besök av Mark, Jerry och Sandy Nelson.
Marks farmor Syrena föddes 1900 i den lilla byn Blåsmark. 1904
emigrerade hon till Minneapolis tillsammans med sin familj. Marks
farmor avled 1985.
Mark Nelson, grafiker och författare från Brooklyn samt kollegan Sarah Hudson Bayliss står som författare till boken, "Exquisite Corpse", som också behandlar fallet Elizabeth Short. Boken kom 2006. Mark Nelson är son till Jerry och Sandy Nelson från Minneapolis i Minnesota. Mark har faktiskt sina rötter från den lilla byn Blåsmark utanför Piteå. Marks farmor Syrena Wikström reste "over there" 1904 med sin mor, far och två syskon. Mark besökte oss sommaren 1997 i sällskap med sina föräldrar Jerry och Sandy.
Mark Nelson och Sarah Hudson Bayliss är författare
till denna bok som handlar om den, "Svarta Dahlian"
ett uppmärksammat mordfall i Hollywood från 1947.
Fallet är än idag olöst. Boken kom 2006.
Författaren och grafikern Mark Nelson, och medförfattaren Sarah
Hudson Bayliss. De två skrev boken om Den Svarta Dahlian.
Sommaren 1997 fick vi besök av Mark, Jerry och Sandy Nelson.
Marks farmor Syrena föddes 1900 i den lilla byn Blåsmark. 1904
emigrerade hon till Minneapolis tillsammans med sin familj. Marks
farmor avled 1985.
Heja Kalle!
I kvällens melodifestival medverkar Orsa Spelmanslag med bl a spelemannen och multimusikern Kalle Moraeus. Fastän jag inte hört låten, så hejar jag ändå på deras bidrag. Kalle såg jag i en dokumentär för inte så länge sedan, där han medverkade med sina bröder. Snacka om musikalisk begåvning. Det är nästan så att man blir grön av avund när man ser Kalles uppträdanden både på platta, scen och TV. En gång medlem i Kungliga filharmoniska orkestern. Kalle syns också tillsammans med Benny Anderssons orkester. Därimellan åker han ut på turné med dragspelaren Bengan Janson. Han trakterar sin fiol lika proffessionellt som han spelar kontrabas, elgitarr, mandolin eller sjunger. Så heja Kalle friskt humör - Heja-Heja-Heja!!!
Kalle Moraeus - multimusiker med många strängar på sin lyra!
Heja Kalle friskt humör, det är de som susen gör, Heja-Heja-Heja!
Kalle Moraeus - multimusiker med många strängar på sin lyra!
Heja Kalle friskt humör, det är de som susen gör, Heja-Heja-Heja!
Grattis Andreas!
Grattis på din födelsedag Andreas! När du idag fyller 28 år. Nyss var
du en liten kille - och vips......är du en mycket större kille!
Ha en bra dag idag önskar din mor och far.
GRATTIS!!!
Guns N´ Roses - Slash
Danne, min yngste son, brukat då och då förse sin far med böcker som handlar om berömda artister, musiker, pop- och rockgrupper. För inte så värst länge sedan läste jag historien om bandet Mötley Crüe och dess medlemmar. Det var i många stycken en rent vidrig slags historia, där medlemmarna på ett personligt sätt berättade om diverse knark och sexorgier under sina turnéer. Den bok jag fått på mitt nattygsbord för tillfället, är en självbiografi skriven av Guns N´ Roses-gitarristen Slash, eller Saul Hudson som är hans riktiga namn. Om än denna berättelse inte på samma sätt dryper av perversiteter - som i Mötley Crües fall - så handlar den ändå i mångt och mycket om turnelivets baksidor och fallgropar. Här finns också väldigt detaljerade intima historier om drogorgier och deras sätt att leva, i en dekadent tillvaro som ingen vanlig medelsvensson någonsin kommer i närheten av. Slash hoppade av gruppen 1996 pga en hel del kontroverser med sångaren och frontmannen Axl Rose. Därefter har Slash spelat med bl a Velvet Revolver, och även med Michael Jackson.
Boken om Slash och Guns N´Roses utkom 2007.
En hälsning från Harry Brandelius
När sångaren Harry Brandelius ibland turnerade i norra delen av Sverige
så brukade dragspelaren Lars-Erik Boström finnas vid hans sida.
Lars-Erik var Harrys ackompanjatör, och som ett bevis på deras vänskap
så fick Lars-Erik denna hälsning av Harry 1984. Jag tror även att Lars-Erik
brukade kompa Jokkmokks Jokke också. Harry Brandelius föddes 1910
och avled 1994. Lars-Erik var född 1935 och gick ur tiden 2003.
Lars-Erik Boström spelade dragspel i Lars-Erik Thorbjörns trio från
Luleå. Lars-Erik och jag möttes vid ett tillfälle på Pite Havsbad under
ett orkesterforum. Jag och en av mina kollegor blev uppbjudna på
hans hotellrum. Inte långt efteråt ringer han mig. - "Ja, tjenare!
Jo, jag undrar om du skulle vara intresserad av att jobba fackligt
inom musikerförbundet!", frågade han mig. Jag tackade nej, med
motiveringen att jag inte hade tid till detta. Jag minns att vi även
hann med att samtala om dragspelaren Erik Frank också. Lars-Erik
hade en gång i tiden varit proffessionell musiker i Stockholm. En
duktig musikant med andra ord, denne dragspelande lulebo. På denna
bild syns Lars-Erik stående till vänster.
Nytt ålderdomshem i Piteå
Piteå Tidningen den 13 juni 1957.
Trumslagare i vit kostym
I vit kostym satt jag bakom trummorna och försökte se vacker ut.
Året var 1980 och platsen Forum i Älvsbyn. Kostymen ja, den finns
faktiskt kvar än i denna dag. Och hänger numera lite undanskymd
i all sin ensamhet i en garderob nära mig.
Direktör Josef Burmans dödsolycka
Piteå Tidningen den 11 januari 1968.
Piteå Tidningen den 13 januari 1968.
Folke Antonsson, en naturbegåvning - 1968
"Gitarren är fortfarande det instrument som Folke Antonsson känner
sig säkrast vid. Det är sällan han spelar något han inte själv komp-
onerat".
"Månntro om någon av Piteås konst- eller musikvänner hört
talas om Folke Antonsson. Har man inte det så kanske det är
lämpligt att redan nu lägga det namnet på minnet. För om den
grabben kommer i rätta händer bör det inte dröja många år
innan han är ett välbekant namn inom, i första hand musiken.
Folke Antonsson, hemmahörande i Bergsviken, är bara 16 år,
men redan nu har han skrivit ett flertal egna verk för piano,
han har fulltecknade böcker med text och musik för gitarr,
han har en diktsamling vid ett förlag för utlåtande och flera
diktsamlingar liggande hemma. Han har också manuskript till
barnböcker och arbetar på en roman. Ur sin musik och litteratur
hämtar han motiv till sina tavlor, som står staplade inne i hans
rum. Hans framtidsplaner då? Ja, närmast har han tänkt söka
in vid Grans lantbruksskola.....Han tror sig nämligen inte ha
någon chans att komma in vid t ex musiklinjen på Framnäs eller
vid konstlinjen på Sunderby folkhögskola. Men vad har en grabb
som skriver sonat för piano, på en lantbruksskola att göra egen-
tligen?
-Jag vet väl inte vad jag egentligen vill, säger Folke, och förresten så är
det ingen musiklärare eller musikkännare som hört mig spela sedan jag
slutade skolan och därför vet jag ju egentligen inte hur mycket jag kan
inom musiken. Men det skulle vara kul få höra ett expertutlåtande, fastän
man samtidigt är lite rädd för resultatet av ett sådant.
Först för ett och ett halvt år sedan fick han möjlighet att börja träna på
piano i hemmet, sedan dess har det använts mycket flitigt. Tidigare blev
det mest text och musik för gitarr och han har otaliga anteckningsböcker
i vilka låtarna finns nedskrivna. Trots att han nu har piano har han inte
slutat skriva för gitarr. Här håller han sig mest till folksånger och protest-
sånger, men det lite mer popbetonade tongångarna finns också represen-
terade i hans repertoar. Tillsammans med en annan bergsviksyngling,
Kent Lundberg, brukar han på somrarna var ute och spela vid olika arr-
angemang, då under namnet - Folkenth - . Vid dessa tillfällen framför de
till största delen Folkes egna kompositioner, som är bra genomarbetade
och ofta har en prägel av protest över sig.
- Man är väl lite av en protestmänniska, säger han, och kan inte låta bli
att påverkas av politiken i dagens samhälle. Det gåt heller inte komma
undan det som dagligen händer ute i världen där politiska motsättningar
förskaffar människorna ett oerhört lidande. Han sätter sig ofta ner och
skriver dikter, som gärna anknyter till krig och människors lidande, men
som lika gärna kan sväva ut i något helt annat. Människan är dock alltid
i centrum.
En mängd dikter har han liggande hemma medan en samling finns på ett
förlag. Redan 1963-64 skrev han manuskriptet till en barnbok, 125 maskin-
skrivna A 4-ark, och nu har han börjat på en roman. Denna tilldrar sig i
England på 1800-talet och kommer att få något av en skräckmystik över sig.
Men för att kuna förlägga handlingen till ett annat land så pas långt tillbaka
i tiden måste han vara ganska väl förtrogen med landet och det har han
blivit genom att läsa en mängd olika böcker av engelska författare. På
det viset har han kunnat bilda sig en uppfattning om människor och deras
levnadssätt i en gången tid.
- Just nu läser jag mest konst- och musikhistoria, vilket jag blandar upp
med någon lättare litteratur, gärna någon roman.
Men 16-åringen nöjer sig inte med de här ämnesområdena, utan målar också
tavlor i olja, akvarell och pastell. Motiven tar han gärna från sina dikter och
kompositioner. En av de sista målningarna föreställer en dödgrävare,
Oliver Warmson. Och under tiden han målar sätter han gärna på skivspelaren
och lyssnar till både klassisk och populärmusik.
- Om det går kommer jag naturligtvis att fortsätta med musiken, säger Folke
Antonsson. Men skulle det bli så att jag söker mig till ett helt annat yrke än
det som har med konst och musik att göra kommer jag givetvis ändå att som
fritidssysselsättning fortsätta med musiken. Kanske också med lyrik och olje-
målning".
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 21 mars 1968.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
1983 fick jag förmånen att medverka på den julskiva som Norrmalmsskolans kör gjorde
under ledning av Folke Antonsson. Medverkande musiker var: Roger Lindqvist, Paul Lind-
berg, Curth Nilsson, Åke Jönsson, Håkan Norberg, David Maytan, Ola Frodell m fl. Inspel-
ningen gjordes i "Älv-studio" - Älvsbyn. Tekniker var Sven-Åke Andersson.
Utgivna böcker av Folke Antonsson: "Den gode Leher", "Glasmannen".
Folke är även dirigent och ledare för Hortlaxmanskör. Samt även för
"Pite Barn o ungdomskör"
Hortlax manskör med dirigenten Folke Antonsson t.v. klädd i vitt.
En hälsning från ett vintrigt Hortlax
Ja, vintern fortsätter sin vanliga lunk. Och med vinter kommer inte bara snö utan även kyla. I morse visade temperaturmätaren hela 28 minus. Det är i sådana situationer som åtminstone jag kan hålla mig för skratt. Nu har vi "bara" minus 15, men det biter ändå rejält i kinderna när man är ute. Så det allra bästa är nog att helt enkelt stanna inne i den sköna stugvärmen och försöka att må gott.
Vintriga och kalla hälsningar!
Vintriga och kalla hälsningar!
- Nattvandring -
Det var den kvällen
när månen lyste halv
och snön hade pudrat
gatorna alldeles vita
Neonskylten utanför
en av butikerna
lyste i skarp kontrast
mot den vita omgivningen
Sånär som på några
sena nattflanörer
gick jag ensam
i mina egna tankar
förbi ett av de mindre
kvarteren
Den slumrande staden
hade dragit sitt silkeslena
täcke över sig
och om blott några timmar
skulle den åter väckas till
liv igen
Men just nu, i detta skälvande
ögonblick, hade den stängt
sitt ena öga
För även en stad måste få
komma till ro ibland
mitt i den stormande världen
Roger Lindqvist.
"Det var den kvällen när månen lyste halv........"
när månen lyste halv
och snön hade pudrat
gatorna alldeles vita
Neonskylten utanför
en av butikerna
lyste i skarp kontrast
mot den vita omgivningen
Sånär som på några
sena nattflanörer
gick jag ensam
i mina egna tankar
förbi ett av de mindre
kvarteren
Den slumrande staden
hade dragit sitt silkeslena
täcke över sig
och om blott några timmar
skulle den åter väckas till
liv igen
Men just nu, i detta skälvande
ögonblick, hade den stängt
sitt ena öga
För även en stad måste få
komma till ro ibland
mitt i den stormande världen
Roger Lindqvist.
"Det var den kvällen när månen lyste halv........"
- "Jag älskar Thor Modéen!"
Jo, alldeles sant! Finns det någon som får mig att dra på smilbanden en dag när jag känner mig lite "down", så är det antingen Chaplin eller Thor "Tosse" Modéen. En gammal svartvit gammal svensk långfilm från "anno dazumal" kan för det flesta verka avskräckande. Jovisst, absolut kan det vara så ibland. Men så finns ju dessa filmpärlor; exempelvis pilsnerfilmernas pilsnerfilm: "Pensionat Paradiset" från 1937,som blev utskälld och förlöjligad i svensk press i början av 1970-talet. Däribland även Åsa-Nisse från Knohult, fick sig en släng av sleven. Kritiken kom från bl a filminstitutets chef Harry Schein, som kallade det för "en kulturfara". Nåja, jag har aldrig mått illa av en god gammal filmfars från 1930 eller 40-talet. Åke Söderblom, Elof Ahrle, John Botvid, Emil Fjellström, Douglas Håge, Tollie Zellman, Nils Poppe, Anna-Lisa Ericsson, Sickan Carlsson, Karl-Arne Holmsten, Hjördis Pettersson, Rut Holm, Artur Rolén.........osv. osv. Filmer som åldrats till oigenkännlighet, där tidens tand varit alltför rå och brutal, kan vara en hemsk upplevelse att titta på. Men så finns det ju - tack och lov - den raka motsatsen också. Där tiden istället med en varsam och len hand fått filmen att bli som ett förnämligt årgångsvin. Det kallas med andra ord: NJUTNING!
Häromdagen såg jag Chaplins mästerverk "Moderna Tider". Den är inspelad redan 1936, men har fortfarande kvar sitt klara och bestämda sorts budskap. En gång för flera år sedan satt jag i soffan tillsammans med mina barn. På TV:n visades en film med Nils Poppe. En av sönerna hade klart deklarerat sitt budskap: "Film skall vara i färg, film skall definitivt inte vara svartvit. Svartvit film är med andra ord rena rama skräpet!" Jag sa till honom att sitta ner med mig en stund och titta. När vi suttit ett tag, börjar han skratta hejdlöst år Poppes bravader. Det slutade med att vi såg hela filmen tillsammans han och jag. När jag då sedan frågade om han tyckte den var bra, så sa han, "Javisst . skitbra!" Och jag tror att han ändrade sin förut så kallhamrade attityd, om att svartvit film, (gammal skruttigfilm) också kan ha sina poänger. Bara om man sätter sig ner och ger den en chans.
Thor Modéen - detta komikergeni fick tyvärr ett tragiskt slut på sitt relativt korta liv. Född 1898 i Kungsör, död på pingstdagen 1950 i Stockholm. Utbränd, alkoholiserad, och utan de stora rollerna i slutskedet av sitt liv. Tragiskt, men tyvärr så vanligt förekommande bland dessa filmensstjärnor under den svenska filmepokens första stapplande år. Min kärlek till Tosse Modéen fick mig att skriva en artikel om honom, som publicerades i Piteå Tidningen den 21 augusti 2006. Vid ett besök i Stockholm några år tidigare, gjorde jag ett besök på Adolf Fredriks kyrkogård där han fick sitt sista vilorum. När jag stod vid hans grav, var det med en nästintill en andlig upplevelse. Och genom vindens susande i trädkronorna, nära intill Sveavägens buller och dån, hörde jag den välkända repliken: - "Det är härliga tider - strålande tider!"
2006 publicerades denna av mig skrivna artikel, som handlade om
komikern, sångaren, dansören Thor Modéen.
Thor Modéen i den klassika pilsnerfilmen "Pensionat Paradiset" från
1937.
Bilden från sima.nu
Thor "Tosse" Modéen (1898-1950). En av svensk films allra
största affischnamn under många år.
-"Det är härliga tider - strålande tider!"
Häromdagen såg jag Chaplins mästerverk "Moderna Tider". Den är inspelad redan 1936, men har fortfarande kvar sitt klara och bestämda sorts budskap. En gång för flera år sedan satt jag i soffan tillsammans med mina barn. På TV:n visades en film med Nils Poppe. En av sönerna hade klart deklarerat sitt budskap: "Film skall vara i färg, film skall definitivt inte vara svartvit. Svartvit film är med andra ord rena rama skräpet!" Jag sa till honom att sitta ner med mig en stund och titta. När vi suttit ett tag, börjar han skratta hejdlöst år Poppes bravader. Det slutade med att vi såg hela filmen tillsammans han och jag. När jag då sedan frågade om han tyckte den var bra, så sa han, "Javisst . skitbra!" Och jag tror att han ändrade sin förut så kallhamrade attityd, om att svartvit film, (gammal skruttigfilm) också kan ha sina poänger. Bara om man sätter sig ner och ger den en chans.
Thor Modéen - detta komikergeni fick tyvärr ett tragiskt slut på sitt relativt korta liv. Född 1898 i Kungsör, död på pingstdagen 1950 i Stockholm. Utbränd, alkoholiserad, och utan de stora rollerna i slutskedet av sitt liv. Tragiskt, men tyvärr så vanligt förekommande bland dessa filmensstjärnor under den svenska filmepokens första stapplande år. Min kärlek till Tosse Modéen fick mig att skriva en artikel om honom, som publicerades i Piteå Tidningen den 21 augusti 2006. Vid ett besök i Stockholm några år tidigare, gjorde jag ett besök på Adolf Fredriks kyrkogård där han fick sitt sista vilorum. När jag stod vid hans grav, var det med en nästintill en andlig upplevelse. Och genom vindens susande i trädkronorna, nära intill Sveavägens buller och dån, hörde jag den välkända repliken: - "Det är härliga tider - strålande tider!"
2006 publicerades denna av mig skrivna artikel, som handlade om
komikern, sångaren, dansören Thor Modéen.
Thor Modéen i den klassika pilsnerfilmen "Pensionat Paradiset" från
1937.
Bilden från sima.nu
Thor "Tosse" Modéen (1898-1950). En av svensk films allra
största affischnamn under många år.
-"Det är härliga tider - strålande tider!"
Rolf Åhmans i Djupgroven - 1980
Farbror Gunnar
Min fars äldre bror Gunnar och hans familj bodde grannar med oss under min barndom. Ja, i stort sett så bodde nästan hela det Lindqvistiska släktet i närheten av varandra. Sven, pappas brorsa bodde i Storfors med sin Elma. Erik, en annan av pappas bröder bodde liksom oss i Övremarken i Hortlax, tillsammans med fru och barn. I samma by bodde systrarna Emmy och Elsa med respektive familjer. Ett tag bodde även pappas äldsta syskon, Ingvar här också, innan han och hustrun Nancy flyttade in till Piteå. Yngste brodern Åke var även han en "äkta" Hortlaxare. Den enda som föll lite utanför ramarna, var pappas tvilling, Sigrid. Hon bodde i Vidsel med maken Valter samt tre barn. Även Artur flyttade sina bopålar lite längre bort, till Roknäs, där han bodde med fru och en dotter.
Gunnar, som jag tidigare nämnt, var politiskt intresserad. Och jag vet att han hade talets gåva, en verbal och samhällsintresserad person, som under en perod var aktiv inom Broderskapsrörelsen. En rörelse för kristna socialdemokrater. Gunnar hade under sin ungdom även spelat teater, och jag tror att det i honom, liksom även hos Sven och min far, låg ett slags behov av att ibland vara lite av "teaterapa". Det syntes speciellt när vi träffades på stora släktmiddagar. Då hade alltid syskonen (även Elsa, Emmy och Sigrid) någon slags form av "teateraktivitet" för sig. Det var mycket skratt, när exempelvis farbror Sven gjorde entré i farmor och farfars kök. Utklädd med diverse olika persedlar som han hämtat från klädkammaren. Ibland så använde han också farmors käpp, för att liksom få till "det där alldeles lilla extra". Så det är många fina och ljusa minnen som jag har av min fars syskon.
"Nya verkställande utskottet: Från vänster Gunnar Lindqvist, Hortlax,
sekreterare, fru Sigrid Grahn, Piteå, kassör, hantverksföreståndare
Hedley Wikström, Munksund, ordförande".
Piteå Tidningen den 10 april 1961.
Gunnar spelade teater i sin ungdom. I denna; "Teaterbåten" syns
han som nr. tre från höger klädd i halmhatt. Foto från (trol. Storfors
Folkets Hus). Omkring 1938?
På detta foto från 1979 ses makarna Aina och Gunnar Lindqvist.
Gunnar föddes 1918 och avled 1991. Hustrun Aina var född 1923
och gick bort 2000. Gunnar var också målvakt i Storfors AIK:s A-lag
samt även dess lagledare i sin ungdom. I A-laget spelade också Gunn-
ars bröder Ingvar, Sven och Artur.
Gunnar, som jag tidigare nämnt, var politiskt intresserad. Och jag vet att han hade talets gåva, en verbal och samhällsintresserad person, som under en perod var aktiv inom Broderskapsrörelsen. En rörelse för kristna socialdemokrater. Gunnar hade under sin ungdom även spelat teater, och jag tror att det i honom, liksom även hos Sven och min far, låg ett slags behov av att ibland vara lite av "teaterapa". Det syntes speciellt när vi träffades på stora släktmiddagar. Då hade alltid syskonen (även Elsa, Emmy och Sigrid) någon slags form av "teateraktivitet" för sig. Det var mycket skratt, när exempelvis farbror Sven gjorde entré i farmor och farfars kök. Utklädd med diverse olika persedlar som han hämtat från klädkammaren. Ibland så använde han också farmors käpp, för att liksom få till "det där alldeles lilla extra". Så det är många fina och ljusa minnen som jag har av min fars syskon.
"Nya verkställande utskottet: Från vänster Gunnar Lindqvist, Hortlax,
sekreterare, fru Sigrid Grahn, Piteå, kassör, hantverksföreståndare
Hedley Wikström, Munksund, ordförande".
Piteå Tidningen den 10 april 1961.
Gunnar spelade teater i sin ungdom. I denna; "Teaterbåten" syns
han som nr. tre från höger klädd i halmhatt. Foto från (trol. Storfors
Folkets Hus). Omkring 1938?
På detta foto från 1979 ses makarna Aina och Gunnar Lindqvist.
Gunnar föddes 1918 och avled 1991. Hustrun Aina var född 1923
och gick bort 2000. Gunnar var också målvakt i Storfors AIK:s A-lag
samt även dess lagledare i sin ungdom. I A-laget spelade också Gunn-
ars bröder Ingvar, Sven och Artur.
Kyrkhelg
Piteå Tidningen den 1 april 1961.
Gågatan i Piteå - 1961
"Ser det inte idylliskt och lite sydländskt ut? Så här tänker en av
stadens dekoratörer att Storgatan skall se ut efter omläggningen".
Piteå Tidningen den 4 juli 1961.
"Katt på hett plåttak"
Originaltitel: "Cat on a Hot Tin Roof". Filmatisering av dramatikern Tennesse Williams verk från 1955. Året 1958 gjordes denna färgfilm, med bl a Elizabeth Taylor i rollen som "Maggie the cat" Pollitt. Som hennes make, Brick Pollitt, syntes Paul Newman. I övriga roller; Burl Ives, Jack Carson, Judith Anderson. En verkligt sevärd film, om familjeproblem, obesvarad kärlek och ond bråd död. Alla de klassiska intriger som en intressant film skall underhålla. För regin svarade Richard Brooks. Filmen hade sin svenska premiär den 2 februari 1959.
Bilden från Cdon.se
Bilden från Cdon.se
Exklusiv lotterivinst - 1931
BARNENS DAG i Piteå 1931. Denna exklusiva bil kunde man
vinna - om man hade rätt lott förstås.
---------------------------------------------------------------------------------
Norrbottens Allehanda den 26 augusti 1931.
"Glada toner" - skivrecensioner - 1958
FAMNEN FULL UTAV DRAGSPEL. Dragspel så långt ögat såg
blev det när Lennart Hyland i TV-programmet - Stora Fam-
nen - efterlyste dragspelare i Kungl. Huvudstan.
Andrew Walter har rest till USA för att studera musiklivet
däröver. Här vinkar barn och blomma av vid tåget.
Snoddas kommer igen bättre än någonsin förr
med fyra låtar på en Cupol-skiva.
--------------------------------------------------------------------------
Ur "Levande Livet" den 8 april 1958.
Dan Andersson - vemodets mästare
Dan Andersson, poet, författare. Född den 6 april 1888 i Skattlösberg, Grangärde socken i Dalarna. Tragiskt omkommen p.g.a. förgiftning, på hotell Hellman i Stockholm, den 16 september 1920. Dödsorsaken var att hotellpersonalen glömt vädra ut det cyanväte som man använt mot vägglöss i rummet. Klockan tre på eftermiddagen dagen därpå, hittas Dan Andersson död på sitt hotellrum nr. 11. En stor poet och en ordets förkunnare var därmed borta. En stor och märkbar förlust för hela det litterära Sverige, och inte bara det litterära, utan för hela det folk som så intresserat tagit den tystlåtne och djupt grubblande poeten till sina hjärtan.
Några av de verk som Dan Andersson gett oss:
"Helgdagskväll i timmerkojan"
"Jag väntar vid min mila...."
"Jungman Jansson"
"Omkring tiggarn från Luossa"
"Till min syster"
"Nu mörknar min väg och mitt
dagsverk är gjort"
Daniel "Dan" Andersson.
(1888-1920).
Några av de verk som Dan Andersson gett oss:
"Helgdagskväll i timmerkojan"
"Jag väntar vid min mila...."
"Jungman Jansson"
"Omkring tiggarn från Luossa"
"Till min syster"
"Nu mörknar min väg och mitt
dagsverk är gjort"
Daniel "Dan" Andersson.
(1888-1920).
"Stormvarning utfärdad" - "Key Largo"
Ännu en chans att krypa ner i den sköna vardagsrumssoffan, för att i nattens mörker välkomna Humphrey Bogart med äkta hälften Lauren Bacall, samt Edward G. Robinson i John Hustons regi; "Key Largo", svensk titel; "Stormvarning utfärdad", inspelad 1948. Bogart filmtuffingen, som här står på toppen av sin karriär, möter i denna rulle en av sina kollegor inom gangstergenren: Edward G. Robinson. Som 1930 slog igenom med dunder och brak i klassikern; "Little Caesar". Samspelet mellan dessa herrar, kan inte annat än betecknas som "hårdkokt". Replikerna fullkomligt studsar mot filmkulisserna. Och det är ett sant nöje att få tillbringa den sena natten, och även den tidiga gryningen med dessa filmlegendarer. - "Man är ingen stjärna förrän man kan stava ens namn rätt, borta på sådana avlägsna platser som i Karacchi", lär Bogey en gång ha yttrat. Och nog är det väl så - även här i Hortlax stavas Bogeys namn rätt. Undrar just vad han skulle sagt om det?
Humphrey Bogart med hustrun Lauren Bacall. Båda med-
verkar i nattens, "Stormvarning utfärdad".
Edward G. Robinson - skådis med stor
auktoritet - medverkar också i regiss-
ören John Hustons klassiker från 1948,
"Key Largo".
Humphrey Bogart med hustrun Lauren Bacall. Båda med-
verkar i nattens, "Stormvarning utfärdad".
Edward G. Robinson - skådis med stor
auktoritet - medverkar också i regiss-
ören John Hustons klassiker från 1948,
"Key Largo".
Pontiac 1956
Piteå Tidningen den 30 maj 1956.
Norah bakar - Max smakar
Två kusiner - Norah och Max - fångade på samma bild. Nu på
lördag fyller Norahs pappa år. Därför håller Norah och hennes
mamma som bäst på att baka fikabröd till födelsedagen. En som
har lovat komma, för att bl a smaka på godsakerna är Max. Åt-
minstone sade han det idag, när han var och hälsade på hos sin
farmor och farfar. Och Norah, ja, hon håller som sagt på med div-
erse förberedelser inför pappa Andreas fest.
Med Hep Stars på ett lastbilsflak i Pajala
1995 spelade vi tillsammans med Hep Stars vid två tillfällen. Första gången var på NEX-hotell i Gällivare, nästa gång vi möttes var på en marknad i Pajala. Från vårt produktionsbolag, Bolar, kom en förfrågan om vi skulle kunna bistå Hep Stars med diverse instrument, samt även PA-anläggning. I Hep Stars fanns vid den här tidpunkten (naturligtvis) Svenne & Lotta. Trummisen Christer Pettersson (som en gång grundade bandet) fanns också med. Jan-Olof "Joffe" Enbom, bördig från Murjek, spelade bas och sjöng, och klaviaturerna skötte Bengt "Bengan" Arenblad. Gamle Hep Stars medlemmen Janne Frisk spelade gitarr. Den ende som fattades var Lennart Hegeland, "Lelle" var ju en av originalmusikerna i det en gång så jättepopulära popbandet. Efter Chrille Petterssons död, så började Totte Päivärinta istället.
Vi fick en liten pratstund efter spelkvällens slut, tillsammans med Svenne Hedlund och Chrille Pettersson. Så här i efterhand kan jag väl avslöja att deras scenshow gick väl inte direkt i nykterhetens tecken. I alla fall inte för gitarristen Janne Frisk, som tagit in lite väl mycket alkoholhaltiga drycker. Så pass mycket att han i sitt berusade tillstånd - av misstag - höll på att slå en av servitriserna med sin gitarrhals, när han och jag stod i restaurangköket och samtalade. Trollkarlen (magikern) John Houdi var också med på ett hörn denna afton i Gällivare. En kväll som ändå gick helt enligt planerna.
I Pajala spelade vi tillsammans med Hep Stars på ett lastbilsflak.
Jag vill minnas att pajalamyggen var ofantligt arga den här kvällen.
HEP STARS. Fr. v. Janne Frisk, Lotta och Svenne Hedlund, Totte
Päivärinta (Lili & Susies bror) sittande, Bengt Arenblad och Joffe
Enbom längst t.h.
Bombi Bitt och jag
Den 27 januari 1968 premiärvisade televisionen det första avsnittet av "Bombi Bitt och jag". Serien byggde på författaren Fritiof Nilsson Piratens bok, om de två pojkarna Bombi Bitt och Eli, och deras äventyr runt på Österlen. Omdömena var många i media. "Medelmåttig underhållning!" "Chockerande busliv!" "Levande miljöskildring!". Man kritiserade även de grova språk som användes, och den dryckenskap som speglades i serien. Huvudpersonen Bombi Bitt, gestaltades av den då okände Hälsingborgspojken Stellan Skarsgård. Och som hans kompis Eli, såg vi Reiner Albrecht från Ystad. Andra medverkande var: Åke Grönberg, Åke Fridell, Ann-Mari Gyllenspetz, Tor Isedal, Toiwo Paulo, Margaretha Krook, Gudrun Brost, Sigge Fürst och Fritiof Billquist. Piraten medverkade som berättare.
Bombi Bitt och Eli, dvs skådespelarna Stellan Skarsgård och Reiner
Albrecht tillsammans med författaren Fritiof Nilsson Piraten framför
cirkusen på Kiviks marknad.
Grattis på din 124:e födelsedag!
KNUT AMANDUS LINDQVIST. Grattis farfar på din
etthundratjugofjärde födelsedag! Som du skulle ha
fyllt igår den 9 februari. Tyvärr så hann vi aldrig
riktigt lära känna varandra. Jag var bara sju år fyllda,
den där onsdagen i januari 1965, när du så stilla som-
nade in på lasarettet i Piteå. Du var så gammal och sjuk.
Jag var bara en liten kille som just hade börjat i första
klass i Sörbyskolan i Hortlax. Men jag minns i alla fall
litegrann av din röst och dialekt. Du talade genom hela
livet på ett klingande västerbottensmål. Nästan allt som
jag vet om dig, har jag fått berättats i efterhand. Du kan-
ske vet, att jag ganska ofta besöker din och farmors grav.
Vattnar dina blommor, tänder då och då ett litet ljus till
ditt och farmor Hannas minne. Ja, jag tror att du både
vet och ser, där ni sitter på ett moln och tittar ner. Inte
så långt från din grav, vilar ju din näst yngste son, min
pappa. Och lite längre bort, ligger dina två andra söner.
Och där skall ni ligga i er sömn, in i evigheters evighet.
Och kanhända att jag, ditt barnbarn också en dag kommer
att läggas till vila, inte långt från er. Sov så sött farfar.
Och förresten - hälsa farmor från mig, och säg att vi alla,
era nära och kära mår bra härnere på jorden.
Ha det så bra - tills vi ses en dag!
/Roger.
Pitepojken Thord Carlsson
"Chaufför Richard Stenström i Munksund (till höger), ett tacksamt
intervjuobjekt för radiomannen Thord Carlsson, Stockholm, pitebo
till börden. Vad herrarna har så roligt åt får vi höra den 22 maj, då
ett program om pitemål kommer i P 1".
Piteå Tidningen maj 1964.
--------------------------------------------------------------------------------
Thord Carlsson (1931-2005) var producent på Sveriges Radio. Han
medverkade också som programledare i bl a "Ring så spelar vi" och
"Musik för fullvuxna". Thord var även med i filmerna: "Äppelkriget"
1971, "Picssos äventyr" 1978, "Sopor" 1981. Thord föddes i Piteå -
och flyttade efter hustruns död tillbaka till hemstaden, där han också
avled. Han syntes ofta ute på Piteås gator. Thord hade även en åter-
kommande krönika i Piteå Tidningen. Vid ett tillfälle hade han Hasse
Tellemar som gäst i sin våning i centrala Piteå. Då plockade Thord
fram sitt dragspel, och tillsammans med kompisen Tellemar, ljöd det
dragspelstoner ut från lägenheten. Jag tror att det t.o.m. blev ett repo-
tage i tidningen.
Jannes X-tett - Logen Långträsk 1967
Jan Bergman och Sune Wiklund i Jannes, var båda musiklärare i Piteå
kommunala musikskola. I bandet blev så småningom Gunnar Eidegren
också med. Gunnar var även han musiklärare spelade trumpet. Janne
var förutom bandets kapellmästare också organist, sångare och basist.
Sune spelade gitarr och blev i början av 70-talet ledare för musikskolans
storband; Piteå Havsband. Jannes ändrade namn, cirka 1972, till Maxi-
mum. Melker Öhman, kompgitarrist i orkestern, drev under flera år mus-
ikaffär i Piteå, som hette "Tangenten". Trumslagaren Lennart "Lillen" Nord-
mark (farbror till jazzsaxofonisten Robert Nordmark) spelar idag trummor
i "Roxy Storband" hemmahörande i Piteå. I Roxy ingår även tenorsaxofon-
isten Janne Lundberg, också en gång med i Jannes.
Sångaren Roger Johnson - Skellefteå
-------------------------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 18 april 1970.
Gusten Granström - VD och f.d. dansmusiker
Gusten Granström är en välkänd profil för oss här i Piteå. I egenskap av VD för Norrbotniabanan AB, samt även VD och koncernchef för Piteå Kommunföretag AB, dyker han då och då upp i lokalpressen. Så sent som idag figurerar Gusten Granström i ett repotage om Norrbotniabanan. Men vad kanske få vet, är att Gusten har ett förlutet som dansbandsmusiker i Umeåorkestern "Tord Janzéns". Sommaren 1972 medverkade Umeåbandet som husband på Piteås parkkvällar. PT gjorde då ett litet repotage, där journalisten Ulf Dahlberg presenterade orkestern.
Piteå Tidningen den 5 juli 1972.
GUSTEN GRANSTRÖM. För oss Pitebor mest känd som vd för Piteå
Kommunföretag AB, och nu även vd för Norrbotniabanan AB. Men
Gusten har också en gång i tiden varit dansbandsmusiker i Umeå-
bandet Tord Janzéns. Som sommaren 1972 var husband på de park-
kvällar som presenterades i Badhusparken.
Foto: Robert Lundberg - PT.
Piteå Tidningen den 5 juli 1972.
GUSTEN GRANSTRÖM. För oss Pitebor mest känd som vd för Piteå
Kommunföretag AB, och nu även vd för Norrbotniabanan AB. Men
Gusten har också en gång i tiden varit dansbandsmusiker i Umeå-
bandet Tord Janzéns. Som sommaren 1972 var husband på de park-
kvällar som presenterades i Badhusparken.
Foto: Robert Lundberg - PT.
-"Tack för idag........!"
.......nu blir det inget mer.......!
Emile Ford - 1969
EMILE FORD föddes i Västindien för ungefär trettio år sedan, men
familjen flyttade medan han ännu var mycket ung till London där
han växte upp. Han utbildade sig till ingenjör. Det var i London han
började sjunga och det tog tre månader för honom att bli uppmärk-
sammad och sedan kunde han inte visa sig någonstans utan att bli
igenkänd, utom i Västindien där ingen känner honom. Han kom till
Sverige och här träffade han en flicka. Det blev giftermål och num-
era har han också två barn. Direkt efter showen for han hem till
Lycksele och familjen. I dag lördag sitter Emile på planet på väg till
England, där han skall göra några TV-shower. Dessa kommer till
största delen att säljas till Sverige. Emile anser sig ha den bästa
marknade här. Varför spelar han då inte in showerna här i Sverige?
-Jo, det är så att svensk TV inte verkar vara så hågade att satsa på
egna alster. Man köper hellre in underhållningsprogram från större
länder till mycket större kostnader.
Emile trivs mycket bra här i Sverige, det säger det säger han beror
på de stora ytorna, man känner sig aldrig instängd här, alla människor
är också mycket trevliga. Under sin mycket framgångsrika karriär
i Sverige har Emile haft några låtar på hitlistorna. De mest berömda
är "Twiligt Time", "What do you want to make those eyes at me for"
och "Still". Han sade att i samband med tioårsjubiléet av hans första
stora hit hade hans skivbolag beslutat ge ut "What do you....." igen, i
originalinspelning.
Det motsatte sig Emile på det bestämdaste. Han sade att hans röst under
tiden i Sverige utvecklat sig ofantligt och det vore ju inte rätt mot honom
om så skulle ske, utan han ville ge ut en nyinspelning av samma platta.
På frågan om Emile återigen skulle börja turnera på allvar, svarade han:
" Jag har har skrivit kontrakt om en sommarturné och en vinterturné,
sedan räknar jag med att få vara tillsammans med min familj sex mån-
ader om året".
Enligt Emile var det inte alls meningen att han skulle vara på Perudden
denna gång. Arrangören hade ringt hans agent i Stockholm men fått svaret
att Emile kunde man inte räkna med eftersom han har så mycket arr göra
inför resan till England. Arrangören hade då bokat in Tommys och dessa
hade i sin tur ringt Emile och han hade ringt agenten och sagt att eftersom
hans utgifter i samband med uppträdandet gick jämt upp med inkomsten
så ställde han upp för nöjes skull. De två arbetsperioderna skulle enligt
Emile bestå av skivinspelningar, TV-shower och sist men inte minst upp-
trädanden. Skivinspelningar kommer han att göra regelbundet (minst en
i kvartalet) för närvarande är det dock inte aktuellt med något utsläpp,
ja, förstås nyutsläppet av "What do you want to......".
Turnerandet är det inte riktigt klart med ännu, Emile vill helst uppträda
på restaurang. -"Jag får mycket bättre kontakt med publiken där än i
folkparkerna", säger han. Han vet inte heller om han kommer att turnera
ensam eller tillsammans med någon annan, Sylvia Vrethammar har varit på
förslag men ingenting är bestämt ännu: -"Jag har inte ens träffat Sylvia",
säger Emile.
Han byter ofta orkester. Han har också turnerat ihop med bl. a. Yngve Fors-
sélls, som för ett tag sedan var aktuella i samband med Jerry Williams; och
som spelar på Perudden ikväll. Emile började med "Shake, Rattle and Roll",
som också avslutade showen. Andra låtar som fanns med var bl. a. "Heavenly"
"Twiligt Time", "The son of Hickorey Hollers Tramp"
Emile Ford gästade Perudden tillsammans med kompbandet
Tommys.
---------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 29 november 1969.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Lennart Grahn - The Shanes
Piteå Tidningen den 22 mars 1969.
Tommy Körberg - "Judy min vän"
Piteå Tidningen den 5 mars 1969.
Bröllopsparet Svensson / Kaspersen - 1969
Piteå Tidningen den 19 mars 1969.
"Helgonet" - Roger Moore
Piteå Tidningen 11 januari 1969.
---------------------------------------------------------------------------------------
Helgonet - sin tids stora hjälte. Varje lördagskväll under min barndom, åkte
han runt i sin vita Volvo P1800 och slogs mot det onda. Efter Ingrid Schrewelius
program, "Lilla Journalen" eller Ulf Thoréns, "Hvar fjortonde dag" så var det dags.
Det program som man gått och väntat på hela långa dagen: "Helgonet" eller "The
Saint" som han hette i orginal. Men det är länge sedan nu. Idag gäller andra typer
av idoler. Kanhända av mer destruktiv art.
Simon Templar. Hjälte för barn och ungdom under 1960-talet.
-"Nää, nu får det verkligen vara nog!"
Skyhöga snödrivor, ja, nästan lika höga som World Trade Center en gång var. Dessa drivor ligger härute och liksom hånskrattar åt mig varje gång som jag tittar ut genom dörren. - "Nu klagar den där Lindqvistar´n igen", är det kanske någon som tänker. Jo, klagomuren har idag varit upptagen av - mig! Men hur än mycket jag klagar, så tinar ju inte snön bort för det. Så jag får vackert ta och behärska mig, och inta en helt annan, och vänligare inställning till vintern. Ungefär så här: -"Nämen så rart och trevligt, tänk att få så här mycket snö, jag som länge gått och väntat på en riktig snörik vinter. O, ja, det blir en alldeles bra och lämplig gymnastik till min redan så onda rygg och höft. För att inte tala om mina dåliga fötter. Ja, nu ska jag ut i den härliga fria naturen och skotta mig fram till brevlådan. Men titta - tidningen är försenad, jamen tänk såååå kul det blir att få läsa gårdagens tidning istället. Jag riktigt myser av blotta tanken. Och min fina lilla behändiga bil, ja, den startar inte idag, men det gör ingenting. Det betyder bara att jag får gå till ICA- butiken istället. Tre kilometer tur och retur. En baggis! Skit i om än det blir tungt och besvärligt, jag får väl ta mig en extra värktablett. Ojdå, är dom slut? Jamen, det går lika bra med ett tuggummi. Sen ska jag hjälpa gumman att städa. Men oj, gick glödlampan sönder? Sån osis, jag som köpte en jättedyr sak på affärn för en vecka sedan, men det ordnar sig, skarru se!" Dammsugarförsäljaren var här, demonstrerade sin jätteflotta maskin som "bara" kostade 35.000 kronor. Som hittat, tyckte både jag och gumman. Inte för att vi köpte den - men man måste vara positiv och inget annat. Positiv och åter positiv. Näää! nu orkar jag inte vara så positiv längre. Sanningen att säga, så vill jag bara spy åt denna förfärliga hemska snö. Så det så. Och det där med att spy, ja, det gäller nog den där dammsugarföräljaren också. Jag vill nog passa på att spy över den där dyra dammsugaren också. Och medan jag nu spyr, så spyr jag litegrann över våran fina nyinköpta ljusstake, som försäljaren råkade kuuffa ner mitt under demonstrationen. Nu är det spytt klart. Tack och adjö! Från positiva Rogge.
Tur att barnen finns, för att lysa upp denna mörka och tunga vinter.
Här kommer Andreas till undsättning, för att hjälpa farsgubben.
Andreas och bäste kompisen David har i det närmaste fullt upp.
Och det kan man förstå, när man ser denna bild.
Tack gode Gud för baklastare. Den eller de som uppfann denna
välsignade maskin, borde enligt mitt tycke ha tilldelats Nobelpriset.
Andreas och David röjer snö åt flera hushåll i Hortlaxområdet
denna vinter.
Ett enda snöfall till, och jag tror att vi emigrerar till Australien, jag,
Bettan och våra två katter, för att öppna en kängurufarm.
Tur att barnen finns, för att lysa upp denna mörka och tunga vinter.
Här kommer Andreas till undsättning, för att hjälpa farsgubben.
Andreas och bäste kompisen David har i det närmaste fullt upp.
Och det kan man förstå, när man ser denna bild.
Tack gode Gud för baklastare. Den eller de som uppfann denna
välsignade maskin, borde enligt mitt tycke ha tilldelats Nobelpriset.
Andreas och David röjer snö åt flera hushåll i Hortlaxområdet
denna vinter.
Ett enda snöfall till, och jag tror att vi emigrerar till Australien, jag,
Bettan och våra två katter, för att öppna en kängurufarm.
Caltex i Öjebyn
Augusti 1957.
Cacka Israelsson och gamle Svarten bland skjutglada hemvärnsmän
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 17 augusti 1955.
Gubbarna repeterar.....
Inför den spelning som går av stapeln lördagen den 27 mars, har vi träffats några gånger för att gå genom vår repertoar. Jag pratar alltså om "Dansbandskrampen" på Folkets Hus i Piteå, där Kjell-Bertils ingår. Vi spelade våran sista spelning i januari 1986, på samma ställe där vi nu skall - förhoppningsvis - glädja den eventuella publik som behagar komma. Under februari ansluter sig även Thomas Åström, som spelar piano, sjunger och trakterar saxofon. Thomas har musik som sitt yrke, han arrangerar, undervisar och leder en kör därborta i Hälsingborg. Tanken är att vi under kvällen skall ge oss på en sorts musikalisk hyllning, till bortgångne bandmedlemmen Allan Lundström. I den repertoar som vi hade då, ingick bl. a. Eroll Garners finstämda "Misty", som i Allans händer blev helt magisk. Vi får hoppas att Allan blickar ner från sin musikaliska himmel den där kvällen i mars, och att han blir nöjd över det han hör och ser. Man kan ju bara hoppas.
Gitarristen Robert Öberg t.v. och basisten och sångaren Kjell Andersson
är de två medlemmar som varit med allra längst i Kjell-Bertils. Robban
- som även sjunger - gjorde sin debut 1969, och Kjell han var med om
att bilda bandet 1968, tillsammans med kollegan Bertil Granberg.
Kjell-Bertils var ursprungligen en sextett. Men från 1982 och fram till
slutet - 1986, så var man kvintett. På bilden syns fr. v. Thomas Eriks-
son på keyboard, och Robban Öberg på gitarr.
Kjell letar frenetiskt i sin välfyllda repertoarpärm.
Kjell har även haft egen orkester - "Kjell Anderssons" - där jag
hoppade in och vikarierade flertalet gånger. Jag har även medverkat
i några inspelningar med Kjell, som rönt stora framgångar bl.a. på
den på sin tid så populära "Norrbottenslistan" med låten "Sommarens
sista fägring", som låg flera veckor på P4:ans lokalradiolista 1989/90.
Med i Kjells kompband var Hans Berglund keyboard, Lasse Öhman bas,
och Roger Lindqvist trummor. Kjell var även med i kören "Stämbandet"
från Älvsbyn. En inspelning gjordes av studioteknikern Kjell Nästén från
Skellefteå, där jag också spelade trummor. Kjell har en stor mängd CD-
produktioner bakom sig. Han reser runt som trubadur på marknader,
krogar, kyrkor och sjunger. En mäktig röst, är vad denne Älvsbybo är
utrustad med. Fråga mig jag vet.
Gitarristen Robert Öberg t.v. och basisten och sångaren Kjell Andersson
är de två medlemmar som varit med allra längst i Kjell-Bertils. Robban
- som även sjunger - gjorde sin debut 1969, och Kjell han var med om
att bilda bandet 1968, tillsammans med kollegan Bertil Granberg.
Kjell-Bertils var ursprungligen en sextett. Men från 1982 och fram till
slutet - 1986, så var man kvintett. På bilden syns fr. v. Thomas Eriks-
son på keyboard, och Robban Öberg på gitarr.
Kjell letar frenetiskt i sin välfyllda repertoarpärm.
Kjell har även haft egen orkester - "Kjell Anderssons" - där jag
hoppade in och vikarierade flertalet gånger. Jag har även medverkat
i några inspelningar med Kjell, som rönt stora framgångar bl.a. på
den på sin tid så populära "Norrbottenslistan" med låten "Sommarens
sista fägring", som låg flera veckor på P4:ans lokalradiolista 1989/90.
Med i Kjells kompband var Hans Berglund keyboard, Lasse Öhman bas,
och Roger Lindqvist trummor. Kjell var även med i kören "Stämbandet"
från Älvsbyn. En inspelning gjordes av studioteknikern Kjell Nästén från
Skellefteå, där jag också spelade trummor. Kjell har en stor mängd CD-
produktioner bakom sig. Han reser runt som trubadur på marknader,
krogar, kyrkor och sjunger. En mäktig röst, är vad denne Älvsbybo är
utrustad med. Fråga mig jag vet.
Snöskotereländet!!!
Skulle hälsa på min mor igår. Parallellt med den stora vägen, går ett skoterspår. Tre vildsinta skoterförare jagade ikapp varandra. Lite längre fram på vägen finns en busshållplats och en parkeringsficka. Den första skotern körde ner från snödrivan, och parkerade på platsen. Hans kollega skulle göra detsamma. Men istället för att hålla sig på sin sida av vägen, sladdade han ut rakt framför min bil. Följden blev att jag tutade till, och stannade. Om jag inte gjort detta hade nog en kollision varit oundviklig. Bakom mig kom en bil, som var tvungen att gira över litegrann mot andra körbanan. Skoterföraren med den sladdande snöskotern, tittade lite nonchalant på mig och gav mig "fingret". Sedan körde han därifrån utan att kanske förstå hur när vi båda hade varit en riktig krock. Då kokade det litegrann i min hjärna. Och jag skulle gärna velat att han hade förstått stundens allvar - istället för att peka finger åt mig. Så förhoppningsvis behöver jag inte uppleva detta en gång till. Men eftersom vi har mycket snöskoteråkare här runt omkring, så måste man väl börja passa sig, för dessa ibland nonchalanta och smått agressiva skoterförare - som i detta fall höll på att sluta väldigt illa.
Opus - Skellefteå Folkets Park
Volvo Amazon
Luva utan tofs.......
Min luva som för närvarande saknar sin tofs.....har fått dålig kritik
av mina närmaste. De påstår att den ser alldeles för gammal och lugg-
sliten ut. De ser väldigt gärna att jag inhandlar en ny, eller tar en ny-
stickad mössa som min hustru färdigställde för ett tag sedan. Som svar
på denna orättvisa form av kritik, vill jag bara säga följande: Jag är fullt
medveten om att min gamla goa mössa inte kommer från modehuset
Dior. Men jag tycker ändå att min blå mössa - med ett visst rött inslag -
är en skön och i allra högsta grad fullt duglig tingest så här i vinterkylan.
Med andra ord - den uppfyller sitt syfte, som i huvudsaklig mening är att
skydda sin husbonde från köldskador. Jag ämnar också att i fortsättningen
bära min luva - utan tofs - och jag hoppas därmed att den orättvisa kritiken
tystnar för gott. Vad gäller min saknade tofs, så vill jag bara göra ett för-
tydligande. Så fort tofsen upphittas, är det meningen att den åter skall
pryda min blå mössa - med ett visst rött inslag - och därmed fungera så att
säga som "pricken över i". Därmed hoppas jag att sista ordet nu är sagt i
denna mössdiskussion.
Hortlax den 7 februari 2010.
Roger Lindqvist stolt mössägare
av en blå tofslös mössa (med ett visst rött inslag)
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Reparation av Bergsviksbron
Piteå Tidningen den 28 september 1961.
Oplogade Hortlaxvägar
En titt i familjealbumet
Det är på sina barn som man märker att man har åldrats. Ja, det är väl så man brukar säga, när man reflekterar över att livet har rusat iväg i raketfart. Så sitter man där en dag. Med sin sprillans nya rollator, och glömmer var man lagt sin hörapparat. Och när barnen kommer på besök, frågar de var ens tänder har tagit vägen. - "Jo, säger man då, serru gaddarna hade jag på mig i morse. Men efter att jag varit på toa så försvann dom spårlöst". -"Men snälla rara pappa, du har väl ändå inte spolat ner dom i toastolen?" -"De kan tänkas, svara man då lite förbryllad, jag tyckte väl att det var nåt som ramla ner när jag öppna mun, och skulle ropa på syster!"
Man kanske måste unna sig att passa på att njuta av tillvaron medan man ännu har tänderna i behåll. Och medan man ännu känner igen sina barn, och medan man kan gå hjälpligt utan rollator. Varför dessa tankar då? Jo, jag har tittat i vårt familjealbum, som väcker många härliga minnen till liv. Men samtidigt som man sitter där och ler, så känns det på nåt sätt som om livet har gått alltför fort. Kanske om det fanns en slags broms, som vi kunde stanna av livets olika skeenden. Eller åtminstone köra lite saktare ibland. Men det går ju inte. Hur som helst så gillar jag att drömma mig tillbaka ibland genom en titt i familjealbumet. Och det är precis vad jag har gjort i detta blogginlägg. En resa tillbaka till den tid i våra liv, då barnen var små, och när tiden ibland inte ville räcka till för oss (jag o Bettan) och det nästan inte fanns utrymme att tänka på sig själv. Idag ser det ut på ett helt annat sätt. Men häng med på en tur i vårt album, och kika in och ta er en titt om hur det kunde se ut:
Elisabeth äter en s.k. Tempotallrik vid ett besök hos sin syster
Ulla-Mai, sommaren 1986.
Robert - sommaren 1985. Tittar begrundande på sin pappa, som
står på garagetaket för att föreviga sin ettåriga son.
Andreas drar ett trumsolo på farsans Tama-trummor 1986.
Daniel i pulkbacken i Tingsholmen 1988.
Robert hjälper sin pappa med snöröjningen 1986.
Daniel bjuder sin brorsor på födelsedagstårta den 20 januari 1988.
Robert gungar sig fram i tillvaron. Foto från 1985.
Andreas med sin älskade traktor, våren 1985.
Robert tar sig en tupplur, juli 1987.
Elisabeth och Daniel på besök hos farmor och farfar - 1988.
-"Nu har jag skurat klart köksgolvet!" tycks Robert säga till sin
mamma.
Andreas beundrar sin pappas gamla Puch Cross av 1967-års modell.
Foto från våren 1985.
SLUT PÅ TITTEN - MEN TITTA GÄRNA IN FLER GÅNGER!
Hälsningar från Albumföreståndare Roger Lindqvist.
Tack och adjö!
Man kanske måste unna sig att passa på att njuta av tillvaron medan man ännu har tänderna i behåll. Och medan man ännu känner igen sina barn, och medan man kan gå hjälpligt utan rollator. Varför dessa tankar då? Jo, jag har tittat i vårt familjealbum, som väcker många härliga minnen till liv. Men samtidigt som man sitter där och ler, så känns det på nåt sätt som om livet har gått alltför fort. Kanske om det fanns en slags broms, som vi kunde stanna av livets olika skeenden. Eller åtminstone köra lite saktare ibland. Men det går ju inte. Hur som helst så gillar jag att drömma mig tillbaka ibland genom en titt i familjealbumet. Och det är precis vad jag har gjort i detta blogginlägg. En resa tillbaka till den tid i våra liv, då barnen var små, och när tiden ibland inte ville räcka till för oss (jag o Bettan) och det nästan inte fanns utrymme att tänka på sig själv. Idag ser det ut på ett helt annat sätt. Men häng med på en tur i vårt album, och kika in och ta er en titt om hur det kunde se ut:
Elisabeth äter en s.k. Tempotallrik vid ett besök hos sin syster
Ulla-Mai, sommaren 1986.
Robert - sommaren 1985. Tittar begrundande på sin pappa, som
står på garagetaket för att föreviga sin ettåriga son.
Andreas drar ett trumsolo på farsans Tama-trummor 1986.
Daniel i pulkbacken i Tingsholmen 1988.
Robert hjälper sin pappa med snöröjningen 1986.
Daniel bjuder sin brorsor på födelsedagstårta den 20 januari 1988.
Robert gungar sig fram i tillvaron. Foto från 1985.
Andreas med sin älskade traktor, våren 1985.
Robert tar sig en tupplur, juli 1987.
Elisabeth och Daniel på besök hos farmor och farfar - 1988.
-"Nu har jag skurat klart köksgolvet!" tycks Robert säga till sin
mamma.
Andreas beundrar sin pappas gamla Puch Cross av 1967-års modell.
Foto från våren 1985.
SLUT PÅ TITTEN - MEN TITTA GÄRNA IN FLER GÅNGER!
Hälsningar från Albumföreståndare Roger Lindqvist.
Tack och adjö!
Sommarturné - 1976
Sommaren 1976 åkte delar av Piteå Kommunala Musikskola på turné till Jugoslavien. Med på resan fanns också Piteå Havsband, storbandet som jag ingick i. I Jugoslavien skulle vi medverka i några TV-program, varav ett var en direktsändning som gick ut över hela landet. Jugoslavisk TV, gjorde även ett specialprogram med Havsbandet, vilket också - var tänkt - skulle sändas i Sverige. Men tyvärr så blev detta aldrig av. Men jag minns i alla fall att vi hade en härlig tid därborta, flera år innan det vackra Jugoslavien slets sönder av det inbördeskrig som rådde på Balkan, under 1990-talet.
Turné - sommaren 1976 med bl. a. Piteå Havsband i Jugoslavien.
Det vackra Jugoslavien välkomnade oss frusna Pitebor, med sin
bedövande vackra natur. Detta var flera år innan landet slets
sönder och samman i det inbördeskrig som rasade under 90-talet.
Vi inkvarterades på Hotell Solaris i Sibenik. Maten var salt och stark.
Värmen var kvav, detta resulterade i en törst av sällan sådat slag.
Turligt nog fanns en läskedrycksautomat i närheten av hotellrummet.
Vad jag kan minnas så fanns endast drycken Pepsi Cola representerat.
Har aldrig nånsin i mitt liv druckit så mycket Pepsi som jag gjorde då.
Detta gav mig öknamnet "Pepsowitch". Och detta namn förföljde mig
väldigt väldigt länge.
Som den store mjölkdrickare jag var, så var det närmast en katastrof
när min älsklingsdryck inte gick att uppbringa. I baren på den sol-
indränkta stranden vid det Adriatiska havet, hittade jag en flaska med
ett mystiskt innehåll. Den visade sig innehålla varm getmjölk.
-"Den ska jag ha!", utbrast jag glatt, medan jag hörde rösten av en
kompis som helt spontant sa: "USCH!" Varm getmjölk har jag aldrig
druckit sedan dess. Ja, jag har t.o.m. varit tvungen att upphöra med min
älskade mjölk på äldre dar. På bilden syns jag tillsamman med Maggan
Gustafsson, vid ett bord på stranden. Kolla in mina moderna glasögon -
så som de skulle se ut sommaren 1976.
Vissa dagar var vi spellediga. Då passade vi på se oss om i
omgivningarna. Här står vi och väntar på bussen som ska ta oss
in till stan. T.v. Maggan Gustafsson, Anders Lundqvist, Håkan
Norberg och tjejen med blå tröja, Anette Fors.
Ett paradis? Jo, absolut. Bedårande, bedövande är väl de enda ord
som jag hittar för att beskriva detta vackra.
Jag hann även skriva ett par vykort hem till Hortlax. Detta kort skickade
jag till min morfar Sanfrid. Troligtvis kan ingen tyda mina kråkfötter.
Men så här skrev jag bl. a. "Jag gruvar mig redan för hemresan. Som
sker på torsdagsmorgonen nästa vecka. Har solat och mått bra i dag.
Hälsningar Roger"
Resan ja, en vecka efter vår hemkomst hände en tragisk flygolycka med
ett flygplan från samma bolag som vi använde oss av. Planen var inte av
den bästa sorten. Jag tror att det var därför som jag var lite bekymrad
över hemresan.
På flygplatsen inför hemresan. Sitter och vaktar mina trummor,
medan Anette står och tittar på. Trumpetaren Paul Lindberg -
medlem i Yngve Forssélls orkester - följde också med, för att
bl. a. förstärka Piteå Havsband.
Turné - sommaren 1976 med bl. a. Piteå Havsband i Jugoslavien.
Det vackra Jugoslavien välkomnade oss frusna Pitebor, med sin
bedövande vackra natur. Detta var flera år innan landet slets
sönder och samman i det inbördeskrig som rasade under 90-talet.
Vi inkvarterades på Hotell Solaris i Sibenik. Maten var salt och stark.
Värmen var kvav, detta resulterade i en törst av sällan sådat slag.
Turligt nog fanns en läskedrycksautomat i närheten av hotellrummet.
Vad jag kan minnas så fanns endast drycken Pepsi Cola representerat.
Har aldrig nånsin i mitt liv druckit så mycket Pepsi som jag gjorde då.
Detta gav mig öknamnet "Pepsowitch". Och detta namn förföljde mig
väldigt väldigt länge.
Som den store mjölkdrickare jag var, så var det närmast en katastrof
när min älsklingsdryck inte gick att uppbringa. I baren på den sol-
indränkta stranden vid det Adriatiska havet, hittade jag en flaska med
ett mystiskt innehåll. Den visade sig innehålla varm getmjölk.
-"Den ska jag ha!", utbrast jag glatt, medan jag hörde rösten av en
kompis som helt spontant sa: "USCH!" Varm getmjölk har jag aldrig
druckit sedan dess. Ja, jag har t.o.m. varit tvungen att upphöra med min
älskade mjölk på äldre dar. På bilden syns jag tillsamman med Maggan
Gustafsson, vid ett bord på stranden. Kolla in mina moderna glasögon -
så som de skulle se ut sommaren 1976.
Vissa dagar var vi spellediga. Då passade vi på se oss om i
omgivningarna. Här står vi och väntar på bussen som ska ta oss
in till stan. T.v. Maggan Gustafsson, Anders Lundqvist, Håkan
Norberg och tjejen med blå tröja, Anette Fors.
Ett paradis? Jo, absolut. Bedårande, bedövande är väl de enda ord
som jag hittar för att beskriva detta vackra.
Jag hann även skriva ett par vykort hem till Hortlax. Detta kort skickade
jag till min morfar Sanfrid. Troligtvis kan ingen tyda mina kråkfötter.
Men så här skrev jag bl. a. "Jag gruvar mig redan för hemresan. Som
sker på torsdagsmorgonen nästa vecka. Har solat och mått bra i dag.
Hälsningar Roger"
Resan ja, en vecka efter vår hemkomst hände en tragisk flygolycka med
ett flygplan från samma bolag som vi använde oss av. Planen var inte av
den bästa sorten. Jag tror att det var därför som jag var lite bekymrad
över hemresan.
På flygplatsen inför hemresan. Sitter och vaktar mina trummor,
medan Anette står och tittar på. Trumpetaren Paul Lindberg -
medlem i Yngve Forssélls orkester - följde också med, för att
bl. a. förstärka Piteå Havsband.
- Betraktelse över en sargad värld -
Jämt och ständigt förfasas jag över den ondska som finns i vår värld. Det finns mig veterligen ingen gräns för hur mycket illa vi kan göra varandra - människor emellan. TV:s nyhetssändningar vittnar dagligen om hur illa ställt det är bland alla oss, som lever på denna planet. Detta föranledde mig att skriva den här dikten, som i sitt original fick namnet "Betraktelse". Texten var införd den 23 juli 2005 i Piteå Tidningen.
BETRAKTELSE
Ond bråd död,
svält, elände,
människoförnedring,
etniska utrensningar,
förföljelse av minoriteter
Uppsamlingsläger för plågade
människor
Avrättningar, hot, trakasserier,
girighet av värsta sort,
penningens totala makt,
i en värld där ett liv inte är
att betrakta som heligt
Naturtillgångar skövlas,
och förstörs,
rikedomar tillfaller de
redan besuttna
Uppsvällda barnamagar,
vanställda kroppar
efter utsända dödspatruller
som blint låter sig lydas,
av sina uppdragsgivares
sjuka hjärnor
Totalitära regimer,
vars enda kännetecken är,
en total avsaknad och känsla
för det folk, som man är satt
att leda
Deras politik utgörs av
maktfullkomlighet,
samt orgier i blod och
lemlästning
Deras väg till makt och
järnhård kontroll,
kantas av otaliga
oskyldiga offer, såsom
barn och kvinnor
Inte undra på, att himlens änglar
gråter i denna tidens afton
Det regnar änglatårar på
mänskligheten
ROGER LINDQVIST
I utvandrarnas spår - "Sista brevet från Viktor"
Under den släktforskning jag gjorde 1990, kom jag - som jag tidigare nämnt - i kontakt med min släkt "over there". Under en intensiv vecka fungerade jag som ciceron åt Paul Nelson och hans kompis Joel Nestor Rova. Vi åkte runt i de trakter där min farmor Hanna en gång föddes, och där även Pauls fars mormor Hulda, också var född. I samma veva, hade journalisten och redaktören Jan Lundquist på Piteå Tidningen, en artikelserie som handlade om de människor som emigrerat från vår bygd. Min farmors lillebror Viktor Eriksson född 1890 i Stensjökullen, tillhörde också den stora skara som åkte över, men som så småningom försvann. Detta resulterade i ett "påhittat-brev" som jag författade. Tankemeningen var att Viktor (i min fantasi) skrivit detta och låtit mig få kika in i hans tankar och funderingar. Brevet samt en artikel om Paul Nelson och mig, publicerades i PT den 22 november 1990. Så här kommer det alltså - detta påhittade brev, som endast fanns i min fantasi. Brevet som bondsonen Karl Viktor Eriksson från Stensjökullen skrev, allt för att stilla sin anförvant Roger Lindqvists nyfikenhet:
----------SISTA BREVET FRÅN VIKTOR----------
Ett sorgens bud från andra sidan havet har just nått mig. Min högst älskade mor, Maria Lovisa, har gått ur tiden. Sålunda är nu båda mina föräldrar borta. Erik min far, dog för snart åtta år sedan efter en lång sjukdomstid. Så här sitter jag nu i staden Minneapolis, och minns mig tillbaka på livet därhemma. Det är nu 14 år sedan jag tog farväl av mor och far samt mina syskon. Efter moget övervägande köpte jag min biljett, packade min trunk och gav mig av. Det kändes rätt att göra så.
Vi var åtta syskon i hemmet, som skulle ha mat och omvårdnad. Min mor och far skötte det efter bästa förmåga. Alla syskon har i dag egna familjer att ta hand om. Hanna är en av mina systrar, till henne och hennes man Amandus brukade jag skriva ner mina tankar och funderingar om hur det var härborta i det nya landet. Kanhända gjorde jag ibland tillvaron bättre än vad den egentligen var. Men jag ville inte oroa henne. Hanna brukade också skicka brev till mig. Hon berättade om vardagen hemma i Hortlax, ibland skrev hon om sina barn, som var nio till antalet. Hennes dagar var fyllda med slit och hårt arbete, men hon beklagade sig aldrig. Hennes brev var uppskattade avbrott i vardagen.
Alla dessa minnen är mig så kära, far, mor, bröder och systrar. Min äldsta syster Hulda är också "over here" sedan tjugo år tillbaka. Kanske var det hennes närvaro, som gjorde mitt beslut lite lättare. Min svåger Frans eller Frank som han numera kallas, är en luttrad resenär. Han anlände hit första gången året 1890, som 25-åring. Men han åkte tillbaka till Sverige år 1898. Efter giftermålet med min syster 1899, så föddes den gemensamma tanken att hela familjen (Frank, Hulda och två barn) skulle ta steget att resa till det "förlovade landet". 1904 anlände så familjen Wikström till staden Minneapolis i staten Minnesota. Efter ytterligare två år så var familjen fulltalig, då deras andra dotter Elvira kom.
Jag brukade ofta besöka deras hem, Frank, Hulda sonen Hugo, döttrarna Syrena och Elvira. Jag tror också att mina besök var uppskattade. De brukade kalla mig "Uncle Vic". Första tiden här var hård, you know. Det var långa dagar och sena nätters slit. Man gjorde ju så gott man kunde. I stunder av ensamhet funderade jag över om detta verkligen var vad jag hade drömt om. När jag första gången berättade för min mor om mina resplaner, så fick hon ett plågat uttryck i sina ögon. Hon berättade vilken vånda hon känt när min syster reste över med sin familj.
Breven som skickades från Frank och Hulda, gjorde min längtan starkare och starkare. Till slut kunde jag inte stå emot längre. Genom mycket slit på olika dagsverken lyckades jag så småningom köpa min efterlängtade Amerikabiljett. Mor och far gav sitt tysta medgivande, fastän jag kunde se att sorgen lyste i mor Marias ögon. Och tänk det glömmer jag nog aldrig. Far, ja, han tog det mer på karlars vis, det vill säga med tystnad. Så stod jag då äntligen på skeppets däck. Ljusen försvann i fjärran, himmel och hav smälte samman, drömmen om Amerika hade äntligen blivit sann. Nu väntade ett nytt liv därborta, ännu okänt, men inte så värst länge till.
Visst gör minnena ont, när jag tänker på mor och far, och allt som jag lämnat. Tänk att aldrig få känna deras närhet igen, det smärtar. Sitter här ibland och sjunger gamla sånger - såna där som vi sjöng ibland därhemma. I de stunderna kan jag känna en förnimmelse av mor Maria igen. Visserligen är jag Gud tacksam att mina syskon ännu lever. Men nu när mor är död, så är den sammanbindande länken borta. Hur min framtid ser ut, ja, om det vet jag inte. Tackar den allsmäktige för varje dag som jag ännu är vid god hälsa.
Fyller 34 den 13 april. Ingen ålder precis, men jag känner mig ändå på nåt sätt sliten till kropp och själ. Håller fortfarande kontakt med Hulda och hennes familj. Hon är så tålmodig min kära syster. Mycket mer än vad jag är. Lugn och stilla har hon alltid varit. Det har artat sig bra för Frank och Hulda samt deras tre barn. Jag önskar dem Guds välsignelse i dag och i alla dagar. Upphör aldrig att tänka på det gamla landet, i minnet så finns allt kvar, mor, far, syskon och vänner, ja, till och med den stora gröna ängen där våra kor brukade gå i vall.
Hälsa alla i Stensjökullen.
Gud välsigne er därhemma.
Karl Viktor Eriksson , Minnesota den 3 feb. 1924.
Roger Lindqvist.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Viktor Eriksson tillsammans med systerdottern Syrena Wikström.
Fotograferad i deras nya hemland , Amerika.
"Paul Nelson och Roger Lindqvist vid den plats där deras förfäder
en gång bodde".
Under hösten 1990 hade PT-journalisten Jan Lundqvist en artikelserie
som handlade om emigrationen från Pitebygden. Det var i samma veva
som jag höll på med min släktrutredning, och där jag också kom att
hitta mina tremänningar i Minneapolis.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 22 november 1990.
"The Bad and the Beatiful"
Ytterligare en gammal svartvit s.k. "Film Noir" rulle; originaltiteln enligt rubriken härovan, men härhemma i Svedala döptes den om till "Illusionernas stad". Inspelad 1952 i regi av Vincente Minnellli (1903-1986), gift med Judy Garland åren 1945-1951. I äktenskapet föddes dottern Liza - icke helt okänd superartist. Filmen bygger på en novell - "Tribute to a bad man" - av författaren George Bradshaw. I filmrollerna syntes, Kirk Douglas, far till aktören Michael. Gamle herr Douglas lever fortfarande, trots sina 93 år fyllda. Vidare i rollistan fanns Lana Turner (1921-1995), Walter Pidgeon (1897-1984), Dick Powell (1904-1963) och Gloria Grahame (1925-1981). Filmen vann fem Oscars - den nominerades till sex - Gloria Grahame vann en Oscar för bästa biroll.
Lana Turner (1921-1995)
Kirk Douglas (1916-
Lana Turner (1921-1995)
Kirk Douglas (1916-
Pitsunds färjställe
Ur boken: "Kitschiga vykort".
Bokförlaget Max Ström - Marika Stolpe.
OPUS - Dansbandet från Piteå
OPUS - Dansbandet från Piteå. Medlemmar:
HÅKAN NORBERG - sax, gitarr, sång, keyboard.
Tidigare band: Ruter 5, Alexander, Linders.
ROGER LINDQVIST - trummor, sång.
Tidigare band: Lasses, John Harrys, Rolf Åhmans
Kjell-Bertils.
STEFAN ENGMAN - gitarr, sång.
Tidigare band: Factum, Focus 5, John Harrys.
SUNE KARLSSON - bas, sång.
Tidigare band: Rolf Sandgrens, Rolf Åhmans,
Mattes med Monica.
ERLING DAHLBERG - keyboard, sång.
Tidigare band: Ragges, Focus 5.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Foto: Tommy Stoltz - Fototjänst Piteå - 1993.
Katastrofen vid Sandöbron
Den 31 augusti 1939 rasar det pågående brobygget av Sandöbron.
18 människor mister sina liv. Händelsen om brokatastrofen drunknade
i nyhetsflödet, detta p.g.a. att dagen därpå, den 1 september 1939 -
rullar tyska stridsvagnar in över den polska gränsen, och det andra
världskriget är ett faktum.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Norrbottens Allehanda den 5 september 1939.
Amerikafrämmande - sommaren 1992
Efter idogt forskande i mina släktrötter, fann jag så småningom "den amerikanska-grenen"1989/90. 1904 samt 1910, reste min farmors två syskon, Hulda och Viktor över till Minnesota. Kontakten upprätthölls via brev som skickades över den stora Atlanten hem till det gamla landet i norr. Någon gång vid 1920-talets början, försvann farmors lillebror Viktor spårlöst. Än idag vet ingen vad som egentligen hände. Farmors storasyster, Hulda, gift Wikström, dog sommaren 1935. Efter hennes död fortsatte hennes döttrár, Syrena och Elvira, att skriva brev hem till Sverige. Härhemma skickade även min farmor Hanna och dottern Elsa, också brev till sina amerikanska släktingar. Vid 1950-talets mitt, upphörde breven. Sommaren 1990 upptäcker jag en gammal adress och ett foto i min farmors gamla album. På vinst och förlust skickar jag iväg ett brev, där jag förklarade vem jag var. Inom loppet av cirka tre veckor, dimper två kuvert ner i vår postlåda. I breven får jag en hälsning från mina okända släktingar, Gerald och Richard Nelson i Minneapolis. Redan på hösten samma år anländer Geralds son, Paul och hans resekamrat Joel Nestor Rova. De båda killarnas besök blir upptakten till en förnyad kontakt som en gång avbröts i mitten av 1950-talet. Sedan dess har vi träffats flera gånger. Midsommaren 1991 anordnade jag och några kusiner, en stor släktträff i byn Hemmingsmark. Med på festen fanns Gerald "Jerry" Nelson med hustrun Sandra och sonen Eric. 160 människor kom, för att äta och umgås i den härliga midsommarkvällen. Efter detta så har vi haft flera besök, bl. a. av Richard "Skip" Nelson med hustrun Lucinda och sonen Andy. Även Mark Nelson - son till Jerry och Sandy - har varit hit för att se var hans förfäder en gång bodde. Det var Jerrys och Skips mormor Hulda, som en gång tillsammans med maken Frans och barnen, Hugo, Syrena (mor till bröderna Nelson) och Elvira, fann för gott att lämna sin barndomsby, för att söka sig en ny framtid borta i väster. Brödernas mamma, Syrena, var född 1900, och avled 1985. Idag har Jerry uppnått en ålder av 75 år. Brodern Skip är fyllda 72.
Sommaren 1992 besökte bröderna Jerry och Skip Nelson, Hortlax.
Med på resan fanns även Skips 12-årige son Andy.
Det blev mycket bus grabbarna emellan när de träffades. På bilden
ses Robert, Daniel och Andy.
Andy och Andreas spelar TV-spel.
Ett besök i Hortlaxkyrka ingick också under vistelsen. Fr. v. i altar-
ringen: Robert, Andreas, Daniel och Andy.
Andreas och Andy i min firmabil.
Under Hortlaxbesöket passade Andy på att fylla 12-år. Så här glad
blev han när han fick en sverigeflagga av oss.
Midsommarnatten 1992. Robert, Andy och Andreas.
Midsommaraftonen bjöds hela tjocka släkten in till oss. Elisabeth
gjorde pitepalt, kvällen till ära. Och kan ni tänka er - både Jerry,
Skip och Andy lät sig väl smaka.
Surströmmingsburken kom också fram. Hur det smakade? Ja, kolla in
Andy Nelson till höger så kanske ni förstår.
Det blev tillfälle att titta på gamla bilder som jag hade. Och jag tror
att midsommarkvällen blev ett soligt minne för livet.
Vid köksbordet i Hortlax. Jerry, Skip i samtal med Anita Brolin.
Sommaren 1992 besökte bröderna Jerry och Skip Nelson, Hortlax.
Med på resan fanns även Skips 12-årige son Andy.
Det blev mycket bus grabbarna emellan när de träffades. På bilden
ses Robert, Daniel och Andy.
Andy och Andreas spelar TV-spel.
Ett besök i Hortlaxkyrka ingick också under vistelsen. Fr. v. i altar-
ringen: Robert, Andreas, Daniel och Andy.
Andreas och Andy i min firmabil.
Under Hortlaxbesöket passade Andy på att fylla 12-år. Så här glad
blev han när han fick en sverigeflagga av oss.
Midsommarnatten 1992. Robert, Andy och Andreas.
Midsommaraftonen bjöds hela tjocka släkten in till oss. Elisabeth
gjorde pitepalt, kvällen till ära. Och kan ni tänka er - både Jerry,
Skip och Andy lät sig väl smaka.
Surströmmingsburken kom också fram. Hur det smakade? Ja, kolla in
Andy Nelson till höger så kanske ni förstår.
Det blev tillfälle att titta på gamla bilder som jag hade. Och jag tror
att midsommarkvällen blev ett soligt minne för livet.
Vid köksbordet i Hortlax. Jerry, Skip i samtal med Anita Brolin.
Jerry och Sandy Nelson - Minneapolis
Sandy Nelson - gift med min släkting Jerry. Bosatta i Minneapolis,
här ses Sandy med sonen Pauls barn.
Jerry Nelson - tremänning till mig, som jag lyckades hitta 1990.
Jerry och Sandy har varit till Hortlax flera gånger, även Jerrys
bror Richard med hustrun Lucinda har hälsat på.
Paul Nelson - son till Sandy och Jerry. Två barn till finns i familjen,
Mark och Eric.
Ytterligare en bild på en mycket stolt farmor, Sandy, vars egentliga
namn är Sandra. Hon har under sitt yrkesverksamma liv jobbat som
lärare. Och på ålderns höst undervisar hon gratis bland barn med olika
problem. Sandy har sina släktrötter från Danmark, medan maken Jerry
härstammar både på sin mors och fars sida från Piteåtrakten. Jerry
och jag är tremänningar. Under min släktutredning 1989/90 "hittade"
jag honom och hela hans familj borta i Minneapolis.
Paul Nelsons barn. Dvs barnbarn till Sandy och Jerry. Makarna
Nelson har sammanlagt tre barn. Sönerna Mark, jobbar som grafiker
i New York. Bor med sin fru och barn i Brooklyn. Paul, jobbar som
lärare i Minneapolis. Är gift och har barn. Paul hälsade på oss hösten
1990. Med på den resan var även bäste kompisen Joel Rova. Joel är
pastor i den Lutheranska kyrkan i Minneapolis. Så minstingen Eric. Han
hälsade på här i Hortlax 1992. Han var då endast 16 år gammal. Eric
jobbar idag som advokat i Minneapolis. Också han har fru och barn.
Så en bild på Richard "Skip" Nelsons son Andy (till höger). Andy eller
Andrew som han heter, hälsade på oss 1991. Han passade då på att
fylla år. Han önskade sig en svensk flagga, vilket han också fick
i present. Andy har en syster som heter Anne. Andy studerar till grafiker
precis som kusinen Mark.
Norah, Max och farfar
Världens två största och mest ovärderliga skatter heter Max och
Norah. Här sitter de båda i sin farfars knä.
Begagnade bilar 1957
----------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen februari 1957.
En historia på Pitemål
Hä i nu sko berätt hende nagengang oppa säxtetale. Pappa menn, enn John, hadd tjöpt en cykel vä tri hjul, som i ett vart så fäijän över. I welld ju håva en rikti cykel vä bara to hjul, som hä äldre påjka hadd. Dell schlut så fåor vä nest´n Algot oppe Kullbacken, å där fansch en rö å vit cykel som häjte Rex.
-"Haddena tjöp vä", sa pappa. Å hä djård vä, i tråo han koste schuttefäm kråon. Om sommarmörna bruke i cykel å dell farmor å farfar som bådd tväsch över Hortlaxvägen. Oppa den tid´n vare ingen asfalt öttan bara gruse. Ibland feck man pass sä, då Djivärböss´n kom, för då bruke ne sprut så mötje stäjn.
Då i hadd vöre klart nest farmor å farfar så djick i bara nager trappstegom oppöver, för där bådd mormor å morfar. Hä var ganschka praktiskt att håvva döm åll inne samma hus. Nest farmor feck i doppese å karamällän, å sedda då hä var klart då djick i opp nest mormor å då feck i mäjr doppese å karamällän. Hä var rena rama paradise för en lit´n påjk oppa schu år. Ibland bruke i gå inne vardagsrömme nest farmor, döm hadd ju storese dell å tjöpt en teve oppa Lundmansch. Men hä hadd döm djåort redan nittanhundrasäxtetvo. I minsch så väl hajna som hadd en stor möstasch önder nessan, han häjte Olle Björklund.
I nöges då säj att Rexcykeln betojd hämst mötje för mä. Hä var ju en sådan frihetskänschla man feck, åsså hadd vä ju så mötje stiga inne Lindgrenschskåogen, där vä kond cykel häjla dågom. Hä hende ibland att vä parkäre döm ötte mjölkbåole ötte Hortlaxvägen. Å, då bruke vä sette oppa båole denna å titt oppa bila som fåor förbi. Mäst töckt i att var fålkvagna å saabbilann som tjol förbi. Men om man hadd tur så komme nagen Opel kapitän åckså, hä töckt i var så töfft.
Men den bil´n som i ållte vänte oppa, han kom aldri. I hadd ju sitt´n oppa farmor å farfars teve, haddena som Helgonet tjol, en P1800. Nää, ett fansch hä nagen hortlaxbåo som hadd rå vä att tjör en schlekedenna racerbil. Men höuva voj vänte fördjäves. I feck vara nåjd över cykeln frå en Algot bårte Kullbacken. Om man nö riktit låssese å blönde, kond man ju fantisär att Rexcykeln var Helgonets P1800. Män då feck man låsses gåode så mötje.
ROGER LINDQVIST.
Publicerat i Piteå Tidningen den 12 september 2006.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
-"Haddena tjöp vä", sa pappa. Å hä djård vä, i tråo han koste schuttefäm kråon. Om sommarmörna bruke i cykel å dell farmor å farfar som bådd tväsch över Hortlaxvägen. Oppa den tid´n vare ingen asfalt öttan bara gruse. Ibland feck man pass sä, då Djivärböss´n kom, för då bruke ne sprut så mötje stäjn.
Då i hadd vöre klart nest farmor å farfar så djick i bara nager trappstegom oppöver, för där bådd mormor å morfar. Hä var ganschka praktiskt att håvva döm åll inne samma hus. Nest farmor feck i doppese å karamällän, å sedda då hä var klart då djick i opp nest mormor å då feck i mäjr doppese å karamällän. Hä var rena rama paradise för en lit´n påjk oppa schu år. Ibland bruke i gå inne vardagsrömme nest farmor, döm hadd ju storese dell å tjöpt en teve oppa Lundmansch. Men hä hadd döm djåort redan nittanhundrasäxtetvo. I minsch så väl hajna som hadd en stor möstasch önder nessan, han häjte Olle Björklund.
I nöges då säj att Rexcykeln betojd hämst mötje för mä. Hä var ju en sådan frihetskänschla man feck, åsså hadd vä ju så mötje stiga inne Lindgrenschskåogen, där vä kond cykel häjla dågom. Hä hende ibland att vä parkäre döm ötte mjölkbåole ötte Hortlaxvägen. Å, då bruke vä sette oppa båole denna å titt oppa bila som fåor förbi. Mäst töckt i att var fålkvagna å saabbilann som tjol förbi. Men om man hadd tur så komme nagen Opel kapitän åckså, hä töckt i var så töfft.
Men den bil´n som i ållte vänte oppa, han kom aldri. I hadd ju sitt´n oppa farmor å farfars teve, haddena som Helgonet tjol, en P1800. Nää, ett fansch hä nagen hortlaxbåo som hadd rå vä att tjör en schlekedenna racerbil. Men höuva voj vänte fördjäves. I feck vara nåjd över cykeln frå en Algot bårte Kullbacken. Om man nö riktit låssese å blönde, kond man ju fantisär att Rexcykeln var Helgonets P1800. Män då feck man låsses gåode så mötje.
ROGER LINDQVIST.
Publicerat i Piteå Tidningen den 12 september 2006.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Pete Duel - en tragisk historia
De var mina cowboyhjältar i TV-serien "Alias Smith & Jones". De två aktörerna, Pete Duel som Hannibal Heyes och Ben Murphy som Kid Curry, skaffade sig en mångmiljonpublik världen över när de i avsnitt efter avsnitt red fram på sina hästar på bästa sändningstid. Men så plötsligt hände tragedin. Nyårsafton 1971, hittas Pete Duel död i sitt hem. Det konstateras att den 31 årige skådespelaren tagit sitt liv. Den stora frågan som följde i tragedins spår, var varför? Inga efterlämnde brev som förklaring, hemligheten tog Pete Duel med sig i graven.
Pete Duel. Född som; Peter Ellstrom Deuel den 24 februari 1940
i Rochester Monroe, County New York. Död den 31 december 1971
i Hollywood Los Angeles, County California. Ett skott, nyårsaftonen
-71 ändade Pete Duels 31-åriga liv. Trolig orsak; depression, alko-
holmissbruk, spelskulder.
Det var i westernserien "Alias Smith and Jones" som dessa två
beskedliga f.d. skurkar; Hannibal Heyes och Kid Curry blev kända.
De två aktörerna var fr. v. Pete Duel och Ben Murphy. Serien fort-
satte dock efter Duels död, då med skådespelaren Roger Davis som
Pete Duels ersättare.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Foto: pete-duel.com/findagrave.com
Pete Duel. Född som; Peter Ellstrom Deuel den 24 februari 1940
i Rochester Monroe, County New York. Död den 31 december 1971
i Hollywood Los Angeles, County California. Ett skott, nyårsaftonen
-71 ändade Pete Duels 31-åriga liv. Trolig orsak; depression, alko-
holmissbruk, spelskulder.
Det var i westernserien "Alias Smith and Jones" som dessa två
beskedliga f.d. skurkar; Hannibal Heyes och Kid Curry blev kända.
De två aktörerna var fr. v. Pete Duel och Ben Murphy. Serien fort-
satte dock efter Duels död, då med skådespelaren Roger Davis som
Pete Duels ersättare.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Foto: pete-duel.com/findagrave.com
Dansmara: Leif Engvalls, Opus, Nordix
Dansmara den 9 mars 1996 - Folkets Hus i Piteå. Medverkande
band: Leif Engvalls, Gävle. Opus, Piteå, Nordix, Östersund.
Turnébussar
Att ha en orkesterbuss med bra komfort var ett måste när man reste mellan
olika spelställen. I mitt fall har jag både varit med om allt från en vanlig
personbil fullastad med instrument, via släpvagn och även stora bussar
med sköna fåtöljer och sängar. Härovan finns en annons hämtad ur tidningen
"Musikern" från 1978. Firman "Thore Bengtsson" skräddarsydde bussar åt
bl. a. Lill-Babs, Polarna med Jörgen Edman och Lincons, samt många många
fler.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Kjell-Bertils på skiva
KJELL-BERTILS. Våren 1978 åkte Kjell-Bertils till Skellefteå för
att i studio Skelton spela in denna singel. Med på inspelningen
var: Robert Öberg, Thomas Åström. Kjell Andersson, Bertil
Granberg, Ulf Degerman och Allan Lundström. Året 1971 kom
den första skivan, 1973 gjordes den andra, och 1978 gjordes
deras sista inspelning.
Träna med TV!
Sportkommentatorn Bengt Bedrup och hallåan Gun Hägglund
sprang omkring i träningsoveraller i programmet "Träna med TV"
under min barndom. En rätt så ointressant typ av underhållning
kan tyckas, men faktum är att programidén samt hela "hälso-
konceptet" blev väldigt populärt. Själv så minns jag att vi satt
och följde andäktigt när Bedrup/Hägglund tillsammans med läkaren,
sjukgymnasten, gymnastikdirektören mm Folke Mossfeldt gav goda
hälsoråd. Sveriges Radio gav även ut grammofonskivor i ämnet. Och
som kuriosa kan jag berätta att klarinettisten Giovanni Jaconelli med
sin ensemble svarade för den taktfasta musiken. Året var 1964.
Pite Havsbads Clifford Söderberg
"Direktör Clifford Söderberg köper inte bara turisthotell. I lördags
köpte han mynt för 90.000 kronor. För en riksdaler gav han 58.000
kronor!"
Piteå Tidningen den 26 januari 1976.
Handlaren Sjökvist (Gustav Lövås)
Piteå Tidningen den 12 november 1968.
Gustav Lövås (1894-1968).
Som handlaren Sjökvist, medverkade Gustav
Lövås i 18 Åsa-Nisse filmer. Lövås var även
en framgångsrik kuplettsångare och gjorde
ett stort antal 78 varvare (stenkakor). Gustav
Lövås filmdebuterade 1920, men trots många
roller, så var det som "Sjökvistar´n" han blev
mest känd.
Hortlaxkonstnärer - 1967
Piteå Tidningen den 9 juni 1967.
Sängkompisar....
Jag fortsätter min vandring i vårt fotoalbum och hittar detta foto
från hösten 1991. Våra tre killar, Andreas, Robert och Daniel, har
här lagt beslag på sin mor och fars säng. Och kolla in vilken sov-
ställning som yngste sonen har - till råga på allt så har storebror
lagt sin ena hand över hans ansikte. Jo, det hände väl ibland att
vi fick besök nattetid. Och jag minns även de kvällar, när de kom
hem efter kvällens aktiviteter, bl. a. ishockey. Hungriga, trötta lite
griniga. Förhoppningsvis var läxarbetet av klarat. En kväll, strax före
midnatt, ropar en av grabbarna, - "Jo jag glömde berätta - vi ska på
skidutflykt i morgon!" Goda råd var dyra. Matsäck med diverse tillb-
behör, samt skidorna, någonstans däruppe på vindan. Jo, så kunde det
se ut ibland.
Barndomskompisar - i sandlådan
Sommaren 1991 lekte dessa grabbar ännu i sandlådan med sina
traktorer. Fr. v. Andreas och Daniel Lindqvist, samt David Johansson
i keps. Idag så har leksakstraktorerna bytts ut mot riktiga maskiner.
Ante och David jobbar tillsammans med - just precis: traktorer. Vad
Daniel beträffar så kör han ingen traktor, men däremot lastbil. Killen
som syns i bakgrunden på sin cykel är grannens son, Magnus Ögren.
"The Asphalt Jungle......."
Kvällen övergår så sakta till natt. Hela huset sover, allt är tyst, förutom kattens snarkande på vardagsrumssoffan. I den sena timmen sitter jag framför TV:n och kollar på favoritkanalen TCM. Här visas de där gamla klassikerna som jag brukar avnjuta då och då. T.e.x."I asfaltens djungel" från 1950, vars originalnamn lyder, "The Asphalt Jungle", och som John Huston regisserade. Det var här som skådisen Sterling Hayden (1916-1986) fick sitt definitiva genombrott. Likaså skymtar även den undersköna Marilyn Monroe (1926-1962) fram i en rätt så liten roll, men lyckas ändå stjäla filmscenerna mot den mer rutinerade Louis Calham (1895-1956). Monroe filmdebuterade 1947 i filmen, "The Shocking Miss Pilgrim", och skulle 1953 påbörja sin resa mot världsberömmelse genom sin medverkan i "Niagara". Filmen då, jo, en rätt så välspelad "rulle", med en intensiv typ av dialog rollkaraktärerna emellan. Den svartvita filmen, skapar i mina ögon en slags patina, som gör tittandet ännu mer angenämt. Ja, jag gillar verkligen dessa gamla svartvita filmer, inte nu bara för det typiskt svartvita, utan för det innehåll som det presenterar. "Film Noir" - som de också brukar kallas dessa 50-tals inspelningar, där min favoritskådis i denna genre, Humphrey Bogart, också brukar skymta fram då och då. Sammanfattningsvis kan jag väl drista mig att utbrista: "Tack gode Gud för TCM!"
Sterling Hayden (1916-1986).
-----------------------------------------------------------------------------------
Foto: moderntimes.com
Lill-Babs på dottern Malins dop
Aftonbladet 1967.
Goldfingers
"Fem grabbar från Norrland som skall låta norrländskt Miller-sound
tona på mellansvenska breddgrader i sommar".
Piteå Tidningen 1967.
Bilincident vid Strömsundskanalen i Piteå
Piteå Tidningen den 14 januari 1963.
"Dans för vuxna" - Forum Luleå 1974
Forum, numera Ebeneser i Luleå. Arrangören hette Håkan Wiklund
och drev förutom Forum, även dansrestaurangen Spiltan på Torp-
gärdan i Boden. Håkan hade tillsammans med frun Ingrid även hand
om campingen i Rimjokk där jag spelade ofta - både med Kjell-Bertils
och Rolf Åhmans i den dansloge som fanns på området. Håkan hade
även kört danser på Smyg-in i Luleå. Under senare år hade Håkan
Sunderbylogen, som gick under namnet HåWeT. Håkan var ursprung-
ligen från Stockholm, där han haft egen dansorkester på proffsnivå.
Sickan Carlsson - Georg Fant
Filmjournalen 1941.
Sven-Erics
Jag har i ett tidigare inlägg berättat om basisten och sångaren Harri Karlsson från Älvsbyn. Harri bor numera i Borlänge, efter att under några år även haft Hudiksvall som hemadress. Harri var en begåvad och skicklig musikant. Vi spelade tillsammans både i Rolf Åhmans och Kjell-Bertils. Nån gång då och då träffades vi även i ett musikrum på Strömbacka, tillsammans med gitarristen Ingemar Jernelöf och pianisten Anders "Bubben" Burström. Harri spelade bas och jag spelade trummor. Efter nåt år så skildes våra vägar. När Harri spelade med Sven-Erics på Statt i Piteå för många år sedan, så hann jag med att få en pratstund med honom. Sedan dess har vi inte talats vid överhuvudtaget. När jag så i höstas fick ett telefonsamtal från Harri, så var det både överraskande och trevligt. Numera åker Harri tillsammans med forne kollegan Sven-Eric Mörtsjö ut och spelar på duo. Man har t.o.m. hunnit med en avstickare utomlands också. Sven-Eric spelar keyboard och sjunger, även Harri tar ton, samt även spelar både bas och gitarr. Harri berättade att han även hunnit med en vända i Göran Lindbergs orkester - innan Göran åter började om med Matz Bladhs orkester.
Harri var även medlem i Hudiksvallsbandet Sivert Thurells. Sivert var för övrigt under en tid på 70-talet även sångare i redan nämnda Sven-Erics. Roland Cedermark grundade en gång den orkester som även kom att bära hans namn - Cedermarks. Harri spelade bas i bandet i slutet av 1980-talet. Efteråt fick han anbud från Sven-Erics och gjorde med dem flera skivinspelningar. Harri är inte bara en duktig basist, han kan faktiskt sjunga också. Men så är han ju en äkta norrlänning. Jomenvisst!
Fr. v. Sven-Eric Mörtsjö f.d. sångare i Sven-Erics dansorkester från
"det glada Hudik". T.h. basisten Harri Karlsson född i Älvsbyn -
"Norrbottens pärla". Sven-Eric och Harri åker numera runt på två
man och spelar. Låtarna är gamla välkända Sven-Erics låtar, som
publiken tycker om.
Harri Karlsson basist och sångare. Proffessionell musiker sedan
flera år.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Bilderna på Sven-Eric och Harri är hämtade från Sven-Eric Mörtsjös hemsida.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Redan 1967 började Sven-Eric sin sångarbana - då som medlem i
Anders Erikssons dansorkester.
---------------------------------------------------------------------------------------
Harri var även medlem i Hudiksvallsbandet Sivert Thurells. Sivert var för övrigt under en tid på 70-talet även sångare i redan nämnda Sven-Erics. Roland Cedermark grundade en gång den orkester som även kom att bära hans namn - Cedermarks. Harri spelade bas i bandet i slutet av 1980-talet. Efteråt fick han anbud från Sven-Erics och gjorde med dem flera skivinspelningar. Harri är inte bara en duktig basist, han kan faktiskt sjunga också. Men så är han ju en äkta norrlänning. Jomenvisst!
Fr. v. Sven-Eric Mörtsjö f.d. sångare i Sven-Erics dansorkester från
"det glada Hudik". T.h. basisten Harri Karlsson född i Älvsbyn -
"Norrbottens pärla". Sven-Eric och Harri åker numera runt på två
man och spelar. Låtarna är gamla välkända Sven-Erics låtar, som
publiken tycker om.
Harri Karlsson basist och sångare. Proffessionell musiker sedan
flera år.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Bilderna på Sven-Eric och Harri är hämtade från Sven-Eric Mörtsjös hemsida.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Redan 1967 började Sven-Eric sin sångarbana - då som medlem i
Anders Erikssons dansorkester.
---------------------------------------------------------------------------------------
En stilla stund med farfar Amandus
Jag har många gånger önskat att det varit genomförbart att åka bakåt i tiden. Som den historieintresserade person jag är, inbillar jag mig att jag då kunnat få svar på mina många frågor. Och den största källan är ju naturligtvis far och morföräldrar. Om jag hade en tidsmaskin skulle den första resan gå direkt till farmor, farfar, mormor och morfar. Då skulle jag kanhända få lite mera vetskap om min egen familjehistoria. Redan idag vet jag ganska så mycket, men jag kunde kanske få ännu mera information, eftersom jag med åren blivit alltmer vetgirig om hur saker och ting förhåller sig. Det välkända uttrycket, "man ska inte dö nyfiken", passar i allra högsta grad in på mig. Tänk er en sval härlig sommarkväll i augusti. I de lite nötta utemöblerna, sitter jag i sällskap med farfar Amandus, för kvällen klädd i sin hatt, medan kyrklockan borta vid Hortlaxkyrka slår sina sju slag. Vi pratar om ditt och datt, och senare under samtalet kommer vi in på hans barndom därborta i byn Blåfors. Han gestikulerar och talar med sin välkända västerbottendialekt. Och när jag frågar honom om alla de där sakerna som förföljt mig i årtal, så tittar han på mig med ett litet leende, när han säger: -"Luta dig tillbaka i stolen, häll upp en kopp kaffe, och du Roger, ta gärna en sån där go´sak som farmor bakade i morse. Är du beredd? Då ska jag berätta........
Och sedan berättar han om sin uppväxt med sina mamma Helena och pappa Carl-Gustaf, och alla syskonen: Olivia, Emma, Viktor, Karl-Gustaf, Johan och Hilda.
Ja, tänk om det vore så enkelt. Tänk om.......
Farfar Amandus på en bild från den sista sommaren - 1964. I jan-
uari 1965 går han bort, en månad före sin 79 årsdag. Men tänk om
jag kunnat ställa de där frågorna, som bara han kunde svara på.
Tänk om, tänk om.......
Och sedan berättar han om sin uppväxt med sina mamma Helena och pappa Carl-Gustaf, och alla syskonen: Olivia, Emma, Viktor, Karl-Gustaf, Johan och Hilda.
Ja, tänk om det vore så enkelt. Tänk om.......
Farfar Amandus på en bild från den sista sommaren - 1964. I jan-
uari 1965 går han bort, en månad före sin 79 årsdag. Men tänk om
jag kunnat ställa de där frågorna, som bara han kunde svara på.
Tänk om, tänk om.......
Försäljare
Det dök upp en dammsugareförsäljare idag. Trots att jag inte är så där väldigt förtjust i detta typ av skrå, så öppnade jag/vi faktiskt dörren. Varan som denne man pratade sig varm över, var en dammsugare/luftfuktare, som i vårt tycke faktiskt hade sina poänger, men pristet var alldeles för dyrt. Så det blev ingen affär. Eftersom jag är utrustad med en stor portion av fantasi, kunde jag inte låta bli - och i viss mån le - åt ett filmminne med Nils Poppe, som plötsligt dök upp i mina tankar. Han var också nyutbildad dammsugareförsäljare. En av kunderna öppnade glatt sin dörr, och när Poppe skulle demonstrera så hällde han först ut aska i vardagsrummet överallt, hämtat från den öppna spisen. När jag säger överallt, ja, då menar jag överallt. Hela rummet badade i den gråa askan, och när han sedan skulle ansluta dammsugaren undrade han förstås var strömmen fanns. Svaret kom ganska fort: - "Ström - här finns ingen ström!" Svarade kunden. Snabbt som bara den, lyfte Poppe på hatten med ett "Adjö!" och skyndade sig snabbt som katten ut genom dörren. Nåja, vi hade i alla fall ström, och demonstrationen gick väl bra, men som sagt vi behåller våran gamla trotjänare till dammsugare - än så länge.......
Kusiner
Detta kort fick jag till låns hos min farbror Åke. Bilden visar fem
vackra damer, och fyra av dessa är mina kära kusiner. Stående
fr. v. Ann-Kristin, inte kusin, men gift med min kusin Roland. Karin,
kusin, som hette Lundmark som ogift. Britta, kusin och syster till
Karin, Britta hade också en gång Lundmark som efternamn. Sittande
fr. v. Gun-Britt, kusin, hette Lindqvist som barn, och slutligen Gun,
som också fick nöjet att heta Lindqvist i barndomen. Fotot togs - tror
jag - vid en av Åkes födelsedagar. Vi träffades ganska så mycket
som barn, och när våra respektive föräldrar levde. Tyvärr så ser
det litegrann annorlunda ut idag. Men hörrni kusiner - det händer rätt
så ofta att jag tänker på er. Ha det så bra!!
OBS!! Meddelande.......
Ber att få meddela - att jag just i denna stund ämnar sitta ner för att inmundiga en kopp kaffe, med tillhörande pepparkaka, detta tillsammans med min hustru. OBS! Hustrun äter inga pepparkakor, endast undertecknad. Jag vill också be att få allra underdånigast tillägga följande: I brist på annat gott, så ätes pepparkakorna istället. Har i dagarna gjort slut på min hustrus nybakade "kärleksmums", dessa var så goda, att det föranledde undertecknad, att helt enkelt "göra slut på dem". Vill också tillägga (medan tid finnes) att husruns goda hembakade bröd var så till den milda grad goda och delikata, att jag var helt enkelt tvungen att göra pinan kort.
/Tack för mig. R. Lindqvist - kakmonster av 1:a graden.
/Tack för mig. R. Lindqvist - kakmonster av 1:a graden.
Filmklassiker - James Cagney / Hajen
Två filmklassiker - fast från olika decennier - "Panik i gangstervärlden" el. på original; "Angels with Dirty Faces", från 1938, med James Cagney, Humphrey Bogart, Ann Sheridan och Pat O´Brien. En alldeles utmärkt film att vila ögonen på. Sågs häromkvällen, här i min televisionsapparat under stor njutning. Två av filmhistoriens största filmgangsters i samma film, nämligen James Cagney (1899-1986) och Humphrey Bogart (1899-1957). Cagney gjorde rollen som skurken Rocky Sullivan, men med ett gott hjärta innanför sitt till utsidan skurkaktiga leverne. Bogart spelade här en lite mer undanskymd roll, än vad man brukar vara van vid. Förklaringen var att Bogart inte nått de jättestora filmrollerna vid denna tidpunkt. 1941 kom filmen "Sierra" som banade väg för Bogeys roll som en av de största någonsin. Och sedan...ja, det är filmhistoria.
Hajen, som kom 1975, med Steven Spielberg som regissör, är väl också vad man kan kalla en klassiker av stora mått. Såg den vid dess premiär här på Röda Kvarn i Piteå, och jag vill minnas att tjejen som jag hade sällskap med, blev väldigt rädd vid flertalet tillfällen, när den stora monsterbesten tuggade sig genom simmande människor, båtar ja, allt som kom i dess väg. Skådisarna, Roy Scheider, Robert Shaw och Richard Dreyfuss, satte till slut stopp för besten. Hur som helst så simmade den förbi i min TV i början av veckan, och jag tyckte att det var återigen dags att ta sig en titt. Även om jag vid det här laget sett den uppskattningsvis en så där 8-10 gånger.
Humphrey Bogart och James Cagney i filmen - "Panik i
gangstervärlden" inspelad 1938.
"Jaws" el. Hajen på svenska
kom 1975. Regi; Steven
Spielberg.
---------------------------------------------------
Källor: assets.nydailynews.com - vujer.com.
Hajen, som kom 1975, med Steven Spielberg som regissör, är väl också vad man kan kalla en klassiker av stora mått. Såg den vid dess premiär här på Röda Kvarn i Piteå, och jag vill minnas att tjejen som jag hade sällskap med, blev väldigt rädd vid flertalet tillfällen, när den stora monsterbesten tuggade sig genom simmande människor, båtar ja, allt som kom i dess väg. Skådisarna, Roy Scheider, Robert Shaw och Richard Dreyfuss, satte till slut stopp för besten. Hur som helst så simmade den förbi i min TV i början av veckan, och jag tyckte att det var återigen dags att ta sig en titt. Även om jag vid det här laget sett den uppskattningsvis en så där 8-10 gånger.
Humphrey Bogart och James Cagney i filmen - "Panik i
gangstervärlden" inspelad 1938.
"Jaws" el. Hajen på svenska
kom 1975. Regi; Steven
Spielberg.
---------------------------------------------------
Källor: assets.nydailynews.com - vujer.com.
Torsdagmorgon - en värld målad i vitt
Äntligen! "Endast" tolv minus grader - det känns skönt att temperaturen går åt rätt håll. Man blir lite less den här kylan som så krampaktigt har bitit sig fast här hos oss en längre tid. Jag tror t.o.m. att min volvo ser lite gladare ut idag. Häromdagen när en av våra katter ville ut, så hejdade han sig när jag öppnade dörren. Istället för att springa ut, tvärbromsade han vid dörröppningen, vände i 180 grader och sprang in och la sig på soffan. Nu är jag ju ingen katt, men jag skulle nog gjort detsamma ifall jag hade haft päls, svans och morrhår.
Snön ligger i ovanligt stora drivor härute. Och ännu högre och större blev de efter att Andreas varit och skottat med traktorn. En gång gjorde jag likadant. När barnen var små brukade jag låna baklastaren från jobbet, och följden blev efter allt skottande - stora inbjudande pulk och skidbackar. Ungarna älskade vintern, och det var fullt med barn här på gården livligt lekande och skrattande, och åkande nerför backarna. Ja, det var en härlig tid, som säkerligen kanhända är på väg tillbaka. Jag tänker då på både Norah och Max, som tids nog också kommer att älska att åka med sina skidor nerför farmor och farfars stora snöhögar kommande vintrar. Ja, det ser vi fram emot.
Kjell-Bertils Logen Käcktjärn - 1982
KJELL-BERTILS - PITEÅ. Kjell Andersson, Roger Lindqvist, Thomas
Eriksson, Conny Danielsson och Robert Öberg.
Procol Harum - "A whiter shade of pale"
PROCOL HARUM - "A Whiter Shade of Pale" - en av 1960-talets
popklassiker.
Jimi Hendrix
Norra Västerbotten den 6 maj 1967.
Family Four i Piteå - 1971
"Någon stor folkfest blev inte årets Nattival då Piteå dansar och ler.
Arrangörerna får liksom i fjol räkna med en förlust. I år rör det sig
omkring 5.000 kronor. Familjeunderhållningen lockade mycket folk
men den sena underhållningen med Family Four sågs bara av 3.000
personer som dock roade sig på tre dansbanor.
- Trots förlusten är jag nöjd över årets festival, säger nattivalgene-
ralen Tage Hansson. Jag är övertygad om att vi är på rätt väg, näm-
ligen att göra Nattivalen tiil en stor familjefest.
PIF-mässan som i år inskränkte sig till ett tivoli och pågick i dagarna
tre blev en framgång, ekonomiskt för föreningen".
------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 19 juli 1971.
LUX-Toalettvål
Norra Västerbotten den 6 oktober 1955.
När Jerry Williams fixade hjärtrytmen
Denna historia berättades för mig av en arbetskamrat på mitt jobb för flera år sedan. En god vän till min jobbarkompis, hade under en längre tid haft "störningar" i sin hjärtrytm. Hjärtat slog oregelbundna slag, som kändes både oroligt och obehagligt. Innan besöket på lasarettet, reste mannen och hans hustru ner till Stockholm för att "gå på lokal". I detta fall Hamburger Börs där man skulle se en show med Jerry Williams. Väl framme på Börsen, så haltade hjärtat fortfarande, det kändes som en häst som sprang ömsom i galopp, skritt och Gud vet vad. Så plötsligt tänds spotlighten, och med ett väldigt dån kör bandet igång. Ljudet orsakade en riktig chock för mannen med det haltande hjärtat, och innan han visste ordet av stod Jerry på scenen och fyllde hela Hamburger Börs med sin sång. När kvällen så var över och mannen och hustrun så småningom återvänder nöjda och belåtna till sitt hotell, känner han att hjärtat åter har "hoppat" på plats. Den oregelbundna rytmen är inte längre oregelbunden, hjärtat slår precis som det skall. När han efter några dagar gör sitt planerade besök på lasarettet, berättar mannen för sin doktor att hjärtat åter känns bra. Och i samma stund beslutar också läkaren att någon åtgärd inte längre är nödvändig. Vad hade då hänt? Jo, enligt mannen så var det ljudchocken på Börsen i Stockholm som rättade till felet. Med andra ord så gladde Jerry Williams inte bara sin publik med sin sång den här aftonen, han agerade även hjärtdoktor för en man med hjärtproblem. Hur hjärtat slår idag - ja, om det vet jag inget. Men skulle det vara så att det liksom skulle "hoppa" i olag igen, så är det bara uppsöka närmaste Jerry Williams show.
Jerry Williams inte bara sångare och underhållare - han är
även hjärtspecialist.
Foto: Aftonbladet.
Jerry Williams inte bara sångare och underhållare - han är
även hjärtspecialist.
Foto: Aftonbladet.
Skidlöparen Eriksson
Piteå Tidningen den 1 februari 2010.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Marino Eriksson duktig skidlöpare från Blåsmark. Marinos
bror Albin var också duktig i skidspåren. Marino och Albin
föddes i Stensjökullen där pappa hette Johan och mamma
Hilda. Pojkarna Eriksson var kusiner till min far. Albin var
simlärare i byn Hemmingsmark, och även en känd vinter-
badare.
Den sköna DUX-fåtöljen - 1954
Ett möte med Georg Fant
I årskurs åtta eller nio fick vi elever möjlighet att välja ett speciellt ämne som intresserade oss. Detta hette, "Fritt valt arbete". I mitt fall valde jag "Foto och film", och även ämnet "Konst". I denna konstgrupp hade vi våran teckningslärare - kallas bildlärare idag - som hette Ove Gad. Ove var Pitebo sedan många år, men var ursprungligen född i Danmark (hoppas jag inte tar fel?). 1971/72 fick vi i konstgruppen möjlighet att åka till Norrbottens Teatern i Luleå, för att få träffa dess chef, Georg Fant. Herr Fant var sedan länge en etablerad filmskådespelare, som rönt stora framgångar på vita duken som: "Förste älskare". Georg var under åren 1962-69 gift med författaren, frilansjournalisten mm Maj Fant (1930-1995).
Mötet med Georg Fant hade Ove Gad ordnat, eftersom det låg inom ramarna för "äkta konstnärsskap". (min anm.) Vi fick möjlighet att sitta ner med honom och ställa frågor, om det som rörde teatern, skådespeleri osv. Ett intressant möte, som jag kom att tänka på idag, när Georg Fant plötsligt syntes i TV-rutan i filmen: "Mamma tar semester" inspelad 1957. Georg Fant kämpade också mot sin alkoholism under några år. Han blev så småningom fri sitt begär, och reste sedan runt i landet för att samtala om sina erfarenheter, bl. a. hos Länkarna. Georg Fant föddes 1916 och avled 1998.
Georg Fant. Chef för Norrbottens Teatern
1967-1972.
En filmaffisch med Georg Fant i filmen: "Livet på landet" från 1943
med bl. a. Edvard Persson och Birgitta Valberg.
Georg Fant som David Holm i filmen: "Körkarlen" från 1958.
I regi av Arne Mattsson.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Foto: "Svenskt filmskådespelarlexikon" - 1973.
Affisch: "birgstrom/din studio.se"
Mötet med Georg Fant hade Ove Gad ordnat, eftersom det låg inom ramarna för "äkta konstnärsskap". (min anm.) Vi fick möjlighet att sitta ner med honom och ställa frågor, om det som rörde teatern, skådespeleri osv. Ett intressant möte, som jag kom att tänka på idag, när Georg Fant plötsligt syntes i TV-rutan i filmen: "Mamma tar semester" inspelad 1957. Georg Fant kämpade också mot sin alkoholism under några år. Han blev så småningom fri sitt begär, och reste sedan runt i landet för att samtala om sina erfarenheter, bl. a. hos Länkarna. Georg Fant föddes 1916 och avled 1998.
Georg Fant. Chef för Norrbottens Teatern
1967-1972.
En filmaffisch med Georg Fant i filmen: "Livet på landet" från 1943
med bl. a. Edvard Persson och Birgitta Valberg.
Georg Fant som David Holm i filmen: "Körkarlen" från 1958.
I regi av Arne Mattsson.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Foto: "Svenskt filmskådespelarlexikon" - 1973.
Affisch: "birgstrom/din studio.se"
I kamp med kung Bore
Andreas och David sköter om snöröjningen hos flera hushåll här i Hortlaxtrakten. Så även här hos oss. Och tur är väl det, som det nu ser ut. Den som följer min blogg, har kanske märkt att kung Bore och jag inte är de såtaste av vänner. Hans besök den här gången har resulterat i glada snöskoterägare, men eftersom jag inte äger en sådan "helvetsmaskin" så pekar mina mungipor inte uppåt - utan snarare neråt. Så förlåt mitt utfall, med det kommer direkt ifrån hjärtat. Kung Bore har meddelat att han fortsättningsvis kommer att fylla min tomt med sin "vita-massa", och att jag kommer att få tillbringa ytterligare tid med min snöskyffel. Som räddande änglar - som jag tidigare nämnt - finns ju som sagt Andreas och David. Och tur är väl det.
Kung Bore.
--------------------------------------------------------------------------------
Bild: "arttoart.se".
Kung Bore.
--------------------------------------------------------------------------------
Bild: "arttoart.se".
Sven-Eric Gissbol - mannen med sammets rösten
"Sven-Eric Gissbol, sångare i Curt Haagers, lunkar oroligt omkring
på middagstomma halmstadsgator. Snart är det dags för uppträdandet
för hemmapubliken för första gången efter genombrottet".
"Scenen kunde vara hämtad ur Gary Coopers Sheriffen. Den en-
samme, gänglige mannen som sakta lunkar runt på småstadens
middagstomma gator. Nervöst kisar han mot tomma fönster.
Mot mötande som hastigt viker ur hans väg. Men staden ligger
inte i Vilda Västern - utan på Västkusten i Sverige. Och den långe
främlingen är inte Gary Cooper - utan Sven-Eric Gissbol.
Nu frågar ni kanske vem Sven-Eric Gissbol är. Säg Fågeldansen så vet
alla genast. Sven-Eric är sångaren i Curt Haagers band. Orkestern som
denna dryga krisvinter fått hela Sverige att dansa. Ikväll ska han uppträda
med bandet för hemmapublik för första gången efter genombrottet.
Ska den kräsna folket i hans hemstad acceptera honom? Nu när han blivit
världsberömd i hela Sverige? Det är denna fråga som ligger och mal i
Sven-Erics glest bevuxna huvud, där han lunkar omkring i ett middagstomt
Halmstad. I själva verket handlar det om revansch och upprättelse. En gång
var Sven-Eric kung hemma i Halmstad. Det var under glansdagarna med Cool
Candys. Sen kom motvinden. Sven-Eric bröt sig loss och startade eget (Gissbols).
Men framgångarna uteblev. Sven-Erics band åkte ner i dansvärldens gärdsgårds-
serie. Det var glest mellan engagemangen. Mesta tiden gick åt till resor mellan
olika små festplatser i ödemarken.
- Ett tag var det så illa att ingen längre mindes att jag var från Halmstad, berättar
Sven-Eric. Folk frågade mig på fullt allvar om jag var från Lidköping.
Ikväll är Curt Haagers som sagt inbokat i Halmstad. På Galejan, danspaviljongen
i Folkets Park närmare bestämt. Ska det bli flopp eller succé?
Aldrig har Sven-Eric med 23 år i branschen varit så byxis inför ett framträdande.
Och visst är Sven-Erics oro befogad. Halmstad har aldrig varit särskilt översvallande
mot kändisar. Alla minns väl hur provinshuvudstaden behandalade Yngve Holmberg
och nu senast Gyllene Tider, och Johannes Antonsson. Ska denna stolta 37-åring
ikväll behöva böja sin nacke? När Sven-Eric i mars 1981 började i Curt Haagers band,
var orkestern i en utförsbacke.
Sedan starten 1965 hade Curt Haagers aldrig lyckats sega sig upp från sin plats i
dansbandens division II. Man hade visserligen gott om inbokningar, men gick på ru-
tinens brant. Musiken var disco-betonad. Samma låtar möttes kväll efter kväll av lama
bifall och matta applåder.
- Problemet var att vi vuxit ifrån vår publik, förklarar Hasse Ramberg, gitarrist. Där
stod vi, ett gäng medelålders farbröder och svängde på höfterna och gav öset fram-
för en publik som kunde vara våra egna barn.
I punkarnas hårdkokta tidevarv var det inte så lätt. Gubbrock, ropade man ibland
hånfullt efter oss....
När Halmstadsångaren med blåklint i blicken och sammet i stämman kom in i bilden,
insåg medlemmarna i Curt Haagers att tiden var mogen för förnyelse. Scenoverallerna
byttes ut mot sobra tropik-kostymer. Man gick in för sofistikerad dansmusik och publikens
medelålder fördubblades. Sedan blev det Nygammalt i TV. Och i höstas kom producenten
Bert Karlsson hem från Tyrolen med Fågeldansen.
Fågeldansen blev mer än ett örhänge. I krisvinterns kompakta mörker utgjorde den en
påminnelse om att livet inte bara är skattepaket och kommunala nedskärningar.
- Hemligheten med framgången är att man får vara lite löjlig utan att göra bort sig, menar
basisten Roger Lundgren. Alla kan dansa Fågeldansen. Och alla ser lika komiska ut. Det
är en demokratisk historia.....
Alltnog kära läsare. Så blev det då kväll den där ödesdigra dagen i Halmstad och med torr
strupe och på darriga ben intog Sven-Eric Gissbol sin plats på estraden.
- De första låtarna var hemska, berättar han. Sen börjar jag urskilja bekanta ansikten i
dansvimlet. Hur gick det då? Fick han böja sin nacke?
Jodå, gång på gång. Fast inte av förödmjukelse. Utan för att hälsa på alla gamla vänner
som kom fram till estraden för att gratulera stadens förlorade son.
Sven-Eric kunde pusta ut".
"Jodå, det gick vägen.........."
---------------------------------------------------------------------------------------
Text: Frank Bergå
Foto: Tommy Stensson
Aftonbladet den 15 mars 1982.
------------------------------------------------------------------------------------------
COOL CANDYS. Sven-Eric Gissbol var sångare i Cool Candys 1968
fram till 1977.
GISSBOLS. Efter Cool Candys, bildade Sven-Eric Gissbol gruppen
"Gissbols". Men framgångarna lät vänta på sig. Och så småningom
upplöstes orkestern.
CURT HAAGERS. 1981 började Sven-Eric i Curt Haagers från Göteborg.
Han kom att stanna kvar i bandet fram till 2003, då han ersattes av
sångerskan Git Persson. Curt Haagers upplöstes så småningom. Idag
åker Sven-Eric runt på olika ställen och sjunger. Fast inte på samma
sätt som under de gyllene åren.
TV-tablå - 20-21 jan. 1961
Ord
Piteå Tidningen den 14 april 2008.
När kommer våren.......?
-"När kommer våren......?" Ja, det är den stora frågan. Idag till
exempel så känns våren mer avlägsen än någonsin. Bilden här-
ovan är tagen i vår härliga grillhörna, förra våren. Nu vill jag
snart sätta mig därute igen, dricka mitt kaffe, grilla en korv, bara
må skönt i största allmänhet. -"Så hörru våren - snabba dig hit, jag
väntar!"
Svensktoppen - 1962
Året var 1962. I oktober presenteras den allra första Svensktoppslistan. Den nystartade listan med populära melodier, ingick i radioprogrammet "Svensklördag". Första programpresentatören var Barbro Lindström, som året därpå lämnade över programledarrollen till Carl-Uno Sjöblom.
Detta var årets Svensktoppsmelodier 1962:
1. Midnattstango.................................Lars Lönndahl
1. Elisabeth-Serenad...........................Inger Berggren
1. Vita Rosor Från Aten........................Ann-Louise Hanson
1. En Natt I Moskva..............................Jan Höiland
5. Caterina..........................................Jan Malmsjö
6. Regniga Natt....................................Anna-Lena Löfgren
7. Dalatwist.........................................Thore Skogman
8. Solen Lyser Även På Liten Stuga........Systrarna Lindberg
9. Bara Du...........................................Anita Lindblom
9. Quando Quando Quando....................Lily Berglund
9. Dra Ända In I Hälsingland..................Thore Skogman
9. Gondoli Gondola................................Thory Bernhards
Lasse Lönndahl låg hela 11 veckor med "Midnattstango" 1962.
Ann-Louise Hanson låg liksom kollegan Lönndahl också 11 veckor
på listan 1962. Jan Malmsjö fick nöja sig med 9 veckor med sin
"Caterina".
--------------------------------------------------------------------------------------
Källa: "Svensktoppen i våra hjärtan" av Lars Gurell.
Foto: Bengt H. Malmqvist - Premium Förlag AB.
Detta var årets Svensktoppsmelodier 1962:
1. Midnattstango.................................Lars Lönndahl
1. Elisabeth-Serenad...........................Inger Berggren
1. Vita Rosor Från Aten........................Ann-Louise Hanson
1. En Natt I Moskva..............................Jan Höiland
5. Caterina..........................................Jan Malmsjö
6. Regniga Natt....................................Anna-Lena Löfgren
7. Dalatwist.........................................Thore Skogman
8. Solen Lyser Även På Liten Stuga........Systrarna Lindberg
9. Bara Du...........................................Anita Lindblom
9. Quando Quando Quando....................Lily Berglund
9. Dra Ända In I Hälsingland..................Thore Skogman
9. Gondoli Gondola................................Thory Bernhards
Lasse Lönndahl låg hela 11 veckor med "Midnattstango" 1962.
Ann-Louise Hanson låg liksom kollegan Lönndahl också 11 veckor
på listan 1962. Jan Malmsjö fick nöja sig med 9 veckor med sin
"Caterina".
--------------------------------------------------------------------------------------
Källa: "Svensktoppen i våra hjärtan" av Lars Gurell.
Foto: Bengt H. Malmqvist - Premium Förlag AB.
Arthur Österwalls orkester - Öholma 1954
Arthur Österwalls bror, Seymour, hade en välkänd orkester där
Arthur också ingick som basist. Arthur startade så småningom en
egen orkester. Och våren 1954 gästade han alltså den populära
festplatsen Öholma, som revs i april 1968.
Idoler
ABBA-trummisar
OLA BRUNKERT (1946-2008) Ola lämnade vår värld förra året
genom en tragisk olycka. Ola var den genommusikaliske
"trummaren", som tillsammans med kollegorna Ringo Starr
och Charlie Watts är de mest spelade trumslagarna i världen.
Ringo som medlem i Beatles, Charlie som medlem i Rolling Sto-
nes, och Ola som trummis i ABBA. Varje dag spelas någonstans
en låt med supergruppen ABBA. Och nästan alltid var det Ola
som satt bakom trumsetet.
PER LINDVALL. En annan trummis i
"ABBA-stallet". Per syns också till-
sammans med Trazan Apanson och
Banarne. Studiomusiker med ett
kunnande av Guds nåde.
ROGER PALM. När inte Ola Brunkert satt bakom trummorna -
så var det antagligen Roger Palm som skötte om slagverket.
ÅKE SUNDQVIST. Född i Boden, studerade musik på Framnäs
musikhögskola i Öjebyn , Piteå. Gift med sköna Anna-Lotta
Larsson. Åke syntes flitigt i Piteå på 70-talet. Han medverkade
många gånger vid konserter på Christinasalen i Piteå, till-
sammans med slagverksgruppen från Framnäs. Åke turnerade
med ABBA bl. a. på deras USA-turné 1980. Åke har spelat med
alla de stora artister som vi har i detta land.
Louis Armstrong On Tour - 1952
Louis Daniel Armstrong el. "Satchmo" som han också
kallades för. Född den 4 augusti 1901 i New Orleans
död den 6 juli 1971 i New York City. En av 1900-talets
mest kända musiker. Satchmo medverkade också i ett
par långfilmer. I filmen "En skön historia" från 1956
spelade han sig själv. I samma film medverkade också
Grace Kelly, Bing Crosby och Frank Sinatra.
-----------------------------------------------------------------------------------
Fy skäms!!!!!
På insändarsidan i Piteå Tidningen publicerades den 27 september 2008 en insändare författad av mig. Detta med anledning av att vissa mindre nogräknade personer helt sonika "tjuvade" material från både mig och andra upphovsmän. Detsamma gäller tyvärr också ute på nätet, där det ibland verkar vara fritt fram att roffa åt sig där man finner det vara lämpligt. Så snälla rara ni, om nu eran inspiration tryter och ni känner att ni måste låna saker från min blogg, ange då för Guds skull varifrån det kommer. Det känns väldigt orättvist att publicera texter, idéer och uppslag, för att det i nästa stund ska hamna på någon annans blogg, utan någon som helst uppgift om vem upphovsmannen i själva verket är. Så skärpning!!!!
En insändare med anledning av att människor av mindre nogräknad
art, helt sonika snodde texter som jag suttit och gjort.
Detsamma gäller tyvärr också ute på nätet. Ibland när det inte finns
källanvisning, ja, då kan man inte göra så värst mycket - men om det
finns ett namn - dvs källa - så snälla ni ange den då.
En insändare med anledning av att människor av mindre nogräknad
art, helt sonika snodde texter som jag suttit och gjort.
Detsamma gäller tyvärr också ute på nätet. Ibland när det inte finns
källanvisning, ja, då kan man inte göra så värst mycket - men om det
finns ett namn - dvs källa - så snälla ni ange den då.
