"Munksund 4" på uppdrag våren 1955
Även efter den besvärligaste vinter blir det vår. Det är en sanning som
dessbättre står sig. Så det blir vår och sommar 1955 också, om vi bara
lugnar oss lite. Ett pålitligt vårtecken kunde man se i går middag vid
kajen i Munksund, där "Munksund 4" bökade i isen för att få lite sväng-
rum inför den förestående brytningen av farleden upp till barkverket på
Fingermanholmen. Isen kring kajen var rätt stabil och "Munksund 4" blev
då och då stående med stäven en bra bit uppe på istäcket, som i det
längsta vägrade att ge sig för farygets tyngd. Längre ut från kajen, där
strömmarnas undermineringsarbete hunnit rätt långt, beräknas isen vara
betydligt medgörligare och då "Munksund 4" i dag vänder stäven upp-
ströms med barkverket som mål, torde forceringen av älvisen inte bereda
några större bekymmer.
-----------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 april 1955.
Sjukvårdselever - Furunäsets sjukhus / 1958
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 18 juni 1958.
The King is Dead - ELVIS PRESLEYS DÖD / 1977
Den 16 augusti 1977 spreds nyheten om Elvis Presleys död som en löpeld världen över. Kunde det vara möjligt? Död? Jag minns exakt hur jag fick vetskap om det. En trött arbetsmorgon innan jag skulle åka till mitt jobb, slog nyheten ned som en stor överraskning vid frukostbordet. Bara någon dag därpå åkte jag in till en skivaffär i Piteå och köpte plattan Moody Blue, som skulle visa sig bli Elvis "The King" Presleys sista gåva till världen. Vad som slog mig när jag lyssnade, var hans svajiga röst, inte alls den där "riktige" Elvis som jag var van vid. Bara någon vecka tidigare fick LP:n dåliga recensioner i svensk press. Inte bara här i vårt land blev det tummen ned, även i helröda Sovjet blev det idel minus poäng. Detta föranledde Aftonbladets recensent Jan Andersson att utbrista: "Ryssarna har rätt - Elvis är slut".
Även om The King hade anlagt en hel del bilringar runt sin mage, så kunde ingen i hela världen ta ifrån honom det faktum att han gjort ett av de tyngre avtrycken i vår musikhistoria. De historier som sedan följde i bakvattnet efter Elvis död, fick oss att förstå att han var i mångt och mycket en självupptagen och excentrisk man. Den en gång så oskyldige Elvis Aron Presley, med sin starka gudstro lärde vi oss fatta var inget annat än en drogberoende lynnig person, som när som helst kunde brisera som en bomb. Vid ett tillfälle tog han sin revolver och satte en kula i sin TV-apparat. Den andra sidan, den snälla, var den där Elvis bosatt på Graceland, som skänkte dyrbara gåvor till vilt främmande människor. Mångfacetterad är också ett ord som kan sammanfatta hans speciella personlighet. 42 år gammal tog han alltså adjö av den värld han sedan 1956 lagt för sina fötter.
Den alltför tidiga bortgången kan kanske tillskrivas att han kort och gott var "ELVIS". Om idolen Elvis Presley haft efternamnet Svensson eller Karlsson, och bott i Piteå, jobbat på ASSI, kanske livslängden blivit betydligt längre. Att vara stor idol, ja, nästan på gränsen till en gudomlig person så ställs samtidigt vissa krav. Många i hans närmaste vänkrets har vittnat om hans manér som vi "vanliga döda" kanske aldrig begagnat oss av. Ordet legend kan ibland kännas både slitet och uttjatat. Men i Elvis fall är det en rätt benämning om en person som blev ett namn på allas läppar både under sin korta livstid, men även än i dag snart 35 år efter sin bortgång.
/ROGER LINDQVIST.
¤ Han dog av en hjärtattack. Var det följden av sjukdomen eller knark-
et? Elvis var son till en fattig farmare och blev alla tiders störste idol.
Miljonerna rullade runt honom. Han gjorde revolution i nöjesvärlden:
Han var den förste som öppet satsade på sex.
¤ Sista bilden. Elvis är död och en hel generation sörjer honom. I går
kväll svensk tid hittades han livlös i sitt hem i Memphis. Det var hjärtat
som inte orkade längre. Bilden är tagen från en av hans sista konserter
i Florida tidigare i år.
¤ Den unge Elvis - ännu oförstörd av: Sex drugs and Rock´n Roll...
¤ Elvis i sitt magnifika Graceland som han köpte 1957 för 100. 000
dollar. Gracelands historia härrör från 1939. Och mannen bakom
världens kanske mest kända byggnad hette Grace Toof, och var också
den som namngav huset. I dag är Graceland ett museum, öppet för
allmänheten, och som inbringar de anhöriga många sköna dollarklirr i
kassan.
------------------------------------------------------------------------------
Även om The King hade anlagt en hel del bilringar runt sin mage, så kunde ingen i hela världen ta ifrån honom det faktum att han gjort ett av de tyngre avtrycken i vår musikhistoria. De historier som sedan följde i bakvattnet efter Elvis död, fick oss att förstå att han var i mångt och mycket en självupptagen och excentrisk man. Den en gång så oskyldige Elvis Aron Presley, med sin starka gudstro lärde vi oss fatta var inget annat än en drogberoende lynnig person, som när som helst kunde brisera som en bomb. Vid ett tillfälle tog han sin revolver och satte en kula i sin TV-apparat. Den andra sidan, den snälla, var den där Elvis bosatt på Graceland, som skänkte dyrbara gåvor till vilt främmande människor. Mångfacetterad är också ett ord som kan sammanfatta hans speciella personlighet. 42 år gammal tog han alltså adjö av den värld han sedan 1956 lagt för sina fötter.
Den alltför tidiga bortgången kan kanske tillskrivas att han kort och gott var "ELVIS". Om idolen Elvis Presley haft efternamnet Svensson eller Karlsson, och bott i Piteå, jobbat på ASSI, kanske livslängden blivit betydligt längre. Att vara stor idol, ja, nästan på gränsen till en gudomlig person så ställs samtidigt vissa krav. Många i hans närmaste vänkrets har vittnat om hans manér som vi "vanliga döda" kanske aldrig begagnat oss av. Ordet legend kan ibland kännas både slitet och uttjatat. Men i Elvis fall är det en rätt benämning om en person som blev ett namn på allas läppar både under sin korta livstid, men även än i dag snart 35 år efter sin bortgång.
/ROGER LINDQVIST.
¤ Han dog av en hjärtattack. Var det följden av sjukdomen eller knark-
et? Elvis var son till en fattig farmare och blev alla tiders störste idol.
Miljonerna rullade runt honom. Han gjorde revolution i nöjesvärlden:
Han var den förste som öppet satsade på sex.
¤ Sista bilden. Elvis är död och en hel generation sörjer honom. I går
kväll svensk tid hittades han livlös i sitt hem i Memphis. Det var hjärtat
som inte orkade längre. Bilden är tagen från en av hans sista konserter
i Florida tidigare i år.
¤ Den unge Elvis - ännu oförstörd av: Sex drugs and Rock´n Roll...
¤ Elvis i sitt magnifika Graceland som han köpte 1957 för 100. 000
dollar. Gracelands historia härrör från 1939. Och mannen bakom
världens kanske mest kända byggnad hette Grace Toof, och var också
den som namngav huset. I dag är Graceland ett museum, öppet för
allmänheten, och som inbringar de anhöriga många sköna dollarklirr i
kassan.
------------------------------------------------------------------------------
Ruthbergs Bil AB
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 11 mars 1954.
Monarpeden
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 9 april 1954.
Måndag den 31 oktober 2011
När jag nångång under den kommande "vinterfasan" (min benämning på den kalla årstid som väntar) slår mig ner i soffan, darrande av köld efter en promenad bland vita snödrivor i den norrbottniska arktiska kvällen, skall jag minnas den underbara sommar och höst som vi haft. Ett strålande exempel är den här dagen som vi just nu finns mitt i. 12 grader varmt, solen ler från sin himmel och det är så skönt för en frusen stackare som mig att få ta del av en liten uns av värme som den där gula "bollen" på himlafästet bjuder mig på. Jag gick ut på min sedvanliga promenad, gick på den vanliga rundan och kände mig så tacksam över det fina vädret. (Ni hör ju att jag håller på att bli gammal, mycket väderprat). Nåja, jag känner mig inte så värst gammal egentligen, i sinnet kan jag ibland vara på samma lekfulla nivå som Norah och Max.
På min väg så mötte jag många andra som liksom mig tog chansen att få njuta av de sista resterna av en förlupen sommar och höst. Förresten, ni skulle bara veta så artiga många av dessa hortlaxbor är. De hälsar mig alla med ett glatt leende, många är totalt okända för mig, men de bjuder litegrann på sig själv genom sina hälsningar. Glada positiva människor gör mig också glad.
TV-kanalen Sjuan har återigen hört av sig. Man ville veta lite mera om de överläkare som jobbat på Furunäsets sjukhus. I det fallet har jag ingen större koll, sa jag. Jag kommer ihåg några stycken, men inte så att jag kan med bestämdhet propsa på en fullödig dokumentation i ämnet. Per Winqvist hette den allra första läkaren, om honom har jag skrivit i tidningen en gång. Det handlade om en ung mor som 1901 mördade sina fyra små barn, och sedan åkte in på mentalsjukhuset. I de papper jag hittade, hade nämnde dr. Winqvist satt sin signatur.
Som ni ser så bär Furunäsets sjukhus på en mycket spännande historia. Synd att inte Joel Berglund är i livet, han om någon visste det mesta om vad som hänt alltsedan Furunäsets tillblivelse, fram till modern tid. Jag hänvisade henne att försöka ta del i den enorma klippsamling som Joel Berglund lämnat efter sig. Jag har själv haft den stora äran att läsa igenom alla hans urklippsböcker vid ett tillfälle. Det är en sann kulturhistorisk gärning som den förre socioterapeuten Berglund åstadkommit. 
Trots att almanackan visar den 31 oktober, så fortsätter det milda
höstvädret. I fjärran syns spiran på Hortlax kyrka. Man håller f n v på
med att restaurera innandömet, så alla kyrkliga sammankomster är
för tillfället flyttade till Skogskapellet vid kyrkogården.
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Annonser 1954
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 10 april 1954.
Wirénrederiets "INGRID"
¤ Wirénrederiets "Ingrid" har gjort sin premiärtur im till den
nya hemhamnen med den nye ägaren Hans Wirén och ett an-
tal inbjudna ombord. Bogseraren har under många år gått
längs norrlandskusten med åtskilliga timmersläp och på 20-
talet var den stationerad i Luleå.
En del ombyggnader har nyligen utförts och omdömet om ny-
tillskottet i wirénflottan blir att det av allt att döma är värde-
fullt. Bogseraren kommer nu att ansluta sig till de övriga piteå-
bogserarna som ligger norröver och sedan blir det timmerbog-
sering i vanlig ordning, bara med den skillnaden att det blir på
delvis andra sträckor. "Ingrid" har - som PT meddelade i går -
en motor på 420 hkr, gör nio knops fart och har sex mans be-
sättning samt en restautris. Ovan på bilden har "Ingrid" just lagt
till vid kajen i Piteå.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 11 september 1958.
Forum i Älvsbyn: "Jazz-Club 57"
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 18 april 1958.
LÖFBERGS LILA
FEMINA ¤ Den 31 mars 1968.
ABBA-show på Scandinavium i Göteborg - 1977
SVARTABÖRS-HAJARNA GJORDE STORAFFÄRER
Det glittrar i kläderna, det tinglar och tanglar - det regnar stjärnor
över ABBA i deras nya show. Efter succén i Oslo var det i går dags för
göteborgarna att beskåda kvartetten.
500 kronor för en ABBA-plåt!
Det var svartabörspriset utanför Scandinavium i Göteborg i går kväll.
Rushen på biljetter till ABBA:s premiär på hemmaplan var enorm. Hajarna fick vad de begärde. Kommersen pågick ännu sedan ridån gått upp.
Man kan ställa sig undrande inför fenomenet ABBA. Man kan tycka vad man vill om deras musik. Men den som upplevt gruppen på Scandinavium - norra Europas största inomhusarena - en kväll som i går, måste backa inför faktum: Större dragplåster i genren finns inte.
Det förväntansfulla sorlet bland de tiotusen - mammor, pappor, små barn och stora barn - höll nästan samma decibeltal som ABBA själva (uppmätt till 120 i går). Och när Frida och Agnetha äntligen visade sig i sina glittermantlar visste tjuten och stampningarna inga gränser. De svenska ABBA-fansen har långt större röstresurser än de norska.
- Tänk om dom kunde spela "Ring, ring", kved en liten tjej bredvid mig.
De 20 000 biljetterna till ABBA:s två konserter i Scandinavium såldes slut på några timmar för flera månader sedan.
Samma sak gäller varje arena ABBA besöker under sin turné. Utsålt överallt. Fullt med fans som blivit utan biljett. Detta har lett till att svartabörshajarna upplever glansdagar. De mest förslagna har annonserat. 300 kronor stycket ville ett par annonsörer ha för sina ABBA-biljetter i en Göteborgstidning i går.
Annifrid Lyngstad i en ny raffig tappning tog göteborgarna med storm.
¤ Stikkan Anderson betraktade sin egen skapelse ABBA i går från
publikplats.
ABBA är skickligt marknadsförda. Det är en av hemligheterna bakom framgången. Kanske Västergötlands egen Stikkan Anderson, Bert Karlsson från Skara, därför lärde sig några knep på Scandinavium i går.
Han var där med hustrun Britt-Marie, sonen Joakim och egna skapelsen Paul "Paljett" Johansson. Bland Berts andra skapelser finns Vikingarna, Jigs, Schytts, m. fl. framgångsrika dansband.
ABBA:s bolagskompis från Polar, Björn Skifs, trängdes också med de 9.000 fansen, tillsammans med ständiga sällskapet Gunilla. Ted Gärdestad tillhörde de jäktade denna afton. I stark kyla väntade han med klockan i hand en halvtimme på hustrun Lotta Ramel som kom med försenat tåg från Stockholm. Regissören Lasse Hallström är med för att göra långfilm om ABBA. Han sågs i entrén där alla de 9.000 snubblade över skickligt och påträngande placerade marknadsstånd.
Kalle Sändare, annars glad och känd telefonterrorist, gav Claes af Geijerstam en eloge för ljus och ljud. Clabbe kopplar av från den egna scenverksamheten och sköter manöverbordet för andra artister i stället. Just nu för ABBA. Bland de övriga kända ansikten fanns blivande hockeyproffset Jörgen Pettersson från Västra Frölunda med Karin Fritsson, samt radioprataren Janne Ellerås.
¤ Björn Skifs med ständiga sällskapet Gunilla kom inte undan auto-
grafskrivandet.
¤ Ted Gärdestad kom sent till showen, men klarade sig inte heller
från autografjägarna.
¤ Skaras egen Stikkan Anderson - Bert Karlsson med egna
fyndet Paul "Paljett" Johansson och sonen Joakim.
¤ Claes af Geijerstam föredrar numera att finnas bakom manöver-
bordet i stället för mikrofon.
-------------------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Den 30 januari 1977.
Det glittrar i kläderna, det tinglar och tanglar - det regnar stjärnor
över ABBA i deras nya show. Efter succén i Oslo var det i går dags för
göteborgarna att beskåda kvartetten.
500 kronor för en ABBA-plåt!
Det var svartabörspriset utanför Scandinavium i Göteborg i går kväll.
Rushen på biljetter till ABBA:s premiär på hemmaplan var enorm. Hajarna fick vad de begärde. Kommersen pågick ännu sedan ridån gått upp.
Man kan ställa sig undrande inför fenomenet ABBA. Man kan tycka vad man vill om deras musik. Men den som upplevt gruppen på Scandinavium - norra Europas största inomhusarena - en kväll som i går, måste backa inför faktum: Större dragplåster i genren finns inte.
Det förväntansfulla sorlet bland de tiotusen - mammor, pappor, små barn och stora barn - höll nästan samma decibeltal som ABBA själva (uppmätt till 120 i går). Och när Frida och Agnetha äntligen visade sig i sina glittermantlar visste tjuten och stampningarna inga gränser. De svenska ABBA-fansen har långt större röstresurser än de norska.
- Tänk om dom kunde spela "Ring, ring", kved en liten tjej bredvid mig.
De 20 000 biljetterna till ABBA:s två konserter i Scandinavium såldes slut på några timmar för flera månader sedan.
Samma sak gäller varje arena ABBA besöker under sin turné. Utsålt överallt. Fullt med fans som blivit utan biljett. Detta har lett till att svartabörshajarna upplever glansdagar. De mest förslagna har annonserat. 300 kronor stycket ville ett par annonsörer ha för sina ABBA-biljetter i en Göteborgstidning i går.
Annifrid Lyngstad i en ny raffig tappning tog göteborgarna med storm.
¤ Stikkan Anderson betraktade sin egen skapelse ABBA i går från
publikplats.
ABBA är skickligt marknadsförda. Det är en av hemligheterna bakom framgången. Kanske Västergötlands egen Stikkan Anderson, Bert Karlsson från Skara, därför lärde sig några knep på Scandinavium i går.
Han var där med hustrun Britt-Marie, sonen Joakim och egna skapelsen Paul "Paljett" Johansson. Bland Berts andra skapelser finns Vikingarna, Jigs, Schytts, m. fl. framgångsrika dansband.
ABBA:s bolagskompis från Polar, Björn Skifs, trängdes också med de 9.000 fansen, tillsammans med ständiga sällskapet Gunilla. Ted Gärdestad tillhörde de jäktade denna afton. I stark kyla väntade han med klockan i hand en halvtimme på hustrun Lotta Ramel som kom med försenat tåg från Stockholm. Regissören Lasse Hallström är med för att göra långfilm om ABBA. Han sågs i entrén där alla de 9.000 snubblade över skickligt och påträngande placerade marknadsstånd.
Kalle Sändare, annars glad och känd telefonterrorist, gav Claes af Geijerstam en eloge för ljus och ljud. Clabbe kopplar av från den egna scenverksamheten och sköter manöverbordet för andra artister i stället. Just nu för ABBA. Bland de övriga kända ansikten fanns blivande hockeyproffset Jörgen Pettersson från Västra Frölunda med Karin Fritsson, samt radioprataren Janne Ellerås.
¤ Björn Skifs med ständiga sällskapet Gunilla kom inte undan auto-
grafskrivandet.
¤ Ted Gärdestad kom sent till showen, men klarade sig inte heller
från autografjägarna.
¤ Skaras egen Stikkan Anderson - Bert Karlsson med egna
fyndet Paul "Paljett" Johansson och sonen Joakim.
¤ Claes af Geijerstam föredrar numera att finnas bakom manöver-
bordet i stället för mikrofon.
-------------------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Den 30 januari 1977.
På promenad genom Hortlax by
Vädret har varit relativt gynnsamt de senaste dagarna, och lär så förbli den närmaste tiden framöver. Idag bestämde jag mig för att gå på promenad upp till byn och ett besök på min pappas grav. Kameran fanns med, så det blev som vanligt några bilder. På hemvägen efter hortlaxvägen, stannade jag upp och fick ett samtal med en dam som bor i min fasters f.d hus. John och Emmy Risberg bodde i ett rött hus bredvid vägen. På tomten fanns en liten byggnad där John hade sitt skomakeri. När han avyttrade verksamheten, började han istället som snickare på Hortlaxhus i byn. Både John och Emmy är döda idag, John avled 1987 och Emmy 1998. Ja, ni ser så mycket minnen man samlat på sig under åren.
Mitt i byn fanns ett stort rött stenhus, där inrymdes byns folktandvård. 1956 stod huset färdigt och tandläkare Gerson Bergman flyttade in på övervåningen med sin familj. Bergman verkade som tandläkare fram till 1972, då familjen flyttade vidare. I Hortlax fanns också Johanssons café, där minns jag att släkten samlades efter mormors död 1964, för dricka kaffe och tårta efter begravningens slut.
Granne med John och Emmy Risberg, bodde urmakaren Åke Nordlund med familj. Åke hade sin butik inrymd i sitt hus, där han både lagade och sålde klockor. Hemma hos min mor hänger en köksklocka som Åke Nordlund tillverkade i början av 80-talet. I byn fanns även frisören Olle Johansson, hans frisersalong låg mitt emot ICA-Lundmans. Apropå Lundmans, så hade man dels sin matvaruaffär, men också en byggnad - som låg på den nuvarande parkeringen - där man sålde TV-apparater och vitvaror. Lundmans började i mindre skala redan 1906 av grundaren Axel Lundman. Verksamheten växte successivt och finns kvar som matbutik än i denna dag.
Byns första skola stod klar 1893. I Sörbyskolan - som revs omkring 1993 - har många av mina släktingar gått. Bl. a. min far John, jag och min son Andreas. I den gamla läkarstationen härskade bl. a. doktor Agge Dahl i några år. Andra läkare som kom och gick under åren var bl. a. Börje Hardal, Olof Dahlström, Christer Nordenhäll och Anders Blom. 1980 stod den nya vårdcentralen klar och verksamheten flyttades då över dit. Oskar Sundström hade sin lilla cykelverkstad granne med Lundmans. Där kunde man få sin punktering lagad, om man nu inte helt enkelt beslutade sig att köpa en ny cykel. Café Svalan fanns också i byn, liksom Thyr Lundgrens bilverkstad. Byasmeden Wilhelm Asplund hade sin smedja belägen alldeles i början av byn, liksom damfrisörskan Elsie Hedqvist, där byns damer kunde klippa sitt hår.
Givetvis är detta ingen heltäckande dokumentation av de näringsidkare som en gång fanns i Hortlax, långt därifrån, men några har jag i alla fall behandlat. Bilderna jovisst, dom kommer - här:
I den vita byggnaden t.v. låg Johanssons Café. Granne med cafét
hade "Mode-Inga" sin modeaffär. Till höger låg byns bensinstation
som bröderna Lundgren skötte om. Bröderna hade också ett åkeri
och bilverkstad i samma byggnad. Längst upp till höger i bild fanns
Café Svalan. Mitt emot låg ICA-Lundmans som fortfarande finns kvar.
Så hade vi en blomsterhandel samt en ur-affär (dock inte Åke Nord-
lunds, som låg i början av byn).
Hortlax kommunalkontor som stod klart 1955. I fastigheten har bl. a.
också skola och bibliotek funnits under årens lopp.
Det röda huset till höger i bild var i begynnelsen en Konsumbutik.
När butikens saga var all, byggde man lägenheter där istället.
Till höger Hortlax folktandvård där tandläkaren Gerson Bergman
huserade mellan åren 1956-72. I våningen ovanför praktiken, bodde
Gerson Bergman med sin familj bestående av fru och två barn. Idag
är fastigheten i privata händer. Den gula byggnaden var byns pens-
ionärshem, där bodde min morfar mellan 1970-1987.
Vid lunchtid befann jag mig här, i världens absoluta centrum.
Centralskolan i Hortlax stod klar 1958. Här inrymdes mellan- och hög
stadium. Jag gick här 1968-1973. Trots att skolan genom åren genom-
gått en hel del förändringar, så finns det gamla staketet i förgrunden
fortfarande kvar som en relik från förr.
I huset närmast i bild hade urmakaren Åke Nordlund sin butik. Huset
i mitten bodde min faster Emmy och hennes make John. Där hade
han sitt skomakeri. Idag när jag passerade fick jag ett samtal med
nuvarande ägaren som berättade att hon och hennes man köpte huset
1976.
1955 fanns den här annonsen i Piteå-Tidningen. John Risbergs sko-
makeri tog sina första stapplande steg året 1944, då hemma hos mina
farföräldrar Amandus och Hanna Lindqvist, dvs John Risbergs svär-
föräldrar.
Efter en bra stund efter mina hembygdsvägar, styr jag äntligen stegen
in mot vårt hus. Därinne väntar hustrun Elisabeth och barnbarnet Norah.
Barnbarnet gjorde förresten en äkta pitepalt åt sin farfar igår afton.
Paltkunnandet har därmed övergått till nästkommande generation.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Mitt i byn fanns ett stort rött stenhus, där inrymdes byns folktandvård. 1956 stod huset färdigt och tandläkare Gerson Bergman flyttade in på övervåningen med sin familj. Bergman verkade som tandläkare fram till 1972, då familjen flyttade vidare. I Hortlax fanns också Johanssons café, där minns jag att släkten samlades efter mormors död 1964, för dricka kaffe och tårta efter begravningens slut.
Granne med John och Emmy Risberg, bodde urmakaren Åke Nordlund med familj. Åke hade sin butik inrymd i sitt hus, där han både lagade och sålde klockor. Hemma hos min mor hänger en köksklocka som Åke Nordlund tillverkade i början av 80-talet. I byn fanns även frisören Olle Johansson, hans frisersalong låg mitt emot ICA-Lundmans. Apropå Lundmans, så hade man dels sin matvaruaffär, men också en byggnad - som låg på den nuvarande parkeringen - där man sålde TV-apparater och vitvaror. Lundmans började i mindre skala redan 1906 av grundaren Axel Lundman. Verksamheten växte successivt och finns kvar som matbutik än i denna dag.
Byns första skola stod klar 1893. I Sörbyskolan - som revs omkring 1993 - har många av mina släktingar gått. Bl. a. min far John, jag och min son Andreas. I den gamla läkarstationen härskade bl. a. doktor Agge Dahl i några år. Andra läkare som kom och gick under åren var bl. a. Börje Hardal, Olof Dahlström, Christer Nordenhäll och Anders Blom. 1980 stod den nya vårdcentralen klar och verksamheten flyttades då över dit. Oskar Sundström hade sin lilla cykelverkstad granne med Lundmans. Där kunde man få sin punktering lagad, om man nu inte helt enkelt beslutade sig att köpa en ny cykel. Café Svalan fanns också i byn, liksom Thyr Lundgrens bilverkstad. Byasmeden Wilhelm Asplund hade sin smedja belägen alldeles i början av byn, liksom damfrisörskan Elsie Hedqvist, där byns damer kunde klippa sitt hår.
Givetvis är detta ingen heltäckande dokumentation av de näringsidkare som en gång fanns i Hortlax, långt därifrån, men några har jag i alla fall behandlat. Bilderna jovisst, dom kommer - här:
I den vita byggnaden t.v. låg Johanssons Café. Granne med cafét
hade "Mode-Inga" sin modeaffär. Till höger låg byns bensinstation
som bröderna Lundgren skötte om. Bröderna hade också ett åkeri
och bilverkstad i samma byggnad. Längst upp till höger i bild fanns
Café Svalan. Mitt emot låg ICA-Lundmans som fortfarande finns kvar.
Så hade vi en blomsterhandel samt en ur-affär (dock inte Åke Nord-
lunds, som låg i början av byn).
Hortlax kommunalkontor som stod klart 1955. I fastigheten har bl. a.
också skola och bibliotek funnits under årens lopp.
Det röda huset till höger i bild var i begynnelsen en Konsumbutik.
När butikens saga var all, byggde man lägenheter där istället.
Till höger Hortlax folktandvård där tandläkaren Gerson Bergman
huserade mellan åren 1956-72. I våningen ovanför praktiken, bodde
Gerson Bergman med sin familj bestående av fru och två barn. Idag
är fastigheten i privata händer. Den gula byggnaden var byns pens-
ionärshem, där bodde min morfar mellan 1970-1987.
Vid lunchtid befann jag mig här, i världens absoluta centrum.
Centralskolan i Hortlax stod klar 1958. Här inrymdes mellan- och hög
stadium. Jag gick här 1968-1973. Trots att skolan genom åren genom-
gått en hel del förändringar, så finns det gamla staketet i förgrunden
fortfarande kvar som en relik från förr.
I huset närmast i bild hade urmakaren Åke Nordlund sin butik. Huset
i mitten bodde min faster Emmy och hennes make John. Där hade
han sitt skomakeri. Idag när jag passerade fick jag ett samtal med
nuvarande ägaren som berättade att hon och hennes man köpte huset
1976.
1955 fanns den här annonsen i Piteå-Tidningen. John Risbergs sko-
makeri tog sina första stapplande steg året 1944, då hemma hos mina
farföräldrar Amandus och Hanna Lindqvist, dvs John Risbergs svär-
föräldrar.
Efter en bra stund efter mina hembygdsvägar, styr jag äntligen stegen
in mot vårt hus. Därinne väntar hustrun Elisabeth och barnbarnet Norah.
Barnbarnet gjorde förresten en äkta pitepalt åt sin farfar igår afton.
Paltkunnandet har därmed övergått till nästkommande generation.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Ensam i natten...
Ja, natten har ju ännu inte anlänt, men den kommer med stora steg. Barnbarnet Norah sover över hos oss i natt. Vi har haft en trevlig myskväll med barnprogram och (naturligtvis) lite blandat godis. När Norah så lagt sig till rätta i sin säng, dröjer det bara någon enstaka minut innan hon ropar. När jag kommer in i rummet, tittar hon djupt in i mina ögon och säger:
- Farfar, kan jag få vara uppe en pyttestund till?
Och medan hon pratar, så visar hon hur stor hon tycker att en pyttestund är, genom att "måtta" den mellan pekfingret och tummen.
Jag lyfter upp henne och hennes gosedjur, och snabbt som bara den springer hon mot mitt rum där datorn står. Då kommer nästa fråga:
- Farfar, jag kaaaaan väl få titta på Emil i Lönneberga på din dator?
Å vad säger man som farfar om det då? Jo, naturligtvis lindar hon sin farfar runt sitt finger, som får till följd att farfar tar fram den där buspojken Emil på datorskärmen. När hon suttit en stund med Emil, blir ögonlocken alltmer tunga. Och när jag sedan frågar om hon är trött, så styr hon återigen sina små lätta steg mot sovrummet. Farmor följer med, och innan hon lägger sig berättar vi båda hur mycket vi älskar henne. Hon nickar lite lätt på sitt huvud, kramar sin docka och lägger sig till ro. Go´natt Norah, sov gott! Så stängs dörren och den välbehövliga sömnen infinner sig rätt så fort hos vår lilla prinsessa.
Frun och jag bestämmer oss för att titta på en film med Marlon Brando. Och trots att den verkar ganska underhållande, så kan inte heller hustrun hålla sig vaken. Så nu sitter jag här, mol allena bara jag och min dator. Nåja, Marlon Brando håller mig ju sällskap en stund till, men sedan är det finito.
--------ROGER LINDQVIST------------------------------------------------------------
- Farfar, kan jag få vara uppe en pyttestund till?
Och medan hon pratar, så visar hon hur stor hon tycker att en pyttestund är, genom att "måtta" den mellan pekfingret och tummen.
Jag lyfter upp henne och hennes gosedjur, och snabbt som bara den springer hon mot mitt rum där datorn står. Då kommer nästa fråga:
- Farfar, jag kaaaaan väl få titta på Emil i Lönneberga på din dator?
Å vad säger man som farfar om det då? Jo, naturligtvis lindar hon sin farfar runt sitt finger, som får till följd att farfar tar fram den där buspojken Emil på datorskärmen. När hon suttit en stund med Emil, blir ögonlocken alltmer tunga. Och när jag sedan frågar om hon är trött, så styr hon återigen sina små lätta steg mot sovrummet. Farmor följer med, och innan hon lägger sig berättar vi båda hur mycket vi älskar henne. Hon nickar lite lätt på sitt huvud, kramar sin docka och lägger sig till ro. Go´natt Norah, sov gott! Så stängs dörren och den välbehövliga sömnen infinner sig rätt så fort hos vår lilla prinsessa.
Frun och jag bestämmer oss för att titta på en film med Marlon Brando. Och trots att den verkar ganska underhållande, så kan inte heller hustrun hålla sig vaken. Så nu sitter jag här, mol allena bara jag och min dator. Nåja, Marlon Brando håller mig ju sällskap en stund till, men sedan är det finito.
--------ROGER LINDQVIST------------------------------------------------------------
Sven-Olof till veckofinal i radiotävling
Sven-Olof Karlsson vann tisdagsomgången av radio-
tävlingen och kvalificerade sig till finalen på söndag.
Sven-Olof Karlsson, som arbetar vid socioterapin vid Furunäsets sjukhus, försvarar Piteås färger i radiotävlingen "Radio för hela slanten" på söndag. Han vann nämligen kvalificeringsomgången på tisdagskvällen mot Elin Fällman i Skelleftehamn. Sven-Olof får ta med sig en medhjälpare till veckofinalen på söndag. Det blir studeranden Göran Loman. "Radio för hela slanten" har Pekka Langer som programledare och Piteåbekante Thord Carlsson som enväldig domare.
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 7 december 1973.
Bröderna Öhman i Ängesviken
¤ Fabriken, inventarierna och bussen - allt är till salu sedan bröderna
Öhman beslutat att lämna charkuteribranschen. Armand Öhman ska
nu ta ut all semester han har att fordra och brorssonen Bernt blir snick-
are (!).
Igår röktes den sista korven hos bröderna Öhmans charkuterifabrik i Ängesviken. Efter 28 år i charkuteribranschen har Armand och Gunnar Öhman beslutat att spika igen fabriksdörren.
- Visst känns det lite vemodigt att sluta. Men vi har inga val. Sjukdom gör det omöjligt att fortsätta. Och så vill vi ha lite mer fritid. Det har inte blivit många dagars ledighet genom åren, säger Armand Öhman.
Hårt eget arbete det är småföretagarnas enda sätt att överleva. Semester och fritid två ord som bröderna Öhman bara vågat drömma. Alltsedan starten 1947 har man jobbat vecka ut och vecka in utan någon längre ledighet.
- Min senaste semester tog jag ut 1955. Det blev en vecka det året, minns Armand Öhman.
Men nu ska det bli mera tid över för fritidssysselsättningar. Armand, som är 63 år, tänker ta det lilla lugna framöver.
¤ TID ÖVER FÖR HÄSTEN
- Först och främst ska jag sköta om Sabotör, säger han.
Sabotör är en duktig travhäst. Ett sexårigt varmblod som i år gjort 16 starter och vunnit sex segrar. Sista dagarn i fabriken jobbar Armand och Bernt - son till Gunnar - med att putsa grytor och maskiner. I kylrummet är det tomt och i rökeriet dinglar sista uppsättningen korv. Gunnar Öhman är krasslig och kan inte vara med och städa upp i den fabrik som varit hans arbetsplats sedan 1950.
¤ FABRIKEN BRANN NED
- Vi började i slakteribranschen redan 1947. Men den första fabriken brann ned efter ett par år. 1950 kunde vi flytta in i de här lokalerna, berättar Armand. I början på 50-talet fanns det gott om slaktare i Piteorten. På nära håll fanns en handfull konkurrerande företag. Nu har de mindre charkfabrikerna och slakterierna spelat ut sin roll och kvar i Piteå är endast Piteortens slakteri.
- Förut fanns det en mängd små affärer som vi kunde leverera till, men nu är många landsortsbutiker borta. Samtidigt som köpkraften ökat kraftigt har vårt underlag minskat, konstaterar Öhman.
De sista åren har charkfabriken i Ängesviken sysselsatt tre personer. Minst tre behöver man vara för att hålla verksamheten igång. Även med den styrkan blir arbetsbördorna betungande. Sjukdom har medfört att arbetskapaciteten reducerats och nu orkar man inte hålla igång längre.
¤ FÖR DYRBART ATT ANSTÄLLA FOLK
- Att anställa folk blir för dyrbart. Lönsamheten är inte tillräcklig. Antingen ska man driva i mindre skala och jobba själv eller också satsa på stordrift. Några andra alternativ finns tyvärr inte. Några funderingar på att fortsätta i egen regi har inte Gunnars son Bernt. Ensam orkar han inte och anställa personal blir som sagt för kostsamt. Någon större lust att offra all fritid på jobbet har han inte.
- Nu blir jag snickare istället. Skulle jag misstrivas finns alltid möjligheten att gå tillbaka i charkbranschen. I Luleå är det efterfrågan på kunnig personal, säger Bernt.
¤ SLUT MED SLAKTEN
Bröderna Öhmans har varit ett ganska stort företag. Som mest har man haft 14 anställda. Styrkan reducerades efterhand och de sista åren har man alltså bara varit tre. Bröderna Öhman har sålt och tillverkat allt som förekommer i marknaden. Sortimentet har dock minskat något på sistone.
Tidigare kombinerades charkframställningen med slakteri, men det blev slut med slakten för ett 15-tal år sedan då beslutet om kontrollslakteri kom.
- I Piteå är det tillräckligt med ett kontrollslakteri, menar Öhman.
¤ Armand Öhman och brorssonen Bernt rengör maskinerna i den
charkfabrik som varit igång sedan 1950.
---------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 30 september 1975.
KJELL-BERTILS - Piteå
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 10 december 1976.
¤ BERTIL GRANBERG - sax, trummor
¤ KENNETH GRAHN - orgel
¤ ERIK LUNDBERG - trummor
¤ CONNY DANIELSSON - sax, gitarr
¤ ROBERT ÖBERG - gitarr, sång
¤ KJELL ANDERSSON - bas, sång
1972 släppte orkestern sin andra platta i ordningen. EP:n "KJELL-BERTILS" inspelades i Arac-Studio i Örnsköldsvik. De fyra låtarna som fanns med var:
Långtradarchauffören - Guitar-Boogie - Stjärnehälsning - Atlantis
Tekniker: Hasse Lundgren & Per Sörlin.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
NILS POPPE: "Min syster och jag"
Berit Carlberg och Nils Poppe i succépjäsen "Min syster och jag".
Mitt i vintern får vi känna en fläkt av sommaren i Nils Poppes sång-
lustspel "Min syster och jag" inspelad förra sommaren på utomhus-
scenen Fredriksdal i Helsingborg.
¤ Dags för en av årets populäraste teaterhändelser i TV: för 14:e gången Nils Poppe på utomhusscenen Fredriksdal i Helsingborg. Trettondagsafton sänds sommarens succépjäs "Min syster och jag".
Poppe själv jobbar nu med 1990 års sommarföreställning. "Två man om en änka" är titeln och änkan är givetvis Berit Carlberg, alltid Poppes primadonna. (Hennes stora genombrott var förresten som "Glada änkan" en gång på Oscars i Stockholm mot Jarl Kulle.)
SOMMAREN FULLBOKAD
Sommarens föreställningar är redan fullbokade. 62.000 personer har beställt biljetter. De mer förutseende har beordrat biljetter för sommaren 1991 och 1992, 6.000 respektive 3.000 biljetter är beställda. Nils Poppe är både glad och stolt när han berättar om detta. Men än mer glad och stolt är han över den utmärkelse han fick av Svenska Akademien strax före jul - dess teaterpris på 30.000 kronor.
- Det är fantastiskt, säger han, till en gycklare som jag.
Poppe var krasslig ett tag före jul.
- Bara en vanlig maginfluensa.
Nu är han lika pigg som alltid. Både andligt och kroppsligt:
- Jag tror att kroppen mår så bra därför att jag som ung först sysslade med akrobatik och sedan med dans. Det är klart att jag glömmer saker och ting då och då. Jag har alltid haft svårt för namn, annars är det inga problem.
HELSINGBORG TILL HÖSTEN
Poppe har inte bara sin kära Fredriksdalsteater att tänka på. Till hösten ska han också spela på Helsingborgs stadsteater. Det är många, många år sedan han stod på en vanlig teaterscen. Pjäsen heter "Fantastiska pappa" pch bygger på "Herr Perrichons resa" av Eugene Labiche. Många svenskar minns nog den som lärobok i franska. Pjäsens musik blir av Jacques Offenbach.
- Det är fantastiskt, de båda levde samtidigt i Paris med arbetade aldrig tillsammans.
Den bristen har nu Poppe avhjälpt, han har arbetat ihop deras verk. Biljettbeställningarna strömmar in till teatern, som än så länge bara tar emot skriftliga.
- När biljetterna släpps i oktober blir det kö genom hela Helsingborg, säger teaterns informatör Louise Lundström.
När kommer då Nils Poppes memoarer?
- Jag vet inte om det blir några. Jag får aldrig ändan ur vagnen. Jag har ju en fördel - de flesta jag skriver om är döda, så de kan inte protestera. Annars får jag citera min vän Gösta Gustaf-Janson. Efter första delen av sina memoarer gjorde han stopp. När jag frågade honom om del nummer två sa han: Hon lever fortfarande..."
-----------------------------------------------------------------
TV-EXPRESSEN ¤ Den 3 januari 1990.
Rivningshot över växthuset på Furunäsets sjukhus
¤ - Det är vansinnigt att riva en sådan här anläggning som fungerar
och i stället kosta på pengar till en ny anläggning, menar Olof Lidström.
- Drygt 1 200 namnunderskrifter för ett bevarande av trädgården har vi redan fått in och med dessa i handen planerar vi att uppvakta landstingsrådet Erik Hammarsten.
Personalen vid Trädgårdsanläggningen på Furunäsets sjukhus kämpar för att behålla sin trädgård.
- Vi är naturligtvis inte emot att det byggs en ny anläggning men det är slöseri med resurser när man redan har en anläggning som är bra, menar trädgårdsarbetare Olof Lidström.
Personalen vid trädgården är upprörda över landstingets beslut att lägga den nya vårdcentralen just där trädgårdsanläggningen finns i dag.
- En dag såg vi några gubbar som var ute och satte upp pinnar utanför växthuset. När vi frågade vad de gjorde så fick vi reda på att trädgården skulle rivas. Vi blev naturligtvis förskräckta, berättar Olof Lidström.
¤ Aktiv kamp
Sedan dess för trädgårdsmästaren Christer Öhman och Olof Lidström en aktiv kamp för att rädda kvar "sin" anläggning. Bland annat har de sammanställt ett digert material om trädgården och en ekonomisk kalkyl för anläggningen. Materialet har skickats ut till ledamöterna i landstingets tekniska nämnd. I sin skrivelse till ledamöterna i nämnden har de även inbjudit att komma och titta på anläggningen.
- Tyvärr har vi dock bara fått ett besked från landstingsrådet Karl-Gunnar Holmqvist om att beslutet redan är fattat, och att något besök inte är aktuellt.
¤ Det är framför allt det här växthuset på Furunäset som vållat "strid"
mellan personalen och landstingets ledningsgrupp.
¤ Medhåll
Trädgårdspersonalen anser att jobbet i trädgården är att betrakta som en form av vård. Och får medhåll av psykologgruppen vid Furunäset.
- Trädgården har den unika möjligheten att kunna erbjuda patienterna direkt nyttoskapande arbete av vikt för såväl patienterna som anställdas trivsel och trevnad, skriver psykologen Hans Kaatari i ett uttalande för psykologgruppen.
- I princip är vi inte emot att det byggs en ny anläggning, men vi tycker att det är slöseri när man ändå redan har en anläggning som fungerar, säger Lidström.
I sitt material har man också tagit fram siffror för trädgårdens lönsamhet.
- Under 1979 gick trädgården med 120 000 kronor i vinst, berättar Lidström. Att bygga en ny anläggning kostar cirka en miljon. I trädgården finns inte bara blommor utan även i begränsad omfattning odlas även köksväxter. Från trädgården levereras produkterna till Piteå lasarett, Öjeby sjukhem, Furunäsets sjukhus och vissa andra landstingsinrättningar.
I sin skrivelse till tekniska nämnden har trädgårdspersonalen ställt ett antal frågor till "planerare och beslutsfattare".
- Än har vi inte fått några konkreta svar, och kanske det är för sent men vi fortsätter att agera för trädgården, säger Olof Lidström.
- Men jag undrar om det inte gått prestige i det här beslutet. Det andra alternativet, som räddar trädgården, kommer inte att förstöra mer än enstaka träd i parken. Dessutom behövs det inga ändringar i ritningarna, menar Lidström.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 10 juli 1980.
FAKTARUTA-------------------------------------------------------------------------
Trots personalens agerande för att behålla sin trädgård och växthus, så togs
så småningom ett rivningsbeslut. Den tänkta vårdcentralen byggdes på sjuk-
husområdet fast på en helt annan plats. Där trädgårdsanläggningen en gång
fanns, finns idag endast en tom plats. /Roger.
---------------------------------------------------------------------------------------
¤ Den plats där trädgårdsanläggningen en gång fanns på sjukhus-
området. I dag 2011 - en tom plats.
-----------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Skådespelare död under dykning
Sportdykning var i många år Folke Hjorths främsta hobby.
I går blev den hobbyn hans död. Efter en nedstigning till 20
meters djup orkade han plötsligt inte längre.
LYSEKIL. Skådespelaren Folke Hjorth, 43, omkom i går under sportdykning strax utanför sitt sommarställe på Lilla Kornö norr om Lysekil.
Tillsammans med en 18-årig dykarkamrat hade Folke Hjorth just avslutat en 20 meter djup dykning vid Lökevikskären. När de två dykarna simmande var på väg mot land skrek Folke Hjorth plötsligt till sin kamrat:
- Du måste hjälpa mej. Jag orkar inte längre!
Ögonblicket därpå förlorade Folke Hjorth medvetandet och började sjunka. Den 18-årige ynglingen kämpade förtvivlat för att rädda sin kamrat. Med stor möda lyckades han lossa lufttuberna på den medvetslöse Folke Hjorth och började bogsera honom mot land, samtidigt som han skrek på hjälp. Folke Hjorths hustru, skådespelerskan Irma Erixson, som låg på Kornö ett hundratal meter därifrån och solbadade, blev ögonvittne till dödsdramat.
HUSTRUN SLOG LARM
Med hjälp av en kamrat som skyndat till fick 18-åringen upp Folke Hjorth på land. Under tiden hade hustrun och några andra badgäster larmat ambulans och tullen. Lysekils snabbgående lotsbåt dirigerades via sambandscentralen till platsen, där man med hjälp av konstgjord andning och hjärtmassage försökte rädda livet på Folke Hjorth.
Under båtresan till Lysekil och ambulansfärden till lasarettet fortsatte man upplivningsförsöken med syrgas och hjärtmassage. Men vid framkomsten till sjukhuset 30 minuter senare var Folke Hjorth död. Folke Hjorth som i flera år haft sportdykning som hobby, brukade varje sommar sportdyka i Bohuslän. I går begav han sig tillsammans med en 18-årig dykarkamrat i båt ut till Lökeviks skär, en liten ö strax väster om Lilla Kornö, där skådespelaren för några år sedan skaffade sig ett sommarställe.
"ALLT VERKADE NORMALT"
Vid Lökeviks skär gjorde de två sportdykarna flera nedstigningar. De hade just avslutat en dykning på 20 meters djup, där de stannat i cirka 15 minuter, när olyckan inträffade.
- Uppstigningen gick normalt. Allting verkade vara i ordning och vi simmade in mot land ett 40-tal meter från dykplatsen då Folke plötsligt skrek till, berättade 18-åringen senare för polisen. Den officiella dödsorsaken är ännu inte fastställd. Folke Hjorth, som var född i Alingsås, sörjs närmast av hustrun Irma Erixson och två söner, 14 och 11 år.
BÖRJADE SOM BILJETTRIVARE
Folke Hjorths teaterkarriär började med att han tog sommarjobb vid Folkparken i Alingsås som biljettrivare. Sedan han på nära håll kunnat studera skådespelarna fastnade han definitivt för teatern. Efter fabriksarbete i tre år började Folke Hjorth på Pickwickklubbens teaterskola i Göteborg och extraknäckte som statist på stadsteatern. Första teaterjobbet fick han sedan på Ateljéteatern i Göteborg. Efter Witzanskys teaterskola i Stockholm arbetade Folke Hjorth i två år vid teatern i Åbo.
Under några år turnerade han med Riksteatern och var också en period vid Norrköpings stadsteater. Till Göteborg återvände Folke Hjorth 1964 och började på Folkteatern samtidigt med hustrun Irma - dotter till konstnären X:et Erixson. 1969 flyttade Folke Hjorth över till Stadsteatern i Göteborg, där han sedan dess varit verksam.
MÅNGA TV-ROLLER
För större delen av svenska folket blev Folke Hjorth välkänd och uppskattad genom sina roller i TV-teatern. Han spelade den korrumperade bankdirektören i TV-serien "A P Rosell", var också med i serien "De gyllene åren", där han spelade en medelålders läkare med bantningsbesvär. Vidare skymtade han i TV-teaterns uppsättning av "En dåres försvarstal" och var även med i Bo-Sigvard Nilssons TV-serie "Hockeylaget".
----------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Måndagen den 4 juli 1977.
Ulf Sterner tillbaka?
¤ ULF STERNER
Följetongen Ulf Sterner i svensk ishockey är inte slut.
I dag pekar det mesta på att den fortsätter i - Västra Frölunda. I elitserien!
Bakom uppvaktningen av 36-åringen ligger Arne Strömberg. Frölundas tränare och Ulfs gode vän.
- Ingenting är klart mellan oss och Ulf, betonar Arne Strömberg. Men vi kan inte kasta bort en kapacitet som Ulf om han går "arbetslös" i trakten av Göteborg. Efter bråk och stridigheter i vintras - i slutskedet om ett jobb som Ulf blivit lovad men aldrig fick - skildes IFK Bäcken och Ulf.
Han hade blivit avstängd från spel i klubben mitt i säsongen. Därför att han uteblivit från två matcher - då tre barn i familjen plötsligt stod utan tillsyn och Ulf fick rycka in. Bäcken tvingades spela kvalet till elitserien utan sin stjärna. Det blev försoningsmöte. Bäcken och Ulf gjorde upp: Ulf blev fri att gå vart han önskade, utan kostnad.
- Vad jag vet gäller den uppgörelsen även om vi kommer in i bilden, säger Frölundas ordförande Hans-Arvid Genberg.
- I vilket fall blir Ulf Sterner billigare än de spelare vi varit i kontakt med. 240.000 kronor - skrattretande summor och omöjligt för oss att betala! Då blev namnet Ulf Sterner aktuellt. Ulf bor kvar med sina barn på en gård i Älvängen, några mil norr om Göteborg. Tränar hästar som han reser runt och startar på travbanor.
- Jag vill gärna spela i Frölunda igen. Jag ska satsa seriöst på elithockey om vi kommer överens, har Ulf Sterner själv förklarat för Arne Strömberg i sommar.
Ungdomssatsning
Inom Frölundas styrelse har turerna varit flera i "affären Sterner". Många är fortfarande emot en värvning. Men de måste antagligen ge sig. Sanningen är uppenbar: Frölunda behöver förstärkningar men har ännu inte fått ett enda napp.
Arne Strömberg till Expressen:
- Ulf är sugen på hockey. Han kan hjälpa oss en period. Vore dumt att inte utnyttja detta.
Enligt vad Expressen erfar kan "Affären Sterner" komma att avskrivas. Men då fordras att flera saker går i lås - bl. a. att Mats Lindh inte får nytt kontrakt med Winnipeg Jets utan vänder till Frölunda igen.
- Vi väntar svar från Mats inom kort, avslöjar Strömberg. Det är den fd förbundskaptenen som ensam drivit fram den sensationella kontakten med Ulf Sterner. De känner varandra väl. Från Tre Kronor och Färjestad.
I Frölundas kraftigt markerade inriktning på ungdomar verkar annars en värvning av Sterner som ett gott skämt. En 36-åring som spelat i division 1 med Bäcken sen 1974 - och där bara varit bra högst sporadiskt!
- Vi kan förstås göra oss till åtlöje, medger ordföranden, Hans-Arvid Genberg. Men Arne Strömberg har en helt annan förklaring:
- Jag tror på Ulfs ord. Lovar han en sak, håller han den. Ulf är en speciell människa, med ett enormt rättspatos.
- Han har blivit illa behandlad, anser Arne. Får Ulf sköta sitt i Frölunda och vara i fred - givetvis under samma regler som alla andra - är det inga problem med honom. Det vet jag efter alla dessa år, understryker Arne Strömberg.
FOTNOT: Frölunda verkar få fortsätta att täppa igen sina luckor med importer: Backen Tom Mellor är aktuell igen efter ett år i Kanada (han var här 1975-76) och en proffsmålvakt har Arne Strömberg också på lut.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
EXPRESSEN ¤ Söndagen den 3 juli 1977.
TV har ringt! "Det okända"
Televisionen har hört av sig. En ung dam ringde idag, hon höll på med researcharbete inför programmet "Det okända" som sänds i början av nästa år. Stället de besöker är min gamla arbetsplats ute på Furunäsets sjukhus. Hon hade läst min blogg där jag lagt ut en hel del material om det gamla sjukhuset. Hon sa att ett medium "fått kontakt" med en man i arbetsoverall. Hon ville ha min hjälp att identifiera honom. Detta jag gjorde! Enligt den beskrivning jag fick så kan det inte vara någon annan än honom. Hon ville jag skulle berätta om mina år på mentalsjukhuset. Det gjorde jag, så gott jag bara kunde. En stund efter vårt samtal, ringer hon upp mig igen:
- Jag har berättat om dig för min redaktion, dom vill erbjuda dej en plats i TV-programmet.
- Vi vill att du med egna ord berättar det du nyss sa till mej.
- Vi ska upp med filmteamet en vända till, så då skulle det passa.
- Nja, sa jag, jag tror inte jag gör mej så bra i TV. Däremot får du gärna ringa mej om du har fler frågor.
- Så då går det inte ens övertala dej, sa hon.
- Tyvärr, sa jag.
Som tack för hjälpen skulle de skicka mej en inspelning av programmet nångång i januari 2012.
- Tack, det tar jag tacksamt emot, sa jag.
Produktionsbolaget som producerar "Det okända" är Nordisk Film Production AB. Så då blir det att kolla in vad de hittar på min gamla arbetsplats vad det lider. Uppgifterna jag lämnade kommer att användas i programmet, men inga namn kommer att nämnas. Det okända som tidigare sändes i TV+ sänds numera i Sjuan.
---------Roger.---------------
Caroline Giertz programledare för "Det okända".
--------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.tv4.se
- Jag har berättat om dig för min redaktion, dom vill erbjuda dej en plats i TV-programmet.
- Vi vill att du med egna ord berättar det du nyss sa till mej.
- Vi ska upp med filmteamet en vända till, så då skulle det passa.
- Nja, sa jag, jag tror inte jag gör mej så bra i TV. Däremot får du gärna ringa mej om du har fler frågor.
- Så då går det inte ens övertala dej, sa hon.
- Tyvärr, sa jag.
Som tack för hjälpen skulle de skicka mej en inspelning av programmet nångång i januari 2012.
- Tack, det tar jag tacksamt emot, sa jag.
Produktionsbolaget som producerar "Det okända" är Nordisk Film Production AB. Så då blir det att kolla in vad de hittar på min gamla arbetsplats vad det lider. Uppgifterna jag lämnade kommer att användas i programmet, men inga namn kommer att nämnas. Det okända som tidigare sändes i TV+ sänds numera i Sjuan.
---------Roger.---------------
Caroline Giertz programledare för "Det okända".
--------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.tv4.se
Emotionell instabilitet...
Vi är alla stöpta i samma form, men ändå inte...Vad menar han med det då, kanske någon undrar. Samtidigt som vi i grunden är lika, så är varje levande själ inte lik någon annan. Precis som med fingeravtrycken, våra tummar ser likadana ut, men inte fingertoppens mönster. Ungefär så är det med oss individer också. Ganska så likadant på utsidan, men vår inre värld ser betydligt mer annorlunda ut.
Vissa typer av människor faller vi för. Jag menar vi trivs att umgås och att vara i deras närhet. Man känner sig bekväm, uppsluppen och glad. Ja, man t.o.m. känner sig både sedd och hörd, och resultatet blir att man växer som person. I en annan situation, i ett möte med en annan personlighetstyp, känns den direkta motsatsen. Istället för att växa, vissnar man och krymper bort. Som en liten planta i en skog, som så gärna vill växa sig stor och stark, men de andra furornas grenar förhindrar allt detta.
Man kanske inbillas att tro att det är mig eller dig det är fel på. För det är just det tankefröet som den där människan ville så in i dina innersta tankar. "Du ska inte tro att du är nån!" "Du ska absolut inte tro att du är ett dugg märkvärdig!". Detta är den värsta sortens psykisk terror, man som medmänniska kan utsätta en annan för. Utan dunkar på din axel, utan glada tillrop, utan glada leenden så blir vår stund på den här jorden just ingenting.
Dessa "farliga" människor, tittar missunnsamt sig omkring, för det värsta som bara inte får hända är att någon (ve och fasa) växer sig stark en dag. Och som den lilla plantan som en dag växer sig förbi de stora täta furorna och når solljuset och den blå himlen. Det blev många liknelser, men jag "målar" mina ord på det sättet så ingen kan missförstå. Varför, har jag frågat mig ibland, varför får vi inte växa i andras ögon? Jo, för att den missunnsamma personen, fastnat, vissnat i sin egen livssituation. Däri ligger sanningen någonstans. Energitjuvar brukar dom också kallas. De personer som utsätter andra för sin frustration och bitterhet, där endast de mörka molnen finns på åskvädershimlen.
Att umgås med liknande är en emotionell form av maraton. Trots att man sitter alldeles stilla på sin stol, är man totalt utmattad när man går därifrån. Under den tid man umgåtts, har man även konfronterats med det "miljöfarliga gifterna" som trängt in i varje cell och por, som personen slungat ut. Tankarna har infiltrerats så till den milda grad att det tar flerfaldiga timmar innan man återigen är fri.
Jag begär inte att någon skall läa min klagoskrift, men jag kände det så pass angeläget att rensa ut all den här fasansfulla smörjan som jag utsattes för så sent som igår. Nu är det i alla fall gjort. Och det känns betydligt mycket skönare och så fantastiskt befriande. Så snälla människor därute, låt aldrig någon behandla er nedlåtande. Bär era huvuden höga, för ni ska veta att just NI är värda att leva ett fantastiskt underbart liv, med alla era unika förutsättningar. Gå ut i livet och finns till...
-------------ROGER LINDQVIST.-------------
Vissa typer av människor faller vi för. Jag menar vi trivs att umgås och att vara i deras närhet. Man känner sig bekväm, uppsluppen och glad. Ja, man t.o.m. känner sig både sedd och hörd, och resultatet blir att man växer som person. I en annan situation, i ett möte med en annan personlighetstyp, känns den direkta motsatsen. Istället för att växa, vissnar man och krymper bort. Som en liten planta i en skog, som så gärna vill växa sig stor och stark, men de andra furornas grenar förhindrar allt detta.
Man kanske inbillas att tro att det är mig eller dig det är fel på. För det är just det tankefröet som den där människan ville så in i dina innersta tankar. "Du ska inte tro att du är nån!" "Du ska absolut inte tro att du är ett dugg märkvärdig!". Detta är den värsta sortens psykisk terror, man som medmänniska kan utsätta en annan för. Utan dunkar på din axel, utan glada tillrop, utan glada leenden så blir vår stund på den här jorden just ingenting.
Dessa "farliga" människor, tittar missunnsamt sig omkring, för det värsta som bara inte får hända är att någon (ve och fasa) växer sig stark en dag. Och som den lilla plantan som en dag växer sig förbi de stora täta furorna och når solljuset och den blå himlen. Det blev många liknelser, men jag "målar" mina ord på det sättet så ingen kan missförstå. Varför, har jag frågat mig ibland, varför får vi inte växa i andras ögon? Jo, för att den missunnsamma personen, fastnat, vissnat i sin egen livssituation. Däri ligger sanningen någonstans. Energitjuvar brukar dom också kallas. De personer som utsätter andra för sin frustration och bitterhet, där endast de mörka molnen finns på åskvädershimlen.
Att umgås med liknande är en emotionell form av maraton. Trots att man sitter alldeles stilla på sin stol, är man totalt utmattad när man går därifrån. Under den tid man umgåtts, har man även konfronterats med det "miljöfarliga gifterna" som trängt in i varje cell och por, som personen slungat ut. Tankarna har infiltrerats så till den milda grad att det tar flerfaldiga timmar innan man återigen är fri.
Jag begär inte att någon skall läa min klagoskrift, men jag kände det så pass angeläget att rensa ut all den här fasansfulla smörjan som jag utsattes för så sent som igår. Nu är det i alla fall gjort. Och det känns betydligt mycket skönare och så fantastiskt befriande. Så snälla människor därute, låt aldrig någon behandla er nedlåtande. Bär era huvuden höga, för ni ska veta att just NI är värda att leva ett fantastiskt underbart liv, med alla era unika förutsättningar. Gå ut i livet och finns till...
-------------ROGER LINDQVIST.-------------
Henning Sjöström gör filmdebut
Ulla Jacobsson och Henning Sjöström spelar mot varandra i filmen
"Bamse" som får premiär någon gång vid årsskiftet.
¤ Henning Sjöström spelar sig själv i filmen "Bamse", som får premiär någon gång vid årsskiftet. Han donerar också sitt gage, som är mycket väl tilltaget, till en fond för neurosedynbarnen. Minst tiotusen kronor sägs det.
- Har jag satsat hela min existens på att fullfölja mitt arbete för dessa barn är det helt logiskt att jag gör den här insatsen också, säger han.
- Förhandlingarna kommer att ta lång tid. Under tiden behöver de handikappade barnen all hjälp de kan få. Från alla håll. Jag hoppas på att fler ska följa efter med bidrag. Det behövs.
Henning Sjöström, mager och långhårig efter sin omskrivna klostervistelse, har laddat upp för ett dygnet-om-program.
- Är du inte orolig för att folk ska tycka att det här med film måste inkräkta på ditt arbete med neurosedynprocessen?
- Nej, själv vet jag att jag arbetar lika mycket som två advokater normalt gör. Om sedan folk vill tycka, får de göra det. Jag har lärt mig att sätta mig över sånt. Mitt kontor är öppet största delen av dygnet. Mina klienter kan träffa mig nästan när som helst.
Arne Mattsson som gör Bamse kan lugnt investera de stora gage Henning Sjöström, Ulla Jacobsson och Folke Sundquist får. Filmen, som kan betecknas som nyromantisk, är redan såld på den europeiska, amerikanska och sydamerikanska marknaden. Konstellationen Ulla Jacobsson och Folke Sundquist - de som dansade och badade en sommar - är ett säkert trumfkort i det sammanhanget. I den här filmen blir det emellertid inget nakenbad. Den handlar om en kvinna som tror att hon är lyckligt gift. När hennes man omkommer i en bilolycka avslöjas det att en älskarinna finns med i bilden. Som övertas av sonen i huset.
Ulla Jacobsson spelar modern med en 18-årig son. Det är förstagången hon spelar mor i den åldersklassen. Men hon medverkar i ett triangeldrama där också två generationer är inblandade i den franska filmen "Adolphe" där handlingen utspelas i två tidsåldrar. Vår mest omskrivna playboy och vår mest kontinentala skådespelerska möttes häromdagen för första gången. Ulla Jacobsson som änkan i svart och Henning Sjöström som advokaten som ska reda ut den omkomne makens affärer.
-----------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 12 september 1968.
---FAKTARUTAN-----------------------------------------------------
Ulla Jacobsson (1929-1982) och Folke Sundquist (1925-2009)
medverkade 1951 i filmen "Hon dansade en sommar", en film
som blev nära på en världssensation. I en av filmens scener
badar paret Jacobsson & Sundquist nakna. Ulla Jacobsson var
en av de första svenska skådespelare som visade sin bröst på
vita duken. I samma veva myntades det välkända: "Den sven-
ska synden".
Jacobsson gjorde en roll i den internationella "Hjältarna från Tele-
marken" 1965 med Kirk Douglas och Richard Harris. Ulla Jacobs-
son var vid sitt frånfälle bosatt i Wien, Österrike.
Folke Sundquist medverkade i Ingmar Bergmans "Smultronstället"
1957. Sundquist föddes i Falun, och var vid sin död vid 83 årsålder
bosatt i Malmö.
Henning Sjöström, välkänd advokat, född 1922 i Burträsk. Avled den
16 oktober detta år.
---Roger Lindqvist------------------------------------------------------
Owe Thörnqvist gästar Piteå
¤ OWE THÖRNQVIST såg till att premiärpubliken stortrivdes.
Han visar samma höga klass som tidigare och mycket talar för
att han nu gör en allvarligt menad comeback med folkparker
och allt.
¤ Evergreen är namnet på den nya restaurangen vid Pite havsbad som togs i bruk i onsdags. Hantverkarna arbetade in i det sista innan den festklädda publiken tog Rosengården, Bergakungens sal och de båda barerna Cabarre Baren och Sherikan Bar och allt vad det nya gemaken heter, i besittning.
De sista veckorna har 80 pesoner anställts utöver de 12-15 fasta tidigare. Och inom kort kommer även konferenshotellet Larus att öppnas. Publik som tidigare besökt Pite Havsbad känner inte alls igen sig. Allt är ombyggt och nybyggt och rikligt och djärvt utsmyckat. Och under de väldiga ekarnas höstfärgade blad finns ljudeffekter och överraskningar. Premiärpublikens damer fick rosor och eftersom restaurangen i det närmaste var fullsatt var åtgången stor.
¤ COME BACK
Premiärpubliken fick dessutom lyssna till Owe Thörnqvist som just nu gör come back efter tio års tystnad. Owe har någon månad turnerat med COS-International med en show som till mycket stor del bygger på publikens medverkan och den kontakt Owe får med publiken. Han är specialist på att få upp stämmningen och ser gärna att en och annan sticker upp. Hans framträdande blev mycket livligt applåderat och tyder på att Owe kan göra en allvarligt menas come back precis när han vill.
Owe Thörnqvist är numera bosatt i Spanien och har en hel del affärer på gång. Artisteriet har med andra ord legat nästan helt nere. Nu finns han emellertid på en nyproducerad LP där gamla fina nummer kommer igen i nya tappningar. Och det var också detta som Evergreen-publiken bjöds på under en timslång show.
------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 oktober 1979.
Farfars bror, Carl-Gustaf Lindqvist
Min farfar Amandus var infödd västerbottning. Om detta kunde man inte ta miste, för så fort han öppnade munnen, så strömmade en äkta gedigen och utpräglad västerbottens-dialekt ut. Dialekten fanns kvar ända fram till hans död i januari 1965. I det lindqvistiska hemmet i Blåfors fanns förutom farfar, också sex andra syskon. En av dem var brodern Carl-Gustaf Lindqvist, f. 1875-01-26 d. 1911-03-20. Carl-Gustaf var 11 år äldre än lillebror Amandus. På grund av detta så kom C-G att lämna hemmet några år innan det var dags för min farfar att göra detsamma.
Carl-Gustaf mötte så småningom sin blivande hustru, Magdalena Christina Adamsson. Magdalena bodde så att säga "nästgårds", i Båtfors. Hon var född 1882-01-22 och gick ur tiden 1957-10-13. Carl-Gustaf och Magdalena Lindqvist flyttade så småningom till Luleå. I äktenskapet fick makarna barnen:
¤ SIGNE Matilda f. 1900-02-05 i Luleå d. 1979-07-31. Utflyttad till Djurö 1917-05-14.
¤ Gustaf SIGURD f. 1901-05-06 i Luleå d. 1918-10-18. Dog i spanska sjukan.
¤ Emma LINNÉA f. 1904-02-03 i Luleå d. 1987-04-05.
¤ Johan Holger f. 1905-12-08 i Luleå d. 1907-02-09
¤ Carl JOHAN Holger f. 1907-01-25 i Luleå d. 1990-10-18
¤ Klas MELKER f. 1909-02-08 i Luleå d. 1990-10-22
¤ ANNA Karolina f. 1910-05-20 i Luleå d. 1995-02-19. Utflyttad till Byske 1917-03-09.
¤ GUNHILD Severina f. 1911-10-22 i Luleå d. 1997-06-21.
Carl-Gustaf Lindqvist dog i lunginflammation vid 36 årsålder. Vid tidpunkten för hans alltför tidiga död, jobbade han vid Notviksverken i Luleå som just höll på att uppföras. Änkan Magdalena Lindqvist, eller Magda som hon kallades, ingick nytt äktenskap med Ernst L Bergström från Piteå Landsförsamling. F. 1887-09-15 d. 1963-10-15. I sitt andra giftermål föddes tre barn:
¤ AXEL Gustaf f. 1914-11-24 i Luleå d. 1980-06-16.
¤ IDA f. 1916-04-11 i Luleå d. 1993-11-28.
¤ MOLLY Hildegard f. 1920-09-17 i Luleå d. 1997-01-27.
Carl-Gustaf Lindqvist var far till sju barn vid sitt frånfälle. Det åttonde
var på väg, det låg i mammas mage när han avled. Strax innan Johan
och Melker Lindqvist gick bort, så hann jag få kontakt med dem båda.
De båda bröderna avled med fyra dagars mellanrum, Johan den 18
oktober 1990, Melker den 22 oktober. Jag fick också ett samtal med
Carl-Gustafs dotter Gunhild, som berättade att hon aldrig hann träffa
sin pappa. Hon sa: - "Jag låg i mammas mage när pappa dog".
--------------------------------------------------------------------------------
Carl-Gustaf mötte så småningom sin blivande hustru, Magdalena Christina Adamsson. Magdalena bodde så att säga "nästgårds", i Båtfors. Hon var född 1882-01-22 och gick ur tiden 1957-10-13. Carl-Gustaf och Magdalena Lindqvist flyttade så småningom till Luleå. I äktenskapet fick makarna barnen:
¤ SIGNE Matilda f. 1900-02-05 i Luleå d. 1979-07-31. Utflyttad till Djurö 1917-05-14.
¤ Gustaf SIGURD f. 1901-05-06 i Luleå d. 1918-10-18. Dog i spanska sjukan.
¤ Emma LINNÉA f. 1904-02-03 i Luleå d. 1987-04-05.
¤ Johan Holger f. 1905-12-08 i Luleå d. 1907-02-09
¤ Carl JOHAN Holger f. 1907-01-25 i Luleå d. 1990-10-18
¤ Klas MELKER f. 1909-02-08 i Luleå d. 1990-10-22
¤ ANNA Karolina f. 1910-05-20 i Luleå d. 1995-02-19. Utflyttad till Byske 1917-03-09.
¤ GUNHILD Severina f. 1911-10-22 i Luleå d. 1997-06-21.
Carl-Gustaf Lindqvist dog i lunginflammation vid 36 årsålder. Vid tidpunkten för hans alltför tidiga död, jobbade han vid Notviksverken i Luleå som just höll på att uppföras. Änkan Magdalena Lindqvist, eller Magda som hon kallades, ingick nytt äktenskap med Ernst L Bergström från Piteå Landsförsamling. F. 1887-09-15 d. 1963-10-15. I sitt andra giftermål föddes tre barn:
¤ AXEL Gustaf f. 1914-11-24 i Luleå d. 1980-06-16.
¤ IDA f. 1916-04-11 i Luleå d. 1993-11-28.
¤ MOLLY Hildegard f. 1920-09-17 i Luleå d. 1997-01-27.
Carl-Gustaf Lindqvist var far till sju barn vid sitt frånfälle. Det åttonde
var på väg, det låg i mammas mage när han avled. Strax innan Johan
och Melker Lindqvist gick bort, så hann jag få kontakt med dem båda.
De båda bröderna avled med fyra dagars mellanrum, Johan den 18
oktober 1990, Melker den 22 oktober. Jag fick också ett samtal med
Carl-Gustafs dotter Gunhild, som berättade att hon aldrig hann träffa
sin pappa. Hon sa: - "Jag låg i mammas mage när pappa dog".
--------------------------------------------------------------------------------
Historien om LARRY DEAN - del 14
¤ Staffan Sundin har under sina verksamma år medverkat på ett rätt stort antal plattor. Debuten skedde 1963 som sångare i popbandet The Balubas från Örnsköldsvik. Med det egna bandet "Heta Tips" kom 1981 LP-skivan "Genombrott". Staffan Sundin stod som vanligt för det vokala inslaget, samt fungerade även som plattans producent. Förutom musikerna i Heta Tips, omgav sig Staffan även med några av landets bästa på sina repektive instrument. Douglas Westlund på trummor, ofta anlitad i studiosammanhang, även spelat med Lasse Samuelssons orkester. Örjan Englund, gitarristen som en gång grundade popbandet The Maniacs, där Tommy Körberg tog sina första steg mot stjärnornas himmel. Staffan Astner basist och gitarrist, har spelat med de största, Ray Charles, Frida, Roxette, Tommy Körberg, Ulf Lundell och många fler.
I kontrollrummet vid det stora mixerbordet, satt Bill Gezon och Håkan Thanger. Gezon har ett förflutet i The Violents, den instrumentala gruppen som var Jerry Williams första kompband. Billy Gezon har även medverkat i Moonlighters med Lasse Holm. Håkan Thanger spelade med Carola under de första åren, han har också haft samarbete med Lill-Babs, Östen Warnerbring och Jerry Williams.
Tilläggas kan också att på LP-skivan "Genombrott" står Staffan Sundin (Larry Dean) för samtliga texter och kompositioner.
LP:n släpptes 1981. Text & musik & producent STAFFAN SUNDIN
(Larry Dean).
1980 hade Staffan & Heta Tips premiär på Rock Palais i Stockholm.
1000 personer kom, men enligt Staffans anteckningar beskriver han
sin känsla efteråt: "Ca 1.000 pers. Bra upplagd reklam. Positivt men
tyvärr kom inte rätta personerna, fel publik även om det var fint gen-
svar".
-------------------------------------------------------------------------------
¤ Staffan och jag har under berättelsens gång stått i ständig kontakt. I sina veckoutskick har han ibland markerat vissa saker som han tycker känns viktigt. Det har jag på ett lyhört sätt använt och vävt in i historien. I en av sina brev, fanns en liten lapp med, som berättade om när han startade måndagsklubben Club Artist. Vi använder Staffans egna ord:
Staffan Sundin alias Larry Dean, antog alltså ett nytt artistnamn:
POP-FARFAR.
Under sitt nya namn släpptes en CD och en VHS-kassett.
Pop-Farfar, Staffan Sundin fungerade också som värd på måndags-
träffarna på Club Artist under hela 90-talet.
Häromsistens när jag återigen hämtade Staffans veckobrev ur min postlåda, fanns en liten lapp med. Där gav han en förklaring till sina olika namnbyten:
Okej, det var alltså så det var...
På Chaplins bar på Flemminggatan 1 trängdes både kända som okända.
Mitt i vimlet satt Pop-Farfar himself: Staffan Sundin med sin enmans-
orkester.
Ett vimmel av partysugna människor i nästan alla åldrar trängdes i den
fullsatta lokalen på Flemminggatan i huvudstaden.
Klubbvärden Staffan Sundin "Pop-Farfar" lyfter på sin hatt för att hälsa
publiken välkommen.
Flera vimmelbilder...
Här fanns plats för alla...
...bl. a. Rockfolkets Bertil Bertilsson syntes här, som vanligt flitigt
orerande vid mikrofonen.
Tommy Blom, en gång sångare i kultbandet Tages, syntes slinka in på
kubben då och då.
Vid ett av borden satt den här mannen, Christer "Chrille" Pettersson,
trumslagare i Hep Stars, gruppen som han 1963 grundade tillsammans
med...
...Lennart "Lelle" Hegland. Också han en flitig besökare på Staffans
Club Artist.
Trio Me´Bumbas Jan-Erik "Bumba" Lindqvist sågs på samma klubb.
Trio me´Bumba som bildades redan 1957.
Fr. v. Lennart Hegland, Staffan "Pop-Farfar" Sundin samt en okänd
allvarlig dam. Allt detta på CLUB ARTIST...
Värden POP-FARFAR...
Sommartid arrangerade Club Artist med Staffan som värd, båtturer ut i
det fria. Naturligtvis med både mat, dryck och god underhållning.
Sommar som vinter ingen skillnad. Sammankomsterna fortsatte som här,
på klubben Gröne Jägaren på Götgatan.
Även på Kickis bar & café strömmade allmänheten till. Värden "Pop-
Farfar" hälsade som vanligt alla hjärtligt välkomna.
-----------------------------------------------------------------------------------------
¤ Staffan Sundin i nutid - året 2011. Vad gör han idag? Jomenvisst, står i en skivstudio där han sjunger och producerar fram ytterligare bevis på sin musikaliska konstnärlighet. Idag är det CD som gäller, icke vinyl, som i det fjärran 1960-talet. Men säger man skiva och vinyl, är det många som får något drömskt i blicken.
Så även undertecknad. Idag slåss samlare ute på olika auktionssajter efter Balubas inspelade vinyler från 1963/64. Ett tecken på att "pop-snubbarna" från Ångermanland inte är bortglömda 2011, är att bara att konstatera. Så sent som den 13 oktober fanns en tidig vinyl med The Balubas och Larry Dean på Tradera. 700 kronor var utgångsbudet.
Balubas med Larry Dean finns också med i den stora "Rock´n Roll Boken" som kom för nåt år sedan. Där trängs man med storheter som Little Gerhard, Alice Babs, Towa Carson, "Burken" Björklund m. fl. På ett antal CD-skivor som medföljer kan man lyssna till "Baluba Twist" med en ung yngling från Älvsbyn vid namn Staffan Sundin vid sångmikrofonen. Balubas finns också representerade på You Tube.
Min högst personliga åsikt är att grabbarna i Balubas ligger i lika hög nivå både instrumentalt som sångmässigt som de betydligt mer känd 60-talsgrupperna. Gärdebylåten exempelvis, den som bandet gjorde instrumentalt 1964 på etiketten Columbia, anses av många som en av de bättre som någonsin gjorts i det här landet. Jag tycker att den ligger i samma klass som många av The Violents instrumentallåtar som de gjorde under samma epok. Men som sagt, det grundar sig på min allra högst personliga uppfattning.
The Balubas gamla vinyler står högt i kurs hos dagens skivsamlare.
På auktionssajten Tradera kunde man den 13 oktober se denna platta
med ett utgångsbud på 700 kronor.
Balubas med LARRY DEAN lever än året 2011...
Har du käre läsare någon undanstoppad platta av dessa uppräknade,
ja, var då för Guds skull rädd om den.
-----Text: ROGER LINDQVIST-----Forts. följer...
I kontrollrummet vid det stora mixerbordet, satt Bill Gezon och Håkan Thanger. Gezon har ett förflutet i The Violents, den instrumentala gruppen som var Jerry Williams första kompband. Billy Gezon har även medverkat i Moonlighters med Lasse Holm. Håkan Thanger spelade med Carola under de första åren, han har också haft samarbete med Lill-Babs, Östen Warnerbring och Jerry Williams.
Tilläggas kan också att på LP-skivan "Genombrott" står Staffan Sundin (Larry Dean) för samtliga texter och kompositioner.
LP:n släpptes 1981. Text & musik & producent STAFFAN SUNDIN
(Larry Dean).
1980 hade Staffan & Heta Tips premiär på Rock Palais i Stockholm.
1000 personer kom, men enligt Staffans anteckningar beskriver han
sin känsla efteråt: "Ca 1.000 pers. Bra upplagd reklam. Positivt men
tyvärr kom inte rätta personerna, fel publik även om det var fint gen-
svar".
-------------------------------------------------------------------------------
¤ Staffan och jag har under berättelsens gång stått i ständig kontakt. I sina veckoutskick har han ibland markerat vissa saker som han tycker känns viktigt. Det har jag på ett lyhört sätt använt och vävt in i historien. I en av sina brev, fanns en liten lapp med, som berättade om när han startade måndagsklubben Club Artist. Vi använder Staffans egna ord:
Staffan Sundin alias Larry Dean, antog alltså ett nytt artistnamn:
POP-FARFAR.
Under sitt nya namn släpptes en CD och en VHS-kassett.
Pop-Farfar, Staffan Sundin fungerade också som värd på måndags-
träffarna på Club Artist under hela 90-talet.
Häromsistens när jag återigen hämtade Staffans veckobrev ur min postlåda, fanns en liten lapp med. Där gav han en förklaring till sina olika namnbyten:
Okej, det var alltså så det var...
På Chaplins bar på Flemminggatan 1 trängdes både kända som okända.
Mitt i vimlet satt Pop-Farfar himself: Staffan Sundin med sin enmans-
orkester.
Ett vimmel av partysugna människor i nästan alla åldrar trängdes i den
fullsatta lokalen på Flemminggatan i huvudstaden.
Klubbvärden Staffan Sundin "Pop-Farfar" lyfter på sin hatt för att hälsa
publiken välkommen.
Flera vimmelbilder...
Här fanns plats för alla...
...bl. a. Rockfolkets Bertil Bertilsson syntes här, som vanligt flitigt
orerande vid mikrofonen.
Tommy Blom, en gång sångare i kultbandet Tages, syntes slinka in på
kubben då och då.
Vid ett av borden satt den här mannen, Christer "Chrille" Pettersson,
trumslagare i Hep Stars, gruppen som han 1963 grundade tillsammans
med...
...Lennart "Lelle" Hegland. Också han en flitig besökare på Staffans
Club Artist.
Trio Me´Bumbas Jan-Erik "Bumba" Lindqvist sågs på samma klubb.
Trio me´Bumba som bildades redan 1957.
Fr. v. Lennart Hegland, Staffan "Pop-Farfar" Sundin samt en okänd
allvarlig dam. Allt detta på CLUB ARTIST...
Värden POP-FARFAR...
Sommartid arrangerade Club Artist med Staffan som värd, båtturer ut i
det fria. Naturligtvis med både mat, dryck och god underhållning.
Sommar som vinter ingen skillnad. Sammankomsterna fortsatte som här,
på klubben Gröne Jägaren på Götgatan.
Även på Kickis bar & café strömmade allmänheten till. Värden "Pop-
Farfar" hälsade som vanligt alla hjärtligt välkomna.
-----------------------------------------------------------------------------------------
¤ Staffan Sundin i nutid - året 2011. Vad gör han idag? Jomenvisst, står i en skivstudio där han sjunger och producerar fram ytterligare bevis på sin musikaliska konstnärlighet. Idag är det CD som gäller, icke vinyl, som i det fjärran 1960-talet. Men säger man skiva och vinyl, är det många som får något drömskt i blicken.
Så även undertecknad. Idag slåss samlare ute på olika auktionssajter efter Balubas inspelade vinyler från 1963/64. Ett tecken på att "pop-snubbarna" från Ångermanland inte är bortglömda 2011, är att bara att konstatera. Så sent som den 13 oktober fanns en tidig vinyl med The Balubas och Larry Dean på Tradera. 700 kronor var utgångsbudet.
Balubas med Larry Dean finns också med i den stora "Rock´n Roll Boken" som kom för nåt år sedan. Där trängs man med storheter som Little Gerhard, Alice Babs, Towa Carson, "Burken" Björklund m. fl. På ett antal CD-skivor som medföljer kan man lyssna till "Baluba Twist" med en ung yngling från Älvsbyn vid namn Staffan Sundin vid sångmikrofonen. Balubas finns också representerade på You Tube.
Min högst personliga åsikt är att grabbarna i Balubas ligger i lika hög nivå både instrumentalt som sångmässigt som de betydligt mer känd 60-talsgrupperna. Gärdebylåten exempelvis, den som bandet gjorde instrumentalt 1964 på etiketten Columbia, anses av många som en av de bättre som någonsin gjorts i det här landet. Jag tycker att den ligger i samma klass som många av The Violents instrumentallåtar som de gjorde under samma epok. Men som sagt, det grundar sig på min allra högst personliga uppfattning.
The Balubas gamla vinyler står högt i kurs hos dagens skivsamlare.
På auktionssajten Tradera kunde man den 13 oktober se denna platta
med ett utgångsbud på 700 kronor.
Balubas med LARRY DEAN lever än året 2011...
Har du käre läsare någon undanstoppad platta av dessa uppräknade,
ja, var då för Guds skull rädd om den.
-----Text: ROGER LINDQVIST-----Forts. följer...
Erik Hammarstens död 1985
¤ ERIK HAMMARSTEN, arbetarpojken från Skuthamn, dagtingade
aldrig med sina åsikter.
¤ Erik Hammarsten har gått ur tiden.
Munksundspojken, som utan nämnvärd teoretisk skolning nådde några av vårt samhälles viktigaste förtroendeposter, stod mitt uppe i sin vardagsgärning då timglaset tömdes.
Erik Hammarsten var nyss fyllda 58 år. Sett mot bakgrunden av normal mänsklig måttstock hade han alltså mycket ogjort.
Hammarsten föddes i Skuthamn. Timligt överflöd präglade inte precis den tidens arbetarhem men atmosfären var sådan att Erik i mycket unga år blev medveten om sin politiska inriktning.
Till Älvsbyn
Politiska drömmar, medlemskap i Munksunds socialdemokratiska ungdomsklubb och aktiva insatser i platsens idrottsförening var dock ingenting att försörja sig på. I samma veva som Erik bestämde sig för att bli bagare tog han tåget till Älvsbyn. Då var han bara 15 år gammal. Ståhlbergs och Konrads erbjöd dock arbetstillfällen för blivande bagare.
Jobb åt PT
Arbetsmarknadens labilitet fick Hammarsten att pröva också andra försörjningskällor. Han var bl. a. i ett par omgångar expeditör på Piteå-Tidningens lokalredaktion i Älvsbyn, där en gammal bekant hemifrån, John Öquist, arbetade som journalist. Erik drygade ut också ut sin kassa genom att sälja Folket i Bild, som på den tiden var en seriös veckotidning.
Inte bagare
Erik Hammarstens intresse och lämplighet för politiskt arbete upptäcktes ganska snart av den tidens socialdemokrater i ansvarsställning. Uppdragen började komma. Bl. a. som ombudsman i socialdemokratiska ungdomsförbundet gjorde Erik en insats, som snabbt förvandlade bagaryrket till historia för hans del, även om han förkovrat sig i branschen under en tid i Stockholm.
Ung ordförande
Men, som sagt, de politiska uppdragen började dugga. Ännu inte fyllda 30 axlade han uppdraget som ordförande i Älvsbyns köpings fullmäktige. Sex år senare ansåg omgivningen och tydligen också han själv tiden vara mogen för politiska uppdrag på heltid. Erik blev ordförande i kommunalnämnden.
Riksdagsman
Men större uppgifter väntade. 1960 ryckte han in i riksdagen på en suppleantplats för att i direkt anslutning härtill väljas till ordinarie ledamot. Såväl hans kommunalpolitiska som riksdagsuppdrag väckte uppseende främst på grund av den förtroendevaldes ringa ålder. Andra kvaliteter skulle dock snart göra namnet Erik Hammarsten aktat och välkänt.
Norrut igen
Eriks riksdagssejour kunde, om han själv önskat, ha blivit mycket lång. Hemlänet behövde dock duktigt folk för att sköta viktiga angelägenheter. Locktonerna nådde fram till Helgeandsholmen och Hammarsten var lyhörd. Han flyttade norrut. Han hade en lång och värdefull tid som landstingsråd bakom sig då han 1981 upphöjdes till länets hövding.
Många uppdrag
Hans insatser i länet inskränkte sig inte till det redan nämnda. Han räckte till för så mycket. En redan lång lista kan kompletteras mad hans uppdrag i styrelserna för stora norrbottniska basindustrier, och institutioner av enorm betydelse för länets utveckling. Som kooperatör "av födsel" nedlade han under lång tid stor möda inom ledningen för Konsum Norrbotten.
Många goda egenskaper förde Erik Hammarsten till de tunga uppdragen. Hans framsynthet och goda omdöme var en inspirationskälla för de politiska meningsfränderna. Hans formuleringskonst och slagfärdighet i debatterna gjorde honom för andra till en fruktad motståndare.
Erik dagtingade aldrig med sina åsikter. Han levde inget bekvämt liv. Arbetsdagarna blev oftast långa. Och toppolitiker med vilja och engagemang hamnar inte sällan i centrum för det allmänna intresset. Inte alltid ett poistivt intresse.
Privat var Erik närmast en jovialisk man, snäll och trivsam. Bäst trivdes han nog då han tillsammans med hustru May och den övriga familjen fick åka ut till sommarstugan i Kolkstrand utanför Älvsbyn. Där samlade han de krafter som behövdes för att göra ett jäktigt liv i det allmännas tjänst uthärdligt.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Olof Palme:
- Erik Hammarsten var en viljestark och handlingskraftig politiker med stort förtroende och fast förankring i sin hembygd. Därför blev han en förgrundsgestalt i sitt län och en skicklig företrädare för Norrbotten på riksplanet, säger Olof Palme med anledning av landshövding Hammarstens bortgång.
- Med sitt skarpsinne och sin breda intresseinriktning kom han att spela en viktig roll även inom rikspolitiken. Hans kontakt med andra präglades av vänlig mänsklighet och gott kamratskap. Jag har, liksom många andra, haft förmånen att arbeta med Erik Hammarsten alltsedan ungdomsrörelsen på femtiotalet. Vi kommer att sakna honom mycket. Hans bortgång är en svår förlust.
Curt Boström:
- Erik Hammarsten var mycket ung när han började sin samhällsgärning, och han har således under lång tid tjänat Norrbotten i olika funktioner.
- Han hade en egenskap att mycket snabbt sätta sig in i saker och ting; och när han väl hade tagit ställning, var han väldigt angelägen att slåss in i det sista för sin åsikt. Många gånger har Norrbotten haft väl av Erik Hanmmarstens insatser, tack vare dennes stora engagemang för länet.
- Som personlig vän är jag naturligtvis bestört över beskedet om Erik Hammarstens bortgång. Vi har arbetat tillsammans i politiken sedan mycket unga år; vi började i SSU tillsammans. Det känns smärtsamt att förlora en gammal vän.
Axel Bogren:
- Erik Hammarsten utvecklades till en av länets starkaste politiker. Han var oerhört viljestark, och förde med kraft alla de frågor som han ansåg vara angelägna för länet och dess befolkning. Han hade en bakgrund av gamla stammen, det vill säga att han redan i sin ungdom var med, och fick sin politiska skolning i Munksund som SDUK:are (nuvarande SSU).
- Erik hade med andra ord en väldigt gedigen bakgrund. Sedan han i början av 1970-talet hade återkommit till Norrbotten efter sin tid i riksdagen, kom han att som landstingsråd ägna sig åt sjukvårdsfrågorna på ett verkligt förtjänstfullt sätt. Det räcker kanske med att påminna om vad som kom att kallas Hammarstens-paketet, som innebar att en mängd vårdanläggningar kunde tidigareläggas. Erik betydde kolossalt mycket när det gällde att få fram pengar till detta.
- Vi får vara mycket glada för allt han har genomfört till fromma för Norrbotten. Mänskligt att döma hade han mycket mer att ge.
---------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 26 februari 1985.
FAKTA--------------------------------------------------------------------------
Röster angående landshövding Erik Hammarstens bortgång:
¤ Olof Palme - Sveriges statsmimister samt partiledare för Socialdemokraterna.
¤ Curt Boström - Ord. i Norrbottens soc. dem. partidistrikt. (Boström blev senare Erik Hammarstens efterträdare som Norrbottens landshövding).
¤ Axel Bogren - Kommunalfullmäktiges ordförande, Piteå.
---------------------Roger Lindqvist.----------------------------------
Intervju med Börje Salming - 1973
BÖRJE SALMING är idag av många ansedd som Sveriges bäste is-
hockeyspelare. Förbundskapten Kjell Svensson anser honom också
vara en av de mest givna i Tre Kronor just nu. Men själv tycker Börje
att han måste bli bättre i allting.
Börje Salming, 22 i april, är Sveriges bäste ishockeyspelare för närvarande. Om man får tro massmedia, lagkompisar - och motståndare. Den unge Brynäs-backen toppar överlägset tävlingen om "Bäste man på plan" hittills, fyra "märken" bättre än en storfräsare som exempelvis Ulf Sterner.
- Han har i stort sett allt en spelare behöver och kan bli hur stor som helst, betygsätter förbundskapten Kjell Svensson.
Och lämnar därmed beskedet att Börje Salming tillhör de mest givna i dagens Tre Kronor. Kjell:
- Låt mig nöja mig med att säga, att han är en av våra tre bästa backar.
Själv så tar Börje Salming uppståndelsen kring sin person med filosofiskt lugn. Sådan är han nämligen - utanför planen. På planen ger han allt och kanske lite till.
- Men jag har lugnat ner mig med tiden, det är sådant man lär sig när rutinen börjar komma. Samma sak är det med täckningen av skott, jag ligger inte ner så mycket längre.
Varför det gått så bra just den här säsongen har Börje själv lite svårt att förklara. Men han ger gärna mycket av förtjänsten åt Tommy Sandlin - det brukar man göra i Brynäs.
- Och så har jag väl tränat mycket, framför allt har jag lärt mig åka skridskor bättre. Mycket hänger också på viljan, man måste ha en jäkla vilja, gå in för det.
STOR TILLGÅNG
Och det har han - vilja - dessutom mycket av den varan, det kan alla intyga som känner honom eller sett honom spela. Börje Salming, studerande ("skall väl bli ingenjör av något slag"), gör nu sin tredje säsong för Brynäs dit han kom från Kiruna AIF. Brynäs är ju som bekant även något av svenska mästare i att hitta de göttaste bitarna.
- Ja, han tillhör utan tvekan de verkligt stora som vi fått fram och kan bli en av de bästa här i landet, och även i Europa. En oerhörd tillgång för laget, menar också Brynäs-pappan Thure Wickberg.
Börje Salming debuterade i A-laget under träningslägret i Kosice i Tjeckoslovakien på hösten 1971. I fjol blev det väl inte så mycket Tre Kronor, men han hann i alla fall med att bli bronsmedaljör i VM i Prag. Dessförinnan hade Börje också hunnit avverka över tjugotalet juniorlandskamper, en summa som han i dag är uppe i när det gäller Tre Kronor.
FÖRBÄTTRAS
Trots allt beröm anser Börje, som kanske är den ambitiösaste av alla ambitiösa ishockeyspelare i det här landet, att han har mycket kvar att lära.
- Jag måste lära mig att exempelvis skjuta bättre, jag måste träna mera, ja, jag måste förbättra mig på praktiskt taget alla punkter, säger Börje, som gärna kör ett extra träningspass när tillfälle ges - hur han nu orkar.
Kjell Svensson:
- Börje är väldigt intresserad av ishockey och han satsar helhjärtat i alla lägen vilket är en ren förutsättning. Om man nu nödvändigtvis måste dra fram några nackdelar, så är han ibland lite okoncentrerad. Men det är helt och håller en fråga om rutin, liksom humöret, som gör att han kan komma lite i obalans.
- Jag anser att han definitivt kan bli en mycket bra spelare, säger Kjell Svensson, som inte är de stora ordens man.
PROFFSMAN?
Det låter onekligen som om Börje Salming vore en man för proffslägret - eller hur Börje?
- I och för sig, jag vet inte. Det har varit för mycket tjafs kring hela den frågan. Läser inte så mycket om det längre, tycker att det är ganska ointressant. Jag tror hellre på en elitserie här hemma i första hand.
Några andra önskemål?
- Naturligtvis, att vinna SM...
-------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Onsdagen den 24 januari 1973.
John - pitebygdens flitigaste samlare
I flera gamla margarinlådor har Grankvist sparat almanackor från
1736 och framåt. Det är en ansenlig samling, f n 400 st.
¤ John Grankvist är en mångsysslare av rang. Han är åkare, samlare av mynt, almanackor, väckarur och allt annat mellan himel och jord, som man brukar säga.
STENHUGGARE
Dessutom hinner han med att vara "stenhuggare". Inte stenhuggare i vanlig bemärkelse utan han sitter och knackar och filar till skifferplattor till husdelar. Han har gjort exakta kopior av Munksundsgården och flera andra byggnader och just nu håller han på med en avbild av Öjeby kyrka. Han säljer inte sina alster utan skänker bort dem. Myntsamlingen består av 65.000-70.000 olika mynt och bland dem flera verkliga rariteter. En liten förmögenhet både i kontanter och i antikvitetsvärde.
Det här ser ut som en arsenal inbrottsverktyg men är en del av den
samling nycklar som Grankvist skrapat ihop.
KATALOGISERING BEHÖVS
John har inte katalogiserat sina samlingar och det är synd. Ute i bodarna har han fullt från golv till tak med allehanda grejer, potatismjölkvarnar, pistoler, vikter, byttor, tortyrredskap och en massa annat, som egentligen borde ha sin plats på ett bygdemuseum. Och ett sådant har faktiskt John Grankvist tänkt att skapa hemma på gården. Men än har det inte blivit av. Det måste till ett riktigt utrymme för den saken.
POTATISKVARN RARITET
En kvarn som man malde potatis i för att göra potatismjöl, är en av de bästa fynden, anser Grankvist själv. Ett helt bord ute i bodan är fyllt med gamla nycklar. Från jättestora "kyrknycklar" till vanliga visthusnycklar. Där finns också en stor uppsättning skällor, som stockholmarna inte skulle tveka att betala 100 kronor styck för på en auktion.
Hela denna samling har givetvis inte tillkommit på kort tid utan bakom ligger många års letande ute i bygderna.
- Jag hade väl tänkt att katalogisera allt och försöka få till ett litet museum här hemma och det kanske blir. F n ligger allt i en enda röra men det blir gärna så när man bara samlar och samlar, säger John Grankvist. Han har naturligtvis inte gett upp än utan har ögonen med sig när han är ute. Det kan ju nämnas att han en gång körde 32 mil bara för att få tag i en lemonadbuk som är knappa ett par centimeter hög.
- Den här kanske inte är så märkvärdig i och för sig. Den var en gång i tiden fylld med lemonadpulver men är en av de första, som kom ut i handeln och då har den ju samlarvärde, anser John.
Han är med rätta ord stolt över sin samling.
Den här prylen är eftersökt av samlare. En ställning att sätta stryk-
järn på.
Här hänger brandredskap från den tid då borgarbrandkårerna fanns.
Den här kvarnen är Grankvist mäkta stolt över. Hur gammal den är
vet han inte men den är till för att göra potatismjöl.
-----------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 7 januari 1971.
Jan-Öjvind Swahn - Mannen med de dubbla glasögonen...
Redan som barn stiftade jag genom TV:n bekantskap med Jan-Öjvind Swahn. Detta p.g.a. hans programledarskap i det populära Fråga Lund, som hade sin premiär 1962. I panelen satt en mängd färgrika professorer och docenter. Jag minns Sten von Friesen, Gerhard Bendz, Jörgen Weibull och David Ingvar (den sistnämnde bror till den då kända Cilla Ingvar). Programledaren själv, Jan-Öjvind Swahn, folkloristen och docenten i etnologi vid Lunds universitetet, samt författare av en mängd faktalitteratur, gav också TV-publiken därhemma svar på de mest skilda saker.
Jan-Öjvind Swahn medverkade också i ett av televisionens mest utskällda program, "Skäggen". Tillsammans med de övriga skäggiga herrarna, Beppe Wolgers, Lasse O´Månsson, Edvard Matz, Åke Söderqvist och Yngve Gamlin fick docent Swahn klä skott för en arg allmänhet. I det då rätt så puritanska Sverige blev det bara för mycket när det rapades i TV:n. Det ansågs som dålig underhållning. Märk väl att detta var några år före den riktigt stora skandalen med Per Oscarssons "nakenchock" i direktsänd Hylands hörna 1966. Ser man programmen idag, är det med ett lätt leende på läpparna.
Jan-Öjvind Swahn har även blivit smått känd inte endast för sitt enorma kunnande. Ånej, han har också blivit ihågkommen för sina minst sagt konstiga glasögon. Första gången min far såg dem, blev han så pass nyfiken, att han själv skulle velat ha ett par. Det gick så långt att när han besökte optikern i Piteå, så frågade han om det skulle gå få beställa ett liknande par. Nja, sa optikern, herr Swahns glasögon är en form av specialarbete. Inte något som finns i affären.
Pappa fick vackert gå hem med ett par klassiska glasögon med focus. Inga Jan-Öjvind-Swahn-glasögon alltså. Jag tror att min fars syfte endast var att skoja med optikern, inget allvarligt menat i den bemärkelsen. Han hade ett stort skämtlynne min farsa, som tog sig uttryck i en del practical jokes. Några av skämten lever kvar än i denna dag i mitt minne. Mer om det någon annan gång.
Jan-Öjvind Swahn f. 1925 har gjort mycket i sina dagar. Bl. a.
författat en stor mängd av böcker. Den senaste "Potatisboken" kom
2011.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: CHRISTOPHER KULLENBERG ROTHVALL.
Jan-Öjvind Swahn medverkade också i ett av televisionens mest utskällda program, "Skäggen". Tillsammans med de övriga skäggiga herrarna, Beppe Wolgers, Lasse O´Månsson, Edvard Matz, Åke Söderqvist och Yngve Gamlin fick docent Swahn klä skott för en arg allmänhet. I det då rätt så puritanska Sverige blev det bara för mycket när det rapades i TV:n. Det ansågs som dålig underhållning. Märk väl att detta var några år före den riktigt stora skandalen med Per Oscarssons "nakenchock" i direktsänd Hylands hörna 1966. Ser man programmen idag, är det med ett lätt leende på läpparna.
Jan-Öjvind Swahn har även blivit smått känd inte endast för sitt enorma kunnande. Ånej, han har också blivit ihågkommen för sina minst sagt konstiga glasögon. Första gången min far såg dem, blev han så pass nyfiken, att han själv skulle velat ha ett par. Det gick så långt att när han besökte optikern i Piteå, så frågade han om det skulle gå få beställa ett liknande par. Nja, sa optikern, herr Swahns glasögon är en form av specialarbete. Inte något som finns i affären.
Pappa fick vackert gå hem med ett par klassiska glasögon med focus. Inga Jan-Öjvind-Swahn-glasögon alltså. Jag tror att min fars syfte endast var att skoja med optikern, inget allvarligt menat i den bemärkelsen. Han hade ett stort skämtlynne min farsa, som tog sig uttryck i en del practical jokes. Några av skämten lever kvar än i denna dag i mitt minne. Mer om det någon annan gång.
Jan-Öjvind Swahn f. 1925 har gjort mycket i sina dagar. Bl. a.
författat en stor mängd av böcker. Den senaste "Potatisboken" kom
2011.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: CHRISTOPHER KULLENBERG ROTHVALL.
5.000:e inlägget!
Sedan den 23 december 2008 fram till idag den 25 oktober 2011 har jag publicerat 5.000 inlägg. Alltså ett litet jubileum. Hade tänkt ringa en bekant på musikhögskolan som skulle få blåsa i sin trumpet på farstubron, men jag var så illa tvungen åka in till Piteå för att köpa mig ett par nya skor istället. Min hustru tyckte att det var mer angeläget. Kanske jag ringer Aftonbladet, Expressen och New York Times senare idag, för att göra dem påminda om mitt jubileum. Förlåt, jag glömde ju "världsbladet" PITEÅ-TIDNINGEN. Dom skall få ensamrätten till jubileet. Till helgen har jag hyrt Stockholms stadshus för en liten intim bankett. Det kommer bara 3.000 stycken. Jag har inget sagt ännu, men jag tänkte att frun skulle göra all mat. Undrar vad hon säger???
Ha en fortsatt trevlig dag önskar...
ROGER.
Ha en fortsatt trevlig dag önskar...
ROGER.
Hemstickningsmaskinen FAVORIT / 1921
En tyrann har fallit...
¤ SIC SEMPER TYRANNIS... En maktfullkomlig empatilös blodtörstande tyrann har fallit. Den libyske envåldshärskaren Muammar el-Khadaffi är död. Mördad av en kula i huvudet. Sörjd och saknad...? Inte av den fritt tänkande världen, inte heller av de män och kvinnor som arbetar för de mänskliga rättigheterna världen över. Khadaffi var helt enkelt en av vår tids värsta diktatorer. Han kom till makten i en staskupp den 1 september 1969, och har sedan dess suttit på sin tron. 42 år senare avrättas han under sin flykt undan sitt kuvade folk.
Om jag imorgon inställer mig på Arbetsförmedlingen i Piteå, för att söka jobb som diktator, vilka kvalifikationer ställs då på mig som person? Svar: samvetslös galning samt empatilös förvriden och störd personlighet. Inte så att jag kandiderar. Men jag har noga följt alla dessa herrar (varför finns inga kvinnliga diktatorer?) genom åren, både via böcker film och television, och blir alltmer bekymrad ju äldre jag blir. Nu är Khadaffi borta, men jag är ganska säker på att inom loppet av något halvår så sitter en annan självutnämnd galning med 100 kilo medaljer på sitt uniformsbröst. /ROGER LINDQVIST.
1983 skrevs det om Khadaffi i våran lokaltidning. Detta på ledarsidan. Artikeln ifråga publiceras härnere:
¤ Envåldshärskaren Khadaffi uppfattar sig som islams och tredje
världens räddare.
¤ Den afrikanska staten Tchad är på väg in i ett stormaktsspel av stora mått. Orsaken till att landet hamnat i den internationella hetluften är till stor del beroende på den vildsinte Khadaffi. En person som gör allt som står i sin makt att söka påverka ette flertal länder på såväl det utrikes- som inrikespolitiska planet.
Tchad ligger granne med Libyen. Under en längre tid har man fått utstå att Khaddaffis soldater tar sig in över gränsen, i rena erövringsmanövrer. Dessutom pågår en underjordisk verksamhet. Det senare har även andra afrikanska stater fått kännas vid och är mycket oroade över hur terroristutbildade Khaddafissupporters drar omkring.
Khaddafi betraktas som en "vildhjärna", vilken använder sitt lands oljepengar till en rad suspekta äventyr. Under tiden som metoderna utvecklar sig i allt mer störande former, i syfte att komma över land och riken, närmar sig Sovjetunionen den afrikanska diktatorn. Tidigare smekningar tycks nu ha övergått i rena kärleksförklaringen. Detta har bland annat tagit sig uttryck i en omfattande vilja att leverera vapen.
De vapen som strömmar in i Khaddafis land används sedan för att oroa andra afrikanska stater. Utbildade terrorister agerar som lönnmördare för att försöka uppfylla Khaddafis dröm - att framstå som islams och den tredje världens räddare.
Den libyske diktatorns försök att skaffa sig inflytande och hans agerande för att få någon form av islamiskt jätterike har helt naturligt fått andra stater att vakna upp och agera. Frankrike har skyndat till Tchads försvar. Även andra afrikanska grannstater räknar med franskt beskydd. I kulisserna applåderar säkerligen USA. För många är det som nu på allvar vill ha stopp för såväl Khaddafi som hans idéer, vilka faktiskt tagit sig groteska proportioner.
Det är helt förståeligt att de afrikanska staterna känner djup oro för utvecklingen i och kring Libyen. En utveckling som - om den maktgalne libyske diktatorn ges allt för stort spelrum - får till följd att Sovjetunionen till slut behärskar landet. Och det om något kan medverka till att ge det en helt ny politisk inriktning.
Den maktberusade Khaddafi kan inte tillåtas fortsätta med sina allt märkligare schackdrag, och där terrorism är ett av de bärande inslagen. Därför är det också av största intresse att de manövrer som Libyens diktator tillämpar sig av i sitt internationella umgänge får ett stopp. Det ligger i världens intresse att dämma upp stormaktsspel av det här slaget.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 19 juli 1983.
Om jag imorgon inställer mig på Arbetsförmedlingen i Piteå, för att söka jobb som diktator, vilka kvalifikationer ställs då på mig som person? Svar: samvetslös galning samt empatilös förvriden och störd personlighet. Inte så att jag kandiderar. Men jag har noga följt alla dessa herrar (varför finns inga kvinnliga diktatorer?) genom åren, både via böcker film och television, och blir alltmer bekymrad ju äldre jag blir. Nu är Khadaffi borta, men jag är ganska säker på att inom loppet av något halvår så sitter en annan självutnämnd galning med 100 kilo medaljer på sitt uniformsbröst. /ROGER LINDQVIST.
1983 skrevs det om Khadaffi i våran lokaltidning. Detta på ledarsidan. Artikeln ifråga publiceras härnere:
¤ Envåldshärskaren Khadaffi uppfattar sig som islams och tredje
världens räddare.
¤ Den afrikanska staten Tchad är på väg in i ett stormaktsspel av stora mått. Orsaken till att landet hamnat i den internationella hetluften är till stor del beroende på den vildsinte Khadaffi. En person som gör allt som står i sin makt att söka påverka ette flertal länder på såväl det utrikes- som inrikespolitiska planet.
Tchad ligger granne med Libyen. Under en längre tid har man fått utstå att Khaddaffis soldater tar sig in över gränsen, i rena erövringsmanövrer. Dessutom pågår en underjordisk verksamhet. Det senare har även andra afrikanska stater fått kännas vid och är mycket oroade över hur terroristutbildade Khaddafissupporters drar omkring.
Khaddafi betraktas som en "vildhjärna", vilken använder sitt lands oljepengar till en rad suspekta äventyr. Under tiden som metoderna utvecklar sig i allt mer störande former, i syfte att komma över land och riken, närmar sig Sovjetunionen den afrikanska diktatorn. Tidigare smekningar tycks nu ha övergått i rena kärleksförklaringen. Detta har bland annat tagit sig uttryck i en omfattande vilja att leverera vapen.
De vapen som strömmar in i Khaddafis land används sedan för att oroa andra afrikanska stater. Utbildade terrorister agerar som lönnmördare för att försöka uppfylla Khaddafis dröm - att framstå som islams och den tredje världens räddare.
Den libyske diktatorns försök att skaffa sig inflytande och hans agerande för att få någon form av islamiskt jätterike har helt naturligt fått andra stater att vakna upp och agera. Frankrike har skyndat till Tchads försvar. Även andra afrikanska grannstater räknar med franskt beskydd. I kulisserna applåderar säkerligen USA. För många är det som nu på allvar vill ha stopp för såväl Khaddafi som hans idéer, vilka faktiskt tagit sig groteska proportioner.
Det är helt förståeligt att de afrikanska staterna känner djup oro för utvecklingen i och kring Libyen. En utveckling som - om den maktgalne libyske diktatorn ges allt för stort spelrum - får till följd att Sovjetunionen till slut behärskar landet. Och det om något kan medverka till att ge det en helt ny politisk inriktning.
Den maktberusade Khaddafi kan inte tillåtas fortsätta med sina allt märkligare schackdrag, och där terrorism är ett av de bärande inslagen. Därför är det också av största intresse att de manövrer som Libyens diktator tillämpar sig av i sitt internationella umgänge får ett stopp. Det ligger i världens intresse att dämma upp stormaktsspel av det här slaget.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 19 juli 1983.
Bycafé med atmosfär
¤ Här bjuds på en avstressande miljö. Sten-Sture Josefsson öppnar
dörren till Café Stjärnan i Vistträsk, en rätt ovanlig företeelse i en li-
ten by.
VISTTRÄSK. Litet vid sidan av allfartsvägarna, i byn Vistträsk, vid byns "huvudgata", ligger Café Stjärnan. Den tillfällige besökaren studsar måhända till något inför att finna ett café i en sådan liten by, men det har blivit möjligt tack vare en stor ideell insats.
1985 slog caféet upp dörrarna. Några privatpersoner hade ropat in huset på auktion. Detta donerades till Ebenezerförsamlingen, som sedan dess har drivit caféet. Eftersom byn, och därmed caféet, ligger vid sidan om vägen mellan Arvidsjaur och Älvsbyn, är det inte något stort antal förbipasserande som hittar vägen dit. Främst är det bygdens folk och byns ungdomar som kommer för att njuta av kaffe och doppa.
¤ Fjällvandrare
Men visst kommer även besökare från annat håll. Nu och då även busslaster med resenärer på genomresa.
- Varje år kommer en stockholmare, som ska upp och fjällvandra, in och fikar, han har gjort det till en liten tradition, säger Sten-Sture Josefsson, vaktmästare och caféanställd. Men visst kan det ha sina sidor att driva café i glesbygd. Vissa tider kommer mycket få besökare. Det kan kännas litet jobbigt, speciellt för de som arbetar ideellt.
¤ Ideellt
Utan dessa ideella krafter, ett 30-tal personer, vore det nog inte möjligt att fortsätta. I början bakade man allt bröd själva, men det blev för betungande. Idag hämtas allt bröd från Älvsbyn. Utom sockerfritt som fortfarande bakas i stugorna. Caféet är enkelt, för att inte säga spartanskt möblerat. Mjuk musik i bakgrunden och kaffedoft ger ändå den typiska café-atmosfären.
- Vi bjuder på en avstressande miljö, säger Sten-Sture.
Inte bara kalorifyllda bakverk säljs. Även hamburgare och pizzor för den som är sugen. Och chips och smågodis.
¤ Ingen vinst
- Fast ICA och BP konkurrerar, säger Sten-Sture och visar på andra produkter där Stjärnan är ensamma om försäljningen: maskdosor i näver, kassetter med kristen musik, vykort, gipsfigurer och annat smått och gott. Enligt Sten-Sture Josefsson är det ingen stor vinst som kommer ut ur rörelsen.
- Det går någorlunda, säger han.
En del av det som säljs är tillverkat och skänkt av församlingsmedlemmar. Överskottet på den försäljningen går till missionsarbete i Kenya. Där har en bygdens son arbetat till helt nyligen, nämligen Kjell Holmbom, som med fru Sol-Britt vistats där i några år.
¤ Aktiviteter behövs
Sten-Sture Josefsson har en del personliga funderingar kring caféet.
- Det skulle behövas mer aktiviteter, speciellt för byns yngre. Kanske en pizzeria på tredje våningen, drömmer han.
-------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 31 juli 1989.
FAKTA----------------------------------------
Sture Josefsson är idag avliden sedan några år. Vi möttes ibland
när vi besökte Vistträsk hos anhöriga. Sture kom till tro "på lite
äldre dagar". Han tillhörde Ebenezerförsamlingen i byn. Han efter-
lämnade hustru och ett barn.
Roger------------------------------------------
Eva & Laila i "Omaka par" på Lisebergsteatern
"Girl-power" var vad göteborgspubliken möttes av, när de två "madonnorna" inom svensk showbusiness; Laila Westersund och Eva Rydberg bjöd på i Hagges revy hösten 1994. De två folkkära revyaktörerna firade triumfer på Lisebergs teaterns scen i uppsättningen "Omaka par". De övriga medspelarna i ensemblen var Puck Ahlsell, Ulf Dohlsten, Mia Poppe och Inger Nilsson. Aftonbladets Jens Peterson förutspådde en riktig långkörare, p.g.a. av de båda damernas medverkan.
LAILA WESTERSUND, en grym revyaktör, som för övrigt gick bort tidigare detta år. Hon var född 1942 och debuterade i unga år tillsammans med sin dragspelande far, Ehrling. "Yrvädret från Trollhättan" som hon kom att kallas, ett namn som kanske också beskrev hennes personlighet på estraderna. Laila kom att samarbeta med Hagge Geigert under många år. På scenen gjorde hon klockrena imitationer av gubbar som, Gunnar Sträng, Olof Palme och Jerry Williams. Hon spelade trummor (jättebra faktiskt) i showbandet "Matz-Ztefanz med Lailaz" där Stefan Ljungkvist också ingick. Hon var som klippt och skuren för underhållningsscenerna, där hon fick stort utrymme för sina olika karaktärer.
EVA RYDBERG, ett år yngre än sin scenkollega. Känd för den breda allmänheten som komiker, sångerska, dansare m.m. I början av 1970-talet lockade Hagge Geigert henne till medverkan i sina succé-revyer. Eva Rydberg gjorde där en av sina mest berömda scenfigurer, "Den närsynta bofinken Knut", som hon också låg på Svensktoppen med. Ja, mycket har hon gjort denna skånsktalande allround artist. Eva kan idag titulera sig som revydirektör. Detta sedan legenden Nils Poppe 1993 överlämnade sitt skötebarn, Fredriksdalsteatern i Helsingborg i Eva Rydbergs händer. Mycket vatten har runnit under broarna sedan Eva medverkade i TV:s "Mysinge motell" från 1968. Som motspelare hade hon då Carl-Gustaf Lindstedt. Hon var en tid gift med ABBA-trummisen Ola Brunkert som så tragiskt avled i mars 2008 i sitt hem på Mallorca. Eva Rydberg har också prövat på jobbet som clown på Cirkus Scott. Hon har framträtt i Melodifestivalen 1977, hon har sysslat med det mesta inom den genre som i dagligt tal kallas för komik.
--------ROGER LINDQVIST---------------------------------------
OMAKA PAR - EN LÅNGKÖRARE FÖR HAGGE
Förför i Göteborg. De spanska grannarna (Ulf Dohlsten och Puck
Ahlsell) försöker förföra livsglada Ulla (Laila Westersund) och ängsliga
pedanten Beatrice (Eva Rydberg).
GÖTEBORG. Kvinnor kan. Tjejversionen av "Omaka par" är roligare än den manliga.
Göteborgsupplagan med Eva Rydberg och Laila Westersund lär bli en långkörare.
¤¤ Hagge Geigert 30-årsjubilerar med en säker pjäs. Han har förlagt handlingen till Göteborg, ett klokt drag, och regissören Arne Strömgren har gjort en rejält folklig uppsättning. Laila Westersund är den bohemiska Ulla som förbarmar sig över den utkastade Beatrice, Eva Rydberg. Tyvärr, eftersom hon snart drivs till vansinne av den pedantiskt pysslande väninnan.
1982 skrev Neil Simon den kvinnliga versionen av av sin klassiska 60-tals komesi. Den spelades först i Sverige 1987 med Lena Nyman och Birgitta Andersson, en lysande föreställning. Eva Rydberg spelade den i Helsingborg mor Birgit Carlsten, men då gjorde Rydberg rollen som slarvan.
Skådespeleriet här når inte Maxim-versionen. Laila Westersund förlitar sig på grövre gester, och slår dit sina kvicka repliker som en snickare slår i spik. I baseballkeps och blå träningsoverall liknar hon mer en grovarbetare än en modern yrkeskvinna. Det är i andra akten när de två spanska herrarna gör entré. De spelas med stor förtjusning av Ulf Dohlsten och Puck Ahlsell. Duon lyfter komedin ett snäpp i tempo, och andra akten är mycket bättre än den första. Även om drifterna med invandrarsvenska blir råa ibland. De improviserar också. Dohlsten lyckades få in Blåvitts 2-1 seger mot Barcelona i torsdagens genrep.
-----------------------------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Lördagen den 1 oktober 1994.
Lagens arm är lång - herr Andersson...
Han har varit internationellt efterlyst, alltsedan flykten från hemstaden Piteå för några år sedan. Bruno Andersson, 58, har de senaste åren bott och verkat på den spanska solkusten. Han har gjort sig skyldig till omfattande bedrägerier i hemlandet, han har bl. a. lurat privatpersoner samt den svenska staten på många sköna miljoner. I förmiddags greps han av spansk polis och försattes i handfängsel, inte mer än rätt kan man faktiskt tycka. För pitebon Bruno Andersson väntar nu 2,5 år i svenskt fängelse. Dessutom måste Bruno Andersson lätta på plånboken (om nu "lurendrej-penningarna" finns kvar) för att så smått påbörja en återbetalning till de drabbade. Lagens arm är ibland mycket längre än somliga tror, eller hur herr Andersson? Somliga lär sig visst aldrig?
Bruno Andersson, 58, dömdes i domstol till 2,5 års fängelse. Herr
Andersson avvek ganska omgående till varmare breddgrader. Jag har
alltid undrat hur en bluffmakare egentligen fungerar? Hur i jösse namn
tänker dom, tänker dom överhuvudtaget? Vad ger en kriminell för sig-
naler? Vad för sorts avtryck lämnar han efter sig? När det en dag är
dags att lämna det jordiska, är det inte så värst häftigt att till nära och
kära ge bort ett arv av skojar- och lurendrejarfasoner, fängelsestraff,
domstolsförhandlingar, handfängsel och idel bluffmakeri.
-------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.pitea-tidningen.se
Bruno Andersson, 58, dömdes i domstol till 2,5 års fängelse. Herr
Andersson avvek ganska omgående till varmare breddgrader. Jag har
alltid undrat hur en bluffmakare egentligen fungerar? Hur i jösse namn
tänker dom, tänker dom överhuvudtaget? Vad ger en kriminell för sig-
naler? Vad för sorts avtryck lämnar han efter sig? När det en dag är
dags att lämna det jordiska, är det inte så värst häftigt att till nära och
kära ge bort ett arv av skojar- och lurendrejarfasoner, fängelsestraff,
domstolsförhandlingar, handfängsel och idel bluffmakeri.
-------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.pitea-tidningen.se
Sparta
SVENSKA MORGONBLADET ¤ Fredagen den 23 mars 1923.
Lennart Hyland - Radiotjänst, Stockholm
EXPRESSEN ¤ Den 18 februari 1949.
Motorcykel årsmodell -52
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 april 1952.
HILLMAN
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 april 1952.
Historien om LARRY DEAN - del 13
¤ Som alla vet så består livet inte endast av ljusa bekymmersfria ljusa dagar. Livet kan även vara fyllt av mörka stråk, djupa dalar och dunkla passager. Bland det första Staffan anförtrodde mig, när vi förde diskussion om en slags biografi över hans liv, var att han sedan några år var nykter alkoholist. Ett förtroende som faktiskt gjorde mig glad på så sätt att han var en öppen person med ett rakt språk. När man som jag i det här fallet får ett uppdrag att nedteckna en berättelse över en medmänniskas liv och leverne, är det tacksamt om personen ifråga inte väjer för det mest privata. Är man rak och ärlig, så blir berättelsen desto mer naturlig. Som i detta fall.
Tom Alandh heter en utmärkt dokumentärfilmare. 1989 påbörjade han en film om Monica Zetterlund. Innan inspelningens början ville han att Monica Z. skulle vara så ärlig om sitt liv som möjligt. Vilket hon hade väldigt svårt med. - Om du inte litar på mig, Monica, blir det inget bra resultat, sa han. Vilket så småningom gjorde att hon öppnade dörrarna på vid gavel.
Jag gör inget anspråk på att likna Tom Alandh på något sätt, men jag tänker i samma banor. Staffan Sundin är en färgstark personlighet, han gömmer sig inte, han syns, han hörs, och tänk han gillar det också. Han hymlar inte, han säger precis som det är. En annan sak som han också klargjorde i vårt första samtal var detta: "Roger, en ska ska du veta, jag är en mediakåt person!". Sån är han, Staffan Sundin, Larry Dean, Pop-farfar, Staffan von Ego ja, allt som han kallat sig under sina drygt 40 år inom underhållningsbranschen. Kärt barn har ju som vi vet, många namn.
I historien om Larry Dean är det återigen dags att vända ett nytt blad. Den här gången är vi framme vid årtalet 1980. Staffan Sundin figurerar det här året åter i veckotidningar, kvällspress när han berättar mycket öppenhjärtligt och osminkat om sitt missbruk. Vi börjar med ett urklipp hämtat ur Allers veckotidning den 27 april 1980:
Staffan Sundin, 35, har sagt adjö till alkoholen. I dag är han nykter
efter 20 års hårt supande.
¤ Efter 20 år av hårt supande har Staffan Sundin äntligen fått fotfäste i livet. Han har börjat läsa och hoppas på att bli fritidsledare i ett område med många problemungdomar.
- Jag vet vad jag talar om och mina erfarenheter kan kanske hjälpa andra, hoppas han.
Det finns en grammofonskiva som heter "Jävla sprit". Den är alldeles nyutkommen. Ni får säkert aldrig höra den på Svensktoppen. Den blir troligen inte spelad ens en enda gång på radio. Det borde den bli, i det här landet där vi snart måste börja slåss riktigt desperat mot det tilltagande och förödande ungdomsfylleriet. I den kampen kunde den här plattan göra en icke oväsentlig nytta. Den har en gungande och sugande discorytm, men det är nu inte där låtens förtjänst ligger. Den har också en enkel och rakt berättad historia, där sensmoralen är uttryckt i just orden "jävla sprit".
Den handlar om killen som på lördagskvällen klär upp sig och drar ut på krogen med några "järn" innanför västen. Han super på sig, han klättrar upp på bordet och börjar strippa. Han är tuffingen, han äger all världens charm - tills utkastaren slänger ut honom. Han vaknar nästa morgon med tom plånbok men huvudet fullt av ånger och självförakt.
Protesten
Alltsammans är den jävla spritens fel. Som alltid. Den som förnedrar och förråar, förvandlar och fördärvar. Jävla sprit. Han som sjunger heter Staffan. Inte bara sjunger, förresten. Han har skrivit text och musik, och han har svarat för inspelning, distribution och försäljning av låten. Och han har betalt vartenda öre själv, av sparade pengar. Han säger att om så krävdes av honom, skulle han gärna äta gröt i tio år för att få ut den här skivan. För detta är det viktigaste och riktigaste han gjort i sitt 35-åriga liv.
Han har åstadkommit en protest mot spriten. Han har höjt inte bara ett varnande finger utan två utspärrade händer mot supandet. Det som börjar så tufft men vansinnigt tanklöst i de tidiga ungdomsåren och sedan blir till en last som blir till en tragedi. Staffan vet. Han har supit som ett svin - det är hans egna ord, inte mina moraliserande - i tjugo år av sina 35 år. Han har krökat bort halva sin tillvaro. Han vet sannerligen vad den jävla spriten kan ställa till med.
Tretton år
Staffan Sundin var 13 år då han första gången smakade sprit.
- Men det dröjde inte länge förrän det där blev en vana, säger han. Och jag var nog inte mer än 14-15 då det var alldeles naturligt för en kompis och mig att vi på lördagskvällen skulle dela på en 75:a. Vanligt Renat, här var det inte fråga om några krusiduller eller några "schangdåbla" sorter. Det var råa kröken, från flaskan direkt ner i halsen. Och sen ut och spela tuffing på gatorna!
Vem köpte ut? Vem satte en helpanna Renat i händerna på två snorvalpar som Staffan och kompisen?
- Det var aldrig några problem. Det fanns gott om killar som kunde förse oss. Vi tyckte de var bussiga, fina kompisar. Så där höll det på tills han var 18. Då kom han med i ett band, ett gäng grabbar som spelade halvdålig rock-and-roll på ett heldåligt sätt. De kallade sig "Balubas", och de drog runt till olika dansställen i Norrland och spelte till dans. Tro nu inte att musiken och sången - den som ädla känslor föder - åstadkom en förändring till det bättre med Staffan.
- I helsike, säger han. Det var då jag började kröka på allvar!
Det var då han trodde att han skulle bli stor stjärna. Norrlandsljuset, de nordliga viddernas egen Elvis Presley. Han kallade sig "proffs", heltidsmusiker. Mötte han någon på stan som frågade vad han sysslade med, så sa han stolt att han var proffs. Killen som skulle klättra upp och sätta sig på den stegpinne, dit det sen bara var ett tuppfjät till stjärnehimlen.
- I själva verket, säger Staffan, var vi så usla att vi knappt fick engagemang så det räckte till mat och hyra. Men proffs, det var man. Och såna killar krökade, det visste ju alla.
När alkoholdimmorna lättat, skrev Staffan låten "Jävla sprit" som han
också spelade in på platta. En protest mot den spritkultur som vi är
omringade av i det här landet.
1980 bildade Staffan sitt nya band "STAFFAN & HETA TIPS". Bandet
kompade Staffan på skivan.
Frontalkrocken
Innan han var tjugo, var han far och äkta man.
- Jodå, far var jag. Men varken äkta eller man. Jag var bara en drummel som söp och bar mig åt och gav mig i lag med andra tjejer vid minsta tillfälle. Flickan som jag gjorde med barn kom ur en s k fin familj. Hennes föräldrar avskydde mig. Då tyckte jag de var botten. I dag förstår jag mer än väl hur de kände det.
Hans studentska till flickhustru måste ha varit en fantastisk tjej. De flyttade ner till Mellansverige, där Staffan skulle göra militärtjänst. Hon tog jobb som lärarinnevikarie; hjälp hemifrån ville hon inte ha. Sedan fick de ett barn till. Det var ett desperat räddningsförsök: kanske kunde det göra Staffan nykter och få honom att ta sitt ansvar. En kväll, alldeles efter omläggningen till högertrafik, körde signalsoldat Sundin från Uppsala och hemåt. Det var hastighetsbegränsning till 40, men det struntade ju han rakt i. Han brakade med sin sportbil rakt in i ett mötande fordon i en fasansfull frontalkrock. Nej, han var inte berusad. Han var nykter, för en gång skull.
Självmord
Han låg medvetslös en vecka, och fortfarande har han minneslucka om allt som hände i samband med krocken och den närmaste månaden därefter. Vad han vet och kan berätta, det har andra berättat för honom. Han var ordentligt tilltygad. Värst var en blodutgjutning i höger hjässhalva som läkarna först trodde kunde åstadkomma obotliga hjärnskador. Han fick starka tabletter som gjorde att han bara kunde ta några steg innan han föll ihop av matthet. Läkarna sa att han fick bereda sig på att äta de där tabletterna livet ut - så länge det nu kunde vara.
- Det blev en kris, förstås, säger Staffan. Jag skrevs ut från Akademiska men stoppades in på Ulleråker, sluten avdelning efter ett självmordsförsök kort därpå: jag hade smällt i mig ett hundratal sömntabletter för att komma ifrån allt.
Också den gången klarade läkarna honom. När han sen överfördes till öppen avdelning, kunde han till sin häpna lycka finna att ingen hindrade honom från att promenera in till Uppsala och närmaste systembutik och inhandla vad han ville i spritväg.
- Det fanns ingen kontroll, säger han. Bara man passade tiderna för ronden varje dag, så kunde man göra vad man ville resten av tiden.
Svensktoppen
Staffan gick på folkhögskola ett år. Men det kunde inte hindra honom från en lika intim bekantskap med flaskan som tidigare. Han träffade en flicka som skulle läsa på universitetet i Stockholm. Henne följde han med dit och blev snabbt en känd men inte särskilt välkommen gäst på Stockholms-krogarna. Staffan fick jobb som sångare med ett band från Karlskrona och kom till och med på Svensktoppen med en låt. Det var ju en framgång. Men i stället för att styra honom mot fortsatt arbete skickade svensktoppsberömmelsen honom vidare ut i ett alltmer sanslöst supande.
- Det blev en enda fantastisk långdans av sponken och brudar, säger Staffan. Jag var ihop med en fotomodell, jag hamnade för en tid tillsammans med en tjej som var strippa. Det var inget fel på de tjejerna. Det var mig det var fel på.
Så här efteråt förstår jag att vad jag den gången höll på med, det var ett omedvetet men envist försök att supa ihjäl mig, säger Staffan med den klarsyn som ett snart tvåårigt spritfritt perspektiv skänker honom.
- Jag har vaga minnen av att jag låg till sängs en hel vecka, så söndersupen att jag inte kunde resa mig. Jag hade oerhörda ångestanfall och jag tror - allting utspelade sig ju i en dimma av bakfylla och mardrömmar - att jag den gången sa mig, att kommer jag bara på benen så ska jag kröka till så ordentligt att jag ligger där för gott nästa gång.
Antabus
Den gången fanns ju inget annat alternativ. Ändå kom den dag då han insåg att det måste finnas en anna utväg. Mariapolikliniken på Söder i Stockholm tar hand om sprit- och knarkmissbrukare. Fyllona får ibland bokstavligen spolas av för att befrias från smuts och spyor och blodvite efter fall eller slagsmål. De läggs in på fyra-fem dar och släpps sen ut igen - till nya vändor med bröder och systrar i eländet.
Staffan sökte sig till Mariapol. Naturligtvis var han full när han kom dit upp.
- Gå hem och nyktra till, kom sen tillbaka, sa man.
- Jag klarar det inte, sa Staffan. Jag får en helvetes natt.
- Då får du ha en helvetes natt, för här är fullt, blev svaret. Gå hem och lid dig igenom den, sen är du välkommen!
Han träffade en förstående läkare, doktor Märta Alsén. För hans räkning sökte och fick hon dispens av socialstyrelsen att i hans ena skinka operera in en kapsel antabus. Den kom på plats, men det tog tre månader innan tillståndet för ingreppet letade sig fram från socialstyrelsen. Under de tre månaderna drack Staffan inte en droppe; det var kravet för att operationen skulle göras. Han har heller inte druckit en droppe sedan dess. Inte en enda droppe alkohol sen en höstdag 1978. Efter att ha bälgat i sig starksprit och vin och öl i nästan tjugo år.
Ett liv utan sprit
Det är väldigt bra gjort, det är beundransvärt.
- Nja, det är det kanske, säger Staffan. Men det är egentligen ganska enkelt: det är rena rama självbevarelsedriften!
- Du ska inte inbilla dig att jag tror jag är räddad för gott. Jag vet, att om jag bara rör så mycket som en enda droppe öl, är jag där igen. Därför är jag livrädd för skiten.
- Om det är antabus-kapseln som hjälpt? Nej, det tror jag inte, för jag har ju inte smakar något sedan den kom på plats. Därför har jah heller inte någonsin överfallits av det oerhörda illamående och den ångest som antabus utlöser om man smakar sprit med det motgiftet i kroppen. Jag har så att säga hoppat över den erfarenheten. Men å andra sidan: att jag under lång tid haft en kapsel med antabus under skinnet och vetat vilket helvete jag skulle få om jag börjat dricka, det har säkert haft sin stora psykologiska betydelse.
- Det är väl så, säger Staffan att jag ändå, och tackochlov inte försent, kom till insikt om att jag måste vända på hela kuttingen. Kunde jag inte supa ihjäl mig och det kunde jag inte trots tappra och mångåriga försök kunde jag kanske slå mig fri från spritbegäret. Och det tror och hoppas jag att jag gjort. Jag har i alla fall inte den ringaste lust att smaka smörjan igen. Jag har upptäckt hur fantastiskt fint det är att vara nykter. Jag går fortfarande på krog, men jag dricker inget starkare än äppelmust och därmed jämförliga drycker.
Fritidsledare
Staffan har läst in grundskolans slutkurs, han går nu på andra året på tvååriga sociala linjen i gymnasiet. Han har precis sökt in till vidareutbildning som fritidspedagog. Han vill bli ungdomsledare, gärna på en ungdomsgård i ett tufft område, där det kan vara si och så med nykterheten bland tonåringarna.
- Jag tror jag kan bli en bra fritidsledare, sääger han. Jag vet i varje fall vad jag talar om när jag ska försöka få killarna och tjejerna att inse hur vansinnigt det är att börja hårdkröka redan i tonåren.
- Jag är ju ett levande varningsmärke hela jag!
Grammofonskivan kostade honom 6000 kronor att producera. Det är ju en försvarlig slant, men Staffan säger att det är ändå ingenting mot vad han kunde supa upp på ett år när han var som värst i farten.
- Jag pressade den i 300 ex. De är sålda nu, jag har redan en ny pressning på gång. När den upplagan är såld kanske det rent av går ihop, säger Staffan. Den borde finnas på varje ungdomsgård, på varje discotek, överallt där ungdomar brukar samlas.
De borde lyssna på den inte bara dansa till den, trots dess medryckande rytm. Radion borde spela den. Inte för att Staffan Sundin ska få Stim-pengar. Utan för att den har sitt klara, raka budskap: Jävla sprit!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Ångest - 2004.
En musikers inre - 2004.
Sista dansen - 2004.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Ett par bilder hämtade ur Staffan fotoalbum, där han antecknat:
"Dom hjälpte mig med 1:a versionen av JÄVLA SPRIT samt DU ÄR DIN
EGEN LYCKAS SMED". Inspelad i HZ-studio.
Klas piano, Lelle trummor, Peje gitarr, Bosse bas, Hasse tekniker.
STAFFAN & HETA TIPS - i replokalen hösten 1980.
Fr. v. Pekka, Harry, Staffan, Rickard, Göran och Tobbe.
Rickard Engberg och Staffan Sundin hösten 1980.
Staffans anteckning: "Replokalen är klar - Go on - make it".
¤ Den inspelade plattan kunde man beställa via en broschyr som socialdepartementet i Stockholm skickade ut.
I Aftonbladet söndagen den 27 juli 1980 fanns en stor artikel där Staffan
Sundin berättade om sina år som alkoholmissbrukare.
1960. Larry Dean, 15, som en blek kopia av sin store idol
Elvis Presley.
1980. Larry Dean är död. Ur dimmorna steg Staffan Sundin
fram. Nu är han spritfri och nu är asfalten hans scen.
-----------------------------------------------------------------------------------
En liten rättelse; Älvsbyn ligger i Norrbotten - inte i Västerbotten.
Ytterligare en platta signerad STAFFAN & HETA TIPS.
----Text: ROGER LINDQVIST-----Forts. följer......
Tom Alandh heter en utmärkt dokumentärfilmare. 1989 påbörjade han en film om Monica Zetterlund. Innan inspelningens början ville han att Monica Z. skulle vara så ärlig om sitt liv som möjligt. Vilket hon hade väldigt svårt med. - Om du inte litar på mig, Monica, blir det inget bra resultat, sa han. Vilket så småningom gjorde att hon öppnade dörrarna på vid gavel.
Jag gör inget anspråk på att likna Tom Alandh på något sätt, men jag tänker i samma banor. Staffan Sundin är en färgstark personlighet, han gömmer sig inte, han syns, han hörs, och tänk han gillar det också. Han hymlar inte, han säger precis som det är. En annan sak som han också klargjorde i vårt första samtal var detta: "Roger, en ska ska du veta, jag är en mediakåt person!". Sån är han, Staffan Sundin, Larry Dean, Pop-farfar, Staffan von Ego ja, allt som han kallat sig under sina drygt 40 år inom underhållningsbranschen. Kärt barn har ju som vi vet, många namn.
I historien om Larry Dean är det återigen dags att vända ett nytt blad. Den här gången är vi framme vid årtalet 1980. Staffan Sundin figurerar det här året åter i veckotidningar, kvällspress när han berättar mycket öppenhjärtligt och osminkat om sitt missbruk. Vi börjar med ett urklipp hämtat ur Allers veckotidning den 27 april 1980:
Staffan Sundin, 35, har sagt adjö till alkoholen. I dag är han nykter
efter 20 års hårt supande.
¤ Efter 20 år av hårt supande har Staffan Sundin äntligen fått fotfäste i livet. Han har börjat läsa och hoppas på att bli fritidsledare i ett område med många problemungdomar.
- Jag vet vad jag talar om och mina erfarenheter kan kanske hjälpa andra, hoppas han.
Det finns en grammofonskiva som heter "Jävla sprit". Den är alldeles nyutkommen. Ni får säkert aldrig höra den på Svensktoppen. Den blir troligen inte spelad ens en enda gång på radio. Det borde den bli, i det här landet där vi snart måste börja slåss riktigt desperat mot det tilltagande och förödande ungdomsfylleriet. I den kampen kunde den här plattan göra en icke oväsentlig nytta. Den har en gungande och sugande discorytm, men det är nu inte där låtens förtjänst ligger. Den har också en enkel och rakt berättad historia, där sensmoralen är uttryckt i just orden "jävla sprit".
Den handlar om killen som på lördagskvällen klär upp sig och drar ut på krogen med några "järn" innanför västen. Han super på sig, han klättrar upp på bordet och börjar strippa. Han är tuffingen, han äger all världens charm - tills utkastaren slänger ut honom. Han vaknar nästa morgon med tom plånbok men huvudet fullt av ånger och självförakt.
Protesten
Alltsammans är den jävla spritens fel. Som alltid. Den som förnedrar och förråar, förvandlar och fördärvar. Jävla sprit. Han som sjunger heter Staffan. Inte bara sjunger, förresten. Han har skrivit text och musik, och han har svarat för inspelning, distribution och försäljning av låten. Och han har betalt vartenda öre själv, av sparade pengar. Han säger att om så krävdes av honom, skulle han gärna äta gröt i tio år för att få ut den här skivan. För detta är det viktigaste och riktigaste han gjort i sitt 35-åriga liv.
Han har åstadkommit en protest mot spriten. Han har höjt inte bara ett varnande finger utan två utspärrade händer mot supandet. Det som börjar så tufft men vansinnigt tanklöst i de tidiga ungdomsåren och sedan blir till en last som blir till en tragedi. Staffan vet. Han har supit som ett svin - det är hans egna ord, inte mina moraliserande - i tjugo år av sina 35 år. Han har krökat bort halva sin tillvaro. Han vet sannerligen vad den jävla spriten kan ställa till med.
Tretton år
Staffan Sundin var 13 år då han första gången smakade sprit.
- Men det dröjde inte länge förrän det där blev en vana, säger han. Och jag var nog inte mer än 14-15 då det var alldeles naturligt för en kompis och mig att vi på lördagskvällen skulle dela på en 75:a. Vanligt Renat, här var det inte fråga om några krusiduller eller några "schangdåbla" sorter. Det var råa kröken, från flaskan direkt ner i halsen. Och sen ut och spela tuffing på gatorna!
Vem köpte ut? Vem satte en helpanna Renat i händerna på två snorvalpar som Staffan och kompisen?
- Det var aldrig några problem. Det fanns gott om killar som kunde förse oss. Vi tyckte de var bussiga, fina kompisar. Så där höll det på tills han var 18. Då kom han med i ett band, ett gäng grabbar som spelade halvdålig rock-and-roll på ett heldåligt sätt. De kallade sig "Balubas", och de drog runt till olika dansställen i Norrland och spelte till dans. Tro nu inte att musiken och sången - den som ädla känslor föder - åstadkom en förändring till det bättre med Staffan.
- I helsike, säger han. Det var då jag började kröka på allvar!
Det var då han trodde att han skulle bli stor stjärna. Norrlandsljuset, de nordliga viddernas egen Elvis Presley. Han kallade sig "proffs", heltidsmusiker. Mötte han någon på stan som frågade vad han sysslade med, så sa han stolt att han var proffs. Killen som skulle klättra upp och sätta sig på den stegpinne, dit det sen bara var ett tuppfjät till stjärnehimlen.
- I själva verket, säger Staffan, var vi så usla att vi knappt fick engagemang så det räckte till mat och hyra. Men proffs, det var man. Och såna killar krökade, det visste ju alla.
När alkoholdimmorna lättat, skrev Staffan låten "Jävla sprit" som han
också spelade in på platta. En protest mot den spritkultur som vi är
omringade av i det här landet.
1980 bildade Staffan sitt nya band "STAFFAN & HETA TIPS". Bandet
kompade Staffan på skivan.
Frontalkrocken
Innan han var tjugo, var han far och äkta man.
- Jodå, far var jag. Men varken äkta eller man. Jag var bara en drummel som söp och bar mig åt och gav mig i lag med andra tjejer vid minsta tillfälle. Flickan som jag gjorde med barn kom ur en s k fin familj. Hennes föräldrar avskydde mig. Då tyckte jag de var botten. I dag förstår jag mer än väl hur de kände det.
Hans studentska till flickhustru måste ha varit en fantastisk tjej. De flyttade ner till Mellansverige, där Staffan skulle göra militärtjänst. Hon tog jobb som lärarinnevikarie; hjälp hemifrån ville hon inte ha. Sedan fick de ett barn till. Det var ett desperat räddningsförsök: kanske kunde det göra Staffan nykter och få honom att ta sitt ansvar. En kväll, alldeles efter omläggningen till högertrafik, körde signalsoldat Sundin från Uppsala och hemåt. Det var hastighetsbegränsning till 40, men det struntade ju han rakt i. Han brakade med sin sportbil rakt in i ett mötande fordon i en fasansfull frontalkrock. Nej, han var inte berusad. Han var nykter, för en gång skull.
Självmord
Han låg medvetslös en vecka, och fortfarande har han minneslucka om allt som hände i samband med krocken och den närmaste månaden därefter. Vad han vet och kan berätta, det har andra berättat för honom. Han var ordentligt tilltygad. Värst var en blodutgjutning i höger hjässhalva som läkarna först trodde kunde åstadkomma obotliga hjärnskador. Han fick starka tabletter som gjorde att han bara kunde ta några steg innan han föll ihop av matthet. Läkarna sa att han fick bereda sig på att äta de där tabletterna livet ut - så länge det nu kunde vara.
- Det blev en kris, förstås, säger Staffan. Jag skrevs ut från Akademiska men stoppades in på Ulleråker, sluten avdelning efter ett självmordsförsök kort därpå: jag hade smällt i mig ett hundratal sömntabletter för att komma ifrån allt.
Också den gången klarade läkarna honom. När han sen överfördes till öppen avdelning, kunde han till sin häpna lycka finna att ingen hindrade honom från att promenera in till Uppsala och närmaste systembutik och inhandla vad han ville i spritväg.
- Det fanns ingen kontroll, säger han. Bara man passade tiderna för ronden varje dag, så kunde man göra vad man ville resten av tiden.
Svensktoppen
Staffan gick på folkhögskola ett år. Men det kunde inte hindra honom från en lika intim bekantskap med flaskan som tidigare. Han träffade en flicka som skulle läsa på universitetet i Stockholm. Henne följde han med dit och blev snabbt en känd men inte särskilt välkommen gäst på Stockholms-krogarna. Staffan fick jobb som sångare med ett band från Karlskrona och kom till och med på Svensktoppen med en låt. Det var ju en framgång. Men i stället för att styra honom mot fortsatt arbete skickade svensktoppsberömmelsen honom vidare ut i ett alltmer sanslöst supande.
- Det blev en enda fantastisk långdans av sponken och brudar, säger Staffan. Jag var ihop med en fotomodell, jag hamnade för en tid tillsammans med en tjej som var strippa. Det var inget fel på de tjejerna. Det var mig det var fel på.
Så här efteråt förstår jag att vad jag den gången höll på med, det var ett omedvetet men envist försök att supa ihjäl mig, säger Staffan med den klarsyn som ett snart tvåårigt spritfritt perspektiv skänker honom.
- Jag har vaga minnen av att jag låg till sängs en hel vecka, så söndersupen att jag inte kunde resa mig. Jag hade oerhörda ångestanfall och jag tror - allting utspelade sig ju i en dimma av bakfylla och mardrömmar - att jag den gången sa mig, att kommer jag bara på benen så ska jag kröka till så ordentligt att jag ligger där för gott nästa gång.
Antabus
Den gången fanns ju inget annat alternativ. Ändå kom den dag då han insåg att det måste finnas en anna utväg. Mariapolikliniken på Söder i Stockholm tar hand om sprit- och knarkmissbrukare. Fyllona får ibland bokstavligen spolas av för att befrias från smuts och spyor och blodvite efter fall eller slagsmål. De läggs in på fyra-fem dar och släpps sen ut igen - till nya vändor med bröder och systrar i eländet.
Staffan sökte sig till Mariapol. Naturligtvis var han full när han kom dit upp.
- Gå hem och nyktra till, kom sen tillbaka, sa man.
- Jag klarar det inte, sa Staffan. Jag får en helvetes natt.
- Då får du ha en helvetes natt, för här är fullt, blev svaret. Gå hem och lid dig igenom den, sen är du välkommen!
Han träffade en förstående läkare, doktor Märta Alsén. För hans räkning sökte och fick hon dispens av socialstyrelsen att i hans ena skinka operera in en kapsel antabus. Den kom på plats, men det tog tre månader innan tillståndet för ingreppet letade sig fram från socialstyrelsen. Under de tre månaderna drack Staffan inte en droppe; det var kravet för att operationen skulle göras. Han har heller inte druckit en droppe sedan dess. Inte en enda droppe alkohol sen en höstdag 1978. Efter att ha bälgat i sig starksprit och vin och öl i nästan tjugo år.
Ett liv utan sprit
Det är väldigt bra gjort, det är beundransvärt.
- Nja, det är det kanske, säger Staffan. Men det är egentligen ganska enkelt: det är rena rama självbevarelsedriften!
- Du ska inte inbilla dig att jag tror jag är räddad för gott. Jag vet, att om jag bara rör så mycket som en enda droppe öl, är jag där igen. Därför är jag livrädd för skiten.
- Om det är antabus-kapseln som hjälpt? Nej, det tror jag inte, för jag har ju inte smakar något sedan den kom på plats. Därför har jah heller inte någonsin överfallits av det oerhörda illamående och den ångest som antabus utlöser om man smakar sprit med det motgiftet i kroppen. Jag har så att säga hoppat över den erfarenheten. Men å andra sidan: att jag under lång tid haft en kapsel med antabus under skinnet och vetat vilket helvete jag skulle få om jag börjat dricka, det har säkert haft sin stora psykologiska betydelse.
- Det är väl så, säger Staffan att jag ändå, och tackochlov inte försent, kom till insikt om att jag måste vända på hela kuttingen. Kunde jag inte supa ihjäl mig och det kunde jag inte trots tappra och mångåriga försök kunde jag kanske slå mig fri från spritbegäret. Och det tror och hoppas jag att jag gjort. Jag har i alla fall inte den ringaste lust att smaka smörjan igen. Jag har upptäckt hur fantastiskt fint det är att vara nykter. Jag går fortfarande på krog, men jag dricker inget starkare än äppelmust och därmed jämförliga drycker.
Fritidsledare
Staffan har läst in grundskolans slutkurs, han går nu på andra året på tvååriga sociala linjen i gymnasiet. Han har precis sökt in till vidareutbildning som fritidspedagog. Han vill bli ungdomsledare, gärna på en ungdomsgård i ett tufft område, där det kan vara si och så med nykterheten bland tonåringarna.
- Jag tror jag kan bli en bra fritidsledare, sääger han. Jag vet i varje fall vad jag talar om när jag ska försöka få killarna och tjejerna att inse hur vansinnigt det är att börja hårdkröka redan i tonåren.
- Jag är ju ett levande varningsmärke hela jag!
Grammofonskivan kostade honom 6000 kronor att producera. Det är ju en försvarlig slant, men Staffan säger att det är ändå ingenting mot vad han kunde supa upp på ett år när han var som värst i farten.
- Jag pressade den i 300 ex. De är sålda nu, jag har redan en ny pressning på gång. När den upplagan är såld kanske det rent av går ihop, säger Staffan. Den borde finnas på varje ungdomsgård, på varje discotek, överallt där ungdomar brukar samlas.
De borde lyssna på den inte bara dansa till den, trots dess medryckande rytm. Radion borde spela den. Inte för att Staffan Sundin ska få Stim-pengar. Utan för att den har sitt klara, raka budskap: Jävla sprit!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Ångest - 2004.
En musikers inre - 2004.
Sista dansen - 2004.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Ett par bilder hämtade ur Staffan fotoalbum, där han antecknat:
"Dom hjälpte mig med 1:a versionen av JÄVLA SPRIT samt DU ÄR DIN
EGEN LYCKAS SMED". Inspelad i HZ-studio.
Klas piano, Lelle trummor, Peje gitarr, Bosse bas, Hasse tekniker.
STAFFAN & HETA TIPS - i replokalen hösten 1980.
Fr. v. Pekka, Harry, Staffan, Rickard, Göran och Tobbe.
Rickard Engberg och Staffan Sundin hösten 1980.
Staffans anteckning: "Replokalen är klar - Go on - make it".
¤ Den inspelade plattan kunde man beställa via en broschyr som socialdepartementet i Stockholm skickade ut.
I Aftonbladet söndagen den 27 juli 1980 fanns en stor artikel där Staffan
Sundin berättade om sina år som alkoholmissbrukare.
1960. Larry Dean, 15, som en blek kopia av sin store idol
Elvis Presley.
1980. Larry Dean är död. Ur dimmorna steg Staffan Sundin
fram. Nu är han spritfri och nu är asfalten hans scen.
-----------------------------------------------------------------------------------
En liten rättelse; Älvsbyn ligger i Norrbotten - inte i Västerbotten.
Ytterligare en platta signerad STAFFAN & HETA TIPS.
----Text: ROGER LINDQVIST-----Forts. följer......
Konstbok anno 1909
Häromdagen hamnade en liten kuriositet i min ägo. Detta i form av en konstbok med bilder av Carl Larsson. En viss fröken Elsa Stark f. 1895 fick den som en avskedsgåva vid Tekniska Skolans årsavslutning i Luleå 1909.
Fröken Klara Elsa Maria Stark från Östavall i Ånge kommun i Medel-
pad, föddes den 4 september 1895. I min samling finns även en hel
del brev från 1913 adresserat till fröken Stark.
-----------------------------------------------------------------------------
Fröken Klara Elsa Maria Stark från Östavall i Ånge kommun i Medel-
pad, föddes den 4 september 1895. I min samling finns även en hel
del brev från 1913 adresserat till fröken Stark.
-----------------------------------------------------------------------------
1937-års Chevrolet-lastvagn
SVENSKA MORGONBLADET ¤ Fredagen den 29 januari 1937.
Kompetent servitris sökes...
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Fredagen den 14 september 1945.
Fredagen den 21 oktober
- Åker du upp till Lundmans och handlar, frågade hustrun.
Lydig som man är av ohejdad vana, så tog jag lappen med de nedskrivna varorna, hämtade bilnycklarna och satte kurs mot ICA-butiken. Efter välförättat värv, tog jag mig en liten omväg innan jag styrde kosan hemåt. Bredvid i framsätet låg kameran och bara väntade att få komma till användning. Ja, det gick så pass långt att den ropade högt och ljudligt: - Jamen Rogge, när i hela friden skall du börja trycka på min knapp?
Den blev så påstridig att jag var tvungen stanna bilen (den "Blå faran", som ni kanske kommer ihåg) för att gå ut med min högljudda kamera för att ta några bilder.
- Du måste ta meeera bilder, Roger. Titta, där har du ett fint motiv, seså ta nu en bild. Tryck på knappen högst upp på mitt huvud, nuuuuuuu...
KLICK! sa den och så hade jag ännu en bild i min kameras innandöme. När vi kom hem ville den genast spotta ut de tagna bilderna. Och så här blev resultatet...
Höträsket, ja, den gamla badplatsen som vi besökte under de där
ljuvligt varma "sommarlovsdagarna". Hit brukade jag och kompisarna
åka med cykel för att ta oss ett dopp eller två.
Det röda huset i bild är "Smäll-gården". Där bodde syskonen John och
Judit Eriksson. En enda gång har jag varit in där. Och det besöket lär
jag aldrig någonsin glömma. I samma stund jag passerade tröskeln -
steg jag in i en förlorad värld, en värld som andades tidigt 1800-tal.
Vid åsynen av detta, kommer en gammal slagdänga in i mitt huvud:
"På en gammal bänk därnere invid ån där satt vi och vävde drömmar..."
Nåja, å kanske inte överensstämmer med verkligheten. Och låten som
så sakta intog min hjärna, är en schlager signerad Siw Malmkvist.
Skuggan som ses är inte från nån gammal knotig stubbe om ni nu
trodde det. Nää, minsann, det är undertecknad som visar upp sina
breda axlar och muskulösa Arnold Schwarzenegger-kropp.
Varningsskyltar med älg på väg, har ju blivit en exotisk sak för bl. a.
tyska turister att plocka ned och ta med i bagaget hem. Men vad tror
ni de skulle säga då om denna smått humoristiska "Ko-på-väg"-skylt?
Kanhända det vore en grej att saluföra på Tradera, Blocket eller eBay?
I Sandholmen ligger Wiréns rederi...
...och från samma ställe ser man sågverket i Munksund hur bra som
helst. Min farfar jobbade vid sågen. På vintrarna använde han spark-
stöttingen på sin väg över isen. Min pappas bror Sven, körde t.o.m. sin
motorcykel häröver.
--------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Lydig som man är av ohejdad vana, så tog jag lappen med de nedskrivna varorna, hämtade bilnycklarna och satte kurs mot ICA-butiken. Efter välförättat värv, tog jag mig en liten omväg innan jag styrde kosan hemåt. Bredvid i framsätet låg kameran och bara väntade att få komma till användning. Ja, det gick så pass långt att den ropade högt och ljudligt: - Jamen Rogge, när i hela friden skall du börja trycka på min knapp?
Den blev så påstridig att jag var tvungen stanna bilen (den "Blå faran", som ni kanske kommer ihåg) för att gå ut med min högljudda kamera för att ta några bilder.
- Du måste ta meeera bilder, Roger. Titta, där har du ett fint motiv, seså ta nu en bild. Tryck på knappen högst upp på mitt huvud, nuuuuuuu...
KLICK! sa den och så hade jag ännu en bild i min kameras innandöme. När vi kom hem ville den genast spotta ut de tagna bilderna. Och så här blev resultatet...
Höträsket, ja, den gamla badplatsen som vi besökte under de där
ljuvligt varma "sommarlovsdagarna". Hit brukade jag och kompisarna
åka med cykel för att ta oss ett dopp eller två.
Det röda huset i bild är "Smäll-gården". Där bodde syskonen John och
Judit Eriksson. En enda gång har jag varit in där. Och det besöket lär
jag aldrig någonsin glömma. I samma stund jag passerade tröskeln -
steg jag in i en förlorad värld, en värld som andades tidigt 1800-tal.
Vid åsynen av detta, kommer en gammal slagdänga in i mitt huvud:
"På en gammal bänk därnere invid ån där satt vi och vävde drömmar..."
Nåja, å kanske inte överensstämmer med verkligheten. Och låten som
så sakta intog min hjärna, är en schlager signerad Siw Malmkvist.
Skuggan som ses är inte från nån gammal knotig stubbe om ni nu
trodde det. Nää, minsann, det är undertecknad som visar upp sina
breda axlar och muskulösa Arnold Schwarzenegger-kropp.
Varningsskyltar med älg på väg, har ju blivit en exotisk sak för bl. a.
tyska turister att plocka ned och ta med i bagaget hem. Men vad tror
ni de skulle säga då om denna smått humoristiska "Ko-på-väg"-skylt?
Kanhända det vore en grej att saluföra på Tradera, Blocket eller eBay?
I Sandholmen ligger Wiréns rederi...
...och från samma ställe ser man sågverket i Munksund hur bra som
helst. Min farfar jobbade vid sågen. På vintrarna använde han spark-
stöttingen på sin väg över isen. Min pappas bror Sven, körde t.o.m. sin
motorcykel häröver.
--------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Ett tack för det gångna året...
NILS POPPE - Soldat Bom
EXPRESSEN ¤ Fredagen den 18 februari 1949.
Forum i Älvsbyn - en återblick
Det var året 1953 som Forum i Älvsbyn öppnade premiärportarna för allra första gång. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Jag har själv suttit på Forums scen i egenskap av trumslagare många gånger i band som John Harrys, Rolf Åhmans och Kjell-Bertils. Det var en underbar tid, fullsatta lokaler med dansanta människor som tålmodigt stod i kö för att komma in. Idag fick jag tillfälle att få en pratstund med Forums föreståndare Sven Th. Eriksson, som tillträdde tjänsten 1972. Det blev ett samtal som handlade om den rika historia som nöjestemplet i Älvsbyn bär på. 1979 stod Forum återigen klar för en slags premiär. Då öppnades ytterligare en danslokal i samma byggnad. I december 1973 var jag med när Forum fyllde 20 år. Då spelade jag trummor i John Harrys orkester. På samma scen stod även två andra Älvsbyband; Rolf Åhmans och Leffes. Några veckor efteråt fick jag anbud av Rolf Åhmans, och blev kvar i bandet i 8 år. I ett tidningsurklipp från 1973 berättar Sven Th. Eriksson om jubiléet.
¤ Forum-föreståndaren Sven Th. Eriksson kan förnöjt konstatera att
Forum efter 20 år fortfarande har ett fast grepp om nöjespubliken.
ÄLVSBYN. I går - tisdagen den 19 december - var det 20 år sedan Forum i Älvsbyn invigdes. Premiärorkestern hette Cupol och 972 personer räknades in. Jubileet saluteras i morgon kväll med nonstop-dans och gratisbio.
- 20 år är förvisso kanske inte så mycket att orda om. Men vi vill i alla fall på något sätt markera vår tillvaro, säger medborgarhusföreningens ordförande Harry Blomqvist.
Som riksorganisation är Folkets hus 75 år. Och då är förstås inte medborgarhusföreningen och Forum med sina 20 år speciellt mycket. Det är ingen milstolpe som passeras - mera då en kilometerstolpe.
¤ FAST GREPP
Toppar och vågdalar är någonting som kännetecknar nöjesställen av detta slag. Forum utgör inget undantag. Men mest uppåt har det trots allt varit. Forum har genom åren i hög grad lyckats hålla ett fast grepp om sin publik. En verklig downperiod upplevde dock Forum 1962 i samband med TV:s genombrott. Också slutet av 60-talet bjöd på några magra säsonger.
Men nu är det uppåt igen. Forum är i ropet på nytt, publiksiffrorna pekar stadigt uppåt.
- I fjol höst hade vi ett snitt på 446 betalande vid våra danskvällar för mogen ungdom. Hittills i höst har vi ett snitt på 543 personer, berättar Sven Th. Eriksson, vaktmästare och nöjespappa i samma person. Även på biosidan har en märkbar svängning ägt rum. Efter massor av magra år tycks biopubliken vara på väg tillbaka.
Sven Th. Eriksson:
- Hela hösten har vi haft fina publiksiffror. Det beror naturligtvis till en del på att vi numera är ensamma på marknaden. Men Forums satsning på kvalitetsfilm i form av Bio-Kontrast har också gett ett glädjande gensvar.
¤ BÄTTRE FILMER
Publikökningen innebär också att Forum har större möjlighet att göra sin röst hörd vad beträffar filmval. Sevärda filmer med publiktycke når nu Älvsbyn betydligt snabbare än förut. Men Forum fyller inte en uppgift enbart för dans- och biolystna. Teaterverksamheten är inhyst i Medborgarhuset, likaså biblioteket. Dessutom utnyttjas sammanträdesrum och andra lokaliteter av många politiska, fackliga ideella organisationer. Bingoverksamheten inte hellr att förglömma. Något vinstbärande företag är inte Forum och kritiska röster har alltid funnits när allmänna medel skjutits till för att finansiera bygget och verksamheten.
¤ Rock´n roll drog fulla hus i slutet av 50-talet. Den här bilden är
hämtad från en rockgala på Forum. Chris Lennart hette denna gymn-
astiska herre.
¤ ÖVER MÅLET
- Jag tycker man skjuter över målet, menar Harry Blomqvist. Forum har betytt och betyder ofantligt mycket för ett samhälle som Älvsbyn. Det måste helt enkelt finnas tillgång till samlingslokaler och enligt mitt sätt att se är Forum ett billigt alternativ för kommunen.
- I bilden finns också att vi inte tagit ut marknadsmässiga hyror för organisationer och andra som utnyttjar lokalerna. Men att tillhandahålla billiga och ändamålsenliga lokaler är en av våra uppgifter. Och den politiken skall vi fortsätta med, fortsätter han.
Om den här 20-åringen kan också sägas att den befinner sig i ett mycket respektabelt skick. Så sent som i fjol slutfördes en omfattande upprustning och reparation.
¤ EKONOMISK SANERING
Samtidigt kunde också Forum presentera en sanering av ekonomin sedan både stat och kommun tillskjutit medel.
- Allting tyder på att vi frampå nyåret kan redovisa ett mycket gott bokslut. Det finns all anledning att se ljust på framtiden, säger Forumbasen. I ett bygge av Forums storlek finns dock ständigt hål att fylla. För närvarande rustas en av samlingssalarna upp, i tur står en genomgång av biografmaskineriet.
Ett annat stort och väsentligt problem är en fullgod ventilationsanläggning. Den nuvarande håller inte måttet när dansgolvet fylls.
- En ny ventilationsanläggning står högt på önskelistan. Men det rör sig om en kostnad på flera hundratusen kronor. Och det har vi inte råd med i nuläget, förklarar Harry Blomqvist.
¤¤¤Smått och gott om och kring Forum...¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
¤ BYGGKOSTNADEN för medborgarhuset i Älvsbyn var 1,6 miljoner kr. Idag hade man inte kommit långt med den summan.
¤ UPPSKATTNINGSVIS 400.000 dansbesök har gkorts sedan Forum dansades in. Hur många skosulor som nötts ut är okänt.
¤ 1958 LYCKADES dåvarande nöjespappan Martin Lundberg engagera Siw Malmkvist en lördagkväll för 75 kr. Nästa gång hon gästade Älvsbyn var gaget 5.000 kr.
¤ PUBLIKREKORDET på Forum härrör från den 7 april 1966. Sten & Stanley lockade 1.963 personer!!! Ett svårslaget rekord. Man kan förresten undra hur det såg ut. Speciellt mycket till dans kunde det knappast bli. Numera finns det för övrigt spärr på hur mycket folk Forum kan ta emot.
¤ 1.000 PERSONER och mera var en vanlig siffra när Forum stod på topp. Lill-Babs och Sven Lindahl (TV-killen) tillhör dem som lockat över 1.500 personer.
¤ I DAG HAR inte längre s k stjärnartister någon dragningskraft. Nu är det mogendanserna som är inne - dragplåstren heter Kjell-Bertils, Kjell Kamsjös, Leffes, Rolf Åhmans m. fl.
¤ FRITT FORUM var namnet på en sångtävling som blev enormt populär och uppskattad. Många begåvningar runt länet kom fram i Forums strålkastarsken.
¤ MINNESGODA älvsbybor kommer säkert ihåg namn som Lennart Forsberg, Erik Persson, Sven "Blomman" Blomberg. Dom tillhörde revymakargänget som i tio-talet år satte upp lokalrevyer. Fina kassapjäser för Forum - alltid garanterat fem fullsatta föreställningar.
¤ BINGO tillhör de nyare varianterna på nöjesfronten. Synd var det om den tant som för en tid sedan besökte toaletten i en paus och dörren gick i baklås. Innan man lyckades hjälpa henne ut hade åtskilliga rop passerat.
¤ ÄLVSBYORKESTERN Cupol svarade för dansmusiken premiärkvällen. 20 år senare svarar Leffes, Rolf Åhmans och John Harrys för tonerna - samtliga från Älvsbybygden.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Den 21 december 1973 spelade tre band från Älvsbyn upp till
jubileumsdans. Rolf Åhmans, John Harrys och Leffes.
Tonix och Rolf Åhmans var de två banden som invigde den nya lokalen
på Forum i Älvsbyn 1979.
Idag vid mitt besök i Älvsbyn fick jag en pratstund med Sven Th.
Eriksson, föreståndare för Forum. Det handlade bl. a. om den rika
historia som Forum har att blicka tillbaka på.
Vi står i den gamla delen och samtalar. Jag frågar om han minns den
kvällen då en besviken och svartsjuk yngling slängde in en rökgranat
i danssalongen. Dansen avbröts en stund, men kunde så småningom
återupptas. Den aftonen spelade Rolf Åhmans orkester. - Jo, säger
Sven, det kommer jag ihåg. Ja, du, så mycket minnen det finns häri-
från säger han till sist innan vi tar adjö av varandra.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
TV-pjäs spelas in i Älvsbyn / 1972
En vanlig syn på Älvsbyns gator de senaste dagarna. Huvudrollsinne-
havaren i TV-pjäsen, Birger Åsander, får sina instruktioner av den
skäggprydde regissören Christian Lund. Filmfotografen heter Gerdar
Sjödin.
ÄLVSBYN: "Det gröna kortet" heter en TV-pjäs som spelats in i Älvsbymiljö under den gångna veckan. Pjäsen som skrivits av författaren Birger Norman är en komedi i dataåldern. Den handlar om en skogvaktare i en glesbygd och de bekymmer den moderna teknikens framsteg vållar honom. Handlingen utspelas dels i trakterna av Teugerträsk, dels i centrala Älvsbyn, där skogvaktaren konfronteras med den moderna tekniken på olika institutioner. Bl. a. ingår besök på socialbyrån och polisstationen i handlingen.
Mer än så vill inte regissören Christian Lund avslöja. Älvsbyborna och andra intresserade får stilla sin nyfikenhet framför TV-rutan någon gång fram på vårkanten. Produktionen som görs av Luleåredaktionen ingår i en serie pjäser som skall sändas i följd i TV 2. Övriga inslag bär titlarna "Landshövdingen" och "Teamet". Speltiden för den pjäs som inspelas i Älvsbyn ligger på en knapp timme.
Huvudrollen som skogvaktare spelas av Birger Åsander. Det är ett känt ansikte i svenskt filmliv med 100-talet roller bakom sig. Övriga medverkande hämtas från Norrbottensteatern.
- En mycket fin roll, tyckte skådespelaren Birger Åsander, som i
pjäsen gestaltar en skogvaktare som i handlingen konfronteras med
datateknikens snabba framfart. Här syns huvudrollsinnehavaren till-
sammans med scriptan Annalena Hedman, ursprungligen från Lill-
korsträsk och numera knuten till SR i Luleå.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 16 september 1972.
¤¤¤¤¤FAKTA¤¤¤¤¤¤
Skådespelaren Birger Åsander föddes den 13 juli 1909 i Kramfors. Han avled den 17 januari 1984. Åsanders filmkarriär sträckte sig mellan 1938 fram till 1980. Han kom under åren att medverka i 100 film- och TV-produktioner.
Regissören Christian Lund föddes i Lund den 7 september 1943, han gick ur tiden den 8 januari 2007. Christian Lund var verksam vid Norrbottensteatern i Luleå. Christian Lund var far till skådespelerskan Regina Lund.
------Roger Lindqvist------------------
Trafikdöden slår till. Älvsbybor i svår olycka.
SKELLEFTEÅ: Dödskurvan i Yttervik en dryg mil söder om Skellefteå på E 4 skördade på tisdagskvällen två nya offer. De omkomna är fru Dagmar Johansson, som var i 50-årsåldern och maka till förste polisassistent Bror Johansson, Älvsbyn, och hennes 20-åriga dotter Kristina. Bror Johansson, som förde bilen, blev lindrigt skadad liksom en 16-årig dotter.
Familjen var på väg norrut på E 4 då bilen i en svår högerkurva gick av vägen. Den kilades fast i ett djupt dike. 20-åringen omkom genast medan fru Johansson avled senare.
Ett vittne som snabbt var på platsen berättar för Piteå-Tidningen:
- Det var en hemsk syn. Bilen låg på taket och under låg den döda flickan. Fastklämd. Vi måste väga upp bilen för att få loss henne. Inne i bilen satt modern svårt skadad. Hon levde fram till lasarettet men avled där. Enligt åsyna vittnen var det inte speciellt halt på olycksplatsen. Bilen var också försedd med nabbade däck. Vad som orsakat olyckan är inte bekant men det finns anledning tro att föraren somnat.
- Någon annan orsak kan man inte tänka sig, säger en som var vid olycksplatsen. Vad som skedde är oförklarligt.
Två ambulanser från Skellefteå förde tillsammans med polisbilen de skadade till stadens lasarett. E 4 stängdes av under den tid man tog hand om olycksoffren.
-----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 4 november 1970.
ÄLVSBYN: Den svåra olycka som drabbade förste polisassistent Bror Johanssons familj, när familjen på väg hem från Umeå av hittills okänd anledning körde av vägen, varvid fru Dagmar Johansson, 57 år och dottern Christina Johansson, 19, omkom, har väckt sorg och förstämning. Det är ofattbart att en olycka kan slå så hårt och hänsynslöst är den reaktion som dominerat kommentarerna. Kvar på Skellefteå lasarett ligger Bror Johansson och yngre dottern Birgitta, som enligt uppgifter inte ådragit sig några livsfarliga skador.
Fru Johansson var som maken bördig från Västerbotten. I unga år tjänsgjorde hon som sekreterare på polisstationen i Skellefteå och det var där makarna lärde känna varandra. 1949 kom de till Älvsbyn och ingick äktenskap. Fru Dagmar Johansson ägnade make och sina döttrar en kärleksfull omsorg. Men hon hade också utåtriktade intressen - skeendet i bygd och samhälle intresserade henne. På föreningslivets område gjorde hon en uppskattad insats i husmodersföreningen, vars ordförande hon var under 10 år. Det engagemanget lämnade hon för övrigt så sent som i våras. Hon satt också med som ledamot i länsförbundets styrelse.
Olycksresan gjorde familjen för att ordna med bostad för den omkomna dottern, som skulle tillträda en plats i Umeå. Hon var verksam inom sjukvården och skulle just ut för att praktisera i yrket.
------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 5 november 1970.
Gudrun och Gerd
Streaplers-medlemmen Lasse Larssons död 2004
Lasse Larsson blev 60 år gammal.
¤ Efter 45 år i dansbandet Streaplers har Lasse Larsson, 60, lämnat jordelivet. Tio över två på eftermiddagen förra torsdagen avled han i sitt hem efter en tids sjukdom. Familjen samlades i huset i Hällingsjö utenför Göteborg för att ta farväl. Han lämnade efter sig frun Ingvor, 57, barnen Maria, Lena samt Lars "Lasseman" Larsson, 32, och fyra barnbarn.
ETT STORT STÖD
Sonen Lasseman är precis som sin far musiker och kapellmästare i ett populärt dansband, Arvingarna. Pappa Lasse har varit en stor inspirationskälla och det var efter honom Lasseman fick sitt namn och smeknamn. Sedan dödsdagen har sonen varit med sin mamma och sina syskon. Hustrun Therese, 29, och barnen Ludvig, 4, och Filip, 2, är ett stort stöd i sorgearbetet.
- Det är inget vidare alls. Det är fortfarande så nytt. Men vi visste att han skulle gå bort, berättar sonen i Aftonbladet.
Och fortsätter:
- Det var väldigt fint mitt i allt tragiskt. Och han kämpade väl.
Lasse blev under sina 45 år i dansbandet en av landets mest kända musiker.
Gruppen bildades 1959 och var sedan dess en självklarhet på stadshotellen och folkparkerna runt om i Sverige. Med låtar som "Diggety Doggety", "Älskar älskar inte" och "Jag har en dröm" hade de ständigt platser på Tio-i-topp och Svensktoppen.
POSITIV OCH LUGN
Så sent som 2002 släppte Streaplers sin senaste skiva. "Live 2001" som blev omtyckt hos deras fans och gruppen uppträdde på fullsatta danspalats. Lasse fick sin cancerdom för flera månader sen men lämnade gruppen först i juli i år.
- Så sent som för en och en halv vecka sedan var han med och producerade låtar med Streaplers. "Nu ger vi järnet", sa han, berättar gruppens före detta sångare Gert Lengstrand för Aftonbladet.
Musikervännerna visste om Lasses svåra sjukdom och var förberedda på att han inte skulle vinna över den svåra cancern. De hälsade på honom så sent som måndagen innan han avled.
- Trots sjukdomen var han väldigt positiv och lugn. Och han hade humor och gnistan kvar. Men i måndags sa han "nu sjunger jag på sista versen". Jag skämtade med honom och sa "nej för fasen Larsson, vi rockar röven av oss i himlen". Då skrattade han gott, berättar Gert. Bara några timmar efter dödsbudet var det tänkt att Streaplers skulle spela inför en förväntansfull publik.
- Men vi ställde in, det var ingen av oss som kände för det, säger gruppens basist Håkan Liljeblad till Expressen.
Lasse med Göran och Håkan Liljeblad, Bo Möllberg, sittande Kjetil
Granli.
SKULLE SPELA IHOP
Precis som sin far brinner Lasseman för sin musik. Han arbetar hårt med Arvingarna och en av drivkrafterna är pappans rötter och musik. Grupperna har mycket gemensamt. Till en början var Streaplers ett popband som låg på Tio-i-topplistan under 60-talet. De var flickfavoriter och först efter flera år blev de ett traditionellt dansband. Arvingarna började sin karriär som rockgrupp men bestämde sig efter ett par år att satsa på dansmusiken.
Far och son har under årens lopp spelat tillsammans flera gånger på olika dansbandsgalor. De har mycket hängivet följt varandras karriärer genom åren.
- Till en början var det väl grabbarna som hade nytta av sina pappor i kända etablerade orkestrar. Sedan har vi tjänat lite på Arvingarnas framgångar. Nu är det vi som drar igen, sa pappa Lasse några år efter sonens genombrott.
Förhoppningen var nog att de skulle uppträda ihop igen. Det blev aldrig så. Lasseman har ställt in sina framträdanden med Arvingarna en tid framöver för att bearbeta sorgen och vara med sin familj.
------------------------------------------------------------------------
HÄNT EXTRA ¤ September 2004.
PS. Lasse Larsson avled torsdagen den 26 augusti 2004. Han blev 60 år gammal.
//Roger.
Ingvar Wixell & Busk Margit Jonsson
Äkta paret Ingvar Wixell och Busk Margit Jonsson i en reklam för Läkerol.
Ingvar Wixell (1931-2011) och Busk Margit Jonsson (1929-.
Busk Margit Jonsson har även varit gift med skådespelaren Helge
Skoog.
------------------------------------------------------------------------------
HEMMETS VECKOTIDNING ¤ Den 27 april 1962.
Ingvar Wixell (1931-2011) och Busk Margit Jonsson (1929-.
Busk Margit Jonsson har även varit gift med skådespelaren Helge
Skoog.
------------------------------------------------------------------------------
HEMMETS VECKOTIDNING ¤ Den 27 april 1962.
Gammaldansskivor på CUPOL
Accordion Journalen ¤ December 1960.
Historien om LARRY DEAN - del 12
¤ Vart han än drar fram, så har han en förunderlig förmåga att väcka tidningarnas intresse. Jag pratar som ni förstår om Staffan Sundin, eller Larry Dean, det artistnamn som kom till när han var stor popidol i The Balubas från Örnsköldsvik. 1974 ses Larry Dean i tidningar som Expressen, Året Runt, Göteborgs-Tidningen, Hennes, Aftonbladet m. fl. Samma år släpper Larry Dean en LP-skiva tillsammans med komikern, skådespelaren och imitatören Lasse Haldenberg. På Haldenbergs meritlista står bl. a. flera filmroller som exempelvis 1979 i Lasse Åbergs "Repmånad", 1988 fortsätter samarbetet i "SOS - en segelsällskapsresa" samt "Den ofrivillige golfaren" 1991. 2006 kan man se samme Haldenberg i den kritikerrosade TV-serien "Mäklarna" där Kjell Bergqvist har en av huvudrollerna.
1974 kamperar dessa två muntra herrar ihop på en live-inspelad LP
från en restaurang i Stockholm. Larry Dean och Lasse Haldenberg är
namnen på de två muntergökarna.
I veckotidningen Året Runt finns i september 1974 en mindre artikel som berättar lite närmare om något av LP-plattans innehåll:
Så här i efterhand kan man ju inte låta bli att undra, om den där så
korrekte TV-mannen Knut Ståhlbergs eventuella tankar om att få sitt
kärleksliv besjunget på LP-platta.
Som tidigare sagts och skrivits, så syntes den gode Larry Dean ofta i massmediernas trycksvärtsluktande blad, där hans enmansorkester som oftast stod på tapeten. Expressen-redaktionen var icke ett dugg sämre. Hösten -74 såg man återigen "den där Sundin" på sidan Bekantas Bekanta på en bild som behandlade hans musikaliska kall:
Larry Dean (Staffan Sundin) i aktion som enmansorkester.
VÄXJÖ: Detta är en av Sveriges få överlevande enmansorkestrar: Staffan Sundin från Älvsbyn, som under artistnamnet Larry Dean spelar inte mindre än sex instrument samtidigt och sjunger därtill! Visst svänger det om Larry när han sätter fart på bastrumma, high hat, tamburin, gitarr, kazoo och munspel. Krogunderhållare av Larrys typ är det stor marknad för just nu. Det visar anbuden från pubar, folkparker och diskotek.
Larry, som i dagarna avslutat ett månadslångt engagemang på Gästgivaren i Växjö, har redan spelat in en ny singel med Lasse Samuelsson, en ny singel och en LP är på gång.
- Jag satt och kliade på gitarren och tyckte det lät så skralt, så jag började stampa takten på bastrumma och high hat. Sen satte jag fast kazoon på munspelet och sen var den ett faktum, hela enmanssextetten! säger Larry.
----------------------------------------------------------------------------------------------
I november -74 fanns den här notisen i Göteborgs Tidningen (GT.):
--------------------------------------------------------------------------------
¤ Veckotidningen Hennes, ville inte vara sämre. Den 31 oktober 1974 fanns Larry Dean åter i blickpunkten:
LARRY DEAN - Sveriges Don Partridge.
¤ "Sveriges svar på Don Partridge - Sveriges största emansorkester" det finns många etiketter att klistra på Larry Dean - killen som är en hel grupp. Ensam lirar han nämligen på en gång sex instrument, bastrumma, high-hat, kazoo, munspel, tamburin och gitarr. Och så sjunger han förstås. Det där med att kallas för "Sveriges svar på Don Partridge" är Larry inte så förtjust i. Han vill bli tagen på allvar och ser själv högst seriöst på sin musik.
Larry kan man hitta på alla ställen, krogar, pubar, dansrestauranger, diskotek och privata fester. Han har en repertoar som spänner över det mesta och klarar av att spela inför i stort sett vilken publik som helst.
- Anledningen till att jag lirar allt ensam är att jag är något av den ensamma vargen. Jag sjöng tidigare i en dansorkester men trivdes inte med att hela tiden underordna mej andras viljor. Nu bestämmer jag helt över mej själv och det är aldrig någon som kan klaga på mej.
- Egentligen var det en ren slump att jag blev enmansorkester. Jag hade ett par trummor i min källare och en kväll satte jag mej på trumstolen och började lattja med gitarren. Omedvetet började jag slå takten med bastrumman och plötsligt kände jag att det fungerade. Sedan dess har det gått av bara farten.
- Det finns dom som säjer att jag har prostituerat mej och på sätt och vis har dom kanske rätt. Men skulle jag lira det jag verkligen ville skulle jag inte ha en chans att försörja mej. Jag tycker att det här är en ball pryl och är glad bara jag kan få publiken att trivas. Jag vill kunna tillfredsställa alla smakriktningar och då går det inte att köra med en översittarattityd gentemot publiken.
- Jag försöker hela tiden att hitta nya instrument som jag kan lägga till min uppsättning. Mitt största problem är att jag inte har någon bas. Ibland har jag funderat på att ta med en basist som dessutom kan sjunga. Men då skulle jag inte vara "Sveriges största enmansorkester" längre.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
¤ Bacchi-källare, Mosebacke, Fattighuset - några av Stockholms mest ansedda klubbar där Larry Deans enmansorkester hörs och syns. Samtidigt som Larry Dean stämmer upp till sång, showar kändisar som exempelvis Bosse Parnevik våningen ovanpå. Klubbspelningar följs av uppträdanden ute på Ålands hav eller månadslångt engagemang på flotta "The Scotsman" på Karl Johansgatan 17 i Oslo. Larry Dean reser också ofta runt ute i landet, där han vid något tillfälle gästar Piteå.
Larry Dean både hörs och syns på de mest ansedda och stora inne-
klubbarna i storstaden Stockholm vid 70-talets mitt. Anbuden haglar
över killen med de många instrumenten. Larry Dean har hittat sin
egen värdefulla nisch.
¤ Larry Dean bokades under den här perioden genom Henning Hendrix Artistförmedling. Hendrix, född i Värmland 1930, var inte bara förmedlare, han var också musikförläggare, drev det egna skivbolaget "Music", där Larry Dean gjorde en singel 1972, uppbackad av Lasse Samuelssons orkester. Henning Hendrix var även producent och kapellmästare i det egna bandet. En mångsysslare med andra ord. Hendrix tillhör dragspelseliten i landet och har under åren gett ut ett antal plattor. Sitt första band startade han 1952, tre år efter flytten till Stockholm.
Henning Hendrix är en musikant som sett det mesta inom under-
hållningsbranschen. Trots sina 81 år fyllda så "drar" han fortfarande
i sitt dragspel. Hendrix har samarbetat med bl. a. Cacka Israelsson,
Titti Sjöblom, Umberto Marcato m. fl. 1972 gavs Larry Deans singel
ut på Henning Hendrix bolag "Music".
-----------------------------------------------------------------------------------
Vi förflyttar oss fram i berättelsen till året 1975. Larry Dean gör som vanligt sina turnéer där han gästar de flesta svenska städer. En av dessa är Eskilstuna. Som brukligt så hamnar Larry Dean i tidningen:
"Sveriges största enmansorkester", Larry Dean, gästar Eskilstuna
nästa vecka för att framträda på fritidsgårdarna.
Fritidsgårdarna i Eskilstuna får under veckan 4-8 mars besök av "Sveriges största enmansorkester", den 29-årige musikanten Larry Dean från Stockholm. Denne gör då en turné på gårdarna och besöker varje kväll två. Larry Dean spelar kazoo, munspel, gitarr, bastrumma, high-hat och tamburin samtidigt och dessutom sjunger han. Fnv är han annars sysselsatt med att spela in en ny LP-skiva tillsammans med imitatören Lasse Haldenberg. Larry spelar och sjunger och Lasse härmar ett 20-tal kändisar. Larry Dean har dock tidigare gjort ett par skivor, bl. a. "Ingen gör någonting" - en CBS-singel.
Den 13 februari 1975 skriver Norge Dagbladet följande:
"Mens forste etasje bare har den vanlige lirum-larum på tape i hoytalerne,
kan spiserestauranten i kjelleren by på "live" underholdning. I disse dager
er det Larry Dean med "Sveriges storste enmannsorkester" som stå for den
- han betjener slagverk og gitar samtidig og synger dertil, og det gjor han
bra. Hva mer kan man forlange av et enmansorkester - ?"
Larry Dean underhåller under sin Norge-sejour på klubben "The Scotsman".
Larry Dean på "The Scotsman" på Oslos paradgata Karl Johan nr. 17.
"Han ha kömme opp sä Sundins´påjken!" Som vi skulle sagt häruppe
på vår klingade dialekt. Vad det betyder? Joo, "Han har kommit upp sig,
Sundins-pojken!".
På sitt hotellrum i sin ensamhet, författar Staffan Sundin ett brev som han skickar till redaktionen på FIB-Aktuellt. Brevet andas en aning bitterhet, kanske även en smula frustration, när han efter en hel dels grubblande om artistlivet och dess bakgrund, beskriver sin situation. Illustrationen till reportaget, blir en bild som tas efter en föeställning. Och där sitter han, Staffan Sundin i egen hög person, med en cigarett i sin hand och blickar rakt in i fotografens kameralins, smått desillusionerad:
Det kom ett brev till FIB-Aktuellt. Avsändare var Larry Dean,
artist och f.d. idol. Nu är han bitter på vad som sker i nöjes-
branschen.
¤ Att vara suparkompis med en grammofonproducent är nyckeln till framgång, om man är manlig artist i Sverige! Det säger Larry Dean, artist och idol i det lilla formatet. En av dem som aldrig lyckats bryta sig fram till en position i artistkändisvärlden. Larry Dean utvecklar sig vidare:
- Tjejerna har det lättare, för dom vet inte en sån guldgruva dom sitter på. Det är bara att gå i säng med rätt kis. Att vara familjemedlem i en redan etablerad musikerfamilj är också en fördel. Om man inte uppfyller något av de här kraven är det lögn i helvete att få in en fot bland de stora. Man får aldrig en chans.
Larry Dean är bitter. Han är en av de många artister i Sverige som kuskar land och rike runt, år ut och år in. Han har inget fast jobb, stannar högst en månad på samma ställe, han underhåller massor av människor, får direktkontakt med dem på klubbar, ungdomsgårdar och pubar. Men han är inte speciellt känd, han har aldrig legat på någon topplista, hams hemmaproducerade skivor spelas inte i radio. Han är inte erkänd.
- Just nu jobbar jag med min enmansorkester, säger Larry Dean. Det är bäst så. Jag är en orolig själ och tycker det är bäst atta bara ha mig själv atta ta hänsyn till. Är man en hel orkester kan man inte spela dom låtar man själv känner för eller ta dom jobb man tycker låter kul. Då måste man hela tiden ta hänsyn till vad dom andra vill göra. Jag är unik i svenskt nöjesliv, för såvitt jag vet är det ingen annan som spelar sex instrument och sjunger i samma låt. Dock inte samtidigt. Nu har jag funnit min stil, och det är det här som går hem hos publiken.
¤ Larry har just nu ett månadslångt engagemang på The Scotsman i Oslo, och trots att det är en vanlig restaurang är det några som sätter i gång och dansar när Larry Dean kör sina rockigaste låtar med höger fot på bastrumma, vänster på high-haten, händerna på gitarren, läpparna på munspelet och kazoon (låter som saxofon).
- Då har jag respons, säger han.
Larry Dean är 30 år och har hållit på i musikbranschen i snart femton år. Borde du då inte på så lång tid ha hunnit skaffa dig de kontakter du säger är så viktiga?
- Jo, om jag hade bott i Stockholm. Men jag kommer från Älvsbyn och har spelat med olika småband i Norrland innan jag började tänka på den här branschen på allvar. När man då kom till Stockholm blev man ju betraktad som en byfåne från Norrland, som inte kunde vara diplomatisk och snacka med dom rätta personerna. Jag gick direkt på och sa vad jag tyckte, men det skulle man tydligen inte göra. Det skulle krusas.
- Jag har gett upp några gånger. Första gången var efter fem år. Då hade livet varit musik, sprit och brudar. Aldrig något annat. Jag fick ett ryck och fick för mig att nu skulle någonting in i skallen på mig. Nu skulle jag bli intellektuell. Så jag började på en handelsskola. Det var väl nyttigt på sätt och vis, men den största nyttan hade jag av en lärare som lärde mig hur man gör konkurs och klarar sig ur det med både pengarna och äran i behåll. Åtminstone pengarna.
- Sen skulle jag göra lumpen vid S1 i Uppsala. Under den tiden råkade jag ut för en mycket allvarlig bilolycka, och jag blev så illa skadad att jag fick ligga på lasarett i åtta månader. Jag fick en skallfraktur och några benbrott. När jag gick sjukskriven började en kille och jag att åka runt på landstingets sjukhus och spela för sjuklingarna för att pigga upp dem. Jag visste hur vansinnigt tråkigt och långsamt man har det när man ligger på sjukhus. Alla avbrott är välkomna i ens trista rutin.
¤ Larry tänkte att han skulle ta det lugnt ett tag och försöka plugga igen. Började på Vindelns folkhögskola och det gick bra. Till en början. Sen bildade några polare och Larry ett band igen, och artistlivet lockade på nytt. De tog spelningar i "trakten", vilket kunde betyda resor på uppåt en 50 mil. Larry Dean, som egentligen heter Staffan Sundin, var sångare.
- Alla stora stjärnor hade artistnamn, och då ville jag vara lik dom, förklarar Larry Dean. Larry var lätt att säga och vanligt i England och USA. Dean kom från James Dean, Dean Martin och så var det inte så långt från Sundin.
- Jag tröttnade snart på den orkestern och bestämde mig för att åka till Stockholm. Jag räknade ut att om jag sålde allt jag ägde skulle jag kunna leva ett halvår och kolla upp vilka jobb som fanns. Sagt och gjort. Jag sålde allt och stack. Men redan efter två veckor fick jag erbjudande om ett jobb med Tobbes orkester från Karlskrona. Ett år reste vi tillsammans sen lämnade jag dom för High Notes från Göteborg.
- Man lär sig otroligt mycket när man reser så här. Man ser hur allt funkar. Hur jäkligt allt är bakom den glittrande, glada fasaden man visar publiken. Jag kan ju aldrig hålla käft heller och har råkat i dispyt med många arrangörer och förmedlare. Jag vet vad jag talar om när jag säger att branschen är rutten.
- För tre år sedan bestämde jag mig för att bli enmansorkester. Jag lärde mig tre ackord på gitarren, spände fast ett munspel och placerade även en trumma på scen. Det gick hem som fan hos fansen. Dom begriper ju inget av musiken, så dom fattade inte hur gräsligt det lät. Jag är ju helt prostituerad och kör bara dom låtar publiken vill höra. Såna som legat på listorna länge, och alla känner igen. Demis Roussos, Flamingokvintetten, Taube och dom.
¤ Det var då Larry Dean tyckte att tiden var mogen för ett skivgenombrott. Han hyrde Europafilms studio och Lasse Samuelssons orkester med bl. a. Janne Schaffer på gitarr och Ola Brunkert vid trummorna. Larry Dean själv skötte sångmiken. Det blev en singel med två svenska låtar översatt från engelskan.
- Här körde jag då på stan runt med ett band med bra musik, bra sång, bra text. Det var en färdig produkt. Bara att pressa till en platta. Men det verkade som om det skulle vara jobbigt för producenterna att lyssna på det. Dom sa "Jaha, det låter ju bra, men..."
Felet låg tydligen inte alls på musiken eller sången. Det låg hos mig. Jag var en byfåne från Norrland utan bekanta i branschen. Naturligtvis kan inte alla dessa som har bekantingar och kontakter i branschen vara helt talanglösa. Men ibland är kontakterna viktigare. Se på Lill-Babs. Inte ska någon komma och säga att hon sjunger särskilt bra. Men hon har lärt sig den här branschen. Jag minns en gång när jag åkte med ett Norrlandsband. Vi skulle spela dansmusiken och Lill-Babs skulle svara för showen. Deras ena förstärkare hade gått sönder och hon frågade oss om hon kunde få låna vår. - Jo, det gick väl för sig. Då gav hon mig en kram. Va? Vilken tjej! Vilken utstrålning! Jag blev helt matt bara av att se henne! Hon hade mycket väl kunnat få en förstärkare. Hon är värd allt erkännande hon kan få numera.
- Jag gav inte upp trots att ingen av de stora producenterna ens hade tid att lyssna på mitt band ordentligt, utan jag pressade en skiva själv. Hade jag kostat på 7.000 kronor kunde jag lägga några hundra till tyckte jag. Tyvärr sålde skivan inget vidare. Men det var p.g.a. dålig marknadsföring.
Just nu finns Larry Dean i Oslo där han på restaurangen The Scotsman
bildar enmansorkester med hela sex instrument.
¤ För tre år sedan tyckte Larry Dean att det var dags att förnya enmansorkestern. Han skulle utöka med två go-goflickor.
- Jag annonserade och fick tjugo svar. Medan jag gjorde personliga intervjuer med dem avverkade jag tio av dem. Ja, rent sexuellt alltså. Dom var tydligen så vana att man ligger till sig jobb i den här branschen att det var inget att diskutera. Till och med när de sökte jobb hos lilla okända jag. Hur ska det då inte vara när det gäller kända artister.
- Var det alltid flickorna som bjöd ut sig?
- Mja, kanske inte direkt. Man är väl karl. Men de två flickorna jag sedan anställde låg jag inte med.
Larry Dean klunkar på sin öl och röker oavbrutet. Tre paket om dan. Han ser mycket äldre ut än sina 30 år. Artistlivet har tärt på honom.
- Jag ger dom inte en chans till, säger han om grammofonbranschens nyckelfigurer. Om dom inte kommer med justa kontrakt förstås. Jag har funnit min stil nu och den ger jag inte avkall på. Nu kan det vara deras tur att krusa. Något annat som Larry Dean tycker illa om är att betala skatt.
¤ Han har egen firma och B-skattsedel och ska på egen hand sköta sina skatteinbetalningar.
- Det gör jag på sätt och vis. Ingen tackar mig om jag betalar in en massa tusen varje månad. Jag ger i stället bort pengar till folk som behöver. Många tycker att jag är förbaskat snäll. Visserligen har det gått till utmätning några gånger, men jag ser alltid till att jag inte äger något. Förresten avskrivs skatteskulder på fem år. Så det är ingen fara. Jag klarar mig alltid. Har massor av jobb. Efter Oslo ska jag till Stockholm och sen vet jag inte riktigt. Men det dyker alltid upp något. Jag är ju en prostituerad som gör allt för publiken!
------------------------------------------------------------------------------
FIB-Aktuellt ¤ 1975.
Förutom sin speljobb, hann även Staffan med att producera två stycken plattor under året 1975.
--------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST / Forts. följer...
1974 kamperar dessa två muntra herrar ihop på en live-inspelad LP
från en restaurang i Stockholm. Larry Dean och Lasse Haldenberg är
namnen på de två muntergökarna.
I veckotidningen Året Runt finns i september 1974 en mindre artikel som berättar lite närmare om något av LP-plattans innehåll:
Så här i efterhand kan man ju inte låta bli att undra, om den där så
korrekte TV-mannen Knut Ståhlbergs eventuella tankar om att få sitt
kärleksliv besjunget på LP-platta.
Som tidigare sagts och skrivits, så syntes den gode Larry Dean ofta i massmediernas trycksvärtsluktande blad, där hans enmansorkester som oftast stod på tapeten. Expressen-redaktionen var icke ett dugg sämre. Hösten -74 såg man återigen "den där Sundin" på sidan Bekantas Bekanta på en bild som behandlade hans musikaliska kall:
Larry Dean (Staffan Sundin) i aktion som enmansorkester.
VÄXJÖ: Detta är en av Sveriges få överlevande enmansorkestrar: Staffan Sundin från Älvsbyn, som under artistnamnet Larry Dean spelar inte mindre än sex instrument samtidigt och sjunger därtill! Visst svänger det om Larry när han sätter fart på bastrumma, high hat, tamburin, gitarr, kazoo och munspel. Krogunderhållare av Larrys typ är det stor marknad för just nu. Det visar anbuden från pubar, folkparker och diskotek.
Larry, som i dagarna avslutat ett månadslångt engagemang på Gästgivaren i Växjö, har redan spelat in en ny singel med Lasse Samuelsson, en ny singel och en LP är på gång.
- Jag satt och kliade på gitarren och tyckte det lät så skralt, så jag började stampa takten på bastrumma och high hat. Sen satte jag fast kazoon på munspelet och sen var den ett faktum, hela enmanssextetten! säger Larry.
----------------------------------------------------------------------------------------------
I november -74 fanns den här notisen i Göteborgs Tidningen (GT.):
--------------------------------------------------------------------------------
¤ Veckotidningen Hennes, ville inte vara sämre. Den 31 oktober 1974 fanns Larry Dean åter i blickpunkten:
LARRY DEAN - Sveriges Don Partridge.
¤ "Sveriges svar på Don Partridge - Sveriges största emansorkester" det finns många etiketter att klistra på Larry Dean - killen som är en hel grupp. Ensam lirar han nämligen på en gång sex instrument, bastrumma, high-hat, kazoo, munspel, tamburin och gitarr. Och så sjunger han förstås. Det där med att kallas för "Sveriges svar på Don Partridge" är Larry inte så förtjust i. Han vill bli tagen på allvar och ser själv högst seriöst på sin musik.
Larry kan man hitta på alla ställen, krogar, pubar, dansrestauranger, diskotek och privata fester. Han har en repertoar som spänner över det mesta och klarar av att spela inför i stort sett vilken publik som helst.
- Anledningen till att jag lirar allt ensam är att jag är något av den ensamma vargen. Jag sjöng tidigare i en dansorkester men trivdes inte med att hela tiden underordna mej andras viljor. Nu bestämmer jag helt över mej själv och det är aldrig någon som kan klaga på mej.
- Egentligen var det en ren slump att jag blev enmansorkester. Jag hade ett par trummor i min källare och en kväll satte jag mej på trumstolen och började lattja med gitarren. Omedvetet började jag slå takten med bastrumman och plötsligt kände jag att det fungerade. Sedan dess har det gått av bara farten.
- Det finns dom som säjer att jag har prostituerat mej och på sätt och vis har dom kanske rätt. Men skulle jag lira det jag verkligen ville skulle jag inte ha en chans att försörja mej. Jag tycker att det här är en ball pryl och är glad bara jag kan få publiken att trivas. Jag vill kunna tillfredsställa alla smakriktningar och då går det inte att köra med en översittarattityd gentemot publiken.
- Jag försöker hela tiden att hitta nya instrument som jag kan lägga till min uppsättning. Mitt största problem är att jag inte har någon bas. Ibland har jag funderat på att ta med en basist som dessutom kan sjunga. Men då skulle jag inte vara "Sveriges största enmansorkester" längre.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
¤ Bacchi-källare, Mosebacke, Fattighuset - några av Stockholms mest ansedda klubbar där Larry Deans enmansorkester hörs och syns. Samtidigt som Larry Dean stämmer upp till sång, showar kändisar som exempelvis Bosse Parnevik våningen ovanpå. Klubbspelningar följs av uppträdanden ute på Ålands hav eller månadslångt engagemang på flotta "The Scotsman" på Karl Johansgatan 17 i Oslo. Larry Dean reser också ofta runt ute i landet, där han vid något tillfälle gästar Piteå.
Larry Dean både hörs och syns på de mest ansedda och stora inne-
klubbarna i storstaden Stockholm vid 70-talets mitt. Anbuden haglar
över killen med de många instrumenten. Larry Dean har hittat sin
egen värdefulla nisch.
¤ Larry Dean bokades under den här perioden genom Henning Hendrix Artistförmedling. Hendrix, född i Värmland 1930, var inte bara förmedlare, han var också musikförläggare, drev det egna skivbolaget "Music", där Larry Dean gjorde en singel 1972, uppbackad av Lasse Samuelssons orkester. Henning Hendrix var även producent och kapellmästare i det egna bandet. En mångsysslare med andra ord. Hendrix tillhör dragspelseliten i landet och har under åren gett ut ett antal plattor. Sitt första band startade han 1952, tre år efter flytten till Stockholm.
Henning Hendrix är en musikant som sett det mesta inom under-
hållningsbranschen. Trots sina 81 år fyllda så "drar" han fortfarande
i sitt dragspel. Hendrix har samarbetat med bl. a. Cacka Israelsson,
Titti Sjöblom, Umberto Marcato m. fl. 1972 gavs Larry Deans singel
ut på Henning Hendrix bolag "Music".
-----------------------------------------------------------------------------------
Vi förflyttar oss fram i berättelsen till året 1975. Larry Dean gör som vanligt sina turnéer där han gästar de flesta svenska städer. En av dessa är Eskilstuna. Som brukligt så hamnar Larry Dean i tidningen:
"Sveriges största enmansorkester", Larry Dean, gästar Eskilstuna
nästa vecka för att framträda på fritidsgårdarna.
Fritidsgårdarna i Eskilstuna får under veckan 4-8 mars besök av "Sveriges största enmansorkester", den 29-årige musikanten Larry Dean från Stockholm. Denne gör då en turné på gårdarna och besöker varje kväll två. Larry Dean spelar kazoo, munspel, gitarr, bastrumma, high-hat och tamburin samtidigt och dessutom sjunger han. Fnv är han annars sysselsatt med att spela in en ny LP-skiva tillsammans med imitatören Lasse Haldenberg. Larry spelar och sjunger och Lasse härmar ett 20-tal kändisar. Larry Dean har dock tidigare gjort ett par skivor, bl. a. "Ingen gör någonting" - en CBS-singel.
Den 13 februari 1975 skriver Norge Dagbladet följande:
"Mens forste etasje bare har den vanlige lirum-larum på tape i hoytalerne,
kan spiserestauranten i kjelleren by på "live" underholdning. I disse dager
er det Larry Dean med "Sveriges storste enmannsorkester" som stå for den
- han betjener slagverk og gitar samtidig og synger dertil, og det gjor han
bra. Hva mer kan man forlange av et enmansorkester - ?"
Larry Dean underhåller under sin Norge-sejour på klubben "The Scotsman".
Larry Dean på "The Scotsman" på Oslos paradgata Karl Johan nr. 17.
"Han ha kömme opp sä Sundins´påjken!" Som vi skulle sagt häruppe
på vår klingade dialekt. Vad det betyder? Joo, "Han har kommit upp sig,
Sundins-pojken!".
På sitt hotellrum i sin ensamhet, författar Staffan Sundin ett brev som han skickar till redaktionen på FIB-Aktuellt. Brevet andas en aning bitterhet, kanske även en smula frustration, när han efter en hel dels grubblande om artistlivet och dess bakgrund, beskriver sin situation. Illustrationen till reportaget, blir en bild som tas efter en föeställning. Och där sitter han, Staffan Sundin i egen hög person, med en cigarett i sin hand och blickar rakt in i fotografens kameralins, smått desillusionerad:
Det kom ett brev till FIB-Aktuellt. Avsändare var Larry Dean,
artist och f.d. idol. Nu är han bitter på vad som sker i nöjes-
branschen.
¤ Att vara suparkompis med en grammofonproducent är nyckeln till framgång, om man är manlig artist i Sverige! Det säger Larry Dean, artist och idol i det lilla formatet. En av dem som aldrig lyckats bryta sig fram till en position i artistkändisvärlden. Larry Dean utvecklar sig vidare:
- Tjejerna har det lättare, för dom vet inte en sån guldgruva dom sitter på. Det är bara att gå i säng med rätt kis. Att vara familjemedlem i en redan etablerad musikerfamilj är också en fördel. Om man inte uppfyller något av de här kraven är det lögn i helvete att få in en fot bland de stora. Man får aldrig en chans.
Larry Dean är bitter. Han är en av de många artister i Sverige som kuskar land och rike runt, år ut och år in. Han har inget fast jobb, stannar högst en månad på samma ställe, han underhåller massor av människor, får direktkontakt med dem på klubbar, ungdomsgårdar och pubar. Men han är inte speciellt känd, han har aldrig legat på någon topplista, hams hemmaproducerade skivor spelas inte i radio. Han är inte erkänd.
- Just nu jobbar jag med min enmansorkester, säger Larry Dean. Det är bäst så. Jag är en orolig själ och tycker det är bäst atta bara ha mig själv atta ta hänsyn till. Är man en hel orkester kan man inte spela dom låtar man själv känner för eller ta dom jobb man tycker låter kul. Då måste man hela tiden ta hänsyn till vad dom andra vill göra. Jag är unik i svenskt nöjesliv, för såvitt jag vet är det ingen annan som spelar sex instrument och sjunger i samma låt. Dock inte samtidigt. Nu har jag funnit min stil, och det är det här som går hem hos publiken.
¤ Larry har just nu ett månadslångt engagemang på The Scotsman i Oslo, och trots att det är en vanlig restaurang är det några som sätter i gång och dansar när Larry Dean kör sina rockigaste låtar med höger fot på bastrumma, vänster på high-haten, händerna på gitarren, läpparna på munspelet och kazoon (låter som saxofon).
- Då har jag respons, säger han.
Larry Dean är 30 år och har hållit på i musikbranschen i snart femton år. Borde du då inte på så lång tid ha hunnit skaffa dig de kontakter du säger är så viktiga?
- Jo, om jag hade bott i Stockholm. Men jag kommer från Älvsbyn och har spelat med olika småband i Norrland innan jag började tänka på den här branschen på allvar. När man då kom till Stockholm blev man ju betraktad som en byfåne från Norrland, som inte kunde vara diplomatisk och snacka med dom rätta personerna. Jag gick direkt på och sa vad jag tyckte, men det skulle man tydligen inte göra. Det skulle krusas.
- Jag har gett upp några gånger. Första gången var efter fem år. Då hade livet varit musik, sprit och brudar. Aldrig något annat. Jag fick ett ryck och fick för mig att nu skulle någonting in i skallen på mig. Nu skulle jag bli intellektuell. Så jag började på en handelsskola. Det var väl nyttigt på sätt och vis, men den största nyttan hade jag av en lärare som lärde mig hur man gör konkurs och klarar sig ur det med både pengarna och äran i behåll. Åtminstone pengarna.
- Sen skulle jag göra lumpen vid S1 i Uppsala. Under den tiden råkade jag ut för en mycket allvarlig bilolycka, och jag blev så illa skadad att jag fick ligga på lasarett i åtta månader. Jag fick en skallfraktur och några benbrott. När jag gick sjukskriven började en kille och jag att åka runt på landstingets sjukhus och spela för sjuklingarna för att pigga upp dem. Jag visste hur vansinnigt tråkigt och långsamt man har det när man ligger på sjukhus. Alla avbrott är välkomna i ens trista rutin.
¤ Larry tänkte att han skulle ta det lugnt ett tag och försöka plugga igen. Började på Vindelns folkhögskola och det gick bra. Till en början. Sen bildade några polare och Larry ett band igen, och artistlivet lockade på nytt. De tog spelningar i "trakten", vilket kunde betyda resor på uppåt en 50 mil. Larry Dean, som egentligen heter Staffan Sundin, var sångare.
- Alla stora stjärnor hade artistnamn, och då ville jag vara lik dom, förklarar Larry Dean. Larry var lätt att säga och vanligt i England och USA. Dean kom från James Dean, Dean Martin och så var det inte så långt från Sundin.
- Jag tröttnade snart på den orkestern och bestämde mig för att åka till Stockholm. Jag räknade ut att om jag sålde allt jag ägde skulle jag kunna leva ett halvår och kolla upp vilka jobb som fanns. Sagt och gjort. Jag sålde allt och stack. Men redan efter två veckor fick jag erbjudande om ett jobb med Tobbes orkester från Karlskrona. Ett år reste vi tillsammans sen lämnade jag dom för High Notes från Göteborg.
- Man lär sig otroligt mycket när man reser så här. Man ser hur allt funkar. Hur jäkligt allt är bakom den glittrande, glada fasaden man visar publiken. Jag kan ju aldrig hålla käft heller och har råkat i dispyt med många arrangörer och förmedlare. Jag vet vad jag talar om när jag säger att branschen är rutten.
- För tre år sedan bestämde jag mig för att bli enmansorkester. Jag lärde mig tre ackord på gitarren, spände fast ett munspel och placerade även en trumma på scen. Det gick hem som fan hos fansen. Dom begriper ju inget av musiken, så dom fattade inte hur gräsligt det lät. Jag är ju helt prostituerad och kör bara dom låtar publiken vill höra. Såna som legat på listorna länge, och alla känner igen. Demis Roussos, Flamingokvintetten, Taube och dom.
¤ Det var då Larry Dean tyckte att tiden var mogen för ett skivgenombrott. Han hyrde Europafilms studio och Lasse Samuelssons orkester med bl. a. Janne Schaffer på gitarr och Ola Brunkert vid trummorna. Larry Dean själv skötte sångmiken. Det blev en singel med två svenska låtar översatt från engelskan.
- Här körde jag då på stan runt med ett band med bra musik, bra sång, bra text. Det var en färdig produkt. Bara att pressa till en platta. Men det verkade som om det skulle vara jobbigt för producenterna att lyssna på det. Dom sa "Jaha, det låter ju bra, men..."
Felet låg tydligen inte alls på musiken eller sången. Det låg hos mig. Jag var en byfåne från Norrland utan bekanta i branschen. Naturligtvis kan inte alla dessa som har bekantingar och kontakter i branschen vara helt talanglösa. Men ibland är kontakterna viktigare. Se på Lill-Babs. Inte ska någon komma och säga att hon sjunger särskilt bra. Men hon har lärt sig den här branschen. Jag minns en gång när jag åkte med ett Norrlandsband. Vi skulle spela dansmusiken och Lill-Babs skulle svara för showen. Deras ena förstärkare hade gått sönder och hon frågade oss om hon kunde få låna vår. - Jo, det gick väl för sig. Då gav hon mig en kram. Va? Vilken tjej! Vilken utstrålning! Jag blev helt matt bara av att se henne! Hon hade mycket väl kunnat få en förstärkare. Hon är värd allt erkännande hon kan få numera.
- Jag gav inte upp trots att ingen av de stora producenterna ens hade tid att lyssna på mitt band ordentligt, utan jag pressade en skiva själv. Hade jag kostat på 7.000 kronor kunde jag lägga några hundra till tyckte jag. Tyvärr sålde skivan inget vidare. Men det var p.g.a. dålig marknadsföring.
Just nu finns Larry Dean i Oslo där han på restaurangen The Scotsman
bildar enmansorkester med hela sex instrument.
¤ För tre år sedan tyckte Larry Dean att det var dags att förnya enmansorkestern. Han skulle utöka med två go-goflickor.
- Jag annonserade och fick tjugo svar. Medan jag gjorde personliga intervjuer med dem avverkade jag tio av dem. Ja, rent sexuellt alltså. Dom var tydligen så vana att man ligger till sig jobb i den här branschen att det var inget att diskutera. Till och med när de sökte jobb hos lilla okända jag. Hur ska det då inte vara när det gäller kända artister.
- Var det alltid flickorna som bjöd ut sig?
- Mja, kanske inte direkt. Man är väl karl. Men de två flickorna jag sedan anställde låg jag inte med.
Larry Dean klunkar på sin öl och röker oavbrutet. Tre paket om dan. Han ser mycket äldre ut än sina 30 år. Artistlivet har tärt på honom.
- Jag ger dom inte en chans till, säger han om grammofonbranschens nyckelfigurer. Om dom inte kommer med justa kontrakt förstås. Jag har funnit min stil nu och den ger jag inte avkall på. Nu kan det vara deras tur att krusa. Något annat som Larry Dean tycker illa om är att betala skatt.
¤ Han har egen firma och B-skattsedel och ska på egen hand sköta sina skatteinbetalningar.
- Det gör jag på sätt och vis. Ingen tackar mig om jag betalar in en massa tusen varje månad. Jag ger i stället bort pengar till folk som behöver. Många tycker att jag är förbaskat snäll. Visserligen har det gått till utmätning några gånger, men jag ser alltid till att jag inte äger något. Förresten avskrivs skatteskulder på fem år. Så det är ingen fara. Jag klarar mig alltid. Har massor av jobb. Efter Oslo ska jag till Stockholm och sen vet jag inte riktigt. Men det dyker alltid upp något. Jag är ju en prostituerad som gör allt för publiken!
------------------------------------------------------------------------------
FIB-Aktuellt ¤ 1975.
Förutom sin speljobb, hann även Staffan med att producera två stycken plattor under året 1975.
--------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST / Forts. följer...
Ordning och reda
Idag har jag ägnat en del av min tid åt att sortera några av de femtusen inlägg som finns på bloggen. Det var den 22 december 2008 som jag startade upp den blogg som ni just nu ser framför era ögon. Och jag vill minnas att jag fick god hjälp av Daniel och Jennie att lägga den första viktiga grunden.
På bloggens framsida har tillkommit ett antal olika kategorier som gör det lättare för er kära läsare att hitta i den "Lindqvistiska-blogg-labyrinten". Det är långt ifrån färdigt, men så småningom kommer de (många) kategorierna att fyllas på allteftersom. Det hela skall förhoppningsvis stå klart några dagar före min 90-årsdag.
Mvh Roger.
PS. Tack till Mia och Jannice för era råd.
Mvh er underbare svärfar? Roger.
På bloggens framsida har tillkommit ett antal olika kategorier som gör det lättare för er kära läsare att hitta i den "Lindqvistiska-blogg-labyrinten". Det är långt ifrån färdigt, men så småningom kommer de (många) kategorierna att fyllas på allteftersom. Det hela skall förhoppningsvis stå klart några dagar före min 90-årsdag.
Mvh Roger.
PS. Tack till Mia och Jannice för era råd.
Mvh er underbare svärfar? Roger.
N´Henning frå´Burträsk ha´ dödde...
Jag kan inte garantera att rubriken ovan är skriven på riktigt Burträskmål, men nåt åt det hållet i alla fall. Advokaten Henning Sjöström har alltså avlidit 89 år gammal. Han föddes 1922 i byn Burträsk i Västerbotten. Sjöström kom med åren att bli en erkänd advokat med stora uppmärksammade brottsmål på sitt schema. Vid sidan av sitt arbete som advokat, skrev han ett antal skönlitterära böcker, där även brodern och journalisten Ernst Sjöström medverkade. Brodern Ernst gick bort 2006. I böckerna berättade bröderna bl. a. om sin uppväxt i Burträsk på ett ibland komiskt sätt. Henning Sjöström var sedan 1968 gift med Kerstin Sandels f. 1944 och i äktenskapet föddes 1976 dottern Lina. Hennig Sjöström var sedan 1967 en övertygad Buddist och berättade ofta i olika tidningsreportage om sin livsåskådning.
Henning Sjöström (1922-2011).
----------------------------------------------------------------------
Bild: www.hd.se
Henning Sjöström (1922-2011).
----------------------------------------------------------------------
Bild: www.hd.se
I ljusets tecken
Tänk om...! Den välkända frasen har vi väl alla både tänkt och uttalat tusentals gånger om och om igen. Nu säger jag det ytterligare : "Tänk om..." det alltid vore så här varje höst. Då menar jag naturligtvis vädret. "Tänk om...!" det vore så behagligt, förstår ni vad jag menar? INGA LÅNGKALSONGER!!!!!!!! INGA VINTERDÄCK!!!!!!! INGEN DYR ELSTRÖM!!!!!!!! INGEN ROGER SOM BEHÖVDE FRYSA!!!!!!!! INGA VINTERSKOR!!!!!!!! INGEN SNÖ ATT SKOTTA!!!!!!!! INGA FÖRKYLNINGAR!!!!!!!! INGEN GLYKOL I MIN "BLÅ FARA" !!!!!!!!
Idag åkte vi en tur runt i bygden. Jag älskar min hembygd, precis som min kära farsa också gjorde. Jag tycker om att vandra omkring för att upptäcka nya saker. Alltid är det något nytt som finner sin väg in i mina ögon. Idag blev det en kort upptäckarfärd. Men vad gör väl det när man har himmelens blå tak över sitt huvud (sin keps) och de förtjusande vackra vyerna som finns omkring oss. Jag/vi hamnade nere vid älvbron i Blåsmark, på den väg som leder till min mammas föräldrahem. Naturen visade upp sig i sin fulla prakt, höstdressen hade den klätt på sig, och i trädens kronor hördes vinden susa. Kameran var med (min goda vän) så bilder blev det. Om ni vill se hur det blev - ja, då kan ni börja med att titta NU:
Älvbron i Blåsmark. Här åker man över för att komma sig till mammas
föräldrahem.
När man kommit sig så här långt så är det en nästan lika lång väg
innan man är framme.
Vad som möter besökaren i den till synes enkla omgivningen är en
natur som liksom ler i sin skönhet. För ni vet väl - att bakom det enkla
i tillvaron kan det gömmas en ocean av ting som liksom gör att man
fullständigt tappar andan.
På den här platsen brukade våra söndagsturer gå. Dvs när jag och
Bettan åkte ut med min mor och far på små utflykter. Bilden togs
sommaren 1998 vid älvbron och med mina föräldrar som fotoobjekt...
...i dag så lyser platsen tom. Ingen morsa och farsa som står fram-
för min kamera och berättar minnen och gamla anekdoter. Så tomt
det kan kännas ibland...
----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Idag åkte vi en tur runt i bygden. Jag älskar min hembygd, precis som min kära farsa också gjorde. Jag tycker om att vandra omkring för att upptäcka nya saker. Alltid är det något nytt som finner sin väg in i mina ögon. Idag blev det en kort upptäckarfärd. Men vad gör väl det när man har himmelens blå tak över sitt huvud (sin keps) och de förtjusande vackra vyerna som finns omkring oss. Jag/vi hamnade nere vid älvbron i Blåsmark, på den väg som leder till min mammas föräldrahem. Naturen visade upp sig i sin fulla prakt, höstdressen hade den klätt på sig, och i trädens kronor hördes vinden susa. Kameran var med (min goda vän) så bilder blev det. Om ni vill se hur det blev - ja, då kan ni börja med att titta NU:
Älvbron i Blåsmark. Här åker man över för att komma sig till mammas
föräldrahem.
När man kommit sig så här långt så är det en nästan lika lång väg
innan man är framme.
Vad som möter besökaren i den till synes enkla omgivningen är en
natur som liksom ler i sin skönhet. För ni vet väl - att bakom det enkla
i tillvaron kan det gömmas en ocean av ting som liksom gör att man
fullständigt tappar andan.
På den här platsen brukade våra söndagsturer gå. Dvs när jag och
Bettan åkte ut med min mor och far på små utflykter. Bilden togs
sommaren 1998 vid älvbron och med mina föräldrar som fotoobjekt...
...i dag så lyser platsen tom. Ingen morsa och farsa som står fram-
för min kamera och berättar minnen och gamla anekdoter. Så tomt
det kan kännas ibland...
----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Historien om LARRY DEAN - del 11
¤ I historien om älvsbygrabben Staffan Sundin, alias Larry Dean, har vi nu kommit fram till året 1973. Fyra stycken speciella sorts händelser, väcker massmedias intresse detta år. Journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou avslöjar en för allmänheten okänd informationsbyrå (IB) i en serie artiklar i Folket i Bild/Kulturfront. Följden blir att de båda döms till fängelse för spioneri. I augusti det här året riktar sig världens blickar mot Kreditbanken på Norrmalsmstorg i Stockholm. Rånaren Jan-Erik Olsson tar fyra anställda som gisslan, samtidigt som han kräver tre miljoner kronor och att Clark Olofsson skall släppas fri och föras till banken. Fem dagar därpå får dramat ett lyckligt slut.
Den 15 september avlider Gustaf VI Adolf på Helsingborgs lasarett i en ålder av 90 år. Sonsonen, Carl XVI Gustaf tar sin farfars plats på den svenska tronen. Riksdagsvalet den 16 september utmynnar i en så kallas lotteririksdag, då de båda blocken hamnar på 175-175. Socialdemokraternas Olof Palme sitter dock kvar som statsminister.
¤ Larry Dean åker som vanligt runt med sin enmansorkester. Det nya projektet blir en sommarturné, där Larry Dean den här gången omger sig med två söta tjejer, Eleonore Öst (jodå, hon härstammar från den musikaliska familjen från Hälsingland och är kusin till Berndt och Inger Öst), samt Vera Berg magdansande fästmö till Larry Dean. Trion kommer också ut med en platta på skivmärket "Music".
På Aftonbladets nöjessidor står att läsa om trion Larry Dean, Vera
Berg och Eleonore Öst .
Sångerskan Eleonore Öst får tidningarna intresserade kanske lite-
grann på grund av sin släktskap med den välkända Öst-familjen.
I diverse reklamutskick puffar man för den show som trion bjuder på.
Resultatet av det musikaliska samarbetet blir en singel på skivmärket
"Music". På bilden: fr. v. Vera Berg, Larry Dean och Eleonore Öst.
¤ I egenskap av författare till Staffan Sundins liv och leverne, kan jag inte låta bli att imponeras av hans ständiga ombyten på det musikaliska planet. Än sjunger han visor till ackompanjemang av gitarr, munspel och trumma, för att i nästa stund byta skepnad och i strålkastarljusets sken bli "rockare" så träflisorna ryker och publiken försätts i ett slags förstadium till extas. Imponerande! Men kom ihåg, att Staffans rötter är sprungen ur rockens mylla, uppe i Norrbotten på Forums scen i Älvsbyn i början av "The Swinging Sixties", där det hela en gång fick sin början. I Staffans CV finns även flera kapitel som handlar om en tid som popidol, dansmusiker (trummis), vissångare, världsrekordhållare i långsjungning samt en hel del annat som skulle ta alltför lång tid att presentera här.
Larry Dean i kanariegul scenkostym med sin enmansorkester. Hans
ständiga ombyten vad gäller genrer, är likt en kameleont som hastigt
skiftar färg. Imponerande med andra ord!
Säg den stad som inte Larry Dean besökt under sina turnéer runt om
i landet.
¤ Under en period fanns två go-go-tjejer vid Staffans sida. Den ena var Katja Orovic från Jugoslavien samt svenskan Anna Berg som lockade publikens (herrarnas) blickar mot estraden. Om detta har jag hittat den här artikeln:
Här har ni Larry Dean, landets största enmansorkester. Tillsammans
med Katti och Annie har han snart premiär på sin krogshow.
Får vi presentera Larry Dean (Staffan Sundin, 28 år), musiker och sångare och landets största enmansorkester. Han spelar på sex instrument på en gång. Och så sjunger han också...
Larry Dean, som speciellt danspubliken på Grottan i Hallsberg känner till, är från Norrbotten, men har bott i Stockholm i flera år. Det är en dyr musikanläggning som han håller sig med.
- 25 000 är den värd.
Pengarna har Larry bl. a. tjänat in på att vara manlig strippa. Nu är den tiden förbi. Men instrument har han som sagt skaffat sig och förutom den stora förstärkaranläggningen ingår gitarr, bastrumma, tamburin, high-hat, munspel och kazoo.
Till sin nya showpremiär på Balders Hage, Stockholm den 1 mars skall Larry komplettera med ytterligare mikrofoner och en ljusorgel. Dessutom får han två flickor (båda dansöser och sångerskor) med sig, Katja Orovic från Jugoslavien, bosatt i Sverige i åtta år, samt Anna Berg. Båda flickorna är för övrigt ingenjörer och kan säkert hjälpa Larry om förstärkaranläggningen skulle gå sönder.
Larry Dean har de senaste åren varit gitarrist och sångare i olika dansband. Han har bl. a. varit med i Tobbes samt Eskilstuna-banden Paul Dennis och Curt-Görans. I vår kommer han på en LP-skiva med titeln "Två sidor med Larry Dean". För musikarrangemanget svarar Lasse Samuelsson vars orkester också är med på plattan. Larry finns redan på en EP-skiva med titlarna "När ingen gör någonting" och hans egen "Lev ett liv med sång". Nu hoppas han kunna vara med i TV-programmet "Halvsju" och spela upp med sin enmansorkester ("Sextetten Brundin" som han också brukar kalla sig). I sommar blir det folkparkerna.
------------------------------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------------------
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Text: ROGER LINDQVIST / Forts. följer...
Den 15 september avlider Gustaf VI Adolf på Helsingborgs lasarett i en ålder av 90 år. Sonsonen, Carl XVI Gustaf tar sin farfars plats på den svenska tronen. Riksdagsvalet den 16 september utmynnar i en så kallas lotteririksdag, då de båda blocken hamnar på 175-175. Socialdemokraternas Olof Palme sitter dock kvar som statsminister.
¤ Larry Dean åker som vanligt runt med sin enmansorkester. Det nya projektet blir en sommarturné, där Larry Dean den här gången omger sig med två söta tjejer, Eleonore Öst (jodå, hon härstammar från den musikaliska familjen från Hälsingland och är kusin till Berndt och Inger Öst), samt Vera Berg magdansande fästmö till Larry Dean. Trion kommer också ut med en platta på skivmärket "Music".
På Aftonbladets nöjessidor står att läsa om trion Larry Dean, Vera
Berg och Eleonore Öst .
Sångerskan Eleonore Öst får tidningarna intresserade kanske lite-
grann på grund av sin släktskap med den välkända Öst-familjen.
I diverse reklamutskick puffar man för den show som trion bjuder på.
Resultatet av det musikaliska samarbetet blir en singel på skivmärket
"Music". På bilden: fr. v. Vera Berg, Larry Dean och Eleonore Öst.
¤ I egenskap av författare till Staffan Sundins liv och leverne, kan jag inte låta bli att imponeras av hans ständiga ombyten på det musikaliska planet. Än sjunger han visor till ackompanjemang av gitarr, munspel och trumma, för att i nästa stund byta skepnad och i strålkastarljusets sken bli "rockare" så träflisorna ryker och publiken försätts i ett slags förstadium till extas. Imponerande! Men kom ihåg, att Staffans rötter är sprungen ur rockens mylla, uppe i Norrbotten på Forums scen i Älvsbyn i början av "The Swinging Sixties", där det hela en gång fick sin början. I Staffans CV finns även flera kapitel som handlar om en tid som popidol, dansmusiker (trummis), vissångare, världsrekordhållare i långsjungning samt en hel del annat som skulle ta alltför lång tid att presentera här.
Larry Dean i kanariegul scenkostym med sin enmansorkester. Hans
ständiga ombyten vad gäller genrer, är likt en kameleont som hastigt
skiftar färg. Imponerande med andra ord!
Säg den stad som inte Larry Dean besökt under sina turnéer runt om
i landet.
¤ Under en period fanns två go-go-tjejer vid Staffans sida. Den ena var Katja Orovic från Jugoslavien samt svenskan Anna Berg som lockade publikens (herrarnas) blickar mot estraden. Om detta har jag hittat den här artikeln:
Här har ni Larry Dean, landets största enmansorkester. Tillsammans
med Katti och Annie har han snart premiär på sin krogshow.
Får vi presentera Larry Dean (Staffan Sundin, 28 år), musiker och sångare och landets största enmansorkester. Han spelar på sex instrument på en gång. Och så sjunger han också...
Larry Dean, som speciellt danspubliken på Grottan i Hallsberg känner till, är från Norrbotten, men har bott i Stockholm i flera år. Det är en dyr musikanläggning som han håller sig med.
- 25 000 är den värd.
Pengarna har Larry bl. a. tjänat in på att vara manlig strippa. Nu är den tiden förbi. Men instrument har han som sagt skaffat sig och förutom den stora förstärkaranläggningen ingår gitarr, bastrumma, tamburin, high-hat, munspel och kazoo.
Till sin nya showpremiär på Balders Hage, Stockholm den 1 mars skall Larry komplettera med ytterligare mikrofoner och en ljusorgel. Dessutom får han två flickor (båda dansöser och sångerskor) med sig, Katja Orovic från Jugoslavien, bosatt i Sverige i åtta år, samt Anna Berg. Båda flickorna är för övrigt ingenjörer och kan säkert hjälpa Larry om förstärkaranläggningen skulle gå sönder.
Larry Dean har de senaste åren varit gitarrist och sångare i olika dansband. Han har bl. a. varit med i Tobbes samt Eskilstuna-banden Paul Dennis och Curt-Görans. I vår kommer han på en LP-skiva med titeln "Två sidor med Larry Dean". För musikarrangemanget svarar Lasse Samuelsson vars orkester också är med på plattan. Larry finns redan på en EP-skiva med titlarna "När ingen gör någonting" och hans egen "Lev ett liv med sång". Nu hoppas han kunna vara med i TV-programmet "Halvsju" och spela upp med sin enmansorkester ("Sextetten Brundin" som han också brukar kalla sig). I sommar blir det folkparkerna.
------------------------------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------------------
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Text: ROGER LINDQVIST / Forts. följer...
Dagens gubbe
Teckning: ROGER LINDQVIST.
En vecka i värmen...
I dag vinkade vi adjö till Robert och Daniel som tillsammans med några killkompisar reste iväg på en veckas semester. Från något kyliga Kallax i Luleå, till Gran Canaria skulle resan ta sju timmar. Men håll ut grabbar, där ni sitter i planet, en och en halvtimme väntar innan ni känner den behagliga värmen. Omkring klockan 22.00 svensk tid beräknas de vara framme.
Efter en välbehövlig lunch, så ställde vi kosan mot Kallax. Fr. v. Dan-
iel, Mia och Robert.
Mia och Robert tar sig en rökpaus.
Robban innan avresan på Kallax.
Bröderna Lindqvist - Robert & Daniel...
-------------------------------------------------------------------------------
Efter en välbehövlig lunch, så ställde vi kosan mot Kallax. Fr. v. Dan-
iel, Mia och Robert.
Mia och Robert tar sig en rökpaus.
Robban innan avresan på Kallax.
Bröderna Lindqvist - Robert & Daniel...
-------------------------------------------------------------------------------
Lättare att hitta i bloggen så småningom...
Förhoppningsvis ska det bli lite lättare att hitta i min blogg framöver. Eftersom jag "slängt" in alla inlägg under kategorin Allmänt, så skapar det en viss oreda. Så skall det absolut inte vara. Så småningom skall det alltså skapas mer reda i oredan, är det tänkt. Jag jobbar på det. Men eftersom jag inte är nån större Einstein vad gäller datorer, så får det ta den tid det tar.
Mvh Roger.
Piteåelever visar upp sitt kunnande / 1967
Katarina Sjöberg spelar piano under överinseende av musikläraren
Curth Nilsson.
Det börjar allt mer och mer slå igenom i skolorna att offentligt visa upp vad skolans elever under terminen åstadkommit i skolans slöjd-, tecknings- och handarbetssalar. I Piteå hade grundskoleeleverna på fredagskvällen ordnat med en musikafton med slöjd- och teckningsutställning samt modevisning som ett trevligt inslag. Intresset från publikhåll, Norrmalmias B-hall var nämligen fullsatt, visar att det verkligt fint utarbetade programmet bör upprepas nästa år. De utställda alstren var vackert gjorda och målsmännen behövde sannerligen inte skämmas för vad eleverna åstadkommit.
------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 23 maj 1967.
Vill du rymma med mej, Marianne...?
Så fort jag fick syn på dej första gången, så var jag såld. Dina kyssar smakade himmelskt, och varje gång du kom i min närhet så svävade jag på små rosa moln. Kärleken till dej är för alltid fast förankrad i mitt hjärta, och jag känner att den är besvarad. Du har charm, du har stil du har "det", ja, du har allt som en kvinna skall ha. Nu är min fråga denna: Marianne, vill du rymma med mej? Då kan vi sitta på en varm sandstrand under ett par kokospalmer och kyssas. Mmmmmmmm.....Marianne, vi åker bort på min Crescent-cykel. Tyvärr så har jag dåligt med luft i framhjulet, men om du sitter på pakethållaren så lovar jag att cykla fort som bara den, så kanhända vi hinner tillbaka innan frun kommer hem från frisörskan. Nåå, Marianne vad säger du...?
-Vill du rymma med mej, Marianne...?
-----------------------------------------------------------------
Blogga eller inte blogga...?
Idag gick diskussionens vågor höga, när ämnet kom in på bloggning eller inte bloggning. Några personer jag mötte över en kopp kaffe, tyckte att bloggning i allmänhet gått lite väl långt hos människor världen över. "Måste man lämna ut sitt mest privata?", tyckte en, medan den andra nickade och snällt höll med. Till saken hör att ingen av personerna ifråga äger dator. Ämnet tycker jag är väldigt intressant, och jag är öppen för alla åsikter i ämnet.
För några år sedan fanns en insändare på PT:s insändarsida, som var direkt fienligt inställd mot allt vad bloggning och bloggare hette. Den grep mig så pass starkt att jag bara var tvungen att ge min syn på saken. Någon fortsatt "insändar-diskussion" blev det inte, tyvärr. Vad bloggningen beträffar så är det (i mitt tycke) ett utslag på att människor överlag har ett enormt behov att uttrycka sig och sina åsikter. I mitt fall är det en befriande känsla att åstadkomma nåt, och sedan få respons på det publicerade. Man behöver inte vara en åsiktsmaskin jämt och ständigt. Man behöver inte eller lämna ut de mest intima detaljerna ur sitt liv, men eftersom vi lever i ett demokratiskt land, så är även den vägen öppen för dem som så vill.
Vissa använder sitt bloggande i att överskölja andra medmännsikor med förolämpningar. Då har datorn och bloggandet blivt ett effektfullt fult vapen, vars tillvägagångssätt strider mot den policy som t. ex Blogg.se har. Att fotografera sina barnbarn i oskyldiga situationer, där fantasin flyger helt fritt, kan inte jag se som något fel. Inte heller att berätta om sitt liv och vad man upplevt.
Berättandet är ju som vi alla vet ingen ny företeelse, det har funnits så länge som vi levt på den här jorden, fast då inte genom dator och bloggning naturligtvis. Åtminstone har då jag aldrig sett och läst om män och kvinnor från stenåldern begagna sig av datorer i sina grottor. Sedan datorn och bloggandet flyttade in i mitt rum, så har jag endast upplevt positiva reaktioner, alla utom en gång då jag blev utskälld i parti och minut. Bloggandet har skaffat mig flera fina kontakter landet runt. Personer som blivt goda vänner som då och då lämnar sin kommentar eller ringer på min telefon. Datorn har blivit mitt speciella sätt att visa vem just jag är, och vad jag står för osv.
Om man leker med tanken att alla berättelser om våra respektive liv skulle förbjudas, ja, i samma stund får vi inte längre möjlighet att se fina dokumentärer på SVT. Ingen mer Tom Alandh som berättar varmt och mjukt om både okända som kända peroner. Inga mer memoarer i bokhyllan där författaren låter oss stifta närmare bekanskap med spännade män och kvinnor. Det skulle i mina ögon bli en grå och innehållslös värld som jag betackar mig från. Om jag i morgon bestämde mig att sluta skriva - att lägga ner hela verksamheten, så fortsätter visserligen klotet att snurra kring sin axel, men den vore en bloggare mindre, vilket i vissa ögon kanske skulle kännas enbart skönt. Levde jag i en diktaturstat skulle jag inte tillåtas att ha åsikter som inte sammanföll med den sittande regimen. I vårt land har vi däremot den stora gåvan att få säga vad vi tycker och tänker. Låt det för Guds skull förbli så.
----------------------------
Roger Lindqvist.
En insändare som jag hittade på nätet. Följdfrågan är: är alla för-
fattare som skriver olyckliga? Var Astrid Lindgren olycklig när hon gav
mänskligheten Emil i Lönneberga eller Pippi Långstrump?
Hade dator och bloggande funnits under William Shakespeares tid
här på jorden, då hade han med all säkerhet haft egen blogg.
---------------------------------------------------------------------------
Bild: www.teach-it-metg.blogspot.com / www.asiat.blog.se /
För några år sedan fanns en insändare på PT:s insändarsida, som var direkt fienligt inställd mot allt vad bloggning och bloggare hette. Den grep mig så pass starkt att jag bara var tvungen att ge min syn på saken. Någon fortsatt "insändar-diskussion" blev det inte, tyvärr. Vad bloggningen beträffar så är det (i mitt tycke) ett utslag på att människor överlag har ett enormt behov att uttrycka sig och sina åsikter. I mitt fall är det en befriande känsla att åstadkomma nåt, och sedan få respons på det publicerade. Man behöver inte vara en åsiktsmaskin jämt och ständigt. Man behöver inte eller lämna ut de mest intima detaljerna ur sitt liv, men eftersom vi lever i ett demokratiskt land, så är även den vägen öppen för dem som så vill.
Vissa använder sitt bloggande i att överskölja andra medmännsikor med förolämpningar. Då har datorn och bloggandet blivt ett effektfullt fult vapen, vars tillvägagångssätt strider mot den policy som t. ex Blogg.se har. Att fotografera sina barnbarn i oskyldiga situationer, där fantasin flyger helt fritt, kan inte jag se som något fel. Inte heller att berätta om sitt liv och vad man upplevt.
Berättandet är ju som vi alla vet ingen ny företeelse, det har funnits så länge som vi levt på den här jorden, fast då inte genom dator och bloggning naturligtvis. Åtminstone har då jag aldrig sett och läst om män och kvinnor från stenåldern begagna sig av datorer i sina grottor. Sedan datorn och bloggandet flyttade in i mitt rum, så har jag endast upplevt positiva reaktioner, alla utom en gång då jag blev utskälld i parti och minut. Bloggandet har skaffat mig flera fina kontakter landet runt. Personer som blivt goda vänner som då och då lämnar sin kommentar eller ringer på min telefon. Datorn har blivit mitt speciella sätt att visa vem just jag är, och vad jag står för osv.
Om man leker med tanken att alla berättelser om våra respektive liv skulle förbjudas, ja, i samma stund får vi inte längre möjlighet att se fina dokumentärer på SVT. Ingen mer Tom Alandh som berättar varmt och mjukt om både okända som kända peroner. Inga mer memoarer i bokhyllan där författaren låter oss stifta närmare bekanskap med spännade män och kvinnor. Det skulle i mina ögon bli en grå och innehållslös värld som jag betackar mig från. Om jag i morgon bestämde mig att sluta skriva - att lägga ner hela verksamheten, så fortsätter visserligen klotet att snurra kring sin axel, men den vore en bloggare mindre, vilket i vissa ögon kanske skulle kännas enbart skönt. Levde jag i en diktaturstat skulle jag inte tillåtas att ha åsikter som inte sammanföll med den sittande regimen. I vårt land har vi däremot den stora gåvan att få säga vad vi tycker och tänker. Låt det för Guds skull förbli så.
----------------------------
Roger Lindqvist.
En insändare som jag hittade på nätet. Följdfrågan är: är alla för-
fattare som skriver olyckliga? Var Astrid Lindgren olycklig när hon gav
mänskligheten Emil i Lönneberga eller Pippi Långstrump?
Hade dator och bloggande funnits under William Shakespeares tid
här på jorden, då hade han med all säkerhet haft egen blogg.
---------------------------------------------------------------------------
Bild: www.teach-it-metg.blogspot.com / www.asiat.blog.se /
Polismannen Eskil från Hortlax
Grannar med oss bodde Eskil och Per med sina föräldrar Ingvar och Margareta. Per var min kompis i vått och torrt hela barndomen. När vi blev äldre skildes våra vägar, Per flyttade liksom storebror Eskil till huvudstaden. Vi brukade råkas när bröderna hälsade på i hembyn på somrarna. Men det var sporadiska korta möten. Eskil blev så småningom polis, med allt vad det innebar av möten av hotfull karaktär osv. 1981 figurerade Eskil i Expressen, där han berättade om ett överfall som kunde slutat riktigt illa. Urklippet får berätta vad som egentligen hände:
Polisassistent Eskil Sundkvist, 27, efter bråket med ungdomarna. Han
tvingades skjuta skarpt för att rädda sin avsvimmade kollega Gunnar
Witte, 28, som träffats av en stor sten i pannan.
- Jag hade inte en chans mot alla ungdomar. Det enda jag kunde göra var att dra pistolen.
Polisassistenten Eskil Sundkvist, 27, och hans kollega Gunnar Witte, 28, attackerades i går kväll av ett hundratal ungdomar vid Älta idrottsplats utanför Stockholm. Gunnar Witte fick en så stor sten i pannan att han svimmade. Då tvingades Eskil Sundkvist dra sin pistol för att komma därifrån.
¤ Med sönderrivna skjortor, skrubbsår och bitmärken tog sig till slut de båda polisassistenterna till Nacka sjukhus. Gunnar Witte fick sy tio stygn i pannan. Det är märken efter en stor sten som träffade honom så svårt att han avsvimmad ramlade till marken. Hos polisen i Nacka satt i natt ett tiotal mer eller mindre berusade ungdomar omhändertagna. Eskil Sundkvist, som normalt arbetar vid tunnelbanepolisen i Stockholm berättar:
- Två av våra kollegor hade begärt förstärkning till Älta idrottsplats. De har ett tillfälligt tivoli där. Flera hundra ungdomar var där för att roa sig. Men ju längre kvällen led desto bråkigare blev ungdomarna.
Snattade från stånden
- Vi kom dit strax före klockan tio. Personalen hade klagat på att ungdomarna snattade från stånden. Klockan tio stängde tivolit, men ungdomarna ville inte gå hem. Det var speciellt en kille som gick omkring och muckade gräl med sina kamrater. Vi sa till honom en sista gång: "Du får 30 sekunder på dej att försvinna, annars blir vi tvungna att ta med dej till polisstationen.
- Killen följde sedan med med oss mot bilen lugnt och stilla. Men då var det en flicka som blev helt hysterisk. Hon hoppade på mej och bet mej i benet, slet oss i skjortorna och klöste. Vi var tvungna att koncentrera oss på flickan i stället och då försvann killen ur vårt grepp.
Eskil Sundkvist är skakad och märkt efter överfallet. I sista stund
räddade han sig och sin kollega undan ungdomsgänget.
Upphetsad stämmning
- Under tiden samlades det fler och fler ungdomar omkring oss. Stämningen blev allt mer upphetsad. Någon började kasta grus och sten.
- Det var kanske ett tiotal ungdomar som deltog aktivt i bråket. De andra hejade på. Min kollega Gunnar Witte träffades av en stor sten i pannan. Han sjönk avsvimmad ned bakom polisbilen. Jag lyckades fösa in flickan i polisbilen. Men ungdomarna fortsatte att kasta saker. Det kom både stenar och träskor flygande genom luften.
-Jag drog pistolen
- Det enda jag kunde göra var att dra pistolen, en Walter 7,65, och skjuta ett skott rakt upp i luften. Sedan säkrade jag pistolen och riktade den mot ungdomarna. Under tiden kvicknade Gunnar Witte till så pass att han kunde ta sig in i bilen.
- Naturligtvis lugnade ungdomarna ned sig något när de fick se pistolen. I alla fall så pass att jag kunde ta mej fram till bilen och åka därifrån. Innan vi åkte till sjukhuset begärde vi förstärkning.
Sammanlagt försökte sedan ett 20-tal poliser få rätsida på vad som hänt och få tag på syndabockarna. Gunnar Witte är nu sjukskriven.
- Vi har båda varit polismän i cirka sju år, berättar Eskil Sundkvist. Så vi är inga nybörjare direkt. I tunnelbanan har vi varit med om många bråk. Men jag har aldrig varit med om något liknande. Vanliga skolbarn blir som vansinniga när de fått öl eller sprit i sig. Sedan hetsar de varandra och blir modigare och modigare.
-----------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Den 15 augusti 1981.
Inte så långt från oss bodde Eskil och Per. Per och jag lekte oss genom
barndomen tillsammans med de andra ungarna runt omkring. Där det
röda huset en gång fanns, står i dag hockeyproffset Mikael Renbergs
hus. Bilden ovan togs sommaren 2002.
------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Polisassistent Eskil Sundkvist, 27, efter bråket med ungdomarna. Han
tvingades skjuta skarpt för att rädda sin avsvimmade kollega Gunnar
Witte, 28, som träffats av en stor sten i pannan.
- Jag hade inte en chans mot alla ungdomar. Det enda jag kunde göra var att dra pistolen.
Polisassistenten Eskil Sundkvist, 27, och hans kollega Gunnar Witte, 28, attackerades i går kväll av ett hundratal ungdomar vid Älta idrottsplats utanför Stockholm. Gunnar Witte fick en så stor sten i pannan att han svimmade. Då tvingades Eskil Sundkvist dra sin pistol för att komma därifrån.
¤ Med sönderrivna skjortor, skrubbsår och bitmärken tog sig till slut de båda polisassistenterna till Nacka sjukhus. Gunnar Witte fick sy tio stygn i pannan. Det är märken efter en stor sten som träffade honom så svårt att han avsvimmad ramlade till marken. Hos polisen i Nacka satt i natt ett tiotal mer eller mindre berusade ungdomar omhändertagna. Eskil Sundkvist, som normalt arbetar vid tunnelbanepolisen i Stockholm berättar:
- Två av våra kollegor hade begärt förstärkning till Älta idrottsplats. De har ett tillfälligt tivoli där. Flera hundra ungdomar var där för att roa sig. Men ju längre kvällen led desto bråkigare blev ungdomarna.
Snattade från stånden
- Vi kom dit strax före klockan tio. Personalen hade klagat på att ungdomarna snattade från stånden. Klockan tio stängde tivolit, men ungdomarna ville inte gå hem. Det var speciellt en kille som gick omkring och muckade gräl med sina kamrater. Vi sa till honom en sista gång: "Du får 30 sekunder på dej att försvinna, annars blir vi tvungna att ta med dej till polisstationen.
- Killen följde sedan med med oss mot bilen lugnt och stilla. Men då var det en flicka som blev helt hysterisk. Hon hoppade på mej och bet mej i benet, slet oss i skjortorna och klöste. Vi var tvungna att koncentrera oss på flickan i stället och då försvann killen ur vårt grepp.
Eskil Sundkvist är skakad och märkt efter överfallet. I sista stund
räddade han sig och sin kollega undan ungdomsgänget.
Upphetsad stämmning
- Under tiden samlades det fler och fler ungdomar omkring oss. Stämningen blev allt mer upphetsad. Någon började kasta grus och sten.
- Det var kanske ett tiotal ungdomar som deltog aktivt i bråket. De andra hejade på. Min kollega Gunnar Witte träffades av en stor sten i pannan. Han sjönk avsvimmad ned bakom polisbilen. Jag lyckades fösa in flickan i polisbilen. Men ungdomarna fortsatte att kasta saker. Det kom både stenar och träskor flygande genom luften.
-Jag drog pistolen
- Det enda jag kunde göra var att dra pistolen, en Walter 7,65, och skjuta ett skott rakt upp i luften. Sedan säkrade jag pistolen och riktade den mot ungdomarna. Under tiden kvicknade Gunnar Witte till så pass att han kunde ta sig in i bilen.
- Naturligtvis lugnade ungdomarna ned sig något när de fick se pistolen. I alla fall så pass att jag kunde ta mej fram till bilen och åka därifrån. Innan vi åkte till sjukhuset begärde vi förstärkning.
Sammanlagt försökte sedan ett 20-tal poliser få rätsida på vad som hänt och få tag på syndabockarna. Gunnar Witte är nu sjukskriven.
- Vi har båda varit polismän i cirka sju år, berättar Eskil Sundkvist. Så vi är inga nybörjare direkt. I tunnelbanan har vi varit med om många bråk. Men jag har aldrig varit med om något liknande. Vanliga skolbarn blir som vansinniga när de fått öl eller sprit i sig. Sedan hetsar de varandra och blir modigare och modigare.
-----------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Den 15 augusti 1981.
Inte så långt från oss bodde Eskil och Per. Per och jag lekte oss genom
barndomen tillsammans med de andra ungarna runt omkring. Där det
röda huset en gång fanns, står i dag hockeyproffset Mikael Renbergs
hus. Bilden ovan togs sommaren 2002.
------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Sikfors, byn som väcker minnen till liv...
En gång utropades den lilla byn Sikfors vid Piteälven, som en av Norrlands största och kanske mest kända nöjesarrangörer. Ute på Udden samlades människor varje midsommarhelg, både under 50- och 60-talet. På den stora dansbanan med tillhörande scen, uppträdde allt vad vårt land hade i toppartister. Alice Babs, Lill-Babs, Siw Malmkvist, Svenne & Lotta, Sylvia Wrethammar, Jan Malmsjö och många många fler. Nångång i 70-talets början, förändrades så nöjesutbudet. Istället för påkostade artister och orkestrar, bjöd man inom Sikfors SK på ett mer familjärt program, där bingon kom att bli den centrala punkten.
Idag fick jag en ingivelse att styra "den blå faran" med hustrun som resesällskap, mot Sikfors. Jag har själv spelat en hel del i det Folkets Hus som finns i byn, alldeles bredvid vägen som går genom byn. Här har jag spelat upp till dans med John Harrys, Lasses, Rolf Åhmans och Opus. Men det tillhör de s.k. fornstora dagarna, under den tid när den gamla Folkan fortfarande fanns kvar. Natten mot onsdagen den 18 maj 1977 brann den förra Folkan ned. Detta var andra gången som hemsökte byns samlingslokal. Den 15 juni 1952 lades den förra lokalen i aska, men genom idogt arbete och stor beslutsamhet bland Sikforsborna, stod ett nytt Folkets Hus klart för invigning 1954.
Det första man möts av när man kommer på vägen in mot byn, är sågverksföretaget Stenvalls Trä AB. Företaget utgör ett dominerande inslag i bebyggelsen med sin fabrik och sina långtradare som pendlar vägen fram med sin dyrbara last av norrländska stockar. Ett besök gjordes även ute på udden. På samma plats där dansbanan en gång låg, har det idag vuxit upp en fritidsby, som vid vårt besök var ganska så tomt av naturliga skäl. Vid Piteälvens vatten står på somrarna exklusiva husvagnar och campingbussar. På området finns även ett antal stugor som den hugade turisten kan hyra en natt eller två. Den helhetsbild jag får av Sikfors, är en charmig och fridfull liten by, som jag gärna varmt rekommenderar till andra att besöka.
Sikfors, en gång alla midsommarfirandes eget Mecka. På Udden upp-
trädde landets största artister och orkestrar. Idag en idyll med drygt
200 innevånare.
Från genomfartsvägen kan man än i dag blicka ner mot den en gång
så berömda Udden.
På andra sidan av vägen ses byns Folkets Hus. Det förra lades i aska
i en explosionsartad brand, natten mot onsdagen den 18 maj 1977.
Sikfors Folkets Hus som det en gång såg ut innan den förrädiska
branden 1977.
Alla ting har ju som bekant två sidor, så också Sikfors Folkets Hus.
Bilden visar entréndelen.
Genom åren har jag som tidigare nämnt, spelat på Folkans scen. 1973 spelade jag här med John Harrys från Älvsbyn. Juldagen samma år satt jag bakom mina trummor i en orkester som hette Lasses från Piteå. Rolf Åhmans orkester spelade här 1980 m. fl.
Harry Berglund (1928-1993) bildade sin första orkester i början av 1950-
talet. 1973 spelade jag med honom, bl. a. i Sikfors FH. Harry, eller John
Harry, som han var mest känd som, var född i Borgfors, Sikfors men
bosatte sig så småningom i Nybyn, Älvsbyn.
Lördagen den 13 oktober 1973 förkunnade denna annons om GDV-
dans i Sikfors. Förutom kapellmästaren och dragspelaren Harry, fanns
även de två gubbarna som syns på den andra bilden - därnere...
...fr. v. Roger Lindqvist och Jan-Olof Höglund. Även gitarristen Leif
Grahn var med den aktuella kvällen.
Juldagen 1973 vikarierade jag i pitebandet Lasses. Jag blev sjuk när
jag kom hem sent på natten, vilket visade sig vara - vattkoppor.
Stig Wikström spelade dragspel...
...medan brorsan Lars-Erik Wikström sjöng och
spelade gitarr. En tredje broder fanns med den
här aftonen. Roland Wikström var inlånad som
basist. Längst bak satt jag vid trummorna...
En oktoberkväll 1980, fanns de fem gubbarna i Rolf Åhmans på Folkans
scen.
1997 syntes dansbandet Opus från Piteå på estraden.
1998-99 spelade jag med Kjell Anderssons orkester i Sikfors. Sedan
dess har jag lyst med min frånvaro. Men man vet ju aldrig...?
Där dansbanan och estraden en gång låg, finns idag en fritidsby med
restaurang och konferenslokaler.
Udden ligger vackert belägen vid piteälvens vatten.
---------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Idag fick jag en ingivelse att styra "den blå faran" med hustrun som resesällskap, mot Sikfors. Jag har själv spelat en hel del i det Folkets Hus som finns i byn, alldeles bredvid vägen som går genom byn. Här har jag spelat upp till dans med John Harrys, Lasses, Rolf Åhmans och Opus. Men det tillhör de s.k. fornstora dagarna, under den tid när den gamla Folkan fortfarande fanns kvar. Natten mot onsdagen den 18 maj 1977 brann den förra Folkan ned. Detta var andra gången som hemsökte byns samlingslokal. Den 15 juni 1952 lades den förra lokalen i aska, men genom idogt arbete och stor beslutsamhet bland Sikforsborna, stod ett nytt Folkets Hus klart för invigning 1954.
Det första man möts av när man kommer på vägen in mot byn, är sågverksföretaget Stenvalls Trä AB. Företaget utgör ett dominerande inslag i bebyggelsen med sin fabrik och sina långtradare som pendlar vägen fram med sin dyrbara last av norrländska stockar. Ett besök gjordes även ute på udden. På samma plats där dansbanan en gång låg, har det idag vuxit upp en fritidsby, som vid vårt besök var ganska så tomt av naturliga skäl. Vid Piteälvens vatten står på somrarna exklusiva husvagnar och campingbussar. På området finns även ett antal stugor som den hugade turisten kan hyra en natt eller två. Den helhetsbild jag får av Sikfors, är en charmig och fridfull liten by, som jag gärna varmt rekommenderar till andra att besöka.
Sikfors, en gång alla midsommarfirandes eget Mecka. På Udden upp-
trädde landets största artister och orkestrar. Idag en idyll med drygt
200 innevånare.
Från genomfartsvägen kan man än i dag blicka ner mot den en gång
så berömda Udden.
På andra sidan av vägen ses byns Folkets Hus. Det förra lades i aska
i en explosionsartad brand, natten mot onsdagen den 18 maj 1977.
Sikfors Folkets Hus som det en gång såg ut innan den förrädiska
branden 1977.
Alla ting har ju som bekant två sidor, så också Sikfors Folkets Hus.
Bilden visar entréndelen.
Genom åren har jag som tidigare nämnt, spelat på Folkans scen. 1973 spelade jag här med John Harrys från Älvsbyn. Juldagen samma år satt jag bakom mina trummor i en orkester som hette Lasses från Piteå. Rolf Åhmans orkester spelade här 1980 m. fl.
Harry Berglund (1928-1993) bildade sin första orkester i början av 1950-
talet. 1973 spelade jag med honom, bl. a. i Sikfors FH. Harry, eller John
Harry, som han var mest känd som, var född i Borgfors, Sikfors men
bosatte sig så småningom i Nybyn, Älvsbyn.
Lördagen den 13 oktober 1973 förkunnade denna annons om GDV-
dans i Sikfors. Förutom kapellmästaren och dragspelaren Harry, fanns
även de två gubbarna som syns på den andra bilden - därnere...
...fr. v. Roger Lindqvist och Jan-Olof Höglund. Även gitarristen Leif
Grahn var med den aktuella kvällen.
Juldagen 1973 vikarierade jag i pitebandet Lasses. Jag blev sjuk när
jag kom hem sent på natten, vilket visade sig vara - vattkoppor.
Stig Wikström spelade dragspel...
...medan brorsan Lars-Erik Wikström sjöng och
spelade gitarr. En tredje broder fanns med den
här aftonen. Roland Wikström var inlånad som
basist. Längst bak satt jag vid trummorna...
En oktoberkväll 1980, fanns de fem gubbarna i Rolf Åhmans på Folkans
scen.
1997 syntes dansbandet Opus från Piteå på estraden.
1998-99 spelade jag med Kjell Anderssons orkester i Sikfors. Sedan
dess har jag lyst med min frånvaro. Men man vet ju aldrig...?
Där dansbanan och estraden en gång låg, finns idag en fritidsby med
restaurang och konferenslokaler.
Udden ligger vackert belägen vid piteälvens vatten.
---------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Födelsedagsbilder
Max hade bjudit in sina släktingar i lördags. Gala Petter var också där - med kamera och anteckningsblock. Även fotografen Charles Hammarsten från Svensk Damtidning smög omkring med sin "kändiskamera" och plåtade.
Max omgiven av mamma Jannice t.h. och moster Jeanette t.v. Max´
moster ställer för närvarande ut sina alster i Öjebyns bibliotek.
Max öppnar sina presenter.
Max älskar bilar, mopeder och motorcyklar. I ett paket låg den här
röda leksaksbilen. Gissa om han blev glad...
I ett annat rum satt kusinen Norah - för dagen klädd i Luleå-Hockey-
tröja - och lekte med Max tågbana.
Naturligtvis bjöd Max på tårta och go´fika. Jodå, redan klockan 06.00
stod han och knådade deg innan gästerna anlände vid lunchtid. Vad
tårtan beträffar så gjorde han den under tiden han såg på Lilla Prinsess-
an på TV:n. Vid honnörsbordet fr. v. födelsedagsbarnet Max, mamma
Jannice, Norah, Jennie och Andreas. Bakom ses pappa Robert.
När gästerna väl satt sig till bords, höll Max ett litet kort tal, där han
hälsade oss välkomna. Sen så bad han oss "Hugga i".
Max andra dag på denna jord, så låg han och sov på pappas mage.
Två förväntansfulla farföräldrar med extra darr i knävecken såg ut
så här strax innan det allra första mötet med det nya barnbarnet. Vi
skriver den 12 oktober 2009, exakt klockan 12.08 Sunderby Sjukhus.
------------------------------------------------------------------------------
Max omgiven av mamma Jannice t.h. och moster Jeanette t.v. Max´
moster ställer för närvarande ut sina alster i Öjebyns bibliotek.
Max öppnar sina presenter.
Max älskar bilar, mopeder och motorcyklar. I ett paket låg den här
röda leksaksbilen. Gissa om han blev glad...
I ett annat rum satt kusinen Norah - för dagen klädd i Luleå-Hockey-
tröja - och lekte med Max tågbana.
Naturligtvis bjöd Max på tårta och go´fika. Jodå, redan klockan 06.00
stod han och knådade deg innan gästerna anlände vid lunchtid. Vad
tårtan beträffar så gjorde han den under tiden han såg på Lilla Prinsess-
an på TV:n. Vid honnörsbordet fr. v. födelsedagsbarnet Max, mamma
Jannice, Norah, Jennie och Andreas. Bakom ses pappa Robert.
När gästerna väl satt sig till bords, höll Max ett litet kort tal, där han
hälsade oss välkomna. Sen så bad han oss "Hugga i".
Max andra dag på denna jord, så låg han och sov på pappas mage.
Två förväntansfulla farföräldrar med extra darr i knävecken såg ut
så här strax innan det allra första mötet med det nya barnbarnet. Vi
skriver den 12 oktober 2009, exakt klockan 12.08 Sunderby Sjukhus.
------------------------------------------------------------------------------
Logen Käcktjärn
Igår var jag på upptäcksfärd igen. Den här gången svängde jag in på Logen Käcktjärn för att ta några bilder. Danssäsongen är över, och man får väl hoppas att den välkända logen slår åter upp sina portar även nästkommande sommar.
Ja, så står jag där vid Logen Käcktjärn, som slog upp sina portar
sommaren 1970. Än i dag flockas publiken varje sommar för att dansa
några timmar i en trivsam miljö. OBS! Den som börjar bli less på den
där linslusen Lindqvist, så har jag ett förslag. Inhandla en specialbox
på Clas Ohlsons. Den kostar endast 89.50. Med den kan ni helt enkelt
filtrera bort den här kepsförsedde mannen med ett enkelt tryck. Först
knappar man in: "R. Lindqvist", när detta är gjort tryck då på den röda
knappen - och vips är han ur bild. Om ni inte vill kosta på er så mycket
pengar, räcker det med att avskärma halva delen med en svart duk
eller liknande.
ROLF ÅHMANS spelade här sommaren 1977.
KJELL-BERTILS spelade upp till dans en onsdagskväll 1982. Jag hade
precis börjat i orkestern.
1983 var vi också här med dansmusik i vårt bagage.
Onsdagen den 1 augusti 1984, gissa vem som var här...?
Joo, Kjell-Bertils, naturligtvis.
Två kvällar samma vecka spelade vi i Kjell-Bertils i den populära
logen i Bölebyn. Året är som ovan, 1984.
Den 18 juli 1987 gjorde Rolf Åhmans en smärre come-back. Vi
spelade åter för fulla hus precis som i fornstora dagar.
Den gröna stugan fungerade som omklädningsrum åt banden som
spelade här.
Jag minns från 70-talet ringlande bilköer ända från Älvsbyvägen och
upp till parkeringen. Vid biljettluckan var det också en jämn ström av
människor. I den röda stugan t.v. kunde man smita in på en kopp kaffe.
Där satt arrangören Folke Sjöberg. Telefonen ringde stup i ett, det var
människor som förbeställde biljetter till kvällens dans. Ibland var det
redan fullt när man skulle börja klockan 21.00. Med dansbandet Opus
har jag också varit här och spelat, detta i början av 1990-talet.
Vid vändskivan syns den här dagen "blå faran" från Hortlax. I bilen
finns denna gång inga dansgäster, istället en farmor och hennes barn-
barn: Elisabeth och Norah.
------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Ja, så står jag där vid Logen Käcktjärn, som slog upp sina portar
sommaren 1970. Än i dag flockas publiken varje sommar för att dansa
några timmar i en trivsam miljö. OBS! Den som börjar bli less på den
där linslusen Lindqvist, så har jag ett förslag. Inhandla en specialbox
på Clas Ohlsons. Den kostar endast 89.50. Med den kan ni helt enkelt
filtrera bort den här kepsförsedde mannen med ett enkelt tryck. Först
knappar man in: "R. Lindqvist", när detta är gjort tryck då på den röda
knappen - och vips är han ur bild. Om ni inte vill kosta på er så mycket
pengar, räcker det med att avskärma halva delen med en svart duk
eller liknande.
ROLF ÅHMANS spelade här sommaren 1977.
KJELL-BERTILS spelade upp till dans en onsdagskväll 1982. Jag hade
precis börjat i orkestern.
1983 var vi också här med dansmusik i vårt bagage.
Onsdagen den 1 augusti 1984, gissa vem som var här...?
Joo, Kjell-Bertils, naturligtvis.
Två kvällar samma vecka spelade vi i Kjell-Bertils i den populära
logen i Bölebyn. Året är som ovan, 1984.
Den 18 juli 1987 gjorde Rolf Åhmans en smärre come-back. Vi
spelade åter för fulla hus precis som i fornstora dagar.
Den gröna stugan fungerade som omklädningsrum åt banden som
spelade här.
Jag minns från 70-talet ringlande bilköer ända från Älvsbyvägen och
upp till parkeringen. Vid biljettluckan var det också en jämn ström av
människor. I den röda stugan t.v. kunde man smita in på en kopp kaffe.
Där satt arrangören Folke Sjöberg. Telefonen ringde stup i ett, det var
människor som förbeställde biljetter till kvällens dans. Ibland var det
redan fullt när man skulle börja klockan 21.00. Med dansbandet Opus
har jag också varit här och spelat, detta i början av 1990-talet.
Vid vändskivan syns den här dagen "blå faran" från Hortlax. I bilen
finns denna gång inga dansgäster, istället en farmor och hennes barn-
barn: Elisabeth och Norah.
------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Grattis MAX!
MAX - ha en bra dag i dag! Älskar dig! /Farmor & farfar.
-----------------------------------------------------------------------------
-"Det började som en trist och grå morron..."
Jag tittar ut genom mitt fönster. Morgonen ser grå och väldigt otrevlig ut, efter mitt sätt att se på saken. Jag ogillar i allra högsta grad när de grådaskiga molnen hänger så pass lågt ner, att det nästan tar i mitt huvud. På tal om huvud, i dag känns det extra tungt därinne. Efter ett utbrott av förkylning för två veckor sedan så har kroppen inte återhämtat sig än som den borde. Så plötsligt hör jag en välkänd röst, det är barnbarnet Norah som kommer. Klockan är cirka åtta när den lilla vackra uppenbarelsen hälsar på. Hon skall vara hos oss hela dagen lång, och på grund av detta så har hon påsen fullastad av barnfilmer som hon genast vill ta sig en titt på.
Vid lunchtid kommer två av sönerna, Andreas och Daniel. Med sig har Danne en praktikant som åker med i lastbilen, precis samma förfaringssätt som Daniel när han en gång precis tagit sina första steg ut i "jobbvärlden". Bettan har gjort palt. En maträtt som alltid verkar "landa rätt". Rakt ner i magen, och efter en stund så kommer det ofrånkomliga: "Paltschwimen" (Paltkoma). Niclas Wahlgren har en bekant här i Piteå, som han ibland brukar hälsa på. Samma kompis är också Andreas kompis. Vid ett tillfälle så mötte de varandra, Niclas W. och Ante. "En trevlig kille" var Andreas omdöme. Och i ett TV-program så berättade Niclas att han ätit Pitepalt här i Piteå. Då berättade han också om den så kallade "Paltkoman".
I Öjebyns bibliotek har man en konstutställning, Max´moster Jeanette har ställt ut sina alster. Därför så åkte vi dit idag, jag, Bettan och Norah. Elisabeth blev förtjust i ett av verken, men den var tyvärr inte till salu. Vi mötte Jeanette i lördags hemma hos Robert, Max och Jannice. Max fyller 2 år i morgon, men festen gick av stapeln lite tidigare eftersom det var mer praktiskt så. Allteftersom dagen led, blev jag litegrann piggare i kroppen. Jag är rätt känslig beträffande väder och vind. Vissa grå dagar känner jag en sådan trötthet att man känner sig som en zoombie. När ljuset sedan uppenbarar sig, ja, då sker en total förvandling. Genast sprider sig ett uppvaknande genom kroppens hela universum. Därför är sommarhalvåret "min" årstid. Sommaren må vara alldeles för kort - men det är då jag lever upp för fullt.
-"Roger, du måste åka upp till Lundmans och handla", sa min hustru
innan sönerna skulle komma. Så här grått och visset såg det ut i hjärtat
av byn.
-"Glöm inte att skriva i gästboken", sa Jeanette i lördags. Och som synes
så lämnar Elisabeth och Norah sina respektive avtryck i boken.
Elisabeth uttryckte sin förtjusning i denna...
...men det fanns även andra "behagliga" saker att vila ögonen på...
Jag "drunknar" lätt i en tavla om jag bara ger mig tid och utrymme.
Och det är väl det som är själva pudelns kärna i sammanhanget.
Personligen älskar jag drastiska färgsättningar, och kontraster. Färger
gör mig uppsluppen och glad...
Konstsalongen väcker mina minnen. 1973 fungerade detta som Pite
Big Bands replokal. Min kompis i John Harrys Bosse Nyman och jag brukade
åka hit för att lyssna. En gång så kom ståupp-komikern Anders "Bubben"
Burström hit och hälsade på. Han tog en stort vedträ, satte den på piano-
stolen för att komma lite högre upp. Sen spelade han som en Gud. Jag fick
tillfälle att en gång hoppa in i bandet. Ordinarie trumslagaren Ulf Degerman
var borta. Efteråt kom tenorsaxofonisten Allan Lundström i sällskap med
bandets ledare, Georges Goudin fram och gav mig en fullastad skopa med
beröm. Den natten sov jag gott.
När vi kom hem, så ville Norah titta på ALLT som fanns i farmor och
farfars garderober - och mer därtill. Lite senare kom Max...
Farmors virkade duk på huvudet, tja varför inte? Norah gillade i alla
fall det "nya stuket".
------------------Foto: ROGER LINDQVIST---------------------------------
Vid lunchtid kommer två av sönerna, Andreas och Daniel. Med sig har Danne en praktikant som åker med i lastbilen, precis samma förfaringssätt som Daniel när han en gång precis tagit sina första steg ut i "jobbvärlden". Bettan har gjort palt. En maträtt som alltid verkar "landa rätt". Rakt ner i magen, och efter en stund så kommer det ofrånkomliga: "Paltschwimen" (Paltkoma). Niclas Wahlgren har en bekant här i Piteå, som han ibland brukar hälsa på. Samma kompis är också Andreas kompis. Vid ett tillfälle så mötte de varandra, Niclas W. och Ante. "En trevlig kille" var Andreas omdöme. Och i ett TV-program så berättade Niclas att han ätit Pitepalt här i Piteå. Då berättade han också om den så kallade "Paltkoman".
I Öjebyns bibliotek har man en konstutställning, Max´moster Jeanette har ställt ut sina alster. Därför så åkte vi dit idag, jag, Bettan och Norah. Elisabeth blev förtjust i ett av verken, men den var tyvärr inte till salu. Vi mötte Jeanette i lördags hemma hos Robert, Max och Jannice. Max fyller 2 år i morgon, men festen gick av stapeln lite tidigare eftersom det var mer praktiskt så. Allteftersom dagen led, blev jag litegrann piggare i kroppen. Jag är rätt känslig beträffande väder och vind. Vissa grå dagar känner jag en sådan trötthet att man känner sig som en zoombie. När ljuset sedan uppenbarar sig, ja, då sker en total förvandling. Genast sprider sig ett uppvaknande genom kroppens hela universum. Därför är sommarhalvåret "min" årstid. Sommaren må vara alldeles för kort - men det är då jag lever upp för fullt.
-"Roger, du måste åka upp till Lundmans och handla", sa min hustru
innan sönerna skulle komma. Så här grått och visset såg det ut i hjärtat
av byn.
-"Glöm inte att skriva i gästboken", sa Jeanette i lördags. Och som synes
så lämnar Elisabeth och Norah sina respektive avtryck i boken.
Elisabeth uttryckte sin förtjusning i denna...
...men det fanns även andra "behagliga" saker att vila ögonen på...
Jag "drunknar" lätt i en tavla om jag bara ger mig tid och utrymme.
Och det är väl det som är själva pudelns kärna i sammanhanget.
Personligen älskar jag drastiska färgsättningar, och kontraster. Färger
gör mig uppsluppen och glad...
Konstsalongen väcker mina minnen. 1973 fungerade detta som Pite
Big Bands replokal. Min kompis i John Harrys Bosse Nyman och jag brukade
åka hit för att lyssna. En gång så kom ståupp-komikern Anders "Bubben"
Burström hit och hälsade på. Han tog en stort vedträ, satte den på piano-
stolen för att komma lite högre upp. Sen spelade han som en Gud. Jag fick
tillfälle att en gång hoppa in i bandet. Ordinarie trumslagaren Ulf Degerman
var borta. Efteråt kom tenorsaxofonisten Allan Lundström i sällskap med
bandets ledare, Georges Goudin fram och gav mig en fullastad skopa med
beröm. Den natten sov jag gott.
När vi kom hem, så ville Norah titta på ALLT som fanns i farmor och
farfars garderober - och mer därtill. Lite senare kom Max...
Farmors virkade duk på huvudet, tja varför inte? Norah gillade i alla
fall det "nya stuket".
------------------Foto: ROGER LINDQVIST---------------------------------
Historien om LARRY DEAN - del 10
I förra avsnittet berättade jag om Stefan Sundins smått uppmärksammade turné i grannlandet Norge. Detta p.g.a. av sitt vågade innehåll. Medan vi hemma i trygga "Svedala" blivit ganska så luttrade av "runda" ord och nakna kroppar, så låg "di norske" en bra bit efter. Sveriges rykte som lite vågade, tog sin början på allvar med filmen "Hon dansade en sommar" som kom 1951. Det var då som unga sköna Ulla Jacobsson visade sina bröst inför en häpen omvärld. Synen på svensk synd späddes på ytterligare i "Käre John" från 1964 med Christina Schollin och Jarl Kulle i rollerna. Filmen stämplades som pornografisk, trots att pornografi då innebar på sin höjd en naken kropp.
Väl hemma i Sverige och Stockholm fortsatte Staffan Sundin sitt musikaliska värv. Staffan alias Larry Dean, syntes numera även uppträda på klubbar av lite mer vågad karaktär. Inte bara som underhållare, han deltog aktivt i de live-shower som visades. I annonserna kallades Staffan Sundin för "Mr. Strip".
I skarven 1971-72 tar Staffan Sundin steget från svensktoppssång
till mer vågade saker. I detta reportage ses han som "Mr. Strip".
I novellen "Bordellgåtan" figurerar Staffan Sundin som karaktären
"Hugo". Här ses han med en okänd dam vid sin sida.
Runt Staffan flockas vackra unga damer. Som här i en fotostudio 1971.
Vackra damer ja, här ses han på en något manschauvinistisk bild med
sina två go-go flickor. Mer om det lite längre fram.
¤ Larry Dean syns runt om i landet. Ibland ses han i sin eget komponerade enmansband, för att även synas i större konstellationer. I början av 1972 uppträder han tillsammans med dansbandet Paul Dennis från Eskilstuna. En orkester bestående av fem heltidsmusiker som under 70-talet kommer att låta höra talas om sig. Noteras kan att mellan 1972-75 var Paul Dennis Sveriges näst mest bokade band efter Streaplers. Ett bevis för orkesterns popularitet. Ett gulnat tidningsklipp berättar mer om saken:
Larry Dean och Paul Dennis orkester var de som underhöll på den
första Rock-galan i Hallsberg på många år. Besökarna trivdes till max,
och fröjdades verkligen åt rockens pånyttfödelse.
HALLSBERG: Rocken är på väg att erövra Sverige igen, det fick man klara tecken på i fredagskväll i Grottan, Hallsberg. Det var mycket folk, och oj vilken fart det var på dansgolvet när Paul Dennis orkester spelade, medan Larry Dean höll gala med mikrofonen i hand. Larry Dean och Paul Dennis orkester är mycket populära bland rockkretsar i Stockholm.
Rocken är på väg tillbaka, och kanske kommer det att återuppstå en lika fin glansperiod som för drygt tio år sedan. Larry Dean klarade av de flesta av de gamla "godingarna". Han lyckades med konststycket att tända publiken från allra första början, men det kanske inte var något att förundra sig över när han sjöng Elvis Presleys, Fats Dominos, Chuck Berrys, Bobby Vees och Jerry Lee Lewis mest populära låtar. Rock´n-Roll-aftonen slog väl ut, och det kommer säkert att bli lika mycket folk den tionde mars då Rockfolket kommer på besök i Grottan, Folkets Hus i Hallsberg. Larry Dean gjorde två framträdanden på vardera 45 minuter under kvällen. Mellan den levande musiken höll Pege igång med sitt diskotek och de senaste plattorna.
-------------------------------------------------------------------------------------
LARRY DEAN - idolporträtt 1971.
¤ Det är inte endast i Stockholm med omnejd som pubiken får tillfälle att njuta av Larry Dean & Paul Dennis. Turnerandet tar dem ända upp till lite mer kylslagna trakter. En av spelplatserna är lappländska Åsele i Västerbottens län. Kan tänkas att Staffan inom sig känner sig aningen "hemmavid" när han återigen ser de norrländska djupa skogarna som han en gång lämnade för sitt musikaliska intresse. I Åsle ungdomsgård anordnas dans till Paul Dennis orkester samt Larry Deans enmans-orkester.
Larry Dean besöker Åsele den 1 mars 1972.
LARRY DEAN låter inte "rockigt" om man jämför med klingande
namn som Rock-Ragge, Little-Gerhard, Little Glimstedt. Men enligt
varudeklarationen spelar Larry rockmusik. Larry Dean och hans ork-
ester spelar på ungdomsdanser under sportlovet i Fritidsgården och
Ungdomsgården i Söderhamn samt Söderala fritidsgård.
LARRY DEAN underhåller sportlovslediga ungdomar i Söderhamn.
150 sportlovslediga och dansglada ungdomar kom till rockshowen på Fritidsgården, Söderhamn, i torsdagskväll. Paul Dennis Rockband och sångaren Larry Dean från Stockholm stod för såväl dansmusik som för akrobatisk, Elvis-inspirerad show.
Larry Dean började redan 1960 som sångare i rockbandet "The Boogie Boys" hemma i Älvsbyn och har sedan varit trubadur, gästspelat på Svensktoppen med Tobbes från Karlskrona samt blivit världsmästare i långsjungning två gånger - rekord 24 timmar - för att sedan gå tillbaka till rocken som fått nytt uppsving på 70-talet. De många decibelen tycktes inte bekymra den dansanta skolungdomen som tyckte det var "kul", "festligt", "roligt" att dansa efter levande rockmusik.
Fritidsgården anordnar diskotek minst en gång i månaden med antingen disc-jockey eller turnerande pop- och rockband, berättar fritidsgårdsassistent Bill Pettersson som även arrangerat rockshowen. Man har också andra aktiviteter som turnering i pingis, film var 14:e dag, TV, jukebox. Fritidsgården har öppet för sin ungdomsverksamhet - måndagar, onsdagar, torsdagar och fredagar mellan klockan 18 och 22 samt varannan söndag mellan klockan 17 och 21. Eftermiddagsklubbar finns för barn med arbetande föräldrar alla arbetsdagar mellan klockan 13 och 17. Inträde får man efter anmälan till Fritidsgården dock finns bara utrymme för ett begränsat antal barn i åldern 8-12 år.
Bra show, tyckte Bror Törnell, Söderhamn här med flickvännen Ing-
Mari Gustafsson, Vågbro.
---------------------------------------------------------------------------------
¤ April 1972. Larry Dean ingår i en ny konstellation, i och med sin medverkan i göteborgsbandet "High Notes". Samma vår väntar en turné på Grönland där Larry Dean och kompbandet High Notes har engagerats för att underhålla på de amerikanska baserna som finns placerade där. I norska Kristiansand finns Larry Dean i ortens tidningar. En av dem slår på stort när man i rubriken meddelar detta:
"VERDENSREKORDHOLDER I KRISTIANSAND"
Verdensrekordholder LARRY DEAN.
Visste De at vi for tiden har en verdensrekordholder i Kristiansand?
Nå er det riktignok ikke skoyter eller noen annen norsk toppgren det er snakk om, men i noe vi kan kalle for "langmannen svensk og heter Larry Dean. Han opptrer for tiden på Markens Grode sammen med orkesteret "HIGH NOTES".
- Det var sommeren 1970 jeg satte rekorden, forteller Dean i en samtale. Jeg sang i ett strekk 19 timer og såvidt jeg vet er det ingen som har slått rekorden. Larry Dean har ikke spilt med "High Notes" i mer enn et par måneder, men det er meningen at samarbeidet skal fortsette. Etter engasjementet i Kristiansand går turen til Gronland det orkesteret skal underhole amerikanske soldater i to måneder. For riktig å pigge opp gutta vil orkesteret da ta med seg en dansk go-go-danserinne.
Forovrig er både orkesteret og Larry Dean kjent for flere plateinnspilninger i Sverige, og de har også vaert innom den eksklusive Svensktoppen flere ganger. Orkesteret har holdt sammen i 12 år, og i 1964 ble de nr. 2 i Sveriges Radios landsomfattende konkurranse for tvist-band. Reportoiret har forandret seg siden den gangen, og nå spiller orkesteret det publikum vil ha, nemlig de siste slagerne. Orkestermedlemmene er selv svaert begistret for jazz, men det nytter det ikke å spille på restaurantene i dag.
- Folk vil ha pop- og da må vi spille det, sier orkesterets leder, Staffan Sundin.
HIGH NOTES & LARRY DEAN. Norge i april 1972.
¤ I det privata slår kärleken till, när Staffan förälskar sig i en blond vacker norska, som lystrar till namnet Ingebjorg Högset. Naturligtvis föranleder det tidningarna att skriva om händelsen.
Tidningarna skriver: "Sångaren LARRY DEAN har förlovat sig med en
norska. Hon heter INGEBJORG HÖGSET och är 20 år. Kul för henne.
-----------------------------------------------------------------------------
1972 kommer Larry Dean ut med en singel. Orkestern som kompar är kanske landets mest förnämligaste: Lasse Samuelssons orkester, där gitarristen Janne Schaffer och ABBA-trummisen Ola Brunkert ingår. I ett reklamutskick kan man läsa följande:
Larry Dean - Sveriges Don Partridge...
--------------------------------------------------------------------
¤ Ett intressant intervjuobjekt har han sannerligen varit - Staffan Sundin. Hans sätt att sticka ut gjorde media intresserade. Titta bara på hans olika skepnader, rock´n roll sångare, dansmusiker, trubadur, enmans-band med gitarr, munspel, kazoo och bastrumma. Lik kameleonten har Staffan åstadkommit skiftningar i färg och ton genom livet, även i med- och motgångar. Ett bevis på att min "psykologiska profil" inte är helt fel, kommer fram i detta urklipp, hämtat från Kvällsposten i november 1972:
Det började av en slump och här sitter han nu själv som en hel ork-
ester Larry Dean, alias Staffan Sundin.
VÄXJÖ: Han låter som en hel orkester - inklusive vokalist - och det är han ju också. Larry Dean eller Staffan Sundin, som han egentligen heter spelar fem instrument samtidigt. Just nu uppträder han på krog i Växjö, sen väntar skivinspelningar och TV. Det har gått fort för Staffan. Alltsammans började för bara sex månader sedan med en snilleblixt.
- Jag hade turnerat som vokalist med en orkester i Norge och åkte hem til Norrland för att vila, säger han. Jag har aldrig spelat något särskilt instrument. Därhemma plockade han i alla fall fram en uppsättning trummor han hade i källaren. Och så hade han gitarren. När han sjöng till gitarr så kom han att sitta vid trummorna. Och fötterna var ju lediga så bastrumman fick backa upp kompet med sitt bompa-bomp. Ja, så hade han ju munspel också...
- En förmedlare ringde och frågade om jag ville åka till Piteå och vara trubadur. Jag försökte slippa. Jag var inte säker på gitarr, tyckte jag. Men till slut lovade jag i alla fall, säger Staffan. Jag vet inte vad som for i mig, men jag tog med mig trummorna och munspelet.
Succé direkt
I Piteå köpte Staffan en förstärkaranläggning och när kvällen kom hade man inte en trubadur hos arrangören, utan en enmans-orkester. Det blev succé. Man dansade till "kvintetten Sundin" så det stod härliga till. Sedan dess har det bara rasat jobb över Staffan. Nu senast har han haft tre engagemang samtidigt och varje kväll måst flytta orkesteruppsättningen mellan olika stockholmskrogar.
- Jag höll på att jobba livet ur mig, säger Staffan. Men stålar blev det. Nu måste jag ta det lite lugnare. Därför spelar jag en månad här i Växjö.
Spelar allt
Staffan spelar allt från svensk- och kvällsstoppar till evergreens och rock. Detta är besättningen i kvintetten Sundin: höger fot trakterar bastrumman, vänster fot sköter tamburin och high-hat, gitarren släpper han aldrig, men med munnen sköter han omväxlande munspel och kazoo. Det senare låter som ett mellanting mellan kam och saxofon. Ja, så sjunger han förstås. Det märks att han har vokalistträning. Den sidan av jobbet släpper han heller inte helt. Ibland gör han inhopp framför en riktig orkester.
---------------------------------------------------------------------------------------
1972 är året då Larry Dean går in i Europafilms inspelningsstudio,
där han backas upp av de bästa musiker som vårt land kan uppbringa.
LASSE SAMUELSSONS orkester där Janne Schaffer och ABBA-trummisen
Ola Brunkert ingår.
---------------------------------------------------------------------------------
-------Text: ROGER LINDQVIST / Forts. följer... -------------------------
Väl hemma i Sverige och Stockholm fortsatte Staffan Sundin sitt musikaliska värv. Staffan alias Larry Dean, syntes numera även uppträda på klubbar av lite mer vågad karaktär. Inte bara som underhållare, han deltog aktivt i de live-shower som visades. I annonserna kallades Staffan Sundin för "Mr. Strip".
I skarven 1971-72 tar Staffan Sundin steget från svensktoppssång
till mer vågade saker. I detta reportage ses han som "Mr. Strip".
I novellen "Bordellgåtan" figurerar Staffan Sundin som karaktären
"Hugo". Här ses han med en okänd dam vid sin sida.
Runt Staffan flockas vackra unga damer. Som här i en fotostudio 1971.
Vackra damer ja, här ses han på en något manschauvinistisk bild med
sina två go-go flickor. Mer om det lite längre fram.
¤ Larry Dean syns runt om i landet. Ibland ses han i sin eget komponerade enmansband, för att även synas i större konstellationer. I början av 1972 uppträder han tillsammans med dansbandet Paul Dennis från Eskilstuna. En orkester bestående av fem heltidsmusiker som under 70-talet kommer att låta höra talas om sig. Noteras kan att mellan 1972-75 var Paul Dennis Sveriges näst mest bokade band efter Streaplers. Ett bevis för orkesterns popularitet. Ett gulnat tidningsklipp berättar mer om saken:
Larry Dean och Paul Dennis orkester var de som underhöll på den
första Rock-galan i Hallsberg på många år. Besökarna trivdes till max,
och fröjdades verkligen åt rockens pånyttfödelse.
HALLSBERG: Rocken är på väg att erövra Sverige igen, det fick man klara tecken på i fredagskväll i Grottan, Hallsberg. Det var mycket folk, och oj vilken fart det var på dansgolvet när Paul Dennis orkester spelade, medan Larry Dean höll gala med mikrofonen i hand. Larry Dean och Paul Dennis orkester är mycket populära bland rockkretsar i Stockholm.
Rocken är på väg tillbaka, och kanske kommer det att återuppstå en lika fin glansperiod som för drygt tio år sedan. Larry Dean klarade av de flesta av de gamla "godingarna". Han lyckades med konststycket att tända publiken från allra första början, men det kanske inte var något att förundra sig över när han sjöng Elvis Presleys, Fats Dominos, Chuck Berrys, Bobby Vees och Jerry Lee Lewis mest populära låtar. Rock´n-Roll-aftonen slog väl ut, och det kommer säkert att bli lika mycket folk den tionde mars då Rockfolket kommer på besök i Grottan, Folkets Hus i Hallsberg. Larry Dean gjorde två framträdanden på vardera 45 minuter under kvällen. Mellan den levande musiken höll Pege igång med sitt diskotek och de senaste plattorna.
-------------------------------------------------------------------------------------
LARRY DEAN - idolporträtt 1971.
¤ Det är inte endast i Stockholm med omnejd som pubiken får tillfälle att njuta av Larry Dean & Paul Dennis. Turnerandet tar dem ända upp till lite mer kylslagna trakter. En av spelplatserna är lappländska Åsele i Västerbottens län. Kan tänkas att Staffan inom sig känner sig aningen "hemmavid" när han återigen ser de norrländska djupa skogarna som han en gång lämnade för sitt musikaliska intresse. I Åsle ungdomsgård anordnas dans till Paul Dennis orkester samt Larry Deans enmans-orkester.
Larry Dean besöker Åsele den 1 mars 1972.
LARRY DEAN låter inte "rockigt" om man jämför med klingande
namn som Rock-Ragge, Little-Gerhard, Little Glimstedt. Men enligt
varudeklarationen spelar Larry rockmusik. Larry Dean och hans ork-
ester spelar på ungdomsdanser under sportlovet i Fritidsgården och
Ungdomsgården i Söderhamn samt Söderala fritidsgård.
LARRY DEAN underhåller sportlovslediga ungdomar i Söderhamn.
150 sportlovslediga och dansglada ungdomar kom till rockshowen på Fritidsgården, Söderhamn, i torsdagskväll. Paul Dennis Rockband och sångaren Larry Dean från Stockholm stod för såväl dansmusik som för akrobatisk, Elvis-inspirerad show.
Larry Dean började redan 1960 som sångare i rockbandet "The Boogie Boys" hemma i Älvsbyn och har sedan varit trubadur, gästspelat på Svensktoppen med Tobbes från Karlskrona samt blivit världsmästare i långsjungning två gånger - rekord 24 timmar - för att sedan gå tillbaka till rocken som fått nytt uppsving på 70-talet. De många decibelen tycktes inte bekymra den dansanta skolungdomen som tyckte det var "kul", "festligt", "roligt" att dansa efter levande rockmusik.
Fritidsgården anordnar diskotek minst en gång i månaden med antingen disc-jockey eller turnerande pop- och rockband, berättar fritidsgårdsassistent Bill Pettersson som även arrangerat rockshowen. Man har också andra aktiviteter som turnering i pingis, film var 14:e dag, TV, jukebox. Fritidsgården har öppet för sin ungdomsverksamhet - måndagar, onsdagar, torsdagar och fredagar mellan klockan 18 och 22 samt varannan söndag mellan klockan 17 och 21. Eftermiddagsklubbar finns för barn med arbetande föräldrar alla arbetsdagar mellan klockan 13 och 17. Inträde får man efter anmälan till Fritidsgården dock finns bara utrymme för ett begränsat antal barn i åldern 8-12 år.
Bra show, tyckte Bror Törnell, Söderhamn här med flickvännen Ing-
Mari Gustafsson, Vågbro.
---------------------------------------------------------------------------------
¤ April 1972. Larry Dean ingår i en ny konstellation, i och med sin medverkan i göteborgsbandet "High Notes". Samma vår väntar en turné på Grönland där Larry Dean och kompbandet High Notes har engagerats för att underhålla på de amerikanska baserna som finns placerade där. I norska Kristiansand finns Larry Dean i ortens tidningar. En av dem slår på stort när man i rubriken meddelar detta:
"VERDENSREKORDHOLDER I KRISTIANSAND"
Verdensrekordholder LARRY DEAN.
Visste De at vi for tiden har en verdensrekordholder i Kristiansand?
Nå er det riktignok ikke skoyter eller noen annen norsk toppgren det er snakk om, men i noe vi kan kalle for "langmannen svensk og heter Larry Dean. Han opptrer for tiden på Markens Grode sammen med orkesteret "HIGH NOTES".
- Det var sommeren 1970 jeg satte rekorden, forteller Dean i en samtale. Jeg sang i ett strekk 19 timer og såvidt jeg vet er det ingen som har slått rekorden. Larry Dean har ikke spilt med "High Notes" i mer enn et par måneder, men det er meningen at samarbeidet skal fortsette. Etter engasjementet i Kristiansand går turen til Gronland det orkesteret skal underhole amerikanske soldater i to måneder. For riktig å pigge opp gutta vil orkesteret da ta med seg en dansk go-go-danserinne.
Forovrig er både orkesteret og Larry Dean kjent for flere plateinnspilninger i Sverige, og de har også vaert innom den eksklusive Svensktoppen flere ganger. Orkesteret har holdt sammen i 12 år, og i 1964 ble de nr. 2 i Sveriges Radios landsomfattende konkurranse for tvist-band. Reportoiret har forandret seg siden den gangen, og nå spiller orkesteret det publikum vil ha, nemlig de siste slagerne. Orkestermedlemmene er selv svaert begistret for jazz, men det nytter det ikke å spille på restaurantene i dag.
- Folk vil ha pop- og da må vi spille det, sier orkesterets leder, Staffan Sundin.
HIGH NOTES & LARRY DEAN. Norge i april 1972.
¤ I det privata slår kärleken till, när Staffan förälskar sig i en blond vacker norska, som lystrar till namnet Ingebjorg Högset. Naturligtvis föranleder det tidningarna att skriva om händelsen.
Tidningarna skriver: "Sångaren LARRY DEAN har förlovat sig med en
norska. Hon heter INGEBJORG HÖGSET och är 20 år. Kul för henne.
-----------------------------------------------------------------------------
1972 kommer Larry Dean ut med en singel. Orkestern som kompar är kanske landets mest förnämligaste: Lasse Samuelssons orkester, där gitarristen Janne Schaffer och ABBA-trummisen Ola Brunkert ingår. I ett reklamutskick kan man läsa följande:
Larry Dean - Sveriges Don Partridge...
--------------------------------------------------------------------
¤ Ett intressant intervjuobjekt har han sannerligen varit - Staffan Sundin. Hans sätt att sticka ut gjorde media intresserade. Titta bara på hans olika skepnader, rock´n roll sångare, dansmusiker, trubadur, enmans-band med gitarr, munspel, kazoo och bastrumma. Lik kameleonten har Staffan åstadkommit skiftningar i färg och ton genom livet, även i med- och motgångar. Ett bevis på att min "psykologiska profil" inte är helt fel, kommer fram i detta urklipp, hämtat från Kvällsposten i november 1972:
Det började av en slump och här sitter han nu själv som en hel ork-
ester Larry Dean, alias Staffan Sundin.
VÄXJÖ: Han låter som en hel orkester - inklusive vokalist - och det är han ju också. Larry Dean eller Staffan Sundin, som han egentligen heter spelar fem instrument samtidigt. Just nu uppträder han på krog i Växjö, sen väntar skivinspelningar och TV. Det har gått fort för Staffan. Alltsammans började för bara sex månader sedan med en snilleblixt.
- Jag hade turnerat som vokalist med en orkester i Norge och åkte hem til Norrland för att vila, säger han. Jag har aldrig spelat något särskilt instrument. Därhemma plockade han i alla fall fram en uppsättning trummor han hade i källaren. Och så hade han gitarren. När han sjöng till gitarr så kom han att sitta vid trummorna. Och fötterna var ju lediga så bastrumman fick backa upp kompet med sitt bompa-bomp. Ja, så hade han ju munspel också...
- En förmedlare ringde och frågade om jag ville åka till Piteå och vara trubadur. Jag försökte slippa. Jag var inte säker på gitarr, tyckte jag. Men till slut lovade jag i alla fall, säger Staffan. Jag vet inte vad som for i mig, men jag tog med mig trummorna och munspelet.
Succé direkt
I Piteå köpte Staffan en förstärkaranläggning och när kvällen kom hade man inte en trubadur hos arrangören, utan en enmans-orkester. Det blev succé. Man dansade till "kvintetten Sundin" så det stod härliga till. Sedan dess har det bara rasat jobb över Staffan. Nu senast har han haft tre engagemang samtidigt och varje kväll måst flytta orkesteruppsättningen mellan olika stockholmskrogar.
- Jag höll på att jobba livet ur mig, säger Staffan. Men stålar blev det. Nu måste jag ta det lite lugnare. Därför spelar jag en månad här i Växjö.
Spelar allt
Staffan spelar allt från svensk- och kvällsstoppar till evergreens och rock. Detta är besättningen i kvintetten Sundin: höger fot trakterar bastrumman, vänster fot sköter tamburin och high-hat, gitarren släpper han aldrig, men med munnen sköter han omväxlande munspel och kazoo. Det senare låter som ett mellanting mellan kam och saxofon. Ja, så sjunger han förstås. Det märks att han har vokalistträning. Den sidan av jobbet släpper han heller inte helt. Ibland gör han inhopp framför en riktig orkester.
---------------------------------------------------------------------------------------
1972 är året då Larry Dean går in i Europafilms inspelningsstudio,
där han backas upp av de bästa musiker som vårt land kan uppbringa.
LASSE SAMUELSSONS orkester där Janne Schaffer och ABBA-trummisen
Ola Brunkert ingår.
---------------------------------------------------------------------------------
-------Text: ROGER LINDQVIST / Forts. följer... -------------------------
Revyskrivande...
Idag påbörjade jag mitt textskrivande inför den kommande Pite Revyn. Ett färdigskrivet nummer ligger redan klart. Det är skönt att komma till skott. Har gått och funderat på olika infallsvinklar för de olika numren (sketcherna), men det brukar lösa sig rätt så fort. Numret jag gjorde idag tog cirka 15-20 minuter att göra. Ramen jag har är att inte göra texterna alltför långa. Men inom den tidsrymden måste de komiska poängerna klämmas in. Som ett pussel att lägga... Men det är ett uppfriskande jobb (för hjärnan) att klura ut de olika fantasihistorierna, sen så hoppas man ju att publiken skall uppskatta det.
Idag på förmiddagen gjorde jag klart det första revynumret.
--------------------------------------------------------------------
Bild: www.orebro.se
Idag på förmiddagen gjorde jag klart det första revynumret.
--------------------------------------------------------------------
Bild: www.orebro.se
Folkets Hus i Korsträsk
Igår var vi och hälsade på i Muskus. På vägen mellan Älvsbyn och Vistträsk ligger byn Korsträsk. Och när vi så hade vägarna förbi så passade jag på att återigen göra en "upptäckt". Den här gången var det Folkan i Korsträsk som fick den stora äran. Jag har spelat några gånger i mitt liv på Folkan. Bl. a. med Rolf Åhmans i början av 80-talet. Det var också här som vi dagen före midsommarafton 1974, ägnade hela natten att repa med vår i all hast inhoppade organist Gunnar. Kapellmästaren Rolf låg på garnisionssjukhuset i Boden, med brutet ben. Och kunde p.g.a. av sin skada naturligtvis inte spela under midsommarhelgen. Det var då som Hasse våran gitarrist och sångare kom att tänka på sin gamle skolkamrat. Gunnar blev tillfrågad, och han svarade Jomenvisst! Gunnar blev kvar i orkestern efter Rolfs tillfrisknande, fram till bandets upplösning 1982.
Sommaren 1996, när filmen Jägarna spelades in i Älvsbyområdet, gjordes ett antal scener i Folkans innandöme. Skådespelaren Ove Tjernerg medverkade tillsammans med en massa statister under en hel dags tagningar. Idag står Folkan alldeles öde. Och jag vet inte om man överhuvudtaget alls har några aktiviteter där längre. Tilläggas kan också att jag även spelat upp till dans med dansbandet Opus i början av 1990-talet. Som ni hör så finns det gott om minnen förknippade kring detta ställe.
Senast jag var här var med dansbandet OPUS från Piteå. Jag spelade
med Rolf Åhmans på samma ställe 1981. Och som jag kommer ihåg
så har jag även suttit bakom trummorna med Kjell-Bertils här vid nåt
tillfälle. OCH...troligen även John Harrys.
Folkets Hus i Korsträsk. Igår lördag den 8 oktober 2011.
Rester efter en glad afton?
1981 var vi här. Närmare bestämt nästan på dagen för 30 år sedan.
I samma veva hade vi precis släppt våran nya singel.
ROLF ÅHMANS orkester - Älvsbyn.
¤ ROGER LINDQVIST ¤
¤ HASSE ERIKSSON ¤
¤ SVEN-ÅKE ANDERSSON ¤
¤ SUNE ANDERSSON ¤
¤ GUNNAR SANDBLADH ¤
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Sommaren 1996, när filmen Jägarna spelades in i Älvsbyområdet, gjordes ett antal scener i Folkans innandöme. Skådespelaren Ove Tjernerg medverkade tillsammans med en massa statister under en hel dags tagningar. Idag står Folkan alldeles öde. Och jag vet inte om man överhuvudtaget alls har några aktiviteter där längre. Tilläggas kan också att jag även spelat upp till dans med dansbandet Opus i början av 1990-talet. Som ni hör så finns det gott om minnen förknippade kring detta ställe.
Senast jag var här var med dansbandet OPUS från Piteå. Jag spelade
med Rolf Åhmans på samma ställe 1981. Och som jag kommer ihåg
så har jag även suttit bakom trummorna med Kjell-Bertils här vid nåt
tillfälle. OCH...troligen även John Harrys.
Folkets Hus i Korsträsk. Igår lördag den 8 oktober 2011.
Rester efter en glad afton?
1981 var vi här. Närmare bestämt nästan på dagen för 30 år sedan.
I samma veva hade vi precis släppt våran nya singel.
ROLF ÅHMANS orkester - Älvsbyn.
¤ ROGER LINDQVIST ¤
¤ HASSE ERIKSSON ¤
¤ SVEN-ÅKE ANDERSSON ¤
¤ SUNE ANDERSSON ¤
¤ GUNNAR SANDBLADH ¤
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Ove Kindvall, fotbollslegend
Årets bragdman i svensk idrott 1969 är enligt mångas mening 26-
årige Ove Kindvall. Det var han som med sina två mål i VM-kvalmatchen
mot Frankrike den 15 oktober ordnade Sveriges biljett till VM i Mexico.
Det är spelare av Kindvalls kaliber och kunnande vi behöver om vi ska
hänga med i VM-cirkusen i sommar.
------------------------------------------------------
Årets Sport 1969-70.
THE STEELMEN - Älvsbyn
1965. THE STEELMEN & BOBBY FENTON. Nästkommande program:
The Balubas från Örnsköldsvik.
--------------------------------------------------------------------------------
Nöjen 1965
¤ Fredag 19 februari - LOS COMMANCHEROS : Folkets Hus, Lansjärv.
¤ Lördag 20 februari - LOS COMMANCHEROS : Folkets Hus, Råneå.
¤ Lördag 20 februari - THE ECCENTRICS : Folkets Hus, Aborrträsk.
¤ Söndag 21 februari - THE ECCENTRICS : Forum, Älvsbyn.
¤ Lördag 20 februari - THE FLAMES : Storstugan, Moskosel.
¤ Lördag 20 februari - THE FLATTERS : Godtemplarhuset, Morjärv.
¤ Lördag 20 februari - JOHN HARRYS : Forum, Älvsbyn.
¤ Lördag 20 februari - LENNART LINDBLOMS : Folkets Hus, Luleå.
¤ Lördag 20 februari - THE PLAYBOYS : Folkets Hus, Övertorneå.
¤ Lördag 20 februari - RUNE LINDSTEDTS : Folkets Hus, Svartöstaden, Luleå.
¤ Söndag 21 februari - RUNE LINDSTEDTS : Folkets Hus, Karlsborg.
¤ Lördag 20 februari - THE SHAKING FIVE : Folkets Hus, Båtskärsnäs.
¤ Onsdag 24 februari - THE SHANES : Rio, Haparanda.
¤ Lördag 20 februari - SILVER SOUNDS : Folkets Hus, Junosuando.
¤ Lördag 20 februari - SPELMANSPOJKARNA : Strandgården, Kalludden.
¤ Lördag 20 februari - THE STEELMEN : Folkets Hus, Gällivare.
¤ Söndag 21 februari - THE STEELMEN : Folkets Hus, Gällivare.
¤ Onsdag 24 februari - THE STEELMEN : Rio, Haparanda.
¤ Lördag 20 februari - THE ZEROS : Brandkårhuset, Karesuando.
¤ Lördag 20 februari - ÅKE JOHANSSONS : Folkets Hus, Jokkmokk.
¤ Lördag 20 mars - ALL SOUND : Folkets Hus, Aborrträsk.
¤ Lördag 20 mars - LOS COMMANCHEROS : Sporthallen, Malmberget.
¤ Lördag 20 mars - THE ECCENTRICS : Forum, Älvsbyn.
¤ Lördag 20 mars - THE FLATTERS : Folkets Hus, Gunnarsbyn.
¤ Lördag 20 mars - GÖTE ROLANDHS : Folkets Hus, Luleå.
¤ Lördag 20 mars - JANNES X-TETT : Perudden, Piteå.
¤ Lördag 20 mars - JOHN HARRYS : Forum, Älvsbyn.
¤ Lördag 20 mars - KENT SILVER med SILVERSTARS : Folkets Hus, Svartöstaden, Luleå.
¤ Söndag 21 mars - KENT SILVER med SILVERSTARS : Luleå.
¤ Lördag 20 mars - LENNART LINDBLOMS : Luleå.
¤ Lördag 20 mars - THE ORIGINAL POP MUSIC BAND : Folkets Hus, Sandträsk.
¤ Lördag 20 mars - THE PLAYBOYS : Folkets Hus, Råneå.
¤ Fredag 19 mars - RUNE LINDSTEDTS : Folkets Hus, Gällivare.
¤ Lördag 20 mars - RUNE LINDSTEDTS : Folkets Hus, Gällivare.
¤ Söndag 21 mars - RUNE LINDSTEDTS : Folkets Hus, Gällivare.
¤ Lördag 20 mars - THE SAVAGE : Folkets Hus, Aborrträsk.
¤ Lördag 20 mars - THE SPOTLIGHTS : IOGT, Morjärv.
¤ Lördag 20 mars - THE SUNLIGHTS : IOGT, Morjärv.
¤ Lördag 20 mars - THE SHAKIN W : IOGT, Morjärv.
¤ Lördag 20 mars - SWING STARS : Storstugan, Moskosel.
¤ Lördag 20 mars - THORES TRIO : Folkets Hus, Överkalix.
¤ Söndag 21 mars - TRIXON SHOWTETT : Folkets Hus, Sangis.
¤ Söndag 21 mars - THE TWILLIGHTS : Folkets Hus, Luleå.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Källor: NSD fredag den 19 februari 1965 & fredag den 19 mars 1965 /
www.s3kamrat.com
AZYMOL
SE ¤ Den 21 september 1956.
Snus i bastrumman...
Konstig rubrik kan tyckas, med det finns en enkel förklaring. I Kjell-Bertils orkester fanns två personer som nyttjade snus. En av dem var Allan. Och trots att han spelade sax så klämde han in en prilla med jämna mellanrum. Kjell, basist och sångare, var också en hängiven snusare. Kjell brukade vanligtvis stå litegrann till vänster om mig där jag satt bakom trummorna. Allan stod placerad nästan rakt framför med sin tenorsaxofon hängande i ett band runt halsen. Ibland (när prillan skulle ut) mitt mellan två danser, så slängdes den på golvet, men hamnade istället till 99% i min bastrumma. När danskvällen var över, och vi bytt om och skulle "riva" ner våra grejer, det var då som jag upptäckte allt det där snuset av märket Tre Ankare som låg i min stackars bastrumma. Så jag och mina trummor fyllde alltså två viktiga funktioner i Kjell-Bertils orkester från Piteå. Dels att hålla takten, och ge stadga åt de låtar vi spelade, dels att vara en slags "snusuppsamlare" åt mina två kollegor.
Mitt gage skulle givetvis varit högre p.g.a. mitt "extra-arbete" som snusuppsamlare. Åtminstone skulle jag krävt Kjell och Allan en avgift på 1 kr. per kastad snus, tyvärr så blev det inte så. Följden blev att jag själv började snusa så småningom. Vad det blev? Jo, Tre Ankare portionssnus. Snacka om dåligt inflytande.
KJELL-BERTILS orkester...
...min bastrumma...
...TRE ANKARE var ingen bra kombination!
------------------------------------------------------------
Tre Ankare: www.snuscentral.org
Mitt gage skulle givetvis varit högre p.g.a. mitt "extra-arbete" som snusuppsamlare. Åtminstone skulle jag krävt Kjell och Allan en avgift på 1 kr. per kastad snus, tyvärr så blev det inte så. Följden blev att jag själv började snusa så småningom. Vad det blev? Jo, Tre Ankare portionssnus. Snacka om dåligt inflytande.
KJELL-BERTILS orkester...
...min bastrumma...
...TRE ANKARE var ingen bra kombination!
------------------------------------------------------------
Tre Ankare: www.snuscentral.org
"På väg till Haparanda i en Emmaljunga cabriolet"
I morse åkte Max´mamma och pappa till Ikea i Haparanda. Sonen Max skulle under någon timme vara hos sin farmor och farfar. Strax före lunch fick unge Max en strålande idé (tyckte han). Han beordrade bestämt farföräldrarna att med barnvagnet skjutsa honom hela vägen till Haparanda, 18 mil enkel väg. Och till råga på allt, det började regna. Men Max lät sig inte bevekas, han bara skulle möta upp mamma och pappa i Ikeas restaurang klockan två, för att där mötas över en tallrik med mos och köttbullar.
Så småningom började färden. Fast sanningen att säga så gick det ganska trögt, inte för Max, utan däremot för de två olyckliga farföräldrarna Elisabeth och Roger. Första pausen tog vi några meter från vårt hus. Max ville naturligtvis inte stanna, han ville bara gå, gå, gå och gå...
D.v.s. själva gåendet, det skötte vi om. Och medan Max satt tryggt och bekvämt med sin mobil i sin vagn, pustade och stånkade vi på meter för meter. Hur skulle vi orka, när t.o.m. myrorna på marken sprang om oss? Här följer en liten bildberättelse:
Det började redan på förmiddagen. Max hade redan då bestämt sig
för att åka med sitt barnvagn till Haparanda. Först så ringde han sin
pappa. - Jo, Max här, farsan. Kan vi mötas i restaurangen, låt oss säga
runt två. Ni kan väl beställa, en tallrik me´köttbullar å mos. Efterrätten
en mastig gräddbakelse å hallonsaft. Är de´uppfattat farsan?
- Ja ska snacka me´farmor å farfar. Nää, dom vet inget än. Förresten,
farfar står här bredvid mej, han är alldeles vit i hela ansiktet. Han för-
står nog va´som är på gång. Ses farsan, hälsa morsan. Ses klockan
två. Puss!
- Tjena! Ringer igen, joo, nu åker vi snart. Måste bara få igång gam-
lingarna. Dom verkar så tröga i da´. Farfar gnäller om sina fötter, du
farsan, var farfar så här när du bodde hemma också?
- Seså farmor, lite fortare, ett, två, tre...Jamen du har ju ingen fart
under sulorna, vetja!
- MÅSTE vi stanna redan? Å förresten vi går ju åt fel håll. Haparanda
ligger norrut, de´här bär ju iväg mot Skellefte...FARFAAAAR...sluta nu
med kameran. Berätta istället för farmor åt vicket håll norr är. Okej,
de´ligger ett Ikea i Sundsvall också, men det är inte dit jag hade tänkt
mej.
- Undrar om dom förstått åt vicket håll vi ska gå? Tur att nappen finns
med, en liten tröst i kaoset.
- Haparanda ligger ditåt! Det kurrar redan i magen, måste skynda oss.
- Bra farmor! Gå nu rakt fram. Gå över Öholma bron, i riktning mot
Öjebyn. Sen är de´Lule som gäller.
- Hallå, morsan! Vi är på väg. Vart vi är? Ja, cirka 150 meter från
farmor och farfars hus. Du vet gamlingarna håller inte så hög fart -
numera.
- Om de´regnar? Javisst! Tur att jag sitter i min Emmaljunga cabriolet.
Jo, mamma, jag HAR sufletten uppe, nää, inte omeletten...SUFLETTEN!
- Vi kan väl stanna på Vippabcken? Då ska jag bjussa på ett glas saft.
Men vänta, vi går ju bara runt...
- Ni menar väl inte att vi bara går runt? Vänder ni om?
- Vi e´ju bara på Skatanvägen, ja trodde vi var i Antnäs.
Vid tullstationen i Hortlax ringde Max sina föräldrar för att berätta att
den där köttbullstallriken skulle avbeställas. Å istället som ett plåster
på såren lovade farmor att laga en pannkaka. Max tillade också:
- Tja, vi tar Haparanda en annan dag, har farmor å farfar lovat.
Får väl se om dom håller sina ord. Hejdå, hälsa mamma! Å hörrni -
jag längtar efter er, så kör försiktigt hem, tänk på lilla mej!
------------------------------------------------------------------------------
Fotograf under promenaden: ROGER LINDQVIST.
Så småningom började färden. Fast sanningen att säga så gick det ganska trögt, inte för Max, utan däremot för de två olyckliga farföräldrarna Elisabeth och Roger. Första pausen tog vi några meter från vårt hus. Max ville naturligtvis inte stanna, han ville bara gå, gå, gå och gå...
D.v.s. själva gåendet, det skötte vi om. Och medan Max satt tryggt och bekvämt med sin mobil i sin vagn, pustade och stånkade vi på meter för meter. Hur skulle vi orka, när t.o.m. myrorna på marken sprang om oss? Här följer en liten bildberättelse:
Det började redan på förmiddagen. Max hade redan då bestämt sig
för att åka med sitt barnvagn till Haparanda. Först så ringde han sin
pappa. - Jo, Max här, farsan. Kan vi mötas i restaurangen, låt oss säga
runt två. Ni kan väl beställa, en tallrik me´köttbullar å mos. Efterrätten
en mastig gräddbakelse å hallonsaft. Är de´uppfattat farsan?
- Ja ska snacka me´farmor å farfar. Nää, dom vet inget än. Förresten,
farfar står här bredvid mej, han är alldeles vit i hela ansiktet. Han för-
står nog va´som är på gång. Ses farsan, hälsa morsan. Ses klockan
två. Puss!
- Tjena! Ringer igen, joo, nu åker vi snart. Måste bara få igång gam-
lingarna. Dom verkar så tröga i da´. Farfar gnäller om sina fötter, du
farsan, var farfar så här när du bodde hemma också?
- Seså farmor, lite fortare, ett, två, tre...Jamen du har ju ingen fart
under sulorna, vetja!
- MÅSTE vi stanna redan? Å förresten vi går ju åt fel håll. Haparanda
ligger norrut, de´här bär ju iväg mot Skellefte...FARFAAAAR...sluta nu
med kameran. Berätta istället för farmor åt vicket håll norr är. Okej,
de´ligger ett Ikea i Sundsvall också, men det är inte dit jag hade tänkt
mej.
- Undrar om dom förstått åt vicket håll vi ska gå? Tur att nappen finns
med, en liten tröst i kaoset.
- Haparanda ligger ditåt! Det kurrar redan i magen, måste skynda oss.
- Bra farmor! Gå nu rakt fram. Gå över Öholma bron, i riktning mot
Öjebyn. Sen är de´Lule som gäller.
- Hallå, morsan! Vi är på väg. Vart vi är? Ja, cirka 150 meter från
farmor och farfars hus. Du vet gamlingarna håller inte så hög fart -
numera.
- Om de´regnar? Javisst! Tur att jag sitter i min Emmaljunga cabriolet.
Jo, mamma, jag HAR sufletten uppe, nää, inte omeletten...SUFLETTEN!
- Vi kan väl stanna på Vippabcken? Då ska jag bjussa på ett glas saft.
Men vänta, vi går ju bara runt...
- Ni menar väl inte att vi bara går runt? Vänder ni om?
- Vi e´ju bara på Skatanvägen, ja trodde vi var i Antnäs.
Vid tullstationen i Hortlax ringde Max sina föräldrar för att berätta att
den där köttbullstallriken skulle avbeställas. Å istället som ett plåster
på såren lovade farmor att laga en pannkaka. Max tillade också:
- Tja, vi tar Haparanda en annan dag, har farmor å farfar lovat.
Får väl se om dom håller sina ord. Hejdå, hälsa mamma! Å hörrni -
jag längtar efter er, så kör försiktigt hem, tänk på lilla mej!
------------------------------------------------------------------------------
Fotograf under promenaden: ROGER LINDQVIST.
Åke Fälts orkester
NORRSKENSFLAMMAN ¤ Fredagen den 7 juni 1974.
Historien om LARRY DEAN - del 9
¤ Vi skriver årtalet 1970. Staffan Sundin, 24, är elev på folkhögskolan i Vindeln, för att som han sjäv säger: "försöka bli något". Vid sidan av skolarbetet håller Staffan som bäst att planera in en ny skivinspelning, den sjätte i ordningen. Vid samma skola finns vid den här tidpunkten också en blond tjej, bosatt i Vindeln, som heter Gunnel Lundberg. Gunnel blir blir Staffans draghjäp på en av skivans låtar. Som kompband på plattan agerar välkända Yngve Forssélls kör & orkester från Skellefteå. Inspelningen görs i Staffans f.d. hemstad Örnsköldsvik i inspelningsteknikern Hasse Lundgrens studio. Plattan ges ut på skivetiketten "Round Up". Vi låter ett tidningsklipp berätta:
Larry Dean t.v. har just klarat av sin sjätte inspelning. Denna gång
hjälpte Gunnel Lundberg till med sången i Hasse Lundgrens studio.
ÖRNSKÖLDSVIK. Staffan Sundin - mera känd som Larry Dean - och hemmahörande i Ö-vik kommer med en ny singelskiva. Den skall handla om "O, jag älskar dig mer och mer" och för denna inspelning får han hjälp av en helt ny stjärna Gunnel Lundberg med det sångliga inslaget. Den andra melodin heter "Majas visa", mera känd under titeln "När lillan kom till jorden". Det kommer naturligtvis att svänga en dek kring visan då Larry Dean och Gunnel Lundberg framför dem.
På söndag var det inspelningsdags och för den delen av skivan svarar Hasse Lundgren, som vid det här laget har en mycket påkostad anläggning. Västernorrlands Allehanda hälsade på just som man höll på med texten till Yngve Forssélls orkester som svarar för musiken. Tidigare har Larry Dean fem skivor på sitt samvete och med "O, jag älskar dig mer och mer" blir det alltså sex.
-----------------------------------------------------------------
Singelns omslagsbild...
...och lite besynnerliga baksida.
Larry Deans uppenbarelse samt sångliga insatser väcker omgivningens
nyfikenhet.
¤ Som den lite flyktiga fågel Staffan är, drar han återigen vidare på nya äventyr. Med Karlskrona-orkestern Tobbes skriver Staffan ettårskontrakt. Livet som dansmusiker innebär turnéer landet runt, såväl den södra som norra landsändan får besök av sextetten som också gästar Svensktoppen vid ett tillfälle.
TOBBES med nyförvärv och ny stil. Karlskronaorkestern Tobbes har vidtagit förändringar i bandet, och med hjälp av ett par nyförvärv från Umeå och Göteborg har skapats en ny stil. Svensktoppslåtar har tidigare dominerat Tobbes repertoar, men i och med att sångaren Larry Dean och organisten Anders Alexandersson knutits till orkestern har en markant stilförändring skett. Tobbes har de senaste två åren turnerat på olika håll i landet och har nyligen återkommit hem efter en längre norrlandsturné. Efter nära två års bortvaro från hemmapubliken spelar Tobbes i kväll på hemmaplan. På bilden ses fr. v. Larry Dean, Kaj Fromark, Magni Almqvist och Anders Alexandersson. I främre raden fr. v. Berne Andersson samt Conny Färm.
Sommaren 1971 gästar TOBBES med Larry Dean Logen i Långträsk.
Inte så värst långt från Staffan Sundins barndomshem i Älvsbyn.
Larry Deans engagemang i Tobbes basuneras ut i media.
Fr. v. Magni Almqvist, kapellmästare och saxofonist, Larry Dean, f.d.
rockkung, trummis numera sångare i Tobbes, längst t.h. gitarristen
Kaj Fromark.
Magni Almqvist och Staffan Sundin alias Larry Dean.
Fr. v. Conny Färm, Berne Andersson (skymd), Magni Almqvist, Larry
Dean, Kaj Fromark och Anders Alexandersson.
TOBBES från Karlskrona låg på Svensktoppen den 30 november 1969
med "Drömmar av guld". Fem veckor stannade bandet kvar, som högst
en femte plats.
-----------------------------------------------------------------------------------
¤ Hösten 1971 chockar Larry Dean norrmännen när han i sällskap med nakendansösen Ewa Ridderfors och trollkarlen Öivind Haraldsen gästar den norska (lite pryda) landsbygden. Showen går under namnet "Scandinavian Show" där Ewa Ridderfors från Stockholm bl. a. utför en nakendans. Trion med Larry Dean i spetsen hamnar på tidningarnas förstasidor.
"Miss Ewa" kastar av sig alla kläderna i cirkustältet, bortsett från en liten "truse", skriver norska "Nybrott" upprört. De inblandade är enbart glada över den PR som man får. Staffan Sundin "extraknäcker" även som live show artist, hemma i Stockholm något som är förbjudet i grannlandet Norge. "Den svenska synden" är vid den här tiden ett känt begrepp världen över.
Medlemmene av Variete Tropic: fra venstre Miss Ewa, tryllerikunstneren Aston og visesangeren Staffan Sundin. I Moss Dagblads redaksjon ga de i går en smakebit på forestillingen i Mossehallen.
- 12 september kan mossingene få oppleve sterk strip i Mossehallen. En dame som kellr seg Miss Ewa skal opptre på Basse Tivoli. Tivoliet er engasjert av arrangoren av salgmessen i Mossehallen som skal finne sted i det samme tidsrom.
Siden damen begynte sine opptredener i Norge 6, august, har det stått meget blest om hennes corpus. Sjokkerte uforberedte tilskure har rast i avisspaltene, og anmeldeser til politiet har funnet sted.
Miss Ewa har hele seg på det torre. Hennes opptreden skjer innenfor rammen av norsk lov. Men med dette skal publikum i Moss vaere forberedt. Miss Ewa, som forovrig er svensk, opptrer sammen med en tropp som kaller seg Variete Tropic. Troppens ovrige medlemmer er den norske tryllekunstneren Aston og den svenske visesangeren Staffan Sundin, eller Larry Dean, som er hans artistnavn.
Tryllerikunstneren Aston er innehaver av tre nordiske tryllemesterskap for juniorer og nordisk aerespris i trylling. Han har også vunnet konkurransen Magic International, der det var deltakere fra 14 land. Staffan Sundin er en kjent visesanger i Sverige, der han har vaert plassert på Svensktoppen da han var sanger i en visegruppe for om lag et år siden.
POLITI PÅ ALLE FORESTILLINGENE
Overalt i Norge har politiet overåket striptease-innslaget. Det vaert sterke reaksjoner mot at barn har kunnet se oppvisningen. Når er det imidlertid satt en aldersgranse på 16 år for den som skal beskue Miss Ewa. Men ryktene vet å fortelle at hun ikke bare lar seg beskue, men at hun også lar seg avkle på scenen av menn som måtte vaere villige.
----------------------------------------------------------
Så långt norsk media. Staffan Sundin var alltså under två månader "resande" i den svenska synden. Inom det lättklädda gardet skulle Staffan ingå vid sidan om musicerandet, några år framöver.
--------------------Text: ROGER LINDQVIST / Forts. följer... ----------------------------
Larry Dean t.v. har just klarat av sin sjätte inspelning. Denna gång
hjälpte Gunnel Lundberg till med sången i Hasse Lundgrens studio.
ÖRNSKÖLDSVIK. Staffan Sundin - mera känd som Larry Dean - och hemmahörande i Ö-vik kommer med en ny singelskiva. Den skall handla om "O, jag älskar dig mer och mer" och för denna inspelning får han hjälp av en helt ny stjärna Gunnel Lundberg med det sångliga inslaget. Den andra melodin heter "Majas visa", mera känd under titeln "När lillan kom till jorden". Det kommer naturligtvis att svänga en dek kring visan då Larry Dean och Gunnel Lundberg framför dem.
På söndag var det inspelningsdags och för den delen av skivan svarar Hasse Lundgren, som vid det här laget har en mycket påkostad anläggning. Västernorrlands Allehanda hälsade på just som man höll på med texten till Yngve Forssélls orkester som svarar för musiken. Tidigare har Larry Dean fem skivor på sitt samvete och med "O, jag älskar dig mer och mer" blir det alltså sex.
-----------------------------------------------------------------
Singelns omslagsbild...
...och lite besynnerliga baksida.
Larry Deans uppenbarelse samt sångliga insatser väcker omgivningens
nyfikenhet.
¤ Som den lite flyktiga fågel Staffan är, drar han återigen vidare på nya äventyr. Med Karlskrona-orkestern Tobbes skriver Staffan ettårskontrakt. Livet som dansmusiker innebär turnéer landet runt, såväl den södra som norra landsändan får besök av sextetten som också gästar Svensktoppen vid ett tillfälle.
TOBBES med nyförvärv och ny stil. Karlskronaorkestern Tobbes har vidtagit förändringar i bandet, och med hjälp av ett par nyförvärv från Umeå och Göteborg har skapats en ny stil. Svensktoppslåtar har tidigare dominerat Tobbes repertoar, men i och med att sångaren Larry Dean och organisten Anders Alexandersson knutits till orkestern har en markant stilförändring skett. Tobbes har de senaste två åren turnerat på olika håll i landet och har nyligen återkommit hem efter en längre norrlandsturné. Efter nära två års bortvaro från hemmapubliken spelar Tobbes i kväll på hemmaplan. På bilden ses fr. v. Larry Dean, Kaj Fromark, Magni Almqvist och Anders Alexandersson. I främre raden fr. v. Berne Andersson samt Conny Färm.
Sommaren 1971 gästar TOBBES med Larry Dean Logen i Långträsk.
Inte så värst långt från Staffan Sundins barndomshem i Älvsbyn.
Larry Deans engagemang i Tobbes basuneras ut i media.
Fr. v. Magni Almqvist, kapellmästare och saxofonist, Larry Dean, f.d.
rockkung, trummis numera sångare i Tobbes, längst t.h. gitarristen
Kaj Fromark.
Magni Almqvist och Staffan Sundin alias Larry Dean.
Fr. v. Conny Färm, Berne Andersson (skymd), Magni Almqvist, Larry
Dean, Kaj Fromark och Anders Alexandersson.
TOBBES från Karlskrona låg på Svensktoppen den 30 november 1969
med "Drömmar av guld". Fem veckor stannade bandet kvar, som högst
en femte plats.
-----------------------------------------------------------------------------------
¤ Hösten 1971 chockar Larry Dean norrmännen när han i sällskap med nakendansösen Ewa Ridderfors och trollkarlen Öivind Haraldsen gästar den norska (lite pryda) landsbygden. Showen går under namnet "Scandinavian Show" där Ewa Ridderfors från Stockholm bl. a. utför en nakendans. Trion med Larry Dean i spetsen hamnar på tidningarnas förstasidor.
"Miss Ewa" kastar av sig alla kläderna i cirkustältet, bortsett från en liten "truse", skriver norska "Nybrott" upprört. De inblandade är enbart glada över den PR som man får. Staffan Sundin "extraknäcker" även som live show artist, hemma i Stockholm något som är förbjudet i grannlandet Norge. "Den svenska synden" är vid den här tiden ett känt begrepp världen över.
Medlemmene av Variete Tropic: fra venstre Miss Ewa, tryllerikunstneren Aston og visesangeren Staffan Sundin. I Moss Dagblads redaksjon ga de i går en smakebit på forestillingen i Mossehallen.
- 12 september kan mossingene få oppleve sterk strip i Mossehallen. En dame som kellr seg Miss Ewa skal opptre på Basse Tivoli. Tivoliet er engasjert av arrangoren av salgmessen i Mossehallen som skal finne sted i det samme tidsrom.
Siden damen begynte sine opptredener i Norge 6, august, har det stått meget blest om hennes corpus. Sjokkerte uforberedte tilskure har rast i avisspaltene, og anmeldeser til politiet har funnet sted.
Miss Ewa har hele seg på det torre. Hennes opptreden skjer innenfor rammen av norsk lov. Men med dette skal publikum i Moss vaere forberedt. Miss Ewa, som forovrig er svensk, opptrer sammen med en tropp som kaller seg Variete Tropic. Troppens ovrige medlemmer er den norske tryllekunstneren Aston og den svenske visesangeren Staffan Sundin, eller Larry Dean, som er hans artistnavn.
Tryllerikunstneren Aston er innehaver av tre nordiske tryllemesterskap for juniorer og nordisk aerespris i trylling. Han har også vunnet konkurransen Magic International, der det var deltakere fra 14 land. Staffan Sundin er en kjent visesanger i Sverige, der han har vaert plassert på Svensktoppen da han var sanger i en visegruppe for om lag et år siden.
POLITI PÅ ALLE FORESTILLINGENE
Overalt i Norge har politiet overåket striptease-innslaget. Det vaert sterke reaksjoner mot at barn har kunnet se oppvisningen. Når er det imidlertid satt en aldersgranse på 16 år for den som skal beskue Miss Ewa. Men ryktene vet å fortelle at hun ikke bare lar seg beskue, men at hun også lar seg avkle på scenen av menn som måtte vaere villige.
----------------------------------------------------------
Så långt norsk media. Staffan Sundin var alltså under två månader "resande" i den svenska synden. Inom det lättklädda gardet skulle Staffan ingå vid sidan om musicerandet, några år framöver.
--------------------Text: ROGER LINDQVIST / Forts. följer... ----------------------------
Vistbäcken
¤ Vistbäcken har ett 15-tal fastigheter, tämligen koncentrerade och
dessutom några ute i en vidare krets.
¤ VISTBÄCKEN. Det finns en liten by i utkanten av Älvsbyns vidsträckta kommun, som kan sägas än i dag vara i full normal funktion. Det är Vistbäcken, belägen en mil ovanför Vistträsk. Byn består av 15 fastigheter - därav ett jordbruk - samt några enstaka gårdar utspridda i den närmaste omgivningen. Byn har en fin småskola, som alltjämt är i användning och där byns egna småttingar går tillsammans med elever från andra orter, som får skjuts till skolan. Den är relativt modern och utrustad med en fin gymnastiklokal. Skolan ger liv och rörelse åt byn.
Piteå-Tidningen hälsade häromdagen på hos makarna Adolf och Linnéa Eriksson i deras trevliga hem. Nu har Eriksson, efter många och hårda arbetsår i skogen, blivit 67 år och pensionerats och kan därmed disponera sin tid mera efter behag. I unga år, eller närmare bestämt 1 juli 1925, reste han ut till det stora landet i väster och tvärs över den amerikanska kontinenten till Vancouver, där han också var skogsarbetare under 5 år, innan han återvände till sin barndomsbygd.
Medan vi njuter av fru Linnéas goda kaffe och hembakade bröd berättar Eriksson om åren i Amerika. Då fanns inte motorsågen utan stora timmersågar användes för att fälla de stora träden - en del med rotdiameter på upp till 2,2 meter. Fortsatt skogsarbete blev det också när han återvände hem, mest åt domänverket, ibland långt ute i de milsvida skogarna och ibland närmare hemmet. Sommartid var han med i flottningsarbete. Under årens lopp trampade han flottningsstigarna på ömse sidor av den kanal som PT tidigare berättat om.
¤ Trivsam bostadsmiljö
Byn Vistträsk utgör en tjusig bostadsmiljö med inemot ett 50-tal innevånare. Om byns framtid kan i dag ingenting bestämt sägas. De unga söker sig ut i landet till andra arbeten och det börjar bli alltfler gårdar, där endast de gamla bor kvar, sedan barnen gett sig av. Men ännu kan man hoppas att boendemiljön skall vara tillräckligt lockande för att byn skall bli kvar, även om man kanske måste pendla ut till de större orterna för att finna sysselsättning.
Ett jordbruk finns i byn. Det är Erikssons barndomshem och det brukas i dag av hans yngre broder Karl Eriksson. På 1950-talet tillkom några nya skogsarbetarbostäder och fastigheterna i Vistbäcken för övrigt i bra skick, moderniserade och trivsamma. Byns befolkning gläder sig för varje år som går åt att man får behålla sin skola, låt vara att elevantalet fylls genom skolskjutsar. Skolan är av god klass och man har till och med gymnastiksal, barnens stoj och lek på rasterna ger liv och färg åt vardagsbilden. En sån fin skola kan man bara inte lägga ned, tycker byborna.
- Vi trivs i vår hemby och vårt hus, säger makarna
Adolf och Linnéa Eriksson i Vistbäcken.
¤ Adolf Eriksson har ett område som han starkt intresserat sig för, nämligen hembygden. Den 5-åriga vistelsen i det stora landet i väster liksom stimulerade denna känsla för bygden och hembyn. Sin tid i Vancouver har han liksom på nytt fått uppleva genom att en av hans söner varit där något år och kunde i bilder och brev hem berätta om platser där Adolf Eriksson en gång själv befann sig. En klippbok av tidningsartiklar är ett sätt att bevara olika slag av händelser i bygden. Det var då han studerade den samlingen som han tyckte att det var en brist, att det aldrig skrivits och berättats något om det gigantiska kanalbygge som utfördes i slutet av 1880-talet. Det kanalbygget hör intimt samman med byn Vistbäcken är liksom en del av dess historia.
¤ Vistbäckens skola är relativt ny och fin. Byborna gläds åt att den
nyttjas och tycker med all rätt att den ännu i många år bör få vara i
bruk för sitt ändamål.
¤ Vistbäcken mitt i skogslandet är något av en idyll - ibland fylld av liv och rörelse, som då familjernas barn kommer på semesterbesök, ibland tyst och mera stillsam. Då känns det skönt och rogivande. Det skulle vara något fel om den idyllen skulle helt stryka med för den moderna tidens strukturrationalisering.
- Allting är på gott och ont, säger Eriksson. Visst skulle det ha varit roligt att ha alla sina barn kring sig men det skulle väl också vara något fel, om de inte hade förmåga att söka sig ut och skapa sig en egen framtid. Vi kan inte annat än hoppas att de lyckas väl på sin bana.
Adolf Eriksson tycker det är skönt att nu få njuta en vardag efter eget behag. Det är en ny epok som kommer i skogsbruket, maskinernas. Att få sluta i skarven mellan det gamla och det nya är bara bra, tycker han. Själv hann han uppleva några år med motorsågen - ett bra skogsarbetarverktyg, fast lite ovant för den som under sina mesta och bästa år i skogen var så inkörd med den gamla yxan och sågen.
--------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 5 oktober 1972.
¤ När man passerat Vistbäcken kommer man så småningom till en avtagsväg som leder upp mot Stapeldal. På den platsen bodde Elisabeth sina fem första år. 1963 när det nya huset stod klart, flyttade hela familjen Öhlund till Vistträsk. Ovanför Vistbäcken och Stapeldal ligger Nattberg. Där föddes en gång Elma Olofsson. Hon skulle så småningom bli Elisabeths mormor. Elma gifte sig med Axel Lundgren från Lillpite 1917, i familjen föddes åtta barn. Ruth, min svärmor, var en av dem. 1950 ingick hon äktenskap med Felix Öhlund från Arvidsträsk. I familjen Öhlund fostrades fyra barn. Svärmor Ruth och hennes syskon gick skola i Vistbäcken, den by som artikeln ovan handlar om.
Vistbäckens skola 1926.
¤ Det här gamla skolkortet är taget i Vistbäcken och årtalet var 1926. Det är knappast unikt på något sätt - elever och lärare har den tidens skolklädsel. Skolbyggnaden är också tidsenlig. Men vad som är mera unikt är att kortets ägare, Tea Lundberg, Muskus, minns namnen på alla skolkamrater. Det är inte långt ifrån att hon dessutom kan räkna upp födelsedata på allesamman.
Lärarinnan för de tre skolklasserna hette Hilma Norén, stående bakom de uppradade eleverna. Bakre raden från vänster:
¤ Margit Nilsson ¤ Dagny Eriksson (död) ¤ Helga Karlsson (död) ¤ kortets ägare Tea Södersten ¤ Linnéa Nilsson ¤ Ida Johansson ¤ Anna Johansson ¤ Ola Viklund ¤ Siri Lundgren (Elisabeths moster) ¤ Ingrid Olofsson ¤ Aina Eriksson ¤ (samtliga med flicknamn).
Främre raden från vänster:
¤ Sixten Nilsson ¤ Martin Viklund ¤ Allan Johansson (död) ¤ Axel Nilsson ¤ Karl Eriksson ¤ Ingvar Karlsson (död) ¤ Göte Olofsson ¤ Gunnar Nilsson ¤ Karl Nilsson (död) ¤ Gunnar Karlsson (död) ¤ Helmer Johansson ¤ Gösta Rosander ¤
-------------------------------------------------------------------------
Skolklass i Vistbäcken. Skolklass, B-form, läsåret 1938-39.
Elever från vänster i övre raden:
¤ Martin Eriksson ¤ Åke Lundgren (Elisabeths morbror) ¤ Sigurd Holmström ¤ Filip Nilsson ¤ Arnold Eriksson ¤ Göran Eriksson ¤ Evert Olovsson ¤ Martin Olovsson ¤ David Karlsson ¤ Tore Eriksson ¤
Från vänster nedre raden:
¤ Henny Sandström ¤ Inga Karlsson ¤ Vera Sandström ¤ Rut Lundgren (Elisabeths mor) ¤ Anny Eriksson ¤ Henny Rosander ¤ Dolly Olovsson ¤ Ann-Marie Sundman ¤ Karin Nilsson ¤ Iris Nilsson ¤ Svea Rosander ¤ Ellen Nilsson ¤ Lärare John Carlsson.
--------------------------------------------------------------------------
Klass 1 & 2 i Vistträsk skola 1965.
På främre raden 5:e från höger sitter Elisabeth Öhlund. Bredvid henne
till vänster Åsa Renberg. Längst ut på bänken till höger sitter Doris Johan-
sson.
Elma Maria Lundgren f. Olofsson (1891-1975). Gift 1917 med Axel
Lundgren (1886-1972). Elma föddes i Nattberg som dotter till Olof
Petter Olofsson (1866-? Gift 1890 med Emma Christina Sandberg
(1867-1930) född i Uddträsk.
Emma Christina Sandberg, Bäckdal, död den 23 december 1930.
-----------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Den 17 januari 1930.
Elmas far, Olof Petter Olofsson f. 1866 i Nattberg. Elisabeths mormors
far. Kallad för "Skal-Oll" o "Olle".
----------------------------------------------------------------------------
Radiokaka
I söndags var vi hembjudna hos Vanja och Uffe. Förutom trevligt sällskap bjöds vi på smarrigt fikabröd, däribland en av mina absoluta favoriter: RADIOKAKA. Som barn så bakade min morsa radiokaka varje jul. Utan radiokaka - ingen bra jul. Nu var det länge sedan som jag fick möjlighet att smaka detta goda (Bettan har också gjort den ibland) så det var med ett nöjt leende som jag lät mig smaka detta goda.
Radiokaka - mums!
I söndags hälsade vi på hos Vanja och Uffe i Kafé Radiokakan.
-------------------------------------------------------------------------
Bild:www.kaferadiokakan.se / www.sakerochting79.blogspot.com
Radiokaka - mums!
I söndags hälsade vi på hos Vanja och Uffe i Kafé Radiokakan.
-------------------------------------------------------------------------
Bild:www.kaferadiokakan.se / www.sakerochting79.blogspot.com
Furunäset / Pitsund ännu en gång...
- Oj, så lik du var pappa! De orden fällde min mor häromdagen när jag hälsade på. Hennes tyckande kom sig av något jag sa, eller något jag gjorde. En fin komplimang att vara lik sin käre far.
För några månader sedan sa en bekant samma sak. Något jag sa och gjorde fick honom att utbrista på samma sätt som min morsa.
- Men så lik dö jär n´John! (Översatt: Men så lik du är John).
Kanske är det åldern som gjort mig så. Jag vet inte. Men en sak som jag vet var min pappas manér liksom mitt eget, att åka ut på platser ut i naturen. Jag vet inte om min far var nån "upptäckare" som jag. Det minns jag faktiskt inte, men det är i alla fall min grej. Pappa åkte gärna ut till de platser och ställen där han vistats tidigare i livet. Pitsund var ett av de ställena. Kanske för att det var vatten och båtar på platsen. Han gillade båtar av hela sitt hjärta, men konstigt nog så ägde vi inte ens en gammal eka.
Idag åkte jag och Bettan ut för en promenad på Furunäset. Vi brukar ta oss en promenad där ibland när andan faller på. Och just idag så föll faktiskt andan på. Det var skönt i det vackra höstvädret, att bara gå och sträcka på benen. Vi har ju båda jobbat därute så vi minns ju mångt och mycket hur det en gång såg ut. Som vanligt så togs kameran med.
En gång fanns ett växthus på den här platsen. Därinne jobbade Olof
och Christer. Ibland hade de hjälp av nån patient som gav dem ett
extra handtag. Christer är tyvärr borta nu, men Olof finns kvar.
I samma veva som det gamla sjukhuset omdanades i början av 90-
talet och gjordes om till företagsby, så döptes gatorna om inom om-
rådet. Allt för att behålla litegrann av det gamla som en gång varit.
Joel Berglund 1:e socioterapeut var behjälplig i ärendet. Tänkte på det
idag speciellt när jag blickade upp mot den här skylten: "Timotejvändan".
Ett lustiger namn kan tyckas men ett namn rotat ur den gamla sjukhus-
miljön. Å ack så viktigt...
Den där flaggstången längst upp, vet ni vem som brukade sätta upp
den svenska fanan däruppe? Jo, en viss Roger Lindqvist. Nåja, inte
bara jag. Vi turades om alla nere i vaktmästeriet. Iband ringde man
från någon avdelning: - Jo, det är ju flaggdag idag. VARFÖR har ni inte
flaggat? Så kunde det låta. Eller: - Jaa, han har ju dött våran arbets-
kompis, kan ni vara så snälla och hissa flaggan på halv stång?
Bakom detta fönster fanns posten på sjukhuset. Här jobbade post-
mästaren Elof Boström när jag började 1976. Efter Elof var det Olle
Lindgrens tur, och efter Olle kom lilla jag. Den allra bästa komplimangen
fick jag några år efter att Elof slutat. Vi råkades på lasarettet. Elof kom
fram till mig, log och sa: - Hörrdu, blir du aldrig äldre du? Du ser lika ung
ut som den där dagen då du började på Furu!" Tack Elof i din himmel.
Det levde jag länge på.
Mera skyltar. Varifrån ordet Trollsländestigen kommer från - vet jag
icke. Men huvudentré det vet jag.
Båthamnen på Furu.
Nämen, är det näcken som tittar fram ur djupet? Nää, det är Lindqvist
från Hortlax. Hur kan man se det då? Jo, näcken har ingen keps, men
det har den där Lindqvist.
Vackert! Jo, men det är bara förnamnet...
Men kolla. Lindqvists "blåa fara". När vi kom hem så fick han duscha.
Ja, inte i badrummet utan ute på tomten.
Från Furu tog vi den "blå faran" ut mot Pitsund. Lika vackert där.
Här försökte jag mig på ett litet forskande i den ornitologiska världen.
Men ack så besviken jag blev. Ingen pippi på flera mils avstånd.
I brist på bevingade fjäderfän så tog jag ett kolossalt vackert foto
på den här snygga klädnypan. En bild som jag blev väldigt stolt över.
--------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
För några månader sedan sa en bekant samma sak. Något jag sa och gjorde fick honom att utbrista på samma sätt som min morsa.
- Men så lik dö jär n´John! (Översatt: Men så lik du är John).
Kanske är det åldern som gjort mig så. Jag vet inte. Men en sak som jag vet var min pappas manér liksom mitt eget, att åka ut på platser ut i naturen. Jag vet inte om min far var nån "upptäckare" som jag. Det minns jag faktiskt inte, men det är i alla fall min grej. Pappa åkte gärna ut till de platser och ställen där han vistats tidigare i livet. Pitsund var ett av de ställena. Kanske för att det var vatten och båtar på platsen. Han gillade båtar av hela sitt hjärta, men konstigt nog så ägde vi inte ens en gammal eka.
Idag åkte jag och Bettan ut för en promenad på Furunäset. Vi brukar ta oss en promenad där ibland när andan faller på. Och just idag så föll faktiskt andan på. Det var skönt i det vackra höstvädret, att bara gå och sträcka på benen. Vi har ju båda jobbat därute så vi minns ju mångt och mycket hur det en gång såg ut. Som vanligt så togs kameran med.
En gång fanns ett växthus på den här platsen. Därinne jobbade Olof
och Christer. Ibland hade de hjälp av nån patient som gav dem ett
extra handtag. Christer är tyvärr borta nu, men Olof finns kvar.
I samma veva som det gamla sjukhuset omdanades i början av 90-
talet och gjordes om till företagsby, så döptes gatorna om inom om-
rådet. Allt för att behålla litegrann av det gamla som en gång varit.
Joel Berglund 1:e socioterapeut var behjälplig i ärendet. Tänkte på det
idag speciellt när jag blickade upp mot den här skylten: "Timotejvändan".
Ett lustiger namn kan tyckas men ett namn rotat ur den gamla sjukhus-
miljön. Å ack så viktigt...
Den där flaggstången längst upp, vet ni vem som brukade sätta upp
den svenska fanan däruppe? Jo, en viss Roger Lindqvist. Nåja, inte
bara jag. Vi turades om alla nere i vaktmästeriet. Iband ringde man
från någon avdelning: - Jo, det är ju flaggdag idag. VARFÖR har ni inte
flaggat? Så kunde det låta. Eller: - Jaa, han har ju dött våran arbets-
kompis, kan ni vara så snälla och hissa flaggan på halv stång?
Bakom detta fönster fanns posten på sjukhuset. Här jobbade post-
mästaren Elof Boström när jag började 1976. Efter Elof var det Olle
Lindgrens tur, och efter Olle kom lilla jag. Den allra bästa komplimangen
fick jag några år efter att Elof slutat. Vi råkades på lasarettet. Elof kom
fram till mig, log och sa: - Hörrdu, blir du aldrig äldre du? Du ser lika ung
ut som den där dagen då du började på Furu!" Tack Elof i din himmel.
Det levde jag länge på.
Mera skyltar. Varifrån ordet Trollsländestigen kommer från - vet jag
icke. Men huvudentré det vet jag.
Båthamnen på Furu.
Nämen, är det näcken som tittar fram ur djupet? Nää, det är Lindqvist
från Hortlax. Hur kan man se det då? Jo, näcken har ingen keps, men
det har den där Lindqvist.
Vackert! Jo, men det är bara förnamnet...
Men kolla. Lindqvists "blåa fara". När vi kom hem så fick han duscha.
Ja, inte i badrummet utan ute på tomten.
Från Furu tog vi den "blå faran" ut mot Pitsund. Lika vackert där.
Här försökte jag mig på ett litet forskande i den ornitologiska världen.
Men ack så besviken jag blev. Ingen pippi på flera mils avstånd.
I brist på bevingade fjäderfän så tog jag ett kolossalt vackert foto
på den här snygga klädnypan. En bild som jag blev väldigt stolt över.
--------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Lars-Ivar & Bo Kaspers mor...
Den 14 september 2009 skrev jag ett långt inlägg som handlade om skellefteåbandet Yngve Forssélls. Berättelsen har visats sig vara väldigt intressant och spännande, om man nu skall gå efter alla de kommentarar det publicerade inlägget fått. En man vid namn Ulf Jonsson frågade mig då om jag visste om Bo Kaspers mor Ann-Evy f. Jonsson varit vokalist i Yngves. (Bo Kasper i Bo Kaspers orkester). Tyvärr kunde jag inte svara på den frågan. Den tidigaste vokalissan jag visste var Tuttan Renholm som sjöng i orkestern något år före Ann-Kristsin Hedmarks början 1965.
Igår fick jag ytterligare ett besök angående Yngve Forssélls-artikeln. Det var Lars-Ivar Sundström, bror till nämnde sångaren och låtskrivaren Bo Kasper. Lars-Ivar gav mig då den här viktiga pusselbiten:
"Jag kan bekräfta att min och Bo Kaspers kära mor Ann-Evy Jonsson senare gift Ann Sundström och lärare på Strömbacka, sjöng med Yngve´s i slutet av 50-talet. Yngve sa i en artikel på senare år i Västerbottens Folkblad (tror jag) att morsan och Ann-Kristin Hedmark var de sångerskor han gillat mest.
Mvh Lars-Ivar Sundström".
Stort tack Lars-Ivar till ditt klargörande beträffande detta. Om nu mitt minne inte spelar mig ett spratt, tror jag att Lars-Ivar Sundström liksom sin berömde brorsa också varit sångare. Detta i ett lokalt band från Piteå, VOX. Jag tror tom att bandet gjorde en platta i mitten av 70-talet (1976?) på skivbolaget Sonet. I gruppen fanns även en gammal skolkompis till mig, basisten Folke Wiklund, som jag även spelat med i Piteå Havsband. / Roger.
Bo Kasper Sundströms mor, Ann-Evy sjöng i Yngve Forssélls
orkester i slutet av 50-talet. Detta har jag fått bekräftat av
Lars-Ivar Sundström. Ännu en pusselbit fallen på plats...
------------------------------------------------------------------
Bild: www.sr.se
Igår fick jag ytterligare ett besök angående Yngve Forssélls-artikeln. Det var Lars-Ivar Sundström, bror till nämnde sångaren och låtskrivaren Bo Kasper. Lars-Ivar gav mig då den här viktiga pusselbiten:
"Jag kan bekräfta att min och Bo Kaspers kära mor Ann-Evy Jonsson senare gift Ann Sundström och lärare på Strömbacka, sjöng med Yngve´s i slutet av 50-talet. Yngve sa i en artikel på senare år i Västerbottens Folkblad (tror jag) att morsan och Ann-Kristin Hedmark var de sångerskor han gillat mest.
Mvh Lars-Ivar Sundström".
Stort tack Lars-Ivar till ditt klargörande beträffande detta. Om nu mitt minne inte spelar mig ett spratt, tror jag att Lars-Ivar Sundström liksom sin berömde brorsa också varit sångare. Detta i ett lokalt band från Piteå, VOX. Jag tror tom att bandet gjorde en platta i mitten av 70-talet (1976?) på skivbolaget Sonet. I gruppen fanns även en gammal skolkompis till mig, basisten Folke Wiklund, som jag även spelat med i Piteå Havsband. / Roger.
Bo Kasper Sundströms mor, Ann-Evy sjöng i Yngve Forssélls
orkester i slutet av 50-talet. Detta har jag fått bekräftat av
Lars-Ivar Sundström. Ännu en pusselbit fallen på plats...
------------------------------------------------------------------
Bild: www.sr.se
Historien om LARRY DEAN - del 8
Jarleviks med LARRY DEAN kvartetten från Umeå där sångaren Staffan Sundin året 1968-69 ingår som trummis, blir snart ett namn på allas läppar. Bandet syns ofta på tidningarnas nöjessidor i egenskap av dansorkester. När det sommaren 1969 anordnas "Trivselkvällar" i Döbelns park i Umeå, engageras Jarleviks med Larry Dean som husband. Under parkvärden Gunnar Järvholms ledning bjuds umebor och turister på trevlig underhållning. I ortens tidning VF finns denna notis:
Tre av dansbandets Jarleviks fyra medlemmar. I bakgrunden utanför
bild, Larry Dean, sångare och trumslagare. Jarleviks med Larry Dean
fungerade som husband i de uppskattade trivselkvällarna i Döbelns
park i Umeå. Längst t.h. i bild, basisten Ove Häggström liksom kusinen
Staffan Sundin älvsbybo i förskingringen. Ove Häggström var under sin
tid hemma i "Älvsbojn" (Älvsbyn) med i populära The Steelmens.
--------------------------------------------------------------------------
Staffan Sundin har genom åren haft en vidunderlig förmåga att skapa rubriker. Som jag tidigare nämnt en bra gåva inom underhållningsbranschen. Under arbetets gång att dokumentera Staffans livsgärning, har tanken slått mig gång på gång, att han vore som klippt och skuren som PR-man inom reklambranschen. Han har "näsa" för sådant. Om det är en medfödd gåva eller något som sakta växt fram under åren inom showbusiness, ja, den frågan låter jag stå öppen. Kanske en grej jag måste fråga honom om så småningom.
Staffan Sundins gåva att skapa reklam för det han för stunden håller på med, fick vi klart bevis för när han 1969 beslutade (kanske i samråd med bandet?) att slå världsrekord i långsjungning. "Slår man rekord, ja, då hamnar man ju i Guinness rekordbok", kanske Staffan tänkte. Sagt och gjort. Det var på Universum hemma i Umeå som rekordförsöket skulle ske. Jarleviks-grabbarna hjälpte till med kompet, medan Staffan satt bakom sina trummor och gav ton. Och mycket riktigt! Staffan Sundin, alias Larry Dean, höll ut i 9 timmar. Tidigare försök som Staffan gjorde löd på 19 timmar.Han övertog därigenom världsrekordet från Maria Johansson i Hägersten. Och Staffan då? Jo, han hamnade i den där efterlängtade världsrekordboken. Vid det tidigare föröket åkte han i ilfart med ambulanstransport in till Universitetssjukhuset i Umeå. Diagnosen löd: "Total utmattning och vätskebrist". Lokaltidningen var inte sen att få händelsen i tryck. I svarta rubriker kunde man läsa om Staffans kamp mot klockan. Men i sin säng på en vårdavdelning lovade han att aldrig mer göra om denna "långsjungningsgrej". Men PR det fick både han och bandet. Syftet var alltså uppnått. Så jobbar en man med känsla för reklam.
Ryktet spreds som en löpeld genom Umeås gator och torg. "Den där
Larry Dean tänker minsann sätta världsrekord". Västerbottens Folk-
blad var inte sena att hänga på.
NIO TIMMAR sjöng Larry Dean och Jarleviks orkester spelade.
Det betyder nytt världsrekord.
UMEÅ: Larry Dean, alias Staffan Sundin, Umeå, blev ny världsmästare i "långsjungning". I nio timmar höll han på. Jarleviks orkester kompade - också utan att göra uppehåll.
Klockan nio på onsdagsmorgonen startade man. En minuts uppehåll per timme var tillåtet. Larry Dean som också sköter trummorna, inledde i ganska makligt tempo. Repertoaren växlade. "När lillan kom till jorden" var populär. För övrigt hanns såväl svensktoppsmelodier som julsånger med under de nio timmarna. Vid 16-tiden gick det trögt. Larry Dean var öppenbart tagen, och berättade också efteråt att han varit nära att ge upp. Han fortsatte emellertid, och först klockan 18 avbröts övningarna.
Ett halsmedicinförråd som stod i beredskap behövde aldrig användas. Den nye världsmästaren var hos doktorn för några dagar sedan, och det konstaterades då att han inte var riktigt kurant i halsen. För säkerhets skull skaffade han sig medicin. Inte särskilt många kom för att titta och lyssna på rekordförsöket. För att gardera sig mot eventuella protester hade orkestern satt upp ett plakat som meddelade att den musikaliska kvaliteten inte hade någon betydelse för rekordets godkännande. Larry Dean kunde faktiskt prata även efter avslutat "lopp".
- Men det gör ont i hela kroppen, sade han.
Det tidigare rekordet, åtta och en halv timme, innehades av Yvonne Svensson, sångerska i Snogerödsflickorna.
---------------------------------------------------------------------------------------
¤ Som tidigare nämndes så slutade det första rekordet, året 1969 med att Staffan hamnade på sjukhus. Det var annandag pingst som Staffan sjöng i sin mikrofon, mellan klockan 16.00 till klockan 11.00 dagen därpå. Det var en något sliten rekordhållare sm "talade ut" i tidningarna:
En törstig världsmästare, Larry Dean, alias Staffan Sundin.
Så här lät det i lokaltidningarna, och så här:
Larry Dean gjorde stort intryck på det motsatta könet. Se notisen nedan:
Ett fall av idoldyrkan - av signaturen Ann-Britt Lundquist i Skellefteå.
Och kollar man Staffans fagra nuna, så fanns en viss likhet med en
viss Elvis Aron Presley borta i Amerika.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
¤ Återigen är det dags för Staffan Sundin att dra vidare. Nya utmaningar väntar bakom hörnet i form av egna bandet: LARRY DEAN + FEM. I sextetten ingår också Staffans fästmö Agneta Eriksson. Hon jobbar f ö som föreståndarinna på ett ålderdomshem i trakterna kring Umeå. Den sexmanna/kvinnliga orkestern går så småningom in i skivstudion. Som vanligt så följer en uttömlig berättelse i media.
En ny singel på gång med Larry Dean och hans orkester. Bandningen
skedde häromdagen i Umeå. Fr. v. Larry Dean, kristnad till Staffan Sun-
din, Bo Norlin, Rolf Jonsson, Martin Sjöström, Agneta Eriksson och Sven-
Erik Sandström. Vid instrumentpanelen inspelningsteknikern Sture Carls-
son.
UMEÅ: - Människor mötas och ljuv musik uppstår - det är en fras som har stötts och blötts många gånger om vid detta lag. Men den äger sin tillämpning fortfarande, vilket alla fans till norrlandssonen Larry Dean så småningom lär kunna intyga. Larry träffade för ett tag sedan en vacker flicka - helt oemotståndlig. Att hon sedan också var bra på att sjunga var ytterligare ett plus. När det alltså blev aktuellt för Larry Dean och hans band att göra en ny skiva tog man vara på den kvinnliga fägringen och den ljuva rösten och plockade med henne på skivan. Det betyder också att man nu har gjort en skiva med en sjungande ålderdomsföreståndarinna - eller åtminstone en blivande sådan.
Flickan heter Agneta Eriksson, av de övriga i bandet oförståeligt kallad Agge, och går för närvarande första året av tre för att bli ålderdomshemsföreståndarinna. På fritiden hinner hon med att sjunga tillsammans med pojkvännen Larry Dean, seriöst döpt till Staffan Sundin. Men det är en synnerligen snabb karriär han gjort. Efter att aldrig tidigare ha sjungit offentligt och bara varit med Larry Dean och hans orkester i en dryg vecka har hon nu spelat in sin första skiva. Det kan man kalla snabbt klättrat på karriärstegen.
Men nu är ju inte Larry och Agneta ensamma i bandet. Där finns också fyra andra grabbar. Martin Sjöström och Sven-Erik Sandström bland de initierade. "Fjunet" och "Knölen" spelar gitarr respektive bas, Bo Norlin spelar bas och organisten heter Rolf Jonsson. Det här gänget har inte spelat ihop längre än ungefär knappt två månader, men var och en har tidigare varit med i andra orkestrar. Efter att man träffat Larry Dean och han med sin övertalningsförmåga lyckats övertyga dem om att bilda ett nytt band lämnade man sina gamla kompisar och bildade den grupp som nu jobbar tillsammans med Larry Dean.
Den nya platta som man häromdagen bandade i Sveriges Radios studio i Umeå tar helt sikte på Svensktoppen. Man har försökt en gång tidigare också, men den skivan sorterades bort i förtesterna. Nu tar man alltså nya tag, med en egen komposition. Larry Dean står själv för kompositionen som finns på A-sidan och som han fått uppslaget till ifrån Norrlandsförbundets omtalade "Vi-flytt-in´t-" kampanj. Nej, vi flytt in´t från Norrland heter stycket. På baksidan finns en mera känd melodi, The End of the World, här i svensk tappning under titeln Allt är förbi. Bandet har nu skickats ner till ett skivbolag i Stockholm för prägling, matrisering och pressning. Sedan återstår också skivomslag och annat innan man beräknar att singelskivan skall finnas ute i handeln om ett par veckor.
---------------------------------------------------------------------------
Hasse Burman - född i Byske, Västerbotten, och en gång basist i
Charlie Normans orkester, släppte jämte med Larry Dean en slags
kampsång till alla norrlänningars ära.
Till sist...
...en uppretad Larry Dean ringer upp redaktionen på Expressen.
Rätt skall vara rätt, resonerar han.
--------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST. / Forts. följer...
På väg till Alter...
Som jag tidigare berättat så gjorde vi ett besök i Altersbruk i dag. Kvarnen i Altersbruk hann vi också med att kolla in. Som jag vet så har jag aldrig förut varit på den platsen. Tyvärr så var den inte direkt omskött. Den såg närmare ut som ett riktigt spökhus. Synd att den bara skall stå där och förfalla. Rutorna var krossade vilket gjorde att den såg allmänt förskräcklig ut.
Jag bara älskar att åka omkring på upptäckarturné. Det finns sådana
härligt underbara ting att upptäcka.
Bredvid "OK-stationen" sågs den här gamla mercan.
Kvarnen i Nybyn-Altersbruk. - Därnere dricker vi kaffe, sa jag till
Bettan och svängde av.
Undrar hur många spöken som bor därinne då...?
Därinne stod de här säckarna vars innehåll bara väntade på att få bli
mjöl. Men mjölnaren lyste med sin frånvaro. - Hallå, de är Lindqvist
från Hortlax, är det nån här? Inget svar. Inte ens de eventuella råttorna
vågade svara.
Undrar när den här användes sist?
Konstigt, inga spöken. Kanske dom var på spökkongress på Piteå
Havsbad?
Anskrämligt var min första tanke vid den här åsynen. Synd att en sån
här kulturbyggnad ska stå så här till ingen nytta. Se bara vad man gjort
i Lillpite och Svensbyn. En bra idé även för den här stackars kvarnen.
Den har ju säkerligen också en spännande historia att berätta. Initiativ-
kraft är vad som behövs, och naturligtvis pengar och mycket engage-
mang.
Nää, nu tar jag sågen hammaren och vattenpasset och påbörjar reno-
veringen bums. Klart nångång 2057. Då ska jag fira min 100-årsdag i
den här nyrepade kvarnbyggnaden. Alla är hjärtligt välkomna på tårta!
Jordgubbstårta med kaffe. OBS! Den 26 september klockan 14.00.
Ja, görs inget rasar den väl ihop vid nästkommande höststorm.
Adjö då kvarnen! Kommer med verktygslådan i morgon.
På hemvägen passerade vi Pålmark. Nu kommer frågan: Vilken känd
författare föddes här den 9 september 1962? Svar: Liza Marklund!
Alla som svarade rätt har vunnit varsin banan.
----------------------------------------------------------------------
Fotograf i Alterdalen med omnejd: ROGER LINDQVIST.
Jag bara älskar att åka omkring på upptäckarturné. Det finns sådana
härligt underbara ting att upptäcka.
Bredvid "OK-stationen" sågs den här gamla mercan.
Kvarnen i Nybyn-Altersbruk. - Därnere dricker vi kaffe, sa jag till
Bettan och svängde av.
Undrar hur många spöken som bor därinne då...?
Därinne stod de här säckarna vars innehåll bara väntade på att få bli
mjöl. Men mjölnaren lyste med sin frånvaro. - Hallå, de är Lindqvist
från Hortlax, är det nån här? Inget svar. Inte ens de eventuella råttorna
vågade svara.
Undrar när den här användes sist?
Konstigt, inga spöken. Kanske dom var på spökkongress på Piteå
Havsbad?
Anskrämligt var min första tanke vid den här åsynen. Synd att en sån
här kulturbyggnad ska stå så här till ingen nytta. Se bara vad man gjort
i Lillpite och Svensbyn. En bra idé även för den här stackars kvarnen.
Den har ju säkerligen också en spännande historia att berätta. Initiativ-
kraft är vad som behövs, och naturligtvis pengar och mycket engage-
mang.
Nää, nu tar jag sågen hammaren och vattenpasset och påbörjar reno-
veringen bums. Klart nångång 2057. Då ska jag fira min 100-årsdag i
den här nyrepade kvarnbyggnaden. Alla är hjärtligt välkomna på tårta!
Jordgubbstårta med kaffe. OBS! Den 26 september klockan 14.00.
Ja, görs inget rasar den väl ihop vid nästkommande höststorm.
Adjö då kvarnen! Kommer med verktygslådan i morgon.
På hemvägen passerade vi Pålmark. Nu kommer frågan: Vilken känd
författare föddes här den 9 september 1962? Svar: Liza Marklund!
Alla som svarade rätt har vunnit varsin banan.
----------------------------------------------------------------------
Fotograf i Alterdalen med omnejd: ROGER LINDQVIST.
Historien om LARRY DEAN - del 7
Enköpingsgruppen De Bästa går återigen in i skivstudion men nu som duo. Kvar i hootenannygruppen tronar dessa två herrar, Staffan Sundin och Håkan Eriksson. Låtarna man väljer att framföra är "Förlåt, förlåt mig" & "Mary-Anne". Inspelningen görs på skivmärket Round Up. Året är 1968.
De Bästa står det med klädsam blygsamhet på den nya skiva som just utsänts av ynglingarna på bilden: t.v. Håkan Eriksson, bas och sång, t.h. Staffan Sundin, gitarr och sång. Om därmed avses melodierna på singeln eller grabbarna själva är inte alldeles tydligt. I varje fall är deras skiva nr 2, och den bör nog väcka anklang, eftersom Enköpingspojkarna gjort sig populära genom noga räknat 207 framträdanden under det sista halvåret. De nu lanserade melodierna heter Förlåt, förlåt mig, svensk version av den amerikanska succén Mental Journey, samt Mary-Anne som The Shadows haft på repertoaren. Staffan och Håkan försöker sig här på en ny egen stil som blandar hootenanny, pop och folksång. Staffan har gjort de svenska texterna.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
"O, DU RARA UPPSALAPUBLIK!"
"De Bästa" uppträder på Parksnäckan med Mats Olin
och Åke Grönberg...
----------------------------------------------------------
¤ Mats Olin sjöng det han brukar sjunga - De fattigas melodi och
Jag tror på sommaren.
¤ Riktigt trivsamt var det att se Åke Grönberg på scenen igen vid gårdagens underhållning i Parksnäckan. Det var han som konferencierade den första Uppsalakvällen för fyra tisdagar sedan. Gångerna emellan har som bekant Carl-Anton svarat för värdskapet. Av de båda är det utan tvekan Åke Grönberg som bäst klarar av att få publiken med på allsången. Fler i publiken än på flera veckor kunde man konstatera och en nyhet för den femte Uppsalakvällen var att yngsta delen av publiken inte fick sitta på gräset nedanför estraden som alla andra gånger. Men när nästan hela timmen av underhållning hade gått - då satt de i alla fall där.
Denna gång bjöd kulturnämnden på en blandad kompott. Gruppen De Bästa fick inleda. Gruppen har just debuterat i branschen och något alldeles eget fanns inte att finna hos dem. När lillan kom till jorden i folkvisestil, Stewball och Freight Train - några av Peter, Paul and Mary´s paradnummer - var vad De Bästa sjöng.
Åke Grönberg sjöng Söderkisen medan 30 dansare från Altmark i Holland väntade på att få göra entré. T'Duivelstaard kallar sig den dansande gruppen. Tre holländska folkdanser bjöd de publiken på. Detta var Uppsalakvällens absolut bästa inslag.
Och så - Mats Olin. Med mycket lång pannlugg och i gul dress - men ändå precis som förra sommaren sjöng han om sin tro på sommaren, Lek med mig och melodin om alla fattiga, som ska sjunga för då kommer de över sin misär som i en dans. Inga nyheter bjöd Mats Olin på och man har litet svårt att förstå hans popularitet. Men fansen i tioårsåldern och ett antal autografjägare väntade otåligt på honom nedanför scenen. Till sist lovordade Åke Grönberg Uppsala och kallade oss som bor här för rara publik. Och rar bör publiken i Parksnäckan vara.
¤ De Bästa, ett tämligen nystartat band från Enköping sjöng i folk-
visestil för Uppsalapubliken.
I nästa artikel träder en mer personlig Staffan Sundin fram. Det hela handlar för ovanlighetens skull inte om musik, utan om en sak av mera privat natur.
Staffan Sundin berättar om den olycka som så när höll på att kosta
honom livet.
- Man kan verkligen börja undra hur myndigheterna behandlar medborgarna. Först säger en läkare att jag är frisk nog att köra bil. Ändå dras körkortet in på grund av sjukdom. En förbittrad och desillusionerad Staffan Sundin - ledare för De Bästa i Enköping - säger så vid den kurva som kom att förändra hans liv.
I mitten av september - Sverige hade kört på höger sida i tio dagar - körde han av vägen i den kurvan och kvaddade. Under fem dygn låg han medvetslös på akademiska sjukhuset i Uppsala. Staffan Sundin hade skadat huvudet vid kraschen. Länsstyrelsen i Umeå - där han var skriven vid olyckstillfället - infordrade läkarintyg på att han var fullt kapabel att köra under våren. Staffan Sundins läkare, överläkare Hans Sjöberg i Uppsala, utfärdade detta intyg:
- Det var fritt fram för Sundin från vår sida. Vi förbehöll oss dock att Sundin skulle låta undersöka sig varje halvår för att vi skulle vara säkra på att tillståndet inte förvärrades.
I juni kom sedan chocken. Polisen kom till Staffan Sundins arbetsplats och ville ha hans körkort. Orsak: sjukdom.
- Det är helt obegripligt att man får göra så, säger Staffan Sundin. En läkare ger klartecken och så beslutar man tvärs emot.
Inget åtal
Olyckan som är den direkta orsaken till körkortsåterkallelsen berodde på ett återfall i vänsterbeteende. Staffan Sundin frontalkrockade med en mötande bil. Den mötande bilen med passagerare klarade sig dock så gott som helt.
- Jag har inte ens blivit åtalad för olyckan, berättar Staffan Sundin vidare. Polisföhör har det varit men ingen rättegång.
Rymning
När olyckan hände låg han på S 1 i Uppsala. Drygt två månader kvar till muck. I januari i år friskskrevs han igen. Per telefon meddelade han detta till regementet och frågade när han skulle rycka in igen för att göra resterande tid. Inget svar kom. Det blev problem med ekonomin för familjen och Staffan Sundin tog ett jobb. Efter någon vecka på det nya jobbet blev han kallad till polisförhör. Det gällde rymning från militärtjänsten. Efter mycken nervös väntan på besked fick Staffan Sundin äntligen ett friande besked: Ärendet avskrevs. Under tiden blev han dock inkallad igen. Tjänstgöringen gick dock inte bra för honom, varför han fick uppskov till 1969 med den tjänstgöring som var kvar.
Dråpslag
Nu trodde Staffan Sundin att det skulle ordna sig för honom och hans familj - fru och två barn. Under sjukdomstiden hade det blivit åtskilligt med trassel i ekonomien. Staffan Sundin fick jobb som utkörare och försäljare på ett bryggeri mellan Enköping och Uppsala. Förtjänsten var hygglig.
- Och sedan kom dråpslaget med körkortsåterkallelsen, säger Staffan. Jag har försäljningsutbildning och nu tog man av mig det jag måste ha för att kunna försörja mig på den utbildningen: Mitt körkort.
Skilsmässa
Han fortsätter:
- Mina nerver var slut. Familjens nerver var slut. Den fick lida för min skull.
- Därför beslutade min fru och jag att skiljas. Jag tror att hon och barnen får det bättre genom det.
Överklagat
Bakom återkallandet av Staffan Sundins körkort ligger enligt uppgift Socialstyrelsen. På länsstyrelsen i Umeå känner man bara till att orsaken till återkallandet angetts vara sjukdom. En sjukdom som överläkare Sjöberg alltså inte anser förhindra Staffan Sundin köra bil.
- Det är tydligt att man på Socialstyrelsen har en hårdare bedömning än vad vi har, säger överläkare Sjöberg.
Återkallandet har nu överklagats av Staffan Sundin genom hans ombud, advokat Adam von Schotting i Enköping, till kommunikationsdepartementet. Något besked har dock ännu inte kommit i ärendet därifrån.
- Det verkar nästan som om myndigheterna kan dra människors körkort på vilka grunder som helst, säger Staffan Sundin. Man har ju sett hur andra blivit felaktigt behandlade, men aldrig trodde jag det skulle drabba mig själv. Trafiksäkerhetsskäl borde vaea den enda grunden för återkallande. Som det nu tycks det gå på för lösa boliner.
---------------------------------------------------------------------------------------------
1968 - är också ett år för andra förändringar i Staffan Sundins liv. Staffan flyttar återigen norrut, till Umeå, björkarnas stad. Gitarren läggs på hyllan istället sätter sig Staffan bakom trummorna i nybildade "Jarleviks med Larry Dean". Artistnamnet Larry Dean som legat ett tag i malpåse sedan tiden med Ö-viksbandet The Balubas plockas nu åter fram till allmänt beskådande. Spelningarna låter inte vänta på sig för den nya kvartetten. Spelplanen fylls på kontinuerligt till bandets glädje. Om Staffans tidigare hemstad Skellefteå kallats musikens stad, så är Umeå kanhända strået bättre. Liksom i Skellefteå så finns det i Umeå ett rikt musikutbud mycket jazz, men även andra inriktningar. Jarleviks med Larry Dean blir ett mer renodlat dansband. Den tidigare frontmannen Larry Dean sitter nu plötsligt bakom sitt trumset. Fast sjunga, ja, det gör han fortfarande.
Staffan Sundin , Rolf Jonsson, Ove Häggström och Bertil Jarle-
vik.
UMEÅ: Vi kommer att bli det bästa bandet i Västerbotten, säger Staffan Sundin, 24, alias Larry Dean i "Jarleviks och Larry Dean", Umeås nyaste band, bara ett par veckor gammalt. Och varför de ska bli bäst? Jo, bandet består av fyra kapellmästare, varav en är musiklärare. De har redan skivanbud och de kommer att spela all slags musik utom jazz.
- Vi tänker ha så bred repertoar att vi kan spela extrem pop i ungdomslokaler krogmusik på restauranger och vanlig dansmusik. Första engagemanget blir på Metropol. Där ska de spela om cirka 14 dagar. Utöver Staffan Sundin är det Ove Häggström, 29, Bertil Jarlevik, 40. och Rolf Jonsson, 34 som utgör den här fantastiska gruppen.
Staffan Sundin, trummor och sång, har varit kapellmästare i Utmanarna, ett skellefteåband och i The Balubas. Han är född i Älvsbyn, kallades ett tag för Larry Dean, ett namn som han nu återupptar. Fem singlar har han på sitt samvete. Ove Häggström, bas, är också född i Älvsbyn. Det är han som är musiklärare och han har haft eget band i Norrbotten. Han har bl. a. kompat Olle Johnny och spelat med Steelmens i Älvsbyn. Han kom i kontakt med musiken via godtemplarpatrullen.
Bertil Jarlevik, el-gitarr, kapellmästare i Lind-Jarleviks 1963-67 har bl. a. varit med Aldor Östmans, Lasse Hellströms och Mats Lundqvists orkestrar. Han har också komponerat musiken till de låtar Kerstin Granberg i Umeå sjungit in på platta. Rolf Jonsson, hammondorgel till sist, har varit kapellmästare i Roffes kvintett och spelat med Silver Stars.
--------------------------------------------------------------------
VÄSTERBOTTENS-FOLKBLAD ¤ 1969.
¤ Några dagar efter att artikeln publicerats i Västerbottens-Folkblad, fattade en lite uppretad "orkestermedlem" i Umeå pennan och skrev denna insändare:
VÄSTERBOTTENS-FOLKBLAD ¤ Den 22 maj 1969.
Staffan Sundin gav därför svar på tal - också den införd på insändarsidan i VF:
Meningsskiljaktigheterna bevisades när Staffan Sundin (Larry Dean)
gav svar på tal.
Umeås bästa band...?
-----------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST. / Forts. följer...
De Bästa står det med klädsam blygsamhet på den nya skiva som just utsänts av ynglingarna på bilden: t.v. Håkan Eriksson, bas och sång, t.h. Staffan Sundin, gitarr och sång. Om därmed avses melodierna på singeln eller grabbarna själva är inte alldeles tydligt. I varje fall är deras skiva nr 2, och den bör nog väcka anklang, eftersom Enköpingspojkarna gjort sig populära genom noga räknat 207 framträdanden under det sista halvåret. De nu lanserade melodierna heter Förlåt, förlåt mig, svensk version av den amerikanska succén Mental Journey, samt Mary-Anne som The Shadows haft på repertoaren. Staffan och Håkan försöker sig här på en ny egen stil som blandar hootenanny, pop och folksång. Staffan har gjort de svenska texterna.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
"O, DU RARA UPPSALAPUBLIK!"
"De Bästa" uppträder på Parksnäckan med Mats Olin
och Åke Grönberg...
----------------------------------------------------------
¤ Mats Olin sjöng det han brukar sjunga - De fattigas melodi och
Jag tror på sommaren.
¤ Riktigt trivsamt var det att se Åke Grönberg på scenen igen vid gårdagens underhållning i Parksnäckan. Det var han som konferencierade den första Uppsalakvällen för fyra tisdagar sedan. Gångerna emellan har som bekant Carl-Anton svarat för värdskapet. Av de båda är det utan tvekan Åke Grönberg som bäst klarar av att få publiken med på allsången. Fler i publiken än på flera veckor kunde man konstatera och en nyhet för den femte Uppsalakvällen var att yngsta delen av publiken inte fick sitta på gräset nedanför estraden som alla andra gånger. Men när nästan hela timmen av underhållning hade gått - då satt de i alla fall där.
Denna gång bjöd kulturnämnden på en blandad kompott. Gruppen De Bästa fick inleda. Gruppen har just debuterat i branschen och något alldeles eget fanns inte att finna hos dem. När lillan kom till jorden i folkvisestil, Stewball och Freight Train - några av Peter, Paul and Mary´s paradnummer - var vad De Bästa sjöng.
Åke Grönberg sjöng Söderkisen medan 30 dansare från Altmark i Holland väntade på att få göra entré. T'Duivelstaard kallar sig den dansande gruppen. Tre holländska folkdanser bjöd de publiken på. Detta var Uppsalakvällens absolut bästa inslag.
Och så - Mats Olin. Med mycket lång pannlugg och i gul dress - men ändå precis som förra sommaren sjöng han om sin tro på sommaren, Lek med mig och melodin om alla fattiga, som ska sjunga för då kommer de över sin misär som i en dans. Inga nyheter bjöd Mats Olin på och man har litet svårt att förstå hans popularitet. Men fansen i tioårsåldern och ett antal autografjägare väntade otåligt på honom nedanför scenen. Till sist lovordade Åke Grönberg Uppsala och kallade oss som bor här för rara publik. Och rar bör publiken i Parksnäckan vara.
¤ De Bästa, ett tämligen nystartat band från Enköping sjöng i folk-
visestil för Uppsalapubliken.
I nästa artikel träder en mer personlig Staffan Sundin fram. Det hela handlar för ovanlighetens skull inte om musik, utan om en sak av mera privat natur.
Staffan Sundin berättar om den olycka som så när höll på att kosta
honom livet.
- Man kan verkligen börja undra hur myndigheterna behandlar medborgarna. Först säger en läkare att jag är frisk nog att köra bil. Ändå dras körkortet in på grund av sjukdom. En förbittrad och desillusionerad Staffan Sundin - ledare för De Bästa i Enköping - säger så vid den kurva som kom att förändra hans liv.
I mitten av september - Sverige hade kört på höger sida i tio dagar - körde han av vägen i den kurvan och kvaddade. Under fem dygn låg han medvetslös på akademiska sjukhuset i Uppsala. Staffan Sundin hade skadat huvudet vid kraschen. Länsstyrelsen i Umeå - där han var skriven vid olyckstillfället - infordrade läkarintyg på att han var fullt kapabel att köra under våren. Staffan Sundins läkare, överläkare Hans Sjöberg i Uppsala, utfärdade detta intyg:
- Det var fritt fram för Sundin från vår sida. Vi förbehöll oss dock att Sundin skulle låta undersöka sig varje halvår för att vi skulle vara säkra på att tillståndet inte förvärrades.
I juni kom sedan chocken. Polisen kom till Staffan Sundins arbetsplats och ville ha hans körkort. Orsak: sjukdom.
- Det är helt obegripligt att man får göra så, säger Staffan Sundin. En läkare ger klartecken och så beslutar man tvärs emot.
Inget åtal
Olyckan som är den direkta orsaken till körkortsåterkallelsen berodde på ett återfall i vänsterbeteende. Staffan Sundin frontalkrockade med en mötande bil. Den mötande bilen med passagerare klarade sig dock så gott som helt.
- Jag har inte ens blivit åtalad för olyckan, berättar Staffan Sundin vidare. Polisföhör har det varit men ingen rättegång.
Rymning
När olyckan hände låg han på S 1 i Uppsala. Drygt två månader kvar till muck. I januari i år friskskrevs han igen. Per telefon meddelade han detta till regementet och frågade när han skulle rycka in igen för att göra resterande tid. Inget svar kom. Det blev problem med ekonomin för familjen och Staffan Sundin tog ett jobb. Efter någon vecka på det nya jobbet blev han kallad till polisförhör. Det gällde rymning från militärtjänsten. Efter mycken nervös väntan på besked fick Staffan Sundin äntligen ett friande besked: Ärendet avskrevs. Under tiden blev han dock inkallad igen. Tjänstgöringen gick dock inte bra för honom, varför han fick uppskov till 1969 med den tjänstgöring som var kvar.
Dråpslag
Nu trodde Staffan Sundin att det skulle ordna sig för honom och hans familj - fru och två barn. Under sjukdomstiden hade det blivit åtskilligt med trassel i ekonomien. Staffan Sundin fick jobb som utkörare och försäljare på ett bryggeri mellan Enköping och Uppsala. Förtjänsten var hygglig.
- Och sedan kom dråpslaget med körkortsåterkallelsen, säger Staffan. Jag har försäljningsutbildning och nu tog man av mig det jag måste ha för att kunna försörja mig på den utbildningen: Mitt körkort.
Skilsmässa
Han fortsätter:
- Mina nerver var slut. Familjens nerver var slut. Den fick lida för min skull.
- Därför beslutade min fru och jag att skiljas. Jag tror att hon och barnen får det bättre genom det.
Överklagat
Bakom återkallandet av Staffan Sundins körkort ligger enligt uppgift Socialstyrelsen. På länsstyrelsen i Umeå känner man bara till att orsaken till återkallandet angetts vara sjukdom. En sjukdom som överläkare Sjöberg alltså inte anser förhindra Staffan Sundin köra bil.
- Det är tydligt att man på Socialstyrelsen har en hårdare bedömning än vad vi har, säger överläkare Sjöberg.
Återkallandet har nu överklagats av Staffan Sundin genom hans ombud, advokat Adam von Schotting i Enköping, till kommunikationsdepartementet. Något besked har dock ännu inte kommit i ärendet därifrån.
- Det verkar nästan som om myndigheterna kan dra människors körkort på vilka grunder som helst, säger Staffan Sundin. Man har ju sett hur andra blivit felaktigt behandlade, men aldrig trodde jag det skulle drabba mig själv. Trafiksäkerhetsskäl borde vaea den enda grunden för återkallande. Som det nu tycks det gå på för lösa boliner.
---------------------------------------------------------------------------------------------
1968 - är också ett år för andra förändringar i Staffan Sundins liv. Staffan flyttar återigen norrut, till Umeå, björkarnas stad. Gitarren läggs på hyllan istället sätter sig Staffan bakom trummorna i nybildade "Jarleviks med Larry Dean". Artistnamnet Larry Dean som legat ett tag i malpåse sedan tiden med Ö-viksbandet The Balubas plockas nu åter fram till allmänt beskådande. Spelningarna låter inte vänta på sig för den nya kvartetten. Spelplanen fylls på kontinuerligt till bandets glädje. Om Staffans tidigare hemstad Skellefteå kallats musikens stad, så är Umeå kanhända strået bättre. Liksom i Skellefteå så finns det i Umeå ett rikt musikutbud mycket jazz, men även andra inriktningar. Jarleviks med Larry Dean blir ett mer renodlat dansband. Den tidigare frontmannen Larry Dean sitter nu plötsligt bakom sitt trumset. Fast sjunga, ja, det gör han fortfarande.
Staffan Sundin , Rolf Jonsson, Ove Häggström och Bertil Jarle-
vik.
UMEÅ: Vi kommer att bli det bästa bandet i Västerbotten, säger Staffan Sundin, 24, alias Larry Dean i "Jarleviks och Larry Dean", Umeås nyaste band, bara ett par veckor gammalt. Och varför de ska bli bäst? Jo, bandet består av fyra kapellmästare, varav en är musiklärare. De har redan skivanbud och de kommer att spela all slags musik utom jazz.
- Vi tänker ha så bred repertoar att vi kan spela extrem pop i ungdomslokaler krogmusik på restauranger och vanlig dansmusik. Första engagemanget blir på Metropol. Där ska de spela om cirka 14 dagar. Utöver Staffan Sundin är det Ove Häggström, 29, Bertil Jarlevik, 40. och Rolf Jonsson, 34 som utgör den här fantastiska gruppen.
Staffan Sundin, trummor och sång, har varit kapellmästare i Utmanarna, ett skellefteåband och i The Balubas. Han är född i Älvsbyn, kallades ett tag för Larry Dean, ett namn som han nu återupptar. Fem singlar har han på sitt samvete. Ove Häggström, bas, är också född i Älvsbyn. Det är han som är musiklärare och han har haft eget band i Norrbotten. Han har bl. a. kompat Olle Johnny och spelat med Steelmens i Älvsbyn. Han kom i kontakt med musiken via godtemplarpatrullen.
Bertil Jarlevik, el-gitarr, kapellmästare i Lind-Jarleviks 1963-67 har bl. a. varit med Aldor Östmans, Lasse Hellströms och Mats Lundqvists orkestrar. Han har också komponerat musiken till de låtar Kerstin Granberg i Umeå sjungit in på platta. Rolf Jonsson, hammondorgel till sist, har varit kapellmästare i Roffes kvintett och spelat med Silver Stars.
--------------------------------------------------------------------
VÄSTERBOTTENS-FOLKBLAD ¤ 1969.
¤ Några dagar efter att artikeln publicerats i Västerbottens-Folkblad, fattade en lite uppretad "orkestermedlem" i Umeå pennan och skrev denna insändare:
VÄSTERBOTTENS-FOLKBLAD ¤ Den 22 maj 1969.
Staffan Sundin gav därför svar på tal - också den införd på insändarsidan i VF:
Meningsskiljaktigheterna bevisades när Staffan Sundin (Larry Dean)
gav svar på tal.
Umeås bästa band...?
-----------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST. / Forts. följer...
Tallheden - Altersbruk
Vädret är det bästa tänkbara, trots att vi idag skriver måndag den 3 oktober. Tillsammans åker vi ut - jag och Bettan - i riktning mot Norrfjärden. På E 4:an råder ett vägarbete vilket gör att vi lotsas in på en tillfällig förbifart, via Bertnäs. När vi återigen tittar ut på "riksvägen" så kör vi bara över till andra sidan, på vägen mot Holmträsk. Jag sitter och njuter av de färggranna skogarna, som vi susar förbi. Och på något sätt så kan man väl likna denna färgkaskad med en jättelik palett som konstnären använder sig av på sin vita duk. Det är en vacker bygd vi har omkring oss. Jag skulle aldrig byta bort den - förutom möjligtvis Provence - så som ni ser har jag höga tankar om mina rötters hemvist. Till skillnad från Hollywoodfrun Åsa Westerlund som i sin nyutkomna bok sågar sin hembygd vid fotknölarna. Men "Botox-Åsa" lämnar vi i den tillgjorda och mycket ohälsosamma värld därborta i USA, där hon hör hemma. Nu åter till något mycket mycket attraktivare: de gröna milsvida ängarna, de betande hästarna och de berg som sträcker sig så stolta upp mot oktoberhimlen.
Som alltid så åkte kameran med. Därför kommer här lite bilder:
En gul skylt hälsar besökarna välkomna. En avtagsväg leder oss till
den gamla, numera nedlagda, danslogen Tallheden. 
Himlen lyser underbart vackert blå när vi anländer. Och varför det
heter Tallheden, ja, det avslöjas ganska snabbt när man bevistar om-
rådet. Tallskog, tallskog och åter tallskog...
På vägen in mot logen tänker jag tillbaka och minns. Det var precis
här som vi backade in orkesterbussen när vi skulle packa ur våra
instrument.
Sista spelningen för min del var sommaren 1983 med Kjell-Bertils.
Alltså 28 år sedan. Samma sommar åkte jag och trumkompisen Inge-
mar hit till logen, medan våra respektive satt hemma. Thor-Görans
stod på scenen, och jag minns att dom spelade "Främling". Varför just
den låten fanns på deras repertoar, är lätt gissat. Carola hade ju sitt
genombrott i Melodifestivalen samma vår med samma låt.
Danslogen byggdes 1966 av två driftiga bröder, Tage och Ola Norberg
Altersbruk. Bröderna Norberg hade flyttat en gammal norrbottens-
loge som under deras varsamma händer förvandlades till en modern
danslokal. Logen var enormt poppis under 1970-talet, och en bit in på
1980-talet. Tage Norberg avled hastigt, om jag minns rätt, och Håkan
Wiklund, arrangör av Forum i Luleå samt Spiltan i Boden tog över nån
säsong. 
Rolf Åhmans spelade här många gånger. Den här annonsen härrör
från juli 1975.
Kjell-Bertils spelade jag med sommaren 1983 i logen.
Dörren där vi tog in instrumenten.
En bild på logen i Tallheden infört i Piteå-Tidningen den 8 juni 1966.
En bild från ungefär samma vinkel - idag 2011.
Dörren som brukade öppnas när logen var fullsatt, och vi däruppe på
estraden svettades som hade vi avverkat ett maratonlopp.
Den röda stugan som användes som omklädningsrum. Här stod vi i
våra fantasikläder, med yviga kragsnibbar, färgsprakande scenkosty-
mer och hockeyfrillor innan det var dags att träda in på dansgolvet
och orkesterestraden. Sen så väntade fyra timmars jobb; 21.00-01.00.
Skyltarna finns kvar...
...av det som en gång var...
På den en gång så fullproppade parkeringen står i dag endast detta
schangtila vrålåk; "Den blå faran" från Övremarken.
Skoter av modell Ä. Kanske en dansgäst som helt enkelt glömde den
kvar?
Det är inte alla som kommer till en dans med grävmaskin. Den här
saken kanske också glömdes bort efter danskvällens slut. Eller tänk
om man under sista dansen, viskade dessa ömma och romantiska ord
i den vackra damens öra: "Hörru, hänger du med mej hem i min gräv-
maskin? Du kan få åka i skopan!". En sådan raggningsreplik har nog
ingen kastat ur sig? Även om jag sett både det ena och det andra, så
har mig veterligen ingen kommit med egen grävare på dans...
-----------------------------------------------------------------
Bloggens utsände i Altersbruk fotografen ROGER LINDQVIST tog dessa bilder.
Bloggens utsände i Altersbruk reportern ROGER LINDQVIST skrev ner detta.
Bloggens utsände i Altersbruk filosofen ROGER LINDQVIST filosoferade ihop detta.
/Ansvarig utgivare och tillika redaktör samt VD: R. Lindqvist, Övremarken, Hortlax, Piteå, Sverige, Världen.
PS. Våra andra redaktioner i världen ligger på följande ställen: New York, Paris, London, Aten, Hongkong, Islamabad, Oslo samt Holmträsk.
Mvh F.D.F.O.B. (För Det Fria Ordets Bevarande)
R. Lindqvist (återigen).
SLUT - THE END - FIN - AJÖ -
Sven-Ingvars från Slottsbron
Ytterligare en platta av gammal god årgång ur min skivsamling. Sven-Ingvars från Slottsbron i "Ack Värmeland du sköna".
EP inspelad 1966. Gubbarna på bilden lystrar till namnen: Sven Svärd
(1939-2003) började i gruppen 1956-1968. Sven-Olof Petersson spel-
ade mellan åren 1962-1987. Ingvar Karlsson 1956-2010, Rune Bergman
1958-1969, samt den icke helt okände "refrängsångaren" Sven-Erik
Magnusson som 1956 påbörjade sitt medlemsskap och som fortfarande
är still going strong.
-----------------------------------------------------------------------------
EP inspelad 1966. Gubbarna på bilden lystrar till namnen: Sven Svärd
(1939-2003) började i gruppen 1956-1968. Sven-Olof Petersson spel-
ade mellan åren 1962-1987. Ingvar Karlsson 1956-2010, Rune Bergman
1958-1969, samt den icke helt okände "refrängsångaren" Sven-Erik
Magnusson som 1956 påbörjade sitt medlemsskap och som fortfarande
är still going strong.
-----------------------------------------------------------------------------
Historien om LARRY DEAN - del 6
Summer of Love - har året 1967 kallats. Hippievågen som sköljde över världen, tog sin början 1966 på gatan Haight/Ashbury i San Francisco. Flower Power rörelsen protesterade vilt mot det pågående kriget i Vietnam, och under parollen "Make love, not war" ville man fästa omvärldens uppmärksamhet på krig och orättvisor.
I juni det här året kom Beatles klassiska LP: Sgt. Peppers Lonley Heart Club Band. En platta som kom att rita om hela poplandskapet, för alltid. Samma år kom även andra godingar: A Whiter Shade of Pale med Procol Harum. Scott McKenzie gjorde välkända San Francisco, låten som på något vis blev en slags signatur och symbol för "The Summer of Love". 1967 - året då allt hände, stod en ung John Fogarty med sin gitarr i sitt nybildade Creedence Clearwater Revival. The Tremeloes gav den popintresserade ungdomen Silence Is Golden. Hemma i Sverige släpptes i april månad Jag ringer på fredag med värmlandspöjkera Sven-Ingvars.
1967 Hippiekulten växte sig stark. Make love, not war - kom
att bli en slags protest mot USA:s pågående krigföring i Viet-
nam.
Staffan Sundin stod ännu en gång inför en förändring, året 1967. Från Skellefteå tog han plötsligt klivet ner till sydligare trakter. Den här gången Enköping. Staffan bildade hootenannytrion De Bästa tillsammans med Håkan Eriksson och Kenth Pettersson. Även den här gången uppmärksammades Staffan med sin nyskapelse i lokaltidningen:
Enköpingstrion "De Bästa" med hootenanny på repertoaren ses här i
aktion under besöket på lasarettet. Fr. v. Håkan Eriksson, Kenth Petter-
sson och Staffan Sundin.
De Bästa heter det senaste tillskottet i musiklivet i Enköping. Det är en trio grabbar som inte hakat på den högljudda popstilen utan antagit en spelstil som väl närmast kan betraktas som hootenanny. Trion sjunger alltså visor och folksånger till ackompanjemang på elgitarr och elbas. En något annorlunda upptakt på deras nystartade karriär är att man spelar gratis på sjukhus och vårdinrättningar.
Driven med sjukhusronder i den glada stilen inledde man på Enköpings lasarett i lördags. Och med sitt förpliktande namn gjorde givetvis grabbarna sitt bästa för att "gå hem" hos patienterna. Jodå, grabbarna fick varma applåder och satsar förstås på att sjunga hellre än bra för att travestera Egon Kjerrman. På söndag gästade man Akademiska sjukhuset och Tunaåsens vårdhem i Uppsala. I tur står sedan Björknäs sjukhem, Stabby träningsverkstäder och landstingets semesterhem för husmödrar, Fagerudd utanför Enköping.
- Det är alltså för landstingets räkning vi spelar på dessa inrättningar. Men vi tar ingen betalning med undantag för resekostnaderna, säger trions ledare Staffan Sundin.
- Tänker ni bli efterföljare till Jokkmokks Jokke?
- Nej, det har vi faktiskt inte tänkt på, även om jag råkar vara från Jokkmokk, svarar Staffan. Men anledningen till att vi spelar gratis på sjukhus etc, den får man söka det faktum att jag legat på lasarett i två månader efter en svår trafikolycka.
- Visst var vården och personalen finfin, men själva sjukhusmiljön blir och är ändå trist så det förslår. Det händer så lite som kan bryta tristessen för patienterna. Ja, det borde helt enkelt göras mer för att patienterna skall känna sig mindre isolerade från sin civila miljö. Och det är mot denna bakgrund som jag och mina kompisar beslutar oss för att lämna vårt bidrag till patienternas fromma.
Staffan Sundin är alltså trions ledare och spelar 12-strängad gitarr. Kompisarna heter Kenth Pettersson 6-strängad el. gitarr, och Håkan Eriksson, el.bas. Alla sjunger och även i stämmor. Sitt första engagemang i nöjesindustrin hade "De Bästa" på Lorry i Sundbyberg i lördags. Så nu kanske det börjar bli svettigt för grabbarna att hinna med att spela både gratis och mot gager.
"De Bästa" - Staffan Sundin, Kenth Pettersson och Håkan Eriks-
son, Enköping.
Uppskattande ord för "De Bästa" från tacksamma vårdare och pati-
enter publicerat i Expressen 1967.
Staffan Sundin, ledaren för hootenannygruppen "De Bästa"
under ett uppträdande på Enköpings lasarett.
Hjälp oss hjälpa! lyder hootenannygruppen "De Bästas" nya slogan.
Månne Håkan Eriksson (t.v.) Staffan Sundin (mitten) och Kenth Petters-
son är "De Bästa" på snällhet?
Hootenannygruppen "De Bästa" i Enköping har skaffat sig en ny slogan: Hjälp oss hjälpa. Under första hälften av maj tänker gruppen samla ihop pengar till Radiohjälpen. Hela deras gage för framträdanden vid olika tillställningar kommer att gå in till Radiohjälpens fond. Och gaget? En bagatell på 210 kr för dryga 30 minuters framträdande, vilket är lika med det minsta en organiserad grupp tar betalt.
- Vi är nog de snällaste killarna i hela landet, säger ledaren för gruppen, gitarristen Staffan Sundin, helt blygsamt.
Lika blygsam och anspråkslös är Staffan Sundin även i fortsättningen:
- Vi är bäst på att vara snällast. Ett litet aber bara. Gruppen har dåligt med chanser att bevisa sin snällhet.
Devisen har man "lånat" från Lions: Hjälp De Bästa Hjälpa, när man nu vädjar till arrangörerna om "snällhetsengagemang". Men man är noga med att det inte är fråga om snällhet mot De Bästa. Andra engagemang har man så man klarar sig, säger man. Så det återstår att se om de "snälla" killarna Håkan Eriksson, Staffan Sundin och Kenth Pettersson i De Bästa får någon chans att bevisa sin snällhet...
-------------------------------------------------------------------------------------------
Staffan Sundin, Kenth Pettersson och Håkan Eriksson beslutar sig föt att samla några låtar på en skiva. I ortspressen så kan man läsa detta mini-reportage:
Enköpingsbandet "De Bästa", med hootenanny som specialitet, har i dagarna spelat in sin första platta. På singeln återfinns Majas visa, skriven av Alice Tegnér, och Min lilla flickevän, skriven av kapellmästaren Staffan Sundin. Som vi tidigare berättat har gruppen sysslat mycket med underhållning på lasarett, gratis för både publik och sjukhus, vilket man tänker fortsätta med till hösten. På bilden återfinns man på en sjukhusavdelning, sittande: Staffan Sundin, t.v. Kenth Pettersson och Håkan Eriksson.
ENKÖPINGSBAND PÅ SKIVA
Enköpingsbandet De Bästa kör hårt, tre månader efter starten kommer man nu ut med första skivan, en single innehållande nykompositionen Min lilla flickevän Marina och klassikern När lilla kom till jorden. Om någon tycker att den förstnämnda titeln har något av Sven-Ingvars över sig så är det inte alls tokigt tyckt, det är nämligen en effekt man går in för berättar en av gruppmedlemmarna Staffan Sundin, 12-strängad gitarr.
Gruppen som förutom Staffan består av Kenth Pettersson, 6-strängad gitarr, Håkan Eriksson, bas, samt nyförvärvet sologitarristen Leif Jonsson, kallar sig Hootenanny-grupp, vilket dock inte betyder att man renodlat kör den stilen.
- Framför allt vill vi göra enkla låtar, säger Staffan, enkla och okomplicerade. Något mittemellan Sven-Ingvars och Beatles. Premiärplattan lovar gott, När lillan kom till jorden har sällan hörts i mer rytmisk instudering och låten om Marina, som gjorts av Staffan Sundin, bör också den passa den svenska ordinärsmaken. Samtliga medlemmar sjunger på plattan, och det gör man bra, mjukt och melodiskt.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
"De Bästa" presenterar sin debutplatta en skönt svängande mjuk
melodi, "Min lilla flickevän, Marina". Fr. v. bandets ledare Staffan
Sundin, Håkan Eriksson, Leif Jonsson, purfärsk i bandet och Kenth
Pettersson.
Sommarferierna har börjat som alla känner till, men detta gäller dock inte bara skolbarnen, utan också i hög grad våra pop-musiker. Vi är inne i säsongens elfte timme då spelningarna inte är så många och skivutsläppen minskar betydligt. Dock har en mycket stor del av Enköpingsungdomen den sista tiden gått och väntat på ett skivutsläpp med spänning och iver. Som säkert alla förstår vid det här laget gäller det Hootenanny-gruppen "De Bästas" debutplatta. Den beräknas vara färdig nu på måndag, och släpps ut i handeln omkring onsdag. A-sidan har komponerats av gruppens ledare Staffan Sundin och heter "Min lilla flickevän Marina". På B-sidan ligger "När lillan kom till jorden" i ett skönt arrangemang även detta gjort av Staffan.
De Bästa har bara hållit på att "lira" tillsammans i tre månader, men under denna tid har man hunnit med ett flertal framträdanden. Man har spelat på ett flertal sjuk- och vårdhem, men även på restauranger, och rönt en mycket stor uppskattning från publik i alla åldrar. "Fansen" är från 5 och upp till 75 år. I dagarna har man tagit in ytterligare en medlem. Han heter Leif Jonsson, 24, och skall spela kombinerat 6- och 12-strängad gitarr. Han är f.d medlem i det kända dansbandet Bosse Reiners från Enköping.
Hootenanny
På repertoaren står förstås hootenanny och Country and Western-låtar. Man hämtar inte materialet från någon bestämd artist utan försöker blanda med de mest kända låtarna. Dessutom har Staffan knåpat ihop ett 30-tal egna låtar. Plattan kommer som sagt att släppas på onsdag, och man väntar naturligtvis med spänning och undrar hur den kommer att gå. Fem timmars studiojobb ligger bakom. Man har även använt en studiomusiker för trumpetpålägg. Producent för inspelningen har varit Björn Norén från EMI studios, medan Staffan Sundin arrangerade. Hur kom det sig nu att det blev skivinspelning så snabbt? Jo, säger Staffan vi spelade helt enkelt in ett band, skickade det till skivbolaget och frågade om de var intresserade. Det var man, och två veckor därefter kunde inspelningarna börja.
Skrytsamt
Namnet De Bästa kanske vid en första anblick kan verka skrytsamt och anstötligt men att väcka uppmärksamhet är bara bra säger Staffan, som är helt öppenhjärtlig och säger direkt på sak vad han tycker. Att man sedan lägger ned allt för att verkligen göra skäl för namnet och bli de bästa märker man bara genom att lyssna på plattan. Få debutskivor har en klass som motsvarar denna. Man har lagt ned mycket arbete i studion, men detta hade inte gett samma resultat om kvaliten på gruppen varit en annan. "Marina" är en skönt svängande melodi, och bakgrundsstämmorna sitter som gjutna. Även på B-sidan måste man de både sång och gitarrkomp ett högt betyg. Dock förstörs helhetsintrycket av en tamburin, som fått en allt för framträdande roll. Men kort sagt alltså: ett klart godkännande för De Bästa.
---------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST. / Forts. följer...
Summer of love: www.fofoa.blogspot.com
I juni det här året kom Beatles klassiska LP: Sgt. Peppers Lonley Heart Club Band. En platta som kom att rita om hela poplandskapet, för alltid. Samma år kom även andra godingar: A Whiter Shade of Pale med Procol Harum. Scott McKenzie gjorde välkända San Francisco, låten som på något vis blev en slags signatur och symbol för "The Summer of Love". 1967 - året då allt hände, stod en ung John Fogarty med sin gitarr i sitt nybildade Creedence Clearwater Revival. The Tremeloes gav den popintresserade ungdomen Silence Is Golden. Hemma i Sverige släpptes i april månad Jag ringer på fredag med värmlandspöjkera Sven-Ingvars.
1967 Hippiekulten växte sig stark. Make love, not war - kom
att bli en slags protest mot USA:s pågående krigföring i Viet-
nam.
Staffan Sundin stod ännu en gång inför en förändring, året 1967. Från Skellefteå tog han plötsligt klivet ner till sydligare trakter. Den här gången Enköping. Staffan bildade hootenannytrion De Bästa tillsammans med Håkan Eriksson och Kenth Pettersson. Även den här gången uppmärksammades Staffan med sin nyskapelse i lokaltidningen:
Enköpingstrion "De Bästa" med hootenanny på repertoaren ses här i
aktion under besöket på lasarettet. Fr. v. Håkan Eriksson, Kenth Petter-
sson och Staffan Sundin.
De Bästa heter det senaste tillskottet i musiklivet i Enköping. Det är en trio grabbar som inte hakat på den högljudda popstilen utan antagit en spelstil som väl närmast kan betraktas som hootenanny. Trion sjunger alltså visor och folksånger till ackompanjemang på elgitarr och elbas. En något annorlunda upptakt på deras nystartade karriär är att man spelar gratis på sjukhus och vårdinrättningar.
Driven med sjukhusronder i den glada stilen inledde man på Enköpings lasarett i lördags. Och med sitt förpliktande namn gjorde givetvis grabbarna sitt bästa för att "gå hem" hos patienterna. Jodå, grabbarna fick varma applåder och satsar förstås på att sjunga hellre än bra för att travestera Egon Kjerrman. På söndag gästade man Akademiska sjukhuset och Tunaåsens vårdhem i Uppsala. I tur står sedan Björknäs sjukhem, Stabby träningsverkstäder och landstingets semesterhem för husmödrar, Fagerudd utanför Enköping.
- Det är alltså för landstingets räkning vi spelar på dessa inrättningar. Men vi tar ingen betalning med undantag för resekostnaderna, säger trions ledare Staffan Sundin.
- Tänker ni bli efterföljare till Jokkmokks Jokke?
- Nej, det har vi faktiskt inte tänkt på, även om jag råkar vara från Jokkmokk, svarar Staffan. Men anledningen till att vi spelar gratis på sjukhus etc, den får man söka det faktum att jag legat på lasarett i två månader efter en svår trafikolycka.
- Visst var vården och personalen finfin, men själva sjukhusmiljön blir och är ändå trist så det förslår. Det händer så lite som kan bryta tristessen för patienterna. Ja, det borde helt enkelt göras mer för att patienterna skall känna sig mindre isolerade från sin civila miljö. Och det är mot denna bakgrund som jag och mina kompisar beslutar oss för att lämna vårt bidrag till patienternas fromma.
Staffan Sundin är alltså trions ledare och spelar 12-strängad gitarr. Kompisarna heter Kenth Pettersson 6-strängad el. gitarr, och Håkan Eriksson, el.bas. Alla sjunger och även i stämmor. Sitt första engagemang i nöjesindustrin hade "De Bästa" på Lorry i Sundbyberg i lördags. Så nu kanske det börjar bli svettigt för grabbarna att hinna med att spela både gratis och mot gager.
"De Bästa" - Staffan Sundin, Kenth Pettersson och Håkan Eriks-
son, Enköping.
Uppskattande ord för "De Bästa" från tacksamma vårdare och pati-
enter publicerat i Expressen 1967.
Staffan Sundin, ledaren för hootenannygruppen "De Bästa"
under ett uppträdande på Enköpings lasarett.
Hjälp oss hjälpa! lyder hootenannygruppen "De Bästas" nya slogan.
Månne Håkan Eriksson (t.v.) Staffan Sundin (mitten) och Kenth Petters-
son är "De Bästa" på snällhet?
Hootenannygruppen "De Bästa" i Enköping har skaffat sig en ny slogan: Hjälp oss hjälpa. Under första hälften av maj tänker gruppen samla ihop pengar till Radiohjälpen. Hela deras gage för framträdanden vid olika tillställningar kommer att gå in till Radiohjälpens fond. Och gaget? En bagatell på 210 kr för dryga 30 minuters framträdande, vilket är lika med det minsta en organiserad grupp tar betalt.
- Vi är nog de snällaste killarna i hela landet, säger ledaren för gruppen, gitarristen Staffan Sundin, helt blygsamt.
Lika blygsam och anspråkslös är Staffan Sundin även i fortsättningen:
- Vi är bäst på att vara snällast. Ett litet aber bara. Gruppen har dåligt med chanser att bevisa sin snällhet.
Devisen har man "lånat" från Lions: Hjälp De Bästa Hjälpa, när man nu vädjar till arrangörerna om "snällhetsengagemang". Men man är noga med att det inte är fråga om snällhet mot De Bästa. Andra engagemang har man så man klarar sig, säger man. Så det återstår att se om de "snälla" killarna Håkan Eriksson, Staffan Sundin och Kenth Pettersson i De Bästa får någon chans att bevisa sin snällhet...
-------------------------------------------------------------------------------------------
Staffan Sundin, Kenth Pettersson och Håkan Eriksson beslutar sig föt att samla några låtar på en skiva. I ortspressen så kan man läsa detta mini-reportage:
Enköpingsbandet "De Bästa", med hootenanny som specialitet, har i dagarna spelat in sin första platta. På singeln återfinns Majas visa, skriven av Alice Tegnér, och Min lilla flickevän, skriven av kapellmästaren Staffan Sundin. Som vi tidigare berättat har gruppen sysslat mycket med underhållning på lasarett, gratis för både publik och sjukhus, vilket man tänker fortsätta med till hösten. På bilden återfinns man på en sjukhusavdelning, sittande: Staffan Sundin, t.v. Kenth Pettersson och Håkan Eriksson.
ENKÖPINGSBAND PÅ SKIVA
Enköpingsbandet De Bästa kör hårt, tre månader efter starten kommer man nu ut med första skivan, en single innehållande nykompositionen Min lilla flickevän Marina och klassikern När lilla kom till jorden. Om någon tycker att den förstnämnda titeln har något av Sven-Ingvars över sig så är det inte alls tokigt tyckt, det är nämligen en effekt man går in för berättar en av gruppmedlemmarna Staffan Sundin, 12-strängad gitarr.
Gruppen som förutom Staffan består av Kenth Pettersson, 6-strängad gitarr, Håkan Eriksson, bas, samt nyförvärvet sologitarristen Leif Jonsson, kallar sig Hootenanny-grupp, vilket dock inte betyder att man renodlat kör den stilen.
- Framför allt vill vi göra enkla låtar, säger Staffan, enkla och okomplicerade. Något mittemellan Sven-Ingvars och Beatles. Premiärplattan lovar gott, När lillan kom till jorden har sällan hörts i mer rytmisk instudering och låten om Marina, som gjorts av Staffan Sundin, bör också den passa den svenska ordinärsmaken. Samtliga medlemmar sjunger på plattan, och det gör man bra, mjukt och melodiskt.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
"De Bästa" presenterar sin debutplatta en skönt svängande mjuk
melodi, "Min lilla flickevän, Marina". Fr. v. bandets ledare Staffan
Sundin, Håkan Eriksson, Leif Jonsson, purfärsk i bandet och Kenth
Pettersson.
Sommarferierna har börjat som alla känner till, men detta gäller dock inte bara skolbarnen, utan också i hög grad våra pop-musiker. Vi är inne i säsongens elfte timme då spelningarna inte är så många och skivutsläppen minskar betydligt. Dock har en mycket stor del av Enköpingsungdomen den sista tiden gått och väntat på ett skivutsläpp med spänning och iver. Som säkert alla förstår vid det här laget gäller det Hootenanny-gruppen "De Bästas" debutplatta. Den beräknas vara färdig nu på måndag, och släpps ut i handeln omkring onsdag. A-sidan har komponerats av gruppens ledare Staffan Sundin och heter "Min lilla flickevän Marina". På B-sidan ligger "När lillan kom till jorden" i ett skönt arrangemang även detta gjort av Staffan.
De Bästa har bara hållit på att "lira" tillsammans i tre månader, men under denna tid har man hunnit med ett flertal framträdanden. Man har spelat på ett flertal sjuk- och vårdhem, men även på restauranger, och rönt en mycket stor uppskattning från publik i alla åldrar. "Fansen" är från 5 och upp till 75 år. I dagarna har man tagit in ytterligare en medlem. Han heter Leif Jonsson, 24, och skall spela kombinerat 6- och 12-strängad gitarr. Han är f.d medlem i det kända dansbandet Bosse Reiners från Enköping.
Hootenanny
På repertoaren står förstås hootenanny och Country and Western-låtar. Man hämtar inte materialet från någon bestämd artist utan försöker blanda med de mest kända låtarna. Dessutom har Staffan knåpat ihop ett 30-tal egna låtar. Plattan kommer som sagt att släppas på onsdag, och man väntar naturligtvis med spänning och undrar hur den kommer att gå. Fem timmars studiojobb ligger bakom. Man har även använt en studiomusiker för trumpetpålägg. Producent för inspelningen har varit Björn Norén från EMI studios, medan Staffan Sundin arrangerade. Hur kom det sig nu att det blev skivinspelning så snabbt? Jo, säger Staffan vi spelade helt enkelt in ett band, skickade det till skivbolaget och frågade om de var intresserade. Det var man, och två veckor därefter kunde inspelningarna börja.
Skrytsamt
Namnet De Bästa kanske vid en första anblick kan verka skrytsamt och anstötligt men att väcka uppmärksamhet är bara bra säger Staffan, som är helt öppenhjärtlig och säger direkt på sak vad han tycker. Att man sedan lägger ned allt för att verkligen göra skäl för namnet och bli de bästa märker man bara genom att lyssna på plattan. Få debutskivor har en klass som motsvarar denna. Man har lagt ned mycket arbete i studion, men detta hade inte gett samma resultat om kvaliten på gruppen varit en annan. "Marina" är en skönt svängande melodi, och bakgrundsstämmorna sitter som gjutna. Även på B-sidan måste man de både sång och gitarrkomp ett högt betyg. Dock förstörs helhetsintrycket av en tamburin, som fått en allt för framträdande roll. Men kort sagt alltså: ett klart godkännande för De Bästa.
---------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST. / Forts. följer...
Summer of love: www.fofoa.blogspot.com
Tumba Show / 1961
Bilkön hemåt var 6 kilometer lång
när TUMBA SHOW utförde slutnumret
TUMBA åker "slalom" på en skida. Han klarade alla portar...
Det var trångt om saligheten på Boviksvägen i går kväll! "Det värsta jag varit med om nån gång", sa många, både sådana som i vanliga fall trafikerar Boviksvägen och sådana som gjorde sin första biltur dit. Det hela påminde om bilköerna vintertid inför en match i SM-slutspelet i ishockey, ja, kanske ett strå vassare t.o.m. men så var det ju också fråga om snudd på ishockey när Tumba-Johansson & Co spelade upp sin show. Johan hade nu bytt ut rören mot vattenskidor och han visade sig vara en riktig baddare även på dessa.
Tumba Show, som kuskar land och rike runt och gör reklam för ett visst kaffemärke, bjöd på ett digert program till stor förnöjelse för de många åskådarna.
- Oj, oj, det är många tusen det där, sa speakern, Torbjörn "Småstad" Jonsson och försökte räkna dem.
Det gick nu inte alls, men det var i alla fall tätt med folk runt hela badviken.
- Minst 6.000, sa polisen, men ingen vet, för det var ju fri entré.
Ingen ver heller hur många bilar som trängdes på vägen, vid sidan av vägen och inne bland träden, men det var många, många och tjänstgörande poliserna hade jobbigt men tyckte att det hela gick väldigt bra, trots den enorma tränseln med dubbla filer ända från riksvägen och de 6 km ned till Boviken!
- Närmare 3.000 bilar, sa polisen
Tur var det också med vädret, för det föll inte många droppar trots att de flesta åskådarna utmanat vädrets makter genom att lämna regnplaggen hemma. Nu var det ingen risk; de enda som blev blöta var förstås Tumba och hans partners, fast själv tyckte Tumba att värre kunde det ha varit.
- Det är inte så farligt...10 grader eller så, sa Tumba och ryckte på axlarna.
Ett och annat ordentligt plask förekom naturligtvis till åskådarnas hör- och synbara förtjusning, men det förekom en del verkligt fina nummer också, fast även om det var vattenskidpremiär i Boviken så där på allvar, så har dock de flesta tidigare beskådat sådana konster i TV. Men helikopteruppstigningen, som var slutnumret, var en tjusig sak, fast det fick inte mer än en del av publiken se, för då var många i fyrsprång på väg till sina bilar, för redan när sista numret pågick var bilkön på väg hem många kilometer lång. Men det berodde inte på missnöje med programmet utan på att folk ville komma hem igen före midnatt...
-----------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 7 juli 1961.
när TUMBA SHOW utförde slutnumret
TUMBA åker "slalom" på en skida. Han klarade alla portar...
Det var trångt om saligheten på Boviksvägen i går kväll! "Det värsta jag varit med om nån gång", sa många, både sådana som i vanliga fall trafikerar Boviksvägen och sådana som gjorde sin första biltur dit. Det hela påminde om bilköerna vintertid inför en match i SM-slutspelet i ishockey, ja, kanske ett strå vassare t.o.m. men så var det ju också fråga om snudd på ishockey när Tumba-Johansson & Co spelade upp sin show. Johan hade nu bytt ut rören mot vattenskidor och han visade sig vara en riktig baddare även på dessa.
Tumba Show, som kuskar land och rike runt och gör reklam för ett visst kaffemärke, bjöd på ett digert program till stor förnöjelse för de många åskådarna.
- Oj, oj, det är många tusen det där, sa speakern, Torbjörn "Småstad" Jonsson och försökte räkna dem.
Det gick nu inte alls, men det var i alla fall tätt med folk runt hela badviken.
- Minst 6.000, sa polisen, men ingen vet, för det var ju fri entré.
Ingen ver heller hur många bilar som trängdes på vägen, vid sidan av vägen och inne bland träden, men det var många, många och tjänstgörande poliserna hade jobbigt men tyckte att det hela gick väldigt bra, trots den enorma tränseln med dubbla filer ända från riksvägen och de 6 km ned till Boviken!
- Närmare 3.000 bilar, sa polisen
Tur var det också med vädret, för det föll inte många droppar trots att de flesta åskådarna utmanat vädrets makter genom att lämna regnplaggen hemma. Nu var det ingen risk; de enda som blev blöta var förstås Tumba och hans partners, fast själv tyckte Tumba att värre kunde det ha varit.
- Det är inte så farligt...10 grader eller så, sa Tumba och ryckte på axlarna.
Ett och annat ordentligt plask förekom naturligtvis till åskådarnas hör- och synbara förtjusning, men det förekom en del verkligt fina nummer också, fast även om det var vattenskidpremiär i Boviken så där på allvar, så har dock de flesta tidigare beskådat sådana konster i TV. Men helikopteruppstigningen, som var slutnumret, var en tjusig sak, fast det fick inte mer än en del av publiken se, för då var många i fyrsprång på väg till sina bilar, för redan när sista numret pågick var bilkön på väg hem många kilometer lång. Men det berodde inte på missnöje med programmet utan på att folk ville komma hem igen före midnatt...
-----------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 7 juli 1961.
Sven Tumba - OS i Innsbruck 1964
TRE KRONOR blev silvermedaljörer vid de Olympiska vinterspelen i Innsbruck, Österrrike. Guldmedlajörer (i vanlig ordning) Sovjetunionen. Silvermedaljer: Sverige. Brons: Tjeckoslovakien.
Följande spelare ingick i OS-truppen:
¤ ANDERS "ACKA" ANDERSSON (1937-1989)
¤ GERT BLOMÉ F. 1934
¤ LENNART "KLIMPEN" HÄGGROTH F. 1940
¤ LENNART "TIGERN" JOHANSSON (1941-2010)
¤ NILS "NICKE" JOHANSSON F. 1938
¤ SVEN TUMBA JOHANSSON (1931-2011)
¤ LARS-ERIC LUNDVALL F. 1934
¤ EILERT "GARVIS" MÄÄTTÄÄ (1935-2011)
¤ HANS "TJALLE" MILD (1934-2007)
¤ NILS "DUBBEL-NISSE" NILSSON F. 1936
¤ BERT-OLA NORDLANDER F. 1938
¤ RONALD "SURA-PELLE" PETTERSSON (1935-2010)
¤ ULF STERNER F. 1941
¤ ROLAND STOLTZ (1931-2001)
¤ KJELL SVENSSON F. 1938
¤ CARL-GÖRAN "LILL-STÖVELN" ÖBERG F. 1938
¤ UNO "GARVIS" ÖHRLUND F. 1937
Ishockeymedaljörerna representerade av sina lagkaptener, Sveriges,
Sovjets och Tjeckoslovakiens. Sven Tumba t.v.
- Vi skall upp på prispallen...
Tre Kronor tappade inte sugen efter förlusten mot ryssarna på fredagskvällen (den 7/2). Det fullkomligt lyste optimism och tillförsikt ur svettiga ansikten när spelarna trängde sig genom korridoren mot omklädningsrummet. "Sura-Pelle" Pettersson var talesman för gänget, skriver signaturen Strong i Svenska Dagbladet.
- Vi skall upp på prispallen i morgon, skrek han.
I bakgrunden hördes en röst:
- Ja, men tjeckerna då...
- Vi ska dit...
Tumba Johansson instämde, men han skakade också på huvudet.
-----------------------------------------------------------------------------
AKTUELLT ¤ 1964.
Spänsta med TUMBA / 1964
Tumba spänstar själv i sitt gymnastikprogram.
- Och så joggar vi, bättre svikt i knävecken!
Tumba Johanssons distinkta stämma ljuder för morgonpigga radiolyssnare som ambitiöst låter sig trimmas av Tumbas morgongymnastik (eller bara ligger i sängen och slölyssnar).
Varje måndag och fredag klockan 7 sänds hans "Vakna med Tumba" i program 2, ett program som blivit storsuccé. Varje avsnitt varar i åtta minuter. Vet ni hur många kalorier ni förlorat efter åtta minuters lätt gymnastik? Ca 80!
Nära tre timmar tog det för Tumba att spela in radioserien. Han var mycket noga med att allt skulle vara perfekt - gymnastikdirektör Johansson är känd för sin noggrannhet. Han vet hur kroppen ska tränas och vilka rörelser som är bäst i början av ett gymnastikprogram på längre sikt. Tumba säger att radions morgongymnastik ska bli hårdare och hårdare. Framåt jultiden blir det rena tortyren vid radioapparaterna, lovar han. Och det kanske behövs ett muskellager på svenska folket för att förebygga bilringar av julmaten!
---------------------------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 19 september 1964.
SVEN TUMBA tycker till / 1965
SVEN TUMBA ser visserligen på bilden ut att föra en tämligen behaglig
tillvaro vid sitt skrivbord, men han kopplar bara av en stund för att
tänka på det här med VM-biljett. Han har ingalunda skrinlagt planerna
på spel i Ljubljana, utan utökar gärna skörden av VM-medaljer ytter-
ligare. Där finns dock redan tre guld.
¤ "Johansson" sitter hemma i Viggbyholm, och medan telefonen envetet försöker störa tankegångarna, mediterar han:
- Det är riktigt av hockeyförbundet att satsa på de unga lovande killarna i landslagssammanhang. Det är ju dom som ska göra´t så småningom.
Så tycker "Johansson". Han som tidigare kallades "Tumba" tills han tog sig namnet "Tumba". Då blev det naturligtvis "Johansson" så där man och man emellan.
¤ Tumba är således helt överens med hockey-UK i deras resonemang om att ge de unga grabbarna en chans. Tumba är också överens med sig själv att försöka trassla till UK:s ritningar. Om 14 dagar ställer han nämligen in siktet på en plats i VM-truppen. Och Tumba tillhör inte den unga linjen direkt. Visserligen påstår UK-basen Göte Dahl, att "Johansson" i höst gått mot en ny vår och aldrig på många år varit bättre så här pass tidigt på säsongen. Men Tumba är i alla fall 34 år och har spelat VM-turneringar strängt taget i ett kör sedan 1951.
Avbrott blev det en gång. Det var det året Tumba gjorde hela svenska folket medvetet om att vi går omkring med båtben i våra händer. Det var ett sådant som Tumba hade brutit den gången. Trots det avbrottet har det blivit tre VM-guld, men...
- Det skulle vara kul med en uppsättning till, tycker Tumba.
TID TILL TRÄNING
Han är dock medveten om, att för att så ska kunna bli fallet måste han börja träna. Även om det gått bra i seriematcher i höst så är Sven Tumba egentligen helt otränad. Direktörns försäljning av swimmingpools (alldeles riktigt, man säljer swimmingpools på vintern) har tagit all hans tid.
- Jag tror dock, att jag ska få tid över till träning snart, säger han, och får jag det då siktar jag på en plats i VM-truppen. Den saken är klar. Nu fattas det alltför mycket av skridskoåkning, för att jag skall kunna aspirera på en plats.
TUMBAS VM-LAG
- Om du kommer med till VM, och spelar center i en kedja, hur bör omgivningen se ut?
- "Honken" Holmqvist och Kjell Svensson blir målvakter. Backar: Stoltz - Torstensson och Nicke Johansson - Lill-Strimma Svedberg. Kedjor: Sura-Pelle, Nisse Nilsson, Lars-Eric Lundvall, - "Virus" Lindberg, Ulf Sterner, "Stisse" Johansson - Kurt Thulin, Tumba, Garvis Määttää. Så blir Håkan Nygren 16:e man. Han får alternera. Själv skulle jag, om det blir VM-spel, således helst se klubbkamraten Thulin vid min sida och Määttää på andra kanten. Båda är gamla bekanta, som jag trivs med.
MED "STISSE"
Men Tumba har även andra lösningar.
- Jag kan tänka mig "Stisse" som vingkompis. Där finns förresten en massa nya fina killar. Titta bara på "Virus"! Vilken snabbhet! Tänk om han kunde lära sig att utnyttja den också. Grabben använder sig inte av farten. Femte back blir Djurgårdens Lars-Eric Sjöberg. Nog finns det möjligheter att få till ett hyggligt svenskt VM-lag. Men guldmedaljerna tar tjeckerna.
Sa "Johan", fortfarande lika sprakande färgstark som tidigare, och förmodligen även lika spelstark. Får han bara tid att träna, så får UK svårt att hålla på den inslagna ungdomslinjen just i det ärendet.
-------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Måndagen den 6 december 1965.
I mormors fotspår
Visserligen såg min mormor dagens ljus i Nyfors, Älvsbyn den 20 maj 1895. Men det var i Bodsjön, Svensbyn som hon växte upp. När jag som barn gjorde besök med mina föräldrar runt omkring Svensbyn och Bodsjön, lärde jag mig den exakta platsen där Jonas och Augusta Jonsson bodde med sin familj. I vuxen ålder brukade jag också åka förbi, fastän det var långt mellan gångerna. Igår gjorde vi återigen ett besök runt det vackra Bodsjön, men nu blev jag litegrann osäker. Den röda lilla stugan går inte längre att känna igen, men jag tror i alla fall att jag hittade rätt. Stugan har under åren genomgått en rad restaureringar, och man kan väl säga att jag inte gjort några uppdateringar gällande detta. Men som sagt, med 95 procentig säkerhet kan jag säga att detta är den plats där mormor Beda och hennes syskon sprang omkring i sina småbarnsskor, på den lilla plätt på vår jord som heter Bodsjön. Och där mjölnaren Jonas och hans hustru Augusta f. Nordling bodde. Är det någon som vet bättre så säg till.
Det Jonssonska hemmet i Bodsjön. Fr. v. Gideon, Karl, Jonas, Augusta
och Beda. På samma plats står nu idag detta...
...röda hus. En plats där familjen Jonas Jonsson en gång bodde.
(Och Gud hjälpe mej om jag har fel)
Två av Jonas och Augustas barn; fr. v. Märta (1897-1968) och Beda
(1895-1964). Beda Karolina Jonsson g. Lundgren var min snälla och
försynta mormor. Hon var spädheten personifierad. Åtminstone i mina
barnaögon sett. Ville inte göra en fluga förnär, ja, du min mormor...
vad mycket slit och tungt arbete du gjorde under dina 69 år på jorden.
Sonen Tage föddes utvecklingsstörd. När han var 12-13 beslutades att
han skulle flytta till Råneå på Tallheden (tror jag det hette). Jag har
hört berättas att natten före hans avresa gick mormor och morfar och
vandrade i köket i huset i Blåsmark. Avskedet var förknippat med sådan
ångest. Jonas TAGE föddes den 27 maj 1934. Han avled den 9 november
1947, 13 år gammal. Förutom sin utvecklingsstörning, så hade han också
en muskelsjukdom.
-------------------------------------------------------------------------
Det Jonssonska hemmet i Bodsjön. Fr. v. Gideon, Karl, Jonas, Augusta
och Beda. På samma plats står nu idag detta...
...röda hus. En plats där familjen Jonas Jonsson en gång bodde.
(Och Gud hjälpe mej om jag har fel)
Två av Jonas och Augustas barn; fr. v. Märta (1897-1968) och Beda
(1895-1964). Beda Karolina Jonsson g. Lundgren var min snälla och
försynta mormor. Hon var spädheten personifierad. Åtminstone i mina
barnaögon sett. Ville inte göra en fluga förnär, ja, du min mormor...
vad mycket slit och tungt arbete du gjorde under dina 69 år på jorden.
Sonen Tage föddes utvecklingsstörd. När han var 12-13 beslutades att
han skulle flytta till Råneå på Tallheden (tror jag det hette). Jag har
hört berättas att natten före hans avresa gick mormor och morfar och
vandrade i köket i huset i Blåsmark. Avskedet var förknippat med sådan
ångest. Jonas TAGE föddes den 27 maj 1934. Han avled den 9 november
1947, 13 år gammal. Förutom sin utvecklingsstörning, så hade han också
en muskelsjukdom.
-------------------------------------------------------------------------
SVEN TUMBA DÖD
Sven Tumba (1931-2011) är död. Hockeyeleganten och Djur-
gårdaren som blev en av våra mest folkkära idrottsprofiler. Det var
i juni som Tumba insjuknade, strax före sin 80-årsdag. Klockan 04.00
natten mot lördagen avled han på Danderyds sjukhus i kretsen av de
närmaste.
-----------------------------------------------------------------------
Bild: www.swehockey.se
