Nyårspromenad med knarr under skorna
Nyårsafton! Det är den här dagen då champagnekorkarna och raketerna ska flyga till väders. Nyårsraketerna började redan sin vådliga färd över himlen för några dagar sen. Det var nån eller några som absolut inte kunde hålla fingrarna i styr. Den enda typ av kork som jag kommer att öppna är den på julmustflaskan. Tyvärr så gick våra planer i sank. Vi skulle ha middag härhemma med ett par bekanta, men se det gick inte alls som vi trott och tänkt. Hustrun drabbades av magsjuka. Vi brukar alltid ha ett lugnt nyårsfirande, men frågan är om inte den här kvällen blir ännu mer i lugnets tecken. Bettan parkerad i sängen, jag parkerad...då ska vi se; mmmmmm framför TV:n med en kaffekopp, och kanhända lite godsaker.
Promenaden var skön och nödvändig. Man sätter i sig så mycket skräp under jul- och nyårshelgen, men jag hoppas att jag "gått bort" några skinkmackor, julmustglas, chokladkarameller mm. Att den riktiga vintern är här, har jag fått bevis för. Det knarrade så otroligt mycket idag på promenaden. Ja, knarret lät precis som det ska låta när det är vinter häruppe i Norrbotten.
Några "knarr-bilder":
Med raska steg begav jag mig in i storskogen. Inimarksvägen kantas
så fint av de stora snöklädda granarna och tallarna.
"Ta nu någon hårt i hand, så bär det av till tomteland". Vägen som
leder till tomtarnas julverkstad.
Stortall´n, lång och reslig. De är nästan så man blir smått avundsjuk.
Hade jag nu haft badbyxorna i bakfickan, då hade jag inte alls tvekat.
Ett uppfriskande nyårsdopp hade väl varit helt okej. För den som så
velat.
Gamla ålderdomshemmet i Hortlax.
Den flitigt förekommande Hortlaxkyrkan som förekommer på denna
blogg.
Julgranen utanför Malmgården i byn.
Hortlax nyårsafton cirka 12.40...
I de sista skälvande timmarna...
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Promenaden var skön och nödvändig. Man sätter i sig så mycket skräp under jul- och nyårshelgen, men jag hoppas att jag "gått bort" några skinkmackor, julmustglas, chokladkarameller mm. Att den riktiga vintern är här, har jag fått bevis för. Det knarrade så otroligt mycket idag på promenaden. Ja, knarret lät precis som det ska låta när det är vinter häruppe i Norrbotten.
Några "knarr-bilder":
Med raska steg begav jag mig in i storskogen. Inimarksvägen kantas
så fint av de stora snöklädda granarna och tallarna.
"Ta nu någon hårt i hand, så bär det av till tomteland". Vägen som
leder till tomtarnas julverkstad.
Stortall´n, lång och reslig. De är nästan så man blir smått avundsjuk.
Hade jag nu haft badbyxorna i bakfickan, då hade jag inte alls tvekat.
Ett uppfriskande nyårsdopp hade väl varit helt okej. För den som så
velat.
Gamla ålderdomshemmet i Hortlax.
Den flitigt förekommande Hortlaxkyrkan som förekommer på denna
blogg.
Julgranen utanför Malmgården i byn.
Hortlax nyårsafton cirka 12.40...
I de sista skälvande timmarna...
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Det var hösten -95 som han fick veta...
Jag kan inte påstå att vi kände varandra så värst bra. Men det hände ibland att vi brukade råkas så där högst spontant. Vi slängde iväg de vanligt förekommande fraserna; "Hej, hur är det?" "Jodå, det är bara bra, själv då?".
Men så en dag möttes vi i lasarettets ankomsthall. Istället för att säga det vi brukade, kom han fram till mig med ett stort bestämt allvar i sina ögon.
- Roger, har du tid en stund?
- Visst, självklart, sa jag.
Vi gick ut utanför entrén. Och jag märkte för första gången att han inte tände sin cigarett som han alltid annars gjorde. Med allvarlig min, tittade han på mig under sina buskiga ögonbryn:
- Ska du till Öjebyn? Isåfall kan jag hänga med?
- Japp, sa jag. Det går alldeles utmärkt. Jag ska till sjukhemmet.
När vi satte oss i bilen harklade han sig, samtidigt som han strök sin ena hand över sitt numera grånade hår. Skägget hade också blivit grått och livlöst. Han som tidigare hade haft en kraftig mörk ton både i sitt hår och skägg.
- Jag har cancer, sa han. Jag fick diagnosen häromdagen. Dom sa att dom hittat en tumör på min lunga.
Tystnaden sänkte sig rätt så tvärt i bilen där vi satt. Jag kramade ratten, startade och åkte iväg.
Han fortsatte utläggningen:
- Det värsta är att jag har ingen att tala med. Det är som om ingen vill lyssna på det jag säger.
- Det känns rent ut sagt förjävligt.
På vägen mot Öjebyn så flödade orden ut ur honom. Jag satt tyst, fastän jag instämde ibland med ett Jaa, eller Nää. Istället för att åka till min arbetsplats, så körde jag honom till den adress han ville bli avsläppt på. Det märktes att han fann en slags ro och frid i att öppna sig för mig. Utanför huset han skulle besöka, satt vi i bilen en lång stund.
- Det tog slut med min käresta. Så jag är ensam därhemma. Roger, du kan väl komma och hälsa på...?
- Jag ska verkligen göra mitt allra bästa, sa jag. Jag lovar att jag ska försöka.
Efter någon månad korsades våra vägar igen. På samma ställe som vid förra mötet. I lasarettes ankomshall.
Nu verkade han betydligt positivare i sin attityd. Hans leende sa mig det mesta om hur han kände sig.
- Tjena, Roger! Vet du va´dom säger i Umeå att lungcancern är borta. Jag känner mig mycket piggare.
- Va bra, sa jag. Att det har ordnat upp sig.
- Ha det så bra, Roger, vi hörs!
Tiden gick, och det närmade sig jul och nyår. Jag såg fram emot min ledighet, att få vara hemma med frun och våra tre söner. Det enda problem som fanns på min himmel, var hur tiden skulle räcka till. Jag jobbade, spelade trummor i ett band, på kvällarna så var det alltid någon slags aktivitet med barnen.
En dag så mötte jag honom igen. Det hade nu gått en tid sedan sist. Men nu lade jag genast märke till att hela hans kroppshållning på något sätt sjunkit ihop. Han var grå i ansiktet, hans hår och skägg hade i mina ögon, blivit alltmer glest och han såg långtifrån frisk ut. Så fort våra blickar möttes, styrde han stegen rakt mot mig.
- Hej Roger! Jag har fått en tråkig nyhet. Cancern har kommit tillbaka.
- Kan du tänka dig, dom sa på sjukhuset att den spritt sig till huvudet också. Huvudet...!
Jag såg att han givit upp. Beviset var som jag tidigare nämnt hela hans sätt att gå och röra sig. Kroppshållningen talade sitt klara enkla språk. Vi blev stående en bra stund. Han och jag. Till sist innan jag skulle gå, önskade han mig ettt Gott Nytt År. Jag önskade honom detsamma. Hela den dagen och de efterföljande veckorna, hade jag honom tätt inpå i mina innersta tankar. Det där nya året kom - och gick. Men så en dag i mitten av januari, fick jag syn på hans dödsannons i tidningen. Jag läste..."Har avlidit efter en tids sjukdom i en ålder av..."
Tänk så bräckligt livet ter sig. Nästa gång kanske det är min tur (otur). Ingen vet, bestämt. Nu stundar ett nytt oskrivet blad. Ett nytt år ligger framför oss. Man kan endast hoppas att det nya året skall vara snällt mot oss alla.
Så därför till alla er därute GOTT NYTT ÅR! Var rädda om varandra!
Roger
- Dom säger att jag har lungcancer, sa han och tittade oroligt på
mig. En dag strax efter det nya året, såg jag en dödsannons med hans
namn. Ja, tänk vilka obehagliga överraskningar livet bjuder oss på
ibland.
---------------------------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST
Men så en dag möttes vi i lasarettets ankomsthall. Istället för att säga det vi brukade, kom han fram till mig med ett stort bestämt allvar i sina ögon.
- Roger, har du tid en stund?
- Visst, självklart, sa jag.
Vi gick ut utanför entrén. Och jag märkte för första gången att han inte tände sin cigarett som han alltid annars gjorde. Med allvarlig min, tittade han på mig under sina buskiga ögonbryn:
- Ska du till Öjebyn? Isåfall kan jag hänga med?
- Japp, sa jag. Det går alldeles utmärkt. Jag ska till sjukhemmet.
När vi satte oss i bilen harklade han sig, samtidigt som han strök sin ena hand över sitt numera grånade hår. Skägget hade också blivit grått och livlöst. Han som tidigare hade haft en kraftig mörk ton både i sitt hår och skägg.
- Jag har cancer, sa han. Jag fick diagnosen häromdagen. Dom sa att dom hittat en tumör på min lunga.
Tystnaden sänkte sig rätt så tvärt i bilen där vi satt. Jag kramade ratten, startade och åkte iväg.
Han fortsatte utläggningen:
- Det värsta är att jag har ingen att tala med. Det är som om ingen vill lyssna på det jag säger.
- Det känns rent ut sagt förjävligt.
På vägen mot Öjebyn så flödade orden ut ur honom. Jag satt tyst, fastän jag instämde ibland med ett Jaa, eller Nää. Istället för att åka till min arbetsplats, så körde jag honom till den adress han ville bli avsläppt på. Det märktes att han fann en slags ro och frid i att öppna sig för mig. Utanför huset han skulle besöka, satt vi i bilen en lång stund.
- Det tog slut med min käresta. Så jag är ensam därhemma. Roger, du kan väl komma och hälsa på...?
- Jag ska verkligen göra mitt allra bästa, sa jag. Jag lovar att jag ska försöka.
Efter någon månad korsades våra vägar igen. På samma ställe som vid förra mötet. I lasarettes ankomshall.
Nu verkade han betydligt positivare i sin attityd. Hans leende sa mig det mesta om hur han kände sig.
- Tjena, Roger! Vet du va´dom säger i Umeå att lungcancern är borta. Jag känner mig mycket piggare.
- Va bra, sa jag. Att det har ordnat upp sig.
- Ha det så bra, Roger, vi hörs!
Tiden gick, och det närmade sig jul och nyår. Jag såg fram emot min ledighet, att få vara hemma med frun och våra tre söner. Det enda problem som fanns på min himmel, var hur tiden skulle räcka till. Jag jobbade, spelade trummor i ett band, på kvällarna så var det alltid någon slags aktivitet med barnen.
En dag så mötte jag honom igen. Det hade nu gått en tid sedan sist. Men nu lade jag genast märke till att hela hans kroppshållning på något sätt sjunkit ihop. Han var grå i ansiktet, hans hår och skägg hade i mina ögon, blivit alltmer glest och han såg långtifrån frisk ut. Så fort våra blickar möttes, styrde han stegen rakt mot mig.
- Hej Roger! Jag har fått en tråkig nyhet. Cancern har kommit tillbaka.
- Kan du tänka dig, dom sa på sjukhuset att den spritt sig till huvudet också. Huvudet...!
Jag såg att han givit upp. Beviset var som jag tidigare nämnt hela hans sätt att gå och röra sig. Kroppshållningen talade sitt klara enkla språk. Vi blev stående en bra stund. Han och jag. Till sist innan jag skulle gå, önskade han mig ettt Gott Nytt År. Jag önskade honom detsamma. Hela den dagen och de efterföljande veckorna, hade jag honom tätt inpå i mina innersta tankar. Det där nya året kom - och gick. Men så en dag i mitten av januari, fick jag syn på hans dödsannons i tidningen. Jag läste..."Har avlidit efter en tids sjukdom i en ålder av..."
Tänk så bräckligt livet ter sig. Nästa gång kanske det är min tur (otur). Ingen vet, bestämt. Nu stundar ett nytt oskrivet blad. Ett nytt år ligger framför oss. Man kan endast hoppas att det nya året skall vara snällt mot oss alla.
Så därför till alla er därute GOTT NYTT ÅR! Var rädda om varandra!
Roger
- Dom säger att jag har lungcancer, sa han och tittade oroligt på
mig. En dag strax efter det nya året, såg jag en dödsannons med hans
namn. Ja, tänk vilka obehagliga överraskningar livet bjuder oss på
ibland.
---------------------------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST
Roland Cedermark önskar GOD JUL!
OBS! Autografen är alldeles äkta.
God Jul önskar STEN & STANLEY
God Fortsättning! önskar Norrbottens läns landsting - 1973
God fortsättning önskar framifrån på bilden Julia Olsén,
Karin Fjällström, Barbro Svedjeholm, Gunhild Nylander,
Magna Ronnebjer, och Ingegerd Hävermark.
------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS LÄNS LANDSTING Informerar ¤ 1973
Foto: Eivon Carlsson
Stormen Dagmars tremänning Vilda Hilda...
Stormen Dagmar har som bekant hälsat på under buller och bång vissa delar av vårt land. Dagmar ignorerade oss häruppe i norr totalt. Det är vi tacksamma för. Men hennes tremänning Vilda Hilda gjorde en kort gästvisit i Piteåområdet. Hennes vresiga humör höll på att förstöra min fina utegran, med belysning och allt. Stormiga Dagmar, en dam med klös i, har skämt ut sig och i och med detta så har hon nu blivit portad på alla ställen. 
Väderleksförhållandet i Piteå-området är under kontroll. Julgranen
står kvar, även om stormiga Dagmars tremänning, vilda Hilda gjorde
sitt bästa för att demolera utegranen. När det stormade som mest,
befarade jag att ljusslingan skulle flyga upp till närmaste trädtopp.
Jojo, det skulle just sett vackert ut, min slinga hängande i en vajande
topp. Sen skulle brandkåren kommit med sin jättestege, för att plocka
ner den...
---------------------------------------------------------------------------
Stormfotograf: ROGER LINDQVIST
"Vill du ha en kopp Kärnkaffe? - Kärna det!"
- Drick Kärnkaffe, så blir du frisk som en nötkärna!
- Kärna det!
- Men kärna du, vad gott kaffe!
- Jo, men du dricker ju det enda rätt - Kärnkaffe!
- Kan du tänka dig så otroligt intelligent och skarp min kärna blev,
sen jag övergick till Kärnkaffe.
- Häromkvällen satt jag vid kärnen, en alldeles underbar kärnklar natt.
Tur att jag hade min kärnkikare med mig.
- Vi firade lucia härhemma. Jag var kärngosse. Två av tjejerna var
klädda som kärnor.
- När jag blir stor då ska jag bli en stor kärna.
--------------------------------------------------------------------------------------
Text & foto: Kärngubben Roger Lindqvist
När "Åsa-Nisse" fyllde 75
John Elfström, 75, spelade Åsa-Nisse i 19 filmer. De senaste
fem åren har han dragits med sjukdomar - lungcancer, hjärt-
attacker, blodproppar. Men när han kommer ner till Spanien
släpper alla krämporna i värmen.
Nu ska det våras för Åsa-Nisse i TV 2.
Tolv av de berömda/utskällda Åsa-Nisse-filmerna ska köras i TV i vinter, nerklippta till entimmesprogram. Premiär nästa lördag. Men redan i kväll sitter ett gäng Åsa-Nisse-veteraner och berättar minnen i TV: John Elfström själv, regissören Ragnar Frisk, sångaren Bertil Boo, Johns hustru Inga-Lisa. Om nerklippningen säger Elfström:
- Det gör inte ett smack. Filmerna har varken blivit bättre eller sämre.
¤ John Elfström gjorde 19 Åsa-Nisse-filmer på 20 år. Åsa-Nisse blev hans livs roll. Fast han spelade över hela registret under sin långa karriär. Han sjöng till och med på operan en gång. Tre ord i "Värmlänningarna", där han spelade "Löpar-Nisse": "Och tjugo baaaaarn!"
I dag är han 75 år och konvalescent sedan fem. Han har haft hjärtattacker och blodproppar och diskbråck. Han är trött. Han röker som en skorsten. När man för rökandet på tal svarar han:
- Jag gör det ostraffad. Jag har redan haft lungcancer.
Sen puffar han vidare på sina vita Blend.
Spanien
Han använder rullstol utomhus men vill inte kalla sig rullstolsbunden. "Rullan" ger honom en frihet. Störst frihet känner han i Spanien. Där försvinner alla krämporna. I början av december lämnar han och Inga-Lisa den lilla villan i Skarpäng i Täby och far ner till den ännu mindre villan i Altea utanför Bendiorm. Där blir John som en ny människa i värmen. I år har det blivit kvar längre än vanligt i Sverige och det beror på villareparationerna. På det viset får de uppleva Åsa-Nisse-premiären i TV. John ser fram mot evenemanget. Ska samtalet i kväll bli lika trevligt i rutan som det var under inspelningen?
¤ John är en entusiastisk TV-tittare. Han är glad för TV, nu sen hans syn försämrats såpass att han inte kan läsa något vidare. Han beskriver sig själv som kvällsmänniska. Han blir piggare ju längre fram natten skrider. I gengäld sover han hela förmiddagarna. När han vaknar är han knarrig. Åsa-Nisse-regissören Ragnar Frisk kände till Johns dygnsrytm och använde sig av den. Behövde han en knarrig Nisse i en scen, tog han den på morgonen. Behövdes en god och glad Nisse väntade han fram emot kvällen.
Åsa-Nisse är en småländsk torpare som vi minns som en ganska otrolig figur med hängande byxbak och halvöppen käft, fullproppad med snus. Var han osannolik? John tror det. Han säger:
- Jag inbillar mej att jag gjorde en allsmåländsk klurighetsgubbe. Det fanns säkert sådana i levande livet.
Språket?
- I Vimmerby sa dom att jag pratade bra Vetlandamål. I Vetlanda berömde dom min Vimmerbydialekt.
Snus, mus och brännvin?
"Laxingen"
- Det förekom aldrig. Jag var noga med det och Ragnar höll med mej. Vi söp inte, vi snusade och vi älskade inte. Däremot kunde vi tala om brännvin.
- Lägg märke till en annan sak: Det förekommer inga svordomar. Det grövsat vi kunde säga var "laxingen".
Det skrevs på min tid att John Elfström var utledsen på Åsa-Nisse.
- Lögn. Åsa-Nisse har alltid haft en plats i mitt hjärta. Jag skulle vilja se den skådespelare som blir trött på en roll som han får göra 19 välbetalda gånger!
Under sin långa karriär från Jämtland via Stockholm, Finland, Åsa-Nisse, Dramaten och Riksteatern till TV-teatern har John Elfström fått spela nästan allt. Är det ändå nån roll sm är ospelad?
- Nää, svarar John.
- Jo, en svarar Inga-Lill. Han skulle ha fått göra Doolittle i "My fair lady". John:
- Det är klart, Doolittle. Men jag sjunger ju så jävla illa. Thi-hi-hii.
Med det berömda Åsa-Nisse-skrattet - thi-hi-hii - satte John Elfström punkt för denna intervju.
----------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Den 19 november 1977
Holger Löwenadler till minne
HANS LIV VAR TEATER
¤ Holger Löwenadler som vi minns honom. Alltid på språng mot nya
uppgifter på scenen. På ålderns höst flög också hans namn ut över
världen. Inte minst som den gamle skräddaren i Louis Malles film
"Lacombe Lucien". Det var också meningen att Holger Löwenadler
skulle ha filmat med Fredrico Fellini.
Holger Löwenadler satt i stolen vid sängkanten, magrad efter en lång sjukdom, men med de toviga ögonbrynen piggt guppande och den barskt bullrande rösten. Han upprepade för mig vad han sagt tidigare:
- Ni får inte se mig på scen igen. Jag har lovat mig själv att sluta i tid och inte stå där löjlig och tragisk.
Holger Löwenadler dog i går, 73 år gammal.
I februari tilldelades han Svenska teaterförbundets guldmedalj. Den överlämnades av skådespelaren Olof Widgren på sjukrummet på Karolinska sjukhuset. Jag besökte Holger Löwenadler några dagar senare. Han gav sin sista intervju.
- Magrat... sa han och hivade upp ögonbrynen några steg, det är väl snarast en skräddarfråga!
Vid 70-årsålder gjorde han internationell karriär med flera utländska roller, bland annat i den franska TV-serien "Kurtisanernas liv" och i Louis Malles-filmen "Lacombe Lucien", för vilken han fick pris för 1974 års bästa biroll.
Det var egentligen inte alls konstigt, det låg i linje med de råd han gav de unga skådespelarna under den nya politiska teaterns barnsjukdom.
- Fräls inte för mycket! Tänk på att bli en bra skådespelare! Det tar ett liv. Ett liv av koncentration. Man är inte färdig förrän det är dags att lägga av.
Holger Löwenadlers liv var teatern. Det stod en tät doft av sammet kring honom. Med sin nästan övernaturliga storlek kunde han vålla ett korsdrag som fick medelmåttor att blåsa ut i kulissen. Han kunde sätta skräck i Dramatens unga lovande; tålde inte slarv och privatsnack under repetitionerna. Men under sjukdomstiden på Karolinska var det framför allt ungdomarna som kom och besökte.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Han var en frodig, utåtriktad renässansmänniska, road av folk och med en mycket fruktad tunga. Man sa att han smakade av elakheterna som gåsleverpastej. Svenskt filmskådespelarlexikon inleder sin biografi över Löwenadler:
"Vår teaters mest uppoffrande tolkare av osympatiska roller".
Mellan 1932-1972 spelade han med i 66 svenska filmer! Och sedan ytterligare sex, varav några var utländska. Den sista filmen var "Paradistorg", regisserades av Gunnel Lindblom. Löwenadler kom in på Dramatens elevskola 1923 som kurskamrat med bland andra Greta Garbo och Alf Sjöberg. Förutom Dramaten, som han troget tillhörde nästan hela sitt teaterliv, var han engagerad vid Svenska teatern i Åbo, Blanche-teatern och TV-teatern. Han sågs förutom på scen och film även på Strandvägen, där han varje dag flanerade elegant klädd i hatt och handskar.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤
På bordet bredvid sängen låg kort och böcker från vänner: Karin Kavli, Edvin Adolphson, Sven-Bertil Taube, Stig Järrel, Gunn Wållgren och många andra. I en vas stod röda tulpaner blandade med vita prästkragar från Alice Lyttkens. Om sin framgång under de senaste åren sade han:
- Jag kan inte förklara varför. Det tyder på stor brist på äldre auktoritära herrar vid teater och film.
Även om han hade tillfrisknat hade han nog inte gått in på en scen igen.
- När jag var ung såg jag äldre skådespelare som misslyckades på grund av svaghet. Några var löjliga, de flesta tragiska. Jag lovade mig själv att aldrig bli fjollig.
--------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Söndagen den 19 juni 1977
¤ Holger Löwenadler som vi minns honom. Alltid på språng mot nya
uppgifter på scenen. På ålderns höst flög också hans namn ut över
världen. Inte minst som den gamle skräddaren i Louis Malles film
"Lacombe Lucien". Det var också meningen att Holger Löwenadler
skulle ha filmat med Fredrico Fellini.
Holger Löwenadler satt i stolen vid sängkanten, magrad efter en lång sjukdom, men med de toviga ögonbrynen piggt guppande och den barskt bullrande rösten. Han upprepade för mig vad han sagt tidigare:
- Ni får inte se mig på scen igen. Jag har lovat mig själv att sluta i tid och inte stå där löjlig och tragisk.
Holger Löwenadler dog i går, 73 år gammal.
I februari tilldelades han Svenska teaterförbundets guldmedalj. Den överlämnades av skådespelaren Olof Widgren på sjukrummet på Karolinska sjukhuset. Jag besökte Holger Löwenadler några dagar senare. Han gav sin sista intervju.
- Magrat... sa han och hivade upp ögonbrynen några steg, det är väl snarast en skräddarfråga!
Vid 70-årsålder gjorde han internationell karriär med flera utländska roller, bland annat i den franska TV-serien "Kurtisanernas liv" och i Louis Malles-filmen "Lacombe Lucien", för vilken han fick pris för 1974 års bästa biroll.
Det var egentligen inte alls konstigt, det låg i linje med de råd han gav de unga skådespelarna under den nya politiska teaterns barnsjukdom.
- Fräls inte för mycket! Tänk på att bli en bra skådespelare! Det tar ett liv. Ett liv av koncentration. Man är inte färdig förrän det är dags att lägga av.
Holger Löwenadlers liv var teatern. Det stod en tät doft av sammet kring honom. Med sin nästan övernaturliga storlek kunde han vålla ett korsdrag som fick medelmåttor att blåsa ut i kulissen. Han kunde sätta skräck i Dramatens unga lovande; tålde inte slarv och privatsnack under repetitionerna. Men under sjukdomstiden på Karolinska var det framför allt ungdomarna som kom och besökte.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Han var en frodig, utåtriktad renässansmänniska, road av folk och med en mycket fruktad tunga. Man sa att han smakade av elakheterna som gåsleverpastej. Svenskt filmskådespelarlexikon inleder sin biografi över Löwenadler:
"Vår teaters mest uppoffrande tolkare av osympatiska roller".
Mellan 1932-1972 spelade han med i 66 svenska filmer! Och sedan ytterligare sex, varav några var utländska. Den sista filmen var "Paradistorg", regisserades av Gunnel Lindblom. Löwenadler kom in på Dramatens elevskola 1923 som kurskamrat med bland andra Greta Garbo och Alf Sjöberg. Förutom Dramaten, som han troget tillhörde nästan hela sitt teaterliv, var han engagerad vid Svenska teatern i Åbo, Blanche-teatern och TV-teatern. Han sågs förutom på scen och film även på Strandvägen, där han varje dag flanerade elegant klädd i hatt och handskar.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤
På bordet bredvid sängen låg kort och böcker från vänner: Karin Kavli, Edvin Adolphson, Sven-Bertil Taube, Stig Järrel, Gunn Wållgren och många andra. I en vas stod röda tulpaner blandade med vita prästkragar från Alice Lyttkens. Om sin framgång under de senaste åren sade han:
- Jag kan inte förklara varför. Det tyder på stor brist på äldre auktoritära herrar vid teater och film.
Även om han hade tillfrisknat hade han nog inte gått in på en scen igen.
- När jag var ung såg jag äldre skådespelare som misslyckades på grund av svaghet. Några var löjliga, de flesta tragiska. Jag lovade mig själv att aldrig bli fjollig.
--------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Söndagen den 19 juni 1977
Lill Lindfors på Gröna Lund / 1977
ÄN EN GÅNG SUCCÉ FÖR FRU LINDFORS
Lill Lindfors har i en vecka roat och glatt publiken på Gröna Lund i
Stockholm. De flesta av Lills sångnummer kommer från hennes lyckade
Berns-show, men visst finns det en hel del nytt också. Som vanligt -
när det gäller Lill - är allt genomarbetat och proffsigt gjort. Det är bara
att gratulera Lill till en ny succé.
------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 25 augusti 1977
Ulf Lundell i Luleå / 1985
LUNDELL I RAMPLJUSET
¤ En frisk Ulf Lundell i rampljuset. Det var en mycket tänd och upp-
skattad Lundell som äntrade scenen i Luleå i går kväll. De 2 000 per-
sonerna i ishallen Delfinen fick uppleva en stor musikkväll.
Ulf Lundells omtalade höstturné nådde Luleå i går.
Under den här jätteturnén har frågetecken agerat förpatrull och spridit oro både bland arrangörer och publik. Är han frisk? Orkar han verkligen?
Klockan 19.30 i går klev Lundell och hans mannar upp på ishallen Delfinens scen och blåste bort allt tvivel i en drygt tre timmar lång konsert. Ulf Lundell var både frisk, spelsugen och på "hugget". Den berömda halsinfektionen verkade inte störa honom nämnvärt längre. Stämningen i Delfinen var på topp och Ulf Lundell brassade som vanligt på för allt han var värd. Någon Ulf Lundell ur form såg man inte skymten av. Tvärtom. Han var strålande.
¤ Dämpat intresse
Men nog märktes det på publiksiffran att den senaste tidens skriverier dämpat intresset för konserterna. Publiksiffran i går uppgick till cirka 2 000 personer. Det är i och för sig väldigt mycket folk för att vara en svensk artist, men arrangörerna hade nog hoppats på ännu mer. På grund av spelningens sena timme återkommer Piteå-Tidningen med ett mera utförligt reportage senare.
¤ Sittplatserna framför scenen övergavs strax före uppträdandet. Då
blev det rusning mot scenkanten. Vakterna försökte stoppa fram-
farten, men det var omöjligt.
---------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 6 december 1985
¤ En frisk Ulf Lundell i rampljuset. Det var en mycket tänd och upp-
skattad Lundell som äntrade scenen i Luleå i går kväll. De 2 000 per-
sonerna i ishallen Delfinen fick uppleva en stor musikkväll.
Ulf Lundells omtalade höstturné nådde Luleå i går.
Under den här jätteturnén har frågetecken agerat förpatrull och spridit oro både bland arrangörer och publik. Är han frisk? Orkar han verkligen?
Klockan 19.30 i går klev Lundell och hans mannar upp på ishallen Delfinens scen och blåste bort allt tvivel i en drygt tre timmar lång konsert. Ulf Lundell var både frisk, spelsugen och på "hugget". Den berömda halsinfektionen verkade inte störa honom nämnvärt längre. Stämningen i Delfinen var på topp och Ulf Lundell brassade som vanligt på för allt han var värd. Någon Ulf Lundell ur form såg man inte skymten av. Tvärtom. Han var strålande.
¤ Dämpat intresse
Men nog märktes det på publiksiffran att den senaste tidens skriverier dämpat intresset för konserterna. Publiksiffran i går uppgick till cirka 2 000 personer. Det är i och för sig väldigt mycket folk för att vara en svensk artist, men arrangörerna hade nog hoppats på ännu mer. På grund av spelningens sena timme återkommer Piteå-Tidningen med ett mera utförligt reportage senare.
¤ Sittplatserna framför scenen övergavs strax före uppträdandet. Då
blev det rusning mot scenkanten. Vakterna försökte stoppa fram-
farten, men det var omöjligt.
---------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 6 december 1985
Max & bilarna
Barnbarnet Max, 2 år, har ett stort brinnande intresse för bilar, eller som han själv uttrycker det: "Biar". På julaftonskvällen, fick Max sitt lystmäte av "biar". Fastän han fick ett mjukt paket, klämde han på det och sa: "Biar". För ordningens skull, ska jag avslöja att det mjuka paketet inte innehöll en endaste bil. Men Max, han var nöjd ändå. I bilparken ingår numera förutom en drös med personbilar, även två stycken långtradare. Den första i samlingen fick han av pappa Robert. Men jag tror att det var pappa som var mest intresserad den där dagen när presenten öppnades. Hemma hos farmor och farfar står en stor bilpark snyggt parkerade under julgranen. Alla de läckra vagnarna har Max som ägare. Jodå, dom är faktiskt helförsäkrade, utifall att. För sanningen att säga så är Max en riktig tuffing som chaufför. Han kör som en fartdåre när han susar iväg med den ena "bien" efter den andra. Här kommer ett foto av Max "Biar":
Under farmor och farfars julgran finns dessa läckerheter parkerade.
Stolt ägare: MAX!
Vi tar det från allra första början. Strax innan Kalle Anka, dök det upp
en annan Kalle i TV-rutan. Kalle Moraeus. Denna mångsidige musikant
som jag gillar helskarpt. Kalle tände ljus i TV-studion för att förbereda
herr Ankas julafton-show. Fastklistrad vid 55 tummaren satt en ung
bilintresserad man...
...Max! I soffan hade Max sällskap med pappa, farfar, farmor, Danne,
morfar Ove och Jon.
Plötsligt hördes ett par dova bankningar på ytterdörren. Och när
dörren så småningon öppnades så stod han där: Tomten. Han hade
åkt ända från Malå i Lappland med sina renar. Malåtomten var för-
stås välkommen in.
Max bjöd tomten att sitta ned. Sedan så började julens höjdpunkt,
klapputdelningen.
Det dröjde inte länge förrän den första "bien" kom.
Max lånade bort sin långtradare till farbror Daniel en stund.
Vissa paket var nära nog större än Max själv.
I köket stod Mia och Jannice och förberedde maten.
I vardagsrummet fortsatte paketöppnandet. Och se, vad som dolde
sig i ett av paketen om inte en trailer...
På sin upphöjda plats i rummet följde katten Flisan oss alla, med sin
vakande blick...nåja, även om hon slumrade till då och då...
Dagen före dopparedan, var det uppesittarkväll. Det var då jag skulle
vinna mig två Volvobilar. Men kan ni tänka er, jag har fortfarande kvar
min gamla "blå fara". Fr v Daniel, Mia, Jennie, Robert, Max, Bettan,
Ante, Norah.
-------GOD FORTSÄTTNING!-------------------------------------
Under farmor och farfars julgran finns dessa läckerheter parkerade.
Stolt ägare: MAX!
Vi tar det från allra första början. Strax innan Kalle Anka, dök det upp
en annan Kalle i TV-rutan. Kalle Moraeus. Denna mångsidige musikant
som jag gillar helskarpt. Kalle tände ljus i TV-studion för att förbereda
herr Ankas julafton-show. Fastklistrad vid 55 tummaren satt en ung
bilintresserad man...
...Max! I soffan hade Max sällskap med pappa, farfar, farmor, Danne,
morfar Ove och Jon.
Plötsligt hördes ett par dova bankningar på ytterdörren. Och när
dörren så småningon öppnades så stod han där: Tomten. Han hade
åkt ända från Malå i Lappland med sina renar. Malåtomten var för-
stås välkommen in.
Max bjöd tomten att sitta ned. Sedan så började julens höjdpunkt,
klapputdelningen.
Det dröjde inte länge förrän den första "bien" kom.
Max lånade bort sin långtradare till farbror Daniel en stund.
Vissa paket var nära nog större än Max själv.
I köket stod Mia och Jannice och förberedde maten.
I vardagsrummet fortsatte paketöppnandet. Och se, vad som dolde
sig i ett av paketen om inte en trailer...
På sin upphöjda plats i rummet följde katten Flisan oss alla, med sin
vakande blick...nåja, även om hon slumrade till då och då...
Dagen före dopparedan, var det uppesittarkväll. Det var då jag skulle
vinna mig två Volvobilar. Men kan ni tänka er, jag har fortfarande kvar
min gamla "blå fara". Fr v Daniel, Mia, Jennie, Robert, Max, Bettan,
Ante, Norah.
-------GOD FORTSÄTTNING!-------------------------------------
Vistträsk - byn där ingen tid går förlorad
1974 fyllde Älvsbyn 100 år. Detta uppmärksammades i en serie artiklar i Piteå-Tidningen. I en av dessa tidningsreportage sattes fokus på byn Vistträsk.
Dick Öhman och Gunnar Marklund, två Vistträskbor som tror på byn
och som hoppas att kommunen omgående planerar erforderliga små-
hustomter.
För fem år sedan var tongångarna minst sagt dystra i Vistträsk. Utflyttningen, som främst utgjordes av barnfamiljer, såg ut att ta död på det lilla samhället. Ett samhälle där man faktiskt hade riktigt bra service men dock låg två mil utanför centralorten Älvsbyn, en sträcka som då ansågs för lång.
I dag sjuder det åter liv i Vistträsk. Ödegårdarna har åter befolkats och nya hus växer med jämna mellanrum upp. Nu är det till och med tal om att bygga ut skolan och de butiker som finns börjar inte räcka till längre. Man behöver kanske inte påpeka att alla i Vistträsk känner tillförsikt inför framtiden.
Piteå-Tidningen hade tillfälle träffa en del ur Vistträsks befolkning för ett allmänt resonemang kring deras by - det som varit och det man hoppades av framtiden. Inledningsvis lämnade ortsborna en förteckning över de serviceanläggningar man förfogar över i dag. Den listan ser ut på följande sätt: Kommunal tvättinrättning, två livsmedelsbutiker, två bilverkstäder och två bensinstationer, dam- och herrfrisering, café/bageri, vävstuga, post, smedja och snickeriverkstad som både är fina serviceorgan för den som ska bygga, taxi och bilaffär, skola som planeras bli utbyggd med 420 kvadratmeter och rymma bespisning, slöjd, gymnastikhall/samlingssal, bibliotek, omklädning och dusch. I Vistträsk finns vidare två frikyrkor. Man har en idrottsanläggning i toppklass, en hockeybana byggs liksom tennisbana.
Så länge det finns jobb inpå knutarna stannar ungdomen
kvar och så länge man har chans försöker man pendla
till och från arbetsplatsen. Här Ola Berglund under vår
diskussionsstund i caféet.
PLUS FEM
Skolan i byn, som nu alltså byggs ut, har under en lång följd av år fått vidkännas minskningar av antalet elever, men i år har det vänt.
- Glädjande nog har vi kunnat skriva in fem elever fler än i fjol, säger folkskollärare Dick Öhman. Det hänger samman med att samhället tillförts sju nya familjer och fler kommer. Just nu är det åtta enskilda som fått bygglov här, men ännu inte börjat bygga.
- Dessutom, säger Vistträskborna, har vi nu fått besked om att gatorna ska rustas upp samt att ett nytt bostadsområde ska iordningställas. Dels finns ett mindre område vid BP med plats för nio hus och dels det stora, och sedan länge planerade, området längs genomfartsgatan med plats för mellan 40 och 50 tomter.
ATTRAKTIVT
- Det stora området är absolut det attraktivaste och intresserade husbyggare visar därför det största intresset för den marken, som allmänt kallas "Karl-Olles". Det området lär ska börja röjas under vintern och våra förhoppningar är givetvis att kommunen mycket snart börjar projektera området. Vistträsk har liksom en del andra byar bildat en förening över partigränserna för att tillvarata byns intressen.
FÅR STÖD
- Den som bygger här får av bygdeföreningen 750 kronor i kontanter, fem dagsverken vid bygget, gödslad matjord av bönder och gratis fiske i tre år i Vistträsket, säger en representant för föreningen.
- Man kan väl helt enkelt säga som så att vi försöker hjlpa till där det behövs utan att räkna så hårt på tiden, säger en annan. Dessutom brukar byns kvinnor passa upp med kaffe och annat gott under byggtiden.
Lave Berglund, målare, en av de intressanta människor i Vistträsk,
där alla lika envetet går in för att hjälpa till så att samhället ska växa.
Få mindre samhällen har kvar sina bagerier, men i Vistträsk lever
det under ledning av Tora och Lennart Nilsson.
ATTRAKTIVT
Vistträskområdet är också ett mycket attraktivt fritidsområde med minst ett 50-tal fritidshus runt de många sjöarna.
- Sommargästerna har väl gjort sitt till att man lyckats hålla butiken vid liv under de magra åren, säger ICA-handlaren Levi Wikström. Jämfört med vintermånaderna är omsättningen under sommarperioden minst fördubblad.
- Men den ökning av befolkningen som nu sker medför att man måste börja tänka på utbyggnadsplaner. Önskemålen inför framtiden då?
- Ja, säger byborna, det är ju i första hand att få behålla den service vi har i dag och som vi anser är tillfyllest och dessutom hoppas vi att ännu fler människor ska söka sig hit. Vi bor dock bara två mil från Älvsbyn, vilket är ett alldeles lämpligt pendlingsavstånd.
- Vi har nu inga förhoppningar att få en industri hit, men visst vore det en fördel om vi hade en mindre industri där kvinnorna kunde få anställning. I övrigt klarar vi oss gott med de arbetstillfällen som bjuds i Älvsbyn.
- Visst märker man befolkningsökningen, säger handlaren Levi
Wikström. Det blir mer och mer folk i butiken och snart blir det väl
dags att bygga ut.
- Toppen, säger Ulla Bergman om Vistträsk, där hon
driver frisering.
Servicen är det minsann inte något fel på i Vistträsk, anser byborna.
Där finns bl a två matvarubutiker, café/bageri, tvätt, post, skola m m.
Bensin- och servicestationer finns det två av i byn.
I caféets serveringslokaler fick Piteå-Tidningen en pratstund med en
del Vistträskbor. Fr v syns Ulla Bergman, Dick Öhman, Ola Berglund,
Gerd Synnergård, Per Westerstrand, Bo Öhman, Lave Berglund, Ann-
Mari Eman och Marianne Sjögren.
INGA FRITIDSPROBLEM
Nämnas kan också att Vistträsks nära 200 familjer är kända för en mycket aktiv föreningsverksamhet. Störst i dag är bygdeföreningen med sina 120 medlemmar. Därutöver finns frikyrkorna, husmodersföreningen, IOGT, Unga Örnar och en del annat.
Ännu har man ju heller aldrig hört en Vistträskbo ha fritidsproblem.
- Nej, nog sätter vi sprätt på fritiden här alltid, säger man glatt. Det här är en aktiv bygd där vi tar väl vara på tiden. Men så har vi ju också beslutat att bygden ska överleva och åter börja blomstra.
-------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 26 september 1974
Dick Öhman och Gunnar Marklund, två Vistträskbor som tror på byn
och som hoppas att kommunen omgående planerar erforderliga små-
hustomter.
För fem år sedan var tongångarna minst sagt dystra i Vistträsk. Utflyttningen, som främst utgjordes av barnfamiljer, såg ut att ta död på det lilla samhället. Ett samhälle där man faktiskt hade riktigt bra service men dock låg två mil utanför centralorten Älvsbyn, en sträcka som då ansågs för lång.
I dag sjuder det åter liv i Vistträsk. Ödegårdarna har åter befolkats och nya hus växer med jämna mellanrum upp. Nu är det till och med tal om att bygga ut skolan och de butiker som finns börjar inte räcka till längre. Man behöver kanske inte påpeka att alla i Vistträsk känner tillförsikt inför framtiden.
Piteå-Tidningen hade tillfälle träffa en del ur Vistträsks befolkning för ett allmänt resonemang kring deras by - det som varit och det man hoppades av framtiden. Inledningsvis lämnade ortsborna en förteckning över de serviceanläggningar man förfogar över i dag. Den listan ser ut på följande sätt: Kommunal tvättinrättning, två livsmedelsbutiker, två bilverkstäder och två bensinstationer, dam- och herrfrisering, café/bageri, vävstuga, post, smedja och snickeriverkstad som både är fina serviceorgan för den som ska bygga, taxi och bilaffär, skola som planeras bli utbyggd med 420 kvadratmeter och rymma bespisning, slöjd, gymnastikhall/samlingssal, bibliotek, omklädning och dusch. I Vistträsk finns vidare två frikyrkor. Man har en idrottsanläggning i toppklass, en hockeybana byggs liksom tennisbana.
Så länge det finns jobb inpå knutarna stannar ungdomen
kvar och så länge man har chans försöker man pendla
till och från arbetsplatsen. Här Ola Berglund under vår
diskussionsstund i caféet.
PLUS FEM
Skolan i byn, som nu alltså byggs ut, har under en lång följd av år fått vidkännas minskningar av antalet elever, men i år har det vänt.
- Glädjande nog har vi kunnat skriva in fem elever fler än i fjol, säger folkskollärare Dick Öhman. Det hänger samman med att samhället tillförts sju nya familjer och fler kommer. Just nu är det åtta enskilda som fått bygglov här, men ännu inte börjat bygga.
- Dessutom, säger Vistträskborna, har vi nu fått besked om att gatorna ska rustas upp samt att ett nytt bostadsområde ska iordningställas. Dels finns ett mindre område vid BP med plats för nio hus och dels det stora, och sedan länge planerade, området längs genomfartsgatan med plats för mellan 40 och 50 tomter.
ATTRAKTIVT
- Det stora området är absolut det attraktivaste och intresserade husbyggare visar därför det största intresset för den marken, som allmänt kallas "Karl-Olles". Det området lär ska börja röjas under vintern och våra förhoppningar är givetvis att kommunen mycket snart börjar projektera området. Vistträsk har liksom en del andra byar bildat en förening över partigränserna för att tillvarata byns intressen.
FÅR STÖD
- Den som bygger här får av bygdeföreningen 750 kronor i kontanter, fem dagsverken vid bygget, gödslad matjord av bönder och gratis fiske i tre år i Vistträsket, säger en representant för föreningen.
- Man kan väl helt enkelt säga som så att vi försöker hjlpa till där det behövs utan att räkna så hårt på tiden, säger en annan. Dessutom brukar byns kvinnor passa upp med kaffe och annat gott under byggtiden.
Lave Berglund, målare, en av de intressanta människor i Vistträsk,
där alla lika envetet går in för att hjälpa till så att samhället ska växa.
Få mindre samhällen har kvar sina bagerier, men i Vistträsk lever
det under ledning av Tora och Lennart Nilsson.
ATTRAKTIVT
Vistträskområdet är också ett mycket attraktivt fritidsområde med minst ett 50-tal fritidshus runt de många sjöarna.
- Sommargästerna har väl gjort sitt till att man lyckats hålla butiken vid liv under de magra åren, säger ICA-handlaren Levi Wikström. Jämfört med vintermånaderna är omsättningen under sommarperioden minst fördubblad.
- Men den ökning av befolkningen som nu sker medför att man måste börja tänka på utbyggnadsplaner. Önskemålen inför framtiden då?
- Ja, säger byborna, det är ju i första hand att få behålla den service vi har i dag och som vi anser är tillfyllest och dessutom hoppas vi att ännu fler människor ska söka sig hit. Vi bor dock bara två mil från Älvsbyn, vilket är ett alldeles lämpligt pendlingsavstånd.
- Vi har nu inga förhoppningar att få en industri hit, men visst vore det en fördel om vi hade en mindre industri där kvinnorna kunde få anställning. I övrigt klarar vi oss gott med de arbetstillfällen som bjuds i Älvsbyn.
- Visst märker man befolkningsökningen, säger handlaren Levi
Wikström. Det blir mer och mer folk i butiken och snart blir det väl
dags att bygga ut.
- Toppen, säger Ulla Bergman om Vistträsk, där hon
driver frisering.
Servicen är det minsann inte något fel på i Vistträsk, anser byborna.
Där finns bl a två matvarubutiker, café/bageri, tvätt, post, skola m m.
Bensin- och servicestationer finns det två av i byn.
I caféets serveringslokaler fick Piteå-Tidningen en pratstund med en
del Vistträskbor. Fr v syns Ulla Bergman, Dick Öhman, Ola Berglund,
Gerd Synnergård, Per Westerstrand, Bo Öhman, Lave Berglund, Ann-
Mari Eman och Marianne Sjögren.
INGA FRITIDSPROBLEM
Nämnas kan också att Vistträsks nära 200 familjer är kända för en mycket aktiv föreningsverksamhet. Störst i dag är bygdeföreningen med sina 120 medlemmar. Därutöver finns frikyrkorna, husmodersföreningen, IOGT, Unga Örnar och en del annat.
Ännu har man ju heller aldrig hört en Vistträskbo ha fritidsproblem.
- Nej, nog sätter vi sprätt på fritiden här alltid, säger man glatt. Det här är en aktiv bygd där vi tar väl vara på tiden. Men så har vi ju också beslutat att bygden ska överleva och åter börja blomstra.
-------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 26 september 1974
Det är nåt lurt på gång
Kvällen var mörk. Ute hördes vinden vina, och ett skrapande mystiskt ljud gav mig kalla kårar. Svetten nästan dröp från mitt ansikte, när jag fumlade efter fjärrkontrollen. Så hördes det igen. Ett skrapande ömsom gnisslande oljud inifrån sovrummet. Hela huset låg i mörker, det var endast TV skärmens vaga ljus, som lyste upp min omgivning. "Vad var det där?", sa min hustru med skräckfylld röst, när ljudet återkom och sakta men säkert växte i styrka.
Som den man jag är, med hår på bröstet, och med 17 magrutor på magen, steg jag upp, fast på darrande ben (det såg inte hustrun). Likt en apache-indian smög jag på nätta fötter (av storlek 41) genom den nedsläckta hallen. I handen hade jag min Smith & Wesson, jag drog ned min cowboyhatt så långt det bara gick.
Jag öppnade försiktigt sovrumsdörren, därinne såg allt ut som vanligt, förutom...en stor knöl mitt på sängöverkastet. Jag närmade mig försiktigt samtidigt som jag höjde mitt vapen. I min upphettade hjärna försökte jag få en slags ordning på den tillspetsade situationen. Tankarna snurrade runt. Svetten droppade från både huvud och armar. Jag hängde av mig min cowboyhatt, som jag förresten fick i gåva av Clint Eastwood på min 50-årsdag.
Mina ögon var nu inriktade på det okända föremål, som låg mitt på vår säng. Kunde det möjligen vara en alien? Kanske att man landat med ett rymdskepp i potatislandet? Kunde det möjligen vara Christer Fuglesang som kommit på sent nattbesök, för en macka och ett glas filmjölk? Nää, ganska så snabbt slog jag detta ur hågen. Min gode vän, rymdfararen Fuglesang, brukar alltid ringa i sin rymdtelefon innan han kommer.
Jag kom allt närmare, hjärtat slog ett par extraslag. Mitt avtryckarfinger blev alltmer nervöst, för varje sekund som gick. I ett försök att bringa klarhet i denna gåta, började jag sjunga den gamla klassiska "Hadderian Haddera". Men inte ens det hjälpte. Knölen, eller alien som lurade därunder, var nu alldeles knäpptyst. Jag höjde åter min vän i nöden, d.v.s. min älskade Smith & Wesson. Då kom jag ihåg att den var oladdad. Detta gjorde att mina knän började skaka ännu mer. Svetten tilltog i styrka, och hjärtat slog nu cirka 389 slag i sekunden.
En konstig knöl i vår säng föranledde mig att plocka fram min
Smith & Wesson häromkvällen.
Ja, hjärtat bultade så pass hårt och högt, att det främmande föremålet i sängen måste absolut ha hört hur panikslagen jag var. Här stod jag nu, ensam med mitt vapen, i den sena grå decembernatten. Jag kände i den stunden, hur mitt liv passerade revy. Ja, det var som om jag satt i en biosalong, medan livets alla skeenden presenterades på den stora vita duken. Som till exempel från året 1979, då en av mina lumparkompisar lånade 10 kronor av mig, vilket jag aldrig fick igen. Jag slog genast bort tanken. Nu var det den där knölen som jag försökte fokusera mig på, och inte nån ynklig gammal tia från lumpartiden.
När jag så var framme vid ena sänggaveln, drog jag lite försiktigt i sängöverkastet. Till min förvåning kom ett slags surrande ljud som inifrån knölen. Då tänkte jag på den där filmen Alien, då en av de ombordvarande fungerade som ett slags "värddjur" åt den hemska besten. För tänk om...ja, tänk om den där knölen skulle göra detsamma med lilla mig? Surrandet tilltog, men det var något välbekant över det där ljudet. Det var liksom nåt jag hört förut. Hemma i soffan. Men, nää, det kan väl ändå inte...jamen, tänk om...
När jag kom närmare, hörde jag ett surrande ljud. Det lät nästan
bekant.
Ur ett av överkastets hål, kunde jag se ett vitt morrhår sticka fram. Och när jag nu fokuserade min blick ånyo, så såg jag att det liksom lyste rött därunder. Det var då som jag hörde ett mjauande...Den farliga alien visade sig vara vår egen beskedliga Pelle katt. Han hade slumrat till, och tydligen haft en hel del mardrömmar, som gjorde att han klöste och gav ifrån sig "alien-ljud". För att inte tappa hakan inför min hustru, satte jag snabbt på mig Clint Eastwood hatten igen (ni minns den där födelsedagspresenten). Jag harklade mig, tog min Smith & Wesson kramade den hårt, och gick in till min livrädda hustru. Jag förklarade att jag löst den farliga situationen, som den man jag är, på ett mycket tillfredsställande sätt. Jag berättade att jag kastat ut inkräktaren genom fönstret, (jag öppnade det först), och att han nu givit sig iväg. Då tittade hustrun på mig med glittrande ögon och sa: "Ingen är som du, min egen Tarzan".
THE END
"Det var sommar, det var sol, det var Piteå Dansar och Ler..."
Brädgårdsvägen 9 A. En ljuv sommarkväll i juli -97. Hela Piteå andas
av sydlig feststämning. Inne i centrala stan flockas människor på gator
och torg. Gerd, Stig-Arne, Elisabeth, Daniel och jag bestämmer oss
för att ta cykeln in för att kolla läget. Vi blir borta några timmar. Sent
på natten åker vi hem igen. Den sena julinatten känns varm, nästan
smått utländskt. Ett underbart minne att ta till vara på, så här i den
mörka decemberkvällen 2011.
------------------------------------------------------------------------------
Foto: Elisabeth Lindqvist
Julgott - 1961
ÅRET RUNT ¤ Den 6 december 1961
Anders de Wahl på Göta Kanal
VECKO-JOURNALEN ¤ 1937
Juldans 1954
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 23 december 1954
Julhandel i Hortlax / 1966
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ December 1966
"Hjälpsamma herrn" CARL-GUSTAF LINDSTEDT / 1952
Hjälpsamma herrn ger tack- och avskedsföreställning på söndag den 21 december kl. 8.40 till glädje för en och annan radiorecensent men till stor smärta för alla små och stora barn. Så här tar han sig ut framförd i frihet.
Här har Herrn tagit stegen fullt ut: "Kan jag få en upplysning..."
Kommer inte regnet ner på normalt sätt, ja, då får man fixa det på
ett annat vis...
Ibland råkar en och annan ljudeffekt slinka med.
Det är inte alltid så putslustigt med fönsterputs: man får så lätt ett
glas för mycket.
"Men snälla ni, ljuset fungerar inte..."
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
RÖSTER i RADIO ¤ Den 21 december 1952
Här har Herrn tagit stegen fullt ut: "Kan jag få en upplysning..."
Kommer inte regnet ner på normalt sätt, ja, då får man fixa det på
ett annat vis...
Ibland råkar en och annan ljudeffekt slinka med.
Det är inte alltid så putslustigt med fönsterputs: man får så lätt ett
glas för mycket.
"Men snälla ni, ljuset fungerar inte..."
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
RÖSTER i RADIO ¤ Den 21 december 1952
Duresan
VECKO-JOURNALEN ¤ 1953
Blogg & Facebook...
Om nån hade sagt till mig för sisådär 10-12 år sedan, att jag en dag i framtiden skulle sitta med både blogg och Facebook, "Ansiktsbok" som min vän Sladden Hultgren sa, så hade jag skakat på huvudet. Inte så att jag är emot utveckling som sådan, men jag tror att jag nog skulle ställt mig väldigt frågande till detta. Vi talade om mobiltelefonens intåg i våra liv, så sent som på julafton. Vi skrattade åt minnena åt de första otympliga sakerna, som man då tyckte var något alldeles extra. Datorn är ju ett lysande exempel på ett av de mest revolutionerande tingen som uppfunnits (tycker i alla fall jag).
Man kan inte låta bli att smått imponeras av den respons och genomslagskraft som både bloggskrivandet och Facebooksanvändandet ger bevis på. Hela världen ligger för ens fötter...eller åtminstone för ens händer. Själv tycker jag om att i omedelbar stund skriva ner det som finns i tankarna. Och att sedan få "svar på tal" är ju som grädde på moset.
Jag undrar ibland vad man hittar på härnäst. Hoppas bara på ett långt och friskt liv, så att man hinner få ta del i allt det nya. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: jag är nyfiken på vad som väntar bakom hörnet. Den som lever får se!
------------------------------------------------------
Man kan inte låta bli att smått imponeras av den respons och genomslagskraft som både bloggskrivandet och Facebooksanvändandet ger bevis på. Hela världen ligger för ens fötter...eller åtminstone för ens händer. Själv tycker jag om att i omedelbar stund skriva ner det som finns i tankarna. Och att sedan få "svar på tal" är ju som grädde på moset.
Jag undrar ibland vad man hittar på härnäst. Hoppas bara på ett långt och friskt liv, så att man hinner få ta del i allt det nya. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: jag är nyfiken på vad som väntar bakom hörnet. Den som lever får se!
------------------------------------------------------
Julbilder från förr...
Sven Lindqvist, var min pappas bror och min farbror. Efter hans död fick jag ärva de bilder som han hade sparat i diverse album och byrålådor. Det var en hel del svartvita foton, tagna vid olika släktsammankomster, därbland julaftnar i slutet av 50-talet. Julen alltså sedd i ett svartvitt perspektiv för över femtio år sedan.
Jultomten kommer! Och bakom förklädnaden fanns troligtvis Sven.
Bilden härrör från en julafton med hustrun Elmas släktingar, hemma
i Storfors hos makarna Lindqvist.
Julklappsutdelning a la 50-tal. "Finns det några snälla barn?"
Ett mjukt paket till den lilla förväntansfulla flickan. "GOD JUL i stugan".
Samling i Sven och Elmas vardagsrun på Storforsvägen.
Sedan farbror Sven plockat av sig tomteskägget och hängt bort sin
övriga förklädnad, så var det dags att smörja kråset (äta).
Gruppfotografering! Sittande t.v. ses Elma, Svens hustru.
Julmat igen! I vit skjorta med slips sitter Sven. Alltid med glimten i
ögonvrån. 
Juletider i sent 1950-tal.
Gubbarna sätter sig i köket för att surra en stund. Sven tänder sin
obligatoriska cigarett. Sven rökte sin ciggisar i över 60 år.
Ännu en gruppbild på kära släkten. Mannen med kryckorna var gift
med en av Elmas systrar.
---------------------------------------------------------------------------
Nu finns jag på Facebook också!
Jag lovade dyrt och heligt att jag inte skulle ta steget ut på Facebook. Men ack vad jag bedrog mig. Exakt tre år efter att jag startade bloggen, så "kröp" jag in på Facebook också. Väl mött om ni har vägarna förbi.
Roger
Furunäsets sjukhus i salig åminnelse
Första gången jag gick genom portarna på Furunäsets sjukhus var i augusti 1976. Jag hade genom Arbetsförmedlingen fått ett vikariat på tre veckor. De tre veckorna blev så småningom 15 år. Det var hos Centralkökets ekonomiföreståndare Christina Ejdemo, som jag skulle anmäla min ankomst. Och jag vill minnas att det var den 16 augusti som jag började på allvar. Jag blev först stationerad i C-köket. Där trivdes jag bra. Året därpå förflyttades jag till vaktmästeriet, eller "garaget" som det allmänt kallades. Det var också en plats som jag tyckte om. Jag hade fina arbetskompisar, och den stora turen är tyvärr inte alla förunnad.
Redan 1982 utgick direktiv från Socialstyrelsen att de gamla mentalsjukhusen var en förlegad form av vård. Med andra ord, de skulle bort. 1991 gick flyttlasset till Öjebyn, där jag blev kvar i 11 år. I september 1983 startades en samordningscentral upp, p.g.a. alltför stora resekostnader som ditills gett de styrande gråa hår. Landstinget har alltid varit en alltför stor och otymplig koloss, som kostat åtskilligt med pengar. Just på grund av detta så var det jämt och ständigt ett tjat om besparningar. Jag vet inte hur många gånger vi suttit och lyssnat på "att kostymen är för stor".
Furunäsets sjukhus såldes i mitten av 80-talet för 1 krona. Det forna sjukhuset som stod klart 1893, är i dag en företagsby. I de f d avdelningarna finns bl a ett flott Hotell med lyxsvit, något som nästan låter otänkbart med tanke på hur det en gång såg ut. Jag hittade i mitt album ett par bilder som Elisabeth tog 1990. Då sjöng de gamla Furu på sista versen. I C-köket har efter nedläggningen en restaurang funnits. Ja, vi var faktiskt dit för något år sedan på en bit mat. Faktum är att det kändes en smula konstigt att sitta där och se hur allt hade förändrats. Men som vi alla vet, hjulen måste snurra vidare. Utvecklingen kan vi inte stoppa. Och tur är väl det.
Så här kunde det se ut när det en gång begav sig. C-kökets personal
tar kafferast ute i solskenet. Längst till höger ses Elisabeth.
OBS! Alla bilder togs 1990.
Saidy och Elisabeth jobbade som dietkokerskor i sjukhusets C-kök.
Trevor och Elisabeth.
Centralkökets innandömen. Efter sjukhusets nedläggning etablerades
en restaurang i dessa lokaler.
Det vankades julfest varje jul i lokalen. Personalen bjöds på traditio-
nell julmat. Stående till vänster ses Karin en av de cirka 30-talet an-
ställda i C-köket.
Bordet står färdigdukat. I bakgrunden syns de två kontoren. I det
vänstra satt ekonomiföreståndaren Kjell.
Så var det dags. Alla har satt sig till bords, julfesten kan börja.
--------------------------------------------------------------------------------
Redan 1982 utgick direktiv från Socialstyrelsen att de gamla mentalsjukhusen var en förlegad form av vård. Med andra ord, de skulle bort. 1991 gick flyttlasset till Öjebyn, där jag blev kvar i 11 år. I september 1983 startades en samordningscentral upp, p.g.a. alltför stora resekostnader som ditills gett de styrande gråa hår. Landstinget har alltid varit en alltför stor och otymplig koloss, som kostat åtskilligt med pengar. Just på grund av detta så var det jämt och ständigt ett tjat om besparningar. Jag vet inte hur många gånger vi suttit och lyssnat på "att kostymen är för stor".
Furunäsets sjukhus såldes i mitten av 80-talet för 1 krona. Det forna sjukhuset som stod klart 1893, är i dag en företagsby. I de f d avdelningarna finns bl a ett flott Hotell med lyxsvit, något som nästan låter otänkbart med tanke på hur det en gång såg ut. Jag hittade i mitt album ett par bilder som Elisabeth tog 1990. Då sjöng de gamla Furu på sista versen. I C-köket har efter nedläggningen en restaurang funnits. Ja, vi var faktiskt dit för något år sedan på en bit mat. Faktum är att det kändes en smula konstigt att sitta där och se hur allt hade förändrats. Men som vi alla vet, hjulen måste snurra vidare. Utvecklingen kan vi inte stoppa. Och tur är väl det.
Så här kunde det se ut när det en gång begav sig. C-kökets personal
tar kafferast ute i solskenet. Längst till höger ses Elisabeth.
OBS! Alla bilder togs 1990.
Saidy och Elisabeth jobbade som dietkokerskor i sjukhusets C-kök.
Trevor och Elisabeth.
Centralkökets innandömen. Efter sjukhusets nedläggning etablerades
en restaurang i dessa lokaler.
Det vankades julfest varje jul i lokalen. Personalen bjöds på traditio-
nell julmat. Stående till vänster ses Karin en av de cirka 30-talet an-
ställda i C-köket.
Bordet står färdigdukat. I bakgrunden syns de två kontoren. I det
vänstra satt ekonomiföreståndaren Kjell.
Så var det dags. Alla har satt sig till bords, julfesten kan börja.
--------------------------------------------------------------------------------
Tiderna förändras...
Julen 1995. Hemma hos mina föräldrar. 16 år har gått och mycket
har förändrats. Nu välkomnar vi snart ett nytt okänt år. Ett oskrivet
blad som vi alla skall hjälpas åt att fylla, med positiva och uppbygg-
liga saker.
-----------------------------------------------------------------------------
Mätt och belåten
Sammanfattningsvis så här på juldagens afton, så är jag både nöjd, mätt och belåten. Julen är numer inte den jul som jag "lärde känna" förr om åren. Maten, ja, det är en historia för sig. Alldeles för mycket enligt mitt sätt att se. Det gamla ordspråket - Man kan endast äta sig mätt - passar forfarande in i den tid vi lever i just denna dag, juldagen 2011. Ett annat ord som faller mig i tanken är frosseri. Visst kan både julskinka, sylta, sillsallad, vörtlimpa, julgröt, julmust, Janssons frestelse m.m. m.m. vara läckert, men frågan är behöver vi allt?
Barnbarnet Max första möte med jultomten uttryckte han på följande sätt: RÄDD! När det väl var sagt så fortsatte han som om ingenting hänt. Han t.o.m. assisterade tomten under julklappsutdelningen.
Mätt, nöjd och belåten är väl de ord som jag beskriver gårdagen. Men
helgen är inte helt slut, det finns mer julmat att frossa på. När jag
spelade, började julmatsätningen redan i slutet av november. Följden
blev att man åt sig igenom hela december månad. När julaftonen in-
trädde, så var man nära på att...ja, just det: SPY!
------------------------------------------------------------------------------
Foto: JULTOMTEN
Barnbarnet Max första möte med jultomten uttryckte han på följande sätt: RÄDD! När det väl var sagt så fortsatte han som om ingenting hänt. Han t.o.m. assisterade tomten under julklappsutdelningen.
Mätt, nöjd och belåten är väl de ord som jag beskriver gårdagen. Men
helgen är inte helt slut, det finns mer julmat att frossa på. När jag
spelade, började julmatsätningen redan i slutet av november. Följden
blev att man åt sig igenom hela december månad. När julaftonen in-
trädde, så var man nära på att...ja, just det: SPY!
------------------------------------------------------------------------------
Foto: JULTOMTEN
Bloggpaus...
Nu tar jag ledigt. Men innan jag sätter mig i gungstolen och så sakteligen börjar gunga, så önskar jag er alla en riktigt GOD JUL!
Roger
Roger
Som en hälsning av sommaren...
Det blev en promenad i dag också. Kvicksilvret visade 6 minus, perfekt tyckte jag och begav mig ut. Med luvan djupt neddragen, gick jag där på de välkända promenadstråket medan näsan blev alltmer röd. Solen fanns däruppe på himlavalvet, som en slags påminnelse om den sommar som en gång var, och som också kommer vad det lider. Fastän jag hade byltat på mig de obligatoriska vinterkläderna, kröp kylan ändå innanför både min jacka och min hud. Trots ett häftigt fäktande med armarna, så lyste värmen med sin frånvaro.
Almanackan visar torsdag den 22 december, och dopparedagen närmar sig med stormsteg. Jultomten har redan påbörjat sin färd från Nordpolen mot Norrbotten och Hortlax. Åtminstone sa han så när han ringde upp mig på min mobil idag. Vad som verkade en aning oroande, var att tomtens trotjänare, Rudolf, hade fått influensa. Feber och med en förskräcklig hosta. Även svår huvudvärk, i sina renhorn. Men han hade fått två alvedon så just då kände han sig lite bättre.
Min gran som blivit en aning högervriden, fick känna hur solstrålarna
smekte dess gröna barr.
Promenadvägen som den såg ut vid lunchtid.
Inget fel på julstämningen. Snön ligger vit på fur och gran, ända bort
i Pite sta´n.
Nästan hemma, det var då som jag mötte den här "skidmannen". Hans
klädsel var inte av det senaste snittet. Han påminde starkt om Sixten
Jernberg eller Assar Rönnlund, när de kämpade på så framgångsrikt i
spåren. Jag hade gärna mött Charlotte Kalla istället. Denna ljuvliga upp-
enbarelse, från Tärendö.
I vårt gamla hus har solen flyttat in. Den brukar övervintra där, för
att i maj-juni släppas ut på fullt allvar. När jag tycker att livet känns
visset, ja, då går jag in i huset för att där en stund umgås med solen.
Efteråt är jag nöjd och belåten igen.
Det var däruppe som jag påbörjade min "trumkarriär". Det var ett
konstant trummande, varje dag i flera år. Så pass mycket, att det
fortfarande finns miljoners trumsolon inkapslat i väggarna. Lägger man
örat mot den gamla tapeten, så kan man fortfarande höra trumspelet
från alla år. Idag hörde jag ett trumsolo från sommaren 1972. Förra
veckan så var det samma sak, men då från dagen före julaftonen 1974.
Rummet är med andra ord självspelande...
Väl inkommen i stugvärmen, ser jag denna syn. Norahs kvarglömda
saker från gårdagen. I st. Luleå Hockeytröja, 1 par Foppatofflor, röda,
samt 1 styck tomteluva. Det där med hockeytröjan, får helt skyllas på
Norahs pappa. Jag gjorde honom orolig häromdagen. Jag sa att jag
köpt Norah en Skellefteå-tröja istället. Han blev tyst i telefonen...
Till sist...
...den genomfrusne bloggreportern R. Lindqvist, som önskar GOD JUL!
OBS! Den 1 januari påbörjar bloggreportern R. Lindqvist sitt nya jobb
på Hawaii. Där skall han de närmaste 25 åren rapportera hem till den
kalla nord. Inga mer röda näsor med andra ord. Ingen mer glykol i
"Blå faran", inga fler lager av långkalsonger, ingen mer snöskottning.
Min nya adress blir under en väldig palm på stranden i Honolulu beach.
-------------------------------------------------------------------------------
Almanackan visar torsdag den 22 december, och dopparedagen närmar sig med stormsteg. Jultomten har redan påbörjat sin färd från Nordpolen mot Norrbotten och Hortlax. Åtminstone sa han så när han ringde upp mig på min mobil idag. Vad som verkade en aning oroande, var att tomtens trotjänare, Rudolf, hade fått influensa. Feber och med en förskräcklig hosta. Även svår huvudvärk, i sina renhorn. Men han hade fått två alvedon så just då kände han sig lite bättre.
Min gran som blivit en aning högervriden, fick känna hur solstrålarna
smekte dess gröna barr.
Promenadvägen som den såg ut vid lunchtid.
Inget fel på julstämningen. Snön ligger vit på fur och gran, ända bort
i Pite sta´n.
Nästan hemma, det var då som jag mötte den här "skidmannen". Hans
klädsel var inte av det senaste snittet. Han påminde starkt om Sixten
Jernberg eller Assar Rönnlund, när de kämpade på så framgångsrikt i
spåren. Jag hade gärna mött Charlotte Kalla istället. Denna ljuvliga upp-
enbarelse, från Tärendö.
I vårt gamla hus har solen flyttat in. Den brukar övervintra där, för
att i maj-juni släppas ut på fullt allvar. När jag tycker att livet känns
visset, ja, då går jag in i huset för att där en stund umgås med solen.
Efteråt är jag nöjd och belåten igen.
Det var däruppe som jag påbörjade min "trumkarriär". Det var ett
konstant trummande, varje dag i flera år. Så pass mycket, att det
fortfarande finns miljoners trumsolon inkapslat i väggarna. Lägger man
örat mot den gamla tapeten, så kan man fortfarande höra trumspelet
från alla år. Idag hörde jag ett trumsolo från sommaren 1972. Förra
veckan så var det samma sak, men då från dagen före julaftonen 1974.
Rummet är med andra ord självspelande...
Väl inkommen i stugvärmen, ser jag denna syn. Norahs kvarglömda
saker från gårdagen. I st. Luleå Hockeytröja, 1 par Foppatofflor, röda,
samt 1 styck tomteluva. Det där med hockeytröjan, får helt skyllas på
Norahs pappa. Jag gjorde honom orolig häromdagen. Jag sa att jag
köpt Norah en Skellefteå-tröja istället. Han blev tyst i telefonen...
Till sist...
...den genomfrusne bloggreportern R. Lindqvist, som önskar GOD JUL!
OBS! Den 1 januari påbörjar bloggreportern R. Lindqvist sitt nya jobb
på Hawaii. Där skall han de närmaste 25 åren rapportera hem till den
kalla nord. Inga mer röda näsor med andra ord. Ingen mer glykol i
"Blå faran", inga fler lager av långkalsonger, ingen mer snöskottning.
Min nya adress blir under en väldig palm på stranden i Honolulu beach.
-------------------------------------------------------------------------------
Då en Emil jåga älgen
Här kommer ytterligare en historia berättad på Pitemål. Jag skrev den efter en promenad i älgjaktstider, hösten 2007. En dam kom och frågade om det förekom älgjakt i den skog som ligger efter Inimarksvägen. När hon hade gått, så dök idén upp i mitt huvud, om en äldre man vars älgjakt blir till ett rent kaos. Läs - om ni kan:
EMIL - älgjägar´n...
---Teckning: ROGER LINDQVIST----------------------
¤ Så kom äntligen den där dan som en Emil hadd längte ätt så läng. Älgjakt´n. Han stäijg opp gåode btått den aktuälla mårgan, för å rust sä. Tjälinga hansch a Norma, låg vände mot väggen å snarke så i hästväg att en Emil nästan trådd att tapeten skull rammel ne bårte väggen.
Han tänkt i sitt stilla sinne, att hä var tur att´n feck fara oppe älgskåogen, så fecken schläpp åojude jena häijm. Älga snark ju et som bekant. Åtminschtone et lika högt som a Norma. En Emil hadd ju visserligen kömme oppe åra. Men han skull bevis för a Norma, att häijn vä åldern et ha negen betydelse. Han schöndesä å kåoke kaffe. Seda hämte en smörgåsa bårte bårte kyln.
A Norma hadd låga dell hä kveln före. Hä var to korvsmörgåsom, å tri vä ost´n oppa. Åsså vare bara mjukbröde, för en Emil haddet så gott ställt vä tändrän. Togge hart hä jård´n bara nager gang om åre. Så tåon ne bössa bårte väggen. Ja, a Norma bruke vara nalta iljäsch ibland å säj att; "Bössa denna behandel dö som i litte barn. I töck dö älsk älgbössa mäjr än mä".
Hä legg no nalta ötte hä, tänkt´n då han varsamt smekt bösskolven. Volvo duett´n var schvårstarte den här mårgan. Hä djick så langt att´n Emil tappe besinningen. Han djick nalta längre än vo han bruke, då duett´n var schvårflörte. "Om ett dö start nu, så lovva i dä gammelrosthög, att ätt älgjakt´n tjöp i mä en nojare å finare bil". Å just då han hadd vräkt ut ållt hädena, så pöttre duett´n asta.
Ätt nan kilometer så kommen fram. Å där ståo döm, hela jaktlage.
- Dä Emil, sätt dä oppe tornne, sa schölveste bas´n en Simon, å peke vä hela handa bårtöver.
Sagt å djårt. I ett höj så satt en Emil oppe älgtornne. Matunika å kaffetermos´n ståo oppa hedersplats.
Visstja, han hadd ju glömt glasöga häijm. Hä va no däfför han holl oppa kör över katta nest grann då han fåor. Men hä skull vara nestan penibelt å nöges fara häijm. Nä, no skull häjna gå bra. Han var ju van. Han var ju ett rikti´t älgjägarproffs, efter 43 år inne älgskåogen. Han hadd ju jåga seda en Adam djick inne kolt´n.
Älgtornne, där en Emil satt å vänte oppa stoor tjuur´n.
---Bild: www.skelleftea.se ------------------
Nää, et skull han erkänn schvaghäijta. Han som tjänd sä som en ång pojksppåoling. Denna satt´n nö. Ålldeles ålén. Han kond ett låta bli att dröm nalta. Tänk, jena sett man, oppa i schlags förtroende uppdrag. Hä jär nestan så man tjänn sä som en Clint Eastwood i "En handfull dollar". Han drömd sä som in i en ann värld. För sin inre sojn, kond´n si vöre han väldit elegant kom in oppa en schlekedena saloon i den vildaste västern. Åsså såg han inne drömmen, vörre han djick fram ötte bardisken. Men vänta nö, vo skull´n beställ? En kaffekkopp å en mazarin? Dagens? Han bruke ju dreck na stärt. Eller...? Hä feck väl bli som Clintan å en John Wayne bruke jära.
- En dubbel whiskey! Hord´n sä schölv säj där han satt oppe älgtornne.
- Töst! Dö skräm ju bårt älgen, sa a Gun äjn bårt jaktara som råkese passär förbi.
En Emil röckt som dell. Just i samma veva feck en håjr nanting som rorl sä längrwe bårtåt. Eftersom en Emil var hålvblind, å hadd et nervöst avtröckarfinger denna dag, så bare sä et bättre än att´n schöut först å fråge sedda. Föscht varte bara töst. Precis som oppe körka. Sedda hol´n nagen som schvåor. Å inna han visst åole å, så röckte dell ötte fingre en gang dell. Visst vare väl en stor älgtjur denna bårt? Han såg ju et så bra. Oj, vo hä greller för öga, tänkt´n där´n satt å tjise vä öga siiin. Åsså smalle dell en gang dell.
Då feck en håjr na opprörda röstom längre in mot skåogen. Dell schlut komme ne na folk å vifte vä arma.
- Ha dö vorte föllständit göudat Emil! Dö ha ju schötte bäst kåon hansch en Bertil. Åsså shöut dö oppa Lindgrensch påjken som cykle förbi oppa vägen, han som hadd en rö toppeluv å på sä.
- Men , men stamme en Emil fram, hä va ju en älgtjur.
- Å när såg dö en älgtjur håvva på sä en rö toppeluv sist? No var dö vis mä han i så fall. Sa en Simon väldansch upprörd.
- Å förräst´n, fortsatt en Simon, i håjr att a Gun djick förbi då dö rale om en dubbel whiskey. Si oppa mä Emil, et ha dö väl drocke? Et jär dö väl full?
Dell schlut klättre en något schlokörad Emil ne bårte tornne.
- Ja i väjt ett vo i sko säj. Men full jär i då inte. I ha aldri drocke na schlekedena stärt nagen gang. Men i töckt bestämt att hä var en stor älgtjur. Åsså bördde å greller för öga.
- I töck dö sko fara häjm, sa en Simon å peke mot duett´n.
- Jaa, hä jär väl bäst hä. Men lovva mä en sak. Dö var då för schölve den, aldri låt i åorl åtta Norma.
Hålvväges oppa häjmvägen söcke duett´n dell å stanne. Då en Emil kläjv ut röckt hela bil´n dell. Hä jär väl dödsryckningar, tänkt´n Emil, å klåje sä oppe skåll´n. Hä var et lönt å få i gangen na mäjr. Han dödde framför öga oppa en Emil. Han feck i den stund´n nalta dålit samvett för att´n ha vöre arj på´n på mårgan.
Ätt´n att´n ha tögge ett sista farväl å bil´n, tåoen bössa å djick häjmöver. Samma kvel ringd en Simon opp.
- Vä håvva beschlute hela jaktlage, att dö Emil jär portad för åll framtid frå älgjakt´n. Dö förschtå dö holl oppa dräpa åss ida. Hä schlute vä dön för bäst kåon hansch en Bertil. Å pojkstackar´n vä rö toppeluva, schläijt sander noj böxän då han ramle ne inne dike. Som dö förstå så bli dö ersättningsskyldi för vo dö ha jårt. Som sagt dö jär väl för gåmmal, Emil.
Duett´n hansch en Emil, som en äjn gang såg ut då han var noj.
Dell höger sonsch duett´n, dell vänschter stå en Emil.
Men så snol en Emil på telefonlur´n.
- Vo järe, Emil, have hende na? sa a Norma där hon satt framför TV:n å titte oppa en Arne Weise å Minnenas Television, å vä papiljotten oppa skåll´n.
- Nä, et jär hä na. Men i hav i denna stund tögge i beschlut om att lägg onda bössa för gott. I tänkt Norma att i sko böre å töck om dä nalta mäijr i ställe. I kan åckså tänk mä å fara oppa Ikea nagen dag.
- Et mäjn dö väl hä? sa a Norma å sprant in inne tjöke å tjusse före detta älgjägar´n Emil rakt oppa monn.
Sedda denna dag, äijn å de mest händelserika dågom inne bojn, vart´n Emil för ållte kåle "Göud´n bårte bojn" .
Men som vä åll veta djär hä ju en sanning vä en viss modifikation.
--------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST
Publicerat i Piteå-Tidningen torsdagen den 3 januari 2008
EMIL - älgjägar´n...
---Teckning: ROGER LINDQVIST----------------------
¤ Så kom äntligen den där dan som en Emil hadd längte ätt så läng. Älgjakt´n. Han stäijg opp gåode btått den aktuälla mårgan, för å rust sä. Tjälinga hansch a Norma, låg vände mot väggen å snarke så i hästväg att en Emil nästan trådd att tapeten skull rammel ne bårte väggen.
Han tänkt i sitt stilla sinne, att hä var tur att´n feck fara oppe älgskåogen, så fecken schläpp åojude jena häijm. Älga snark ju et som bekant. Åtminschtone et lika högt som a Norma. En Emil hadd ju visserligen kömme oppe åra. Men han skull bevis för a Norma, att häijn vä åldern et ha negen betydelse. Han schöndesä å kåoke kaffe. Seda hämte en smörgåsa bårte bårte kyln.
A Norma hadd låga dell hä kveln före. Hä var to korvsmörgåsom, å tri vä ost´n oppa. Åsså vare bara mjukbröde, för en Emil haddet så gott ställt vä tändrän. Togge hart hä jård´n bara nager gang om åre. Så tåon ne bössa bårte väggen. Ja, a Norma bruke vara nalta iljäsch ibland å säj att; "Bössa denna behandel dö som i litte barn. I töck dö älsk älgbössa mäjr än mä".
Hä legg no nalta ötte hä, tänkt´n då han varsamt smekt bösskolven. Volvo duett´n var schvårstarte den här mårgan. Hä djick så langt att´n Emil tappe besinningen. Han djick nalta längre än vo han bruke, då duett´n var schvårflörte. "Om ett dö start nu, så lovva i dä gammelrosthög, att ätt älgjakt´n tjöp i mä en nojare å finare bil". Å just då han hadd vräkt ut ållt hädena, så pöttre duett´n asta.
Ätt nan kilometer så kommen fram. Å där ståo döm, hela jaktlage.
- Dä Emil, sätt dä oppe tornne, sa schölveste bas´n en Simon, å peke vä hela handa bårtöver.
Sagt å djårt. I ett höj så satt en Emil oppe älgtornne. Matunika å kaffetermos´n ståo oppa hedersplats.
Visstja, han hadd ju glömt glasöga häijm. Hä va no däfför han holl oppa kör över katta nest grann då han fåor. Men hä skull vara nestan penibelt å nöges fara häijm. Nä, no skull häjna gå bra. Han var ju van. Han var ju ett rikti´t älgjägarproffs, efter 43 år inne älgskåogen. Han hadd ju jåga seda en Adam djick inne kolt´n.
Älgtornne, där en Emil satt å vänte oppa stoor tjuur´n.
---Bild: www.skelleftea.se ------------------
Nää, et skull han erkänn schvaghäijta. Han som tjänd sä som en ång pojksppåoling. Denna satt´n nö. Ålldeles ålén. Han kond ett låta bli att dröm nalta. Tänk, jena sett man, oppa i schlags förtroende uppdrag. Hä jär nestan så man tjänn sä som en Clint Eastwood i "En handfull dollar". Han drömd sä som in i en ann värld. För sin inre sojn, kond´n si vöre han väldit elegant kom in oppa en schlekedena saloon i den vildaste västern. Åsså såg han inne drömmen, vörre han djick fram ötte bardisken. Men vänta nö, vo skull´n beställ? En kaffekkopp å en mazarin? Dagens? Han bruke ju dreck na stärt. Eller...? Hä feck väl bli som Clintan å en John Wayne bruke jära.
- En dubbel whiskey! Hord´n sä schölv säj där han satt oppe älgtornne.
- Töst! Dö skräm ju bårt älgen, sa a Gun äjn bårt jaktara som råkese passär förbi.
En Emil röckt som dell. Just i samma veva feck en håjr nanting som rorl sä längrwe bårtåt. Eftersom en Emil var hålvblind, å hadd et nervöst avtröckarfinger denna dag, så bare sä et bättre än att´n schöut först å fråge sedda. Föscht varte bara töst. Precis som oppe körka. Sedda hol´n nagen som schvåor. Å inna han visst åole å, så röckte dell ötte fingre en gang dell. Visst vare väl en stor älgtjur denna bårt? Han såg ju et så bra. Oj, vo hä greller för öga, tänkt´n där´n satt å tjise vä öga siiin. Åsså smalle dell en gang dell.
Då feck en håjr na opprörda röstom längre in mot skåogen. Dell schlut komme ne na folk å vifte vä arma.
- Ha dö vorte föllständit göudat Emil! Dö ha ju schötte bäst kåon hansch en Bertil. Åsså shöut dö oppa Lindgrensch påjken som cykle förbi oppa vägen, han som hadd en rö toppeluv å på sä.
- Men , men stamme en Emil fram, hä va ju en älgtjur.
- Å när såg dö en älgtjur håvva på sä en rö toppeluv sist? No var dö vis mä han i så fall. Sa en Simon väldansch upprörd.
- Å förräst´n, fortsatt en Simon, i håjr att a Gun djick förbi då dö rale om en dubbel whiskey. Si oppa mä Emil, et ha dö väl drocke? Et jär dö väl full?
Dell schlut klättre en något schlokörad Emil ne bårte tornne.
- Ja i väjt ett vo i sko säj. Men full jär i då inte. I ha aldri drocke na schlekedena stärt nagen gang. Men i töckt bestämt att hä var en stor älgtjur. Åsså bördde å greller för öga.
- I töck dö sko fara häjm, sa en Simon å peke mot duett´n.
- Jaa, hä jär väl bäst hä. Men lovva mä en sak. Dö var då för schölve den, aldri låt i åorl åtta Norma.
Hålvväges oppa häjmvägen söcke duett´n dell å stanne. Då en Emil kläjv ut röckt hela bil´n dell. Hä jär väl dödsryckningar, tänkt´n Emil, å klåje sä oppe skåll´n. Hä var et lönt å få i gangen na mäjr. Han dödde framför öga oppa en Emil. Han feck i den stund´n nalta dålit samvett för att´n ha vöre arj på´n på mårgan.
Ätt´n att´n ha tögge ett sista farväl å bil´n, tåoen bössa å djick häjmöver. Samma kvel ringd en Simon opp.
- Vä håvva beschlute hela jaktlage, att dö Emil jär portad för åll framtid frå älgjakt´n. Dö förschtå dö holl oppa dräpa åss ida. Hä schlute vä dön för bäst kåon hansch en Bertil. Å pojkstackar´n vä rö toppeluva, schläijt sander noj böxän då han ramle ne inne dike. Som dö förstå så bli dö ersättningsskyldi för vo dö ha jårt. Som sagt dö jär väl för gåmmal, Emil.
Duett´n hansch en Emil, som en äjn gang såg ut då han var noj.
Dell höger sonsch duett´n, dell vänschter stå en Emil.
Men så snol en Emil på telefonlur´n.
- Vo järe, Emil, have hende na? sa a Norma där hon satt framför TV:n å titte oppa en Arne Weise å Minnenas Television, å vä papiljotten oppa skåll´n.
- Nä, et jär hä na. Men i hav i denna stund tögge i beschlut om att lägg onda bössa för gott. I tänkt Norma att i sko böre å töck om dä nalta mäijr i ställe. I kan åckså tänk mä å fara oppa Ikea nagen dag.
- Et mäjn dö väl hä? sa a Norma å sprant in inne tjöke å tjusse före detta älgjägar´n Emil rakt oppa monn.
Sedda denna dag, äijn å de mest händelserika dågom inne bojn, vart´n Emil för ållte kåle "Göud´n bårte bojn" .
Men som vä åll veta djär hä ju en sanning vä en viss modifikation.
--------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST
Publicerat i Piteå-Tidningen torsdagen den 3 januari 2008
Med Snoddas på turnéer
ACCORDION JOURNALEN ¤ Den 15 augusti 1952
Julklappsbestyr 1965
Annonser hämtade ur Rowells postorderkatalog 1965. OBS! Hög nostalgifaktor!!!
¤ A 63-7991. Högaktuell "Beatles" - Gitarr i helpressat utförande av
röd-beige plast och strängar av nylon. John, Ringo, Paul och George
är porträtterade på framsidan. Längd 59 cm.
Pris pr styck.........................................................................9.45
¤ B 63-7992. Välbyggd GITARR tillverkad av trä i s.k. plankmodell.
Försedd med sex strängar och har enastående bra resonans. Längd
70 cm. Naturbehandlat trä.
Pris pr styck.......................................................................19.95
¤ B 63-7950. En av grabbarnas favoritleksaker finner Ni här i form
av ett elegant, välarbetat TÅGSET som drives med 1 st 1 1/2 volts
stavbatteri, art. 63-8099 på sidan 362. Tillverkat av lackerad plåt i
flerfärger och består av lok med efterföljande kolvagn, 1 boggievagn,
8 längder räls samt stationshus av kraftig papp. Lättmonterade skenor
i form av cirkel. Totallängd 51 cm.
Pris pr tågset.....................................................................12.95
¤ C 63-7951. Välgjort, batteridrivet TÅGSET bestående av lok med
tre vagnar - loket i ångloksutförande med driftsäkert maskineri - till-
verkat av plast i helgjutet utförande med rörliga rälsvagnar. Loket av-
ger rök och vid passerandet av ställverket - som är av plåt - uppstår
en ljudsignal. Tågsetets längd 57 cm. Rälssortimentet art: 63-7949
passar till detta tåg.
Pris pr tågset.....................................................................27.95
¤ D 63-7952. Naturtrogen BERGSTUNNEL. Höjd 13 cm, bredd 15 cm.
Pris pr styck........................................................................4.90
¤ E 63-7953. BOMMAR med varningssignaler. Kartongförpackningen
innehåller 2 styck.
Pris pr förpackning.............................................................4.50
¤ F 63-7954. STATIONSHUS i byggsats, alla delar av plast i flerfärger.
Pris pr byggsats.................................................................7.35
Lyckan var att ha en röd brandbil. Lyckan var att få alla de där hårda
paketen som man gått och fantiserat om flera veckor före jul.
Vid hockeyspelet låtsades man vara både Tumba, Nisse Nilsson och
"Honken" Holmqvist. Julen 1965 kostade Ishockeyspelet "Puck"
63.95.
Julen 1965 kunde man glädja sin far med att köpa någon av dessa
färggranna plädar på bilstolarna. Komplett till fram- och baksäte
fick man betala 126.25.
För de som växte upp under 60-talet var det den här modellen på
skidpjäxor som flitigt användes.
--------------------------------------------------------------------------------
¤ A 63-7991. Högaktuell "Beatles" - Gitarr i helpressat utförande av
röd-beige plast och strängar av nylon. John, Ringo, Paul och George
är porträtterade på framsidan. Längd 59 cm.
Pris pr styck.........................................................................9.45
¤ B 63-7992. Välbyggd GITARR tillverkad av trä i s.k. plankmodell.
Försedd med sex strängar och har enastående bra resonans. Längd
70 cm. Naturbehandlat trä.
Pris pr styck.......................................................................19.95
¤ B 63-7950. En av grabbarnas favoritleksaker finner Ni här i form
av ett elegant, välarbetat TÅGSET som drives med 1 st 1 1/2 volts
stavbatteri, art. 63-8099 på sidan 362. Tillverkat av lackerad plåt i
flerfärger och består av lok med efterföljande kolvagn, 1 boggievagn,
8 längder räls samt stationshus av kraftig papp. Lättmonterade skenor
i form av cirkel. Totallängd 51 cm.
Pris pr tågset.....................................................................12.95
¤ C 63-7951. Välgjort, batteridrivet TÅGSET bestående av lok med
tre vagnar - loket i ångloksutförande med driftsäkert maskineri - till-
verkat av plast i helgjutet utförande med rörliga rälsvagnar. Loket av-
ger rök och vid passerandet av ställverket - som är av plåt - uppstår
en ljudsignal. Tågsetets längd 57 cm. Rälssortimentet art: 63-7949
passar till detta tåg.
Pris pr tågset.....................................................................27.95
¤ D 63-7952. Naturtrogen BERGSTUNNEL. Höjd 13 cm, bredd 15 cm.
Pris pr styck........................................................................4.90
¤ E 63-7953. BOMMAR med varningssignaler. Kartongförpackningen
innehåller 2 styck.
Pris pr förpackning.............................................................4.50
¤ F 63-7954. STATIONSHUS i byggsats, alla delar av plast i flerfärger.
Pris pr byggsats.................................................................7.35
Lyckan var att ha en röd brandbil. Lyckan var att få alla de där hårda
paketen som man gått och fantiserat om flera veckor före jul.
Vid hockeyspelet låtsades man vara både Tumba, Nisse Nilsson och
"Honken" Holmqvist. Julen 1965 kostade Ishockeyspelet "Puck"
63.95.
Julen 1965 kunde man glädja sin far med att köpa någon av dessa
färggranna plädar på bilstolarna. Komplett till fram- och baksäte
fick man betala 126.25.
För de som växte upp under 60-talet var det den här modellen på
skidpjäxor som flitigt användes.
--------------------------------------------------------------------------------
Julen 1933
Man firade jul även 1933. Om nu inte någon visste det. Även då var det full komerss, de olika butikerna annonserade i lokaltidningen, såsom i det här fallet, Norrbottens Allehanda. Måndagen den 18 december gav tidningen ut ett julnummer inför den kommande julhögtiden. Extrabladet var till bredden fylld med annonser av de mest olika slag. Några av dem ser ni här:
¤¤NORRBOTTENS ALLEHANDA¤¤Julnummer¤¤18 december 1933
¤¤¤GOD JUL 1933¤¤¤NORRBOTTENS ALLEHANDA¤¤¤
¤¤NORRBOTTENS ALLEHANDA¤¤Julnummer¤¤18 december 1933
¤¤¤GOD JUL 1933¤¤¤NORRBOTTENS ALLEHANDA¤¤¤
Sångaren ROGER JOHNSON - Skellefteå
Roger Johnson, Skellefteåkille och f d sångare i Quintet -61, har
skaffat sig en finalplats i Talang -70. På måndag bär det iväg till Malmö,
Köpenhamn och Norrköping.
Roger Johnson är nog ett bekant namn för alla danssugna ungdomar i Skellefteå. För i 6 år sjöng han i orkestern Quintet -61. För två år sedan lade Roger sången på hyllan. Men inte helt. Sången hade blivit en hobby, och en kär sådan. Av en tillfällighet ställde han upp i Talang -70, en talangtävling som arrangerades av Ambassadörkoncernen. Han "råkade" också vinna uttagningen i Luleå. Nu bär det av till Malmö, Köpenhamn och riksfinalen i Norrköping.
Roger Johnson har sjungit så länge han kan minnas. För så där en tio år sedan gjorde han scendebut.
- Men det gick inte så bra, kommenterar han.
Och du sjunger fortfarande?
- Tacka för det! Det är en sån där sak som man inte kan sluta med.
Hur hamnade du i den här talangtävlingen?
Fick en idé
- Jag reser mycket i mitt jobb. Så var jag på besök i Luleå.
- Jag satt på restaurang Ambassadör, och då fick jag höra att de skulle ha uttagningen i den här talangjakten. Så jag fick en idé: Varför inte pröva lyckan? Det var 30 andra som tänkte samma sak, därav flera orkestrar och sångartister. Jag kompades av Ragges från Luleå. Vi började med "If I only had time"" och "Love me, please love me". Så körde jag ett potpurri. Dels sjunger jag och dels imiterar jag olika instrument. Som trumpet, munspel...
Det låter inte enkelt?
- Det har blivit en hobbygrej. Kanske beror det på att jag kommer från landet. Där fanns inga instrument, så dom fick man hitta på själv...
Vida världen
I alla fall, Roger vann. På måndag ska han ut i vida världen och visa upp sig. Ja, inte riktigt vida världen...
- Köpenhamn och Malmö böir det först. Dit åker jag tillsammans med etappvinnare från andra delar av landet. Det är lindansare, trollkonstnärer m. m.
I Köpenhamn ska vi spela på en restaurang som heter Adam & Eva. Så blir det final i Norrköping på torsdag. Vi ska ha en orkester med oss, de kallar sig Svenska Jazzorkestern. Turnéledare är Bertil Bertilsson, och det är ju en ganska rolig kille.
Vad ska du ha för program i finalen?
- Det blir ett potpurri. Jag börjar i operettstil. Sen blir det lite imitation. Så nån låt i stil med Monia. Så ska jag imitera en trumpet, innan jag snabbt övergår till "Love me, please love me". På slutet blir det lite vissling också...
Siktar du på showbusiness nu?
Vi får se
- Nja, vi får de hur det går. Jag tar sången som en hobby. Klart det är kul om det ger någonting också. Jag vet att det kommer att finnas företrädare för grammofonbolagen med på finalen. Och segraren får visst många fina engagemang. Men vi får väl se...
Roger ska till Mamaia i Bulgarien i sommar också. För turisterna kan ju behöva lite underhållning också. Och vi får väl hoppas det går bra för Roger på torsdag.
------------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 18 april 1970
Folkkäre SIGGE FÜRST
Det är få förunnat att bli "folkkär". Visserligen har man hört ordet sättas som en slags etikett på många stjärnor och artister, men inte alla kommer upp till ordets rätta bemärkelse. Sigge Fürst däremot, kan till fullo kallas för folkkär. Hans utstrålning både som privatperson och som aktör, vittnade om en varm och godhjärtad människa. Sigge Fürst gjorde inget större väsen av sig, han kunde med andra ord var den där mannen som man mötte på gatan, och sa ett hej till. Dvs precis som vi vanliga döda. När man uppnått s k stjärnstatus har man för det mesta alla blickar riktade mot sig. Man blir synad i sömmarna, man är inte längre den där medelsvensson.
Bland de första minnena jag har av skådespelaren Sigge Fürst är från TV:s barndom. Då sändes ett barnprogram som fick namnet "Sigges cirkus". Programmet gick mellan åren 1956-59. Och även om vi i mitt hem inte skaffade TV förrän 1962, så minns jag att det där programmet visades ändå. Kanske möjligen pga av att det repriserades. Programutbudet var magert, det behövdes all den utfyllnad som man bara kunde få.
Sigge Fürst gjorde sin filmdebut redan 1928, i filmen "Hans Kungliga Höghet Shinglar". Sigge förekom även i den uppmärksammade "Bombi Bitt och jag", som visades 1968. Sista insatsen på vita duken var i "Sopor" från 1981. Barndomens lördagsmorgnar var fylld av Sigges varma röst i Frukostklubben. Vi hade sovmorgnar, och radion stod som alltid på min mammas nattygsbord. Ut genom eterns vågor, flög god svensk kvalitativ underhållning med artister som Povel Ramel, Britta Borg, Alice Babs, Martin Ljung, HasseåTage m. fl. Bakom pianot satt Göte Wilhelmsson tillsammans med sin Frukostklubbsorkester. Inte eller att förglömma "Kaffe-Petter", alias Curt Randelli (1907-1974), som var ett stående inslag i programmet.
Curt Randelli, såg jag förresten uppträda på Gågatan i Piteå utanför Jowa. Nångång i slutet av 60-talet. Randelli var både buktalare och illusionist. Inte eller att förglömma Frukostklubbsnålen som Sigge med van hand förärade de medverkande.
Den 27 februari 1966 sändes Frukostklubben för 500:e gången i radio
och alla gånger hade Sigge Fürst basat för evenemanget. Radiochefen
Olof Rydbeck uppvaktade med blommor.
Programmet som aldrig tar slut. Frukostklubben med Sigge Fürst
har nu sänts 600 gånger och det bjöds på än mer tårta än vanligt.
Rolf Björling, en av gästerna i jubelprogrammet, gratulerade Sigge
med en stor kram.
---------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 18 februari 1972
Den 11 juni 1984 avlider Sigge Fürst, 78 år gammal. I uppslagsboken När Var Hur 1985, står detta skrivet till Sigges eftermäle:
"Sigge Fürst blev en av Sveriges mest folkkära artister, främst som programledare
i radions "Frukostklubben" som direktsändes på lördagsmorgnarna i över 30 år.
Andra paradnummer var "Sigges cirkus" i TV:s barndom och skivinspelningarna
"Samling vid pumpen" och "Den skrattande polisen". Han medverkade i 129 filmer
och var även en flitig folkparksartist - kan bara jämföras med Lill-Babs i fråga om
popularitet och uthållighet i folkparkerna.
Att han också ägde stora kvaliteter som karaktärsskådespelare visade han på national-
scenen, Dramaten i Stockholm. Sigge Fürst var de svenska nöjesproducenternas säk-
raste kort - inga neuroser, inga alkoholproblem, inga divalater, alltid pålitlig, alltid
smittande glad. I mer än 50 år roade han sin tacksamma publik."
Den folkkäre Sigge Fürst som avled den 11 juni 1984, 78 år gammal.
-----------------------------------------------------------------------------
Bland de första minnena jag har av skådespelaren Sigge Fürst är från TV:s barndom. Då sändes ett barnprogram som fick namnet "Sigges cirkus". Programmet gick mellan åren 1956-59. Och även om vi i mitt hem inte skaffade TV förrän 1962, så minns jag att det där programmet visades ändå. Kanske möjligen pga av att det repriserades. Programutbudet var magert, det behövdes all den utfyllnad som man bara kunde få.
Sigge Fürst gjorde sin filmdebut redan 1928, i filmen "Hans Kungliga Höghet Shinglar". Sigge förekom även i den uppmärksammade "Bombi Bitt och jag", som visades 1968. Sista insatsen på vita duken var i "Sopor" från 1981. Barndomens lördagsmorgnar var fylld av Sigges varma röst i Frukostklubben. Vi hade sovmorgnar, och radion stod som alltid på min mammas nattygsbord. Ut genom eterns vågor, flög god svensk kvalitativ underhållning med artister som Povel Ramel, Britta Borg, Alice Babs, Martin Ljung, HasseåTage m. fl. Bakom pianot satt Göte Wilhelmsson tillsammans med sin Frukostklubbsorkester. Inte eller att förglömma "Kaffe-Petter", alias Curt Randelli (1907-1974), som var ett stående inslag i programmet.
Curt Randelli, såg jag förresten uppträda på Gågatan i Piteå utanför Jowa. Nångång i slutet av 60-talet. Randelli var både buktalare och illusionist. Inte eller att förglömma Frukostklubbsnålen som Sigge med van hand förärade de medverkande.
Den 27 februari 1966 sändes Frukostklubben för 500:e gången i radio
och alla gånger hade Sigge Fürst basat för evenemanget. Radiochefen
Olof Rydbeck uppvaktade med blommor.
Programmet som aldrig tar slut. Frukostklubben med Sigge Fürst
har nu sänts 600 gånger och det bjöds på än mer tårta än vanligt.
Rolf Björling, en av gästerna i jubelprogrammet, gratulerade Sigge
med en stor kram.
---------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 18 februari 1972
Den 11 juni 1984 avlider Sigge Fürst, 78 år gammal. I uppslagsboken När Var Hur 1985, står detta skrivet till Sigges eftermäle:
"Sigge Fürst blev en av Sveriges mest folkkära artister, främst som programledare
i radions "Frukostklubben" som direktsändes på lördagsmorgnarna i över 30 år.
Andra paradnummer var "Sigges cirkus" i TV:s barndom och skivinspelningarna
"Samling vid pumpen" och "Den skrattande polisen". Han medverkade i 129 filmer
och var även en flitig folkparksartist - kan bara jämföras med Lill-Babs i fråga om
popularitet och uthållighet i folkparkerna.
Att han också ägde stora kvaliteter som karaktärsskådespelare visade han på national-
scenen, Dramaten i Stockholm. Sigge Fürst var de svenska nöjesproducenternas säk-
raste kort - inga neuroser, inga alkoholproblem, inga divalater, alltid pålitlig, alltid
smittande glad. I mer än 50 år roade han sin tacksamma publik."
Den folkkäre Sigge Fürst som avled den 11 juni 1984, 78 år gammal.
-----------------------------------------------------------------------------
Grattis, KAJ LÄRKA!
Han heter Kaj Lärka, är 33 år och bor i Norrköping. Nångång då och då brukar vi prata med varandra. En slags summering om vad som hänt. Nu senast häromdagen, i samband med det stipendium som han fått sig tilldelat. Mer om det senare. Kaj är en rutinerad revyartist, som tjänat fru Thalia sedan 10-årsåldern. Han har förekommit i såväl amatör- som i mer professionella sammanhang. Under tio år spelade Kaj Lärka revy på Lilla Teatern i hemstaden Norrköping. Det var välbekante Tjadden Hällström som drev den under en följd av år. Kaj medverkade för övrigt i den allra sista Tjadden-produktionen, barnmusikalen "Folk och rövare i Kamomilla stad" där han spelade rövaren Jonathan.
Kaj hyser en stor beundran för Nils Poppe, ett intresse som även jag delar. Det var också detta som förde oss samman. Jag har ibland lagt ut klipp om Nils Poppe på min blogg, ibland har Kaj gett sig tillkänna genom en kommentar, vilket jag djupt uppskattar. Han berättar att han suttit i publiken på Fredriksdalsteatern i Helsingborg ett antal gånger, för att se "Mästaren i aktion".
En annan artist och person som också vunnit Kajs revyhjärta, är skådespelerskan Laila Westersund. Laila avled ju som bekant i februari detta år, och efterlämnade en stor tomhet och mycken saknad efter år av triumfer på bl. a Lisebergsteatern i Göteborg. När Laila kände att slutet nalkades, blev en av hennes sista gärningar att instifta ett stipendium till lovande revyartister. Det första namnet hon satte på sin lista var Kaj Lärka. Motiveringen löd på följande sätt:
"För sin hängivna vilja att arbeta på de tiljor som bär revykonsten
och bondkomiken framåt, även under sina år på etablerade scener".
Stipendiet på 50.000 kronor, fick Kaj Lärka ta emot på en julfest som Stallfåglarna anordnat på en restaurang i Stockholm den 4 december. Kaj tog emot priset ur Sissela Kyles hand. I en intervju som radioprofilen Lisa Tilling gjorde med Kaj Lärka i radio Östergötland den 19 december, berättar Kaj om sin karriär och om vänskapen med Laila Westersund.
- Vi hann stå på scen ihop vid ett tillfälle, berättar han, och fortsätter:
- Hon avled i februari, och jag hade kontakt med henne in i det sista.
- Hon har betytt väldigt mycket för mig. Hon blev en slags mentor.
Här en bild som Kaj skickade till mig för ett tag sedan. Kaj omfamnar
sin vän och mentor Laila Westersund, platsen är Borås, året är 2009.
Det är inte första gången som Kaj Lärka uppmärksammas. Redan 2002 fick han Thalias vänners kulturpris på 15.000 kronor. Året 2003 fick han mottaga Bosse Parneviks stipendiet på 10.000 kronor, ett pris som den folkkäre Bosse personligen lämnade över till den då 25-årige Kaj Lärka. Citronilernas kulturpris på 5.000 kronor, gavs till Kaj 2009. Som ni ser så börjar Kaj bli rätt bortskämd med utmärkelser? Jag fick själv tillfälle att lyssna på radiointervjun där Kaj medverkade i häromdagen. Och låt mig säga så här, det var en fullfjädrad revyartist som lät tonerna flöda i en inspelning där Kaj sjöng om pusselbitar. Jo, ni hörde rätt: "Pusselbitar". Kaj Lärka vill jag gärna höra och se mera utav. Slutsummeringen blir kort och gott; den kära Laila visste precis vad hon gjorde. Kaj Lärka är en begåvad ung man, som har framtiden framför sig. Grattis än en gång Kaj!
Efter ett inlägg på min blogg, som handlade om "Omaka Par" på
Lisebergsteatern 1994, så skickade Kaj mig dessa programblad.
Han satt själv i publiken för att ta del av två av våra största komedi-
enner, Eva Rydberg & Laila Westersund. Ulf Dohlsten och Puck Ahlsell
medverkade också.
Eva Rydberg kunde vi se i ett TV-program igår. Hon blev Nils Poppes
efterträdare på Fredriksdalsteatern efter Poppes bortgång.
Kvällstidningsjournalisterna, gjorde tummen upp för det "Omaka
paren". Fin kritik alltså.
---------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST
Kaj hyser en stor beundran för Nils Poppe, ett intresse som även jag delar. Det var också detta som förde oss samman. Jag har ibland lagt ut klipp om Nils Poppe på min blogg, ibland har Kaj gett sig tillkänna genom en kommentar, vilket jag djupt uppskattar. Han berättar att han suttit i publiken på Fredriksdalsteatern i Helsingborg ett antal gånger, för att se "Mästaren i aktion".
En annan artist och person som också vunnit Kajs revyhjärta, är skådespelerskan Laila Westersund. Laila avled ju som bekant i februari detta år, och efterlämnade en stor tomhet och mycken saknad efter år av triumfer på bl. a Lisebergsteatern i Göteborg. När Laila kände att slutet nalkades, blev en av hennes sista gärningar att instifta ett stipendium till lovande revyartister. Det första namnet hon satte på sin lista var Kaj Lärka. Motiveringen löd på följande sätt:
"För sin hängivna vilja att arbeta på de tiljor som bär revykonsten
och bondkomiken framåt, även under sina år på etablerade scener".
Stipendiet på 50.000 kronor, fick Kaj Lärka ta emot på en julfest som Stallfåglarna anordnat på en restaurang i Stockholm den 4 december. Kaj tog emot priset ur Sissela Kyles hand. I en intervju som radioprofilen Lisa Tilling gjorde med Kaj Lärka i radio Östergötland den 19 december, berättar Kaj om sin karriär och om vänskapen med Laila Westersund.
- Vi hann stå på scen ihop vid ett tillfälle, berättar han, och fortsätter:
- Hon avled i februari, och jag hade kontakt med henne in i det sista.
- Hon har betytt väldigt mycket för mig. Hon blev en slags mentor.
Här en bild som Kaj skickade till mig för ett tag sedan. Kaj omfamnar
sin vän och mentor Laila Westersund, platsen är Borås, året är 2009.
Det är inte första gången som Kaj Lärka uppmärksammas. Redan 2002 fick han Thalias vänners kulturpris på 15.000 kronor. Året 2003 fick han mottaga Bosse Parneviks stipendiet på 10.000 kronor, ett pris som den folkkäre Bosse personligen lämnade över till den då 25-årige Kaj Lärka. Citronilernas kulturpris på 5.000 kronor, gavs till Kaj 2009. Som ni ser så börjar Kaj bli rätt bortskämd med utmärkelser? Jag fick själv tillfälle att lyssna på radiointervjun där Kaj medverkade i häromdagen. Och låt mig säga så här, det var en fullfjädrad revyartist som lät tonerna flöda i en inspelning där Kaj sjöng om pusselbitar. Jo, ni hörde rätt: "Pusselbitar". Kaj Lärka vill jag gärna höra och se mera utav. Slutsummeringen blir kort och gott; den kära Laila visste precis vad hon gjorde. Kaj Lärka är en begåvad ung man, som har framtiden framför sig. Grattis än en gång Kaj!
Efter ett inlägg på min blogg, som handlade om "Omaka Par" på
Lisebergsteatern 1994, så skickade Kaj mig dessa programblad.
Han satt själv i publiken för att ta del av två av våra största komedi-
enner, Eva Rydberg & Laila Westersund. Ulf Dohlsten och Puck Ahlsell
medverkade också.
Eva Rydberg kunde vi se i ett TV-program igår. Hon blev Nils Poppes
efterträdare på Fredriksdalsteatern efter Poppes bortgång.
Kvällstidningsjournalisterna, gjorde tummen upp för det "Omaka
paren". Fin kritik alltså.
---------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST
Tisdag - en dag i mörkrets tecken...
Under min promenad upp till byn, ringer telefonen. Det är en journalist som heter Lars och som jobbar på Expressen. Först så hör jag ingenting, pga av alla bilar som susar vägen förbi, men så lyckas jag urskilja ordet Expressen. Lars hade läst min blogg, och tyckte att det fanns så otroligt intressanta bilder och annonser. Bl. a. ett av "lill-prinsen" Carl-Gustaf vår nuvarande kung från 1950. Det var ett inlägg jag gjorde våren 2009 på min blogg, som han fastnat för. Lars ville använda några av mina saker i tidningen. Och det sa jag ja till. Fortsättning följer...
Den som älskar ljus från en klarblå himmel, kan inte vara så värst överväldigad just för tillfället. Jag tillhör den skara som brukar bli ganska så påverkad av mörker och lågtryck. Det är just därför som jag älskar den svenska sommaren. Men så finns det ju personer som har sina åsikter åt rakt motsatt håll: "Sommarhatarna". De svär och gormar så fort den stackars solen kommer på besök. De fortsätter att gorma åt den klibbiga värmen, som får dom att formligen gå i taket. Jag har aldrig förstått mig på sådana människor. (Jag är faktiskt förstående om man plågas av värme pga medicinska skäl). Men nu pratar jag om "vanliga" män och kvinnor som öser ut sitt hat mot den bästa av årstider.
Tänk er en sibirisk-morgon. Bara namnet får mig att huttra och en tanke att fort som attan dra på mig vargskinnspälsen omedelbums. Bilen översnöad, vindrutetorkarna har fastnat fast i vindrutan, så att när man skall dra bort dem, så är risken överhängande att hela framrutan lossnar. Trots långkalsonger så känns den sibiriska kylan ända upp till hårfästet. Näsan rinner, det ilar i mina öron. Frossan har nu helt tagit sitt kommando. Hela kroppen, från vänster stortå, (höger också naturligtvis) via benen, armarna (som inte längre går att använda) mage, bröst, hals, haka, nästipp, ögon som också rinner, som ett takdropp i april. Ja, t.o.m. hjärnan påverkas, trots min fina gamla vintermössa, neddragen ända till glasögonbågarna. Mitt sätt att tänka förändras, kylan är som ni ser min allra värsta fiende.
Meeeen...så finns det ju sköna somriga dagar, när undertecknad sitter med hustrun i sin grillhörna, vickar på tårna, hör en humla surra, känna blommornas dofter, i varsin näsborre, både höger och vänster, dååååå...är livet ett paradis. Men tyvärr så är vi inte där än. Man får väl acceptera rinnande ögon, näsor, kalla fötter, armar, osv. Man får väl fösöka stå ut dessa bistra vinternätter, när kylan gör sig hörd i husknuten. Eller när parabolantennen inte längre fungerar pga av all den snö som ligger som fastklistrad i "TV-tallriken".
Just nu har stackars genomfrusna lilla mej endast en önskan. Nämligen den, att jag tillsammans med familjen skall få njuta av julens absoluta höjdpunkt, med de två "Kallarna": Moraeus & Anka. Då kanske värmen stiger en aning i min kropp...
Sommarhatare: är ni nöjda nu?
-------------------------------------------------------------------------------
Fotograferingsgubbe: ROGER LINDQVIST
Aldor Östmans orkester Umeå
Aldor Östmans eller Aldors var ett dansband hemmahörande i Umeå.
Aldor Östmans var ett mogenband, som faktiskt en gång hörts och
synts i Bosse Larssons "Nygammalt".
¤ ALDOR ÖSTMAN - Orgel, dragspel, kapellmästare
¤ ULF JOHANSSON - Trummor
¤ LAGE OLOFSSON - Gitarr
¤ JAN FÄLTÉN - Bas
¤ BENGT ÅSTRÖM - Sax, dragspel
¤ JONAS GRANBERG - Sax
----------------------------------------------------------------------------------
Det flyter musikaliskt blod i den Östmanska familjen. Aldor Östmans son
heter...
...Anders Östman, med ett förflutet i bl. a. Max Fenders och Shanes.
Anders har i sin tur fört det musikaliska arvet vidare till sin söta och
begåvade dotter som heter...
...Tove Styrke. Namnet förpliktar, så man kan väl gissa att även Tove
en dag begåvas med musikaliska ätteläggar.
------------------------------------------------------------------------------
Bild på Tove: www.sr.se
Euskefeurat
1982 kom LP:n "Euskefeurat - ägge bårte katta". 12 stycken låtar i tillplattat skick med gruppen Euskefeurat med Ronny Eriksson som frontfigur och idémakare. Gruppen bildades 1977 och lades på is 1994. 2005 återförenades man, men då med några nya medlemmar. På den nämnda LP:n finns en låt som är rätt så synonymt med bandet, "Mutta Herra Jumala", som beskriver "solskensstaden" Piteå, tillika Euskefeurats hemadress. Låten har fått text av Ronny Eriksson och ser ut på följande sätt:
Bor du i södra Sverige o saknar sommarstuga,
kör då E 4:an fram norrut med tält o barn o fruga.
O när du känner hur det börjar lukta s-k-i-t,
kan det antingen vara ungen, eller så är du i Pite
Mutta herra jumala.
Dö jär välkömen hijt.
Dö jär välkömen hijt,
välkömen hijt dell Piit.
O gillar ni att sola, åk en mil utanför staden,
där kan ni parkera tält o bil o baden-baden.
Men då krävs det att ni har en god ekonomi,
ty där är det bara solen som än så länge är kostnadsfri
Refr:
O är ni religiösa, då har ni funnit ert himmelrike,
ty där finns så många bönhus att ni aldrig sett dess like.
Men så saknar stan också sex o synd o ondska,
ja, jag tror till o med Gud Fader själv pratar pite-bondska
Refr:
Men om ni är såna att ni fullständigt ger katten
i världspolitiken o i samhällsdebatten.
Om ni dessutom ogillar kultur o vänstervridning
då kan vi lugnt rekommendera ortens egen tidning
Refr:
Men kanske trivs ni så bra här, du o dina kära
att ni vill stanna för gott här vid Norrlands riviera.
Men den enda arbetskraft snart som Norrbotten behöver
är folk som kan köra flyttbussarna som går söderöver.
Refr:
Text: Ronny Eriksson
Musik: Trad.
EUSKEFEURAT:
¤ Irene Danielsson - fiol, kör
¤ Ronny Eriksson - sång, kör, gitarr, huggkubbe
¤ Erling Fredriksson - bas, gitarr, rytm, sång, kör, tvärflöjt, tin whistle
¤ Arn Johansson - sång, kör, banjo, gitarr, mandolin, skrammel
¤ Bengt Ruthström - sång, kör, gitarr, skedar, rytm
¤ Stefan Isaksson - kör, fiol, dragspel, mandolin, gitarr, rytm
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Bor du i södra Sverige o saknar sommarstuga,
kör då E 4:an fram norrut med tält o barn o fruga.
O när du känner hur det börjar lukta s-k-i-t,
kan det antingen vara ungen, eller så är du i Pite
Mutta herra jumala.
Dö jär välkömen hijt.
Dö jär välkömen hijt,
välkömen hijt dell Piit.
O gillar ni att sola, åk en mil utanför staden,
där kan ni parkera tält o bil o baden-baden.
Men då krävs det att ni har en god ekonomi,
ty där är det bara solen som än så länge är kostnadsfri
Refr:
O är ni religiösa, då har ni funnit ert himmelrike,
ty där finns så många bönhus att ni aldrig sett dess like.
Men så saknar stan också sex o synd o ondska,
ja, jag tror till o med Gud Fader själv pratar pite-bondska
Refr:
Men om ni är såna att ni fullständigt ger katten
i världspolitiken o i samhällsdebatten.
Om ni dessutom ogillar kultur o vänstervridning
då kan vi lugnt rekommendera ortens egen tidning
Refr:
Men kanske trivs ni så bra här, du o dina kära
att ni vill stanna för gott här vid Norrlands riviera.
Men den enda arbetskraft snart som Norrbotten behöver
är folk som kan köra flyttbussarna som går söderöver.
Refr:
Text: Ronny Eriksson
Musik: Trad.
EUSKEFEURAT:
¤ Irene Danielsson - fiol, kör
¤ Ronny Eriksson - sång, kör, gitarr, huggkubbe
¤ Erling Fredriksson - bas, gitarr, rytm, sång, kör, tvärflöjt, tin whistle
¤ Arn Johansson - sång, kör, banjo, gitarr, mandolin, skrammel
¤ Bengt Ruthström - sång, kör, gitarr, skedar, rytm
¤ Stefan Isaksson - kör, fiol, dragspel, mandolin, gitarr, rytm
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
"Lapp-Lisa" Anna-Lisa Öst
Den 27 april 1974 ändades livet för en av vårt lands mest kända kristna sångare- och förkunnare, Anna-Lisa Öst, mest känd under namnet "Lapp-Lisa". Hon föddes den 8 oktober 1889 i Mark i Vilhelmina kommun i Västerbottens län. Hennes död uppmärksammades i massmedia, och i Piteå-Tidningen skrevs dessa rader:
Sångerskan fru Anna-Lisa Öst, Hedemora, "Lapp-Lisa" avled på lördagen, 84 år gammal.
Hon var född i Marks by, Vilhelmina. Anna-Lovisa som hennes dopnamn var, växte upp
som den yngsta i en syskonskara på sju. Hennes föräldrar var nybyggare och hette
Vikström. 19 år gammal kom hon i kontakt med Frälsningsarmén och 1911 kom hon till
Frälsningsarméns krigsskola i Stockholm. Sitt första officersuppdrag som löjtnant fick
Lapp-Lisa i Tierp. Småningom placerades hon i Hedemora, där hon gifte sig med brev-
bäraren Johan Öst, som var menig, och eftersom en officer i FA inte får gifta sig med en
menig så lämnade Lapp-Lisa ifrån sig sin officersfullmakt i Frälsningsarmén.
Nu började på allvar hennes otaliga sångarfärder kors och tvärs genom landet. Speciellt
känd och omtyckt blev hennes "Barnatro". Under åren gjorde hon flera hundra grammo-
foninspelningar och flera av skivorna har gått ut i rekordupplagor. 1967 gav hon ut sina
memoarer under titeln "Barnatro".
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 29 april 1974
Löjtnant Anna-Lisa Vikström och Arméns ungdomssträngmusikanter i
Edsbyn 1913-1914.
Det har skrivits en hel del om Anna-Lisa Öst. 1963 kom boken:
"Hela Sveriges Lapp-Lisa" av författaren Thorsten Kjäll.
Tant "Barnatro" - Anna-Lisa Öst (1889-1974).
--------------------------------------------------------------------------------
Sångerskan fru Anna-Lisa Öst, Hedemora, "Lapp-Lisa" avled på lördagen, 84 år gammal.
Hon var född i Marks by, Vilhelmina. Anna-Lovisa som hennes dopnamn var, växte upp
som den yngsta i en syskonskara på sju. Hennes föräldrar var nybyggare och hette
Vikström. 19 år gammal kom hon i kontakt med Frälsningsarmén och 1911 kom hon till
Frälsningsarméns krigsskola i Stockholm. Sitt första officersuppdrag som löjtnant fick
Lapp-Lisa i Tierp. Småningom placerades hon i Hedemora, där hon gifte sig med brev-
bäraren Johan Öst, som var menig, och eftersom en officer i FA inte får gifta sig med en
menig så lämnade Lapp-Lisa ifrån sig sin officersfullmakt i Frälsningsarmén.
Nu började på allvar hennes otaliga sångarfärder kors och tvärs genom landet. Speciellt
känd och omtyckt blev hennes "Barnatro". Under åren gjorde hon flera hundra grammo-
foninspelningar och flera av skivorna har gått ut i rekordupplagor. 1967 gav hon ut sina
memoarer under titeln "Barnatro".
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 29 april 1974
Löjtnant Anna-Lisa Vikström och Arméns ungdomssträngmusikanter i
Edsbyn 1913-1914.
Det har skrivits en hel del om Anna-Lisa Öst. 1963 kom boken:
"Hela Sveriges Lapp-Lisa" av författaren Thorsten Kjäll.
Tant "Barnatro" - Anna-Lisa Öst (1889-1974).
--------------------------------------------------------------------------------
Familjenytt den 20 juli 1974
Familjenytt-sidan lördagen den 20 juli 1974 berättade att min morfar,
Sanfrid Lundgren, skulle fylla 75 år söndagen den 21 juli. Lägg även
märke till födelseannonsen till höger, en variant som jag mig veter-
ligen aldrig sett tidigare.
---------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 20 juli 1974
Peter Sellers & Liza Minelli
PETERS FJÄRDE HUSTRU...
- Jag har älskat Peter sedan jag var sexton år...
Det är Judy Garlands dotter, Liza Minelli, som säger så sedan hon nu
lyckats fånga Peter Sellers, 47.
Peter håller på att skilja sej från sin tredje fru skådespelerskan Miranda
Quarry och sedan blir det alltså Liza och Peter i ett fjärde äktenskap.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 4 juni 1973
- Jag har älskat Peter sedan jag var sexton år...
Det är Judy Garlands dotter, Liza Minelli, som säger så sedan hon nu
lyckats fånga Peter Sellers, 47.
Peter håller på att skilja sej från sin tredje fru skådespelerskan Miranda
Quarry och sedan blir det alltså Liza och Peter i ett fjärde äktenskap.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 4 juni 1973
Bild Journalen
Boken om tidningen Bild Journalen som speglade ungdomskulturen åren 1954-1969, har nu kommit ut på bokhandelsdiskarna lagom till jul. Naturligtvis ligger ett av exemplaren hemma hos mig på mitt nattygsbord. Här berättas allt om hur det en gång började. Många av de artister som flitigt förekom, har fått ge sin syn på saken vad Bild Journalen egentligen betydde för karriären osv. Anna-Lena Löfgren, Ann-Louise Hanson, Towa Carson, Siw Malmkvist, Lill-Babs, Gert Lengstrand, Lasse Lönndahl är några av de personer som kommit till tals, i den här minst sagt digra produktionen som tog författarna Börje Lundberg & Ammi Bohm hela sex år att färdigställa. Är man det allra minsta fallen för "the swingi´n sixties" så är mitt råd att omedelbart införskaffa sig ett exemplar - NU!
Tycker man om frottera sig med den ungdomskultur som rådde under
1950- och 60-talet, då är boken om Bild Journalen ett klart måste.
Boken är utgiven på Premium Publishing av Börje Lundberg & Ammi
Bohm.
-------------------------------------------------------------------------------
Tycker man om frottera sig med den ungdomskultur som rådde under
1950- och 60-talet, då är boken om Bild Journalen ett klart måste.
Boken är utgiven på Premium Publishing av Börje Lundberg & Ammi
Bohm.
-------------------------------------------------------------------------------
Söndag
Det var det här som mötte mig när jag vid lunchtid bestämde mig
för att ta en promenad. Tung blötsnö som "känns" när man skall
skotta bort det.
På vägen mot byn så passerar jag ett ställe som jag tillsammans
med mina kompisar brukade besöka under vintern. Den så kallade
"Nilssonsbacken" (som ligger lite längre in) det var där som vi åkte
skidor och pulka. Namnet kommer (tror jag) efter den person vid namn
Nilsson som bodde där.
-------------------------------------------------------------------------------
Sten-Åke Cederhök utarbetad
"Jag måste ta ett sabbatsår -
om jag nu orkar vara ledig..."
STEN-ÅKE CEDERHÖK känner sig utarbetad...
Tyvärr gott folk. Efter nyår tar Sten-Åke Cederhök ledigt från allt vad humor heter. Ett sabbatsår skall det bli är meningen. Samtidigt med att Sten-Åke drar till de tysta skrattmarkerna lämnar han dock en rejäl brasklapp:
- Vi får väl se hur länge jag ORKAR vara ledig...
Att Sten-Åke känner sig smått utarbetad är minsann inget att undra på. Arbetsåret började med skrivandet av Veckans Revy till Liseberg. Där har Sten-Åke stått 17 somrar i sträck på revyscenen snart sagt varje sommardag. Efter revyandet följde rollen Sitting Bull i "Annie Get Your Gun" på Scandinavium och därefter pang på Kronprinsen i Malmö!
- Så nervös har jag aldrig varit inför en premiär!
Samtidigt med allt detta arbetade Sten-Åke i Julkalendern - han är med i 18 av 24 avsnitt, samt skrev på de sex program Jubel i busken, som nu inspelas i Göteborg.
Så av det nya sommarstället på Orust - "vi skaffade det mest för ungarnas och barnbarnens skull" - har han inte sett så mycket. Inte fisken heller, förresten Sten-Åke gillar nämligen att pilka, även om han nu inte ser nån större skillnad på torsk och makrill.
Rodd är för övrigt inte heller Sten-Åkes starka sida. Fast därom svävar ortsbefolkningen i lycklig okunnighet. Vid inspelningen av "Ett köpmanshus i skärgården" häromåret klev Sten-Åke mycket skamsen upp på bryggan efter den värsta slalomkörningen i roddens historia. Regissör och inspelningsledare var vid det laget gråhåriga men åskådande fiskargrabbar fulla av beundran. Man trodde nämligen att det var stört omöjligt att ro på detta sätt! Däremot tycker han och frugan om att resa söderut - varför inte till Mallorca. Sen vete fåglarna om Sten-Åke inte ger sig in i rampljuset igen...
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
HÄNT I VECKAN ¤ Den 12 december 1974
om jag nu orkar vara ledig..."
STEN-ÅKE CEDERHÖK känner sig utarbetad...
Tyvärr gott folk. Efter nyår tar Sten-Åke Cederhök ledigt från allt vad humor heter. Ett sabbatsår skall det bli är meningen. Samtidigt med att Sten-Åke drar till de tysta skrattmarkerna lämnar han dock en rejäl brasklapp:
- Vi får väl se hur länge jag ORKAR vara ledig...
Att Sten-Åke känner sig smått utarbetad är minsann inget att undra på. Arbetsåret började med skrivandet av Veckans Revy till Liseberg. Där har Sten-Åke stått 17 somrar i sträck på revyscenen snart sagt varje sommardag. Efter revyandet följde rollen Sitting Bull i "Annie Get Your Gun" på Scandinavium och därefter pang på Kronprinsen i Malmö!
- Så nervös har jag aldrig varit inför en premiär!
Samtidigt med allt detta arbetade Sten-Åke i Julkalendern - han är med i 18 av 24 avsnitt, samt skrev på de sex program Jubel i busken, som nu inspelas i Göteborg.
Så av det nya sommarstället på Orust - "vi skaffade det mest för ungarnas och barnbarnens skull" - har han inte sett så mycket. Inte fisken heller, förresten Sten-Åke gillar nämligen att pilka, även om han nu inte ser nån större skillnad på torsk och makrill.
Rodd är för övrigt inte heller Sten-Åkes starka sida. Fast därom svävar ortsbefolkningen i lycklig okunnighet. Vid inspelningen av "Ett köpmanshus i skärgården" häromåret klev Sten-Åke mycket skamsen upp på bryggan efter den värsta slalomkörningen i roddens historia. Regissör och inspelningsledare var vid det laget gråhåriga men åskådande fiskargrabbar fulla av beundran. Man trodde nämligen att det var stört omöjligt att ro på detta sätt! Däremot tycker han och frugan om att resa söderut - varför inte till Mallorca. Sen vete fåglarna om Sten-Åke inte ger sig in i rampljuset igen...
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
HÄNT I VECKAN ¤ Den 12 december 1974
Minnenas fotoalbum...
Då och då slår jag upp vårt fotoalbum härhemma. För en sån som mig, som älskar bilder, är det lika roligt varje gång. Jag har massor av foton från alla möjliga håll och kanter. För det mesta så var kameran med på ett hörn. För tänk om jag inte hade haft den och jag hamnat i en situation där den var nödvändig.
Vi närmar oss med stormsteg slutet på 2011. Vi har alla blivit ett år äldre. Vi kanske har mist någon i bekantskapskretsen, som inte längre finns med när vi återigen ska samlas kring det traditionella julfirandet. Någons plats står tom den här gången, någon som brukade finnas med.
Julen 2004 firade vi jul med Elisabeths syster och hennes man. Samt våra barn och mina föräldrar. Julen 2004 skulle bli min fars sista i livet. Han avled i juni 2005. Vad jag inte heller visste var att bakom hörnet väntade en för mig rätt så traumatisk tid. Jag blev tvungen till operation i Umeå, med allt vad det innebar. Vi skall heller inte förglömma den katastrof som hände i Thailand den 26 december. Upp emot 300 000 människor miste livet i en av de största jordskalv som uppmätts någonsin. För svenskt vidbekommande så miste 543 personer av våra landsmän sina liv den där dagen, på den plats som vi brukar kalla för paradiset på jorden.
Jag har hittat två bilder ur albumet. Två bilder som berättar varsin speciella historia. Det första visar jag och Elisabeth under en paus i bärplockningen. Vi brukade varje höst åka iväg mot Blåsmark för att där förhoppningsvis hitta lite lingon. Så även hösten 1998. Och vad var väl trevligare än att efter någon timme i skogen, plocka fram sin medhavda matsäckskorg, och att i det fria äta sig några mackor. Numera orkar vi varken jag eller Elisabeth gå i bärskogen längre.
Det andra fotot togs 2005. Vi satt hemma hos min syster och drack kaffe. Med var också Stig-Arne med sin hund Birka. Stig-Arne avled hastigt den 23 november, nyss fyllda 69 år. Så som ni ser så förändras vår personliga omvärld undan för undan.
Efter någon timme i Blåsmarksskogen, så var det skönt att sätta sig
ned med en kopp kaffe och en smörgås.
2005 var året då vår pappa dog. Samma år genomgick jag en opera-
tion i Umeå på thoraxkliniken. Här är vi samlade hos min syster på
en kopp kaffe och fika. Elisabeth, Gerd samt Stig-Arne med hunden
Birka. Jag fanns bakom kameran.
--------------------------------------------------------------------------
Vi närmar oss med stormsteg slutet på 2011. Vi har alla blivit ett år äldre. Vi kanske har mist någon i bekantskapskretsen, som inte längre finns med när vi återigen ska samlas kring det traditionella julfirandet. Någons plats står tom den här gången, någon som brukade finnas med.
Julen 2004 firade vi jul med Elisabeths syster och hennes man. Samt våra barn och mina föräldrar. Julen 2004 skulle bli min fars sista i livet. Han avled i juni 2005. Vad jag inte heller visste var att bakom hörnet väntade en för mig rätt så traumatisk tid. Jag blev tvungen till operation i Umeå, med allt vad det innebar. Vi skall heller inte förglömma den katastrof som hände i Thailand den 26 december. Upp emot 300 000 människor miste livet i en av de största jordskalv som uppmätts någonsin. För svenskt vidbekommande så miste 543 personer av våra landsmän sina liv den där dagen, på den plats som vi brukar kalla för paradiset på jorden.
Jag har hittat två bilder ur albumet. Två bilder som berättar varsin speciella historia. Det första visar jag och Elisabeth under en paus i bärplockningen. Vi brukade varje höst åka iväg mot Blåsmark för att där förhoppningsvis hitta lite lingon. Så även hösten 1998. Och vad var väl trevligare än att efter någon timme i skogen, plocka fram sin medhavda matsäckskorg, och att i det fria äta sig några mackor. Numera orkar vi varken jag eller Elisabeth gå i bärskogen längre.
Det andra fotot togs 2005. Vi satt hemma hos min syster och drack kaffe. Med var också Stig-Arne med sin hund Birka. Stig-Arne avled hastigt den 23 november, nyss fyllda 69 år. Så som ni ser så förändras vår personliga omvärld undan för undan.
Efter någon timme i Blåsmarksskogen, så var det skönt att sätta sig
ned med en kopp kaffe och en smörgås.
2005 var året då vår pappa dog. Samma år genomgick jag en opera-
tion i Umeå på thoraxkliniken. Här är vi samlade hos min syster på
en kopp kaffe och fika. Elisabeth, Gerd samt Stig-Arne med hunden
Birka. Jag fanns bakom kameran.
--------------------------------------------------------------------------
Skelleftebladet
Intresset för det skrivna- och tryckta ordet, fick mig att för några år sedan att inhandla en inbunden årgång av avsomnade Skelleftebladet. Årgången det rör sig om är från 1926. Den är stor och otymplig, men dess innehåll är i mina ögon sett väldigt intressant. Det behandlar en del av staden Skellefteås historia med omnejd. Och eftersom jag har en del släktrötter från Västerbotten så är det intressant även på det mer personliga planet. Att slå upp detta presslägg, är som att dyka ner i en slags konserverad historia. Så levde man alltså i "guldstaden" Skellefteå för 85 år sedan. Spännande artiklar, berättelser, annonser osv som minner om en tid som nutidens människor bara tar för givet. Låt oss kika in en liten stund i hur det en gång såg ut i den värld som skrevs med dessa fyra siffror: 1 9 2 6.
En inbunden årgång av Skelleftebladet från 1926, som jag lyckades
få tag på, under ett besök i Skellefteå för några år sedan.
Lördagen den 2 januari 1926. Tidningen kom då ut tre dagar i veckan,
tisdag, torsdag och lördag. Redaktör och ansvarig utgivare var Percy
Björck.
Annonser och artiklar berättar hur vardagen och världen såg ut för
de människor som levde och verkade i 1920-talets Västerbotten.
I augusti det här året besökte några av riksdagens stadsråd Byske.
Om detta berättades det i Skelleftebladet.
I september berättar tidningen i en stor uppslagen annons, om en
kommande idrottsfest.
Skellefteå AIK:s höstfest får även den ett stort utrymme.
Och vem skulle inte önskat sig ha en sådan här bil? Buick -26...
Skelleftebladets julnummer den 23 december 1926.
-------------------------------------------------------------------------------
Tidningsbotaniker: ROGER LINDQVIST
En inbunden årgång av Skelleftebladet från 1926, som jag lyckades
få tag på, under ett besök i Skellefteå för några år sedan.
Lördagen den 2 januari 1926. Tidningen kom då ut tre dagar i veckan,
tisdag, torsdag och lördag. Redaktör och ansvarig utgivare var Percy
Björck.
Annonser och artiklar berättar hur vardagen och världen såg ut för
de människor som levde och verkade i 1920-talets Västerbotten.
I augusti det här året besökte några av riksdagens stadsråd Byske.
Om detta berättades det i Skelleftebladet.
I september berättar tidningen i en stor uppslagen annons, om en
kommande idrottsfest.
Skellefteå AIK:s höstfest får även den ett stort utrymme.
Och vem skulle inte önskat sig ha en sådan här bil? Buick -26...
Skelleftebladets julnummer den 23 december 1926.
-------------------------------------------------------------------------------
Tidningsbotaniker: ROGER LINDQVIST
Bad boyz - Piteå
¤ Rockgruppen Bad boyz gör debut inför publik nästa helg efter ett
år i studio. Och det blir en rejäl debut. På plats finns Sveriges Television
som på bästa sändningstid ska visa upp Bad boyz inför svenska folket.
Har ni hört talas om rockbandet Bad boyz?
Om inte blir ni snart varse. Bad boyz uppträder snart i TV och därefter kommer skivor ut på diskarna.
- Sakta i backarna. Vi tar TV-inspelningen först, säger gruppens gitarrist Stefan Forsell.
Sångare i bandet är före detta Kurirenmearbetaren Stefan Hansius.
Bad boyz är en elva man stark rockgrupp som säger sig spela en musik som faller under rubriken "rock´n soul". Gruppen består till stor del av piteåbor men har även medlemmar från andra orter i Norrbotten.
- Vi har spelat ihop i runt ett år, berättar Stefan Forsell. Men bara i studion. Alla medlemmar i Bad boyz är även engagerade i andra grupper.
- Vi gör det här för att det är roligt och för att vi gillar musiken.
Debut
Bad boyz repeterar i Ripp-Rocks lokaler i Piteå. Hittills har man inte uppträtt inför publik.
- Vi gör debut nästa helg, säger Stefan.
Då ska gruppen spela i en pub i Luleå. På plats finns Sveriges Television.
- Det ska resultera i ett halvtimmes program med namnet "Pubrock", berättar Stefan.
Någon gång i april kommer programmet att sändas.
- På bästa sändningstid. En fredag klockan åtta på kvällen.
Bad Boyz tränar flitigt för att allt ska flyta nästa helg.
Egna låtar
- Vi har gjort covers på Southside Johnny and Stevie Wonder bland andra, säger Stefan.
Men efter TV-inspelningen ska Bad boyz försöka påta ihop egna kompositioner. Därefter väntar skivinspelningar.
- Vi siktar på det. Får väl se hur långt vi når.
Gruppen ska i vår ut med en turné i samarbete med Rikskonserter.
- Fast det blir inga längre resor. Vi kommer att spela mest i norrlänen.
Vad är då "rock´n soul?"
- Ja, för oss är det mest rock med mycket blås och sång.
Bad boyz består av: Gunnar Sundström keyboard, Mats Lundberg trummor, Stefan Hansius sång, Stefan Forsell gitarr, P-O Svanström trombone, Bosse Strandberg trumpet, Eva Nordqvist saxofon, Tomas Florhed trumpet, Tomas Nyström gitarr, körsång, Tomas Tjärnkvist bas och sång och Tina Lindberg körsång.
------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Tisdagen den 20 januari 1987
Festplatsen ÖHOLMA i Piteå / 1954
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 29 maj 1954
Forsränning i Älvsbyn / 1955
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 26 augusti 1955
ABBA efter segern i Brighton / 1974
¤ ABBA två dagar efter segern i Brighton: Arrangemangen strömmar in
från hela Europa. Alla vill se och höra den svenska vinnargruppen.
ABBA efter segern i Brighton. Folk på gatan vänder sig om och tittar
på poparna från Sverige. Fr v Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Anni-
Frid Lyngstad och Benny Andersson. I kväll sjunger ABBA i BBC:s TV-
program "Top of the pops".
ABBA blir de första svenska artister någonsin i BBC:s Top of the pops. Europas största popprogram. 12 miljoner tittare och ännu fler lyssnare får på onsdag än en gång höra deras Waterloo. Det är ett av de första resultatet av segern i Brighton.
Det berättade en glad Benny Andersson för Aftonbladet sent på måndagskvällen.
- Det är verkligen roligt. Det är ju det programmet som räknas. En bättre publik finns inte.
Och genom det programmet kan man ytterligare inpränta namnet ABBA hos miljoner människor. Lagom till att LP:n Waterloo släpps ut över hela Europa.
Segern i Brighton har också medfört att andra TV-bolag hört av sig.
¤ På torsdag är ABBA gäster i ett stort västtyskt popprogram från Hamburg.
¤ Den 18 och 19 april kommer man att uppträda i två program från Paris.
¤ Holland har bokat gruppen till två TV-program från Amsterdam den 24 och 25 april.
¤ Program i Spanien.
¤ Program i Portugal.
STANNADE KVAR
- Men när vi ska vara i Spanien och Portugal är inte riktigt klart än, säger Benny.
- Och programmen i Amsterdam var faktiskt bokade innan segern i Brighton. De satsade på att vi skulle vinna.
- Ring, ring låg ju länge etta på deras poplistor i fjol.
Det var meningen att ABBA skulle åka hem på söndagskvällen. Men eftersom alla fotografer och pressmänniskor lämnade Brighton på söndagen stannade man kvar. För att få det lite lugnt och skönt. För att äntligen få vara lite för sig själva.
- Men vi räknade också med möjligheten att vi skulle få vara med i Top of the pops.
På måndagen åkte de till London. Och fick det glada beskedet från BBC. Plus att en mängd andra TV-bolag hörde av sig. De hade föresatt sig att ta det lugnt. Men det var svårt.
- Vi kan ännu inte smälta den här jättegrejen, säger Benny. Det är otroligt. Vi hinner inte med.
- Men jag har i alla fall varit till bookmakern och tagit ut 140 pund. Jag kunde inte låta bli att satsa på oss när oddsen var så låga.
I övrigt blev det bara en halvtimmes promenad i London. Resten av dagen var de på hotellet. Pratade med folk. Försökte slappna av. På kvällen gjorde de upp med CBS om en skiva i USA.
- Men det känns mindre viktigt. Allt det andra är fullt tillräckligt.
HEM PÅ FREDAG
På fredag förmiddag kommer ABBA hem. Något som de längtat mycket efter. För att vila upp sig och äntligen smälta segern. Men någon längre semester blir det inte. Bara över påsk. Sedan ska de ut i Europa igen. Och spela in alla TV-program. Maj och juni kommer att gå åt för att repetera in en show. Som de sedan ska ut i folkparkerna med.
ABBA har nått sitt mål. Att göra internationell karriär. Och att tjäna mycket pengar. ABBA:s seger i schlagerfestivalen har fått den moderate kommunalfullmäktigeledamoten Stig Gunne i Göteborg att skriva en motion. Han begär en snabb utredning om möjligheterna att sända nästa års EM-schlager från Scandinavium i Göteborg. Scandinavium kan ta 12 000 åskådare och är Sveriges största publiklokal.
-------------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Tisdagen den 9 april 1974
"Över en kopp kaffe..."
Min mor brukar skämtsamt säga att hon gärna skulle haft tio barn. Svaret från min sida blir, att då skulle kanhända 5-6 av dem, bott på andra ställen i landet. Eller möjligtvis i någon annan del av världen. Hon tycker om att ha sina två barn runt omkring sig, och vem vill inte det.
Min farfar och farmor bodde på ett rätt så strategiskt ställe i byn. Runt de båda fanns nästan alla deras barn med respektive familjer. Väldigt ofta kom nån av de tio barnen på besök, och även så barnbarnen. Min farmor var en väldigt social person, hon ville jämt ha huset fullt med släkt och vänner. Det minns jag själv personligen, i ett mycket starkt och varmt minne. Farfar var även han "med på noterna", även om han på slutet låg på kökssoffan när man kom för att hälsa på.
Undrar hur våra egna barn- och barnbarn kommer att minnas oss? Jag hoppas med ett glatt leende, och ett lätt sinne. Vid mitt besök hos min mor idag, kom vi in på det ämnet. Att minnas en barndom fylld av sarkasmer, ironi, fylla, misshandel, polisingripanden samt ingripande av sociala myndigheter mår ingen bra utav. Jag har sagt det förut - och jag säger det igen; slagna och psykiskt terroriserade barn, blir tidsinställda bomber som vuxna. Jag har i mitt tidigare inlägg den här dagen nära på ondgjort mig över det meningslösa våld som sprider sig som en löpeld genom vårt samhälle. Nu senast i går i Ludvika.
Jag kan aldrig nog betona vikten av en kärleksfylld barndom. Och om detta är väl nära nog varenda en utav oss ense. Men tyvärr så finns det ju också undantagsfall. De som kanske på ålderns höst endast minns sina barnaår som ofanligt jobbiga och plågsamma. Jag har hört berättas om en liknande händelse, där personen ifråga kände en sådan frustration över sin mor, att han inte ens besökte hennes grav på kyrkogården. Bitterhet mår ingen bra av. Det ger inga positiva "vibbar".
Såja, nu har jag lättat mitt hjärta (för en stund), och visar istället en bild på morsan hemma i hennes lägenhet. Besökte henne idag över en kopp kaffe. Det var då den här diskussionen kom upp, mellan kaffeslurken och go´kakan.
En bild fångad mitt i vardagen, hemma hos min mamma. Som vanligt
står kaffepannan mitt på bordet. I fönstret lyser adventstjärnan sitt
röda sken. På bordet ligger också "världsbladet" Piteå-Tidningen med
sina trycksvärtsluktande nyheter. Ljusen är tända, och mammas rollator
för en gång skulle helt rätt parkerad. Jag brukar ibland hota med park-
eringsböter, när den står mitt för vägen. Men eftersom hon är min rara
mor, så låter jag nåd gå före rätt (eller hur det nu var).
----------------------------------------------------------------------------------
Min farfar och farmor bodde på ett rätt så strategiskt ställe i byn. Runt de båda fanns nästan alla deras barn med respektive familjer. Väldigt ofta kom nån av de tio barnen på besök, och även så barnbarnen. Min farmor var en väldigt social person, hon ville jämt ha huset fullt med släkt och vänner. Det minns jag själv personligen, i ett mycket starkt och varmt minne. Farfar var även han "med på noterna", även om han på slutet låg på kökssoffan när man kom för att hälsa på.
Undrar hur våra egna barn- och barnbarn kommer att minnas oss? Jag hoppas med ett glatt leende, och ett lätt sinne. Vid mitt besök hos min mor idag, kom vi in på det ämnet. Att minnas en barndom fylld av sarkasmer, ironi, fylla, misshandel, polisingripanden samt ingripande av sociala myndigheter mår ingen bra utav. Jag har sagt det förut - och jag säger det igen; slagna och psykiskt terroriserade barn, blir tidsinställda bomber som vuxna. Jag har i mitt tidigare inlägg den här dagen nära på ondgjort mig över det meningslösa våld som sprider sig som en löpeld genom vårt samhälle. Nu senast i går i Ludvika.
Jag kan aldrig nog betona vikten av en kärleksfylld barndom. Och om detta är väl nära nog varenda en utav oss ense. Men tyvärr så finns det ju också undantagsfall. De som kanske på ålderns höst endast minns sina barnaår som ofanligt jobbiga och plågsamma. Jag har hört berättas om en liknande händelse, där personen ifråga kände en sådan frustration över sin mor, att han inte ens besökte hennes grav på kyrkogården. Bitterhet mår ingen bra av. Det ger inga positiva "vibbar".
Såja, nu har jag lättat mitt hjärta (för en stund), och visar istället en bild på morsan hemma i hennes lägenhet. Besökte henne idag över en kopp kaffe. Det var då den här diskussionen kom upp, mellan kaffeslurken och go´kakan.
En bild fångad mitt i vardagen, hemma hos min mamma. Som vanligt
står kaffepannan mitt på bordet. I fönstret lyser adventstjärnan sitt
röda sken. På bordet ligger också "världsbladet" Piteå-Tidningen med
sina trycksvärtsluktande nyheter. Ljusen är tända, och mammas rollator
för en gång skulle helt rätt parkerad. Jag brukar ibland hota med park-
eringsböter, när den står mitt för vägen. Men eftersom hon är min rara
mor, så låter jag nåd gå före rätt (eller hur det nu var).
----------------------------------------------------------------------------------
Misshandel till döds...
Än en gång har den mörka ondskan slagit till. En tvåbarnsfar överfölls sent igårkväll i Ludvika, när han var på väg från en julfest. I mannens sällskap ingick även två arbetskamrater, som dock klarade sig undan med mindre blessyrer. Gärningsmännen, som var 4-5 till antalet, avvek från platsen innan polisen anlänt.
Man kan fråga sig varför något sådant här överhuvudtaget kan- och behöver hända. Det är tyvärr inte första gången som oskyldiga människor brutalt misshandlas med döden som följd. Kraven på strängare straff har i många fall åberopats, men jag är inte säker på att dessa psykopatiska ligister ens bryr sig om straffpåföljd när deras hjärnor skriker "Döda, döda, döda". Deras handlingssätt visar på en primitiv natur, där känslan för mänskligt liv inte existerar.
Dessa råbarkade existenser hade sannerligen passat in ganska bra som Hitlers lägervakter. För mig finns det stora likheter med den kallblodighet som mötte de fångar som under 2:a världskriget skickades in i döden via: Auschwitz-Birkenau, Bergen-Belsen, Buchenwald och Dachau. Att döda en annan människa är ett klart och tydligt bevis över den djupa ondska som finns i respektive gärningsmans inre. Vi lever i ett våldsglorifierande samhälle, där vi översköljs av våldsamheter av allehanda slag. Detta i kombination av den utspridda drogkultur som råder.
Vi har i dagarna också fått rapport om att den 4-årige Texas i Ljungby ströps av en 10-årig kille. Händelsen som inträffade för två månader sedan har nu alltså fått sin lösning. 1998 avled fyraårige Kevin i Arvika. Också han föll offer för två unga mördare, 5-7 år gamla.
En 44-årig tvåbarnsfar misshandlades igårkväll till döds i Ludvika.
Enligt uppgift överfölls mannen och hans två kamrater av ett
gäng på 4-5 stycken. En vecka före jul sitter nu mannens två barn
hemma, i vetskap om att deras far inte längre är vid liv. Orsak:
ett gäng ligister som hamnat utanför lagen, har helt sonika berövat
dem deras pappa. Varför, kan man med rätta fråga?
-----------------------------------------------------------------------------
Bild: www.svt.se
Man kan fråga sig varför något sådant här överhuvudtaget kan- och behöver hända. Det är tyvärr inte första gången som oskyldiga människor brutalt misshandlas med döden som följd. Kraven på strängare straff har i många fall åberopats, men jag är inte säker på att dessa psykopatiska ligister ens bryr sig om straffpåföljd när deras hjärnor skriker "Döda, döda, döda". Deras handlingssätt visar på en primitiv natur, där känslan för mänskligt liv inte existerar.
Dessa råbarkade existenser hade sannerligen passat in ganska bra som Hitlers lägervakter. För mig finns det stora likheter med den kallblodighet som mötte de fångar som under 2:a världskriget skickades in i döden via: Auschwitz-Birkenau, Bergen-Belsen, Buchenwald och Dachau. Att döda en annan människa är ett klart och tydligt bevis över den djupa ondska som finns i respektive gärningsmans inre. Vi lever i ett våldsglorifierande samhälle, där vi översköljs av våldsamheter av allehanda slag. Detta i kombination av den utspridda drogkultur som råder.
Vi har i dagarna också fått rapport om att den 4-årige Texas i Ljungby ströps av en 10-årig kille. Händelsen som inträffade för två månader sedan har nu alltså fått sin lösning. 1998 avled fyraårige Kevin i Arvika. Också han föll offer för två unga mördare, 5-7 år gamla.
En 44-årig tvåbarnsfar misshandlades igårkväll till döds i Ludvika.
Enligt uppgift överfölls mannen och hans två kamrater av ett
gäng på 4-5 stycken. En vecka före jul sitter nu mannens två barn
hemma, i vetskap om att deras far inte längre är vid liv. Orsak:
ett gäng ligister som hamnat utanför lagen, har helt sonika berövat
dem deras pappa. Varför, kan man med rätta fråga?
-----------------------------------------------------------------------------
Bild: www.svt.se
Pekka Langer skriver...
FRIHET ¤ Den 3 december 1954
Parkkvällsorkester: THE TRAMPS!
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 22 juni 1966
THE TRAMPS från Piteå. Parkkvällsorkester midsommarafton 1966
i Nyfors, Älvsbyn. Grabbarna i bandet spelade också upp till dans i
den lövade logen samma afton.
Bandmedlemmar:
¤ CHRISTER NORBERG: Kompgitarr
¤ LASSE ERIKSSON: Bas
¤ HANS LUNDBERG: Trummor
¤ ERLING DAHLBERG: Sologitarr
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Simon Brehm & Marie Dieke på folkparksturné - 1955
Marie Dieke & Simon Brehm på tidningen Frihets omslag 1955.
Lögn och förbannad dikt, tänkte man första gången historien om Marie Dieke dök upp i tidningarna. Det verkade som en ny variation på Hollywoods käraste tema ---- sagan om Askungen. Man kan höra mörkögda Marie tillsammans med "Big" Simon Brehms orkester på Bal Palais i Stockholm. Hon har på ett halvår gjort två resor hem til Holland för att framträda i radio. Hennes plattor tillsammans med Brehm når succéstadiet. I sommar väntar en lång folkparksturné. Skon passade på Askungen - Assepoester kallas hon i Holland - och hon blev prinsessa på kuppen.
Men för bara ett år sedan reste Marie Dieke från hemstaden Haag och tog arbete i en handelsträdgård i Falun. På vinst och förlust åkte 18-åriga Marie och hennes nyblivne make Fred till Sverige. När trädgårdsjobbet tog slut började Marie diska på Grand Hotell i Falun. Det var där jazzen kom in i sammanhanget. Marie avancerade till cigarettflicka och började bearbeta den danska trio som spelade i matsalen. Så småningom fick musikerna ge upp för den envisa holländskan och lovade så småningom Marie att få sjunga mellan turerna med cigarettkorgen.
Frukostklubbens Hilding Pettersson fick höra cigarettflickan Marie en kväll, inbjöd henne på stående fot till Stockholm och Radiotjänst. Därmed var succén klar. En novemberlördag vaknade man tvärt av en mörk, ren röst som på bruten svenska sjöng "Johnny Guitar" i Frukostklubben. De som vaknade mest tvärt var grammofonbolagen. Innan programmet var slut försökte tre bolag få kontakt med Marie. Simon Brehm var kvickast i vändningarna och bad henne komma till Stockholm. Han hade varken sett eller hört henne, det var en av Simons "talangscouter" som ordnade saken.
Ännu en gång tog Marie en rövarchans, samlade ihop sina pinaler och flyttade från Falun med bara Simons ord om provsjungning bakom sig. Det räckte. Kritiske Simon hörde och gillade den unga holländskan och tog upp henne i orkestern. Sedan kom framgångarna tätt. En internationell nyhetsbyrå fick nys om hela historien och skickade den till Holland. Tidningarna tackade med att slå upp "Sagan om Marie" på sina förstasidor. Holländska radion bjöd henne på resa hem mot ett uppträdande. Vem som helst kan bli omtumlad av en sådan kometkarriär. 18-åriga Marie erkänner att hon ännu knappast vet vilket ben hon skall stå på, alltsammans verkar otroligt. Men nu börjar hon få lite rutin, och Simon Brehm ser till att hon inte stannar i utvecklingen.
- Simon säger ifrån hur det skall vara, och då brukar det gå bra, säger hon.
Marie har blivit berömd efter ett halvår som "proffs", men hon är medveten om att hårt arbete kan ge ytterligare resultat. Hon har alla förutsättningar att utvecklas vidare. Det är bara Marie och Babs som sjunger rent här i landet - det betyget har Simon Brehm satt. Han brukar veta vad han talar om. Marie Diekes absoluta favorit bland sångerskor är Ella Fitzgerald, och det hörs. Hon har en mörk bärig röst med ett register som tål hennes idéer - eftersom hon kan göra nästan halsbrytande saker när temperamentet säger ifrån. Mamboflugan passar henne fint. Förresten är hon ansvarig för "importen" av Oh El Baion, mambon på modet just nu. Hon hörde den i Holland, skaffade en platta och övertalade Simon Brehm att ta upp den på repertoaren. Det belv en Karusellplatta så småningom också.
Så här glad såg Simon Brehm ut då han lyckats knyta Marie Dieke
till bandet som sommarens vokalist.
Efter bara ett år i Sverige talar Marie hygglig svenska. Men den skall bli bättre - hennes favoritlektyr heter nånting så lite inspirerande som Zweedse Spraakkunst, svensk språklära. Än så länge känner hon sig säkrast med de engelska texterna i repertoaren. Skulle ni få höra en bekant låt med underlig text, så är det hennes A, aj, aj Maria - på holländska. I mitten av maj sätter den Brehmska folkparksturnén igång. Premiären blir i Åtvidaberg, men innan säsongen är över skall Marie ha varit ända uppe i Kiruna. Det ligger ungefär lika långt från hennes hemstad Haag som Spanska Marocko.
Det blir inga stora ändringar i Simon Brehms "laguppställning" för turnén. Åke Persson stannar kvar med sin trombone, trots alla uppgifter att han tänkte lämna fadershuset. Än så länge står en pult i saxsektionen tom bredvid Claes Rosendahls tenorställ och Johnny Eks barytonsax - Bjarne Nerem lämnar gänget. En estländsk eller isländsk musiker lär vara på tal. Leppe Sundewall blåser trumpet i Brehms orkester ännu en turné, och Sven Bollhem sitter bakom trummorna. Luleågrabben Åke Ejemoh tar hand om pianostämman och "Big" Simon själv lär ha spelat bas förr. Orkesterns showprogram är mörklagt än så länge, men det verkar som om Marie Dieke skall uppträda i holländsk nationaldräkt med träskor och allt. Simon Brehm skall agera partner, kongenialt utklädd i svensk nationaldräkt. Tänker han ha tofsar vid knäna bör bara det bli värt entrén.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
FRIHET ¤ Den 11 maj 1955
SALUBRIN
FRIHET ¤ Den 12 maj 1954
The Shanes i olyckstillbud
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 3 januari 1968
POPGALA - Klubb 2000 Piteå / 1965
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 9 april 1965
The Maniacs med TOMMY KÖRBERG - 1967
THE MANIACS kom 2:a
¤ Sverige har många fina popband som siktar mot ideal som Beach Boys, Hollies, Mamas & Papas m. fl. Ett band som har lyckats mycket fint i sina intentioner är Maniacs, som bl a på sin meritlista har en andraplacering i Sveriges Radios popbandstävling. Gruppen är oerhört skicklig både musikaliskt instrumentalt som sångligt. Sångstämmorna utnyttjas maximalt och nu har man lagt ytterligare en "gimmick" till sitt redan breda register. Hela gruppen har studerat pop á la James Brown - en rivig, fartfylld och hetsande stil som visat sig attrahera den unga publiken.
Genom att kombinera dessa två faktorer - det hetsiga med den mera sofistikerade stämsången - har Maniacs skapat något unikt i svenskt popliv. Något som de är ensamma om, och som bevisligen är det som kommer inom popen. Den svenska pop-pressen har uppmärksammat Maniacs och menar att det är en av de få grupper, som har möjligheter att bli stilbildare i Sverige.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1967
Freddie Skantze, trummis i popbandet TAGES
Freddie Skantze har gjort comeback som trumslagare. I juni
hoppade han av från Tages - nu är han tillbaka i Göteborgsgruppen
Apaches.
- Min kärlek till trummorna kommer inte att dö.
Freddie Skantze spelar trummor igen! I sex månader har han lyckats låta bli trumpinnarna efter sitt uppmärksammade avhopp från Tages. Det hände i somras. Igår började han repetera tillsammans med göteborgsgruppen Apaches.
När Freddie gjorde slut med Tages i juni hade han två vägande skäl, han tänkte på framtiden: han behövde tid att studera och han ville ha tid för privatliv. Privatlivet omfattade till ganska stor del Agneta Wigforss, sångerska i flickgruppen Mak-les-Soers. I november gifte de sig.
Nu har Freddie insett att allt det där går att kombinera med trummandet. Freddie säger till Aftonbladet:
- Den här gången ska jag inte bli musiker på heltid. Det blev jag mot min vilja när jag spelade med Tages. Jag läser vid ett handelsinstitut och har tid med två-tre spelningar i veckan. Vi ska koncentrera oss på att göra skivor och TV-program. I maj åker Freddie in i lumpen. Sedan blir han kompanjon till sin far, som är försäkringstjänseman.
-------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Lördagen den 17 december 1966
Från Älvsbyns horisont - 1956
Bakom signaturen "Quist" gömde sig John Öquist, journalist på Piteå-Tidningens lokalredaktion i Älvsbyn. John Öquists signatur dök upp i vår lokaltidning med jämna mellanrum. Hans journalistiska uppgift var att täcka in allt av värde som förekom inom Älvsbyns gränser. Artikeln som här publiceras, har även den författats av John Öquists penna. Inget var tydligen honom främmande, vare sig det gällde ett s k hemmareportage hos Anders Norén i Muskus, eller ett sportreferat om skidintressrade 14-åriga Gunilla Kjell från Älvsbyn.
ÄLVSBYN: Det är första gången, oss veterligt, som en älvsbybo av det yngre gardet kommit med i ett större idrottssammanhang, men så går också idrottsintresserade och gläds åt att 14-åringen Gunilla Kjell blivi en av de ungdomar som uttagits till skidkursen i de österrikiska alperna. Den lilla duktiga slalom- och störtloppsåkerskan kommer säkert att åtföljas av välgångsönskningar när hon anträder färden till Österrike.
LOVANDE SLALOMTÖS
Medel till denna resa har satsats av en rad stora sportfirmor i landet och av en av dessa - Edsbyns skidfabrik - har Gunilla i gåva erhållit en komplett skidutrustning värd 240 kronor. I det sammanhanget bör en eloge ges innehavaren Alf Wikström i Älvsbyn, som energiskt medverkat till att denna donation av skidfabriken kom till stånd. Vi tror att man denna gång satsat på ett av de mest lovande slalomämnen som Norrbotten för i dag kan uppvisa på spinnsidan.
SKYTTEFRÅGAN IGEN
Vi tillät oss förra gången efterfråga hur det är ställt med skyttarna inom Älvsbyn och Korsträsk. En tidigare stor livaktighet har förbytts i en minskad verksamhet, som också resulterat i ett försämrat skjutresultat. På sista tiden har endast ett par älvsbyskyttar märkts på topplats, och en av dem är Tage Pettersson. Han har också en hel del att säga kring skyttet i Älvsbyn.
DÅLIGA BANFÖRHÅLLANDEN
Nu sist var det väl rävjakten som skyttarna tog istället för att under rådande väderleksförhållanden fara till Vidsel, säger han. Den något minskade aktiviteten hör för övrigt ihop med andra besvärligheter, först och främst då avsaknaden av en god skjutbana. Vi har bara den provisoriska banan i grusgropen att tillgå och den är inte på långa vägar tillfredsställande. 1940 var vi inne i en vågdal, det blev lite bättre senare, men nu ser vi ut att åter hamna i en downperiod, där en ordinär nyrekrytering helt och hållet upphört.
Älvsbyn 1945. "Norrbottens Pärla".
HUR FÅ EN LÖSNING?
Det är rätt länge sedan älvsbyskyttarna hade klart med en ny skjutbana, platsen var utsedd, men markfrågan kunde dock inte lösas. Vissa försök har gjorts men alla gånger har man, för att kunna få fram en med hänsyn till solen gynnsamn skjutriktning, kommit att hamna en 5-6 km utanför samhället. Det bör kunna finnas mark på närmare håll för en skjutbana, för även om vi lever i bilismens tidevarv, kan en så avlägsen skjutbana inte verka lockande för de aktiva. Sedan kommer ekonomiska besvärligheter trots en aldrig sinande offervilja bland de aktiva. Nu går väl skyttet i ide för vintern, men nog vore det önskvärt att skjutbanefrågan kunde lösas inom en snar framtid.
ISHOCKEYBANAN ETT PROBLEM
De unga ishockeyspelarna i Älvsbyn har det inte alltför ljust för närvarande. Endast en match har man hunnit med för säsongen - borta i Arnemark - beroende på att man ännu inte har fått ordentlig is på den till Älvåkra flyttade banan. Endast halva banan har till dags dato fått åkbar is. På den andra hälften har man inte lyckats "krama" till ordentligt med snö för att få is på den. Natten mot måndag förde dock med sig årets andra stora snöfall, och nu bereder man sig på att sätta alla "klutar" till för att få is på banan. Det är tid på! Ungdomarna som flera kvällar varit ute och jobbat på banan känner sig åtskilligt missräknade med att man ännu inte fått åkträning.
Storgatan i Älvsbyn 1950.
DM-SPÅREN ÅKS UPP
ÄIF:s DM-spårkommité har vid det här laget fått den mängd snö man behöver för en första uppläggning av de många DM-banorna. Som bekant redan medan det var barmark, och nu har man att direkt ute i terrängen grundlägga spåren - liksom bygga upp dem från grunden - och på det sättet säkra sig fullt funktionsdugliga DM-banor. ÄIF:s skidpappa Konrad Johansson är nog beredd att sticka ut så fort möjligheter föreligger, och han får säkert med sig tillräckligt med medhjälpare för denna första spåruppläggning. Quist.
ssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssss
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 6 december 1956
Bilder: www.linneakarlssonshemsida.se / Foto: Ateljé Brännström & Jalars Foto.
ÄLVSBYN: Det är första gången, oss veterligt, som en älvsbybo av det yngre gardet kommit med i ett större idrottssammanhang, men så går också idrottsintresserade och gläds åt att 14-åringen Gunilla Kjell blivi en av de ungdomar som uttagits till skidkursen i de österrikiska alperna. Den lilla duktiga slalom- och störtloppsåkerskan kommer säkert att åtföljas av välgångsönskningar när hon anträder färden till Österrike.
LOVANDE SLALOMTÖS
Medel till denna resa har satsats av en rad stora sportfirmor i landet och av en av dessa - Edsbyns skidfabrik - har Gunilla i gåva erhållit en komplett skidutrustning värd 240 kronor. I det sammanhanget bör en eloge ges innehavaren Alf Wikström i Älvsbyn, som energiskt medverkat till att denna donation av skidfabriken kom till stånd. Vi tror att man denna gång satsat på ett av de mest lovande slalomämnen som Norrbotten för i dag kan uppvisa på spinnsidan.
SKYTTEFRÅGAN IGEN
Vi tillät oss förra gången efterfråga hur det är ställt med skyttarna inom Älvsbyn och Korsträsk. En tidigare stor livaktighet har förbytts i en minskad verksamhet, som också resulterat i ett försämrat skjutresultat. På sista tiden har endast ett par älvsbyskyttar märkts på topplats, och en av dem är Tage Pettersson. Han har också en hel del att säga kring skyttet i Älvsbyn.
DÅLIGA BANFÖRHÅLLANDEN
Nu sist var det väl rävjakten som skyttarna tog istället för att under rådande väderleksförhållanden fara till Vidsel, säger han. Den något minskade aktiviteten hör för övrigt ihop med andra besvärligheter, först och främst då avsaknaden av en god skjutbana. Vi har bara den provisoriska banan i grusgropen att tillgå och den är inte på långa vägar tillfredsställande. 1940 var vi inne i en vågdal, det blev lite bättre senare, men nu ser vi ut att åter hamna i en downperiod, där en ordinär nyrekrytering helt och hållet upphört.
Älvsbyn 1945. "Norrbottens Pärla".
HUR FÅ EN LÖSNING?
Det är rätt länge sedan älvsbyskyttarna hade klart med en ny skjutbana, platsen var utsedd, men markfrågan kunde dock inte lösas. Vissa försök har gjorts men alla gånger har man, för att kunna få fram en med hänsyn till solen gynnsamn skjutriktning, kommit att hamna en 5-6 km utanför samhället. Det bör kunna finnas mark på närmare håll för en skjutbana, för även om vi lever i bilismens tidevarv, kan en så avlägsen skjutbana inte verka lockande för de aktiva. Sedan kommer ekonomiska besvärligheter trots en aldrig sinande offervilja bland de aktiva. Nu går väl skyttet i ide för vintern, men nog vore det önskvärt att skjutbanefrågan kunde lösas inom en snar framtid.
ISHOCKEYBANAN ETT PROBLEM
De unga ishockeyspelarna i Älvsbyn har det inte alltför ljust för närvarande. Endast en match har man hunnit med för säsongen - borta i Arnemark - beroende på att man ännu inte har fått ordentlig is på den till Älvåkra flyttade banan. Endast halva banan har till dags dato fått åkbar is. På den andra hälften har man inte lyckats "krama" till ordentligt med snö för att få is på den. Natten mot måndag förde dock med sig årets andra stora snöfall, och nu bereder man sig på att sätta alla "klutar" till för att få is på banan. Det är tid på! Ungdomarna som flera kvällar varit ute och jobbat på banan känner sig åtskilligt missräknade med att man ännu inte fått åkträning.
Storgatan i Älvsbyn 1950.
DM-SPÅREN ÅKS UPP
ÄIF:s DM-spårkommité har vid det här laget fått den mängd snö man behöver för en första uppläggning av de många DM-banorna. Som bekant redan medan det var barmark, och nu har man att direkt ute i terrängen grundlägga spåren - liksom bygga upp dem från grunden - och på det sättet säkra sig fullt funktionsdugliga DM-banor. ÄIF:s skidpappa Konrad Johansson är nog beredd att sticka ut så fort möjligheter föreligger, och han får säkert med sig tillräckligt med medhjälpare för denna första spåruppläggning. Quist.
ssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssss
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 6 december 1956
Bilder: www.linneakarlssonshemsida.se / Foto: Ateljé Brännström & Jalars Foto.
Norah, yrke: LUCIA!
In genom dörren kommer hon. Lucia. Ljusets drottning. Det är barnbarnet Norah som sjunger den där sången som får julstämningen att sakta men säkert komma på besök. "Natten går tunga fjät, runt gård och stuga...". När lussandet och sången är över, vill hon ta av sig sin vita "Lucia-kostym". När avklädnandet är över, och den vita dräkten ligger på golvet säger hon:
- Jag vill ha saft!
I en rosa mugg vid vardagsrumsbordet serveras Lucian sitt saftglas. Nöjd och belåten över sin luciainsats kryper hon upp i soffan för lite bus. När det gått en stund är hon redo för hemfärd. Så ser en dag ut för en treårig Lucia.
När farfar vill ta en bild, tvekar hon. Men så till slut bestämmer hon
sig för att uppfylla min önskan. Tyvärr så hann jag knappt ta den där
bilden. Lucian Norah har så bråttom så att hon nästintill hinner försvinna
innan kameran gjort sitt.
Norahs lussekläder åkte ner i en hög på golvet. Nu ville hon ha ett
glas saft.
- Farfar, det är halkigt, du måste bära mej...sa lucian när hennes
hemlängtan gjorde sig påmind...
Istället för en riskabel färd på halkigt underlag, bjöd Lucians farfar på
speciell skjuts: "Lucia-Limousin". I ett nafs så var Lucian Norah hemma
hos sin mamma.
-----------------------------------------------------------------------------------
Luciafotograf: ROGER LINDQVIST.
- Jag vill ha saft!
I en rosa mugg vid vardagsrumsbordet serveras Lucian sitt saftglas. Nöjd och belåten över sin luciainsats kryper hon upp i soffan för lite bus. När det gått en stund är hon redo för hemfärd. Så ser en dag ut för en treårig Lucia.
När farfar vill ta en bild, tvekar hon. Men så till slut bestämmer hon
sig för att uppfylla min önskan. Tyvärr så hann jag knappt ta den där
bilden. Lucian Norah har så bråttom så att hon nästintill hinner försvinna
innan kameran gjort sitt.
Norahs lussekläder åkte ner i en hög på golvet. Nu ville hon ha ett
glas saft.
- Farfar, det är halkigt, du måste bära mej...sa lucian när hennes
hemlängtan gjorde sig påmind...
Istället för en riskabel färd på halkigt underlag, bjöd Lucians farfar på
speciell skjuts: "Lucia-Limousin". I ett nafs så var Lucian Norah hemma
hos sin mamma.
-----------------------------------------------------------------------------------
Luciafotograf: ROGER LINDQVIST.
Sjukhusveteraner medaljerade
Sex tjänsteinnehavare vid Furunäsets sjukhus blev igår innehavare av guldmedaljen för nit och rdelighet i riktes tjänst. Eftersom kravet är 30-årig tadelfri statstjänst är det långtifrån alla som får pryda klänningen eller kavajslaget med den gyllene pengen. I den lilla ceremonin deltog förutom medaljörerna och sjukhusdirektionen arbetskamrater till veteranerna och en trvlig stund kring personalmatsalens kaffebord föregick själva medaljöverlämningen, som gjordes av landshövding Folke Thunborg assisterad av sjukhuschefen, överläkare Nils Sahlström.
Landshövdingen harangerade medaljörerna för deras långa och trogna tid i stadens tjänst och efteråt hurrades det i vederbörlig ordning. Och sedan de mera personliga gratulationerna undanstökats grupperade man sig framför Piteå-Tidningens kamera. Och här ses resultatet. Sittande fr. v. sjuksköterskan Rut Sterner, kokerskan Lisen Hjelm, översköterskan Olga Sandberg och översköterskan Betty Nordin. De manliga medaljörerna, sjukskötaren Oscar Jonsson (till vänster) och reparatören Arvid Holmström, flankeras av dr Sahlström (till vänster) och landshövding Thunborg.
-------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 9 november 1955
Öjebyns kyrkstad - 1971
SOM EN MEDELTIDSSTAD
Tvåhundra timrade stugor kring en vacker 1400-talskyrka - en hel by
har byggts upp i Piteå.
PITEÅ: Alltmer besökt sevärdhet i norr är Öjebyns genuina kyrkstad utanför Piteå. Kommunen och dess turistorgan har satsat på att göra denna klenod till ett attraktivt turistmål. Byn består av bortåt 200 timrade stugor som grupperar sig kring en vacker 1400-talskyrka. Platsen är också känd som gamla Piteå - här låg staden åren 1621-66 innan den flyttades till sin nuvarande plats. Stugorna har använts av folk från landsbygden runtomkring när de kom inresande till de stora kyrkhelgerna.
-----1971------------------------------------------------
Tvåhundra timrade stugor kring en vacker 1400-talskyrka - en hel by
har byggts upp i Piteå.
PITEÅ: Alltmer besökt sevärdhet i norr är Öjebyns genuina kyrkstad utanför Piteå. Kommunen och dess turistorgan har satsat på att göra denna klenod till ett attraktivt turistmål. Byn består av bortåt 200 timrade stugor som grupperar sig kring en vacker 1400-talskyrka. Platsen är också känd som gamla Piteå - här låg staden åren 1621-66 innan den flyttades till sin nuvarande plats. Stugorna har använts av folk från landsbygden runtomkring när de kom inresande till de stora kyrkhelgerna.
-----1971------------------------------------------------
"Historien om LARRY DEAN"
Det är många som hört av sig efter min berättelse om sångaren LARRY DEAN. Det är jättekul med respons, så även i det här fallet. Journalisten Tony Berglund är redaktör för www.älvsbyn.just.nu där presenteras den skrivna historien om älvsbysonen Staffan Sundin och hans minst sagt händelserika leverne. Författare, undertecknad. Jag vet att även Staffan fått en del uppmärksamhet genom den här historien. Nån röst har även höjts om att berättelsen skall komma ut i bokform. Vi får väl se... /Roger.
Melodifestivalen 1975
EXPRESSEN ¤ Den 16 februari 1975
ABBA - värst i gager / 1975
ABBA kräver 60 procent av intäkterna och en garantisumma på 15.000
kronor för ett framträdande. Om 10 000 personer kommer för att titta
på dem, vilket mycket väl kan inträffa, betyder det ett gage på 120 000
kronor för gruppen.
¤ I sommar slår ABBA alla tidigare gagerekord i Sverige. För en föreställning kan gruppen kvittera ut 120 000 kronor. ABBA kräver 60 procent av intäkterna och en garanti på 15 000 kronor.
¤ På sin tvåveckorsturné kan ABBA spela in mellan 1,4 och 2,8 miljoner kronor.
¤ - Det är vettlöst att råka ut för såna här krav. ABBA försöker krama ut allt till sista droppen, säger Ove Hahn, artistchef på Gröna Lund.
ABBA:s krav på procent av entréavgifterna är unikt för svenska grupper, men förekommer ofta i t ex USA och England. Nu kräver alltså ABBA 60 procent och en garanti på 15 000 kronor. Man rekommenderar också parkerna att ta 20 kronor i entré. Ett normalt folkparkspris är 15 kronor.
Bokade på 14 platser
ABBA är bokade på 14 platser, väl spridda över landet, med premiär i Skellefteå på midsommardan. Sen besöker de bl a Malmö där det ledigt går in en publik på 10 000 personer. Ett räkneexempel: 10 000 personer á 20:- = 200 000 kronor.
Av dessa tar ABBA 120 000 kronor och parken behåller 80 000 kronor. Men av dessa ska parken även betala 8 400 kronor i förmedlingsavgift. För arrangörerna är alltså ABBA:s 60 procent i praktiken 67 procent. Kvar blir 71 600 till andra artister, orkestrar, avlöningar och andra fasta kostnader. Stikkan Andersson, ABBA:s manager, är det här gaget inte lite väl högt?
ABBA världsnamn
- Det är ett bra gage, men om det blir regn kanske vi får bara 15 000 kronor på varje ställe och det täcker precis våra omkostnader.
Men 120 000 kronor för en föreställning?
- Vi reser stora krav eftersom vi ser ABBA som ett världsnamn. ABBA kan inte räknas till "vanliga" svenska artister. Det är bara att det är ovanligt i Sverige att man jobbar på procent, säger Stikkan Andersson.
- Om ABBA drar en massa folk så tycker vi att vi också ska tjäna en slant på det. I USA är det inte ovanligt med 70 procent bland de största namnen. Där har vi blivit erbjudna 60 procent och då tar vi det hemma också, berättar Stikkan.
- Förra året var det en massa bråk för att vi inte reste i Sverige. Nu ville ABBA mot min inrådan, resa i parkerna, då blir det snack om gaget i stället. Hur vi än gör så har vi häcken bak, tycker Stikkan Andersson.
Stikkan tycker att 20 kronor är en lagom entréavgift för att få se och höra ABBA.
- Finns det något hottare för en folkpark än ABBA? frågar han.
Fick ge vika
Men på Gröna Lund fick ABBA ge vika efter hårda förhandlingar. Där kommer det att kosta 10 kronor att få se ABBA.
- Ta 20 kronor i entré skulle vi aldrig gå med på. I alldeles exeptionella fall har vi tagit 15 kronor föt t ex Jimi Hendrix och Nazareth. När vi har hela Taubepaketet med Evert, Sven-Bertil och Ulf Björlin och kammarmusikerna tar vi 10 kronor, säger artistchefen Ove Hahn.
- Sverige har hekl enkelt inte råd med det här. Vi är ett litet land med litet publikunderlag. I och för sig är det inget fel på procentjobb, men det beror förstås på vilken procent man begär. ABBA:s grej måste få bli en engångsföreteelse, menar Ove Hahn.
Riktigt förhållande
Thomas Johansson sköter ABBA:s bokningar och planerar turnéerna.
- Procentbasis är ett riktigt förhållande. Både artister och parker har möjlighet att tjäna pengar. Vi får börja se på artister i Sverige på samma sätt som man gör internationellt, anser Thomas Johansson.
Han tycker även att det är viktigt att en grupp tjänar pengar medan det går, för ingen vet hur länge gruppen kommer att hålla.
- Och sen är det inte bara de fyra i ABBA som ska dela på pengarna. Tillsammans med Anni-Frid, Björn, Benny och Agnetha reser 18 andra personer och utrustningen fraktas i en stor långtradare. Bland dessa 18 finns en ekonomikille, vilket kan behövas. Att räkna igenom 120 000 kronor i tiokronorssedlar tar väl en stund?
--------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Den 16 februari 1975
"Egentligen borde dom ju avrättas"
I mars 2012 är det 33 år sedan jag muckade från 5:e kompaniet på I19 i Boden. Mina ryggbesvär gjorde att jag hamnade på ett så kallat "malaj-kompani". Den officiella benämningen var handräckningsman, och inget annat. En dag var vi ute i det fria. Jag vill minnas att vi hämtade mat i Kusträsk och att vi sedan åkte ut till respektive manskap som skulle "matas". Det var då jag mötte en ung officer på uppåtgående. Han hade sina skidor på sig när han plötsligt dök upp vid min sida. Följande samtal utspann sig:
- Är det Lindqvist?
- Ja, det stämmer bra!
- Fin väder idag, heller hur?
- Man kan inte klaga!
- Jaa, vad sysslar Lindqvist på med i det civila om jag får fråga?
- Jag jobbar på Furunäsets sjukhus i Piteå.
- Det är väl ett sinnessjukhus, heller hur?
- Ja, fast det korrekta namnet är mentalsjukhus.
- Hur länge har Lindqvist jobbat där då?
- Två år.
Den purunge officeren lutade sig framåt med sina skidstavar nedkörda i snön och fortsatte:
- Det måste vara tungt att se dom där stackarna på sinnessjukhuset, heller vad tycker Lindqvist?
- Tja, det är väl som vilket jobb som helst. Jag är mestadels chaufför och sköter om transporterna.
- Jag menar, dom är ju sinnessjuka, sa han och tittade på mig.
- Dom lär väl aldrig bli friska, heller hur Lindqvist?
- Det stämmer. Det är kroniker, som varit sjuka i kanske hela sitt liv, sa jag. Så kom det som jag nästan inte trodde var sant:
- Jaa, fan också, det vore ju lika bra att ställa upp dom på rad och avrätta dom...
Det var då jag blev svarslös. Han tittade återigen på mig, och jag kände att han ville ha ett svar. Men det där svaret kunde jag inte alls ge. Det infann sig endast en konstig otäck känsla i hela kroppen. Efter en stund skidrade han sin väg. Kvar stod jag, och min haka hade jag tappat ned i snön.
Jag tittade mig omkring, i hopp om att nån av mina kompisar hört samma sak som jag gjort. Men ingen var där. På vägen hem mot förläggningen, tog jag upp det hela med kompisen som körde pickupen.
- Hörde du det där samtalet som jag hade därute för en stund sedan?
Han skakade på sitt huvud. Alltså hade jag inga som helst vittnen. Hade jag drömt heller hörde jag rätt?
Den här episoden kom jag att tänka på senast nu ikväll när jag tittade på "Uppdrag Granskning". Det handlade om Anders Breivik, massmördaren i Norge och hans eventuella svenska kontakter. Det var så mycket hat, som presenterades i TV-programmet, att jag undrade hur "vanliga" svenssons kan gå omkring i sina villaförorter med sina svarta hjärtan, samtidigt som man skjutsar sina barn på dagiset varje morgon. Då kom jag att tänka på den där "vanlige" uppåtgående strebern till officer på I19 i Boden 1978/79. Vad blev det av honom och hans extrema åsikter? Bär han fortfarande på sig sina bistra tankar om "sinnessjuka - som borde ställas på rad för avrättning".
Som om det inte vore nog. Den kompanichef vi hade, såg till sitt yttre ut som en klar kopia av någon skräckfigur hämtad ur en bok av Stephen King. Samme man hade varit på general Francos begravning i Spanien 1975. Då kanske ni förstår åt vilket håll han hade sina åsikter. Man blir ju mörkrädd av blotta tanken.
Vi var 13 personer på luckan.
¤ BUSKA
¤ AIDANPÄÄ
¤ ELIASSON
¤ HIETA
¤ HEDLUND
¤ HEDBERG
¤ HÖRNLUND
¤ MELLQVIST
¤ NYBERG
¤ MARKSTRÖM
¤ LINDQVIST
¤ GRANSTRÖM
¤ KARLSSON
Jag blev gravt lomhörd i en hel vecka efter ett besök med kulspruta på skjutbanan. Alla fick varsitt hörselskydd - utom menige Lindqvist. Förklaringen var enkel: "Dom är slut". Det första jag sedan gjorde var att göra ett besök hos läkaren Per Morsing. Han tittade på mig och sa: - Om inte Lindqvist är återställd inom en vecka, kan han han göra ett återbesök.
Det var ett förfärligt oljud i mina stackars öron under den nästkommande veckan. Det var precis som om jag hade hela Londons Symfoniorkester i mitt huvud (med ostämda instrument). Men tack och lov så flyttade symfoniorkestern ut när veckan var över. Lumpen, denna onödiga sysselsättning. Den lyckligaste dagen i mitt då 22-åriga liv, var den 23 mars 1979. Då åkte jag hemåt och slapp eländet. Någon krigare blev jag därför aldrig. Och kommer så heller inte att bli. Så det så!
-----------------------------------------------------------------------------
- Är det Lindqvist?
- Ja, det stämmer bra!
- Fin väder idag, heller hur?
- Man kan inte klaga!
- Jaa, vad sysslar Lindqvist på med i det civila om jag får fråga?
- Jag jobbar på Furunäsets sjukhus i Piteå.
- Det är väl ett sinnessjukhus, heller hur?
- Ja, fast det korrekta namnet är mentalsjukhus.
- Hur länge har Lindqvist jobbat där då?
- Två år.
Den purunge officeren lutade sig framåt med sina skidstavar nedkörda i snön och fortsatte:
- Det måste vara tungt att se dom där stackarna på sinnessjukhuset, heller vad tycker Lindqvist?
- Tja, det är väl som vilket jobb som helst. Jag är mestadels chaufför och sköter om transporterna.
- Jag menar, dom är ju sinnessjuka, sa han och tittade på mig.
- Dom lär väl aldrig bli friska, heller hur Lindqvist?
- Det stämmer. Det är kroniker, som varit sjuka i kanske hela sitt liv, sa jag. Så kom det som jag nästan inte trodde var sant:
- Jaa, fan också, det vore ju lika bra att ställa upp dom på rad och avrätta dom...
Det var då jag blev svarslös. Han tittade återigen på mig, och jag kände att han ville ha ett svar. Men det där svaret kunde jag inte alls ge. Det infann sig endast en konstig otäck känsla i hela kroppen. Efter en stund skidrade han sin väg. Kvar stod jag, och min haka hade jag tappat ned i snön.
Jag tittade mig omkring, i hopp om att nån av mina kompisar hört samma sak som jag gjort. Men ingen var där. På vägen hem mot förläggningen, tog jag upp det hela med kompisen som körde pickupen.
- Hörde du det där samtalet som jag hade därute för en stund sedan?
Han skakade på sitt huvud. Alltså hade jag inga som helst vittnen. Hade jag drömt heller hörde jag rätt?
Den här episoden kom jag att tänka på senast nu ikväll när jag tittade på "Uppdrag Granskning". Det handlade om Anders Breivik, massmördaren i Norge och hans eventuella svenska kontakter. Det var så mycket hat, som presenterades i TV-programmet, att jag undrade hur "vanliga" svenssons kan gå omkring i sina villaförorter med sina svarta hjärtan, samtidigt som man skjutsar sina barn på dagiset varje morgon. Då kom jag att tänka på den där "vanlige" uppåtgående strebern till officer på I19 i Boden 1978/79. Vad blev det av honom och hans extrema åsikter? Bär han fortfarande på sig sina bistra tankar om "sinnessjuka - som borde ställas på rad för avrättning".
Som om det inte vore nog. Den kompanichef vi hade, såg till sitt yttre ut som en klar kopia av någon skräckfigur hämtad ur en bok av Stephen King. Samme man hade varit på general Francos begravning i Spanien 1975. Då kanske ni förstår åt vilket håll han hade sina åsikter. Man blir ju mörkrädd av blotta tanken.
Vi var 13 personer på luckan.
¤ BUSKA
¤ AIDANPÄÄ
¤ ELIASSON
¤ HIETA
¤ HEDLUND
¤ HEDBERG
¤ HÖRNLUND
¤ MELLQVIST
¤ NYBERG
¤ MARKSTRÖM
¤ LINDQVIST
¤ GRANSTRÖM
¤ KARLSSON
Jag blev gravt lomhörd i en hel vecka efter ett besök med kulspruta på skjutbanan. Alla fick varsitt hörselskydd - utom menige Lindqvist. Förklaringen var enkel: "Dom är slut". Det första jag sedan gjorde var att göra ett besök hos läkaren Per Morsing. Han tittade på mig och sa: - Om inte Lindqvist är återställd inom en vecka, kan han han göra ett återbesök.
Det var ett förfärligt oljud i mina stackars öron under den nästkommande veckan. Det var precis som om jag hade hela Londons Symfoniorkester i mitt huvud (med ostämda instrument). Men tack och lov så flyttade symfoniorkestern ut när veckan var över. Lumpen, denna onödiga sysselsättning. Den lyckligaste dagen i mitt då 22-åriga liv, var den 23 mars 1979. Då åkte jag hemåt och slapp eländet. Någon krigare blev jag därför aldrig. Och kommer så heller inte att bli. Så det så!
-----------------------------------------------------------------------------
Snösvängsdags igen! / 1958
¤ På tisdagen var det dags för snösvängen att sätta igång sin verk-
samhet igen. Senaste dyngnets snöfall hade satt så pass ordentliga
spår efter sig att snöröjningen blev nödvändig på gator och vägar.
Piteå-Tidningens fotograf var ute och tittade på sta´n vid middags-
tiden och fångade därvid de här vyerna i grådasket. De visar dels
kommunalarbetare K. Sandberg ta höstens första skoveltag i snön
och dels en vägskrapa i aktion. Piteå-Tidningens fromma måndags-
önskan om lite snö till jul blev alltså uppfylld med största tänkbara
skyndsamhet...
¤ Kommunalarbetare K. Sandberg under tisdagens snöröjning i de
centrala delarna av Piteå stad.
---------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 10 december 1958
Glittrande barnaögon i juletid
I går var barnbarnet Norah en av många Lucior på sitt dagis. Stolt stod hon med sin luciakrona på sitt blonda huvud, tillsammans med de andra barnen. I dag har det andra barnbarnet Max också haft en stunds luciafirande i efterskott. Max var däremot inte Lucia, han var istället en liten rar tomtenisse, klädd i sin röda luva och röda byxor.
Ute råder blidväder. Detta har fått till följd att delar av vår gräsmatta har börjat titta fram. 2-3 graders värme har gjort att det droppar ifrån taken, och julvädret har med andra ord fått sig en rejäl törn. Halkigt värre också så man får se upp var man sätter sina fötter. Skulle just se bra ut med en bruten arm så här tio dagar före julafton. För hemska tanke - vem skulle i såfall hjälpa mig att få i mig julgröten? Å tänk så jobbigt att öppna alla mina tusentals julklappar som jag kommer att få av tomten?
NORAH gav oss det här fotot för ett tag sedan. Och visst syns det,
att hon längtar efter tomten...
I den här tomtemössan brukar Max finnas. Åtminstone fanns han där
när han hälsade på oss under dagen...
MAX som han ser ut i sin tomteklädsel. Tomtenissen Max åkte med
sin farmor och farfar in till stan. Farmor skulle in och handla. De stora
grabbarna - Max & Roger - (MAX ROGERS) väntade i bilen.
I staden rådde som brukligt är inför större helger, en stor ström av
ivrigt hamstrande människor.
Ute råder blidväder. Detta har fått till följd att delar av vår gräsmatta har börjat titta fram. 2-3 graders värme har gjort att det droppar ifrån taken, och julvädret har med andra ord fått sig en rejäl törn. Halkigt värre också så man får se upp var man sätter sina fötter. Skulle just se bra ut med en bruten arm så här tio dagar före julafton. För hemska tanke - vem skulle i såfall hjälpa mig att få i mig julgröten? Å tänk så jobbigt att öppna alla mina tusentals julklappar som jag kommer att få av tomten?
NORAH gav oss det här fotot för ett tag sedan. Och visst syns det,
att hon längtar efter tomten...
I den här tomtemössan brukar Max finnas. Åtminstone fanns han där
när han hälsade på oss under dagen...
MAX som han ser ut i sin tomteklädsel. Tomtenissen Max åkte med
sin farmor och farfar in till stan. Farmor skulle in och handla. De stora
grabbarna - Max & Roger - (MAX ROGERS) väntade i bilen.
I staden rådde som brukligt är inför större helger, en stor ström av
ivrigt hamstrande människor.
Holmströms kiosk i Öjebyn
Pang i bygget blev det på lördagsmorgonen i Holmströms kiosk i
Öjebyn, där en öjebybil kom i sladdning och rammade byggnaden.
Ena gaveln blev, som framgår av bilden, åtskilligt demolerad, medan
däremot bilen kom relativt lindrigt undan. Någon polisanmälan blir det
troligen inte, då ren olycka anses föreligga och parterna privat gjorde
upp sina mellanhavanden. Kiosken har ett utsatt läge och har länge
varit en stötesten för trafikanter. Nu är det emellertid bara en tidsfråga
när den skall flyttas.
---------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 10 januari 1955
1895 års andra klass i Piteå
Herr Erik Bergström, Piteå, har ur sina gömmor plockat fram ovanstående foto av andra klassen år 1895 vid läroverket i Piteå. Sittande från vänster: S. Wallsten, F. Lundström, Erik Bergström, E. Roslin och E. Lindvall. Stående från vänster: F. Lundholm, R. Nyberg, H. Torneus, J. Wallgren, E. Åkerström, H. Falck, G. Markström och Waldemar Bergström.
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 27 augusti 1955
Tysta ord
Du säger ingenting,
för dina ord är tysta
Du hör mig inte, men du ser,
och reflekterar
Du använder dina känsliga
vackra händer i din konversation
Jag försöker tala så tydligt
som jag bara kan, medan
dina ögon följer mina
läppars rörelse
Ditt språk är inte mitt språk,
men vi gör oss ändå förstådda
Du lever i en tyst värld,
en värld som jag inte delar
Jag som är van vid ljud,
kan inte alls föreställa mig
denna eviga tystnad
Men du klagar aldrig,
du är ändå glad och uppsluppen
i din natur
Jag tycker om dig, för ditt sätt
att hantera den situation
som du finns i för jämnan
Ja, jag känner en stark
kärlek till din person
Må du alltid få vara den du är,
i denna dag och i all evighet
ROGER LINDQVIST
för dina ord är tysta
Du hör mig inte, men du ser,
och reflekterar
Du använder dina känsliga
vackra händer i din konversation
Jag försöker tala så tydligt
som jag bara kan, medan
dina ögon följer mina
läppars rörelse
Ditt språk är inte mitt språk,
men vi gör oss ändå förstådda
Du lever i en tyst värld,
en värld som jag inte delar
Jag som är van vid ljud,
kan inte alls föreställa mig
denna eviga tystnad
Men du klagar aldrig,
du är ändå glad och uppsluppen
i din natur
Jag tycker om dig, för ditt sätt
att hantera den situation
som du finns i för jämnan
Ja, jag känner en stark
kärlek till din person
Må du alltid få vara den du är,
i denna dag och i all evighet
ROGER LINDQVIST
När klockans visare stannar...
"Tidevarv komma, tidevarv försvinna...". Våra människoliv är på den här jorden ett enda stort kretslopp. Den jordiska tiden rinner ut som sanden i ett timglas. Det är så mycket som vi borde ha gjort, men kanske aldrig kommer att göra, och aldrig förmår oss. Ibland tänker vi tankar som inte är så av värst uppbygglig art. Vi förbannar varandra, vi låter lag gå före rätt, vi bråkar om oväsentligheter, vi går på i all oändlighet, vi tjafsar och bär oss åt. Vissa finner en slags livsluft i att nedvärdera andra människor, man "armbågar" sig fram genom livet. Man tror och tycker att livets absoluta mening finns i detta. Men så en dag, vi vet inte när, suddas allt detta ut. Klockans visare stannar. Sanden i timglaset rinner ut. Och som de små skröpliga individer vi alla är, inför det eviga, så har vår tid på detta klot tagit slut.
"Nu blir den där Lindqvist så där djup igen..." kanske någon tycker. Men det är bättre att utforska sina inre djup, än att aldrig någonsin ägna det en enda tanke. För de flesta utav oss som ställs inför något sorts problem tänker ju till. Och för det mesta så är vi så pass vidunderligt skapta, att vi fixar det och mer därtill. Hjärnan har en sådan otrolig kapacitet att ordna upp de mest jobbigaste av problem.
Jag har stått inför höga trösklar ibland, och inte alls vetat hur jag ska ta mig över. Det har varit näst intill stört omöjligt. Men så efter ett tag, så har de där höga trösklarna krympt alltmer, och jag har helt obesvärat tagit mig förbi dem. Med trösklar menar jag förstås de saker som inneburit någon form av problem. Ju fler "trösklar" man stött på och klarat av, desto mer styrka pumpas in i ens medvetande.
Jag hittade ett foto i ett album. Ett enkelt färgfoto, utan några som helst finesser. Det var jag som en midsommarkväll för 42 år sedan, satte kameran mot min kind, kisade med ena ögat och KLICK! tryckte av. Det föreställer mina släktingar, eller åtminstone vissa delar av dem. Det var en midsommarafton 1969 i Byske i Västerbotten. Jag var 11 år, skulle fylla 12 i september. Då tänkte jag aldrig på djupa saker, då var det mest kompisar, serietidningar, trummor och spännande filmer i TV:n som existerade.
Hur hör nu detta ihop med det där djupa som jag nyss haft ett längre föredrag om? Jo, allt hör faktiskt ihop. Det har en stor del av livet att göra. Då 1969, lades mina grundstenar. Livets egna så viktiga grundstenar. Då danades min personlighet. Även om den kanske börjar redan vid 2-3 årsålder. Ju äldre jag blivit desto viktigare har livet och min lilla stund på jorden blivit. Helst skulle jag vilja ta ut varje pyttesekund och leva den riktigt fullt ut. Bara för att få så stor valuta som möjligt för det liv som jag föddes till. Men det kanske inte är genomförbart. Hur som helst så gör jag så gott jag bara kan. Och det tror jag de flesta utav oss också gör.
Härmed slut på "djupheterna" för denna gång. Nu stiger jag åter upp till ytan, och ytligheten som är vår vanligaste förekommande roll som vi spelar mot varandra i vardagen. Ha det så gott!
Midsommaraftonen 1969 firade vi med våra släktingar. Det började alltid tidigt på förmiddagen. Min pappa hämtade björkris i skogen. Han satte det framme vid bilens grill, liksom för att markera att det var midsommar. Vi brukade umgås rätt mycket med både mammas och pappas syskon och deras familjer. Den aktuella kvällen, när solen stod på sin allra högsta topp, åkte vi i en slags karavan mot Byske. Det var mina föräldrar och jag, pappas brorsa Sven och hans Elma. Kusinen Rigmor med sina föräldrar, Erik (min fars bror) och hustrun Essy. Med på midsommarturen var också Emmy och John. Emmy var pappas äldre syster och John hennes man. Jag minns att pappa alltid brukade spexa och skoja tillsammans med Sven. Dom var två underhållare som man fick skratta åt. Pappa höll ett tal vid campingbordet där i Byske. Efter att pappa pratat en stund, tar systern Emmy och vänder sig mot honom och utbrister på pitemål: "Men oj vo dö schwåll, John". (Men oj vad du svamlar, John), och alla brast ut i skratt. I och med detta så avrundade pappa sitt tal under spridda applåder.
---------------------------------------------------------------------------------------
"Nu blir den där Lindqvist så där djup igen..." kanske någon tycker. Men det är bättre att utforska sina inre djup, än att aldrig någonsin ägna det en enda tanke. För de flesta utav oss som ställs inför något sorts problem tänker ju till. Och för det mesta så är vi så pass vidunderligt skapta, att vi fixar det och mer därtill. Hjärnan har en sådan otrolig kapacitet att ordna upp de mest jobbigaste av problem.
Jag har stått inför höga trösklar ibland, och inte alls vetat hur jag ska ta mig över. Det har varit näst intill stört omöjligt. Men så efter ett tag, så har de där höga trösklarna krympt alltmer, och jag har helt obesvärat tagit mig förbi dem. Med trösklar menar jag förstås de saker som inneburit någon form av problem. Ju fler "trösklar" man stött på och klarat av, desto mer styrka pumpas in i ens medvetande.
Jag hittade ett foto i ett album. Ett enkelt färgfoto, utan några som helst finesser. Det var jag som en midsommarkväll för 42 år sedan, satte kameran mot min kind, kisade med ena ögat och KLICK! tryckte av. Det föreställer mina släktingar, eller åtminstone vissa delar av dem. Det var en midsommarafton 1969 i Byske i Västerbotten. Jag var 11 år, skulle fylla 12 i september. Då tänkte jag aldrig på djupa saker, då var det mest kompisar, serietidningar, trummor och spännande filmer i TV:n som existerade.
Hur hör nu detta ihop med det där djupa som jag nyss haft ett längre föredrag om? Jo, allt hör faktiskt ihop. Det har en stor del av livet att göra. Då 1969, lades mina grundstenar. Livets egna så viktiga grundstenar. Då danades min personlighet. Även om den kanske börjar redan vid 2-3 årsålder. Ju äldre jag blivit desto viktigare har livet och min lilla stund på jorden blivit. Helst skulle jag vilja ta ut varje pyttesekund och leva den riktigt fullt ut. Bara för att få så stor valuta som möjligt för det liv som jag föddes till. Men det kanske inte är genomförbart. Hur som helst så gör jag så gott jag bara kan. Och det tror jag de flesta utav oss också gör.
Härmed slut på "djupheterna" för denna gång. Nu stiger jag åter upp till ytan, och ytligheten som är vår vanligaste förekommande roll som vi spelar mot varandra i vardagen. Ha det så gott!
Midsommaraftonen 1969 firade vi med våra släktingar. Det började alltid tidigt på förmiddagen. Min pappa hämtade björkris i skogen. Han satte det framme vid bilens grill, liksom för att markera att det var midsommar. Vi brukade umgås rätt mycket med både mammas och pappas syskon och deras familjer. Den aktuella kvällen, när solen stod på sin allra högsta topp, åkte vi i en slags karavan mot Byske. Det var mina föräldrar och jag, pappas brorsa Sven och hans Elma. Kusinen Rigmor med sina föräldrar, Erik (min fars bror) och hustrun Essy. Med på midsommarturen var också Emmy och John. Emmy var pappas äldre syster och John hennes man. Jag minns att pappa alltid brukade spexa och skoja tillsammans med Sven. Dom var två underhållare som man fick skratta åt. Pappa höll ett tal vid campingbordet där i Byske. Efter att pappa pratat en stund, tar systern Emmy och vänder sig mot honom och utbrister på pitemål: "Men oj vo dö schwåll, John". (Men oj vad du svamlar, John), och alla brast ut i skratt. I och med detta så avrundade pappa sitt tal under spridda applåder.
---------------------------------------------------------------------------------------
"Vi vill ha BEPPE...!"
Inför julhelgen 1974 gick ett ramaskri över hela vårt avlånga land. De högljudda protesterna berodde på att televisionen valt att ta bort Beppe Wolgers programledarskap, i TV-rutan. Beppe hade under några julhelger presenterat barnprogram och annat smått och gott. Karin Wilhelmsson chef för 1:ans barnprogram, var den som fick klä skott för den stora tittarstormen. Beppes efterträdare, Janne Bergqvist, tog uppmärksamheten med ro.
Beppe Wolgers föddes 1928 och avled 1986. Jan Bergqvist var född 1942 och gick ur tiden 1993. Karin Wilhelmsson f d journalist och radioproducent, är född 1933.
- Vad tycker du om den folkstorm som blåst upp, Beppe?
- Jag vill inte göra någon kommentar!
- Tycker du att det var rätt att plocka bort ditt program?
- Jag vill inte göra någon kommentar!
Att Beppe Wolgers inte kommer tillbaka med tecknade favoritserien Scooby Doo finns det väl knappast någon som missat. Men varför, är det säkert inte många som vet.
Veckotidningen SE skrev i sitt senaste nummer att man portförbjudit Beppe, därför att han är för komersiell. Som grund hade man den hårda marknadsföringen av "Dunderklumpen" och alla Dundeklump-prylar.
- Fel, säger Roland Eiworth, chef för Schlager-EM, och en av dem som satt i programrådet, där frågan Beppe diskuterades.
- Programrådet är ju bara ett råd till Håkan Unsgaard, som ska ingripa när redaktionerna gör något som är alldeles uppåt väggarna. Vi respekterar redaktionerna, och i den här frågan var man enig.
Barnen älskar Beppe och ville ha honom tillbaka. Men TV ville annor-
lunda.
- Visst finns det delade läger, och visst är det sant att många av oss som satt i rådet gärna sett att Beppe kommit tillbaka.
Det är svårt att ta reda på varför Beppe inte kom tillbaka, och varför man inte tagit hänsyn till den tittarstrorm som varit. Beppe Wolgers själv ville inte uttala sig i frågan. Han sa bara att han skulle fira jul tillsammans med familjen på Öhn, och att han ska spela in nya dokumentärprogram från Vattudalen. När vi ringt runt till alla de på Radiohuset som inte satt i sammanträde, kom till slut svaret. Det som ingen egentligen ville höra talas om eller själv nämna.
Ett 70-tal skolbarn demonstrerade för Beppe, dock utan att det
hjälpte.
När Beppe gjort sina tidigare julprogram för barn har han själv rest jorden runt för att plocka fram de programinslag han ville ha i sitt program. Beppe har varit väldigt lätt att samarbeta med, det är alla eniga om. Men det kan inte ha känts särskilt tillfredsställande för den relativt unge barnredaktionen på TV 1 (20 stycken) att även i år jobba med sådant som inte bygger på redaktionens idéer. Janne Bergqvist, som är årets barnunderhållare, har inte själv valt de filmer och inslag som visas. Dem har TV-redaktionen valt ut. När det handlar om en ung produktiv redaktion som TV1:s kan det inte varit svårt att ta steget och byta Beppe mot Janne. Mer behövs knappast sägas.
Beppe Wolgers som vi alla varit vana att se honom.
-------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 12 december 1974
Beppe Wolgers föddes 1928 och avled 1986. Jan Bergqvist var född 1942 och gick ur tiden 1993. Karin Wilhelmsson f d journalist och radioproducent, är född 1933.
- Vad tycker du om den folkstorm som blåst upp, Beppe?
- Jag vill inte göra någon kommentar!
- Tycker du att det var rätt att plocka bort ditt program?
- Jag vill inte göra någon kommentar!
Att Beppe Wolgers inte kommer tillbaka med tecknade favoritserien Scooby Doo finns det väl knappast någon som missat. Men varför, är det säkert inte många som vet.
Veckotidningen SE skrev i sitt senaste nummer att man portförbjudit Beppe, därför att han är för komersiell. Som grund hade man den hårda marknadsföringen av "Dunderklumpen" och alla Dundeklump-prylar.
- Fel, säger Roland Eiworth, chef för Schlager-EM, och en av dem som satt i programrådet, där frågan Beppe diskuterades.
- Programrådet är ju bara ett råd till Håkan Unsgaard, som ska ingripa när redaktionerna gör något som är alldeles uppåt väggarna. Vi respekterar redaktionerna, och i den här frågan var man enig.
Barnen älskar Beppe och ville ha honom tillbaka. Men TV ville annor-
lunda.
- Visst finns det delade läger, och visst är det sant att många av oss som satt i rådet gärna sett att Beppe kommit tillbaka.
Det är svårt att ta reda på varför Beppe inte kom tillbaka, och varför man inte tagit hänsyn till den tittarstrorm som varit. Beppe Wolgers själv ville inte uttala sig i frågan. Han sa bara att han skulle fira jul tillsammans med familjen på Öhn, och att han ska spela in nya dokumentärprogram från Vattudalen. När vi ringt runt till alla de på Radiohuset som inte satt i sammanträde, kom till slut svaret. Det som ingen egentligen ville höra talas om eller själv nämna.
Ett 70-tal skolbarn demonstrerade för Beppe, dock utan att det
hjälpte.
När Beppe gjort sina tidigare julprogram för barn har han själv rest jorden runt för att plocka fram de programinslag han ville ha i sitt program. Beppe har varit väldigt lätt att samarbeta med, det är alla eniga om. Men det kan inte ha känts särskilt tillfredsställande för den relativt unge barnredaktionen på TV 1 (20 stycken) att även i år jobba med sådant som inte bygger på redaktionens idéer. Janne Bergqvist, som är årets barnunderhållare, har inte själv valt de filmer och inslag som visas. Dem har TV-redaktionen valt ut. När det handlar om en ung produktiv redaktion som TV1:s kan det inte varit svårt att ta steget och byta Beppe mot Janne. Mer behövs knappast sägas.
Beppe Wolgers som vi alla varit vana att se honom.
-------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 12 december 1974
HJÄLP!! Fabian Bengtsson har invaderat min TV...
Den klämkäcke Fabian Bengtsson håller sakta men säkert på att göra mig vansinnig. Ja, jag tror att om denne man tillåts fortsätta sprida sina reklamsmuttar 512 gånger per timme, så är jag snart ett fall för Dr. Phil. Häromdagen ringde jag Anticimex. När jag skulle förklara mitt udda ärende, så hörde jag hur mannen i telefonluren frenetiskt kliade sitt huvud. Han bad mig vänta en stund. Och i bakgrunden kunde jag höra honom prata med sina kollegor:
- Joo, Pelle och Oskar, har vi nåt effektivt medel mot Fabian Bengtsson, ni vet den där killen som sjunger O Helga Natt i TV:n. Det är en snubbe från Hortlax som låter mer än desperat.
När han kom tillbaka in i mitt öra igen, sa han:
- Tyvärr! Råttgift kan jag kanske rekommendera, men jag tror inte att det biter på sådana som Fabian B.
- Jamen, DDT då? Frågade jag ännu mer desperat.
- Får inte längre användas, sa Anticimexmannen.
- Han håller på att förstöra julen också, sa jag snyftande i telefonluren.
Som en sista åtgärd i nödens stund slängde jag ut en sista fråga:
- Ni kan väl blanda ihop nån sorts spray eller så, så jag kan spruta på TV-rutan i alla fall.
På andra sidan telefontråden hörde jag honom mumla nåt:
- Jo, du Lindqvist, Lundqvist, Landqvist...eller vad du nu hette...stäng av TV:n.
Så igår när jag sjönk ned i finsoffan för att njuta av mitt favoritprogram, så började jag känna mig så nervös efter ett tag. Det var "Fabian-Bengtsson-Siba-nerverna" som återigen spökade. Frun såg mitt dilemma, hon undrade vad som stod på. Efter att jag förklarat återigen, så sa hon bara:
- Roger, ta lite mer kaffe!
Hon tog mig inte alls på fullt allvar. När jag druckit åtta koppar Gevalia, gick jag ut i bodan och hämtade kofoten. Jag gick därefter med bestämda steg in mot vardagsrummet. Frun tittade på Go´kväll i TV:n. Utan att blinka slog jag sönder vår nya 42 tums LCD-TV.
- Men vad göööööör du? Är du då inte riktigt klok?
- Joo, lilla gumman, jag är mycket klokare än du tror. Men den där Fabian håller på att förstöra våra liv. Men nu lilla du, är det över. Hörde du: DET ÄR ÖVER! Fabian Bengtsson har från och med nu slutat terrorisera mig och min familj. Efter mitt träffsäkra slag mot TV:n satte jag mig ned i soffan, med ett barnsligt leende på mina läppar. Jag tittade på hustrun och sa:
- Älskling, vilket gott kaffe du gjort!!!!!
Fabian Bengtsson har alltför länge
förstört mina sköna TV-kvällar. Nåt
måste därför göras. Igår satte jag stopp
för mannen med den röda tröjan. Jag
slog sönder TV:n. Nu kan han sjunga
O Helga Natt så mycket han vill - utan
mig som åskådare. Så det så!!!!!!!!!!
-----------------------------------------------------
Bild på Fabian-Bengtsson-Siba-mannen: www.realtid.se
- Joo, Pelle och Oskar, har vi nåt effektivt medel mot Fabian Bengtsson, ni vet den där killen som sjunger O Helga Natt i TV:n. Det är en snubbe från Hortlax som låter mer än desperat.
När han kom tillbaka in i mitt öra igen, sa han:
- Tyvärr! Råttgift kan jag kanske rekommendera, men jag tror inte att det biter på sådana som Fabian B.
- Jamen, DDT då? Frågade jag ännu mer desperat.
- Får inte längre användas, sa Anticimexmannen.
- Han håller på att förstöra julen också, sa jag snyftande i telefonluren.
Som en sista åtgärd i nödens stund slängde jag ut en sista fråga:
- Ni kan väl blanda ihop nån sorts spray eller så, så jag kan spruta på TV-rutan i alla fall.
På andra sidan telefontråden hörde jag honom mumla nåt:
- Jo, du Lindqvist, Lundqvist, Landqvist...eller vad du nu hette...stäng av TV:n.
Så igår när jag sjönk ned i finsoffan för att njuta av mitt favoritprogram, så började jag känna mig så nervös efter ett tag. Det var "Fabian-Bengtsson-Siba-nerverna" som återigen spökade. Frun såg mitt dilemma, hon undrade vad som stod på. Efter att jag förklarat återigen, så sa hon bara:
- Roger, ta lite mer kaffe!
Hon tog mig inte alls på fullt allvar. När jag druckit åtta koppar Gevalia, gick jag ut i bodan och hämtade kofoten. Jag gick därefter med bestämda steg in mot vardagsrummet. Frun tittade på Go´kväll i TV:n. Utan att blinka slog jag sönder vår nya 42 tums LCD-TV.
- Men vad göööööör du? Är du då inte riktigt klok?
- Joo, lilla gumman, jag är mycket klokare än du tror. Men den där Fabian håller på att förstöra våra liv. Men nu lilla du, är det över. Hörde du: DET ÄR ÖVER! Fabian Bengtsson har från och med nu slutat terrorisera mig och min familj. Efter mitt träffsäkra slag mot TV:n satte jag mig ned i soffan, med ett barnsligt leende på mina läppar. Jag tittade på hustrun och sa:
- Älskling, vilket gott kaffe du gjort!!!!!
Fabian Bengtsson har alltför länge
förstört mina sköna TV-kvällar. Nåt
måste därför göras. Igår satte jag stopp
för mannen med den röda tröjan. Jag
slog sönder TV:n. Nu kan han sjunga
O Helga Natt så mycket han vill - utan
mig som åskådare. Så det så!!!!!!!!!!
-----------------------------------------------------
Bild på Fabian-Bengtsson-Siba-mannen: www.realtid.se
ELVIS: "Ung man med gitarr" / 1957
En augustisöndag 1972 visas långfilmen "Ung man med gitarr" med Elvis Presley. Filmens originaltitel "Loving You" var också namnet på en av de låtar som Elvis framförde i filmen. Förutom Loving You, serverades biopubliken även på; "Let´s Have A Party", "Teddy Bear" och "Mean Woman Blues". I de sångnummer som Elvis bjöd på, skymtade gitarristen Scotty Moore fram, men även Elvis basist Bill Black och trummisen D.J. Fontana. De tre får väl räknas som "urmusikanterna" från Elvis tidiga år, när han började bli ett namn på allas läppar. Trumslagaren D.J. Fontana är fortfarande vid liv, så också gitarristen Scotty Moore.
Loving You var Elvis tredje film i ordningen. Samma år kom också "Jailhouse Rock", även den en klassiker. I filmens rollista kan man hitta två för Elvis mycket viktiga personer; Vernon och Gladys Presley. Vad nu detta då? Jo, av den enkla anledningen att far och mor Presley, användes som statister i en av filmens scener. Mor Gladys gick ju bort året därpå, närmare bestämt den 14 augusti 1958, 46 år gammal. Ingen av föräldrarna uppnådde någon högre ålder. Vernon Presley avled den 26 juni 1979, 63 år fyllda. Och som bekant så gick Elvis sin väg mot himlen i augusti 1977, 42 år ung.
Roger Lindqvist.
HAN SJUNGER ÄN...
Du gröna, sköna sommar som gett oss tillfälle att se så många gamla, trevliga långfilmer i TV! Synd bara att ljusa kvällar bjudit en så övermäktig konkurrens. Men nu när det börjar mörkna tidigare, kanske vi kan ägna oss åt dumburken ett slag igen. Så kan t ex de som var i lämplig ålder när rockfarsoten stavades Elvis Presley spana in sin hjälte så här 15 år efteråt och kolla att höftrullningarna och annan rekvisita sitter där det ska och att rösten låter som förr. Detta i en film som heter "Ung man med gitarr" och är från 1957. Elvis är killen som fortfarande är aktuell. I USA är hans skivsäljarrekord oslagbara. Dessutom lär epoken vara på väg tillbaka så bäst man vänjer sig. Spänn alltså fast säkerhetsbältet, sänk TV-ljudet och kör hårt!
---------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 18 augusti 1972
Loving You var Elvis tredje film i ordningen. Samma år kom också "Jailhouse Rock", även den en klassiker. I filmens rollista kan man hitta två för Elvis mycket viktiga personer; Vernon och Gladys Presley. Vad nu detta då? Jo, av den enkla anledningen att far och mor Presley, användes som statister i en av filmens scener. Mor Gladys gick ju bort året därpå, närmare bestämt den 14 augusti 1958, 46 år gammal. Ingen av föräldrarna uppnådde någon högre ålder. Vernon Presley avled den 26 juni 1979, 63 år fyllda. Och som bekant så gick Elvis sin väg mot himlen i augusti 1977, 42 år ung.
Roger Lindqvist.
HAN SJUNGER ÄN...
Du gröna, sköna sommar som gett oss tillfälle att se så många gamla, trevliga långfilmer i TV! Synd bara att ljusa kvällar bjudit en så övermäktig konkurrens. Men nu när det börjar mörkna tidigare, kanske vi kan ägna oss åt dumburken ett slag igen. Så kan t ex de som var i lämplig ålder när rockfarsoten stavades Elvis Presley spana in sin hjälte så här 15 år efteråt och kolla att höftrullningarna och annan rekvisita sitter där det ska och att rösten låter som förr. Detta i en film som heter "Ung man med gitarr" och är från 1957. Elvis är killen som fortfarande är aktuell. I USA är hans skivsäljarrekord oslagbara. Dessutom lär epoken vara på väg tillbaka så bäst man vänjer sig. Spänn alltså fast säkerhetsbältet, sänk TV-ljudet och kör hårt!
---------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 18 augusti 1972
Malte Johnsons orkester på ÖHOLMA i Piteå
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 28 juli 1955
Rikstretton - sommaren 1955
Gösta Andersson dränker vägbanan i flytande asfalt. I tre omgångar
måste behandlingen ske innan permanentbehandlingen är ett avslutat
kapitel. Bilden togs i vägskälet till Svensbyn.
Hårda ord har i sommar fällts av trafikanterna på riksväg 13 mellan Pitsund och Bergsviksbron. Orsaken härtill är att vägbanan på sina håll varit allt annat än angenäm att nyttja på grund av diverse ytskavanker. Om några veckor kommer emellrtid bussar, bilar, motorcyklar och mopeder - vanliga trampcyklsr förekommer ju snart på de stora stråken - att susa fram på en permanentad vägbana, slät som ett salsgolv. Denna vecka har nämligen asfalteringen av den knappa milen mellan Bergsviksbron och Pitsunds färjställe börjat.
Förarbetet har pågått en tid och själva asfaltspridningen kom igång på tisdagskvällen. Arbetet utförs av AB Kasper Höglunds i facket kunniga folk och går allt efter planerna ska allt vara klappat och klart i god tid före vinterns ankomst.
-----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 28 juli 1955
Ur familjealbumet...
Ett foto från cirka 1943/44. Högst upp i bild ses min mor Maj-Gerd.
Damen i mitten är okänd. Längst ned står min mammas syster Anny.
Min moster Anny bodde i Skellefteå. Och ibland brukade min mamma
åka med buss på besök. Bilden togs vid ett sådant tillfälle. Anny var
gift med Harry Lundkvist från Båtvik i Västerbotten. Harry gick ur tiden
1981, Anny 1992.
"Nya" pitsundsfärjan trimmas
¤ Pontonbron i Pitsund har snart tjänat ut för säsongen. Visserligen är
sundet fortfarande ganska isbemängt men det är som bekant bara
fråga om dagar innan första lastbåten forcerar älvmynningen vid Arm-
arna. Och dessförinnan måste givetvis pontonbron vara avlägsnad. Som
så många vårar förr ska färjan "Pitsund" ta hand om överfartstrafiken.
Färjan har som bekant i vinter varit föremål för en grundlig make up,
försetts med ny motor och omlagts från wire- till kättingdrift. I går sågs
den företa trimningsturer över sundet. Isen var lite besvärlig vid land-
fästena men fram kom den. Piteå-Tidningens fotograf var närvarande då
premiärturen kördes och bilden visar hur "Pitsund" ter sig efter ansikts-
lyftningen.
-----------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 4 maj 1955
Volkswagen 1956
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 4 maj 1956.
Sven-Ingvars jubilerar
Karlstadhövdingen Malte Eurenius gratulerar Sven-Ingvars med
blommor och kallstasol.
Det är märkligt med Sven-Ingvars. Dom kommer alltid tillbaka. Som i veckan. Värmlandsgrabbarna firade 15-årsjubileum. För tre år sedan trodde ingen att det någonsin skulle bli så gamla i branschen. Efter sitt filmfiasko hängde Sven-Ingvars på ruinens brant. Men allt gick bra. Som vanligt. Det var en pigg 15-åring som ställde till med fest på restaurang Sandgrund i Karlstad. D v s 15-åringen var (och är) ju egentligen fem personer. Sven-Erik Magnusson, 29, Sven-Olof Pettersson, 32, Ingvar Karlsson, 33, Hasse Svensson, 28, och Robin Bailey, 30. För att nu inte glömma Sven Svärd, 32. Mannen som skapade Sven-Ingvars, men som dragit sig tillbaka för att ägna sig åt frugan Agneta och barnen.
Sven-Ingvars hade god hjälp med sitt håll-i-gång av en rad kändisar. En stor del av Nöjes-Sverige visade upp sig. Cornelis Vreeswijk med fru Bim föredrog att njuta av varandra medan däremot Benny Andersson lämnade sin Anni-Frid Lyngstad och nygifte Björn Ulvaeus sin Agnetha Fältskog för att hålla igång på scenen. Även Svenne och Lotta Hedlund visda sina sceniska konster för en kort stund, men Thore Skogman var ju sin vana trogen outtröttlig. Runo Sundberg - lanthandlarn ni vet - harklade sig en stund på karakteristiskt vis.
Ulf Elfving hade för en stund lämnat Svensktoppen och ägnade sig i stället åt tjejtoppen i Karlstad. Han såg ut att trivas med det också. På dansgolvet syntes Uffe Sterner som körde med små tacklingar och fru Maud inspirerade till nya grepp. Förre rikstränaren Arne Strömberg hade glömt visselpipan hemma, men hade i stället fru Inga-Britt vid sin sida. Janne Önnerud med Gänget spelade så väggarna bågnade. Bosse Larsson , TV:s egen gammeldansare, såg smått förskrämd ut vid sidan av dragspelskungen Gnesta-Kalle. Det söta och kvällspigga radioparet Mona Krantz-Kent Finell satt och småpratade sin vana trogen.
Men huvudpersoner var trots allt Sven-Ingvars. De fick ta emot presenter och välgångsönskningar i mängd. Kommunalfullmäktiges ordförande Malte Eurenius överräckte minnespeng, en gjuten kallstasol och goda råd. Bosse Kinntorp, f d folkparksman, men numera aktiv inom grammofonbranschen, tog fram Sven-Ingvars första inspelning som dagen till ära (?) hade tryckts upp i tusen exemplar. Kronofogden Kjell Glennert, tillika bas för Färjestads ishockeylag, jagade inte grabbarna för skatternas skull utan lovade i stället att om Sven-Ingvars sjöng så skulle FBK spela. Färjestads supporterklubb, FBK 70, var påpassliga nog att skänka en teckning av Gustaf Fröding till samtliga i gänget med anledning av Sven-Ingvars nya LP med just Frödingdikter.
Men allt ordnade upp sig. Det var fest, glädje, musik och sång. Frampå nattkröken blev det vickning och mera håll-i-gång. Efter ett dygn var alla ense:
- Det här var tidernas fest!
De fem Värmlandsgrabbarna såg oförskämt pigga ut även då. Precis som vanligt. Dom kommer alltid tillbaka. Sven-Ingvars.
Trio med Bumba gav Sven-Ingvars en eldsläckare.
Ulf Elfving och Uffe Sterner i glatt samspråk.
Kvällens sötaste par, Agnetha Fältskog och Björn Ulvaeus.
Svenne och Lotta - ett förälskat par i mängden.
Kvällens radiopar: Mona Krantz och Kent Finell.
Kvällens rockkung, Janne Önnerud.
Sven-Erik Magnusson, Thore Skogman och Bosse Larsson sjunger.
Anni-Frid Lyngstad med Benny Andersson syntes i vimlet.
Cornelis satt stilla hela kvällen. Tacka hustru Bim för det.
------------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 26 november 1971.
GREDES - Hammerdal
¤ Jan Hagström: Trummor, gitarr, sång
¤ Sören Olander: Bas, gitarr, sång
¤ Nestor Persson: Orgel, string, dragspel
¤ Sten Sundström: Steelguitar, gitarr, dragspel, saxofon, sång
Gredes som är en namnkombination av byarna Grenås och Ede, ligger i närheten av Hammerdal i Jämtland. Bandet såg dagens ljus 1973, och spelade med sin lite annorlunda sättning, fram till 1989. Gredes döptes sedan om till Invit. Gredes spelade både gammalt och modernt. Trots sina ordinarie jobb så spelade man uppemot 16 spelningar per månad.
Suveräne dragspelaren Nestor Persson (1914-1984) var en av med-
lemmarna i Gredes orkester. 1976 kom LP:n "Dundersväng" ut. På
plattans omslag ses Nestor Persson med sitt bälgaspel. På skivan
hördes även Gredes orkester.
---------------------------------------------------------------------------------
Omslagsfoto: www.tradera.se
Gunnar "Siljabloo" Nilsson - Skellefteå FP / 1957
¤ GUNNAR "Siljabloo" NILSSON.
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 13 september 1957
Heinrich Himmler - ondskans ställföreträdare på denna jord...
Sommaren 1974 besökte jag byn Buchenwald, 7 km nordväst om Weimar i delstaten Thüringen i Tyskland. Buchenwald var ett arbetsläger under 2:a världskriget. Och man beräknar att uppemot 57.000 människor avled där. Det var en konstig känsla att trampa på dess mark. Det var en ondskans plats där det vanliga humanitära och empatifyllda helt gått om intet. Det var helvetet på jorden. Man har svårt att förstå hur vi människor kan bli så bottenlöst onda. Hur vi kan gå i land med att på de mest bestialiska sätt förinta andra medmänniskor. Händelserna som utspelades mellan 1939-1945 var i grund och botten en människas verk. Adolf Hitlers. Även om han assisterades väl av sina hantlangare, så utgick idéerna om ett germanskt rike från en och samma person.
Heinrich Himmler som föddes 1905, kom in i den nazistiska rörelsen. Den i grunden utbildade agronomen avancerade till en av Tredje Rikets mest fasansfulla monster. Himmler var ansvarig för drygt 6 miljoner döda judar. I krigets slutskede, när Hitlers germanska tusenåriga rike vacklade, och den förr så knipsluge Führern låg död i sin underjordiska bunker i Berlin, flydde delar av hans närmaste män ut ur kaoset. En av dem var Heinrich Himmler. Men innan rättvisan hunnit agera, gick han händelserna i förväg. Himmler var inte ensam om att begå självmord. Hermann Göring dog på exakt samma sätt innan rättegången i Nürnberg var över.
Hur tänkte man? Varför gjorde man det man gjorde? Hur bottenlös svart Himmler och hans hejdukar var i sina själar, skulle det ha varit intressant att få ett någorlunda svar av dem. Vad för sorts mekanismer var det som drev dem att begå dessa hemskheter? Jag har läst många böcker som handlar om just dessa tankegångar. För inte så länge sedan läste jag boken om Albert Speer, Hitlers rustningsminister och arkitekt. Han gjorde precis som alla de andra inblandade, han följde endast order. Sa han!
Just nu så läser jag en bok om Himmler och hans liv. Boken har jag läst förut, men det är länge sedan. Har alltid intresserat mig för det andra världskriget och dess spännande historia. Men ju mer jag läser, desto mer bedrövad blir jag. Så sent som igår, under Nobelfestligheterna i Stockholm, härjade en grupp nazister ute på stadens gator. Och som jag kan förstå var det personer som är allt för unga för att ha någon personlig relation med krigsårens fasor. Endast unga förvirrade människor som anammmat de nazistiska tankegångarna. Ja, du stackars värld!
Heinrich Himmler, ondskans ställföreträdare på den här jorden, under
det andra världskriget. Himmler tog sig själv av daga när han upp-
täcktes av de allierade. Den 23 maj 1945 svalde han en giftkapsel.
Han var född 1905 och utbildade sig till agronom. Hitlers irrläror ledde
honom så småningom in i nazistpartiets innersta krets.
------------------------------------------------------------------------------
Heinrich Himmler som föddes 1905, kom in i den nazistiska rörelsen. Den i grunden utbildade agronomen avancerade till en av Tredje Rikets mest fasansfulla monster. Himmler var ansvarig för drygt 6 miljoner döda judar. I krigets slutskede, när Hitlers germanska tusenåriga rike vacklade, och den förr så knipsluge Führern låg död i sin underjordiska bunker i Berlin, flydde delar av hans närmaste män ut ur kaoset. En av dem var Heinrich Himmler. Men innan rättvisan hunnit agera, gick han händelserna i förväg. Himmler var inte ensam om att begå självmord. Hermann Göring dog på exakt samma sätt innan rättegången i Nürnberg var över.
Hur tänkte man? Varför gjorde man det man gjorde? Hur bottenlös svart Himmler och hans hejdukar var i sina själar, skulle det ha varit intressant att få ett någorlunda svar av dem. Vad för sorts mekanismer var det som drev dem att begå dessa hemskheter? Jag har läst många böcker som handlar om just dessa tankegångar. För inte så länge sedan läste jag boken om Albert Speer, Hitlers rustningsminister och arkitekt. Han gjorde precis som alla de andra inblandade, han följde endast order. Sa han!
Just nu så läser jag en bok om Himmler och hans liv. Boken har jag läst förut, men det är länge sedan. Har alltid intresserat mig för det andra världskriget och dess spännande historia. Men ju mer jag läser, desto mer bedrövad blir jag. Så sent som igår, under Nobelfestligheterna i Stockholm, härjade en grupp nazister ute på stadens gator. Och som jag kan förstå var det personer som är allt för unga för att ha någon personlig relation med krigsårens fasor. Endast unga förvirrade människor som anammmat de nazistiska tankegångarna. Ja, du stackars värld!
Heinrich Himmler, ondskans ställföreträdare på den här jorden, under
det andra världskriget. Himmler tog sig själv av daga när han upp-
täcktes av de allierade. Den 23 maj 1945 svalde han en giftkapsel.
Han var född 1905 och utbildade sig till agronom. Hitlers irrläror ledde
honom så småningom in i nazistpartiets innersta krets.
------------------------------------------------------------------------------
YEAH, YEAH, YEAH! Popens 1960-tal...
Snart 50 år har förflutit sedan Liverpool-gruppen The Beatles gästade Sverige för första gången. Efter det, blev inget riktigt sig likt. Det var året 1963 som de fyra långhåriga Beatlarna hälsades välkomna ute på Arlanda av hysteriska fans. Visserligen hade bandet året tidigare, släppt sin första singel med låtarna Love Me Do och P.S. I Love You. Men för den svenska publiken var gruppen inte så värst kända. Den 3 november medverkade Beatles i det klassiska Drop-In, med Kersti Adams-Ray som programledare. I studion fanns även Lill-Babs som sjöng till husbandet The Telstars.
Under sitt gästspel i Sverige 1963, medverkade Beatles tillsammans
med Lill-Babs i klassiska Drop-In.
I och med Beatles världsvida genombrott fick många andra band luft under sina musikaliska vingar. Härhemma såg flertalet nya band dagens ljus. En del blev rikskända, medan andra blev idoler på lokal nivå. Precis som i det övriga landet föddes även i Norrbotten band som: the Steelmen, the Boogie Boys, the Eccentrics, Ragges, Los Conchos, the Tramps, the Savages, Los Comancheros, the Flames, Blue-Stars, Dixa Quintas, Little Max and the Comets och inte minst the Shanes. Shanes blev ett av 1960-talets mest populära popband. Bandet lever fortfarande kvar, men nu idag med Tommy Wåhlberg som ensam originalmedlem. Ångermanländska the Balubas med sångaren Larry Dean, som jag för övrigt berättat om i 15 delar på den här bloggen, skördade stora framgångar liksom lokalkonkurrenterna the Boots. 
Mascots var ett riksband som härjade vilt ute bland popfrälsta ung-
domar under 60-talet...
...liksom Lenne & the Lee Kings.
Streaplers var från början ett av mågnga popband i Beatles farvatten.
Men när den värsta popvågen lagt sig och den hysteriskt ropande ung-
domen gått hem, började de goa gubbarna spela dansmusik istället.
Från Toulluvaara kom ett av 60-talets mest populära pop-
gäng, the Shanes. Och vem minns inte Chris Chraft No. 9?
I kuststaden Piteå, vid Bottniska viken spelades också pop i mängder. Piteå har genom åren utnämnts till något av musikens stad, bl. a. genom den musikhögskola där många fått sin musikaliska utbildning. Piteå kommunala musikskola har också låtit höra om sig. Den har fungerat som något av en plantskola för ungdomar, som senare i livet kommit att blomma ut som fullfjädrade musikanter.
Los Conchos hette ett popband hemmahörande i Piteå. På bilden ses:
Hans Nordgren, Nils-Olof "Nille" Grankvist, Rune Nordmark och Thomas
Grahn. Gruppen fanns mellan åren 1964-69.
The Tramps, också hemmahörande i paltstaden Piteå. Längst fram
syns Lasse Eriksson, senare i livet rikskändis både som författare och
ståuppkomiker. Övriga: Christer Norberg, Erling Dahlberg och Hans
Lundberg. Erling Dahlberg blev senare med i Ragges från Luleå. Erlings
bror Kjell Dahlberg var även han popmusiker i Flames också från
Piteå.
1969 ingår Erling Dahlberg i Ragges från Luleå. I bandet kommer och går en mängd musiker genom åren, förutom Erling så återfinns Lars Blomqvist, Richard Wennström, Dan Bergman, Anders Carlsson, Hans Peterson, Jan Eriksson, Håkan Lundberg, Stefan Helsing, Karl Lövgren.
1991 bildas danbandet Opus. I bandet finns två gamla "poprävar"
Erling Dahlberg och Stefan Engman. På bilden ses Stefan stående t.v.
Erling i mitten och Roger Lindqvist t.h. Bilden togs i samband med en
spelning på Skellefteå Folkets Park sommaren 1992.
Coffins från Piteå. Agerade husband på en popclub i stan. Året var
1966 och det fanns 5 popband i stan. Coffins var ett av dem. Med-
lemmar: Tore Nordlund, 14 år, Stefan Engman, 14 år, Bengt Eriksson,
15 år, Lars Lindström, 15 år och Mats Johansson, 15 år.
Dixa Quintas var namnet på ännu en popgäng från Piteå. Medlemmar:
Roland Boström, Christer Odepark, Jerry Bergman, Leif Lindgren och
Ronald Höglund, sedermera med efternamnet Zerpe.
Steelmen (Stålmännen) från Älvsbyn. Bengt-Olof Callin, Hans Lund-
berg, Åke Hjertberg, Ulf Sundström, Leif-Ove Johansson och Ove
Sundström. Steelmen syntes på otaliga popgalor när det begav sig.
Sångaren Ove Sundström övergick senare till pitebandet Jannes X-tett.
The Flames från Piteå. Håkan Lundberg, Billy Bergström, Arne Johans-
son, Tommy Jonsson, Kjell Dahlberg. Bandet var verksamma 1962-
1966. Trummisarna Lennart Nordmark och Dick Ström har också funnits
med i olika omgångar. Vad Lennart Nordmark beträffar, så trummade
han i många år i dansbandet Jannes X-tett. Lennarts bror Rune, var
som tidigare nämnts trumslagare i Los Conchos. Rune Nordmark bildade
senare dansbandet Focus 5 där Erling Dahlberg spelade orgel. I samma
band spelade Thomas Grahn bas.
Popgalorna avlöste varandra. Här en annons från februari 1965.
Våren 1964 råkade publiken i extas efter ett framträdande av The
Steelmen från Älvsbyn. Är man popidol, ja, då är man...
POP 1000 - 1966.
Året är 1965. Ännu en popgala - Denna gång på Birkarlen i Piteå. 
Alternativet till popgalorna här i stan var att kanhända kolla in The
Beatles-filmen "Yeah! Yeah! Yeah!". Då satt man där med den där
drömbruden så tätt intill. Kanske smög man sin svettiga hand in i
hennes. När kärleken besvarades så tänkte man: YEAH! YEAH! YEAH!
1966 kunde man läsa i massmedia om modsbråk i Stockholm.
Hade man tid och lust, ja, då tog man på sig sina pjäxor och åkte
till Öjebyn och dansade hela natten lång, med pjäxor och förhopp-
ningsvis den där drömtjejen som man satt och höll om på Röda Kvarn
inne i stan.
Ännu en popgala...
...med The Flames...
...och trummisen Tommy Jonsson. YEAH! YEAH! YEAH!
Med brylcrem i håret myggjagarna på fossingarna och en Loranga i
ena handen, satt man återigen med sin tjej för att mysa på den natt-
bio som visades på Röda Kvarn på Storgatan i stan. Jojo, drömbruden
var naturligtvis med.
YEAH! YEAH! YEAH! YEAH! YEAH! YEAH! YEAH! YEAH! YEAH! YEAH!
Hemma i Nobelsoffan med Tomas Tranströmer
Dagen har varit tung och snövit. Tung på så sätt att det vita som ramlat ifrån vinterhimlen har varit blött. Detta gjorde att varje lass med snö på spaden, var som att lyfta 15 kilo cement. Av den anledningen har jag lite skämtsamt sagt till frun, att om jag inte kommit in inom en halvtimme, är risken stor att jag stupat med huvudet rakt ned i en driva. Och vem vet, kanske att hon hittar sin äkta man med sprattlande ben och fötter utanför köksfönstret, om det här snöovädret fortsätter.
När snön var undanskottad lade jag mig ner i "Nobelsoffan", för att ta del av den dokumentär som visades om Tomas Tranströmer. Jag tycker om hans ord. Hans sätt att berätta. Hans sätt att måla och bearbeta orden. Detta leder tankarna in på vägar, som man ibland inte trodde fanns. Men ändå finns. Just därför är han är en underbar. Därför anser jag honom också vara värdig den stora utmärkelse han fick idag.
Tomas Tranströmer - en värdig pristagare. En underbar berättare och
poet. Idag fick han sitt Nobelpris.
Tomas Tranströmer i väntan på sitt Nobelpris...
...som han så småningom fick ur kungens hand.
Undrar vilka tankar som rörde sig i Drottning Sivias huvud idag?
Var det kanhända hennes makes lössläppta leverne som hon satt
och funderade på. Även Carl Gustaf verkade moloken. Inte undra på.
Det sägs ju att de omtalade bilderna snart skall publiceras.
-------------------------------------------------------------------------------
När snön var undanskottad lade jag mig ner i "Nobelsoffan", för att ta del av den dokumentär som visades om Tomas Tranströmer. Jag tycker om hans ord. Hans sätt att berätta. Hans sätt att måla och bearbeta orden. Detta leder tankarna in på vägar, som man ibland inte trodde fanns. Men ändå finns. Just därför är han är en underbar. Därför anser jag honom också vara värdig den stora utmärkelse han fick idag.
Tomas Tranströmer - en värdig pristagare. En underbar berättare och
poet. Idag fick han sitt Nobelpris.
Tomas Tranströmer i väntan på sitt Nobelpris...
...som han så småningom fick ur kungens hand.
Undrar vilka tankar som rörde sig i Drottning Sivias huvud idag?
Var det kanhända hennes makes lössläppta leverne som hon satt
och funderade på. Även Carl Gustaf verkade moloken. Inte undra på.
Det sägs ju att de omtalade bilderna snart skall publiceras.
-------------------------------------------------------------------------------
Hagström Musikskola i Åbyn / Brännfors
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Lördagen den 4 februari 1956
Pianoaffär i Älvsbyn
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 29 mars 1956
Piteå-flicka omkom...
Omkomna 21-åriga BIRGITTA FLODSTRÖM
En ung piteåflicka, fröken Birgitta Flodström, har fallit offer för en olycka till sjöss i avlägsna farvatten. Fröken Flodström, som tjänsrgjorde som kallskänksbiträde ombord på Svenska Lloyds fartyg "Patricia" under en långkryssning, råkade sent på onsdagskvällen, då fartyget befann sig i Karibiska sjön, falla överbord och drunkna. Detaljer om hur olyckan gått till är inte kända. Meddelandet om den tragiska olyckan kom på torsdagsförmiddagen från rederiet till pastorsämbetet, som befordrade sorgebudet till den omkomnas mor, fru Ella Flodström.
Enligt rederiets uppgifter skulle olyckan ha inträffat klockan 23.10 på onsdagskvällen. "Patricia" var på väg från Curacao till Port of Prince och befann sig som nämnt i Karibiska sjön. Från "Patricia" utsattes två motorbåtar, som utan resultat sökte efter den förolyckade.
Den omkomna, som var född den 18/4 1934, sörjes närmast av mor.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 7 januari 1956
Dansbandet COMIX - Östersund
¤ MATTI: Gitarr, dragspel, sång
¤ PER-GUNNAR: Bas, sång
¤ ÅKE: Gitarr, sång
¤ ROLF: Trummor, gitarr, sång
¤ ANDERS: Keyboard, dragspel, sång
¤ Spelar moget och blandad dansmusik ¤
00000000000000000000000000000000000000000000000000
Kvarnen i Lillpite / 1956
I byakvarnen i Lillpite har nu malningen kommit igång igen och
mjölnaren Folke Nilsson - en bohuslänfödd västgöte som sedan 1942
hunnit att bli nästan norrbottning - har fullt arbete med att skifta säckar.
Bönderna i Infjärden verkar dock inte vara allt för intresserade av fin-
sikten utan det mesta kornet blir kreatursfoder. Men arbetet vid kvarnen
beräknas trots allt att räcka cirka nio månader framöver efter den fina
skörden.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 20 september 1956.
Norah med sin röda näsa...
En aningen röd om sin lilla näsa, blev barnbarnet Norah när hon och jag var ute och tumlade i snön idag. D.v.s. Norah var den som snurrade runt och la sig ner i snön, medan hennes farfar skottade bort cirka tre trilijoner femhundratrettiotretusen och en halv snöflinga. Det var en rätt så liten siffra, det hade blivit betydligt mer om inte Andreas skottat rent i infarten i morse, innan han drog iväg med sin traktor på snösvängen. Tack Andreas, du är en klippa!
Norah i full färd med att sopa snö från farmor och farfars bro.
Mitt i sopandet ville farfar ta ett kort. Det var nästan så att Norah inte
hade tid.
- Farfar, vi gör en snögubbe! sa Norah och kramade en snöboll.
Tyvärr så var förhållandena inte direkt gynnsamma för snögubbsbygge.
Julgranen fick även den sin beskärda del av Bores kvarlämnade snö.
När vi äntligen kom in i stugvärmen, satt denna vackra hawiianska
ukelele-spelande dam och bjöd på vackra söderhavstoner.
-----------------------------------------------------------------------------------
Pitsunds signalvakter...
Pitsunds krokiga ränna har alltid varit en besvärlig passage för fartyg-
en. Här är det m/f Topeka av Tönsberg som kommit innanför arm-
arna. Möte med ett timmersläp inne i sundet skulle för denna koloss
kunna betyda katastrof.
Vad skulle ni tycka om att sitta ute vid Pitsund och titta på utsikten hela dagarna - och nätterna med för den delen. Knut Fällman från Strömsborg och hans fru Elin har sedan i måndags gjort det och har beslutat att fortsätta med tittandet - i första hand under två månader. Så lång är nämligen den provtjänstgöring Piteå stads hamnförvaltning beslutat för den nyinrättade signalvakten vid Pitsund.
Klockan 12 på måndag törnade makarna till och något vaktuppehåll blir det inte för dem under dessa två månader, ifall nu inte Pitsundet får så pass kraftig is att den inte kan forceras av isbrytare. En av makarna kommer alltid att sitta och speja ut genom fönstren in mot Munksundsfjärden och ut mot pitholmsarmarna för att vara beredda att ge stopp- eller klartecken åt fartygen.
Ett lätt jobb det där, säger någon. Javisst - bara alldeles för lätt. Alldeles för rogivande under den s.k. hundvakten mellan 12 och fyra på natten. Läser de en intressant bok kanhända uppmärksamheten slappnar så att båtarna får vänta på klarsignal. Är boken däremot dålig är det möjligt att sömnen smyger sig på. Ja, det där är problem som makarna Fällman - och hamnförvaltningen med förresten - måste försöka lösa.
Visst är vaktstugan trivsam - som vaktstuga betraktad - men knappast som hem. Många av er har sett stugan som till för någon månad sedan stod som en provisorisk barack i korsningen Uddmansgatan-Prästgårdsgatan. Den är inte rymlig. Ett stort rum i vilket genom två avbalkningar skapats en sovalkov och kokvrå utan dörrar. Som hem kommer emellertid makarna Fällman att använda stugan denna höst. Deras ägandes sommarvilla strax väster om gamla lägerplatsen på Pitholmsheden ligger dock nära ifall de vill koppla av, och någon gång skall det väl även bli möjlighet att var för sig komma till hemmet på Strömsborg.
Knut Fällman ger klarsignal till "Gull-Britt" genom att vrida på en
strömbrytare medan fru Elin kontrollerar att allt går rätt till.
------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 24 oktober 1956.
Martin & Povel knäpper upp i Piteå
Martin Ljung höjer sitt glas.
På måndag brakar Martin Ljung, Pekka Langer och alla de andra flugighetsfrämjarna loss i Piteå. Först och främst medverkar naturligtvis långpojken Martin! Ni som endast hört honom i radio, kanske inte förstår, varför Luleå-Ljung är landets just nu mest populäre skådespelare. Men Martin är framför allt scenaktör, och han måste helt enkelt ses i "Spectacle". - Han lär aldrig ha varit roligare än som "Min-Martin", där han med enbart gester språkar med publiken, som humorprofessor i monologen "Att vara rolig", parodin på "Mac Beth", där han klarar titelrollen med hjälp av ett sällan skådat antal fusklappar, som Greve Senilo i operetten "Lilla Helgerånet" o.s.v.
Så har vi sångkvartetten Flickery Flies - landets mest populära vokalistensemble - som består av Brita Borg, kapellmästaren och maken Allan Johansson, "Frukostklubbs"- Oscar Rundqvist och charmige Tosse Bark. - Brita är således med igen efter att ha varit borta från scenen hela vintersäsongen p.g.a. familjebestyr - det blev en liten välskapad pojke, som skall heta Allan efter pappa, trots att Povel Ramel kom med ett så bra förslag som "Någon".
I Spectaclet får vi höra "Flisorna" bl. a. i "Eskimåvisan" och "The Doodelidotts". Pekka Langer är sig precis lik i det här programmet, d.v.s. ingen vet från den ena dagen till den andra vad han tar sig till. - Förutom några typiska monologer och "lekar" med publiken får vi se "Nattuppen" i en riktig roll! - Han är med i den omtalade operetten och där lär han få den övriga ensemblen att komma av sig mest varje kväll. - Hittills har han inte sagt sina repliker rätt eller på rätt ställe mer än ett par gånger - av misstag...
Och så har vi förstås lilla yrhättan Gunwer Bergqvist. Hon har fyllt 23, men ser ut som sjutton, brukar knäppupparna säga om den lilla bönan, som i år också slagit igenom på film och grammofon. Det finns en knäppuppdebutant i gänget också: Cilla Ingvar! "Den lärda ångvisslan" brukar Martin kalla henne, och nog finns det krut i de snyggt emballerade stämbanden alltid. Den lundaspexande professorsdottern upptäcktes av Karl-Gerhard och gjorde sedan succé i en göteborgsrevy innan hon återvände till Lund och klarade av sin fil. kand. i julas. - Med den underbyggnaden torde lilla Cilla kunna hänga med i svängarna...
Sedan har vi Gus Dahlström (91:an ni vet...) som inte behöver närmare presentation. I 25 år har han varit en av våra mest utnyttjade revy- och filmkomiker. Här får vi se honom bl. a. som "Minneskonstnären Ernst Fullihuve".
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 21 augusti 1956.
15-års pojke från Munksund...
15-ÅRS POJKE FRÅN MUNKSUND
FÖLL FRÅN BRÄDSTAPEL
Östen Öhlund
En 15-årig yngling, Östen Öhlund, Munksund, fick medvetslös föras till lasarettet i Piteå, sedan han i går fallit från en brädstapel vid Munksunds sågverk. Han skulle hoppa från en rälsbana på en brädstapel, men missade hoppet och föll mellan två brädstaplar fem meter ned på marken. Vid fallet slog han i huvudet och förlorade medvetandet.
Han fördes genast i ambulans till lasarettet, där läkarna konstaterade en svår hjärnskakning. Först efter 3-4 timmar återfick Östen Öhlund medvetandet. Någon fara för livet föreligger inte.
------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 3 augusti 1956.
FÖLL FRÅN BRÄDSTAPEL
Östen Öhlund
En 15-årig yngling, Östen Öhlund, Munksund, fick medvetslös föras till lasarettet i Piteå, sedan han i går fallit från en brädstapel vid Munksunds sågverk. Han skulle hoppa från en rälsbana på en brädstapel, men missade hoppet och föll mellan två brädstaplar fem meter ned på marken. Vid fallet slog han i huvudet och förlorade medvetandet.
Han fördes genast i ambulans till lasarettet, där läkarna konstaterade en svår hjärnskakning. Först efter 3-4 timmar återfick Östen Öhlund medvetandet. Någon fara för livet föreligger inte.
------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 3 augusti 1956.
Hockeykrigaren Lasse Lindgren
Piteå har genom åren begåvats med ett antal väldigt duktiga ishockeyspelare. En av dem var Lars Lindgren. Han började sin hockeykarriär hemma i moderklubben Piteå HC. För att därefter fortsätta den i Ångermanländska MoDo. Lars Lindgren var en given spelare under 1970-talet, i Tre Kronor. Han var bl. a. med om att bärga hem silvermedaljerna vid VM 1977. Lars Lindgren var en kraftfull back, med en tyngd i sitt spel som ingav stor respekt för alla motståndare. Lindgren tog så småningom steget över till NHL där han stannade i 6 säsonger. Minnesota North Stars samt Vancouver Canucks blev Lasse Lindgrens speladresser. Lars Lindgren avslutade 1991 sin framgångsrika hockeykarriär på hemmaplan, i Luleå HF:s matchtröja.
De andra Piteåspelarna som nådde allra högsta klass inom ishockey är:
¤ Mikael Renberg
¤ Tomas Holmström
¤ Stefan Persson
¤ Mattias Öhlund
¤ Lars Hurtig
Lars Lindgren, Mikael Renberg och Tomas Holmström, har alla de gemensamma, att de varit/är boende i Hortlax. Tilläggas kan också, att sedan ett flertal år bor målvaktslegenden Peter "Pekka" Lindmark i Piteå. Hasse Svedberg eller "kulsprutan från Piteå" som han också kallades, var även han en hyllad piteåson som blev stor stjärna under 50- och 60-talet i hockey-Sverige. Hasse Svedberg hann med 98 landskamper under sin aktiva tid. Svedberg började även han i Piteå IF, för att senare ingå i Skellefteå AIK.
Ett tidningsurklipp hämtat ur Piteå-Tidningen 1986, ger oss en berättelse om huvudpersonen i detta inlägg - Lasse Lindgren:
¤ FÅR (lägg märke till vitsen) Lars Lindgren resa tillbaka till Moskva
igen? Det är den stora frågan sedan Anders Eldebrink skadades i
matchen mot USA. Under tiden har Lasse det lugnt och skönt hemma
i Hortlax. Och som synes har jättebacken gått och blivit fårfarmare.
HORTLAX. Tisdagnatt kom Lars Lindgren hem till familjen i Hortlax. Men nu kanske han får resa tillbaka till Moskva igen. Fast chansen är liten, tror han.
- Det blir nog Michael Thelvén som ersätter Eldebrink, säger fårfarmare Lindgren!
En stor, liten fårfarmare om ni så vill. Hemma har Lasse fixat en liten inhägnad där just två tackor och ett lamm har det mysigt. Roligt, tycker Lasse - alldeles fantastiskt anser barnen.
¤ Skönt, Lasse
- Det här har vi gjort mest för ungarnas skull, säger han och ger fåren vatten.
Lasse tycker det är skönt att vara hemma igen. Han har varit borta länge. Först det månadslånga träningslägret med bl. a. matcher mot Finland, Tjeckoslovakien och Canada plus då några dagar i Moskva - som reserv.
Blev du besviken över att du inte blev uttagen i laget?
- Jag förstår att Curre Lindström (förbundskaptenen) valde andra backar. Det har varit jobbigt att få fart på benen, säger han.
¤ Va´jobbigt
Lasse blev skadad när det återstod fyra veckor av elitserien och han tvingades bl. a. tacka nej till landskamperna mot Sovjet. När Curt Lindström drog ihop VM-truppen så saknades flera spelare p g a SM-finalen mellan Färjestad och Södertälje.
- Men Curre körde ändå hårt. Det var jobbigt.
- Se´n tycker jag inte heller att jag lyckades speciellt bra i matcherna före VM.
Under matcherna i Moskva har Lasse haft sällskap av Tommy Sandlin - som efter den här säsongen tar över efter Curt Lindström. Lasse anser att Tommy inte har någon avundsvärd uppgift framför sig.
¤ Fin kontakt
- Curt har skapat en härlig harmoni i det här laget. En festlig kille med glimten i ögat.
- Han har fått mycket fin kontakt med grabbarna.
Tre Kronor har alltså öppnat med förlust och därefter tre raka segrar. Nu blir det slutspel.
Är du förvånad över framgångarna?
- Inte alls. Efter fjolårets bakslag är spelarna enormt revanschsugna. Då var det för ensidiga spelare i laget, nu är det mycket bättre balans.
¤ Formtopp
Lasse menar också att de flesta nått en formtopp, exempelvis Färjestads-kvartetten Tommy Samuelsson, Fredrik Olausson, "Pekka" Lindmark och Thomas Rundqvist. Se´n betyder förstås Thomas Jonsson och Tomas Steen väldigt mycket.
- Starkt av NHL-proffsen att efter 24 timmar på planet kasta sig direkt in i TV-turneringen och spela så övertygande.
Lasse lider förstås med Anders Eldebrink, Södertäljebacken som så oturligt bröt yttre fotleden i matchen mot USA.
¤ Bittert!
Det är alltså av den orsaken som Lasse kanske får resa till Moskva igen.
- Anders var verkligen på gång, och nu kan han inte spela någon mer match. Bittert!
Ställer du upp om Curt Lindström ringer?
- Det gör jag nog. Men jag hoppas att det går att lösa på något annat sätt. Michael Thelvén ligger nog nära till hands. Lasse tror på fortsatt succé för Tre Kronor.
¤ En femma
- I slutspelet börjar lagen om från noll igen. Och då vet man aldrig. Sovjet har inte imponerat på mig, det är i stort sett bara en femma som håller hög klass.
- Sovjet har inte vunnit några storsegrar utan fått hårt motstånd både av Sverige, Finland och Västtyskland.
Om inte Curt Lindström hör av sig kan alltså Lasse följa det fortsatta VM-äventyret hemma i villan i Hortlax.
- Det ska bli roligt.
Och fårfarmaren håller förstås tummarna för att Tre Kronor tar medalj.
¤ LARS LINDGREN har bestämt sig. Han spelar ishockey en säsong till,
se´n får det vara slut. "Jag är 33 år, och tycker det är dags att varva
ned. Men jag kanske kommer tillbaka som tränare", säger han.
En hockeysäsong till - se´n får det vara slut!
Luleå Hockeys back Lars Lindgren har fattat ett definitivt beslut.
- Och jag kommer inte att ändra mig, säger han.
Lasse börjar känna en viss mättnad på ishockey. Fattas bara annat. Han har spelat A-lagshockey i 17 eller 18 säsonger. Han vet inte exakt. Lasse debuterade i Piteå IF A-lag redan som 15-åring.
¤ Tränare?
NHL-proffs var han i sex säsonger, innan det blev Luleå Hockey.
- Jag är 33 år, och då är det hög tid att varva ned ordentligt, säger han.
Men Lasse kommer inte helt sluta med ishockeyn. Han är exempelvis inte främmande för att börja en karriär som tränare.
- Det skulle onekligen vara intressant. Jag har ju lärt mig en hel del som proffs.
¤ Ställer upp
Om något år kanske Lasse dyker upp i Piteå Hockey!
- Skönt att det gick vägen med Piteå Hockey. Nu blir det nog lättare att få företagen att ställa upp. På sikt måste ju målet vara att få fram ett riktigt bra lag, säger Lasse som alltså avslutar sin aktiva karriär i Luleå Hockey.
oooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 18 april 1986.
De andra Piteåspelarna som nådde allra högsta klass inom ishockey är:
¤ Mikael Renberg
¤ Tomas Holmström
¤ Stefan Persson
¤ Mattias Öhlund
¤ Lars Hurtig
Lars Lindgren, Mikael Renberg och Tomas Holmström, har alla de gemensamma, att de varit/är boende i Hortlax. Tilläggas kan också, att sedan ett flertal år bor målvaktslegenden Peter "Pekka" Lindmark i Piteå. Hasse Svedberg eller "kulsprutan från Piteå" som han också kallades, var även han en hyllad piteåson som blev stor stjärna under 50- och 60-talet i hockey-Sverige. Hasse Svedberg hann med 98 landskamper under sin aktiva tid. Svedberg började även han i Piteå IF, för att senare ingå i Skellefteå AIK.
Ett tidningsurklipp hämtat ur Piteå-Tidningen 1986, ger oss en berättelse om huvudpersonen i detta inlägg - Lasse Lindgren:
¤ FÅR (lägg märke till vitsen) Lars Lindgren resa tillbaka till Moskva
igen? Det är den stora frågan sedan Anders Eldebrink skadades i
matchen mot USA. Under tiden har Lasse det lugnt och skönt hemma
i Hortlax. Och som synes har jättebacken gått och blivit fårfarmare.
HORTLAX. Tisdagnatt kom Lars Lindgren hem till familjen i Hortlax. Men nu kanske han får resa tillbaka till Moskva igen. Fast chansen är liten, tror han.
- Det blir nog Michael Thelvén som ersätter Eldebrink, säger fårfarmare Lindgren!
En stor, liten fårfarmare om ni så vill. Hemma har Lasse fixat en liten inhägnad där just två tackor och ett lamm har det mysigt. Roligt, tycker Lasse - alldeles fantastiskt anser barnen.
¤ Skönt, Lasse
- Det här har vi gjort mest för ungarnas skull, säger han och ger fåren vatten.
Lasse tycker det är skönt att vara hemma igen. Han har varit borta länge. Först det månadslånga träningslägret med bl. a. matcher mot Finland, Tjeckoslovakien och Canada plus då några dagar i Moskva - som reserv.
Blev du besviken över att du inte blev uttagen i laget?
- Jag förstår att Curre Lindström (förbundskaptenen) valde andra backar. Det har varit jobbigt att få fart på benen, säger han.
¤ Va´jobbigt
Lasse blev skadad när det återstod fyra veckor av elitserien och han tvingades bl. a. tacka nej till landskamperna mot Sovjet. När Curt Lindström drog ihop VM-truppen så saknades flera spelare p g a SM-finalen mellan Färjestad och Södertälje.
- Men Curre körde ändå hårt. Det var jobbigt.
- Se´n tycker jag inte heller att jag lyckades speciellt bra i matcherna före VM.
Under matcherna i Moskva har Lasse haft sällskap av Tommy Sandlin - som efter den här säsongen tar över efter Curt Lindström. Lasse anser att Tommy inte har någon avundsvärd uppgift framför sig.
¤ Fin kontakt
- Curt har skapat en härlig harmoni i det här laget. En festlig kille med glimten i ögat.
- Han har fått mycket fin kontakt med grabbarna.
Tre Kronor har alltså öppnat med förlust och därefter tre raka segrar. Nu blir det slutspel.
Är du förvånad över framgångarna?
- Inte alls. Efter fjolårets bakslag är spelarna enormt revanschsugna. Då var det för ensidiga spelare i laget, nu är det mycket bättre balans.
¤ Formtopp
Lasse menar också att de flesta nått en formtopp, exempelvis Färjestads-kvartetten Tommy Samuelsson, Fredrik Olausson, "Pekka" Lindmark och Thomas Rundqvist. Se´n betyder förstås Thomas Jonsson och Tomas Steen väldigt mycket.
- Starkt av NHL-proffsen att efter 24 timmar på planet kasta sig direkt in i TV-turneringen och spela så övertygande.
Lasse lider förstås med Anders Eldebrink, Södertäljebacken som så oturligt bröt yttre fotleden i matchen mot USA.
¤ Bittert!
Det är alltså av den orsaken som Lasse kanske får resa till Moskva igen.
- Anders var verkligen på gång, och nu kan han inte spela någon mer match. Bittert!
Ställer du upp om Curt Lindström ringer?
- Det gör jag nog. Men jag hoppas att det går att lösa på något annat sätt. Michael Thelvén ligger nog nära till hands. Lasse tror på fortsatt succé för Tre Kronor.
¤ En femma
- I slutspelet börjar lagen om från noll igen. Och då vet man aldrig. Sovjet har inte imponerat på mig, det är i stort sett bara en femma som håller hög klass.
- Sovjet har inte vunnit några storsegrar utan fått hårt motstånd både av Sverige, Finland och Västtyskland.
Om inte Curt Lindström hör av sig kan alltså Lasse följa det fortsatta VM-äventyret hemma i villan i Hortlax.
- Det ska bli roligt.
Och fårfarmaren håller förstås tummarna för att Tre Kronor tar medalj.
¤ LARS LINDGREN har bestämt sig. Han spelar ishockey en säsong till,
se´n får det vara slut. "Jag är 33 år, och tycker det är dags att varva
ned. Men jag kanske kommer tillbaka som tränare", säger han.
En hockeysäsong till - se´n får det vara slut!
Luleå Hockeys back Lars Lindgren har fattat ett definitivt beslut.
- Och jag kommer inte att ändra mig, säger han.
Lasse börjar känna en viss mättnad på ishockey. Fattas bara annat. Han har spelat A-lagshockey i 17 eller 18 säsonger. Han vet inte exakt. Lasse debuterade i Piteå IF A-lag redan som 15-åring.
¤ Tränare?
NHL-proffs var han i sex säsonger, innan det blev Luleå Hockey.
- Jag är 33 år, och då är det hög tid att varva ned ordentligt, säger han.
Men Lasse kommer inte helt sluta med ishockeyn. Han är exempelvis inte främmande för att börja en karriär som tränare.
- Det skulle onekligen vara intressant. Jag har ju lärt mig en hel del som proffs.
¤ Ställer upp
Om något år kanske Lasse dyker upp i Piteå Hockey!
- Skönt att det gick vägen med Piteå Hockey. Nu blir det nog lättare att få företagen att ställa upp. På sikt måste ju målet vara att få fram ett riktigt bra lag, säger Lasse som alltså avslutar sin aktiva karriär i Luleå Hockey.
oooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 18 april 1986.
ENSAM
Det går så mycket bättre, när man är två
Men just i den här stunden
är det inte så
Sängen där du brukar ligga, är urgröpt
och tom
Du fattas mig så djupt och innerligt,
att vetskapen om detta gräver ett hål
i mitt hjärta
Doften av din parfym, virvlar runt i rummet
Och klockans enformiga slag, har blivit
min värsta fiende
I en sjukhussäng, i ett sterilt rum
ligger du ovetande, om den
dramatik som ditt onda orsakat
Jag håller din livlösa hand,
och hoppas att det riktiga livet
snart skall återvända
Jag ber om ett samtal, med en
läkare i vit rock,
jag kanske inbillar mig,
men hennes ögon ser så ledsna ut
Tänk om hon säger det där orden,
de ord som jag för allt i världen
inte vill höra
Med sin mun formar hon "Livshotande",
Jag både hör men ändå inte
Snälla, säg att det är en dröm,
en mardröm som jag snart
skall vakna upp ur
Sakta går jag därifrån,
ut ur rummet med det stora
skrivbordet,
in till dig, och dina livlösa händer
På ditt sängbord står två foton
det är barnbarnen som blickar
ned på sin farmor
Önskar du kunde se dem
just här och nu
Önskar att du kunde le
åt dem, precis som jag
vet att du skulle gjort, om du
varit i ditt vakna vanliga tillstånd
I bilen hem förstärks den
bistra tomhetskänslan
Vad ska jag hem till?
Du är ju inte där
Varenda andetag jag gör,
hoppas jag på ett under
tills dess, denna fruktansvärda
väntan
I en kylslagen decembermorgon
återvänder du till livet
Ingen är gladare än jag,
naturligtvis barnen också
Vid nästa besök, är dina
händer inte livlösa längre
Dom är varma av det blod
som pulserar i din kropp
Undret som jag hoppades på
har äntligen inträffat
Och som kronan på denna
glädjefulla dag, mår du
bättre än på mycket länge
Efter några dagar är du återigen
hemma
Huset ändrar helt plötsligt karaktär
Klockslagen tycks mig genast
betydligt humanare
Vårt hem är äntligen ett
riktigt hem, för att DU finns där
Roger Lindqvist
Innehållet i den här dikten, baserar sig på när Elisabeth
insjuknade i svininfluensa 2009. Under fyra veckor
kämpade hon mot sin dubbelsidiga lunginflammation.
En vecka låg hon med respirator.
----------------------------------------------------------------------
Staffans - Östersund
¤ Lars: Bas, sång
¤ Per: Klaviatur, dragspel
¤ Jörgen: Trummor, dragspel, sång
¤ Peter: Gitarr, sång
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Baronerna - Skellefteå
¤ Hans-Olof - Gitarr, sång
¤ Felix - Orgel, dragspel
¤ Roland - Trummor, sång
¤ Christer - Bas, sång
¤ Kalle - Tenorsax, sång
¤ Pedro - Trumpet, basun
0000000000000000000000000000000000000000000000000000
Fyra minus och knarr under skorna...
Nu kan jag väl ändå påstå att vintern har kommit. Ingen större snömängd, inte heller några "Sibiriska-grader". Men ändå så har nog Kung Bore kommit för att stanna. Dagen har varit perfekt för en promenad. Rundan ökades ut mycket pga att jag njöt av allt det perfekta runt omkring. Att promenera låg tidigare inte allra högst upp på min agenda. Men eftersom mina födelsedagar numera kommer alltför tätt, så har jag tagit mig i kragen och börjat med regelbunden motion. Vid förra läkarbesöket hade jag tappat hela 16 kilo, och när min doktor frågade vad jag hade gjort så sa jag: - Det vet jag inte! Men så här i efterhand så är nog svaret i alla fall att jag äter inte längre som en häst. Jag äter väldigt sparsamt idag.
Livet är för det mesta både spännande och roligt. Men ibland så kan det även ta sig ett rakt motsatt uttryck. Man har vid 50 plus, börjat inse att man inte längre är odödlig. Ett liv kan ta slut lika fort som man blåser ut ett ljus. Och jag tror att man behöver ibland ta sig tid att stanna upp för att fundera vad i hela världen man håller på med. Självrannsakan, kallar jag det för. Det gör jag då och då. Det är inte jämt "alla andra" som gör tokiga saker och fel, det gör man ju själv också. Lika viktigt som det är att kunna vara förlåtande mot sin medmänniska, måste man kunna förlåta sig själv också.
Jag har genom åren mött en hel del människor. Vissa personlighetstyper, har haft en "ryggsäck" på sig vars innehåll har varit gamla oförätter, dåligt samvete, brutna relationer som fortfarande gnager, nära och kära som plötsligt gått bort osv. Om den där ryggsäcken blir överbelastad - ja, då är risken stor att vi som människor bågnar under trycket. Vi kan kanhända inte längre fungera pga av allt den smärtsamma last vi ständigt bär på oss.
Nu låter det kanhända som om jag vore både präst och psykolog. Det är jag inte. Även om jag fick frågan för något år sedan av en trevlig dam, som kom fram och frågade om jag var präst. Jag vet inte om jag ser "prästlik" ut? Kanske för att jag har de här tankarna möjligen. Men jag skulle absolut ingenting ha emot att vara präst. De är ju "ordets förkunnare" och ord, ja, orden tycker jag om. Speciellt om de har ett djup, är livskraftiga och har ett innehåll.
Promenaden gick efter den vanliga rutten. När jag kommit ut på Ska-
tanvägen vände jag kameran först åt höger...
...sen åt vänster. Skatanvägen var tidigare gamla Riks 13. Per, min
barndomskompis och jag, blev en sommar vittne till en bilolycka just
precis på den här sträckan. En Volvo PV körde med hög fart av vägen
och voltade flertalet varv på andra sidan på en äng. Föraren kröp så
småningom ut, väldigt omtumlad, men vid liv.
Gångvägen upp mot byn. Jag fäste blicken mot ljuset vid horisonten,
samtidigt som jag hörde det välbekanta knarret under skorna. När
jag passerade Norrbyskolans område, kunde jag inte annat än le när
jag såg alla de hockeykrigare som kämpade med puck och klubba,
ute på skolgården. I målet stod - kanske en blivande målvakt - med
målvaktsklubba, plockhandske, benskydd och ansiktsmask. Då mindes
jag själv hur det var, de där åren när jag drömde om att bli en ny
Leif "Honken" Holmqvist.
Vid den f.d gymnastiksalen i Hortlax Centralskola, där en matsal nu-
mera finns, fanns ett litet förråd. I det förrådet hade jag mina mål-
vaktsbenskydd. Jag minns att varje gång jag skulle hämta fram dem,
så var odören väldigt plågsam. Pga av det material de var gjorda av.
Förrådet finns inte kvar, det bommade man igen när byggnaden fick
en ansiktslyftning. Förrådet är idag igenmurat, vilket kan ses på bilden.
1968/69 låg Hortlaxskolans hockeybana precis på samma ställe
där Sport- och simhallen i dag ligger. Det var på den ishala hockey-
rinken som jag en dag - under en batalj om en spade - tappade
balansen och föll framlänges rakt ner i isen. Resultatet blev en halv-
framtand mindre. Den borttappade tandhalvan ledde till att nästan alla
mina skolkompisar, och jag, letade som dårar efter att finna. Till slut
så ropade en av grabbarna: - Jag har hittat Rogers tand!
Ingången till skolans gympasal. Den är fortfarande intakt, precis som
den såg ut på min tid. På trappan stod den glasögonprydde Roger,
med gympapåsen och med gympaskorna och shortsen i och väntade på
gymnastikläraren Sten Lindberg.
Så fortsatte promenaden upp mot "Hortlax city".
Efter en njutbar stund ute i det fria, så bar det av hemåt...
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Livet är för det mesta både spännande och roligt. Men ibland så kan det även ta sig ett rakt motsatt uttryck. Man har vid 50 plus, börjat inse att man inte längre är odödlig. Ett liv kan ta slut lika fort som man blåser ut ett ljus. Och jag tror att man behöver ibland ta sig tid att stanna upp för att fundera vad i hela världen man håller på med. Självrannsakan, kallar jag det för. Det gör jag då och då. Det är inte jämt "alla andra" som gör tokiga saker och fel, det gör man ju själv också. Lika viktigt som det är att kunna vara förlåtande mot sin medmänniska, måste man kunna förlåta sig själv också.
Jag har genom åren mött en hel del människor. Vissa personlighetstyper, har haft en "ryggsäck" på sig vars innehåll har varit gamla oförätter, dåligt samvete, brutna relationer som fortfarande gnager, nära och kära som plötsligt gått bort osv. Om den där ryggsäcken blir överbelastad - ja, då är risken stor att vi som människor bågnar under trycket. Vi kan kanhända inte längre fungera pga av allt den smärtsamma last vi ständigt bär på oss.
Nu låter det kanhända som om jag vore både präst och psykolog. Det är jag inte. Även om jag fick frågan för något år sedan av en trevlig dam, som kom fram och frågade om jag var präst. Jag vet inte om jag ser "prästlik" ut? Kanske för att jag har de här tankarna möjligen. Men jag skulle absolut ingenting ha emot att vara präst. De är ju "ordets förkunnare" och ord, ja, orden tycker jag om. Speciellt om de har ett djup, är livskraftiga och har ett innehåll.
Promenaden gick efter den vanliga rutten. När jag kommit ut på Ska-
tanvägen vände jag kameran först åt höger...
...sen åt vänster. Skatanvägen var tidigare gamla Riks 13. Per, min
barndomskompis och jag, blev en sommar vittne till en bilolycka just
precis på den här sträckan. En Volvo PV körde med hög fart av vägen
och voltade flertalet varv på andra sidan på en äng. Föraren kröp så
småningom ut, väldigt omtumlad, men vid liv.
Gångvägen upp mot byn. Jag fäste blicken mot ljuset vid horisonten,
samtidigt som jag hörde det välbekanta knarret under skorna. När
jag passerade Norrbyskolans område, kunde jag inte annat än le när
jag såg alla de hockeykrigare som kämpade med puck och klubba,
ute på skolgården. I målet stod - kanske en blivande målvakt - med
målvaktsklubba, plockhandske, benskydd och ansiktsmask. Då mindes
jag själv hur det var, de där åren när jag drömde om att bli en ny
Leif "Honken" Holmqvist.
Vid den f.d gymnastiksalen i Hortlax Centralskola, där en matsal nu-
mera finns, fanns ett litet förråd. I det förrådet hade jag mina mål-
vaktsbenskydd. Jag minns att varje gång jag skulle hämta fram dem,
så var odören väldigt plågsam. Pga av det material de var gjorda av.
Förrådet finns inte kvar, det bommade man igen när byggnaden fick
en ansiktslyftning. Förrådet är idag igenmurat, vilket kan ses på bilden.
1968/69 låg Hortlaxskolans hockeybana precis på samma ställe
där Sport- och simhallen i dag ligger. Det var på den ishala hockey-
rinken som jag en dag - under en batalj om en spade - tappade
balansen och föll framlänges rakt ner i isen. Resultatet blev en halv-
framtand mindre. Den borttappade tandhalvan ledde till att nästan alla
mina skolkompisar, och jag, letade som dårar efter att finna. Till slut
så ropade en av grabbarna: - Jag har hittat Rogers tand!
Ingången till skolans gympasal. Den är fortfarande intakt, precis som
den såg ut på min tid. På trappan stod den glasögonprydde Roger,
med gympapåsen och med gympaskorna och shortsen i och väntade på
gymnastikläraren Sten Lindberg.
Så fortsatte promenaden upp mot "Hortlax city".
Efter en njutbar stund ute i det fria, så bar det av hemåt...
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Värmebölja sommaren 1958
Rekordförsäljning av glass och läsk
Armand Hedkvist, David Edin och Stig Lundberg hjälper Birger Berg
att lasta läskedrycker för vidare befordran till törstiga strupar. Den
här billasten kördes senare i går till Lillpite.
Sommaren 1958 är på väg att slå alla tidigare rekord!
Den intensiva värmebölja vi haft sedan midsommar fortsätter. Topptemperaturer noteras dagligen. Några officiella rekord har ännu inte kunnat antecknas, men pålitliga väderkännare påstår att så här varmt har det inte varit på flera år. Tidigare har lika höga gradantal noterats, men då har blåst och enstaka regndagar förstört helhetsintrycket.
Värmen gör att folk söker sig ut till badplatserna i en utsträckning som inte är vanlig i början på juli. Svalka söks. Man måste helt enkelt ha glass, saft med iskallt vatten eller läskedrycker. Sedan får vetenskapen säga hur mycket hälsosammare det är att häva i sig ljum vätska. Ju kallare, desto bättre är i stället parollen för ett ovanligt svettigt svenskt folk...
Det där med svalka betyder att glassfabrikanter, bryggerier och safttillverkare har högsäsong just nu.
- Det stämmer, säger direktör Martin Strand hos Strands Glass. Vi kör för högtryck. 4.000 liter glass per dygn produceras. Och det går ledigt åt. Siffran är den högsta sedan 1947 - värmeböljan är särklassig så tillvida att vädret är lugnt och hettan därigenom känns dubbelt så pressande.
Strands levererar glass till försäljningsställen runt om i Norr- och Västerbotten. Fabriken kör med dubbla skift för närvarande. Stor glasstillverkare i Norrbotten är förutom Strands Producentföreningen. Dock utan att komma upp i samma siffror som specialfabriken Strands.
¤ Ökad vattenåtgång
Vattenåtgången har ökat undan för undan de senaste dagarna och för närvarande kör man igenom bortåt 5000 kubikmeter i dygnet vid Piteå stads vattenverk på Degeränget. Ökningen på tisdagen jämfört med s.k. normala förhållanden utgjorde inte mindre än 1000 kubikmeter och man väntade att kravet på vattenverket skall bli ännu större, däest värmen fortsätter några dagar. Än har man inte behövt i någon högre grad ta vattenledningsvattnet i anspråk. Men när den dagen eller kvällen kommer, är man som sagt beredd på en ytterligare ökning av vattenkonsumtionen.
¤ Rekord vid Piteå Bryggeri
- Törsten är av allt att döma gruvligt stor i värmen och bryggeriet har noterat rekord för juni med en tappning av 40.000 flaskor per dag i slutet av månaden, rapporterar disponent Dag Röing vid Piteå bryggeri. Hittills har man klarat den stora efterfrågan på läskande drycker med ett par timmars övertid utöver normal arbetsdag, men fortsätter värmen och därmed törststegringen, så kan det bli nödvändigt med skiftjobb. Men som sagt, än så länge klarar man ruschen. Det är speciellt de vanliga läskedryckerna som får en strykande (?) åtgång i värmeböljetider - ökning på 300 procent - medan ölet stannar vid bara 50. Populära drycker i tur och ordning är gamla hederliga sockerdrickan och Pommac samt Loranga. En ny sorts läsk, en naturel aprikosdryck, som fått namnet Sydic, hoppas den med de ökade affärerna tillfredsställde bryggerichefen skall bli en ny s.k. schlager.
-----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 2 juli 1958.
Armand Hedkvist, David Edin och Stig Lundberg hjälper Birger Berg
att lasta läskedrycker för vidare befordran till törstiga strupar. Den
här billasten kördes senare i går till Lillpite.
Sommaren 1958 är på väg att slå alla tidigare rekord!
Den intensiva värmebölja vi haft sedan midsommar fortsätter. Topptemperaturer noteras dagligen. Några officiella rekord har ännu inte kunnat antecknas, men pålitliga väderkännare påstår att så här varmt har det inte varit på flera år. Tidigare har lika höga gradantal noterats, men då har blåst och enstaka regndagar förstört helhetsintrycket.
Värmen gör att folk söker sig ut till badplatserna i en utsträckning som inte är vanlig i början på juli. Svalka söks. Man måste helt enkelt ha glass, saft med iskallt vatten eller läskedrycker. Sedan får vetenskapen säga hur mycket hälsosammare det är att häva i sig ljum vätska. Ju kallare, desto bättre är i stället parollen för ett ovanligt svettigt svenskt folk...
Det där med svalka betyder att glassfabrikanter, bryggerier och safttillverkare har högsäsong just nu.
- Det stämmer, säger direktör Martin Strand hos Strands Glass. Vi kör för högtryck. 4.000 liter glass per dygn produceras. Och det går ledigt åt. Siffran är den högsta sedan 1947 - värmeböljan är särklassig så tillvida att vädret är lugnt och hettan därigenom känns dubbelt så pressande.
Strands levererar glass till försäljningsställen runt om i Norr- och Västerbotten. Fabriken kör med dubbla skift för närvarande. Stor glasstillverkare i Norrbotten är förutom Strands Producentföreningen. Dock utan att komma upp i samma siffror som specialfabriken Strands.
¤ Ökad vattenåtgång
Vattenåtgången har ökat undan för undan de senaste dagarna och för närvarande kör man igenom bortåt 5000 kubikmeter i dygnet vid Piteå stads vattenverk på Degeränget. Ökningen på tisdagen jämfört med s.k. normala förhållanden utgjorde inte mindre än 1000 kubikmeter och man väntade att kravet på vattenverket skall bli ännu större, däest värmen fortsätter några dagar. Än har man inte behövt i någon högre grad ta vattenledningsvattnet i anspråk. Men när den dagen eller kvällen kommer, är man som sagt beredd på en ytterligare ökning av vattenkonsumtionen.
¤ Rekord vid Piteå Bryggeri
- Törsten är av allt att döma gruvligt stor i värmen och bryggeriet har noterat rekord för juni med en tappning av 40.000 flaskor per dag i slutet av månaden, rapporterar disponent Dag Röing vid Piteå bryggeri. Hittills har man klarat den stora efterfrågan på läskande drycker med ett par timmars övertid utöver normal arbetsdag, men fortsätter värmen och därmed törststegringen, så kan det bli nödvändigt med skiftjobb. Men som sagt, än så länge klarar man ruschen. Det är speciellt de vanliga läskedryckerna som får en strykande (?) åtgång i värmeböljetider - ökning på 300 procent - medan ölet stannar vid bara 50. Populära drycker i tur och ordning är gamla hederliga sockerdrickan och Pommac samt Loranga. En ny sorts läsk, en naturel aprikosdryck, som fått namnet Sydic, hoppas den med de ökade affärerna tillfredsställde bryggerichefen skall bli en ny s.k. schlager.
-----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 2 juli 1958.
Ingemar Johansson / 1958
INGEMAR JOHANSSON tillsammans med f. d. managern, numera
rådgivaren, Edvin Ahlquist, när de embarkerar USA-planet för vidare
färd till New York och underhandlingar med Patterson-managern Cus
D´Amato.
NEW YORK. "Ring Magazine" korade på julaftonen Ingemar Johansson till 1958 års bästa boxare. Ingemar blev den andra icke-amerikanen som titulerats "Årets bästa boxare". Tidigare är det bara tysken Max Schmeling som gjort sig förtjänt av detta epitet.
Ingemars enda rond mot Eddie Machen i Göteborg valdes också till "Årets bästa boxningsrond". "Årets match" blev lika med mötet Archie Moore-Yvon Durelle i Montreal för drygt två veckor sedan. Sugar Ray Robinson, som 1958 tog sin femte VM-titel i mellanvikt, placerades närmast Ingemar. Efter Robinson följde Archie Moore och den nybakade världsmästaren i weltervikt, Don Jordan.
- För första gången på 20 år har Europa en verklig tungviktsutmanare, säger "Ring Magazine". Ingemar Johanssons k. o. var den mest betydelsefulla förstarondsknock sedan den 22 juni 1938 då Joe Louis sövde Max Schmeling efter 2,04 min.
Johansson segrade 1958 inte bara över Machen, påminner tidningen.
- Svensken slog även ut Joe Erskine och Heinz Neuhaus. Stor och stark är Ingemar Johansson. En härlig "puncher" och en färgstark boxare är han också. Den första skandinaviske tungviktaren av verklig klass.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 27 december 1958.
Härliga Umeå
Klockan 03.45 ringer väckarklockan. Vadan denna tidiga timme? Jo, pga ett besök hos Östmans optik på Kungsgatan 58 i Umeå. Halv 5 åker vi iväg, jag, Elisabeth och Andreas. Klockan 09.00 har Andreas en inbokad tid för synundersökning. Termometern utanför vårt köksfönster, visar några minusgrader innan vi är klara för avfärd. I baksätet står en korg vars innehåll består av kaffe, mackor m.m. I Skellefteå svänger vi in på ett industriområde, Andreas skall även leverera ett fullastat släp med hö till en kund. Släpet lämnar vi kvar, för att vid hemfärden hämta upp det.
Vid framkomsten så känns kylan bita lite extra i kinderna. Jag går en liten runda i den närliggande parken. Inte så långt därifrån syns Umeå stadskyrka trona med sin stolta spira. En vacker kyrka, i en vacker stad. Sonen går till det avtalade mötet. Han kommer att bli borta några timmar. Vi går en vända på den julpyntade gatan, som leder oss mot torget. Rådhuset får mig att ta fram min kamera. Torget är stort och pampigt, och det fylls sakta men säkert upp av julhandlande människor.
Senast jag gjorde ett besök i staden, var 2006. Men då var det sommar, och Umeås berömda björkar gav stadsbilden dess glans. Idag vid vårt besök har snön lagt sitt välkända täcke över stadens gator. Som den vinylälskare jag är, slinker jag in på Burmans musik mitt i stan. Tyvärr görs inga riktiga fynd. Utanför står hustrun och vinkar att jag skall komma ut. Hon vill gå en runda på Åhléns. Snällt följer jag med, vi tittar på butikens julskyltning, och tillsammans frapperas vi av alla de julens färger som finns representerade.
Strax före lunch kommer sonen. Undersökningen har gått bra, men han måste göra ett återbesök i början av januari 2012. Vi sätter oss i bilen för att påbörja hemfärden. Efter ett par timmar är vi återigen hemma på vår gata. Hemma är alltid hemma, även om staden Umeå alltid är värt ett besök.
03.45 ringer väckarklockan. Klockan 05.00 börjar vi färden mot
björkarnas stad - Umeå!
GPS:en är inkopplad! Och i samma stund kommer jag att tänka på
det revynummer jag skrev till Piteå Revyn förra året. Det handlade
om en man (Eskil) som skaffar sig en GPS och sedan försvinner spår-
löst. Till årets Revy har jag skrivit en fortsättning.
Första anhalten är Skellefteå. Där lämnar vi det släpvagn som Ante
lastat fullt med hö till en kund.
Dagsljuset lyste med sin frånvaro i den tidiga timmen, av naturliga
skäl.
Efter att ha sträckt på benen så var det åter dags att fortsätta färden.
Från den närliggande parken såg jag denna vackra syn. Umeå stads-
kyrka.
Vid ankomsten lyste gatorna ännu rätt så tomma. Men i takt med
klockans slag syntes alltfler umebor ute på gator och torg.
Gatorna i innerstan var vackert dekorerade.
I bilen satt den här mannen och frös. Tur att sonen har bra värme i
sin kärra.
I bilens bakre regioner satt hustrun och planerade en rundtur på
Åhléns.
HOME SWEET HOME...Javisst, är det skönt därhemma i Hortlax...
...SMILE...Jo, det är väl klart som korvspad att man ler...ibland...
vid högtidliga tillfällen.
Det ståtliga rådhuset som byggdes 1888 finns att avnjuta mitt i cen-
trala Umeå.
Mot Piteå! Två och en halvtimme bort...
- Det gick bra det där, sa Andreas åsyftande besöket hos optikern
Östman i Umeå. Halv tre var vi åter hemma på "ranchen". Utan miss-
öden.
---------------------------------------------------------------------------
Vid framkomsten så känns kylan bita lite extra i kinderna. Jag går en liten runda i den närliggande parken. Inte så långt därifrån syns Umeå stadskyrka trona med sin stolta spira. En vacker kyrka, i en vacker stad. Sonen går till det avtalade mötet. Han kommer att bli borta några timmar. Vi går en vända på den julpyntade gatan, som leder oss mot torget. Rådhuset får mig att ta fram min kamera. Torget är stort och pampigt, och det fylls sakta men säkert upp av julhandlande människor.
Senast jag gjorde ett besök i staden, var 2006. Men då var det sommar, och Umeås berömda björkar gav stadsbilden dess glans. Idag vid vårt besök har snön lagt sitt välkända täcke över stadens gator. Som den vinylälskare jag är, slinker jag in på Burmans musik mitt i stan. Tyvärr görs inga riktiga fynd. Utanför står hustrun och vinkar att jag skall komma ut. Hon vill gå en runda på Åhléns. Snällt följer jag med, vi tittar på butikens julskyltning, och tillsammans frapperas vi av alla de julens färger som finns representerade.
Strax före lunch kommer sonen. Undersökningen har gått bra, men han måste göra ett återbesök i början av januari 2012. Vi sätter oss i bilen för att påbörja hemfärden. Efter ett par timmar är vi återigen hemma på vår gata. Hemma är alltid hemma, även om staden Umeå alltid är värt ett besök.
03.45 ringer väckarklockan. Klockan 05.00 börjar vi färden mot
björkarnas stad - Umeå!
GPS:en är inkopplad! Och i samma stund kommer jag att tänka på
det revynummer jag skrev till Piteå Revyn förra året. Det handlade
om en man (Eskil) som skaffar sig en GPS och sedan försvinner spår-
löst. Till årets Revy har jag skrivit en fortsättning.
Första anhalten är Skellefteå. Där lämnar vi det släpvagn som Ante
lastat fullt med hö till en kund.
Dagsljuset lyste med sin frånvaro i den tidiga timmen, av naturliga
skäl.
Efter att ha sträckt på benen så var det åter dags att fortsätta färden.
Från den närliggande parken såg jag denna vackra syn. Umeå stads-
kyrka.
Vid ankomsten lyste gatorna ännu rätt så tomma. Men i takt med
klockans slag syntes alltfler umebor ute på gator och torg.
Gatorna i innerstan var vackert dekorerade.
I bilen satt den här mannen och frös. Tur att sonen har bra värme i
sin kärra.
I bilens bakre regioner satt hustrun och planerade en rundtur på
Åhléns.
HOME SWEET HOME...Javisst, är det skönt därhemma i Hortlax...
...SMILE...Jo, det är väl klart som korvspad att man ler...ibland...
vid högtidliga tillfällen.
Det ståtliga rådhuset som byggdes 1888 finns att avnjuta mitt i cen-
trala Umeå.
Mot Piteå! Två och en halvtimme bort...
- Det gick bra det där, sa Andreas åsyftande besöket hos optikern
Östman i Umeå. Halv tre var vi åter hemma på "ranchen". Utan miss-
öden.
---------------------------------------------------------------------------
Skellefteåtjuvar i Piteå / 1958
Här är den stulna bilen efter volten vid furunäsvägskälet.
Tre ynglingar i åldern 18-20 år och hemmahörande i Skellefteå socken sitter i Skellefteå anhållna för bilstöld. Det började med att de stal en bil i Norgrens bilaffär i Skellefteå, varefter de begav sig till Luleå. Där träffade de på två piteåflickor, som de bjöd på bilskjuts. Framme vid Rosviksbodarna körde de i diket, men med hjälp av en förbipasserande, lyckades de få fordonet på vägen igen. Vid vägskälet till Furunäset var det emellertid färdigt igen. Där voltade bilen och fick avsevärda skador. Av spåren att döma hade kärran kommit från staden och så hade väl killen vid ratten kört för fort - 50-kilometersbegränsningen till trots! - och just i kurvan tappat herraväldet över vagnen, som styrt ned i vänstra diket och slagit runt ett varv i sidled. En bärgningsbil fick ta upp vraket. En av flickorna fick foten i kläm men i övrigt ådrog sig ingen några skador att tala om.
Här lämnade pojkarna bilen och flickorna tog sig något omtumlade hem. Pojkarna gav emellertid inte slaget förlorat, utan i direktör Conrad Petterssons garage efter Nygatan tog de en nästan ny bil och med denna begav de sig till Skellefteå, där de greps av polisen och anhölls. Till historien hör att när de skulle backa ut bilen ur Petterssons garage, körde de på en fabriksny bil, som fick en del mindre skador. Polisen tar för givet att det är samma pojkar som samma natt gjorde sig skyldiga till försök till bilstöld efter Lillbrogatan. Här hade man nämligen gjort åverkan på en bil, men inte lyckats få upp dörren. Efter detta misslyckande hade man, enligt vad polisen tror, begivit sig till Petterssons garage.
Ynglingarna har mycket på samvetet
De tre ynglingarna greps på lördagsförmiddagen i Bonnstaden i Skellefteå och det visade sig snart att poliserna lagt vantarna på tre avancerade ungdomsförbrytare. En person anmälde att han sett en bil med några mystiska personer i Bonnsta´n. När poliserna kom till platsen ställde de sig en bit från bilen och så småningom kom de tre ynglingarna fram till bilen. Polisen kände igen dem då pojkarna tidigare varit i kontskt med rättvisan. Konstaplarna såg att ynglingarna hade avlånga paket i fickorna och när man avvisiterade dem fann man att det var "cigarettlimpor" från ett kioskinbrott i Skellefteå förra veckan då tobak och cigaretter till ett värde av 4.000 kronor stals.
Pojkarna hade hyrt en s. k. kyrkstugekammare och där kunde polisen hitta större delen av stöldgodset när man omedelbart gjorde husrannsakan. Pojkarna fann då för gott att erkänna inbrottet. De är även misstänkta för en serie andra småstölder runt om i bygden. Bl. a. har polisen stor anledning tro att de ligger bakom stöldförsöket i en dynamitkiosk i Slind. Där var de mycket nära döden när de med en svetslåga försökte skära upp en stålkista i vilken förvarades 100 tändhattar, 26 sprängdosor och 11 kilo nitrolit. Till all tur lyckades de inte skära igenom godset i vilket fall de flugit i luften tillsammans med den verkstad där de gjorde experimentet.
-------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 3 november 1958.
Äta bryta, röka Castros cigarrer, Franska Rivieran i solnedgång...
Apropå pitepalt, så finns det en annan välkänd rätt, för oss Pitebor. Bryta, eller på pitemål: "Bruta" el. "Brötton". Kan även benämnas som "Smola nedde". Jag gör inget anspråk att jag skrivit ordet rätt grammatiskt. Men något åt det här hållet är det i alla fall. Som barn åts det en hel del bryta. Man köpte tunnbröd, korv och mjölk, sedan var dagen räddad. Nu är det länge sedan jag åt denna rätt. Men så häromdagen, hände det. Jag och hustrun åt varsin bryta. Och kan ni tänka er - det var gott. Jag kan bara djupt beklaga alla er som tyvärr aldrig haft tillfälle att smaka denna kulinariska maträtt. Genom ett "brytlöst" liv har man eller aldrig levt på riktigt. Man måhända sett Franska Rivieran i solnedgång, klättrat uppför Mount Everest topp, rökt Fidel Castros cigarrer - MEN... aldrig ätit bryta.
Man kan köpa vilket tunnbröd som helst. Men själv föredrar jag
Svensbybröd...
...handnaggat extra tunt...
...så blandar man brödet med mjölk och sylt (socker) eventuellt fil-
mjölk, som jag helst använder, dock laktosfritt...
...glöm för Guds skull inte falukorven. Bryta utan falukorv är som
Beppe Wolgers utan skägg, eller Arne Weise utan glasögon. Börja
redan i dag - ÄT BRYTA, FÖR ETT LYCKLIGARE LIV!!
-------------------------------------------------------------------------------
Brytinstruktör: ROGER LINDQVIST.
Man kan köpa vilket tunnbröd som helst. Men själv föredrar jag
Svensbybröd...
...handnaggat extra tunt...
...så blandar man brödet med mjölk och sylt (socker) eventuellt fil-
mjölk, som jag helst använder, dock laktosfritt...
...glöm för Guds skull inte falukorven. Bryta utan falukorv är som
Beppe Wolgers utan skägg, eller Arne Weise utan glasögon. Börja
redan i dag - ÄT BRYTA, FÖR ETT LYCKLIGARE LIV!!
-------------------------------------------------------------------------------
Brytinstruktör: ROGER LINDQVIST.
LUNDMANS i Hortlax
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 1 september 1955.
Thore Skogman sjunger Pitepaltens lov
Redan i tidig ålder infanns sig ett musikaliskt intresse. Jag slukade allt vad musik hette. Nåja, nästan allt. Nu är det inte så att jag låg i vårat vardagsrum vid radiogrammofonen och diggade Schubert, Händel, Mozart och grabbarna. Det var schlagern som var min melodi. Varför det blev just denna genre, beror väl på att det var de plattorna som fanns tillgängliga. Jag har tidigare berättat om min stora kärlek till Povel Ramel. Ja, jag har t.o.m. skrivit om honom i lokaltidningen vid ett tillfälle. En av våra andra foklkära artister var Thore Skogman. Jag vet att vissa andra inom musik-Sverige ibland har rynkat på näsan åt honom, däribland baron Ramel.
Men jag fann ett nöje i som barn, att lyssna på hans klämkäcka skivor. När jag kom upp i vuxen ålder så byttes Skogman ut mot andra artister. Intresset falnade, som det så vackert heter. Men ändå tycker jag om hans artistiska-energi som han bjöd på. Okej, några större mästerverk gjorde han kanske aldrig. Men det finns ändå några låtar som han lämnat kvar, som fortfarande lever sitt eget liv.
Häromdagen fick jag syn på en platta av och med Thore Skogman. Vad som tilldrog sig mitt intresse var en av de låtar som fanns på EP:n. Låten ifråga (som kom 1964) var "EN PITEPILT, MED PITEPALT". Ännu en sådan där slagdänga, som går in genom ena örat och ut genom det andra, eller...?
För mig är nämnda Skogman-komposition en ren och klar kultlåt. Kanske framför allt för att den handlar om min stad Piteå, och dess nationalrätt PITEPALTEN. På samma platta finns också "SURSTRÖMMINGS POLKAN". En låt som det "luktar om". Thore ackompanjerades av Håkan Elmquists orkester, på Pitepalten, dels Arvid Sundins orkester på Surströmmingslåten. Håkan Elmquist var förresten mannen bakom Family Fours "Vita vidder", som gruppen vann med i Melodifestivalen 1971. I och med vinsten på hemmaplan, representerade man Sverige i Eurovision Song Contest, där man så småningom hamnade på en 12:e plats. "Vita vidder" låg även på Svensktoppen mellan den 16 maj - 13 juni 1971.
På Thore Skogmans EP, inspelad på skivmärket Odeon 1964, finns
förutom Pitepalten, även Surströmmings polkan, Gåsmarsh och en
låt om Kräftan och månen och kärleken.
------------------------------------------------------------------------------
Kung Bore har anlänt
Nu är han här! Kung Bore med sitt vita frostbitna skägg anlände i natt. Exakt klockslag vet jag inte. Men han har i alla fall lämnat den där snövita varan i skog och mark, som är hans speciella kännetecken. Snömängden är än så länge väldigt sparsam. Men jag kan nästan lova att det kommer mer vad det lider. Jag vet två små som kommer att bli väldigt lyckliga över vinterns ankomst; Norah & Max. Naturligtvis alla andra små också. Och det är dom så väl värda. Min morfar brukade alltid ta sig en stund med våra barn när han kom på besök. Jag kommer speciellt ihåg ett uttryck som han flitigt använde, när samtalet kom in på de små: - Det är dom små som ska upprätthålla världen". När det var sagt, så brukade jag lägga märke till den där tåren som obligatoriskt kom ur ögonvrån.
Vår skog - ja, jag tar mig friheten att kalla den för vår, har fått sin
vinterklädsel.
Plötsligt uppenbarar sig en dam (i sina bästa år?). Elisabeth!
Det är sagt att det skall avverkas skog denna vinter. Hoppas att
man avverkar med känslig hand.
Orkar man lyfta sitt huvud uppåt, så ser man dessa maffiga lätt snö-
klädda kronor.
När man nu står med sitt mössbeklädda huvud och tittar uppåt, kan
man ju låta blicken vandra runt. Fast det kanske ser lite knasigt ut
när "den där" Lindqvist står med blicken i skyn hela tiden. För tänk
om det kommer nån, och ser mig stirrande på tallkronorna...Men
hörrni, det bjuder jag på! Livet är alldeles för kort för att tänka på
sådana trivialiteter. Just nu kommer jag att tänka på en av mina jobbar-
kompisar, som en gång sade detta: - Jag är inte rädd för vad folk ska
tycka och tänka, över hur jag är och vad jag gör. Så länge som jag
är en hederlig människa, och inte gör någon annan illa! Vilka kloka
ord, som faktiskt är värda att tänka på. Mannen som fällde dessa
bevingade ord (som jag tänker på ibland) hette Göte Lindkvist. Han
och jag var inte alls släkt med varandra. Men vi kom att jobba till-
sammans på Transportcentralen i många år, ute på Furunäsets sjuk-
hus. Sista gången vi möttes, tog han tag i mina händer, tittade mig
djupt in i mina ögon och med ett stort varmt leende sa han: - Men
hej Roger. Så kul att träffas. Hur har du det? Ett tid därefter var han
död.
----------------------------------------------------------------------------
Skogsfotograferare: ROGER LINDQVIST.
Vår skog - ja, jag tar mig friheten att kalla den för vår, har fått sin
vinterklädsel.
Plötsligt uppenbarar sig en dam (i sina bästa år?). Elisabeth!
Det är sagt att det skall avverkas skog denna vinter. Hoppas att
man avverkar med känslig hand.
Orkar man lyfta sitt huvud uppåt, så ser man dessa maffiga lätt snö-
klädda kronor.
När man nu står med sitt mössbeklädda huvud och tittar uppåt, kan
man ju låta blicken vandra runt. Fast det kanske ser lite knasigt ut
när "den där" Lindqvist står med blicken i skyn hela tiden. För tänk
om det kommer nån, och ser mig stirrande på tallkronorna...Men
hörrni, det bjuder jag på! Livet är alldeles för kort för att tänka på
sådana trivialiteter. Just nu kommer jag att tänka på en av mina jobbar-
kompisar, som en gång sade detta: - Jag är inte rädd för vad folk ska
tycka och tänka, över hur jag är och vad jag gör. Så länge som jag
är en hederlig människa, och inte gör någon annan illa! Vilka kloka
ord, som faktiskt är värda att tänka på. Mannen som fällde dessa
bevingade ord (som jag tänker på ibland) hette Göte Lindkvist. Han
och jag var inte alls släkt med varandra. Men vi kom att jobba till-
sammans på Transportcentralen i många år, ute på Furunäsets sjuk-
hus. Sista gången vi möttes, tog han tag i mina händer, tittade mig
djupt in i mina ögon och med ett stort varmt leende sa han: - Men
hej Roger. Så kul att träffas. Hur har du det? Ett tid därefter var han
död.
----------------------------------------------------------------------------
Skogsfotograferare: ROGER LINDQVIST.
Harry "Sputnik" Källström, SM - mästare 1964
Harry "Sputnik" Källström poserar med sin BMC Cooper.
¤ Harry "Sputnik" Källström, Botkyrka MK, tog den 29 november sitt tredje svenska mästerskap i tillförlitlighet för bilar genom seger i Scandiatrofén. Tävlingen som gick med start och mål i Linköping, vanns av Källström med endast en sekund före Ove Andersson, Uppsala. Åke Andersson, Uppsala, som ledde SM inför den här tävlingen, gick runt, på en specialsträcka och tvingades bryta.
På grund av snö, regn och rå väderlek blev tävlingen mycket krävande. Vägarna bjöd på ett underlag , som stundtals bestod av snö och is, stundtals av jord och lera.
=====1964============================
Avundsjuka och böksvineri
Skvaller vet vi väl alla vad det är. Det finns i mina ögon sett olika sorts graderingar på skvaller. Det ofarliga, samt det skadliga (förtal). En variant, är när två personer råkas, och den ena säger: "Har du hört att grannen köpt ny bil?". Den kategorin är väl den minst skadliga. Nästa variant och exempel, är när de två råkas nästa dag och följande ord "halkar" ut ur munnen: "Har du hört att grannen har varit otrogen?". Med detta sistnämnda exempel, har personen ifråga gått rejält över gränsen. Frågan man först ställer sig är följande: Vad grundar sig den "skvallrande" personen på? Hur kan han veta att grannen varit otrogen? Varför är han/hon så mån om att berätta detta, även om det bara är hörsägen?
I förra veckan mötte jag en person som berättade att en viss person i en högre ställning var alkoholist. Jaha!, sa jag. När jag inte visade mig så intresserad, och imponerad, klämde personen i med ännu fler "sanningar". När personen sagt sitt och "talat ut" så berättade jag att den där personen visst inte är den du menar. Då blev personen påstridig och sa: "Jag VET...!". Efter ytterligare en stund så berättade jag att det är helt omöjligt, personen hon/han åsyftade är inte den du menar. När jag efter flera turer av förklaringar, lyckades jag så småningom överbevisa henne/honom, om att hon/han tagit fel på person.
Hade jag inte brytt mig, hade hon/han troligtvis berättat "sanningen" vidare, och på så sätt utvidgat förtalet, av en helt oskyldig person. Tyvärr är denna person inte ensam om att - liksom svinen, böka i dyngan. Varför skvallrar vi då? I många fall ligger det avundsjuka bakom. Man vill på nåt sätt "märka" en viss person som kanske har lyckats på nåt sätt med sitt liv. Åtminstone är det en av de teorier jag har.
Jag har under årens lopp hört ännu fler hemskheter. En person berättade "sanningen" för mig en gång. Jag ställde mig även där väldigt tveksam. Och när personen (det bökande svinet) såg min bestämda min, och hörde mitt ifrågasättande, blev hon/han nästan smått irriterad på mig för att jag inte höll med. Skvaller har vi väl alla på ett eller annat sätt någon gång konfronterats med. Ingen är felfri. Men när oskyldiga människor blir föremål för rena rama häxjakter, då blir jag både arg och ledsen. Så lyd ett gott råd - lyssna icke på böksvineriet. Människor som sysslar med detta mår helt enkelt inte bra. /Roger.
I förra veckan mötte jag en person som berättade att en viss person i en högre ställning var alkoholist. Jaha!, sa jag. När jag inte visade mig så intresserad, och imponerad, klämde personen i med ännu fler "sanningar". När personen sagt sitt och "talat ut" så berättade jag att den där personen visst inte är den du menar. Då blev personen påstridig och sa: "Jag VET...!". Efter ytterligare en stund så berättade jag att det är helt omöjligt, personen hon/han åsyftade är inte den du menar. När jag efter flera turer av förklaringar, lyckades jag så småningom överbevisa henne/honom, om att hon/han tagit fel på person.
Hade jag inte brytt mig, hade hon/han troligtvis berättat "sanningen" vidare, och på så sätt utvidgat förtalet, av en helt oskyldig person. Tyvärr är denna person inte ensam om att - liksom svinen, böka i dyngan. Varför skvallrar vi då? I många fall ligger det avundsjuka bakom. Man vill på nåt sätt "märka" en viss person som kanske har lyckats på nåt sätt med sitt liv. Åtminstone är det en av de teorier jag har.
Jag har under årens lopp hört ännu fler hemskheter. En person berättade "sanningen" för mig en gång. Jag ställde mig även där väldigt tveksam. Och när personen (det bökande svinet) såg min bestämda min, och hörde mitt ifrågasättande, blev hon/han nästan smått irriterad på mig för att jag inte höll med. Skvaller har vi väl alla på ett eller annat sätt någon gång konfronterats med. Ingen är felfri. Men när oskyldiga människor blir föremål för rena rama häxjakter, då blir jag både arg och ledsen. Så lyd ett gott råd - lyssna icke på böksvineriet. Människor som sysslar med detta mår helt enkelt inte bra. /Roger.
TOP 68 - Ishallen i Skellefteå
Som Norra-Västerbotten tidigare berättat, blir det Top 68 på Ishallen nästa lördag. Skellefteå AIK:s supporterklubb står för arrangemanget och supportrarna har skaffat ett artistpaket för evangemanget: Top 68.
De artister som kommer till stan är:
Sten Nilsson - en ny "ensamartist" i Sverige och Sten & Stanley, Karlskogagrabbarna som slagit igenom för längesen (med Sten Nilsson som sångare).
Marianne Kock har också hörts på Svensktoppen. Hon är en av de stora i branschen - trots sina 154 cm. En flicka som skaffat sig rutin i stora sammanhang.
Agnetha Fältskog - årets stjärnskott, som dom säger...
Hon slog igenom i våras med Utan dig och Jag var så kär. Nyligen var hon aktuell i Tyskland med skivinspelningar. Fackfolk betecknar Agnetha som ett av de största svenska fynden på länge...
Thore Callmar ska också visa upp vad han och hans orkester går för. "Callmarbandet" påstås spela så bra att de dansrestauranger som haft bandet bokar om bandet på löpande band. Mycket band, alltså.
Bertil Bertilsson, är kanske inte så känd ännu, men...Grabben har låtit tala om sig som "hopplöst fall". Han är konferencier och snabbhumorist som ingen annan. Grabben är vanvettig.
Det där med supporterklubben, förresten: Ishallsgrejen är ett sätt för idrottsdiggare (åtminstone ishockeydiggare) att skänka AIK ett ekonomiskt stöd. De pengar som blir över går med andra ord till Skelleftelaget. Och det är ju bra...
--------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 12 oktober 1968.
THE SHANES bland Piteås popfrälsta / 1965
- Det är hemskt. Absolut andra och sista gången som vi anordnar en popgala. Detta sa´en av huvudmännen vid PIF:s gala på tisdagskvällen. Förmodligen till stor sorg och saknad bland Piteås popfrälsta, cirka 300 vid nämnda tillfälle.
En flicka som lyckats sig klämma sig allra närmast scenen sträckte fram en hand och strök den över en svettig skjorta som tillhörde en av grabbarna av The Shanes. Efter detta var hon lycklig, knäppte igen ögonen och skrek bara när dom andra gjorde det. En annan stod framför scenen med en liten kamera, högen av förbrukade blixtlampor bara växte nedanför hennes fötter. Och många torkade svett och tårar mot ärmen var och varannan minut.
Kom inte och säg att piteungdomarna inte vet hur man ska bete sig på en popgala, fråga någon av grabbarna i The Shanes. Dom har varit på de flesta platserna i landet och kan göra jämförelser.
- Ungdomarna här uppe är vildare än de söderut. Och en annan sak, de är så väldigt många som är fulla på popgalor här.
Varför blev man popidol, tycks trummisen i The Shanes tänka.
Ohygglig hetta, fruktansvärt oväsen och sällan lugn och ro.
Stig Seflin, är en av huvudmännen bakom galan:
- Det är bara en bråkdel av publiken som är "dåliga". Men tyvärr får dom så lätt med sig de övriga. När också en stor del av publiken har sprit med sig, är det omöjligt att hålla önskvärd ordning.
Och det var onekligen en stor del som hade flaskorna med sig. I samma takt som värmen steg i lokalen och turerna ut på toaletten och bakom husknuten blev allt tätare, så blev oordningen större. Nu satte man stopp, för trafiken ut vid ett ganska tidigt stadium, tur var väl det för de som hade gått för att lyssna på pop.
Innan Shanes uppträdde var det relativt lugnt. Det var till och med möjligt att komma fram till scenen. Många ägnade sig åt twist och shake på golvet, andra satt uppradade vid väggarna. Man undvek att hamna riktigt under högtalarna, några av banden försökte låta så högt som möjligt. Att dom lyssnat mycket på Beatles betvivlas inte, tyvärr kunde detta inte omsättas i praktiken. Vilka band som varit med längst hördes också.
En liten grabb på så där tio år är värd en extra eloge. Han stod troget alldeles under en högtalare under galan. Toppluvan som han hade djupt nerdragen över huvudet skyddade måhända mot en del oväsen, medan värmen i det närmaste var outhärdlig, trots att man inte bar någon huvudbonad på. Men när The Shanes manager, enligt egen utsago "Sveriges vackraste", presenterade grabbarna, då hade ingen tid med twist, shake eller toalettbesök. Att komma fram till scenen var också omöjligt.
Så här ska man se ut när det drar ihop sig till popgala. Långt hår,
(lär vara på tillbakagång i huvudstaden), skor med höga klackar och
varför inte solglasögon, även om det råkar vara mycket mörkt i
lokalen.
När grabbarna slog an de första ackorden på gitarrerna, då började en svettig halvtimme för "scenpolisen" Stig Seflin. Scenen saknade staket och naturligtvis skulle alla ligga framför sina idolers fötter. Två flickor, orkade inte, utan svimmade på grund av värme , trängsel och måhända en viss form av extas. När sista låten annonserades och den var till ända, ja då fanns det bara ett att göra för grabbarna . Ta gitarrerna och sticka innan något invasionsförsök hunnit fullbordas. När publiken insåg det lönlösa att nå sina idoler gick man loss på utrustningen. En mikrofon som någon i bandet använt, det är inte vilken souvenir som helst.
En grabb försökte också få en mikrofon men haffades. Han fick följa med bakom kulisserna för att försvara sina handlingar. Och personalen i restaurangen var tvungen skicka in grabbarna i köket för att slippa deras fans. Som inte gav upp. Fick man inte tag på dom inne, så var det bäst att haka på utanför. Och mycket riktigt, en av grabbarna föll offer för en skock flickor som lyckades få ned föremålet för beundran på backen. Så det var en kväll att minnas, inte minst för flickan med hårbandet där det stod broderat "The Shanes", eller för han som hyrde ut lokalen. Han spikade nämligen ledstänger tillsammans med en PIF:are under onsdagen...
Många droppar av svett och tårar torkades från ansiktet.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 8 april 1965.
En flicka som lyckats sig klämma sig allra närmast scenen sträckte fram en hand och strök den över en svettig skjorta som tillhörde en av grabbarna av The Shanes. Efter detta var hon lycklig, knäppte igen ögonen och skrek bara när dom andra gjorde det. En annan stod framför scenen med en liten kamera, högen av förbrukade blixtlampor bara växte nedanför hennes fötter. Och många torkade svett och tårar mot ärmen var och varannan minut.
Kom inte och säg att piteungdomarna inte vet hur man ska bete sig på en popgala, fråga någon av grabbarna i The Shanes. Dom har varit på de flesta platserna i landet och kan göra jämförelser.
- Ungdomarna här uppe är vildare än de söderut. Och en annan sak, de är så väldigt många som är fulla på popgalor här.
Varför blev man popidol, tycks trummisen i The Shanes tänka.
Ohygglig hetta, fruktansvärt oväsen och sällan lugn och ro.
Stig Seflin, är en av huvudmännen bakom galan:
- Det är bara en bråkdel av publiken som är "dåliga". Men tyvärr får dom så lätt med sig de övriga. När också en stor del av publiken har sprit med sig, är det omöjligt att hålla önskvärd ordning.
Och det var onekligen en stor del som hade flaskorna med sig. I samma takt som värmen steg i lokalen och turerna ut på toaletten och bakom husknuten blev allt tätare, så blev oordningen större. Nu satte man stopp, för trafiken ut vid ett ganska tidigt stadium, tur var väl det för de som hade gått för att lyssna på pop.
Innan Shanes uppträdde var det relativt lugnt. Det var till och med möjligt att komma fram till scenen. Många ägnade sig åt twist och shake på golvet, andra satt uppradade vid väggarna. Man undvek att hamna riktigt under högtalarna, några av banden försökte låta så högt som möjligt. Att dom lyssnat mycket på Beatles betvivlas inte, tyvärr kunde detta inte omsättas i praktiken. Vilka band som varit med längst hördes också.
En liten grabb på så där tio år är värd en extra eloge. Han stod troget alldeles under en högtalare under galan. Toppluvan som han hade djupt nerdragen över huvudet skyddade måhända mot en del oväsen, medan värmen i det närmaste var outhärdlig, trots att man inte bar någon huvudbonad på. Men när The Shanes manager, enligt egen utsago "Sveriges vackraste", presenterade grabbarna, då hade ingen tid med twist, shake eller toalettbesök. Att komma fram till scenen var också omöjligt.
Så här ska man se ut när det drar ihop sig till popgala. Långt hår,
(lär vara på tillbakagång i huvudstaden), skor med höga klackar och
varför inte solglasögon, även om det råkar vara mycket mörkt i
lokalen.
När grabbarna slog an de första ackorden på gitarrerna, då började en svettig halvtimme för "scenpolisen" Stig Seflin. Scenen saknade staket och naturligtvis skulle alla ligga framför sina idolers fötter. Två flickor, orkade inte, utan svimmade på grund av värme , trängsel och måhända en viss form av extas. När sista låten annonserades och den var till ända, ja då fanns det bara ett att göra för grabbarna . Ta gitarrerna och sticka innan något invasionsförsök hunnit fullbordas. När publiken insåg det lönlösa att nå sina idoler gick man loss på utrustningen. En mikrofon som någon i bandet använt, det är inte vilken souvenir som helst.
En grabb försökte också få en mikrofon men haffades. Han fick följa med bakom kulisserna för att försvara sina handlingar. Och personalen i restaurangen var tvungen skicka in grabbarna i köket för att slippa deras fans. Som inte gav upp. Fick man inte tag på dom inne, så var det bäst att haka på utanför. Och mycket riktigt, en av grabbarna föll offer för en skock flickor som lyckades få ned föremålet för beundran på backen. Så det var en kväll att minnas, inte minst för flickan med hårbandet där det stod broderat "The Shanes", eller för han som hyrde ut lokalen. Han spikade nämligen ledstänger tillsammans med en PIF:are under onsdagen...
Många droppar av svett och tårar torkades från ansiktet.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 8 april 1965.
Jannes X-tett, The Flames, Eijes showtett m. fl. / 1964
00000000000000000000000000000000000000000000000000
00000000000000000000000000000000000000000000000000
0000000000000000000000000000000000000000000000000
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 11 december 1964.
Dansbandet QUINTUS - Sundsvall
¤ KENNETH: Gitarr, saxofoner, dragspel & sång
¤ JONATAHN: Klaviatur & sång
¤ HÅKAN: Elbas & sång
¤ ANDERS: Trummor & sång
000000000000000000000000000000000000000000000000000
Det Öjebyn som försvinner
¤ Gamla kantorsbostaden räknas som en av Öjebyns många kulturhistoriska minnesmärken. Gården var nämligen ursprungligen kyrkbyns första komministerboställe. Huset kommer alltså att bevaras så länge det finns möjligheter. Däremot försvinner just nu gårdens stora uthus som håller på att rivas. När uthuset - som även innehöll bagarstuga och drängkammare - ursprungligen uppfördes är inte bekant. Att huset nu får skatta åt förgängelsen beror på att taket under årens lopp murknat och inte längre går att underhålla. Huset ägs av landskommunen.
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 6 november 1958.
Familjen Bernhard och Lovisa Sundlöv
Att forska på sin släkt är som att lägga ett pussel. Vissa stunder kan det gå hur lätt som helst, medan det i nästa kan bli en enda lång uppförsbacke. Då och då dyker det upp nya uppgifter som man inte alls hade sedan tidigare. Detta hände mig bara för några dagar sedan. Ett okänt dödsdatum, på en ingift person på min mormors sida, kan tyckas vara rena bagatellen. Men man vill ju så jättegärna ha all fakta som möjligt, därför kan ett icke komplett födelse- och dödsdatum ge - åtminstone mig - en slags frustration.
Jag har tidigare berättat på bloggen om min mormor och hennes släkt. Men som jag sagt så dyker det upp små pusselbitar hela tiden som gör att historien kompletteras ytterligare. Jag vet att det finns vissa personer därute som intresserar sig för dessa släkthistorier. Så därför presenteras här och nu lite förnyad fakta kring min mormors syster Lovisa och hennes make Bernhard Sundlövs familj från Luleå.
Bernhard Sundlöv, f. 1886-04-19 d. 1947-08-14. Bernhard föddes i Skälvsta, Sollefteå. Han jobbade som signalreparatör vid Statens Järnvägar. Gifte sig med Maria LOVISA (Lova) Henrietta Jonsson, f. 1887-03-22 d. 1963-04-12. Lovisa eller Lova, som hon allmänt kom att kallas, var dotter till Maria AUGUSTA Jonsson f. Nordling 1864-03-24 d. 1930-05-03. Lovisa föddes innan Augusta ingick äktenskap med mjölnaren Jonas Jonsson f. 1865-04-21 d. 1938-01-17. Jonas var således Lovisas styvfar.
I äktenskapet med Bernhard Sundlöv föddes tre barn:
¤ HUGO Bernhard f. 1910-08-04 d. 1975-02-28
¤ SIGVARD f. 1915-08-07 d. 1964-04-17
¤ BENGT Göran f. 1917-06-20 d. 1987-12-21
Hugo Sundlöv, son till Bernhard och Lovisa Sundlöv i Luleå.
Beng Sundlöv, son till Bernhard och Lovisa Sundlöv i Luleå.
Hugo Sundlöv med makan Karin.
Sigvard Sundlöv med makan Essy (1924-1992).
1964 avlider Sigvard Sundlöv efter en tids sjukdom, endast 48 år gammal. Sigvard Sundlöv efterlämnar makan Essy samt tre barn.
Sigvard Sundlöv.
Försäljaren Sigvard Sundlöv, Luleå, har avlidit i en ålder av 48 år. Hans hälsa har de senaste åren inte varit så stark men dödsbudet kom ändå oväntat.
Han var född i Luleå och var i en lång följd av år verksam inom möbelbranschen och gjorde sig känd som en duktig yrkesman. Hans stora fritidsintresse var scouting. Han var tidigare verksam inom KFUM i Luleå och kårchef där men tillhörde nu sedan länge Örnäsets scoutkår av Svenska scoutförbundet, vilken kår han var med om att bilda och i vilken han vid sin bortgång var ordförande. Sundlöv var en mycket drivande, verksam och initiativrik kraft inom kåren, som är en av de största och livskraftigaste i distriktet.
Sundlöv var också mycket kyrkligt intresserad och deltog aktivt i församlingsarbetet. Sedan 1 januari var han kyrkvärd och han var suppleant i kyrkorådet och dess representant i ungdomsarbetet i församlingen.
Idrotten tillhörde även Sundlövs intressesfär och han var ledamot av idrottsnämnden i Luleå. I yngre dagar var han själv aktiv och han hade på sin tid ett årsbästaresultat för Norrbotten i häcklöpning.
Med Sigvard Sundlöv gick en starkt ideellt inriktad person ur tiden som alltid ville det bästa. Han var en föredömlig familjefader. Närmast sörjande är maka, tre barn och två bröder.
---------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ April 1964.
I juni 1967 fyller brodern Bengt Sundlöv 50 år. Detta uppmärksammas i tidningen:
Bengt Sundlöv.
50 år fyller den 20 juni lokförare Bengt Sundlöv, Luleå.
Sundlöv, som är född i Luleå, hade i yngre år diverse uppdrag, bl. a. som sekreterare i en av de anställda vid Norrbottens järnverk upprättad "egnahemsförening". Han var aktivt verksam i dåvarande Svartö Bollklubb och under en tioårsperiod som fastighetsägare på Lövskatan upprättade han deklarationer åt fastighets- och villaägare. På sin tid var han aktiv inom Scouting (KFUM) och tillhörde sedermera "Landströms pojkarna". På senare år har arbetet och familjen tagit hans tid i anspråk så att han inte kunnat åta sig några uppdrag.
Båtar och skärgårdsliv har alltid varit Sundlövs största fritidsintresse och så fort tillfälle ges söker han sig ut i naturen. På äldre dagar har han blivit bilägare och under semestern reser han ofta över till broderlandet Finland, där hans maka är född och uppväxt och där han vunnit många goda vänner.
--------------------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Juni 1967.
1975 respektive 1987 avlider bröderna Hugo och Bengt Sundlöv. Bernahard och Lovisas tre söner är alltså kusiner med min mor och henns syskon.
--------------------------------------------------------------------------------------
Jag har tidigare berättat på bloggen om min mormor och hennes släkt. Men som jag sagt så dyker det upp små pusselbitar hela tiden som gör att historien kompletteras ytterligare. Jag vet att det finns vissa personer därute som intresserar sig för dessa släkthistorier. Så därför presenteras här och nu lite förnyad fakta kring min mormors syster Lovisa och hennes make Bernhard Sundlövs familj från Luleå.
Bernhard Sundlöv, f. 1886-04-19 d. 1947-08-14. Bernhard föddes i Skälvsta, Sollefteå. Han jobbade som signalreparatör vid Statens Järnvägar. Gifte sig med Maria LOVISA (Lova) Henrietta Jonsson, f. 1887-03-22 d. 1963-04-12. Lovisa eller Lova, som hon allmänt kom att kallas, var dotter till Maria AUGUSTA Jonsson f. Nordling 1864-03-24 d. 1930-05-03. Lovisa föddes innan Augusta ingick äktenskap med mjölnaren Jonas Jonsson f. 1865-04-21 d. 1938-01-17. Jonas var således Lovisas styvfar.
I äktenskapet med Bernhard Sundlöv föddes tre barn:
¤ HUGO Bernhard f. 1910-08-04 d. 1975-02-28
¤ SIGVARD f. 1915-08-07 d. 1964-04-17
¤ BENGT Göran f. 1917-06-20 d. 1987-12-21
Hugo Sundlöv, son till Bernhard och Lovisa Sundlöv i Luleå.
Beng Sundlöv, son till Bernhard och Lovisa Sundlöv i Luleå.
Hugo Sundlöv med makan Karin.
Sigvard Sundlöv med makan Essy (1924-1992).
1964 avlider Sigvard Sundlöv efter en tids sjukdom, endast 48 år gammal. Sigvard Sundlöv efterlämnar makan Essy samt tre barn.
Sigvard Sundlöv.
Försäljaren Sigvard Sundlöv, Luleå, har avlidit i en ålder av 48 år. Hans hälsa har de senaste åren inte varit så stark men dödsbudet kom ändå oväntat.
Han var född i Luleå och var i en lång följd av år verksam inom möbelbranschen och gjorde sig känd som en duktig yrkesman. Hans stora fritidsintresse var scouting. Han var tidigare verksam inom KFUM i Luleå och kårchef där men tillhörde nu sedan länge Örnäsets scoutkår av Svenska scoutförbundet, vilken kår han var med om att bilda och i vilken han vid sin bortgång var ordförande. Sundlöv var en mycket drivande, verksam och initiativrik kraft inom kåren, som är en av de största och livskraftigaste i distriktet.
Sundlöv var också mycket kyrkligt intresserad och deltog aktivt i församlingsarbetet. Sedan 1 januari var han kyrkvärd och han var suppleant i kyrkorådet och dess representant i ungdomsarbetet i församlingen.
Idrotten tillhörde även Sundlövs intressesfär och han var ledamot av idrottsnämnden i Luleå. I yngre dagar var han själv aktiv och han hade på sin tid ett årsbästaresultat för Norrbotten i häcklöpning.
Med Sigvard Sundlöv gick en starkt ideellt inriktad person ur tiden som alltid ville det bästa. Han var en föredömlig familjefader. Närmast sörjande är maka, tre barn och två bröder.
---------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ April 1964.
I juni 1967 fyller brodern Bengt Sundlöv 50 år. Detta uppmärksammas i tidningen:
Bengt Sundlöv.
50 år fyller den 20 juni lokförare Bengt Sundlöv, Luleå.
Sundlöv, som är född i Luleå, hade i yngre år diverse uppdrag, bl. a. som sekreterare i en av de anställda vid Norrbottens järnverk upprättad "egnahemsförening". Han var aktivt verksam i dåvarande Svartö Bollklubb och under en tioårsperiod som fastighetsägare på Lövskatan upprättade han deklarationer åt fastighets- och villaägare. På sin tid var han aktiv inom Scouting (KFUM) och tillhörde sedermera "Landströms pojkarna". På senare år har arbetet och familjen tagit hans tid i anspråk så att han inte kunnat åta sig några uppdrag.
Båtar och skärgårdsliv har alltid varit Sundlövs största fritidsintresse och så fort tillfälle ges söker han sig ut i naturen. På äldre dagar har han blivit bilägare och under semestern reser han ofta över till broderlandet Finland, där hans maka är född och uppväxt och där han vunnit många goda vänner.
--------------------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Juni 1967.
1975 respektive 1987 avlider bröderna Hugo och Bengt Sundlöv. Bernahard och Lovisas tre söner är alltså kusiner med min mor och henns syskon.
--------------------------------------------------------------------------------------
Tummen upp...
I vår lokaltidning finns på familjesidan en avdelning där man kan ge den eller de som man tycker gjort något bra, "Tummen upp". Det finns många människor jag känner - och inte känner - som skulle behöva få veta att just det dom gör, är något helt fantastiskt. Uppmuntran mår vi bra av. Jag för min del försöker så gott jag kan "stänka" beröm här och där. En dag kan det vara försent att säga just de där uppmuntrande orden, som individen ifråga så väl skulle fått vetskap om.
Några som jag just nu har i åtanke är dessa personer: Britta och Lennart Engman, Roland och Ann-Christine Lundmark, Karin och Teddy Lundgren, samt Gun-Britt Öqvist. Igår kom Britta, Lennart, Rolle, Ann-Christine, Karin och Teddy på besök hemma hos min mamma. Med sig hade de gott fikabröd, och en trevlig stämning. Även Gun-Britt brukar dyka upp med en kaffekorg med gott fika, för att på så sätt förgylla tillvaron för mor. Och jag vet att min mamma är inte ensam om att få detta uppskattade besök. Britta, Roland, Karin och Gun-Britt är alla mina kusiner, men deras äkta hälfter får också ta åt sig av äran. /Roger.
Tummen upp: Britta, Lennart, Roland, Ann-Christine, Karin, Teddy och
Gun-Britt.
--------------------------------------------------------------------------------
Några som jag just nu har i åtanke är dessa personer: Britta och Lennart Engman, Roland och Ann-Christine Lundmark, Karin och Teddy Lundgren, samt Gun-Britt Öqvist. Igår kom Britta, Lennart, Rolle, Ann-Christine, Karin och Teddy på besök hemma hos min mamma. Med sig hade de gott fikabröd, och en trevlig stämning. Även Gun-Britt brukar dyka upp med en kaffekorg med gott fika, för att på så sätt förgylla tillvaron för mor. Och jag vet att min mamma är inte ensam om att få detta uppskattade besök. Britta, Roland, Karin och Gun-Britt är alla mina kusiner, men deras äkta hälfter får också ta åt sig av äran. /Roger.
Tummen upp: Britta, Lennart, Roland, Ann-Christine, Karin, Teddy och
Gun-Britt.
--------------------------------------------------------------------------------
Ginger Alden, Elvis tilltänkta brud
AFTONBLADET ¤ Den 29 juni 1977.
Vid farfarsfarfars skrivbord...
Vid farfarsfarfars skrivbord sitter en liten tös som heter Norah. Tidsmässigt omspänner det 122 år, från min farfar Amandus födelse, den 9 februari 1886 till Norahs födelse den 28 juli 2008. När skrivbordet en gång gjordes, hade nog ingen den tanken, att en dag skulle en dator stå uppställd på det. När min farfar satt där, var det troligtvis belamrat med papper och dylikt. Det där med dator, och allt vad det så småningom skulle innehålla, var rena rama Science fiction för den tid när min farfar vandrade här på jorden.
Om det då funnits en kristallkula att titta in i, och att han då skulle fått ta del i den framtid som vi idag kallar för nuet, skulle han nog inte trott det varit på riktigt. Jag tror att han helt enkelt skulle ropat på min farmor, på följande sätt: (kom ihåg att min farfar talade på västerbottensdialekt)
- Hanna! No val dö komma å si. Vo tro dö hejna ejentligen jär för nanting?
Farmor Hanna skulle då komma in, ställa sig vid farfars sida för att i sin tur säga:
- Men Amandus, vo riktigt ha dö nö skaffe dä?
- Jamen, hajn ståo ju jena då i komme in. Vo ändå jer häjna?
Så plötsligt när bilden av Norah uppenbarar sig i kristallkulan, skulle båda två både häpna och än en gång fundera. Farmor Hanna skulle först ta till orda:
- Men si dö Amandus, så gullat fleck häjna var. Men i tjänna då ett. Å vo järe hon jär. Vo titta oppa.
Farfar Amandus skulle nog först och främst bli en aningen misstänksam. Och eftersom han var den som höll hårt i plånboken skulle nog hans reaktion bli:
- Höllö Hanna, tråo dö att hä kost na häjna? Tråo dö i nöges betåla na?
Ja, vi lämnar mina farföräldrar där, så får dom i lugn och ro lösa kristallkulsfrågan på egen hand.
Barnbarnet sitter och kollar på barnfilmer på datorn. Skrivbordet
tillhörde en gång min farfar Amandus. Vad skulle han sagt om han
fått tillfälle att blicka in i framtiden? Vad skulle han sagt, tänkt och
tyckt om den dataålder vi befinner oss i?
När skrivbordet en gång tillverkades för si så där drygt 60 år sedan,
fanns nog ingen tanke på att i året 2011 skulle en liten tjej vid namn
Norah sitta där för att få att titta på barnfilmer. Rena Science fiction
hade nog varit rätta ordet.
-----------------------------------------------------------------------------
Hasse Ekman - mest välklädde mannen 1963
¤ Klädmästaren Hasse Ekman, korad till årets mest välklädde man 1963.
Med på bilden ses även Hasses söta dotter Fam Ekman.
Hasse Ekman är Sveriges mest välklädde man. Han sitter i toppen på Herrmoderådets lista, som offentliggjordes den 11 oktober 1963. Traktören Tore Wretman måtte däremot ha slarvat med någon slipsknut, han har fallit tillbaka till platsen bakom Ekman. I fjol var ordningen omvänd. Huset Bernadotte har fått in två man på klädpoplistan. Kungen ligger sexa, och kronprinsen har klätt upp sig till tolfte plats första gången han rankas. Så här ser den fullständiga noteringen ut:
1) Hasse Ekman, regissör
2) Tore Wretman, traktör
3) Gunnar Hägglöf, ambassadör
4) Erik Zetterström, redaktör
5) Henning Sjöström, advokat
6) Kungen
7) Lars Schmidt, teaterproducent
8) Lars-Henrik Ottoson, direktör
9) Sven Lindahl, TV-redaktör
10) Karl-Gerhard, teaterdirektör
11) K. R. Bökman, skeppsredare
12) Kronprinsen
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Nyheter på bilfronten / 1964
Nöjda SAAB-ägare: Familjen Carlsson vid sin nya vagn - Eric och Pat
Moss heter de.
Två stora svenska bilnyheter presenterades i augusti med en dags mellanrum. Volvo kom först med den i många stycken förändrad Amazon. Karossen hade man visserligen inte ändrat om, men inuti hade hänt stora saker: sätena hade getts helt ny utformning i samarbete med medicinsk expertis.
När Saab dagen efter den 20 augusti, presenterade sin nya vagn fick den bilintresserade studera en helt ny front och kunde bekanta sig med en del tekniska nyheter. Men väsentligast av allt var, att vagnen från 1965 års modell såldes med femårsgaranti av samma typ, som den Volvo så framgångsrikt bjudit i några år.
- Den största förändringen vi gjort på Amazon på sju år, sa Volvo-folket själva om vagnens nyheter. Grillen hade fått glesare galler, vagnen var försedd med skivbromsar fram. Framstolarna hade försetts med svankstöd, som kan fällas in efter var och ens smak med steglös inställning. Sätena kunde höjas och sänkas och sittvinkeln ändras. Också baksätet hade modellerats om väsentligt.
Amazonen blev sittriktigare.
AMAZONEN FÅR "MEDICINSKT SÄTE"
För Saab var främsta nyheten femårsgarantin, som komplement till den tvååriga fabriksgaranti, som redan tidigare hade införts. Garantin gällde alla fabrikens modeller från 1965. Självrisken hade bestämts till 500 kronor och vagnen hade blivit 300 kronor dyrare genom det här garantiåtagandet.
Italien-inspirerad grill begåvades Saab med, motorhuven blev längre och aningen lägre. Motoreffekten ökades med 2 hästkrafter till 44 hästkrafter. Hela kylarsystemet konstruerades om så att kylaren fick plats framför motorn mot tidigare bakom. Värmesystemet fick större kapacitet, kopplingen blev hydraulisk, vagnen fick permanentsmorda drivknutar och smörjintervallerna höjdes till var 1.000 mil. Och när det gäller sportmodellen så ökade dess hästkraftsantal från 52 till 55 DIN-hästkrafter.
---1964-----------------------------------------------
Högertrafik - 1967
ssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssss
Larry Dean & Emile Ford / Gumboda Hed - 1965
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 2 juli 1965.
Tunnbröd från Vistträsk
¤ Bagargänget som gör Vistträsks berömda tunnbröd. Fr. v. Doris
Nilsson, Viola Lundberg samt makarna Astrid och Ingvar Lundberg.
När Ingvar Lundberg i Lappurträsk 1972 byggde ut sitt tunnbrödsbageri kunde han, tillsammans med sin maka och två anställda, tredubbla produktionen. "Vistträsk tunnbröd" har fått ett mycket gott rykte som varande mört och gott. Avsättningen har säkrats inom den egna bygden, och dagens produktionskapacitet motsvarar gott och väl behovet under vintermånaderna. Men under turistsäsongen är efterfrågan betydligt större än vad som kan levereras. Turisterna har nämligen fått smak på det goda Vistträskbrödet och tar många paket med sig hem.
- Det var min fru Astrid och en kusin, Estrid Ståhl, som började denna matbrödsproduktion 1969 och fann att deras produkt började efterfrågas. När jag i maj 1970 slutade med att köra lastbil kom rörelsen igång på allvar, och det lilla utrymmet på 20 kvm började bli alldeles för trångt. Halvtannat år senare ändrades en garagedel för ändamålet, och tunnbrödsbageriet fick därmed en yta på 45 kvm. Det gav utrymme för en större degmaskin, ett kavlingsbord och en ny elektrisk ugn och därmed en betydligt utökad kapacitet.
Frånsett förkavling finns löpande-band-principen i arbetsprocessen. Förutom makarna arbetar två anställda bagerskor. Degen går genom en viktmaskin som skär till exakt lika stora bitar, som sedan förkavlas och går ut på bandet, genom kavlingsmaskinen till ugnen, skärs till och viks för paketering. Kapaciteten utgör 110 kg bröd per arbetsdag.
¤ Fru Astrid Lundberg svarar för paketeringen
och kommer här med en trave kartonger av ny-
bakat bröd.
¤ RECEPTET HEMLIGT
- Tillskärningsmaskinen är i hög grad arbetsbesparande, säger Lundberg. Den kan inställas på olika viktvolymer. För den här produktionen är den inställd på 290 gram för varje bröd, som går genom bandet. På Piteå-Tidningens fråga vilken hemlighet som ligger bakom tunnbrödet, och att det blir så mört och fint, säger Lundberg att det är det som är hemligheten med produktionen.
- Redan från början lyckades min fru och hennes hjälpreda att få fram dessa egenskaper i det bröd de provade fram, och det är samma recept som vi använder fortfarande, även om arbetsprocessen genom utbyggnaden av lokalerna mekaniserats. Receptet är av naturliga skäl något som man firman vill bevara för egen del.
¤ TURISTERNA "HAMSTRADE"
Turisterna har, särskilt påtagligt i somras, så att säga "slagit ner" på firmans produkt. De har försett sig med några extra kilon, när de återvänt till sina respektive hemorter. En liten belysande episod kan i det sammanhanget berättas. När några Amerikabekanta till Lundberg var på besök under den gångna sommaren gjorde de en utflykt i Europa på återresan. När de stannade i Österrike, fick de lite överraskande se hur en "turistfamilj" satt och knaprade på flamugnsbröd från en brödkartong med firmanamnet "Vistträsk tunnbröd". Den familjen var säkert inte ensam om att ha fört denna produkt ut på den europeiska kontinenten.
¤ När det förkavlade brödet går genom kavlingsmaskinen till ugnen
för gräddning hjälps Viola Lundberg och Doris Nilsson åt.
¤ UMEÅBOR BLAND BRÖDKÖPARNA
- Vi har mer och mer upplevt hur folk kommr uppifrån länet, Boden, Luleå och andra områden, för att köpa bröd, säger Ingvar Lundberg. Till och med från Umeå har vi haft besök. För oss som bakar ger det en känsla av tillfredsställelse att vår produkt fått ett så starkt gensvar.
Någon ytterligare utbyggnad av bageriet är inte aktuell, försäkrar ägaren. Bageriet är alldeles lämpligt stort för att ge en kontinuerlig verksamhet, låt vara att efterfrågan sommartid inte helt kan tillgodoses. Turistsäsongen i sig själv är alltför kort för att man i större skala kan satsa på den. En utbyggnad kan endast baseras på ett ökat avsättningsunderlag inom det egna leveransområdet.
-------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 22 mars 1973.
"Nån däruppe måste gilla mig..."
"Nån däruppe måste gilla mig...", en låt som gamle Expressen-journalisten Peter Himmelstrand skrev. Låten blev även en framgång både för dansbandet Streaplers och Jan Sparring. En banal schlager, kanske någon tänker. Ingen "Tomas Tranströmer-text", med djup och skärpa. Men den väcker ändå nåt i ens inre.
På kyrkogården i Hortlax vilar två personer som föddes samma år som mig, men som tyvärr gick bort i alltför tidig ålder. Roger, var skolkompis, född 1957 och avled genom olyckshändelse den 28 juli 1982. Göran var också han född 1957, och avled tragiskt, även han i en olycka, den 30 mars 1983. Göran spelade tenorsax i Piteå Havsband där jag var trummis. Synd på två sådana unga personer, som aldrig fick den chans som jag fick.
I ett gult hus i Storfors bodde Sven och Elma. Sven, som jag tidigare berättat om, var en av många viktiga personer som jag omgavs av under min barndom. Sven var inte den ende, jag hade många nära och kära som i sin stora livsmognad, och sunda förnuft och uppriktiga kärleksfullhet gav mig en viktig trygghet. Visserligen var det min mor och far som uppfostrade mig. Men de andra som fanns runt omkring i form av bekanta och släktingar, var även de viktiga att ha. När det "begav sig" tänkte jag aldrig i de banorna, men ju äldre jag blivit har tankarna väckts alltmer.
Idag när vi passerade sonens hus, så fick barnbarnet syn på sin farmor och farfar. Hon stannade upp, tittade på sin mamma, och sen så tog hon fart och sprang oss till mötes. På samma gata lekte även hennes far när han var i samma ålder, likaså de två andra bröderna. Vid 54-årsålder har jag fått förmånen att "uppleva" barnbarnen. Det är det många som får, men även många som aldrig får tillfälle till. Roger och Göran på kyrkogården i Hortlax fick aldrig den chansen. Inte heller alla de andra som aldrig uppnådde 30, 40, eller 50-årsåldern.
Det har börjat glesna ut i släktleden vad vår släkt beträffar. Då menar jag den generation som min far och hans syskon representerade. Ordet glesna är helt fel. Det finns ingen kvar av dem längre. Med detta i bakhuvudet sköljer ödmjukheten över mig. Och det är då som Peter Himmelstrands text återigen dyker upp: "Nån däruppe måste gilla mig..."
Det var i den här fastigheten på Storforsvägen, som Sven och Elma
bodde. Huset köptes den 24 augusti 1951 av Anna Berggren, av en
summa på 8.000 kronor.
Den 3 oktober 1999 fyllde Sven 80 år. Av den anledningen gjorde vi
ett besök hos honom. På bilden ses Elisabeth och Sven, av någon
konstig anledning blundar de båda. Kanske pga av rädsla för demon-
fotografen.
När vi skulle åka hem följde Sven oss ut på bron. "Jag måste få ta ett
foto på dej", sa jag. Då bjöd Sven på ett leende, och den där glimten
av "full-i-sjutton", som han så ofta tog fram.
Under en paus i Östberlin sommaren 1974 passar några medlemmar
ur musikskolan på att "jamma". Fr. v. Håkan Norberg, Göran Högberg
som dog 25 år ung, 1983, Roger Lindqvist, Ralf "Rave" Lindberg, Sten
Andersson och Anders Lundkvist.
Medan skymmningen faller utanför fönstren i Erfurt, Östtyskland,
konserterar Piteå Havsband för den inbjudna publiken. I främre
ledet med det blonda håret, "tutar" Göran Högberg på sin tenorsax.
Övriga medverkande: Ledaren Sune Wiklund, Håkan Norberg, Ralf
Lindberg, Mats Lindberg, Ann Åström saxar. Bakre: Roger Lindqvist
trummor, Janne Bergman bas, Einar Jönsson, Svante Myhr och Bosse
Strandberg trumpet.
---------------------------------------------------------------------------------------
På kyrkogården i Hortlax vilar två personer som föddes samma år som mig, men som tyvärr gick bort i alltför tidig ålder. Roger, var skolkompis, född 1957 och avled genom olyckshändelse den 28 juli 1982. Göran var också han född 1957, och avled tragiskt, även han i en olycka, den 30 mars 1983. Göran spelade tenorsax i Piteå Havsband där jag var trummis. Synd på två sådana unga personer, som aldrig fick den chans som jag fick.
I ett gult hus i Storfors bodde Sven och Elma. Sven, som jag tidigare berättat om, var en av många viktiga personer som jag omgavs av under min barndom. Sven var inte den ende, jag hade många nära och kära som i sin stora livsmognad, och sunda förnuft och uppriktiga kärleksfullhet gav mig en viktig trygghet. Visserligen var det min mor och far som uppfostrade mig. Men de andra som fanns runt omkring i form av bekanta och släktingar, var även de viktiga att ha. När det "begav sig" tänkte jag aldrig i de banorna, men ju äldre jag blivit har tankarna väckts alltmer.
Idag när vi passerade sonens hus, så fick barnbarnet syn på sin farmor och farfar. Hon stannade upp, tittade på sin mamma, och sen så tog hon fart och sprang oss till mötes. På samma gata lekte även hennes far när han var i samma ålder, likaså de två andra bröderna. Vid 54-årsålder har jag fått förmånen att "uppleva" barnbarnen. Det är det många som får, men även många som aldrig får tillfälle till. Roger och Göran på kyrkogården i Hortlax fick aldrig den chansen. Inte heller alla de andra som aldrig uppnådde 30, 40, eller 50-årsåldern.
Det har börjat glesna ut i släktleden vad vår släkt beträffar. Då menar jag den generation som min far och hans syskon representerade. Ordet glesna är helt fel. Det finns ingen kvar av dem längre. Med detta i bakhuvudet sköljer ödmjukheten över mig. Och det är då som Peter Himmelstrands text återigen dyker upp: "Nån däruppe måste gilla mig..."
Det var i den här fastigheten på Storforsvägen, som Sven och Elma
bodde. Huset köptes den 24 augusti 1951 av Anna Berggren, av en
summa på 8.000 kronor.
Den 3 oktober 1999 fyllde Sven 80 år. Av den anledningen gjorde vi
ett besök hos honom. På bilden ses Elisabeth och Sven, av någon
konstig anledning blundar de båda. Kanske pga av rädsla för demon-
fotografen.
När vi skulle åka hem följde Sven oss ut på bron. "Jag måste få ta ett
foto på dej", sa jag. Då bjöd Sven på ett leende, och den där glimten
av "full-i-sjutton", som han så ofta tog fram.
Under en paus i Östberlin sommaren 1974 passar några medlemmar
ur musikskolan på att "jamma". Fr. v. Håkan Norberg, Göran Högberg
som dog 25 år ung, 1983, Roger Lindqvist, Ralf "Rave" Lindberg, Sten
Andersson och Anders Lundkvist.
Medan skymmningen faller utanför fönstren i Erfurt, Östtyskland,
konserterar Piteå Havsband för den inbjudna publiken. I främre
ledet med det blonda håret, "tutar" Göran Högberg på sin tenorsax.
Övriga medverkande: Ledaren Sune Wiklund, Håkan Norberg, Ralf
Lindberg, Mats Lindberg, Ann Åström saxar. Bakre: Roger Lindqvist
trummor, Janne Bergman bas, Einar Jönsson, Svante Myhr och Bosse
Strandberg trumpet.
---------------------------------------------------------------------------------------
Philips rakapparater - 1964
ssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssss
Paltkalas med tillhörande underhållning
Igår tillagade vi Piteås nationalrätt härhemma. Palt! Elisabeth gjorde palten, jag skalade potatis, (och diskade). Den blev god, sa gästerna, tror väl jag det, det berodde naturligtvis på min oerhört bländande skalteknik. Det krävs ett visst "schvung" i själva skalningen. (Skojar bara). Det är hustrun som får ta åt sig den stora äran, hon är den som får den att smaka, om man nu kan tala om smak i det här fallet. Robert Aschberg och Gert Fylking bjöds på palt när de två besökte vår stad. Aschberg rynkade på näsan åt det han bjöds på, medan Fylking verkade mer diplomatisk.
Dragspelaren Roland Cedermark berättade en gång om sitt "möte" med Pitepalten. Han och hustrun Gerd, beställde in varsin portion av den norrländska berömdheten. - "Jag fick så oerhört ont i magen", var hans utlåtande efteråt. Man kan aldrig ställa sig passiv gentemot Pitepalt. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. "Degklump" är vad många tycker. I sitt matprogram häromsistens, sa Per Morberg angående kroppkakor, att han aldrig varit förtjust i dem. Jag tror att han besökte Öland, där han fällde den här kommentaren strax innan kroppkakemiddagen. Palt & kroppkakor, är i alla fall i mina ögon närbesläktade. Även om man inte äter den på samma sätt som Pitepalten.
Efter paltmiddagen bjöd Norah på högklassig aftonunderhållning. Hon ställde sig upp på köksstolen och gav oss bl. a. en sång om en mygga, en sång om solen, björnen sover m. fl. örhängen. Applåderna ville nästan aldrig ta slut. Om inte efterrätten kommit in, så tror jag att vi suttit kvar fortfarande och klappat våra händer. En i publiken var Max. Han hade speciellt för denna afton tagit med sig en rosa ballong. Synd bara att ballongen var försvunnen när han skulle åka hem. Ballongen återfanns senare - helskinnad.
Efter paltmiddagen, bjöds de närvarande speciellt inbjudna gästerna
på skönsång. Tyvärr kunde inte Leif Kronlunds storband närvara. Man
hade fått förhinder. Norah sjöng om bl. a. en mygga, om solen och om
den där björnen som sover. T.v. ses farbror Daniel le nöjd under den
15 minuter långa underhållningen.
Det var en mycket belåten publikum, som betalat 2.000 per kuvert,
för att få sig en stunds exklusiv paltmiddag med sångerskan Norah
Lindqvist. Härnäst väntar ett uppträdande på Carnegie Hall i New York
City för den berömda treåringen. Hennes farfar Roger, är fr. o.m. den
1 januari 2012 hennes manager.
En av de mer entusiastiska ur publiken var Max Hedman. Han skrek
Da capo, Da capo hela tiden efter föreställningens slut.
Ja, det var inte bara Max somgjorde sig hörd. Även farbror Ante gav
upp ett Da capo. Men så var det någon ut publikskaran som sa: ssss-
sssssssssssssssssssssssssssss...Först då tystnade de båda.
Under ett av de känsligare partierna i "mygg-melodin" så stängde
Norah igen sina ögon. "Det är bättre för koncentrationen" sa hon efter-
åt.
Huvudnumret var Björnen sover. Hon ville att vi alla skulle brista ut i
allsång, tyvärr så hade gästerna vid det här laget börjat känna av den
berömda "Paltschwimen" (Paltkoman), så responsen blev inte vad den
borde blivit.
En som vandrade hemåt på kvällskvisten, var den jag tidigare nämnt,
Max Hedman. Han var mer än nöjd över aftonens begivenheter. Den
enda smolken i glädjebägaren, var att hans rosa ballong var försvunnen.
Senare på kvällen, efter ett intensivt spårande, kunde ballongen lokal-
iseras under farfars skrivbord.
---------------------------------------------------------------------------------
Paltmiddagsfotograf: ROGER "Palten" LINDQVIST.
Dragspelaren Roland Cedermark berättade en gång om sitt "möte" med Pitepalten. Han och hustrun Gerd, beställde in varsin portion av den norrländska berömdheten. - "Jag fick så oerhört ont i magen", var hans utlåtande efteråt. Man kan aldrig ställa sig passiv gentemot Pitepalt. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. "Degklump" är vad många tycker. I sitt matprogram häromsistens, sa Per Morberg angående kroppkakor, att han aldrig varit förtjust i dem. Jag tror att han besökte Öland, där han fällde den här kommentaren strax innan kroppkakemiddagen. Palt & kroppkakor, är i alla fall i mina ögon närbesläktade. Även om man inte äter den på samma sätt som Pitepalten.
Efter paltmiddagen bjöd Norah på högklassig aftonunderhållning. Hon ställde sig upp på köksstolen och gav oss bl. a. en sång om en mygga, en sång om solen, björnen sover m. fl. örhängen. Applåderna ville nästan aldrig ta slut. Om inte efterrätten kommit in, så tror jag att vi suttit kvar fortfarande och klappat våra händer. En i publiken var Max. Han hade speciellt för denna afton tagit med sig en rosa ballong. Synd bara att ballongen var försvunnen när han skulle åka hem. Ballongen återfanns senare - helskinnad.
Efter paltmiddagen, bjöds de närvarande speciellt inbjudna gästerna
på skönsång. Tyvärr kunde inte Leif Kronlunds storband närvara. Man
hade fått förhinder. Norah sjöng om bl. a. en mygga, om solen och om
den där björnen som sover. T.v. ses farbror Daniel le nöjd under den
15 minuter långa underhållningen.
Det var en mycket belåten publikum, som betalat 2.000 per kuvert,
för att få sig en stunds exklusiv paltmiddag med sångerskan Norah
Lindqvist. Härnäst väntar ett uppträdande på Carnegie Hall i New York
City för den berömda treåringen. Hennes farfar Roger, är fr. o.m. den
1 januari 2012 hennes manager.
En av de mer entusiastiska ur publiken var Max Hedman. Han skrek
Da capo, Da capo hela tiden efter föreställningens slut.
Ja, det var inte bara Max somgjorde sig hörd. Även farbror Ante gav
upp ett Da capo. Men så var det någon ut publikskaran som sa: ssss-
sssssssssssssssssssssssssssss...Först då tystnade de båda.
Under ett av de känsligare partierna i "mygg-melodin" så stängde
Norah igen sina ögon. "Det är bättre för koncentrationen" sa hon efter-
åt.
Huvudnumret var Björnen sover. Hon ville att vi alla skulle brista ut i
allsång, tyvärr så hade gästerna vid det här laget börjat känna av den
berömda "Paltschwimen" (Paltkoman), så responsen blev inte vad den
borde blivit.
En som vandrade hemåt på kvällskvisten, var den jag tidigare nämnt,
Max Hedman. Han var mer än nöjd över aftonens begivenheter. Den
enda smolken i glädjebägaren, var att hans rosa ballong var försvunnen.
Senare på kvällen, efter ett intensivt spårande, kunde ballongen lokal-
iseras under farfars skrivbord.
---------------------------------------------------------------------------------
Paltmiddagsfotograf: ROGER "Palten" LINDQVIST.
