Grattis på födelsedagen Elisabeth!
I sitt slott i huvudstaden bor en herr Bernadotte. Cirka 100 mil norröver i ett rött hus, bor en fru Lindqvist. Båda fyller år idag. Flaggan är redan hissad, både på Lejonbacken och i Övremarken. Grattis på er båda!
--------------------
Roger Lindqvist, undersåte.
--------------------
Roger Lindqvist, undersåte.
Svart födelsedag
- Å, va´jag längtar till i morron, sa Petter till sin mamma när godnattsagan just var avslutad.
- Tror du att det dyker upp nåra dumma svarta regnmoln i morron, som förstör min fest? Tror du mamma?
- Vet du va´Petter, jag tror att det blir en underbar födelsedag tillsammans med dina kompisar.
- Go´natt nu gubben, vi ses i morron!
Den varma julisolen gjorde ett tappert försök att tränga igenom den blå Bamsegardinen i Petters fönster. Äntligen, tänkte Petter, där han låg i sin säng och kliade sitt morgonrufsiga hår. Äntligen är det morron! Äntligen födelsedag!
Nere från köket hörde han mammas och pappas röster. Föräldrarna var i full fart med att ställa fram bord och stolar i den vackra bersån. Det var här som kalaset skulle hållas.
Inbjudningskorten som skickats till alla de inbjuda hade Petter själv ordnat. Nåja, mamma hade också varit med på ett hörn. Födelsedagstårtan, dekorerad med röda saftig jordgubbar hade hela familjen varit delaktig i. Jordgubbar var bland det bästa som Petter visste, därför ville han prompt ha dem med på sin tårta. Tårtan hade mamma gjort kvällen före. Den stod så fin och ståtlig i kylen.
När Petter sent omsider kom nerför trappan, stod mamma och pappa redo för att hylla sin snart sjuårige lille son.
- Grattis! sa dom båda på en och samma gång. Efter grattandet fick Petter en bamsekram från båda föräldrarna.
- Tänk att du har gått och blivit stora starka karl´n, sa pappa och rufsade till sin son i håret.
- Minns du va du lovade mig, pappa? Jo, att vi skulle ta ekan och våra metspön för att fiska senare ikväll?
- Det är väl klart att jag inte glömt, sa pappan och tillade; jo, jag vet ett ställe där det simmar stora gammelgäddor. Dit ska du å jag. Fast jag säger inte mer...
På inbjudningskorten hade Petter skrivit: "Kalasett borjar klåckan ett. Velkomna. Petter".
Då klockan började närma sig lunchtid, sa Petters pappa att han skulle åka in till stan för att "ordna lite saker".
- Men lugn bara lugn. Jag är hemma i god tid före gästerna kommer. Jag måste ju hinna ordna en fiskdamm också, heller hur Petter?
Pappa satte sig i sin bil och åkte sakta ut mot vägen. I köket höll mamma på med diverse göromål.
- Petter, du måste byta dina kläder. Seså, skynda dig på nu innan kalaset börjar. Å så glömmer du väl inte att kamma ditt genomrufsiga hår?
Några minuter före utsatt tid, kom den första gästen. Det var Fredde. Och vad som mest tilldrog sig Petters intresse, var det stora paket som Fredde hade i famnen.
- Tjena, Petter! Å grattis! sa Fredde och sträckte ut sina små armar med presenten.
- Tack sakru ha! sa Petter och tog tacksamt emot födelsedagsgåvan.
Nu började det strömma in flera bekanta ansikten. Och alla var de sommarfina och balanserade ett paket på sina armar. Solen stod högt på himlen. I bersån stod allt dukat och klart - ja, förutom den där jordgubbstårtan förstås. Det skulle ju allt sett tokigt ut om den stått framme i solgasset, tänkte Petter medan han viftade bort en elak fet humla som surrade kring hans ansikte.
- Konstigt, tänkte mamma. När hon såg att hennes äkta man ännu inte kommit hem. Han som alltid brukar passa tiderna. Nåja, han dyker nog snart upp.
När klockan blivit fem, och den sista gästen precis hade vinkat farväl, ringer telefonen.
- Larsson!
- Jo, goddag, jag heter Sven Nilsson och jobbar som polisinspektör här i stan. Det är så att jag har en tråkig nyhet. Er make, Tommy Larsson har varit inblandad i en våldsam bilolycka.
På andra sidan av luren känner Petters mamma att hennes ben inte längre bär henne. Hon sjunker ner på hallgolvet.
- Vad är det med min man, han är väl inte skadad? säger hon nästan halvt skräckslagen.
Ute på den gröna gräsmattan leker födelsedagsbarnet ovetande om vad som utspinner sig i telefonen.
- Ja, jag är ledsen över att behöva säga detta, men er make har avlidit. Han blev påkörd av en rattonykter person som kom över på fel sida av vägen. Om ni vill så kan jag meddela en präst, om ni behöver prata med någon...Hallå fru Larsson, hör ni mig...?
På hallgolvet fann Petter sin mamma med telefonluren i sin hand.
- Mamma, kommer inte pappa snart? Vi skulle ju ut och fånga en massa gammelgäddor han å jag...
Rödgråten och med bultande hjärta, trycker hon Petter mot sitt bröst. Där blir de två sittande en bra stund, alltmedan telefonluren hänger mot väggen, och en röst som hörs; fru Larsson, är ni där...?
Det blev ingen fisketur. Petters pappa ljöt en ögonblicklig död i samma stund som den berusade mannen förlorade kontrollen över sin bil. Efteråt konstaterades att den berusade mannen intagit ett flertal lugnande tabletter, samt blandat detta med alkohol. Tyvärr så råkade Petters pappa komma i vägen.
Några dager därpå ringer det på dörren hemma hos Petter och hans mamma. Ute på bron står en kvinnlig polis med ett paket i handen.
- Vi hittade det här paketet i er mans baksäte. Det verkar vara en födelsedagspresent. Det är adresserat till nån som heter Petter. Tack och adjö, sa polisdamen och gick sedan hastigt därifrån.
När Petter och hans mamma studerar paketet litegrann närmare, står följande att läsa:
"Till min älskade son, Petter. Grattis på din sjuårsdag!
Ps. Det som ligger i paketet, är bra att ha när vi ska fånga gammelgäddorna.
Pappa"
Text: Roger Lindqvist.
- Tror du att det dyker upp nåra dumma svarta regnmoln i morron, som förstör min fest? Tror du mamma?
- Vet du va´Petter, jag tror att det blir en underbar födelsedag tillsammans med dina kompisar.
- Go´natt nu gubben, vi ses i morron!
Den varma julisolen gjorde ett tappert försök att tränga igenom den blå Bamsegardinen i Petters fönster. Äntligen, tänkte Petter, där han låg i sin säng och kliade sitt morgonrufsiga hår. Äntligen är det morron! Äntligen födelsedag!
Nere från köket hörde han mammas och pappas röster. Föräldrarna var i full fart med att ställa fram bord och stolar i den vackra bersån. Det var här som kalaset skulle hållas.
Inbjudningskorten som skickats till alla de inbjuda hade Petter själv ordnat. Nåja, mamma hade också varit med på ett hörn. Födelsedagstårtan, dekorerad med röda saftig jordgubbar hade hela familjen varit delaktig i. Jordgubbar var bland det bästa som Petter visste, därför ville han prompt ha dem med på sin tårta. Tårtan hade mamma gjort kvällen före. Den stod så fin och ståtlig i kylen.
När Petter sent omsider kom nerför trappan, stod mamma och pappa redo för att hylla sin snart sjuårige lille son.
- Grattis! sa dom båda på en och samma gång. Efter grattandet fick Petter en bamsekram från båda föräldrarna.
- Tänk att du har gått och blivit stora starka karl´n, sa pappa och rufsade till sin son i håret.
- Minns du va du lovade mig, pappa? Jo, att vi skulle ta ekan och våra metspön för att fiska senare ikväll?
- Det är väl klart att jag inte glömt, sa pappan och tillade; jo, jag vet ett ställe där det simmar stora gammelgäddor. Dit ska du å jag. Fast jag säger inte mer...
På inbjudningskorten hade Petter skrivit: "Kalasett borjar klåckan ett. Velkomna. Petter".
Då klockan började närma sig lunchtid, sa Petters pappa att han skulle åka in till stan för att "ordna lite saker".
- Men lugn bara lugn. Jag är hemma i god tid före gästerna kommer. Jag måste ju hinna ordna en fiskdamm också, heller hur Petter?
Pappa satte sig i sin bil och åkte sakta ut mot vägen. I köket höll mamma på med diverse göromål.
- Petter, du måste byta dina kläder. Seså, skynda dig på nu innan kalaset börjar. Å så glömmer du väl inte att kamma ditt genomrufsiga hår?
Några minuter före utsatt tid, kom den första gästen. Det var Fredde. Och vad som mest tilldrog sig Petters intresse, var det stora paket som Fredde hade i famnen.
- Tjena, Petter! Å grattis! sa Fredde och sträckte ut sina små armar med presenten.
- Tack sakru ha! sa Petter och tog tacksamt emot födelsedagsgåvan.
Nu började det strömma in flera bekanta ansikten. Och alla var de sommarfina och balanserade ett paket på sina armar. Solen stod högt på himlen. I bersån stod allt dukat och klart - ja, förutom den där jordgubbstårtan förstås. Det skulle ju allt sett tokigt ut om den stått framme i solgasset, tänkte Petter medan han viftade bort en elak fet humla som surrade kring hans ansikte.
- Konstigt, tänkte mamma. När hon såg att hennes äkta man ännu inte kommit hem. Han som alltid brukar passa tiderna. Nåja, han dyker nog snart upp.
När klockan blivit fem, och den sista gästen precis hade vinkat farväl, ringer telefonen.
- Larsson!
- Jo, goddag, jag heter Sven Nilsson och jobbar som polisinspektör här i stan. Det är så att jag har en tråkig nyhet. Er make, Tommy Larsson har varit inblandad i en våldsam bilolycka.
På andra sidan av luren känner Petters mamma att hennes ben inte längre bär henne. Hon sjunker ner på hallgolvet.
- Vad är det med min man, han är väl inte skadad? säger hon nästan halvt skräckslagen.
Ute på den gröna gräsmattan leker födelsedagsbarnet ovetande om vad som utspinner sig i telefonen.
- Ja, jag är ledsen över att behöva säga detta, men er make har avlidit. Han blev påkörd av en rattonykter person som kom över på fel sida av vägen. Om ni vill så kan jag meddela en präst, om ni behöver prata med någon...Hallå fru Larsson, hör ni mig...?
På hallgolvet fann Petter sin mamma med telefonluren i sin hand.
- Mamma, kommer inte pappa snart? Vi skulle ju ut och fånga en massa gammelgäddor han å jag...
Rödgråten och med bultande hjärta, trycker hon Petter mot sitt bröst. Där blir de två sittande en bra stund, alltmedan telefonluren hänger mot väggen, och en röst som hörs; fru Larsson, är ni där...?
Det blev ingen fisketur. Petters pappa ljöt en ögonblicklig död i samma stund som den berusade mannen förlorade kontrollen över sin bil. Efteråt konstaterades att den berusade mannen intagit ett flertal lugnande tabletter, samt blandat detta med alkohol. Tyvärr så råkade Petters pappa komma i vägen.
Några dager därpå ringer det på dörren hemma hos Petter och hans mamma. Ute på bron står en kvinnlig polis med ett paket i handen.
- Vi hittade det här paketet i er mans baksäte. Det verkar vara en födelsedagspresent. Det är adresserat till nån som heter Petter. Tack och adjö, sa polisdamen och gick sedan hastigt därifrån.
När Petter och hans mamma studerar paketet litegrann närmare, står följande att läsa:
"Till min älskade son, Petter. Grattis på din sjuårsdag!
Ps. Det som ligger i paketet, är bra att ha när vi ska fånga gammelgäddorna.
Pappa"
Text: Roger Lindqvist.
Grattis Emma & Fredrik, två pitebor vidare i Talang
Två pitebor framträdde på Talangscenen i afton. Emma Bogren och Fredrik Lundman, fast var för sig. Båda hade i mina öron sköna och välklingande strupar som gjorde mig smått lyrisk. Fint jobbat, och ett stort lycka till på den fortsatta Talangresan.
Roger.
Roger.
MONICA FORSBERG
Sommaren 1971 blev sommaren då tre söta och välsjungande flickor invaderade Svensktoppen och slog ut sina betydligt namnkunnigare kollegor. Rätt - vi tänker på Lena Andersson, Siv-Inger Svensson och en 20-årig tös från Degerfors - Monica Forsberg!
Ena dagen var Monica okänd lärarinna hemma i Degerfors. Nästa dag var hon en sensation på Svensktoppen - på en och samma vecka gjorde hon en praktdebut med två låtar. Den ena blev så småningom yvåa på Europa-toppen. Visst har ni hört den många gånger - "Får jag skänka dej min sång".
Okej, hon hade litet hjälp till framgångarna av Jörgen Edman som hon sjöng duett med i "Godmorron, morgon". Men hon visade snart att hon också klarade sig på egen hand. Det blev rusning till lilla byn Östervik strax utanför Degerfors. Varenda veckotidning skulle plåta flickan som blivit stjärna över en natt.
I månadsskiftet augusti-september TV-debuterade Monica i "Clabbe" Geijerstams "Öppet hus". Hon var jättenervis innan. Men framför kameran öppnade hon hela sitt charmregister och såg helt avspänd ut. Hur känns det att vara stjärna, Monica?
- Jodå, det är bara bra. Som en dröm. Först fattade jag ingenting. Svensktoppen har en sådan genomslagskraft att man nästan blir rädd. Plötsligt började allting snurra så fort att jag inte hann med att smälta allt. Det blev stressigt värre. Men nu har man ju hunnit fatta vad det handlar om.
Monica Forsberg & Jörgen Edman sjöng duett i "Gomorron, morgon".
Monica har tagit sitt genombrott med bägge fötterna på jorden. Hon gillar inte att leka stjärna. Har stora krav på sig själv. Hon har sjungit i över åtta år. Efter att ha blivit etta på Svensktoppen ringde telefonen dag och natt hemma hos familjen Forsberg. Pappa heter John och är murare. Mamma heter Alice och sköter hemmet. Det vill säga, numera hinner hon inte med att skura golv, diska och laga mat. Hon har jämt upp att svara i telefonen.
Folkparkerna har gett mig massor av anbud, berättar Monica. Men jag vill nog vänta litet och se vad som händer i fortsättningen. I dagens läge tror jag inte man bara kan resa runt och ställa sig rätt upp och ner på en scen och bara sjunga. Publiken fordrar nog litet mera av en artist.
- Visst kan man snabbt tjäna en massa pengar om man vill. Men samtidigt tror jag man spolierar sin karriär. Har man inget ordentligt att komma med tröttnar publiken fort. Jag vill visa att jag verkligen kan något. Jag har ju i alla fall gått många år i musikskola och lärt mig spela piano, gitarr och flöjt. Det är lärdomar man borde utnyttja nu. Tiden får väl utvisa i vilken form jag ska presentera mig för min publik.
Monica har i många år sjungit till lokala dansband. På dagtid har hon varit lärarinna i närbelägna Karlskoga. Men nu får Monicas elever klara sig utan henne. Monica har bestämt sig för att satsa på en karriär.
- Det vore väl dumt annars, menar hon. Alla människor i min omgivning backar upp mig. Det vore ett svek mot dom och mig själv att inte passa på och ta den här fina chansen. Den kommer väl bara en gång i ens liv. Och jag har ju mitt yrke att falla tillbaka på när ingen vill höra mig sjunga längre.
Hon är en förståndig flicka, Monica Forsberg från Östervik utanför Degerfors. Får man önska "lycka till?"
MONICA FORSBERG.
-------------------------------------------------------------
STARLET ¤ December 1971.
Återblick: ishockey VM 1967
Årets upplaga av ishockey VM har som de flesta vet startat. I morgon stundar premiär för våra Tre Kronor mot Norge. En match som åtminstone på pappret skall vinnas av "de våra". Men som vi alla vet så kan det i såna här sammanhang gå hur som helst.
1967 utspelades drabbningen på VM-rinken i Wien den 18-29 mars. Slutställningen blev följande:
¤ Guld - SOVJETUNIONEN
¤ Silver - SVERIGE
¤ Brons - KANADA
-----------------------------
¤ Tjeckoslovakien
¤ USA
¤ Finland
¤ Östtyskland
¤ Västtyskland
-----------------------------
Det blev rena katastrofen för Tre Kronor i VM-matchen mot Sovjet;
1-9. Eilert "Garvis" Määttää och Arne Carlsson ses i kamp med sovjet-
backen Oleg Zaitsev. I den svenska målkassen står Leif "Honken"
Holmqvist beredd.
I matchen mot Kanada visade de svenska åter lejonklon och vann med
hela 6-0 och silvret var klart (sedan Sovjet pliktskyldigast slagit tjeck-
erna). "Rolle" Stoltz, närmast t.v., occh "Nicke" Johansson avvärjer en
kanadensisk attack. I den här matchen hette målvakten Kjell Svensson.
När Tre Kronor tog silver i "kavaj..."
Mycket skäll fick vårt gamla stolta ishockeylandslag Tre Kronor utstå under VM-turneringen i Wien - inte minst efter nedsablingen 1-9 mot Sovjet. Men dom kom igen. Bl. a. på isen mot Kanada, som slogs tillbaka med hela 6-0 i den svenska avslutningsmatchen. Vad skulle nu hända? Ja, det var klart att Tre Kronors lirare fylldes med tillförsikt - i detta fall hopp om silver - när Sovjets berömde Tarasov - mirakeltränaren - påstods ha försäkrat sin kollega Arne Strömberg, att här skulle svenskarna få hjälp som tack för många angenäma duster. Det hade hans grabbar lovat...
Och detta löfte bestod naturligtvis i att Sovjet skulle slå tjeckerna i avslutningsmatchen, trots det ryska guldet - dess femte raka - redan var klart! Och så skedde också...tack och lov ut svensk synpunkt!
Men det blev hårda bud. 1-0 till tjeckerna, 1-1 och 2-1 till Sovjet, 2-2 och sedan 3-2 och slutsiffrorna 4-2 till Sovjet. Ett präktigt råkurr avslutade det hela - tre man från varje lag åkte ut i båset - och svenskarna (på bilden ovan) firade "julafton" framför TV-apparaterna hemma på hotellet.
Tre Kronor gästade i slutet av november tjeckerna i Prag och vann
med 5-2, men i returen två dagar senare, på bilden, tog tjeckerna
revansch med 8-2. Lars-Göran Nilsson nr. 20, "Virus" Lindberg nr. 18
och Håkan Nygren bakom målet, svärmar kring målvakten Latky.
Övriga tjecker nr. 3 Tikal, nr. 8 nye Horesovsky och nr. 16 Jirik.
-----------------------------------------------------------------------------
1967 utspelades drabbningen på VM-rinken i Wien den 18-29 mars. Slutställningen blev följande:
¤ Guld - SOVJETUNIONEN
¤ Silver - SVERIGE
¤ Brons - KANADA
-----------------------------
¤ Tjeckoslovakien
¤ USA
¤ Finland
¤ Östtyskland
¤ Västtyskland
-----------------------------
Det blev rena katastrofen för Tre Kronor i VM-matchen mot Sovjet;
1-9. Eilert "Garvis" Määttää och Arne Carlsson ses i kamp med sovjet-
backen Oleg Zaitsev. I den svenska målkassen står Leif "Honken"
Holmqvist beredd.
I matchen mot Kanada visade de svenska åter lejonklon och vann med
hela 6-0 och silvret var klart (sedan Sovjet pliktskyldigast slagit tjeck-
erna). "Rolle" Stoltz, närmast t.v., occh "Nicke" Johansson avvärjer en
kanadensisk attack. I den här matchen hette målvakten Kjell Svensson.
När Tre Kronor tog silver i "kavaj..."
Mycket skäll fick vårt gamla stolta ishockeylandslag Tre Kronor utstå under VM-turneringen i Wien - inte minst efter nedsablingen 1-9 mot Sovjet. Men dom kom igen. Bl. a. på isen mot Kanada, som slogs tillbaka med hela 6-0 i den svenska avslutningsmatchen. Vad skulle nu hända? Ja, det var klart att Tre Kronors lirare fylldes med tillförsikt - i detta fall hopp om silver - när Sovjets berömde Tarasov - mirakeltränaren - påstods ha försäkrat sin kollega Arne Strömberg, att här skulle svenskarna få hjälp som tack för många angenäma duster. Det hade hans grabbar lovat...
Och detta löfte bestod naturligtvis i att Sovjet skulle slå tjeckerna i avslutningsmatchen, trots det ryska guldet - dess femte raka - redan var klart! Och så skedde också...tack och lov ut svensk synpunkt!
Men det blev hårda bud. 1-0 till tjeckerna, 1-1 och 2-1 till Sovjet, 2-2 och sedan 3-2 och slutsiffrorna 4-2 till Sovjet. Ett präktigt råkurr avslutade det hela - tre man från varje lag åkte ut i båset - och svenskarna (på bilden ovan) firade "julafton" framför TV-apparaterna hemma på hotellet.
Tre Kronor gästade i slutet av november tjeckerna i Prag och vann
med 5-2, men i returen två dagar senare, på bilden, tog tjeckerna
revansch med 8-2. Lars-Göran Nilsson nr. 20, "Virus" Lindberg nr. 18
och Håkan Nygren bakom målet, svärmar kring målvakten Latky.
Övriga tjecker nr. 3 Tikal, nr. 8 nye Horesovsky och nr. 16 Jirik.
-----------------------------------------------------------------------------
Patrik Sjöbergs hemska avslöjande
Det slog ner som en bomb! Ingen sa sig veta om den hemska sanning som höjdhopparen Patrik Sjöberg burit med sig under alla dessa år. Sjöbergs avslöjande i sin nyutkomna bok, fick även Yannic Tregaro och Christian Skaar Thomassen att nicka instämmande. Joo, det var faktiskt så hemskt, det som inte ens de allra närmaste visste. Viljo Nousiainen, var inget annat än en usel pedofil...
I samma stund som Patrik berättade, i samma stund försvann all den glans och respekt kring den framgångsrike tränaren. Han som t.o.m. fått en gata uppkallad efter sig. Tyvärr så kan inte Viljo Nousiainen berätta sin syn på saken. Han avled redan 1999 hemma i sin lägenhet.
I skuggan av eftertänksamhetens kranka blekhet så ställer vi oss alla frågan, varför såg vi inte det som hände? Inte ens Viljos sambo, Patrik Sjöbergs mor, visste vad som försigicks. Och vad ännu värre är, Viljo var inte bara Patriks tränare, han var också Patriks styvfar.
Sanningen skall göra er fria, ett bibliskt citat som jag tror stämmer ganska bra in på oss människor. För även om det smärtar att berätta sanningen, så är det det enda raka att ta tjuren vid hornen för att lasta ut det onda som gnager i hjärtegropen. Vi skulle må bra av att höra flera sanningssägare, för att vädra ut alla dessa demoner som fortfarande ligger gömda i garderober runt om i vår stackars värld.
Slutligen vill jag bara säga - Bra gjort Patrik, i och med din sanning så ser vår jord en liten, pytteliten aning ljusare ut.
PATRIK SJÖBERG avslöjande väcker både sympati men också ilska.
Hur kunde det få hända?
VILJO NOUSIAINEN var inte bara Patrik Sjöbergs tränare - han var
även styvpappa också.
--------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.dn.se / www.expressen.se /
I samma stund som Patrik berättade, i samma stund försvann all den glans och respekt kring den framgångsrike tränaren. Han som t.o.m. fått en gata uppkallad efter sig. Tyvärr så kan inte Viljo Nousiainen berätta sin syn på saken. Han avled redan 1999 hemma i sin lägenhet.
I skuggan av eftertänksamhetens kranka blekhet så ställer vi oss alla frågan, varför såg vi inte det som hände? Inte ens Viljos sambo, Patrik Sjöbergs mor, visste vad som försigicks. Och vad ännu värre är, Viljo var inte bara Patriks tränare, han var också Patriks styvfar.
Sanningen skall göra er fria, ett bibliskt citat som jag tror stämmer ganska bra in på oss människor. För även om det smärtar att berätta sanningen, så är det det enda raka att ta tjuren vid hornen för att lasta ut det onda som gnager i hjärtegropen. Vi skulle må bra av att höra flera sanningssägare, för att vädra ut alla dessa demoner som fortfarande ligger gömda i garderober runt om i vår stackars värld.
Slutligen vill jag bara säga - Bra gjort Patrik, i och med din sanning så ser vår jord en liten, pytteliten aning ljusare ut.
PATRIK SJÖBERG avslöjande väcker både sympati men också ilska.
Hur kunde det få hända?
VILJO NOUSIAINEN var inte bara Patrik Sjöbergs tränare - han var
även styvpappa också.
--------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.dn.se / www.expressen.se /
PETER HOLM
PETER HOLM. Slog igenom i Frankrike med "Monia" och sjöng
"Two Faces hade I" med svenska New Generation. Och plötsligt
blev "Monia" jättestor också i Sverige.
-------------------------------------------------------
VI TVÅ ¤ 1970.
Lennart Grahn gör reklam...
Lennart Grahn förre Shanes-medlemmen gjorde året 1979 reklam
i Musikerförbundets tidning Musikern. I Rolf Åhmans hade jag en stor
Hagström-medhörning, medan jag i Kjell-Bertils hade en Hot Spot pre-
cis en sådan som herr Grahn gör reklam för. I Opus hade jag också en
medhörning med ett sånt ljud att håret blåste bakåt. Jag har även prö-
vat på att använda mig av hörlurar som medhörning. Medhörning -
förresten, det var jämt ordet "skvallerhögtalare" som användes...
-------------------------------------------------------------------------
MUSIKERN ¤ Den 11 november 1979.
Så såg vi ut 1958/59
I långtradare mot Smålandsstenar...
Svågern Henning var långtradarchaufför. Han körde långa sträckor med sin 24-meter långa lastbil, bl. a. mellan Norrbotten-Småland. Sommaren 1972 fick jag åka med på en sån tur. Vi startade söndagen den 11 juni 1972. Varför jag är så bombsäker på datumet är p.g.a. att det på nyheterna samma dag meddelades att racerföraren Joakim Bonnier omkommit i en krasch på Le Mans i Frankrike.
Målet var småländska Aneby, djupt in i de småländska (Åsa-Nisse) skogarna. Henning skulle lossa en del av sin last därnere. Jag minns också att vi sov över i förarhytten någonstans i närheten av Aneby. Vi gjorde också ett besök i Jönköping, där himlens portar hade öppnat sig på vid gavel vid vårt besök. Som kuriosa kan jag även nämna att vi någonstans på vägen mötte Yngve Forssélls orkester i sin blå vita orkesterbuss. Minns att jag tyckte det så så mäktigt ut. En jättestor landsvägsbuss med texten: Svensktopparna Yngve Forssélls. Märk väl, att bandet ännu inte gjort sin "Farfar..." Man låg inte heller på Svensktoppen, men orkestern räknades redan då tillhöra toppskiktet av alla dansorkestrar i landet. Nåväl, nog om detta...
Vi tillbringade nära på en hel vecka i Hennings långtradare. Vid nåt tillfälle så sov vi över på nåt hotellrum i Gävle. Jag minns också en mycket sen middag på Dockstabaren i Kramfors kommun. Så pass sent som mitt i natten. Jag var inte alls pigg på att äta, ville bara sova, men Henning sa att det var bäst för mig att följa med in på en matbit. Norrköping var ett annat ställe som vi besökte, så även Kalmar. I slutet av veckan så hade jag bestämt mig, jag ville inte bli långtradarchaufför. Jag ville HEM!
Men så här i efterhand så minns jag tillbaka på en ganska kul vecka med Henning bakom ratten. Och eftersom han var en positiv och kul kille, så blev resan till ett bra minne.
Söndagen den 11 juni 1972 påbörjades resan mot Småland. Samma
vi åkte, så hörde vi på nyheterna att Jocke Bonnier dött i en våldsam
krasch på Le Mans i Frankrike.
Det var imponerande att se Henning backa på små trånga ställen med
sin 24-meter långa tradare.
En vecka blev vi borta. Vi besökte Kalmar, Jönköping, Norrköping
m. fl. platser. Senare i livet började Henning åka med sin lastbil till
Italien, Ryssland med flera ställen.
------------------------------------------------------------------
Målet var småländska Aneby, djupt in i de småländska (Åsa-Nisse) skogarna. Henning skulle lossa en del av sin last därnere. Jag minns också att vi sov över i förarhytten någonstans i närheten av Aneby. Vi gjorde också ett besök i Jönköping, där himlens portar hade öppnat sig på vid gavel vid vårt besök. Som kuriosa kan jag även nämna att vi någonstans på vägen mötte Yngve Forssélls orkester i sin blå vita orkesterbuss. Minns att jag tyckte det så så mäktigt ut. En jättestor landsvägsbuss med texten: Svensktopparna Yngve Forssélls. Märk väl, att bandet ännu inte gjort sin "Farfar..." Man låg inte heller på Svensktoppen, men orkestern räknades redan då tillhöra toppskiktet av alla dansorkestrar i landet. Nåväl, nog om detta...
Vi tillbringade nära på en hel vecka i Hennings långtradare. Vid nåt tillfälle så sov vi över på nåt hotellrum i Gävle. Jag minns också en mycket sen middag på Dockstabaren i Kramfors kommun. Så pass sent som mitt i natten. Jag var inte alls pigg på att äta, ville bara sova, men Henning sa att det var bäst för mig att följa med in på en matbit. Norrköping var ett annat ställe som vi besökte, så även Kalmar. I slutet av veckan så hade jag bestämt mig, jag ville inte bli långtradarchaufför. Jag ville HEM!
Men så här i efterhand så minns jag tillbaka på en ganska kul vecka med Henning bakom ratten. Och eftersom han var en positiv och kul kille, så blev resan till ett bra minne.
Söndagen den 11 juni 1972 påbörjades resan mot Småland. Samma
vi åkte, så hörde vi på nyheterna att Jocke Bonnier dött i en våldsam
krasch på Le Mans i Frankrike.
Det var imponerande att se Henning backa på små trånga ställen med
sin 24-meter långa tradare.
En vecka blev vi borta. Vi besökte Kalmar, Jönköping, Norrköping
m. fl. platser. Senare i livet började Henning åka med sin lastbil till
Italien, Ryssland med flera ställen.
------------------------------------------------------------------
Sladden berättar om Tjadden Hällström...
Den 23 mars publicerade jag ett inlägg med rubriken: Rocktåg? Nej, Tjaddenlok. Artikeln som jag hämtat ur Expressen från 1995, handlade om Tjadden Hällströms föreställning på Scandiateatern i Norrköping där han spelade Dario Fo. Ensemblen kom på den briljanta idéen att hämta intresserad publik från Stockholm i ett gammalt ånglok. Trots en restid på fyra timmar så stod folk i kö för att få tillfälle att avnjuta Tjadden med ensemble på Scandiateatern i Norrköping.
Som ett resultat av mitt inlägg, så hörde Sladden Hultgren av sig. Han har varit scenmästare på både Scandia teatern och Lilla Teatern i Norrköping:
Hej Roger!
Vad roligt att se ditt inlägg om Tjaddenlok. Det väckte en massa minnen till liv.
Jag hade äran att tillsammans med orkester vara nere vid centralen och ta emot
resenärerna. Mitt ombyte gjorde jag på Scandiateatern, vandrade sedan ensam
ner till Drottninggatan, mot centralen, där orkestern mötte upp.
Sedan marscherade vi Drottninggatan upp tillsammans mot Scandiateatern, där
ensemblen tog emot publiken utanför entrén...
En dag då jag gick ner mot centralen passerade jag en liten grabb och hans mamma.
Grabben tittade på mig, såg på sin mamma och sa: "Mamma, är det cirkus i stan?"
------------------------
Hälsningar från Sladden Hultgren.
Klädd i uniform med ett plakat i handen ses scenmästaren på Scandia-
teatern i Norrköping, Sladden Hultgren. Platsen är Norrköpings central.
Stockholmspubliken hämtades i ett gammalt ånglok, inför Tjadden Häll-
ströms föreställning på Scandiateatern.
Klädd i polisuniform syns Tjadden Hällström, till höger står Sladden
Hultgren. När publiken anlände stod teaterensemblen utanför entrén
och väntade.
Tack än en gång, Sladden Hultgren, för din hälsning i ord och bild.
/Roger Lindqvist.
--------------------------------------------------------------
Som ett resultat av mitt inlägg, så hörde Sladden Hultgren av sig. Han har varit scenmästare på både Scandia teatern och Lilla Teatern i Norrköping:
Hej Roger!
Vad roligt att se ditt inlägg om Tjaddenlok. Det väckte en massa minnen till liv.
Jag hade äran att tillsammans med orkester vara nere vid centralen och ta emot
resenärerna. Mitt ombyte gjorde jag på Scandiateatern, vandrade sedan ensam
ner till Drottninggatan, mot centralen, där orkestern mötte upp.
Sedan marscherade vi Drottninggatan upp tillsammans mot Scandiateatern, där
ensemblen tog emot publiken utanför entrén...
En dag då jag gick ner mot centralen passerade jag en liten grabb och hans mamma.
Grabben tittade på mig, såg på sin mamma och sa: "Mamma, är det cirkus i stan?"
------------------------
Hälsningar från Sladden Hultgren.
Klädd i uniform med ett plakat i handen ses scenmästaren på Scandia-
teatern i Norrköping, Sladden Hultgren. Platsen är Norrköpings central.
Stockholmspubliken hämtades i ett gammalt ånglok, inför Tjadden Häll-
ströms föreställning på Scandiateatern.
Klädd i polisuniform syns Tjadden Hällström, till höger står Sladden
Hultgren. När publiken anlände stod teaterensemblen utanför entrén
och väntade.
Tack än en gång, Sladden Hultgren, för din hälsning i ord och bild.
/Roger Lindqvist.
--------------------------------------------------------------
"2-3 trumsolon 3-5 ggr. dagligen..."
Nåja, det var väl inte det som min doktor sa på mitt årliga läkarbesök. Men ibland kan en kul och intressant hobby bidra till att förhindra vissa sjukdomar. Tycker man om sitt liv, och anser sig ha en tillfredsställande livskvalitét, då kan även medicinska underverk inträffa.
Hälsotillståndet var ganska så gott, trots vissa skavanker på min 53-åriga kropp. Jag fick också beröm för att jag gått ner rejält i vikt. Trodde först att vågen ljög mig rakt upp i ansiktet, men när sköterskan bedyrade att så inte var fallet, så förflyttades mungiporna kraftigt uppåt.
Jo, det var så sant. Ordinationen; (min egen) "2-3 trumsolon 3-5 ggr. dagligen" skall jag genast sätta i verket. Jag ligger nämligen efter på "trumsolo-fonten", denna torsdag den 28 april 2011. Trumsolo var det, frugan, katterna och grannarna får härmed ursäkta...!
----------------------
Roger.
Hälsotillståndet var ganska så gott, trots vissa skavanker på min 53-åriga kropp. Jag fick också beröm för att jag gått ner rejält i vikt. Trodde först att vågen ljög mig rakt upp i ansiktet, men när sköterskan bedyrade att så inte var fallet, så förflyttades mungiporna kraftigt uppåt.
Jo, det var så sant. Ordinationen; (min egen) "2-3 trumsolon 3-5 ggr. dagligen" skall jag genast sätta i verket. Jag ligger nämligen efter på "trumsolo-fonten", denna torsdag den 28 april 2011. Trumsolo var det, frugan, katterna och grannarna får härmed ursäkta...!
----------------------
Roger.
Eddie Meduza - Så bjud upp till nästa dans -
Errol Norstedt, med artistnamnet Eddie Meduza, var mest känd som artisten med kontroversiella åsikter och ett språk som inte passade känsliga öron. Men vid sidan om de runda orden och svulstiga framträdanden med fylla och ett stökigt leverne, så levererade han rumsrena schlagertexter till en rad kända dansband. Trio me´Bumba, Streaplers, Max Fenders, Saints och Lasse Stefanz var några av de band som använde sig av Errol Nordstedts texter och musik.
1975 gick Stockholmsbandet Beatmakers in i Bruno Glenmarks Glen Studio för att spela in LP:n Bjud upp till nästa dans. Beatmakers var ett band som startades av den kände trombonisten Olle Holmqvist, och där en ung Jörgen Edman stod vid sångmikrofonen. 1975 hette Beatmakers vokalist Boris Lindqvist, en gång känd som "Rock Boris". I kören fanns syskonparet Karin och Anders Glenmark, studiotekniker var den inte helt okände Mikael B. Tretow. På ett av skivans elva spår fanns alltså Så bjud upp till nästa dans vars upphovsman var den tidigare nämnde Errol "Eddie Meduza" Norstedt. Få kanske vet att i tidigt 70-tal var Errol Leonard Norstedt medlem i dansbandet Anders Nordstedts från Tidaholm. Errol Norstedt var född 1948 i Örgryte, han avled 2002 i Nöbbele utanför Växjö.
BEATMAKERS 1975.
¤BORIS LINDQVIST - sång, gitarr, klaviaturer och percussion.
¤PATRIK RYFA - trummor.
¤CAJ HÖGBERG - sång, gitarr, bas och percussion.
¤PETER KOTT - trumpet.
¤TORSTEN DANNENBERG - saxofoner, flöjt och dragspel.
¤ERIC STRANDH - klaviaturer.
ERROL NORSTEDT - EDDIE MEDUZA.
------------------------------------------------------------
Eddie-bild: www.hem.passagen.se
1975 gick Stockholmsbandet Beatmakers in i Bruno Glenmarks Glen Studio för att spela in LP:n Bjud upp till nästa dans. Beatmakers var ett band som startades av den kände trombonisten Olle Holmqvist, och där en ung Jörgen Edman stod vid sångmikrofonen. 1975 hette Beatmakers vokalist Boris Lindqvist, en gång känd som "Rock Boris". I kören fanns syskonparet Karin och Anders Glenmark, studiotekniker var den inte helt okände Mikael B. Tretow. På ett av skivans elva spår fanns alltså Så bjud upp till nästa dans vars upphovsman var den tidigare nämnde Errol "Eddie Meduza" Norstedt. Få kanske vet att i tidigt 70-tal var Errol Leonard Norstedt medlem i dansbandet Anders Nordstedts från Tidaholm. Errol Norstedt var född 1948 i Örgryte, han avled 2002 i Nöbbele utanför Växjö.
BEATMAKERS 1975.
¤BORIS LINDQVIST - sång, gitarr, klaviaturer och percussion.
¤PATRIK RYFA - trummor.
¤CAJ HÖGBERG - sång, gitarr, bas och percussion.
¤PETER KOTT - trumpet.
¤TORSTEN DANNENBERG - saxofoner, flöjt och dragspel.
¤ERIC STRANDH - klaviaturer.
ERROL NORSTEDT - EDDIE MEDUZA.
------------------------------------------------------------
Eddie-bild: www.hem.passagen.se
"Lilla vackra Anna", "Amerikabrevet" och andra visor...
Min morfar sjöng rätt så ofta när jag var barn. Även min syster kommer ihåg hur han brukade tonerna ljuda hemma i Blåsmark. Några av melodierna kommer jag ihåg; Lilla vackra Anna, Amerikabrevet och Helgdagskväll i Timmerkojan. Den 20 november 2010, publicerades i Piteå-Tidningen en berättelse som jag skrivit: "Helgdagskväll i Timmerkojan" som handlade om de barndomsminnen jag hade av mina morföräldrar, Sanfrid & Beda.
Lördagen den 20 november 2010 berättade jag i en artikel om mina
morföräldrar Sanfrid och Beda Lundgren.
En av låtarna i morfars repertoar var Lilla vackra Anna. Texten skrevs 1824 av Bengt Henrik Alstermark. Den tonsattes så småningom av Alf Pröysen.
Lilla vackra Anna om du vill
Höre mig med själ och hjärta till
Jag är öm och trogen och till kärlek mogen
Tycker om att vara jäv och gill
Minns du hur vi lekte alla dar
Smekande varann som mor och far
Redde ler med handen byggde hus i sanden
Ack hur lätt och lustigt livet var
Men den glada tiden snart försvann
Jag fick lära tröska och du spann
Du gick vall i skogen och jag körde plogen
Mera sällan sågo vi varann
Röda kinder stora ögon blå
Vackra händer nätta fötter små
Rund och vit om armen blommig full i barmen
Det skall bli nånting att titta på
Snälla Anna när Gud skapte dig
Tänkte han helt visst i nåd på mig
Så kom att ja mig giva och min maka bliva
Så skall det bli ljust på livets stig
Sist vi följas åt till himmelen
Där vi träffa far och mor igen
Vi blir åter unga börjar åter sjunga
kärleken är livets bästa vän
---------------------------------------------
Bengt Henrik Alstermark / Alf Pröysen
Morfar i deras lila stuga i Hortlax. Tavlan på väggen visar mormors
och morfars hus i Blåsmark, köpt 1924.
Morfar fyllde 70-år den 21 juli 1969. Då hade han varit änkeman i nära
fem år. På kökssoffan sitter barnbarnen Roger Lindqvist, Gun Lundgren
och Robert Nilsson. Morfar syns längst till vänster.
En annan melodi som min morfar gick omkring och nynnade på var Ruben Nilssons Amerikabrevet. Gerd, min syster, har berättat att så fort hon hörde morfar börja sjunga den här låten, så berördes hon så att tårarna trillade.
Ja nu ska jag rita hem to you, ett litet letters brev,
för att tala om hur very well jag mår.
Men det är rätt länge sen you see, som ja med pennan skrev,
så jag hoppas att du understand förstår.
Många dagar hava flytt sen dess jag for från Swedens lann,
men jag löver dej ännu my little friend,
å fastän du mej bedrog och skämde ut dej med en ann´
ska jag älska dej intill my bitter end.
Ja ä frisk å kry till hälsan, å ja har´et ganska bra,
utan skryt ä ja allredy ganska rik.
För ja tjänar ganska very mutch me daler varje da,
uppå Varner Jonssons factory fabrik.
De va sorgligt som ja hörde, att din fästman gick to hell,
å att han blev killad utav en pistol.
För han kom i bråk med degos när han gick i lann en kväll,
ja så går de te i staden Liverpool.
Därför tänkte ja som så att när det gamla nu är glömt,
att jag skulle ta och fråga dej å be,
att du tog å reste hit för de ä drömmen som jag drömt,
- å förrexten kan du ta din unge mä.
Men nu slutar ja å hoppas att du tar å skriver hit,
fortast möjligt å adressen min den ä,
Mister Charles P. Anderson, 604 B Main Street,
Person City, Indiana, USA.
-----------------------------------------------------
Ruben Nilsson.
Sommaren 1984. Morfar dricker kaffe på bit. Han häller kaffet på sin
tallrik, en ritual som han ständigt använde sig av. De övriga på bilden
är min far John, Andreas och Maj-Gerd min mor.
Efter att morfar sålt sin svarta Monark-moped, så användes cykeln
ganska så flitigt. Man såg honom ofta åka in till stan, där han bl. a.
brukade passa på att hälsa på sina döttrar, Elly och Malin. På den här
bilden har han träffat på en bekant. Bilden togs på Byxtorget i Piteå 1974.
Och i bakgrunden kan man se resterna efter den brand som ödelade
Wallsténs Järnhandel i korsningen Storgatan/Uddmansgatan.
Morfar Sanfrid med sina bröder, Bengt, Per-Axel och Olle Lundgren.
Fotot togs vid en träff syskonen hade i Blåsmarks bönhus i början av
1980-talet.
Gammelmorfar Sanfrid i hammocken tillsammans med barnbarnsbarnet
Andreas Lindqvist sommaren 1983...
...Andreas busar med gammelmorfar...
---------------------------------------------------------------
Lördagen den 20 november 2010 berättade jag i en artikel om mina
morföräldrar Sanfrid och Beda Lundgren.
En av låtarna i morfars repertoar var Lilla vackra Anna. Texten skrevs 1824 av Bengt Henrik Alstermark. Den tonsattes så småningom av Alf Pröysen.
Lilla vackra Anna om du vill
Höre mig med själ och hjärta till
Jag är öm och trogen och till kärlek mogen
Tycker om att vara jäv och gill
Minns du hur vi lekte alla dar
Smekande varann som mor och far
Redde ler med handen byggde hus i sanden
Ack hur lätt och lustigt livet var
Men den glada tiden snart försvann
Jag fick lära tröska och du spann
Du gick vall i skogen och jag körde plogen
Mera sällan sågo vi varann
Röda kinder stora ögon blå
Vackra händer nätta fötter små
Rund och vit om armen blommig full i barmen
Det skall bli nånting att titta på
Snälla Anna när Gud skapte dig
Tänkte han helt visst i nåd på mig
Så kom att ja mig giva och min maka bliva
Så skall det bli ljust på livets stig
Sist vi följas åt till himmelen
Där vi träffa far och mor igen
Vi blir åter unga börjar åter sjunga
kärleken är livets bästa vän
---------------------------------------------
Bengt Henrik Alstermark / Alf Pröysen
Morfar i deras lila stuga i Hortlax. Tavlan på väggen visar mormors
och morfars hus i Blåsmark, köpt 1924.
Morfar fyllde 70-år den 21 juli 1969. Då hade han varit änkeman i nära
fem år. På kökssoffan sitter barnbarnen Roger Lindqvist, Gun Lundgren
och Robert Nilsson. Morfar syns längst till vänster.
En annan melodi som min morfar gick omkring och nynnade på var Ruben Nilssons Amerikabrevet. Gerd, min syster, har berättat att så fort hon hörde morfar börja sjunga den här låten, så berördes hon så att tårarna trillade.
Ja nu ska jag rita hem to you, ett litet letters brev,
för att tala om hur very well jag mår.
Men det är rätt länge sen you see, som ja med pennan skrev,
så jag hoppas att du understand förstår.
Många dagar hava flytt sen dess jag for från Swedens lann,
men jag löver dej ännu my little friend,
å fastän du mej bedrog och skämde ut dej med en ann´
ska jag älska dej intill my bitter end.
Ja ä frisk å kry till hälsan, å ja har´et ganska bra,
utan skryt ä ja allredy ganska rik.
För ja tjänar ganska very mutch me daler varje da,
uppå Varner Jonssons factory fabrik.
De va sorgligt som ja hörde, att din fästman gick to hell,
å att han blev killad utav en pistol.
För han kom i bråk med degos när han gick i lann en kväll,
ja så går de te i staden Liverpool.
Därför tänkte ja som så att när det gamla nu är glömt,
att jag skulle ta och fråga dej å be,
att du tog å reste hit för de ä drömmen som jag drömt,
- å förrexten kan du ta din unge mä.
Men nu slutar ja å hoppas att du tar å skriver hit,
fortast möjligt å adressen min den ä,
Mister Charles P. Anderson, 604 B Main Street,
Person City, Indiana, USA.
-----------------------------------------------------
Ruben Nilsson.
Sommaren 1984. Morfar dricker kaffe på bit. Han häller kaffet på sin
tallrik, en ritual som han ständigt använde sig av. De övriga på bilden
är min far John, Andreas och Maj-Gerd min mor.
Efter att morfar sålt sin svarta Monark-moped, så användes cykeln
ganska så flitigt. Man såg honom ofta åka in till stan, där han bl. a.
brukade passa på att hälsa på sina döttrar, Elly och Malin. På den här
bilden har han träffat på en bekant. Bilden togs på Byxtorget i Piteå 1974.
Och i bakgrunden kan man se resterna efter den brand som ödelade
Wallsténs Järnhandel i korsningen Storgatan/Uddmansgatan.
Morfar Sanfrid med sina bröder, Bengt, Per-Axel och Olle Lundgren.
Fotot togs vid en träff syskonen hade i Blåsmarks bönhus i början av
1980-talet.
Gammelmorfar Sanfrid i hammocken tillsammans med barnbarnsbarnet
Andreas Lindqvist sommaren 1983...
...Andreas busar med gammelmorfar...
---------------------------------------------------------------
Dagen H - den 3 september 1967
Tidigt på söndagsmorgonen den 3 september 1967, åkte pappa, jag och min morfar in till Piteå. Det låg spänning i luften. Vi skulle för första gången åka på vägens högra sida. Vi satt i min fars gamla VW av årsmodell 1958, och färden in till stan gick bra. Eftersom pappas bil var lite till åldern kommen, så var körriktningsvisarna av antik modell. För varje gång min pappa skulle ge tecken, så åkte två stora tingestar ut på sidorna. Något som jag skämdes för när mina kompisar råkade vara i närheten. På kompisarnas farsors bilar, fanns inga sådana ålderdomliga saker, istället så blinkade det i respektive fram- eller baklykta på ett mycket modernare vis.
Dessa två pilar - av orange färg - var så pass stora att det tycktes som om hela Pite stad kunde se dem. I Piteå centrum, på våran huvudgata, Sundsgatan, stod en polis och dirigerade trafiken som ökade i intensitet för varje minut. Färden gick bl. a. upp på Uddmangatan och det så kallade Byxtorget (idag är den sträckan sedan länge avstängd för biltrafik), en polisman gav tecken att farsan skulle stanna. Pappa vevade ner rutan, polimannen gjorde en flott och artig honnör och påpekade "att du kan ju försöka ta ut svängen lite mer" vilket gjorde att pappa gjorde om samma sväng ännu en gång.
Jag vill även minnas att det regnade ur de stora gråa molnen som hängde över Piteå stad denna historiska dag. När vi kom hem så berättade min far ganska stolt för min mor att det hela avlöpt jättebra. Nu hade vi blivit "högervridna" och skulle så förbli resten av våra liv.
Söndagen den 3 september 1967 blev vi "höger-
vridna" här i landet. Min far, jag och min morfar
åkte in till Piteå på en provrunda. Det hängde stora
gråa moln över alla pitebor denna historiska morgon.
Alfhild hade namnsdag och jag skulle inom loppet
av några veckor fylla hela 10-år. På radion sjöng
Telstars med sångaren Boris Lindqvist "Håll dig till
höger Svensson, annars slutar det med väldig smäll..."
Det var inte bara svenssöner som skulle köra på
höger sida - detta gällde även Lindqvistare också.
-----------------------------------------------------------
Dessa två pilar - av orange färg - var så pass stora att det tycktes som om hela Pite stad kunde se dem. I Piteå centrum, på våran huvudgata, Sundsgatan, stod en polis och dirigerade trafiken som ökade i intensitet för varje minut. Färden gick bl. a. upp på Uddmangatan och det så kallade Byxtorget (idag är den sträckan sedan länge avstängd för biltrafik), en polisman gav tecken att farsan skulle stanna. Pappa vevade ner rutan, polimannen gjorde en flott och artig honnör och påpekade "att du kan ju försöka ta ut svängen lite mer" vilket gjorde att pappa gjorde om samma sväng ännu en gång.
Jag vill även minnas att det regnade ur de stora gråa molnen som hängde över Piteå stad denna historiska dag. När vi kom hem så berättade min far ganska stolt för min mor att det hela avlöpt jättebra. Nu hade vi blivit "högervridna" och skulle så förbli resten av våra liv.
Söndagen den 3 september 1967 blev vi "höger-
vridna" här i landet. Min far, jag och min morfar
åkte in till Piteå på en provrunda. Det hängde stora
gråa moln över alla pitebor denna historiska morgon.
Alfhild hade namnsdag och jag skulle inom loppet
av några veckor fylla hela 10-år. På radion sjöng
Telstars med sångaren Boris Lindqvist "Håll dig till
höger Svensson, annars slutar det med väldig smäll..."
Det var inte bara svenssöner som skulle köra på
höger sida - detta gällde även Lindqvistare också.
-----------------------------------------------------------
Polisbil modell "Ä"
Polisbilarna såg lite annorlunda ut på 1960-talet än vad de gör idag.
Den här bilden togs av svågern Henning Höglund i december 1966. I
förgrunden syns en liten skymt av en blå Renault som tillhörde min
kusin Karins kille, Teddy.
----------------------------------------------------------------------
Gunnar Wiklund om kärleken till "Vonna"
En pigg och glad Gunnar Wiklund som tycker om tillvaron.
- Jag har "Vonna" att tacka för allt, säger han.
Nu har det lossnat igen för Gunnar Wiklund! Han är leende och glad, rundare om kinderna och pigg på jobb. Det visade han med eftertryck på Folkparksforum i Örebro.
Plötsligt befann sig Gunnar uppropad på scenen, totalt överrumplad av plojglada kompisar bakom scenen. Men Gunnar fann sig mycket snabbt, talade om när det tände på 1959 års forum och han blev Gunnar med hela svenska folket. Och så sjöng han "Nu tändas åter ljusen i min lilla stad..." Och femhundra folkparksgubbar sjöng och gnolade med. Utan ackompanjemang. Men hela Hjalmar Bergman-teatern tände och Gunnar fick årets varmaste applåd. Efteråt på kvällen omringades han av entusiastiska vänner och kompisar som tackade honom för årets inhopp.
- När jag klev ner från scenen kände jag mig fruktansvärt deppad, berättar Gunnar. Tänkte att man går inte upp och sjunger på ett folkparksforum utan musik. Men på kvällen började jag förstå att min lilla improvisation hade gått hem...
Just nu tycker Gunnar att det är ganska skönt. Etta på Svensktoppen för tredje veckan i följd med "Man skall visa lite ömhet mot varandra".
- Och så en massa människor som säger trevliga saker till mej. Det värmer och är roligt att höra. Många saker som bekymrat mej har börjat ordna upp sig. Och så min fantastiska "Vonna". Det finns nästan inte tillräckliga superlativer för vad jag känner för henne.
"Vonna" är Yvonne Hellman, 27 år, Gunnars fästmö. Hon ler och håller Gunnar i handen.
- Henne har jag så mycket att tacka för...
I dag befinner sig Gunnar på Norrlandsturné, när HÄNT I VECKAN kommer ut är han i Örnsköldsvik. Sedan är det dags att ställa sig i grammofonstudio igen. I vår kommer en ny LP, bakgrunderna är redan inspelade.
- Så fort vi får studiotid ska jag göra sångpåläggen till de skönaste bakgrunder jag någonsin jobbat med. Nisse Lindberg, Marcus Österdahl och Sven-Olof Walldoff har gjort fyra låtar var. Jag gläder mig verkligen åt att få jobba med så härligt material.
Sedan väntar Norge och Finland. Gunnars 45-dagarsturné i Norge gav publiken mersmak, säger Gösta Kock, Gunnars högra hand. Det är så roligt att jobba med honom nu - grejen på Forum i Örebro skulle han inte ha gjort för ett år sedan. Nu är allt på fötter igen!
"Nu tändas åter ljusen i min lilla stad" sjöng Gunnar Wiklund på Folk-
parksforumet i Örebro och fick 500 folkparksgubbar att sjunga med.
Gunnar Wiklund och hans Vonna på Örebro-festen.
-----------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 3 december 1971.
Varsågod Edvin, här kommer din farfar i CILJANS...
I dag fick jag ett besök på min blogg. Det var åttaårige Edvin från Östersund som läst mitt inlägg om Sveriges bästa dansband 1977. Han lämnade följande kommentar:
Hej, jag vet ett band, Ciljans, lägg ut bilder på det dansbandet.
Trummisen i Ciljans är min farfar Stig Stais.
Hälsningar Edvin Stais 8 år Östersund.
Jovisst Edvin, och tack för ditt besök. Ciljans var ett dansband hemmahörande i Orsa i Dalarna. Och trummis i det bandet var Edvins farfar, Stig Stais. Så här kommer dom nu - Ciljans från Orsa.
CILJANS ett dansband från Orsa i Dalarna. Edvin
Stais farfar, Stig Stais, spelade trummor och sjöng
i bandet.
------------------------------------------------------------
Bilden har jag lånat från www.dansbandskort.net
"Min plats bakom trummorna..."
Min plats sedan 1968/69 har varit bakom mina trummor. Även om jag inte musicerar på samma nivå som tidigare, så finns spelmanshjärtat fortfarande kvar. Det bultar med andra ord lika intensivt än idag. Musiken är nog de sista som överger mig, fram till mitt sista andetag. Att spela trummor föll sig helt naturligt. Det var aldrig nåt snack om någonting annat. Ja, jag kan faktiskt inte se mig själv som exempelvis basist, gitarrist, saxofonist eller organist. Nää, trummor skulle det va´- för hela slanten!
När jag trädde in i dansmusiksvärlden, så skulle scenkläderna se gnistrande och pråliga ut. På 1970-talet såg nästan alla dansband ut som Larz-Kristerz gör idag. Men sen hände det något. Scenkläderna ändrade så småningom attityd. I slutet av dandsbandskarriären hade vi vanliga kostymer som lätt kunde smälta in i omgivningen, under 70-talet var detta omöjligt. Jag hittade en bild där jag poserar framför kameran, klädd i väst, vit skjorta och en liten fluga (eller propeller som vi sa). Ganska diskret om man jämför med "Larz-Kristerz-modellen".
Scenkläder som de såg ut i Rolf Åhmans orkester 1989. Officiellt
la vi av den 6 januari 1982. Men sommaren 1987 ringde jag runt till
gubbarna för att höra om det fanns intresse av att lira litegrann igen.
Från 1987 fram till 1990/91 spelade vi ute på olika tillställningar. Det
var mycket festspelningar runt om i Norrbotten. Åren från 1982-1999
spelade jag bl. a. i Kjell-Bertils, Opus och Kjell Anderssons orkester.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
När jag trädde in i dansmusiksvärlden, så skulle scenkläderna se gnistrande och pråliga ut. På 1970-talet såg nästan alla dansband ut som Larz-Kristerz gör idag. Men sen hände det något. Scenkläderna ändrade så småningom attityd. I slutet av dandsbandskarriären hade vi vanliga kostymer som lätt kunde smälta in i omgivningen, under 70-talet var detta omöjligt. Jag hittade en bild där jag poserar framför kameran, klädd i väst, vit skjorta och en liten fluga (eller propeller som vi sa). Ganska diskret om man jämför med "Larz-Kristerz-modellen".
Scenkläder som de såg ut i Rolf Åhmans orkester 1989. Officiellt
la vi av den 6 januari 1982. Men sommaren 1987 ringde jag runt till
gubbarna för att höra om det fanns intresse av att lira litegrann igen.
Från 1987 fram till 1990/91 spelade vi ute på olika tillställningar. Det
var mycket festspelningar runt om i Norrbotten. Åren från 1982-1999
spelade jag bl. a. i Kjell-Bertils, Opus och Kjell Anderssons orkester.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Bodens Ångbryggeri
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Torsdagen den 15 juni 1939.
Sjöfart i Piteå - 1953
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 31 december 1953.
Julen 1965
Vad gjorde vi julen 1965? Kanske inte den lättaste frågan att få svar på. Men om man tittar tillbaks på de foton som svågern Henning tog så finns svaret där. Julafton tillbringades hos mammas syster Malin och hennes familj, med god mat och trevligt sällskap. Jag vet att detta år så fanns lutfisk på det lidmanska-julbordet. En maträtt som vi aldrig åt hemma, men Gösta hade tillrett den, julen till ära. Jag minns att favoritjulklappen det året var en radiostyrd polisbil. Det absolut sämsta var ett mjukt paket som jag fick av min mor. I ren besvikelse så kastade jag paketet så det flög efter golvet hemma hos Gösta och Malin.
Någon av helgdagarna kom mammas brorsa Lennart med hustrun Elsy och deras två barn, Stig och Gun hem till oss. Vi käkade julmat, fikade morsans goda bullar och såg på en film med Bröderna Marx. Männen bar vit skjorta med slips helgen till ära, medan damerna hade på sig sina allra tjusigaste klänningar.
Under julhelgen 1965 hann vi även göra ett besök hos Hennings föräldrar, Valle och Astrid i Svensbyn. Där fortsatte julkalaset med ännu mera mat och Astrids goa fikabröd. De bodde i ett rätt så stort hus som jag minns var både mysigt och gemytligt. På tomten fanns även en ladugård med några djur. En riktig idyll kan man tycka så här i efterhand. På de bilder som togs skymtar en liten gosse fram, klädd i vit skjorta med blå slips. Det var jag! Konstigt att se sig så här 45 år efteråt. Man kan fråga sig vart tiden har tagit vägen...? Ibland kan jag nästan känna mig som den där 8:a åriga killen i blå slips fortfarande, trots mina 53-år. En sak som jag har bevarat genom åren, är mitt barnasinne och livliga fantasi. Det har varit mig till stor hjälp många gånger.
Syrran står i sitt rum. Julfin både till klädsel och i hår. Året är 1965,
och Gerd är fyllda 17-år. På hennes byrå står hennes mest viktiga
saker: hårspray, parfymer och kammar. Bakom den rosa sprayflaskan
står ett foto av lillebror Roger. En eloge till min storasyster, som faktiskt
hade placerat sin ibland besvärlige brorsa på hedersplats i sitt flickrum.
Nån av helgdagarna kom min mammas bror Lennart med fru Elsy och
barnen Stig och Gun på besök. I köket hade vi möblerat om en aning.
Där satt vi med jultallriken fylld med morsans mat. Efteråt blev det
"julfika". Samma kväll visades filmen "Galakväll på operan" med Bröd-
erna Marx. I fönstret hängde min mors fina julgardiner.
Vid köksbordet hemma i Hortlax julhelgen 1965. T.v. syns Gerd, min
syrra, t.h. om henne våran morbror, Lennart Lundgren.
Julfirandet fortsatte hos Hennings föräldrar Valle och Astrid i Svensbyn.
Vid bordet syns fr. v. min mor med ryggen mot kameran, Ingrid, Astrid,
Valle, Iris, Mauritz samt min far som ses i höger bildhörn.
Astrid, Gerd, Valle och Iris.
Damerna beundrar Astrids virkade dukar. Mitt i "damhögen" står en
8:a årig gosse med vit skjorta och blå slips. Gossen lystrar till namnet
Roger. Övriga är fr. v. Ingrid, Maj-Gerd, Gerd, Iris och Astrid.
Den lilla killen heter också Roger. Han är son till Hennings syster Ingrid
och hennes man Torbjörn. Gerd sitter på sängen medan jag står fast
och beslutsam med båda händerna resolut nerkörda i byxfickorna. Man
hade ju lärt av de äldre farbröderna.
-----------------------------------------------------------
Foto: Henning Höglund.
Bioannonser - 1955
------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 2 juni 1955.
MONICA ZETTERLUND: "Enkel, vacker och öm"
Det var med stort intresse som jag häromdagen köpte biografin över Monica Zetterlund. Genom författarens Klas Gustafsons text får läsaren följa den unga Hagforsflickan Monica Nilsson, sedermera gift Zetterlund, genom ett minst sagt händelserikt liv.
- Det är inte sant! Det är någon annan person som har blivit innebränd, det är inte mamma. Monicas dotter Eva-Lena Jerneld om hur hon tog emot den hemska nyheten om mamma Monicas död den 12 maj 2005.
- Det är så mycket som inte blev sagt, var den andra tanken, berättar Eva-Lena.
Detta och mycket mer får läsaren ta del av i Klas Gustafsons utmärkta biografi som kom ut på Leopard förlag 2010. Monica jazzsångerskan, var också Monica, skådespelerskan och mamman. Efter att jag sett Tom Alandhs dokumentär över Monica Zetterlund för nåt år sedan, blev jag än mer nyfiken, inte bara på sångerskan Monica Z. utan även på den högst privata Monica från värmländska Hagfors. Nu har jag även fått ta del av berättelsen om Monica i bokform, en i allra högsta grad intressant upplevelse.
---------------------
Roger Lindqvist.
Författaren Klas Gustafson berättar här om Monica Zetterlund.
Monica, jazzsångerskan, Monica, skådespelerskan, Monica, mamman.
Monica i det mest privata.
Monica i olika skepnader...
...Monica som omslagsflicka i våra vanligaste veckotidningar.
------------------------------------------------------------------------
Bilderna är hämtade ur boken: "Enkel, vacker, öm". Boken om MONICA ZETTERLUND -
författare Klas Gustafson, Leopold förlag 2010.
- Det är inte sant! Det är någon annan person som har blivit innebränd, det är inte mamma. Monicas dotter Eva-Lena Jerneld om hur hon tog emot den hemska nyheten om mamma Monicas död den 12 maj 2005.
- Det är så mycket som inte blev sagt, var den andra tanken, berättar Eva-Lena.
Detta och mycket mer får läsaren ta del av i Klas Gustafsons utmärkta biografi som kom ut på Leopard förlag 2010. Monica jazzsångerskan, var också Monica, skådespelerskan och mamman. Efter att jag sett Tom Alandhs dokumentär över Monica Zetterlund för nåt år sedan, blev jag än mer nyfiken, inte bara på sångerskan Monica Z. utan även på den högst privata Monica från värmländska Hagfors. Nu har jag även fått ta del av berättelsen om Monica i bokform, en i allra högsta grad intressant upplevelse.
---------------------
Roger Lindqvist.
Författaren Klas Gustafson berättar här om Monica Zetterlund.
Monica, jazzsångerskan, Monica, skådespelerskan, Monica, mamman.
Monica i det mest privata.
Monica i olika skepnader...
...Monica som omslagsflicka i våra vanligaste veckotidningar.
------------------------------------------------------------------------
Bilderna är hämtade ur boken: "Enkel, vacker, öm". Boken om MONICA ZETTERLUND -
författare Klas Gustafson, Leopold förlag 2010.
Ådalskanonerna - Ångermanland
ÅDALSKANONERNA - Ångermanland. Ett band som föddes 1965, och som hade sitt ursprung ur STIEG ERICSONS POPSTARS (1957-1965). Turnerade i hela Norrland fram till året 1971. Spelplanen 1967 omfattade 21 spelningar/mån.
Orkesterns första skivinspelning kom 1965 i Sven-Olof Walldoffs studio i Stockholm. Singeln, Undrom, med de två låttitlarna "Undrom" & Swallons"kom ut på skivetiketten Cupol. Även deras andra singel, med; "På promenaden" & "Vem kysser dig nu" som kom 1967, hade samma skivetikett. 1968 gjorde bandet ett försök på Svensktoppen med sin 3:e platta, innehållande "Än en gång" & "Ynglingen". Tyvärr så gick det inget vidare, man hamnade på en 14:e plats två veckor i rad.
Ådalskanonerna hade dessa medlemmar under 60-talet:
¤ Ulf Holmstén - trummor
¤ Bert Holmstén - bas, sång
¤ Stieg Ericson - dragspel, hammondorgel
¤ Bengt Sjölund - altsax, klarinett
¤ Weiner Erlander - tenorsax
¤ Rune Strandberg - gitarr (1965-67)
¤ Göran Josefsson - gitarr (1967-68)
¤ Wolfgang Warnke - gitarr (1968-69)
Nya Ådalskanonerna 2008:
¤ Bert Holmstén - bas, sång
¤ Mikael Holmstén - trummor, sång
¤ Per-Åke Stockberg - tenorsax, klaviatur, sång
¤ Örjan Abrahamsson - altsax, klarinett, sång
¤ Kenneth Lindholm - gitarr, sång
¤ Sven-Olov Grönberg - dragspel
ÅDALSKANONERNA 1965-1971.
Ådalskanonerna hade sitt ursprung ur Stieg Ericsons Popstars
(1957-1965).
--------------------------------------------------------------
Källor: www.nara.allehanda.se / Stora Dansbandsboken 1963-2003.
Orkesterns första skivinspelning kom 1965 i Sven-Olof Walldoffs studio i Stockholm. Singeln, Undrom, med de två låttitlarna "Undrom" & Swallons"kom ut på skivetiketten Cupol. Även deras andra singel, med; "På promenaden" & "Vem kysser dig nu" som kom 1967, hade samma skivetikett. 1968 gjorde bandet ett försök på Svensktoppen med sin 3:e platta, innehållande "Än en gång" & "Ynglingen". Tyvärr så gick det inget vidare, man hamnade på en 14:e plats två veckor i rad.
Ådalskanonerna hade dessa medlemmar under 60-talet:
¤ Ulf Holmstén - trummor
¤ Bert Holmstén - bas, sång
¤ Stieg Ericson - dragspel, hammondorgel
¤ Bengt Sjölund - altsax, klarinett
¤ Weiner Erlander - tenorsax
¤ Rune Strandberg - gitarr (1965-67)
¤ Göran Josefsson - gitarr (1967-68)
¤ Wolfgang Warnke - gitarr (1968-69)
Nya Ådalskanonerna 2008:
¤ Bert Holmstén - bas, sång
¤ Mikael Holmstén - trummor, sång
¤ Per-Åke Stockberg - tenorsax, klaviatur, sång
¤ Örjan Abrahamsson - altsax, klarinett, sång
¤ Kenneth Lindholm - gitarr, sång
¤ Sven-Olov Grönberg - dragspel
ÅDALSKANONERNA 1965-1971.
Ådalskanonerna hade sitt ursprung ur Stieg Ericsons Popstars
(1957-1965).
--------------------------------------------------------------
Källor: www.nara.allehanda.se / Stora Dansbandsboken 1963-2003.
Annalisa Ericsson är död
En av svensk film- och teaters stora, skådespelerskan Annalisa Ericsoon har avlidit 97 år gammal. Hon var född den 14 september 1913 och kom att bli en folkkär komedienne både på teaterscenen och inom filmen. Bland de första som jag kommer ihåg av Annalisas rollgestaltningar var filmen Blåjackor från 1945 där hon spelade mot Nils Poppe. Annalisa Ericsson & Nils Poppe blev ibland titulerade som Sveriges svar på Ginger Rogers & Fred Astaire. 2001 tilldelades Annalisa Ericsson en hedersguldbagge för sina insatser inom filmen.
I slutet av 1950-talet förekom Annalisa Ericsson i några deckarfilmer signerade regissören Arne Mattsson.
¤1958 - Mannekäng i rött
¤1958 - Damen i svart
¤1959 - Ryttare i blått
¤1962 - Vita frun
¤1963 - Den gula bilen
I filmerna medverkade också bl. a. Karl-Arne Holmsten, Lena Granhagen, Nils Hallberg, Nils Asther, Jan Malmsjö och Olle Björklund.
Annalisa Ericsson och Nils Poppe, ett strävsamt filmpar då
det begav sig. Nils Poppe avled 2000, 92 år gammal.
Annalisa Ericsson & Nils Poppe i "Blåjackor" från 1945.
-------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.aftonbladet.se / www.expressen.se /
I slutet av 1950-talet förekom Annalisa Ericsson i några deckarfilmer signerade regissören Arne Mattsson.
¤1958 - Mannekäng i rött
¤1958 - Damen i svart
¤1959 - Ryttare i blått
¤1962 - Vita frun
¤1963 - Den gula bilen
I filmerna medverkade också bl. a. Karl-Arne Holmsten, Lena Granhagen, Nils Hallberg, Nils Asther, Jan Malmsjö och Olle Björklund.
Annalisa Ericsson och Nils Poppe, ett strävsamt filmpar då
det begav sig. Nils Poppe avled 2000, 92 år gammal.
Annalisa Ericsson & Nils Poppe i "Blåjackor" från 1945.
-------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.aftonbladet.se / www.expressen.se /
Gällivare/Malmberget som en glimmande diamant...
När jag var trummis i dansbandet Opus, spelade vi ganska ofta på Björnfällan uppe på Dundret. Scenen låg på långsidan av danslokalen, och som trummis satt jag längst bak med ryggen vänd mot ett stort fönster. När klockan närmade sig 21.00 och vi äntrade scenen kunde jag inte låta bli att blicka ut i den svarta kylslagna natten för att se på de ljus som avtecknades därnere inför min åsyn. Hela Malmberget/Gällivare låg upplyst som en glimmande diamant långt ner som i en dalsänka, och jag minns än hur vackert jag tyckte att det var. Det kändes i dessa stunder som om jag kunde rymma hela malmfältsområdet i mina bara händer. I dagens PT finns ett repotage som handlar om vissa rivningshotade områden i Malmberget. Där finns också en bild tagen just precis från min "trumplats" där jag en gång brukade sitta när vi spelade upp till dans uppe på Björnfällan, Dundret.
Från min plats vid trummorna kunde jag se denna fantastiska vy.
Alldeles bakom min rygg låg Malmberget/Gällivare som en glimmande
diamant.
-----------------------------------------------------------
Foto: Maria Johansson, Piteå-Tidningen.
Lååååååång Fredag
Hustrun håller i matdetaljen medan undertecknad håller i dammsugaren och skurmoppen. Våra gäster kommer klockan fyra, så då ska golven skina som en nyspolad is, och matdoften från spisen skall hitta sin väg in i våra näsborrar. Strålande vackert vädet ute, en ljuvlig långfedag alltså.
Vad som grumlar glädjen en aning är att ett rått fall av djurmisshandel har inträffat på våran gata. Blev alldeles paff när jag läste artikeln i NSD idag. En 9-månaders kattunge hittades i en igentejpad banankartong i den närliggande skogen förra fredagen. Man blir både arg och ledsen när man hör detta. Turligt nog så hittades katten av en förbipasserande person som slog larm. Den lilla katten befinner sig nu i trygga händer.
Ha en bra påsk!
Roger.
Vad som grumlar glädjen en aning är att ett rått fall av djurmisshandel har inträffat på våran gata. Blev alldeles paff när jag läste artikeln i NSD idag. En 9-månaders kattunge hittades i en igentejpad banankartong i den närliggande skogen förra fredagen. Man blir både arg och ledsen när man hör detta. Turligt nog så hittades katten av en förbipasserande person som slog larm. Den lilla katten befinner sig nu i trygga händer.
Ha en bra påsk!
Roger.
ELVIS PRESLEY´S GREATEST HITS
1976 köpte jag en box innehållande ett par kassetter med ELVIS PRESLEY´S Greatest Hits. Ett måste för alla Elvisfans världen över. Kassetterna gick så pass varma i min senapsgula Datsun -73 att dom så småningom gick sönder. En favorit ur Elvis många inspelningar är utan tvekan Always On My Mind och In The Ghetto. Givetvis finns många andra godingar också på Elvis repertoar, men dessa två har sin speciella plats i mitt hjärta.
1976 köpte jag denna box med tre kassetter innehållande Elvis största
hits.
ELVIS PRESLEY´S GREATEST HITS - Volume 1:
Side A
¤ Heartbreak Hotel
¤ I Was the One
¤ I´m Left, You´re Right, She´s Gone
¤ Tutti Frutti
¤ Blue Suede Shoes
¤ Don´t Be Cruel
¤ I Want You, I Need You, I Love You
¤ My Baby Left Me
¤ Hound Dog
¤ Ready Teddy
¤ I Love You Because
¤ Anyway You Want Me
¤ Money Honey
¤ I´m Gonna Sit Right Down and Cry
¤ Blue Moon
¤ Rip It Up
¤ All Shook Up
Side B
¤ Long Tall Sally
¤ Shake, Rattle and Roll
¤ Old Shep
¤ Lawdy Miss Clawdy
¤ Playing For Keeps
¤ That´s When Your Heartaches Begin
¤ Too Much
¤ Mean Woman Blues
¤ Blueberry Hill
¤ Lonesome Cowboy
¤ Let Me Be Your Teddy Bear
¤ Paralysed
¤ Let´s Have a Party
¤ Got a Lot of Livin´To Do
¤ Trying to Get to You
ELVIS PRESLEY´S GREATEST HITS - Volume 2:
Side A
¤ Baby I Don´t Care
¤ There´ll Be Peace in the Valley for Me
¤ Don´t
¤ Wear My Ring Around Your Neck
¤ Hard Headed Woman
¤ I Got Stung
¤ One Night
¤ A Fool Such As I
¤ I Need Your Love Tonight
¤ A Big Hunk o´Love
¤ Milkcow Blues Boogie
¤ Good Rockin´Tonight
¤ Stuck On You
¤ Fever
¤ Soldier Boy
¤ It Feel So Right
¤ The Girl of My Best Friend
¤ A Mess of Blues
Side B
¤ It´s Now or Never
¤ I Gotta Know
¤ Are You Lonesome Tonight?
¤ Surrender
¤ I Feel So Bad
¤ His Latest Flame
¤ Can´t Help Falling in Love
¤ Good Luck Charm
¤ Anything That´s Part of You
¤ She´s Not You
¤ One Broken Heart for Sale
¤ You´re The Devil In Disguise
¤ Kiss Me Quick
¤ Ain´t That Loving You Baby
¤ Crying in The Chapel
¤ Your Cheating Heart
¤ Long Legged Girl
ELVIS PRESLEY´S GREATEST HITS - Volume 3:
Side A
¤ Tell Me Why
¤ Love Letters
¤ All That I Am
¤ Frankie & Johnny
¤ U.S Male
¤ Just Tell Her Jim Said Hello
¤ If I Can Dream
¤ In The Ghetto
¤ I´m Leavin´
¤ Don´t Cry Daddy
¤ The Wonder of You
¤ I´ve Lost You
¤ There Goes My Everything
¤ You´ve Lost That Feeling
¤ Burning Love
Side B
¤ Proud Mary
¤ Kentucky Rain
¤ You Don´t Have To Say You Love Me
¤ Patch It Up
¤ Rags to Richies
¤ Suspicious Minds
¤ I Just Can´t Help Believing
¤ Until It´s Time for You To Go
¤ Bridge Over Troubled Water
¤ American Trilogy
¤ The Next Step Is Love
¤ Always On My Mind
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Svante Vorrsjö SM-vinnare - 1967
Pitebon, Svante Vorrsjö, nådde stora framgångar på racerbanorna under 60-talet. Han "brottades" med bl. a. kände Picko Troberg vid olika tillfällen. Svante Vorrsjö körde bilmärket Cortina.
Svante Vorrsjö , SM-vinnare på land- och isbana klass II, hyllad av
kranskulla på Karlskogabanan.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Svante Vorrsjö , SM-vinnare på land- och isbana klass II, hyllad av
kranskulla på Karlskogabanan.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
ODEPARKS BIL AB - Piteå
FORD CORTINA - Segerbilen - Familjebilen.
Ford Cortina är en av de mest framgångsrika bilar som någonsin byggts - segerrik på tävlingsbanorna världen över, försäljningssuccé i flera länder, berömd och belönad av internationell motorpress! Framgången har grundats på bl. a. Cortinas utomordentliga köregenskaper och fina prestanda samt en rad finesser som man annars sällan hittar på vagnar i denna prisklass.
Cortina har en funktionell och elegant design och utrymmen för fem vuxna och nära 600 liters bagageutrymme. Det är en bil för hela familjen!
Aero-Flow-ventilationen ger frisk tempererad luft oberoende av årstid och yttertemperatur. Skivbromsar fram, helsynkroniserad växellåda och motor på 54 hk gör Cortina säker, lättkörd och snabb. Den drar bara ca 0,75 liter per mil och fordrar service endast var 1.000:e mil. Cortina är därför också en ekonomibil.
FORD TAUNUS 20 M. Ett nytt märke att titta efter.
CORSAIR. Sportig, säker och bekväm - en bil för den som älskar bilar,
fart och skönhet.
MUSTANG. Exklusiv amerikansk, närmare 200 kilometer/timmen,
elegantast i sin klass.
FORD 1965 - FINNS PÅ ODEPARKS BIL AB i Piteå.
---------------------------------------------------------------------
Påsken 1967
Syrran Gerd agerar återigen modell framför Hennings kamera.
Fotot togs runt omkring påsken 1967.
Gerd återigen...här hemma i Hortlax påsken 1967.
På den gröna trappstången som syns t.v. brukade jag om vintrarna
sätta min tungspets. Resultat: jag satt fast som i ett skruvstäd. Trodde
allvarligt att jag skulle bli tunglös resten av mitt liv. Trots rädslan, så
fortsatte "tungexperimenten". Tungan, ja, den sitter fortfarande på
rätt plats.
--------------------------------------------------------------------
Dagboksanteckningar påsken 1973...
SKÄRTORSDAG 19 APRIL 1973
Klockan är kvart över 4 på torsdagseftermiddagen. Har just ätit fisklåda, min älsklingsrätt. Pappa har legat och sovit en stund. Men han gick ner för en stund sen. Mamma ligger i soffan och läser. Jag slutade skolan klockan 12 idag. Jag åt lunch sen så for jag hem. Det var meningen att vi skulle gå till klockan 20 i 4, men det blev ändrat.
Nu är vi lediga i 14 dar framöver. Vi börjar om den 2-3 maj. Sen är det inte länge innan jag slutar skolan för gott. Den 6 juni sticker jag. Då är det farväl för alltid från skolan. Jag ser inte fram emot det. Tvärtom.
LÅNGFREDAG 20 APRIL 1973 KLOCKAN 15.20
Jag sitter i mitt rum och skriver. Imorse när jag vaknade fick jag nära på en riktig chock. När jag drog upp min rullgardin lyste allting vitt därute. Det snöar. Långfredag, en sån trist dag, det är nästan så att man blir litegrann irriterad.
Mamma och pappa är därnere även dom tycker att den här dan verkar rätt så trist och långtråkig. Igår var Gerd och Henning hem för att låna ett strykjärn. Gerds hade gått sönder. Gerd fyller år nu på söndag den 22 april. Har tänkt åka in till stan i morgon för att köpa henne en present. Måste även förbi optikern Ulf Åström för att prova in nya glas och köpa nya glasögon. Som sagt en mycket lång dag idag.
Ärevördigaste Roger Lindqvist.
PÅSKAFTON 21 APRIL 1973
Ja, så var det påskafton. Det har snöat i natt. Så nu är det vitaste vitt ute. Mamma och pappa är nere i köket. Hade tänkt åka in till stan för att prova in nya glasögon men vi ska göra det nästa onsdag istället. Morsan trodde att stan skulle var full med folk i dag nu när det är påskafton.
Såg på Jan Lindblads naturfilm i går. Sen så bytte jag kanal till 2:an för att se på Nisse Ahlroth i "N.P Möller Fastighetsskötare" del. 5. Kikade även på en teater; "Inferno" en berättelse som handlade om August Strindberg med Per Oscarsson i huvudrollen. Oscarssons tolkning var helt förträfflig.
Sven ringde igår för att höra hur vi hade det. Morsan och farsan har åkt till Öjebyn i sällskap med Emmy och John Risberg. Dom skulle hälsa på hos Artur och Ragnhild i deras kyrkstuga.
På radion pratar Hasse Tellemar för fullt i "Ring så spelar vi".
Allra hejdundrigaste: Roger Lindqvist.
ANNANDAG PÅSK 23 APRIL 1973.
Klockan är 20 över åtta på förmiddan. Det är vackert ute idag. Solen skiner och det är härligt att leva.
Jag fick besök igår av en bekant som hade sin kompis med sig. Han ville höra mig spela trummor. Sagt och gjort. Väl däruppe i rummet så gjorde jag några "trumfigurer" vilket väckte deras intresse. När jag avslutat min trumkonsert fick jag följande utlåtande: "Jag har aldrig hört något så fantastiskt. Du spelar snart i Yngve Forssélls!". Jo, man tackar!
Hej, på återseende, Roger.
------------------------------------------------------
Klockan är kvart över 4 på torsdagseftermiddagen. Har just ätit fisklåda, min älsklingsrätt. Pappa har legat och sovit en stund. Men han gick ner för en stund sen. Mamma ligger i soffan och läser. Jag slutade skolan klockan 12 idag. Jag åt lunch sen så for jag hem. Det var meningen att vi skulle gå till klockan 20 i 4, men det blev ändrat.
Nu är vi lediga i 14 dar framöver. Vi börjar om den 2-3 maj. Sen är det inte länge innan jag slutar skolan för gott. Den 6 juni sticker jag. Då är det farväl för alltid från skolan. Jag ser inte fram emot det. Tvärtom.
LÅNGFREDAG 20 APRIL 1973 KLOCKAN 15.20
Jag sitter i mitt rum och skriver. Imorse när jag vaknade fick jag nära på en riktig chock. När jag drog upp min rullgardin lyste allting vitt därute. Det snöar. Långfredag, en sån trist dag, det är nästan så att man blir litegrann irriterad.
Mamma och pappa är därnere även dom tycker att den här dan verkar rätt så trist och långtråkig. Igår var Gerd och Henning hem för att låna ett strykjärn. Gerds hade gått sönder. Gerd fyller år nu på söndag den 22 april. Har tänkt åka in till stan i morgon för att köpa henne en present. Måste även förbi optikern Ulf Åström för att prova in nya glas och köpa nya glasögon. Som sagt en mycket lång dag idag.
Ärevördigaste Roger Lindqvist.
PÅSKAFTON 21 APRIL 1973
Ja, så var det påskafton. Det har snöat i natt. Så nu är det vitaste vitt ute. Mamma och pappa är nere i köket. Hade tänkt åka in till stan för att prova in nya glasögon men vi ska göra det nästa onsdag istället. Morsan trodde att stan skulle var full med folk i dag nu när det är påskafton.
Såg på Jan Lindblads naturfilm i går. Sen så bytte jag kanal till 2:an för att se på Nisse Ahlroth i "N.P Möller Fastighetsskötare" del. 5. Kikade även på en teater; "Inferno" en berättelse som handlade om August Strindberg med Per Oscarsson i huvudrollen. Oscarssons tolkning var helt förträfflig.
Sven ringde igår för att höra hur vi hade det. Morsan och farsan har åkt till Öjebyn i sällskap med Emmy och John Risberg. Dom skulle hälsa på hos Artur och Ragnhild i deras kyrkstuga.
På radion pratar Hasse Tellemar för fullt i "Ring så spelar vi".
Allra hejdundrigaste: Roger Lindqvist.
ANNANDAG PÅSK 23 APRIL 1973.
Klockan är 20 över åtta på förmiddan. Det är vackert ute idag. Solen skiner och det är härligt att leva.
Jag fick besök igår av en bekant som hade sin kompis med sig. Han ville höra mig spela trummor. Sagt och gjort. Väl däruppe i rummet så gjorde jag några "trumfigurer" vilket väckte deras intresse. När jag avslutat min trumkonsert fick jag följande utlåtande: "Jag har aldrig hört något så fantastiskt. Du spelar snart i Yngve Forssélls!". Jo, man tackar!
Hej, på återseende, Roger.
------------------------------------------------------
Kulspel med kompisarna 1963
Ett säkert vårtecken: kulspel med kompisarna.
Biltvätt sommaren 1963
Biltvätt med farsan sommaren 1963.
Tonårsrum 1963
Idolbilder av Elvis och Little Gerhard på väggen. På skivspelaren
snurrar kanhända Elvis med "Jailhouse Rock".
Påsken närmar sig...
När jag som barn firade påsk var det med målade ägg, påskris med färggranna utsmyckningar samt inte att förglömma påskgodiset som intog en hedersplats på det bord som min mamma dekorerat så fint. (Puh, det blev en alltför lång mening). I dag har vi också ställt fram diverse påsk-utsmyckning, men de målade äggen lyser med sin frånvaro. Påskägg fyllda med godis är nåt som våra barnbarn kommer att få. Och känner jag mig själv rätt, så kommer även jag att låta mig frestas av godsakerna.
När jag fortfarande var i tjänst, så brukade jag varje påsk få massor av påskäggsgodis av alla de snälla människor som jag servade inom landstinget. Ja, det var ingen hejd på presenterna. Från Läkarhuset Björnen i Piteå fanns en samling vackra damer som varje år gav mig en liten påskpresent i form av godis. Samma sak på Folktandvården i stan, där man även gav bort påskgodis för att visa sin uppskattning. Av flickorna på telefonväxeln på Piteå lasarett överröstes jag också av goa karameller och varma ord. Snacka om att man kände sig uppskattad. I influensatider brukade en av sköterskorna på Björnen ge mig en gratis vaccinspruta, en något annorlunda gåva att ge bort kan man tycka, men det var välbehövligt.
I dag mötte vi barnbarnet Max och hans mamma Jannice när vi handlade på ICA-butiken i Hortlax. Han satt i en sån där kundvagn som liknar en bil och verkade må som en riktig prins. Max har ett påskägg som ligger och väntar hos sin farmor och farfar så även prinsessan Norah. Påsken i år består i att träffa de nära och kära över en god bit mat. Och det om något är väl bland de absolut bästa man kan åstadkomma.
GLAD PÅSK PÅ ER ALLA!
Världshistoriens mest fotograferade bil
Det började som en helt vanlig dag, fredagen den 22 november 1963, på flygplatsen Love Field i Dallas, när presidentparet Kennedy anlände. Deras Limousine en Lincoln Continental Convertible var framkörd och klar. Tillsammans med guvenören John Connally med fru skulle man köra i kortege genom Texas. Det låg glädje och förväntan i luften bland de tusentals nyfikna människorna som samlats för att se president John F. Kennedy med fru Jacqueline. När bilkortegen så småningom svänger in på Dealey Plaza, omkring klockan 12.30, hörs ett par dova knallar. I baksätet på den svarta Lincoln av årsmodell 1961, kämpar presidenten för sitt liv. En kula har genomborrat hans hals, strax därpå sliter ytterligare en kula upp ett stort dödande sår i presidentens huvud. Skottet är direkt dödande. Klockan 13.00 dödsförklaras president John Fitzgerald Kennedy på Parkland Memorial Hospital i Dallas.
President John F. Kennedy med hustrun Jacqueline samt guvenörs-
paret John och Nellie Connally i den bil som klockan 12.30 lokal tid
utsattes för beskjutning på Dealey Plaza i centrala Dallas.
Presidentbilen efter attentatet den 22 november 1963.
Världshistoriens mest fotograferade bil: Lincoln Continental Convertible
-61:a. Vid attentatet i Dallas hade biltaket lyfts av.
Bilen fotograferad på Henry Ford Museum i Dearborn, Michigan.
-----------------------------------------------------------------------------
President John F. Kennedy med hustrun Jacqueline samt guvenörs-
paret John och Nellie Connally i den bil som klockan 12.30 lokal tid
utsattes för beskjutning på Dealey Plaza i centrala Dallas.
Presidentbilen efter attentatet den 22 november 1963.
Världshistoriens mest fotograferade bil: Lincoln Continental Convertible
-61:a. Vid attentatet i Dallas hade biltaket lyfts av.
Bilen fotograferad på Henry Ford Museum i Dearborn, Michigan.
-----------------------------------------------------------------------------
THE FLAMES utökar
THE FLAMES i sitt nuvarande utseende. Fr. v. Tommy Jonsson (trum-
mor) Billy Bergström (kompgitarr) Arne Johansson (elbas) Kjell Dahl-
berg (sologitarr) och Håkan Lundberg (orgel).
Pite-gruppen "The Flames" har i dagarna fått ett nyförvärv, d.v.s. man består nu av 5 man. Nykomling inom musiklivet kan man inte säga att nyförvärvet Håkan Lundberg är. Han har nämligen varit med i Filadelfias stråkorkester i 7 år.
- Det går inte i längden att bara ha gitarrer, säger gruppens "boss" Billy Bergström, därför försöker vi nu med orgel. Något offentligt spel på 3-4 veckor framöver blir det inte. Det behövs nämligen tid att "spela in" en ny kille.
"Flammorna" kommer eventuellt att fara till Stockholm vid jultiden eller efter nyår. Underhandlingar är i full gång. Dessutom hoppas grabbarna på att få tag i en ny bil.
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1964.
Lill-Babs & Östen Warnerbring i TV-show
¤ Småningom ska vi få se ett nytt program i serien "Liten TV-show".
Och denna gång med Lill-Babs som medverkande. Hon ska vara "gau-
sapiga" i en visa som hon sjunger tillsammans med Östen Warnerbring.
Här ses de båda under repetitions-arbetet. Östen Warnerbring sa´till
Lill-Babs: Du ska hålla tungan så att du får riktiga "r". Tredjeman i den
lilla showen är Gunnar "Siljabloo" Nilsson. Programmet spelas in nu i dag-
arna i Malmöstudion med Jan Hemmel som regissör. Han säger att det blir
en helt vanlig show utan konstigheter. Och till detta kan tilläggas att Peter
Krauss, Lill-Babs fästman, befann sig i den skånska huvudstaden under
inspelnings-arbetet.
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ November 1964.
"Norah vill ha safs"
I dag har Norah hälsat på oss. Och när hennes farmor och farfar satt på bron med kaffe och kaka, så kom Norah med sin egen beställning.
- Norah vill ha safs, (saft) sa hon, och efter en liten stund så hade hennes beställning kommit ut bredvid farföräldrarnas kaffekoppar.
Efteråt ville Norah hoppa och plaska i de vattenpölar som fanns på tomten. Efter plaskandet ville hon tillsammans med farfar bestiga den snöhög som ännu finns kvar på gräsmattan. Väl uppe på toppen så tycktes vi båda skymta en isbjörn som stod och kikade på oss bakom den röda bodan. Inte nog med att det lunkade omkring vilda isbjörnar på tomten, det blåste även upp till storm högst upp på snöhögen.
Tur att vi hade våra överlevnadskläder på oss. Vi kurade ihop oss i väntan på att stormen skulle bedarra. Precis som bergsbestigarna gör på Mount Everest. När vi äntligen kommit ner på fast mark, skyndade vi oss till farmor Bettan för att berätta om det äventyr som vi nyss varit med om.
När vi pustat ut, så ville Norah ut med sin cykel. På med den rosa hjälmen, solglasögon och ett glatt humör. Sedan bar det iväg! Norah cyklade så fort att farfar knappt hängde med. Mitt på vägen stannade Norah för att rätta till sina solbrillor. Farfar var även tvungen att torka Norahs snoriga näsa, det blir nämligen så när man som Norah cyklar jättefort.
Efter cykelturen så satte vi oss i sagohörnan med de fluffiga kuddarna för att läsa sagan om Sune. Ja, när farfar läst den en gång, så ville Norah höra den ytterligare ännu en gång. Och när sagostund del 2 tog slut - då ville Norah ha ännu en repris. Alltså Sune del 3.
När Sune del 3 tagit slut kom Norahs pappa och hämtade henne. Norah blev jätteglad när pappa berättade att de två var bjudna på grillmiddag hos bästisarna Ella och My. Men vart tog då Norahs mamma vägen? Jo, mamma Jennie var på jobbet. Just nu så kan det tänkas att Norah sitter med sitt påskägg och njuter därhemma. Farmor och farfar har berättat att Norah ska även få ett nytt påskägg vad det lider. För snart är det ju påsk, och då skall ju alla ungar ha sig ett påskägg, och inte bara ungar, detsamma gäller även en och annan farfar också.
------------------------------------------------------
Farfar Roger.
- Norah vill ha safs, (saft) sa hon, och efter en liten stund så hade hennes beställning kommit ut bredvid farföräldrarnas kaffekoppar.
Efteråt ville Norah hoppa och plaska i de vattenpölar som fanns på tomten. Efter plaskandet ville hon tillsammans med farfar bestiga den snöhög som ännu finns kvar på gräsmattan. Väl uppe på toppen så tycktes vi båda skymta en isbjörn som stod och kikade på oss bakom den röda bodan. Inte nog med att det lunkade omkring vilda isbjörnar på tomten, det blåste även upp till storm högst upp på snöhögen.
Tur att vi hade våra överlevnadskläder på oss. Vi kurade ihop oss i väntan på att stormen skulle bedarra. Precis som bergsbestigarna gör på Mount Everest. När vi äntligen kommit ner på fast mark, skyndade vi oss till farmor Bettan för att berätta om det äventyr som vi nyss varit med om.
När vi pustat ut, så ville Norah ut med sin cykel. På med den rosa hjälmen, solglasögon och ett glatt humör. Sedan bar det iväg! Norah cyklade så fort att farfar knappt hängde med. Mitt på vägen stannade Norah för att rätta till sina solbrillor. Farfar var även tvungen att torka Norahs snoriga näsa, det blir nämligen så när man som Norah cyklar jättefort.
Efter cykelturen så satte vi oss i sagohörnan med de fluffiga kuddarna för att läsa sagan om Sune. Ja, när farfar läst den en gång, så ville Norah höra den ytterligare ännu en gång. Och när sagostund del 2 tog slut - då ville Norah ha ännu en repris. Alltså Sune del 3.
När Sune del 3 tagit slut kom Norahs pappa och hämtade henne. Norah blev jätteglad när pappa berättade att de två var bjudna på grillmiddag hos bästisarna Ella och My. Men vart tog då Norahs mamma vägen? Jo, mamma Jennie var på jobbet. Just nu så kan det tänkas att Norah sitter med sitt påskägg och njuter därhemma. Farmor och farfar har berättat att Norah ska även få ett nytt påskägg vad det lider. För snart är det ju påsk, och då skall ju alla ungar ha sig ett påskägg, och inte bara ungar, detsamma gäller även en och annan farfar också.
------------------------------------------------------
Farfar Roger.
Ett år har gått...
Ett år har gått sedan Anders Jans, Kjell-Bertils och Lennes med Bitte spelade upp till dans i Folkets hus i Piteå. Meningen var att det hela skulle få en fortsättning efter den stora publikframgången. Men p.g.a. att två av banden inte hade möjlighet så är detta koncept satt på framtiden. Tillställningen gick under namnet "Dansbandskrampen" (en liten efterrapning av SVT:s Dansbandskampen). Vi får väl se vad som händer längre fram. För visst vore det roligt att återigen få damma av sina instrument för att låta tonerna ljuda.
KJELL-BERTILS i replokalen inför sin medverkan i "Dansbandskrampen"
den 27 mars 2010. Gubbarna från vänster till höger: Roger Lindqvist,
Tomas Åström, Robert Öberg, Kjell Andersson samt Tomas Eriksson.
------------------------------------------------------------------------
KJELL-BERTILS i replokalen inför sin medverkan i "Dansbandskrampen"
den 27 mars 2010. Gubbarna från vänster till höger: Roger Lindqvist,
Tomas Åström, Robert Öberg, Kjell Andersson samt Tomas Eriksson.
------------------------------------------------------------------------
Skivtips från BELIVA
----------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 23 december 1963.
CALTEX i Bergsviken
---------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 23 december 1963.
Greta Garbo på hembesök
Vår stora Greta Garbo, som är på väg hem från Amerika, ses här vid
avresan i Newyork, där hon okänd och osedd färdas i folkvimlet.
---------------------------------------------------
NORRBOTTENS-ALLEHANDA ¤ Lördagen den 6 augusti 1932.
Skeppslista, Piteådistriktet - 1946
-------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 17 augusti 1946.
LILL-BABS - Malåborg 1955
-----------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 16 september 1955.
Dagens gubbe
Det påstås att när Scherlock Holmes stod i begrepp att lösa ett svår-
löst mordfall så spelade han på sin fiol. Han tänkte bättre...
Samma är det med mina gubbar. Jag löser visserligen inga mordfall,
men jag tänker också bättre när jag tecknar. Dagens gubbe heter Hubert.
Han är 47 år gammal och arbetar som fastighetsmäkare. Han är gift med
Pernilla, 41 år, och i familjen finns fyra barn. På fritiden ägnar han sig åt
sportdykning. Han är född i Sundsvall, men flyttade till Piteå som fyraåring.
(naturligtvis är allt bara påhittat - av mannen som tecknat, hans namn finns
därnere........
------------------------
.......Roger Lindqvist, tecknare och påhittare!
De tre vise männen
Vi skriver december 1965. Jag är åtta år fyllda och går i min andra klass. Vid det julspel som skall hållas i skolan har jag blivit utvald att föreställa en av de tre vise männen. Kläderna som den vise mannen skall bära, skapar en aning förbryllan därhemma. Vad skall en vis man ha på sig, en vis man som levde för en si så där 1.965 år sedan? Tidpunkten för julspelet närmar sig med stormsteg. Den vise mannens kläder har vi ännu inte hittat. Att jag skall komma iklädd jeans och skjorta är helt uteslutet, det måste vara något mer tidsenligt. En vis man på jakt efter det lilla Jesusbarnet kan väl knappast uppenbara sig i jeans och skjorta?
Plötsligt en dag får jag en idé. Hemma i syrrans rum, bland alla saker ligger den vise mannens kläder. En färggrann filt/pläd som jag för övrigt tror tillhörde syrrans kille, Henning, verkar passa för ändamålet. Pläden har Henning haft i baksätet på sin vita Opel Rekord. Men vad gör väl det. Jag tror inte heller att Jesusbarnet bryr sig om jag lånar Hennings bilpläd, det rör sig ju om ett gott och välmenat ändamål.
När jag en dag frågar Henning om jag får lov att låna hans färggranna filt så ger han mig sitt ja. När jag även berättar vad den skall användas till så tycks jag se ett litet snett leende på hans läppar. Den vise mannens klädedräkt är alltså ordnad. Nu återstår endast den där staven som den vise mannen skall stödja sig mot. Kanske att jag lånar mormors käpp? Kanhända att borsten som står på våran bro passar in? Jag tror att min far så småningom gick ut i vedhuset och hämtade en käpp som han tyckte passade in på en vis man på åtta år med en bilpläd på ryggen.
Hur det hela förlöpte kommer jag knappt ihåg. Det är snart 46 år sedan. Den stora tilldragelsen skedde i den numera rivna Sörbyskolan i Hortlax. Succé är väl att ta till, men jag tror att jag gjorde ett ganska bra intryck på min fröken, som senare kom fram till mig och frågade vart jag fått tag på den fina klädseln. Jag tordes inte berätta, att den vise mannens kläder legat i baksätet på svågern Hennings bil. Hade jag gjort det så är jag rädd att man skulle skrattat åt den vise mannen, (d.v.s. mig), som på så sätt skulle förringat min skådespelar-prestation.
Karriären som skådespelare fortsatte inte, trots att jag tycktes lägga ner hela min själ i gestaltningen. Synd, för jag tror att Dramatiska teatern i den stunden gick miste om ett kommande stjärnskott på fru Thalias himmel.
Svågern Henning fångad på bild i december 1965. Till höger syns den
filt/pläd som fungerade som min klädsel när jag gestaltade en av de
tre vise männen i Sörbyskolan i Hortlax. Fotot togs i syrrans rum. I
vrån stod en radiogrammofon, i vars skivhög Siw Malmkvists "Skona
mitt hjärta" låg och trängdes med bl. a. Gunnar Wiklunds "Nu tändas
åter ljusen i min lilla stad" och Povel Ramels "Johanssons boogie-woogie
vals". Under det bruna bordet brukade syrran ha stora högar med
Bild-Journalen med de stora "Elefantbilderna" på 60-talets populära
popband såsom Hep Stars, Shanes, Tages, Hounds och Beatles.
-----------------------------------------------------------------
ROGER.
Plötsligt en dag får jag en idé. Hemma i syrrans rum, bland alla saker ligger den vise mannens kläder. En färggrann filt/pläd som jag för övrigt tror tillhörde syrrans kille, Henning, verkar passa för ändamålet. Pläden har Henning haft i baksätet på sin vita Opel Rekord. Men vad gör väl det. Jag tror inte heller att Jesusbarnet bryr sig om jag lånar Hennings bilpläd, det rör sig ju om ett gott och välmenat ändamål.
När jag en dag frågar Henning om jag får lov att låna hans färggranna filt så ger han mig sitt ja. När jag även berättar vad den skall användas till så tycks jag se ett litet snett leende på hans läppar. Den vise mannens klädedräkt är alltså ordnad. Nu återstår endast den där staven som den vise mannen skall stödja sig mot. Kanske att jag lånar mormors käpp? Kanhända att borsten som står på våran bro passar in? Jag tror att min far så småningom gick ut i vedhuset och hämtade en käpp som han tyckte passade in på en vis man på åtta år med en bilpläd på ryggen.
Hur det hela förlöpte kommer jag knappt ihåg. Det är snart 46 år sedan. Den stora tilldragelsen skedde i den numera rivna Sörbyskolan i Hortlax. Succé är väl att ta till, men jag tror att jag gjorde ett ganska bra intryck på min fröken, som senare kom fram till mig och frågade vart jag fått tag på den fina klädseln. Jag tordes inte berätta, att den vise mannens kläder legat i baksätet på svågern Hennings bil. Hade jag gjort det så är jag rädd att man skulle skrattat åt den vise mannen, (d.v.s. mig), som på så sätt skulle förringat min skådespelar-prestation.
Karriären som skådespelare fortsatte inte, trots att jag tycktes lägga ner hela min själ i gestaltningen. Synd, för jag tror att Dramatiska teatern i den stunden gick miste om ett kommande stjärnskott på fru Thalias himmel.
Svågern Henning fångad på bild i december 1965. Till höger syns den
filt/pläd som fungerade som min klädsel när jag gestaltade en av de
tre vise männen i Sörbyskolan i Hortlax. Fotot togs i syrrans rum. I
vrån stod en radiogrammofon, i vars skivhög Siw Malmkvists "Skona
mitt hjärta" låg och trängdes med bl. a. Gunnar Wiklunds "Nu tändas
åter ljusen i min lilla stad" och Povel Ramels "Johanssons boogie-woogie
vals". Under det bruna bordet brukade syrran ha stora högar med
Bild-Journalen med de stora "Elefantbilderna" på 60-talets populära
popband såsom Hep Stars, Shanes, Tages, Hounds och Beatles.
-----------------------------------------------------------------
ROGER.
Brylcreem - 1957
----------------------------------
DAGENS NYHETER ¤ Den 29 juli 1957.
En dag fylld av liv
En dag fylld av vår
En dag fylld av sol
En dag fylld av liv
En dag fylld av varm
gemenskap
En dag fylld av
barnbarnens snoriga
näsor
En dag som alla andra
En dag av förväntan
av vad som komma skall...
-----------------------------
Roger Lindqvist.
En dag fylld av sol
En dag fylld av liv
En dag fylld av varm
gemenskap
En dag fylld av
barnbarnens snoriga
näsor
En dag som alla andra
En dag av förväntan
av vad som komma skall...
-----------------------------
Roger Lindqvist.
Grattis Tomas Tranströmer!
En av vårt lands mest respekterade poeter, Tomas Tranströmer, fyller 80 år den 15 april. Tranströmer är inte endast poet, han är en ypperlig pianist också. I början av 1990-talet drabbades Tomas Tranströmer av en stroke vilket gjorde honom delvis förlamad. Stroken kostade honom även språket. Ett hemskt öde kan man tycka, för en person vars hela tillvaro alltid kretsat kring ord- och ordens betydelse. Nu när har han uppnått de åttio passar jag på att utbringa ett fyrfaldigt leve för jubilaren.
Tomas Tranströmer - gudomlig poet och en ordets bärare. Fyller
80-år den 15 april.
-------------------------------------------------------------------
Bild: www.dn.se
Tomas Tranströmer - gudomlig poet och en ordets bärare. Fyller
80-år den 15 april.
-------------------------------------------------------------------
Bild: www.dn.se
En revykungs död
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
REVYKUNGEN KARL-GERHARD DÖD
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Karl-Gerhard ses här i sin sista roll i pjäsen "Mitt bedårande jag"
som hade premiär på Vasa-teatern den 26 mars. Pjäsen fick läggas
ner efter en tid på grund av Gerhards insjuknande. "Mitt bedårande
jag" handlar om en 80-åring som ser tillbaka på sitt liv.
Ett märkligt kapitel i 1900-talets svenska scenhistoria fullbordades den 22 april. Teaterdirektören, skådespelaren och den okrönte revykungen Karl-Gerhard avled. Dödsorsaken var hjärtinfarkt. Karl-Gerhard var född i Stockholm 1891 och hade just fyllt 73 år.
Karl-Gerhard Jonsson började vid teatern redan som 16-åring och medverkade under de följande åren i en rad teaterturnéer. 1919 gjorde han sig av med efternamnet i samband med att han lyckosamt debuterade som kuplettsångare. Från och med nu började han också framträda med egna revyer. De blev stora succéer, inte minst genom de kvicka kupletter, som han själv framförde charmfullt och elegant. Många av dessa kupletter blev verkliga slagdängor, t ex "Och så kommer det en gosse", "Nu ska vi vara snälla" och "Gungorna och Karusellen".
Under 30-talet och andra världskriget var Karl-Gerhard en oförsonlig motståndare till nazismen. Han skrev under kriget den berömda kupletten "Den ökända hästen från Troja", som myndigheterna i det dåvarande känsliga läget ansågs vara för utmanande. Sedan 1952 var Karl-Gerhard tillsammans med sonen Per Gerhard chef för Vasateatern i Stockholm. Han gjorde där sin sista roll i komedin "Mitt bedårande jag". Han spelade rollen ända tills några dagar före sin bortgång. Karl-Gerhard har också skrivit en rad böcker. Av dessa må nämnas: "Åsså kommer där en gosse" 1931, "I skuggan av en stövel" 1945, "Karl-Gerhards bästa" 1950, "Om jag inte minns fel" 1952, "Katt bland hermeliner" 1956 och "Lite gullregn" 1961.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Karl-Gerhards begravning i dag blir den största icke kungliga begravning som ägt rum i Stockholm sedan Ernst Rolf och Gösta Ekman fördes till den sista vilan. Hedvig Eleonora kyrka - bara ett stenkast från Karl-Gerhards gamla teater Folkan - väntas bli fylld till sista plats, vilket innebär 1.300 besökare.
Samtliga är inbjudna. De många anonyma som vill ta adjö av Karl-Gerhard får göra det utanför kyrkan och längs processionsvägen till Skogskyrkogården. Så får han, den gamle teaterdirektören, sitt sista framträdande inför utsålt hus med massor av känt folk i salongen. Han kunde inte ha regisserat det bättre själv och - som en av hans närmaste medarbetare sa i morde: - Han sitter nog uppe i sin himmel och ler.
Alla vänner
Företrädare för revy- och teaterlivet i hela Norden hade kommit till Stockholm i dag. Det skulle faktiskt vara lättare att ange de av Karl-Gerhards många utrikiska vänner som inte infunnit sig. Men de hade alla laga förfall, pågående engagemang, och Karl-Gerhard själv hyllade alltid tesen, att aldrig avbryta något fastställt framträdande av privata skäl.
Jordfästningen börjar klockan 15 och förrättas av överhovpredikant Olle Nystedt. Ett stort antal skådespelare bildar hedersvakt och Teaterförbundet och skådespelarnas välgörenhetsorganisation TSO hyllar den döde med sina florbehängda fanor. Endast ett tal kommer att hållas vid båren, av Svenska teaterförbundets ordförande skådespelaren Erland Josephson.
Inramningen av den högtidliga akten är ljus. Först spelas Elegi av Hugo Alfvén, så framför TSO-orkestern Beethovens Lovsånf, varpå operasångerskan Margaretha Hallin sjunger Griegs Våren. Ceremonin avslutas med Härlig är jorden.
Blomsterhav
Redan tidigt i morse var kyrkan ett formligt blomsterhav. Man såg pampiga kransar med officiella hälsningar men också små oansenliga buketter från minnesgoda som aldrig kommer att glömma Karl-Gerhard. För dem som vill hylla den gamle aktören på hans sista färd genom Stockholm kan omtalas att kortegen tar följande väg från Hedvig Eleonora: från Storgatan över Artillerigatan, Nybroplan, Kungsträdgården, Strömbron, Skeppsbron, Slussen och Götgatan ut till Skogskyrkogården. Processionen väntas starta klockan 16.30. I mån av utrymme äger allmänheten tillträde till Heliga korsets kapell, där en kort minnesstund hålles.
Förlängt Aktuellt
TV specialbevakar hela begravningen och sänder programmet i ett förlängt Aktuellt. Redan vid 10-tiden i förmiddags hade de första tagit plats utanför kyrkan för att få bra utsiktsplatser. Hela begravningen har ordnats av Svenska teaterförbundet och den som haft huvudansvaret för arrangemangen har varit Karl-Gerhards gamle vän Edvin Adolphson.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
AFTONBLADET ¤ Måndagen den 4 maj 1964.
REVYKUNGEN KARL-GERHARD DÖD
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Karl-Gerhard ses här i sin sista roll i pjäsen "Mitt bedårande jag"
som hade premiär på Vasa-teatern den 26 mars. Pjäsen fick läggas
ner efter en tid på grund av Gerhards insjuknande. "Mitt bedårande
jag" handlar om en 80-åring som ser tillbaka på sitt liv.
Ett märkligt kapitel i 1900-talets svenska scenhistoria fullbordades den 22 april. Teaterdirektören, skådespelaren och den okrönte revykungen Karl-Gerhard avled. Dödsorsaken var hjärtinfarkt. Karl-Gerhard var född i Stockholm 1891 och hade just fyllt 73 år.
Karl-Gerhard Jonsson började vid teatern redan som 16-åring och medverkade under de följande åren i en rad teaterturnéer. 1919 gjorde han sig av med efternamnet i samband med att han lyckosamt debuterade som kuplettsångare. Från och med nu började han också framträda med egna revyer. De blev stora succéer, inte minst genom de kvicka kupletter, som han själv framförde charmfullt och elegant. Många av dessa kupletter blev verkliga slagdängor, t ex "Och så kommer det en gosse", "Nu ska vi vara snälla" och "Gungorna och Karusellen".
Under 30-talet och andra världskriget var Karl-Gerhard en oförsonlig motståndare till nazismen. Han skrev under kriget den berömda kupletten "Den ökända hästen från Troja", som myndigheterna i det dåvarande känsliga läget ansågs vara för utmanande. Sedan 1952 var Karl-Gerhard tillsammans med sonen Per Gerhard chef för Vasateatern i Stockholm. Han gjorde där sin sista roll i komedin "Mitt bedårande jag". Han spelade rollen ända tills några dagar före sin bortgång. Karl-Gerhard har också skrivit en rad böcker. Av dessa må nämnas: "Åsså kommer där en gosse" 1931, "I skuggan av en stövel" 1945, "Karl-Gerhards bästa" 1950, "Om jag inte minns fel" 1952, "Katt bland hermeliner" 1956 och "Lite gullregn" 1961.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Karl-Gerhards begravning i dag blir den största icke kungliga begravning som ägt rum i Stockholm sedan Ernst Rolf och Gösta Ekman fördes till den sista vilan. Hedvig Eleonora kyrka - bara ett stenkast från Karl-Gerhards gamla teater Folkan - väntas bli fylld till sista plats, vilket innebär 1.300 besökare.
Samtliga är inbjudna. De många anonyma som vill ta adjö av Karl-Gerhard får göra det utanför kyrkan och längs processionsvägen till Skogskyrkogården. Så får han, den gamle teaterdirektören, sitt sista framträdande inför utsålt hus med massor av känt folk i salongen. Han kunde inte ha regisserat det bättre själv och - som en av hans närmaste medarbetare sa i morde: - Han sitter nog uppe i sin himmel och ler.
Alla vänner
Företrädare för revy- och teaterlivet i hela Norden hade kommit till Stockholm i dag. Det skulle faktiskt vara lättare att ange de av Karl-Gerhards många utrikiska vänner som inte infunnit sig. Men de hade alla laga förfall, pågående engagemang, och Karl-Gerhard själv hyllade alltid tesen, att aldrig avbryta något fastställt framträdande av privata skäl.
Jordfästningen börjar klockan 15 och förrättas av överhovpredikant Olle Nystedt. Ett stort antal skådespelare bildar hedersvakt och Teaterförbundet och skådespelarnas välgörenhetsorganisation TSO hyllar den döde med sina florbehängda fanor. Endast ett tal kommer att hållas vid båren, av Svenska teaterförbundets ordförande skådespelaren Erland Josephson.
Inramningen av den högtidliga akten är ljus. Först spelas Elegi av Hugo Alfvén, så framför TSO-orkestern Beethovens Lovsånf, varpå operasångerskan Margaretha Hallin sjunger Griegs Våren. Ceremonin avslutas med Härlig är jorden.
Blomsterhav
Redan tidigt i morse var kyrkan ett formligt blomsterhav. Man såg pampiga kransar med officiella hälsningar men också små oansenliga buketter från minnesgoda som aldrig kommer att glömma Karl-Gerhard. För dem som vill hylla den gamle aktören på hans sista färd genom Stockholm kan omtalas att kortegen tar följande väg från Hedvig Eleonora: från Storgatan över Artillerigatan, Nybroplan, Kungsträdgården, Strömbron, Skeppsbron, Slussen och Götgatan ut till Skogskyrkogården. Processionen väntas starta klockan 16.30. I mån av utrymme äger allmänheten tillträde till Heliga korsets kapell, där en kort minnesstund hålles.
Förlängt Aktuellt
TV specialbevakar hela begravningen och sänder programmet i ett förlängt Aktuellt. Redan vid 10-tiden i förmiddags hade de första tagit plats utanför kyrkan för att få bra utsiktsplatser. Hela begravningen har ordnats av Svenska teaterförbundet och den som haft huvudansvaret för arrangemangen har varit Karl-Gerhards gamle vän Edvin Adolphson.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
AFTONBLADET ¤ Måndagen den 4 maj 1964.
Lastbilscentralen Piteå
----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 30 oktober 1964.
YEMA-tvålen 1923
Magnus kvintett gör comeback
Magnus kvintett från Mariestad bildades 1962. Bandet bestod av:
¤ Magnus Andersson - kapellmästare, tenorsax.
¤ Per Waldefeldt - trummor.
¤ Lars Waldefeldt - sång, gitarr, altsax.
¤ Kjell Andersson - basgitarr.
¤ Berndt Gustafsson - gitarr. Avled 2002.
¤ Rolf Herbolzheimer - orgel.
¤ Ingela Davidsson-Fritzon - sång. Ingela sjöng ibland med gruppen. Hon avled 2005.
Framgångarna lät inte vänta på sig. Den 20 mars 1965 kom Magnus Kvintett in på Svensktoppen med "Monica". Låten var ett "hemmabygge", d.v.s. en låt som de två Magnus-medlemmarna Magnus Andersson och Berndt Gustafsson gjort. Monica låg i 8 veckor på listan, samt även på Kvällstoppen i hela 18 veckor. För försäljningsframgången (över 50.000 sålda ex.) fick gruppen en silverplatta.
När hjulen snurrade på som bäst hade bandet i snitt 5 spelningar i veckan, vilket innebar drygt 270 spelningar per år. Som kuriosa kan också nämnas att 1967 fick man betala 4.000 kronor för att engagera Magnus Kvintett en lördagskväll.
MAGNUS KVINTETT - MARIESTAD. Berndt Gustafsson, Kjell
Andersson, Rolf Herbolzheimer, Lars Waldefeldt, Magnus And-
ersson och Per Waldefeldt.
Kultbandet Magnus satsar nu på en comeback. Av originalmedlemmarna saknas idag 2011 organisten Rolf Herbolzheimer, Berndt Gustafsson och Ingela Davidsson-Fritzon (som sjöng ibland med bandet).
Magnus medlemmar ser 2011 ut på följande sätt:
¤ Magnus Andersson - tenor- och altsax, kapellmästare.
¤ Lars Waldefeldt - sång, gitarr, altsax.
¤ Per Waldefeldt - trummor. Per och Lars W. är bröder.
¤ Kjell Andersson - bas.
¤ Bo Simensen - gitarr.
¤ Per-Olof Broberg - keyboard.
¤ Linda Nilsson - sång.
Magnus Kvintett årsmodell 2011. Nu ska gubbarna åter ut på turné,
men antalet spelningar blir den här gången inte 270/år utan betydligt
mindre.
Spelplan för MAGNUS KVINTETT april 2011:
2) Bygdeföreningen i Grästorp. 8) Bygdegården i Torsö. 15) Mangos i Skara. 16) Bygdeföreningen i Händene. 26) Konserthuset i Vara.
En dokumentär om orkestern ligger också färdig i DVD-form.
Nämnas kan också att förutom låten Monica, lanserade orkestern även två andra dansbandsklassiker: Skall du någonsin bli min? komponerad av sångaren Lars Waldefeldt, samt Varför? som gruppens upphovsman Magnus Andersson står som kompositör till. Varje dansband av självaktning har någon gång haft dessa låtar på sin repertoar. För mig personligen kan jag berätta, att "Varför" sjöng jag en gång som nybliven medlem 15-år gammal i John Harrys orkester.
--------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
¤ Magnus Andersson - kapellmästare, tenorsax.
¤ Per Waldefeldt - trummor.
¤ Lars Waldefeldt - sång, gitarr, altsax.
¤ Kjell Andersson - basgitarr.
¤ Berndt Gustafsson - gitarr. Avled 2002.
¤ Rolf Herbolzheimer - orgel.
¤ Ingela Davidsson-Fritzon - sång. Ingela sjöng ibland med gruppen. Hon avled 2005.
Framgångarna lät inte vänta på sig. Den 20 mars 1965 kom Magnus Kvintett in på Svensktoppen med "Monica". Låten var ett "hemmabygge", d.v.s. en låt som de två Magnus-medlemmarna Magnus Andersson och Berndt Gustafsson gjort. Monica låg i 8 veckor på listan, samt även på Kvällstoppen i hela 18 veckor. För försäljningsframgången (över 50.000 sålda ex.) fick gruppen en silverplatta.
När hjulen snurrade på som bäst hade bandet i snitt 5 spelningar i veckan, vilket innebar drygt 270 spelningar per år. Som kuriosa kan också nämnas att 1967 fick man betala 4.000 kronor för att engagera Magnus Kvintett en lördagskväll.
MAGNUS KVINTETT - MARIESTAD. Berndt Gustafsson, Kjell
Andersson, Rolf Herbolzheimer, Lars Waldefeldt, Magnus And-
ersson och Per Waldefeldt.
Kultbandet Magnus satsar nu på en comeback. Av originalmedlemmarna saknas idag 2011 organisten Rolf Herbolzheimer, Berndt Gustafsson och Ingela Davidsson-Fritzon (som sjöng ibland med bandet).
Magnus medlemmar ser 2011 ut på följande sätt:
¤ Magnus Andersson - tenor- och altsax, kapellmästare.
¤ Lars Waldefeldt - sång, gitarr, altsax.
¤ Per Waldefeldt - trummor. Per och Lars W. är bröder.
¤ Kjell Andersson - bas.
¤ Bo Simensen - gitarr.
¤ Per-Olof Broberg - keyboard.
¤ Linda Nilsson - sång.
Magnus Kvintett årsmodell 2011. Nu ska gubbarna åter ut på turné,
men antalet spelningar blir den här gången inte 270/år utan betydligt
mindre.
Spelplan för MAGNUS KVINTETT april 2011:
2) Bygdeföreningen i Grästorp. 8) Bygdegården i Torsö. 15) Mangos i Skara. 16) Bygdeföreningen i Händene. 26) Konserthuset i Vara.
En dokumentär om orkestern ligger också färdig i DVD-form.
Nämnas kan också att förutom låten Monica, lanserade orkestern även två andra dansbandsklassiker: Skall du någonsin bli min? komponerad av sångaren Lars Waldefeldt, samt Varför? som gruppens upphovsman Magnus Andersson står som kompositör till. Varje dansband av självaktning har någon gång haft dessa låtar på sin repertoar. För mig personligen kan jag berätta, att "Varför" sjöng jag en gång som nybliven medlem 15-år gammal i John Harrys orkester.
--------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Sångerskan Ulla Hallins död 1970
Hon var ung, hon var lovande, hon spåddes en lysande framtid i musikens tecken. Hon hette Ulla Hallin och var en äkta stockholmsjänta, född den 14 februari året 1939. Hennes vokala resurser kom att uppmärksammas rejält för den breda allmänheten, genom sin medverkan i sånggruppen Gals and Pals. Gruppen bildades 1962 av musikern Lasse Bagge och det första stora engagemanget gick av stapeln 1963 på Berns salonger. Det var då som man framträdde i showen Fi Faj Fo Fum med Carl-Gustaf Lindstedt och Catrin Westerlund.
I Gals and Pals ingick även sångaren Beppo Gräsman. Detta resulterade i att Beppo och Ulla så småningom blev ett par. 1969, under en djup depression, valde Beppo Gräsman att ta sitt liv. Den 24 januari 1970 valde även Ulla Hallin att gå samma väg ut i det okända. Med Ulla Hallins alltför tidiga bortgång miste vårt land en begåvad och mångfacetterad sångerska. Ulla Hallin medverkade också i TV:s Partaj 1969.
Nyheten om sångerskan Ulla Hallins död.
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 27 januari 1970.
--------------------------------------------------------------
GALS and PALS. Svante Thuresson, Pia Lang, Lasse Bagge,
Ulla Hallin, Beppo Gräsman och Kerstin Bagge.
------------------------------------------------------------------------
Bild: www.bsnpubs.com
I Gals and Pals ingick även sångaren Beppo Gräsman. Detta resulterade i att Beppo och Ulla så småningom blev ett par. 1969, under en djup depression, valde Beppo Gräsman att ta sitt liv. Den 24 januari 1970 valde även Ulla Hallin att gå samma väg ut i det okända. Med Ulla Hallins alltför tidiga bortgång miste vårt land en begåvad och mångfacetterad sångerska. Ulla Hallin medverkade också i TV:s Partaj 1969.
Nyheten om sångerskan Ulla Hallins död.
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 27 januari 1970.
--------------------------------------------------------------
GALS and PALS. Svante Thuresson, Pia Lang, Lasse Bagge,
Ulla Hallin, Beppo Gräsman och Kerstin Bagge.
------------------------------------------------------------------------
Bild: www.bsnpubs.com
Fabrikör Svanborg drunknad
Den omkomne Erling Svanborg
Fabrikör Erling Svanborg, Älvsbyn drunknade natten till söndagen i Jävreträsket. Tidigare under kvällen hade han hälsat på bekanta i deras sommarstuga. Senare på natten skulle han med sin plastbåt åka till sin egen sommarstuga. Svanborg hade lovat att han följande dag skulle hämta sina bekanta. Då Svanborg inte kom på dagen blev hans vänner misstänksamma och gav sig ut för att leta efter honom. Efter en stund fann de båten. I vattnet låg en åra, ett par skor samt ett tobakspaket.
Polisen kallades till platsen och draggningar började omedelbart. Trots att polisen sökte hela natten mot söndagen samt hela söndagen kunde man inte finna Svanborg. Draggningarna kommer att återupptas. Det är ännu oklart hur han ramlat i sjön. Erling Svanborg var född i Bergsviken, 36 år, och ogift. Han sörjes närmast av föräldrar och syskon.
För 6-7 år sedan började den bortgångne med verkstadsrörelse i Hortlax tillsammans med Sune Holmqvist Piteå. Rörelsen växte och lokalerna blev för små. Firman flyttade då till Blåsmark för att för 2,5 år sedan hamna i Älvsbyn. Där sysselsätts nu 15 personer - främst med bastuaggregattillverkning. Erling Svanborg var en duktig konstruktör och företagsledare som vid sin bortgång stod mitt uppe i sin livsgärning.
-----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 1 juni 1971.
----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 5 juni 1971.
Tio i topp / Kvällstoppen - oktober 1970
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 9 oktober 1970.
Scandinavians med NICK BORGEN
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
OH, DU FÖRÄNDERLIGA SHOWBIZ...
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Scandinavians med NICK BORGEN
Det är verkligen något att skriva under på för grabbarna i Scandinavians. För drygt ett halvår sedan spelade man i Tromsö i Norge. En yngling som presenterades sig som "Nick" hoppade upp på estraden, sjöng, spelade och spexade sig och sina nyfunna vänner till succé. Vid midnatt följde han med orkestern till Sverige. Han var redan anställd...
Nick, som visade sig heta Borgen i efternamn, visade vägen till framgång efter framgång. Och - liksom i förbifarten - tog han första priset i Saxons Veckotidnings och Gröna Lunds "Stjärna 71". En riksomfattande tävling med över 700 startande populär sångare och sångerskor. Orkestern är numera givetvis proffs. Arrangörerna köar, man spelar i radion, tidningar vill göra repotage - ja, det är inte mycket som är sig likt från förr. Inte ens namnet. Innan Nick dök upp som gubben i lådan hette orkestern Scan Seven. Men, nu när hela Norden vill lyssna på grabbarna, passar det bra att namnändra till Scandinavians.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 9 oktober 1971.
OH, DU FÖRÄNDERLIGA SHOWBIZ...
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Scandinavians med NICK BORGEN
Det är verkligen något att skriva under på för grabbarna i Scandinavians. För drygt ett halvår sedan spelade man i Tromsö i Norge. En yngling som presenterades sig som "Nick" hoppade upp på estraden, sjöng, spelade och spexade sig och sina nyfunna vänner till succé. Vid midnatt följde han med orkestern till Sverige. Han var redan anställd...
Nick, som visade sig heta Borgen i efternamn, visade vägen till framgång efter framgång. Och - liksom i förbifarten - tog han första priset i Saxons Veckotidnings och Gröna Lunds "Stjärna 71". En riksomfattande tävling med över 700 startande populär sångare och sångerskor. Orkestern är numera givetvis proffs. Arrangörerna köar, man spelar i radion, tidningar vill göra repotage - ja, det är inte mycket som är sig likt från förr. Inte ens namnet. Innan Nick dök upp som gubben i lådan hette orkestern Scan Seven. Men, nu när hela Norden vill lyssna på grabbarna, passar det bra att namnändra till Scandinavians.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 9 oktober 1971.
Hambo & polka rena motionen
Här dansas familjevals och som ni ser så är det själva hållandet i part-
nern som är av stor betydelse när man utövar denna vals. I bakgrunden
sitter Stig Wikström, Piteå. Det är han som svarat för dragspelsmusiken
under kursens 20 timmar.
- Det fina med gammeldans är att det inte spelar någon roll vem man har äran att dansa med. Det behöver inte vara en snygging med charmörleende som bjuder upp för att man skall komma i stämning, påstår Anna-Lisa Utterström från Piteå. Med sina 19 år tillhör hon de yngsta deltagarna i den gammeldanskurs som under hösten pågått i Norrfjärden. Bäst trivs fröken Utterström när hon får riva av en rejäl hambo med mycket tjo å tjim och stamp i backen.
- Det är gammeldansen som håller mig ung, påstår Levi Hartman,
70 år, som här svänger runt med Anita Johansson som är en av kurs-
ens yngsta deltagare.
Det är tredje året som föreningen Gammeldansens vänner i Piteå anordnar danskurser i denna ädla dansstil. Eldsjälen i föreningen, Levi Hartman, kan berätta att man hitills lärt upp drygt 200 personer som tidigare inte hade den ringaste uppfattning om hur man tar sig genom en hambo eller polka.
20 TIMMARS TRÄNING
På onsdagskvällen var det avslutning och för den oinvigde var det omöjligt att skilja nybörjarna från veteranerna. Men så ligger det också 20 timmars intensiv träning bakom alla steg och svängar. Danslärare har Ragnar Liljebäck och Ingebritt Wedin varit och de har haft god hjälp av en del föreningsmedlemmar som ställt sitt kunnande till nybörjarnas förfogande.
Det är inte bara roligt att dansa gammeldans säger de som försökt. Det är nyttigt också. Hambo och schottis är rena rama motionen och det är förmodligen sant. Ingenstans ser man näsdukarna i så flitig användning som på gammeldans. Där går det undan så svetten lackar. En av deltagarna har varit med i samtliga kurser och lär på det sättet ha hållit sin onda rygg i schack.
Arne Jonsson, Piteå, tillhör veteranerna, vilket man lätt kan se om man
iakttar benföringen och det belåtna ansiktsuttrycket. Här tråder han med
Ingebritt Wedin som varit en av kursens lärare.
FÖRYNGRANDE
- Man håller sin ung genom att dansa gammalt, säger Levi Hartman, 70 år och svävar i väg i en mazurka så lätt på foten som en yngling. Kursen har hållits till tonerna av dragspelsmusik. Vad annars? Säga vad man vill om Sten Broman men dragspel förstår han sig inte på. För musicerandet har Stig Wikström, Piteå svarat.
Gammeldansens vänner i Piteå har för närvarande mellan 800 och 900 medlemmar och efter den här kursen har de väl lyckats "omvända" några till som tidigare ägnat sig åt sådana enkla saker som foxtrot och tango. Föreningen anordnar dans var annan helg och där emellan träffas de kontinuerligt för att träna och hålla sig i topptrim.
- Gammeldans det är skojigt det, tycker Anna-Lisa Utterström, 19 år,
och bäst av allt är en rejäl hambo. Hennes partner, Olle Wiklund, 21
år, var inte lika entusiastisk och trodde att det berodde på bristande
kunskaper. Men man lär sig väl så småningom, sa Olle.
------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 6 november 1970.
PS. Dragspelaren Stig Wikström spelade jag tillsammans med i "Lasses".
Som jag tidigare nämnt så spelade jag ofta på GDV när jag nyss hade
börjat spela ute. Det var på sådana platser som Pitholmens Sporthall i
Piteå, Renkronan i Vidsel, Sikfors Folkets Hus, Arvidsjaur, IOGT i Piteå,
Medborgarhuset i Jävre, IOGT i Öjebyn samt andra tillställningar som
t. ex. bröllop.
---------------------------------------
Roger.
Kvällstoppen - 1966
-------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Onsdagen den 19 januari 1966.
Beatles yogilärare - 1967
Maharichi Mahesh vill lära människorna att "hinna fatt sig själva".
God reklam har han fått genom att Beatles anammat hans idéer.
- Jag har kommit till Sverige för att försöka hjälpa svenskarna att bli ett lugnare och lyckligare folk. De rapporter jag fått om den svenska stressen har varit mycket nedslående. Nu tänker jag göra allt för att hjälpa er liksom jag har hjälpt tusentals andra människor världen över.
Så säger Maharichi Mahesh, den indiske yogi som kommit till Sverige för att diskutera öppnandet av meditationscentra i Skandinavien. Hans mest kända elever är The Beatles.
Maharichi Mahesh är en av ledarna för International Meditation Center som har 700 centra och tusentals medlemmar över hela världen. Med sig till Sverige har han sina tre "world governors" - rörelsens presidenter för olika världsdelar. Charles Luthe, presidenten för den amerikanska kontinenten, berättar:
- Rörelsen har mycket stor spridning i USA. På de flesta universiteten finns ett meditations-centrum. Tusentals människor deltar i seanserna och över hundra är aktivt engagerade i undervisningen. Resultaten som vi uppnått på mötena har varit mycket goda och allt fler ansluter sig till oss.
¤ FRID
Vad gör man på dessa centra världen över?
- Min och de övriga lärarnas uppgift är att förklara våra upplevelser under meditationen, berättar Maharichi Mahesh. Jag hjälper deltagarna på traven, hjälper dem att slappna av och försjunka i sig själva. Sedan märker de ganska snart hur lätt det är att genom meditationen gå på djupet i sin egen tankevärld. När de kommit så långt upplever de en undrbar avkoppling, lättnad och frid. Massor av människor - inte bara Beatles - har kommit underfund med att detta är den bästa vägen ut ut stress och nervositet. Vi har lärt dem att "hinna kapp sig själva".
¤ BEATLES BLIR LÄRARE
Hur fann Beatles och den lille indiske yogin varandra?
- Jag stötte på de fyra för några veckor sedan på Hotel Hilton i London. Vi kom snabbt i kontakt med varandra och de blev mycket intresserade av min lära. Jag inbjöd dem till ett meditationscentrum i en liten stad i Wales dit de anlände några dagar senare med sina fruar. De stannade två dagar - dagar fyllda av undervisning och meditation.
Beatles var inte de enda närvarande. Över fyrahundra personer från hela världen var samlade nere i Wales. John, Paul, George och Ringo blev så intresserade av yogins lära att de genast beslöt sig för att själva utbilda sig till lärare.
- Vi vill gå ut i hela världen och lära den unga generationen att finna sig själv, var det sista de sa till Maharichi Mahesh innan de skildes från honom efter att ha fått budet om sin manager Brian Epsteins död.
¤ TILL INDIEN
I oktober reser de fyra Beatlarna ner till Indien, där Maharichi Marhesh tar emot dem i sin stora skola vid Himalayas fot. Där ska de sedan stanna i minst två månader för att under yogins ledning utbildas till lärare inom rörelsen. Kanske får vi sedan träffa dem här i något av de meditationscentra som man hoppas kommer att öppnas i hela Skandinavien.
-----------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 14 september 1967.
Pop - den nya sångflugan - 1959
"The Q-Brothers", Bosse och Hasse.
Sångstilarna och favoriterna växlar hastigt numera - för dagen skall det inte vara rock eller skiffle utan pop (uttalas popp). Det är ett mellanting av rock och skiffle med tvåstämmig sång. Den nya flugan lanserades av Everly Brothers i USA och här i Sverige är det "The Q-Brothers", som gjort pop populär.
The Q-Brothers är två Råsundagrabbar och bröder även privat. De heter Quidig i efternamn och är 18 och 16 år gamla. Bosse heter den äldste och han hade klinkat på gitarr 4-5 år, då den stora skiffleflugan kom till Sverige hösten 1957. Tillsammans med några andra intresserade Råsunda-grabbar bildade han "Chilos Skiffle Group" (kapellmästare var 17-årige Karl-Gunnar Kjellén). De blev hastigt mycket populära i Stockholm och efter radio- och TV-engagemanget blev de 5 ungdomarna snart eftersökta som folkparksartister landet runt.
16-årige brodern Hasse tyckte det där med sång och skiffle verkade roligt och bildade redan för något år sedan sitt eget skiffleband. I höstas blev han medlem i Chilos Skiffle Group och då den nya popstilen skulle lanseras i Timmen Tumba i radio den 9 januari utsågs bröderna Quiding som solister.
--------------------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 13 februari 1959.
Rockfolket med Leif "Burken" Björklund - 1973
ROCKFOLKET uppträdde landet runt i en fartfylld och bejublad show under 1970-talet. Den 8 februari 1973 spelades LP:n "Första repetitionen" in i KMH i Stockholm på skivmärket Polydor. Medlemmarna som ingick var dessa:
¤ Leif "Burken" Björklund
¤ Bertil Bertilsson
¤ Sigge Ernst
¤ Per-Arne Eklund
¤ Rock-Ragge
¤ Åke Larsén
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Av de uppräknade medlemmarna finns idag endast två kvar i livet, Åke Larsén och Per-Arne Eklund. De övriga är avlidna.
¤ Leif "Burken" Björklund (1943-2011)
¤ Bertil Bertilsson (1940-2003)
¤ Sigge Ernst (1940-2010)
¤ Rock-Ragge (1938-2011)
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
På ett orkesterforum i mitten av 90-talet fick jag möjlighet att träffa Bertil Bertilsson. Jag spelade trummor i dansbandet OPUS från Piteå och Bertil Bertilsson var presentatör under kvällen. Maken till snabbpratare får man sannerligen leta efter. Möjligen då Clabbe af Geijerstam som hade likadant väloljat munläder...
ROCKFOLKET samt deras respektive autografer.
.........................................................................................
¤ Leif "Burken" Björklund
¤ Bertil Bertilsson
¤ Sigge Ernst
¤ Per-Arne Eklund
¤ Rock-Ragge
¤ Åke Larsén
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Av de uppräknade medlemmarna finns idag endast två kvar i livet, Åke Larsén och Per-Arne Eklund. De övriga är avlidna.
¤ Leif "Burken" Björklund (1943-2011)
¤ Bertil Bertilsson (1940-2003)
¤ Sigge Ernst (1940-2010)
¤ Rock-Ragge (1938-2011)
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
På ett orkesterforum i mitten av 90-talet fick jag möjlighet att träffa Bertil Bertilsson. Jag spelade trummor i dansbandet OPUS från Piteå och Bertil Bertilsson var presentatör under kvällen. Maken till snabbpratare får man sannerligen leta efter. Möjligen då Clabbe af Geijerstam som hade likadant väloljat munläder...
ROCKFOLKET samt deras respektive autografer.
.........................................................................................
Arne "Rosen" Quick
Arne "Rosen" Quick lägger av som sångartist och tar åter på sig blå-
stället för att bli elektriker som han var innan han slog igenom som
skivcharmör. Efter sommarens folkparksturné återvänder han alltså till
Hälsingeskogarna. Orsaken är att han inte gillar det kringflackande
turnélivet och att detta inte ger så mycket ekonomiskt sen skatten är
dragen, trots de höga gagerna.
------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 1 september 1970.
Dålig hörsel i JAN ÖJLERS
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 18 juli 1970.
JAN ÖJLERS dansbandet från Limmared har enligt läkarexpertis på
Umeå lasarett fått prognosen "oroväckande dåligt" gällande hörseln.
------------------------------------------------------------------------------
Gatudans
GDV i Piteå hade uppvisning i gammeldans på lördagen på Gågatan
i Piteå. Ett 10-tal gammeldansare ställde upp för att visa vad man kan.
Folke Sjöbergs trio stod för tonerna och dansarna visade hur man dan-
sar schottis, hambo, vals m.m. Detta gjorde de så bra att det började
"rycka i benen" på åskådarna. Åskådarna började nämligen spontant
att dansa med i svängarna. Levi Hartman - eldsjäl i GDV i Piteå, myste.
Nästa lördag blir det stort kaffekalas på Gågatan. Men då utan dans.
--------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 20 juli 1970.
PS. 1972/73 spelade jag med ett band som hette LASSES. Vi spelade
ganska ofta på s.k. GDV-danser. Även i John Harrys blev det mycket
"kultis". Tango, schottis, vals, hambo, snoa, polka.
----------------
Roger.
Med hjärtat fyllt av Volkswagen...
Min far var förtjust i Volkswagen. De tre första bilarna som han köpte var just av märket VW. Efter perioden av bubblor, övergick han till japanska modeller. Sammanlagt fanns det sex bilar i pappas ägo mellan åren 1963-2005. Den allra sista var en Nissan Stanza som han älskade över allting annat. Han skötte sina bilar som små spädbarn. Han dammsög, tvättade, kollade olja, och pysslade och pysslade om och om igen. Tyvärr gick inte detta i arv till mig...! Men om det var något som han förde vidare till sin son, var det detta:
En maskros...en fågels drillande på sin gren...en varm inbjudande solstrimma i en skogsglänta, allt detta lärde han mig uppskatta. Han njöt i sådana situationer. Lång bort från buller och brus, han satte verklig guldkant på tillvaron i dessa miljöer, gärna då i sällskap av familjen. Ja, tänk idag när jag besökte hans grav kom jag att tänka på just detta. Det är inte för intet som det finns en soluppgång och ett hav omgärdat med skog runt omkring som en symbol på hans gravsten.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Farsan rattar sin blå VW-TLE av årsmodell -67. Vad det gällde bilar så
var han i det närmaste pedant. Det gällde andra saker också. Det skulle
vara rent och snyggt var hans motto.
Min mor på en bild från omkring 1970. Av stövlarna att döma var nog
familjen Lindqvist ute i bärskogen för sitt årliga intag av blåbär och
lingon.
Morsan och farsan på väg till Gällivare sommaren 1970. Den bruna
portföljen t.v. är min morfars. Han åkte för det mesta med på dessa
turer. I portföljen hade han hemmagjord fläskpannkaka. Den hade han
gjort under småtimmarna före resans gång. I Jokkmokk brukade vi
stanna för en kopp kaffe och ett fika. Morfar han tog istället fram sin
kalla pannkaka, bredde sedan ut ett tjockt lager av smör och åt med
god aptit. Min morfar i ett nötskal...
Farsan och jag i Kalix sommaren 1972. Det var den här sommaren som
vi gjorde ett besök på krigskyrkogården i Rovaniemi, Finland. Som synes
så hängde farsans ögonsten med: den blå VW:n.
En stunds avkoppling med en kopp kaffe. Fr. v. min far John, min
faster Emmys man, John Risberg. Emmy Risberg och min mor Maj-Gerd.
Min pappa som jag vill minnas honom. Trotjänaren den himmelsblåa
Folkan står prydligt parkerad vid sidan om campingstugan i Arjeplog.
På bron sitter farsan med den obligatoriska koppen med Gevalia. Foto
från sommaren 1973.
På camping med mammas brorsa Lennart med familj. Som vanligt
var kaffe-termosen med. Bilden togs en somrig dag 1971.
1972 hyrdes en stuga i byn Vojakkala i Haparanda nära den finska
gränsen. Vi åkte över gränsen mot Kemi för att bl. a. titta på den
präst som låg välbevarad i sin kista. Han dog 1629 men hans kropp
har aldrig förmultnat.
På bilden ses min far t.v. och svågern John Risberg t.h.
Ett vykort över den camping som vi gästade 1972 i Vojakkala.
-------------------------------------------------------------------------------
Som jag tidigare nämnt så var pappa väldigt noggrann med sina bilar. Det som jag nu berättar hände en vinterdag för rätt så många år sedan. Bilen, den blå VW:n, stod som vanligt inkörd i sitt garage. Mina föräldrar skulle åka iväg, så därför föddes den snillrika idén om att jag skulle göra min pappa en tjänst. Jag satte mig i bilen startade motorn och la in backen. En snigel hade säkerligen sprungit förbi mig, så pass sakta åkte jag. Och med stor andakt började jag åka bakåt. Plötsligen halkade bilen liksom till, och jag hörde till min förfäran ett ljud som jag absolut inte allS ville höra. Pga av en iskant gled bilen i sidled mot garageöppningen. Nu frös jag nästan till is inombords, skulle min far verkligen uppskatta det jag gjorde???
En aningen nervös gick jag ut för att kolla på eländet. Och just precis där, på marken, låg bilens ena kromlist. Hur skulle jag kunna berätta detta för min pappa? Nåja, det var bara att göra pinan kort. Resolut plockade jag upp kromlisten och tågade in till min far. I min ena hand hade jag den blänkande listen samtidigt som jag lite stammande försökte berätta vad som hade hänt. Konstigt nog så tog pappa det här med stor fattning. Listen gick så småningom klämma fast, MEN jag fick lova dyrt och heligt att ALDRIG göra om detta en gång till. Eller som min far sa: Du får vänta med det här tills du får körkort!!!!
----------------------------------------------------------------
En maskros...en fågels drillande på sin gren...en varm inbjudande solstrimma i en skogsglänta, allt detta lärde han mig uppskatta. Han njöt i sådana situationer. Lång bort från buller och brus, han satte verklig guldkant på tillvaron i dessa miljöer, gärna då i sällskap av familjen. Ja, tänk idag när jag besökte hans grav kom jag att tänka på just detta. Det är inte för intet som det finns en soluppgång och ett hav omgärdat med skog runt omkring som en symbol på hans gravsten.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Farsan rattar sin blå VW-TLE av årsmodell -67. Vad det gällde bilar så
var han i det närmaste pedant. Det gällde andra saker också. Det skulle
vara rent och snyggt var hans motto.
Min mor på en bild från omkring 1970. Av stövlarna att döma var nog
familjen Lindqvist ute i bärskogen för sitt årliga intag av blåbär och
lingon.
Morsan och farsan på väg till Gällivare sommaren 1970. Den bruna
portföljen t.v. är min morfars. Han åkte för det mesta med på dessa
turer. I portföljen hade han hemmagjord fläskpannkaka. Den hade han
gjort under småtimmarna före resans gång. I Jokkmokk brukade vi
stanna för en kopp kaffe och ett fika. Morfar han tog istället fram sin
kalla pannkaka, bredde sedan ut ett tjockt lager av smör och åt med
god aptit. Min morfar i ett nötskal...
Farsan och jag i Kalix sommaren 1972. Det var den här sommaren som
vi gjorde ett besök på krigskyrkogården i Rovaniemi, Finland. Som synes
så hängde farsans ögonsten med: den blå VW:n.
En stunds avkoppling med en kopp kaffe. Fr. v. min far John, min
faster Emmys man, John Risberg. Emmy Risberg och min mor Maj-Gerd.
Min pappa som jag vill minnas honom. Trotjänaren den himmelsblåa
Folkan står prydligt parkerad vid sidan om campingstugan i Arjeplog.
På bron sitter farsan med den obligatoriska koppen med Gevalia. Foto
från sommaren 1973.
På camping med mammas brorsa Lennart med familj. Som vanligt
var kaffe-termosen med. Bilden togs en somrig dag 1971.
1972 hyrdes en stuga i byn Vojakkala i Haparanda nära den finska
gränsen. Vi åkte över gränsen mot Kemi för att bl. a. titta på den
präst som låg välbevarad i sin kista. Han dog 1629 men hans kropp
har aldrig förmultnat.
På bilden ses min far t.v. och svågern John Risberg t.h.
Ett vykort över den camping som vi gästade 1972 i Vojakkala.
-------------------------------------------------------------------------------
Som jag tidigare nämnt så var pappa väldigt noggrann med sina bilar. Det som jag nu berättar hände en vinterdag för rätt så många år sedan. Bilen, den blå VW:n, stod som vanligt inkörd i sitt garage. Mina föräldrar skulle åka iväg, så därför föddes den snillrika idén om att jag skulle göra min pappa en tjänst. Jag satte mig i bilen startade motorn och la in backen. En snigel hade säkerligen sprungit förbi mig, så pass sakta åkte jag. Och med stor andakt började jag åka bakåt. Plötsligen halkade bilen liksom till, och jag hörde till min förfäran ett ljud som jag absolut inte allS ville höra. Pga av en iskant gled bilen i sidled mot garageöppningen. Nu frös jag nästan till is inombords, skulle min far verkligen uppskatta det jag gjorde???
En aningen nervös gick jag ut för att kolla på eländet. Och just precis där, på marken, låg bilens ena kromlist. Hur skulle jag kunna berätta detta för min pappa? Nåja, det var bara att göra pinan kort. Resolut plockade jag upp kromlisten och tågade in till min far. I min ena hand hade jag den blänkande listen samtidigt som jag lite stammande försökte berätta vad som hade hänt. Konstigt nog så tog pappa det här med stor fattning. Listen gick så småningom klämma fast, MEN jag fick lova dyrt och heligt att ALDRIG göra om detta en gång till. Eller som min far sa: Du får vänta med det här tills du får körkort!!!!
----------------------------------------------------------------
"Vill ni se en stjärna?" ZARAH - 50 år på scenen
Trots sin allt sämre syn fortsätter Zarah, oförbrännelig, att sjunga.
I sin stora succé "Wodka für Königin" står hon på scen i nära tre tim-
mar. Och nu kommer hon till Gröna Lund.
De senaste åren är det mest stora världen som fått njuta av Zarah Leander. Men troget, sommar efter sommar, har hon återvänt till Gröna Lund. I år gör hon sin 9:e säsong där - och sin 50:e som artist! Vi som upplevde förmånen att sitta på första parkett under Zarahs första steg på de bräder som föreställer världen, måste medge att åtskilligt hänt under vår primadonnas absolutas sceniska liv. Alltifrån Sara Hedberg, ja, så hette enda dottern till köpmannen och egendomsmäklaren Anders Sebastian och hans Mathilda, lärde sig spela piano hos fru Lundqvist vid Herrgårdsgatan i Karlstad, fram till ett av otaliga gästspel i Wien härförleden.
Under Zarahs senaste gästspel i Wien satt jag på tu man hand med henne i logen. Hon hade, med ett bifall som endast wienerpubliken är mäktig, just avverkat Wodka für die Königin, den för henne specialskrivna operetten där hon nästan oavbrutet stod på scenen i nära tre timmar. Operetten som blivit en enorm succé i både Berlin och Wien. Vi talade om gamla minnen och Zarah drömde sig halvt tillbaka till sin barndoms värmländska hembygd. Minns du...
Och visst minns vi, vi som var med, detta eldröda hårsvall som hon aldrig rådde på utan hjälp. Och detta ansikte med den vita hyn och de otaliga fräknarna. Och den stora rösten...
Fångad av musiken
Sången och musiken fyllde ständigt den Hedbergska våningen. Och i musikrummet satt Zarah. Den väldige fader Hedberg tittade då och då in till sin unga dotter för att uppmuntra och dra en rolig historia. Det kunde behövas ett avbrott, för att dottern var helt tagen av sina uppgifter. Fru Musica hade fått en tjänarinna som troget vårdade den begåvning hon tilldelats.
Hälsingevisor
Det är ganska klart att Zarahs båda föräldrar kom att betyda mycket för framtiden. Mamma Mathilda, som inte var värmländska av födsel utan kom från det glada Hudiksvall, sjöng mycket bra. Många av de gamla folkvisorna från Hälsingland fick Zarah lyssna till som liten. En del av dessa visor har hon bevarat och gnolar någon gång i den trängre vänkretsen.
Under sin tid som elev vid högre elementarläroverket för flickor drog Zarah uppmärksamheten till sig för sin begåvning. Klasskamraterna, inte minst bagarmästare Wendels dotter, gav henne uppmuntran att fortsätta. Om nu detta behövdes...Faktum var nog att de första framträdandena vid lokala festtillfällen gav Zarah själv en rätt stot visshet om att hon "visste vad hon ville". Och att hon kunde.
Tidningshistorier
Hennes ständigt stigande stjärna på teaterbanan gladde förstås varje rätttrogen värmlänning. Tidningarna gav, också på den tiden, ganska stort utrymme åt nyheter på nöjesfronten. En del privata upplysningar kom också med i repotagen. En gång drog man på munnen ganska rejält hemmavid. Det var då en av våra främsta veckotidningar försökte sig på en levnadsbeskrivning över den mot sin berömmelse sjungande rödhåriga karlstadsflickan.
Man ville göra sensation av att hon var uppfödd i en prästfamilj och framlevde sina första dagar i en prästgård i en naturskön landsbygd. Sanningen var alltså att pappa Anders Sebastian arbetade som framgångsrik affärsman. Däremot hände sig att dottern förälskade sig i en skådespelare - det var sedermera hon fick namnet Leander - som faktiskt var uppvuxen i prästmiljö i Risinge i Sörmland. Detta inträffade år 1927, samma år som Zarah första gången riktigt kom i ropet.
Först Ernst Rolf
Det senare skedet i den berömda artistens liv är väl bekant. Ernst Rolf fick ju upp ögonen för hennes särart vid ett gästspel som revykungen gjorde i Borås. Senare gjordes samma erfarenhet av Gösta Ekman och Karl-Gerhard.
Åren under kriget sågs inte många skymtar av Zarah. Hon vistades mestadels i de tyska UFA-ateljéerna för flera filmer och var väl en av de mest eftertraktade toppartisterna under det dåvarande Tredje rikets existens.
Politisk idiot
Så här långt efteråt kan det också sägas, att Zarah Leander hade helt rätt, när hon bad att bli trodd på sin försäkran att hon var politisk idiot. För är det någonting som legat denna internationella artist fjärran, så är det politiken. Detta visste också hennes mångårige vän Karl-Gerhard. Till hans minne ska fogas den upprättelse han bestod Zarah under några mindre angenäma år efter krigsslutet.
Hon kommer igen
Från den av sitt konstnärliga yrke helt upptända människan Zarah Leander kan man hoppas på många framträdanden ännu i framtiden. Vi får bl. a. se henne återkomma i TV-apparaten någon gång under höstens lopp. "Jag kan känna mej litet skraltig ibland, men jag vill ändå inte ge upp!" sade mig Zarah. Hon, denna bländande sångerska som tänt så mångas hjärtan med sin musikaliska begåvning och sitt artisteri, kan vara mormor till de aktuella sångaflickorna. En stålmormor, som bildat sin egen skola, mycket svår att efterlikna!
"Vill ni se en stjärna".
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Torsdagen den 16 juli 1970.
Pryo på PITEÅ-TIDNINGEN
Hösten 1972, när det var dags för oss elever att välja den PRYO-plats som vi ville ha, kände jag instinktivt att jag var nyfiken på att se hur en tidningsredaktion fungerade. Valet var med andra ord ganska så lätt. Det blev en PRYO (Prao) plats på Piteå-Tidningen i Piteå på deras gamla adress; tidningshuset på Prästgårdsgatan. Jag fick vara med på olika repotage som fotografer och journalister åkte ut på. Ett av dem, är den artikel som jag publicerar härnere. Det var en gammal man (63-år är man gammal då?) som bodde i en enslig stuga utan TV och bil. Det var journalisten Ulf Dahlberg och fotografen Hans G. Pettersson med mig i släptåg, som bilade ut till Nedre Storfors i Alterdalen.
Under min tid på PT så fick jag även stifta bekantskap med de typografer som jobbade med att iordningställa tidningen. Ja, jag fick t.o.m. äran att montera tidningssidor till kommande nummer av Piteå-Tidningen. Jag var nyss 15-fyllda och var redan då väldigt intresserad av media i olika former. Min framtidsdröm var ibland (det svängde mycket hit och dit) att bli fotograf. På PT jobbade två av deras mest kända "kameramän"; Nils Ögren och Hans G. Pettersson. Hans Pettersson var även han infödd hortlaxbo. Det var både spännande och intressant. Jag fick tillfälle att även träffa journalisterna Erik Westling, Allan Forsberg, Ulf Dahlberg och Sven Meyer. Det kan också tänkas att jag stötte på redaktionssekreteraren Jan Lundquist som fortfarande jobbar kvar på tidningen. En man som skriver väldigt intressanta historiska saker i PT då och då. Bl. a. om emigration o.s.v.
--------------------
Roger.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
HAN STRUNTAR I ALLA LYX OCH ÖVERFLÖD -
ÄR LYCKLIG ÄNDÅ - ELLER JUST DÄRFÖR
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
I den lilla byn Nedre Storfors i Alterdalen bor Arvid Öhlund. Där lever 63-åringen ett isolerat - men lyckligt liv.
- Härifrån flyttar jag aldrig, hävdar Öhlund med skärpa.
Han knogar på med sitt. Just nu är det aktuellt med ett smärre vägprojekt. Vägen från gården upp till landsvägen ska förbättras så att den blir farbar för motorfordon.
- Det kan vara dags att ordna bilväg. Hitills har jag nöjt mig med en liten kärrväg...
Arvid Öhlund är ungkarl. Det har aldrig varit tal om annat. Det här med kvinnor i huset ligger inte för Arvid.
- Tack vare att jag avhåller mig från fruntimmer är jag kärnfrisk. Titta på dom gifta gubbarna. Dom får ont i magen, kärlkramp och en massa fel. Ta mig tusan är det inte fruntimrens fel...
Öhlund räknar med att bli gammal.
- Pappa blev 85 år och jag tänker bli lika gammal som han.
¤ LEVER SPARTANSKT
Återstoden av sitt liv ska Öhlund leva precis som han gör nu. Spartanskt och i stort sett utan de bekvämligheter som vi andra anser som nödvändiga. Hos Öhlund är det bara frysboxen i förstugan, som påminner om att vi skriver 1972 i almanackan.
- Men jag trivs med det här livet. Vill absolut inte röra på mig. Mår illa varje gång jag tvingas in till sta´n. För något år sedan var jag till Luleå och hälsade på, men det gick dåligt. Så fort jag kom innanför dörren ville jag vända hem.
Öhlund kommer aldrig att lämna hemgården. Den dag han lämnar Storfors blir det "med fötterna före".
- Endast döden kan få mig från gården...
Han är född i Nedre Storfors och här har han bott i hela sitt liv. Ensam har han varit sedan slutet på 50-talet. 1957 dog fadern och 1962 förlorade han modern. Då hade hon vistats på ålderdomshem i tre år. Ungefär vid samma tidpunkt sålde han korna och la ned jordbruket. Det vill säga helt och hållet har han inte lagt av med jord- och skogsbruk.
- Nej, ängarna slår jag varje år. Brunte måste ju få sitt hö.
¤ Arvid Öhlund lever ensam i sin stuga invid Alterälven - ensam med
hästen, hunden och tre kattor. Brunte - en 18-årig fåle - fungerar både
som sällskapsdjur och arbetsredskap.
¤ DJUREN GER SÄLLSKAP
Brunte, det är hästen - en gammal fåle på 18 år, som trots åldern är pigg och rask. Brunte tjänar som sällskap och så får han naturligtvis göra ett och annat dagsverke. Djuren är Arvid Öhlunds främsta sällskap. Förutom Brunte har han en hund och tre kattor.
- Men hunden börjar visa ålderdomssymtom. Inte så underligt förresten - han är 17 år, berättar Öhlund..
Det bor inte många grannar i närheten. De flesta i grannskapet har gett sig iväg. Vintertid är det lugnt och stilla medan det är livligare på sommaren. Då kommer sommargästerna från Luleå och flyttar in i granngården som ligger på andra sidan Alterälven. Öhlunds fastighet är belägen alldeles intill älven och c:a 400 meter från vägen mot Pålträsk och Älvsbyn. Till Älvsbyn är det c:a två mil.
¤ ÄLVEN FISKRIK
- Alterälven är fiskrik. Jag tar upp fisk så jag klarar mig hela vintern. Det blir mest gädda och abborre, men det finns också laxöring. Präktiga bitar på ett par kilo.
Matfrågan innebär inga problem för Öhlund. Nästan dagligen passerar butiksbussar.
- Det går ingen nöd på mig. Jag reder mig fint, säger han.
Gården är ingen boning för grevar och baroner. Enda värmekällan är vedspisen i det stora köket. Vatten och avlopp saknas också. Däremot finns elektricitet. Men elektrisk värme är ingenting för Öhlund.
- Så länge jag har servitutet (rätt till skogsavverkning) från bolaget eldar jag med ved. Och förresten, det blir alldeles för dyrt med elektricitet, säger Öhlund.
Han är 63 år och har ingen form av pension.
- Visst blir det knappt med kontanter, men jag klarar mig. Han unnar sig verkligen ingen lyx. Saknar bl. a. TV ("licensen är för dyr") och han gör inga längre resor. Som mest kan det bli en och annan färd till Älvsbyn. Mera sällan styr han färden mot Piteå.
- Dit var jag en enda gång under fjolåret...
¤ Just nu är Arvid Öhlund vägarbetare. Stumpen från gården fram till
stora vägen skall förbättras så att bilar kan ta sig fram.
¤ GILLAR DRAGSPEL
Öhlund tittar inte på TV, däremor lyssnar han ofta på radion och då helst på tredje kanalen - den s.k. skvalradion.
- Det är ju där dom spelar dragspelsmusik och det är det bästa jag vet.
- Vill ni inte höra en riktig dragspelslåt? fråga Öhlund och drar ut en byrålåda som innehåller travar med stenkakor.
- Det här är grejer, säger han och plockar fram en skiva och drar igång skivspelaren.
Drar igång är rätta uttrycket. Öhlund håller sig inte med elektrisk grammofon ("såna tar ström") utan nöjer sig med ett antikt verk som man vevar igång. Han har förresten två stycken. Den ena egenhändigt tillverkat för åtskilliga år sedan.
Spiskroksvalsen dundrar fram ur högtalaren så kraftigt att katten tar till flykten. Men Arvid tycker musiken är toppen. Grammofonstiftet är nytt och då låter det alltid extra fint.
- Problemet är att få tag på stift till grammofonen. Men jag vet ett ställe i Luleå där dom finns.
Musiken tystnar och Öhlund följer oss upp till vägen. Men längre än till stora vägen går sällan hans färder. Det vore inte rätt att flytta honom från hemstället. Han skulle knappast fungera i en bostad i sta´n.
""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""
Text: Ulf Dahlberg Foto: Hans G. Pettersson Pryon: Roger Lindqvist.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 19 oktober 1972.
Under min tid på PT så fick jag även stifta bekantskap med de typografer som jobbade med att iordningställa tidningen. Ja, jag fick t.o.m. äran att montera tidningssidor till kommande nummer av Piteå-Tidningen. Jag var nyss 15-fyllda och var redan då väldigt intresserad av media i olika former. Min framtidsdröm var ibland (det svängde mycket hit och dit) att bli fotograf. På PT jobbade två av deras mest kända "kameramän"; Nils Ögren och Hans G. Pettersson. Hans Pettersson var även han infödd hortlaxbo. Det var både spännande och intressant. Jag fick tillfälle att även träffa journalisterna Erik Westling, Allan Forsberg, Ulf Dahlberg och Sven Meyer. Det kan också tänkas att jag stötte på redaktionssekreteraren Jan Lundquist som fortfarande jobbar kvar på tidningen. En man som skriver väldigt intressanta historiska saker i PT då och då. Bl. a. om emigration o.s.v.
--------------------
Roger.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
HAN STRUNTAR I ALLA LYX OCH ÖVERFLÖD -
ÄR LYCKLIG ÄNDÅ - ELLER JUST DÄRFÖR
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
I den lilla byn Nedre Storfors i Alterdalen bor Arvid Öhlund. Där lever 63-åringen ett isolerat - men lyckligt liv.
- Härifrån flyttar jag aldrig, hävdar Öhlund med skärpa.
Han knogar på med sitt. Just nu är det aktuellt med ett smärre vägprojekt. Vägen från gården upp till landsvägen ska förbättras så att den blir farbar för motorfordon.
- Det kan vara dags att ordna bilväg. Hitills har jag nöjt mig med en liten kärrväg...
Arvid Öhlund är ungkarl. Det har aldrig varit tal om annat. Det här med kvinnor i huset ligger inte för Arvid.
- Tack vare att jag avhåller mig från fruntimmer är jag kärnfrisk. Titta på dom gifta gubbarna. Dom får ont i magen, kärlkramp och en massa fel. Ta mig tusan är det inte fruntimrens fel...
Öhlund räknar med att bli gammal.
- Pappa blev 85 år och jag tänker bli lika gammal som han.
¤ LEVER SPARTANSKT
Återstoden av sitt liv ska Öhlund leva precis som han gör nu. Spartanskt och i stort sett utan de bekvämligheter som vi andra anser som nödvändiga. Hos Öhlund är det bara frysboxen i förstugan, som påminner om att vi skriver 1972 i almanackan.
- Men jag trivs med det här livet. Vill absolut inte röra på mig. Mår illa varje gång jag tvingas in till sta´n. För något år sedan var jag till Luleå och hälsade på, men det gick dåligt. Så fort jag kom innanför dörren ville jag vända hem.
Öhlund kommer aldrig att lämna hemgården. Den dag han lämnar Storfors blir det "med fötterna före".
- Endast döden kan få mig från gården...
Han är född i Nedre Storfors och här har han bott i hela sitt liv. Ensam har han varit sedan slutet på 50-talet. 1957 dog fadern och 1962 förlorade han modern. Då hade hon vistats på ålderdomshem i tre år. Ungefär vid samma tidpunkt sålde han korna och la ned jordbruket. Det vill säga helt och hållet har han inte lagt av med jord- och skogsbruk.
- Nej, ängarna slår jag varje år. Brunte måste ju få sitt hö.
¤ Arvid Öhlund lever ensam i sin stuga invid Alterälven - ensam med
hästen, hunden och tre kattor. Brunte - en 18-årig fåle - fungerar både
som sällskapsdjur och arbetsredskap.
¤ DJUREN GER SÄLLSKAP
Brunte, det är hästen - en gammal fåle på 18 år, som trots åldern är pigg och rask. Brunte tjänar som sällskap och så får han naturligtvis göra ett och annat dagsverke. Djuren är Arvid Öhlunds främsta sällskap. Förutom Brunte har han en hund och tre kattor.
- Men hunden börjar visa ålderdomssymtom. Inte så underligt förresten - han är 17 år, berättar Öhlund..
Det bor inte många grannar i närheten. De flesta i grannskapet har gett sig iväg. Vintertid är det lugnt och stilla medan det är livligare på sommaren. Då kommer sommargästerna från Luleå och flyttar in i granngården som ligger på andra sidan Alterälven. Öhlunds fastighet är belägen alldeles intill älven och c:a 400 meter från vägen mot Pålträsk och Älvsbyn. Till Älvsbyn är det c:a två mil.
¤ ÄLVEN FISKRIK
- Alterälven är fiskrik. Jag tar upp fisk så jag klarar mig hela vintern. Det blir mest gädda och abborre, men det finns också laxöring. Präktiga bitar på ett par kilo.
Matfrågan innebär inga problem för Öhlund. Nästan dagligen passerar butiksbussar.
- Det går ingen nöd på mig. Jag reder mig fint, säger han.
Gården är ingen boning för grevar och baroner. Enda värmekällan är vedspisen i det stora köket. Vatten och avlopp saknas också. Däremot finns elektricitet. Men elektrisk värme är ingenting för Öhlund.
- Så länge jag har servitutet (rätt till skogsavverkning) från bolaget eldar jag med ved. Och förresten, det blir alldeles för dyrt med elektricitet, säger Öhlund.
Han är 63 år och har ingen form av pension.
- Visst blir det knappt med kontanter, men jag klarar mig. Han unnar sig verkligen ingen lyx. Saknar bl. a. TV ("licensen är för dyr") och han gör inga längre resor. Som mest kan det bli en och annan färd till Älvsbyn. Mera sällan styr han färden mot Piteå.
- Dit var jag en enda gång under fjolåret...
¤ Just nu är Arvid Öhlund vägarbetare. Stumpen från gården fram till
stora vägen skall förbättras så att bilar kan ta sig fram.
¤ GILLAR DRAGSPEL
Öhlund tittar inte på TV, däremor lyssnar han ofta på radion och då helst på tredje kanalen - den s.k. skvalradion.
- Det är ju där dom spelar dragspelsmusik och det är det bästa jag vet.
- Vill ni inte höra en riktig dragspelslåt? fråga Öhlund och drar ut en byrålåda som innehåller travar med stenkakor.
- Det här är grejer, säger han och plockar fram en skiva och drar igång skivspelaren.
Drar igång är rätta uttrycket. Öhlund håller sig inte med elektrisk grammofon ("såna tar ström") utan nöjer sig med ett antikt verk som man vevar igång. Han har förresten två stycken. Den ena egenhändigt tillverkat för åtskilliga år sedan.
Spiskroksvalsen dundrar fram ur högtalaren så kraftigt att katten tar till flykten. Men Arvid tycker musiken är toppen. Grammofonstiftet är nytt och då låter det alltid extra fint.
- Problemet är att få tag på stift till grammofonen. Men jag vet ett ställe i Luleå där dom finns.
Musiken tystnar och Öhlund följer oss upp till vägen. Men längre än till stora vägen går sällan hans färder. Det vore inte rätt att flytta honom från hemstället. Han skulle knappast fungera i en bostad i sta´n.
""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""
Text: Ulf Dahlberg Foto: Hans G. Pettersson Pryon: Roger Lindqvist.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 19 oktober 1972.
På besök i mormor och morfars hus
Klockan nio styrde jag och Andreas kosan mot Blåsmark. Det var länge sen, men idag var dagen för ett besök till mormor och morfars gamla hus. Vi hade skidorna med, det var det enda sättet att ta sig fram, eftersom vi inte hade tillgång till skoter. Senaste besöket jag gjorde sträcker sig 5-6 år tillbaka i tiden. När vi kom fram så möttes vi av idel förödelse, inte så konstigt med tanke på att huset stått obebott de senaste drygt 55 åren. Men ändå var det inte bara Moder natur som åsamkat all skada. Det fanns många tecken på att vissa okända besökare också gjort skadorna större. Bl. a. låg det i snön ett föremål som speciellt tilldrog sig mitt intresse. Det visade sig vara underdelen av ett så kallat pelarbord som mina morföräldrar en gång hade i sitt vardagsrum. Vid mitt senaste besök stod det helt intakt uppe på vinden, men någon person med sinne för förstörelse hade helt enkelt kastat det från vindan, genom fönstret ner i snön.
Det fanns även andra saker som jag iakttog som också vidrörts av en mänsklig hand. I köket hade ett fint gammalt skåp vräkt ner mot en soffa som förvandlats till kaffeved. Synd på såna saker, synd på såna människor som otroligt nog tycker om att lämna kaos och förstörelse bakom sig. Kanhända att dessa individer mår bättre av att förstöra - jag vet ingen annan förklaring? När jag var dit senast så satt vi i köket och drack kaffe, idag var det helt omöjligt. Tidens tand är obarmhärtig, det vet jag, men varför alla dessa krossade fönster, varför hade du/ni anonyma gjort er besväret att gå upp på vinden för att i nästa stund kasta ner morfars gamla järnkamin nerför trappen? Ja, varför? Tog även en massa bilder som jag tänkt lägga ut, men pga vissa tekniska struligheter så går det inte för tillfället.
Roger.
Det fanns även andra saker som jag iakttog som också vidrörts av en mänsklig hand. I köket hade ett fint gammalt skåp vräkt ner mot en soffa som förvandlats till kaffeved. Synd på såna saker, synd på såna människor som otroligt nog tycker om att lämna kaos och förstörelse bakom sig. Kanhända att dessa individer mår bättre av att förstöra - jag vet ingen annan förklaring? När jag var dit senast så satt vi i köket och drack kaffe, idag var det helt omöjligt. Tidens tand är obarmhärtig, det vet jag, men varför alla dessa krossade fönster, varför hade du/ni anonyma gjort er besväret att gå upp på vinden för att i nästa stund kasta ner morfars gamla järnkamin nerför trappen? Ja, varför? Tog även en massa bilder som jag tänkt lägga ut, men pga vissa tekniska struligheter så går det inte för tillfället.
Roger.
ROLF ÅHMANS på Tradera
Häromdagen när jag besökte auktionssajten Tradera, såg jag fem välbekanta gubbar. Det var ROLF ÅHMANS EP; "För bra för att vara sant" som låg ute till försäljning. Nå, vad kunde då en skiva inspelad 1978 i Skellefteå med de fem musikanterna vara värd? Jo, 76 kronor. Inte illa pinkat så här 33 år efteråt. Nu väntar jag bara också på att den även skall dyka upp i Antikrundan så småningom, värderad av Knut Knutsson?
76 kronor betalade en anonym köpare för ROLF ÅHMANS EP; "För bra
för att vara sant" på Tradera. Nu väntar jag att samma skiva även
skall bli värderad av Knut Knutsson på SVT:s "Antikrundan?".
/Roger.
-----------------------------------------------------------
76 kronor betalade en anonym köpare för ROLF ÅHMANS EP; "För bra
för att vara sant" på Tradera. Nu väntar jag att samma skiva även
skall bli värderad av Knut Knutsson på SVT:s "Antikrundan?".
/Roger.
-----------------------------------------------------------
Leif "Burken" Björklund har avlidit
Artisten och sångaren Leif "Burken" Björklund har avlidit, 68 år gammal.
Det är endast fem dagar sedan vi nåddes av beskedet att "Burkens"
kollega, "Rock-Ragge" gått bort. De båda turnerade tillsamman under
70-talet med Rockfolket, vars stora hit "Hey Baberiba" låg på Svensk-
toppen 1972/73. Det börjar på allvar att tunnas ut i "rock-leden". Den
10 juni 2010 avled rocksångerskan "Rock-Olga". Av den gamla stammen
är det snart bara Little-Gerhard som fortfarande håller "rock-fanan" högt.
------------------------------------------------------------------------
Bild: www.sydsvenskan.se
Kommentarer?
Jag misstänker att funktionen för att kommentera mina blogginlägg är satt ur funktion? Åtmistone är det den slutsats jag drar efter den mycket, mycket dåliga responsen, trots mina (ibland) många och långa inlägg. Besökssiffrorna vittnar om en annan sak, nämligen den att det finns många därute som läser...
PS. Det går även bra att skicka röksignaler!
/Roger.
PS. Det går även bra att skicka röksignaler!
/Roger.
"För när storfiskar´n talar om..."
Mitt förhållande till fisk har alltid varit en smula ambivalent. Om detta har jag tidigare berättat. En gång fick jag ett kastspö av min far. Men det slutade i total katastrof. (Även det har jag berättat om - men jag kör en repris...). Vid ett besök hos kusinerna i Gällivare så hamnade vi så småningom i deras sommarstuga. Kusinernas pappa, Olle, var en duktig fiskare, så var det även med min svåger Henning. Jag ville ju inte vara ett dugg sämre. Men när myggplågan blev som värst, och rullen hade trasslat till sig så fattade jag ett snabbt beslut: jag kastade bort skiten! Hela fiskespöt hamnade i den närbelägna skogen. Just i den stunden fick mitt liv som fiskare ett abrupt slut. Och till saken hör att jag aldrig har ångrat den där ödesdigra sommardagen i Avvakko, 1968.
Som ett bevis för att jag talar sanning, har jag hittat ett foto, som tyvärr är en aning suddigt, men jag visar det ändå. Fotot togs antagligen på resan till Gällivare, strax före "fiskspökatastrofen".
-För när storfiskar´n talar om hur stora fiskar han får, då räcker
armarna inte till..." Ja, mitt liv som fiskare blev av det kortare slaget.
Men här står jag i alla fall med mitt kastspö, som jag fick av min far,
som inte heller var någon fiskare. Däremot är en av sönerna (Robert)
en inbiten fiskare.
Som ett bevis för att jag talar sanning, har jag hittat ett foto, som tyvärr är en aning suddigt, men jag visar det ändå. Fotot togs antagligen på resan till Gällivare, strax före "fiskspökatastrofen".
-För när storfiskar´n talar om hur stora fiskar han får, då räcker
armarna inte till..." Ja, mitt liv som fiskare blev av det kortare slaget.
Men här står jag i alla fall med mitt kastspö, som jag fick av min far,
som inte heller var någon fiskare. Däremot är en av sönerna (Robert)
en inbiten fiskare.
-Gomorron, gomorron! SIGGE FÜRST jubilerar
I morse gick Sigge Fürsts hurtigt mullrande röst ut i etern igen.
Det var hans 665:e "Frukostklubben".
- Tänk, det är 31 år sen start, säger han. Och ännu har jag inte tröttnat...
Ett par gånger har Sigge Fürst sagt upp sig. Inte därför att han själv lessnat på sitt program, utan därför att han trott att någon gång måste väl ändå lyssnarna göra det.
- Men radion har inte velat släppa mig. säger han. Lyssnartrycket är för starkt.
På "Frukostklubben" lyssnar man på artister, dricker kaffe och äter tårta. Alla utom Sigge själv, som räknar kalorier och knaprar i sig tre skorpor hemma i Djursholmsvillan, innan han ger sig in till studion.
Sigge Fürst är fullproppad med minnen efter sina många år med "Frukostklubben". Han minns till exempel den tiden då programmet startade klockan 7 på morgonen och de medverkande titt som tätt försov sig och satte hans förmåga till improvisation på hårda prov. Han minns också alla de spratt som hans kollegor på radion spelat honom.
- En gång, berättar han, ringde Sven Jerring till studion under programmet. Samtalet fanns inte med i planerna, så jag blev lite häpen. Vi pratade på en stund, tills jag plötsligt hörde ett skratt i andra änden. Det var Bertil Perrolf. Han hade imiterat Jerring på ett fullkomligt lysande sätt.
- Några gånger senare fick jag Jerring på tråden igen. "Ånej, försök inte!", sa jag. Men det var Jerring. Det var Perrolf, den filuren, som hade övertalat honom att ringa upp...
Flitigaste artisten hos Fürst under årens lopp har varit Bertil Boo, som skulle haft en hel sköld full med frukostklubbsnålar, om han nu hade fått en för varje gång.
- Han var nästan okänd, när han 1946 kom hit som "den sjungande bonden" och framförde "Violer till mor", erinrar sig Sigge Fürst och berättar att damsidan toppas av Brita Borg med Sickan Carlsson hack i häl.
"Frukostklubben" var Sveriges Radios allra första försök med underhållning på morgonen. Många var tveksamma, inte minst Sigge Fürst själv, som fruktade att lyssnarna skulle vara svårflörtade så tidigt.
Men han fick fel. Efter bara tre gånger hade det strömmat in tvättkorgsvis med lyssnarbrev. Succén var given. Och de små förgyllda nålarna blev så åtråvärda att den kände skämttecknaren Gahlin en gång ritade två herrar avundsjukt bligande på en tredje iklädd frack: "Har du sett, han har både Vasaorden och frukostklubbsnålen..."
---------------------------------------------------
Expressen ¤ Söndagen den 27 februari 1977.
Yngve Forssélls på PAN i Skellefteå - 1957
------------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 27 september 1957.
Lasse Dahlqvists Brännöbrud i Piteå
Lasses Brännöbrud blev Britt Nordmark från Piteå som "dekorerades"
med en bit från Brännö brygga.
Britt Nordmark från Piteå korades på tisdagskvällen till kvällens "Brännöbrud" vid den västkustafton som hölls på Stadshotellet. Trots allt resonemang om att Statt går ihop dåligt ekonomiskt så var det fullt hus. Det fanns inte ett enda bord ledigt. Det manliga inslaget var påfallande stort och de damer som sökt sig dit behövde sannerligen inte agera "panelhöns". Lasse Dahlqvist, kändis inom visbranschen hade huvudrollen i det scenuppträdande, som tyvärr inte blev vad man väntat. Det var synd om Lasse och hans partner, Marianne Andersson, som gjorde allt för att få igång publiken men inte lyckades tack vare en minimal högtalaranläggning och den utformning som lokalerna har.
Trots svåra betingelser så var underhållningsparet i bra form och fick faktiskt igång lite allsång och bensprattel. Lasse Dahlqvist behöver inte någon längre presentation. Han fick denna gång samsas med en orkester som han inte träffat tidigare men det lyckades över förväntan och själv spädde han på med pianospel under sitt sjungande.
FULLT HUS ÖVERALLT
Hela programmet spann kring den omtalade Brännö brygga utanför Göteborg, som nu skattad åt förgängelsen och ersatts av en betongbrygga. Skattad åt förgängelsen är kanske en överdrift. Bryggan finns kvar, uppsågad, och ett par kvadratmeter har följt Lasse Dahlqvist på hans turné i Norrland. Piteå-framträdandet var det sista under turnén och Lasse & Co kan glädjas åt att ha fullt hus överallt.
LASSES VIROR SLÅR
Märkligt nog så slår Lasses visor även hos ungdomen. På tisdagskvällen var det en hel del ungdom som även de var med och vaggade efter "Brännö brygga", "Kalle på spången", "Hallå du gamle indian" och alla andra låtarna som har Lasse D. som upphovsman.
Marianne Andersson, Lasses partner, är kändis inom operetten. Hon har namn om sig att vara Sveriges mesta "Eliza" och det gav hon belägg för. En mycket välsjungande dam med ett prydligt yttre. Statt har i vanliga fall en gammal stil i inredningen men nu hade den förändrats till fiskarbod. Det hängde hummertinor, räktrål, fisknät och ryssjor runt väggarna och personalen var klädd i blå fiskarkläder och sydvästar. Och så serverade man räkor, norska.
Alla par som dansade på två kvadratmeter Brännö brygga fick ett
diplom som bevis för att de verkligen dansat på den historiska bryggan.
DIPLOM
I ett hörn av lokalen var dekorationerna mer än i övrigt. På golvet låg de dryga två kvadratmetrarna av Brännö brygga som även fick utgöra underlag för de dansanta. Alla dansande par som passerade över bryggan fick ett diplom som bevis för att de verkligen dansat på berömda Brännö brygga.
Under kvällen korades en Brännöbrud och det blev Britt Nordmark från Piteå, som fick ett fisknät och en bit av Brännö-bryggan kring halsen. Som extra pålägg fick Britt en liten puss på kind av Lasse Dahlqvist. Britt tvekade länge då hon tydligen trodde att det skulle bli mer avancerat men gav till slut med sig till Lasses glädje.
Servitriserna hade blå fiskarmundering på sig plus gul syd-
väst. Inga-Britt Johansson passar fint i dressen.
-----------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 16 mars 1972.
Lasse Dahlqvist på besök i Piteå
HAN RESER OMKRING MED BRÄNNÖ BRYGGA
I BAGAGET
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Lasse Dahlqvist kuskar för närvarande omkring med buss och
Brännö brygga på taket, eller åtminstone två kvadratmeter av bryggan.
Brännö brygga känner de flesta till, åtminstone av den äldre generationen som gillar lite saltstänk och toner från dragspel. Bryggan är 150 år gammal och på den har det dansats varje lördag, men bryggan blev en kändis först 1938 när Lasse Dahlqvist diktade ihop en visa om bryggan och dansen. Nu kuskar Lasse D. omkring i Norrland med en buss och på taket har han två kvadratmeter av Brännö brygga. Bryggan har sågats upp på plats ersatts av en betongbrygga. Men den lever fortfarande kvar tack vare Lasse och en idémakare i Göteborg, Gunnar Lönne, som arrangerar turnéer med små ensembler runt om i Sverige.
Brännö brygga och Lasse Dahlqvist hör ihop. Med den låten slog han definitivt igenom som vissångare och visdiktare. I dag är han 62 år och har 40 års artistliv bakom sig. Trots pop och allt la-la-la-la så har han hållit sig framme och är t.o.m. populär bland ungdomen.
- Det är ungdomen som håller mig i form, säger han själv.
¤ BUSS MED BRYGGA
PT mötte Lasse Dahlqvist på Statt i Piteå inför den sista turnékvällen. Han var som sig bör iförd seglarmössa. Ute på gården stod turnébussen fullastad med fisknät och andra fiskedon som hör till rekvisitan. Och på taket låg två kvadratmeter bräder från Brännö brygga som är en viktig detalj i rekvisitan.
På varje plats där Lasse Dahlqvist och hans följeslagare uppträder dekoreras lokalen i fisknät och personalen får klä sig i fiskarkläder för att det hela skall ge en rätt stämmning. De två kvadratmeterna av Brännö brygga är en särskild grej.
- Man kan väl kalla det en ploj men det slår, säger Lasse Dahlqvist.
Bryggan läggs på dansgolvet och under kvällen får dansanta par ta en tur på bryggan och efteråt utdelas ett diplom vilket säger att vederbörande faktiskt dansat på den berömda bryggan. Varje kväll utses också en Brännö-flicka som bl. a. får en bit av stolparna på bryggan. Stolparna har sågats i små skivor.
¤ DANSANT EVERT TAUBE
Lasse Dahlqvist:
- För tre år sedan blev det aktuellt att Brännö brygga skulle rivas och ersättas av en betongbrygga. Gunnar Lönne som arrangerar denna turné köpte bryggan innan den blev kaffeved och nu använder vi ett par kvadratmeter på turnén. Tänk om dessa plankor kunde berätta. Min morfar var lots på stället där bryggan låg. Det är Vinga lotsplats och han har dansat många gånger här. Liksom även Evert Taube m. fl.
¤ 700 VISOR
Det är faktiskt sant att Lasse Dahlqvist har varit sjöman. Han har alltid sjungit sjömansvisor men det är många som gör det, utan att rott en eka. Lasse gjorde för övrigt sin första visa i Australien under sin sjömanstid. En låt som föll i glömska men som Lasse personligen anser vara en av sina bästa. Sedan har det blivit sammanlagt 700 visor. En ras framfördes bl. a. av Edvard Persson. Många minns väl t. ex. "Kalle på spången".
¤ NY VÅR
Lasse Dahlqvist var borta från offentliga arrangemang ett tag men nu upplever han en ny vår med TV-engagemang och annat. Till Göteborgs 350-årsjubileum kom han ut med en ny skiva "Välkommen till Göteborg" som har gått riktigt bra.
- Det är väl ingen Svensktopps-bit men den kanske håller desto längre då, säger han själv.
I det "civila" är han journalist, anställd åt Göteborgs-Posten. Sköter en massa arrangemang, Lucia, gamlas dag osv. Dessemellam är han ute på turné, på krogar och i folkparkerna. I går kväll höll han show på Statt i Piteå och hur det gick till skall Piteå Tidningen berätta om i morgondagens tidning.
-----------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 15 mars 1972.
I BAGAGET
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Lasse Dahlqvist kuskar för närvarande omkring med buss och
Brännö brygga på taket, eller åtminstone två kvadratmeter av bryggan.
Brännö brygga känner de flesta till, åtminstone av den äldre generationen som gillar lite saltstänk och toner från dragspel. Bryggan är 150 år gammal och på den har det dansats varje lördag, men bryggan blev en kändis först 1938 när Lasse Dahlqvist diktade ihop en visa om bryggan och dansen. Nu kuskar Lasse D. omkring i Norrland med en buss och på taket har han två kvadratmeter av Brännö brygga. Bryggan har sågats upp på plats ersatts av en betongbrygga. Men den lever fortfarande kvar tack vare Lasse och en idémakare i Göteborg, Gunnar Lönne, som arrangerar turnéer med små ensembler runt om i Sverige.
Brännö brygga och Lasse Dahlqvist hör ihop. Med den låten slog han definitivt igenom som vissångare och visdiktare. I dag är han 62 år och har 40 års artistliv bakom sig. Trots pop och allt la-la-la-la så har han hållit sig framme och är t.o.m. populär bland ungdomen.
- Det är ungdomen som håller mig i form, säger han själv.
¤ BUSS MED BRYGGA
PT mötte Lasse Dahlqvist på Statt i Piteå inför den sista turnékvällen. Han var som sig bör iförd seglarmössa. Ute på gården stod turnébussen fullastad med fisknät och andra fiskedon som hör till rekvisitan. Och på taket låg två kvadratmeter bräder från Brännö brygga som är en viktig detalj i rekvisitan.
På varje plats där Lasse Dahlqvist och hans följeslagare uppträder dekoreras lokalen i fisknät och personalen får klä sig i fiskarkläder för att det hela skall ge en rätt stämmning. De två kvadratmeterna av Brännö brygga är en särskild grej.
- Man kan väl kalla det en ploj men det slår, säger Lasse Dahlqvist.
Bryggan läggs på dansgolvet och under kvällen får dansanta par ta en tur på bryggan och efteråt utdelas ett diplom vilket säger att vederbörande faktiskt dansat på den berömda bryggan. Varje kväll utses också en Brännö-flicka som bl. a. får en bit av stolparna på bryggan. Stolparna har sågats i små skivor.
¤ DANSANT EVERT TAUBE
Lasse Dahlqvist:
- För tre år sedan blev det aktuellt att Brännö brygga skulle rivas och ersättas av en betongbrygga. Gunnar Lönne som arrangerar denna turné köpte bryggan innan den blev kaffeved och nu använder vi ett par kvadratmeter på turnén. Tänk om dessa plankor kunde berätta. Min morfar var lots på stället där bryggan låg. Det är Vinga lotsplats och han har dansat många gånger här. Liksom även Evert Taube m. fl.
¤ 700 VISOR
Det är faktiskt sant att Lasse Dahlqvist har varit sjöman. Han har alltid sjungit sjömansvisor men det är många som gör det, utan att rott en eka. Lasse gjorde för övrigt sin första visa i Australien under sin sjömanstid. En låt som föll i glömska men som Lasse personligen anser vara en av sina bästa. Sedan har det blivit sammanlagt 700 visor. En ras framfördes bl. a. av Edvard Persson. Många minns väl t. ex. "Kalle på spången".
¤ NY VÅR
Lasse Dahlqvist var borta från offentliga arrangemang ett tag men nu upplever han en ny vår med TV-engagemang och annat. Till Göteborgs 350-årsjubileum kom han ut med en ny skiva "Välkommen till Göteborg" som har gått riktigt bra.
- Det är väl ingen Svensktopps-bit men den kanske håller desto längre då, säger han själv.
I det "civila" är han journalist, anställd åt Göteborgs-Posten. Sköter en massa arrangemang, Lucia, gamlas dag osv. Dessemellam är han ute på turné, på krogar och i folkparkerna. I går kväll höll han show på Statt i Piteå och hur det gick till skall Piteå Tidningen berätta om i morgondagens tidning.
-----------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 15 mars 1972.
Bernhard Sundlöv
Bernhard Sundlöv var gift med min mormors syster Lovisa. Inför sin 60-årsdag gjorde NSD ett repotage om hans liv. Tyvärr så saknas en del ur artikeln. Bernhard var född den 19 april 1886 i Skälvsta i Sollefteå. Hans dödsdatum vet jag tyvärr inte. Hustrun, Maria Lovisa Henrietta (kallades allmänt för Lova) föddes den 22 mars 1887 och gick ur tiden den 12 april 1963. Makarna Sundlöv var bosatta i Luleå.
Bernhard Sundlöv.
Signalreparatören Bernhard Sundlöv i Luleå som långfredagen den 19 april fyller 60 år, kan blicka tillbaka på en skiftesrik verksamhet. Han har bl. a. varit sågverksarbetare, båtskeppare och hovslagare innan han hamnade i SJ:s tjänst och fick vara med om att bygga upp hela det elektriska signalsystemet och ställverket på Svartö bangård.
Sundlöv som är född i Sollefteå-Skälvsta, fick tidigt börja arbeta för sitt uppehälle. Redan som 8-åring följde han med sin fader, som om somrarna arbetade vid Svartö-sågen i Svartöstaden. Vid sågen fick unge Sundlöv hjälpa till med att dra timmer, och när familjen sedermera bosatte sig i Luleå, fortsatte han med sågverksarbetet. Vid 17-års ålder arbetade Sundlöv som hjälptummare vid Stenborgs såg utanför Luleå. Dagpenningen för det arbetet var inte dåligt enligt dåtida begrepp för en 17-åring - kr. 3:50 per dag under sommaren - men vintertid var det sämre, ty då betalades inte mer än 1:50 per dag.
När Sundlöv uppnått 18 års ålder lämnade han sågverksarbetet och gick två år i hovslagarlära hos dåvarande smeden Lilja i Luleå. Där fick han bl. a. sko de s.k. spårvagnshästarna, ett par storväxta hästar, som dragit spårvagnar i Stockholm och därefter hamnat i Luleå, där de drog kring med tunga lass av bryggeriets tillverkningar.
Sedan Sundlöv prövat på att var båtskeppare en tid - han förde ett par mindre bogserbåtar och var även en period eldare på hamnens båt Balder och stadens mudderverk - erhöll han år 1912 anställning vid Statens Järnvägar. Sundlöv var bl. a. med om att bygga den gamla kolkajen och viadukten på Svartön. Han blev extra ordinarie signalreparatör 1916 och erhöll året därpå ordinarie befattning.
Under tre år var Sundlöv med om att bygga det elektriska signalsystemet och ställverket för Svartö bangård, ett omfattande arbete, som blev ffärdigt hösten 1916. Det arbetet skedde för övrigt under medverkan av tyska montörer, som Sundlöv besktiver som envisa, men duktiga yrkesmän.
Signalreparatörsarbetet vid SJ har varit omväxlande och intressant, konstaterar herr Sundlöv vid samtal med NSD:s medarbetare. Men efter de många arbetsåren känns det dock skönt att kunna slå sig till ro.....
(Tyvärr är resten av artikeln borta. /Rogers anm).
-------------------------------------
NORRLÄNDSKA SOCIALDEMOKRATEN ¤ April 1946.
Bernhard Sundlöv.
Signalreparatören Bernhard Sundlöv i Luleå som långfredagen den 19 april fyller 60 år, kan blicka tillbaka på en skiftesrik verksamhet. Han har bl. a. varit sågverksarbetare, båtskeppare och hovslagare innan han hamnade i SJ:s tjänst och fick vara med om att bygga upp hela det elektriska signalsystemet och ställverket på Svartö bangård.
Sundlöv som är född i Sollefteå-Skälvsta, fick tidigt börja arbeta för sitt uppehälle. Redan som 8-åring följde han med sin fader, som om somrarna arbetade vid Svartö-sågen i Svartöstaden. Vid sågen fick unge Sundlöv hjälpa till med att dra timmer, och när familjen sedermera bosatte sig i Luleå, fortsatte han med sågverksarbetet. Vid 17-års ålder arbetade Sundlöv som hjälptummare vid Stenborgs såg utanför Luleå. Dagpenningen för det arbetet var inte dåligt enligt dåtida begrepp för en 17-åring - kr. 3:50 per dag under sommaren - men vintertid var det sämre, ty då betalades inte mer än 1:50 per dag.
När Sundlöv uppnått 18 års ålder lämnade han sågverksarbetet och gick två år i hovslagarlära hos dåvarande smeden Lilja i Luleå. Där fick han bl. a. sko de s.k. spårvagnshästarna, ett par storväxta hästar, som dragit spårvagnar i Stockholm och därefter hamnat i Luleå, där de drog kring med tunga lass av bryggeriets tillverkningar.
Sedan Sundlöv prövat på att var båtskeppare en tid - han förde ett par mindre bogserbåtar och var även en period eldare på hamnens båt Balder och stadens mudderverk - erhöll han år 1912 anställning vid Statens Järnvägar. Sundlöv var bl. a. med om att bygga den gamla kolkajen och viadukten på Svartön. Han blev extra ordinarie signalreparatör 1916 och erhöll året därpå ordinarie befattning.
Under tre år var Sundlöv med om att bygga det elektriska signalsystemet och ställverket för Svartö bangård, ett omfattande arbete, som blev ffärdigt hösten 1916. Det arbetet skedde för övrigt under medverkan av tyska montörer, som Sundlöv besktiver som envisa, men duktiga yrkesmän.
Signalreparatörsarbetet vid SJ har varit omväxlande och intressant, konstaterar herr Sundlöv vid samtal med NSD:s medarbetare. Men efter de många arbetsåren känns det dock skönt att kunna slå sig till ro.....
(Tyvärr är resten av artikeln borta. /Rogers anm).
-------------------------------------
NORRLÄNDSKA SOCIALDEMOKRATEN ¤ April 1946.
Bergman & Crosby - Sinatra & Kelly
--------------------------------------------------------------
VÄSTMANLANDS FOLKBLAD ¤ Lördagen den 19 juni 1948.
Min skojfriske far...
Min pappa var född med glimten i ögat. Han tyckte om att spela teater hemmavid. Gärna då i sällskap med nån av sina syskon. Många är de stunder då pappa klädde ut sig och kom in inför de gäster som fanns hemma hos oss. Var det inte en slags sketch han utförde, ja, då var det sång som stod på tapeten. Likadant var det med hans brorsa Sven. En annan av bröderna, Gunnar, spelade teater i sin ungdom, även han hade den berömda glimten, för att inte tala om mina fastrar. Hade man tur så stod farsan och hans syskon för lördagsunderhållningen när jag var barn. På denna bild, så har farsan lättat lite på klädseln. Och jag skulle tro att det hela från början var någon slags imitation av Per Oscarssons striptease i Hylands hörna annandagjul 1966.
Plötsligt smög han sig bort. För att i nästkommande stund dyka upp
i någon slags förklädnad. Den här gången var det inte så mycket
klädsel att snacka om, endast en filt och Aftonbladet. På tidningens
förstasida står: "Gör Palme till statsminister".
T.v. står våran allra första tvättmaskin som vi köpte av en försäljare
vid namn Hilding Holmqvist. Hilding är idag mest känd som "Hotell-
kungen". Han har i sin ägo bl. a. Piteå Havsbad. Och på tvättmaskinens
front har jag påpassligt nog klistrat en dekal föreställande seriefiguren
Dennis. Fotot togs i april 1967.
-------------------------------------------------------
Foto: Henning Höglund.
Plötsligt smög han sig bort. För att i nästkommande stund dyka upp
i någon slags förklädnad. Den här gången var det inte så mycket
klädsel att snacka om, endast en filt och Aftonbladet. På tidningens
förstasida står: "Gör Palme till statsminister".
T.v. står våran allra första tvättmaskin som vi köpte av en försäljare
vid namn Hilding Holmqvist. Hilding är idag mest känd som "Hotell-
kungen". Han har i sin ägo bl. a. Piteå Havsbad. Och på tvättmaskinens
front har jag påpassligt nog klistrat en dekal föreställande seriefiguren
Dennis. Fotot togs i april 1967.
-------------------------------------------------------
Foto: Henning Höglund.
Sommaren 1967
Uppe i byn bodde min faster Emmy och henns man John. Han var byns skomakare med skomakeriet mitt på tomten. Det hände att jag hälsade på inne hos "farbror John" för att se hur det gick till att laga skor. Jag vill minnas att det luktade lim och piprök därinne. John var också en duktig snickare som ibland brukade hjälpa farsan med diverse snickeriarbeten. Nån kilometer därifrån bodde en annan
av mina fastrar, Elsa och hennes man Ivan. Ivan var även han en duktig yrkesman vad det gällde snickerier. De båda svågarna, John och Ivan, slog en dag sina kloka huvuden ihop och byggde en motorbåt. Båten låg förankrad nere vid Tingsholmen, och därifrån brukade vi i pappas släkt åka ut nån tidig sommarmorgon med välfyllda matsäckskorgar. Någonstans ute på Piteälvens vatten ankrades båten upp, och där mitt i den svenska sommaren umgicks vi hela tjocka släkten tillsammans.
Ivan, Elsa, John och Emmy hade en sommarstuga tillsammans. Ivan och Elsa hade ena sidan av huset, medan John och Emmy hade den andra. Efter nåt år så köpte John och Emmy en annan stuga inte så långt från den första. Vi brukade ganska ofta göra besök därute vid vattnet. Det var en trivsam och rofylld plats med hallonbuskar som växte vilt i den bakomliggande skogen. Ett av mina många fina barndomsminnen faktiskt. Fastrarna och farbröderna är idag borta. Men stugorna står fortfarande kvar på sin plats. Anledningen till denna berättelse har sitt upphov i det foto som finns här nere.
Ivan och Elsas stuga. Här bodde även John och Emmy tidigare.
Bilden togs sommaren 1967 på altanen med utsikt mot Piteälven.
Fr. v. Teddy, Henning S. med dottern Carola, Gun med dottern Monica,
Kenneth, Gerd och Karin.
----------------------------------------------------------------------
Foto: Henning Höglund.
Morfar på besök...
Han var en kär gäst hemma hos oss, min morfar. Han bodde i själva byn, inte så långt från oss. Nästan dagligen såg man honom komma på sin cykel. Ibland åkte han in till stan för att hälsa på en av sina döttrar. Ibland åkte han med cykeln till Blåsmark för att hälsa på en annan dotter. Morfar var för mig en betydelsefull person, han var helt enkelt en i familjen. Om det vankades cowboy-filmer på TV:n ja, då var morfar Sanfrid som vanligt bänkad framför apparaten. Och det gick inte att ta miste på hans stora förtjusning när det blev stora slagsmål eller skottlossning med Bröderna Cartwright eller Manolito och Big John i High Chaparral. Så det är mig därför ett stort nöje att visa detta foto, min morfar Sanfrid står vid vår bro hemma i Hortlax tillsammans med barnbarnet Gerd. Fotot togs sommaren 1968, morfar var då 69 år gammal.
Morfar på besök hos oss i Hortlax, på bron står barnbarnet Gerd.
Fotot togs en sommardag 1968.
-----------------------------------------------------
Foto: Henning Höglund.
Morfar på besök hos oss i Hortlax, på bron står barnbarnet Gerd.
Fotot togs en sommardag 1968.
-----------------------------------------------------
Foto: Henning Höglund.
Furunäsets sjukhus i förvandling
Den här kåkstaden byggde patienten Karl Gustaf Högmodig upp under
sina 43 år som patient vid Furunäsets sjukhus. Tyvärr revs den för ett
par år sedan.
- Historien måste få leva kvar oavsett vad vi tycker om det som har varit, säger Astrid Lundström på NAB:s arkitektkontor i Piteå. Och det skulle inte ha passat att sätta nya namn på gator, vägar och platser ute på Furunäsområdet.
När det gamla mentalsjukhuset på Furunäset nu ersätts av en helt ny stadsdel med bostäder och industrier behövs det namn på gator, vägar och områden.
Uppdraget att ordna det gick till NAB och där berättar Astrid Lundström att man tog kontakt med Joel Berglund i Piteå. Hans rika kunskaper om Furunäset och dess 100-åriga historia visade sig mycket värdefulla när man skulle sätta namn på området.
En del nya namnskyltar har redan kommit på plats och snart ska en stor orienteringstavla berätta om hur man bland annat hittar till Ruriks hamn och udde.
Nedanför den gamla sjukhusborgen finns en väg uppkallad efter
sjukhusdirektören Karl Grankvist. Förutom ledare för Furunäset och
Öjeby sjukhem var han också kommunalpolitiker.
FÖRSTA BÅTEN
Här längst ut på näset lade båten Rurik till. Det var den första båt som kom med patienter söderifrån i slutet av 1800-talet. På vägen ner till den gamla hamnen som i framtiden ska bli en småbåtshamn passerar vi Noras kulle. Den här lilla höjden, där fem stora punkthus med vidunderlig sjöutsikt ska byggas har fått sitt namn av en häst.
Det berättas att hästen Nora, älskad av patienter och personal var lite egensinnig. Hästen vägrade nämligen att beta på något annat ställe än just den här kullen.
MODIGS GRÄND
Ett sätt att ta sig till Noras kulle kan vara via Modigs gränd. Den har fått sitt namn efter patienten Karl Gustaf Högmodig, som tillbringade 43 år av sitt liv på det stora sjukhuset. Vi har tidigare, i Landstingstidningen, berättat om den kåkstad som han byggde upp på sjukhusområdet av överblivet byggnadsmaterial av all sköns bråte.
En annan väg, på ndersidan av borgen har fått sitt namn efter sjukhusdirektören Karl Grankvist. Förutom dynamisk ledare för Furunäsets sjukhus och Öjeby sjukhem var han också kommunalpolitiker, ordförande för Piteå Tidningens styrelse och eldsjäl i Piteå ABF. Sjöbringsparken, som ligger i anslutning till ett blivande radhusområde, har fått sitt namn efter professorn Per Henrik Sjöbring.
Professor Per Henrik Sjöbring har fått en park upp-
kallad efter sig. Han var tillförordnad överläkare vid
hospitalet i Piteå mellan 1916 och 1920.
TRE GÅNGARES VÄG
I början av 1900-talet var han tillförordnad överläkare vid hospitalet i Piteå. Och många anställda inom hälso- och sjukvården har säkert kommit i kontakt med "Sjöbrings personlighetspsykologi". Bakom tre gångares väg ligger vanan att man vid rastning av patienterna gick tre i bredd. I mitten gick vårdaren, som på vardera sidan hade en patient.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
LANDSTINGS-TIDNINGEN ¤ Oktober 1989.
Gerd & Roger sommaren 1966
Min syster Gerd och jag i augusti 1966. När jag ser den här bilden
så minns jag även den där gången som jag slog mig på kanten av
bron. Det var mitt under lekens gång, som olyckan hände. Blodet
forsade från min panna och det var att med i ilfart bege sig till doktor
Dahl i Hortlax som sydde ihop såret. Jag har än idag minnen från vilda
lekar på min kropp. Ja, ett tag såg jag nästan ut som Börje Salming
med alla diverse skador.
----------------------------------------------
Foto: Henning Höglund.
AL CAPONE - världens störste banditledare - 1931
----------------------------------------
NORRBOTTENS-ALLEHANDA ¤ Onsdagen den 4 november 1931.
Al Capone (1899-1947) även kallad "Scarface".
Mytomspunnen gangster från Chicago.
----------------------------------------------
Bild: www.cllc.com
PS. På mitt jobb på Furunäsets mentalsjukhus i Piteå, fanns en patient,
borta sedan länge, som bott i Chicago under många år. Han var född i
Sverige men utvandrade till USA. Varje gång man mötte honom i sjuk-
husets kulvertar, var det alltid med ett "Good Morning!". Han var klädd
i en sliten kavaj, med en skjorta som var knuten i midjehöjd, på huvudet
hade han sin lilla hatt. Så gick han klädd sommar som vinter. Han hade
umgåtts i gängen kring Al Capone. Hans tunna kropp bar spår efter kul-
hål. Han hade levt ett rätt så tufft liv därborta i Amerika. Ibland tänker
jag att det skulle varit intressant att få höra honom berätta om sitt liv
på gatorna i Chicago.
--------------------------
Roger.
Sommar-Rea på SIGVARDS i Roknäs
-----------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 22 juli 1963.
Nattivalen i Piteå - 1963
13.000 BESÖKARE VID NATTIVALEN -
TROTS SKVALANDE REGN
Att festivalen hade stora likheter med en paraplyparad ger inte minst
ovanstående bilg belägg för. Den är tagen i samband med SAS´program
från scenen - alltså när regnet var som allra mest ihärdigast.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
REGNFÖRSÄKRING RÄDDADE PENGARNA ÅT
KALOTTENS KULTURARBETARE
10.000 Biljetter ger överskott på 30.000 kr.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Klockan var ungefär kvart över åtta på lördagskvällen; regnet strilade ned och glesheten i nattivalleden verkade ytterligt oroande:
- Ingen fara, sade festpappan Axel Bengtsson. Jag har just talat med meteorologerna på Kallax. Det kommer att skvätta lite då och då fram till elva ikväll, men sedan blir det stopp och hyggligt väder igen.
Det stämde nu inte riktigt. Småskvättandet fortsatte en god bit över elva. Men så småningom slutade det i alla fall. Ändå kunde det väl inte helt hjälpa den våthetens slagsida nattivalen fick redan i starten. I år dansade Piteå och log bakom ett uppbåd paraplyer.
Frånsett den PR-mässiga sidan av saken hotades alltså nattivalen i år av ekonomisk katastrof. 30.000 kronor i utgifter hade arrangörerna bundit sig för innan man sparkade igång, och åtminstone av den trevande inledningen att döma såg man inte ut att ha överdrivet stora möjligheter att få igen mycket av de pengarna. Men i samband med supén på Stadshotellet på kvällen lät Axel Bengtsson en smärre bomb brisera:
- Jag tog för säkerhets skull en regnförsäkring, sade han. Om de regnade en millimeter mellan klockan 18 och 20 hade vi nattivalen ekonomiskt i hamn. Klockan 20 hade det fallit 1,2 millimeter. De biljetter som säljs är ren vinst.
Det medför med andra ord att Nordkalottens kulturarbetare inte heller i år blir helt lottlösa. De 10.000 som trots regn och rusk betalade in sig på nattivalen utökade väsentligt den kulturfond som instiftades i samband med nattivalen i fjol.
- Vi sålde sammanlagt 10.000 biljetter, men med fribiljetter och barn torde vi ha varit uppe i cirka 13.000 personer, säger Axel Bengtsson.
Överskottet går ännu inte att exakt beräkna - vissa utgiftsposter är ännu inte klara, bl. a. ordningssidan och kostnaderna för uppförandet av anordningarna kring arrangemanget och städningen av festplatsen - men nog kommer nettot att ligga kring cirka 30.000 kronor, det är jag övertygad om.
- Jag är mycket nöjd med årets nattival. Fast det är klart att det var tur det där med regnförsäkringen. Vi hade visserligen inte gått back utan rott det hela ganska precis i land, men nu får vi ju i stället de pengarna till fonden.
Fortsättning nästa år?
- Det hoppas jag verkligen. Den här nattivalen borde bli en tradition varje sommar.
En uteservering kämpade en fåfäng kamp mot regnet under festival-
natten. Margit Lundström, Stockbäcken, och Sigvard Sjöberg, Blåsmark,
fick vara tämligen ostörda.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
NATTIVALEN PARAPLYPARAD - MEN DANSANT EFTER TOLV
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Den tredje nattivalens framsida blev i hög grad en paraplyparad. Det tog lång tid innan stämmningen kunde lyfta sig någon högre bit över vattenpussarna på festområdet. Väderturen vid de två tidigare tillfällena föll i år tyvärr igenom med dunder och brak. En ovanligt surmulen fader Plavius ombesörjde nattdansande på en våt asfalt och ett konditionsprov som tidigare nattivaler inte alls gett tillfälle till.
Och dansade gjorde man - kanske mest beroende på att det den här gången faktiskt gick att dansa. Visserligen kom man inte igång med den dansanta sidan av nattivalfirandet förrän vid midnatt men i gengäld var inte trängseln av sådana dimensioner att den omintetgjorde försök i den vägen.
¤ REGN
Men för att ta det hela från början: meteorologerna hade förutspått regn på förmiddagen och när också regnet började falla vid elvatiden var det helt i sin ordning. Men det blev mera långlivat än väntat och vid tiden för nattivalstarten stod visserligen inte det berömda spöna i backen, men å andra sidan strilade det desto mera envetet.
Icke desto mindre var biltrafiken mot sta´n intensiv och av de rikligt tilltagna parkeringsutrymmena blev åtminstone de närmast festområdet i rask takt upptagna. Överdrivet mycket folk fanns dock inte på plats när Yngve Forssélls orkester sparkade igång från stora scenen klockan nitton och när SAS´program tog sin början en timme senare.
Sex flygresor till Stockholm stod på spel vid det programmet, där priserna vanns på ja, resp. nej-svar till de frågor som ställdes, dels med lokal anknytning, dels i "flygsektorn". I den äldsta klassen 21 år och uppåt gick priserna till Lennart Viklund, Hammarstrand och Ingrid Unckel, Arvidsjaur, i mellanklassen 15-21 år vann Tuttan Renholm, Skelleftehamn (inte alldeles obekant sångerska, som också medverkade i radioutsändningen på kvällen) och Jan Egeberg, Piteå, medan Per-Erik Mongs, Piteå och Irené Johansson, Piteå, tog segern bland de yngsta.
(Vad Tuttan Renholm beträffar, så var hon vokalissa i Yngve Forssélls orkester. Rogers anm.).
¤ OPTIMISM
Däremot såg man mycket paraplyer och de inomhusserveringar som fanns fick arbeta för högtryck. Platserna efter husväggarna och under skyltfönstrens markiser tillhörde också de ställen dit dansandet och leendet förlades de första timmarna.
- Klockan elva blir det hyggligt väder igen, sade festpappan Axel Bengtsson kvart över åtta.
Helt verklighetsfrämmande var nu inte optimismen. Det blev bättre och bättre allteftersom tiden gick. Någon rush à la fjolåret blev det visserligen aldrig fråga om men med tanke på vädermakternas något ogina inställning till spektaklet var publiktillströmningen
förvånande.
Klockan elva på kvällen när radioutsändningen just skulle börja torde besökarantalet åtminstone ha kommit i närheten av maximum - d.v.s. cirka 13.000 personer. Då regnade det fortfarande, men nu var det de sista dropparna som kramades ur.
¤ SAXOFONTÖS
Programledare var Magnus Banck som till sin hjälp dels hade en reportergrupp - Rune Armandt och Ivan Lennestål, som då och då kom med punktrapporter från olika ställen från festområdet - och Yngve Forssélls orkester.
Medverkade gjorde Axel Bengtsson - som erinrade om bakgrunden till nattivalfirandet - Inger Lindblad (som också sjungit en gång tidigare på kvällen), operasångaren Sven-Erik Vikström, Frälsningsarméns blåsorkester från Skelleftehamn och den saxofonspelande bodenflickan Gunilla Ask, som åtminstone av bifallet att döma gjorde succé. Dessutom hade Magnus Banck plockat upp en del turister, norrmän och tyskar, där uttalanden också var av sådan halt att stan´s turistsinnade fäder har all anledning gnugga händerna.
Men efter programmet slutade det som sagt regna och den dansanta delen av nattibalsidan fick tillfäll att någorlunda blomma ut. Ännu vid halv tre, tretiden var det många som stuffade på nedanför scenen i det i övrigt på folk glesa festområdet.
¤ FULLSPIKAT
Fullspikat var det däremot på Stadshotellet som i den rådande rotblötan beslöt sig för att utvidga gästantalet med ytterligare hundra, d.v.s. från de först planerade 500 till 600. Det var med andra ord trångt om saligheten. I båda våningarna höll man igång till klockan tre på morgonen. Överhuvudtaget var det de under tak belägna näringsställena som torde ha klarat sig bäst. På restaurang Pitepalten - som förlagts till Godtemplarhuset - var exempelvis kommersen mycket livlig hela kvällen.
Piteå fick också en ny vänort under festivalen. Det var Boppard-am-
Rhein, som representerades av Alexander Kahle. Här pratar han med
programledaren Magnus Banck (till höger) medan fru Margot Vogel,
som tolkade Kahle, står i mitten.
Redan klockan sju på lördagsmorgonen hade Sveriges Radio sin första
utsändning från Piteå. Det var programmet Kuckeliku, där bl. a. Axel
Bengtsson medverkade. Här ses han tillsammans med programledaren
Hilding Pettersson.
------------------------------------------------------------------
Det kan också nämnas att Polisen i Piteå hade en jobbig natt.
21 fyllerister togs om hand. Även tre rattfyllerister, en inbrottstjuv,
och tre misshandelshistorier, som slutade i lasarettsbesök hade
Polisen också att ta hand om. På Strömnäs fick en pitebo kraftig med
stryk. På festområdet rök två umebor ihop, vilket resulterade i
ett krossat näsben för den ena.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 22 juli 1963.
TROTS SKVALANDE REGN
Att festivalen hade stora likheter med en paraplyparad ger inte minst
ovanstående bilg belägg för. Den är tagen i samband med SAS´program
från scenen - alltså när regnet var som allra mest ihärdigast.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
REGNFÖRSÄKRING RÄDDADE PENGARNA ÅT
KALOTTENS KULTURARBETARE
10.000 Biljetter ger överskott på 30.000 kr.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Klockan var ungefär kvart över åtta på lördagskvällen; regnet strilade ned och glesheten i nattivalleden verkade ytterligt oroande:
- Ingen fara, sade festpappan Axel Bengtsson. Jag har just talat med meteorologerna på Kallax. Det kommer att skvätta lite då och då fram till elva ikväll, men sedan blir det stopp och hyggligt väder igen.
Det stämde nu inte riktigt. Småskvättandet fortsatte en god bit över elva. Men så småningom slutade det i alla fall. Ändå kunde det väl inte helt hjälpa den våthetens slagsida nattivalen fick redan i starten. I år dansade Piteå och log bakom ett uppbåd paraplyer.
Frånsett den PR-mässiga sidan av saken hotades alltså nattivalen i år av ekonomisk katastrof. 30.000 kronor i utgifter hade arrangörerna bundit sig för innan man sparkade igång, och åtminstone av den trevande inledningen att döma såg man inte ut att ha överdrivet stora möjligheter att få igen mycket av de pengarna. Men i samband med supén på Stadshotellet på kvällen lät Axel Bengtsson en smärre bomb brisera:
- Jag tog för säkerhets skull en regnförsäkring, sade han. Om de regnade en millimeter mellan klockan 18 och 20 hade vi nattivalen ekonomiskt i hamn. Klockan 20 hade det fallit 1,2 millimeter. De biljetter som säljs är ren vinst.
Det medför med andra ord att Nordkalottens kulturarbetare inte heller i år blir helt lottlösa. De 10.000 som trots regn och rusk betalade in sig på nattivalen utökade väsentligt den kulturfond som instiftades i samband med nattivalen i fjol.
- Vi sålde sammanlagt 10.000 biljetter, men med fribiljetter och barn torde vi ha varit uppe i cirka 13.000 personer, säger Axel Bengtsson.
Överskottet går ännu inte att exakt beräkna - vissa utgiftsposter är ännu inte klara, bl. a. ordningssidan och kostnaderna för uppförandet av anordningarna kring arrangemanget och städningen av festplatsen - men nog kommer nettot att ligga kring cirka 30.000 kronor, det är jag övertygad om.
- Jag är mycket nöjd med årets nattival. Fast det är klart att det var tur det där med regnförsäkringen. Vi hade visserligen inte gått back utan rott det hela ganska precis i land, men nu får vi ju i stället de pengarna till fonden.
Fortsättning nästa år?
- Det hoppas jag verkligen. Den här nattivalen borde bli en tradition varje sommar.
En uteservering kämpade en fåfäng kamp mot regnet under festival-
natten. Margit Lundström, Stockbäcken, och Sigvard Sjöberg, Blåsmark,
fick vara tämligen ostörda.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
NATTIVALEN PARAPLYPARAD - MEN DANSANT EFTER TOLV
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Den tredje nattivalens framsida blev i hög grad en paraplyparad. Det tog lång tid innan stämmningen kunde lyfta sig någon högre bit över vattenpussarna på festområdet. Väderturen vid de två tidigare tillfällena föll i år tyvärr igenom med dunder och brak. En ovanligt surmulen fader Plavius ombesörjde nattdansande på en våt asfalt och ett konditionsprov som tidigare nattivaler inte alls gett tillfälle till.
Och dansade gjorde man - kanske mest beroende på att det den här gången faktiskt gick att dansa. Visserligen kom man inte igång med den dansanta sidan av nattivalfirandet förrän vid midnatt men i gengäld var inte trängseln av sådana dimensioner att den omintetgjorde försök i den vägen.
¤ REGN
Men för att ta det hela från början: meteorologerna hade förutspått regn på förmiddagen och när också regnet började falla vid elvatiden var det helt i sin ordning. Men det blev mera långlivat än väntat och vid tiden för nattivalstarten stod visserligen inte det berömda spöna i backen, men å andra sidan strilade det desto mera envetet.
Icke desto mindre var biltrafiken mot sta´n intensiv och av de rikligt tilltagna parkeringsutrymmena blev åtminstone de närmast festområdet i rask takt upptagna. Överdrivet mycket folk fanns dock inte på plats när Yngve Forssélls orkester sparkade igång från stora scenen klockan nitton och när SAS´program tog sin början en timme senare.
Sex flygresor till Stockholm stod på spel vid det programmet, där priserna vanns på ja, resp. nej-svar till de frågor som ställdes, dels med lokal anknytning, dels i "flygsektorn". I den äldsta klassen 21 år och uppåt gick priserna till Lennart Viklund, Hammarstrand och Ingrid Unckel, Arvidsjaur, i mellanklassen 15-21 år vann Tuttan Renholm, Skelleftehamn (inte alldeles obekant sångerska, som också medverkade i radioutsändningen på kvällen) och Jan Egeberg, Piteå, medan Per-Erik Mongs, Piteå och Irené Johansson, Piteå, tog segern bland de yngsta.
(Vad Tuttan Renholm beträffar, så var hon vokalissa i Yngve Forssélls orkester. Rogers anm.).
¤ OPTIMISM
Däremot såg man mycket paraplyer och de inomhusserveringar som fanns fick arbeta för högtryck. Platserna efter husväggarna och under skyltfönstrens markiser tillhörde också de ställen dit dansandet och leendet förlades de första timmarna.
- Klockan elva blir det hyggligt väder igen, sade festpappan Axel Bengtsson kvart över åtta.
Helt verklighetsfrämmande var nu inte optimismen. Det blev bättre och bättre allteftersom tiden gick. Någon rush à la fjolåret blev det visserligen aldrig fråga om men med tanke på vädermakternas något ogina inställning till spektaklet var publiktillströmningen
förvånande.
Klockan elva på kvällen när radioutsändningen just skulle börja torde besökarantalet åtminstone ha kommit i närheten av maximum - d.v.s. cirka 13.000 personer. Då regnade det fortfarande, men nu var det de sista dropparna som kramades ur.
¤ SAXOFONTÖS
Programledare var Magnus Banck som till sin hjälp dels hade en reportergrupp - Rune Armandt och Ivan Lennestål, som då och då kom med punktrapporter från olika ställen från festområdet - och Yngve Forssélls orkester.
Medverkade gjorde Axel Bengtsson - som erinrade om bakgrunden till nattivalfirandet - Inger Lindblad (som också sjungit en gång tidigare på kvällen), operasångaren Sven-Erik Vikström, Frälsningsarméns blåsorkester från Skelleftehamn och den saxofonspelande bodenflickan Gunilla Ask, som åtminstone av bifallet att döma gjorde succé. Dessutom hade Magnus Banck plockat upp en del turister, norrmän och tyskar, där uttalanden också var av sådan halt att stan´s turistsinnade fäder har all anledning gnugga händerna.
Men efter programmet slutade det som sagt regna och den dansanta delen av nattibalsidan fick tillfäll att någorlunda blomma ut. Ännu vid halv tre, tretiden var det många som stuffade på nedanför scenen i det i övrigt på folk glesa festområdet.
¤ FULLSPIKAT
Fullspikat var det däremot på Stadshotellet som i den rådande rotblötan beslöt sig för att utvidga gästantalet med ytterligare hundra, d.v.s. från de först planerade 500 till 600. Det var med andra ord trångt om saligheten. I båda våningarna höll man igång till klockan tre på morgonen. Överhuvudtaget var det de under tak belägna näringsställena som torde ha klarat sig bäst. På restaurang Pitepalten - som förlagts till Godtemplarhuset - var exempelvis kommersen mycket livlig hela kvällen.
Piteå fick också en ny vänort under festivalen. Det var Boppard-am-
Rhein, som representerades av Alexander Kahle. Här pratar han med
programledaren Magnus Banck (till höger) medan fru Margot Vogel,
som tolkade Kahle, står i mitten.
Redan klockan sju på lördagsmorgonen hade Sveriges Radio sin första
utsändning från Piteå. Det var programmet Kuckeliku, där bl. a. Axel
Bengtsson medverkade. Här ses han tillsammans med programledaren
Hilding Pettersson.
------------------------------------------------------------------
Det kan också nämnas att Polisen i Piteå hade en jobbig natt.
21 fyllerister togs om hand. Även tre rattfyllerister, en inbrottstjuv,
och tre misshandelshistorier, som slutade i lasarettsbesök hade
Polisen också att ta hand om. På Strömnäs fick en pitebo kraftig med
stryk. På festområdet rök två umebor ihop, vilket resulterade i
ett krossat näsben för den ena.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 22 juli 1963.
Tablettberusad kom över på fel sida...
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-FLICKA DÖDADES -
tre personer skadades
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Både polis och brandkår kom snabbt till olycksplatsen på Timmerleden
i Piteå. Stor brandrisk förelåg då bensin runnit ut från den svårt demo-
lerade Volkswagen.
En dödad och tre skadade, varav en svårt, blev facit efter en frontalkrock mellan två personbilar på Timmerleden i Piteå natten mot lördagen. I den ena bilen, en Volkswagen, dödades 18-åriga Desirée Danielsson, Klubbgärdet, Piteå, omedelbart. Hennes syster Rosita, 17 år, skadades och föraren Kent Nordmark, 21 år, skadades allvarligt. Läkarna hyser oro för hans liv.
Orsaken till olyckan var att en bil, som stulits av en rymling från Furunäset, i hög fart kom över på vänster sida av vägbanan. Patienten var tablettberusad och hans framfart hade strax före observerats av polisen som kom snabbt till olycksplatsen. Bensin hade runnit ut och det var stor brandrisk men man fick snabbt ut de skadade.
I dag riktas hård kritik mot som man säger "de allt för humanitära åtgärderna" vid Furunäsets sjukhus. Rymningar förekommer dagligen.
Bilarna frontalkrockade och den ena bilen, en Volkswagen med tre ungdomar blev fullständigt söndermosad. Furunäspatienten, som var ensam i sin bil, kom lindrigast undan. Han ådrog sig armbrott och en del andra blessyrer.
¤ Desirée Danielsson, t.v. dödades omedelbart. Kent Nordmark ska-
dades svårt. Rosita Danielsson skadades lindrigt.
Furunäspatienten hade stulit bilen, en Volvo Amazon, från en gårdsplan i centrala staden. Polisen uppmärksammade bilen strax före olyckan när den kom i hög fart söderut på Uddmansgatan. Att döma av bilskadorna har mannen fortfarande hållit hög fart efter Timmerleden som mynnar ut mot Munksundsvägen. På en bro före korsningen kom bilen över på vänster sida efter en ganska snabb gir och där mötte han folkvagnen med de tre ungdomarna. Föraren av folkvagnen, Kent Nordmark, hade inte en chans att komma undan. Krocken inträffade just på bron som är försedd med järnstaket. Och Nordmark hade inte haft en chans att undvika krocken om än det varit fritt fält på sidorna. Det hela var över på någon sekund. Det blev en fruktansvärd sammanstötning. Smällen hördes ända in i närliggande hyreshus där folk vaknade.
Krocken på Timmerleden blev våldsam. Den lilla folkvagnens fram-
parti knycklades ihop ända fram till kupéutrymmet. Folk i de närliggande
hyreshusen väcktes av smällen.
¤ STOR BRANDRISK
Polisen, som så att säga var förvarnade genom Amazonens vilda framfart, kom snabbt till platsen. Bensinen rann ut från folkvagnen som var helt söndermosad, och det var stor brandrisk. Man fick snabbt rycka ut de skadade. Hade bilarna fattat eld hade ingen av de fyra haft en chans att klara sig. De tre i folkvagnen satt och låg sanslösa.
¤ INGA BILBÄLTEN
Ingen i folkvagnen hade något säkerhetsbälte och frågan är om ett bälte hade hjälpt i detta fall. Bilen var fullständigt platt fram och det fanns inte mycket till utrymme i framsätet. 18-åriga Desirée Danielsson dödades omedelbart. Föraren Kent Nordmark fick mycket allvarliga skador och stor risk för hans liv föreligger. Den tredje, Desirées syster Rosita, 17 år, skadades också men rätt lindrigt. Föraren av Amazonen fick armbrott och en del andra skador, dock lindriga.
¤ Ungdomarna i folkvagnen hade inte säkerhetsbälten men de hade
nog inte haft en chans ändå. Utrymmet mellan framsätena och instru-
mentbrädan var minimalt.
¤ ÅTGÄRDER VID SJUKHUSET
Många frågar sig, inte minst polisen, om inte de humanitära åtgärderna vid Furunäsets sjukhus håller på att gå för långt. Rymningar förekommer nästan dagligen och polisen står helt maktlösa inför den brottslighet som patienterna begår. Nyligen gjorde sig en patient skyldig till en brand i Centralhotellet i Piteå. Turligt nog upptäcktes branden tidigt men 17 personer kunde ha brunnit inne om det hänt senare och elden fått fart.
¤ FÖRAREN FRI
Nu inträffade denna bilolycka där en oskyldig flicka fick släppa till livet och två andra ungdomar skadades. Några rättsliga åtgärder mot rymligen från sjukhuset blir det inte då han var intagen för sluten psykiatrisk vård.
- Om ett tag är han ute, säger en polisman till PT.
Den aktuelle patienten har nyligen varit ute på turné till Malmö och återförts till sjukhuset.
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 20 maj 1974.
------------------------------------------------------------
Kent Nordmark.
¤ Den svåra olyckan på Timmerleden i Piteå natten mot lördagen har nu krävt sitt andra dödsoffer. På tisdagen avled 21-årige Kent Nordmark, Klubbgärdet av sina skador. Han har legat medvetslös hela tiden och vårdats på Piteå lasaretts intensivvårdsavdelning.
Vid olyckan dödades 18-åriga Desirée Danielsson, Klubbgärdet, och hennes syster Rosita skadades. Rosita fick lindriga skador. Föraren av den andra bilen, en förrymd patient från Furunäset, kom undan med armbrott. Han har fått lämna lasarettet och återförts till Furunäset.
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 22 maj 1974.
PITEÅ-FLICKA DÖDADES -
tre personer skadades
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Både polis och brandkår kom snabbt till olycksplatsen på Timmerleden
i Piteå. Stor brandrisk förelåg då bensin runnit ut från den svårt demo-
lerade Volkswagen.
En dödad och tre skadade, varav en svårt, blev facit efter en frontalkrock mellan två personbilar på Timmerleden i Piteå natten mot lördagen. I den ena bilen, en Volkswagen, dödades 18-åriga Desirée Danielsson, Klubbgärdet, Piteå, omedelbart. Hennes syster Rosita, 17 år, skadades och föraren Kent Nordmark, 21 år, skadades allvarligt. Läkarna hyser oro för hans liv.
Orsaken till olyckan var att en bil, som stulits av en rymling från Furunäset, i hög fart kom över på vänster sida av vägbanan. Patienten var tablettberusad och hans framfart hade strax före observerats av polisen som kom snabbt till olycksplatsen. Bensin hade runnit ut och det var stor brandrisk men man fick snabbt ut de skadade.
I dag riktas hård kritik mot som man säger "de allt för humanitära åtgärderna" vid Furunäsets sjukhus. Rymningar förekommer dagligen.
Bilarna frontalkrockade och den ena bilen, en Volkswagen med tre ungdomar blev fullständigt söndermosad. Furunäspatienten, som var ensam i sin bil, kom lindrigast undan. Han ådrog sig armbrott och en del andra blessyrer.
¤ Desirée Danielsson, t.v. dödades omedelbart. Kent Nordmark ska-
dades svårt. Rosita Danielsson skadades lindrigt.
Furunäspatienten hade stulit bilen, en Volvo Amazon, från en gårdsplan i centrala staden. Polisen uppmärksammade bilen strax före olyckan när den kom i hög fart söderut på Uddmansgatan. Att döma av bilskadorna har mannen fortfarande hållit hög fart efter Timmerleden som mynnar ut mot Munksundsvägen. På en bro före korsningen kom bilen över på vänster sida efter en ganska snabb gir och där mötte han folkvagnen med de tre ungdomarna. Föraren av folkvagnen, Kent Nordmark, hade inte en chans att komma undan. Krocken inträffade just på bron som är försedd med järnstaket. Och Nordmark hade inte haft en chans att undvika krocken om än det varit fritt fält på sidorna. Det hela var över på någon sekund. Det blev en fruktansvärd sammanstötning. Smällen hördes ända in i närliggande hyreshus där folk vaknade.
Krocken på Timmerleden blev våldsam. Den lilla folkvagnens fram-
parti knycklades ihop ända fram till kupéutrymmet. Folk i de närliggande
hyreshusen väcktes av smällen.
¤ STOR BRANDRISK
Polisen, som så att säga var förvarnade genom Amazonens vilda framfart, kom snabbt till platsen. Bensinen rann ut från folkvagnen som var helt söndermosad, och det var stor brandrisk. Man fick snabbt rycka ut de skadade. Hade bilarna fattat eld hade ingen av de fyra haft en chans att klara sig. De tre i folkvagnen satt och låg sanslösa.
¤ INGA BILBÄLTEN
Ingen i folkvagnen hade något säkerhetsbälte och frågan är om ett bälte hade hjälpt i detta fall. Bilen var fullständigt platt fram och det fanns inte mycket till utrymme i framsätet. 18-åriga Desirée Danielsson dödades omedelbart. Föraren Kent Nordmark fick mycket allvarliga skador och stor risk för hans liv föreligger. Den tredje, Desirées syster Rosita, 17 år, skadades också men rätt lindrigt. Föraren av Amazonen fick armbrott och en del andra skador, dock lindriga.
¤ Ungdomarna i folkvagnen hade inte säkerhetsbälten men de hade
nog inte haft en chans ändå. Utrymmet mellan framsätena och instru-
mentbrädan var minimalt.
¤ ÅTGÄRDER VID SJUKHUSET
Många frågar sig, inte minst polisen, om inte de humanitära åtgärderna vid Furunäsets sjukhus håller på att gå för långt. Rymningar förekommer nästan dagligen och polisen står helt maktlösa inför den brottslighet som patienterna begår. Nyligen gjorde sig en patient skyldig till en brand i Centralhotellet i Piteå. Turligt nog upptäcktes branden tidigt men 17 personer kunde ha brunnit inne om det hänt senare och elden fått fart.
¤ FÖRAREN FRI
Nu inträffade denna bilolycka där en oskyldig flicka fick släppa till livet och två andra ungdomar skadades. Några rättsliga åtgärder mot rymligen från sjukhuset blir det inte då han var intagen för sluten psykiatrisk vård.
- Om ett tag är han ute, säger en polisman till PT.
Den aktuelle patienten har nyligen varit ute på turné till Malmö och återförts till sjukhuset.
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 20 maj 1974.
------------------------------------------------------------
Kent Nordmark.
¤ Den svåra olyckan på Timmerleden i Piteå natten mot lördagen har nu krävt sitt andra dödsoffer. På tisdagen avled 21-årige Kent Nordmark, Klubbgärdet av sina skador. Han har legat medvetslös hela tiden och vårdats på Piteå lasaretts intensivvårdsavdelning.
Vid olyckan dödades 18-åriga Desirée Danielsson, Klubbgärdet, och hennes syster Rosita skadades. Rosita fick lindriga skador. Föraren av den andra bilen, en förrymd patient från Furunäset, kom undan med armbrott. Han har fått lämna lasarettet och återförts till Furunäset.
------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 22 maj 1974.
I AFTON DANS! Vikingarna & Lasse Stefanz
VIKINGARNA.
Musikbranschen har i alla tider upplevt snabba svängningar i form av nya trender. Det har varit omväxlande blues, jazz, schlager, country, pop, hårdrock, punk och synth. Men det finns något som aldrig tappat publik - utan tvärtom ökat för varje år - dansbandsmusiken.
Idag finns det 600 dansband i Sverige som ger publiken vad den vill ha. "I afton dans" är ett av radions mest avlyssnade program och varje gång ett dansband är med i TV stiger tittarsiffrorna. De senaste åren har landets i särklass populäraste dansband varit Vikingarna, en position som de hållit fast vid i över tio år.
De har sammanlagt sålt över fem miljoner av sina "Kramgoa låtar", mer än vad ABBA har sålt i Sverige.
- Så länge publiken vill ha oss fortsätter vi att spela, säger medlemmarna i Vikingarna. Vi känner att vi fyller en viktig social funktion och vi är stolta över att spela musik som gör vanliga människor glada.
Nu har Vikingarna även fått fina kronprinsar på dansbandstronen - Lasse Stefanz från Kristianstad. Till skillnad från många dansband har de inte försökt kopiera andra, utan de har satsat på, och hittat, en egen stil. Beviset för sin popularitet fick Lasse Stefanz inte minst sommaren 1986 då de länge låg i toppen på Svensktoppen med låten "Oklahoma". Med sitt genombrott fick de med en av Sveriges mest populära låtar som de själva skrivit: "Vid en liten fiskehamn". Och Lasse Stefanz senaste LP "Nere vid söder" blev en guldskiva på bara en vecka.
LASSE STEFANZ.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Magasinet SOMMARLAND ¤ Sommaren 1987.
Vårpromenader och bromsbelägg...
Vid frukosten i morse kastade jag en blick på tempmätaren som visade 10 plus grader. Efter frukosten tog jag en promenad i det härliga vårvädret. När jag kom hem igen ville även hustrun ut för att njuta av den härligt sköna vår söndagen. Detta föranledde promenad nummer 2.
Senare på dagen åkte jag till Robert för att byta bromsbelägg på Volvon. Robban åtgärdade även en trasig upphängning på avgassystemet, som han helt enkelt svetsade fast. Eftersom jag själv inte har det ringaste intresse av att skruva i bilar, så måste jag säga: Tack gode Gud för händiga söner!!!
-----------------------
Roger.
Rock-Ragge är död
ROCK-RAGGE eller Ragnar Nygren som var hans riktiga namn, har
avlidit i cancer, 72 år gammal. Rock-Ragge fick sitt genombrott 1957.
Han var under 1970-talet en av medlemmarna i Rockfolket med Leif
"Burken" Björklund. Det sistlidna året brottades Rock-Ragge mot sin
cancer som till slut också tog hans liv.
------------------------------------------------------------
Bild: www.expressen.se
Uppe på bergets topp
Somliga har i ord och bild berättat om heroiska bergsbestigningar. Inte minst vår egen Göran Kropp som en gång besteg Mount Everest utan syrgas. När han väl kommit ner på landbacken, ja då tog han sin cykel och åkte hem igen. Ungefär något liknande gjorde Norah och hennes farfar i dag. Eftersom hon endast skulle stanna hos sin farmor och farfar i några timmar, så hann vi inte ta cykeln till Everest. Och i och med detta så besteg vi heller inte det berg som är ett måste för varje sann hjälte och hjältinna.
Nöden har ingen lag. Därför siktade vi in oss på en av de snöhögar som pappa Ante skottat upp på tomten. Norah visade tydligt att hon var beredd att göra denna vådliga utflykt upp under himlens tak med sin farfar Roger. Sagt och gjort. Vi tog varandra i händerna, sen så började uppstigningen. Efter några futtiga sekunder stod vi så där på snöbergets absolut högsta topp och blickade ut över nejden. Vi såg med stolthet på varandra. Äntligen hade vi nått våra drömmars mål. Nu var det bara den svenska flaggan som saknades. För som ni vet brukar varje sann bergsbestigare placera sitt lands fana på bergets topp när man kommit fram.
Men eftersom farfars stora nio-meters flaggstång stod alldeles bredvid snöhögen, så fick den fungera som vår gemensamma symbol. När vi stått en stund och beundrat utsikten var det så dags för nedfärd. Tilläggas kan också, att varken Norah eller hennes farfar använde sig av syrgasapparat.
Som belöning fick vi stekt palt av farmor när vi kom in.
--------------------------------------------------------------
Bergsbestigarna Norah & Farfar.
Nöden har ingen lag. Därför siktade vi in oss på en av de snöhögar som pappa Ante skottat upp på tomten. Norah visade tydligt att hon var beredd att göra denna vådliga utflykt upp under himlens tak med sin farfar Roger. Sagt och gjort. Vi tog varandra i händerna, sen så började uppstigningen. Efter några futtiga sekunder stod vi så där på snöbergets absolut högsta topp och blickade ut över nejden. Vi såg med stolthet på varandra. Äntligen hade vi nått våra drömmars mål. Nu var det bara den svenska flaggan som saknades. För som ni vet brukar varje sann bergsbestigare placera sitt lands fana på bergets topp när man kommit fram.
Men eftersom farfars stora nio-meters flaggstång stod alldeles bredvid snöhögen, så fick den fungera som vår gemensamma symbol. När vi stått en stund och beundrat utsikten var det så dags för nedfärd. Tilläggas kan också, att varken Norah eller hennes farfar använde sig av syrgasapparat.
Som belöning fick vi stekt palt av farmor när vi kom in.
--------------------------------------------------------------
Bergsbestigarna Norah & Farfar.
Smällgården i Hortlax
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
SMÄLLGÅRDEN --- UNIKT HEMMAN I HORTLAX
INGENTING HAR FÖRÄNDRATS GENOM ÅREN!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Den gamla skåpen i köket är närmast unik i sitt slag. Observera hur
man avsatt plats för vattensån, som fortfarande är i bruk.
Det finns många olika former av samlande och den som har samlandet som hobby anser att just en speciell sak är intressantast. Sålunda finns det folk som anser att frimärken är bäst, eller att gamla mynt ger den största tillfredsställelsen. Att plocka fram den sak som allmänt samlas mest är otroligt svårt, ja det går väl knappast. Men gamla bruksföremål står nog ganska högt på listan.
När det gäller den sista gruppen är det troligen få som kan tävla med John Eriksson i Hortlax. Detta trots att det till den gården inte köpts en enda pryl för att utöka samlingarna. Varenda sak har tillhört gården sedan gammalt och det gör Smällgården ganska unik.
Vid Norrbottens museum talar man om Smällgården som det ställe där
en gammal epok konserverats och nog är det så.
Givetvis har många privata samlare under årens lopp kastat begärliga blickar mot de gamla husen i Hortlax och otaliga är de som försökt köpa antikviteter härifrån. Men det skall med en gång sägas att ingen behöver göra sig besväret att besöka John Eriksson med avsikt att köpa.
- Så är det, säger Eriksson. Inte en enda sak skall säljas av det som finns här i dag. Däremot anser jag att muséet bör få ha tillgång till de här samlingarna och vi har redan ett gott samarbete. Museifolket får komma och gå här ungefär som de vill. Jag är glad om jag kan hjälpa till att bevara någonting åt eftervärlden.
¤ KONSERVERAT EN EPOK
Förste antikvarie Kjell Lundholm vid Norrbottens museum är också av den uppfattningen att Smällgården är mycket intressant.
- Det som är så unikt med den här gården är att alla byggnader och inventarier konserverats. Här har man praktiskt taget fryst ner en gången epok med dess livsstil.
- Men börjar man granska detaljerna så finner man också många underliga saker som man vanligen inte finner i samlingar. Vi har gjort stora inventeringar på gården och bl. a. funnit en del textilier från bygden, som är av stort intresse för oss. Erikssons är mycket tillmötesgående och det är vi tacksamma för.
Att i text försöka beskriva Smällgården och dess innehåll är mycket svårt. Här finns så otroligt mycket materiellt.
Uppe på vinden finns en hel del. Bland annat den här
spinnrocken.
¤ INGET HAR FÖRÄNDRATS
Men det man inte får glömma är livsstilen, eftersom det är den som är upphovet till det unika. John Eriksson, nu 57 år, och hans äldre syster, Judit, har levt här utan att förändra någonting. Man har tagit vara på de gamla bruksföremålen, använder många än i dag, och slängt tanken på modernisering.
- Men det var aktuellt att rusta upp en aning medan pappa levde, säger John. Vi hade skaffat en hel del material men så när han dog för 15 år sedan föll hela upprustningstanken. Husen har fått stå kvar som de alltid har gjort, men jag har sett till att ha riktiga tak över dem.
¤ SOLDAT ROSS
Hemmanet Smällgården kan spåras tillbaka i tiden. Släktforskare har ansett att de förste som bosatte sig här var soldaten Erik Ross 1681. När det nuvarande boningshuset sattes upp vet inte John Eriksson, men han tror med bestämdhet att gården byggdes ut 1876. Det årtalet finns ingjutet i spishällen tillsammans med några namn.
- Gården har tillhört vårat släkte i tre generationer. Det var min farfar, Erik August Eriksson, som köpte stället och min far, som också hade namnet August, övertog. Och sedan jag efter honom.
Pitedalsdräkten är en av de textilier Norrbottens museum
lånat från gården för att modellen och tyget skall bevaras
åt eftervärlden.
¤ RYSSAR PÅ GÅRDEN
Men att gården har anor långt före den här tiden är helt klart. Enligt sägnen skall ryska officerare ha bott här under finsk-ryska kriget 1809. Kvar efter dem finns också en bajonett som John hittat under ett uthus, en florett samt en tesamovar i koppar. Den sistnämnda kokaren ger belägg för ryssarnas närvaro och anses ytterst intressant.
Den ryska samovaren har fått en hedersplats i salen, på bordet mitt
i rummet.
¤ ODELAT HEMMAN
Smällgården har aldrig varit något stort hemman, enligt John Eriksson.
- Nej det var på 54 hektar totalt och var det enda odelade hemmanet i Hortlax. Kvar är nu 45,7 hektar, men anses fortfarande odelat. Men några djur har vi förstås inte kvar. Det är nu rätt länge sedan det blev tomt.
Hur kom det sig då att John Eriksson och hans syster blev intresserade av antikviteter.
Dragkroken med vilken man gammalt drog fram
både timmer och hö till gården har årtalet 1764
inristat.
¤ HAR BARA FUNNITS
- Ja, sannerligen är väl den att jag egentligen inte haft något intresse av att samla. Det har bara funnits kvar här och när sedan museifolket kom och började visa intresse samlades det mesta ihop i salen, mera överskådligt så att säga. Men visst tycker jag det är intressant ha de gamla sakerna kvar, och kvar skall de vara.
Skjutvapen av varierande modell och ålder finns givetvis också
representerade i samlingarna.
¤ "LÄMNA OSS I FRED"
- Jag anser också att människorna som nu är intresserade av gammalt och som brukar köpa upp saker, skall respektera vår inställning, nämligen att inte sälja någonting. Det är ytterst besvärande och tröttande att ha folk springande här och vi säljer absolut inget av det som finns här, säger John Eriksson.
Bekräftelse på att det verkligen är som John Eriksson säger får man när man vet vilka fantasisummor som bjudits för vissa föremål och ingenting kan få Erikssons att ändra uppfattning.
Det franska fickuret med änglar som slår på klockor är
en av de många små rariteterna.
Vaggan, de gamla skidorna, barnstolen, och mycket annat finns kvar
orört.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördag den 16 mars 1974.
PS. Syskonen John och Judit Eriksson är i dag borta. De värdefulla
föremålen finns numera att beskåda på Piteå museum. Jag har själv
varit dit för att kolla alla deras gamla saker. En mycket imponerande
samling som verkligen är värd att beskådas. Vad tesamovaren beträffar
fick jag redan som barn höra talas om denna sak. Det var inte förrän
i vuxen ålder som jag fick se den i verkligheten. Jag har varit in i John
Erikssons hus vid nåt tillfälle. Han sålde potatis, och när vi kom in i
huset möttes vi av en tidsresa tillbaka till flydda dagar.
Huset bebos i dag av hockeyspelaren Tomas Holmström. Han bor där
i dag med sin familj. Gården är upprustad och ser verkligen fin ut där
den ligger vid vattnet vid Avan i Hortlax.
/Roger.
SMÄLLGÅRDEN --- UNIKT HEMMAN I HORTLAX
INGENTING HAR FÖRÄNDRATS GENOM ÅREN!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Den gamla skåpen i köket är närmast unik i sitt slag. Observera hur
man avsatt plats för vattensån, som fortfarande är i bruk.
Det finns många olika former av samlande och den som har samlandet som hobby anser att just en speciell sak är intressantast. Sålunda finns det folk som anser att frimärken är bäst, eller att gamla mynt ger den största tillfredsställelsen. Att plocka fram den sak som allmänt samlas mest är otroligt svårt, ja det går väl knappast. Men gamla bruksföremål står nog ganska högt på listan.
När det gäller den sista gruppen är det troligen få som kan tävla med John Eriksson i Hortlax. Detta trots att det till den gården inte köpts en enda pryl för att utöka samlingarna. Varenda sak har tillhört gården sedan gammalt och det gör Smällgården ganska unik.
Vid Norrbottens museum talar man om Smällgården som det ställe där
en gammal epok konserverats och nog är det så.
Givetvis har många privata samlare under årens lopp kastat begärliga blickar mot de gamla husen i Hortlax och otaliga är de som försökt köpa antikviteter härifrån. Men det skall med en gång sägas att ingen behöver göra sig besväret att besöka John Eriksson med avsikt att köpa.
- Så är det, säger Eriksson. Inte en enda sak skall säljas av det som finns här i dag. Däremot anser jag att muséet bör få ha tillgång till de här samlingarna och vi har redan ett gott samarbete. Museifolket får komma och gå här ungefär som de vill. Jag är glad om jag kan hjälpa till att bevara någonting åt eftervärlden.
¤ KONSERVERAT EN EPOK
Förste antikvarie Kjell Lundholm vid Norrbottens museum är också av den uppfattningen att Smällgården är mycket intressant.
- Det som är så unikt med den här gården är att alla byggnader och inventarier konserverats. Här har man praktiskt taget fryst ner en gången epok med dess livsstil.
- Men börjar man granska detaljerna så finner man också många underliga saker som man vanligen inte finner i samlingar. Vi har gjort stora inventeringar på gården och bl. a. funnit en del textilier från bygden, som är av stort intresse för oss. Erikssons är mycket tillmötesgående och det är vi tacksamma för.
Att i text försöka beskriva Smällgården och dess innehåll är mycket svårt. Här finns så otroligt mycket materiellt.
Uppe på vinden finns en hel del. Bland annat den här
spinnrocken.
¤ INGET HAR FÖRÄNDRATS
Men det man inte får glömma är livsstilen, eftersom det är den som är upphovet till det unika. John Eriksson, nu 57 år, och hans äldre syster, Judit, har levt här utan att förändra någonting. Man har tagit vara på de gamla bruksföremålen, använder många än i dag, och slängt tanken på modernisering.
- Men det var aktuellt att rusta upp en aning medan pappa levde, säger John. Vi hade skaffat en hel del material men så när han dog för 15 år sedan föll hela upprustningstanken. Husen har fått stå kvar som de alltid har gjort, men jag har sett till att ha riktiga tak över dem.
¤ SOLDAT ROSS
Hemmanet Smällgården kan spåras tillbaka i tiden. Släktforskare har ansett att de förste som bosatte sig här var soldaten Erik Ross 1681. När det nuvarande boningshuset sattes upp vet inte John Eriksson, men han tror med bestämdhet att gården byggdes ut 1876. Det årtalet finns ingjutet i spishällen tillsammans med några namn.
- Gården har tillhört vårat släkte i tre generationer. Det var min farfar, Erik August Eriksson, som köpte stället och min far, som också hade namnet August, övertog. Och sedan jag efter honom.
Pitedalsdräkten är en av de textilier Norrbottens museum
lånat från gården för att modellen och tyget skall bevaras
åt eftervärlden.
¤ RYSSAR PÅ GÅRDEN
Men att gården har anor långt före den här tiden är helt klart. Enligt sägnen skall ryska officerare ha bott här under finsk-ryska kriget 1809. Kvar efter dem finns också en bajonett som John hittat under ett uthus, en florett samt en tesamovar i koppar. Den sistnämnda kokaren ger belägg för ryssarnas närvaro och anses ytterst intressant.
Den ryska samovaren har fått en hedersplats i salen, på bordet mitt
i rummet.
¤ ODELAT HEMMAN
Smällgården har aldrig varit något stort hemman, enligt John Eriksson.
- Nej det var på 54 hektar totalt och var det enda odelade hemmanet i Hortlax. Kvar är nu 45,7 hektar, men anses fortfarande odelat. Men några djur har vi förstås inte kvar. Det är nu rätt länge sedan det blev tomt.
Hur kom det sig då att John Eriksson och hans syster blev intresserade av antikviteter.
Dragkroken med vilken man gammalt drog fram
både timmer och hö till gården har årtalet 1764
inristat.
¤ HAR BARA FUNNITS
- Ja, sannerligen är väl den att jag egentligen inte haft något intresse av att samla. Det har bara funnits kvar här och när sedan museifolket kom och började visa intresse samlades det mesta ihop i salen, mera överskådligt så att säga. Men visst tycker jag det är intressant ha de gamla sakerna kvar, och kvar skall de vara.
Skjutvapen av varierande modell och ålder finns givetvis också
representerade i samlingarna.
¤ "LÄMNA OSS I FRED"
- Jag anser också att människorna som nu är intresserade av gammalt och som brukar köpa upp saker, skall respektera vår inställning, nämligen att inte sälja någonting. Det är ytterst besvärande och tröttande att ha folk springande här och vi säljer absolut inget av det som finns här, säger John Eriksson.
Bekräftelse på att det verkligen är som John Eriksson säger får man när man vet vilka fantasisummor som bjudits för vissa föremål och ingenting kan få Erikssons att ändra uppfattning.
Det franska fickuret med änglar som slår på klockor är
en av de många små rariteterna.
Vaggan, de gamla skidorna, barnstolen, och mycket annat finns kvar
orört.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördag den 16 mars 1974.
PS. Syskonen John och Judit Eriksson är i dag borta. De värdefulla
föremålen finns numera att beskåda på Piteå museum. Jag har själv
varit dit för att kolla alla deras gamla saker. En mycket imponerande
samling som verkligen är värd att beskådas. Vad tesamovaren beträffar
fick jag redan som barn höra talas om denna sak. Det var inte förrän
i vuxen ålder som jag fick se den i verkligheten. Jag har varit in i John
Erikssons hus vid nåt tillfälle. Han sålde potatis, och när vi kom in i
huset möttes vi av en tidsresa tillbaka till flydda dagar.
Huset bebos i dag av hockeyspelaren Tomas Holmström. Han bor där
i dag med sin familj. Gården är upprustad och ser verkligen fin ut där
den ligger vid vattnet vid Avan i Hortlax.
/Roger.
Schytts på Kvällstoppen - 1975
Kent Alm, Christer Nilsson, Yngve Schytt, Tommy Hansson,
Roland Johansson, Bosse Dahlöv, Roger Andersson.
Schytts från Göteborg hade sex melodier på Svensktoppen förra året. Det är fler än vad någon annan orkester hade. Det är framgångar som sporrar. Nu kommer Schytts fjärde LP och på den finns bl. a. nya topplåtarna "Det sa bom", "Kaffe utan grädde" och "Per Uggla".
Att Schytts är omåttligt populära finns det flera bevis för. Titta på skivförsäljningen 150.000 LP-skivor sålda på ett år, fancluben som har 500 inskrivna medlemmar eller på spelplanen på vilken det är svårt att finna en lucka både i år och under hela 1976.
- Ja, det har verkligen gått undan, säger gitarristen och sångaren Christer Nilsson. Visserligen var vi väl inte direkt okända när vi började samarbeta med Bert Karlsson i Skara, men det var ju då det lossnade riktigt ordentligt.
Schytts första skiva spelades in 1966, Hong Kong blues hette den. Sedan dröjde det sex år till nästa. Gruppen har synts i TV med jämna mellanrum, senast i Nygammalt förra året. För sina framgångar har de sju i Schytts fått tre guldskivor och en diamantskiva. Dessutom silver för singeln "Aj, Aj, Aj", som sålts i mer än 50.000 exemplar.
Det var väl ingen av de ursprungliga "schyttarna" Bosse, Yngve, Tommy och Roland som, när de började leka musik tillsammans i början av 1960-talet, kunde ana att det skulle gå så bra. Men framgången har de inte fått utan ansträngning. Även om en orkester ligger på Svensktoppen får den inte ligga på latsidan. Danspubliken har krav och det gäller att hela tiden vara på topphumör.
- Det har inte vi inte svårt för, skrattar grabbarna, och rullar vidare. Åtskilligare parker och turnémil ligger framför. Och framåt siktar schyssta Schytts från Göteborg.
------------------------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 22 mars 1975.
EIJES SHOWTET - Skellefteå
EIJES har kommit i rampljuset, grabbarna i bakre raden: Torsten
Mårtensson, Eije Oskarsson och Toivo Långström. I främre
ledet Dick Grubbström, och Sven-Olof Svensson.
Eije Oskarsson - vid sidan av jobbet som musikföreståndare, tenorsaxofonist och snart tre år ledare för femmanna-bandet EIJES SHOWTET - fick häromdagen ett erbjudande som skulle skickat honom och hans mannar som helprofessionellt band i allt vidare cirklar från sin norrländska hemmaplan. Han avböjde tills vidare då de fem inte ännu kände sig hågade att överge vare sig jobb eller Norrland, men erbjudandet var en följd av de framgångar som bandet har haft, särskilt i år i sitt samarbete med den norske sångaren Jan Höiland. Bl. a. är de det första dansband i Skellefteå som har avancerat till egen skivinspelning.
Låtarna på skivan - en singelplatta som utkommer efter nyår på Karusell - är en uppfräschad version av gamla "San Antonios Ros" och en alldeles egen låt "Suzanne", med musik av Eije Oskarsson och text av bandets batteristvokalist Sven-Olof Svensson. Dessutom har bandet kompat Jan Höiland på en annan platta som kommer ut både i Sverige och Norge och i vår skall bandet göra ytterligae inspelningar. Därmed är den nervpirrande möjligheten till en placering på Svensktoppen teoretiskt öppen.
Inga rosenmoln
Inte för att någon av de fem i bandet ligger åt önskedrömmar eller luftslott. De är alla erfarna musiker som vet att framgång för de allra flesta inte är att "bli upptäckt", utan hårt jobb. Dessutom har de vid sidan av detta elementära att ge publiken så kvalitativt högtstående musik som möjligt, en egen livsfilosofi då det gäller bandets framgång. Det går ut på sammanhållning ordning och stark inre disciplin, berättar trummisen Sven-Olof Svensson, en av bandets eldsjälar.
I det "civila" är 25-årige Sven-Olof järnhandelsbiträde, Dick Grubbström som spelar hammondorgel studerar ännu, Toivo Långström som spelar elbas och Torsten Mårtensson som är bandets gitarrist är bägge dekoratörer till yrket.
Inte värre än hockey
Bandets medlemmar är upptagna av sitt spelande i regel fyra kvällar i veckan och flera av dem går i giftastankar, men de räknar med att fortsätta även sedan de bildat familj.
- Det är inte värre än för ishockeyspelarna, säger de och tycker att det är ett tjusigt sätt att extraknäcka, då man känner att publiken uppskattar ansträngningarna.
Kontakten med den norske sångaren Jan Höiland, som slog igenom med sin version av "Natt i Moskva" häromåret och sen dess har avverkat bl. a. ett femtiotal skivinspelningar, kom till Boliden förra nyårsaftonen och resulterade snart i ett givande samarbete. Den 23:e oktober spelade de sedan in sin första egna skiva i Stockholm och kompet till en med Jan Höiland som heter "Mer".
Och hur ser framtiden ut för Eijes Showtet?
Det är förståndiga grabbar som inte vill ta ut glädjen i förskott, men, naturligtvis, om det skulle gå riktigt bra med skivor och sån´t vill de tänka sig att "kasta loss" och helt ägna sig åt musiken. Men än så länge fungerar det mycket bra som det är, bandets framträdanden är bokade nästan ett år framåt och samarbetet med Höiland fortsätter ännu en tid, även om han nu kommer att fara hem till Norge på jullov.
Rutinerade musiker
Och om framtiden nu ter sig tämligen ljus för bandets medlemmar så sammanhänger det med ett mångårigt och envist arbete på att bli så bra som möjligt. Eije själv, som kom hit från Sundsvall hösten -63 hade där ett band med samma namn. Hans handplockade grabbar har alla flerårig musikervana. Särskilt kanske det gäller 23-årige Dick Grubbström, som har hunnit pröva ett par år som yrkesmusiker i Frankrike och Tyskland (som pianist) och detta gäller även bl. a. Sven-Olof Svensson som har trummat och sjungit i åtta år och tidigare bl. a. medverkat i Quintet 61.
---------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 7 december 1965.
EIJES SHOWTET - Skellefteå.
-------------------------------------------------------
Ny medlem i YNGVE FORSSÉLLS orkester
Rolf "Putte" Sandström, ny medlem i Yngve Forssélls orkester.
När trumpet-mappen i Yngve Forssélls orkester blev ledig i somras sökte en hel del fina trumpetare jobbet. Yngve Forsséll åkte t.o.m. ner till Stockholm för att lyssna på några trumpetare. Poängen i det hela är, som väl de flesta vet vid det här laget, att den felande mannen hittades i Skellefteå.
I drygt fyra månader har nu Rolf "Putte" Sandström spelat i Forssélls orkester. Och vad han går för känner väl de flesta västerbottningar till. 1954 blev "Putte" utsedd till länets bäste trumpetare. Därefter kom han med i Västerbottens elitorkester. 1962 placerade Orkester-Journalen "Putte" på sjätte plats i den nordiska omröstningen bland Nordens bästa trumpetare. Han har också varit ensembleledare för en del icke helt okända orkestrar och nu smälter han fint in i den Forsséllska ensemblen.
I detta sammanhang kan vi meddela att det TV-program som orkestern spelade in i september nu är inspelat och klippt. Någon gång före jul beräknas det sändas.
------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ 1967.
"Fyra bugg och en Coca-Cola"
LOTTA ENGBERG vann med en låt det blev uppståndelse kring.
Redan i går började låtskrivarna Mikael Wendt och Christer Lundh
fundera på en ny textrad.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
FYRA BUGG OCH EN ????-????
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Vad ska Lotta Engbergs vinnarlåt heta nu då? Redan i går började låtskrivarna Mikael Wendt och Christer Lundh skissa på någonting annat än det omstridda "Fyra bugg och en Coca-Cola".
- "Äta kola" eller "käka isglass" kanske, suckar Mikael Wendt.
Chefen för europeiska radiounionen klargjorde i går att det inte får förekomma några firmanamn i de tävlande låtarna.
En person som reagerade likadant redan i lördags kväll är TV-mannen Sten Carlberg. Han har arbetat med Eurovisionsschlagern ända sedan tävlingen startade i slutet av 50-talet.
Carlberg har varit chef för den svenska juryn många gånger och var ifjol delegationsledare för den svenska truppen till schlager-EM, Lasse Holm, Monica Törnell och kompani.
REAGERADE DIREKT
- Det är förvånande att ingen tänkt på det här från början. Jag reagerade direkt. Reglerna är klara, man får inte använda sig av en firmabeteckning. Reklam är förbjuden, det är ingen tvekan, säger Sten Carlberg.
Det är Mikael Wendt och Christer Lundh som skrivit "Fyra bugg och en Coca-Cola".
- Man får ta skeden i vacker hand. De som bryter mot regler brukar inte bli populära. Vi får försöka hitta på något som är OK, säger Lundh till Expressen.
Mikael Wendt:
- Vi får inga svårigheter att hitta på något annat om TV bara säger till. Strofen med "Coca-Cola" är inte alls viktig, låtens styrka är den glada rytmen och Lottas framförande.
- Christer och jag har pratat om vad vi ska hitta på. Det är viktigt att det blir rytmiska ord, det går ju knappast med sockerdricka. Det viktigaste är att det här är en glad låt. Då byter vi gärna ut några ord, förklarar Mikael Wendt.
Han och Christer Lundh började fundera på ny titel i går efter reklam-rabaldret.
- "Äta kola" kanske. Eller "käka isglass".
Eller blir det rent av det som Christer Lundhs dotter Elin, 4 år, sjöng in på ett kassettband som en lycka till-hälsning till Lotta Engberg:
"Fyra tugg på en gammal kola"
sjöng lilla Elin.
- Men jag vill först höra från Steen Priwin eller Olle Berglund att vi verkligen s k a hitta på något nytt.
I och för sig tycker de båda låtskrivarna att reklam-bråket är lite tjafsigt.
De framhåller att firmanamn och varumärken i populärmusik är vanliga och nämner Paul Simons (Kodachrome). Springsteen (Cadillack), Eddie Meduza (Volvo), Andrew Sisters (Rhum and Coca-Cola).
Ungdomligt och fräscht
- Inte i mina vildaste fantasier hade jag trott att det skulle bli sån´t rabalder! Jag är verkligen inte köpt av Coca-Cola (skratt), utan tyckte bara det lät ungdomligt och fräscht, säger Christer Lundh.
TV 1-chefen Olle Berglund:
- Vi ska titta på reglerna. Om det finns entydiga reklamregler får man följa dem. Det är nog lätt att skriva om, säger han till Expressen.
En som in i det sista höll på den vinnande låtens titel var skivkungen Bert Karlsson.
- Jag tror inte vi behöver ändra nå´n text, förklarade han.
----------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Måndagen den 23 februari 1987.
