Gösta Ekman d.ä. (1890-1938)
"Nordens störste skådespelare", "Ett geni", "Den store" kärt barn har många namn. Så också skådespelaren Gösta Ekman, för den äldre generationen ett klart faktum, och välkänd, medan den yngre kanske på sin höjd vet han var farfar till Gösta "Sickan" Ekman i Jönssonligan filmerna. Men som sagt Gösta Ekman d.ä. var på sin tid en av våra mest firade aktörer. Hans karriär kantades av hyllningar och applåder. Men även medaljen har en baksida, så också i Gösta Ekmans fall. För bakom de berömmande orden, den blomsterfyllda sminklogen, alla ryggdunkningar ruvade Gösta Ekman på en hemlighet. Under 20-talet "halkade" aktören in i ett omfattande missbruk. Kokainet kom i hans väg, och trots lasarettsvistelser- och avgiftningsförsök, så kom "det vita giftet" att leda till hans alltför tidiga död vid 47-årsålder 1938.
Så sent som idag visade SVT den svenska långfilmen "Kungen kommer" från 1936. Här fick den 45-årige aktören möjlighet att spela mot sig själv. Dvs Ekman gjorde en dubbelroll, dels som kung Carl XV, dels som aktören Leonard Pettersson, i denna förväxlingskomedi. I filmen syntes också den då endast 19-åriga skönheten Birgit Tengroth (1915-1983). I rollen som Alexander Dryselius sågs Thor Modéen (1898-1950), komediennen Tollie Zellman (1887-1964) som med sitt välkända sprudlande skratt, en gång lyckliggjorde sin publik på huvudstadens scener, fanns också med i filmen.
Roger Lindqvist
Gösta Ekman d. ä. i "Kungen kommer" från 1936 som SVT visade idag.
Thor Modéen som den fryntlige Alexander Dryselius i eftermiddagens
film "Kungen kommer".
Skådespelaren Edvin Adolphson (1893-1979) berättade om sin gode vän Gösta Ekman i sina memoarer, som utkom 1972:
"Gösta hade en arbetskapacitet som var enorm. Han var teaterdirektör med allt vad det vill säga
av omtanke och bekymmer. Han var skådespelare med krävande roller både på teater och film,
ofta samtidigt. Han reste på gästspel till Köpenhamn och Oslo när han fick någon ledighet här
hemma. Och han filmade i Tyskland det första året han var meddirektör på Oscarsteatern. Med
medgång följer inte alltid lycka.
Efter hans medverkan i Faustfilmen i Berlin märkte vi att han ibland var i obalans. Han kunde
verka trött och nedbruten, men en stund efteråt var han pigg igen och litet överspelat glad.
Han hade vid några tillfällen talat om arbetstakten under inspelningarna i Berlin. Man kunde hålla
på över tjugofyra timmar i sträck och för att undvika att ramla ihop utan att kunna ge sitt bästa
snusade tyskarna ibland litet kokain.
Det hade en fantastisk verkan. Tröttheten var som bortblåst och man blev kristallklar i hjärnan.
Vid mina varnande invändningar förklarade Gösta: "Vi var försenade. Ateljéerna kostade hundra-
tusentals kronor för överdagar. Det var nödvändigt med det tempot".
Vännerna drog sig diskret undan för att inte avslöja vad de trodde eller visste. Jag har aldrig upp-
levt så mycken falskhet och feghet som den som omgav den stackars Gösta. Till slut blev kata-
strofen oundviklig. Den tragedi som sedan utspelades var skrämmande. Gösta tvångsfördes med
stöd av läkarintyg till sjukhus där han skulle få behandling.
Man har inte heller i böcker eller andra eftermälen om Gösta Ekman fått höra den vidriga sanning-
en. Jag vet hur klart han själv såg sin situation när han kom från behandlingen på sjukhuset och
flyttades till ett konvalescenthem. När jag kom in på hans rum sträckte han händerna mot mig:
"Edvin, jag har kommit över det! Jag har kommit ur helvetet". Tyvärr blev det inte så. Han återföll
så småningom i sitt missbruk."
I sina memoarer som kom 1972, berättar Edvin Adolphson om sin
gode vän Gösta Ekman, och hans kamp mot kokainmissbruket.
Gösta Ekman vid sitt skrivbord.
Gösta Ekman med hustrun Greta och sonen Hasse.
Gösta Ekman som Sigge Wulff.
En vacker porträttstudie av Tänkande August och hans hund.
Tutta Rolf och Gösta Ekman i "Nästan gifta" på Vasateatern. Tutta
Rolf (1907-1994) var gift med Ernst Rolf 1930-32. Hon var under
åren 1953-72 gift med Gösta Ekmans son Hasse Ekman.
Gösta Ekman som Kringelein i "Grand Hôtel" 1933.
I filmen "Två om en änka" som premiärvisades den 23 december
1933.
Tänkande August i Köpenhamn 1929.
Ett rollporträtt.
Gösta Ekman i slutet av sin korta levnad.
Kräftskiva på Torpet inför premiären på "Glada Änkan". Stående
Tollie Zellman och Jules Sylvain. Sittande Karl Gerhard, Ebba Bonde,
Gösta Ekman och Zarah Leander.
Skådespelaren Gösta Ekman avled kl. 4 på morgonen den 12 januari på Röda Korsets sjukhem. Dödsorsaken var uremi.
Gösta Ekman var född i Stockholm den 28 december 1890 och fyllde 47 år för inte länge sedan. Han debuterade i en obetydlig operettroll vid Oscarsteatern våren 1908, spelade sommaren samma år vid Brunnsteatern i Helsingfors och var 1908-1911 engagerad vid Hugo Rönnblads resande teatersällskap, där han utförde en rad roller, bl. a. Prinzivalli i Maeterlincks "Monna Vanna", 1911-1913 var han engagerad hos Hjalmar Selander vid Nya Teatern i Göteborg och kom det sistnämnda året till Albert Ranft vid Svenska teatern där han stannade till teaterns brand 1925. Den följande säsongen ägnade han sig åt gästspel och filmengagemang, varunder han bl. a. spelade Faust mot Jannings i den stora "Faust"-film Muranu scensatte i Berlin.
1926-1931 ledde han tillsammans med John och Pauline Brunius Oscarsteatern under dennas talscenssäsonger och var sin egen teaterdirektör på Vasateatern 1931-1935, varvid han de första säsongerna även tog Konserthusets båda salar i anspråk för sin omfattande teaterverksamhet. Under denna rastlösa period spelade han även på Operan i Ibsens "Per Gynt". De senaste säsongerna har Gösta Ekman ägnat åt filmning och gästspel; när han insjuknade hade han sålunda nyss återvänt från ett längre gästspel vid Svenska teatern i Helsingfors och skulle just påbörja repetitionerna för sitt första framträdande på Dramatiska teatern.
Gösta Ekman sörjes närmast av maka, Greta, född Sundström, och son, skådespelaren Hans Ekman.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Så sent som idag visade SVT den svenska långfilmen "Kungen kommer" från 1936. Här fick den 45-årige aktören möjlighet att spela mot sig själv. Dvs Ekman gjorde en dubbelroll, dels som kung Carl XV, dels som aktören Leonard Pettersson, i denna förväxlingskomedi. I filmen syntes också den då endast 19-åriga skönheten Birgit Tengroth (1915-1983). I rollen som Alexander Dryselius sågs Thor Modéen (1898-1950), komediennen Tollie Zellman (1887-1964) som med sitt välkända sprudlande skratt, en gång lyckliggjorde sin publik på huvudstadens scener, fanns också med i filmen.
Roger Lindqvist
Gösta Ekman d. ä. i "Kungen kommer" från 1936 som SVT visade idag.
Thor Modéen som den fryntlige Alexander Dryselius i eftermiddagens
film "Kungen kommer".
Skådespelaren Edvin Adolphson (1893-1979) berättade om sin gode vän Gösta Ekman i sina memoarer, som utkom 1972:
"Gösta hade en arbetskapacitet som var enorm. Han var teaterdirektör med allt vad det vill säga
av omtanke och bekymmer. Han var skådespelare med krävande roller både på teater och film,
ofta samtidigt. Han reste på gästspel till Köpenhamn och Oslo när han fick någon ledighet här
hemma. Och han filmade i Tyskland det första året han var meddirektör på Oscarsteatern. Med
medgång följer inte alltid lycka.
Efter hans medverkan i Faustfilmen i Berlin märkte vi att han ibland var i obalans. Han kunde
verka trött och nedbruten, men en stund efteråt var han pigg igen och litet överspelat glad.
Han hade vid några tillfällen talat om arbetstakten under inspelningarna i Berlin. Man kunde hålla
på över tjugofyra timmar i sträck och för att undvika att ramla ihop utan att kunna ge sitt bästa
snusade tyskarna ibland litet kokain.
Det hade en fantastisk verkan. Tröttheten var som bortblåst och man blev kristallklar i hjärnan.
Vid mina varnande invändningar förklarade Gösta: "Vi var försenade. Ateljéerna kostade hundra-
tusentals kronor för överdagar. Det var nödvändigt med det tempot".
Vännerna drog sig diskret undan för att inte avslöja vad de trodde eller visste. Jag har aldrig upp-
levt så mycken falskhet och feghet som den som omgav den stackars Gösta. Till slut blev kata-
strofen oundviklig. Den tragedi som sedan utspelades var skrämmande. Gösta tvångsfördes med
stöd av läkarintyg till sjukhus där han skulle få behandling.
Man har inte heller i böcker eller andra eftermälen om Gösta Ekman fått höra den vidriga sanning-
en. Jag vet hur klart han själv såg sin situation när han kom från behandlingen på sjukhuset och
flyttades till ett konvalescenthem. När jag kom in på hans rum sträckte han händerna mot mig:
"Edvin, jag har kommit över det! Jag har kommit ur helvetet". Tyvärr blev det inte så. Han återföll
så småningom i sitt missbruk."
I sina memoarer som kom 1972, berättar Edvin Adolphson om sin
gode vän Gösta Ekman, och hans kamp mot kokainmissbruket.
Gösta Ekman vid sitt skrivbord.
Gösta Ekman med hustrun Greta och sonen Hasse.
Gösta Ekman som Sigge Wulff.
En vacker porträttstudie av Tänkande August och hans hund.
Tutta Rolf och Gösta Ekman i "Nästan gifta" på Vasateatern. Tutta
Rolf (1907-1994) var gift med Ernst Rolf 1930-32. Hon var under
åren 1953-72 gift med Gösta Ekmans son Hasse Ekman.
Gösta Ekman som Kringelein i "Grand Hôtel" 1933.
I filmen "Två om en änka" som premiärvisades den 23 december
1933.
Tänkande August i Köpenhamn 1929.
Ett rollporträtt.
Gösta Ekman i slutet av sin korta levnad.
Kräftskiva på Torpet inför premiären på "Glada Änkan". Stående
Tollie Zellman och Jules Sylvain. Sittande Karl Gerhard, Ebba Bonde,
Gösta Ekman och Zarah Leander.
Skådespelaren Gösta Ekman avled kl. 4 på morgonen den 12 januari på Röda Korsets sjukhem. Dödsorsaken var uremi.
Gösta Ekman var född i Stockholm den 28 december 1890 och fyllde 47 år för inte länge sedan. Han debuterade i en obetydlig operettroll vid Oscarsteatern våren 1908, spelade sommaren samma år vid Brunnsteatern i Helsingfors och var 1908-1911 engagerad vid Hugo Rönnblads resande teatersällskap, där han utförde en rad roller, bl. a. Prinzivalli i Maeterlincks "Monna Vanna", 1911-1913 var han engagerad hos Hjalmar Selander vid Nya Teatern i Göteborg och kom det sistnämnda året till Albert Ranft vid Svenska teatern där han stannade till teaterns brand 1925. Den följande säsongen ägnade han sig åt gästspel och filmengagemang, varunder han bl. a. spelade Faust mot Jannings i den stora "Faust"-film Muranu scensatte i Berlin.
1926-1931 ledde han tillsammans med John och Pauline Brunius Oscarsteatern under dennas talscenssäsonger och var sin egen teaterdirektör på Vasateatern 1931-1935, varvid han de första säsongerna även tog Konserthusets båda salar i anspråk för sin omfattande teaterverksamhet. Under denna rastlösa period spelade han även på Operan i Ibsens "Per Gynt". De senaste säsongerna har Gösta Ekman ägnat åt filmning och gästspel; när han insjuknade hade han sålunda nyss återvänt från ett längre gästspel vid Svenska teatern i Helsingfors och skulle just påbörja repetitionerna för sitt första framträdande på Dramatiska teatern.
Gösta Ekman sörjes närmast av maka, Greta, född Sundström, och son, skådespelaren Hans Ekman.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Pitepalt & Povel Ramel
Det blir äkta Pitepalt till middag idag. En äkta pitebo känner till de välbehövliga ingredienserna. Men undrar om ni vet att i palten ingår även Povel Ramel? Ja, jag trodde väl det! Ni visste alltså inte det. Åtminstone i vårt recept härhemma finns baron Ramel med, för utan Povel - ingen palt. Det börjar med de vanliga, potatisskalning mm. Men - OBS! detta är viktigt - under potatisens skalning, underhåller Povel potatisskalaren (d v s Roger) under tiden jag klär av knölarna. Det där lät som en form av striptease, men det är det inte. Med Povel som sällskap går skalningen som en yster vårdans. Samma gäller dammsugningen. Där spelar Povel också en viktig roll. Nu är det inte enbart Povel som underhåller, det kan lika gärna vara någon annan i musik- eller underhållningsbranschen som sjunger en trudelutt för potatisskalaren Lindqvist där han står vid diskbänken eller när samma man jagar dammråttor i parti och minut. Jag inbillar mig också att palten får en betydligt ljuvligare smak, när Povel finns med på ett hörn. Även städningen blir till 100%. Fråga hustrun.
Pitepalt & Povel Ramel ingår i den s k "Lindqvistiska-livsnjutar-åskådningen". Det förhöjer livskvalitén avsevärt. Alla eventuella gråa moln på min himmel flyger sin väg, så alla negativa tankar. Denna positivitetsteori är jag pappa till. Nåja, tanken som sådan är inte ny, men jag har s a s skräddarsytt den för att passa just mig. Som vi alla vet flyger det omkring massor med negativ energi likt fula baciller. Jag är väldigt finkänslig vad gäller just detta. Jag kan snabbt som tanken känna av den, så fort jag kommer i dess absoluta närhet. Jag är m a o allergisk mot denna form av folksjukdom som kallas baktaleri och avundsjuka. Allt detta ingår i en grupp som jag kallar för "vi-som-tycker-om-att-trycka-ner-andra-människor-för att-själv-må-bra".
Om man inte mår bra, då ska man uppsöka farbror doktorn. Ni vet den där mannen i vit rock och stetoskop som jobbar på sjukhus eller vårdcentral. Man skall absolut inte dra med sig oskyldiga människor i sin negativa självbild. Ok, då var detta sagt! Men hörrni, det var ju Pitepalt detta inlägg skulle handla om. Typiskt mig, jag har återigen kommit in på helt andra saker. Det blir så här när ord och idéer kolliderar inne i mitt huvud. Tur att det finns alvedon som lindrar den värsta värken.
Ajöken!
En viktig ingrediens i Pitepalt är Povel Ramel. Skalningen går betydligt
bättre, när Povel gör mig sällskap vid diskbänken. I dag hade Povel
även tagit med sig Martin Ljung och Oscar Rundqvist hem i vårt kök.
----Foto: ROGER LINDQVIST---------------------------------------------
Pitepalt & Povel Ramel ingår i den s k "Lindqvistiska-livsnjutar-åskådningen". Det förhöjer livskvalitén avsevärt. Alla eventuella gråa moln på min himmel flyger sin väg, så alla negativa tankar. Denna positivitetsteori är jag pappa till. Nåja, tanken som sådan är inte ny, men jag har s a s skräddarsytt den för att passa just mig. Som vi alla vet flyger det omkring massor med negativ energi likt fula baciller. Jag är väldigt finkänslig vad gäller just detta. Jag kan snabbt som tanken känna av den, så fort jag kommer i dess absoluta närhet. Jag är m a o allergisk mot denna form av folksjukdom som kallas baktaleri och avundsjuka. Allt detta ingår i en grupp som jag kallar för "vi-som-tycker-om-att-trycka-ner-andra-människor-för att-själv-må-bra".
Om man inte mår bra, då ska man uppsöka farbror doktorn. Ni vet den där mannen i vit rock och stetoskop som jobbar på sjukhus eller vårdcentral. Man skall absolut inte dra med sig oskyldiga människor i sin negativa självbild. Ok, då var detta sagt! Men hörrni, det var ju Pitepalt detta inlägg skulle handla om. Typiskt mig, jag har återigen kommit in på helt andra saker. Det blir så här när ord och idéer kolliderar inne i mitt huvud. Tur att det finns alvedon som lindrar den värsta värken.
Ajöken!
En viktig ingrediens i Pitepalt är Povel Ramel. Skalningen går betydligt
bättre, när Povel gör mig sällskap vid diskbänken. I dag hade Povel
även tagit med sig Martin Ljung och Oscar Rundqvist hem i vårt kök.
----Foto: ROGER LINDQVIST---------------------------------------------
Bilder
Hortlaxvägen ligger nästintill öde och tom. Men ovanför hembygden
skymtar ett litet ljus fram genom de gråa molnslöjorna. Jag kan berätta
att det är solen som är på gång...
Inimarksvägen idag vid lunchtid. De ståtliga granarna skänker en
viss dynamik åt bilden. Snön hänger tungt på grenarna. Det verkar
som om en jättehand strött ut lite vitt puder från en burk. Jätte, ja,
han bor ju faktiskt djupt in i skogen. Dit ingen av ortsborna vågar sig.
Men jag (som den svenske viking jag här) har närmat mig hans dunkla
boning. Jag bankade försiktigt på dörren. Inget svar. Sen så upptäckte
jag en ringklocka som satt 7,5 meter upp. Jag visslade åt mina fågel-
vänner, som kom och varsamt lyfte mig upp. Med ett darrande pekfinger
tryckte jag på klockan. Signalen lät som ett åskväder i juli. Så hörde jag
ett dån därinifrån. Det var jätten som kom gående. Han öppnade dörren.
Tittade sig omkring och sa: - Jaha, vad vill du då lille plutt?
- Jojojo, sa jag stammande, jooo...jag vill gärna se hur du har det!
- Kom in, lille plutt! så ska farbror jätten visa dig runt.
- Men ta av dej skorna, jag har nyss städat...
Så visade han mig runt i sin jätteboning. Och där fanns både det ena och
det andra. Kanske att jag berättar vidare om mitt besök vid nåt annat
tillfälle.
Tomtebolandskap, kan man väl kalla det som syns på bilden. Jag har
inget bättre förslag.
Solen har ännu inte anmält sin ankomst till de 100% som så smånin-
gom kommer. Men den vill ändå visa att den finns någonstans bakom
de grå molnen, för att ge den genomfrusen hortlaxaren Roger Lindqvist
lite hopp i den mörka och kyligt kalla frysbox som han f n v befinner
sig i.
Jag kan absolut inte påstå att jag känner dem. Men jag känner mig
ändå på nåt sätt smått bekant med de två hästarna som ses på den
här bilden. På somrarna står de i sin gröna hage tuggande på de saftiga
gröna gräs och blad som finns. På vintern när sommarvärmen befinner
sig på ett helt annat ställe, står de där också. De äter och mumsar på
sin torra gröda som bjudits dem. Idag tog jag en bild på mina två fyr-
benta vänner, så att ni ska se dem i sin naturliga miljö. "Vi ses när somm-
aren kommer, heller hur kompisar?"
Kylig vy över ett vitt landskap. Minus 11 grader visade mätaren innan
jag begav mig ut på denna polarexpedition. Jag hade naturligtvis varg-
skinnspälsen på mig. Gjord på konstgjord väg, naturligtvis. Jag har
inget otalt med vargsläktet, därav min konstgjorda päls.
-------------------------------------------------------------------------------
Vinterfoto: ROGER LINDQVIST
En lång dag som snart tar slut
Jag har precis löst tågbiljett för resan hem till John Blund. Hoppas nu bara att han är hemma när jag kommer. Jag har bokat ett rum med utsikt mot havet. Nåja, är inte John hemma så står väl hans hustru i receptionen. Måste skynda mig, kan knappt hålla ögonen uppe. Snart glider jag ner under dunbolstret, lägger mitt trötta huvud på den uppfluffade dunkudden. De mjuka silkeslena lakanen gör sitt till för att förhöja sömnnjutningen. Fönstret ställer jag på glänt, så att jag kan känna den stilla havsbrisen i mitt rum. Nu drar jag ner gardinen. Det blev alldeles becksvart, såja, nu lägger jag mig tillrätta. Åhhh, du sköna himmelssäng, med tronhimmel. Adjö och god natt, både hund och katt!
Svensby SK jubilerar
Så här såg det ut vid tidpunkten för Svensbyns inträde i Riksidrotts-
förbundet. Byns stoltheter på bollplanen var då, stående fr v: Verner
Lundqvist, Gösta Stenvall, Johan Grahn, Signar Sandberg, Ingemar
Åström och nedre raden fr v: Sigurd Holmberg, David Granberg, Tor-
sten Risberg, John Risberg, Gösta Öhman samt Ingemar Hedström.
Vi lyfter på hatten för Svensby SK och gratulerar till klubbens 50 år i den svenska idrottsfamiljen. Visste ni förresten att Svensbyn haft brottning på programmet? Eller att man i Svensbyn var pionjärer när det gällde att skaffa slantar genom att ordna danser? Och kommer ni ihåg fotbollslagets möte med allsvenska Hammarby?
Först måste vi emellertid räta ut ett annat frågetecken, nämligen hur många år Svensby SK egentligen fyller. Det där med 50-årsjubileum är nämligen en sanning med modifikation.
- Jo, föreningen är faktiskt äldre än så. Sportklubben bildades redan 1932, medger ordföranden Signar Risberg och låter en smula missmodig.
- Att vi nu firar 50 år beror på att 30-årsjubiléet 1967 gällde Svensbyns inträde i Riksidrottsförbundet. Och på den vägen är det...
¤ Prototyp 1924
Nåja, det blev ju inget större hålligång 1982, så därför kör vi vidare på den inslagna vägen. 50 år ska firas, därmed basta! Men man kan knappast bortse från året 1924. Då bildades prototypen för SSK, nämligen Svensby IF. På programmet stod fotboll, inget annat.
- Det var då fotbollen kom till byn, fastslår Signar Risberg, 55.
- Men föreningen blev inte långlivad. Mot slutet av 20-talet lades verksamheten ned; spelarna gick till Roknäs och Lillpite.
Då hade Svensbyn redan hunnit arrangera danser för att finansiera idrotten i byn. Ett på den tiden djärvt grepp som få andra föreningar vågat ta. Men åter till 1937, året när SSK inlemmades i Riksidrottsförbundet. Då bestod klubbens styrelse av Göran Hedström (ordf.), Bertil Norberg, Birger Lundberg, Erik Filipsson och Axel Risberg.
¤ Känns de igen?
Vid sidan av fotbollen förde skidorna en livfull tillvaro på 30-talet. Den äldre generationen minns säkert namn som Agge och Paul Berglund, Albin Grahn, Albin Eriksson (kusin till min far/Rogers anm.), Timon Öhman, Astrid Lundberg och Frida Jonsson. Mot slutet av decenniet dök en annan, något udda, gren upp. Svensbyn drog igång brottningssporten med John Lundqvist som ivrig ledare. Brottningen blev dock aldrig mer än en parentes i klubbens historia. Nej, det är förstås fotbollen som genom åren helt dominerat. Först med Erik Filipsson som den store ledaren och sedan, under 40-talet, med David Eliasson bakom styret. Byagänget SSK har hållit en jämn och ofta god standard. Några sagolika framgångar har det förvisso aldrig blivit, men väl en del nämnvärt. Hit hör till exempel segern i Lilla DM 1950 och finalspelet i JDM något år tidigare.
SIGNAR RISBERG har åter satt sig på ordförandestolen. Han minns
med glädje alla år i Svensby SK, bland annat fotbollsmatchen mot
Hammarby 1975. I helgen firar klubben sitt 50-årsjubileum. Räkna med
att Signar finns med.
¤ Mot Hammarby
För tolv år sedan spelades den mest spektakulära matchen på Bäckvallens gräs. Allsvenska Hammarby mötte Svensbyn i den cup som dåvarande distriktsordföranden Sven-Erik Wieslander fixat.
- Vi satsade 8 000 kronor för att vara med, och det gick ihop ekonomiskt. Runt tusen personer kom och tittade på, minns Signar Risberg.
Behöver det sägas att Hammarby vann stort...? I skarven mellan 40- och 50-talet skördade Svensbyns handbollsdamer vissa framgångar. Laget vann bland annat distriktsmästerskapet utomhus.
Sportklubben har också spelat ishockey. Med några uppehåll hölls ett seniorlag igång från 40-talet och in på 70-talet.
- Den första banan låg nere vid Svensbyfjärden och hade en faslig lutning, omkring en halv meter, skrattar Signar. Så småningom ordnades en vågrät rink på idrottsplatsen. Den används fortfarande av ungdomslagen.
¤ Svår att ersätta
Svensby SK idag omkring 500 medlemmar, fler än någonsin tidigare. Inflyttningen till byn bidrar förstås starkt. Klubben har numera hjälp av Leif Källqvist som sköter både Svensbyns och Lillpites pappersarbete.
- Tyvärr pensioneras han om ett år. Det blir svårt att hitta en lika duktig kraft som Leif, säger Signar.
Fotbollen tar i och med nedflyttningen ny sats för att åter hitta vinnarinstinkten. Vad gäller skidåkningen är det lite lugnare. Klubben har inga seniorer i tävlingsverksamheten.
- Det är ingen vidare fart på skidorna just nu, men vi hoppas att det blir bättre. Vi är med i skidalliansen och deltar i arrangemangen som Polar Cup. Säkert kommer vi att märkas mer så småningom, tror Signar Risberg som själv gjort comback på ordförandestolen. Under sina 36 år som aktiv föreningsmedlem har han 13 års erfarenhet från den möbeln. Nu blir det kalas i helgen, ett kalas som Signar och alla andra SSK-are ser fram emot.
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 14 november 1987.
Ännu en dag till ända...
Ännu en av livets dagar som är till ända. Och jag brukar fråga mig för jämnan; vad har du gjort i dag då Roger? Har du gjort det där som har varit uppbyggligt, har du införlivat någon av dina drömmar? Ganska ofta blir svaret lite tvekande. Dagarna rinner ju bara iväg, som om de ibland nästan aldrig ens har funnits. Andra dagar har jag däremot somnat väldigt nöjd, efter att har greppat tag i "det där som jag gått och gruvat mig för". Prestationsångesten har däremot falnat betydligt. Visserligen vill man ju göra sina sysslor perfekta, man vill ha det så bra som det bara går. Men jag tror att jag lugnat ner mig väldigt mycket sedan jag passerade "bäst-före-datum". Många har berättat om sina respektive 30-40-50-årskriser. Jag hade inget sådant. Däremot var det kris under tonåren, när man försökte hitta sin identitet som människa. Men tänk så skönt att det löst sig. I dag är jag kort och gott - den jag är! Och jag trivs med mig själv (för det mesta). Tänk er att titta sig i spegeln varje morgon och undra vem det är som tittar tillbaks? Inte för att jag haft det så, men jag har hört och läst om de som upplevt sin tonårstid på detta sätt.
Mycket handlar om psykologi människor emellan. Det är ett sorts psykologiskt spel som vi använder i våra möten mellan varandra som individer. Jag tycker att jag blivit rätt skaplig på att läsa av andra människors kroppsspråk. Hur det är med mitt eget, ja, det säger jag inte. Det får någon annan uttala sig om. Ju äldre jag blivt desto mer tänker jag på barndomen. Och jag är tacksam att jag fick en någorlunda trygg uppväxt, även om ingen förälder är hel felfri. Jag har i alla fall gått vidare i livet utan några större skador. Hemskt för dem som dras med en trasig barndom, det sätter otalig käppar i hjulet när man växer som människa. Jag tror detta även kan vara ett stort skäl i att många förhållanden trasas sönder. Har man oklara och ouppgjorda saker med sina föräldrar, så är det som en black om foten.
Du hämmas kanhända av att du som barn inte fick den rätta kontakten med din pappa. Eller att din mamma aldrig lyssnade till de där viktiga orden som du så gärna ville ha sagt. Resultatet blir ett stort svart hål i ditt bröst. Tomheten vill du som människa sedan fylla ut. Kanske då med droger av olika slag. Märk väl att detta är rent generellt, det handlar inte om någon speciell person.
Psykologen Lindqvist ber att få tacka för sig! Undrar hur många som stod ut att lyssna till detta föredrag?
Go´natt sov så himmelskt gott!
/Roger.
Mycket handlar om psykologi människor emellan. Det är ett sorts psykologiskt spel som vi använder i våra möten mellan varandra som individer. Jag tycker att jag blivit rätt skaplig på att läsa av andra människors kroppsspråk. Hur det är med mitt eget, ja, det säger jag inte. Det får någon annan uttala sig om. Ju äldre jag blivt desto mer tänker jag på barndomen. Och jag är tacksam att jag fick en någorlunda trygg uppväxt, även om ingen förälder är hel felfri. Jag har i alla fall gått vidare i livet utan några större skador. Hemskt för dem som dras med en trasig barndom, det sätter otalig käppar i hjulet när man växer som människa. Jag tror detta även kan vara ett stort skäl i att många förhållanden trasas sönder. Har man oklara och ouppgjorda saker med sina föräldrar, så är det som en black om foten.
Du hämmas kanhända av att du som barn inte fick den rätta kontakten med din pappa. Eller att din mamma aldrig lyssnade till de där viktiga orden som du så gärna ville ha sagt. Resultatet blir ett stort svart hål i ditt bröst. Tomheten vill du som människa sedan fylla ut. Kanske då med droger av olika slag. Märk väl att detta är rent generellt, det handlar inte om någon speciell person.
Psykologen Lindqvist ber att få tacka för sig! Undrar hur många som stod ut att lyssna till detta föredrag?
Go´natt sov så himmelskt gott!
/Roger.
Tyska Ameland på grund utanför Pitsundet /1967
Tyska Ameland.
Det tyska fartyget Ameland gick vid 19-tiden på tisdagen på grund nordväst om Jävreholmen på Isakgrundet även kallat Lönngrundet - i farleden till Piteå. Fartyget stod hårt på och kunde inte dras flott förrän vid 14-tiden på onsdagen. Bärgare var de tre bogserarna Eol, Arne och Galtström. Under bogseringen in till Piteå tog fartyget in så mycket vatten att det var nära att kantra och åter måste sättas på grund innanför Pitsundsarmarna. Fartyget var vid grundstötningen utan lots.
Ameland har blivit rubrikernas fartyg. Det var det fartyget som var huvudagör i den uppmärksammade spritsmugglingen i Piteå under sensommaren. Under resan upp till Piteå har hon vidare gjort en grundstötning utanför Köpenhamn. Enligt vad Piteå-Tidningen har kunnat inhämta är det en rad olyckliga omständigheter som kan ha bidragit till olyckan. Strax före grundstötningen fick fartyget vid Leskär möte med ASSI:s fartyg Royal Paper. Därigenom tvingades Ameland att hålla betydligt närmare Jävreholmen än vad som är vanligt. Det är möjligt att man sedan förväxlat Renörafyren med en av de ensfyrar, som uppsatts för insegling till oljehamnen. Renörafyren har nämligen en mycket liten ljusstyrka speciellt i den röda sektorn och kan förväxlas med någon av de vita ensfyrarna.
¤ INGEN RADIOKONTAKT
Fartyget försökte anropa Luleå radio efter hjälp men fick inte kontakt. Första fartyget vid olycksplatsen var det tyska Welle, som var på utgående från Piteå. Lotsen Mils Lindkvist (enl. artikeln heter han Mils/Rogers anm.) ombord på Welle anropade Rönnskärs lotsplats som sände ut en av lotskuttrarna. Med hjälp av denna lyckades man med stort besvär få över en bogsertross från Welle till Ameland.
När haveristen länsat sina trimtankar lyckades Welle rubba fartyget någon meter men sedan var det stopp. Ameland hade nämligen gått helt upp på grundet, som består av stor sten. Lotsarna uppger för Piteå-Tidningen att det finns jättestora stenar utanför grundet och på det ställe där sjökortet visar 10 meters vatten. Ameland som har ett djupgående av 2,4 meter hade åkt så långt upp på grundet att lotsbåten med ett djupgående av 1,5 meter inte lyckades komma långsides. Det första bärgningsförsöket försvårades även av att det blåste en mycket kraftig nordvästlig vind. Welle uppgav därför bärgningsförsöket vid 3-tiden på morgonen. Så fort det blev ljust anlände de tre bogserbåtarna Arne, Eol och Galtström vilka alltså vid 14-tiden lyckade dra haveristen av grundet.
Wirénrederiets bogserare Arne drar in den tyska haveristen till kajen
i Sandholmen för besiktning.
¤ RÄNNA LODADES
Bärgningen föregicks av ett omfattande arbete. Man måste loda hela området runt grundet för att finna en lämplig ränna. När detta var gjort kunde de tre bogserarna med gemensam kraft dra haveristen av grundet, samma väg som den gått upp. Nämnas kan att vattnet sjönk hela tiden efter det fartyget gått på grund. Inbogseringen till Pitsund blev mycket dramatisk då Ameland snabbt tog in vatten genom skadorna i botten. Ungefär en halv sjömil utanför armarna krängdes hon hårt över och lade sig mot bogseraren Eol, som gick långsides. För att Eol inte skulle bli nertryckt måste hon koppla. Amelands kapten betraktade situationen så allvarlig att han beordrade fyra av besättningsmännen att lämna fartyget medan tre stannade kvar ombord.
Man lyckades dock dra fartyget innaför pitsundsarmarna där hon nu står på botten utanför farleden. Fartyget har mycket svåra skador. Bl a är hon läck i maskinrummet och i lastrummet. Hon har dessutom roderskada. Detta är inte så märkvärdigt eftersom Ameland - enligt vad Piteå-Tidningen kunnat inhämta - rände rätt upp på grundet med tio knops fart. Kaptenen har även bekräftat att han tagit miste på två fyrar.
Wirénrederiets bogserbåt Arne vid hamnen i Piteå. I bakgrunden ses
Waija samt lastfartyget Mumin.
Eol och Renö liggande sida vid sida vid hamnen i Piteå. Längst till
höger skymtar Cementa.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤4
Artikeln är hämtad ur PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1967
Färgbilderna kommer ur min egen samling.
Piteå hospital och asyl
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Omsättning af sjuka
Qvarliggande från år 1892. Vid redovisningsårets början funnos å statens samtliga anstalter qvarliggande 3,282. Af dessa voro, 1,777 män och 1,505 qvinnor, motsvarande de förra 54.1% och de senare 45.9% af samtliga qvarliggande. Vid början af år 1892 voro å samtliga dessa anstalter qvarliggande 2,980.
Intagna under 1893. Antalet intagna har varit 987 nämligen 533 män och 454 qvinnor, motsvarande de förra 54.0% och de senare 56.0% af alla intagna. Under år 1892 intogos å statens samtliga anstalter 1,115, således 128 mera än under år 1893. De under år 1893 intagna utgjorde 23.1% af de under samma år vårdade.
Antalet vårdade under 1893 har utgjort 4,269, nämligen 2,310 män och 1,959 qvinnor, motsvarande de förra 54.1% och de senare 45.9% af samtliga vårdade. Under år 1892 vårdades å samma anstalter 4,095, således 174 mindre än under redovisningsåret.
Afförda under år 1893 blefvo 834, nämligen 459 män och 375 qvinnor, motsvarande de förra 55.0% och de senare 45.0% af samtliga afförda. Under år 1892 affördes å statens anstalter 813, således 21 mindre än under redovisningsåret. Jemförelsen mellan intagna och afförda visar att 153 flera blifvit intagna än afförda. Genom öfverflyttande af 68 sinnessjuka (34 män och 34 qvinnor) från Upsala hospital, 50 sinnessjuka (25 män och 25 qvinnor) från Stockholms hospital och 30 sinnessjuka (15 män och 15 qvinnor) från Hernösands hospital, alla till Piteå hospital och asyl, har plats blifvit beredd för intagning af nyligen insjuknade å de tre förutnämnda hospitalen. Intagningar derstädes hafva också egt rum efter hand, ehuru de lediga platserna ej hunnit blifva fullt upptagna under redovisningsåret.
Videohälsning från Minneapolis/St Paul
Det ryms en sådan otrolig mängd av spännande och facinerande historier runt omkring varenda mänsklig varelse. Gjorde jag rätt så skulle jag ge mig ut bland människorna med kamera och anteckningsblock i hand, för att dokumentera allt som sägs och gjorts. En historia handlar om min egen släkt. Det börjar med äkta makarna Frans och Hulda Vikström från Stensjökullen, och deras barn, Hugo Marino och Vega Syrena. De valde att flytta till Amerika 1904. I det nya landet föddes ytterligare en dotter, Karin Elvira. 1910 reste Huldas bror Viktor också över, till vad han trodde en ny framtid. Men i själva verket gick han ett okänt öde till mötes. Idag har vi sett på en film som kusinen Roland och hans fru Ann-Kristin gjorde när man hälsade på i USA hösten 2010.
Vissa utav oss, knyter näven i byxfickan och svär och gormar över allt nytt som kommer. Nya landvinningar inom vetenskapen gagnar ju för det mesta hela mänskligheten. Och det man tyckte var en ren omöjlighet för en sisådär 15-20 år sedan är verklighet idag. Min farmor brukade få handskrivna "Amerikabrev" i sin brevlåda. Hon skyndade sig då in i kammaren, satte sig vid sekretären och läste breven under stor andakt. I brevet hade hennes syster Hulda skickat ett eller flera foton av sina barn. Min farmor kunde nog aldrig drömma om, inte ens i sin vildaste fantasi, att en dag skulle man kunna ha en apparat som kunde visa levande bilder av de nära och kära som befann sig på andra sidan Atlanten. Idag kan man det! Idag tycker vi att det tillhör det vanliga, det som "bara" måste fungera. Annat var det då.
Jag har som sagt tittat på filmen som Roland gav mig för ett tag sedan. Roland och jag är tremänningar till Jerry och Skip Nelson i Minneapolis/St Paul i Minnesota.
Jerry Nelson, min tremänning. Född i USA gift med Sandy. Har varit
till Hortlax/Piteå ett antal gånger. Jerry och Sandy har tre barn: Mark,
Paul och Eric.
Skip Nelson t h omgiven av dottern Anne t v och hustrun Lucinda.
Skip och Lucinda har även sonen Andy. Skip har också hälsat på hos
oss tillsammans med den övriga familjen några gånger.
Vissa utav oss, knyter näven i byxfickan och svär och gormar över allt nytt som kommer. Nya landvinningar inom vetenskapen gagnar ju för det mesta hela mänskligheten. Och det man tyckte var en ren omöjlighet för en sisådär 15-20 år sedan är verklighet idag. Min farmor brukade få handskrivna "Amerikabrev" i sin brevlåda. Hon skyndade sig då in i kammaren, satte sig vid sekretären och läste breven under stor andakt. I brevet hade hennes syster Hulda skickat ett eller flera foton av sina barn. Min farmor kunde nog aldrig drömma om, inte ens i sin vildaste fantasi, att en dag skulle man kunna ha en apparat som kunde visa levande bilder av de nära och kära som befann sig på andra sidan Atlanten. Idag kan man det! Idag tycker vi att det tillhör det vanliga, det som "bara" måste fungera. Annat var det då.
Jag har som sagt tittat på filmen som Roland gav mig för ett tag sedan. Roland och jag är tremänningar till Jerry och Skip Nelson i Minneapolis/St Paul i Minnesota.
Jerry Nelson, min tremänning. Född i USA gift med Sandy. Har varit
till Hortlax/Piteå ett antal gånger. Jerry och Sandy har tre barn: Mark,
Paul och Eric.
Skip Nelson t h omgiven av dottern Anne t v och hustrun Lucinda.
Skip och Lucinda har även sonen Andy. Skip har också hälsat på hos
oss tillsammans med den övriga familjen några gånger.
ALL SPORTS Allsvenska Album / 1951
MAX
Buspojken Max har hälsat på. Det har även Norah också gjort, fast inte samtidigt. Norah ville visa sina fint målade naglar, som mamma Jennie hjälpt henne med. Vad Max beträffar så finns det en viktig sak för honom just nu, en grej som han brinner för någonting alldeles kolossalt: Bilar! I några veckor har Max bilar stått parkerade på vårat vardagsrumsgolv. Det är slut med det nu! Max har fått ett eget bilgarage, nämligen. Det måste ju vara lite ordning och reda på torpet, så att säga.
Det började klockan 6 i morse. Tur att farmor är rätt så morgonpigg.
Farfar då? Jo, han vände sig om 386 varv i den varma sängen, och
sände en tacksamhetens tanke till sin underbara hustru som "offrade"
sig för barnbarnet. Efter nån timme var det farfars tur att lämna sin
säng. Då vi befann oss i köket, hördes det ett par välbekanta barn-
röster på TV:n. Det föranledde Max att snabbt som blixten rusa iväg
för att kolla in de två kompisarna som fanns därinne i televisions-
apparaturen...
...som pratade ungefär samma rotvälska som Max.
När tröjan var påtagen, och nappen satt där den brukar, så ville Max
se på TV. Hans önskemål var Byggare Bob, men tyvärr så byggde inte
Bob några hus i dag söndag.
Istället fick Max nöja sig med lite tecknat...
...så småningom intog Max soffan, där han gömde sitt ansikte i
kudden, varför? Ingen aning...
...så tittade han fram...
...kanhända för att intresset tilltog i den där tecknade filmen...
...det blev mer och mer spännande för gossen Max...
...ja, det verkade som om han skulle äta upp hela kudden. Istället
valde han att äta vanlig mat vid köksbordet några minuter efter att
den här bilden togs. För vem vill äta en dammig gammal kudde...?
Inte Max i alla fall!
---------------------------------------------------------------------------
Seriekrock i Luleå / 1967
I går berättade jag genom ett tidningsurklipp om en olycka på den gamla Bergsviksbron i Piteå. Det var inte bara pitebron som var utsatt för diverse tillbud, detsamma gällde Bergnäsbron i Luleå. I urklippet som visas, var 14 bilar inblandade i en seriekrock som lyckligtvis slutade bra för alla de inblandade personerna.
Det blev nära nog kaos när 14 bilar krockade på Bergnäsbron i
lördags.
I lördags blev det helt plötsligt mildvinter. Och halkdags...
På Bergnäsbron i Luleå var det en ordentlig bilträff. Inom en halvtimme träffades 14 bilar. Ganska ordentligt, men dessbättre enbart plåtskador som resultat. Vid 13-tiden krockade två bilar på bron. Strax efter det bilarna med diverse plåtskador avlägsnats från området kolliderade fyra bilar och medan polisen höll på med utredningen av den seriekrocken dammade ytterligare 5 bilar ihop och när de arma polismännen som bäst höll på med att utreda den seriekrocken krockade ytterligare 3 bilar...
-------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS KURIREN ¤ 1967
Det blev nära nog kaos när 14 bilar krockade på Bergnäsbron i
lördags.
I lördags blev det helt plötsligt mildvinter. Och halkdags...
På Bergnäsbron i Luleå var det en ordentlig bilträff. Inom en halvtimme träffades 14 bilar. Ganska ordentligt, men dessbättre enbart plåtskador som resultat. Vid 13-tiden krockade två bilar på bron. Strax efter det bilarna med diverse plåtskador avlägsnats från området kolliderade fyra bilar och medan polisen höll på med utredningen av den seriekrocken dammade ytterligare 5 bilar ihop och när de arma polismännen som bäst höll på med att utreda den seriekrocken krockade ytterligare 3 bilar...
-------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS KURIREN ¤ 1967
Max med den gula pyjamasen
Det skall börjas i tid! Max framtida karriär vet vi för tillfället inte så mycket om. Men om man skall döma efter den klädsel han hade med sig igår, så verkar drömmarna gå åt det blågula hållet.
Max en blivande landslagsman i hockey? Ja, pyjamasen skvallrar om
nåt liknande.
Max en blivande landslagsman i hockey? Ja, pyjamasen skvallrar om
nåt liknande.
Furunäsets Idrottsklubb
Furunäsets Idrottsklubb bildades 1941.
Bilolyckor på gamla Bergsviksbron
Det finns en hel del människor i runt om i bygden som ogillar den dåligt upplysta Bergsviksbron. För inte så värst länge sedan hade en bil "närkontakt" med det vajerräcke som delar vägbanan. Resultatet blev att bilen ifråga gjorde en volt, och hamnade på taket. Tur i oturen så skadades ingen person allvarligt. Insändarsidan i vår lokaltidning påvisar ibland bitska kommentarer från människor ur läsarkretsen som ger bottenbetyg åt hur man från ansvarigt håll planlagt Bergsviksbrons säkerhet. Det är inte bara den nuvarande bron som fått folk att gå i taket, redan på 60-talet, medan den gamla bron fanns, så väcktes ett visst missnöje över trafiksäkerheten. Det var också just p g a detta som den nuvarande bron kom till året 1970.
Klippet som kommer visar hur det kunde se ut, rätt så ofta förekommande faktiskt, när olyckorna avlöste varandra på den bro som stod färdig året 1936. Då ansågs bron vara alldeles för smal och trång, att när fordonen möttes så gällde det att hålla tungan rätt i munnen. Betänk också att på samma bro där den tunga trafiken framfördes, samsades även gång- och cykeltrafikanter.
Som synes blev AC-bilen åtskilligt skadad på höger framdel, medan
pitebilen välte utanför gatukanten längre bort.
Hela tre bilolyckor med personskador inträffade på fredagen i Piteå. Två av olyckorna hände på Bergsviksbron på exakt samma ställe, båda var påkörningsolyckor, i båda fallen skadades en person, dock lindrigt, och båda gångerna blev det stora bilköer på ömse sidor innan trafiken åter kom i gång. Den tredje olyckan hände i korsningen Källbogatan-Kolmilavägen där en bil fick sidan intryckt och en passagerare i ena bilen fick föras till lasarettet. I samtliga fall blev det stora materiella skador på bilarna.
Den första krocken på bergsviksbron skedde på förmiddagen när en personbil från Munksund körde på en framförvarande strömnäsbil. Det var troligen solen som bländade chauffören. Makan till den som körde munksundsbilen skadades i huvudet, dess bättre dock inte allvarligt. Hon fördes med ambulans till lasarettet tillsammans med två barn som också åkte med, men det var ingen fara för någon av de tre.
Vid 17-tiden på aftonen var det klart för nästa olycka. En personbil var på färd över bron mot Degeränget, medan en annan personbil följd av en lastbil körde söderöver. En fru från Bergsviken var med sin 13-årige son promenerade över bron på höger sida, också mot Degeränget. Mötet mellan bilarna skulle ha skett mitt för de två fotgängarna och för att undvika detta bromsade föraren på bilen som körde söderöver.
Föraren av lastbilen som körde strax efter uppmärksammade inte inbromsningen i tid och i sista stund sökte han genom en högermanöver klara sig från påkörning. Det blev dock inte bättre än att lastbilen krockade med den mötande personbilen, samtidigt som den också trängde den framförvarande mot räcket på vänster sida. Där kom den gående pojken, Lars Nordkvist från Bergsviken, i kläm, medan modern klarade sig utan skador. På lasarettet konstaterades dock att pojken endast fått ett skrubbsår på benet. Slutet alltså relativt gott.
Bilarna blev vid båda olyckorna ordentligt demolerade. Och trafiken stoppades upp så att långa bilköer bildades på ömse sidor. Det dröjde ett tag innan polisen ordnat upp trafiken igen. Olyckan vid korsningen Källbogatan-Kolmilavägen gick så till att en personbil från Piteå som körde Kolmilavägen från Sundsgatan mot Nygatan blev påkörd från höger av en AC-bil mitt i gatukorsningen. Krocken var ganska häftig och pitebilen fick båda dörrarna på höger sida intryckta, samt skuffades åt sidan och välte. Efter krocken fortsatte AC-bilen ytterligare några meter innan den stannade. En kvinna som åkte i AC-bilen slog huvudet i instrumentbrädan.
---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Augusti 1967
Klippet som kommer visar hur det kunde se ut, rätt så ofta förekommande faktiskt, när olyckorna avlöste varandra på den bro som stod färdig året 1936. Då ansågs bron vara alldeles för smal och trång, att när fordonen möttes så gällde det att hålla tungan rätt i munnen. Betänk också att på samma bro där den tunga trafiken framfördes, samsades även gång- och cykeltrafikanter.
Som synes blev AC-bilen åtskilligt skadad på höger framdel, medan
pitebilen välte utanför gatukanten längre bort.
Hela tre bilolyckor med personskador inträffade på fredagen i Piteå. Två av olyckorna hände på Bergsviksbron på exakt samma ställe, båda var påkörningsolyckor, i båda fallen skadades en person, dock lindrigt, och båda gångerna blev det stora bilköer på ömse sidor innan trafiken åter kom i gång. Den tredje olyckan hände i korsningen Källbogatan-Kolmilavägen där en bil fick sidan intryckt och en passagerare i ena bilen fick föras till lasarettet. I samtliga fall blev det stora materiella skador på bilarna.
Den första krocken på bergsviksbron skedde på förmiddagen när en personbil från Munksund körde på en framförvarande strömnäsbil. Det var troligen solen som bländade chauffören. Makan till den som körde munksundsbilen skadades i huvudet, dess bättre dock inte allvarligt. Hon fördes med ambulans till lasarettet tillsammans med två barn som också åkte med, men det var ingen fara för någon av de tre.
Vid 17-tiden på aftonen var det klart för nästa olycka. En personbil var på färd över bron mot Degeränget, medan en annan personbil följd av en lastbil körde söderöver. En fru från Bergsviken var med sin 13-årige son promenerade över bron på höger sida, också mot Degeränget. Mötet mellan bilarna skulle ha skett mitt för de två fotgängarna och för att undvika detta bromsade föraren på bilen som körde söderöver.
Föraren av lastbilen som körde strax efter uppmärksammade inte inbromsningen i tid och i sista stund sökte han genom en högermanöver klara sig från påkörning. Det blev dock inte bättre än att lastbilen krockade med den mötande personbilen, samtidigt som den också trängde den framförvarande mot räcket på vänster sida. Där kom den gående pojken, Lars Nordkvist från Bergsviken, i kläm, medan modern klarade sig utan skador. På lasarettet konstaterades dock att pojken endast fått ett skrubbsår på benet. Slutet alltså relativt gott.
Bilarna blev vid båda olyckorna ordentligt demolerade. Och trafiken stoppades upp så att långa bilköer bildades på ömse sidor. Det dröjde ett tag innan polisen ordnat upp trafiken igen. Olyckan vid korsningen Källbogatan-Kolmilavägen gick så till att en personbil från Piteå som körde Kolmilavägen från Sundsgatan mot Nygatan blev påkörd från höger av en AC-bil mitt i gatukorsningen. Krocken var ganska häftig och pitebilen fick båda dörrarna på höger sida intryckta, samt skuffades åt sidan och välte. Efter krocken fortsatte AC-bilen ytterligare några meter innan den stannade. En kvinna som åkte i AC-bilen slog huvudet i instrumentbrädan.
---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Augusti 1967
Ny inspelningsstudio i Piteå / 1981
¤ - Lite mindre bas, va? Stefan Forsell, bröderna Per och Lars Nyberg,
jobbar vid mixerbordet i den inspelningsstudio som de själva ställt i
ordning i en gammal f d råkall källarlokal.
För inte så länge sedan var detta ett rått och kallt källarkryffe, mörkt och tyst med spindelväv i taket. I maj månad i år fick dock tre Piteå-ungdomar hand om den 40 kvadratmeter stora källarlokalen. Tillsammans med en snickar-glad pappa satte man igång...
Idag är sista spiken inslagen. Den förstklassiga inspelningsstudion är klar.
Studion ligger efter Storgatan i Piteå. Genom en dörr på bakgården går vi nedför en stentrappa och kliver in i ett syrefattigt rum.
- Tjena, säger Per Nyberg.
Det är Per och brorsan Lars som, tillsammans med Stefan Forsell, rår om inspelningsstudion.
- I maj började vi jobba med att färdigställa här. Vi har fått enormt mycket hjälp av farsan (Fred), berättar Per.
¤ Fri från eko
Studion är precis fri från eko som en studio ska vara. I det större av de två rummen står ett trumset uppmonterat. Där sätter sig Lars Nyberg och börjar "hamra" med ett par trumpinnar. I ett litet mindre rum håller Stefan Forsell till med fem killar. Dessa fem bildar en studiecirkel som undervisas i inspelningsteknik. Lars slår på trummorna så det står härliga till, Stefan rattar på mixerbordet och studiegruppen lyssnar intresserat.
¤ Egna erfarenheter
Varför satsade ni på en egen studio?
- Vi har alltid varit intresserade av musik. Vi spelar själva och har stor nytta i detta jobb av egna erfarenheter med orkesterlivet. Dessutom finns det ingen privat inspelningsstudio närmare än Skellefteå. Trion har precis börjat ett inspelningsjobb åt Piteågruppen Euskefeurat. Det ska bli en LP vad det lider. Två låtar, av totalt tolv, har man hunnit spela in och mixa.
¤ Skickar för gravyr
Men hur går det egentligen till att göra en skiva? Gör ni allt jobb, eller?
- Nää, säger Per. Vi gör en färdig tape (ett band), som vi skickar till ett företag söderut för gravyr. Dessa gör i sin tur en mall som de skickar vidare till ett presseri.
- Vi har tillgång till en bandspelare med åtta kanaler. När man gör ljudet till en skiva spelas varje ljud-del in för sig. Sången på ett band, trummor på ett, gitarr för sig och så vidare. Därefter kan vi kapa, lägga till, tona ner, tona upp vissa ljud och experimentera lite hur som helst.
¤ Stefan (gitarr) och Lars (trummor) provspelar en låt medan Per
monterar en mikrofon i studion.
¤ Bollar med kanaler
- Att vi har åtta kanaler betyder inte att vi är låsta till en kanal om sju råkar vara inspelade. Då kan vi spela in dessa sju på en och samma kanal och alltså ha sju "rena" på nytt. På så sätt har vi i praktiken hur många kanaler som helst att bolla med, förklarar Per Nyberg. Om en vanlig gitarrknäppande Svensson skulle bli sugen att försöka lansera sig på skiva går det hur bra som helst.
- Det är bara att beställa tid, precis som på en bilverkstad...
Men det kan förvisso bli ganska dyrt, med Svenssons mått mätt. Att spela in och mixa ett band för en singelskiva (d v s två låtar) tar i genomsnitt 15 timmar. Studion, inklusive tekniker, hyrs ut för 90 kr per timme.
¤ Minst 500 ex
- För att få trycka upp en singelskiva måste man beställa 500 exemplar. Totalt går det på mellan 5-6.000kr innan kunden har alla exemplaren färdiga i handen med omslag och allt, säger Per och poängterar att det handlar om mycket ungefärliga siffror. För en LP-skiva räknar Per Nyberg med 80 timmar i inspelningstid. Gånger alltså 90 kr/tim., plus att 1.000 ex är ett minimum för beställaren. Omkring 20.000 kr blir slutsumman, enligt PT:s sagesman.
--------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 9 december 1981
PS. I anslutning till studion fanns även en musikaffär: "NYBERGS MUSIK".
Per Nyberg var med i kommunala musikskolan i Piteå, liksom sin bror
Lars Nyberg. /Roger.
Sommarsol över Piteå
Sommarstaden Piteå. Det är 60-tal, det är vänstertrafik och flaggorna
vajar för vinden. Det står en blå VW parkerad på Tempoparkeringen,
det kunde eventuellt vara min pappas bil. Vi handlade ofta på Tempo,
jag minns att det var som att komma in i ett stort universum som barn.
Till vänster mejeriet som numera är borta. Kolla in de gula vägmark-
eringarna, så vanligt förekommande då, men sedan länge borta.
--------------------------------------------------------------------------------
Tack Uffe för bilden.
Bergsviksbron och Öholma
Igår när vi tillsammans satte oss ned och tittade på gamla vykort, så konstaterade vi att ett av de mest fotograferade objekten utan tvivel är gamla Bergsviksbron. Uffe Lindlöf gav mig en mängd vykort (tusen tack Uffe!) där ett av korten var just Bergsviksbron. Men det var första gången som jag såg just den ur den här speciella vinkeln. På bilden kan man även se den där vägen som ledde ut till festplatsen. Vad jag efterlyser är hur det såg ut på själva stället, s.a.s. En f d granne, Gunvor, berättade att hon jobbade ute på Öholma på somrarna. Jag lånade också ett foto, som jag kopierade, men tyvärr har förlagt, där manskapet bjöds på en bussresa till Ångermanland, tror jag ået 1950. Namnen har jag kvar på en lista, men fotot lyser ännu med sin frånvaro.
Gunvor berättade också att hon jobbade helt ideellt. Hon drog sig till minnes ett möte med Svend Assmussen, i slutet av 50-talet. När jag frågade hur det kändes att möta honom sa hon: "Åh, Guud så snygg han var, å trevlig!"
Den gamla bron över Piteälven. Det figurerar många vykort där bron
intar en central roll. Men just den här bildvinkeln har jag aldrig tidigare
sett.
En gång bodde Gunvor i det här huset. Ibland gjorde vi ett besök och
drack oss en kopp kaffe. Hon visste att jag var väldigt intresserad av
historia, inte minst gällande vår hembygd. Jag frågade, och Gunvor
försökte svara på alla mina frågor.
I hallen hängde det här fotot av Gunvors hus och föräldrahem. Hennes
föräldrar gifte sig 1914, och som jag minns så var det då som man bo-
satte sig på den här platsen, som vi brukar kalla för Övremarken.
När jag frågade om jag fick ta ett foto av henne så sa hon: "Dö var då
vänt så i få låga dell anletsdraga min". Och efter en sekund eller två
så såg Gunvor ut så här.
¤ Några av de personer som fanns på den där bilden från 1950, namngav hon:
¤ Adil Hedström, Gunvor Jonsson, Arne Fahlman, Börje Norberg, Åke Sandberg, Greta Sandberg, Barbro Pettersson, Viktor Standar, Rune Hedkvist och Gustav Ceder. Tilläggas kan att Adil Hedström var busschaufför med eget åkeri i Hortlax. Gunvor berättade att hon bl a sålde lotter på Öholma.
--------------------------------------------------------------------------------
Gunvor berättade också att hon jobbade helt ideellt. Hon drog sig till minnes ett möte med Svend Assmussen, i slutet av 50-talet. När jag frågade hur det kändes att möta honom sa hon: "Åh, Guud så snygg han var, å trevlig!"
Den gamla bron över Piteälven. Det figurerar många vykort där bron
intar en central roll. Men just den här bildvinkeln har jag aldrig tidigare
sett.
En gång bodde Gunvor i det här huset. Ibland gjorde vi ett besök och
drack oss en kopp kaffe. Hon visste att jag var väldigt intresserad av
historia, inte minst gällande vår hembygd. Jag frågade, och Gunvor
försökte svara på alla mina frågor.
I hallen hängde det här fotot av Gunvors hus och föräldrahem. Hennes
föräldrar gifte sig 1914, och som jag minns så var det då som man bo-
satte sig på den här platsen, som vi brukar kalla för Övremarken.
När jag frågade om jag fick ta ett foto av henne så sa hon: "Dö var då
vänt så i få låga dell anletsdraga min". Och efter en sekund eller två
så såg Gunvor ut så här.
¤ Några av de personer som fanns på den där bilden från 1950, namngav hon:
¤ Adil Hedström, Gunvor Jonsson, Arne Fahlman, Börje Norberg, Åke Sandberg, Greta Sandberg, Barbro Pettersson, Viktor Standar, Rune Hedkvist och Gustav Ceder. Tilläggas kan att Adil Hedström var busschaufför med eget åkeri i Hortlax. Gunvor berättade att hon bl a sålde lotter på Öholma.
--------------------------------------------------------------------------------
Beatles i Sverige 1964
BILDJOURNALEN ¤ Onsdagen den 29 juli 1964
Vinterutflykt i byn och dess omnejd
Idag efter att jag besökt återvinningsstationen i byn, så hände det
som nästan alltid händer: den där lusten att ta en tur runt omkring i
byn för att eventuellt hitta något som är fotograferingsbart. I mina ögon
behöver det i sig inte vara speciellt märkvärdigt, jag kan t.o.m. ta bilder
på en sopcontainer (men det skall jag bespara er). Enkelheten kan vara
nog så vacker. Det behövs ingen direkt lyx och prålighet. Det där alldeles
vardagsnära och vanliga, precis som bilden ovan vittnar om. Jag befinner
mig på Edviksvägen i Hortlax, eller "uppe på åsen" som man också kan
kalla det. Vrider man blicken åt höger så ser man detta:
...då kanske nån säger: Nja, men det är ju bara två tallar!
Joo, stämmer! Tyvärr så kom inte den där utsikten som befinner sig
mellan de två tallarna fram, jag hade inte den rätta kameran med.
Men på somrarna kan man gå en bit in i skogen, det är då man upp-
täcker varför man i folkmun döpt platsen till "Åsen". Det är en fin ut-
sikt ut över byn. Hade jag haft brandkårens stegbil, så hade bilden
blivit mer rättvis. Tyvärr så kunde inte brandkåren komma idag, för
att jag skulle få bra bilder. Men det är sådant man måste leva med.
Jag lovade ju faktiskt att inte visa någon bild av en sopcontainer...
men jag lurade er, här kommer den i alla fall. Har ni sett att det
blommar på containern. Och inte nog med det. Dom luktade gott, jag
kände mig som tjuren Ferdinand på julafton. En sopcontainer som blommar,
ja, än äro icke undrens tid förbi. Något konstigt hände även med "blå
faran", min bil. Igår hade ett av baklysena slocknat. Den var m.a.o.
blind på sitt ena "baköga". I morse tog jag ett ordentligt snack med honom.
Jag berättade att jag inte hade lust att byta den där lampan. Jag tittade
honom djupt in i hans båda strålkastare, även in i hans extraljus, "Det är
måste du fixa själv", sa jag. Vid besöket på återvinningsstationen lyste
lampan återigen. Jag klappade honom på motorhuven och sa "Duktig
pojke!". Så som ni ser så har jag en bil som lagar sina egna fel. Undrar
hur många som har det?
Efter miniutflykten i centrala byn, åkte jag till Sandholmen. Där kikade
en av Wirénsbåtarna fram bakom ett par snövita granar och tallar.
----------------------------------------------------------------------------------
Båtsopcontainervinterblomfotograf: ROGER LINDQVIST
HEP STARS popkungar från 60-talet
¤ CHRISTER PETTERSSON
¤ JANNE FRISK
¤ SVENNE HEDLUND
¤ LOTTA HEDLUND
¤ BENGT ARENBLAD
¤ JAN-OLOF ENBOM
The Violents
CLAES DIEDEN på "Tio i topp" / 1969
"Tio i topp"- placeringen betder mycket för Claes Dieden. Tre års idogt
strävan har gett resultat.
Claes Dieden dök häromveckan upp i "Tio i topps" översta toppskikt, med "Da-doh-run-run". Classe är en av de mest ambitiösa popartisterna i det här landet, han har kämpat sig framåt och uppåt under tre års tid. Han var med i popbandet Science Poption förut innan han blev soloartist. Men Classe vill sudda ut det förflutna. Det är en helt ny Claes Dieden vi kommer att få se ich höra i vår. Som har bytt ut brillorna mot mer idolmässiga kontaktlinser.
- Jag skäms inte ett ögonblicka för att göra riktigt kommersiella grejor, säger han med allvar, bara dom är bra. Tvärtom - jag spekulerar hänsynslöst i vad som lättast kan hamras in i skivköparnas medvetande.
- "Da-doh-run-run" är en genom kommersiell låt. Och jag tycker min insjungning är bra, faktiskt!
Claes Dieden jobbar tillsammans med Bengt Palmers, ungt geni som jobbat med radio-TV tidigare. Classe och Bengt har bildat "Gorilla Music". De komponerar och producerar tillsammans. Har sålt låtar till bl a Monkees förlag i USA. Privat lever Claes mycket stillsamt, säger han själv. Sitter hemma och skriver låtar, springer på bio så fort han kommer åt. Han är biogalen och bär på en hemlig dröm om att bli "skådis". Beundrar Bo Widerberg och Janne Halldoff som vågar satsa på skådespelaramatörer. Det var Classes skådespelardröm som fick honom att söka jobbet som discjockey i radion för något år sedan.
Den som hörde honom då tror inte sina ögon när de möter Classe privat. Då är han tyst och allvarlig och har lite svårt att hitta de rätta orden.
- Jag är nog två personer, säger Classe. En lindrig form av personlighetsklyvning, som nästan alla genier lider av!
----------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 29 januari 1969
Mitt liv som original!
Min syster Gerd och jag pratar ofta i telefonen. Det har vi gjort även den här kvällen. Gerd är min storasyster, och tillsammans har vi många gemensamma minnen, som är fullt naturligt. En dag när vi sammanstrålade hos vår mor, sa hon: - Roger, jag tycker du är ett riktigt original! Jag menar inget ont, jag bara liksom tycker så... Tvärtom, det var den absolut bästa komplimang jag fått på år och dar. För säg mig, vem vill vara en suddig grå kopia? Inte jag i alla fall. Därför skall jag sätta igång med ett manus till en film som kommer att heta - "Mitt liv som original". Skojar bara...
Detta att kunna leva ut sina drömmar och sina innersta önskningar, tog väldigt länge innan jag vågade. Men i dag både vågar och törs jag, och det allra bästa: JAG ÄLSKAR ATT GÖRA DET! Länge, länge drevs jag av en dröm om att syssla med gamla saker. Kanske antikviteter, eller arkeologi. Det där har jag tjatat om förut, men ni vet ju (ni som känner mig, vet att jag är en riktig ältare). Men vi har ju alla våra speciella egenheter heller hur? Det här är min. Bara min.
Jag fullkomligt älskar att samla, skriva, läsa, skriva igen, fundera, och prata och diskutera. För varför fick vi en mun om vi inte skulle få tala om det vi innerst inne känner och tycker. Isåfall skulle väl Gud satt ett blixtlås där munnen nu sitter. Och den där hjärnan som sitter som en invändig mössa uppe i huvudet, varför blev den placerad just där? Jo, för att vi skall kunna tänka och fundera. Så enkelt var det! Det som är så himla skönt, är när man en dag kommer till insikt med att det därute finns många personer liksom jag som har exakt samma intressen. Det är en ren gudagåva att sätta sig ner och prata med sina likasinnade. Två av dessa härliga herrar är Uffe Lindlöf och Leif Lidman. Idag satt vi med varsin kaffekopp och en jättestor bulle (tack Uffe & Leif för fikat) och pratade om diverse saker. Det hela handlade naturligtvis om gamla bilder av vår stad, som vi satt och ögnade igenom. Det handlade även om hur vår kära stad en gång såg ut. "Minns du...kommer ni ihåg?" var det genomgående temat i under vår stund däruppe i Leifs kontor.
En studiecirkel i ämnet startar i slutet av februari, och naturligtvis är originalet Lindqvist med. Även Uffe och Leif gör mig sällskap. Det kan bli hur spännande som helst. Så min systers tal om att hennes lillebror är ett original stämmer helt bra. Och oj som jag trivs med det! Nu avslutar jag min utläggning, i hopp om att någon därute också skall sluta upp med att vara en blek kopia, gör som jag: Bli ett lyckligt original! Det mår vi alla bra av.
Piteå Vandrarhem, i dag en mötesplats för tre nostalgiintresserade
farbröder, Uffe, Leif och Roger.
För att understryka nostalgiglädjen, visar jag här ett foto på gamla
goa Shanes. Tack för bilden Leif.
---------------------------------------------------------------------------
Detta att kunna leva ut sina drömmar och sina innersta önskningar, tog väldigt länge innan jag vågade. Men i dag både vågar och törs jag, och det allra bästa: JAG ÄLSKAR ATT GÖRA DET! Länge, länge drevs jag av en dröm om att syssla med gamla saker. Kanske antikviteter, eller arkeologi. Det där har jag tjatat om förut, men ni vet ju (ni som känner mig, vet att jag är en riktig ältare). Men vi har ju alla våra speciella egenheter heller hur? Det här är min. Bara min.
Jag fullkomligt älskar att samla, skriva, läsa, skriva igen, fundera, och prata och diskutera. För varför fick vi en mun om vi inte skulle få tala om det vi innerst inne känner och tycker. Isåfall skulle väl Gud satt ett blixtlås där munnen nu sitter. Och den där hjärnan som sitter som en invändig mössa uppe i huvudet, varför blev den placerad just där? Jo, för att vi skall kunna tänka och fundera. Så enkelt var det! Det som är så himla skönt, är när man en dag kommer till insikt med att det därute finns många personer liksom jag som har exakt samma intressen. Det är en ren gudagåva att sätta sig ner och prata med sina likasinnade. Två av dessa härliga herrar är Uffe Lindlöf och Leif Lidman. Idag satt vi med varsin kaffekopp och en jättestor bulle (tack Uffe & Leif för fikat) och pratade om diverse saker. Det hela handlade naturligtvis om gamla bilder av vår stad, som vi satt och ögnade igenom. Det handlade även om hur vår kära stad en gång såg ut. "Minns du...kommer ni ihåg?" var det genomgående temat i under vår stund däruppe i Leifs kontor.
En studiecirkel i ämnet startar i slutet av februari, och naturligtvis är originalet Lindqvist med. Även Uffe och Leif gör mig sällskap. Det kan bli hur spännande som helst. Så min systers tal om att hennes lillebror är ett original stämmer helt bra. Och oj som jag trivs med det! Nu avslutar jag min utläggning, i hopp om att någon därute också skall sluta upp med att vara en blek kopia, gör som jag: Bli ett lyckligt original! Det mår vi alla bra av.
Piteå Vandrarhem, i dag en mötesplats för tre nostalgiintresserade
farbröder, Uffe, Leif och Roger.
För att understryka nostalgiglädjen, visar jag här ett foto på gamla
goa Shanes. Tack för bilden Leif.
---------------------------------------------------------------------------
Strömnäskanalen och Piteå hamn en sommar för länge sedan
Visst är det härligt med gamla bilder som kan berätta hur det en gång såg ut. För tänk om vi inte hade tillgång till det bildmaterial som finns runt om i våra stugor och på våra museer runt om i landet. Då hade vi heller ingen historia att blicka tillbaka på. Och inget att lämna vidare till våra barn och barnbarn. Så var rädd om era gamla foton, vårda dem ömt.
En idyll kan man gott tycka. Och visst ser det vackert och inbjudande
ut? Jag skulle gärna vilja hoppa rakt in i bilden, ner i en ruffad motor-
båt med matsäckskorgen i ena handen, och sen, ja, sen ut i Piteå
skärgård. Oj, jag glömde ju mitt metspö! Masken också!
Här gäller samma sak: ett svanhopp rakt in i den svartvita bilden.
Sedan så kör vi en runda mot Tingsholmen. Där står min far och mor
och väntar. Mamma har kokat kaffe, fixat mackor samt bakat goa
bullar till hallonsaften. Du glömde väl inte mitt sugrör?
------------------------------------------------------------------------------
En idyll kan man gott tycka. Och visst ser det vackert och inbjudande
ut? Jag skulle gärna vilja hoppa rakt in i bilden, ner i en ruffad motor-
båt med matsäckskorgen i ena handen, och sen, ja, sen ut i Piteå
skärgård. Oj, jag glömde ju mitt metspö! Masken också!
Här gäller samma sak: ett svanhopp rakt in i den svartvita bilden.
Sedan så kör vi en runda mot Tingsholmen. Där står min far och mor
och väntar. Mamma har kokat kaffe, fixat mackor samt bakat goa
bullar till hallonsaften. Du glömde väl inte mitt sugrör?
------------------------------------------------------------------------------
Naturens nervtrådar
Men det är ju nästan så här vi ser ut inifrån med alla våra kärl och
nervtrådar som löper om vartannat, den tanken fick jag när jag tog
en promenad efter Inimarksvägen häromkvällen. Naturens egna nerv-
trådar, alltså.
------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Bildjournalens myggbilder
Den första elefantbilden publicerades i Bildjournalen 1964. I samma tidning föekom även de så kallade myggbilderna. I Bildjournalen nummer 5 den 29 januari 1969 fanns fyra myggbilder. Lasse Svensson, Lill-Babs bror, och även trummis i popbandet Tages eller Blond som de senare döpte om sig till. Lill Lindfors sångerska och underhållare med rötter från grannlandet Finland. Håkan Wickberg, Tre Kronors och Brynäs fruktade stjärnforward under många framgångsrika år. Sven-Erik Magnusson sångare i värmländska Sven-Ingvars.
BILDJOURNALEN ¤ Den 29 januari 1969
BILDJOURNALEN ¤ Den 29 januari 1969
När Älvsbybron invigdes 1931
Den nya Älvsbybron.
Torsdagen den 30 juli kommer att för Älvsby sockens vidkommande stå som en milstolpe i utvecklingshistorien. I kommunikationshänseende har kommunen passerat många betydelsefulla milstoplar, men näppeligen någon sådan som gårdagens, då nämligen den ståtliga förbindelseleden bron över Pite älv invigdes för sitt ändamål. Invigningshögtidligheten tog sin början kl 3 på eftermiddagen efter det att dagen intill dess bjudit på hällande regn. När cermonierna emellertid på utsatt klockslag togo sin början stängdes himmelens fönster, regnet upphörde och innan det hela var till ända strålade solen varm och klar.
I invigningshögtidligheten deltog en rätt talrik publik, vars antal dock säkerligen skulle ha blivit större om icke vädrets makter in i det sista visat sig så onådiga. Bland de närvarande märktes främst länschefen, landshövding A. B. Gärde, landssekreterare Lidén, borgmästare Markström, stadsstyrelsens i Boden ordförande, advokat Aug. Berglund, representanter för angränsande vägdistrikt, entreprenörer, kontrollant, kommunala nämnder, pressen m fl.
Vid södra infarten till den ståtliga bron smällde ett par blågula dukar, varjämte man kunde se hur flaggorna vajade från alla flaggstänger inom samhället på båda sidor om älven. Invigningsprogrammet tog sin början med att brobyggnadsdirektionens ordförande, järnhandl. E. Gårding, besteg den i blågula färger klädda talatstolen och hälsade samtliga närvarande välkomna, vilken välkomsthälsning i främsta rummet riktades till landshövding Gärde. I sammanhang härmed erinrade talaren om att dagens händelse, invigningen av den nya bron, utifrån ej måhända såg ut som någon betydelsefull tilldragelse, men att den för ortsbefolkningen var av största vikt. Hr. Gårding överlämnade sedan ordet till kapten Wolff, som gav en koncentrerad teknisk redogörelse för den nya bron.
Den väg och brobyggnad, som nu är färdig för sitt ändamål, yttrade tal., utgöres av en 231,5 m. lång bro med tillhörande 230 m. tillfartsvägar och vändplan o. med 4,50 m. fri bredd. Överbyggnaden vilar på 5 st. pelare och två landfästen och består av 4 st. sågspann och 2 st. balkspann. Brobanan är avsedd att utföras som en armerad betongplatta med slitlager av s. k. amisik. Grunden till brostället utgöres av vattengenomsläpplig finmoig sand till stort djup, varför det blivit nödvändigt att utföra friktionspålning under samtliga 5 pelare.
Pålarnas toppdiameter är 7 tum och medlelängden c:a 13 m. och pålantalet har beräknats med en tillåten max-belastning pr påle av 15 ton vid 5-faldig säkerhet. Hela antalet nedslagna pålar är 230 st. Pelarna har utförts i betong i blandning 1:3:5 med 10 proc. sparsten och med regelstenar i armerad betong i bl. 1:2:2 och med pelarna beklädda med grövre sten om 55 cm. skift från lågvattenytan och till 60 cm. ovan exc. högvattenytan samt övriga delar av pelarna obeklädda. Under pelarna har gjutits 1 m. tjocka betongsulor inom spånt och bl. 1:3:5 med 20 % sparsten. I dessa betongsulor äro sålunda pålskallarna ingjutna till 40 cm. höjd. Under pelarnas betongsulor har bottnen avjämnats med en stenfyllning, vilken för sulornas gjutning överst avjämnats med singelspettning.
Betongarbetena ha utförts inom varmhus för varje pelare. Själva betongblandningen har även skett inomhus i särskilt uppbyggt större material- och arbetsskjul. För uttransporten av massorna har en särskild transportbrygga varit byggd, rätt över älven och vilande på isen. Denna brygga hade transportbanan på c:a 4,5 m. höjd över isen eller i ungefärlig höjd med materialskjulets golv vid östra älvbrinken och uttransporten av betongmassan har skett med räls o. tippvagn. Transportbryggan har varit så placerad at den vid korsningen med resp. pelare varit sammanbyggd med pelarens varmhus i dess nedströmsända så att man kunnat köra massan direkt in i resp. varmhus, där de tippats genom trä- eller plåtrör till sin plats i pelaren. För uttransporten av pelarnas stenbeklädnad har även transportbryggan kommit till användning.
Järnhandlare Emil Gårding. Brobyggnadsdirektionens ordförande.
För beklädnadsstenarnas inkantring till resp. platser i pelarna ha använts särskilt konstruerade traverser, som varit uppmonterade inom respektive varmhus i särskilda traverspelare i pelarnas längdriktning. Härigenom ha stenkranar varit onödiga och varje sten har snabbt kunnat utplaceras till den förut bestämda platsen i pelaren. Som exempelvis på fördelen av en dylik traversanordning kan nämnas, att stenhuggarlaget under varje 8-timmarsskift medhunnit att å pelaren utlägga o. iordningställa 1 skift om 55 cm. höjd o. s. v., en stenmassa av 7 m3, c:a 13,000 kg. Stenarna ha satts på träkil varefter särskilt utvalt folk fått renkrafsa fogarna och understoppa stenarna med cementbruk i bl. 1:2. Närmast bakom beklädnadsstenarna, som ha huggna tättliggande stödytor, har gjutits i finbruk 1:3 varvid tillsetts att detta finbruk väl fyllt de c:a 5 mm. tjocka fogarna ända ut i ytan. Bakmurningen har därefter skett i betong i bl. 1:3:5.
De båda landfästena för 10 metersbalkspannan äro utförda i armerad betong bl. 1:3:3 och så dimensionerade att största påkänningen på undergrunden av dem o. all övrig belastning endast utgör c:a 1 kg./m2. För isolering av batongytorna mot kylan ha de omkringfyllts med ett dyjordslager och bakom detsamma har en ordentlig ordnad stenfyllning utförts. Järnöverbyggnaden utgöres av 4 st. bågspann s. k. Langerbalkar med vardera 52,50 m. teor. spännvidd, bestående av två ledsbågar uppstyvade av balkar med 65 cm. höjd, s. k. Dipex. Bågarna ha ett centrumavstånd av 5 m. och äro förenade med ett fackverk.
Den bärande konstruktionen består av ovannämnda 2 st. helvalsade differdinger järnbalkar, Dipex, 65 s. k. förstyvningsbalkar i bågspannen äro med tvärförband och 13/8" hängstag upphängda i bågarna. Mellan pelarna äro förstyvningsbalkarna förenade av fackverkets tvärförband vilkas överflens ingjutes i betongplattan. Tvärförbanden ha ett centrumavstånd av 4,375 m. och äro på utsidan av förstyvningsbalkarna försedda med konsoler i vilka hängstagen av rundjärn infästas. Förstyvningsbalkarnas underkant ligger 1,20 m. ovanför exc. högvattensytan.
Bågarna äro utförda av helvalsade järnbalkar Dipex 28 och Dipex 50 samt ha förbundits inbördes med ett vindförband. I de båda ändfacken ersättes vindförbandet med en kraftig portal i bågarnas plan, vilken portal överför belastningarna till uppstagen. Vid bågspannets ändar överföres horisontalkrafterna till de långsgående förstyvningsbalkarna genom ett särskilt horisontalförband av järn över pelarna i vardera ändan av balkarna. Direkt på de båda förstyvningsbalkarna har placerats det av en armerad betongplatta bestående förbanedäcket, som med speciella infästningsjärn förenas med järnbalkarna. Samtliga vindspänningar på förstyvningsbalkarna, farbaneplatan och den rörliga lasten överföres genom farbanedäcket till pelarna. Det fasta vindtrycket på bågarna överföres däremot till upplagen genom det mellan bågarna anordnade vindförbandet.
Därigenom att betongplattan förbundits med förstyvningsbalkarna genom byglar på erforderligt avstånd har densamma förmåga att upptaga påkänningar och form förändringar. Härigenom får densamma också enligt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens tolkning av gällande normalbestämmelser med räknas vid upptagande av påkänningar och formförändringar och på så sätt kan jämnvikten i den tillhörande fackverkskonstruktionen nedbringas till att endast bliva högre än i en konstruktion med träfarbana.
Vid pelarna n:o 1 och 5 förlängas de båda sidobågarnas förstyvningsbalkar så att konsoler med 65 cm. teor. längd uppkomma. I dessa konsoler äro sedan balkspannens två stycken bärande I-balkar N.P. 55 upphängda medelst 3"X75 m/m bultar. I andra ändan vila dessa järnbalkar medelst rörliga upplag på förutomnämnda armerade betonglandfästen. Fasta upplag anordnas på pelarna 1 och 5 fasta och rörliga upplag på pelarna 2 och 4 samt rörliga upplag på pelarna n:o 3. Upplagstrycken på lagren äro c:a 75 ton, för vilken belastning lagren konstruerats.
Förstyvningsbalkarna vila vid pelarna på särskilda upplagsplattor, vilka beräknats för en belastning av 25 ton. Lagren fastgjutas vid pelarna medels 4 st. 1 1/4" bultar. Brobaneplattan skall utföras av armerad betong i bl. 1:3:3 och plattans överyta har gjutits så att bombering erhålles i körbanan. Före Amesitbeläggningen har betongbanan isolerats, vilket skett genom bestrykning med asfaltemulision av god kvalitet. Därvid överdrages betongbanan först med en tunn film av vatten, i vilken asfaltemulsionen ihälles så att ett jämnt lager av vatten och emulsion utbreder sig över hela vägbanan. Detta lager får därefter stå utan at beträdas under cirka ett dygn, varvid de små asfaltdropparna i emulisionen sedimentera mot betongytan och utfylla även de minsta håligheter.
Älvsbyns gamla bro över Piteälven.
Den på detta sätt isolerade betongbanan strykes därefter 1 a´2 gånger med emulsion eller smält asfalt, så att asfalthud av cirka 1 mm. tjocklek bildas över brobanan. Över denna asfaltisolering utströs därefter ett mycket tunnt lager av fin sand, varefter vältning med tung vält företages. Den vältade ytan beströs därefter med speciell asfalterad sand, s. k. "toppdressing", som utfyller alla i ytan befintliga mindre hålrum mellan i topplagret ingående stenar. Körbanebeläggningen skall utgöras av ett minst 30 mm. tjockt lager av asfalt och amesite. Brobaneplattan fasthålles i järnkonstruktionen medelst c:a 200 st. förankringsbyglar för varje spann och dessutom ingår c:a 6,000 kg. armeringsjärn i varje spanns brodäck. Plattan förses dessutom med erforderliga expansionsfogar av U-järn och plåt.
Vikten av den totala järnöverbyggnaden uppgår till c:a 260 ton och av den totala farbaneplattan till c:a 500 ton. Hela broförslaget har kostnadsberäknats till 396,000 kr. vilken summa icke torde komma att överskridas. Härefter bestegs talarstolen av brodirektionens ordförande, hr Gårding, som lämnade en kort historik över det färjeställe, som genom brons tillkomst upphör, samt över tillkomsten av den bro, som nu skall ersätta färjestället (referat härav inflyter i morgondagens tidning). Till sist överlämnade talaren å brobyggnadsdirektionens vägnar den nya bron till vägdistriktet.
Vägstyrelsens ordförande, hr Gotthard Nilsson, framträdde härefter å talarstolen och frambar till en början ett tack till landshövding Gärde, vars första uppgift för Älvsby sockens vidkommande blev att lösa penningfrågan till broföretaget. Till landssekreterare Lidén och major Nilsson, som båda även verksamt bidragir till att snabbt lösa ekonomifrågan framförde talaren vidare vägdistriktets tack. Vidare avtackades kapten Wolff och direktör Linde i Akteiblaget Betong & Järn i Stockholm, vilken firma varit huvudentreprenör för brobyggnaden. Dessa båda ha, sade talaren, var och en på sitt område bidragit till en god lösning av brofrågan i tekniskt hänseende. Vidare frambar talaren ett tack till brodirektionen för dess nit och intresse samt omtänksamhet, varjämte talaren riktade en särskild eloge till direktionens ordförande vilken utan jämförelse varir brobyggnadens primus motor såväl vid dess planläggning som nu de senaste två åren vid dess utförande. Slutligen frambars vägstyrelsens och vägdistriktets tack till alla förmän och arbetare, såväl närvarande som frånvarande, vilka burit dagens tunga och som beklagligt nog måst mista liv och lem vid byggandet av bron.
Till sist anhöll talaren, att landshövdingen ville inviga bron för dess nyttiga ändamål och förklara densamma öppnad för allmän trafik. Landshövding Gärde besteg härefter talarstolen. Norrbotten är ju, yttrade han, ett stort och vitt land och inrymmer förvisso många olika förhållanden. Vi ha ödemarker och fjäll som ej ge något, men vi ha ock värden att taga vara på. Det största är väl vår jordbruksbygd, varifrån människorna i länet i tidigaste skede fått sitt uppehälle. Dessutom ha vi skogsbruket, som ger upphovet till trävaruindustrien, fjällens malmer och vattenfallen. Det har väl också varit så att länets jordbruksbygder fått släppa till arbetskraft till skogsbruket och trävaruindustrien och ej i ringa mån till malmbrytningen. Vi se här hur de olika näringarna stödja och hjälpa varandra, och det skulle ej gå att skära bort den ena eller den andra näringen. Detta är lyckligt, ty härigenom få alla näringarna ett bättre stöd och en säkrare tillvaro.
De äro rotade i jorden, varigenom befolkningen får en mera tryggad tillvaro än den annars kunde få. Det se vi nu, när alla näringarna ha det svårt. Hur skulle det ta sig ut, om man ej i någomn mån kunde falla tillbaka på den egna torvan. Man får kanske ej fullt ut uppehälle, men ett gott stöd i dessa tider och vi bör ej glömma det stöd, som jordbruket och dess folk skänker andra näringar häruppe. Men för att näringarna skola kunna drivas fordras kommunikationer. Hittills har ju arbetet gått ut på att förbättra och utvidga länets kommunikationer. Genom inlandsbanans tillkomst blev exempelvis järnvägsnätet i länet färdigt. Dock återstår mycket på kommunikationernas område att uträtta inom detta län. Alla tillskott böra därför hälsas med tillfredsställelse. Så även nu när denna bro inviges, vilken blir till nytta och glädje för kommunen och den allmänna samfärdseln, då ju bron också ligger på den enda inlandsförbindelse, som utgöres av landsväg.
I fortsättningen lyckönskade landshövdinge Gärde Älvsby kommun och Älvsby vägdistrikt till att bron kommit till stånd. Även om man nu ej fick den som vägstämma först tänkt sig, tror jag, sade talaren, att vägdistriktet kan vara belåtet med resultatet. Det blir också en senare sak att lösa de övriga förslagen. Landshövding Gärde uttalade sedan å det allmännas vägnar att tack till vägdistriktet, brobyggnadsdirektionen, entreprenörer, kontrollanter och arbetare som uträttats samt erinrade vidare om den olyckshändelse som ägt rum under brons byggnad och föreslog de närvarande att ägna en tacksamhetens tanke åt det liv som spillts. Det skedde, sade talaren, under uppfyllande av plikt.
Under brobygget över Pite älven 1930.
Med uttalande av den förhoppningen att brobyggandet skulle bli till fromma ej blott för Älvsby kommun utan för hela allmänheten förklarade landshövdingen till sist den nya förbindelsen öppnad för sitt ändamål samt klippte det snöre, som spärrade vägen. Största delen av de närvarande promenerade därefter över bron till norra sidan, för att taga den ståtliga anläggningen i närmare betraktande. Härmed var första delen av invigningshögtidligheterna till ända.
Middag å Järnvägshotellet
Kl. 6 på aftonen var genom vägstyrelsens försorg subskriberad middag anordnad å Järnvägshotellet, till vilken inbjudits landshövdingen och landssekreterare Lidén, representanter för städerna Piteå och Boden, representanter för vägdistrikten, entreprenörer, pressen m. fl. I middagen deltogo sammanlagt ett 50-tal personer. Menun hade följande utseende:
Sandwiches
Flundra med mouslinesås
Blandad kötträtt med grönsaker
Glace
Vid middagen hälsade brodirektionens ordförande, hr Gårding, landshövding Gärde och övr. gäster välkomna, varefter kyrkoherde Gustafsson senare talade för landshövding Gärde och frambar till honom församlingens vördsamma välkomsthälsningar vid detta första officielle besök å platsen. Talaren utbringade till sist ett leve för landshövding Gärde. Vägstyrelsens ordförande, hr Gotthard Nilsson, föredrog därefter ett par telgram, som med anledning av broinvigningen anlänt, däribland ett från generalmajor Nygren i Boden. Talaren gav vidare en redogörelse för de kostnader, vägdistriktet nedlagt på vägbyggnader och vägförbättringar under de senaste tio åren, dels av statsmedel, bilskattemedel och egna medel. Totala summan av dessa pengar uppgick enligt talaren tablå till icke mindre än kronor 2.602.632.:88. Ordföranden i Piteå tingslags vägdistrikt raktor Lagerquist, frambar därefter de angränsande vägdistriktens lyckönskningar till Älvsbydistriktet och utbringade ett leve för detta.
Landshövding Gärde äskade därefter ljud och erinrade om att man vid detta tillfälle samlats för att fira en betydelsefull tilldragelse för ortens och kommunens vidkommande, ja, för hela länet. Talaren tackade vidare för de välkomstord, som från olika håll riktats till honom, samt uttalade den förhoppningen, att man i Älvsby kommun o. vägdistrikt skulle kunna känna sig nöjd och belåten att brobyggnaden skulle bli till nytta för hela länet och hela landet.
-----------------------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Fredagen den 31 juli 1931
De två svartvita bilderna har jag lånat av: www.linneakarlssonshemsida.se
"Hej mitt vinterland...!"
Efter att ha besökt ICA-Lundmans i Hortlax kunde jag inte låta bli att ta vägen förbi kyrkan och kyrkogården. Det är ett slags måste som funnits där ända sedan jag var barn. Den där vackra kyrkan som stod mitt i byn, och som ringde i sina klockor varje söndag eller när det stundade bröllop eller begravning. Som jag tidigare nämnt var jag på en rundvandring i kyrkan i förra veckan i sällskap med min syster och en kusin till min mor. Jag tillhör dem som faktiskt värnar om kyrkans fortlevnad. Och att kyrkan skall vara en levande kyrka, mitt i en värld fylld av trångsynhet, fördomar, hat, krig och elände. Tidigare brukade kyrkan öppna upp sina portar varje sommar, så att den som så vill kunde göra ett besök i sin ensamhet. Jag var en av dem, som brukade öppna den ibland knarrande bruna porten, gå in i helgedomen, andas den speciella doft som finns, för att sedan sätta mig ner en stund i en bänk. Tyvärr har man under senare år varit tvungen att hålla kyrkdörren låst, p g a risk för skadegörelse. Det här spörsmålet tog jag upp med församlingsassistenten under mitt besök, och fick till svar att dom är fullt införstådda med problemet. "Vi jobbar på det" sa hon, så jag hoppas innerligt att nu i denna sommar 2012, att porten står öppen för alla de som vill göra ett besök när andan faller på. För det är väl som jag kan förstå en viktig del, i att försöka "saluföra" byns kyrka att hålla den öppen, så att bl a de turister som vill kan ta sig en titt.
Hortlax kyrkogård i dag den 24 januari 2012. Cirka 15 minusgrader
och myggfritt!!!!
Vår ståtliga kyrka uppe på höjden. Dess klockors klang har följt
mig alltsedan barndomen.
Stilla står de där. De stenar som en gång restes till minne av en kär
anförvant.
Långt därborta på ett fjärran avstånd tittar solen fram genom ett slags
dis. Solen - min bästa vän.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Hortlax kyrkogård i dag den 24 januari 2012. Cirka 15 minusgrader
och myggfritt!!!!
Vår ståtliga kyrka uppe på höjden. Dess klockors klang har följt
mig alltsedan barndomen.
Stilla står de där. De stenar som en gång restes till minne av en kär
anförvant.
Långt därborta på ett fjärran avstånd tittar solen fram genom ett slags
dis. Solen - min bästa vän.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Sista gudstjänsten vid Furunäsets sjukhus
¤ Den sista gudstjänsten vid Furunäsets kyrka avslutades med att man
i procession utförde kyrkans lösa inventarier. Längst fram går kommi-
nister Thure Eriksson.
På söndagen hölls den sista gudstjänsten vid kyrkan i Furunäsets sjukhus. Anledningen är nedläggningen av sjukhuset. Högtidsgudstjänsten avslutades genom att prosten Curt Carlsson förklarade att Furunäsets sjukhus skall upphöra som officiellt kyrkrum. I processionen utfördes de lösa inventerierna ur kyrkan. Furunäsets kyrka invigdes som Piteå Hospitalkyrka den 6 januari 1894. Så visst var det vemod i kyrkans väggar på söndagen.
Men tills vidare kommer kyrksalen ändå att användas som samlingssal också för gudstjänster vid särskilda tillfällen. Efter högtidsgudstjänsten ordnades samkväm i festsalen. Förutom prosten Curt Carlsson medverkade komminister Thure Eriksson, sjukhuskyrkan, kyrkomusiker Harry Forsberg och sångkören Fyrklangen. Representanter för både landsting och kommun fanns också företrädda.
¤ Sjukhusdirektionens ordförande Irma Berggren var en av dem som
var med och tog avsked av Furunäsets kyrka.
-------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 21 mars 1988
"Det okända" besöker Furunäsets sjukhus
Japp, då har man sett "Det okända". Synd bara att Anders Wikdahl fick fel namn, han hette Viklund i programmet helt plötsligt. Men sånt händer. "Vaktmästare i blåställ" var en fråga som jag fick i höstas när redaktionen på "Det okända" ringde mig. När hon berättade att mediet "hittat" en man i matsalen, som för det mesta gick klädd i overall, så nämde jag att det var många som gjorde det på området. När hon sa att det var en man som ville ha ordning och reda, som tyckte om att hjälpa människor, så kom Karl-Gustaf Högmodig plöstligt in i mina tankar. På frågan om initialerna "P-G" nämnde jag om överläkaren Per Winqvist som fanns på hospitalet vid 1900-talets början. Jag har en handling i min ägo där han satt sin signatur vilket lyder: "Piteå hospital och asyl den 15 oktober 1901 Per Winqvist". Jag använde den när jag skrev en berättelse i Piteå-Tidningen som hade rubriken: "I sorgens år från en svunnen tid".
Ska man nu tro på sådant här? För något år sedan tog en person kontakt med mig. Hon berättade att hon hört personer berätta om att det fanns vissa oförklarliga saker därnere i kulverterna. Hon ställde då en fråga: Du som jobbat där, måste väl ha sett något? Kan du berätta för mig. Tyvärr så var jag så illa tvungen att göra henne besviken. Under mina 15 år, både ovan som under jord, såg jag aldrig ett enda skvatt. Varje morgon i 15 år, så åkte jag och mina arbetskompisar i den underjordiska kulverten. Vi såg ingenting! Jo, vi mötte naturligtvis både vårdare och patienter, men inga osaliga andar. Däremot mötte man väldigt intressanta personer, då menar jag många av de patienter som låg där. Flera stycken såg hur friska ut som helst. Fast å andra sidan fanns även mycket tragik, det blev man ju varse om. Annars så var Furunäset som vilken arbetsplats som helst. Jag gillade faktiskt mitt jobb därute, och det vet jag många med mig gjorde.
Roger
Ska man nu tro på sådant här? För något år sedan tog en person kontakt med mig. Hon berättade att hon hört personer berätta om att det fanns vissa oförklarliga saker därnere i kulverterna. Hon ställde då en fråga: Du som jobbat där, måste väl ha sett något? Kan du berätta för mig. Tyvärr så var jag så illa tvungen att göra henne besviken. Under mina 15 år, både ovan som under jord, såg jag aldrig ett enda skvatt. Varje morgon i 15 år, så åkte jag och mina arbetskompisar i den underjordiska kulverten. Vi såg ingenting! Jo, vi mötte naturligtvis både vårdare och patienter, men inga osaliga andar. Däremot mötte man väldigt intressanta personer, då menar jag många av de patienter som låg där. Flera stycken såg hur friska ut som helst. Fast å andra sidan fanns även mycket tragik, det blev man ju varse om. Annars så var Furunäset som vilken arbetsplats som helst. Jag gillade faktiskt mitt jobb därute, och det vet jag många med mig gjorde.
Roger
Markiser till Furunäsets Företagsby
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 25 april 1990
Besök på Furunäsets sjukhus del 1
I början hette det Piteå hospital oxch asyl. Asyl står för tillflyktsort, en grovt missvisande benämning. Den som hamnade där var ofta dömda till evig förvisning och förvaring. Genom åren har hospitalet ständigt bytt namn och i dag heter det: Psykiatriska kliniken vid Piteå lasarett.
Furunäsets sjukhus. Där vistas dagligen cirka ett tusen människor!
¤ Sjukhuset har 562 vårdplatser.
¤ Antalet sjukvårdspersonal är cirka 380, därtill kommer köks- och städpersonal.
Ett tusen människor - det är lika många som ett mindre samhälle.
Det skulle dock vara överdrifrtatt säga att Furunäsets sjukhus utgör ett lyckligt samhälle.
Piteå-Tidningen har vid sitt besök träffat patienter, vårdpersonal, psykologer, kuratorer och läkare och låtit dom ge sin syn på sjukhuset. Det kommer alltså till stor del att handla om mentalvården vid Furunäsets i dag. Den vården skiljer sig kraftigt från Piteå Hospital och asyls dagar. Då bestod "vården" till största delen av isolering i celler med gallerförsedda fönster. Maten skickades in genom en glugg i dörren. I dag är mentalvården dessbättre åtskilligt humanare. De murar och stängsel som inhängnat Furunäset har med tiden rivits.
¤ ISOLERAD INSTITUTION
Men man kan ändå inte komma ifrån att Furunäset utgör en ganska isolerad institution i samhället. Och just därför är mentalvården av i dag fortfarande till stora delar inhuman, omänsklig.
Göran Westergren, chefspsykolog, tar ett exempel:
- En äldre dam i Norrbottens inland har blivit lite förvirrad, eller åderförkalkad, som det brukar heta, på ålderns höst och kan inte klara sig själv längre. Hon har kanske inte längre några anhöriga hemmavid som kan titta till henne. Då är risken stor att hon hamnar här på Furunäset, uppryckt med rot från den miljö hon hör hemma i.
- Det upplever jag som ett inhumant inslag i sjukhusvården, säger Westergren.
¤ LÅNGVÅRDEN ÖVERVÄGANDE
Just detta med åldringsvården, som ju ofta är liktydligt med långtidsvård, är något man kanske inte i första hand tänker på när det gäller Furunäset. Ändå utgör just långvården den allra största delen av sjukhusresurserna. Den rent mediciniska kliniken på sjukhuset upptar närmare 90 vårdplatser. Dessutom räknas närmare tio av övriga avdelningar som åldriga avdelningar (s k psykogeriatriska) där man främst behandlar s k åldersdemenser, d v s förvirringstillstånd hos gamla.
- Dessa tenderar att öka och har lett till att vi just håller på att göra om en korttidsavdelning till långtidsvårdande avdelning, säger chefsläkare Ragnar Nylöf.
Åldringsvården som helhet är ett problem som ständigt växer i de flesta kommuner i landet. Det finns för få vårdplatser.
- Gränsen mellan den långvård som ges här och långvården på ex Piteå lasarett är ytterst liten, säger Barbro Berglund, klinikföeståndare.
¤ 200 KRONOR PER DYGN!
Men det är dyrt att driva ett sjukhus typ Furunäset. Man räknar med att varje heldygnsvårdplats kostar mer än 200 kr/dygn! Det är slöseri med resurser, tycker många.
- Det vore både humanare och billigare för psykiatrin att söka sig ut i samhället istället för att hålla sig till de stora slutna institutioner som denna, menar exempelvis psykologen W´stergren.
Den s k öppenvården byggs därför ut mer och mer. För två år sedan startade PAP (Psykiatriska Arbetsgruppen i Piteå) ur befintlig personal på Furunäset. PAP bedriver sin verksamhet utanför Furunäset, disponerar två vanliga bostadslägenheter inne i stan. Dit kan människor med problem av allehanda slag vända sig för att få hjälp att hitta lösningar innan problemen blir övermäktiga. På Furunäset finns också en annan form av öppenvårdsverksamhet, dagavdelningen. Den är också skild från Furunäset i övrigt, patienterna får vistas på avdelningen under dagtid men i övrigt leva i sin normala hemmiljö.
Det här är arbetsformer som kommer att få ökad betydelse i framtiden. Just nu håller nämligen sista handen att läggas vid en utredning om psykiatrin i Norrbotten inför 80-talet. Utredningen har pågått en längre tid, ligger nu ute på slutlig remiss och skall presenteras någon gång efter nyår. Där tycks man ha tagit fasta på grundtanken att psykiska störningar inte är något som enbart härstammar ur den enskilde individen utan att de har sin grund i miljön, familjen, arbetet, boendet m m och att man inte kan behandla en patient som att "du är sjuk - alla andra är friska" utan att ta med hela problemkomplexet.
Utredningen understryker också behovet av ett dagcenter i Piteå, av att åldringsvården flyttas till mera hemlika miljöer o s v. Denna utredning finns det alltså stor anledning att återkomma till när den framläggs för landstinget och offentligheten i början av nästa år.
¤ YTLIG BILD AV SJUKHUSET
I den artikelserie om Furunäset som vi nu påbörjar skall vi främst beskriva Furunäset av idag. Vi har kallt serien "Besök på Furunäset" och det är precis vad det handlar om. Vi har besökt sjukhuset och intervjuat olika människor i olika befattningar. Det har gett oss en ganska ytlig bild och "officiell" bild av sjukhuset. Vad vi haft svårt att fånga är hur de intagna, patienterna, själva upplever vården. Vi vill därför gärna komma i kontakt med nuvarande eller f d patienter som kan berätta om hur Furunäset fungerar "på insidan". Ett torde vara ganska klart: På Furunäset finns många människor som egentligen borde vara ute i samhället.
- Om bara toleransen och resurserna i fråga om arbeten och bostäder vore större skulle vi kunna skriva ut en stor del av våra patienter från Furunäset.
Därom är läkare, psykologer och kuratorer eniga.
------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 20 december 1976
Nya VAUXHALL / 1955
¤ WYERN - 4-cylindrig, 1,5 liters kvadratmotor på 45,5 hk. Klädsel av Vynide i olika färger, harmonierande med lackeringen.
Riktpris kr. 8.750 :-
¤ VELOX - 6-cylindrig, 2 1/4 liters kvadratmotor på 67,5 hk. Klädsel av Vynide i ett flertal 2-färgskombinationer. Extra kromdetaljer ger Velox ett sobert, distingerat utseende!
Riktpris kr. 9.550 :-
¤ CRESTA - årets stora nyhet ger lyx till lågt pris. Cresta har som standard många extra finesser, som t. ex. läderklädsel, värme, däck med vita sidor och en mängd värdefulla utrustningsdetaljer, 6-cylindrig kvadratmotor på 67,5 hk.
Riktpris kr. 10.500
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
BIL AB V. HEDMAN
Kanalgatan 51, Skellefteå, tel. 120 55, 105 05, 127 05
V. HEDMANS BILAFFÄR AB
Västergatan 11, Piteå, tel. 2600, 2601-02
--------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ December 1954
Gellivare-annonser mottagas / 1920
NORRBOTTENS KURIREN ¤ Fredagen den 10 september 1920
"Stjärnorna på slottet special"
Lek med tanken att jag vore TV-producent på SVT. Jag skulle i mitt jobb få övermänskligt förfogande och rätt att göra alldeles precis som jag tyckte och tänkte. Jag skulle med andra ord ha fria händer. Tänk även på att jag hade rätt att sudda ut den hårfina gränsen över liv och död. Så en dag knackar någon på min dörr där på TV-huset. In kommer en mindre delegation som berättar att just jag fått i uppdrag att förverkliga "Stjärnorna på slottet special". Men på ett villkor: de personer jag fått i uppdrag att jobba med är alla borta.
Vilka personer ur artist- och författarvärlden skulle jag välja? Ja, det vore för mig en ganska så lätt uppgift. Den första jag skulle ta kontakt med vore Ingmar Bergman. Fortsättningen skulle vara som att öppna en vattenkran, det skulle fullkomligt forsa ut tänkbara spännande förslag. Naturligtvis skulle jag ringa en av mina idoler: Povel Ramel. Jag skulle säga till Povel: Snälla Povel, ta pianot med, och du, när du så kommer kan du vara snäll att åka förbi Martin, Brita, Sune, och du glöm inte Monica Zetterlund.
Innan jag ringer Sten Broman skulle jag nog gruva mig en stund, för jag menar, man vet ju aldrig vad han skulle säga, kanske: Jag kommer, på ett villkor, att det icke - absolut icke finns ett enda dragspel på sju mils avstånd. Som den artige TV-producent jag är, skulle jag ge honom detta svar: Herr Broman behöver inte vara ängslig, Gnesta-Kalle, och Ebbe Julabo har båda tackat nej till min inbjudan.
Karl-Gerhard skulle jag också artigt fråga: Goddag herr Gerhard! Skulle herr Gerhard kunna tänka sig att hedra oss med sin medverkan? Sen så har jag ett förslag, herr Gerhard - kanske herr Gerhard skulle tänka sig ett framförande av "Den trojanska hästen?".
Jag ber härmed att presentera ett förslag till mitt "Stjärnorna på slottet special":
Utöver de redan uppräknade stjärnorna, kommer en presentation på
de personer som redan tackat ja. Beppe Wolgers, Carl-Gustaf Lind-
stedt, Inga Tidblad, Nils Poppe samt Lennart "Nacka" Skoglund.
John Elfström, Sigge Fürst, Ingmar Bergman, Edvin Adolphson, Sven-
Eric Gamble, Julia Caesar och Lars Ekborg.
Lars "Tjadden" Hällström, Ingrid Bergman, Laila Westersund, Zarah
Leander, Greta Garbo, Sten Broman och Hjördis Pettersson.
Utöver de presenterade har även dessa tackat sitt ja:
¤ EVERT TAUBE, MARGARETHA KROOK, ERNST-HUGO JÄREGÅRD, LENNART HYLAND, BARBRO HÖRBERG, VILHELM MOBERG, OLOF PALME, GUNNAR STRÄNG, TAGE DANIELSSON, LENA NYMAN, GÖSTA EKMAN D.Ä., HASSE EKMAN, TUTTA ROLF, ERNST ROLF, VIVECA LINDFORS, JUSSI BJÖRLING, GEORG RYDEBERG, KEVE HJELM, TOIVO PAWLO, HJALMAR BRANTING, CARL LARSSON, ANDERS ZORN, JENNY LIND, CHRISTINA NILSSON, GUSTAF III, JOHAN JAKOB ANCKARSTRÖM, STIKKAN ANDERSON, DAN ANDERSSON, ÅKE FALCK, OLLE ÅKERFELDT, LEIF ASP, EGIL JOHANSEN, ARNE DOMNÉRUS, JAN JOHANSSON, ÖSTEN WARNERBRING, LARS HANSON, TORA TEJE, NAIMA WIFSTRAND, THORD CARLSSON, PER RÅDSTRÖM, LARS GULLIN, SELMA LAGERLÖF m fl
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Vilka personer ur artist- och författarvärlden skulle jag välja? Ja, det vore för mig en ganska så lätt uppgift. Den första jag skulle ta kontakt med vore Ingmar Bergman. Fortsättningen skulle vara som att öppna en vattenkran, det skulle fullkomligt forsa ut tänkbara spännande förslag. Naturligtvis skulle jag ringa en av mina idoler: Povel Ramel. Jag skulle säga till Povel: Snälla Povel, ta pianot med, och du, när du så kommer kan du vara snäll att åka förbi Martin, Brita, Sune, och du glöm inte Monica Zetterlund.
Innan jag ringer Sten Broman skulle jag nog gruva mig en stund, för jag menar, man vet ju aldrig vad han skulle säga, kanske: Jag kommer, på ett villkor, att det icke - absolut icke finns ett enda dragspel på sju mils avstånd. Som den artige TV-producent jag är, skulle jag ge honom detta svar: Herr Broman behöver inte vara ängslig, Gnesta-Kalle, och Ebbe Julabo har båda tackat nej till min inbjudan.
Karl-Gerhard skulle jag också artigt fråga: Goddag herr Gerhard! Skulle herr Gerhard kunna tänka sig att hedra oss med sin medverkan? Sen så har jag ett förslag, herr Gerhard - kanske herr Gerhard skulle tänka sig ett framförande av "Den trojanska hästen?".
Jag ber härmed att presentera ett förslag till mitt "Stjärnorna på slottet special":
Utöver de redan uppräknade stjärnorna, kommer en presentation på
de personer som redan tackat ja. Beppe Wolgers, Carl-Gustaf Lind-
stedt, Inga Tidblad, Nils Poppe samt Lennart "Nacka" Skoglund.
John Elfström, Sigge Fürst, Ingmar Bergman, Edvin Adolphson, Sven-
Eric Gamble, Julia Caesar och Lars Ekborg.
Lars "Tjadden" Hällström, Ingrid Bergman, Laila Westersund, Zarah
Leander, Greta Garbo, Sten Broman och Hjördis Pettersson.
Utöver de presenterade har även dessa tackat sitt ja:
¤ EVERT TAUBE, MARGARETHA KROOK, ERNST-HUGO JÄREGÅRD, LENNART HYLAND, BARBRO HÖRBERG, VILHELM MOBERG, OLOF PALME, GUNNAR STRÄNG, TAGE DANIELSSON, LENA NYMAN, GÖSTA EKMAN D.Ä., HASSE EKMAN, TUTTA ROLF, ERNST ROLF, VIVECA LINDFORS, JUSSI BJÖRLING, GEORG RYDEBERG, KEVE HJELM, TOIVO PAWLO, HJALMAR BRANTING, CARL LARSSON, ANDERS ZORN, JENNY LIND, CHRISTINA NILSSON, GUSTAF III, JOHAN JAKOB ANCKARSTRÖM, STIKKAN ANDERSON, DAN ANDERSSON, ÅKE FALCK, OLLE ÅKERFELDT, LEIF ASP, EGIL JOHANSEN, ARNE DOMNÉRUS, JAN JOHANSSON, ÖSTEN WARNERBRING, LARS HANSON, TORA TEJE, NAIMA WIFSTRAND, THORD CARLSSON, PER RÅDSTRÖM, LARS GULLIN, SELMA LAGERLÖF m fl
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Louise Hoffstens far, Gunnar Hoffsten (1923-2010)
I går sändes det sista programmet i serien "Stjärnorna på slottet". En av de medverkande var Louise Hoffsten som jag tycker är en härlig och skönsjungande tjej. Hennes far, Gunnar Hoffsten (1923-2010) var kanske den som gav sin dotter det musikaliska påbrå som hon besitter, och förvaltar. Gunnar Hoffsten var musiker och orkesterledare samt kompositör. I Accordion Journalen från 1951 har jag hittat en artikel som berättar om det besök som Gunnar Hoffsten och hans band gjorde på anrika Nalen i Stockholm.
ACCORDION JOURNALEN ¤ Den 15 maj 1951
Gunnar Hoffsten avled i september 2010 i en ålder av 86 år.
Louis Hoffsten, en av de medverkande i Stjärnorna på slottet.
-----------------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.gp.se / www.fokus.se
ACCORDION JOURNALEN ¤ Den 15 maj 1951
Gunnar Hoffsten avled i september 2010 i en ålder av 86 år.
Louis Hoffsten, en av de medverkande i Stjärnorna på slottet.
-----------------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.gp.se / www.fokus.se
Go´morron söndag!
Hoppas att du blir en fin dag. Jag skulle gärna önska att du tog bort de 10 minusgrader vi har, och istället (om jag får komma med ett högst personligt råd) skruvade om tempmätaren till en siså där 2-3 minus. Kan du fixa det, snälla söndag? Jo, jag har nyss varit ute för att "kolla läget". Och som du vet så är jag en grinig person gällande snö, vinter och kyla. Trots mina långkalsonger så blev jag nära nog på en sekund förvandlad till något som kan liknas med en istapp. Trots detta, så lyckades jag skotta bort lite snö, sopa bron samt sätta fast motorvärmaren i min "blå fara". Joo, det var så sant, kära söndag, jag sopade ju bort en del snö på bilen också. Sedan stapplade jag in genom dörren (jag öppnade den givetvis först) slet av mig min vinterskrud, rusade in till närmaste värmeelement, som för övrigt var upptagen, för där låg en av katterna. Hon tittade på sin husse, förstod hans prekära situation och lämnade plats. Jag har nu kramat elementet i nära 10 minuter, med risk för betydande brännskador. Så som du ser, kära söndag så hoppas jag att du genom detta SOS-meddelande nu ser mitt oerhörda lidande, och därför vrider om det värmeelement som du förfogar över.
Din frusne vän Roger
Din frusne vän Roger
"Banankartongskatt"
Vår katt är en s k "banankartongskatt" d.v.s. en kisse som föredrar att lägga sig på de mest konstiga ställen. T ex i en banankartong.
Sessan "bananen" Lindqvist bor i Hortlax. På fritiden ligger hon allra
helst i en banankartong i husses rum. Eftersom husse har en hel del
gamla intressanta tidningar/tidskrifter, brukar fröken Sessan sätta sina
vassa klor i dessa till husses stora förskräckelse. När husse åker bort,
är Sessan portförbjuden i rummet.
------------------------------------------------------------------------------
Banankartongkattfotograf: ROGER LINDQVIST
Sessan "bananen" Lindqvist bor i Hortlax. På fritiden ligger hon allra
helst i en banankartong i husses rum. Eftersom husse har en hel del
gamla intressanta tidningar/tidskrifter, brukar fröken Sessan sätta sina
vassa klor i dessa till husses stora förskräckelse. När husse åker bort,
är Sessan portförbjuden i rummet.
------------------------------------------------------------------------------
Banankartongkattfotograf: ROGER LINDQVIST
VIKINGARNA / 1990
EFTER 19 HAR HAN FÅTT NOG
NÄ, NU GÅR JAG. Vikingarnas pianist/keyboardist Tord Sjöman
lämnar bordet och gruppen för gott. "Åldern tar ut sin rätt", säger han -
medan andra hävdar att det är resultatet av många stormiga möten
av ekonomisk karaktär.
I går avslöjade Expressen att VIKINGARNA inte äger sig själva. En månadslön är allt medlemmarna i Sveriges mest framgångsrika dansband får. Efter 19 år lämnar nu keyboardisten TORD SJÖMAN sitt gamla dansband.
Expressen Fredag skrev att fyra av orkestermedlemmarna, bland annat Tord Sjöman, tillsammans med managern Jörgen Arnemar 1987 bildade Vikingarna AB. Royalties och vinster från turnéerna stoppas in i bolaget. 1987 sålde Jörgen Arnemar, som sköter dansbandets ekonomi, Vikingarna AB till värmländske finansmannen Åke Wester. Under 1988 hade bolaget en vinst på fem och en halv miljon kronor. Den tog moderbolaget Åke Wester AB hand om.
I samma veva kommer det fram att Tord Sjöman ska hoppa av. Han ska i stället arbeta för Vikingarnas skivbolag Nordiska Musikgruppen AB med administrativa sysslor.
¤ Hoppar du av därför att du känner dig lurad av Jörgen Arnemar?
- Nej, då skulle jag väl inte fortsätta att arbeta i skivbolaget.
Enda anledningen till avhoppet är, enligt Tord Sjöman, att han den 25 december i år fyller 50 år.
- Åldern tar ibland ut sin rätt. Jag är ju ingen popidol längre. Resor och sådant tar på krafterna.
- Tord Sjöman har under en längre tid varit missnöjd med Jörgen Arnemars ekonomiska satsningar. Hans avhopp är ett resultat av flera stormiga möten mellan dansbandsmedlemmarna och Jörgen Arnemar, säger en källa till Expressen.
¤ Du har i 19 år varit medlem i Sveriges mest framgångsrika dansband. I dag får du ingen del i vinsten. Hur känns det?
- Jag har min lön och den är jag nöjd med. Skulle man hitta på något annat försvinner ju ändå pengarna i skatt, säger Tord Sjöman.
- Vill du tala om ekonomi är det bättre du pratar med Jörgen. Han sköter våra affärer och det tycker jag han gör bra. Det tycker alla andra också.
Det blir Lasse Westman som ska ersätta Tord Sjöman. Han har vikarierat för Vikingarna tidigare som gitarriste och sångare.
"Lasse blir nog ett lyft"
- Lasse Westman är en mycket kompetent musikant. Det är en kille som vi har känt i flera år och som varit med oss mycket. Det blir nog ett lyft att få in honom i stället för en åderförkalkad gammal gubbe, fortsätter Sjöman. Jörgen Arnemar hoppade av som gitarrist 1984 och har sedan dess fortsatt att sköta Vikingarnas affärer. Det är han som har ensamrätt på namnet Vikingarna när det gäller orkestrar.
Är det inte svårt att driva ett inarbetat dansband när medlemmarna hoppar av?
- Nej! Sedan vi började har vi bytt en medlem vart fjärde år. Det är inte så farligt, säger Jörgen Arnemar.
I dag finns det bara en ursprunglig medlem av Vikingarna kvar i det vinstgivande dansbandet. Det är Tony Eriksson. Han spelade sax i "The Vikings" redan 1959. Men för publiken verkar det inte spela någon roll. Så länge ett dansband med namnet Vikingarna spelar kramgoa låtar vallfärdar folk för at dans till deras musik.
¤ TORD SJÖMAN
¤ LASSE WESTMAN
-----------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Lördagen den 20 januari 1990
YNGVE FORSSÉLLS orkester gästar festplatsen ÖHOLMA / 1955
Nio år hade orkestern funnits när man den här kvällen spelade upp till dans på dansbanan på festplatsen Öholma. Undrar om mina föräldrar var där? Kanske...eller min pappas bror Sven med hustrun Elma? Kanske... Jamen, jag tror att jag bestämmer att dom var där, vi säger så?
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 3 juni 1955
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 3 juni 1955
Hortlax, lördagkväll, klockan 17.25
Det blev en rätt så snöig promenad, inte direkt nåt att klaga över. Och temperaturmässigt var det perfekt, omkring 2 minus.
På väg mot Hortlaxvägen. Klockan är omkring 17.25. Det snöar lite
lätt, temperaturen är perfekt 2 minus...
Hortlaxvägen omgärdad av ljus så långt man kan se.
Ska vi svänga höger, eller ska vi gå rakt fram...?
Vi svänger höger, och i samma stund tittar jag upp mot ljuset som
ser ut som en sol i miniatyr.
I ett av husen på Inimarksvägen står det här huset, som sprider en
slags stämning av sörgårdsidyll.
Och ut genom dess fönster kastas kökslampans ljus ut på de vita
drivorna.
Den konstgjorda solen som kikar fram genom grenverket , lyser upp
våra fötters väg.
Det är då han dyker upp, mitt i idyllen, denna snögubbe med sin
Armanimössa på sitt huvud. - Vad vill du?, frågar jag. Han skakar på
huvudet, tittar sig omkring, för att plötsligt vända om och försvinna in
i mörket.
Färden fortsätter efter Inimarksvägen. Och i det röda huset till vänster
bodde en gång min faster och hennes familj.
Jodå, den där konstgjorda solen som finns uppmonterad på en stolpe
skänker oss fortfarande sitt ljus.
Och se, därborta kommer Elisabeth med sin sparkstötting. Hon fick
sparkstöttingkörkort förra hösten. Själv så tog jag det redan 1966.
Återigen på mammas gata. Nu väntar soffan.
---------------------------------------------------------------------------
Snöfotograf: ROGER LINDQVIST
På väg mot Hortlaxvägen. Klockan är omkring 17.25. Det snöar lite
lätt, temperaturen är perfekt 2 minus...
Hortlaxvägen omgärdad av ljus så långt man kan se.
Ska vi svänga höger, eller ska vi gå rakt fram...?
Vi svänger höger, och i samma stund tittar jag upp mot ljuset som
ser ut som en sol i miniatyr.
I ett av husen på Inimarksvägen står det här huset, som sprider en
slags stämning av sörgårdsidyll.
Och ut genom dess fönster kastas kökslampans ljus ut på de vita
drivorna.
Den konstgjorda solen som kikar fram genom grenverket , lyser upp
våra fötters väg.
Det är då han dyker upp, mitt i idyllen, denna snögubbe med sin
Armanimössa på sitt huvud. - Vad vill du?, frågar jag. Han skakar på
huvudet, tittar sig omkring, för att plötsligt vända om och försvinna in
i mörket.
Färden fortsätter efter Inimarksvägen. Och i det röda huset till vänster
bodde en gång min faster och hennes familj.
Jodå, den där konstgjorda solen som finns uppmonterad på en stolpe
skänker oss fortfarande sitt ljus.
Och se, därborta kommer Elisabeth med sin sparkstötting. Hon fick
sparkstöttingkörkort förra hösten. Själv så tog jag det redan 1966.
Återigen på mammas gata. Nu väntar soffan.
---------------------------------------------------------------------------
Snöfotograf: ROGER LINDQVIST
NILS POPPE - "Blåjackor"
Bland de första mötena jag hade med Nils Poppe lär ha varit nångång vid 1960-talets mitt. Det var julaftonshögtid, och i en vrå i vårt kök stod vår svartvita TV. Samma kväll, mellan lutfisken och skinkan, julmusten och tomtebesöket, visades "Blåjackor" med Nils Poppe och Annalisa Ericson. Jag blev stormförjust åt den lille mannen i sjömanskläder, som dansade sig fram genom hela långfilmen. Tillsammans med sin motspelerska, Annalisa Ericson, framförde han (tyckte jag) de mest halsbrytande shownummer. Jag vill minnas att mina pappa som satt bredvid, uppklädd i sin vita skjorta och fina slips skrattade så att han nästan grät. Nils Poppe hade just precis dansat sig in i mitt liv. Efter detta för mig succéartade intåg i familjen Lindqvist, fortsatte jag att ha ögon och alla sinnen vidöppna, så fort tidningens TV-tablå förtäljde att "den där Poppe" återigen skulle komma på hembesök. Sedan har jag fortsatt att njuta av hans tolkningar vare sig det varit i den komiska gestaltningen, eller det kanske mer allvarliga och djupa. Glädjespridaren Nils Poppe är borta sedan 2000, men fortsätter ändå, tack och lov, att sprida skrattets evangelium åt oss alla. Artikeln som följer har jag hämtat ur Hemmets Veckotidning från 1945. /Roger Lindqvist
¤ För första gången i svensk filmhistoria har man vågat sig på försöket att filma en "riktig" operett. Det är Wivefilm, som gripit sig verket an med Louis Lajtais succé "Blåjackor", och ingen möda har sparats för att få det hela så storslaget glatt och muntert som möjöigt. Alla exteriörerna har tagits på vår egen flottas "Fylgia", där de riktiga blåjackorna kommit bra överens med filmens. I den imponerande rollistan märker man Nils Poppe, Annalisa Ericson, Tollie Zellman, Karl-Arne Holmsten, debutanten Cécile Ossbahr, Gösta Cederlund, Håkan Westergren, Elof Ahrle, Rolf Botvid och Barbara Randall från Chinarevyn. Filmens stora balettrupp är sammansatt av de sötaste flickorna ur Wally- och China-baletterna, vilka drillats av balettmästare Albert Gaubier, Sune Waldimir dirigerar och Rolf Husberg regisserar.
Vad kan det stå i brevet, som gör Poppe så munter? Svaret får
vi, när "Blåjackor" kommer på filmduken.
Här befinner sig Poppe bestämt på krigsstigen tillsammans med Ulla
Hodell, som debuterar på vita duken i denna film.
En annan debutant är Cécile Ossbahr, som uppvaktas av Karl-Arne
Holmsten.
En vacker balettscen ur "Blåjackor", där man samlat ihop den största
filmbalett, som någonsin förekommit i Sverige. Paret i mitten är Cécile
Ossbahr och Börje Krüger.
Här har Nils Poppe svikit Ulla Hodell och blivit infångad av Annalisa
Ericson. Han tycks vara enbart förtjust över fångenskapen.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
HEMMETS VECKOTIDNING ¤ Den 30 november 1945
Födelsedagskalas
Det första som mötte oss var tårtan. Ja, förstå detta rätt, det var
Daniel som öppnade dörren, inte tårtan. Men sen så såg vi den stå
där på köksbordet i all sin vackra glans.
Selma satt och väntade på att få gratulera husse.
Men allra först skulle Daniel öppna paketet med ena handen, samtidigt
som han höll telefonen i den andra.
Men så hände det...husse tog tag i Selma, lyfte upp henne...
...äntligen fick Selma ge Daniel en födelsedagskram. Grattis husse!
Och när Selma väl var uppe så ville hon för allt i livet inte gå ner.
Som ni kanske förstått, så är Selma en riktigt nyfiken liten filur.
Så gjorde hon nåt som förvånade mig. Hon sträckte på sin katthals,
och sa på sitt speciella kattspråk: Jo, jag undrar, finns det möjligtvis
kvar lite grädde, månntro? Jag skulle så gärna vilja ha ett litet slick.
Sån är hon - katten Selma.
--------------------------------------------------------------------------
Tårtkattfödelsedagsfotograf: ROGER "Tårtmonstret" LINDQVIST
Inget revynummer...
Förra året lämnade jag in fem skrivna nummer till Pite Revyn, två kom med. Det här året blev det skrivna texterna två till antalet, men inget kom med. Har jag hört. Tur att man inte har skrivandet som jobb, då kanske att vi fått svälta ett tag framöver...
Roger
Roger
Grattis Daniel!
Grattis på födelsedagen!
"Jag ska få en bäbis å en kanin till sommaren"
Orden kommer från barnbarnet Norah när hon hälsade på oss i dag. Och när vi ser på några foton från förra sommaren tillägger hon snabbt: "Å jag ska ju fylla år också". Vad som är viktigast, bäbisen eller kaninen, låter jag vara osagt. Men jag tror ändå att bäbisen hamnar på topplistans allra första plats i storasysters ögon.
Norah är väldigt förtjust i Emil, ni vet den där busungen från Lönneberga, som för det mesta sitter i sin snickarboa och täljer trägubbar. Norah blev så pass inspirerad att hon bestämt ville att vi båda skulle spela upp några scener ur filmen. När hon rollbesatte skådespelet, ville hon (av någon anledning) att jag skulle gestalta Emils mamma. Själv skulle hon vara Emil. När jag frågade om jag inte istället kunde få vara Emils pappa, sa hon bestämt nej. Jag skulle alltså föreställa Emils mor. Som den vane aktör jag är, från teaterscenen, passade jag ganska bra som Emils mor. Föreställningen kommer inte att visas för någon större publik än Norahs farmor. Farmor Bettan visade vad hon tyckte om min insats: hon lämnade rummet! Nåja, så dålig var jag väl ändå inte?
Norah, som här ses med lite ketchup kring munnen, tyckte att farfar
skulle vara som klippt och skuren för rollen som Emils mamma i några
scener som hon ville vi skulle spela upp i vårt vardagsrum idag. När
hon presenterade rollbesättningen vek hon rollen som Emil åt sig själv.
En smula orättvist tyckte farfar, som allra helst ville spela Emils pappa.
När föreställningen väl började, lämnade farmor Bettan rummet. Om det
var på grund av min rolltolkning som mamma, vet jag inte.
---------------------------------------------------------------------------------
Norah är väldigt förtjust i Emil, ni vet den där busungen från Lönneberga, som för det mesta sitter i sin snickarboa och täljer trägubbar. Norah blev så pass inspirerad att hon bestämt ville att vi båda skulle spela upp några scener ur filmen. När hon rollbesatte skådespelet, ville hon (av någon anledning) att jag skulle gestalta Emils mamma. Själv skulle hon vara Emil. När jag frågade om jag inte istället kunde få vara Emils pappa, sa hon bestämt nej. Jag skulle alltså föreställa Emils mor. Som den vane aktör jag är, från teaterscenen, passade jag ganska bra som Emils mor. Föreställningen kommer inte att visas för någon större publik än Norahs farmor. Farmor Bettan visade vad hon tyckte om min insats: hon lämnade rummet! Nåja, så dålig var jag väl ändå inte?
Norah, som här ses med lite ketchup kring munnen, tyckte att farfar
skulle vara som klippt och skuren för rollen som Emils mamma i några
scener som hon ville vi skulle spela upp i vårt vardagsrum idag. När
hon presenterade rollbesättningen vek hon rollen som Emil åt sig själv.
En smula orättvist tyckte farfar, som allra helst ville spela Emils pappa.
När föreställningen väl började, lämnade farmor Bettan rummet. Om det
var på grund av min rolltolkning som mamma, vet jag inte.
---------------------------------------------------------------------------------
Nya Ford Anglia - 60
Nya Anglia får bakåtlutande bakruta och starkt sluttande front. I första
hand görs en 2-dörrarsmodell. Senare kommer förmodligen även en
med 4-dörrarskaross och den skall heta Perfect. Anglians motor blir på
40 hk och toppfarten ligger på över 125 km/tim. Tack vare 4-växlad
låda har man fått en fin omkörningsväxel i "trean".
Tillverkningen av nya Ford Anglia - som av allt att döma blir årets största småbilsnyhet - pågår nu för fullt och den får såväl i England som i Sverige premiärvisning den 30 september. Ford Anglia 1960 har många nyheter: den är avsevärt rymligare, starkare och mera ekonomisk än den tidigare modellen och väntas bli en allvarlig konkurrent till Volkswagen.
Till det yttre är den nya Ford-produkten, som kommer att bära serienumret Anglia IV, mycket originell. Den har en viss likhet med Citroen ID/DS 19 och även vissa drag av DKV och det kanske mest utmärkande är den bakåtsluttande plana bakrutan som Ford är först om att lansera. Karossen är rymlig - bilens längd blir 3,89 m. och bredden 1,46 m. - och instigningen i baksätet underlättas genom de ovanligt breda dörrarna, 110 cm. Bagageutrymmet är liksom tidigare väl tilltaget och omges av svagt fenformade bakskärmar.
De största nyheterna finns dock på det maskinella området. Motoreffekten har ökats till 41 SAE-hästkrafter vid 5000 varv/min. och toppfarten uppges ligga vid 130 km/tim. Toppventilmotorn är sensationellt kortslagig: cylinderdiametern är 81 cm och slaglängden knappt 55 mm! Angliamotorn är för övrigt den mest kortslagiga som byggts. Slagvolymen uppgår till 997 kbcm. Växellådan är 4-växlad med synkronisering på 2:a, 3:e och 4:e växlarna. Priset på nya Anglian uppges - trots de många nyheterna - bli i stort sett oförändrat - d.v.s. i körklart skick hålla sig kring 8.000 kronor. Skatten blir 110 kronor.
Taunus 12 M starkare
Även tyska Fordfabriken kommer i höst med en prima nyhet: Taunus 12 M som gjorts om ganska radikalt och i fortsättningen skall heta Taunus 12 M Super. Motorn blir åtskilligt vassare, då den kommer att förses med den 1,5 liters toppventilmotor som tidigare fanns i Taunus 15 M. Effekten kommer att ligga mellan 50 och 60 hk. Karossen ändras också, bl a kommer den runda upphöjningen på motorhuvens framkant att försvinna och bakrutan blir större.
---------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 28 augusti 1959
Piteå-Tidningen - rätt tidning 1959 -
För mycket att läsa på min blogg...?
Nån tyckte till häromdagen och ansåg visst att jag hade alldeles för mycket på min blogg. Jag vill bara påpeka att än så länge lever vi i ett fritt samhälle - tack gode Gud för det - där det är upp till varje individ att bestämma över sitt eget tänkande, sitt eget liv och att kunna formulera sig fritt utan att Stasipolisen kommer och hämtar mig i den sena nattimmen. Är det någon som tycker att det är för mycket - ja, då hänvisar jag den personen att läsa någon annans blogg i stället.
Mvh Roger
Mvh Roger
Dansbandet VIKINGARNA på turné / 1981
VIKINGARNA håller sig kvar på toppen, år efter år, med sin kramgoa
musik. Jörgen Anemar, Lars-Åke Svantesson, Anders Erixon, Tord
Sjöman, Christer Sjögren och Tony Erikssson - där har ni namnen på
de sex storsäljarna.
¤ LARS-ÅKE läser ALISTAIR MACLEAN.
¤ JÖRGEN är mitt inne i en bok av HERMAN WOUK.
¤ TONY lyssnar på Dagens Eko.
¤ ANDERS bläddrar i Expressen.
¤ CHRISTER sover.
¤ TONY berättar minnen.
¤ VIKINGARNA är på turné. Eller vikingatåg om man så vill. Den här gången är det Norrland som ska erövras.
Redan på 800-talet drog vikingarna ut på härjningståg. De plundrade och bar sig allmänt illa åt. Dagens Vikingar är betydligt fredligare. Just nu är de i norra Sverige och bjuder på kramgoa låtar. Det var på vägen dit vi hängde med ett par dagar. Och fick se arrangörer som förtjust gnuggade händerna när köerna utanför grindarna bara växte. Som exempelvis i Sörfjärden - mellan Hudiksvall och Sundsvall. Klockan elva på kvällen dansade 1 000 personer sig svettiga. Det var en dubblering av det tidigare årsrekordet.
Procentare
Och Jörgen Anemar, kapellmästare och ekonomichef i Vikingarna, kunde gå in på kontoret och hämta 20 000 kronor i gage. Vikingarna har nämligen blivit procentare. Det betyder att de har en viss procent av bruttoinkomsten, beroende på hur mycket folk som kommer. Den listan ser ut så här:
¤ 0-900 betalande - 60 procent.
¤ 901-1100 - 55 procent.
¤ 1100-1500 - 50 procent.
¤ 1500-2000 - 45 procent
¤ 2000 och uppåt - 40 procent.
Eftersom det nästan alltid kommer mycket folk är både arrangörer och orkester nöjda med systemet.
- Det var lite gnäll i början, berättar Jörgen. Men sen har vi inte hört något.
Det är kanske inte så konstigt. Kvällen före kom det 2 400 till Ångbåtsudden i Orsa. I regn. Och med dansbana utan tak. Den lokala idrottsföreningen vill ha tillbaka Vikingarna även nästa år. Men det är många som slåss om godbiten.
- Vi skulle nog kunna spela varenda dag året om, tippar Jörgen.
Fast det gör det inte. 130 speltillfällen blir det 1981. Det i sin tur betyder att 150 000 människor dansat tryckare till Vikingarna när året är slut.
Semestern
Några bara en gång. Andra kanske tio gånger! Det finns de som lägger upp semestern efter Vikingarnas spelplan. I Sörfjärden träffar vi ett norskt gäng. De var med redan i Orsa och lovar att åka till Ånge kvällen efter.
Var inte dansbandsmusiken på väg att dö ut?
- I tidningarna kanske. Vi har inte märkt något. Det är snarare fler som är ute och dansar i dag än för ett par år sedan. Det är Anders Erixon som talar nu. Han har varit musiker i hela sitt vuxna liv.
Men gick inte skivförsäljningen ner?
- Det verkar ha vänt där också. Kramgoa låtar 9 kan nog sälja 30 000 mer än "åttan". Då skulle vi närma oss 200 000 igen. Tillsammans har de sålt 2,5 miljoner plattor! En fantastisk summa. Och mer ska det bli. I vinter kommer en ny LP.
- Men förmodligen ska den inte heta Kramgoa låtar 10. Vi tycker att det låter lite dumt med ett tvåsiffrigt tal.
Med eller utan nytt namn - hålla-om-musik blir det även i fortsättningen. Det lovar Tord Sjöman när vi bär in instrumenten i Sörfjärden. 1 200 kilo väger utrustningen. Grabbarna i bandet bär och kopplar allt själva, med hjälp av Mats Holmén. Han är kompis till Anders Erixon och kör bussen under turnén.
Bandylaget
När Norrlandsturnén är över (nästa söndag) ska Mats hem till Arvika och börja träna bandylaget, med sikte på division II. Men nu är vi alltså i Sörfjärden och det är två timmar kvar till spelstart. De enda som kommit är några ungar och myggorna.
- Det blir myggstift i kväll grabbar, söger Christer Sjögren.
Logen är egentligen bara en trappa upp till scenen. Och vattnet i hinken är iskallt. Men ingen klagar. Så här är det på sommarturnéerna. Den personliga hygienen får man ordna på hotellrummet.
Till slut blir klockan nio. En sista finjustering av instrumenten. Sedan är det bara att dra i gång. "Skall du någonsin bli min", sjunger Christer och tre par vågar sig upp på dansgolvet. Tre timmar senare är det smockfullt och myggorna är borta. Ett par grabbar, med reklammössor från en lokal bensinmack, raglar omkring bland buskarna. Annars är det onormalt nyktert.
Lustigkurre
Vikingarna är uppe i varv. Tord showar vid pianot. Han är bandets lustigkurre. Halv ett är det dags att ta adjö. Det blir den vanliga avskedsmelodin: "Ack Värmeland du sköna..."
- En finare låt får man leta efter, säger Tony Eriksson. Han, liksom de andra, född och uppvuxen i Värmland. Nedpackningen går på 40 minuter. Alla sliter för att komma till hotellet i Sundsvall. Vi ska bo på ESSO och någon vet att ett 20-minutersprogram med Vikingarna körs på deras speciella videokanal den här veckan.
Kvällens program är givetvis slut när vi kommer fram. Men nattportieren övertalas att åtminstone köra inslaget med Vikingarna. Så där sitter vi klockan tre på natten och ser video, medan det ljusnar ute. Morgonen därpå åker jag taxi till Sundsvalls flygplats. Den kvinnliga chauffören kör Vikingarna på kassettbandspelaren. Hon är besviken för att de inte hinner framträda i Sundsvall i år.
-------------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Tisdagen den 21 juli 1981
Sjömanshemmet i Munksund / 1955
Fröken Julia Wikström.
Masskajen nedanför Munksundsindustrierna ligger insvept i snöyra och mörker. Den mörka novemberdagen lider mot sitt slut. Och frågan är om inte också sjöfarten i våra trakter går in i sitt slutskede. Men just nu är takten högt uppskruvad. Kölden och isen gör sitt till detta hetsiga tempo. Den nordliga vinden ligger hårt på. Det är en sån där afton då "havet välte och stormen ven". En långtradare med vackra linjer och stort format håller som bäst att få sitt slukande gap till lastrum fyllt med massbalar. När detta läses har detta fartyg passerat Pitsundets armar med kursen mot det stora landet over there. Vinscharna rasslar. Stuvarbasens stämma ekar. Det är ett fulltonigt ackompanjemang till höstaftonens toner av storm, snöyra och arbete.
Vad gör sjöfolket en frikväll som denna. Föga inbjudande att sticka huvudet utanför dörren. Då vi landkrabbor tänder aftonlampan och slår oss ned för att njuta av en ombonad tillvaro. Sjömannen som trampat däck i veckor, är väl mer än någon annan i behov av avkoppling och förströelse. Ja, en del har helt naturligt sökt sej in till stan för att där fördriva några sena kvällstimmar. Men många har funnit den betydligt kortare vägen till sjömanshemmet i Munksund. Det har i allt större utsträckning blivit träffpunkten för båtarnas folk. Också vi söker oss dit för att se hur man har det.
Redan i den stora ljusa hallen tränger intrycket på att på detta ställe är det högt i tak. På många sätt. Föreståndarinnan fröken Julia Wikström, som i 15 år varit hemmets allt i allo tar emot. Det blir raka spåret till samlingsrummet med placering vid ett väl dukat kaffebord. Adventsljusen brinner och faktiskt känner man inte att julen är på väg. Hur sjömännen känner det ska vi låta vara osagt. Det är en internationell samling vi hamnat i. Här har vi den danske stewarten Sigurd Bjarnt med sina 27 år på sjön. Veteran och en strong representant för havets arbetare. Han har sett åtskilligt av denna världen och förstår att uppskatta vad som görs för hans yrkesgrupp när en sjöman går i land. Det är bra ordnat i Sverige anser han i detta avseende. En som åtminstone aldrig varit här uppe i norr och som ännu inte hunnit dofta på glädjekvarteren i främmande länder är 15-årige jungmannen Helge Nilsson från Bäckaskog. Det är hans första båt, han ser med ungdomlig syn på vad som komma skall...Några gåsfjun på läppen har heller inte den lika ungdomlige tyske Rolf Moenger, men som hanterar magorgeln med brio. Till de församlades stora uppskattning.
Rolf Moenger Tyskland.
Här har vi Roy Rogers från England, Herman Hofstetter, Tyskland och många många fler. Större delen av dem som kommit hit i kväll tillhör besättningen på s/s Vestria, som nu ställer kosan mot Grekland. Och det blir för dom pojkarna att äta julgröten ute på stormande hav. Först på annandagjul beräknar man, om det går väl, vara framme. Good luck! Så förflöt kvällen på Sjömanshemmet i Munksund. Musik, allsång, radio och sällskapsspel. En trappa upp är de kö vid ping-pong bordet. I skrivrummet sitter en ung man och skriver till en god vän någonstand på kontinenten. Fick vi veta. Det knyts kontakter...En välförsedd tidningshylla drar också. Det är alltid roligt att se hur man har det i hemlandet.
Fröken Wikström visar oss omkring i lokalerna. Då vi började hade vi endast ett rum att förfoga över. Nu har vi skriv- och läsrum, samlingssal och rum för sällskapsspel. 1947 tog Munksunds AB ett vackert initiativ då man inköpte denna fastighet, renoverade den fullständigt, och ställde den kostandsfritt till Sjömansföreningens förfogande. Konstverk på väggarna, blommor i fönster och på bord, telefon, allt bidrar till att sjöfolk av alla kategorier här skall kunna tillbringa sin fritid, känna sej som hemma, och använda sej av de fördelar som bjuds.
Hermann Hofstetter, Tyskland, Brynolf Holmström, Hälsingborg,
Sigurd Bjarnt, Danmark och Roy Rogers, England.
Några av kvällens gäster, som vi talar med, har endast berömmande ord om Sjömansföreningens verksamhet i allmänhet och detta hem i synnerhet. Hemtrevnad och en atmosfär möter oss, som gör att vi sjömän längtar hit. Vi är tacksamma för vad som uträttas så att även vi får känna lite värme och ombonad trivsamhet då vi går i land. Pojkarna sticker inte under stol med att betona fröken Wikströms uppoffrande insats och aldrig sviktande omtanke. Beröm för sitt uppträdande får också gästerna av föreståndarinnan. Talet om att leva bus, då sjömän kommer samman har inte här något fog för sej. Det är inte någon överdrift at påstå att den miljö som här råder till stor del är föreståndarinnans förtjänst. Fröken Wikström finner sin uppgift inom sjömansvården intressant och är samtidigt glad över att den uppskattas. I detta sammanhang omtalar hon att man hittills i år haft över 1,330 besök. En vacker siffra, i förhållande till skeppningens storlek. Här vill också föreståndarinnan för Sjömanshemmet inflika att än är det inte försent med att sända en liten sak till det folk som gör sin tjänst på sjön och i främmande länder, och som kommer att få fira julen långt borta från vänner och anhöriga.
I över 25 år har Sjömansföreningen i Munksund bedrivit sin verksamhet. En verksamhet till gagn för det folk, som för att tala med diktarens ord, "arbetar på havets vida rum, där vågorna kasta sig med dån och med skum mot stränderna av främmande länder".
---------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 1 december 1955
"Raklödder-farfar"
"RÄDD!" säger barnbarnet Max när han till sin fasa upptäcker en konstig farbror i farmor och farfars badrum. Den konstiga farbrorn visar sig vara Max´farfar som är i färd med att raka bort tomteskägget ur ansiktet. Max springer in i vardagsrummet hos farmor. Han tar tag i en av de många bilarna som ligger på bordet. Sedan kör han racer, under fräs och spott precis som en riktig bil brukar låta (i trimmat skick) efter Monzabanan där Formel 1 bilarna kör varv efter varv. Nu är det tyvärr så, att för tillfället har Max ingen Formel 1 bil i sitt stall. Men den kommer säkert vad det lider.
Det var vid åsynen av denna fasansfulla gubbe som barnbarnet Max
utbrast: "RÄDD!". Han ilade in i vardagsrummet, tog sina bilar och körde
sitt eget formel 1 lopp på Monzabanan... förlåt, vardagsrumsbordet.
Max i full färd med att köra sina älskade "biar". Max många bilar
fordrar nu ett dubbelgarage. Garagebygget startar så fort bygglovet
kommer.
------------------------------------------------------------------------------
Det var vid åsynen av denna fasansfulla gubbe som barnbarnet Max
utbrast: "RÄDD!". Han ilade in i vardagsrummet, tog sina bilar och körde
sitt eget formel 1 lopp på Monzabanan... förlåt, vardagsrumsbordet.
Max i full färd med att köra sina älskade "biar". Max många bilar
fordrar nu ett dubbelgarage. Garagebygget startar så fort bygglovet
kommer.
------------------------------------------------------------------------------
THORLEIFS / 1976
Dansbandet Thorleifs framgångssaga är snart all. 2012 blir bandets sista år i turnébussen, eter 50 år på vägarna på väg till ett dansställe nära dig. Det var redan 1962 som det började. Och genom de efterföljande åren skulle bandet från Norrhult i Kronobergs län bli Thorleifs med hela svenska folket. Sitt kanongenombrott kom 1975 med "Gråt inga tårar". Låten som för övrigt blev framröstad som tidernas mesta och bästa dansbandslåt. Nu har grabbarna/gubbarna bestämt att målet snart är nått. Och man kan väl så här i elfte timmen, passa på att önska dessa smålänningar lycka till i deras fortsatt liv, utanför dansbanorna. 1976 året efter framgångarna med "Gråt inga tårar" fanns den här artikeln i Aftonbladet:
Thorleifs är ett av våra allra populäraste dansband. Den här sättningen
har nu spelat tillsammans i drygt fem år. I bakre raden: Thorleif Tor-
stensson, 26, Kim Lindahl, 22, Jörgen Löfstedt, 22. Framför dem: Hasse
Magnusson, 27, Magnus Bergdahl, 25 och Johan Möller, 27.
Dansbandet Thorleifs svarar dem som kritiserar dansmusiken. Den här musikstilen håller på att utvecklas. Och under tiden är de fruktansvärt populära.
- Det klankas på att vår musik är för enkel, att texterna är botten.
- De som resonerar på det sättet måste också tänka på att den här stilen håller på att utvecklas. Den är inte färdig än. Lika lite som popmusiken var färdig på 50-talet.
Säger de sex musikerna i Thorleifs, ett av landets populäraste dansband.
Inklämda i en loge med minimalt utrymme på Cirkus i Stockholm sitter de i en rad på en soffa och förklarar varför deras musik är bra.
- Vi spekulerar inte i den.
- Det kan inte vara en tillfällighet att "Gråt inga tårar" hitills sålt i 230.000 exemplar. Och fortsätter att sälja.
- Vi spelar bara låtar som vi själva känner för, spolar allt vi inte tycker om.
- Danstakten är oerhört viktig. Vår repertoar bygger bara på dansvänliga melodier.
Thorleifs anses komma från Växjö, men det är till en viss del fel. Samtliga är från Uppvidinge kommun, som ligger norr om staden.
DELAR PÅ ALLT
I sin nuvarande sättning har orkestern fungerat i drygr fem år. Annars började orkesternamnet bli känt redan för tio-elva år sedan. De sex känner varandra utan och innan efter de här åren. Ibland umgås de strängt taget natt och dag.
- Vi får hålla våra styrelsesammanträden i turnébussen.
Thorleifs arbetar som ett kollektiv. Gagerna slås ut lika över orkestermedlemmarna, arbetsfördelningen, vilket i stort sett betyder jobb vid sidan om scenen, sker på lika villkor. Och det fungerar. Men naturligtvis flyter inte samarbetet helt friktionsfritt:
- Vi kan ha hemska gräl en halvtimme före en spelning. Men när vi står på scenen är allt bra igen...
OLÄMPLIGT FÖR GIFTA
Dansbanden kommer inte att försvinna, det är Thorleif och hans musiker helt ense om. Men hur länge den kraftiga dansbandsvågen som pågår nu kan hålla vet man ingenting om:
- Som väl är...
Thorleifs turnerar omkring 200 dagar per år.
- Livet är väl inte särskilt lämpligt för dem som är gifta, säger någon av musikerna. Men nog ska man väl kunna hålla fram mot 40-årsåldern.
De tycker att fritiden inte räcker till. Några intressen vid sidan av musiken finns knappast.
- Är man hemma en kväll blir det mest TV eller en bok. Man orkar inte med så mycket annat.
HELTIDS-HOBBY
Att ligga ute på turné betyder inte bara att spela fyra timmar i en folkpark. Det innebär också långa och krävande resor, ibland 15 timmar i sträck då man också har upp- och nerpackning av instrument och ljudanläggning på de platser man kommer till.
- Vi är lyckliga med det här jobbet, säger Thorleif. Vi trivs med det. Och vi gör det därför att vi tycker det är roligt. Musiken är en hobby som vi har på heltid.
FOTNOT: Thorleifs kan ni höra i Bosse Larssons Nygammalt den 5 mars.
--------------------------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Den 16 februari 1976
"Povel i gyngan"
¤ Artister slår igenom och glöms bort, melodier åker upp och ner på
topplistor. Men vissa stjärnor är fixstjärnor, perenna storheter.
Povel Ramel är en sån. Han har glatt svenskar nästan lika länge som
SE har funnits, och han fortsätter att glädja oss fortfarande. Så här såg
han ut i en upplaga av Karamellodier på Berns i Stockholm för några
år sen. Hatten hade han på skallen i den glada calypson "Måste vägen
till Curaco gynga så?" Det var en låt som hela Sverige gyngade med i...
-------------------------------------------------------------------------------
SE ¤ Minnesnummer ¤ Sommaren 1981
Rundvandring i Hortlax kyrka
Efter en hel del reparationsarbeten, har Hortlax kyrka åter slagit upp sina bastanta portar. I kväll inbjöds byborna till en rundvandring, där Anna Andersson, komminister i församlingen, samt församlingsassistenten Karin Westerlund berättade om de förändringar som kyrklokalen genomgått. Vikarierande organisten Anders Winterstam berättade om kyrkorgelns uppbyggnad, intressant tyckte åtminstone jag. På frågan om hur lång utbildningstid som krävs, blev svaret 2+5 år på musikhögskolan i Piteå. Det hela avslutades med en kopp kaffe och en kaka.
Klockan 19 började rundvandringen i lokalen. Trots den något sena
timmen så fanns en målare på plats som höll på att färdigställa en
del arbeten.
På grund av att de s k "kartongerna" tagits bort så ökade ljusinsläppet.
En titt upp mot kyrkläktaren. Den färggranna bård som syns i taket,
målades helt sonika över vid de restaureringajobb som gjordes 1935.
1972 tog de återigen fram till mångas glädje.
En av de omändringar som gjorts är installationen av en mindre
orgel nedanför altarringen. Den stora kyrkorgeln står kvar på sin
vanliga plats, och har så gjort sedan den 1975. Den kostade då cirka
400.000 kronor. Idag skulle samma orgel ha ett pris på en miljon.
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Klockan 19 började rundvandringen i lokalen. Trots den något sena
timmen så fanns en målare på plats som höll på att färdigställa en
del arbeten.
På grund av att de s k "kartongerna" tagits bort så ökade ljusinsläppet.
En titt upp mot kyrkläktaren. Den färggranna bård som syns i taket,
målades helt sonika över vid de restaureringajobb som gjordes 1935.
1972 tog de återigen fram till mångas glädje.
En av de omändringar som gjorts är installationen av en mindre
orgel nedanför altarringen. Den stora kyrkorgeln står kvar på sin
vanliga plats, och har så gjort sedan den 1975. Den kostade då cirka
400.000 kronor. Idag skulle samma orgel ha ett pris på en miljon.
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Fem grundläggande regler för att stå ut en vinter...
För att stå ut det bistra vinterhalvåret, finns det vissa knep som en infödd norrlänning - i det här fallet Hortlaxbo/Pitebo - kan använda sig av. De fem grundreglerna är dessa:
1)
SPARKSTÖTTING. Ett självklart måste när man känner sig alltför
instängd i sin "polarhydda". Ta då sparken, åk en tur så kanske att
humöret känns en aningen lättare mitt i de becksvarta, kyliga och
framförallt tråkiga liv som är resultatet av vinterns härjningar.
2)
SNÖSPADE/SNÖFÖRA. Som norrlänning är risken alltid stor att man
blir insnöad. Då menar jag alltså vanlig snö, inget annat. Då är dessa
två saker de bästa som man kan tänka sig. OBS! Tänk på ryggen -
det kan vara förenat med livsfara att skotta för mycket. Man kan t.o.m.
dö på sin post, med snöspaden i sin hand.
3)
MOTORVÄRMARE. Tänk er in att ni kliver ut i vintermorgonen när
tempmätaren visar sina modiga 41 minus. Ni skall åka en tur till
affären, ni vrider om nyckeln...bilen startar!! Sänd då en tacksam-
hetsns innersta tanke till bilens motorvärmare som fungerat så bra,
att ni trots de 41 minusgraderna kan åka obehindrat till ICA-butiken
och sedan hem igen till den värmande brasan.
4)
KUPÉVÄRMARE. För att försöka nå ett slags njutbart medelhavsklimat
i sin kupé vintertid, investera då i en kupévärmare. Nåja, detta med
medelhavsklimat kanske är att överdriva.
5)
VINTERKLÄDER. I god tid innan kylan anlände, se till att er garderob
är fylld av värmande sköna vinterkläder som förhoppningsvis kan
stänga den sibiriska-kylan ute. På bilden ses ett exempel på hur en
vinterklädnad kan te sig ut. OBS! Mannen i kläderna ingår inte i
sortimentet.
-------------------------------------------------------------------------------------
Sparkstöttingsfotograf: ROGER LINDQVIST
1)
SPARKSTÖTTING. Ett självklart måste när man känner sig alltför
instängd i sin "polarhydda". Ta då sparken, åk en tur så kanske att
humöret känns en aningen lättare mitt i de becksvarta, kyliga och
framförallt tråkiga liv som är resultatet av vinterns härjningar.
2)
SNÖSPADE/SNÖFÖRA. Som norrlänning är risken alltid stor att man
blir insnöad. Då menar jag alltså vanlig snö, inget annat. Då är dessa
två saker de bästa som man kan tänka sig. OBS! Tänk på ryggen -
det kan vara förenat med livsfara att skotta för mycket. Man kan t.o.m.
dö på sin post, med snöspaden i sin hand.
3)
MOTORVÄRMARE. Tänk er in att ni kliver ut i vintermorgonen när
tempmätaren visar sina modiga 41 minus. Ni skall åka en tur till
affären, ni vrider om nyckeln...bilen startar!! Sänd då en tacksam-
hetsns innersta tanke till bilens motorvärmare som fungerat så bra,
att ni trots de 41 minusgraderna kan åka obehindrat till ICA-butiken
och sedan hem igen till den värmande brasan.
4)
KUPÉVÄRMARE. För att försöka nå ett slags njutbart medelhavsklimat
i sin kupé vintertid, investera då i en kupévärmare. Nåja, detta med
medelhavsklimat kanske är att överdriva.
5)
VINTERKLÄDER. I god tid innan kylan anlände, se till att er garderob
är fylld av värmande sköna vinterkläder som förhoppningsvis kan
stänga den sibiriska-kylan ute. På bilden ses ett exempel på hur en
vinterklädnad kan te sig ut. OBS! Mannen i kläderna ingår inte i
sortimentet.
-------------------------------------------------------------------------------------
Sparkstöttingsfotograf: ROGER LINDQVIST
Julhälsningar från 1913
Ytterligare ett (i mina samlarögon) vackert litet kort, poststämplat dagen före julafton 1913. Familjen Stark i Boden hade tydligen tryckt upp egna små kort lämpligt i juletider, för att sända till nära och kära. En nära nog 100-årig hälsning med andra ord.
--------------------------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------------------------
Gamla vykort
I höstas gick jag på skattjakt. Och bland de saker som jag hittade låg en mängd brev och vykort från åren 1913-14. Två av dessa visas här:
Julkort med en tillönskan om en God Jul! Året är 1913.
På baksidan en text skriven på gammelsvenska.
Det gamla 1913 på väg att dö, medan det nya 1914 utstrålar ungdom-
lig kraftfullhet.
Poststämplat den 27 december 1913.
---------------------------------------------------------------------------------
Julkort med en tillönskan om en God Jul! Året är 1913.
På baksidan en text skriven på gammelsvenska.
Det gamla 1913 på väg att dö, medan det nya 1914 utstrålar ungdom-
lig kraftfullhet.
Poststämplat den 27 december 1913.
---------------------------------------------------------------------------------
Annonser / 1956
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 25 februari 1956
Näsbergs kiosk Strömsborgsbron, Piteå
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 17 maj 1956
Tragisk olycka i Pitsund / 1956
Femåriga Berit Söderberg, dotter till elektriker Elof Söderberg och hans maka i Pitsund, påkördes och dödades i går av en personbil från Älvsborgs län. Den lilla hade varit inne i Bertil Åströms affär i Pitsund och var på hemväg när olyckan inträffade. Hon sneddade över rikshuvudväg 13 och uppmärksammade inte den norrifrån kommande bilen, vars förare på det korta avståndet inte hann vika undan tillräckligt. Flickan, som sköt på en spark på vilken hon fäst en låda med en docka i, träffades av personbilens främre högra stänkskärm. Stöten träffade flickan i sidan snett bakifrån och hon kastades framåt vägbanan. Den lilla fördes till lasarettet, där läkaren förklarade att döden varit ögonblicklig.
Vägsträckan, där olyckan inträffade, är rak och bilförarna brukar ofta här ha hög fart. Olycksbilen uppgs ha haft en hastighet på omkring 75 kilometer. Vägen är som bekant hal och detta hindrade en effektiv bromsning. Två av flickans bröder var, enligt vad Piteå-Tidningen inhämtat, på väg att hämta sin syster men kom tyvärr för sent. Den tragiska olyckan har givetvis väckt djup förstämning i Pitsund med omnejd. Den omkomna sörjes förutom av föräldrarna av fem äldre syskon.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 25 februari 1956
Mr Svensktopp: ULF ELFVING erkänner...
Kritiken mot "Svensktoppen" återkommer med jämna mellanrum. Inte minst i pressen, där Sveriges Radio beskylls för hemlighetsmakeri och för att dirigera och styra urvalet av de melodier som presenteras i vårt kanske populäraste radioprogram (lyssnarundersökningar har visat att var tredje svensk lyssnar på Svensktoppen på söndagsförmiddagarna). Även skivproducenter, musiker och andra med anknytning till branschen har haft - och har - kritiska synpunkter på denna topplista. Nu har det också från officiellt radiohåll bekräftats vad många länge misstänkt. "De kritiska rösternas påstående att vi i viss mån styr eller påverkar topplistorna är korrekt beträffande Svensktoppen", skriver chefen för radiounderhållningen Georg Eliasson, i Sveriges Radios årsbok 1966.
¤ Ulf Elfving presenterar Svensktoppen.
I och för sig saknar ju detta erkännande fullständigt betydelse. Att Svensktoppen är styrd är ett ofrånkomligt faktum. Som programmet är uppbyggt ligger det ju i sakens natur. Styrningen ligger i inmatningssystemet. Så här går det till:
20 nya melodier kan varje månad matas in på Svensktoppen. Svenska eller utländska melodier spelar ingen roll - förutsättningen är bara att melodierna är försedda med svensk text.
Bara en fjärdedel
Eftersom grammofonindustrin producerar ett 80-tal sådana melodier per månad betyder det att endast en fjärdedel av dessa kan komma på Svensktoppen. De cirka 60 melodier som inte får den chansen blir - kanske med ett eller annat undantag - stora förluster för de producerande bolagen. Vad som en gång var tänkt som underhållande lek (vi förutsätter att det var den ursprungliga tanken) har blivit blodigt allvar. Svensktoppen har suverän bestämmanderätt över vilka produktioner som ska bli storsäljare eller vilka som ska betyda bortkastade pengar pengar för producenten (en singel - och det är sådana skivor som säljs mest - måste säljas i 1.000-1.500 exemplar för att löna sig ekonomiskt. Det är bara singlar med en melodi som hamnar på Svensktoppen eller andra topplistor som säljs i de upplagorna).
Allsmäktig jury
Vilka av de 80 tänkbara melodierna som ska få chansen att hamna på Svensktoppen bestäms av en speciell jury på 20 personer. Denna jury brukar ofta kallas för Svensktoppens expertjury, vilket inte är en fullt adekvat beteckning. Bara 12 av dessa medlemmar är nämligen experter med musikalisk-teknisk kunnighet - samtliga naturligtvis hämtade utanför radion och grammofonbranschen, hävdar Sveriges Radio och det får man kanske inte betvivla - medan de åtta övriga är slumpvis utvalda "vanliga människor".
Femton spolningar
Det är alltså denna jury som enväldigt bestämmer vilka melodier som ska presenteras i "Kanske på Svensktoppen" och få en chans att avancera till listan. Vilka av melodierna i Kanske på Svensktoppen som ska få gå vidare till Svensktoppen bestämmer den stora så kallade folkjuryn, bestående av 200 Sifoutvalda personer över 20 år (programmet som sådant vänder sig i motsats till exempelvis Tio i Topp till lyssnare över 20 år). Men - och det är just det som så många opponerar sig emot - folkjuryn får alltså inte lyssna på alla tänkbara produktioner utan bara på en specialutvald fjärdedel. Den anonyma "spolarjuryn" - 15 spolningar per vecka - är den som svarar för styrningen och den som alltså har den egentliga makten.
Varför så hemlig?
Georg Eliasson berättar på ett lättsamt och ibland också givande sätt om radions olika "toppar". Och när han dessutom avslöjar att det bara är lyssnarnas intressen och ansvaret för den enklare musikens utveckling man haft för ögonen i den utövade styrningen beträffande Svensktoppen, så borde man kanske inte ha så mycket att invända. Men det har man förstås ändå. Varför vill exempelvis Sveriges Radio inte öppet redovisa vilka 15 nya skivor som varje vecka testas för Svensktoppen men som inte kommer med bland de fem nya (det hade ju också varit lämpligt att Georg Eliasson besvarat denna så ofta återkommande fråga i sin artikel). En motsvarande redovisning görs ju när det gäller Tio i Topp genom 30 i Test. Varför inte också när det gäller Svensktoppen? Det är möjligt att Sveriges Radio bara har sina mellan två och tre miljoner svensktoppslyssnares bästa i tankarna. Det är kanske rent av möjligt av vi förskonas från en massa pekoral, som skulle kunna hamna på Svensktoppen om det inte hade varit för expertjuryn, som alltså inte är någon expertjury. Men det är inte det saken gäller. Den gäller hemlighetsmakeriet kring programmet. Vill Sveriges Radio inte spela med fullständigt öppna kort - ja, då får man också ta konsekvenserna av detta handlande och finna sig i kritiken och misstänksamheten om att allt kanske inte går riktigt rätt till.
--------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 29 juli 1968
Mina Beatlesbilder...
Här kommer ännu mer Beatles! En samling kort som jag (tror) jag fick med i nån tuggummiförpackning på 60-talet. Jag har bara en slags vag aning om att bilderna följde med på köpet. Eftersom jag tidigare berättade om den samlarhysteri som pågår ute i stugorna, så fick jag inspiration att visa dessa bilder. En person som hörde av sig till mig i morse, berättade att han mötte Ringo Starr för några år sedan. Han hade tänkt få en skiva signerad av Beatles-legenden. Men när han plockade fram plattan så gav Ringo det svaret att "Vet du inte om, att sån´t där gör jag inte längre", (att skriva autografer). Denna vägran innebär förhöjda värden på de autografer som är i omlopp.
Bilder med The Beatles som jag fick när jag köpte bubbelgum nångång
på 60-talet. Kan dessa vara värda någonting? Ingen aning!
-----------------------------------------------------------------------------------
Bilder med The Beatles som jag fick när jag köpte bubbelgum nångång
på 60-talet. Kan dessa vara värda någonting? Ingen aning!
-----------------------------------------------------------------------------------
Beatlesprylar
Att Beatles fortfarande är "heta" drygt 40 år efter bandets upplösning, har jag fått bevis på. Jag gjorde ett besök på www.nostalgipalatset.se där gamla nostalgiska minnessaker står som spön i backen. Jag hittade bl a två biljetter från deras besök Beatles gjorde 1963-64. Två konsertbiljetter osignerade, 4.900 kr för den första, 2.400 kr för den andra. Jag har själv fått bevis på att Liverpoolgrabbarna ännu finns starkt i folks medvetande. Jag har blivit fullständigt nedringd sedan jag häromdagen deklarerade att en i min ägo, relik, skulle avyttras. Det har hört av sig människor från när och fjärran. Och det hela tog en mycket spännade fortsättning nu på förmiddagen.
En biljett som härrör från den klassiska konserten i
Stockholm 1963 med bl a The Beatles. I dag ligger
värdet på 4.900 kr
Den gröna (kanske då obetydliga biljetten) inbringar
i dag 2012 ett värde på 2.400 kr
-----------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.nostalgipalatset.se
En biljett som härrör från den klassiska konserten i
Stockholm 1963 med bl a The Beatles. I dag ligger
värdet på 4.900 kr
Den gröna (kanske då obetydliga biljetten) inbringar
i dag 2012 ett värde på 2.400 kr
-----------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.nostalgipalatset.se
Cap DUBBELKAKA / 1957
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 11 maj 1957
Skellefteå Ångbryggeri AB / 1959
Club Napoleon i Piteå öppnar / 1973
- Det här hade vi inte räknat med, sa Rolf Dahlgren, ägare till det nya innestället Napoleon som premiäröppnades på fredagskvällen. Klubben tar in 300 sittande men nästan lika många kom inte in. Ungdomarna köade långt ut på gatan för att få en plats. De som kom in den första halvtimmen fick gratis entré och givetvis skapade detta den största kön. In i det sista fanns arbetarna på plats för att jobba med ombyggnationen i lokalen som tidigare tjänstgjort både som danslokal och plats för reor och utställningar.
¤ Klubbasen Rolf Dahlgren var nöjd men han fick jobba så svetten
lackade. Han ger i alla fall ett tiotal arbetstillfällen.
Meningen är att "Nappe" skall vara öppet tre dagar i veckan till att börja med, onsdag-fredag-lördag. Klart är att Rolf Dahlgren, som är van vid arrangemang av detta slag, har fått lokalen mysig och betydligt bättre än tidigare. Den första kvällen var det Umeåorkesten Alexander som svarade för musiken på ett dansgolv som var fyllt hela kvällen. På lördagen spelade Paul Dennis. Man varvar med discotek och livslevande musik.
Ungdomen i Piteå har inte haft någon uppsjö på ställen där man kan roa sig. Tvärtom. På Nappe har man en åldersgräns på 18 år, neråt, och det medför att ungdomar under 18 fortfarande är utan samlingsplats. Man såg många i kön framför Nappe på fredagskvällen men de kom inte in. Chansa kan man ju alltid. Motivet till åldersgränsen är att man serverar öl och vin om så behagas. Om någon vecka öppnar Rolf Dahlgren en pizzeria och stekhus i övre våningen. Restaurangen har fått det klatschiga namnet Shangri-La, efter drömstaden i Tibet. Här blir det ingen dans utan en ren restaurang med bordsservering för både dag- och kvällsgäster.
¤ De som fick sittplats log men inte de stående som väntade att någon
skulle gå hem.
¤ Lokalen har helt byggts om och fått en mysigare atmosfär.
¤ Ni som kvirrar på ungdomen kom och ta en titt. Det finns trevlig och
skötsam ungdom också.
¤ Garvar bruden åt skägget eller vad?
¤ En tryckare på gång...
¤ Man varvar med discotek och levande musik.
¤ Alexander från Umeå var Club Napoleons premiärband.
¤ Magnus Bergner ¤
¤ Mikael Sävenstedt ¤
¤ Rolf Lind ¤
¤ PeO Johansson ¤
¤ Johnny Holmgren ¤
---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 27 november 1973
Julhandel i Hortlax 1957
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ December 1957
POVEL RAMEL "Semlons gröna dalar"
Under redigeringsarbetet med "Semlons gröna dalar" blev Povel Ramel trägen TV-slav med lunchfilen på kylning i plastkasse utanför fönstret. Och han lärde sig mycket av mystiken kring den elektroniska redigeringen av TV:s videoband. Här är några glimtar berättade av Karl Haskel, producent för serien.
Ovan; Povel Ramel och Wenche Myhre i kvällens avsnitt av "Semlons
gröna dalar", och till höger Povel med redigeringskollegorna Lasse
Hallström och Karl Haskel.
¤ I november 1976 avslutades inspelningarna i det pyttingska hemmet, i Semlon Pyttings hallvåning i de många andra synnerligen blandade miljöer som scenografen Henny Noremark och hennes medhjälpare konstruerat i TV:s stora studio 1. Sedan började en period med filmningar både interiört och på olika lokaler och exteriört i Stockholm med omgivningar - fast den tidiga snön höll på att sätt P för de olika "sommarbilder" som Povel skrivit in i manus. Filmmaterialet kopierades sen till samma sorts videoband sm alla tagningarna i TV-studion spelats in på.
¤ Allt detta förde med sig att vi vid årsskiftet hade en ansenlig mängd videoband att börja redigera. I färdigklippt skick motsvarar "Semlons gröna dalar" nästan tre normala långfilmer! Sedan jag och Lasse Hallström delat upp programmen emellan oss satte vi oss i var sitt redigeringsrum, belamrade med videobandspelare och TV-apparater. Povel hade allra först för avsikt att titta över någon gång då och då för att stilla sin nyfikenhet på hur programmen tog form.
¤ Men det tog faktiskt bara ett par dar så var Povels öde beseglat! Hans intresse, iver och entusiasm förvandlade honom till den mest trägne - och trogne - TV-arbetare man skådat. Och det blev långa dagar och ibland kvällar - även helger - men Povel tröttnade inte! När jag flyttade från mitt för-redigeringsrum upp till de stora videobandmaskinerna i TV-huset för den slutliga redigeringen följde Povel troget med. Där lärde han sig många av de trollkonster som bandmaskinteknikerna kunde utföra med hjälp av sitt dataterminalliknande tangentbord och de två fjärrmanövrerade videobandmaskinerna. Mängden av knappar och tangenter föranledde omedelbart Povel att döpa om rummet med den s k AVR 1/RE 4000-anläggningen till "Tryckeriet"
¤ Flera poänger i bild och ljud är direkta resultat av Povels frågor och förslag under pågående redigering. Hans fördomsfria och respektlösa syn på TV-mediet - samt hans tilltro till dess möjligheter att klara alla tekniska problem - har varit mycket stimulerande inte bara under inspelningsskedet, utan även under redigeringen. Och jag vet att flera av bandmaskinteknikerna under försök att lösa ett eller annat redigeringstekniskt problem blivit förbluffade när Povel på sitt försynta sätt framkastat nånting i stil med "Hur vore det om man i stället minskar VB 257:s entry´med tre frames förlänger duration och ökar B:s exit med sju, för att klara bjuss-rutan och kör på video only?"!! Povel har själv liknat den här TV-serien vid en måltid med förrätt, varmrätt och dessert. I dag har vi kommit till desserten om vilken han själv berättar...
KARL HASKEL
Det viskas i Expressens rosenöra att "Semlons gröna dalar" så gott som säkert kommer att sändas i repris framåt hösten. Håll tummen!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
TV-EXPRESSEN ¤ Fredagen den 29 april 1977
PS. Ovanstående artikel publiceras till minnet av en stor konstnär och artist
POVEL RAMEL (1922-2007) som gjorde mitt liv lättare att leva.
Roger Lindqvist
Mormors klocka
Det är den 20 maj 1955. I en röd liten stuga samlas släkt och goda vänner för att hylla min mormor som den här dagen fyller 60 år. Maken Sanfrid och barnen med familjer är naturligtvis på plats. Det var den 20 maj 1895 som Beda Karolina Jonsson först såg dagens ljus i Nyfors, Älvsbyn. Hennes tid i Älvsbyn blev kortvarig, vid ungefär ettårsålder flyttar hon tillsammans med den övriga familjen vidare. Hon förblir sedan Piteåbygden trogen fram till sin död den 8 oktober 1964. På de två bilderna kan man bl a se ett s.k. årsur stående på mormor och morfars sekretär. Samma årsur står i dag hemma hos min syster. Jag är inte säker, men jag har för mig att någon berättat att uret fick hon som gåva på sin födelsedag 1955.
Den 20 maj 1955 fyllde min mormor Beda 60 år. Bland de obligatoriska
blomsterpresenterna syns även det ur som hon fick den aktuella dagen.
Mormor i den röda fåtöljen som jag minns från barndomen. På
sekretären ses uret som hon fick den här dagen.
Födelsedagsgåvan står i dag hemma hos min syster. Det har gått
56 år sedan mormor Beda fick denna i present.
Den 20 maj 1955 fyllde min mormor Beda 60 år. Bland de obligatoriska
blomsterpresenterna syns även det ur som hon fick den aktuella dagen.
Mormor i den röda fåtöljen som jag minns från barndomen. På
sekretären ses uret som hon fick den här dagen.
Födelsedagsgåvan står i dag hemma hos min syster. Det har gått
56 år sedan mormor Beda fick denna i present.
Autografer
Tänk att en enkel namnteckning på ett papper eller fotografi kan inbringa massor av pengar. Jag har roat mig med att kolla in vad som finns i autografväg på Tradera. Det är också där som jag hämtat/lånat/stulit, ni får själva tänka ut vad som passar bäst in på det bilder och namnteckningar som här följer:
Thore Skogman och hans autograf...
...hör väl inte till de mest värdefulla i sammanhanget.
Thor Modéen (1898-1950) tja, varför inte? Jag är en stor beundrare
av "Tosse" Modéen. Men även här rör det sig inte om några större
summor.
Max Roach, en av världens mest kända jazztrumslagare. Även herr
Roach namn inbringar icke någon större summa.
Helan & Halvan! Stan Laurel och Oliver Hardy. Bilden samt
autograferna är endast en kopia.
Skådespelaren Åke Söderblom (1910-1965) en stor kändis på vita
duken som tillsammans med parhästen Thor Modéen fick biopubliken
under 1940- och 50-talet att vrida sig av skratt i biobänkarna.
The Beatles autografer brukar i vissa fall stå sig ganska väl
ut i konkurrensen. Tyvärr så är denna bild och respektive
namnteckning endast en kopia. Personligen så har jag själv
en Beatlesmedlems namn i original från oktober 1963.
Elvis, även detta är en kopia.
Beatles återigen! Samma här: kopia!
ABBA!
Sylvia Wrethammar. En gång värdinna i Hylands hörna. En gång
stod hon också på scenen i Udden, Sikfors. Jag tror det var sommaren
1970. Hon kompades av Rune Öfvermans orkester.
Lill-Babs! Har du en undanstoppad autograf av henne så är det tyvärr
ingen större pensionsförsäkring.
Lill-Babs igen. Inte heller denna är värd
några större svindlande summor.
Härliga goa Laila Westersund. Samma här. I regel ligger priset på
mellan 25-50 kronor. Så är det ju också viktigt vilket typ av papper
som artisten i fråga skrivit på. I detta fall har hon lämnat sitt namn
på en bild hämtat ur Saxons veckotidning. Kanske inte det allra bästa?
Larry Hagman - eller J.R. Ewing som han hette i Dallas och som hade
sin premiär i svensk TV 1981.
--------------------------------------------------------------------------------------
Samtliga bilder och autografer har jag hämtat från www.tradera.se
Thore Skogman och hans autograf...
...hör väl inte till de mest värdefulla i sammanhanget.
Thor Modéen (1898-1950) tja, varför inte? Jag är en stor beundrare
av "Tosse" Modéen. Men även här rör det sig inte om några större
summor.
Max Roach, en av världens mest kända jazztrumslagare. Även herr
Roach namn inbringar icke någon större summa.
Helan & Halvan! Stan Laurel och Oliver Hardy. Bilden samt
autograferna är endast en kopia.
Skådespelaren Åke Söderblom (1910-1965) en stor kändis på vita
duken som tillsammans med parhästen Thor Modéen fick biopubliken
under 1940- och 50-talet att vrida sig av skratt i biobänkarna.
The Beatles autografer brukar i vissa fall stå sig ganska väl
ut i konkurrensen. Tyvärr så är denna bild och respektive
namnteckning endast en kopia. Personligen så har jag själv
en Beatlesmedlems namn i original från oktober 1963.
Elvis, även detta är en kopia.
Beatles återigen! Samma här: kopia!
ABBA!
Sylvia Wrethammar. En gång värdinna i Hylands hörna. En gång
stod hon också på scenen i Udden, Sikfors. Jag tror det var sommaren
1970. Hon kompades av Rune Öfvermans orkester.
Lill-Babs! Har du en undanstoppad autograf av henne så är det tyvärr
ingen större pensionsförsäkring.
Lill-Babs igen. Inte heller denna är värd
några större svindlande summor.
Härliga goa Laila Westersund. Samma här. I regel ligger priset på
mellan 25-50 kronor. Så är det ju också viktigt vilket typ av papper
som artisten i fråga skrivit på. I detta fall har hon lämnat sitt namn
på en bild hämtat ur Saxons veckotidning. Kanske inte det allra bästa?
Larry Hagman - eller J.R. Ewing som han hette i Dallas och som hade
sin premiär i svensk TV 1981.
--------------------------------------------------------------------------------------
Samtliga bilder och autografer har jag hämtat från www.tradera.se
Sol, klart väder, 8 minus...
8 minus, lite blåst, av den anledningen bet det i kinderna på promenaden i dag. Vädret var vackert, solen följde med mig på färdvägen som gick runt byn. Promenad nummer 2 när hustrun följde med, blev betydligt kortare. Men det är i alla fall bättre att röra på sig 20 minuter än inget alls. Att röra på sig, att motionera har blivit allt viktigare de senaste åren. Jag mår bra av att sträcka på benen, jag mår bra av att vistas ute i naturen. Genom promenaderna föds ett slags fysiskt och psykiskt välbefinnande, en balans som tilltalar mig oerhört. Promenaderna frigör någon slags form av kreativitet varje gång jag är ute. Jag har aldrig så många idéer som när jag rör på mig. Idéerna kan dyka upp på det mest konstiga ställen, men att promenera är det i särklass bästa alternativet.
Inimarksvägen och den gamla bagarstugan där vi på somrarna brukar
ta oss en liten paus. Längre bort ses Hortlaxvägen som under min
barndom var grusväg men som sommaren 1967 fick sin välbehövliga
asfaltering. I det vita huset, som skymtar fram till höger, bodde under
många år Arvid och Dagny. Arvid gick bort för rätt många år sedan,
medan hustrun Dagny troget bott kvar. En rar gammal dam som jag
mötte på en promenad häromåret. Nu står huset tomt, Dagny har flyttat,
och än en gång slår förändringens vindar emot oss. Hon som alltid har
funnits i sitt vita fina hus.
På adressen Inimarksvägen 17, bodde som sagt Arvid med makan
Dagny. Ett trevligt äldre par som var en del av vår hembygd. Arvid
skötte om deklarationen åt min far i många år. Om det har jag berättat
tidigare. Bakom detta fönster som vette ut mot vägen, satt min pappa
och Arvid med de där siffrorna som på nåt sätt alltid slutade till fördel
för min far.
Arvid och Dagnys prydliga hus på Inimarksvägen i Hortlax.
Efter att ha gått på Inimarksvägen är jag så åter ute på Hortlaxvägen.
Att döma av min skugga, så har jag vuxit avsevärt under promenaden.
Från mitt normala 1.67 så har jag antagit en jättes storlek. På sisådär
en cirka 4-5 meter. Jo, hustrun blev förskräckt när jag knappt kom in
genom entrédörren därhemma.
- Men Roger då, vad har hänt?
- Jag har bara vuxit en aning! Annars är det bara fina fisken.
------------------------------------------------------------------------------------
Inimarksvägen och den gamla bagarstugan där vi på somrarna brukar
ta oss en liten paus. Längre bort ses Hortlaxvägen som under min
barndom var grusväg men som sommaren 1967 fick sin välbehövliga
asfaltering. I det vita huset, som skymtar fram till höger, bodde under
många år Arvid och Dagny. Arvid gick bort för rätt många år sedan,
medan hustrun Dagny troget bott kvar. En rar gammal dam som jag
mötte på en promenad häromåret. Nu står huset tomt, Dagny har flyttat,
och än en gång slår förändringens vindar emot oss. Hon som alltid har
funnits i sitt vita fina hus.
På adressen Inimarksvägen 17, bodde som sagt Arvid med makan
Dagny. Ett trevligt äldre par som var en del av vår hembygd. Arvid
skötte om deklarationen åt min far i många år. Om det har jag berättat
tidigare. Bakom detta fönster som vette ut mot vägen, satt min pappa
och Arvid med de där siffrorna som på nåt sätt alltid slutade till fördel
för min far.
Arvid och Dagnys prydliga hus på Inimarksvägen i Hortlax.
Efter att ha gått på Inimarksvägen är jag så åter ute på Hortlaxvägen.
Att döma av min skugga, så har jag vuxit avsevärt under promenaden.
Från mitt normala 1.67 så har jag antagit en jättes storlek. På sisådär
en cirka 4-5 meter. Jo, hustrun blev förskräckt när jag knappt kom in
genom entrédörren därhemma.
- Men Roger då, vad har hänt?
- Jag har bara vuxit en aning! Annars är det bara fina fisken.
------------------------------------------------------------------------------------
Max och godispåsen
Klara, färdiga gåååååååå...nu ska Max sitt godis få...
...oj, så mycket godis här var, nu ska Max strax äta upp det goda, så
att inget blir kvar. Och när allt är tomt, och han precis svalt sin sega
råtta, så blir det marsch i säng, omkring klockan åtta.
En slurk nykokt kaffe
I många år var kaffe rena rama giftet. Jag tyckte inte alls om det överhuvudtaget. När andra satte sig ned för en stunds avkoppling med sin kaffemugg, då hällde jag istället upp ett stort glas iskall mjölk. Men tiderna förändrades. Mjölken har jag slutat med. Idag är det den där kaffetåren som sätter guldkant på tillvaron. Men att hinka i sig hur mycket kaffebönor som helst, det går inte. Så det gäller att hitta den där magiska balansen som så mycket annat i den här tillvaron. Ha en trevlig afton!
Roger
Roger
Strands glasstårta / 1957
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ December 1957
Smokie & Sven-Ingvars
AFTONBLADET ¤ Måndagen den 29 juli 1996
SELMA
Det här är Selma!
Hon bor i centrala stan i en lägenhet...
...tillsammans med sin matte och husse...
...husse brukar sitta med sin dator, fast den på bilden tillhör husses
mamma...
...Selma berättar att när hon en gång blir stor, så skall hon också ha
en dator. Tills dess nöjer hon sig med att finnas till, gärna då i sitt lilla
krypin i närheten av "De bästa 500 recepten".
-------------------------------------------------------------------------------
"Den blomstertid nu kommer..."
"...med lust och fägring stor, du nalkas ljuva sommar, då gräs och
gröda gror..., å Roger han har längtat ja, varje dag som gått, att
åter en gång himlen skall visa sig i blått..."
-----------------------------------------------------------------------------
Fri översättning av: ROGER LINDQVIST
Max skalar potatis
Max hjälper sin farfar med potatisskalning.
Tillsammans så fixade vi delar av den middag som farmor gjorde -
och som Max var delaktig i.
-------------------------------------------------------------------------------
Potatisfotograf: ROGER LINDQVIST
Anita Ekberg / 1955
Anita Ekberg befinner sig nu i London och den här bilden togs vid
en pressmottagning häromdagen. Hon kommer i filmen "Arak Kahn"
med Michael Wilding.
---------------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 30 november 1955
JERRY WILLIAMS & The Violents / 1963
-----------------------------------------------------------------------------------
The Beatles Sverigebesök 1963
Tingsholmen
Tingsholmsbilder från sommaren 1995.
Daniel passade på att fiska under Tingsholmsbesöket.
Vid lägerelden Elisabeth, Roger och Gerd.
Avkopplande och skönt.
Elisabeth har nåt i kikaren.
Bakom kameran stod Stig-Arne.
--------------------------------------------------------------------------------
Farsan
JOHN LINDQVIST (1923-2005)
Roger & Elisabeth / 1999
Vi har aldrig brukat klä oss i samma färger och identiskt likadana
kläder, men här gjorde vi ett undantag. LMK - Landstingets Motions-
klubb på vårt jobb, hade tryckt upp sin logg på ett antal tröjor, därav
den likadana klädseln. Nåja, vårt val av byxor skilde sig väsentligt,
Bettans bruna, mina blå. Fotot togs våren 1999.
------------------------------------------------------------------------------
Robert på fiskeutflykt
Robert, vår fiskeintresserade son, här på en bild från sommaren 1995.
-----------------------------------------------------------------------------------
Roger & Elisabeth / 1997
Roger och Elisabeth sommaren 1997.
Filmens förtrollade värld
Det är nåt magiskt som sker varje gång jag ser film. Den där magin infinner sig speciellt när jag sitter i en biosalong och de mångfärgade draperierna sakta blottar den vita filmduken. Det pirrar lite extra i magen, och pirret beror definitivt inte på att jag druckit för mycket kaffe, nädå, det är det välbekanta "filmpirret" som gör sig påmint. Biobesöket skulle inte vara till 100% om det inte i bakgrunden hördes det obligatoriska prasslet av en karamellpåse, eller doften av chips som nån i de bakre bänkraderna förmedlar, på sitt eget speciella vis.
Reklamfilmerna är heller icke att förakta. Ingen bra start på biokvällen om man missar Coca Cola-reklamen m.m. En sann klassiker i reklamsammanhang, är den som Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård gjorde, någongång vid 60-talets slut. De båda Dramatenskådisarna uppmanar publiken att använda en viss smörsort. Jag har i nuläget faktiskt glömt bort namnet, Tre Ess, Milda...?
Svenska långfilmer stod högt i kurs när jag var barn. Min mamma missade nästan aldrig en film, och det gjorde att jag liksom "hängde med på tåget". Det blev många timmars filmtittande under barndomen. Än i dag händer det att jag slår mig ner framför TV:n när man visar en gammal svensk film. I går såg jar "Det kungliga patrasket" från 1945 i regi av Hasse Ekman. I några av rollerna fanns Edvin Adolphson, Eva Henning, Hasse Ekman, Stig Järrel, Wiktor "Kulörten" Andersson, Julia Caesar, Bengt Ekeroth.
Eva Henning och Edvin Adolphson i den svenska långfilmen "Det
kungliga patrasket" från 1945.
Hasse Ekman (1915-2004) regisserade. Eva Henning f. 1920 var hans hustru i det privata. Ett äktenskap som varade åren 1946-1953. Deras dotter Fam, född den 6 oktober 1946, är idag både konstnär och författare. Fam Ekman är även halvsyster till Hasses övriga barn: Gösta f. 1939, Krister f. 1940, Mikael f. 1943 samt Stefan f. 1944. Pojkarna Ekman har de gemensamma att de föddes under pappa Hasses äktenskap med Agneta Wrangel af Sauss. Inte heller att förglömma att som överhuvud i klanen Ekman tronar en av svensk teaters kanske största stjärnor: Gösta Ekman d.ä. (1890-1938) av sin samtid kallad "Den store Gösta Ekman".
Gösta Ekman d.y. blev en gång tillfrågad av en journalist hur det kändes att ha en sådan berömd farfar tillika far:
- Ja, jag var berömd redan som en liten spermie, blev svaret.
Hasse Ekmans rollkaraktär lystrar i filmen till namnet Tommy Anker. Efternamnet Anker har användts tidigare av Ekman. Redan i filmen "Flickan från tredje raden" från 1949 där även Eva Henning var med, hade Hasse Ekman döpt sin figur till Sture Anker. I "Jazzgossen" från 1958 fick han namnet Teddy Anker. Namnet Anker var med andra ord rätt så gångbart i filmsammanhang. Åtminstone i Hasse Ekmans ögon sett.
-------------------------------------------------------------------------------
Reklamfilmerna är heller icke att förakta. Ingen bra start på biokvällen om man missar Coca Cola-reklamen m.m. En sann klassiker i reklamsammanhang, är den som Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård gjorde, någongång vid 60-talets slut. De båda Dramatenskådisarna uppmanar publiken att använda en viss smörsort. Jag har i nuläget faktiskt glömt bort namnet, Tre Ess, Milda...?
Svenska långfilmer stod högt i kurs när jag var barn. Min mamma missade nästan aldrig en film, och det gjorde att jag liksom "hängde med på tåget". Det blev många timmars filmtittande under barndomen. Än i dag händer det att jag slår mig ner framför TV:n när man visar en gammal svensk film. I går såg jar "Det kungliga patrasket" från 1945 i regi av Hasse Ekman. I några av rollerna fanns Edvin Adolphson, Eva Henning, Hasse Ekman, Stig Järrel, Wiktor "Kulörten" Andersson, Julia Caesar, Bengt Ekeroth.
Eva Henning och Edvin Adolphson i den svenska långfilmen "Det
kungliga patrasket" från 1945.
Hasse Ekman (1915-2004) regisserade. Eva Henning f. 1920 var hans hustru i det privata. Ett äktenskap som varade åren 1946-1953. Deras dotter Fam, född den 6 oktober 1946, är idag både konstnär och författare. Fam Ekman är även halvsyster till Hasses övriga barn: Gösta f. 1939, Krister f. 1940, Mikael f. 1943 samt Stefan f. 1944. Pojkarna Ekman har de gemensamma att de föddes under pappa Hasses äktenskap med Agneta Wrangel af Sauss. Inte heller att förglömma att som överhuvud i klanen Ekman tronar en av svensk teaters kanske största stjärnor: Gösta Ekman d.ä. (1890-1938) av sin samtid kallad "Den store Gösta Ekman".
Gösta Ekman d.y. blev en gång tillfrågad av en journalist hur det kändes att ha en sådan berömd farfar tillika far:
- Ja, jag var berömd redan som en liten spermie, blev svaret.
Hasse Ekmans rollkaraktär lystrar i filmen till namnet Tommy Anker. Efternamnet Anker har användts tidigare av Ekman. Redan i filmen "Flickan från tredje raden" från 1949 där även Eva Henning var med, hade Hasse Ekman döpt sin figur till Sture Anker. I "Jazzgossen" från 1958 fick han namnet Teddy Anker. Namnet Anker var med andra ord rätt så gångbart i filmsammanhang. Åtminstone i Hasse Ekmans ögon sett.
-------------------------------------------------------------------------------
Bröderna Söderberg från Pitsund på livsfarligt äventyr
Clifford, Kurt och Roger med fadern Elof Söderberg, sedan bröderna
väl var i trygghet.
Tre ynglingar från Pitsund, 22-årige Clifford, 18-årige Kurt och 15-årige Roger Söderberg, söner till elektriker Elof Söderberg, var på påskdagskvällen och under natten mot påskdagen med på ett äventyr, som kunde ha ända med katastrof, men som tack vare en stor portion tur och högeffektiv hjälpinsats, bl. a. med flyg och båtar, slutade lyckligt.
De tre ynglingarna startade vid 18.30-tiden från Jävrebodarna för att köra en motorbåt till Pitsund, där man skulle komplettera utrustningen av båten. Innan starten skedde saknades inte varnande röster för att köra ut till havs. Vinden var nordostlig och drivisen hade börjat sätta in mot kusten. Men pojkarna startade färden och allt gick relativt bra tills man kommit ett stycke utanför Jävre-Sandön, då motorn havererade. Nordosten var ganska kraftig. Men ynglingarna arbetade frenetiskt på att klara farkosten och detta lyckades också i så måtto att man kune ankra båten strax öster om Jävre-Sandön. Någon möjlighet för ynglingarna att ta sig i land på denna del av ön fanns inte - mycket is låg mot land och dessutom är det långgrunt.
Ynglingarna hade också fullt arbete med att hålla båten fri från överisning - dyningarna gick höga och spolade stundtals över båten. Detta arbete bidrog också i sin mån till att den dåligt klädda besättningen kunde hålla sig varm i avvaktan på räddningen. De hade exempelvis bara korta kalsonger på sig och endast ett par handskar till förfogande samt en mössa. Även i övrigt var det synnerligen lätt klädda. I båten fanns förutom en presenning en filt, som man fick ta till då kölden hotade att överväldiga de skeppsbrutna.
När ynglingarna inte hördes av inom beräknad tid - sträckan Jävrebodarna-Pitsund är ca 12 distansminuter - blev föräldrarna givetvis oroliga. Pojkarnas far alarmerade vid 22-tiden polisen i Piteå som omedelbart igångsatte en omfattande spanings- och räddningsaktion. Patruller av polismän., kustbevakare och civila finkammade under natten stränderna efter ynglingarnas färdväg, men utan resultat.
Under natten försökte man gå ut från Jävre med en motorbåt men på grund av den relativt grova sjön, drivis och dimma måste man uppge försöket. SCA kontaktades och ställde bogseraren Munksund 3 till förfogande. Båten gick ut i dagningen, men kunde inte upptäcka båten trots att man gjorde en spaningstur söder om Lekskär. I dagningen satte man även igång med flygspaning. Tack vare att ett av AB Flygtrafik passagerarplan låg i Piteå kunde detta ordnas snabbt. Med planet följde två polismän från Piteå och så fort man kommit ut till det område, där man kunde misstänka att de saknade ynglingarna befann sig, upptäckte polismännen båten strax utanför Sandön. Men däremot kunde man inte upptäcka något liv i båten. Man anade då det värsta och återvände omedelbart till staden för att avlägga rapport om spaningsresultatet. Under tiden hade emellertid meddelande ingått om att de tre ynglingarna räddats och förts i land. Det var verkstadsägaren Axel Brännström Jävre, hans son och en kustbevakare, som tidigt på morgonen hittat den havererade båten med ynglingarna.
Samtliga var trots de svåra strapatserna - temperaturen var när det var som kallast under natten 18 minusgrader - vid god vigör. De var visserligen blåfrusna och blöta men sedan de fått varmt i sig och torra kläder föreföll det inte vara någon risk för hälsan. Äventyret slutade alltså lyckligt för ynglingarna. Men det kunde, som sagt, ha gått sämre. Tack vare et snabbt och skickligt arrangerat spaningspådrag - för vilket polisen har all heder - och tack vare att frivilliga ställde sig till förfogande för efterforskningarna, blev epilogen lycklig. Ynglingarnas far, elektriker Elof Söderberg, uttalar också sin stora tacksamhet för den snabba och effektiva hjälp som från olika håll bringades under spaningarna efter hans söner.
"Tur att vi fick motorstopp"
- Alla fiskare säger att vi hade en himla tur som fick motorstopp, säger Clifford Söderberg, den äldsta av bröderna vid ett samtal med Piteå-Tidningens medarbetare. Om inte motorn stoppat hade vi nämligen hamnat i drivis vid Leskär och då hade båten skruvats sönder, säger man. Nu efteråt har vi fått höra att alla de fiskare, som man kontaktade under kvällen och natten, var övertygade om att båten blivit sönderskuren av isen och att vi var döda.
- Vi gick från Jävrebodarna vid 5-tiden på eftermiddgen och när vi kom mitt utanför Sandön fick vi motorstopp. Vi kunde konstatera att fotogenröret hade frusit igen, men sedan vi reparerat detta fel kunde motorn ändå inte startas. Under tiden drev vi kraftigt mot land tills dess vi fick fäste för en dragg med 30 famnars lina. Så småningom drev båten närmare land och började slå mot stenar cirka 15 meter från land. Vi kunde inte ta oss in på stranden då det låg lösa isblock mellan den och båten.
- Så småningom började vi att staka båten mot norr. Dels för att komma ifrån grundet och dels för att försöka komma norr om Sandön för att kunna göra ljussignaler in mot Jävre. Men när vi stakat båten ett 50-tal meter hamnade vi på ett nytt grund som stack ut från land ett 30-tal meter. Efter det gav vi upp försöket att staka båten då vi var rädda att den vid en ny grundstötning skulle slås sönder.
- Istället stakade vi oss ut så långt det gick och låg sedan med kortast möjliga kätting för att klara grundet. Mellan 12 och 2 på natten blåste det som värst men vi hade fått ett fint ankarfäste. Istället slets ankarlyset ombord sönder. Vi fäste sedan linan i länspumpen, men även den slets loss varför vi fick flytta förtöjningen till rorkultsfästet. Även detta kröktes, men höll som tur var för påfrestningarna.
- Någon is hade vi inte runt båten. Däremot blev vi gång på gång så nerisade att vi trodde båten skulle kantra. Därför fick en av oss hela natten hålla på med att knacka loss is. Det var bara två av oss som kunde vara inne i ruffen samtidigt då en måste knacka is och passa den ljussignal vi ordnat genom att hälla bensin i en burk. Framåt morgonen lugnade det betydligt, men nog kändes det befriande när vi strax efter 5-tiden på morgonen fick se Brännströms båt komma runt Sandön och styra ner mot oss. Men som sagt vi hade troligen tur som fick motorstopp.
- Någon förkylning verkar det inte som vi fått av äventyret. I går var vi och hämtade in båten till Jävre och i dag har vi försökt få igång motorn men det gick inte.
-----------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 31 mars 1959
Eskimåhövding på promenad...
Eskimåhövdingen och hans hustru har varit på promenad. Dvs eskimåöverhövdingen Lindqvist. Överhövding är mitt eget påhitt, för jag kände mig precis som en sådan (hur nu en överhövding ser ut?) efter alla de kläder som jag drog på mig. - Blir du aldrig klar, frågar eskimåfrun, när vi står i våran igloo...förlåt vårt hus färdiga att ta steget ut i den norrländska kylan.
Nedanför bron står snöautomobilen parkerad. Jaja, snöautomobilen är min benämning på den gamla hederliga sparkstöttingen. Det låter ju mycket finare med snöautomobil. Med mössan neddragen nästan i jämnhöjd med min röda näsa, är vi båda startklara för uppdrag "L" som i LUNDMANS. Lundmans är affären uppe i centrala byn, ungefär som det där Harrods på Brompton Rd Knights bridge i London. Fast Lundmans ligger på Hortlaxvägen i Hortlax precis i centrum av världen, då vet ni?
Bra glid på medarna på vår snöautomobil, inget att klaga på alltså. Vi såg båda två Hortlax by night (nästan, ja, klockan var lite över fem på eftermiddan). Neonljusen blixtrade i alla de exklusiva skyltfönstren efter vägen, det var nästan så att man skulle haft solbrillorna på sig. Istället drog jag ner mössan ännu mer, och stängde liksom ut omvärlden. Inte bra om man skall korsa en väg, att dra ner mössan, alltså. Trafiken är ju tät efter Hortlax eget Sunset Bouleward den där tiden. Men det slutade lyckligt. In på Lundmans. Ta en korg. Handla!!!
Eskimåhustrun bestämde att jag skulle få den stora äran att hålla i "handlarväskan" hela vägen hem. Snöautomobilen ville hon ha alldeles för sig själv. Tala om egoist. Jag fick vackert trampa på i mina skor (med inbyggt knarr under fötterna) hela vägen hem. Och som den eskimåöverhövding jag är så klarade jag biffen galant. Äntligen hemma! tyckte jag när vi vek in på mammas gata. Väl framme så gjorde jag det som jag alltid gör: Skorna tar jag in i värmen - knarret lämnar jag på bron, det är bäst så tycker eskimåhustrun.
Nu sitter vi här i vårt eget igloo. Hustun ser på igloo-TV, medan jag använder mig av min igloo-dator. Om andan faller på, ska jag strax dricka lite mera igloo-kaffe. Ha nu en bra kväll allesamman, önskar R. Lindqvist, Eskimåöverhövding med maka.
Låt er nu inte skrämmas av Eskimåöverhövdingens bestämda anlete.
Det hela beror helt enkelt på att jag i fotograferingsögonblicket frös
så fruktansvärt om min näsa.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: Iglootjänst, Grönland.
BILDJOURNALENS Topplista / 1962
Nu har det äntligen hänt! Jag har ett alldeles eget nummer av Bildjournalen årgång 1962. De populäraste låtarna presenterades i en egen topplista i varje nummer. I Bildjournalen nr 31 den 1 augusti 1962 såg den ut så här:
Ray Charles, Brian Hyland och vår egen Jan Malmsjö låg på listans tre
översta platser. Allra längst ned, Cool Candys, här med en lite annorlunda
stavning "The Cool Candies" grammatiskt riktigt, men inte det namn som
vi är vana att se på gruppen. Thore Skogmans Jämtgubben i en instrumental
version av Cool Candys. Dvs: Einar Svensson, Gunnar Wahlgren, Carl-Ivar
Ivarsson, Karl-Arne Andersson och Göte Johansson. Bandet var än så länge
en kvintett, vilket skulle ändras när gitarristen Arne Nathansohn anslöt sig
till det populära gänget 1964.
------------------------------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 1 augusti 1962
Ray Charles, Brian Hyland och vår egen Jan Malmsjö låg på listans tre
översta platser. Allra längst ned, Cool Candys, här med en lite annorlunda
stavning "The Cool Candies" grammatiskt riktigt, men inte det namn som
vi är vana att se på gruppen. Thore Skogmans Jämtgubben i en instrumental
version av Cool Candys. Dvs: Einar Svensson, Gunnar Wahlgren, Carl-Ivar
Ivarsson, Karl-Arne Andersson och Göte Johansson. Bandet var än så länge
en kvintett, vilket skulle ändras när gitarristen Arne Nathansohn anslöt sig
till det populära gänget 1964.
------------------------------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 1 augusti 1962
I vårsolen med hockeyhjälm, kaffe och skidpjäxor
Jag tänkte inte på det då, men jag tänker desto mer på det idag. Vissa saker som var vanligt förr, det där som gick in genom ett öra och ut genom det andra, har fastnat alltmer i mna tankar. Det där vardagshändelserna som nästan ingen brydde sig om, har på något sätt blivit både viktigt och intressant. Min pappa sjöng ofta och rimmade ihop ord när han exempelvis gick omkring därhemma. Det var nästan en aningen irriterande tyckte jag då. Men åren har gjort att jag idag när jag framkallar de där händelserna så ser jag med väldigt förmildrande ögon på det. Ja, jag t.o.m. ler åt det när jag kommer ihåg hur det var. Så hittade jag en bild från våren 1971. Mamma och pappa satt (som dom brukade) och lapade vårsol med varsin kaffekopp vid garaget. Inget märkvärdigt med det, om inte min far hade iklätt sig en väldans konstig huvudbonad: en hockeyhjälm från anno dazumal. På fötterna ser jag de där tidstypiska skidpjäxorna som var mode då. Tillsammans med den något udda hockeyhjälmen ser farsan nästintill smått skrattretande ut. Det var just detta som han också ville.
På många av de bilder som finns i vårt album, kan man se pappa i olika förklädnader. Är det inte en konstig hatt, så är det nån annan utstyrsel som tilldrar sig ens intresse. Bilden som ses är alltså ett bevis på att min far hade en inbyggd teaterapa inom sig. När min syster skulle fylla 50, och vi just skulle till att börja äta, hörs en röst som för mig lät väldigt bekant. Det var pappa! Han hade fått syn på en högtalaranläggning med en mikrofon och kunde naturligtvis inte hålla händerna i styr. Det blev sång a capella. Det var en låt som han försökte sjunga på engelska, men eftersom han inte alls hade någon som helst kunnighet gällande det anglosaxiska språket, så blev det ett hopkok på "Hortlax-engelska". Dvs ingen levande själ förstod vad han sjöng. Men applåder fick han. Sån var min farsa!
Tanken var att ta ett vanligt seriöst foto av mina föräldrar där de satt
i vårsolen vid garaget. Men icke det! Pappa spökade ut sig i en hockey-
hjälm som troligen var populär då Tumba Johansson tog sina första
skridskoskär nångång i början av 40-talet. Han älskade att klä ut sig
han tyckte om att spela teater när vi fick främmande. Sjöng det gjorde
han också. Han rimmade på ord så det kunde bli en riktig "ordgröt"
av det hela. T h min mor i lite mer seriös utstyrsel än min far.
---------------------------------------------------------------------------
På många av de bilder som finns i vårt album, kan man se pappa i olika förklädnader. Är det inte en konstig hatt, så är det nån annan utstyrsel som tilldrar sig ens intresse. Bilden som ses är alltså ett bevis på att min far hade en inbyggd teaterapa inom sig. När min syster skulle fylla 50, och vi just skulle till att börja äta, hörs en röst som för mig lät väldigt bekant. Det var pappa! Han hade fått syn på en högtalaranläggning med en mikrofon och kunde naturligtvis inte hålla händerna i styr. Det blev sång a capella. Det var en låt som han försökte sjunga på engelska, men eftersom han inte alls hade någon som helst kunnighet gällande det anglosaxiska språket, så blev det ett hopkok på "Hortlax-engelska". Dvs ingen levande själ förstod vad han sjöng. Men applåder fick han. Sån var min farsa!
Tanken var att ta ett vanligt seriöst foto av mina föräldrar där de satt
i vårsolen vid garaget. Men icke det! Pappa spökade ut sig i en hockey-
hjälm som troligen var populär då Tumba Johansson tog sina första
skridskoskär nångång i början av 40-talet. Han älskade att klä ut sig
han tyckte om att spela teater när vi fick främmande. Sjöng det gjorde
han också. Han rimmade på ord så det kunde bli en riktig "ordgröt"
av det hela. T h min mor i lite mer seriös utstyrsel än min far.
---------------------------------------------------------------------------
PERSIL
HUSMODERN ¤ 1948
Povel Ramel & Monica Zetterlund i "På avigan" / 1966
SVENSKA DAGBLADET ¤ Söndagen den 25 september 1966
Måndag den 9 januari 2012
Det fina med vintern är de där dagarna när solljuset sprider sin gula färg över de vita snödrivorna. Idag var en sån dag. Ljusets besök får mig att börja hoppas, att någonstans bakom det mörka, nästan outhärdliga, kommer det så småningom en värmande sommar. Kvicksilvret har idag visat 16 minusgrader. Det blev en tur till stan i sällskap med barnbarnet Norah. Och när vi kommit en bit på väg, så stämde hon upp i sång. Hennes repertoar blir större och större. Ibland fyller jag i med vissa ord, ibland hittar hon på alldeles egna.
Efter mörker kommer ljus...
...med hopp om ljusare tider och vårvackra dagar...
...med upptäcksfärder ute i det fria med den obligatoriska matsäcks-
korgen i bilens baksäte.
Bagarstugan på Inimarksvägen har dagen till ära klätt sitt tak i vita
snöiga vinterfärger.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
Efter mörker kommer ljus...
...med hopp om ljusare tider och vårvackra dagar...
...med upptäcksfärder ute i det fria med den obligatoriska matsäcks-
korgen i bilens baksäte.
Bagarstugan på Inimarksvägen har dagen till ära klätt sitt tak i vita
snöiga vinterfärger.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST
PITEÅ DANSAR OCH LER - minnen 1998-99
Sommaren 1998 var det dags igen. För den årligen återkommande gatufestivalen P.D.O.L. I sällskap med yngste sonen så cyklade vi in mot Piteå stads centrum för att digga loss till Black Ingvars som då var på tapeten med sina "hårdrocksschlagers". Öronpropparna var med, men när jag (som den omtänksamme far jag var/är) snällt bad sonen att också liksom sin far, sätta propparna på plats, tittade han på mig och vägrade i sten. När Black Ingvars började sitt högljudda framträdande, och sonen sökte sig närmare stora scenen, gjorde jag tvärtom. Jag sökte mig så långt bort som möjligt. När jag passerade Byxtorget, hade mitt hjärta infångats av den pulserande dunkande basen, så jag trodde att det skulle hoppa ut genom skjortan. Jojo, det skulle allt sett konstigt ut, mitt hjärta liggande på de grå stenplattorna, och allt skulle varit de där göteborgarnas fel: BLACK INGVARS!
Det var inte endast "Svart-Ingvars" som tilldrog vårt/sonens intresse. Popbandet Kent uppträdde också på stora scenen fast någon timme efteråt. På partyscenen spelade Daydream och Latin Kings. Kvällen därpå blöds festivapubliken på Eagle Eye Cherry och Wilmer X. "X-arna" gillar jag, men hade tyvärr inte tillfälle att lyssna. Samma sak hände på jazzscenen där Esbjörn Svenssons trio med Viktoria Tolstoy uppträdde. Anledningen av att jag missade lördagskvällens uppträdande, var den enkla anledningen av att jag inte var där. Då kan det bli svårt om man inte befinner sig på ort och ställe.
Under P.D.O.L. sommaren 1999 tog vi återigen cykeln och åkte in mot den sommarleende solskensstaden Piteå. Den här gången ville även hustrun följa med. De artister som fanns 1999 var bl a Bo Kaspers orkester, E-Type, Electric Banana Band och Charlotte Nilsson som firade triumfer efter succén med "Tusen och en natt". Henne såg vi på Pulsscenen inklämda som packade sillar i en alltför trång konservburk. Men mitt bästa minne var när jag fick en pratstund med Arne Hegerfors på Pulsdäcket. - "Hörru Arne, tack för alla högtidsstunder du gett mig framför TV:n". Han log sitt bredaste leende och tackade allra ödmjukast.
Piteås egen Thord Carlsson satt med sina gäster på Kulturtorget och berättade om Piteå skärgård. En gemytligare bild av festivalen kan man knappt få. Berndt Egerbladh Trio med Ann-Kristin Hedmark spelade sköna låtar på Jazzscenen. Pite All Stars med Pitesönerna saxofonisten Robert Nordmark och trumpetaren Bosse Strandberg (som jag spelade tillsammans med i Piteå Havsband, han spelar nu i Norrbotten Big Band) sammanstrålade och bjöd på smäktande jazztoner. Janne Schaffer & Björn J:son Lindh Band uppträdde sent i sommarnatten, och man kan väl bara säga att när dessa två herrar intar en scen, så gör man det med besked.
Nu är det länge sedan jag besökte festivalen. Jag har inte den orken längre att gå gata upp och gata ner hela kvällen. Men visst tycker jag att P.D.O.L. har sin givna plats varje sommar, trots talet om nedläggning osv. Många stadsbor ojar sig över för högt ljud under de 3-4 kvällar som festivalen pågår. Jag kan väl förstå i viss mån, men en sak kan man nog slå fast, P.D.O.L. utgör en enorm PR för vår lilla stad. Och reklam är bra, så att många fler därute i landet skall upptäcka vilken fin stad vi har, och så mycket sevärdheter som bjuds den eller de personer som hittar hitupp, till sommarstaden Piteå.
P.D.O.L. 1998. Sonen och jag cyklade in för att lyssna till Black Ingvars.
Men om sanningen skall fram, så var det sonen som lyssnade, medan
farsan stoppade öronen fulla av välbehövliga ljudskyddande proppar.
Black Ingvars, Kent, Latin Kings, Wilmer X, Eagle Eye Cherry
samt Hammerfall var några av många kändisar som bjöd
festivalpubliken på en helkväll med mycket musik, mycket
mat och dricka därtill.
1999 "gjorde" vi festivalen igen - den här gången ville hustrun åka med.
Som packade inlagda sillar, stod vi på Pulsdäcket när Charlotte Nilsson
bjöd på sin "Tusen och en natt". Den här sommaren i Piteå, såg vi även
Markoolio, Meja, Jennifer Brown, Uno Svenningson. Gruppen Randy, vars
trummis kommer från Hortlax, spelade upp på Partyscenen, där umeå-
tjejerna Sahara Hotnights spelade kvällen därpå. Vilken fest vilken stäm-
ning vilken fart och fläkt. Tänk vad lilla Piteå kan!
Utbudet som publiken bjöds på under P.D.O.L. 1999 var inte fy skam.
Allt från Thord Carlsson till La Cream.
- Hörru Arne, tack för alla högtidsstunder du gett genom åren!
- Och du, jag kan väl få din autograf?
- Javisst, sa han med ett brett leende.
- Går det bra om jag skriver på en servett?
---------------------------------------------------------------------------------
Autografskrivandet gjordes den 30 juli 1999.
Det var inte endast "Svart-Ingvars" som tilldrog vårt/sonens intresse. Popbandet Kent uppträdde också på stora scenen fast någon timme efteråt. På partyscenen spelade Daydream och Latin Kings. Kvällen därpå blöds festivapubliken på Eagle Eye Cherry och Wilmer X. "X-arna" gillar jag, men hade tyvärr inte tillfälle att lyssna. Samma sak hände på jazzscenen där Esbjörn Svenssons trio med Viktoria Tolstoy uppträdde. Anledningen av att jag missade lördagskvällens uppträdande, var den enkla anledningen av att jag inte var där. Då kan det bli svårt om man inte befinner sig på ort och ställe.
Under P.D.O.L. sommaren 1999 tog vi återigen cykeln och åkte in mot den sommarleende solskensstaden Piteå. Den här gången ville även hustrun följa med. De artister som fanns 1999 var bl a Bo Kaspers orkester, E-Type, Electric Banana Band och Charlotte Nilsson som firade triumfer efter succén med "Tusen och en natt". Henne såg vi på Pulsscenen inklämda som packade sillar i en alltför trång konservburk. Men mitt bästa minne var när jag fick en pratstund med Arne Hegerfors på Pulsdäcket. - "Hörru Arne, tack för alla högtidsstunder du gett mig framför TV:n". Han log sitt bredaste leende och tackade allra ödmjukast.
Piteås egen Thord Carlsson satt med sina gäster på Kulturtorget och berättade om Piteå skärgård. En gemytligare bild av festivalen kan man knappt få. Berndt Egerbladh Trio med Ann-Kristin Hedmark spelade sköna låtar på Jazzscenen. Pite All Stars med Pitesönerna saxofonisten Robert Nordmark och trumpetaren Bosse Strandberg (som jag spelade tillsammans med i Piteå Havsband, han spelar nu i Norrbotten Big Band) sammanstrålade och bjöd på smäktande jazztoner. Janne Schaffer & Björn J:son Lindh Band uppträdde sent i sommarnatten, och man kan väl bara säga att när dessa två herrar intar en scen, så gör man det med besked.
Nu är det länge sedan jag besökte festivalen. Jag har inte den orken längre att gå gata upp och gata ner hela kvällen. Men visst tycker jag att P.D.O.L. har sin givna plats varje sommar, trots talet om nedläggning osv. Många stadsbor ojar sig över för högt ljud under de 3-4 kvällar som festivalen pågår. Jag kan väl förstå i viss mån, men en sak kan man nog slå fast, P.D.O.L. utgör en enorm PR för vår lilla stad. Och reklam är bra, så att många fler därute i landet skall upptäcka vilken fin stad vi har, och så mycket sevärdheter som bjuds den eller de personer som hittar hitupp, till sommarstaden Piteå.
P.D.O.L. 1998. Sonen och jag cyklade in för att lyssna till Black Ingvars.
Men om sanningen skall fram, så var det sonen som lyssnade, medan
farsan stoppade öronen fulla av välbehövliga ljudskyddande proppar.
Black Ingvars, Kent, Latin Kings, Wilmer X, Eagle Eye Cherry
samt Hammerfall var några av många kändisar som bjöd
festivalpubliken på en helkväll med mycket musik, mycket
mat och dricka därtill.
1999 "gjorde" vi festivalen igen - den här gången ville hustrun åka med.
Som packade inlagda sillar, stod vi på Pulsdäcket när Charlotte Nilsson
bjöd på sin "Tusen och en natt". Den här sommaren i Piteå, såg vi även
Markoolio, Meja, Jennifer Brown, Uno Svenningson. Gruppen Randy, vars
trummis kommer från Hortlax, spelade upp på Partyscenen, där umeå-
tjejerna Sahara Hotnights spelade kvällen därpå. Vilken fest vilken stäm-
ning vilken fart och fläkt. Tänk vad lilla Piteå kan!
Utbudet som publiken bjöds på under P.D.O.L. 1999 var inte fy skam.
Allt från Thord Carlsson till La Cream.
- Hörru Arne, tack för alla högtidsstunder du gett genom åren!
- Och du, jag kan väl få din autograf?
- Javisst, sa han med ett brett leende.
- Går det bra om jag skriver på en servett?
---------------------------------------------------------------------------------
Autografskrivandet gjordes den 30 juli 1999.
På samma scen som Hoola Bandoola Band
Hösten 1975 medverkade Piteå Havsband i en konsert i Norrmalmia Sporthall i Piteå. Vi stod uppställda alla banden på rad. "Granne" med oss, var Hoola Bandoola Band med Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Vi fick tillfälle att träffa många människor när vi var ute på turné eller vid sådana här tillfällen då vi gav konsert, antingen i Christinasalen eller som i detta fall i Norrmalmia Sporthall. 1 000 personer satt i publiken den här kvällen för att lyssna och iaktta de uppträdande grupperna. 
¤ Musikfesten i Norrmalmias A-sal samlade omkring tusen personer
från 3 till bortåt 70 år. Men ungdomen dominerade naturligtvis. Piteå
FIB-grupp arrangerade i samarbete med kulturnämnden, Musikforum
och Rikskonserter.
Vilken musikfest!
Nio musikgrupper och tusen personer i Norrmalmias A-hall. Pite Big Band öppnade med att spela flera jazzlåtar och föreställningen slutade först fyra timmar senare!
Det blev en riktig avspark för höstens och vinterns, får man hoppas, långa rad av musikarrangemang i Piteå.
Arrangörerna, Piteå FIB-grupp, kulturnämnden, Musikforum och Rikskonserter, hade verkligen "bullat upp" och presenterade inte mindre än nio musikgrupper. Såväl lokala, regionala som riksband. Jazzbandet Piteå BB öppnade en kvart efter utsatt tid - det tar en stund innan tusen personer satt sig tillrätta, hittat rätta platsen och pratat från sej.
Musikfesten fortsatte med Contraband, ett gäng pitegrabbar som trycker väldigt hårt på texterna. Budskapet ska fram först och främst.
¤ REV AV EN POLKA
Applåderna dånade och publiken hurrade - precis så där starkt och övertygande som om hemmalaget i basket eller handboll sätter in det sista och avgörande anfallet - när Norrlåtar spelade. Grabbarna saknade knätofs men spelade ändå folkmusik med stort F. Många av deras låtar är lokalt förankrade. De har en riktig guldgruva att ösa ur sedan de kånkat runt med fiolerna under armarna och in i stugorna för att "inventera" folkmusik.
¤ Hoola Bandoola Band var "riksgänget" i musikfesten. Musikgruppen
har en rad skivor bakom sig och är kända för snabba produktioner.
Texterna är ofta dagsaktuella.
¤ KOMMUNALA MUSIKSKOLAN!
Att musikundervisningen på grundskolestadiet fungerar bra i Piteå kommun, det vet vi i varje fall elevernas föräldrar. Den frivilliga musikundervisningen samlar stora skaror. Men vad händer sen - efter skolan? Läggs instrumenten på hyllan?
Nej, inte att döma av de många musikgrupper som bildats i Piteå under senare tid. Contraband är ett, Vox är ett annat där många medlemmar knäppt fram sina första toner i kommunala musikskolan och Tonkraft domineras av f d musikskoleelever. Piteå Havsband en samling duktiga ungdomar som spelar storbandsjazz och Elgerillan är också två band med rötter i musikskolan, och som medverkade vid musikfesten.
Så slutet: Hoola Bandoola Band. Etablerade. Proffsiga, intressanta. Efter fyra timmar släcktes strålkastarna i A-hallen. Speciellt ett programinslag med Chile-låtar uppskattades livligt av den talrika publiken. Musikfesten var slut. När anordnas nästa?
¤ Piteå Havsband, ett gäng lovande musikanter alla med rötter i den
kommunala musikskolan i Piteå. Havsbandet var en av de nio grupper
som spelade inför den tusenhövdade publiken.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 24 september 1975
Clownen EVA RYDBERG!
Cirkus EVA. Tokiga infall, våldsamma upptåg, applåder -
och gelé i knäna...
¤ "Edra majestäter, mina damer och herrar...Eva Rydberg!"
Cirkusdirektören och konfrencieren Francois Bronett liksom suger på orden. In kommer clownen. Med gelé i knäna.
- Det är alltid lika nervöst när kungen och drottningen sitter bland publiken, säger Eva Rydberg.
- Och det är alltid nånting som inte vill gå sönder när kungaparet sitter i salongen, suckar Eva Rydberg, kunglig clown i den andra delen av "Royal Swedish Command Circus", som sänds i TV 2 i kväll. I kungacirkusen förra året gjorde hon ett nummer där en stor del av poängen gick ut på att hon skulle krascha tallrikar. Eva försökte slå porslinet i tusen bitar. Men tallrikarna höll.
- Den här gången var det ballongerna som inte vill gå sönder, berättar Eva. Hon vill inte avslöja mer om numret. Som hon ror hem till en fullpoängare ändå tack vare sin gedigna rutin i såna här sammanhang.
- Men avsikten är att jag ska jaga de olikfärgade ballongerna, som är fyllda med olika sorters gas för att de ska uppföra sig på olika sätt, säger hon om man pressar henne lite.
ROLIGARE MED LITE
IMPROVISATION
Hon hade ett väldigt snärj att hinna med när ballongerna började explodera hej vilt omkring henne. Men det blev bara roligare med lite improvisation, tyckte publiken. Liksom konferencieren Francois Bronett. Show- och cirkusdirektören som ser så nöjd ut när han presenterar sina artister. När inspelningen gjordes i slutet av november var Cirkus på Djurgården i Stockholm fyllt av en stor del av Stockholms kändisvärld och landets politikerprominens.
Bland dem som fått fribiljetter till sig och sina familjer fanns Ola Ullsten, Jan-Erik Wikström och Birgit Friggebo. De utgör en exklusiv inramning till galaspektaklet. Där huvudnumret för Bronett finns utanför manegen i en sammetsomramad röd och blå loge: Carl XVI Gustaf och Silvia. De ligger bakom Francois Bronetts högtidliga namn på cirkusen: "Swedish Royal Command Circus". Och deras medverkan underlättar betydligt när Bronett senare säljer programmet till utländska TV-stationer.
Utan kungaglans vore det bara en vanlig cirkusföreställning. Francois Bronett, som äger rätten till TV-cirkusen utanför Norden räknar med att USA, Japan och Frankrike ska var intresserade. En affär med mycket pengar inblandade. Aftonbladet berättade nyligen om Francois Bronetts internationella affärer, som bland annat ger honom möjlighet att leva rikt här i landet och betala minimal skatt.
Usch vad ballonger kan vara besvärliga. Och där kommer chefen
(Francois Bronett). Bäst att gömma sig.
VILL INTE FÖRDÖMA BRONETT
Eva Rydberg har läst artikeln. Men hon vill inte ge sig in på några moraliska fördömanden av hur Bronett använder sig av hennes och de andra medverkandes insatser i framtiden.
- Det intresserar mig föga vad han tjänar. Jag känner mig inte utnyttjad och det tror jag ingen annan känner sig heller. Och att han inbjudit kungaparet är för att han vill ha en extra klatsch på föreställningen, säger hon.
- Francois har gett mej fina grejer och är verkligen duktig i det här jobbet. Det finns så få som är det i Sverige. Jag känner mig enbart smickrad när han ringer och frågar om jag vill vara med i hans shower, säger Eva engagerat.
Själv tänker hon ligga lågt ett tag nu. Det har rört sig ganska mycket kring henne den senaste tiden. I TV sågs hon senast som trollet Gloria i julkalendern. Och så har hon spelat in ett clownprogram för tysk TV med komikern Georges Carl från "Crazy Horse Saloon" i Paris.
- Jag tänker ta det väldigt lugnt. Jag har varit borta så mycket att jag tycker det ska bli skönt att vara hemma hos Kalle så mycket jag kan.
- Men jag ska till Monaco och showa en vecka på en kongress och så lär det väl bli lite reklamfilm.
Klart är i alla fall att sonen Kalle, 5, kommer att få se mer av Eva den närmaste tiden. Rydbergskan har en anledning till också, att stanna hemma i huset i Vintrie utanför Malmö. Tony Johansson heter anledningen. Är Evas man sedan någon månad efter att ha beundrat henne bakifrån som gitarrist i Evas kompband.
------------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET - TV-TIDNINGEN ¤ Den 10 januari 1980
En Elefantbild damp ner i min brevlåda...
Gerd, min syrra, köpte Bildjournalen. Kanske inte varje vecka men ganska så ofta. I vissa nummer av tidningen fanns den där bilagan med, Elefantbilden, som föreställde nån av de många popidolerna eller nån westernhjälte som man kunde hänga upp på väggen. Den 26 februari 1964 kom den allra första bilden. Gruppen som fanns fotad i svartvitt, var (naturligtvis) The Beatles. När syrran läst sin Bildjournal, så knyckte jag Elefantbilden och hängde upp den ovanför mammas och pappas säng. Varför den hamnade just där av alla ställen, det vet jag faktiskt inte. Kanhända det berodde på något så enkelt som platsbrist. Den rymdes nog inte ovanför min egen. Jag kan hålla med om att den var en aningen malplacerad, jag menar det var så långt bort som man kunde komma.
Morsan som gillade Thore Skogman och Lasse Lönndahl, farsan i sin tur diggade för det mesta dragspel. Tyvärr så kunde jag inte "omvända" dem. Min mor och far tyckte enbart att Beatlarna var alldeles för skrikiga och långhåriga. Undrar vad dom tänkte varje kväll dom gick till sängs, och blickade upp mot den blommiga tapeten, och såg på Beatles. Varken morsan eller farsan kunde uttala bandets namn. Skulle dom säga B E A T L E S ja, då blev det exakt som det stod skrivet. Ibland så skämdes jag. Thore Skogman kunde de däremot uttala perfekt. Likaså Bertil Boo. Men Beatles...nää!
Nåja, jag har i ett tidigare blogginlägg berättat om "Boken om BILDJOURNALEN" som jag köpte för några veckor sedan. Det utlovades en Elefantbild också, men besvikelsen blev enorm när den lyste med sin frånvaro. Därför ringde jag förlaget och sa som det var. Några dagar därpå damp den ned i vår brevlåda. Rätt skall alltid vara rätt!
Det var HEP STARS i svartvitt som prydde Elefantbilden. Svenne,
Benny, Chrille, Lelle och Janne.
-------------------------------------------------------------------------------------
Elefantbildsfotograf: ROGER LINDQVIST
Influensatider / 1957
Influensan syns nu på allvar ha börjat sin härjning i Hortlax och Älvsbyn medan Piteå stads och Öjebyns provinsialläkardistrikt egendomligt nog klarar sig ännu från sjukdomen. Men på läkarhåll anser man det endast vara fråga om dagar, innan epidemien får fotfäste inom dessa områden.
- Inom staden är det fortfarande lugnt på influensafronten, även om det de senaste dagarna konstaterats några fall som kan betecknas som misstänkta, säger dr Tore Bergström, som emellertid för sin del tror att det endast kan vara fråga om någon eller några dagar, innan vi kan räkna med att ha epidemien på allvar över oss. Även inom Öjebyns läkardistrikt är det fortfarande influensafritt, berättar provinsialläkaren, dr L. Ekblom. Men hur länge man kan räkna med detta läge, är det naturligtvis svårt att uttala sig.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 22 oktober 1957
Carl-Gustaf & Magnus i "Komikermöten"
CARL-GUSTAF skojar med HÄRENSTAM
I TV 3:s underhållningsserie "Komikermöten" berättar Carl-Gustaf Lindstedt, 68, för Magnus Härenstam om barndomen, uppväxten och yrkeslivet. Och försöker svara på hur man är rolig.
Carl-Gustaf, med betoning på Carl, har arbetat i ett högt tempo ända sedan 1940-talet. Revyer, teater, långfilmer. Han har gjort det mesta och räknas till en av Sveriges mest älskade artister. Med arbetarrörelsens amatörteater "Unga röster" och amatörrevygänget "Tre Knas" (förutom Carl-Gustaf själv även Gunnar "Knas" Lindkvist och Nisse Ohlsson) började Carl-Gustaf sin karriär. 1946 debuterade gruppen som proffs och gjorde succé i såväl radio som på scen.
Det är kanske som komiker de flesta ser Carl-Gustaf Lindstedt. Eller som han själv säger:
- Egentligen hade jag alla odds emot mig. Jag var skelögd, rödhårig, föräldralös och stammade lätt. Det fanns bara en sak att välja på: komikerfacket!
Komiken har Carl-Gustaf varit trogen under sin karriär, även om han har gjort flera så kallade "tunga" rolltolkningar. Vem minns inte kommissarie Beck i Bo Widerbergs film "Mannen på taket"? Carl-Gustaf Lindstedt har repat sig från höstens hjärtinfarkt och förberder sig inför en roll som Säpochefen "Sluggo". Inspelningarna till TV-serien börjar i Malmö till sommaren.
---------------------------------------------------------------------------------
TV-AFTONBLADET ¤ Den 23 mars 1989
I TV 3:s underhållningsserie "Komikermöten" berättar Carl-Gustaf Lindstedt, 68, för Magnus Härenstam om barndomen, uppväxten och yrkeslivet. Och försöker svara på hur man är rolig.
Carl-Gustaf, med betoning på Carl, har arbetat i ett högt tempo ända sedan 1940-talet. Revyer, teater, långfilmer. Han har gjort det mesta och räknas till en av Sveriges mest älskade artister. Med arbetarrörelsens amatörteater "Unga röster" och amatörrevygänget "Tre Knas" (förutom Carl-Gustaf själv även Gunnar "Knas" Lindkvist och Nisse Ohlsson) började Carl-Gustaf sin karriär. 1946 debuterade gruppen som proffs och gjorde succé i såväl radio som på scen.
Det är kanske som komiker de flesta ser Carl-Gustaf Lindstedt. Eller som han själv säger:
- Egentligen hade jag alla odds emot mig. Jag var skelögd, rödhårig, föräldralös och stammade lätt. Det fanns bara en sak att välja på: komikerfacket!
Komiken har Carl-Gustaf varit trogen under sin karriär, även om han har gjort flera så kallade "tunga" rolltolkningar. Vem minns inte kommissarie Beck i Bo Widerbergs film "Mannen på taket"? Carl-Gustaf Lindstedt har repat sig från höstens hjärtinfarkt och förberder sig inför en roll som Säpochefen "Sluggo". Inspelningarna till TV-serien börjar i Malmö till sommaren.
---------------------------------------------------------------------------------
TV-AFTONBLADET ¤ Den 23 mars 1989
Lasse Brandeby - "Rolf Allan Mjunstedt"
"Mjunstedt var namnet. Rolf Allan Mjunstedt. Jag och min kompis Nisse kommer att förgylla er tillvaro under hösten. Framförallt jag, om jag får säga det själv.
Jo, Nisse är en hygglig kille men kanske lite oerfaren. Men som sagt, jag själv är ju med, så det finns all anledning att titta. Tycker i alla fall jag. Det tycker nog Nisse också."
Rolf Allan Mjunstedt
Spårvägskonduktör
-----------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Lördagen den 17 september 1994
"Finns det Facebook i himlen - GUD?"
Jo, tanken slog mig häromdagen: finns det facebook i himlen? Finns det TV? (helst inte mindre än 42 tum) finns där Jimi Hendrix, Rolling Stones, Beatles eller Ria Wägner? Finns Tio i topp, Kvällstoppen eller Melodiradion. Finns kanske C G Hammarlund och Sveriges Bilradio? Finns där allt detta som jag en gång lärde mig älska som barn? Finns mina leksaksbilar där, min sandlåda, pappas gamla Monark moped? Finns mina mor- och farföräldrar? Finns Thore Skogman och Plättlaggen? Finns Gary Cooper och bröderna Cartwright, finns Lennart med sin Hylands hörna? Finns den där isglassen med hallonsmak däruppe? Finns mina barndoms egen små stigar och min cykel som jag alltid hade på en armlängds avstånd?
Finns alla de som inte längre går omkring härnere på jorden, dem som jag älskade men som en i mörk ödestimma, var tvungna att flytta härifrån? Finns där gator och torg? Finns det brusande älvar, finns där berg och dalar? Finns det barn som skrattar? Finns det gamla gummor och gubbar? Finns den där doften av vår, sommar, höst och vinter? Finns det hundar och katter? Finns det väldiga myrstackar? Finns det tidiga lata morgnar, med en kopp kaffe? Finns där Piteå-Tidningen?
Hälsningar från Roger (en som undrar)
PS. Tack GUD för att du tog dig tid!
Vore tacksam för ett svar på min blogg eller hemtelefon.
Finns alla de som inte längre går omkring härnere på jorden, dem som jag älskade men som en i mörk ödestimma, var tvungna att flytta härifrån? Finns där gator och torg? Finns det brusande älvar, finns där berg och dalar? Finns det barn som skrattar? Finns det gamla gummor och gubbar? Finns den där doften av vår, sommar, höst och vinter? Finns det hundar och katter? Finns det väldiga myrstackar? Finns det tidiga lata morgnar, med en kopp kaffe? Finns där Piteå-Tidningen?
Hälsningar från Roger (en som undrar)
PS. Tack GUD för att du tog dig tid!
Vore tacksam för ett svar på min blogg eller hemtelefon.
Leif GW Persson testar värmestrumpor
Strumporna drivs av två batterier. Frå batterierna går
två sladdar, en till varje strumpa.
- Jag såg ut som en el-gubbe, kommenterade Leif
GW Persson, som ändå tyckte att strumpan fungerade.
Leif GW Persson är en man som behöver vara varm om fötterna. Den batteridrivna värmestrumpan tyckte han dock var lite väl upphettande.
- Det kändes som att ha fossingarna i en brödrost. Men strumpan blir säkert populär bland teknikgalna naturfreaks, tror kriminolog Persson. Värmestrumpan är till för dem som vistas mycket utomhus, sportiga typer, campare, äldre eller de med cirkulationsproblem. Och vem lämpar sig då bättre för att testa denna 295-kronorsstrumpa, än jägaren Leif GW Persson. Att stå på pass i kallt väder är nämligen inget ovanligt för honom.
- Det gäller att vara stilla, helt tyst och locka fram bytet. Då måste man vara varm, och svårast är att hålla fötterna varma.
Vid tre tillfällen har Persson testat värmestrumpan, som drivs av två batterier på 1,5 volt. Från batteriet utgår två sladdar, en till vardera strumpan.
- Man såg ut som en elgubbe, minns Leif GW Persson, som vid samtliga tillfällen tvingades stänga av strumpan.
- Det blev för varmt helt enkelt. Jag kände mig som en kokt tomat. Däremot är strumpan säkert bra i kallt väder, vid 10-20 minusgrader.
Passformen tyckte Persson var behaglig, liksom priset.
- Vi jägare är vana att betal upp till 300 kronor för att hålla oss varma om fötterna, säger Leif GW Persson och passar på att klaga lite på svenskarnas dåliga klädvanor.
- Det gäller att klä sig i flera lager, med luft emellan, då håller man värmen.
Värmestrumpan Lectra-Sox, är tillverkad av ull, akryl och nylon, den sägs hålla i flera och går att tvätta. Strumpan bör inte användas av personer med mycket svåra cirkulationsproblem.
-----------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Onsdagen den 8 februari 1995
Jules Sylvain
DAGENS NYHETER ¤ Den 31 oktober 1935
"Det blev en dag i dag också..."
Dagarna kommer och dagarna går, och ibland har jag svårt att hålla i sär vilken som är vilken. I dag exempelvis trodde jag att det var söndag. Så enligt min tideräkning så har vi måndag i morgon. Nu kanske nån tror att jag drabbats av svår demens. Men förklaringen är istället denna, när det plötsligt "flyttar in" en helgdag mitt i veckan, så kan det bli fel däruppe i hjärnkontoret. Den personal som sedan den 26 september 1957, jobbat heltid i min "skallregion" har en förmåga att gå ner på halvtid och börja slappa varje gång helgdagarna kastats om, speciellt då i jultider. Om det beror att dom inmundigar alltför mycket julmust kan ju kanhända vara en av orsakerna. Men jag tror mera på att hjärnkontorets personal, har med åren blivit för bekväma. Det börjar bli dags för ett personalmöte så här femtiofyra år efter att de anställdes. Vissa behöver nog med bestämdhet få sig en "skrapa" för att jobbet inte sköts till fullo. Speciellt de anställda på "hålla-reda-på-dagarna-kontoret" på våning 8.
Snön fortsätter att dala ner på min tomt, mitt hus och på min keps. Jag umgås numera mer med snöspade och piasava än med hustrun. För något år sedan skrev jag en berättelse som fick namnet "Mitt eget Provence" som byggde på alla mina drömmar om en "fristad" i ett varmare land. Just idag skulle jag gärna kunnat tänka mig ha ett litet ställe därborta i solens Provence. Och från min takterass skulle jag blicka ut över lavendefälten varje morgon, med min hustru bredvid, och naturligtvis också min filtallrik. Märk väl att hustrun rangordnades före filtallriken.
Vintern har kopplat sitt järngrepp. Så här såg det ut när vi i dag
gick ut på vår promenad.
Hortlaxvägen med höga snövallar som vittnar om ett rikligt snöfall
de senaste dagarna.
Hade vi haft adressen i Provence så hade sparkuschlingen knappast
varit med. Istället skulle jag haft min cykel för att varje morgon ta
mig nedför den gruslagda vägen, förbi lavendefälten ner till det lokala
bageriet för att köpa mig ett purfärskt bröd till frukosten uppe på vår
takterass.
Det är inte bara renarna som gräver fram saker i snön. Det gjorde
även jag idag. Men renlav är jag inte så värst förtjust i, istället var
det en bit av gräsmattan som tittade fram. Men jag bestämde mig
rätt så fort, att inte ta fram gräsklipparen - ännu.
------------------------------------------------------------------------------
Snön fortsätter att dala ner på min tomt, mitt hus och på min keps. Jag umgås numera mer med snöspade och piasava än med hustrun. För något år sedan skrev jag en berättelse som fick namnet "Mitt eget Provence" som byggde på alla mina drömmar om en "fristad" i ett varmare land. Just idag skulle jag gärna kunnat tänka mig ha ett litet ställe därborta i solens Provence. Och från min takterass skulle jag blicka ut över lavendefälten varje morgon, med min hustru bredvid, och naturligtvis också min filtallrik. Märk väl att hustrun rangordnades före filtallriken.
Vintern har kopplat sitt järngrepp. Så här såg det ut när vi i dag
gick ut på vår promenad.
Hortlaxvägen med höga snövallar som vittnar om ett rikligt snöfall
de senaste dagarna.
Hade vi haft adressen i Provence så hade sparkuschlingen knappast
varit med. Istället skulle jag haft min cykel för att varje morgon ta
mig nedför den gruslagda vägen, förbi lavendefälten ner till det lokala
bageriet för att köpa mig ett purfärskt bröd till frukosten uppe på vår
takterass.
Det är inte bara renarna som gräver fram saker i snön. Det gjorde
även jag idag. Men renlav är jag inte så värst förtjust i, istället var
det en bit av gräsmattan som tittade fram. Men jag bestämde mig
rätt så fort, att inte ta fram gräsklipparen - ännu.
------------------------------------------------------------------------------
Tumba ishockeyspel
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 12 december 1959
Hylands hörna i kväll klockan 21.40...
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 16 januari 1965
Lill-Babs dricker Gevalia / 1964
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 23 september 1964
Piteåbo i Frukostklubben
Alla som besökt Piteå stadshotell någon kväll när man haft orkester har också hört kyparen Bosse Lundkvist sjunga. Som "den sjungande kyparen" är han rätt känd här uppe i Norrbotten och hans namn har också börjat synas längre ned i landet, t. ex. Stockholm. På torsdag kväll reste Bosse nämligen ner till Stockholm för att kunna provsjunga för Jerry Högstedt och Sigge Fürst på fredagseftermiddagen och den provsjungningen gick så bra att han redan i dag gör debut i radion då han medverkar i Frukostklubben.
-----------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 22 oktober 1955
Televisionen i Piteåbygden / 1958
Bröderna Dennis (till vänster) och Nils Öberg i arbete framför den
större av sina båda TV-apparater. På bilden till höger uppträder
Dennis i högre sfärer. Han grejar nämligen med TV-antennen uppflugen
på skorstenen till tvåvåningshuset.
Televisionen dröjer ännu fjärran för oss här uppe. Många diskuterar fördelarna och nackdelarna härav. Vi ska inte lägga oss i den diskussionen. Man kan ju dock kallt konstatera att medan vi väntar sjunker ständigt priset på TV-apparaterna, sändningstiden förlängs sakta men säkert och den svenska televisionens barnsjukdomar klaras undan för undan. Man vågar väl påstå att då TV en gång kommer hit upp för att stanna så har vi sluppit vara med om experimentens tid och besparats både kostnader och mer eller mindre försöksbetonade programinslag.
Men det var inte om dylika funderingar det här skulle handla. Nej, avsikten var att tala om att det faktiskt finns - och har funnits rätt länge för den delen - TV-innehavare i Piteå. Och att det går att få in bilder i rutan och ljud i högtalaren! Nå, sakta i backarna! Rusa inte iväg och köp en apparat omgående. De sändningar som kan uppfattas här uppe är nämligen vare sig särskilt regelbundna eller tekniskt högtstående. Och den svenska televisionen når oss inte alls.
De nyckfulla naturlagar som reglerar "bild-vågornas" strömning i etern gör det däremot möjligt att - givetvis under förutsättning att konditionerna är gynnsamma - få in kontinentala TV-stationers program. Piteå-Tidningen fick häromkvällen vara med om att titta på TV hos Nils Öberg, innehavare av Öbergs Radioservice. Han har - driven av sitt intresse för ting som har med radio att skaffa - förvärvat en TV-apparat och monterat upp antenner på taket till sin bostad. Medan fotograf Rune Höglund stod med kameran monterad och "knäpp-klar" skötte bröderna Nils och Dennis Öberg TV-apparaten.
Det vanliga flimret på skärmen förvandlades snart till bilder, en del rätt suddiga och "oroliga", andra av förvånansvärd hög kvalitet. Vi fick in flera stationer, de flesta tyskspråkiga, men också andra länders sändningar skymtade förbi. I en del fall gick också ljudet in, vilket är mindre vanligt vid TV-mottagning så här långt från sändnings- eller relästationer. Relativt störningsfri mottagning i flera minuter var inte ovanlig.
Men som sagt. TV-mottagning i Piteå är förstås en rent hobbybetonad sysselsättning ännu ett bra tag framåt. Först då det svenska TV-nätets förgreningar nått hit upp kan det bli fråga om allvar. Men man förstår att radiohandlarna och mekanikerna har svårt att förbli liggande i startgroparna till dess. De föredrar - liksom bröderna Öberg - att "jogga" sig varma inför vad som komma ska.
Blixt kan naturligtvis inte användas vid TV-fotografering.
Det starka ljuset skulle helt förinta bilden på skärmen.
Fotograf Rune Höglund - som tagit dessa...
...och ovanstående bilder - fick därför arbeta med stor
bländare och en tiondels sekunds exponering. Resultatet
blev som synes inte oävet.
--------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 4 juni 1958
Teaterminnen med KARL GERHARD / 1956
Karl Gerhard (1891-1964)
Att stå på scenen och fullständigt tappa bort rollen, har hänt de flesta skådespelare. Karl Gerhard, som nyligen fyllt 65 år, är en av dem, men det skedde under så roliga former att både han och publiken höll på att skratta ihjäl sig. Och ett skratt i salongen var just orsaken till den här "avkomman".
I en av sina revyer på Folkteatern hade Karl Gerhard klätt ut sig till Tollie Zellman, en för övrigt mycket trogen mask, men naturligtvis fantastisk rolig som karikatyr. En kväll fick han veta att Tollie tänkte bevista föreställningen, och för att visa henne en liten uppmärksamhet, skrev han ett par extra verser till entrén. Föreställningen gick som vanligt bra, och så kom hans Zellman-parodi. Men resultatet blev knappast vad Karl Gerhard väntat sig, eller rättare sagt, det överträffades. Vid åsynen av denna sin "avbild" gav Tollie upp ett klingande medryckande skratt, som lockade hela salongen med sig.
Karl Gerhard började då sin visa, men Tollie kunde inte hålla igen skrattet och smittade Karl Gerhard så att han också måste skratta. Båda skrattade, salongen skrattade, och det var hopplöst att sjunga. Karl Gerhard drog sig ett ögonblick ut i kulisserna för att försöka ordna ansiktsdragen, gick åter in på scenen - och möttes av en våldsam skrattsalva. De redan förut uppretade skrattmusklerna på Karl Gerhard föll ögonblickligen in i galoppen, det gick inte att hålla igen. Rena skratt paroxysmen grep honom, han måste vika sig dubbel, magen guppade upp och ned, halsmusklerna likaså, allt blev bara skratt och det var omöjligt att sjunga, ja det var helt enkelt omöjligt att fortsätta spelet.
På nytt fick Karl Gerhard smita ut i kulissen, där han fortsatte att skratta, skrattade så han höll på att gå upp i limningen. Scenen stod tom, och sådant får aldrig ske. Men med en förtvivlad ansträngning lyckades Karl Gerhard att få bukt med skrattmusklerna och kunde på nytt göra ett försök, och nu äntligen förmådde han sjunga visan. Men när det var gjort rusade han upp till sin loge, kastade sig på schäslongen och bara skrattade, skrattade så att alla trodde att han blivit tokig.
- Nog har jag skrattat i mina dar, men aldrig så vanisinnigt som den gången, berättar han för dem som skriver dessa rader.
Tollie Zellman (1887-1964)
----------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 30 maj 1956
Tur & retur Hortlax-Luleå
Trots det miserabla väderleksförhållanden som råder, så ville hustrun absolut ta sig en tur till Luleå. Varför nu det då frågade jag mej. Svaret blev: mortel! Men vad i jösse namn måste vi till Luleå för att köpa en mortel, just idag? frågade jag mig ännu en gång. Hon blev icke svaret skyldig: "Jag måste ha mej en mortel, den gamla har ju gått sönder!" Hastigt klädde jag på mig min "Anatarktisk-dräkt" skottade fram den blå faran under en meter av snö, medan jag pustade och stånkade. "Ja, se dessa fruntimmer", tänkte jag, om man nu tillåts att tänka så i vårt numera "lika-lagom-man-och-kvinna-land". Den blå faran var däremot på ett väldigt bra humör. Han blev lite ompysslad igår, därav tacksamheten. Kollade hans oljesticka, vilket han tyckte var bra, det gäller ju att hålla sig underrättad angående hans oljedrickande, det får ju inte bli för mycket av det goda, tycker jag, hans husse.
Sedan så begav vi oss mot residensstaden. Mycket bilar på vägen, mycket snörök som kan ställa till mängder av trassel. Men den blå faran plöjde sig fram som en gammal stabil traktor av Bolinder Munktell-modell. Fattades bara den där skopan därframme, annars hade det varit helt komplett. Väl hemma så var både hustrun med morteln, den blå faran och blå farans chaufför tillsynes nöjda och belåtna. Morteln har nu hittat sin plats i hemmet, blå faran likaså och även undertecknad, som vanligt sittande vid sin datorskärm och med fingrarna hamrande på tangenterna i sann rytmisk takt, som den trumslagare jag i grunden är. Hustrun då? Jo, hon och den där morteln umgås därinne i köksregionen, vad jag kan förstå så skall de två åstadkomma en härlig middag så småningom. Vad det blir? Ja, det är dagens överraskning.
Idag var vi på mortel-jakt. På Storheden i Luleå finns Cervera. Där
inne hittade hustrun den mortel som hon ville ha. Alla var nöjda och
ganska så belåtna. Jag, hustrun, blå faran och morteln.
Sedan så begav vi oss mot residensstaden. Mycket bilar på vägen, mycket snörök som kan ställa till mängder av trassel. Men den blå faran plöjde sig fram som en gammal stabil traktor av Bolinder Munktell-modell. Fattades bara den där skopan därframme, annars hade det varit helt komplett. Väl hemma så var både hustrun med morteln, den blå faran och blå farans chaufför tillsynes nöjda och belåtna. Morteln har nu hittat sin plats i hemmet, blå faran likaså och även undertecknad, som vanligt sittande vid sin datorskärm och med fingrarna hamrande på tangenterna i sann rytmisk takt, som den trumslagare jag i grunden är. Hustrun då? Jo, hon och den där morteln umgås därinne i köksregionen, vad jag kan förstå så skall de två åstadkomma en härlig middag så småningom. Vad det blir? Ja, det är dagens överraskning.
Idag var vi på mortel-jakt. På Storheden i Luleå finns Cervera. Där
inne hittade hustrun den mortel som hon ville ha. Alla var nöjda och
ganska så belåtna. Jag, hustrun, blå faran och morteln.
Zarah Leander, Lill-Babs, Lennart Hyland: UDDEN Sikfors / 1954
Det var midsommarhelgen på Udden i Sikfors 1954 som det hände. Alla var där! Och då menar jag alla. Eller vad sägs om dessa stjärnartister som underhöll på stora scenen invid den brusande Piteälven: Lill-Babs, Bertil Boo, Simon Brehms orkester, Lennart Hyland, Andrew Walter, Olle Bergman, Tompa Jahn, Birgit Kejving och sist men inte minst "En av världens mest omtalade kvinnor - Die Wunderbare Zarah Leander film-, revy- och grammofonstjärna". Därtill också Leon Tornells cirkus-varité med "Franska Nakenbaletten".
Detta föranleder mig att återigen ta i beaktning att fortsätta mitt arbete med den tidsmaskin som jag håller på att konstruera. Den har nu stått i bodan alltför länge. Men redan i morgon återupptar jag förverkligandet av maskinen, som kommer att ta mig tillbaka i tiden. Premiärturen går alltså till Udden, Sikfors midsommarhelgen 1954. Där ser jag fram emot att få njuta av Zarah Leander respektive Lill-Babs Svensson. Jag skall försöka komma i god tid, så att jag få den främsta platsen invid stora scenen. Efteråt skall jag göra ett besök i artistlogen, där det blir ett blixtrande stjärnmöte med Zarah och Lill-Babs. Om tiden räcker till, ska jag även försöka få en pratstund med Hyland och Bertil Boo. Sist men inte minst, blir det ett fika med Simon Brehm. Jo, jag antecknar det hela, så att bloggläsarna får ta del av det hela.
Vi förflyttar oss alltså tillbaka till den där sommaren 1954. Glöm Madonna, Lady Gaga, Carola och allt vad dom nu heter. Nu är det Zarah och Lill-Babs som gäller:
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤4
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Måndagen den 21 juni 1954
Detta föranleder mig att återigen ta i beaktning att fortsätta mitt arbete med den tidsmaskin som jag håller på att konstruera. Den har nu stått i bodan alltför länge. Men redan i morgon återupptar jag förverkligandet av maskinen, som kommer att ta mig tillbaka i tiden. Premiärturen går alltså till Udden, Sikfors midsommarhelgen 1954. Där ser jag fram emot att få njuta av Zarah Leander respektive Lill-Babs Svensson. Jag skall försöka komma i god tid, så att jag få den främsta platsen invid stora scenen. Efteråt skall jag göra ett besök i artistlogen, där det blir ett blixtrande stjärnmöte med Zarah och Lill-Babs. Om tiden räcker till, ska jag även försöka få en pratstund med Hyland och Bertil Boo. Sist men inte minst, blir det ett fika med Simon Brehm. Jo, jag antecknar det hela, så att bloggläsarna får ta del av det hela.
Vi förflyttar oss alltså tillbaka till den där sommaren 1954. Glöm Madonna, Lady Gaga, Carola och allt vad dom nu heter. Nu är det Zarah och Lill-Babs som gäller:
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤4
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Måndagen den 21 juni 1954
Dödsolycka i Arnemark / 1939
En dödsolycka, som krävde ett människoliv, inträffade på onsdagen i Arnemark. Arbetaren Sivert Ölund från Arnemark var sysselsatt med grävning av en brunn hos hemmansägaren Axel Olofsson i Arnemark. Då Ölund kommit ned på cirka sex meters djup rasade plötsligt stora mängder grus och sand och begravde honom fullständigt. Olyckan observerades ögonblickligen av Ölunds arbetskamrat, som var behjälplig med upphissandet av sanden och arbetet med att gräva upp Ölund, som hade cirka 1 1/2 meter tjockt sandlager över sig, sattes omedelbart igång.
I detta arbete deltog ett stort antal tillstädesskyndande ortsbor. Olyckan inträffade vid halv 11-tiden på förmidagen, men först efter ett par timmar hade man fått undan så mycket av den rasande sanden, att Ölunds överkropp var ovanför. En första undersökning gav vid handen att Ölund var död och detta faktum fastslogs också vid den läkarundersökning av Ölund, som företogs omedelbart. Förmodligen har Ölund kvävts så gott som ögonblickligen under sandmassorna. Från sakkunnigt håll har anmärkts på att man vid grävningen i den lösa sanden uraktlåtit att undan för undan sätta ned brunnsringarna. Hade detta gjorts, så är det mycket troligt för att icke säga säkert att olyckan kunnat undvikas. Den under så sorgliga omständigheter omkomne Sivert Ölund var i 30-årsåldern. Han efterlämnar som närmast sörjande maka.
---------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 maj 1939
Livet
Livet är en resa utan återvändo
Har man en gång löst biljett
finns ingen väg tillbaka
Roger Lindqvist
Har man en gång löst biljett
finns ingen väg tillbaka
Roger Lindqvist
Handla i Älvsbyn / 1954
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 13 mars 1954
Ångbåtsturer
AFTONBLADET ¤ Den 16 juli 1935
Sven-Bertil Taube
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 7 april
PITEÅ-TIDNINGEN - Prenumerationer / 1958
"Världsbladet" brukar den skämtsamt kallas, våran lokaltidning Piteå-Tidningen som såg dagens ljus året 1915. Under sin snart 97-åriga historia, som nyhetsförmedlare har den bytt utseende ett flertal gånger. I min ägo har jag några nummer från utgivningsåret. Storleken på PT var då, med dagens ögon sett, gigantiskt. För något år sedan övergick man till det tabloidformat som blev betydligt mer lätthanterligare för läsarna. Vid varje tillfälle när det blivit tal om tidningens förändring, har många hört av sig och tyckt till. De flesta mycket positiva, medan en del höjt rösten och hotat med att avsäga sin prenumeration. Efter et tag har det hela runnit ut i sanden. Och de personer som var mest högljudda, sitter antagligen än i dag med sin kära lokaltidning vid frukostbordet varje morgon och njuter. Vi människor är ju funtade så att när det okända knackar på dörren, exempelvis i form av så banalt som en förändring av tidningens utseende, så snörper vi instinktivt ihop våra munnar, kliar oss i huvudet och undrar; "Vad är nu detta för påhitt?".
Piteå-Tidningens prenumerationspriser för 1958 ser ut som följer:
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1958
Piteå-Tidningens prenumerationspriser för 1958 ser ut som följer:
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1958
Rolling Stones
THE ROLLING STONES
¤ CHARLIE WATTS: trummor. Egentligen reklamtecknare och jazztrummis, men slöt sig 1963 till det uppåtgående bandet Rolling Stones! Är den mest välklädde och också den mest tystlåtne i gruppen. Tycker om modern jazz, Picassoo och samlar dessutom på olika slags antikviteter.
¤ MICK JAGGER: sång, munspel. Säger själv, att han använder sin röst som ett instrument i gruppens musik. Scenuppträdande, som överträffar det mesta. Mick studerade ekonomi, innan han blev professionell musiker. Gillar rhytm´n blues, att köra bil ensam på natten, pengar och flickor. Ogillar intoleransa människor.
¤ BRIAN JONES: kompgitarr, munspel, sång. Brians munspelande anses vara något enastående, han har även medverkat på andra gruppers skivor med sitt munspel. Skriver inga poplåtar, men har gjort musik till en film. Älskar djur (har en egen get, Billy G.) bilar och att duscha.
¤ BILL WYMAN: basgitarr, sång. Har en specialbyggd bas med extra smal greppbräda, eftersom hans händer är mycket små. Bill spelade med i ett rock´n roll-band, innan han värvades till Stones. Gillar rhytm´n blues, böcker och skinnkläder.
¤ KEITH RICHARD: sologitarr. Ansedd som en av de skickligaste sologitarristerna i England. Komponerar tillsammans med Mick. På gruppens senaste LP-skivor har Keith och Mick gjort praktiskt taget varenda låt. Gruppens stora sömntuta - sover när som helst, var som helst och hur som helst.
The Rolling Stones har över fyra år på nacken i den absoluta poptoppen. Namnet betyder faktiskt inte "de rullande stenarna" utan ungefär "luffarna", och är hämtat från Muddy Waterslåten "Rolling Stone Blues". Gruppen slog igenom som en vild, oslipad rhytm´n´blues - grupp 1963, men på senare år har deras musik blivit mer "psychadellic" ("sinnesutvidgande") vilket gör deras konserter och skivor till spännande upplevelser.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Christina Lindberg
Christina Lindberg ska vara mammaledig ett år. Hon räknar
med att ändå kunna spela in sin första soloskiva.
HUR KÄNNS DET...
- Det kändes lite vemodigt. Samtidigt kändes det också rätt nu för min mage har växt och jag har fått vatten i fötterna. Men efter spelningen kommer jag nog att vara lite ledsen.
¤ När är det beräknad nedkomst?
- Kring 15 november.
¤ Du har bestämt dig för att lämna ditt dansband lagom till att du får barn?
- Ja. Men jag känner mig väldigt glad att grabbarna hittade en ny sångare. De kommer att fortsätta under namnet Stenssons.
¤ Spelade ni "De sista ljuva åren?"
- Ja. Jag tycker väldigt mycket om den. Den har gett mig mycket både känslomässigt och i karriären.
¤ Någon anledning till att sista spelningen blev i blekingska Vilshult?
- Nej, vi har varit här ett par år i rad. Det är en fin arrangör och jättehärlig publik, så det kändes lite grann som hemmaplan.
¤ Drar du dig tillbaka helt och hållet nu?
- Nej, jag gör mitt första solouppträdande nästa helg, i Östersund. Och sen ska jag träffa skivbolaget för en soloplatta för nästa år. Det sista jag gör är en grej med Hasse Kvinnaböske Andersson.
¤ En soloplatta redan nästa år - det blir inte mycket barnledighet?
- Vi har beräknat att jag ska vara hemma ett år. Då ska jag börja spela in en country-platta. Sen ska jag vara i gång igen.
¤ Till sist - vad önskar du dig mest av allt just nu?
- Att allt ska gå bra med mitt barn. Det är ju första gången, så man är lite orolig.
----------------------------------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Söndagen den 20 augusti 1995
Tio i topp & Kvällstoppen
Jag har tillbringat de senaste 45 minuterna i ett slags underbart nostalgiskt tillstånd. Med ett fånigt leende på läpparna har jag mött bl a The Hollies, The Beatles, Klas Burling, The Hounds, Kaj Kindvall, Tages med Tommy Blom, Paul Jones, Rolling Stones, Beach Boys, Kersti Adams-Ray, Benny Andersson, Shanes och Lennart Grahn, Otis Redding, Supremes, Carl-Eiwar, Lill Lindfors, Pekka Langer, The Mascots, The Maniacs, Tom & Mick, Torra Rautio, Svante Elfgren. Programmet var en slags hyllning till Tio i topp-listan som var alla ungdomars "måste" när det begav sig. Det där fåniga leende har jag fortfarande kvar, och vem vet när det tar slut? Här kommer i alla fall två exempel på både Tio i topp och Kvällstoppen från 1970.
Tio i Topp den 2 maj 1970.
Kvällstoppen den 12 december 1970. Som bonus kan man
kolla in notiserna till höger.
På Kvällstoppslistan detta datum fanns dessa sex gubbar:
Arne, Tillbjörn, Gunnar, Håkan, Arne och Sven-Eric.
"De kalla karamellerna" från Lidköping lät än en gång tala
om sig genom sin senaste LP-platta "Go´bitar 5" inspelad i
september 1974.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Tio i Topp den 2 maj 1970.
Kvällstoppen den 12 december 1970. Som bonus kan man
kolla in notiserna till höger.
På Kvällstoppslistan detta datum fanns dessa sex gubbar:
Arne, Tillbjörn, Gunnar, Håkan, Arne och Sven-Eric.
"De kalla karamellerna" från Lidköping lät än en gång tala
om sig genom sin senaste LP-platta "Go´bitar 5" inspelad i
september 1974.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Fäbodaloppet 1973
¤ MATS NYSTRÖM (till höger) slet sammanbiten och energiskt på
upploppet, men med betydligt lättare kliv än Stig Karlsson och vann
tionde upplagan av Fäbodaloppet.
- Är det någon mening för arrangörer att locka elitåkare till skidtävlingar för att få storpublik? Det är ju motionsåkarna som drar folk. Detta sagt av ett ljushuvud efter söndagens övningar mellan Andersmyren och Hortlax. Det tionde Fäbodaloppet blev en folkfest. Stora skaror av entusiaster både i och vid spåren.
- BILDKAVALKAD FRÅN FÄBODALOPPET -
Piteå-Tidningens fotograf Hans G. Pettersson fångade lite av trängseln
där Fäbodaloppet drog fram.
¤ Visst kan man tala om trafikkaos när man på bilden ovan ser femfilig bilkaravan i Blåsmark.
¤ En lastbilschaufför fick sig en rejäl läxa. Förmodligen kommer han aldrig någonsin mer att köra timmer vid samma tidpunkt som Fäbodaloppets enorma bilkö drar fram längs trånga vägar.
¤ Vallningsbekymmer hade många den här da´n, bl a Lasse Ridell, Furunäset.
¤ Vid matkontrollen i Blåsmark tankar längst upp på bilden fr v Jan Sundberg, SCA, Alf Lundmark, Moskosel och Staffan Wiklund fotbollsspelare i Öjebyn.
¤ I Blåsmark fångade Hans G. Pettersson även Edvin Wiklund, Arvidsjaur, som dirigent för tätklungan. Efter Edvin följer Bengt Strömstén, Brännland/Holmfors, Hans Eriksson, Arvidsjaur och Stig Karlsson, segerherren från Vidsel.
¤ Och två muggar med stärkande dryck behövde en sliten Erland Lövgren från Svensbyn för att klara den återstående halvan av loppet.
¤ Att vårflödet oroade Fäbodaloppets hurtbullar förstår man av bilden längst ner till höger. Snudd på renodlad vattenskidåkning.
-----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1973
Ebbe JULARBO väljer HAGSTRÖM dragspel
Annons i...
TIDSKRIFT FÖR DRAGSPELSMUSIK ¤ Januari 1955
"Tinningen"
Tinningen var namnet på vår personaltidning som kom ut två gånger per månad. Som ansvarig utgivare stod sjukhusdirektören Tore Stenvall, redaktör var Gunnar Johansson och för lay-outen ansvarade Eva Dahlgren. Från december 1985 kommer ett smakprov på hur det kunde se ut. I decembernumret fanns en redogörelse att det stundade julmatsvecka för personalen vecka 51.
Tinningens omslag pryddes av en liten tomtenisse samt en indisk
dikt.
Tinningens decembernummer 1985.
Tinningens omslag pryddes av en liten tomtenisse samt en indisk
dikt.
Tinningens decembernummer 1985.
Gott Nytt År -77!
Nyblivna mamman Annika Wikberg visar upp sin son, Jonas, som
blev Piteås förstfödde 1977. Pojken föddes den 2 januari kl 08.12.
¤ Det nya årets förstfödde i Sverige blev en pojke som förlöstes på Södersjukhuset i Stockholm, tre minuter efter tolvslaget. Fullt så bråttom ut till denna världen hade inte Jonas. Han föddes först den 2 januari kl 08.12 men blev ändå den förste på Piteå BB. Vikt: 4.400 gram, längd: 52 cm.
Men egentligen skulle Jonas ha fötts på Skellefteå lasarett. För hans föräldrar, Annika Wikberg och Lars Lindström, bor i Finnträsk, strax söder om länsgränsen.
- Jag ville hit, förklarar förstföderskan Annika. Sökte dispens och fick det.
Annika är Jävreflicka, därav valet av BB.
-----------------------------------------------------------------------------------------
PS:
Nyårsfirandet i Pitebygden har varit
mycket lugnt. Piteåpolisen betraktar
helgen som en av de lugnaste på län-
ge. Arbetsbördan har inte varit stör-
re än under en vanlig helg. Inga all-
varliga incidenter har inrapporterats.
------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 2 januari 1977
TV-hallåor julen 1967
EXPRESSEN ¤ 1967
Ring klocka ring
Hur många gånger jag hört den, det vet jag inte. Alfred Tennysons Nyårsklocka. Anders de Wahls era slutade i och med hans död 1956. Han var en tungviktare inom svensk teater i decennier, och var med sin dynamiska ton och stämma som klippt och skuren för uppgiften. Sedan gjorde man uppehåll i många år tills den store Georg Rydeberg tog upp de Wahls fallna mantel. Jarl Kulle kom sen att stå på Skansens scen i några år. Efter Kulles bortgång tog Margaretha Krook plats i hans ställe. I dag heter Nyårsklockans uppläsare Jan Malmsjö, som den 29 maj 2012 faktiskt uppnår den hedersvärda åldern av 80 år.
¤ Anders de Wahl (1869-1956), läser "Nyårsklockan" på
Skansen 1938.
¤ Litteratursidan på Dagens Nyheter ser till sin glädje att Sveriges Radio tar upp den fina traditionen att låta en framstående skådespelare läsa Tennysons dikt "Nyårsklockan" fem i tolv på nyårsafton.
Vi publicerar den dikten i dag för att den är unik: en text som är läsbar endast en kort stund på hela året. På den gamla goda tiden när man sade Radiotjänst och det bara fanns en kanal (och bara radio) var det Anders de Wahl som stod framför mikrofonen på Skansen. I kväll debuterar Georg Rydeberg i detta paradnummer.
Men varför sitta passiv framför TV:n? Läs du också! Läs högt i kör med Rydeberg. Börja träna redan nu på förmiddagen. Pröva att mullra med brösttonerna i badrummet. Tänk på andningen och stödet från mellangärdet. Eller varför inte ta steget fullt ut - när vänner och bekanta står och hänger framför TV:n fem i tolv går du resolut fram och stänger av apparaten, tar fram den här urrivna sidan och gör din egen de Wahl-uppläsning.
Som en service åt dem som brukar bli lite dimmiga i blicken så dags på kvällen har Litteratursidan på DN tryckt dikten med exra stor stil.
Lycka till!
Georg Rydeberg läser i kväll samma dikt som Anders de Wahl
en gång gjorde exakt på samma plats.
------------------------------------------------------------------------------------
DAGENS NYHETER ¤ Lördagen den 31 december 1977
Jan Malmsjö fullföljer traditionen att från Sollidens scen på
Skansen läsa Tennysons "Nyårsklockan".
Pelle, som är en djupt traditionsbunden katt, följde med
spänning Jan Malmsjös diktläsning på TV:n.
Medan däremot Pelles storasyster Sessan gav blanka katten
i allt vad Nyårsklockor och diktläsning var.
-------------------------------------------------------------------------------
¤ Anders de Wahl (1869-1956), läser "Nyårsklockan" på
Skansen 1938.
¤ Litteratursidan på Dagens Nyheter ser till sin glädje att Sveriges Radio tar upp den fina traditionen att låta en framstående skådespelare läsa Tennysons dikt "Nyårsklockan" fem i tolv på nyårsafton.
Vi publicerar den dikten i dag för att den är unik: en text som är läsbar endast en kort stund på hela året. På den gamla goda tiden när man sade Radiotjänst och det bara fanns en kanal (och bara radio) var det Anders de Wahl som stod framför mikrofonen på Skansen. I kväll debuterar Georg Rydeberg i detta paradnummer.
Men varför sitta passiv framför TV:n? Läs du också! Läs högt i kör med Rydeberg. Börja träna redan nu på förmiddagen. Pröva att mullra med brösttonerna i badrummet. Tänk på andningen och stödet från mellangärdet. Eller varför inte ta steget fullt ut - när vänner och bekanta står och hänger framför TV:n fem i tolv går du resolut fram och stänger av apparaten, tar fram den här urrivna sidan och gör din egen de Wahl-uppläsning.
Som en service åt dem som brukar bli lite dimmiga i blicken så dags på kvällen har Litteratursidan på DN tryckt dikten med exra stor stil.
Lycka till!
Georg Rydeberg läser i kväll samma dikt som Anders de Wahl
en gång gjorde exakt på samma plats.
------------------------------------------------------------------------------------
DAGENS NYHETER ¤ Lördagen den 31 december 1977
Jan Malmsjö fullföljer traditionen att från Sollidens scen på
Skansen läsa Tennysons "Nyårsklockan".
Pelle, som är en djupt traditionsbunden katt, följde med
spänning Jan Malmsjös diktläsning på TV:n.
Medan däremot Pelles storasyster Sessan gav blanka katten
i allt vad Nyårsklockor och diktläsning var.
-------------------------------------------------------------------------------
Trollkarlen från OZ
Vad vore allra mest passande som matinéfilm en sådan här dag om inte klassikern "Trollkarlen från OZ". Tyvärr så missade jag större delen av filmen, men hann ändå förflytta mig i tid och rum in i den magiska värld som regissören Victor Fleming en gång skapade. Filmen minns jag ganska väl. Eftersom den visades i TV under många julhelger. "Over the Rainbow" som den då endast 17-åriga Judy Garland med sin väna röst framförde, kom att bli en av tidernas mest berömda filmmelodier. Judys fortsatta liv blev en kamp mot dåliga nerver och sammanbrott, därtill ett drogmissbruk som också medverkade till hennes alltför tidiga död vid 49-årsålder. Ja, drömfabriken i Hollywood skapade visserligen stora stjärnor, men för vissa betydde världsberömmelsen också en livslång kamp mot inre demoner. Listan kan göras lång på kända filmstjärnor som inte alls kunde hantera sin situation. Att spela en roll på vita duken gick an, men att sedan kunna hantera den grå vardagen var ett större problem.
Nåväl, ingen kan ta ifrån den vackra och begåvade Judy Garland att hon var en av Hollywoods större stjärnor, som lämnat stora avtryck i filmens historia. Ett exempel är den redan nämnda Trollkarlen från OZ. Ha det så gott i din himmel, Judy!
"The Wizard of OZ" kom 1939. Regissören hette Victor Fleming och i
rollistan sågs Judy Garland (1922-1969) Frank Morgan (1890-1949)
Ray Bolger (1904-1987) Jack Haley (1898-1979) Berth Lahr (1895-1967).
En färgglatt spektakel som jag redan som barn kom att tycka om. Idag
visades den återigen, men jag kom inte in i handlingen förrän i slutet
av filmen.
---------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.wikipedia.com
Nåväl, ingen kan ta ifrån den vackra och begåvade Judy Garland att hon var en av Hollywoods större stjärnor, som lämnat stora avtryck i filmens historia. Ett exempel är den redan nämnda Trollkarlen från OZ. Ha det så gott i din himmel, Judy!
"The Wizard of OZ" kom 1939. Regissören hette Victor Fleming och i
rollistan sågs Judy Garland (1922-1969) Frank Morgan (1890-1949)
Ray Bolger (1904-1987) Jack Haley (1898-1979) Berth Lahr (1895-1967).
En färgglatt spektakel som jag redan som barn kom att tycka om. Idag
visades den återigen, men jag kom inte in i handlingen förrän i slutet
av filmen.
---------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.wikipedia.com
Gott Nytt 2012!
Det tar alltid ett tag innan man så där självklart och utan att tveka och tänka skriver felfritt ner det nya året. Därför måste jag här och nu träna in: 2012, 2012, 2012, 2012, 2012, 1942...nja, ni ser själva så fel det kan bli, men 1942? God fortsättning tillönskas alla människor tillika även en och annan hund och katt.
Roger
Roger
