Renault Frégate / 1958
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Torsdagen den 17 april 1958.
Sjöfart i Piteå / 1962
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 13 september 1962.
Forum i Älvsbyn 10 år!
För det vokala sångliga inslaget svarade Gerd Sundström från handels-
skolan.
Forum 10 år! Det jubiléet firades med stora festligheter under den gångna helgen. På lördagskvällen gavs ett show-program från stora teaterscenen, med såväl lokala förmågor sp, gästartister, som vid detta jubileum representerades av trion Staffan Broms, Britt Damberg och Leppe Sundevall.
Efter inledningsmusik av Åke Jönssons orkester, hälsade medborgarhusföreningens ordförande Paul Johansson välkommen. Han erinrade om hur besvärligt det var medan lokalerna saknades och uppmanade festdeltagarna att ägna en tacksamhetens tanke till dem, framförallt framlidne folkskolläraren Henning Gille, som arbetade hårt och målmedvetet för att skapa Forum.
- Vi är också tacksamma för det ekonomiska stöd vi fått av samhället, sade ordföranden.
Medan forumvaktmästare Tore Kjell som konferencier följde så ett lokalt betonat program. John Harry fick representera de gamla danstonerna medan Älvsbyns allra senaste och yngsta orkester "The Shaps" fick representera dagens moderna melodier.
För det lokala sångliga inslaget svarade Gerd Sundström från handelsskolan. Hon framförde två schlagermelodier. Tommy Eriksson och Sven Nygren agerade i två roliga sketcher och den som uppträdde som rena "proffset" var 12-åriga Gunilla Stenlund, Älvsbyn. Hon agerade "5-årig liten tös" framför mikrofonen, på ett sätt som kom publiken att jubla. Man kan fråga sig: Vad skall bli av det barnet?
Blommor till veteraner!
Så var det dags att harangera Forum-veteranerna. Det var riksdagsman Erik Hammarsten som erinrade om det arbete de nedlagt, som från början var med att driva verksamheten. Han erinrade om Henning Gilles insats och kallade upp till scenen Gösta Kjell, som varit kommunens representant i styrelsen, Martin Lundberg som varit med från starten samt nuvarande ordföranden Paul Johansson och vaktmästaren Tore Kjell till vilken han överlämnade blommor. Herr Hammarsten betonade Forums betydelse för samhället och önskade Forum lycka till i fortsättningen.
I en dialog mellan Tore Kjell och Martin Lundberg fick publiken del av ett intressant siffermaterial. Piteå-Tidningen har tidigare redogjort för dessa. För ett klämmigt avslutande program svarade "Djungelgänget" Staffan Broms, Britt Damberg och Leppe Sundevall. De sjöng, spelade och lekte med sin publik på ett alldeles ypperligt sätt. Bland annat Leppes framträdande som "forskningsresanden Berg Stenman", var en rolig och trevlig sak, Staffans försök att agera "Farbror Sven" med Leppe som en snäll liten, fast mycket modern, gosse framför mikrofonen, fick också publiken att jubla, för att nu inte glömma Britts sång och trions gemensamma framträdanden.
Så mycket mer är inte att säga. Staffan, Britt och Leppe framträdde även under dansen och jubileumskvällen blev trots kylan, en lyckad kväll och en god avslutning på första 10-årsperioden och en god start för nästa.
----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 23 december 1963.
FAKTA---------------------------------------------------------------
När Forum fyllde 20 år, i december 1973, medverkade jag som
trummis i John Harrys. Om det har jag tidigare berättat.
Roger---------------------------------------------------------------
Teaterträff i Norrköping / 1971
Teaterchefen John Zacharias visar omgivningen för Liselott Lindeborg
och Hans Hulden, båda från scenskolan i Malmö. Margret Weivers kan
ge dem goda råd, hon har varit länge i Norrköping.
Inte mindre än hundratalet mötte upp på Abborreberg i Norrköping när Stadsteatern Norrköping-Linköping höstträffades. Så många anställda har man nu inte utan teaterchefen John Zacharias passade på och bjöd in ombud från hela distriktet för "konfrontation" med skådespelarna. Spanska flugan kommer att surra omkring på scenen och egna balettaftnar är två av tretton. Att det rör sig ordentligt på regionsscenerna i Norrköping-Linköping är klart.
- Vi spelar nästan bara "publika" grejor, sa John Zacharias, och vi kommer med verkligt sådana när vi gör upp spelplanen för vårsäsongen.
Bilden ovan: Olle Johansson hälsar en av de nya dansarna, Miriam
Beilin, välkommen. Nedan: Teaterns kapellmästare Arne Rasétt spe-
lade "Svinsta skär" till glädje för alla kulturarbetare.
--------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 30 augusti 1971.
Guldbröllop i Hortlax
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 28 april 1952.
En berättelse på pitebondska / Roger Lindqvist
Den här historien publicerades i Piteå-Tidningen den 6 mars 2007. Den var skriven på pitebondska/pitemål och efter att den varit inne i tidningen var det många som hörde av sig. Man tyckte den var kul, men trots att man kunde tala dialekten, så kliade sig många i huvudet ändå. Jag har sökt på min blogg, i tron att den var publicerad sedan tidigare, men av någon anledning så hittar jag den inte. Med den här historen vill jag rikta mig till den Facebookgrupp som heter just "Vi som talar Pitebondska". Bosse Hedman var i kontakt med mig igår, och påtalade detta. Så här kommer den (nästan) osannolika historien om Helmer & Svea om deras svärmeri på festplatsen Öholma en gång för länge sedan.
Teckning: Roger Lindqvist
Inne en boj ett så langt frå Bäschika, bådd en Helmer å a Svea. En häjt sommarda satt en Helmer ötte tjöksbåole kledd inne blåställe å vä en vegamöss oppe skåll´n å åt sä en brötto. Just då han tåo sä sist togga bårte korven så kom a Svea in jöning dör´n. Hon hadd twette kleda inne trebånka, å hadd just hängt opp ålltihåopen oppe tvettlina som en Helmer hadd satt opp mella bönniga å stor bjärka som ståo strax ötte.
- Höllö Helmer, dö väjt vo i töck då dö sett ötte båole vä storkeps´n denna.
- Hä spela väl ingen råll, i jär likaså färdi nö, sa en Helmer å ströuk bårt en schwettdroppa bårte panna.
- I kvek sko vä å schwärm oppa Öholma, Helmer. Vä sko dansch så hä knarr ötte golvbredän. Så konna vä sätte åss oppa en bänk å titt ut över Pitälva, töck dö ett att hä låt romantiskt Helmer?
- I töck hä låt åonödit. Vär våor ju oppa galäj om nojårsafta, räck ett hä?
- Tåok dä, hä jär ju misommarafta, då sko man ju ut å råo sä. A Tekla å en Holger sko dit åckså, i träffe na oppa Konsum, hon trådd att hä skull waal mötje fålke.
Klåcka ått oppa kvel´n trampe en Helmer å a Svea över lell brånn som bar över oppa Pitstan´s eget Las Vegas. Hä vell säj Öholma. En Helmer var ett na gåod, för att cykäln hansch rappe så mötje. Men a Svea, hon lojst som en hundrawatts glölamp oppe ansekte. Döm dansche å dansche, så dell schlut vart en Helmer kneschvag, å tråitt ötte bäjna, så döm jing å sätt sä.
- Helmer, kan dö ett håll om mä nalta? Hä jär ju ändå misommarsafta, få vä nö sette å schvärm jenna en stand.
- Höllö Svea, i gå å tjöp mä en varmkorv å en Loranga, vo se dö om hä?
- Jaja, bara dö schönd dä så vä få schvärm.
Dell schlut så feck a Svea som hon velld. En Helmer la armen rönt axschlän opåda.
- No håvva vä ne bra, visst då Helmer?
En Helmer sa ett så mötje, för han togge ju oppa korven.
- Helmer, tänk om dö skull tågga å ansch möstasch´n denn, då skull dö bli ganschka lik en Erroll Flynn. Han såg vä ju oppa Röda Kvarn je å a Tekla förra löradan i Åjbojn.
Då titte en Helmer oppa a Svea å så saan:
- Dö jär ett så åolik hojna a Ester Williams, dö väjt hon som bruk semma oppa film.
- Men Helmer då, hä va dän finaste komplimang som dö nanschtin ha djive mä.
Å dell schlut då hä var färdischvärme, så tåo döm cykla å trampe häjmöver. A Svea cykle lika fort som Djiverböss´n bruke tjör, så en Helmer kom oppa ättatjölkän.
- Vänt Svea, vänt oppa mä. Creschänt´n rapp ju så hämst.
Å just hittaför badhuse ne Bäschika stanne döm. Då titte a Svea en Helmer djupt inne öga å så sa da:
- Kan dö ett tjuss mä, Helmer. Hä jär ju bara missommar äjn gang om åre.
- Höllö Svea, i jär glad att dö fråge.
Åsså ströuken bårt nalta senap bårte stjägge. Mittinne misommarsnåtta, ståo döm då denna å tjussese, just precis då såola sänkt sä över Bullervika.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 6 mars 2007.
Teckning: Roger Lindqvist
Inne en boj ett så langt frå Bäschika, bådd en Helmer å a Svea. En häjt sommarda satt en Helmer ötte tjöksbåole kledd inne blåställe å vä en vegamöss oppe skåll´n å åt sä en brötto. Just då han tåo sä sist togga bårte korven så kom a Svea in jöning dör´n. Hon hadd twette kleda inne trebånka, å hadd just hängt opp ålltihåopen oppe tvettlina som en Helmer hadd satt opp mella bönniga å stor bjärka som ståo strax ötte.
- Höllö Helmer, dö väjt vo i töck då dö sett ötte båole vä storkeps´n denna.
- Hä spela väl ingen råll, i jär likaså färdi nö, sa en Helmer å ströuk bårt en schwettdroppa bårte panna.
- I kvek sko vä å schwärm oppa Öholma, Helmer. Vä sko dansch så hä knarr ötte golvbredän. Så konna vä sätte åss oppa en bänk å titt ut över Pitälva, töck dö ett att hä låt romantiskt Helmer?
- I töck hä låt åonödit. Vär våor ju oppa galäj om nojårsafta, räck ett hä?
- Tåok dä, hä jär ju misommarafta, då sko man ju ut å råo sä. A Tekla å en Holger sko dit åckså, i träffe na oppa Konsum, hon trådd att hä skull waal mötje fålke.
Klåcka ått oppa kvel´n trampe en Helmer å a Svea över lell brånn som bar över oppa Pitstan´s eget Las Vegas. Hä vell säj Öholma. En Helmer var ett na gåod, för att cykäln hansch rappe så mötje. Men a Svea, hon lojst som en hundrawatts glölamp oppe ansekte. Döm dansche å dansche, så dell schlut vart en Helmer kneschvag, å tråitt ötte bäjna, så döm jing å sätt sä.
- Helmer, kan dö ett håll om mä nalta? Hä jär ju ändå misommarsafta, få vä nö sette å schvärm jenna en stand.
- Höllö Svea, i gå å tjöp mä en varmkorv å en Loranga, vo se dö om hä?
- Jaja, bara dö schönd dä så vä få schvärm.
Dell schlut så feck a Svea som hon velld. En Helmer la armen rönt axschlän opåda.
- No håvva vä ne bra, visst då Helmer?
En Helmer sa ett så mötje, för han togge ju oppa korven.
- Helmer, tänk om dö skull tågga å ansch möstasch´n denn, då skull dö bli ganschka lik en Erroll Flynn. Han såg vä ju oppa Röda Kvarn je å a Tekla förra löradan i Åjbojn.
Då titte en Helmer oppa a Svea å så saan:
- Dö jär ett så åolik hojna a Ester Williams, dö väjt hon som bruk semma oppa film.
- Men Helmer då, hä va dän finaste komplimang som dö nanschtin ha djive mä.
Å dell schlut då hä var färdischvärme, så tåo döm cykla å trampe häjmöver. A Svea cykle lika fort som Djiverböss´n bruke tjör, så en Helmer kom oppa ättatjölkän.
- Vänt Svea, vänt oppa mä. Creschänt´n rapp ju så hämst.
Å just hittaför badhuse ne Bäschika stanne döm. Då titte a Svea en Helmer djupt inne öga å så sa da:
- Kan dö ett tjuss mä, Helmer. Hä jär ju bara missommar äjn gang om åre.
- Höllö Svea, i jär glad att dö fråge.
Åsså ströuken bårt nalta senap bårte stjägge. Mittinne misommarsnåtta, ståo döm då denna å tjussese, just precis då såola sänkt sä över Bullervika.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 6 mars 2007.
Regnet det bara öser ner...
...och jag är så blöt om både skor och strumpor...
Burt Bacharchs låt är dagens signaturmelodi. För vad är det vi ser när vi vaknat på morgonen - vita snödrivor som skapar julstämning? Ånej, ett regnande och blött plaskande och strilande vatten. Inte ens våra katter vill gå ut. Och medan Pelle och Sessan låg och njöt i stugvärmen, ville min hustru släpa ut mig i bilen för att åka in till staden. Sommarstaden Piteå var extra grå idag. Människorna på gatorna ilade snabbt förbi, för att så fort som möjligt hinna in i nån av de många affärerna runt Byxtorget.
Elisabeth var en av dem som gick in i Småstaden. Medan hennes stackars gubbe satt i bilen och - ja, just det: FRÖS!. Visserligen startade jag upp "Blå faran" för att inhämta lite av den värme som saknades i min stackars frusna kropp. Och när jag återigen så smått började väckas till liv, ja, då kom hustrun och tyckte det var på tok för varmt. Gissa vad hon gjorde? Hon drog resolut ned på värmen. Följden av att jag fryser, blir att jag skruvar på värmen, medan frun skruvar ned. Det gör vi ungefär annanvar gång. Roger: värme! Elisabeth: kyla! I det fallet är vi ett högst omaka par.
Bjuder också på två regnblöta bilder som illustration:
Piteå - vår härliga sommarstad, med den välkända norrländska
Rivieran inte så långt härifrån. Men trots det, så var det ingen munter
syn som mötte oss idag. Snön lyser ännu med sin frånvaro. Det lilla
som kom har regnat bort. Undrar vad jultomten skall säga?
Symbolen P hade jag tänkt ändra på. Jag ämnar göra om bokstaven
till ett R istället. R ska stå för Roger, och att jag alltså har rätt att stå
på ALLA 5 platserna samtidigt. Den 5 minuterna skall också ändras,
till 5 timmar. Undrar nu hur det skall gå till? Undrar också vad ord-
ningsmakten säger?
------------------------------------------------------------------------------
Frusenregnstadsbilkörningsfotograferingsman: ROGER LINDQVIST.
Burt Bacharchs låt är dagens signaturmelodi. För vad är det vi ser när vi vaknat på morgonen - vita snödrivor som skapar julstämning? Ånej, ett regnande och blött plaskande och strilande vatten. Inte ens våra katter vill gå ut. Och medan Pelle och Sessan låg och njöt i stugvärmen, ville min hustru släpa ut mig i bilen för att åka in till staden. Sommarstaden Piteå var extra grå idag. Människorna på gatorna ilade snabbt förbi, för att så fort som möjligt hinna in i nån av de många affärerna runt Byxtorget.
Elisabeth var en av dem som gick in i Småstaden. Medan hennes stackars gubbe satt i bilen och - ja, just det: FRÖS!. Visserligen startade jag upp "Blå faran" för att inhämta lite av den värme som saknades i min stackars frusna kropp. Och när jag återigen så smått började väckas till liv, ja, då kom hustrun och tyckte det var på tok för varmt. Gissa vad hon gjorde? Hon drog resolut ned på värmen. Följden av att jag fryser, blir att jag skruvar på värmen, medan frun skruvar ned. Det gör vi ungefär annanvar gång. Roger: värme! Elisabeth: kyla! I det fallet är vi ett högst omaka par.
Bjuder också på två regnblöta bilder som illustration:
Piteå - vår härliga sommarstad, med den välkända norrländska
Rivieran inte så långt härifrån. Men trots det, så var det ingen munter
syn som mötte oss idag. Snön lyser ännu med sin frånvaro. Det lilla
som kom har regnat bort. Undrar vad jultomten skall säga?
Symbolen P hade jag tänkt ändra på. Jag ämnar göra om bokstaven
till ett R istället. R ska stå för Roger, och att jag alltså har rätt att stå
på ALLA 5 platserna samtidigt. Den 5 minuterna skall också ändras,
till 5 timmar. Undrar nu hur det skall gå till? Undrar också vad ord-
ningsmakten säger?
------------------------------------------------------------------------------
Frusenregnstadsbilkörningsfotograferingsman: ROGER LINDQVIST.
Ur Expressens tidningsarkiv...
I 10-årsåldern sprang jag omkring med en kassettbandspelare och en mikrofon i ena handen. Jag lekte reporter. Man hade ju sett giganter som Bosse Holmström m. fl. passera revy i TV-rutan, och tyckte att det såg allmänt fräckt och tufft ut. Men det låg någonting helt annat också i min syn på reportrar. Dom var ju med där saker och ting hände. Ett spännande jobb, som jag än i dag hyser stor respekt för. Att rapportera vad som händer och sker i sin omvärld. I september 1973 satt jag som fastklistrad i TV-soffan. Det var mycket som hände just då. Norrmalmstorgsdramat, Riksdagsvalet samt bevakningen av Gustav VI Adolfs sjukläger på Helsingborgs lasarett. Mycket på en och samma gång - men jag gillade det.
Tre saker fick mig att på allvar bli intresserad. 1) John F. Kennedys död i Dallas den 22 november 1963. Jag var knappt en tvärhand hög, men jag lyssnade ju på pappa och de andra gubbarna när de diskuterade, händelsen, vilket fick mig att senare i livet sluka allt i bokväg- och film som handlade om JFK:s död. 2) Martin Luther Kings död i april 1968. Samma sak där. En både spännade och tragisk händelse. King mördas på sin balkong i Memphis. Och genast slukade jag även detta med stort intresse. Har under åren läst om King och den kamp han förde, mot en trångsynt människosyn i USA. 3) Robert F. Kennedys död i juni 1968. Knappt hade världen börjat hämta sig något, när vi återigen nås av beskedet att den yngre Kennedybrodern också mördats. Även detta en historia som djupt fascinerat mig genom åren.
Någon reporter i Bo Holmström-klass blev jag inte, men jag skriver ju på min blogg. Inte illa pinkat ändå av den där lilla killen med glasögon som en gång tyckte att Kalle Anka var den bästa litteratur som någonsin skapats. Och att Walt Disney borde tilldelats Nobels litteraturpris. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Och nu sitter jag här, 2011, och skriver så det ryker om tangentbordet.
Rubriken var ju "Ur Expressens tidningsarkiv". Har vaskat fram lite gamla nyheter från 1969/70. Så varsågoda - här kommer dom.
------------------ROGER LINDQVIST.----------------------------------
KUNGAJAKTEN RENA SLAKTEN
Kronprinsen på jaktstigen.
¤ Älgarna var instängda i en hage som är avspärrad med ett jättelikt stängsel med taggtråd överst. Sedan kom kronprins Carl Gustaf och hans nio unga jaktkamrater och sköt dem.
- Det är stor skandal. Kungajakten i Ottenbylund på Öland har inget med jakt att göra. Det är hänsynslös slakt, säger ilskna ölänningar i dag.
--------------------------------------------------------------------
Expressen ¤ Den 1 oktober 1969.
BLOND KOM IGEN
Nya Blond planerar USA-turné.
¤ Tages har dött. Leve Blond!
Det har varit kärvt för svensk pop under det senaste året: Hep Stars har spruckit, Ola & Janglers finns kvar bara som namn på skivetiketter, Hounds, Slamcreepers och Fabulous Four har upplösts, Shanes siktar på Svensktoppen. I somras bytte Tages namn till Blond och strax därefter lämnade två musiker gruppen. Nu försvinner Tages, eller Blond, också, trodde många. Men där trodde de fel:
- Dödsförklaringarna har bara sporrat oss, menar gruppens ledare och drivande musikaliska kraft, Göran Lagerberg. Sporrat oss att bevisa motsatsen...
Och just nu är bandet i alldeles full fart med att bevisa att ryktet om dess död är betydligt överdrivet. En ny LP, den första på över ett år, ligger på skivdiskarna. Och planer har man gott om. De största planerna gäller USA.
----------------------------------------------------------------------
Dagens Nyheter ¤ Den 24 oktober 1969.
"ROSEN" MOT TOPPEN
Arne Qvick läser beundrarpost tillsammans med familjen.
¤ "Rosen" med Arne Qvick, 32, är på väg mot Svensktoppen. Den 18 tog skivan skuttet från 13:e till 5:e platsen på Kvällstoppen. Det innebär att plattan efter sex år (!) gjort sig förtjänt av en plats på Toppentipset. "Rosen" är den klassiska berättelsen om sviken kärlek. Det handlar om den fattige ynglingen som slås ut av en rik man med lyxbil. Ynglingen deppar där han står med sin enkla ros.
Arne Qvick är förvånad över det här med "Rosen".
- Ingen kan förklara framgången. Jag själv minst av alla. Jag har bara sjungit in "Rosen", resten har gått av sig själv.
-----------------------------------------------------------------------------
Expressen ¤ Den 22 november 1969.
JANNE FAVORIT I HÖRNAN
Jan-Erik Lundevall blev publikfavorit i Hylands första hörna.
¤ Jan-Erik Lundevall, 14, är killen som snackar värre än Hyland. Den 10 ställde han upp i TV och blev säsongens första fynd i Hörnan. Janne, tränare, klubbledare och materialförvaltare i Essinge fotbollsklubb, gjorde succé som konferencier.
- Man bara koncentrerar sig på publiken. Då kommer snacket av sig självt, avslöjade han.
Lennart Hyland blir TV-tittarnas Hörnanvärd under nio veckor och i sammanlagt 27 program.
-------------------------------------------------------------------------
Expressen ¤ Januari 1970.
HEDERSTRÖM REKORDBÖTAR
Claes-Göran Hederström.
¤ Sångaren Claes-Göran Hederströms fyllerifärd genom Stockholms city blev rekorddyr. Den 25 dömdes han till 120 dagsböter - lagens strängaste bötesstraff. Sammanlagt får han punga ut med 3.800 kronor. Hederström, 24, tog domen lugnt. Till Expressen sa han:
- Visst blev det dyrt. Men det hade blivit dyrare om jag fått en månad på anstalt. Då hade jag missat turnéer.
Hederström dömdes för rattonykterhet och vårdslöshet i trafik.
Han körde genom city i 80-100 kilometers fart (hastighetsbegränsningen är 50), körde mot rött ljus två gånger och körde på fel sida om en trafikdelare. Under hela färden hade han en polisbil i hälarna. Men det märkte han inte förrän den prejade in honom mot trottoarkanten.
-----------------------------------------------------------
Expressen ¤ Februari 1970.
Nyhetsklippen är hämtade ur:
...Panorama 70 - EXPRESSEN.
---------------------------------------------------------------------------------
Tre saker fick mig att på allvar bli intresserad. 1) John F. Kennedys död i Dallas den 22 november 1963. Jag var knappt en tvärhand hög, men jag lyssnade ju på pappa och de andra gubbarna när de diskuterade, händelsen, vilket fick mig att senare i livet sluka allt i bokväg- och film som handlade om JFK:s död. 2) Martin Luther Kings död i april 1968. Samma sak där. En både spännade och tragisk händelse. King mördas på sin balkong i Memphis. Och genast slukade jag även detta med stort intresse. Har under åren läst om King och den kamp han förde, mot en trångsynt människosyn i USA. 3) Robert F. Kennedys död i juni 1968. Knappt hade världen börjat hämta sig något, när vi återigen nås av beskedet att den yngre Kennedybrodern också mördats. Även detta en historia som djupt fascinerat mig genom åren.
Någon reporter i Bo Holmström-klass blev jag inte, men jag skriver ju på min blogg. Inte illa pinkat ändå av den där lilla killen med glasögon som en gång tyckte att Kalle Anka var den bästa litteratur som någonsin skapats. Och att Walt Disney borde tilldelats Nobels litteraturpris. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Och nu sitter jag här, 2011, och skriver så det ryker om tangentbordet.
Rubriken var ju "Ur Expressens tidningsarkiv". Har vaskat fram lite gamla nyheter från 1969/70. Så varsågoda - här kommer dom.
------------------ROGER LINDQVIST.----------------------------------
KUNGAJAKTEN RENA SLAKTEN
Kronprinsen på jaktstigen.
¤ Älgarna var instängda i en hage som är avspärrad med ett jättelikt stängsel med taggtråd överst. Sedan kom kronprins Carl Gustaf och hans nio unga jaktkamrater och sköt dem.
- Det är stor skandal. Kungajakten i Ottenbylund på Öland har inget med jakt att göra. Det är hänsynslös slakt, säger ilskna ölänningar i dag.
--------------------------------------------------------------------
Expressen ¤ Den 1 oktober 1969.
BLOND KOM IGEN
Nya Blond planerar USA-turné.
¤ Tages har dött. Leve Blond!
Det har varit kärvt för svensk pop under det senaste året: Hep Stars har spruckit, Ola & Janglers finns kvar bara som namn på skivetiketter, Hounds, Slamcreepers och Fabulous Four har upplösts, Shanes siktar på Svensktoppen. I somras bytte Tages namn till Blond och strax därefter lämnade två musiker gruppen. Nu försvinner Tages, eller Blond, också, trodde många. Men där trodde de fel:
- Dödsförklaringarna har bara sporrat oss, menar gruppens ledare och drivande musikaliska kraft, Göran Lagerberg. Sporrat oss att bevisa motsatsen...
Och just nu är bandet i alldeles full fart med att bevisa att ryktet om dess död är betydligt överdrivet. En ny LP, den första på över ett år, ligger på skivdiskarna. Och planer har man gott om. De största planerna gäller USA.
----------------------------------------------------------------------
Dagens Nyheter ¤ Den 24 oktober 1969.
"ROSEN" MOT TOPPEN
Arne Qvick läser beundrarpost tillsammans med familjen.
¤ "Rosen" med Arne Qvick, 32, är på väg mot Svensktoppen. Den 18 tog skivan skuttet från 13:e till 5:e platsen på Kvällstoppen. Det innebär att plattan efter sex år (!) gjort sig förtjänt av en plats på Toppentipset. "Rosen" är den klassiska berättelsen om sviken kärlek. Det handlar om den fattige ynglingen som slås ut av en rik man med lyxbil. Ynglingen deppar där han står med sin enkla ros.
Arne Qvick är förvånad över det här med "Rosen".
- Ingen kan förklara framgången. Jag själv minst av alla. Jag har bara sjungit in "Rosen", resten har gått av sig själv.
-----------------------------------------------------------------------------
Expressen ¤ Den 22 november 1969.
JANNE FAVORIT I HÖRNAN
Jan-Erik Lundevall blev publikfavorit i Hylands första hörna.
¤ Jan-Erik Lundevall, 14, är killen som snackar värre än Hyland. Den 10 ställde han upp i TV och blev säsongens första fynd i Hörnan. Janne, tränare, klubbledare och materialförvaltare i Essinge fotbollsklubb, gjorde succé som konferencier.
- Man bara koncentrerar sig på publiken. Då kommer snacket av sig självt, avslöjade han.
Lennart Hyland blir TV-tittarnas Hörnanvärd under nio veckor och i sammanlagt 27 program.
-------------------------------------------------------------------------
Expressen ¤ Januari 1970.
HEDERSTRÖM REKORDBÖTAR
Claes-Göran Hederström.
¤ Sångaren Claes-Göran Hederströms fyllerifärd genom Stockholms city blev rekorddyr. Den 25 dömdes han till 120 dagsböter - lagens strängaste bötesstraff. Sammanlagt får han punga ut med 3.800 kronor. Hederström, 24, tog domen lugnt. Till Expressen sa han:
- Visst blev det dyrt. Men det hade blivit dyrare om jag fått en månad på anstalt. Då hade jag missat turnéer.
Hederström dömdes för rattonykterhet och vårdslöshet i trafik.
Han körde genom city i 80-100 kilometers fart (hastighetsbegränsningen är 50), körde mot rött ljus två gånger och körde på fel sida om en trafikdelare. Under hela färden hade han en polisbil i hälarna. Men det märkte han inte förrän den prejade in honom mot trottoarkanten.
-----------------------------------------------------------
Expressen ¤ Februari 1970.
Nyhetsklippen är hämtade ur:
...Panorama 70 - EXPRESSEN.
---------------------------------------------------------------------------------
Hockeybanan i Böle invigd / 1956
BYBORNA SLÖT UPP SOM EN MAN
Skog skänktes - arbete gjordes gratis
Vid invigningen medverkade förtjänstfullt några konståkningsflickor
från Luleå. Efter den bejublade uppvisningen överräckte Anita Berglund
en bukett blommor. Närmast kameran syns Rita Zimmerman och Marg-
areta Olsson.
BÖLEBYN (PT). Detta är historien om den okuvliga viljans seger över svårigheter, det är också historien om hur Bölebyn fick sin hockeybana och hur Bölebyns sportklubb kom till.
För två och en halv månad sedan växte skogen tät på området invid järnvägen i Bölebyn. Byn hade ingen idrottsförening. Ungdomen saknade möjligheter till förströelse på fritiden.
Då föddes idén om en isbana!
Det var Gunnar Hedkvist på järnvägsstationen som kläckte idén. Det var han som satte igång det hela. Han samlade omkring sej några initiativrika och handlingskraftiga män: Ingvar och Arne Berglund, Manne Bergstedt, Assar Sandlund m. fl.
Och så satte de igång.
Först utsågs området där banan skulle bli till. Sedan pratades bybefolkningen "varma" för saken och därpå avverkades skogen på själva området och planering verkställdes.
¤ SKOG TILL SKÄNKS
De skogsägande bönderna var mycket positivt inställda och skänkte skog, som avverkades på fritid helt gratis. Därefter bytte man sej till sågat virke för timret och började spika ihop sargarna. Det var jobbiga dagar. Det var kvällar och halva nätter, när det jobbades för fullt. Hela byn slöt upp som en man kring projektet. Visst skulle Bölebyn ha en ishockeybana, det var man ense om.
¤ KLART PÅ TRE VECKOR
Och efter tre veckor var allt klart. Sargen stod uppspikad, lyste trävit och inbjudande. Det luktade färskt virke och det var bara att sätta igång med spolningen. Men, men...Då behagade kung Bore rista snö ur sitt yviga skägg, båste kalla köldpustar så att termometerns kvicksilver kröp ned kring 25-30 gradersstrecket. Konstant kyla och konstant snöfall.
Fr. v. Gunnar Hedkvist, Arne Berglund, Manne Bergstedt, Ingvar
Berglund.
¤ SNÖN SKA BORT!
löd då den tysta men kraftfulla rösten i de ansvarigas sinne. Och snön kom bort. Det kom ny, men även den skottades åt sidan. Och spolningen kunde ta sin början så småningom. Och nu - nu ligger Bölebyns ishockeybana där som ett monument över det sega och intresserade arbetet, över män som visste vad de ville.
¤ UNGDOMENS BANA
Varför gjorde de då allt detta? Jo, de har insett vad det betyder för en bygds ungdom att verkligen ha någonstans att ta vägen de långa vinterkvällarna. Att verkligen ha något nyttigt och fostrande att ta sej för. Männen bakom verket har gjort det för ungdomen. Och deras verk är värt beundran. Deras verk är en investering för att få behålla byns ungdom, få dem att trivas och stanna.
Lilla Rita Zimmerman gjorde ett bra framträdande. Hon är bara 8 år.
Vad månde bliva...
¤ SK BILDADES
När banan var klar, då bildades en sportklubb och de närmare reglerna om användningen fastställdes. Utrustning för aktivt utövande av ishockey ska man köpa på olika håll - en del av Rosviks IK, som ju lagt ned hockeyn, delvis kommer man att få av hockeyförbundet, som brukar dela ut målvaktsutrustning till alla nya föreningar. Detta - liksom småningom ett lag - kommer dock med tiden. Huvudsaken är att banan finns. Och den är en populär plats för ungdomen. Bölebyn är att gratulera till sin isbana.
¤ Banan mäter 60X30 m och har alltså "idealmåtten".
¤ Än så länge är lyset ganska provisoriskt, består av sex strålkastare om vardera 1.500 watt. Planer på en fullständig belysning finns dock och omkring 3.500 kr beräknar man att den ska kosta.
¤ Bölebyns SK har 92 medlemmar.
¤ Sportklubben har nyligen sökt medlemsskap i hockeyförbundet.
¤ Planer finns också på att bygga en fotbollsplan.
¤ Anslag både till denna och isbanan hoppas man få hos kommunen och Riksidrottsförbundet. Formulär för ansökan finns redan.
Allt detta fanns att läsa på:
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 28 januari 1956.
Skog skänktes - arbete gjordes gratis
Vid invigningen medverkade förtjänstfullt några konståkningsflickor
från Luleå. Efter den bejublade uppvisningen överräckte Anita Berglund
en bukett blommor. Närmast kameran syns Rita Zimmerman och Marg-
areta Olsson.
BÖLEBYN (PT). Detta är historien om den okuvliga viljans seger över svårigheter, det är också historien om hur Bölebyn fick sin hockeybana och hur Bölebyns sportklubb kom till.
För två och en halv månad sedan växte skogen tät på området invid järnvägen i Bölebyn. Byn hade ingen idrottsförening. Ungdomen saknade möjligheter till förströelse på fritiden.
Då föddes idén om en isbana!
Det var Gunnar Hedkvist på järnvägsstationen som kläckte idén. Det var han som satte igång det hela. Han samlade omkring sej några initiativrika och handlingskraftiga män: Ingvar och Arne Berglund, Manne Bergstedt, Assar Sandlund m. fl.
Och så satte de igång.
Först utsågs området där banan skulle bli till. Sedan pratades bybefolkningen "varma" för saken och därpå avverkades skogen på själva området och planering verkställdes.
¤ SKOG TILL SKÄNKS
De skogsägande bönderna var mycket positivt inställda och skänkte skog, som avverkades på fritid helt gratis. Därefter bytte man sej till sågat virke för timret och började spika ihop sargarna. Det var jobbiga dagar. Det var kvällar och halva nätter, när det jobbades för fullt. Hela byn slöt upp som en man kring projektet. Visst skulle Bölebyn ha en ishockeybana, det var man ense om.
¤ KLART PÅ TRE VECKOR
Och efter tre veckor var allt klart. Sargen stod uppspikad, lyste trävit och inbjudande. Det luktade färskt virke och det var bara att sätta igång med spolningen. Men, men...Då behagade kung Bore rista snö ur sitt yviga skägg, båste kalla köldpustar så att termometerns kvicksilver kröp ned kring 25-30 gradersstrecket. Konstant kyla och konstant snöfall.
Fr. v. Gunnar Hedkvist, Arne Berglund, Manne Bergstedt, Ingvar
Berglund.
¤ SNÖN SKA BORT!
löd då den tysta men kraftfulla rösten i de ansvarigas sinne. Och snön kom bort. Det kom ny, men även den skottades åt sidan. Och spolningen kunde ta sin början så småningom. Och nu - nu ligger Bölebyns ishockeybana där som ett monument över det sega och intresserade arbetet, över män som visste vad de ville.
¤ UNGDOMENS BANA
Varför gjorde de då allt detta? Jo, de har insett vad det betyder för en bygds ungdom att verkligen ha någonstans att ta vägen de långa vinterkvällarna. Att verkligen ha något nyttigt och fostrande att ta sej för. Männen bakom verket har gjort det för ungdomen. Och deras verk är värt beundran. Deras verk är en investering för att få behålla byns ungdom, få dem att trivas och stanna.
Lilla Rita Zimmerman gjorde ett bra framträdande. Hon är bara 8 år.
Vad månde bliva...
¤ SK BILDADES
När banan var klar, då bildades en sportklubb och de närmare reglerna om användningen fastställdes. Utrustning för aktivt utövande av ishockey ska man köpa på olika håll - en del av Rosviks IK, som ju lagt ned hockeyn, delvis kommer man att få av hockeyförbundet, som brukar dela ut målvaktsutrustning till alla nya föreningar. Detta - liksom småningom ett lag - kommer dock med tiden. Huvudsaken är att banan finns. Och den är en populär plats för ungdomen. Bölebyn är att gratulera till sin isbana.
¤ Banan mäter 60X30 m och har alltså "idealmåtten".
¤ Än så länge är lyset ganska provisoriskt, består av sex strålkastare om vardera 1.500 watt. Planer på en fullständig belysning finns dock och omkring 3.500 kr beräknar man att den ska kosta.
¤ Bölebyns SK har 92 medlemmar.
¤ Sportklubben har nyligen sökt medlemsskap i hockeyförbundet.
¤ Planer finns också på att bygga en fotbollsplan.
¤ Anslag både till denna och isbanan hoppas man få hos kommunen och Riksidrottsförbundet. Formulär för ansökan finns redan.
Allt detta fanns att läsa på:
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 28 januari 1956.
Berså, Sundborn och ett sörplande barnbarn...
Elisabeth och hennes syster Solbritt tycker båda om porslin. Det yttrar sig i att de så fort tillfälle gives är "på hugget". I dag har hustrun inhandlat ytterligare en del i Gustavsbergs servisen "Berså". En gång designat av den så välkände Stig Lindberg, född 1916 i Umeå, död 1982 i sitt hem i Italien. 1974 avslutades tillverkningen av den så fina servisen, som tog sin början 1960. 2006 återupptogs tillverkningen. Till min hustrus stora glädje. Om ni trodde att det var allt - så är det bara början. Samma dag - som i dag är - blev min hustru också ägare till Rörstrands "Sundborn". Ja, inte hela servisen, det blev 5 koppar, fat och en sockerskål.
Även den en utsökt designad skapelse. Pia Rönndahl heter damen som formgivit det hela. Att dricka sitt eftermiddagskaffe i en Berså eller Sundborn kopp, ger mig (jag ljuger inte) en känsla och förnimmelse av harmoni. Ja, jag tror att om jag så drack enbart pulverkaffe så skulle känslan av själva koppen förhöja smaken ordentligt. Sån är jag, och det står jag för!
Som pricken över I:et så kom Norah och mamma Jennie med nybakade saffransbullar. Tala om lyx! Tack Jennie och Norah det var supergott. Efter saffransbulleintaget - puh, varför måste vissa ord vara så långa? - så ville barnbarnet sörpla. Joo, ni hörde rätt: SÖRPLA! Hon hade sett busungen Emil sörpla mjölk vid nåt tillfälle, så då ville ju Norah göra detsamma. Och som hon sörplade, precis som en äkta katt. Jag tror att båda våra katter sneglade lite avundsjukt på Norah medan hon höll på.
För att återgå till design och formgivning, så har jag även hyst stor beundran för prins Sigvard Bernadottes fina skapelser. En sådan fulländad känsla den gamle prinsen hade. Men så hade han ju att brås på, hans farfars bror var ju målarprinsen, Eugén. Han som hade sitt hem på Waldemarsudde i Stockholm. Jag har tyvärr aldrig besökt Waldemarsudde. Har aldrig haft möjlighet fastän jag varit i huvudstaden på besök. Men nästa gång då...
Snön har lagt ett tunt duntäcke på vår omgivning. I morse när jag slog upp mina blå...nää, gröna, så berättade mätaren utanför vårt fönster att det var minus 9 grader. Det föranledde en betydligt tjockare klädnad än brukligt. Jag fryser så lätt. Om det har jag tidigare tråkat ut er läsare med att förtälja.
En tråkig nyhet nådde mina öron igår. En man i grannskapet avled i helgen. Det känns så otroligt obehagligt, och man tänker givetvis på hans nära och kära. Som jag tidigare nämnt, så dog min systers särbo för exakt en vecka sedan. Tidagskväll somnade han in, nyss fyllda 69 år. Obehagligt även detta. Eftersom jag var den som först upptäckte honom har bilden av honom etsat sig fast på min näthinna. 
Bettans senaste fynd. T.v. kaffekopp samt tillhörande sockerskål,
designat av berömde Stig Lindberg (1916-1982). Tillverkat av Gustavs-
berg. T.h. "Sundborn" formgivare Pia Rönndahl, Rörstrand. Den gröna
kaffekoppen och sockerskål heter "Berså".
Mitt i vårat kaffedrickande i våra respektive Sundborn & Berså, knack-
ar prinsessan Norah och prinsessans mamma Jennie på dörren.
- Hej, vill ni ha nybakade saffransbullar? sa de två medan mina mun-
gipor seglade uppåt. Tack snälla ni, dom var hur goda som helst.
Sen så ville Norah sörpla. Hon skulle göra som den där Emil...
...hon sörplade som den värsta bonnkatt. Så jag tror bestämt att både
Pelle och Sessan blev smått avundsjuka...
...när sörplandet var slut så var Norah hur nöjd som helst. Nu hade
hon i alla fall lekt Emil en stund.
Vid mitt besök hos min mamma, gjorde jag julfint. När vi satt oss vid
bordet så kom resonemanget givetvis in på Stig-Arnes hastiga frånfälle.
Som faktiskt är svårt att fatta. Just vid det här bordet satt vi förra sön-
dagen och pratade. Två dagar därpå var han borta.
Så en lite oskarp bild, men jag visar den ändå. Vad vill jag då berätta
med den då? Joo, denna spegel får mig att tänka på en spelning vi i
Rolf Åhmans gjorde en sommarkväll 1976. Vi spelade i Västerbotten, på
ett ställe som heter Missenträsk. Samma by där författarinnan Sara Lid-
man bodde. Under kvällen så såldes både lampor och speglar utanför
"Polarhyddan". Jag köpte en golvlampa, två lampetter samt den här
spegeln till min mamma och pappa. Jag minns hur jag bäddade ner den
i min säng i vår orkesterbuss. Tror att jag betalade cirka 600 kronor för
hela rasket. Nästan hela mitt gage gick åt.
När vi nu är inne på ämnet formgivning och design, vill jag passa på
att visa den här isbjörnsaskkoppen (ännu ett långt ord). Hemma hos
min moster Elly och hennes man Sune, stod en likadan. Jag minns att
jag tyckte om den. På en antikmässa i Piteå för några år sedan upp-
täckte jag en likadan. Det var inget snack om saken, jag SKULLE ha den.
Men jag var även nyfiken på tillverkningsåret. Därför så "intervjuade"
jag Sune vid tillfälle. Han berättade att deras askkopp vann han på ett
lotteri i Gävle omkring 1960. Han vann högsta vinsten som var en golv-
lampa. Men Sune ville ha en mindre grej, då valde han askkoppen istället.
Därmed slut på minnena för den här gången. På återseende!
/Roger.
-------------------------------------------------------------------------------------
Sundbornbersåisbjörnsaskoppsörplandenorahfotograf: ROGER LINDQVIST.
BEDA Karolina och Karl Oskar SANFRID
Året var 1964 och jag hade i augusti börjat första klass i Sörbyskolan i Hortlax. Min mormor Beda, åkte en septemberdag in på lasarettet i Piteå, p.g.a. sina gallbesvär. Det var inte bara gallan som var problemet, hon hade också fått diagnosen Parkinsons sjukdom. Detta märktes först och främst på hennes rörelser och hennes gång. Hon var inte den mormor som hon en gång var. Ja, min stackars lilla mormor, hon som var godheten personifierad. Tålmodigt hade hon vandrat sin väg genom livet, inte alltid på de lättaste och mest framkomliga vägar, hon var m.a.o. en människa av sin tid. Umbäranden av olika slag, sju barn varav en var gravt handikappad. Min morfar var även han en man av sin tid. D.v.s. han levde på de sätt som alla de andra männen gjorde, jobbade borta, vilket resulterade i att mormor Beda skötte allt därhemma.
En ladugård med två kor, några getter och ett par höns, fanns i deras närvaro för att underlätta mathushållningen. I ladugården fanns ett utedass, och när helst på dygnet man var tvungen, så var det bara att gå ut, i den ibland hårda bitande vinterkylan. Morfar var också skomakare, lagade och pliggade skor åt byborna. Han satt vid sin skomakarlampa, i köket hemma i Blåsmark med skor som skulle omsulas, eller på annat sätt förbättras. Alltmedan barnen stojade runt i de två rum och kök som fanns tillgängliga. Visserligen fanns där också en vinda, men den var inte värmeisolerad, och för den skull endast användes sommartid.
Min mammas yngre bror hette Tage. Han föddes handikappad, vilket krävde ständig omvårdnad dygnets alla 24 timmar. Ibland fick han sådana förskräckliga muskelkramper, att mormor och morfar trodde att han skulle dö. Dog gjorde han så småningom. Tage var bara 13 år när han gick bort. Och man kan förstå den hopplöshet som mormor och morfar präglades av. Eftersom han något år före sin död, flyttat till ett hem i Råneå för handikappade, så begravdes han på kyrkogården i samma stad. Beslutet att lämna bort honom var blandat med mycket oro och ångest. Natten innan Tages avfärd till Råneå, har min mor beskrivit som ångestfull. I första hand för mina morföräldar. Gjorde vi rätt? Var den ständigt återkommande tanken dem emellan.
Den 8 oktober 1964 avled min mormor efter en rutinoperation. Plötsligt så stod min morfar ensam. Han som alltid haft mormor vid sin sida, alltsedan 1926/1927. Under de följande 25 åren levde morfar bland annat i sin lägenhet vid Hortlaxvägen. Några år innan han blev ensam, bodde de båda i en vindsvåning i min farmor och farfars hus vid byavägen. Ganska glad och nöjd med sitt liv var han, även om det tog ett bra tag innan ordningen återställdes efter mormors bortgång. I dag vilar de båda tillsammans i sin hembygds jord. Mormor Beda gravsattes den 17 oktober 1964, medan morfar Sanfrid fick sin evighetsvila den 7 april 1989.
Morfar kan karaktäriseras som en gladlynt person, som alltid hade nära till skratt, men också nära till tårar. Mormor var betydligt mer lågmäld, och väldigt stillsam i sitt sätt att vara. Hon hade sin Gudstro som hon bar igenom livet. Morfars livssyn präglades stakt av de religiösa skrifter som han ständigt läste. Även om morfar ibland tog sig en hutt eller två, så fanns alltid de bibliska frågorna och tankarna i hans absoluta närhet. Han hade ett djup som person, vilket han lyfte fram vid diverse släktsammankomster.
De båda har i arv efterlämnat många minnen och avtryck. Ett bevis på detta är det ni just nu läser. Så länge jag andas kommer bilden av mina morföräldrar att finns med mig.
Beda Karolina Lundgren f. Jonsson 1895-05-20 d. 1964-10-08.
Bilden härovan togs av mormor i maj 1955 då hon fyllde 60 år.
------------------------------------------------------------------------
En ladugård med två kor, några getter och ett par höns, fanns i deras närvaro för att underlätta mathushållningen. I ladugården fanns ett utedass, och när helst på dygnet man var tvungen, så var det bara att gå ut, i den ibland hårda bitande vinterkylan. Morfar var också skomakare, lagade och pliggade skor åt byborna. Han satt vid sin skomakarlampa, i köket hemma i Blåsmark med skor som skulle omsulas, eller på annat sätt förbättras. Alltmedan barnen stojade runt i de två rum och kök som fanns tillgängliga. Visserligen fanns där också en vinda, men den var inte värmeisolerad, och för den skull endast användes sommartid.
Min mammas yngre bror hette Tage. Han föddes handikappad, vilket krävde ständig omvårdnad dygnets alla 24 timmar. Ibland fick han sådana förskräckliga muskelkramper, att mormor och morfar trodde att han skulle dö. Dog gjorde han så småningom. Tage var bara 13 år när han gick bort. Och man kan förstå den hopplöshet som mormor och morfar präglades av. Eftersom han något år före sin död, flyttat till ett hem i Råneå för handikappade, så begravdes han på kyrkogården i samma stad. Beslutet att lämna bort honom var blandat med mycket oro och ångest. Natten innan Tages avfärd till Råneå, har min mor beskrivit som ångestfull. I första hand för mina morföräldar. Gjorde vi rätt? Var den ständigt återkommande tanken dem emellan.
Den 8 oktober 1964 avled min mormor efter en rutinoperation. Plötsligt så stod min morfar ensam. Han som alltid haft mormor vid sin sida, alltsedan 1926/1927. Under de följande 25 åren levde morfar bland annat i sin lägenhet vid Hortlaxvägen. Några år innan han blev ensam, bodde de båda i en vindsvåning i min farmor och farfars hus vid byavägen. Ganska glad och nöjd med sitt liv var han, även om det tog ett bra tag innan ordningen återställdes efter mormors bortgång. I dag vilar de båda tillsammans i sin hembygds jord. Mormor Beda gravsattes den 17 oktober 1964, medan morfar Sanfrid fick sin evighetsvila den 7 april 1989.
Morfar kan karaktäriseras som en gladlynt person, som alltid hade nära till skratt, men också nära till tårar. Mormor var betydligt mer lågmäld, och väldigt stillsam i sitt sätt att vara. Hon hade sin Gudstro som hon bar igenom livet. Morfars livssyn präglades stakt av de religiösa skrifter som han ständigt läste. Även om morfar ibland tog sig en hutt eller två, så fanns alltid de bibliska frågorna och tankarna i hans absoluta närhet. Han hade ett djup som person, vilket han lyfte fram vid diverse släktsammankomster.
De båda har i arv efterlämnat många minnen och avtryck. Ett bevis på detta är det ni just nu läser. Så länge jag andas kommer bilden av mina morföräldrar att finns med mig.
Beda Karolina Lundgren f. Jonsson 1895-05-20 d. 1964-10-08.
Bilden härovan togs av mormor i maj 1955 då hon fyllde 60 år.
------------------------------------------------------------------------
Wirénrederiets fartyg / 1972
Min pappas bror, Sven, ägde ett stort intresse för båtar och sjöfart. Samma sak gällde också min far. När Sven dog ärvde jag några urklippssböcker. Förutom mängder av dödsnotiser, sportreferat, artiklar om hembygden så fanns också en stor samling kvarlämnade urklipp som handlade om båtar. Här följer ett exempel. I bilden längst upp till vänster, har Sven "krafsat" ned datumet: "29 april -72".
Wiréns gör propaganda efter hela Svenska kusten med sina välskötta
båtar och givetvis har båtarna de grannaste och duktigaste kockorna
som Monika Eriksson och Berit Lundgren ombord i Kolbjörn.
Ludvig Nordström har skrivit en underbar liten novell som handlar om hur en timmerbogserare, en vacker sommarkväll när detta sekel låg i födslovåndor, sakta kom glidande med ett väldigt timmersläp utanföe Ulvön. På Storgrundet låg fiskebåtarna förtöjda i väntan på vitjingen av skötarna. Ett par besättningsmän såg i andanom fiskarflickorna ligga under fällarna och beslöt sig för friarfärd.. I flottekan hastade de över till skötbåtarna och flickorna och medan lasset sakta ringlade förbi lekte ungdomarna sin lek till dess stallyktan på sista flotten gav uppbrottsorder och pojkarna med manliga tag rodde kapp bogseraren som stånkade, suckade och drog medan kolröken blandade sig med morgondiset in mot land.
I dag är skötbåtarna borta tillsammans med flickorna och kolröken men bogserarna glider fortfarande fram över vårt nordliga hav med allt längre och bredare timmersläp. Det vemodiga ljudet från ångmaskinerna har försvunnit och ersatts med dundret från dieselmotorerna och släpen går nu inte mot söder utan mest mot norr. Mälarlandskapen och Smålandsskogar lämnar råvara till de allt större fabrikerna i norr. Men bogserarna är norrländska.
Här är Piteå av tradition ett aktat namn tillsammans med Kalix Grundsunda och Nordmaling vilka levererat skeppare och besättningsmän till bogserarna i snart hundra år. I dag uppehålls Piteås traditioner av Wiréns rederi vars vackra båtar är en lika bekant syn i Västerås, Köping, Mariefred och Stockholm som hemma i Piteå. Så bekant som man kan bli efter att år efter år släpa 100.000-tals och åter 100.000-tals kubikmeter timmer från Mälarviken genom Hammarbyleden och ut i Saltsjön och vidare upp till MoDo:s jättefabrik i Husum. Låt oss berätta lite fakta kring denna tämligen okända del av Piteås näringsliv.
Wiréns rederi grundades 1902 av Anton Wirén från Arnemark som lärde sig näringen av en farbroder. Det första fartyget var "Ottilia" med en ångmaskin om 10 hästkrafter och sedan utökade rederiet med flera bogserare bl. a. "Arne" - tidigare "Roknäs" - som firman ännu har kvar. Bland bogserare som numera sålts märks gamla "Eol", blev vrak i Finland i fjol, "Ingrid", "Waija", "Vargö", "Viking", "Sim" m. fl. Numera består flottan av "Kolbjörn" om 2.000 hkr, byggd 1917 ombyggd 1957. Drar 60 timmerflottar. 9 mans besättning. "Renö" om 1.000 hkr. Byggd 1918 ombyggd 1959. Drar 45 flottar, 8 mans besättning. "Eol" 750 hkr, byggd 1944 i Amerika, drar 42 flottar. Sju mans besättning. "Vita Björn" 650 hkr,. Byggd 1899, ombyggd 1955 drar 33 flottar, sju mans besättning. "Kraft" 350 hkr, byggd 1921 ombyggd 1962, 2-3 mans besättning. "Arne" 160 hkr, byggd 1895, ombyggd 1955, två mans besättning.
Ombord i fartygen sysselsätts cirka 40 man. Förutom de ordinarie besättningarna finns nämligen en utbytesskeppare som tjänstgör när de ordinarie skepparna är lediga för semester eller får vederlag för övertid. Vid kontoret finns tre man, bolagschefen Hans Wirén, hans ersättare sonen Thomas Wirén samt kamrer Karl-Axel Nordberg. Företaget brukar dessutom säsongsanställa ytterligare 3 eller fyra man. Av hela antalet anställda är det bara sju som inte är pitebor eftersom man främst försöker rekrytera besättningar i hembygden. Av de sju skepparna är det bara två som inte börjat som däckpojkar i rederiet.
------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 29 april 1972.
Wiréns gör propaganda efter hela Svenska kusten med sina välskötta
båtar och givetvis har båtarna de grannaste och duktigaste kockorna
som Monika Eriksson och Berit Lundgren ombord i Kolbjörn.
Ludvig Nordström har skrivit en underbar liten novell som handlar om hur en timmerbogserare, en vacker sommarkväll när detta sekel låg i födslovåndor, sakta kom glidande med ett väldigt timmersläp utanföe Ulvön. På Storgrundet låg fiskebåtarna förtöjda i väntan på vitjingen av skötarna. Ett par besättningsmän såg i andanom fiskarflickorna ligga under fällarna och beslöt sig för friarfärd.. I flottekan hastade de över till skötbåtarna och flickorna och medan lasset sakta ringlade förbi lekte ungdomarna sin lek till dess stallyktan på sista flotten gav uppbrottsorder och pojkarna med manliga tag rodde kapp bogseraren som stånkade, suckade och drog medan kolröken blandade sig med morgondiset in mot land.
I dag är skötbåtarna borta tillsammans med flickorna och kolröken men bogserarna glider fortfarande fram över vårt nordliga hav med allt längre och bredare timmersläp. Det vemodiga ljudet från ångmaskinerna har försvunnit och ersatts med dundret från dieselmotorerna och släpen går nu inte mot söder utan mest mot norr. Mälarlandskapen och Smålandsskogar lämnar råvara till de allt större fabrikerna i norr. Men bogserarna är norrländska.
Här är Piteå av tradition ett aktat namn tillsammans med Kalix Grundsunda och Nordmaling vilka levererat skeppare och besättningsmän till bogserarna i snart hundra år. I dag uppehålls Piteås traditioner av Wiréns rederi vars vackra båtar är en lika bekant syn i Västerås, Köping, Mariefred och Stockholm som hemma i Piteå. Så bekant som man kan bli efter att år efter år släpa 100.000-tals och åter 100.000-tals kubikmeter timmer från Mälarviken genom Hammarbyleden och ut i Saltsjön och vidare upp till MoDo:s jättefabrik i Husum. Låt oss berätta lite fakta kring denna tämligen okända del av Piteås näringsliv.
Wiréns rederi grundades 1902 av Anton Wirén från Arnemark som lärde sig näringen av en farbroder. Det första fartyget var "Ottilia" med en ångmaskin om 10 hästkrafter och sedan utökade rederiet med flera bogserare bl. a. "Arne" - tidigare "Roknäs" - som firman ännu har kvar. Bland bogserare som numera sålts märks gamla "Eol", blev vrak i Finland i fjol, "Ingrid", "Waija", "Vargö", "Viking", "Sim" m. fl. Numera består flottan av "Kolbjörn" om 2.000 hkr, byggd 1917 ombyggd 1957. Drar 60 timmerflottar. 9 mans besättning. "Renö" om 1.000 hkr. Byggd 1918 ombyggd 1959. Drar 45 flottar, 8 mans besättning. "Eol" 750 hkr, byggd 1944 i Amerika, drar 42 flottar. Sju mans besättning. "Vita Björn" 650 hkr,. Byggd 1899, ombyggd 1955 drar 33 flottar, sju mans besättning. "Kraft" 350 hkr, byggd 1921 ombyggd 1962, 2-3 mans besättning. "Arne" 160 hkr, byggd 1895, ombyggd 1955, två mans besättning.
Ombord i fartygen sysselsätts cirka 40 man. Förutom de ordinarie besättningarna finns nämligen en utbytesskeppare som tjänstgör när de ordinarie skepparna är lediga för semester eller får vederlag för övertid. Vid kontoret finns tre man, bolagschefen Hans Wirén, hans ersättare sonen Thomas Wirén samt kamrer Karl-Axel Nordberg. Företaget brukar dessutom säsongsanställa ytterligare 3 eller fyra man. Av hela antalet anställda är det bara sju som inte är pitebor eftersom man främst försöker rekrytera besättningar i hembygden. Av de sju skepparna är det bara två som inte börjat som däckpojkar i rederiet.
------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 29 april 1972.
Ardy, Lasse & Ann-Christine Hedmark
Hon föddes den 9 juni 1949 i Skellefteå. Hon visade ganska så snart att hon fötts med guld i strupen. Detta gjorde att hon rätt så ung började sjunga i olika band i hemstaden. Det dröjde inte länge förrän kapellmästaren Yngve Forsséll lockade henne att börja i sin orkester. Det blev själva språngbrädan för den unga Ann-Christin, som i och med detta började uppmärksammas även på riksnivå. Första plattan kom 1968, där en av låttitlarna var, Det är dej, bara dej jag vill ha. För Ann-Christine fortsatte framgångarna tillsammans med den Forsséllska orkestern. 1973 låg bandet i hela 22 veckor på Svensktoppen med Så gick det till när farfar var ung.
1971 fick Ann-Christine den stora äran att göra TV. I sitt sällskap hade hon lustigkurrarna Ardy Strüwer och Lasse Åberg. I programserien som sändes i fyra delar, och ingick i TV 2:s underhållningsblock, medverkade även Lill Lindfors och Linda van Dyck.
Ann-Christine Hedmark är ett nytt fynd som Lasse och Ardy lanserar
i ett av sina program.
I december-januari kommer Lasse Åberg och Ardy Strüwer med en serie på fyra 15-minutersprogram - fyra flickor som skall sändas i TV 2:s underhållningsblock som då går varje vardag mellan 19.30 och 21.00.
Tre av de fyra flickorna är sjungande damer - Lill Lindfors, Linda van Dyck och Ann-Christine Hedmark. Den fjärde skall vara dansös, men vem är inte klart. Just nu är inspelningarna i full gång och projektledare Leonard Eek, som även skötte sysslan då Lasses och Ardys Montreaux-program kom till.
Linda van Dyck är en holländsk sångerska som numera slagit sig ner i Sverige - åtminstone för en tid - och då och då gör svensk TV den äran. T ex i den samskandinaviska serien "Kärlek 71". Ann-Christine Hedmark hittade kapellmästaren Bengt-Arne Wallin i Skellefteå för någon tid sedan. Där hör nämligen flickebarnet hemma.
Ann-Christine är väl en söt liten flickscout?
Här hälsar Ann-Christine på hemma hos Ardy.
---------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 17 september 1971.
1971 fick Ann-Christine den stora äran att göra TV. I sitt sällskap hade hon lustigkurrarna Ardy Strüwer och Lasse Åberg. I programserien som sändes i fyra delar, och ingick i TV 2:s underhållningsblock, medverkade även Lill Lindfors och Linda van Dyck.
Ann-Christine Hedmark är ett nytt fynd som Lasse och Ardy lanserar
i ett av sina program.
I december-januari kommer Lasse Åberg och Ardy Strüwer med en serie på fyra 15-minutersprogram - fyra flickor som skall sändas i TV 2:s underhållningsblock som då går varje vardag mellan 19.30 och 21.00.
Tre av de fyra flickorna är sjungande damer - Lill Lindfors, Linda van Dyck och Ann-Christine Hedmark. Den fjärde skall vara dansös, men vem är inte klart. Just nu är inspelningarna i full gång och projektledare Leonard Eek, som även skötte sysslan då Lasses och Ardys Montreaux-program kom till.
Linda van Dyck är en holländsk sångerska som numera slagit sig ner i Sverige - åtminstone för en tid - och då och då gör svensk TV den äran. T ex i den samskandinaviska serien "Kärlek 71". Ann-Christine Hedmark hittade kapellmästaren Bengt-Arne Wallin i Skellefteå för någon tid sedan. Där hör nämligen flickebarnet hemma.
Ann-Christine är väl en söt liten flickscout?
Här hälsar Ann-Christine på hemma hos Ardy.
---------------------------------------------------------------------------------
HÄNT I VECKAN ¤ Den 17 september 1971.
BARNENS DAG i Skellefteå / 1967
¤ FREDAG klockan 18.00-01.00
¤ LÖRDAG klockan 15.00-02.00
¤ SÖNDAG klockan 12.30-24.00
SVEN-INGVARS - Svensktoppens suverän.
FAMILY FOUR.
YNGVE FORSSÉLLS ORKESTER.
Med toppattraktioner som aldrig förr!!!!!!
VÄLKOMMEN TILL ÅRETS GLADASTE FEST I SKELLEFTEÅ
BARNENS DAG 1967!
--------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Fredagen den 4 augusti 1967.
POP-KORN - 1964
¤ Nya Beatles-plattor
Den 27 november utsläpps i England, datum här hemma ej klart ännu, The Beatles nästa singelplatta. Den bjuder på I Feel Fine och She´s Woman, båda skrivna av beatlarna John Lennon och Paul McCartney. Deras fjärde LP, döpt till Beatles for sale, vilken släpps i hemlandet den 4 december och finns förstås även här i god tid före julhandeln.
Den 22 februari sätter The Beatles i gång med sin nya, ännu odöpta, film. Det blir en thriller-komedi. Liksom i A Hard Days Night, spelar grabbarna sig själva, men i huvudparten av filmen ägnar sig George, John och Paul åt att skydda Ringo från övergrepp från illasinnade personer. Givetvis blir det mängder av sång i filmen. Den har f. ö. skrivits av amerikanen Mark Vahm, vilken även skrev manuset till en av säsongens mest spännande och roliga filmer, Charade.
¤ De fyra från Liverpool, d.v.s. THE BEATLES, har både ny platta och
film på gång.
¤ Inger öppnar restaurang
Inger Berggren är inte särskilt skrockfull. Fredagen den 13 november öppnade hon en restaurang i Linköping tillsammans med kompanjonerna Bo Åkervall och Christer Nilsson. Club Maxim heter stället och Inger skall i första hand fungera som värdinna och ha hand om artistförmedlingen. Premiärartist var Gunnar Wiklund, så nog är siktet högt inställt.
¤ Musical-aktuellt
Två musicals är högaktuella just nu i vårt land. Först "Hur man lyckas i affärer", vilken går för fulla hus på Oscars i Stockholm med Jarl Kulle i bejublad huvudroll. Och så gamla pålitliga slitgumman "My fair lady", som får premiär på film till julen och då spelar upp med Audrey Hepburn och Rex Harrison i huvudrollerna. Helt naturligt har båda tilldragelserna satt sina spår på skivfronten.
RCA har släppt ut "Hur man lyckas..." med originalversionen från New York-premiären den 14 oktober 1961. Artisterna är ganska okända för oss, men det spelar ingen roll. Det är ett nästan bedövande tempo över artisteriet. Samma känsla ger "My fair lady", CBS, med direktupptagning från filmen. Denna skiva innehåller mer av det talade i musicalen än den förra men ändå tillräckligt av musiken och sången för att göra skivan levande. Här är man nästan ändå mer med i salongen när man hör Rex Harrisons underbara engelska och den gudomliga Audrey Hepburn som Liza, visserligen utan någon större röst men med en personlighet som hon lyckas överföra även från skivan.
¤ OS-toner som slog
Här hemma hade vi tråkiga fanfarer som inledning till TV-programmen från OS. Pampiga men tråkiga. När BBC sände sina program från Tokyo-OS startade man med en musiksnutt som engelsmännen genast blev alldeles vilda i. Den var både orientalisk och fylld av moderna rytmer. Det visade sig vara den kände orkestrledaren Helmut Zacharias som komponerat den. Melodin finns nu inspelad på skiva med titeln "Tokyo melody" och säljs i stora upplagor.
¤ Pass på Gunnar
Gunnar Wiklund har bytt grammofonbolag och hans nya arbetsgivare EMI har presenterat honom på ett originellt sätt. Man har givit ut ett mycket innehållsrikt pass på sångaren. Där får man bl. a. veta, vid sida om längd, hårfärg och födelseort, att han spelade gitarr som pojke, slog igenom vid Artist Forum 1959, debuterade i tysk TV 1962 och har fiske, bilar samt taxen Snobben som hobbies.
¤ Gunnar Wiklund från Luleå, har numera EMI som sitt grammofon-
bolag.
-------------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 20 november 1964.
Urmakare Nordlund i Hortlax
EX-SNICKAREN "FLYTTAR" HEM TILL HORTLAX
¤ - Visst känns det vemodigt att lämna Roknäs, men eftersom jag
inte får tag på någon lokal tvingas jag stänga affären, säger urmakare
Åke Nordlund.
Efter 13 år som urmakare i Roknäs stänger Åke Nordlund affärsdörren. Han är uppsagd från de nuvarande lokalerna och eftersom försöken att skaffa nya misslyckats föredrar Nordlund att upphöra med verksamheten.
- Men det betyder inte att jag slutar som urmakare. Jag fortsätter i Hortlax, säger Nordlund.
Familjen Nordlund säljer klockor i såväl Roknäs som Hortlax. Fru Edit sköter Hortlaxaffären medan maken jobbar i "filialen" i Roknäs. Där har han också sin verkstad. Nordlund har arbetat som urmakare på heltid i 13 år. Tidigare sysslade han med någonting helt annat.
¤ LÄMNADE BYGGBRANSCHEN
- Jag var byggnadssnickare i Piteå. På fritid skruvade jag i klockor. Intresset stegrades och jag beslöt att lämna byggbranschen, berättar Nordlund.
Steget från att arbeta med tunga plank till att pillra med millimetersmå klockskruvar gick över förväntan. I två års tid pluggade han per korrespondens för att lära yrket. Kursen arrangerades av en skola i Malmö. Nordlund var en läraktig elev och när kursen avslutades kunde han kvittera ut toppbetyg.
- Men jag var långt ifrån fullärd efter den tvååriga utbildningen. Det tar minst 10 år innan man kan det här yrket, säger Nordlund.
¤ Det gäller att vara stadig på hand när man sätter verktygen i ett
urverk. Ett vanligt armbandsur innehåller 40 mycket små delar.
¤ KÄRVA TIDER FRÅN BÖRJAN
Speciellt lysande gick inte affärerna de första åren.
- Jag omsatte inte mer än 37.000 kronor. Det var kärva tider och jag funderade på att lägga av.
Trots besvärliga tider fortsatte han och snart började det lossna på allvar. Nordlund startade affär i Roknäs. Fram till 1971 höll han till i en liten lokal. När OK byggde nytt fick han chansen att flytta tvärs över gatan in i bättre lokaler. Där har han arbetat många dryga dagar. Kundkretsen ökade successivt och klockor lämnades in från hela Pitebygden. Ja, även från andra delar av länet.
¤ Maskinen på bilden rengör klockor. Den är helautomatisk och med
en arm flyttas klockan genom tre "bad".
¤ PITEÅ BEHÖVER FLER URMAKARE
- Arbete finns det hur mycket som helst. Här i Pitebygden finns det utrymme för fler urmakare. Synd bara att nyrekryteringen är så svag. Det är inte många ungdomar som vill satsa på det här yrket. Jag har erbjudit mig att ta hand om lärlingar, men ingen har nappat på anbudet, säger Nordlund.
Utbildningen till urmakare är omfattande. I Borensberg finns en skola för urmakare och där får man gå i fyra år.
- Nu ska visst utbildningstiden skäras ned något, säger Nordlund.
Han säljer och reparerar klockor. Inkomsterna från reparationer och försäljning är lika stora. På ett år hinner han reparera upp till 2.000 klockor. Antalet reparationer stiger.
¤ ETT FÅTAL MASKINER
Urmakarjobbet är ett hantverk. Den maskinella hjälpen är inte stor. En helautomatisk rengöringsmaskin och en vibrograf ingår i maskinparken. Vibrografen talar via ett skrivande diagram om hur det står till med uret. Hur många sekunder eller minuter går klockan fel på ett dygn.
Efter nyår plockar Nordlund ihop alla klockor och andra prylar i Roknäs. Svårigheterna att hitta en lämplig lokal gör att han koncentrerar all verksamhet till Hortlax.
- Det är nog bästa lösningen. Förr eller senare hade jag tänkt att avveckla Roknäs-affären. Det är för jobbigt för en person att både stå i affären och arbeta i verkstan, säger Nordlund.
--------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 31 december 1975.
FAKTA-------------------------------------------------------------------------------
Åke Nordlund (1924-1987) var en av de affärsidkare som gav vår by sin
profil. Granne med Åke Nordlunds familj bodde John Risberg (1912-1987)
med makan Emmy (1914-1998). John Risberg var byns skomakare. Inte
så långt från Åke Nordlunds urmakeri, fanns smeden Vilhelm Asplund (1911-
1970). Mitt i byn fanns en bilverkstad, åkeri samt bensinstation. Det grund-
ades av Samuel Lundgren (1868-1951). Sönerna Einar (1908-1991) och
Arvid (1914-1986) övertog senare rörelsen.
Som ni ser fanns det gott om driftiga kreativa människor inom Hortlax by.
OBS! De ovannämnda, är bara en del av de som en gång verkade för att
tillhandahålla en god service för byns befolkning.
Roger---------------------------------------------------------------------------------
"Det sista man förlorar är hoppet"
¤ "Du har en cancertumör på vänstra lungan". Det beskedet fick
byggnadsarbetare Tage Eriksson, 55, för någon månad sedan. Idag
åker Eriksson från Piteå till Regionssjukhuset i Umeå för att strålas
för elfte gången.
Tage Eriksson, 55, har cancer. För någon månad sedan fick han beskedet.
- Det har varit många svåra stunder. Men jag ska kämpa. Jag ska klara det här, säger byggnadsarbetare Eriksson, från Bergsviken utanför Piteå.
Tage Eriksson är hemma på permis. Han sitter i det ombonade köket på Bågevägen 3 och serverar kaffe till tända ljus och P-3 skval. Det är 1 december och utanför huset håller kung Bore tillvaron i ett järngrepp.
- Det här hade jag aldrig kunnat drömma om. Att jag skulle få cancer, nej, aldrig, inte jag. Det drabbar andra, men inte en själv.
¤ Många kval
Eriksson har genomlevt många kval sedan i våras, då torrhostan, andningsbesvären och tröttheten blev mer och mer påtaglig.
- Först var det andningen. Jag fick liksom inte nog med luft. Dessutom drabbades jag av feber. En feber som inte ville ge sig.
- Jag var på utställning med min hund i Måttsund. Det var knappt att jag orkade springa runt med honom. "Är det astma?", tänkte jag.
¤ Lugnande
Vid den tidpunkten, när våren var på väg att övergå i sommar, drabbades Tage Erikssons fru Ragnvi av en propp.
- Olika läkare drog paralleller mellan mina besvär, som bara blev värre, och min frus sjukdom. De trodde att mina nerver spökade och jag fick lugnande.
Medicinen hjälpte föga. Medan Ragnvi Erikssons tillstånd förbättrades blev hennes make allt sämre.
Feber. Hosta. Andningssvårigheter. Trötthet. Allt resulterade i en månadslång sjukskrivning.
¤ Tumör på lungan
Under ett fotbollsbesök i Rosvik i somras kulminerade eländet. Tage Eriksson kunde knappt ta sig hem på grund av smärtor.
- Jag hamnade till slut på röntgen här i Piteå. Därifrån blev jag snabbt remitterad till lungkliniken i Boden. Bara det kom som en chock. Allt gick så fort. "Vad gäller det?". Jag visste ju ingenting. Efter några dagar fick Eriksson besked per telefon:
"Du har en cancertumör på ena lungan", förklarade en överläkare.
¤ - Det känns bittert. Det här kunde jag aldrig drömma om. Att jag
skulle få cancer, nej, aldrig, inte jag. Det drabbar andra, men inte en
själv.
¤ Slängde cigaretterna
- Jag blev alldeles tom. Det jag kände går inte att beskriva. Det var fruktansvärt.
- Det första jag gjorde var att slänga cigaretterna. Jag har rökt i 40 år, utan att för den skull vara någon storrökare. Men nu fick det vara slut.
Läkarna i Boden gjorde klart att en operation var utesluten.
- Man kan inte operera bort den här typen av cancer. Tumören kommer bara igen. För min del blev det tal om cellgift. En medicin som gör tillvaron mycket plågsam. Men vad har man för val? Jag blev enormt trött. Vill bara kräkas och tappade matlusten.
¤ Till Umeå
Efter tre behandlingar fick Tage Eriksson remiss till Regionsjukhuset i Umeå.
- Du ska strålas, sade läkarna.
I Umeå har Eriksson legat tre veckor och genomgått 10 behandlingar. I helgen var han hemma på permission.
- Idag, måndag, åker jag tillbaka igen. Totalt ska jag strålas 25 gånger, berättar Tage Eriksson.
¤ Tappat hår
- Jag har tappat hår efter strålningen. Men utöver det har jag inga större obehag, rent fysiskt. Jag föredrar strålning framför cellgift.
- Överläkaren i Umeå hävdar att det skett en förbättring efter behandlingen. Ett sådant besked håller humöret uppe. Det sista man tappar, det är hoppet. Jag ska igenom det här. Jag ska klara det, säger Tage Eriksson.
¤ 12-15 månader
Erikssons sjukdom tar 12-15 månader att behandla. Efter strålningen i Umeå väntar ny behandling med cellgifter i Boden.
- Jag har en svårbotad cancer. Tumörerna blir mycket stora och är snabbväxande. Men fördelen, om man nu kan prata om det, är att de är enklare att upptäcka.
För tio år sedan var det omöjligt att bota en cancertumör av denna art. Idag har vetenskapen gått framåt och det finns hopp för Tage Eriksson.
¤ Tacksam
- Jag känner stor tacksamhet mot den sjukvård vi har i Sverige. Själv skulle jag aldrig klara att finansiera den vård och behandling som erbjuds. Ibland talas det om nedskärningar. Jag hävdar att man aldrig får pruta på sjukvården. Det måste finnas andra bitar att skära i.
- När man är sjuk, först då inser man lyckan i att vara frisk och kunna gå till ett jobb. Det är värt alla pengar i världen. Jag hoppas få uppleva den dagen igen.
¤ Uppbackning
- Jag har fått en fantastisk uppbackning av mina vänner. Alla ställer upp för att hjälpa och stötta. Det känns skönt. Skriv att jag vill tacka dem alla.
- Jag ska igenom min hemska sjukdom. En dag ska jag vara tillbaka på Assis byggnadsavdelning. Jag ska kämpa,, avslutar Tage Eriksson, 55, och dricker ur sista skvätten ur sin kaffekopp.
-----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 2 december 1985.
FAKTA----------------------------------------------------------------
Tage Eriksson, var alltså mannen som hade modet att på ett
okonstlat sätt, berätta om det mest privata. Heder åt honom.
Tage Erikssons mor, Hanna, var min morfars syster. Tage var
med andra ord kusin till min mamma.
Den 14 juli 1986 avled Tage Eriksson, 55 år gammal.
Roger-----------------------------------------------------------------
Lindqvists väderrapport - del 879
Der råder storm därnere i södern. Här i Norrbotten däremot är det fortfarande lugna puckar. Nåja, det kom väl en och annan lite hårdare vindby häromdagen. Och varje gång det blåser till lite extra, så är jag rädd att Sessan våran katt skall blåsa bort. Hon är så liten till sitt omfång, att jag skulle inte alls bli förvånad om vi någon morgon såg henne dingla i någon hög talltopp i den närliggande skogen. Än har det inte hänt, men man vet ju aldrig.
Trots att vi idag firar första advent så lyser snön ännu med sin frånvaro. Norah har varit på skyltsöndag dagen till ära. Hon var full av iver när hon besökte oss för några timmar sedan. En apa med jättelånga armar hade hon med sig hem som ett minne från sin skyltsöndags-promenad i vår snölösa stad.
Därmed är Lindqvists väderrapport avslutad.
Go´afton!
Den här mycket spännande bilden berättar hur min promenadväg
såg ut idag. Intressant eller hur?
-------------------------------------------------------------------------------
Promenadvägsväderrapportfotograferingsflanör: ROGER LINDQVIST.
Trots att vi idag firar första advent så lyser snön ännu med sin frånvaro. Norah har varit på skyltsöndag dagen till ära. Hon var full av iver när hon besökte oss för några timmar sedan. En apa med jättelånga armar hade hon med sig hem som ett minne från sin skyltsöndags-promenad i vår snölösa stad.
Därmed är Lindqvists väderrapport avslutad.
Go´afton!
Den här mycket spännande bilden berättar hur min promenadväg
såg ut idag. Intressant eller hur?
-------------------------------------------------------------------------------
Promenadvägsväderrapportfotograferingsflanör: ROGER LINDQVIST.
Axel Lundman AB - Hortlax
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 12 november 1947.
Hortlax-författare
År 2000 avled författarinnan Birgitta Thunqvist i en ålder av 75 år. Birgitta vars flicknamn var Lundmark, var en barndomsvän till min mor. I månaden december, 2000, fanns en minnesteckning över hennes liv, publicerat i Piteå-Tidningen.
Birgitta Thunqvist.
Författaren och socialarbetaren Birgitta Thunqvist, Norrköping, har efter en tids sjukdom avlidit. Hon blev 75 år.
Närmast sörjande är make och barn med familjer.
Hon var född Lundmark i Finnträsk, någon mil från Jävrebyn och växte upp i Grundvik, Hortlax.
Som 13-åring fick hon arbeta som piga i Hortlax och Piteå för att senare flytta till arbete i Stockholm. Därefter studerade hon i Göteborg.
I många år ägnade Birgitta Thunqvist sig åt socialt arbete, bland annat som kurator.
Hon hade länge skrivandet som hobby, och debuterade 1979 med boken "Min barndomstro, mitt gissel".
I slutet av 1990-talet gav Birgitta Thunqvist ut en trilogi böcker "Jorden hon älskade", "Piga utan betyg" och "Ljuset kommer" baserade på hennes mors och hennes eget liv.
Nyligen kom hon ut med "Julias kvinnor" som bygger på människoöden vilka Birgitta Thunqvist hört berättas om eller mött genom sitt mångåriga sociala arbete. Berättelser som placerats i Norrbotten, och där delar av handlingen förlagts till Pitebygden.
Thunqvist hade genom åren långa tider av sjukdom. I sin ungdom drabbades hon av tuberkulos och fick sedan reumatisk värk för att 1994 drabbas av cancer, vilken kom att ända hennes liv.
-----------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ December 2000.
Birgitta Thunqvist.
Författaren och socialarbetaren Birgitta Thunqvist, Norrköping, har efter en tids sjukdom avlidit. Hon blev 75 år.
Närmast sörjande är make och barn med familjer.
Hon var född Lundmark i Finnträsk, någon mil från Jävrebyn och växte upp i Grundvik, Hortlax.
Som 13-åring fick hon arbeta som piga i Hortlax och Piteå för att senare flytta till arbete i Stockholm. Därefter studerade hon i Göteborg.
I många år ägnade Birgitta Thunqvist sig åt socialt arbete, bland annat som kurator.
Hon hade länge skrivandet som hobby, och debuterade 1979 med boken "Min barndomstro, mitt gissel".
I slutet av 1990-talet gav Birgitta Thunqvist ut en trilogi böcker "Jorden hon älskade", "Piga utan betyg" och "Ljuset kommer" baserade på hennes mors och hennes eget liv.
Nyligen kom hon ut med "Julias kvinnor" som bygger på människoöden vilka Birgitta Thunqvist hört berättas om eller mött genom sitt mångåriga sociala arbete. Berättelser som placerats i Norrbotten, och där delar av handlingen förlagts till Pitebygden.
Thunqvist hade genom åren långa tider av sjukdom. I sin ungdom drabbades hon av tuberkulos och fick sedan reumatisk värk för att 1994 drabbas av cancer, vilken kom att ända hennes liv.
-----------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ December 2000.
NORAH visar sin vackra tänder...
I Norahs mun bor inga tandtroll, vilket hon härmed bevisat.
--------------------------------------------------------------------------------
Tandfotograf: ROGER LINDQVIST (som inte heller har några tand-
troll inneboende).
OLA HÅKANSSON
Han är en av pionjärerna i svenskt pop-liv. Började sjunga under rock-epoken, blev riksbekant när Beatles-hysterin härjade. Och det stora genombrottet kom i en eurovisions-tävling. Nu är han etablerad svensktopps-sångare med ambition att föryngra Svensktoppen.
Ola Håkansson heter han.
¤ OLA HÅKANSSON.
Eurovisions-tävlingen ja. Året var 1969. Ola hade övergett den engelska popsången, spräckt upp sin grupp Janglers och beslutat satsa på Svensktoppen istället. Och han skulle få en drömstart. TV erbjöd honom att bli en av finalisterna i eurovisions-uttagningen från Cirkus i Stockholm. Men Ola minns drömstarten som en mardröm av jättelika mått. Vi låter Ola själv sköta snacket.
- Jag hade inte sjungit offentligt på tre månader. Nu skulle jag plötsligt stå på en scen utan Janglers. Det kändes fruktansvärt tomt. Dessutom skulle jag sjunga på svenska. Det är alltid värre än engelska. Alla märker när man dabbar sig i en svensk text.
- På repetitionerna var det inga problem. Jag var kolugn. Tyckte det skulle bli ball att få sjunga direkt i TV. En jättechans för mej. Men nerverna svek mej totalt. När jag kom in på scen och dirigenten, Lasse Samuelsson, slog in tempot fick jag en black-out! Jag glömde texten. Visste inte hur den började eller nånting. Jag kunde inte ens refrängen just då! Men det gick ju inte att förbli tyst så jag sjöng nånting, vad det nu var - "du är här och jag är där" tror jag att det var. Det var fruktansvärt. Så småningom kom jag i alla fall på låtens titel - "Du skänker mening åt mitt liv" alltså.
Nervpressen gjorde att Ola fck svårt att andas. Han sjöng falskt och gjorde ett enormt dåligt intryck på juryn. Han fick också sedermera inta sista plats i tävlingen. Men efter tävlingen började hans inspelning av låten sälja allt mer och mer. Och den blev efter en kort tid en storsäljare. 40.000 exemplar. Inte dåligt med tanke på hur det lät i TV.
- Det är inte enda gången i mitt artistliv som jag varit så fruktansvärt nervis, säger Ola. Jag har varit det en gång förut under Ola & Janglers-tiden. Vi var på Olympia i Paris. Det var direktsändning i radio och andra kanoner i showen var Dusty Springfield och Chrispian Peters.
- Strax före showens början gläntade jag på ridån och tittade ut på publiken. Jag fick en chock! Där satt bara äldre människor i smoking och annan galaklädsel. Och en annan som skulle in och sjunga en Rolling Stones-låt!
Ola satsar nu på att föryngra Svensktoppen. Det behövs nya idoler och poppigare tongångar på listan, menar han. Och han går själv i spetsen för ett föryngrat Svensktoppen. Han har under flera månader jobbar i Diekes inspelningsstudio utanför Stockholm med en LP-skiva med enbart helsvenskt material av grabbarna Björn Olsén och Klas Birgersson. Varje vecka flänger han på inrikesflyget mellan Hälsingborg och Stockholm. Han hyr en restaurang i Hälsingborg som i hans regi kallas Balders Hage. Där är det full fart på dansmusiken fredag-lördag.
- En kul grej och en skön kontrast till sjungandet, säger Ola som snart hoppas vara på Svensktoppen med lite fräsigare popigare grejor.
Ola Håkansson i Starlets porträttserie.
-------------------------------------------------------------------------------
STARLET ¤ Mars 1972.
Svenska Hjältar
"Världen är ingen bra plats att leva i", så uttryckte jag mig i ett av mina blogginlägg för ett tag sedan. Det finns som vi alla vet en sådan oerhörd nöd och fattigdom, ute i vår värld, att man blir ångestfylld bara man tänker på det. Men mitt i all detta elände, finns det ljus i tillvaron. Det handlar om vanliga människor som vågar stå upp och genom sitt privata och brinnande engagemang kämpar med all sin kraft för att råda bot på allt detta lidande.
Just nu pågår i tidningen Aftonbladet nomineringar till "Svenska Hjältar". Man vill genom detta uppmärksamma det som jag nyss nämnt nämligen vardagshjältarna. Två personer som nominerats är Solbritt och Kjell Holmbom i Muskus, några kilometer ovanför Älvsbyn här i Norrbotten. Solbritt och Kjell har under många år flitigt arbetat för de små och utsatta i Kenya. Mellan 1986-1998 var de två bosatta i landet, och fick på nära håll se och uppleva den ibland hopplösa situation som den kenyanska befolkningen levde under. De två har med andra ord varit på plats och har genom detta skaffat sig stora viktiga erfarenheter som senare vid hemkomsten kom väl till pass.
¤ Solbritt och Kjell Holmbom har fått en av nomineringarna till
Aftonbladets "Svenska Hjältar". Nomineringen låter som följer:
"Solbritt och Kjell Holmbom har i all tysthet stöttat barnfamiljer i Kenyas slum i 25 år. De samlar in pengar, ordnar loppis, pantar flaskor och burkar, har en biodling, ordnar minnestelegram och är mycket uppfinningsrika för att hitta sätt att hjälpa. Alla intäkter går oavkortat till hjälpverksamheten. Efter att ha bott i Kenya 1986-1998 har paret egna kontakter där som ser till att pengarna hamnar på rätt ställe och gör mesta möjliga nytta.
De besöker landet regelbundet och har kontinuerlig kontakt med sina kenyanska vänner. Att dessa människor dessutom gör mycket på hemmaplan, helt utan åthävor, är fantastiskt. Jag tycker att deras långvariga, långsiktiga insatser är mycket hjältemodiga - i synnerhet som de är alldeles vanliga människor utan rikedomar att stödja sig på. Deras engagemang kommer från hjärtat och visar att vi alla kan göra skillnad - om vi bara vill.
Catherine Lundmark".
Lill-Babs 1960
Siw Malmkvist 1960
SIW MALMKVIST SJUNGER:
ÅH! VILKA KYSSAR
VÅR LÅT HAR INGEN TEXT
FLICKOR BAK I BILEN
MI SCUSI, MI SCUSI SIGNOR
-------------------------------
MEP 9007
SJU VACKRA GOSSAR
BUON GIORNO AMORE
KÄRLEKSGASEN
MIDNATTSSOLEN
-------------------------------
MEP 490
JAZZBACILLEN
LÅT BLI ATT BLI KÄR I MEJ
PÅ VÅRAT FIK
BUBBEL
-------------------------------
MEP 467
AUGUSTIN
COCKTAIL TANGO
NYA FÅGELSÅNGEN
DET ÄR MIN MELODI
-------------------------------
MEP 469
metronome records ¤ 1960
Jag och bryggan...
Så står jag där igen. Nere vid Tingsholmsviken. I bilen sitter frun och väntar. Jag tar min kamera och går ned mot den brygga som vid första anblicken verkar litegrann halkig och slipprig. Av den anledningen blir min steg väldigt försiktiga. Jag vet inte vad som lockar, jag har frågat mig själv många gånger. Men det är som om det vore en slags osynlig kraft som drar mig hit gång på gång. För de flesta så skulle själva anblicken av ett besök vid viken, utgöra en rätt så tråkig sorts känsla. Men i mitt bagage har det samlats vissa saker och minnesbilder som knyter mig till vissa platser. Så också med Tingsholmen. Någon bättre förklaring kan jag inte ge. Det är vackert trots det vardagliga och enkla. I enkelheten kan det mest underbara finns. Det behöver inte alls vara stort och pråligt. Det enkla kan ibland te sig så mycket bättre.
¤ Det enkla i vardagen kan ibland vara tusen gånger bättre än det
stora och pråliga. Det är som om det vore en slags osynlig kraft som
drar mig hit ner gång på gång. Så står jag här igen, vid en enkel båt-
brygga nere vid Tingsholmsviken.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
¤ Det enkla i vardagen kan ibland vara tusen gånger bättre än det
stora och pråliga. Det är som om det vore en slags osynlig kraft som
drar mig hit ner gång på gång. Så står jag här igen, vid en enkel båt-
brygga nere vid Tingsholmsviken.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
"Ta in varje nytt andetag med tacksamhet"
Det var onsdagen den 21 oktober 2009. Tillsammans med min syster, hennes särbo och min mor, gjorde vi ett besök hos min pappas bror Åke. Även kusinen Britta var där också. Vi samlades runt kaffebordet i Åkes vardagsrum, och satt och samtalade. Åke var min pappas yngste bror, och den just då enda kvar av den en gång så stora syskonskaran. Åke var den snällaste farbror man kunde tänkas ha. Ja, snälla var dom ju allihop, Allt från farmor och farfars förstfödde Ingvar f. 1911 till Åke f. 1924. Däremellen Ingvar och Åke fanns ytterligare 8 syskon. Den näst sista i skaran blev Artur som gick bort i augusti 2009.
Ibland när man precis lämnat en jobbig period, kan tanken slå mig, tur att man inte visste vad som låg och lurade framför. Samma tanke kom efter min lungoperation våren 2005. Men när man finns mitt i det hemska och tunga, så är den enda tanken att ta sig igenom svårigheterna och att lämna allt det trista bakom sig. Koncentrationen just då, är till 100 % inställd på att överleva sekund för sekund, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka.
Vid besöket hos Åke, ringer plötsligen min mobil. Det är Elisabeth som berättar att hon inte mår bra. Hon ber mig därför komma förbi och hämta henne från en annan adress, när vi åker förbi hemåt. Det skall så småningom visa sig, att Elisabeth några dagar därpå åker in akut på Piteå lasarett, med stor andnöd och med en omfattande sjukdomskänsla i hela kroppen. Hon blir snabbt förd till intensiven där man kopplar henne till sladdar och apparater, medan jag står hjälplös bredvid. - Det kan vara livshotande, säger den kvinnliga doktorn, som i mitt tycke ser väldigt bekymrad ut.
"Jaså, ska Elisabeth dö nu också", var den tanke som slog mig omgående. Fyra veckors lasarettsvistelse väntade, däribland en vecka i respirator. Och varje gång telefonen ringde var det på darriga ben jag svarade. Men turligt nog klarade Bettan krisen. Och en dag fick jag åka till den vårdavdelning hon låg på för att hämta hem henne.
Det är med den bakgrunden som jag säger, tur att man inte vet vad som väntar. Lev dagen i dess fulla kraft, medan det går. Ta därför in varje nytt andetag med tacksamhet, så länge allt är som det skall vara. Det är min livsfilosofi, efter mina 54 år på den här jorden.
Må så gott!
/Roger.
Det var en onsdag i oktober 2009. Vi gjorde ett besök hos min fars
bror Åke I Öjebyn. Även Stig-Arne var med. Idag är de båda borta,
Åke avled den 24 februari 2010, Stig-Arne den 22 november 2011.
------------------------------------------------------------------------------
Ibland när man precis lämnat en jobbig period, kan tanken slå mig, tur att man inte visste vad som låg och lurade framför. Samma tanke kom efter min lungoperation våren 2005. Men när man finns mitt i det hemska och tunga, så är den enda tanken att ta sig igenom svårigheterna och att lämna allt det trista bakom sig. Koncentrationen just då, är till 100 % inställd på att överleva sekund för sekund, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka.
Vid besöket hos Åke, ringer plötsligen min mobil. Det är Elisabeth som berättar att hon inte mår bra. Hon ber mig därför komma förbi och hämta henne från en annan adress, när vi åker förbi hemåt. Det skall så småningom visa sig, att Elisabeth några dagar därpå åker in akut på Piteå lasarett, med stor andnöd och med en omfattande sjukdomskänsla i hela kroppen. Hon blir snabbt förd till intensiven där man kopplar henne till sladdar och apparater, medan jag står hjälplös bredvid. - Det kan vara livshotande, säger den kvinnliga doktorn, som i mitt tycke ser väldigt bekymrad ut.
"Jaså, ska Elisabeth dö nu också", var den tanke som slog mig omgående. Fyra veckors lasarettsvistelse väntade, däribland en vecka i respirator. Och varje gång telefonen ringde var det på darriga ben jag svarade. Men turligt nog klarade Bettan krisen. Och en dag fick jag åka till den vårdavdelning hon låg på för att hämta hem henne.
Det är med den bakgrunden som jag säger, tur att man inte vet vad som väntar. Lev dagen i dess fulla kraft, medan det går. Ta därför in varje nytt andetag med tacksamhet, så länge allt är som det skall vara. Det är min livsfilosofi, efter mina 54 år på den här jorden.
Må så gott!
/Roger.
Det var en onsdag i oktober 2009. Vi gjorde ett besök hos min fars
bror Åke I Öjebyn. Även Stig-Arne var med. Idag är de båda borta,
Åke avled den 24 februari 2010, Stig-Arne den 22 november 2011.
------------------------------------------------------------------------------
POPGOTT - 1967
¤ Lill Lindfors kommer snart med en EP, där hon bl a sjunger en bossa nova som hon plockat med sig hem från besöket nyligen i Brasilien.
¤ Malmös pophopp Namelosers står åter på scenen efter en tids tystnad då man bl a reorganiserade bandet.
¤ Lee Kings turnerar en vecka i Danmark till hösten.
¤ Just nu läggs sista handen vid en Lill-Babs-LP, den första på mycket länge. Det blir idel nya låtar med tonvikt på Herb Alperth-stilen.
¤ Den 10-27 augusti pågår Hollies sommarturné här i landet.
¤ Tre hela månader blir Hep Stars i USA. De tre sista månaderna på året. Arbetstillstånd är ordnat i Los Angeles, Las Vegas och Hollywood. Chansen finns också att hepparna får framträda i den enormt tongivande TV-show ED SULLIVAN producerar.
¤ De skandinaviserade engelsmännen Red Squares har fått en helsida i den stora amerikanska musiktidningen Cash Box. "Röda torgen" turnerar hela sommaren i Sverige.
¤ Underbara Maria Makeba besöker oss tio dagar i denna månad. Stockholm, Göteborg, Lund och Furuvik får glädjas åt hennes sång, hennes vitala artisteri.
¤ "Mirage" och "Run, Run, Baby, Run" framför Tommy James och The Shondells på en ny singel. Bra låtar båda två med ett plus för "Mirage", som f. ö. är Tommys femte raka hit på USA-listan.
¤ Katten vet, om inte Lill-Babs med EP:n "Någonting fånigt" bjuder på sin hittills bästa inspelning. Hon är väl värd denna framgång.
Moonlighters har fått trubbel med sin Mexico-turné. Mexicanarna
vill att grabbarna skall förlänga kontraktet fyra månader om de blir
poppis därborta, men det tycker man är litet för mycket av det goda.
Fyra månader totalt räcker, anser man. På bilden ses från vänster:
Lasse Holm, Sven Ahlström, Tord Jonsby, Lennart Carlsmyr. Sittande:
Bengt Karlsson och Tommy Dahlström.
Bomberna i Ö-vik ligger i tidningspolemik med göteborgska pop-
gruppen Tages. Västkustgrabbarna har introducerat en ny transpor-
tabel scenbelysning, som tas med från dansställe till dansställe. En
ganska arbetssam och vidlyftig procedur. Nu menar gruppen att de är
först i Sverige med den belysande idén. Bomberna från Ångermanland
hade premiär med ett eget ställverk för snart ett år sedan, och skulle
därmed vara de allra första.
-----------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 23 juni 1967.
FAKTA-----------------------------------------------------------------------------
Bomberna, eller Hasses Showtett, som man hette från början, bildades
1958. Medlemmar som kommit och gått under åren:
Hans Lundgren, dragspel, klaviatur, Ragnvald Strandberg, sax, Sven-Erik
Bylin, trummor, Kjell Nordin, bas, Jan Yanne Sundin, gitarr, May-Liz Wellin,
sång, Göran Håkansson, gitarr, Pat Solomon, sång, sax, Nicke Svensson,
bas, Bo Carlstedt, trummor, Bengt Lindgren, sax, Jan-Olov "Jojjen" Jäg-
bring, sax, Rune Strandberg, gitarr, Gerhard Jacobsson, gitarr, Bi Johansson,
sax, Roland Nordin, gitarr, Siv och Berit Ljung, sång, Runo Edström, sång.
1965 bytte bandet namn till Bomberna. Orkestern turnerade mellan Kiruna i
norr ner till Stockholm i söder. 1965 medverkade gruppen i TV-programmet
Drop-In med programledaren Kersti Adams-Ray.
Roger-------------------------------------------------------------------------------
¤ Malmös pophopp Namelosers står åter på scenen efter en tids tystnad då man bl a reorganiserade bandet.
¤ Lee Kings turnerar en vecka i Danmark till hösten.
¤ Just nu läggs sista handen vid en Lill-Babs-LP, den första på mycket länge. Det blir idel nya låtar med tonvikt på Herb Alperth-stilen.
¤ Den 10-27 augusti pågår Hollies sommarturné här i landet.
¤ Tre hela månader blir Hep Stars i USA. De tre sista månaderna på året. Arbetstillstånd är ordnat i Los Angeles, Las Vegas och Hollywood. Chansen finns också att hepparna får framträda i den enormt tongivande TV-show ED SULLIVAN producerar.
¤ De skandinaviserade engelsmännen Red Squares har fått en helsida i den stora amerikanska musiktidningen Cash Box. "Röda torgen" turnerar hela sommaren i Sverige.
¤ Underbara Maria Makeba besöker oss tio dagar i denna månad. Stockholm, Göteborg, Lund och Furuvik får glädjas åt hennes sång, hennes vitala artisteri.
¤ "Mirage" och "Run, Run, Baby, Run" framför Tommy James och The Shondells på en ny singel. Bra låtar båda två med ett plus för "Mirage", som f. ö. är Tommys femte raka hit på USA-listan.
¤ Katten vet, om inte Lill-Babs med EP:n "Någonting fånigt" bjuder på sin hittills bästa inspelning. Hon är väl värd denna framgång.
Moonlighters har fått trubbel med sin Mexico-turné. Mexicanarna
vill att grabbarna skall förlänga kontraktet fyra månader om de blir
poppis därborta, men det tycker man är litet för mycket av det goda.
Fyra månader totalt räcker, anser man. På bilden ses från vänster:
Lasse Holm, Sven Ahlström, Tord Jonsby, Lennart Carlsmyr. Sittande:
Bengt Karlsson och Tommy Dahlström.
Bomberna i Ö-vik ligger i tidningspolemik med göteborgska pop-
gruppen Tages. Västkustgrabbarna har introducerat en ny transpor-
tabel scenbelysning, som tas med från dansställe till dansställe. En
ganska arbetssam och vidlyftig procedur. Nu menar gruppen att de är
först i Sverige med den belysande idén. Bomberna från Ångermanland
hade premiär med ett eget ställverk för snart ett år sedan, och skulle
därmed vara de allra första.
-----------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 23 juni 1967.
FAKTA-----------------------------------------------------------------------------
Bomberna, eller Hasses Showtett, som man hette från början, bildades
1958. Medlemmar som kommit och gått under åren:
Hans Lundgren, dragspel, klaviatur, Ragnvald Strandberg, sax, Sven-Erik
Bylin, trummor, Kjell Nordin, bas, Jan Yanne Sundin, gitarr, May-Liz Wellin,
sång, Göran Håkansson, gitarr, Pat Solomon, sång, sax, Nicke Svensson,
bas, Bo Carlstedt, trummor, Bengt Lindgren, sax, Jan-Olov "Jojjen" Jäg-
bring, sax, Rune Strandberg, gitarr, Gerhard Jacobsson, gitarr, Bi Johansson,
sax, Roland Nordin, gitarr, Siv och Berit Ljung, sång, Runo Edström, sång.
1965 bytte bandet namn till Bomberna. Orkestern turnerade mellan Kiruna i
norr ner till Stockholm i söder. 1965 medverkade gruppen i TV-programmet
Drop-In med programledaren Kersti Adams-Ray.
Roger-------------------------------------------------------------------------------
Tony Walter i The Lee Kings har hört av sig...
Året var 1966. Det var brylcreem, myggjagare och Bild Journalen som var på modet. I radion hördes Lenne & The Lee Kings, med låtarna; "Stop the music" och "L.O.D.". I bandet satt Tony Walter bakom trummorna, tillsammans med "popkollegorna" sångaren Lenne Broberg, basisten Mike "Little Mike" Watson och gitarristen Johnny Lundin.
Under arbetet med att skriva Historien om Larry Dean, stötte jag även på Tony Walter. För ett tag sedan skickade han mig en hälsning. Tony är fortfarande kvar inom underhållningsbranschen, men nu som legitimerad lekledare. 
Tony Walters syssla numera är att förgylla tillvaron och ge människor en upplevelse utöver det vanliga. Här finns allt för exempelvis firmafesten, mat, underhållning, karaoke, musik och aktiviteter av olika slag.
Trummisen Tony Walter med förflutet i popbandet Lennes &
the Lee Kings har sänt mig en hälsning. Numera är Tony leg.
lekledare.
-------------------------------------------------------------------------
Kort om kändisar / 1967
¤ Tolle Fredriksson, sångare i Objections, var den som fick första erbjudandet att ersätta försvunne John i Deejays. Tolle och Objections är ju än så länge relativt okända för den stora publiken, så Tolle blev både överrumplad och smickrad. Men...efter moget övervägande nobbade han. Han ville hellre kämpa med kompisarna i Objections mot toppen. Och han ångrade sig inte en sekund, när Deejays veckan därpå belade förstaplatsen på Tio-i-topp. Det är kamratskap det!
¤ Den senaste tiden har från skivbolagshåll riktats tämligen stark kritik mot Kvällstoppen. Skivbolagen har kunnat avläsa i sin egen säljstatistik att skivor som ligger på Kvällstoppen säljer mindre än vissa andra som inte alls finns med på listan. Rune Hallberg, producent för programmet, berättar för en kvällstidning att programmet snart kommer att ändras. Förmodligen kommer listan, som nu omfattar 20 skivor, att dras ner till bara 10 eller 15 plattor.
¤ Det sägs att Gary Marsden tänker bryta med sin gamla kompgrupp The Pacemakers och det inom kort. Efter en åtta år lång glansperiod med The Pacemakers vill Gary nu försöka göra karriär som solist. Det är bara att önska honom lycka till samtidigt som man uttalar den förhoppningen att The Pacemakers inte gör allvar av planerna att lämna showbusiness.
¤ Beppe Wolgers, som ger den fina jazzsångerskan Nannie Porres en fin chans till comeback i sin sommarrevy "Vi älskar er" på Idéon - enligt min och många andras uppfattning den särklassigt bästa av Beppes revyer.
¤ Hep Stars beryktade USA-turné i oktober, november och december är nu klar till 99 procent. Till och med arbetstillståndet - det eviga kruxet i dom här sammanhangen - är fixat. Turnén kommer att omfatta hela den amerikanska kontinenten från Los Angeles i väster till New York i öster. Bland annat blir det ett flera veckors gästspel på en berömd restaurang i spelstaden Las Vegas. Nyligen medverkade Hepparna vid en popgala på Liseberg i Göteborg. 20 brudar svimmade och en blev till och med så illa däran att hon fick föras till sjukhus.
¤ Popsångaren Cliff Richard gör f. n. en film för Billy Graham-organisationen. Richard har i en serie TV-program berättat om sin omvändelse till kristen tro. Han studerar till kristendomslärare och tror att han skall kunna göra mycket för ungdomen. En känd skådespelare, som följt Cliff Richards exempel är Dick van Dyke. Han har en stor roll i den senaste James Bond-filmen, som just nu inspelas i England. Han skall också göra några TV-program under sin Englandsvistelse. Men snart tänker Dick van Dyke helt ägna sig åt kyrklig verksamhet. Han är redan söndagsskollärare och församlingsäldste i sin kyrka hemma i Amerika.
------------------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 23 juni 1967.
Kjell-Bertils "Misty" - Då stod tiden stilla...
Det sägs ju att storleken inte har någon betydelse. I pianisten Erroll Garners fall hade den absolut inte det. Garner - som mätte 157 cm i strumplästen - komponerade en av de bästa finstämda kompositioner som människor världen över har kommit att älskat genom åren. Den 27 juli 1954 satt Erroll Garner i en inspelningsstudio i New York. Tillsammans med basisten Wyatt Ruther och trumslagaren Eugene "Fats" Heard, framförde man Garners verk: "Misty". Plattan kom senare ut på klassiska skivetiketten Verve. I dag är Misty en god gammal evergreen, spelad och avlyssnad miljoner gånger om. Någon har sagt att Misty är de älskande parens dans, och att den tre minuter långa Garner-versionen, får tiden att stå stilla.
Hur som helst, så hittade Misty vägen till Kjell-Bertils repertoar. Den spelades i vårt band i många år. Allan Lundström blåste på sin tenorsax, och visst var det så - då stod tiden faktiskt stilla. När vi medverkade i "Dansbandskrampen" 2010, nää, jag har inte skrivit fel, det hette faktiskt "krampen". Krampen får väl i det här fallet åsyfta de eventuella kramper man fick i sina ben av att återigen sitta bakom trummorna som förr i tiden.
Tyvärr kunde inte Allan Lundström medverka, han gick bort året före, 2009, i en ålder av 77 år. Men visst fanns vår gamle spelkompis med, när tonerna ljöd ut över det till bredden fyllda dansgolvet. Den här gången var det vår pianist Tomas Åström som axlade Allans fallna mantel. "Misty" de älskande parens egen dans...
Kjell-Bertils orkester, 1983.
----------------------------------------------------------------------
Hur som helst, så hittade Misty vägen till Kjell-Bertils repertoar. Den spelades i vårt band i många år. Allan Lundström blåste på sin tenorsax, och visst var det så - då stod tiden faktiskt stilla. När vi medverkade i "Dansbandskrampen" 2010, nää, jag har inte skrivit fel, det hette faktiskt "krampen". Krampen får väl i det här fallet åsyfta de eventuella kramper man fick i sina ben av att återigen sitta bakom trummorna som förr i tiden.
Tyvärr kunde inte Allan Lundström medverka, han gick bort året före, 2009, i en ålder av 77 år. Men visst fanns vår gamle spelkompis med, när tonerna ljöd ut över det till bredden fyllda dansgolvet. Den här gången var det vår pianist Tomas Åström som axlade Allans fallna mantel. "Misty" de älskande parens egen dans...
Kjell-Bertils orkester, 1983.
----------------------------------------------------------------------
Bilder och funderingar en dag som denna...
Jag har alltmer antagit formen av en slags väderobservatör, i och med mina skildringar av "dagens väder". Men som jag tidigare sagt, så måste det vara förknippat med den ålder jag befinner mig i. Som sagt: dagens väder är ungefär samma som igår. Man varnar just nu för utbredd blixthalka i hela Norrbotten. Två män fick sätta livet till igår, vid en frontalkollision i trakterna kring Morjärv. De två männen, födda 1951, resp, 1955, åkte i samma bil, medan den andra bilens förare skadades lindrigt. Så se upp därute på vägarna, ni har någon som väntar på er därhemma...
Jag berättade i onsdags att jag hittat en bekant död i sitt hem. Som alltid är det väldigt jobbigt när någon man känner går bort. Den enda trösten är att vi vet att han vid något tillfälle, hoppades på att när det en gång blev dags, så ville han helst somna in i sin egen säng. Det fick han. Än en gång aktualiseras frågan om hur skört livet är.
Häromdagen kunde vi läsa i vår lokaltidning, Piteå-Tidningen, att polisen tagit hand om en kvinna med handeldvapen på sig. Hon hade visat vapnet för en person, på Rådhustorget mitt i stan. Turligt nog hade den personen så pass mycket civilkurage att han omedelbart anmälde händelsen för polisen. Ja, ja, ja! Vad är det för värld vi lever i? Detta är en fråga som jag ställer mig rätt så ofta. Handeldvapen, mitt på Piteå stads gator och torg! I grannstaden Luleå har det då och då förekommit skottlossning. Det är nära nog...Ingen skall behöva gå omkring med stark rädsla i kroppen ute på stadens gator. Tyvärr är det så.
SwedBank har återigen utsatts för ett bedrägeriförsök. Människor avrättas ute på gatorna i både Stockholm och Malmö. Rånargäng bryter sig in hos vanliga människor i deras hem. I höstas hände detta i byn Långträsk, cirka 5 mil från Piteå. Listan kan göras hur lång som helst, tyvärr så är jag rädd att våldet håller på att eskalera, snart måste man väl ha livvakt för att åka upp till byn på ICA-butiken.
Nu har jag (som ni säkert sett) halkat in på ett stickspår. Därför så skall jag försöka ta mig tillbaka på huvudspåret igen...om ni väntar en stund...Nu är jag där!!!
Här kommer några bilder från dagen:
Vid Storfors Varv & Marina upptäckte jag den här "välkomstmattan".
Det var bara för mig att kliva på...Men - jag blev lite betänksam när
jag såg alla de dödskallar som ramade in mattan...
Det första som möter mig är den här "torrlagda" båten. Kanske ett
framtida renoveringsobjekt?
Ja, då går jag...
När jag blickar ut över Piteälven, konstaterar jag en tunn isskorpa
som på vissa delar brett ut sitt genomskinliga täcke.
Längst bort till höger syns Lövholmens såg. Där började en gång den
då 28-årige John Lindqvist för att senare övergå till Wallboard-fabriken
granne med ASSI.
"Vägen västerut", brukade min morfar ofta prata om när jag var barn.
Jag tror att alla morfars vägar ledde västerut. Den här vägen som ses
på bilden, är däremot vägen söderut. Åker man den här, så kommer
man faktiskt ända fram till kungens slott i Stockholm.
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Jag berättade i onsdags att jag hittat en bekant död i sitt hem. Som alltid är det väldigt jobbigt när någon man känner går bort. Den enda trösten är att vi vet att han vid något tillfälle, hoppades på att när det en gång blev dags, så ville han helst somna in i sin egen säng. Det fick han. Än en gång aktualiseras frågan om hur skört livet är.
Häromdagen kunde vi läsa i vår lokaltidning, Piteå-Tidningen, att polisen tagit hand om en kvinna med handeldvapen på sig. Hon hade visat vapnet för en person, på Rådhustorget mitt i stan. Turligt nog hade den personen så pass mycket civilkurage att han omedelbart anmälde händelsen för polisen. Ja, ja, ja! Vad är det för värld vi lever i? Detta är en fråga som jag ställer mig rätt så ofta. Handeldvapen, mitt på Piteå stads gator och torg! I grannstaden Luleå har det då och då förekommit skottlossning. Det är nära nog...Ingen skall behöva gå omkring med stark rädsla i kroppen ute på stadens gator. Tyvärr är det så.
SwedBank har återigen utsatts för ett bedrägeriförsök. Människor avrättas ute på gatorna i både Stockholm och Malmö. Rånargäng bryter sig in hos vanliga människor i deras hem. I höstas hände detta i byn Långträsk, cirka 5 mil från Piteå. Listan kan göras hur lång som helst, tyvärr så är jag rädd att våldet håller på att eskalera, snart måste man väl ha livvakt för att åka upp till byn på ICA-butiken.
Nu har jag (som ni säkert sett) halkat in på ett stickspår. Därför så skall jag försöka ta mig tillbaka på huvudspåret igen...om ni väntar en stund...Nu är jag där!!!
Här kommer några bilder från dagen:
Vid Storfors Varv & Marina upptäckte jag den här "välkomstmattan".
Det var bara för mig att kliva på...Men - jag blev lite betänksam när
jag såg alla de dödskallar som ramade in mattan...
Det första som möter mig är den här "torrlagda" båten. Kanske ett
framtida renoveringsobjekt?
Ja, då går jag...
När jag blickar ut över Piteälven, konstaterar jag en tunn isskorpa
som på vissa delar brett ut sitt genomskinliga täcke.
Längst bort till höger syns Lövholmens såg. Där började en gång den
då 28-årige John Lindqvist för att senare övergå till Wallboard-fabriken
granne med ASSI.
"Vägen västerut", brukade min morfar ofta prata om när jag var barn.
Jag tror att alla morfars vägar ledde västerut. Den här vägen som ses
på bilden, är däremot vägen söderut. Åker man den här, så kommer
man faktiskt ända fram till kungens slott i Stockholm.
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
I naturens närhet
Det var med en tydlig doft av hav,
som vi tillsammans följde solens gång
över aftonhimlen, på sin jakt efter vila,
någonstans i solnedgångens land.
Dess guld lika skimmer la sig som en
tunn matta, över det vida havet,
följande de skvalpande vågornas
pulserande rytm.
I naturens närhet, föddes de varma ord
som grep tag i din själ,
och som låste upp ditt frusna hjärta.
Befriad, rörd och glad, gick vi båda
så småningom därifrån.
En ny dag var kommen, med nytt
hopp, och nya fantastiska möjligheter.
----------------------------------------------------
Roger Lindqvist
som vi tillsammans följde solens gång
över aftonhimlen, på sin jakt efter vila,
någonstans i solnedgångens land.
Dess guld lika skimmer la sig som en
tunn matta, över det vida havet,
följande de skvalpande vågornas
pulserande rytm.
I naturens närhet, föddes de varma ord
som grep tag i din själ,
och som låste upp ditt frusna hjärta.
Befriad, rörd och glad, gick vi båda
så småningom därifrån.
En ny dag var kommen, med nytt
hopp, och nya fantastiska möjligheter.
----------------------------------------------------
Roger Lindqvist
Tjocka släkten
Vid Muskussjöns strand, en sommardag 1990. Stående fr v: Roger och Ulla-Mai Sandberg med sönerna Joel och Daniel, Roger och Elisabeth Lindqvist med sönerna Andreas, Robert och Daniel, Göran och Helena Öhlund med barnen Ida och Erik, samt Kjell och Solbritt Holmbom, som bodde, och fortfarande bor på denna vackra del av vår jord, Muskus.
-----------------------------------------------------------------
Tack Kjell för att du skickade bilden. /Roger.
- I den sista aftonens skymning -
En mörk afton, i en sista tårfylld skymning
kom döden på oanmält besök.
Den bankade tungt på dörren,
angelägen om att få komma in.
Ganska så omgående gick den
till anfall.
Det fanns inga förmildrande
omständigheter, trots att
du kämpade emot,
så gott du bara kunde.
Mot döden har vi inget skydd,
den kommer och går,
precis som den själv tycker.
Du förlorade kampen,
nöjd skred den sedan sakta iväg.
Den fortsätter sin vandring
på jorden.
Ständigt på nya uppdrag,
nya människosjälar
att inhämta.
Döden är ingen resonabel
person, det har den heller
aldrig varit.
Och kommer aldrig någonsin
att bli.
------------------------------------
Roger Lindqvist
Svenska Dansbands Mästerskapen 1997
I den här laguppställningen fanns också OPUS från Piteå med. Vi
skulle fajtas med Expanders, Jan Marx, Månaz och Thorells. Men tyvärr
så meddelade vår sångare och tillika gitarrist, Stefan Engman, att han
skulle sluta i bandet. Därmed avböjde vi medverkan. Det blev så små-
ningom Expanders som vann.
Sångaren och gitarristen Stefan Engman meddelade den tråkiga ny-
heten att han ville sluta i bandet. Därmed avböjde vi medverkan i
tävlingen. Till höger om Stefan ses trumslagarpojken Roger Lindqvist.
1997 spelade vi vår sista spelning. 1997/98 hoppade jag in som vik.
trummis i Kjell Anderssons orkester.
-----------------------------------------------------------------------------
Älvsbyn i blickpunkten / 1945 - del 2
Kära älvsbybor, här kommer den andra delen som handlar om er hembygd, sett igenom Norrbottens-Kurirens utsände september 1945.
Älvsby socken och municip ha goda konjunkturer just nu, och detta glädjande faktum tar sig uttryck i många slags aktivitet. Påtagligast märks den livliga byggnadsverksamheten, särskilt i municipet, som tillfört och tillför ett flertal nya lägenheter till bostadsbristens lindrande. Förtjänsterna i skogarna ha varit goda de senaste åren, och det finns stora reserver att ösa ur där, om man får tro förvaltare Engström. Arbetslöshet är inget problem, däremot råder en skriande brist på arbetskraft.
De goda sysselsättningsmöjligheterna i skogsarbetet, som betyder så mycket för socknen, har sin influerade verkan även på municipet, som är socknens naturliga centrum för handel och samfärdsel. När det gäller större inköp är Älvsbyn adressen, och köpenskapen livlig. Älvsbyn är ett vackert samhälle, där det ligger inbäddat mellan höga berg i ett grönskande landskap. Beteckningen Norrbottens pärla säger ju också en hel del om samhällets skönhetsvärden. En pärla brukar emellertid inte dofta, men det har dessvärre Älvsbyn gjort i hög grad under en följd av år, och det är kanske främsta orsaken till att den planerade turistföreningen kom av sig i starten.
Nu sedan avloppsfrågan är i färd att ordnas, torde de sanitära olägenheterna inom en överskådlig framtid definitivt vara ur världen. Den ominösa Fluxendalen skall från ett stinkande pesthål bli till ett prunkande parkområde, och den omvandlingen bör göra trakten till samhällets vackraste från att ha varit den mest avskydda. Klart för start av turistföreningen inom kort. Att Älvsby järnvägsstation är livligt frekventerad vet ju alla. Men även dess landsvägsförbindelser är goda med busslinjer åt alla håll och kanter. Vad samhällets utseende beträffar kan nämnas, att dess stora affärsgata visar många nya drag och fasaderna ha putsats på flera ställen. Kyrkan ligger vackert på en av de högsta punkterna och har en kull kyrkstugor intill sig som ett pitoreskt inslag i samhällskroppen. Centrum av Älvsbyn låg på sin tid på andra sidan kyrkan, men har efter järnvägens tillkomst krupit längre och längre fram mot stationen. Kanske man får uppleva en tredje rörelse i samhällsbildningen, när infartsleden flyttas till Fluxendalen och skapar goda lägen där.
Samhället har haft en skriande brist på samlingslokaler, men får lindring nu när aulan i den nybyggda kommunala mellanskolan tas i bruk. Skolbyggnadsverksamheten har varit livlig inom socknen, vilket visar att man är mån om det uppväxande släktet. Det bådar gott för utvecklingen. I municipet har man nu förutom mellanskolan där ungdomarna kan ta realexamen på hemmaplan, byggt ny folkskola och renoverat den gamla, och även för byarna i socknen har man ett stort nybyggnadsprogram under utförande. Älvsbyn, socken som municip, är som framgår av denna lilla skumning på ytan stadd på en lovande frammarsch, och orsak till detta är icke minst en idog och driftig befolkning.
-----------------------------------------------------------------------
Landsfiskal B. Hansson söker vi upp på hans tjänsterum. Personligen är han en gladlynt herre med glimten i ögonvrån, men när det gäller lagens paragrafer är han obönhörlig, som en lagens väktare bör vara. Det ha vi märkt vid tinget, då han brukar ha en diger lunta att lägga fram för rättens prövning. Det sista året har varit förenat med större arbetsbörda än någonsin till följd av de evakuerade, som Älvsby socken härbärgerade en betydande del av. Ansvaret för dem kom att åvila honom i hög grad efter landsfiskalernas utnämning till civilförsvarschefer i höstas.
Landsfiskalen har inte varit mer än tre år i Älvsbyn, och hans uppfattning är att befolkningen i socknen i stort sett är laglydig och präktig. Under de tre åren har han fått intrycket, att fylleriförseelserna gått tillbaka något. Värst är det med tjuvskyttet, som florerar rätt mycket. Man tar för litet hänsyn till jakttider och man jagar på annans mark. Det förefaller som om folk tycker sig ha nedärvda privilegier att jaga lite hur som helst. Visserligen har landsfiskalen och hans medhjälpare hållit efter tjuvskyttet ganska hårt och ett stort antal åtal anställts, men ändå har landsfiskalen den uppfattningen att tjuvskyttet förekommer i ungefär lika stor omfattning som förut.
En annan sak, som även sorterar under landsfiskalen är skatteindrivningen. Det måtte innebära en rätt betungande arbetsbörda, ty skatterestantierna äro stora. Vid senaste kommunalskatteuppbörden utgjorde de mer än 200.000 kronor, vilket landsfiskalen anser är en alldeles för stor procent på restlängd.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Älvsby Idrottsförening är en livaktig sammanslutning, som seglat i medvind de sista åren. Vi vänder oss till landsfiskal Hansson, som är föreningens ordförande, för att höra litet om idrottslivet i samhället. Han omtalar, att föreningen på sistone tagit upp tyngdlyftning på programmet. Man har redan flera verkligt lovande pojkar i den grenen som också klarat sig riktigt bra vid tävlingar. Vad beträffar fotbollen, som har huvudparten av intresset här liksom nästan överallt, har den ej gått så lysande, men landsfiskalen tror att det bättrar sig med den saken, bara pojkarna får en ny idrottsplats. Just här är det stora problemet för idrottsutövandet i Älvsbyn.
- Det är nödvändigt med en ny idrottsplats, om vi överhuvudtaget skall kunna idka fri idrott, säger landsfiskalen. Den gärda man håller till på med fotbollen är otillräcklig även för detta specielle gebit, och vad värre är finns det inga som helst löparbanor, varför några friidrottstävlingar inte kan ordnas.
Föreningen har flera lovande friidrottare, men de kan givetvis under dessa förhållanden inte få den rätta träningen och tävlingsrutinen. Ett önskemål, som bör realiseras så fort som möjligt är därför den nya idrottsplatsen, betonar landsfiskalen, som nämner att föreningen har ansökan inne om stadsbidrag. Vad vinteridrotten beträffar har Älvsbyn det rätt bra förspänt. I vintras representerades föreningen flitigt i skidor. Man har ju numera en riktigt bra skidbacke, vilket haft till följd att man fått fram flera juniorer av god klass. De ha placerat sig verkligt fint i förhållande till att sporten är så ny häruppe. Vid tävlingarna som anordnades i Älvsbyn i vintras nådde sålunda en av juniorerna bästa hoppresultatet, inräknat även seniorerna.
Se upp i backen för Älvsbyn.
------------------------------------------------------------------------
¤ Den vackra träkyrkan som timrades av 40 fattiga bönder 1809.
¤ Här ses t.v. några 2-vånings kyrkstugor, där verkmästare Nilsson
vid Väg och Vatten överlägger med en av sina arbetare, t.h.
¤ Bostadsbyggandet har rask fart, och de båda husbilderna visa en
nybyggd fastighet och en där man just skall till att fira taklagsfest.
¤ Fluxendalens stank och drank har varit samhällets värsta olägenhet
genom åren. Nu håller den på att elimineras. Avloppsledningen från
skolorna ned till landsvägsbron är nu i det närmaste klar. Här skall klo-
aken utmynna. Vid landsvägskorsningen nära bron ämnar municipet
uppföra bad- och tvättinrättning. Bilden t.h. Så här rinner vattnet från
de på privat väg ordnade avloppen ned i Fluxendalen och samlas i
stinkande gölar. Avfallsvattnet rinner slutligen ned till Korsträskbäcken,
som passerar mitt genom samhället och sprider stanken vidare. Nu sedan
en viktig del av Fluxendalen sanerats, torde dock de värsta olägenheterna
bli undanröjda.
---------------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Fredagen den 14 september 1945.
Älvsby socken och municip ha goda konjunkturer just nu, och detta glädjande faktum tar sig uttryck i många slags aktivitet. Påtagligast märks den livliga byggnadsverksamheten, särskilt i municipet, som tillfört och tillför ett flertal nya lägenheter till bostadsbristens lindrande. Förtjänsterna i skogarna ha varit goda de senaste åren, och det finns stora reserver att ösa ur där, om man får tro förvaltare Engström. Arbetslöshet är inget problem, däremot råder en skriande brist på arbetskraft.
De goda sysselsättningsmöjligheterna i skogsarbetet, som betyder så mycket för socknen, har sin influerade verkan även på municipet, som är socknens naturliga centrum för handel och samfärdsel. När det gäller större inköp är Älvsbyn adressen, och köpenskapen livlig. Älvsbyn är ett vackert samhälle, där det ligger inbäddat mellan höga berg i ett grönskande landskap. Beteckningen Norrbottens pärla säger ju också en hel del om samhällets skönhetsvärden. En pärla brukar emellertid inte dofta, men det har dessvärre Älvsbyn gjort i hög grad under en följd av år, och det är kanske främsta orsaken till att den planerade turistföreningen kom av sig i starten.
Nu sedan avloppsfrågan är i färd att ordnas, torde de sanitära olägenheterna inom en överskådlig framtid definitivt vara ur världen. Den ominösa Fluxendalen skall från ett stinkande pesthål bli till ett prunkande parkområde, och den omvandlingen bör göra trakten till samhällets vackraste från att ha varit den mest avskydda. Klart för start av turistföreningen inom kort. Att Älvsby järnvägsstation är livligt frekventerad vet ju alla. Men även dess landsvägsförbindelser är goda med busslinjer åt alla håll och kanter. Vad samhällets utseende beträffar kan nämnas, att dess stora affärsgata visar många nya drag och fasaderna ha putsats på flera ställen. Kyrkan ligger vackert på en av de högsta punkterna och har en kull kyrkstugor intill sig som ett pitoreskt inslag i samhällskroppen. Centrum av Älvsbyn låg på sin tid på andra sidan kyrkan, men har efter järnvägens tillkomst krupit längre och längre fram mot stationen. Kanske man får uppleva en tredje rörelse i samhällsbildningen, när infartsleden flyttas till Fluxendalen och skapar goda lägen där.
Samhället har haft en skriande brist på samlingslokaler, men får lindring nu när aulan i den nybyggda kommunala mellanskolan tas i bruk. Skolbyggnadsverksamheten har varit livlig inom socknen, vilket visar att man är mån om det uppväxande släktet. Det bådar gott för utvecklingen. I municipet har man nu förutom mellanskolan där ungdomarna kan ta realexamen på hemmaplan, byggt ny folkskola och renoverat den gamla, och även för byarna i socknen har man ett stort nybyggnadsprogram under utförande. Älvsbyn, socken som municip, är som framgår av denna lilla skumning på ytan stadd på en lovande frammarsch, och orsak till detta är icke minst en idog och driftig befolkning.
-----------------------------------------------------------------------
Landsfiskal B. Hansson söker vi upp på hans tjänsterum. Personligen är han en gladlynt herre med glimten i ögonvrån, men när det gäller lagens paragrafer är han obönhörlig, som en lagens väktare bör vara. Det ha vi märkt vid tinget, då han brukar ha en diger lunta att lägga fram för rättens prövning. Det sista året har varit förenat med större arbetsbörda än någonsin till följd av de evakuerade, som Älvsby socken härbärgerade en betydande del av. Ansvaret för dem kom att åvila honom i hög grad efter landsfiskalernas utnämning till civilförsvarschefer i höstas.
Landsfiskalen har inte varit mer än tre år i Älvsbyn, och hans uppfattning är att befolkningen i socknen i stort sett är laglydig och präktig. Under de tre åren har han fått intrycket, att fylleriförseelserna gått tillbaka något. Värst är det med tjuvskyttet, som florerar rätt mycket. Man tar för litet hänsyn till jakttider och man jagar på annans mark. Det förefaller som om folk tycker sig ha nedärvda privilegier att jaga lite hur som helst. Visserligen har landsfiskalen och hans medhjälpare hållit efter tjuvskyttet ganska hårt och ett stort antal åtal anställts, men ändå har landsfiskalen den uppfattningen att tjuvskyttet förekommer i ungefär lika stor omfattning som förut.
En annan sak, som även sorterar under landsfiskalen är skatteindrivningen. Det måtte innebära en rätt betungande arbetsbörda, ty skatterestantierna äro stora. Vid senaste kommunalskatteuppbörden utgjorde de mer än 200.000 kronor, vilket landsfiskalen anser är en alldeles för stor procent på restlängd.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Älvsby Idrottsförening är en livaktig sammanslutning, som seglat i medvind de sista åren. Vi vänder oss till landsfiskal Hansson, som är föreningens ordförande, för att höra litet om idrottslivet i samhället. Han omtalar, att föreningen på sistone tagit upp tyngdlyftning på programmet. Man har redan flera verkligt lovande pojkar i den grenen som också klarat sig riktigt bra vid tävlingar. Vad beträffar fotbollen, som har huvudparten av intresset här liksom nästan överallt, har den ej gått så lysande, men landsfiskalen tror att det bättrar sig med den saken, bara pojkarna får en ny idrottsplats. Just här är det stora problemet för idrottsutövandet i Älvsbyn.
- Det är nödvändigt med en ny idrottsplats, om vi överhuvudtaget skall kunna idka fri idrott, säger landsfiskalen. Den gärda man håller till på med fotbollen är otillräcklig även för detta specielle gebit, och vad värre är finns det inga som helst löparbanor, varför några friidrottstävlingar inte kan ordnas.
Föreningen har flera lovande friidrottare, men de kan givetvis under dessa förhållanden inte få den rätta träningen och tävlingsrutinen. Ett önskemål, som bör realiseras så fort som möjligt är därför den nya idrottsplatsen, betonar landsfiskalen, som nämner att föreningen har ansökan inne om stadsbidrag. Vad vinteridrotten beträffar har Älvsbyn det rätt bra förspänt. I vintras representerades föreningen flitigt i skidor. Man har ju numera en riktigt bra skidbacke, vilket haft till följd att man fått fram flera juniorer av god klass. De ha placerat sig verkligt fint i förhållande till att sporten är så ny häruppe. Vid tävlingarna som anordnades i Älvsbyn i vintras nådde sålunda en av juniorerna bästa hoppresultatet, inräknat även seniorerna.
Se upp i backen för Älvsbyn.
------------------------------------------------------------------------
¤ Den vackra träkyrkan som timrades av 40 fattiga bönder 1809.
¤ Här ses t.v. några 2-vånings kyrkstugor, där verkmästare Nilsson
vid Väg och Vatten överlägger med en av sina arbetare, t.h.
¤ Bostadsbyggandet har rask fart, och de båda husbilderna visa en
nybyggd fastighet och en där man just skall till att fira taklagsfest.
¤ Fluxendalens stank och drank har varit samhällets värsta olägenhet
genom åren. Nu håller den på att elimineras. Avloppsledningen från
skolorna ned till landsvägsbron är nu i det närmaste klar. Här skall klo-
aken utmynna. Vid landsvägskorsningen nära bron ämnar municipet
uppföra bad- och tvättinrättning. Bilden t.h. Så här rinner vattnet från
de på privat väg ordnade avloppen ned i Fluxendalen och samlas i
stinkande gölar. Avfallsvattnet rinner slutligen ned till Korsträskbäcken,
som passerar mitt genom samhället och sprider stanken vidare. Nu sedan
en viktig del av Fluxendalen sanerats, torde dock de värsta olägenheterna
bli undanröjda.
---------------------------------------------------------------------------------
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Fredagen den 14 september 1945.
Tomtefars vikarie, ERNST!
Den snö som föll har försvunnit. Återigen lyser ängarna gröna, om detta fick vi bevis på idag när vi gjorde vår promenad runt i bygden. Om vi räknar framåt fyra veckor, så hamnar vi på självaste julafton. O, hemska tanke, vad skall tomtefar säga när vi i "den kalla nord" inte ens kan erbjuda honom och hans renar vit julesnö? Jultomten ringde mig för att berätta, att han skulle skicka sin tomtevikarie istället. Ungefär så här lät det samtal som tomtefar spelade in på band, och så sent som i förra veckan hamnade i vår postlåda:
- Joo, det ställs ju vissa speciella sorts krav när du ska vikariera för mej på julafton. Om detta är du införstådd?
- Självklart!
- Jag har ju ritat in på kartan vart den här Roger Lindqvist bor, med hustru, barn, svärdöttrar och barnbarn, och INTE att förglömma deras två katter, Pelle och Sessan.
- Kolla in det här då! När du lämnar Polcirkeln, så kör du med renarna i sporrsträck mot Sverige. Det första målet på julklapps-turnén, är Norrbotten. Har du förstått? INTE Västerbotten - Norrbotten!
- Du kollar så att din GPS fungerar, OM den gör det, så hamnar du på Markvägen i Hortlax. Är du med?
- Jag är med, tomtefar!
- När du landar med renarna, se då till att du landar på rätt hustak. För se, den där Lindqvistar´n har två hus på tomten. Det hände att jag en gång tog miste, så jag kröp ned i fel skorsten. När jag damp ned med min julklappsäck, och jag ropade mitt: "Hallå i stugan finns det några snä..." då såg jag att det fanns ingen där. Inte ens en husmus väntade på mej.
- Du måste ta rätt hus. Det blir det vänstra. Upprepa...
- Jag landar på det vänstra huset, INTE det andra för då blir det fel...?
- Rätt, pojk! Men nu hör det till saken att på detta hus finns ingen skorsten.
- Du måste ringa på dörrklockan. Ja, jag vet att det inte är riktigt som de ska, men du vet att tiderna ändras.
Så även för oss inom tomte- och julklappsverksamheten.
Ja, så där höll dom på. Och nu hoppas vi naturligtvis att tomtens vikarie (han heter Ernst - INTE Kirschsteiger) skall komma. Två personer som jag vet väntar extra mycket är Norah och Max. Och att få se deras tindrande förväntansfulla ögon på julaftonen, skall bli oss ett sant nöje. För det vet vi ju alla: julen är barnens högtid! Tack å hej, leverpastej!
Utanför vårt hus står den här granen och väntar på att få komma till
sin rätt. OBS! Ni som händelsevis ler åt min julgran, och inte tycker
den är världens mest vackraste - ni skulle se den när det mörknar,
och slingan lyser, jag bara mmmmmmmmmmmmm...
Barmark - återigen. Personligen tycker jag att det är okej. Men vad
skall tomten säga?
Istället för vit julesnö möts han av detta. Men som ni läst så skickar
tomten sin vikarie Ernst p.g.a. tomtefar känner sig utbränd efter alla
åren som hela världens välgörare.
När vi gick på promenad idag så var solen också med.
Inne i det här härbret har jultomten sitt julklappsförråd. Jag fick låna
en nyckel för att kika in. Och minsann, där i en enorm hög av klappar
med de mest vackra papper, låg flera julklappar adresserade till Norah
och Max, ja, även åt alla andra barn också i hela fyrkantsområdet.
Däruppe, bakom det stängda fönstret stod tio tomtenissar och lastade
julklappar på tomtens släde.
I tomtens GPS finns Hortlaxvägen inprogrammerat. Ibland brukar
tomten och hans renar (med Rudolf med röda mulen i spetsen) landa
på vägen. Fast de senaste 26 åren har landningen skett på våran in-
fart. Så blir det också den här julen, meddelar tomten via sms.
På denna gata, väntar just nu fem barn på att tomten skall skynda
sig hit med deras klappar. Tomten lät hälsa till alla barnen i sitt senaste
sms, att han kommer snart. Men, som han sa, i år kommer tomten Ernst,
jag skall själv sitta i min favoritfåtölj, dricka julmust, äta skinka och titta
på Kalle Anka på TV:n. GOD JUL på er alla...väl mött på dopperedagen!
----------------------------------------------------------------------
Jultomtefotograferingsgubbe: ROGER LINDQVIST.
- Joo, det ställs ju vissa speciella sorts krav när du ska vikariera för mej på julafton. Om detta är du införstådd?
- Självklart!
- Jag har ju ritat in på kartan vart den här Roger Lindqvist bor, med hustru, barn, svärdöttrar och barnbarn, och INTE att förglömma deras två katter, Pelle och Sessan.
- Kolla in det här då! När du lämnar Polcirkeln, så kör du med renarna i sporrsträck mot Sverige. Det första målet på julklapps-turnén, är Norrbotten. Har du förstått? INTE Västerbotten - Norrbotten!
- Du kollar så att din GPS fungerar, OM den gör det, så hamnar du på Markvägen i Hortlax. Är du med?
- Jag är med, tomtefar!
- När du landar med renarna, se då till att du landar på rätt hustak. För se, den där Lindqvistar´n har två hus på tomten. Det hände att jag en gång tog miste, så jag kröp ned i fel skorsten. När jag damp ned med min julklappsäck, och jag ropade mitt: "Hallå i stugan finns det några snä..." då såg jag att det fanns ingen där. Inte ens en husmus väntade på mej.
- Du måste ta rätt hus. Det blir det vänstra. Upprepa...
- Jag landar på det vänstra huset, INTE det andra för då blir det fel...?
- Rätt, pojk! Men nu hör det till saken att på detta hus finns ingen skorsten.
- Du måste ringa på dörrklockan. Ja, jag vet att det inte är riktigt som de ska, men du vet att tiderna ändras.
Så även för oss inom tomte- och julklappsverksamheten.
Ja, så där höll dom på. Och nu hoppas vi naturligtvis att tomtens vikarie (han heter Ernst - INTE Kirschsteiger) skall komma. Två personer som jag vet väntar extra mycket är Norah och Max. Och att få se deras tindrande förväntansfulla ögon på julaftonen, skall bli oss ett sant nöje. För det vet vi ju alla: julen är barnens högtid! Tack å hej, leverpastej!
Utanför vårt hus står den här granen och väntar på att få komma till
sin rätt. OBS! Ni som händelsevis ler åt min julgran, och inte tycker
den är världens mest vackraste - ni skulle se den när det mörknar,
och slingan lyser, jag bara mmmmmmmmmmmmm...
Barmark - återigen. Personligen tycker jag att det är okej. Men vad
skall tomten säga?
Istället för vit julesnö möts han av detta. Men som ni läst så skickar
tomten sin vikarie Ernst p.g.a. tomtefar känner sig utbränd efter alla
åren som hela världens välgörare.
När vi gick på promenad idag så var solen också med.
Inne i det här härbret har jultomten sitt julklappsförråd. Jag fick låna
en nyckel för att kika in. Och minsann, där i en enorm hög av klappar
med de mest vackra papper, låg flera julklappar adresserade till Norah
och Max, ja, även åt alla andra barn också i hela fyrkantsområdet.
Däruppe, bakom det stängda fönstret stod tio tomtenissar och lastade
julklappar på tomtens släde.
I tomtens GPS finns Hortlaxvägen inprogrammerat. Ibland brukar
tomten och hans renar (med Rudolf med röda mulen i spetsen) landa
på vägen. Fast de senaste 26 åren har landningen skett på våran in-
fart. Så blir det också den här julen, meddelar tomten via sms.
På denna gata, väntar just nu fem barn på att tomten skall skynda
sig hit med deras klappar. Tomten lät hälsa till alla barnen i sitt senaste
sms, att han kommer snart. Men, som han sa, i år kommer tomten Ernst,
jag skall själv sitta i min favoritfåtölj, dricka julmust, äta skinka och titta
på Kalle Anka på TV:n. GOD JUL på er alla...väl mött på dopperedagen!
----------------------------------------------------------------------
Jultomtefotograferingsgubbe: ROGER LINDQVIST.
Måna´z orkester - Luleå
BÄSTE ARRANGÖR...
Att göra reklam för det vi vet vi är duktiga på, är inget självändamål i MÅNA´Z ORKESTER. I vår reklam ligger ett slags löfte. Löften är lätta att ge, men ofta svåra att hålla...Och det är detta vi tagit fasta på. Den här korta presentationen av MÅNA´Z ORKESTER handlar om det vi står för.
Vi är 5 medlemmar i MÅNA´Z:
Mona Jonsson - Sång. Jag tror att NI känner igen Mona på scen då hon - liksom övriga medlemmar - har ett större antal år i branschen. Vår sångfågel och vårt ansikte utåt.
Tony Nyman - Klaviatur och Sång. Tony har ett erkänt kunnande och arbetar f n som musiker för Norrbottens-Teatern.
Håkan Sundbom - Gitarr, Saxofon, Dragspel och Sång. Spelar lite av varje som synes, och därigenom den som bidrar en hel del till vår musikaliska profil.
Johnny Keisu - Trummor. En glad kille och entusiast. Vår metronom och orkesterns sista ungkarl!
Mikael Brännvall - Bas, Sång och Kapellmästare. Har tidigare spelat heltid och då mest i Stockholm. Har alltså nöjet att vara kapellmästare i MÅNA´Z ORKESTER.
Vi spelar Mogen Dansmusik till 100%. Med tanke på vår sättning så har det varit naturligt att styra repertoaren till Lotta Engberg - och ABBA - hållet. Det känns dansant och fräscht.
Vi hörs...
Mikael Brännvall, MÅNA´Z ORKESTER
--------------------------------------------------------------------------------
Fakta--------------------------------------------------------
När jag var trummis i OPUS så spelade vi non-stop-dans på Logen
Käcktjärn med Måna´z orkester. Varken OPUS eller Måna´z ex-
isterar som band idag.
Roger-------------------------------------------------------
Benny Fahléns orkester / Piteå
Agnetha, Björn & Benny
Starlets idolporträtt av Agnetha, Björn & Benny.
¤ Han är mer känd som framgångsrik schlagerkompositör än sångare. Fast egentligen är han förstås en hejare på orgel. Och bäst kan han avlyssnas i "Wedding" - en av Hep Stars succé-låtar.
På senare tid har han ingått ett kompanjonskap med bästa polaren Björn Ulvaeus. Även känd från TV och Svensktoppen. Tillsammans har dom blivit Sveriges svar på Lennon-McCartney.
Du har förstås gissat att det här handlar om Benny Andersson. Och litet grand om vännerna Björn och Agnetha Fältskog-Ulvaeus.
Alla vet vi att Benny började sin bana i Hep Stars som organist. Värvad av Svenne Hedlund från Elverkets Spelmanslag, ett annat Stockholms-band. Benny började tidigt skriva låtar åt Hep Stars. "No response" var hans första attack mot topplistorna. Det skulle bli flera attacker. Sedan kom "It´s nice to be back" som inte slog alls. Däremot blev den en framgång på Svensktoppen hösten 1971 med Anni-Frid Lyngstad omdöpt till "Min egen stad". Anni-Frid är Bennys fästmö sedan två år tillbaka. Svensktopps-framgången firade Benny genom att flytta in i eget hus i Vallentuna. Grannarna hörs också på Svensktoppen ofta. Dom heter Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog. Men Bennys genombrott som låtskrivare blev i alla fall "Sunny Girl" - en melodisk och fin låt som visade att Hepparna inte bara kunde spela hårdsvängande rock-musik.
¤ Det skulle bli mera Benny-kompositioner på topp-listorna. "Wedding" skrev Benny tillsammans med Svenne Hedlund. Den låten har Benny förresten fått nöjet att framföra i en riktig kyrka. Det var när Svenne gifte sig med Lotta. Men tiderna ändrades. Den engelska pop-vågen dog ut. Svensktoppen tog överhand. Hep Stars sprack som så många andra pop-grupper i Sverige. Svenne och Benny höll ihop ett tag efter uppbrottet. Hep Stars fortsatte som rockband. Men låtskrivandet började ta mer och mer tid av Benny.
Och när det blev Eurovisionsdags knåpade Benny ihop en låt som dåvarande bäste vännen Lasse Berghagen satte text till. Janne Malmsjö blev tvåa med den. "Hej clown" minns du väl? Den höll på att snuva Tommy Körberg på segern med "Judy min vän". Sen kom Björn Ulvaeus in i bilden. Han hade gjort små inhopp då och då i Hep Stars när Janne Frisk var sjuk. Benny och Björn började jobba ihop. Fann att deras idéer och musikaliska impulser stämde överens. Samarbetet skulle få en pangstart. Stikkan Anderson, branschens dominerande herre, kopplades in och gjorde texter till deras musik. Första skapelsen blev en rejäl fullträff - "Ljuva sextital" som Brita Borg sjöng.
Sporrade av framgångarna skulle Benny och Björn rita ihop något till den stundande Eurovisions-tävlingen. TV skulle välja ut låtarna. Och eftersom ingen på TV har samma enkla musiksmak som svenska folket, så blev det dom svåra och musikaliskt avancerade låtarna som kom till final. Björn och Bennys bidrag var "Hej gamle man". Den kom helt bort på TV. Men som du vet blev den sedermera en stor succé ett halvår efter tävlingen.
Björn och Benny spottar ut låtar. För det mesta hjälper Stikkan Anderson till med texterna. Men ibland klarar dom av allt på egen hand. Som i "På bröllop" t. ex. En annan succé där Stikkan gjort texten var "Det kan ingen doktor hjälpa". Mestadels sjunger Benny och Björn sitt eget material. Men ibland händer det att någon annan artist nappar på deras låtar. Lill-Babs syns sällan på hit-listorna. Men på Svensktoppen kom hon sommaren 1971 med grabbarnas "Välkommen till världen".
Som sagt. Björn och Benny är flitiga låtskrivare. En annan låt som slog bra var "Tänk om jorden vore ung". Ja, vi kommer nog länge att få höra av deras musik. Den ligger i tiden och den nya generationen känner för Björn och Bennys budskap. Då och då sticker Björn och Benny ut på turné tillsammans med Björns fru Agnetha Fältskog. Ta en titt på den trion. Dom är trevliga att se och höra!
-----------------------------------------------------------------------
STARLET ¤ Maj 1972.
Myskväll med NORAH
Myskvällarna med Norah innebär en del godis, en bra tecknad film
och som avslutning ett par varma kramar. Sedan bilden togs så har
Norah slutat med sin napp. För att citera henne själv, som hon sa till
oss för ett tag sedan: - Farmor å farfar, jag är ju en stor tjej nu!
Ett tråkigt slut på dagen...
På väg hem från Luleå ringde min mobil. Det var min syster. En bekant till henne hade inte hörts av på hela dagen. Hon ville att jag skulle följa med henne dit, själv så vågade hon inte. Eftersom personen ifråga led av ohälsa, så befarade vi det värsta. Väl inne i hans lägnehet så ropade jag hans namn. Inget svar. Jag gick då till sovrummet - där hittade jag honom död. Så sent som i söndags drack vi kaffe tillsammans. Nu ligger han på en bår på Piteå lasarett, död. Tänk hur livet kan vara. Det är en ansenlig procedur när någon avlider i sitt hem. Först ett samtal till SOS, om en ambulans. Som i sin tur konstaterar dödsfallet. Sedan ett nytt samtal till jourhavande läkare på den avlidens vårdcentral för att han i sin tur ska fastställa dödsorsaken. Sedan ett meddelande till en begravningsbyrå som kommer och hämtar den döde. Däremellan att försöka förstå det ofattbara, att personen aldrig mer kommer att finnas ibland oss. /Roger.
Anita Lindblom i svartsjukedrama - 1967
I sängen låg Anita Lindblom med en annan karl,
förre fästmannen blev rasande...
Nu är det avgjort. 60 dagsböter kostar det att bli ordentligt svartsjuk
på Anita Lindblom. En tidigare fästman fick besked i går.
60 dagsböter kostar det att vara svartsjuk på sångerskan Anita Lindblom. Om man går till överdrift. Det gjorde en 28-årig skivproducent - Anitas avdankade fästman. Grön av svartsjuka tog han sig in i sångerskans sängkammare, fick upp hennes nye fästman ur sängen (det var inte Bosse Högberg), hotade honom med en spade och sköt slutligen mot honom med en gaspistol. Medan karlarna gjorde upp låg Anita Lindblom livrädd och tryckte under matsalsbordet.
Södra Roslags häradsrätt hade viss förståelse för f d fästmannens beteende.
- Egentligen skulle det ha blivit fängelse det här, ansåg rättens ordförande, tingsdomare Sven Sigander. Men skivproducenten var ju svartsjuk...
En sorts "crime passionelle" alltså. I Frankrike kan man stundom bli frikänd för mord under den rubriken. Och i Sverige kan alltså svertsjukan i varje fall starfflindrande...
Lyckligt par
Men låt oss ta den heta kärlekssagan från början:
1963 blommade kärleken. Anita Lindblom lovade gifta sig med skivproducenten. Det växlades ringar oxh allt var stilla frid. Efter ett halvår fick skivproducenten flytta hem till Anitas villa på Amorvägen. Lyckan log. Skivproducenten ordnades arbete på ett skivbolag. Samtidigt blev han Anita Lindbloms impressario. Men säg den lycka som varar beständigt. Våren 1965 - efter två års kärlek - tog det slut. Fästmannen åkte utomlands. Men kärleken övervinner allt. Fästmannen kom tillbaka. Lyckan log på nytt. Än en gång for de på turné tillsammans.
Men han var för svartsjuk. På Stadshotellen runt om i landet blev det stormiga uppträdanden och Anita Lindblom måste flera gånger larma polisen. Men hon ville inte anmäla honom. Den 25 juli samma år gick kärlekssagan mot sitt stormiga slut.
Ringde polisen
De träffades på fest hos några vänner. Men sångerskan lämnade honom och for hem. Fästmannen for efter. Ute på Amorvägen hade Anita Lindblom redan hunnit släcka lyset. Skivproducenten knackade på fönstret. Anita öppnade inte. Då fick gick skivproducenten ned i garaget. Där stod en bil. Det var inte Anitas. Det var ine hans egen.
Sanningen gick upp för honom: Anita var inte ensam. Svartsjukan grep tag i honom. Han rusade upp ur garaget och började bulta på Anitas fönster. Samtidigt ropade han "Ord" åt Anita. Då ringde sångerskan efter polisen. Som kom och lugnade ned den svartsjuke fästmannen.
Slet av täcket
Några dagar senare fick fästmannen som nu definitivt kunde räkna sig som före detta på att Anita flyttat hem till mannen som haft bilen i hennes garage. Tidigt morgonen den 30 juli bilade han ut till den nye fästmannens villa där han räknade med att Anita skulle vara. Det var hon. Han kunde tydligt se hennne genom sängkammarfönstret. Hon sov. Bredvid henne låg mannen. Ett fönster stod på glänt och där smög sig skivproducenten in. Han rusade in i sängkammaren och ryckte av Anita täcket och grep tag i sin f d fästmö. Då vaknade den nye fästmannen. Han lyckades efter en kort brottningsmatch befria sångerskan.
Flydde
Anita rusade in i matsalen, låste dörren och kröp under matsalsbordet. Men 28-åringen lugnade sig snart. Nye fästmannen bjöd på vin och allt andades försoning. Men på vägen ut ilsknade f d fästmannen till igen. Men nu var dörren låst. Då tog han en spade och hotade den nye fästmannen med. Denne blev livrädd. En vild jakt inleddes i trädgården. Nye fästmannen kom undan och lyckades väcka en granne som larmade polisen.
Då han kom tillbaka till villan höll 28-åringen på att ta sig in till Anita igen. Då nye fästmannen kom drog 28-åringen upp en pistol.
- Den där är väl inte riktig, sa nye fästmannen.
- Jo, sa 28-åringen, och sköt ett skott - det var en gaspatron - strök tätt intill rivalen, utan att vålla någon skada.
Sedan flydde 28-åringen. Senare greps han av polisen. Det blev åtal och rättegång utsattes. Men ingen av parterna kom. Då Anita Lindblom inte heller andra gången infann sig - som målsägare - dömdes hon att böta. Anita var inte med i går heller. Hon var sjuk, sa hon i telefon. Men rättegången genomfördes ändå.
28-åringen var inte heller där. Men hans advokat, Carl-Erik Lindahl, hade fått fullmakt att erkänna i hans ställe. Och det blev 60 dagsböter - för olaga hot, hemfridsbrott, olaga vapeninnehav och ofredande.
---------------------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ 1967.
förre fästmannen blev rasande...
Nu är det avgjort. 60 dagsböter kostar det att bli ordentligt svartsjuk
på Anita Lindblom. En tidigare fästman fick besked i går.
60 dagsböter kostar det att vara svartsjuk på sångerskan Anita Lindblom. Om man går till överdrift. Det gjorde en 28-årig skivproducent - Anitas avdankade fästman. Grön av svartsjuka tog han sig in i sångerskans sängkammare, fick upp hennes nye fästman ur sängen (det var inte Bosse Högberg), hotade honom med en spade och sköt slutligen mot honom med en gaspistol. Medan karlarna gjorde upp låg Anita Lindblom livrädd och tryckte under matsalsbordet.
Södra Roslags häradsrätt hade viss förståelse för f d fästmannens beteende.
- Egentligen skulle det ha blivit fängelse det här, ansåg rättens ordförande, tingsdomare Sven Sigander. Men skivproducenten var ju svartsjuk...
En sorts "crime passionelle" alltså. I Frankrike kan man stundom bli frikänd för mord under den rubriken. Och i Sverige kan alltså svertsjukan i varje fall starfflindrande...
Lyckligt par
Men låt oss ta den heta kärlekssagan från början:
1963 blommade kärleken. Anita Lindblom lovade gifta sig med skivproducenten. Det växlades ringar oxh allt var stilla frid. Efter ett halvår fick skivproducenten flytta hem till Anitas villa på Amorvägen. Lyckan log. Skivproducenten ordnades arbete på ett skivbolag. Samtidigt blev han Anita Lindbloms impressario. Men säg den lycka som varar beständigt. Våren 1965 - efter två års kärlek - tog det slut. Fästmannen åkte utomlands. Men kärleken övervinner allt. Fästmannen kom tillbaka. Lyckan log på nytt. Än en gång for de på turné tillsammans.
Men han var för svartsjuk. På Stadshotellen runt om i landet blev det stormiga uppträdanden och Anita Lindblom måste flera gånger larma polisen. Men hon ville inte anmäla honom. Den 25 juli samma år gick kärlekssagan mot sitt stormiga slut.
Ringde polisen
De träffades på fest hos några vänner. Men sångerskan lämnade honom och for hem. Fästmannen for efter. Ute på Amorvägen hade Anita Lindblom redan hunnit släcka lyset. Skivproducenten knackade på fönstret. Anita öppnade inte. Då fick gick skivproducenten ned i garaget. Där stod en bil. Det var inte Anitas. Det var ine hans egen.
Sanningen gick upp för honom: Anita var inte ensam. Svartsjukan grep tag i honom. Han rusade upp ur garaget och började bulta på Anitas fönster. Samtidigt ropade han "Ord" åt Anita. Då ringde sångerskan efter polisen. Som kom och lugnade ned den svartsjuke fästmannen.
Slet av täcket
Några dagar senare fick fästmannen som nu definitivt kunde räkna sig som före detta på att Anita flyttat hem till mannen som haft bilen i hennes garage. Tidigt morgonen den 30 juli bilade han ut till den nye fästmannens villa där han räknade med att Anita skulle vara. Det var hon. Han kunde tydligt se hennne genom sängkammarfönstret. Hon sov. Bredvid henne låg mannen. Ett fönster stod på glänt och där smög sig skivproducenten in. Han rusade in i sängkammaren och ryckte av Anita täcket och grep tag i sin f d fästmö. Då vaknade den nye fästmannen. Han lyckades efter en kort brottningsmatch befria sångerskan.
Flydde
Anita rusade in i matsalen, låste dörren och kröp under matsalsbordet. Men 28-åringen lugnade sig snart. Nye fästmannen bjöd på vin och allt andades försoning. Men på vägen ut ilsknade f d fästmannen till igen. Men nu var dörren låst. Då tog han en spade och hotade den nye fästmannen med. Denne blev livrädd. En vild jakt inleddes i trädgården. Nye fästmannen kom undan och lyckades väcka en granne som larmade polisen.
Då han kom tillbaka till villan höll 28-åringen på att ta sig in till Anita igen. Då nye fästmannen kom drog 28-åringen upp en pistol.
- Den där är väl inte riktig, sa nye fästmannen.
- Jo, sa 28-åringen, och sköt ett skott - det var en gaspatron - strök tätt intill rivalen, utan att vålla någon skada.
Sedan flydde 28-åringen. Senare greps han av polisen. Det blev åtal och rättegång utsattes. Men ingen av parterna kom. Då Anita Lindblom inte heller andra gången infann sig - som målsägare - dömdes hon att böta. Anita var inte med i går heller. Hon var sjuk, sa hon i telefon. Men rättegången genomfördes ändå.
28-åringen var inte heller där. Men hans advokat, Carl-Erik Lindahl, hade fått fullmakt att erkänna i hans ställe. Och det blev 60 dagsböter - för olaga hot, hemfridsbrott, olaga vapeninnehav och ofredande.
---------------------------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ 1967.
ARNE TAMMER: "Ge mig en kvart om dagen"
LEVANDE LIVET ¤ Den 26 augusti 1958.
Lennes me´ Bitte
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 10 december 1976.
Lennart, Hilding, Anders, Leif, Bitte, Tomas = LENNES me´BITTE.
Farfars bror, Viktor
I min farfars föräldrahem i Blåfors, Byske fanns förutom föräldrarna Carl-Gustaf "Kalle" Gustafsson-Lindqvist (1850-1922) och Helena "Lena" Christina f. Nilsdotter-Enqvist (1849-1938) även deras sju barn.
¤ JOHAN Albin f. 1873-09-24 d. 1938 utflyttad till Åbyn 1908-01-30
¤ CARL-GUSTAF f. 1875-01-26 d. 1911-03-20 i Luleå
¤ Helena OLIVIA f. 1877-10-06 d. 1959-01-04 i Obbola, Umeå
¤ HILDA Karolina f. 1881-02-25 d. 1934-06-01 i Blåsmark
¤ Nils VIKTOR f. 1883-09-21 d. 1951-10-07 i Byske
¤ Knut AMANDUS f. 1886-02-09 d. 1965-01-20 i Hortlax
¤ EMMA Kristina f. 1890-04-21 d. ? i Skellefteå
-------------------------------------------------------------------
Farföräldrar till de sju barnen Gustafsson-Lindqvist var:
Gustaf Jonsson f. 1808-05-24 i Blåfors d. 1869-10-18 i Blåfors. År 1838 ingick han äktenskap med BRITA Magdalena Andersdotter f. 1816-10-21 i Tåmeträsk d. 1854-10-26 i Blåfors.
Två av syskonen Lindqvist - Hilda och Amandus - skulle så småningom hitta sina äkta hälfter på andra sidan länsgränsen. Den 1900-12-05 vigdes HILDA Kristina Lindqvist med JOHAN Anton Eriksson f. 1875-07-12 i Stensjökullen, Blåsmark d. 1945-12-19 i Stensjökullen, Blåsmark.
Knut AMANDUS Lindqvist vigdes 1911-03-05 med JOHANNA Alvina Eriksson f. 1888-03-06 i Stensjökullen d. 1970-01-07 i Hortlax.
Hildas man, Johan, var bror till Amandus hustru Johanna. Som tidigare nämnts så var ju även Hilda och Amandus syskon. Hilda och Johan Eriksson bosatte sig i Stensjökullen, Johans hemby, medan mina farföräldrar de första åren bodde i Hemmingsmark men flyttade så småningom till Hortlax där man köpte sig en fastighet.
En av farfars bröder var Viktor Lindqvist bosatt i Byske. Han gifte sig 1910 med Hilma Samuelsson (1879-1971) från Fällfors, Byske församling. I familjen föddes 5 barn:
¤ MARGIT Elma Viktoria f. 1910-08-21 d. ? bosatt i Skellefteå g.m. Evald Viklund 1935
¤ TURE Johannes f. 1912-04-30 d. ? flyttade till Köping där han spelade fiol i en symfoniorkester
¤ Nils INGVARD f. 1914-11-26 d. 1990-09-08 bosatt i Piteå (Hälsade på honom kort innan hans död)
¤ BORGHILD Viktoria Helena f. 1916-10-23 d. ?
¤ ANNA-MÄRTA Linnéa f. 1929-09-17 d. ? bosatt i Skellefteå
----------------------------------------------------------------------
Viktor och Hilda Lindqvist i Byske. Viktor var tre år äldre än sin bror
Amandus.
Viktor Lindqvist stående t.h. i samtal med Odal Lundkvist, gift med
Elisabeth "Lisa" Lundkvist f. Eriksson. Dotter till Viktors syster Hilda
Eriksson. Viktor var således Lisas morbror. Huset i bakgrunden har jag
blivit upplyst om, tillhörde Valfrid och Kerstin Nilsson i Övremarken i
Hortlax på Inimarksvägen. Huset som var en sommarstuga, beboddes
av Odal och Lisa Lundkvist.
I oktober 1951 avlider Viktor Lindqvist. Han efterlämnar hustrun
Hilma samt fyra barn.
VIKTOR LINDQVIST. På söndagen avled på Skellefteå lasarett förre fabriksarbetaren
Viktor Lindqvist, Byske, 78 år gammal. Han var gift med Hilma Samuelsson från Fäll-
fors sedan 1910 och makarna har haft fem barn. Lindqvist har arbetat vid trämasse-
fabriken från början till arbetsuppehållet vid krigsutbrottet ochsedan har hans hälsa ej
varit den bästa varför han endast hafr diversearbeten.
Lindqvist var en plikttrogen och omtyckt arbetskamrat. Han sörjes närmast av maka
och fyra barn.
--------------------------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Tisdagen den 9 oktober 1951.
Makarna Lindqvist fick sitt sista vilorum på nya kyrkogården i Byske.
Ingvard Lindqvist (1914-1990) son till Viktor och Hilma
Lindqvist. Ingvard var bosatt på Wåhlinsgatan i Piteå
fram till sin död. Kort före hans bortgång, hälsade jag
på hos honom och hans hustru Liv Lindqvist f. Gustavsson
(1925-2007).
------------------------------------------------------------------------
¤ JOHAN Albin f. 1873-09-24 d. 1938 utflyttad till Åbyn 1908-01-30
¤ CARL-GUSTAF f. 1875-01-26 d. 1911-03-20 i Luleå
¤ Helena OLIVIA f. 1877-10-06 d. 1959-01-04 i Obbola, Umeå
¤ HILDA Karolina f. 1881-02-25 d. 1934-06-01 i Blåsmark
¤ Nils VIKTOR f. 1883-09-21 d. 1951-10-07 i Byske
¤ Knut AMANDUS f. 1886-02-09 d. 1965-01-20 i Hortlax
¤ EMMA Kristina f. 1890-04-21 d. ? i Skellefteå
-------------------------------------------------------------------
Farföräldrar till de sju barnen Gustafsson-Lindqvist var:
Gustaf Jonsson f. 1808-05-24 i Blåfors d. 1869-10-18 i Blåfors. År 1838 ingick han äktenskap med BRITA Magdalena Andersdotter f. 1816-10-21 i Tåmeträsk d. 1854-10-26 i Blåfors.
Två av syskonen Lindqvist - Hilda och Amandus - skulle så småningom hitta sina äkta hälfter på andra sidan länsgränsen. Den 1900-12-05 vigdes HILDA Kristina Lindqvist med JOHAN Anton Eriksson f. 1875-07-12 i Stensjökullen, Blåsmark d. 1945-12-19 i Stensjökullen, Blåsmark.
Knut AMANDUS Lindqvist vigdes 1911-03-05 med JOHANNA Alvina Eriksson f. 1888-03-06 i Stensjökullen d. 1970-01-07 i Hortlax.
Hildas man, Johan, var bror till Amandus hustru Johanna. Som tidigare nämnts så var ju även Hilda och Amandus syskon. Hilda och Johan Eriksson bosatte sig i Stensjökullen, Johans hemby, medan mina farföräldrar de första åren bodde i Hemmingsmark men flyttade så småningom till Hortlax där man köpte sig en fastighet.
En av farfars bröder var Viktor Lindqvist bosatt i Byske. Han gifte sig 1910 med Hilma Samuelsson (1879-1971) från Fällfors, Byske församling. I familjen föddes 5 barn:
¤ MARGIT Elma Viktoria f. 1910-08-21 d. ? bosatt i Skellefteå g.m. Evald Viklund 1935
¤ TURE Johannes f. 1912-04-30 d. ? flyttade till Köping där han spelade fiol i en symfoniorkester
¤ Nils INGVARD f. 1914-11-26 d. 1990-09-08 bosatt i Piteå (Hälsade på honom kort innan hans död)
¤ BORGHILD Viktoria Helena f. 1916-10-23 d. ?
¤ ANNA-MÄRTA Linnéa f. 1929-09-17 d. ? bosatt i Skellefteå
----------------------------------------------------------------------
Viktor och Hilda Lindqvist i Byske. Viktor var tre år äldre än sin bror
Amandus.
Viktor Lindqvist stående t.h. i samtal med Odal Lundkvist, gift med
Elisabeth "Lisa" Lundkvist f. Eriksson. Dotter till Viktors syster Hilda
Eriksson. Viktor var således Lisas morbror. Huset i bakgrunden har jag
blivit upplyst om, tillhörde Valfrid och Kerstin Nilsson i Övremarken i
Hortlax på Inimarksvägen. Huset som var en sommarstuga, beboddes
av Odal och Lisa Lundkvist.
I oktober 1951 avlider Viktor Lindqvist. Han efterlämnar hustrun
Hilma samt fyra barn.
VIKTOR LINDQVIST. På söndagen avled på Skellefteå lasarett förre fabriksarbetaren
Viktor Lindqvist, Byske, 78 år gammal. Han var gift med Hilma Samuelsson från Fäll-
fors sedan 1910 och makarna har haft fem barn. Lindqvist har arbetat vid trämasse-
fabriken från början till arbetsuppehållet vid krigsutbrottet ochsedan har hans hälsa ej
varit den bästa varför han endast hafr diversearbeten.
Lindqvist var en plikttrogen och omtyckt arbetskamrat. Han sörjes närmast av maka
och fyra barn.
--------------------------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Tisdagen den 9 oktober 1951.
Makarna Lindqvist fick sitt sista vilorum på nya kyrkogården i Byske.
Ingvard Lindqvist (1914-1990) son till Viktor och Hilma
Lindqvist. Ingvard var bosatt på Wåhlinsgatan i Piteå
fram till sin död. Kort före hans bortgång, hälsade jag
på hos honom och hans hustru Liv Lindqvist f. Gustavsson
(1925-2007).
------------------------------------------------------------------------
Owe Thörnqvist, Lasse Lönndahl & Towa Carson
Owe Thörnqvist är grabben som gör vad som faller honom in -
och tjänar pengar på kuppen. Hans plattor har sålts i närmare 300.000
ex. på ungefär två år. De senaste skivorna har dock inte blivit samma
succéer som de första.
Lasse Lönndahl är populärare än någonsin och på sin senaste EP-skiva (Fas 548 på märket RCA) visar han sin fina klass i bl. a. Eurovisionens favoritmelodi "Nel blu dipinto" på svenska döpt till "I det blå". Den här plattan är utan tvivel en av Lasses bättre och den unge sångaren går framåt mer och mer.
Towa Carson är en annan RCA-artist som pockar på uppmärksamhet. Hon har sjungit in tre nya EP-skivor (Fas 545, 546, och 549) med resp. "Ljuva stunder", "Sayonara" samt "Sugartime" som bärande låtar. Hon har lyckats väl med samtliga sex bitar så när som på "Sugartime", som blivit litet svulstigt i hennes version.
-----------------------------------------------------------------------
LEVANDE LIVET ¤ Den 8 juli 1958.
Tandläkare Bergman i Hortlax
Tandläkare Gerson Bergman behandlar en av sina yngre patienter.
¤ Det förhärjande världskriget med dess "korrigeringar" av Europas karta och därmed följande folkomflyttningar fick bl. a. den följden att en tandläkare av sydländskt utseende och med sydländsk livlighet i temperamentet sedan många år tillbaka sköter hortlaxbornas munhygien. Efternamnet klingar så svenskt som helst - mannen har faktiskt hetat Bergman alltsedan han slog upp sina ögon någonstans i östra Polen för fem årtionden sedan - men förnamnet, Gerson, kan man ju inte ens med förstoringsglasets hjälp hitta i vår svenska almanacka. Icke förty är den populäre tanddoktorn svensk vid det här laget. Den 23 december 1953 fick han svenskt medborgarskap - en julklapp som hette duga, för att använda hans egen lite utländskt influerade vokabulär.
Tandläkare Bergman fyller 50 år på lördag. Han har genom annons i Piteå-Tidningen undanbett sig alla slag av hyllningar. Men då PT-medarbetaren på onsdagseftermiddagen ber att få uppta hans tid för ett litet samtal inför jubileumsdagen vägrar han inte i vändningarna. Han vill mer än gärna ge offentlighet åt sin förtjusning över Sverige och svenskarna och inte minst då den del av svenska folket som råkat få Hortlax kommun som adress.
Att dr Bergmans vagga stod i Polen är redan sagt. Han tillhörde den sociala kategori av folket som kunde välja studievägen på sin vandring genom livet. 1925 erövrade Gerson Bergman den vita mössan och sedan värnplikten var ett fullgjort faktum for han utomlands, närmare bestämt Frankrike, för tandläkarstudier. Vistelsen där varade i fem år och 1935 kom han tillbaka till hemlandet som examinerad tandläkare.
Så började krigets åskor mullra. Polen var som bekant illa ute mitt mellan Tyskland och Ryssland som det låg. Dr Bergman fortsatte att utöva sitt yrke såväl under tysk som rysk ockupation. Men hans hemort låg i ett enligt de nya maktägarnas åsikt politiskt alltför känsligt område. Efter upplevelser, som dr Bergman föredrar att inte närmare gå in på i detta sammanhang, blev han jämte sin polskfödda hustru repatrierad till Boiten i Schlesien. Småningom öppnade sig en möjlighet till USA-emigration via Sverige. Det polska paret kom till vårt land den 1 augusti 1946 - och blev stannade!
De bodde i Stocksund tills de den 18 december 1946 flyttade till Hortlax, där maken fått arbete vid folktandvården. Och där är dr Bergman och hans maka än. Nu räknar för övrigt familjen fyra personer. Under vistelsen i vårt land har nämligen två barn fötts till världen. Och bryter de dialektiskt så är det snarare på pitemål än på polska...
Lördagsjubilaren tvekar inte att vid en jämförelse med krigsårens Polen beteckna förhållandena i Sverige som en dröm. Och med hortlaxborna trivs familjen ypperligt. Samarbetet med de kommunala myndigheterna har aldrig gnisslat och dr Bergman betecknar befolkningen som hjälpsam och bra att ha att göra med.
Om den mörklagde hortlaxtandläkaren har något på önskelistan så är det lite mildare väder. (Och det har ju infödingarna också en vinter som denna!). Vi hade nog vintrar i Polen också men inte av den här typen. Och så hade vi rejäla somrar. Sedan vi kom hit har bara somrarna 1947 och 1955 varit jämförbara med vad man minns hemifrån, menar dr Bergman och återgår till att befria en hortlaxbo från bekymret med en värkande kindtand. Det sker så lättsamt och under så skämtsamma kommentarer att den unge patienten helt enkelt inte kommer sig att känna efter om det gör ont.
-------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 16 februari 1956.
FAKTA-----------------------------------------------------------------
Efter 26 år lämnade makarna Gerson och Nusia Bergman Hortlax,
1972. Dr. Bergman som föddes 1906 är idag avliden. Gerson
Bergmans hustru Nusia fyllde den 19 maj 2011 90 år. Hon är nu-
mera bosatt i Stockholm.
Roger------------------------------------------------------------------
Barnbespisningen i Svensbyn
Elin Wennberg och Gördis Nordlund vid bespisningen i Svensbyn.
Om ni har glömt hur hemtrevligt det låter om en järnspis som matas med björkved så åk till barnbespisningen i Svensby-skolan. Den bespisningen är gemytlig och tungarbetad. Inga moderniteter att tala om, såvida man inte nämner ett par värmeelement som monterades in för fyra år sedan, tidigare eldade de tappra i köket i kaminer, rinnande varmt och kallt vatten, samt en el-spis som på grund av sin ringa storlek inte är mycket att ha i den här branschen. Matlagningen till de 79 eleverna sker på järnspisar, diskningen utförs manuellt i en diskbalja. För att det inte ska bli så ensidigt gör Elin Wennberg och Gördis Nordlund arbetsbyte varannan vecka. På bilden är det Gördis Nordlund som sköter om att hålla elden vid liv.
-----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1967.
Målle Lindberg & Jannes X-tett - Öholma / 1964
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1964.
Hortlax måndag den 21 november...
"Se hur hela Hortlax står i lågor...", Den välkända Taube-låten över-
förd till norrbottniska Hortlax.
På gångvägen upp mot byn syns det idag lite vitt på marken.
------------------------------------------------------------------------------
Himmelochsnöfotograf: ROGER LINDQVIST.
Martin Ljung fyller 50
Den 15 augusti 1967 fyllde komikern Martin Ljung 50 år. Martin Ljung föddes 1917 i Notviken, Luleå och kom genom sitt samarbete med Povel Ramel i KnäppUpp-revyerna att få sitt stora genombrott. Vem mins inte Rock Fnykis, 55:an Olga, Ester, m. fl.
Martin Ljung avled den 30 september 2010 i en ålder av 93 år.
Festföremålet Martin i kretsen av familjen. Mamma Birgit, sonen Claes,
14, Martin själv, dottern Ann-Charlotte, 19, och pudeln Sotis. Efter
firandet far familjen till sommarstället på Vindö.
--------------------------------------------------------------------------------
Aftonbladet ¤ Augusti 1967.
Martin Ljung avled den 30 september 2010 i en ålder av 93 år.
Festföremålet Martin i kretsen av familjen. Mamma Birgit, sonen Claes,
14, Martin själv, dottern Ann-Charlotte, 19, och pudeln Sotis. Efter
firandet far familjen till sommarstället på Vindö.
--------------------------------------------------------------------------------
Aftonbladet ¤ Augusti 1967.
"Jag har ju sminkat mej, farfar"
Norah och hennes mamma Jennie har hälsat på oss idag. De två hade gått i skogen för att ta sig en titt på den vita fina vadd som rest hela den långa vägen från himlen och ända ner till oss på Markvägen. Jag tror att snöflingorna kom speciellt för Norahs skull. För det är ju klart, att även om en eller annan farfar INTE vill ha vinter och snö, så bara MÅSTE ju Norah och Max få ha det ändå. Då får farfar säga vad han vill. Så det så! Nu ligger alla snöflingorna så tjusigt parkerade i skog och mark, och jag hoppas att Norah och hennes kusin Max snart kan gå ut i snön för att göra en snögubbe.
När Norah kom in i köket, efter att mamma gått hem såg jag att hon var smutsig på kinden. (Trodde jag). Och som den väldresserade farfar jag är, så gick jag och blötte ett papper för att torka bort det smutsiga på Norah. Lugnt och snällt stod hon där, rak i ryggen medan farfar torkade, torkade och - ja, just det - torkade ytterligare en gång. När Norahs farfar begrundade resultatet, och kände sig helnöjd över hur fin lilla barnbarnet blev, så fällde Norah denna replik:
- Men farfar, vad gör du, jag har ju sminkat mej!
Det visade sig att farfar gjort en rätt så grov felbedömning. Det smutsiga var ju det smink som Norah lagt på innan hon gick hemifrån för att hälsa på oss. Farfar bad så mycket om ursäkt. Och lovade dyrt och heligt att ALDRIG någonsin mer göra om detta på den unga fröken Norah Maria Lindqvist. Man lär sig så länge man lever. Om detta har jag fått bevis för idag.
/Farfar.
Älvsbyn i blickpunkten / 1945 - del 1
Kommunala mellanskolan.
Två nya ståtliga skolbyggnader har i och med höstterminen tagits i bruk i Älvsby municip, nämligen kommunala mellanskolan och nya folkskolan. Vidare har gamla folkskolan renoverats och ombyggts, så att den är som ny även den och ingalunda skämmer sin plats bredvid nytillskotten. Den erfarne skolhusexperten arkitekt Bertil Höök i Luleå har stått för byggnadsritningarna i samtliga fall och har all heder av komplexen, vilket goda betyg även kan lämnas entreprenörerna och deras arbetskraft, vilka samvetsgrant och på ett utmärkt sätt fullföljt intentionerna. Ännu återstå en del arbeten i skolorna, och den officiella invigningen får därför anstå än ett tag. Sammanlagda kostnaden för skolhusen uppskattas till i runt tal 560.000 kronor.
Byggena påbörjades vid jultiden i fjol, mellanskolan något tidigare. För att börja med gamla folkskolan har den bl. a. brädfordrats, och vidare har den invärtes reparerats och moderniserats grundligt. Vissa ändringar ha därvid gjorts i rumsindelningen. I källarvåningen anordnas barnbespisning samt inredes tansklinik. Byggnaden i övrigt upptas av lärosalar och därtill hörande utrymmen.
I nya skolans källarvåning finns bl. a. slöjdsal och skolkök, och de två andra våningarna inrymma förutom luftiga klassrum även särskilda naturkunnighetsrum och handarbetsrum samt lärarrum och materialrum, för att nu nämna de viktigaste. Nya skolan har kostnadsberäknats till 173.000 kronor, och ombyggnaden till 60.000 kronor, vartill kommer för tandkliniken i källarvåningen c:a 30.000 kronor. På den stora för båda skolhusen gemensamma gårdsplanen skall även ett gymnastikhus uppföras för en beräknad kostnad av 114.000 kronor, men anslag härför har ännu ej beviljats liksom för simbassängen i gymnastikhuset för 40.000 kronor.
Läsningen har emellertid tagit vid. Här ett klassrum i mellanskolan.
Lägg märke till de ljusa, präktiga prespektivfönstren.
Huvudentreprenör för nya och gamla skolan är byggmästare Fabian Berglund, Korsträsk, entreprenör för värme & sanitära anläggningarna i nya skolan G. Nordlunds Rör i Piteå, i gamla skolan Lundberg & Granberg, samt för elinstallationerna Zellmans Elektriska, Älvsbyn. Målningsarbetena i folkskolehusen få bero till sommaren. Överläraren Viktor Sjöstedt, som lämnar oss dessa uppgifter, meddelar apropå skolbyggena i socknen, att skolan i Vistbäcken, som kostnadsberäknades till 120.000 kronor, just färdigställts och tagits i bruk. Till det planerade skolhemmet i Tväråselet väntar skolstyrelsen besked om stadbidrag denna månad. Vidare förberedes nybyggnader av skolhus i Lillkorsträsk, Övra Byn och Nystrand.
Överlärare Sjöstedt betecknar skolbyggnadsverksamheten inom socknen som mycket livlig under de senaste åren. Man har nu börjat hinna ifatt det mesta av vad som tidigare under en lång följd av år på grund av kommunens då beträngda läge försummades. Förutom de nämnda arbetena ha en del skolhus på olika platser i socknen genomgått mer eller mindre omfattande reparationer.
Kommunala mellanskolan är störst av nybyggena, vilket också framgår av den beräknade kostnaden, 300.000 kronor, vilken även innefattar inventarier och planering av gården. Rektor fru Stina Pardén finner vi på rektorsexpeditionen i full färd med att ställa saker och ting till rätta, ty man har ju nyss flyttat in, och det är bråda dagar. Hon uttalar sig i en entusisastiska ordalag om den nya skolan, och man förstår henne så väl efter att ha tittat sig omkring. Stora härliga perspektivfönster, ljusa färger och förnuftiga planlösningar. Vilken kontrast mot det oansenliga gamla bostadshus man fått tränga ihop sig i de föregående 7-8 åren. Och ändå är det inte utan ett sting av saknad fru Pardén och hennes adepter tänker tillbaka på den tiden.
Nya och gamla folkskolan. Den senare har moderniserats grundligt.
En del avslutande arbeten pågår alltjämt, och skoltomterna ha därför
inte hunnit avröjas.
Ty hur provisoriskt det än var, så trivdes man i alla fall. Hur skall man då inte stormtrivas i detta härliga, luftiga komplex. För det första är läget överdådigt vackert. I översta våningen har man utsikt över praktiskt taget hela byn, och att se Älvsbyn, Norrbottens pärla, så här von oben är en obetalbar njutning för öga och sinne. Så låter vi rektor Pardén tala om sin skola.
- Det är klart att vi är hjärteglada som fått ett så stiligt skolhus säger hon. 22 av våra elever tog i våras realen i Piteå, vilket bevisar, att det är befogat med en högre läroanstalt här. Av dessa fortsätter nu sju vid gymnasium och tre yrkesskolor. I och med att vår högre folkskola fr. o. m. 1 januari i år blev upphöjd till kommunal mellanskola få vi nu till våren utexaminera de första realisterna här i Älvsbyn. Nästa steg blir samrealskola, men den utvecklingen följer av sig självt.
- Hur många elever har ni?
- Allt som allt 88, fördelade på fyra klasser. Förutom lärosalar för varje klass ha vi särskilda salar för teckning, laborationer, naturkunnighet, handarbete, vidare studierum med bibliotek, lärarrum och tre stora rum för material och samlingar.
Rektorsepeditionen är fru Pardén mycket belåten över, ty den har hon tidigare måst ha i sitt hem. I skolan finns ett särskilt frukostrum, vilket är välbehövligt, då över hälften av eleverna äter här. Den stora aulan med scen blir en tillgång icke bara för skolan utan för hela samhället, ty aulan blir dess enda samlingssal och emotses därför med spända förväntningar.
Huvudentreprenör för kommunala mellanskolan är byggmästare Paul Isaksson, Älvsbyn, entreprenör för värme & sanitära A.-B. H. Anderssons Värme, Älvsbyn, för elinstallationerna Larssons Elektriska, Älvsbyn, samt för målningsarbetena målarmästare Joh. Wieslander, Boden.
Det är väl sörjt för barnens svängrum under rasterna, ty gårdsplanen omfattar en hel hektar. Nu under de avslutande byggnadsarbetena ser den skräpig ut, men efter planeringen blir det en förträfflig lekplats. När vi tittat in i ett av lektionsrummen och beundtar dess stilrena och praktiska inredning, utbrister rektor Pardén med kvinnlig entusiasm: Synd bara att ni inte fått se våra gardiner med vikingaskepp och annat trevligt på. De kommer att göra rummen dubbelt trivsamma. Det tvivlar jag inte alls på. Vi ha i minnet de tråkiga och kala klassrummen från vår egen grönare ungdom. Det skulle nog inte skada, om kvinnor lite mer än som fallet är fick bidra med att skapa trevnad och trivsel åt de ofta sterila skolinredningarna, så att inte kontrasten mot hemmen blir alltför abrupt. Skolbarnen här har lyckligtvis en kvinnlig rektor, som sörjer för den saken.
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Fredagen den 14 september 1945.
Kjell-Bertils "Desafinado"
- Välkommen till HÅWET i Sunderbylogen denna afton. På scenen har vi inga mindre än ett av Norrbottens bästa dansband, Kjell-Bertils. Ni vet ju att grabbarna spelar dansmusik i toppklass. Och låten som vi nyss hörde, är inget mindre än svängiga bossanovan, "Desafinado", som Stan Getz en gång lanserade. Bossa, förresten, jag vet inget annat band som bjuder sin danspublik på just detta.
Risken är att det i någons öron låter väääldans skrytsamt. Men ovanstående presentation, är direkt citerade av Håkan Wiklund, dansarrangör och musiker en gång bosatt i Boden. Som öppningslåt på Kjell-Bertils repertoar fanns alltså "Desafinado" som 1962 "kom ut" genom Stan Getz tenorsaxofon. Till saken hör att det finns - tro det heller ej - en slags koppling mellan Stan Getz och Kjell-Bertils. Nu kanske någon tror att den där Lindqvist har drabbats av storhetsvansinne vid 54 årsålder. Men inte riktigt. Det var nämligen så att under Allan Lundströms proffsejour i kungliga huvudstaden på 50-talet, träffades Allan och Stan Getz. De två blev goda vänner. Stan Getz, kom till Sverige 1958, och åkte tillbaka till USA 1961. Han gifte sig med svenskan Monica Silfverskiöld och fick sonen Peter Getz, som även han är musiker.
Vid ett tillfälle blev Allan iniviterad av Stan att komma och bo i hans hem i Staterna. Jag är osäker om Allan åkte, men jag vet att de två kom att känna varandra. Allan Lundström spelade liksom Stan Getz tenorsax, och de var båda suveräna instrumenatlister på sina "verktyg".
Vid en spelning på Folkets Hus i Gällivare 1982, frågade vår utmärkte pianist Tomas Åström:
- Du kan väl spela Estrelita ikväll Allan?
- Hur går den då, sa en frågande Allan.
Tomas spelade några toner på sin elflygel, och sekunden efteråt blåste Allan mexikanen Manuel Ponces komposition helt klanderfritt. Låten låg även på den LP-platta som Umeå-bandet Alexander spelade in 1974. LP:n ingick i serien "Till dans med" där även Örjans, Tom Nordbloms och Christer Sjögrens Pelles också fanns med.
Alexanders version var inte fy skam den heller. Den hade fått en liten "ny kostym" av bandets P-O Johansson, som även han är något utöver det vanliga. P-O Johansson var förutom bandets förträfflige saxofonist, även kapellmästare och tillika sångare. P-O Johansson har också ett förflutet i Yngve Forssélls orkester, precis som Allan hade. Det finns en påtaglig risk, att när jag börjat berätta om sådna här saker, att jag drunknar i alla meningar och ord. Därför så ber jag vänligen om att dra mig tillbaka. Nu!
Fr v: Allan Lundström, Tomas Åström, Roger Lindqvist, Robert Öberg
och Kjell Andersson.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: PK-foto, Piteå.
Risken är att det i någons öron låter väääldans skrytsamt. Men ovanstående presentation, är direkt citerade av Håkan Wiklund, dansarrangör och musiker en gång bosatt i Boden. Som öppningslåt på Kjell-Bertils repertoar fanns alltså "Desafinado" som 1962 "kom ut" genom Stan Getz tenorsaxofon. Till saken hör att det finns - tro det heller ej - en slags koppling mellan Stan Getz och Kjell-Bertils. Nu kanske någon tror att den där Lindqvist har drabbats av storhetsvansinne vid 54 årsålder. Men inte riktigt. Det var nämligen så att under Allan Lundströms proffsejour i kungliga huvudstaden på 50-talet, träffades Allan och Stan Getz. De två blev goda vänner. Stan Getz, kom till Sverige 1958, och åkte tillbaka till USA 1961. Han gifte sig med svenskan Monica Silfverskiöld och fick sonen Peter Getz, som även han är musiker.
Vid ett tillfälle blev Allan iniviterad av Stan att komma och bo i hans hem i Staterna. Jag är osäker om Allan åkte, men jag vet att de två kom att känna varandra. Allan Lundström spelade liksom Stan Getz tenorsax, och de var båda suveräna instrumenatlister på sina "verktyg".
Vid en spelning på Folkets Hus i Gällivare 1982, frågade vår utmärkte pianist Tomas Åström:
- Du kan väl spela Estrelita ikväll Allan?
- Hur går den då, sa en frågande Allan.
Tomas spelade några toner på sin elflygel, och sekunden efteråt blåste Allan mexikanen Manuel Ponces komposition helt klanderfritt. Låten låg även på den LP-platta som Umeå-bandet Alexander spelade in 1974. LP:n ingick i serien "Till dans med" där även Örjans, Tom Nordbloms och Christer Sjögrens Pelles också fanns med.
Alexanders version var inte fy skam den heller. Den hade fått en liten "ny kostym" av bandets P-O Johansson, som även han är något utöver det vanliga. P-O Johansson var förutom bandets förträfflige saxofonist, även kapellmästare och tillika sångare. P-O Johansson har också ett förflutet i Yngve Forssélls orkester, precis som Allan hade. Det finns en påtaglig risk, att när jag börjat berätta om sådna här saker, att jag drunknar i alla meningar och ord. Därför så ber jag vänligen om att dra mig tillbaka. Nu!
Fr v: Allan Lundström, Tomas Åström, Roger Lindqvist, Robert Öberg
och Kjell Andersson.
---------------------------------------------------------------------------
Foto: PK-foto, Piteå.
Vårvädret under 60-talet
Våren 1970 blir alltså kall. Men hur har tidigare vårar varit? Här följer små anteckningar som har sammanställts ur Piteå-Tidningens arkiv som ger en fingervisning om tidigare vårar:
¤ 1960: Vintern hade varit kall men haft lite snö. Den 2 april var det sjöfartspremiär i Piteå. Isen var tre tum tjock i hamnen i Piteå.
¤ 1961: Den 17 april började vårtecknen strömma in till Piteå-Tidningens redaktion. 13-årige Tommy Lundberg, Annelund, hittar ett annorlunda vårtecken på Grisberget: en våryr reptil.
¤ 1962: Lång och kall vinter. Norrbottensvägarna genomled den värsta tjällossning på många år. Den 10 april slutade den långa vårvintern och våren kom på allvar.
¤ 1963: 16 april: tjälen stoppar Vittjåkksvägen. Våren kom hastigt i början av april månad.
¤ 1964: Rekordtidig vår. Fritidsbåtarna provkörde den 10 april tillsammans med isbrytaren som ställer kosan söderut. Den 21 april rapporteras att man sett bäckasiner i Hortlax och tofsvipor i Öjebyn. På valborgsmässoafton var det barmark.
¤ 1965: Bofinken ses den 5 april hos Nils Samuelsson i Munksund. Under natten upplever Långträsk vinterns värsta snöfall. Trots kall vår tycks vårfåglarna ha kommit.
¤ 1966: 60-talets kallaste vår? Vintern var rekordkall och något slut på kylan tycktes det aldrig bli. Den 30 april kröp dock krokuserna och snödroppen fram.
¤ 1967: - Tidig vår, spår gamla kännare som Piteå-Tidningen har talat med. Den 8 mars noteras nya besöksrekord på Vittjåkk. Vårvintern har varit härlig och fotbollen rullar tidigare än någonsin.
¤ 1968: Barmark i början på maj. Piteälven fri från is. Normalvår och vårstädningen ute i naturen kan börja.
¤ 1969: Underbart väder i mars månad. Under tre veckor är det flödande solsken och idel vackert väder. Ett normalår.
¤ 1970: När kommer vårfloden?
Eskil Häggström i Kälen stegar här upp längden på det översvämmade
stället och får det till 90 steg, vilket bör betyda ungefär 90 meter.
Vattnet går aldrig mer än 25 centimeter uppefter stövlarna.
"VÄGFÖRVALTNINGEN NONCHALERAR OSS"
¤ I byn Kälen, tre kilometer från Hemmingsmark, är man i dag förbittrade och anledningen är att Vägförvaltningen klockan elva på förmiddagen stängt av vägen mellan Kälen och Hemmingsmark sedan smältvatten översvämmat vägen på en sträcka av 90 meter. Vägförvaltningen säger 125 meter. Vattnet är som djupast 25 centimeter. Genom avstängningen har vägen till Piteå förlängts med tre mil och för att komma till Hemmingsmark där byborna, ett 20-tal familjer, har affär och post är det nu 4,5 mil. Byborna frågar sig nu varför Vägförvaltningen inte fyller upp denna sträcka så att man slapp översvämning och avstängning. Händelsen upprepas nämligen år från år.
-----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1970.
Kusinen Britta
Det var i samband med vår farbror Åkes bortgång 2010, som jag hälsade på hemma hos Britta. Efter att vi druckit kaffe, så visade hon mig runt i huset. I ett av rummen fick jag syn på några tavlor som hängde på en vägg. Nyfiket frågade jag vem det var som gjort dem.
- Jag, sa hon.
- Målar du tavlor, det har jag aldrig vetat. Dom är ju fina.
Hon visade mig inte bara en, det var flera stycken. Vad jag först frapperades av, var de fina färgkombinationerna. Färger är ju väldigt viktigt hur man använder, och hur man blandar. Sagt av mig, som inte alls målar (ännu).
I helgen har Britta i sällskap med några andra konstnärer ställt ut sina verk i biblioteket i samband med julmarknaden i Öjebyn. Tyvärr så hade vi inte möjlighet att göra ett besök. Men i gårdagens Piteå-Tidning fanns ett reportage om utställningen. På en av bilderna såg man också ett verk av Britta, som fått namnet "Svensbyliden". Idag när jag drack en kopp kaffe med min (ohängda) syster, så berättade hon att hon hälsat på i utställningslokalen i Öjebyn. Hon var full av beundran över Brittas talanger. Jag vet att vår kusin inte bara kan måla, hon är en hejare på sömnad också (heter det så?), nåja, ni vet vad jag menar. Så kära kusin Britta, fortsätt för Guds skull med ditt målande, vi vill se mera konsverk komna ut ur dina händer.
Kusinen Roger.
Två kusiner, komna ur släkten Amandus Lindqvist i Hortlax. Britta
Engman t.v. och Gerd Lindquist t.h. Brittas mor, Elsa Lundmark, och
Gerds och min far John Lindqvist, var syskon. Britta är inte bara duktig
på sömnad, ett hantverk hon hållit på med i många år, hon kan måla
också.
"Svensbyliden", är namnet på denna akvarell-målning, signerad
Britta Engman.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto, övre bild: ROGER LINDQVIST, den undre www.pitea-tidningen.se
- Jag, sa hon.
- Målar du tavlor, det har jag aldrig vetat. Dom är ju fina.
Hon visade mig inte bara en, det var flera stycken. Vad jag först frapperades av, var de fina färgkombinationerna. Färger är ju väldigt viktigt hur man använder, och hur man blandar. Sagt av mig, som inte alls målar (ännu).
I helgen har Britta i sällskap med några andra konstnärer ställt ut sina verk i biblioteket i samband med julmarknaden i Öjebyn. Tyvärr så hade vi inte möjlighet att göra ett besök. Men i gårdagens Piteå-Tidning fanns ett reportage om utställningen. På en av bilderna såg man också ett verk av Britta, som fått namnet "Svensbyliden". Idag när jag drack en kopp kaffe med min (ohängda) syster, så berättade hon att hon hälsat på i utställningslokalen i Öjebyn. Hon var full av beundran över Brittas talanger. Jag vet att vår kusin inte bara kan måla, hon är en hejare på sömnad också (heter det så?), nåja, ni vet vad jag menar. Så kära kusin Britta, fortsätt för Guds skull med ditt målande, vi vill se mera konsverk komna ut ur dina händer.
Kusinen Roger.
Två kusiner, komna ur släkten Amandus Lindqvist i Hortlax. Britta
Engman t.v. och Gerd Lindquist t.h. Brittas mor, Elsa Lundmark, och
Gerds och min far John Lindqvist, var syskon. Britta är inte bara duktig
på sömnad, ett hantverk hon hållit på med i många år, hon kan måla
också.
"Svensbyliden", är namnet på denna akvarell-målning, signerad
Britta Engman.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto, övre bild: ROGER LINDQVIST, den undre www.pitea-tidningen.se
Yngve Forssélls / Kvarnbypojkarna LOGEN LÅNGTRÄSK
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 7 maj 1971.
Lasse Brandeby död
Första gången jag såg honom - som "Kurt Olsson" - visste jag nästan inte vad jag skulle tro. Han var nåt som jag aldrig riktigt sett tidigare. Hans frisyr, hans sätt att tala, röra på sig, klädsel ja, allt gjorde mig väldigt nyfiken. Därefter satt jag nära på varje gång han visade sig i televisionsapparaten. Programmet "Fådda blommor" blev ett naturligt samtalsämne på mitt jobb. Och jag tror att jobbarkompisarna även undrade vad "det" var som vi egentligen såg. "Det" var naturligtvis Lasse Brandeby, alias Kurt Olsson. Sen så dök han upp med jämna mellanrum, år efter år. Han gjorde adventskalender, han sjöng gamla Siw Malmkvist-hits, han berättade med inlevelse om sin "ko-skräck", han dansade i 4:ans "Let´s Dance", han var m.a.o. allt - på samma gång!
Nu är Lasse Brandeby borta. Han avled inatt på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 66 år gammal.
Lasse Brandeby har avlidit. 66 år gammal.
"Vad i allsin dar!", tänkte nog många med mig, när Kurt Olsson och
hjäpredan Arne dök upp i TV:n. Kurt Olssons speciella älskling, ni vet
Gudrun med triangeln, var ju också en av medlemmarna i Kurts egen
Damorkester. Han sjöng gamla hits av Siw Malmkvist, och de två kom
sedan att uppträda tillsammans i showen.
Han ritade, han berättade, han förklarade, och ju mer förklaringar,
desto mer förvirrade blev TV-publiken.
--------------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.aftonbladet.se
Nu är Lasse Brandeby borta. Han avled inatt på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 66 år gammal.
Lasse Brandeby har avlidit. 66 år gammal.
"Vad i allsin dar!", tänkte nog många med mig, när Kurt Olsson och
hjäpredan Arne dök upp i TV:n. Kurt Olssons speciella älskling, ni vet
Gudrun med triangeln, var ju också en av medlemmarna i Kurts egen
Damorkester. Han sjöng gamla hits av Siw Malmkvist, och de två kom
sedan att uppträda tillsammans i showen.
Han ritade, han berättade, han förklarade, och ju mer förklaringar,
desto mer förvirrade blev TV-publiken.
--------------------------------------------------------------------------------
Bilder: www.aftonbladet.se
"Lindqvist-katta"
Ni som tyvärr inte bemästrar vår dialekt, pitemålet, eller bondskan, kan nog ändå tyda den rubrik som är satt till detta blogginlägg. "Lindqvist-katta" handlar helt enkelt om våran katt. Pitemålet är så pass svårförstått, att många som hör det kliar sig betänksamt i huvudet när rotvälskan kommer ut. I dess svåraste form, är det bara de infödda som förstår. Vissa saker inom det dialektala området, här i Piteå-Älvsby-området, har även jag svårt att förstå. Det gäller de gamla ord, som den äldre generationen använde sig av. Trots att pitemålet varit/är vårt "modersmål" så börjar det uppväxande släktet alltmer använda sig av rikssvenskan.
Våra katter talar en blandning av bondska och "katt-mål". Pelle t ex kan mjaua både på pitemål och rikssvenska. Ja, jag har t.o.m. hört honom mjaua på välklingande västgötska. Det var den gången han försökte sig på att imitera Bert Karlsson efter att ha sett honom i TV.
Pelle mjauar allrahelst på pitemål. Men har man tur kan han också
slänga iväg ett utdraget mjauande på bl a västgötska. Detta efter att
ha sett Bert Karlsson i TV:n alldeles för länge.
För det mesta så är det helt andra saker som Pelle ägnar sig åt.
T. ex. mus- och fågeljakt. Han har också försökt sig på älgjakt - men
det var ingen höjdare, har han berättat.
--------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Våra katter talar en blandning av bondska och "katt-mål". Pelle t ex kan mjaua både på pitemål och rikssvenska. Ja, jag har t.o.m. hört honom mjaua på välklingande västgötska. Det var den gången han försökte sig på att imitera Bert Karlsson efter att ha sett honom i TV.
Pelle mjauar allrahelst på pitemål. Men har man tur kan han också
slänga iväg ett utdraget mjauande på bl a västgötska. Detta efter att
ha sett Bert Karlsson i TV:n alldeles för länge.
För det mesta så är det helt andra saker som Pelle ägnar sig åt.
T. ex. mus- och fågeljakt. Han har också försökt sig på älgjakt - men
det var ingen höjdare, har han berättat.
--------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Lantbrukare Öhman i Höglandsnäs
¤ Fem kor har Öhman i sin ladugård. Och det föder honom och hustrun.
- Sedan får man ju en sådan närkontakt med djuren, säger han.
I snart 40 år har Bengt Öhman, 67, från Höglandsnäs drivit jordbruk. Och hela tiden utan några som helst moderna bekvämligheter i form av elektricitet, mjölkmaskin eller vattenledningar. Och det har gått bra ändå, säger Bengt, som ännu inte har en tanke på att lägga av.
- Visserligen driver jag inte så stort. Fem kor finns i ladugården, berättar han vidare och sneglar över till grannens stora KR med bortåt 40-talet kreatur.
- Men det lilla föder mig och hustrun. Det är alldeles tillräckligt. Allrahelst nu när man börjat komma upp i åren, inflikar Bengt Öhman och tittar ut över de stora jordbruksmarkerna som kringgärdar den lilla ladugården. Marker som han inte längre har tillgång till.
¤ Elektriciteten har jag aldrig saknat. När det blir mörkt
har jag fotogenlampan till hjälp, säger Bengt Öhman.
¤ ARRENDERAR
- Jag arrenderade en stor del av området förut, men marken såldes till KR-bonden. Själv har jag mina marker, som alla är arrenderade, en bra bit härifrån. Dessutom får jag slå litet här och där hos olika personer jag känner. Ett gott höår räcker också mängden till besättningen, konstaterar Öhman som dock erkänner att det ibland kan vara rätt så besvärligt att köra runt för att få ihop mat till korna. Och till hjälp har han traktorn - det enda moderna mekaniska som finns i jordbruket.
- Ifjol räckte inte höet till. Som tur var fanns det att få tag i varan inom Norrfjärdensområdet. Lika besvärligt var det med vattenfrågan under fjolvintern.
- Vattnet, som jag hinkar ur brunnen, tog slut. Brandkåren fick lov att leverera bortåt 7.000 liter. Dessutom tog jag med mig hemifrån en längre tid. Närmare 300 liter behöver djuren varje dag.
Och hemifrån, ja, det är en sträcka på 500 meter. Varje morgon och kväll, sommar som vinter, cyklar Bengt Öhman till ladugården för att klara av mjölkningen. Att det skulle vara besvärligt har han aldrig funderat på.
- Man får ju motion, säger han, och tycker att han gott och väl klarar sig med metoder som andra tycker är primitiva.
¤ Bengt Öhman har drivit sitt jordbruk sedan slutet av 1930-talet.
Varje dag cyklar han - kväll och morgon - 500 meter till sin ladugård.
¤ FOTOGENLYSE
- Hur många är det egentligen i dag som kan handmjölka en ko. Maskinmjölkningen är säkerligen mycket bra, men närkontakten med djuren kommer bort. Det blir en form av industri. Och en sådan linje vill jag inte trampa in på.
Avsaknaden av elektricitet är inte heller något som bekymrar bonden Öhman.
- Så länge jag har drivit jordbruk så har jag klarat mig utan elektricitet. Det går bra med fotogenlampa berättar Bengt Öhman.
Det var i slutet av 1930-talet som jordbruksarbetet började efter en tids arbete i Piteå som kusk och kommunalarbetare. Han förvärvade ett hemman i Västerbotten vilket drevs i 16 år. Sedan flyttade han till Tingsholmen i Hortlax och hyrde ladugård. Efter ett par år i Hortlax fick han så ladugård i Höglandsnäs, dock med den nackdelen att huset och ladugården ligger en bit från varandra.
¤ Vatten till korna hinkas ur en närbelägen brunn. - Närmare 300
liter vatten bär jag in varje dag.
¤ FÅR MOTION
Intresset för jordbruk och djur har alltid funnits hos Bengt Öhman, som är född stadsbo.
- Om än man tycker att det är gammeldags metoder jag använder mig av så vill jag inte gå miste om det. Här får jag motion, genom cykling och genom att ta i med armarna. Avkastningen från jordbruket och makans pension föder oss gott, påpekar Bengt Öhman innan han försvinner in till sina kor för att sätta igång med handmjölkningen.
-------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 27 augusti 1977.
Från PT:s familjesida - 1956
Fyra generationer
Herr Frans Grahn med dotter, fru Ebba Höglund, dotterdotter fru
Barbro Andersson, med dotterdotterdotter Mona Andersson samtliga
boende i Svensbyn.
Änkefru Hilda Höglund med son hemmansägaren Ivar Höglund, son-
dotter fru Barbro Andersson, sondotterdotter Lena Andersson, Svensbyn.
---------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 21 januari 1956.
Lotta Engbergs
FÅR JAG LOV ¤ April 1996.
GARY COOPER - en western-idols död / 1961
CARY COOPER en gammal klassisk westernidol, som 1952 gjode huvudrollen i "Sheriffen" eller som den hette i sitt original, "High Noon", avled i våren -61. När Cooper fått sin cancerdiagnos, och visste att han snart skulle dö, reste han tillbaka till sina barndoms trakter i Helena i Montana. Det var för att ta adjö som resan gjordes. Cooper åkte därefter hem till Beverly Hills, där han avled den 13 maj.
Gary Coopers moatjé i "Sheriffen" var Grace Kelly. Cooper tilldelades också en Oscar för bästa manliga huvudroll, som sheriffen Will Kane. Filmen regisserades av Fred Zinnemann.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 21 april 1961.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 15 maj 1961.
När en pappa gått bort...
Alla har vi någon gång stått vid en grav, för att ta ett sista tårfyllt farväl. Det har jag gjort, det gjorde även min far, min farfar hans far osv. Genom min fars död, föddes funderingar om mitt eget framtida frånfälle. Och jag tror mig veta att det var även så min pappa kände, den dagen han tog adjö av sina far.
Det var en onsdag, den 7 januari 1970. Jag hade nyss vaknat och låg i mitt rum. Därnere i köket hörde jag min pappa prata i telefon. Min mamma var även hon uppe på vindsvåningen, hon bäddade sängen i sitt och pappas sovrum. Då plötsligt hör jag det välbekanta stegen komma uppför trappen. Det var min pappa. Hans röst verkade så grå och ledsen. Ju närmare han kom, desto bättre hörde jag det han sa. Men det som kom ut ur hans mun var en enda stor gråt, när jag hörde honom berätta detta för min mamma:
- Mamma är död! Jag fick veta via telefonen alldeles nyss.
Så grät han. Jag som aldrig i hela mitt liv sett min farsa gråta. Men han var så ledsen. Uppriktigt ledsen. Farmor var vid sin bortgång 82 år gammal. Precis som min far också skulle bli när han somnade den där lördagskvällen den 4 juni 2005. Farmor var visserligen både gammal och sjuk, men det var nåt som försvann, nåt som alltid funnits. Och pappas tomhet kändes extra svår just i det ögonblicket som han fick vetskap om händelsen. Jag minns att det även var så när farfar gick bort. Pappa och hans andra syskon sörjde, de sörjde en gammal man, men han lämnade efter sig sådan skarpa avtryck, så att tomheten blev påtaglig.
Alla sörjer vi. Alla känner det där hemska tomma hålet i magen. Så gjorde jag när pappa försvann. Och det dröjde åtskilliga månader innan allt började återigen falla på plats. Igår kom Andreas förbi. Han ville berätta att han tyckte om oss. Det brukar han säga ibland, men igår låg det extra tyngd bakom orden. Och jag hörde att han tänkt en hel del på just detta.
En gång, jag vet inte alls när, kommer troligtvis även han att uppleva samma sak, som jag gjorde med min pappa. Och då är det så fruktansvärt viktigt att man hunnit säga just de där viktiga orden: Jag tycker om dig!
På min promenad igår, cirkulerade en massa tankar i mitt huvud. Upprinnelsen var när jag hörde ljudet av kyrkklockorna uppe i byn. De har sin speciella sorts klang, ett ljud som jag är välbekant med sedan min barndom. Och trots att det snurrade ganska ledsna tankar, så är jag ändå glad att de kom på besök. Några ord fastnade i mitt huvud, och dom finns fortfarande kvar därinne.
Idag
Idag lyser himlen svart,
inget ljus slipper igenom,
inte ens de starkaste
och mest livskraftiga av
solens strålar.
Tankarna flyr,
långt bortom liv,
långt bortom död.
Var finns du nu?
Vart har du tagit vägen?
Jag kan bara gissa,
jag kan endast fundera.
Men jag hoppas,
att där du finns,
skall också jag finnas
en dag.
ROGER LINDQVIST.
Samma sorts tema återspeglas i några andra dikter som jag gjort under årens lopp. De s k tunga texterna, har varvats med de lite mer ytliga och komiska. Det beror på i vilken sinnesstämning man befinner sig i för tillfället. Här kommer några smakprov, som även ligger ute sedan tidigare på bloggen.
Med hjärtat fyllt av saknad
I dag är just den dagen när saknaden
efter dig känns som allra mest.
Denna dag är också den dag
när tomheten lägger sig
som ett tungt kallt täcke
och hela alltet genomsyras i en
frostig klagan.
Innan sommaren slagit ut
i full blom,
strax innan fåglarna byggt
färdigt sina reden
gav du dig iväg, på den längsta
resa du någonsin gjort.
Som en båt som lämnar
sin trygga hamn,
i uppbrottets sena timme,
åkte du iväg en sista gång.
Just i dag står jag och tittar på den sten,
där ditt namn finns inristat,
alltmedan solen leker i gräset.
Långt därborta, hör jag glada barnaskratt,
i den ljumma försommarkvällen.
Men här står jag, med mitt hjärta
fyllt av saknad.
ROGER LINDQVIST.
Saknad
När saknaden brinner
i ens inre,
och tomheten känns så hård
och brutal,
som vore den ett hungrigt rovdjur,
som hugger, sliter och drar.
Då sinnet ibland
fördunklas,
känns djupt i själen
gör ont och tär,
när hjärtat vill sluta
pulsera,
som om endast ett svart hål
funnits där.
Men det ska komma
andra sorts dagar,
när molnen på himlen
ej längre finns,
då saknaden flytt
från ens inre,
och bara de ljusa minnena
endast man minns.
ROGER LINDQVIST.
Gråt inte pappa
Gråt inte pappa, se på mig
vad som än nu händer
finns jag här hos dig.
Jag håller din hand i min,
när natten faller på,
precis som du en gång gjorde,
när vi barn var små.
Livet är så flyktigt,
det går så fort,
tänk så mycket saker
man borde sagt och gjort.
Minnen från barndomen
smyger sig på,
de gör det ganska ofta,
då och då.
Men en sak lilla pappa,
inför ditt livs sista färd,
är en uppriktig önskan,
att vi en gång,
skall mötas i en bättre värld.
ROGER LINDQVIST.
Alla dikter, utom den första, har varit publicerade i Piteå-Tidningen. /Roger.
Det var en onsdag, den 7 januari 1970. Jag hade nyss vaknat och låg i mitt rum. Därnere i köket hörde jag min pappa prata i telefon. Min mamma var även hon uppe på vindsvåningen, hon bäddade sängen i sitt och pappas sovrum. Då plötsligt hör jag det välbekanta stegen komma uppför trappen. Det var min pappa. Hans röst verkade så grå och ledsen. Ju närmare han kom, desto bättre hörde jag det han sa. Men det som kom ut ur hans mun var en enda stor gråt, när jag hörde honom berätta detta för min mamma:
- Mamma är död! Jag fick veta via telefonen alldeles nyss.
Så grät han. Jag som aldrig i hela mitt liv sett min farsa gråta. Men han var så ledsen. Uppriktigt ledsen. Farmor var vid sin bortgång 82 år gammal. Precis som min far också skulle bli när han somnade den där lördagskvällen den 4 juni 2005. Farmor var visserligen både gammal och sjuk, men det var nåt som försvann, nåt som alltid funnits. Och pappas tomhet kändes extra svår just i det ögonblicket som han fick vetskap om händelsen. Jag minns att det även var så när farfar gick bort. Pappa och hans andra syskon sörjde, de sörjde en gammal man, men han lämnade efter sig sådan skarpa avtryck, så att tomheten blev påtaglig.
Alla sörjer vi. Alla känner det där hemska tomma hålet i magen. Så gjorde jag när pappa försvann. Och det dröjde åtskilliga månader innan allt började återigen falla på plats. Igår kom Andreas förbi. Han ville berätta att han tyckte om oss. Det brukar han säga ibland, men igår låg det extra tyngd bakom orden. Och jag hörde att han tänkt en hel del på just detta.
En gång, jag vet inte alls när, kommer troligtvis även han att uppleva samma sak, som jag gjorde med min pappa. Och då är det så fruktansvärt viktigt att man hunnit säga just de där viktiga orden: Jag tycker om dig!
På min promenad igår, cirkulerade en massa tankar i mitt huvud. Upprinnelsen var när jag hörde ljudet av kyrkklockorna uppe i byn. De har sin speciella sorts klang, ett ljud som jag är välbekant med sedan min barndom. Och trots att det snurrade ganska ledsna tankar, så är jag ändå glad att de kom på besök. Några ord fastnade i mitt huvud, och dom finns fortfarande kvar därinne.
Idag
Idag lyser himlen svart,
inget ljus slipper igenom,
inte ens de starkaste
och mest livskraftiga av
solens strålar.
Tankarna flyr,
långt bortom liv,
långt bortom död.
Var finns du nu?
Vart har du tagit vägen?
Jag kan bara gissa,
jag kan endast fundera.
Men jag hoppas,
att där du finns,
skall också jag finnas
en dag.
ROGER LINDQVIST.
Samma sorts tema återspeglas i några andra dikter som jag gjort under årens lopp. De s k tunga texterna, har varvats med de lite mer ytliga och komiska. Det beror på i vilken sinnesstämning man befinner sig i för tillfället. Här kommer några smakprov, som även ligger ute sedan tidigare på bloggen.
Med hjärtat fyllt av saknad
I dag är just den dagen när saknaden
efter dig känns som allra mest.
Denna dag är också den dag
när tomheten lägger sig
som ett tungt kallt täcke
och hela alltet genomsyras i en
frostig klagan.
Innan sommaren slagit ut
i full blom,
strax innan fåglarna byggt
färdigt sina reden
gav du dig iväg, på den längsta
resa du någonsin gjort.
Som en båt som lämnar
sin trygga hamn,
i uppbrottets sena timme,
åkte du iväg en sista gång.
Just i dag står jag och tittar på den sten,
där ditt namn finns inristat,
alltmedan solen leker i gräset.
Långt därborta, hör jag glada barnaskratt,
i den ljumma försommarkvällen.
Men här står jag, med mitt hjärta
fyllt av saknad.
ROGER LINDQVIST.
Saknad
När saknaden brinner
i ens inre,
och tomheten känns så hård
och brutal,
som vore den ett hungrigt rovdjur,
som hugger, sliter och drar.
Då sinnet ibland
fördunklas,
känns djupt i själen
gör ont och tär,
när hjärtat vill sluta
pulsera,
som om endast ett svart hål
funnits där.
Men det ska komma
andra sorts dagar,
när molnen på himlen
ej längre finns,
då saknaden flytt
från ens inre,
och bara de ljusa minnena
endast man minns.
ROGER LINDQVIST.
Gråt inte pappa
Gråt inte pappa, se på mig
vad som än nu händer
finns jag här hos dig.
Jag håller din hand i min,
när natten faller på,
precis som du en gång gjorde,
när vi barn var små.
Livet är så flyktigt,
det går så fort,
tänk så mycket saker
man borde sagt och gjort.
Minnen från barndomen
smyger sig på,
de gör det ganska ofta,
då och då.
Men en sak lilla pappa,
inför ditt livs sista färd,
är en uppriktig önskan,
att vi en gång,
skall mötas i en bättre värld.
ROGER LINDQVIST.
Alla dikter, utom den första, har varit publicerade i Piteå-Tidningen. /Roger.
Norah & Max
När Norah övernattade häromsistens, blev ögonlocken plötsligt så
tunga där hon satt i soffan. Naturligtvis var hennes farfar tvungen att
ta en bild.
Max ville så gärna prova farfars läsglasögon. Och se, han ser ju ut
som en riktig professor.
--------------------------------------------------------------------------------
Aftonunderhållning på Furunäsets sjukhus
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 12 november 1947.
"Jailhouse Rock? nää, tack!"
Idag när jag och hustrun var ute på promenad, ville jag liksom lätta upp stämningen. Jag erbjöd mej att hoppa upp på de inplastade höbalar som står bredvid sonens hus, och brista ut i "Jailhouse Rock". Men hustrun tyckte det var alldeles för kallt att se mej göra detta utomhusframträdande. När jag upplyste henne om att Elvis faktiskt en gång stod på ett lastbilsflak, och jag idag tänkte köra samma tema, blev hon inte alls imponerad. Jag erbjöd mej då att klättra upp på takets skorsten för att sjunga "Hooked on a feeling", ni vet Björn Skifs dunderhit, från 1974. Nja, tyckte hon, skorstenen, men du, vi kan gå in och dricka kaffe istället. Och DÅ kan du sjunga precis vad du vill. Vi fikade saffransbullar, då tyckte jag det skulle passa med "Staffan var en stalledräng". Efteråt sjöng jag Thore Skogmans samlade hits, från 1955-1995. Ja, detta var ett litet tips till alla andra äkta män därute. Risken är stor att man blir utskrattad, men vadå...?
Mitt inplanerade utomhusframträdande, gick om intet. Hustrun ville
inte höra mig sjunga Jailhouse Rock...
...hustrun vet inte vilken fantastisk upplevelse hon gick miste om.
Hon promenerade lugnt iväg...men även Elvis hade litegrann motstånd
i början av sin karriär. Precis som undertecknad...
...även den tänkta "skorstens-showen" ratades av min fru. Hov vet
absolut inte vad god och kvalitativ underhållning är.
------------------------------------------------------------------------------
Mitt inplanerade utomhusframträdande, gick om intet. Hustrun ville
inte höra mig sjunga Jailhouse Rock...
...hustrun vet inte vilken fantastisk upplevelse hon gick miste om.
Hon promenerade lugnt iväg...men även Elvis hade litegrann motstånd
i början av sin karriär. Precis som undertecknad...
...även den tänkta "skorstens-showen" ratades av min fru. Hov vet
absolut inte vad god och kvalitativ underhållning är.
------------------------------------------------------------------------------
GOOD TIMERS - bandet det svänger om...
¤ Snacka om annorlunda!
Eller hur många dansband ståtar med en kontrabas på scen.
Svänggänget GOOD TIMERS knockar Sverige med sin läckra stil!
Good Timers på restaurang Sandgrund har blivit en vanlig syn. Dans-
grynnan vid Klarälven tillhör ett av bandets favoritställen runt om i
landet. På bilden fr v: trummisen Arnulf Ibsen, gitarristen och sångaren
Torgny "Todde" Stoor, (Havaii-kungen Yngve Stoors brorsson) samt
Dave McShane, engelskfödde saxofonisten som vi bl a sett i filmen "Black
Jack". På den infällda bilden ses Todde Stoor.
¤ Det går visserligen inte fort men det går trots allt stadigt uppåt för Dave, Per, Todde, Peter, Nisse och Arnulf. Just nu kan ni hitta Good Timers allra första CD-skiva i skivbutikens hyllor. En satsning som bandet arbetat med i flera år innan det blev napp hos Owe Midners TMC.
Egna alster
Good Timers utgår från Stockholm och kan skryta med att representera en helt egn stil, en mix av 40-, 50- och 60-talsmusik varvat med några egna alster skrivna av kontrabasisten Nisse Palm. Samtidigt medger Dave McShane att den egna stilen till viss del ställer till problem.
"För bra"
- Ja, eftersom vi är ensamma i Sverige om att spela den typen av musik. Det bästa för oss vore om det fanns ytterligare 4-5 band som spelade musik med en äldre profil. Då skulle det skapas en tydlig nisch och intresset vore betydligt större, säger Dave och tar en kopp kaffe.
- Det finns tyvärr arrangörer som talat med oss och sagt att de gärna skulle engagera oss men vi är "för bra", tilläger Nisse Palm...
Tro nu inte att det går någon nöd på Good Timers. Allt fler i vårt avlånga land upptäcker tjusningen med den härliga blåssektionen och inte minst den buggvänliga musik bandet spelar.
Erfarna musiker
Samtliga i bandet är synnerligen erfarna musiker. Todde Stoor, gitarrist och huvudsångare. Peter Klaxman och Dave McShane, saxar och sång tillsammans i konstellationen Blåblus (just det). När Blåblus la av 1981 ville trion fortsätta spela och Good Timers föddes 1983. Trumpetaren Per "Stenis" Stenborg kom med året därpå. Todde Stoor kom med 1991 och Nisse Palm blev medlem hösten 1993. När nu den förre trummisen Ulrik Arturén (brorsa till sångerskan Marie Arturén i Drifters f d ), lagt trumpinnarna på hyllan heter ersättaren Arnulf Ibsen.
Perfekt i bandet
- Arnulf med sitt genuina intresse för den epok som vi arbetar med passar perfekt i bandet. Vi har förutom egna originallåtar bara en låt från 70- och 80-talet. Gilbert O´Sullivans "Alone again", säger Nisse Palm.
- Skulle vi ha försökt att spela traditionell dansbandsmusik skulle nog inte bandet överlevt fram till idag, inflikar "Stenis".
Går egna vägar
Good Timers vågar också köra in på nya vägar med sin musik. Tro inte att Thorleifs och Just D är först med dansbandsrap. I så fall har ni inte hört Nisse Palms "Buggkursen".
Sugen på att dansa
Det är showtime. "Tuxedo Junction", "King of the road", "My baby just cares for me", "Venus" och "Flickorna i Småland" avverkas i snabb takt. Källarmästaren Bengt-Eric står och diggar vid sitt bokningsbord.
- Det är nästan så att en annan skulle vilja ge sig upp och dansa. Det är inte ofta jag blir så sugen, säger han. Ett betyg så gott som något Good Timers.
Bilden t.v. Good Timers på väg upp i trappan, överst Dave McShane,
Arnulf Ibsen, Todde Stoor, Per Stenborg samt Nisse Palm samt Peter
Klaxman. Bilden t.h. hur många dansband har en kontrabas med i
bagaget? Nisse Palm visar sina balanskonster.
VISSTE DU ATT:
¤ TODDE STOOR, som enligt födelsebeviset egentligen heter
Torgny är brorson till landets Hawaiikung nummer ett, Yngve Stoor.
¤ Nilsgunnar "Nisse" Palm, under flera år varit Folkparken stämledare
och förstebasist.
¤ Arnulf Ibsen, nykomlingen i gänget, är ett riktigt 50-talsfreak. Enligt
uppgift har Arnulf endast en svartvit tv med bara två kanaler i bostaden.
Dessutom är hans turnéväska från det ljuva 50-talet. En riktig raritet.
¤ När landets statsminister, Ingvar Carlsson ställer till med avskedsfest
är det Good Timers som står för både underhållning och dans.
Good Timers nya CD finns nu på landets alla skivhyllor. Andra man
från vänster, Good Timers förre trumslagare Ulrik Arturén.
-------------------------------------------------------------------------------
FÅR JAG LOV ¤ April 1996.
FAKTA------------------------------------------------------------------------
Good Timers engelskfödde saxofonist, Dave Mc Shane, föddes den 8 juni 1944.
Den 5 juli 1997 gick han bort, 53 år gammal.
Roger-------------------------------------------------------------------------
Eller hur många dansband ståtar med en kontrabas på scen.
Svänggänget GOOD TIMERS knockar Sverige med sin läckra stil!
Good Timers på restaurang Sandgrund har blivit en vanlig syn. Dans-
grynnan vid Klarälven tillhör ett av bandets favoritställen runt om i
landet. På bilden fr v: trummisen Arnulf Ibsen, gitarristen och sångaren
Torgny "Todde" Stoor, (Havaii-kungen Yngve Stoors brorsson) samt
Dave McShane, engelskfödde saxofonisten som vi bl a sett i filmen "Black
Jack". På den infällda bilden ses Todde Stoor.
¤ Det går visserligen inte fort men det går trots allt stadigt uppåt för Dave, Per, Todde, Peter, Nisse och Arnulf. Just nu kan ni hitta Good Timers allra första CD-skiva i skivbutikens hyllor. En satsning som bandet arbetat med i flera år innan det blev napp hos Owe Midners TMC.
Egna alster
Good Timers utgår från Stockholm och kan skryta med att representera en helt egn stil, en mix av 40-, 50- och 60-talsmusik varvat med några egna alster skrivna av kontrabasisten Nisse Palm. Samtidigt medger Dave McShane att den egna stilen till viss del ställer till problem.
"För bra"
- Ja, eftersom vi är ensamma i Sverige om att spela den typen av musik. Det bästa för oss vore om det fanns ytterligare 4-5 band som spelade musik med en äldre profil. Då skulle det skapas en tydlig nisch och intresset vore betydligt större, säger Dave och tar en kopp kaffe.
- Det finns tyvärr arrangörer som talat med oss och sagt att de gärna skulle engagera oss men vi är "för bra", tilläger Nisse Palm...
Tro nu inte att det går någon nöd på Good Timers. Allt fler i vårt avlånga land upptäcker tjusningen med den härliga blåssektionen och inte minst den buggvänliga musik bandet spelar.
Erfarna musiker
Samtliga i bandet är synnerligen erfarna musiker. Todde Stoor, gitarrist och huvudsångare. Peter Klaxman och Dave McShane, saxar och sång tillsammans i konstellationen Blåblus (just det). När Blåblus la av 1981 ville trion fortsätta spela och Good Timers föddes 1983. Trumpetaren Per "Stenis" Stenborg kom med året därpå. Todde Stoor kom med 1991 och Nisse Palm blev medlem hösten 1993. När nu den förre trummisen Ulrik Arturén (brorsa till sångerskan Marie Arturén i Drifters f d ), lagt trumpinnarna på hyllan heter ersättaren Arnulf Ibsen.
Perfekt i bandet
- Arnulf med sitt genuina intresse för den epok som vi arbetar med passar perfekt i bandet. Vi har förutom egna originallåtar bara en låt från 70- och 80-talet. Gilbert O´Sullivans "Alone again", säger Nisse Palm.
- Skulle vi ha försökt att spela traditionell dansbandsmusik skulle nog inte bandet överlevt fram till idag, inflikar "Stenis".
Går egna vägar
Good Timers vågar också köra in på nya vägar med sin musik. Tro inte att Thorleifs och Just D är först med dansbandsrap. I så fall har ni inte hört Nisse Palms "Buggkursen".
Sugen på att dansa
Det är showtime. "Tuxedo Junction", "King of the road", "My baby just cares for me", "Venus" och "Flickorna i Småland" avverkas i snabb takt. Källarmästaren Bengt-Eric står och diggar vid sitt bokningsbord.
- Det är nästan så att en annan skulle vilja ge sig upp och dansa. Det är inte ofta jag blir så sugen, säger han. Ett betyg så gott som något Good Timers.
Bilden t.v. Good Timers på väg upp i trappan, överst Dave McShane,
Arnulf Ibsen, Todde Stoor, Per Stenborg samt Nisse Palm samt Peter
Klaxman. Bilden t.h. hur många dansband har en kontrabas med i
bagaget? Nisse Palm visar sina balanskonster.
VISSTE DU ATT:
¤ TODDE STOOR, som enligt födelsebeviset egentligen heter
Torgny är brorson till landets Hawaiikung nummer ett, Yngve Stoor.
¤ Nilsgunnar "Nisse" Palm, under flera år varit Folkparken stämledare
och förstebasist.
¤ Arnulf Ibsen, nykomlingen i gänget, är ett riktigt 50-talsfreak. Enligt
uppgift har Arnulf endast en svartvit tv med bara två kanaler i bostaden.
Dessutom är hans turnéväska från det ljuva 50-talet. En riktig raritet.
¤ När landets statsminister, Ingvar Carlsson ställer till med avskedsfest
är det Good Timers som står för både underhållning och dans.
Good Timers nya CD finns nu på landets alla skivhyllor. Andra man
från vänster, Good Timers förre trumslagare Ulrik Arturén.
-------------------------------------------------------------------------------
FÅR JAG LOV ¤ April 1996.
FAKTA------------------------------------------------------------------------
Good Timers engelskfödde saxofonist, Dave Mc Shane, föddes den 8 juni 1944.
Den 5 juli 1997 gick han bort, 53 år gammal.
Roger-------------------------------------------------------------------------
Efterlysning!
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 4 augusti 1951.
Bingolotto-premiären - 1991
Hortlax investerar
I Hortlax har man påbörjat bygget av det nya pensionärshemmet som
skall vara färdigt nästa höst. Tillsammans med detta skall byggas en
brandstation.
I Hortlax har kommunalkamrer Helmer Wiklund lagt fram en investeringsplan för de närmaste fem åren gällande byggnadsverksamhet samt vatten och avloppsarbeten. Enligt denna bör kommunen satsa 4.827.000 kronor, vartill kommer beräknade stadsbidrag. Utanför denna plan ligger pensionärshemmet och brandstationen i Hortlax, som redan är påbörjade. Dessa båda byggnader är kostnadsberäknade fö i runt tal 400.000 kronor, av vilka 330.000 kommer på pensionärshemmet. Arbetet kommer att pågå hela vintern och beräknas vara färdigt nästa höst.
Under vintern beräknar man även kunna komma igång med gruppbebyggelse av 4 egnahem i Bergsviken. Just nu pågår ny- och ombyggnad av 22 egnahem som beräknas vara färdiga vid årsskiftet. Till detta kommer att 40-tal egnahem som byggs om med förbättringsbidrag. Byggnationen på egnahemsfronten är något bättre än under fjolåret.
Verkstad byggs i Bergsviken
På den privata sektorn är planerat en bilreparationsverkstad på industriområdet i Bergsviken. Det är inte omöjligt att denna byggnad uppförs under vintern. I den av kommunen planerade byggnadsverksamheten ligger skolpaviljongen och ombyggnaden av skolan i Bergsviken först. Detta arbete beräknas komma igång nästa sommar. Vidare har man ett starkt önskemål att få sätta igång med ålderdomshemmet i Hortlax nästa höst. Fullmäktige får vid nästa sammanträde ta upp frågan anslag till flyttning av de två kyrkstugor som står i vägen för det planerade bygget.
Den här bilden togs i samband med Piteå-Tidningens besök vid nya
centralskolan i Hortlax, som presenterades utförligt i gårdagens PT.
Den visar en klass öva sång under kantorn och folkskolläraren Gunnar
Sundéns ledning.
Många skolpaviljonger
I femårsplanen är även intaget byggen av skolpaviljonger pch renovering av de gamla skolorna i Blåsmark, Hemmingsmark, och gymnastiksal i Jävre och andra etappen av centralskolan i Hortlax samt renovering av gamla skolan i Hortlax. I Hortlax har en branddamm färdigställts i sommar och dammar kommer under femårsperioden att byggas i Jävre och Hemmingsmark.
Vatten och avlopp
Den fortsatta utbyggnaden av vatten och avlopp kommer även att kosta en hel del pengar och ge sysselsättning. VA-anläggningen i Bergsvikens egnehemsområde är nu i det närmaste färdig och först i tur är nu Pitsund där arbetet kommer igång under den allra närmaste tiden. Någon turlista för de övriga arbetena har inte lagts fram men i planen finns upptagna följande arbeten: Vattentäkt och högreservoar i Bergsviken, avloppsreningsverk i Storfors samt vatten- och avloppsanläggningar i Maran och Skatan, utföres i vinter, Svedjan, Furulund, Jävre, Höglandsnäs, Blåsmark och Hemmingsmark.
-------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 30 oktober 1958.
Arvid
Novemberkylan tar ett ordentligt famntag, och ruskar för ett kort ögonblick om mig. Jag är ute på min sedvanliga dagspromenad, och styr mina steg upp mot byn. Jag genar över skolgården, där Hortlax centralskola står sedan nära 54 år. Där fick jag själv en gång min dagliga dos av kunskap och fostran som jag skulle bära med mig ut senare i livet. Kyrkans välbekant svarta spira, syns mig på långt håll, den står som ett slags riktmärke, pekande upp mot skyn. Kyrkklockorna ringer, de hörs över hela vår bygd, det har gjort så alltsedan dess portar slogs upp den 16 juli 1917.
Men idag ringer klockorna ett sorgens budskap. Inne i skogskapellet väntar ett avskedets stund, av en person vars nära och kära, vänner och bekanta har samlats kring den blomstergärdade kista där Arvid ligger. Det har nu gått några veckor sedan vi fick vetskap om att Arvid inte längre fanns mitt ibland oss. Och även om vi inte umgicks, så har vi under årens lopp, då och då stött på varandra. Senaste nu i somras. Våra söner behövde "ett handtag". Och så plötsligt stod vi där, jag och Arvid. Medan vi gav grabbarna litet handräckning, började vi också samtala om allt mellan himmel och jord.
Det blev så pass intressant, att en av killarna tittade in och undrade litet skämtsamt: - "Hörrni gubbar, ska ni bara stå och prata, får ni ingenting gjort". Det vankades så småningom kaffe och fikabröd i bersån. Och jag minns att jag trivdes alldeles utomordentligt bra. Det var sommar, det var sol, det var i midsommartider. Och den omisskännliga doften av varmt hö, kunde man bara inte ta miste på. Det var nästan så att man i tankarna förflyttades långt tillbaka till barndomen, då man satt hos Viktor på hans hölass, på väg hem från de gröna ängder som han brukade i slåttertider.
Eftersom jag är intresserad av Hortlax historia, kretsade vårt samtal mycket om gångna tider. Jag frågade, Arvid svarade. Så där höll vi på rätt så länge, ja, det var nästan så vi glömde bort den där handräckningen som vi var ditkallade för att göra. Det var i den stunden som sonen Andreas fällde sin kommentar om "de två gubbarna, Arvid och Roger".
Vid kaffebordet, fortsatte frågestunden - från min sida - och mellan tuggorna svarade Arvid så gott han bara kunde. Runt omkring oss stod naturen i full blomning. Livet kändes extra ljust och positivt just den här dagen. Men inom Arvid ruvade den sjukdom som så småningom också tog hans liv. Under dessa timmar tillsammans, kom vi också in på andliga områden. Att Arvid hade en stark förankrad Gudstro, om detta visste jag. Och jag vill påstå att den inre kraften syntes också på hans utsida. Den genomstrålades i den livsgärning han gjorde.
Vila i frid Arvid.
-----------------------------------
Roger.
I somras, vid midsommartid, möttes våra vägar. Det var våra repektive
söner som ville "ha hjälp" av sina pappor. Närmast kameran ses Arvid,
Andreas t.v.
Arvid dirigerar Andreas i traktorn. Arvid hade själv varit bonde, och
hade ett vant handlag med det mesta som rörde jordbruk.
Arvid och Andreas bärgar hö. Datum: 28 juni 2011.
För nåt år sedan skulle jag ta ner ett par gamla björkar på tomten.
Själv ville jag absolut inte göra det. Frågan gick till Arvid och sonen
David. Innan arbetets början, sa jag till Arvid att jag var tvungen ta bort
sonens snöskoter, så inte björken skulle ramla över den. Då kom Arvid
fram till mig och sa: - Det finns ingen risk för skotern". - "Jamen, det
kanske ändå är bäst att jag flyttar den". Jag såg för mitt inre hur björken
skulle pulverisera sonen nya skoter. Och tänk - vad skulle han då säga åt
sin far? Arvid vidhöll vad han tidigare sagt: - "Vi fäller björken, den når inte
fram till skotern!". Jag satte min tilltro till Arvid, och David. Björken föll,
med ett dån. Skotern stod i alla fall kvar. Hel! Jag tittade på Arvid, han log
med hela sitt ansikte: - "Inga problem, sa han. Du ser att det gick precis
som jag sa".
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Men idag ringer klockorna ett sorgens budskap. Inne i skogskapellet väntar ett avskedets stund, av en person vars nära och kära, vänner och bekanta har samlats kring den blomstergärdade kista där Arvid ligger. Det har nu gått några veckor sedan vi fick vetskap om att Arvid inte längre fanns mitt ibland oss. Och även om vi inte umgicks, så har vi under årens lopp, då och då stött på varandra. Senaste nu i somras. Våra söner behövde "ett handtag". Och så plötsligt stod vi där, jag och Arvid. Medan vi gav grabbarna litet handräckning, började vi också samtala om allt mellan himmel och jord.
Det blev så pass intressant, att en av killarna tittade in och undrade litet skämtsamt: - "Hörrni gubbar, ska ni bara stå och prata, får ni ingenting gjort". Det vankades så småningom kaffe och fikabröd i bersån. Och jag minns att jag trivdes alldeles utomordentligt bra. Det var sommar, det var sol, det var i midsommartider. Och den omisskännliga doften av varmt hö, kunde man bara inte ta miste på. Det var nästan så att man i tankarna förflyttades långt tillbaka till barndomen, då man satt hos Viktor på hans hölass, på väg hem från de gröna ängder som han brukade i slåttertider.
Eftersom jag är intresserad av Hortlax historia, kretsade vårt samtal mycket om gångna tider. Jag frågade, Arvid svarade. Så där höll vi på rätt så länge, ja, det var nästan så vi glömde bort den där handräckningen som vi var ditkallade för att göra. Det var i den stunden som sonen Andreas fällde sin kommentar om "de två gubbarna, Arvid och Roger".
Vid kaffebordet, fortsatte frågestunden - från min sida - och mellan tuggorna svarade Arvid så gott han bara kunde. Runt omkring oss stod naturen i full blomning. Livet kändes extra ljust och positivt just den här dagen. Men inom Arvid ruvade den sjukdom som så småningom också tog hans liv. Under dessa timmar tillsammans, kom vi också in på andliga områden. Att Arvid hade en stark förankrad Gudstro, om detta visste jag. Och jag vill påstå att den inre kraften syntes också på hans utsida. Den genomstrålades i den livsgärning han gjorde.
Vila i frid Arvid.
-----------------------------------
Roger.
I somras, vid midsommartid, möttes våra vägar. Det var våra repektive
söner som ville "ha hjälp" av sina pappor. Närmast kameran ses Arvid,
Andreas t.v.
Arvid dirigerar Andreas i traktorn. Arvid hade själv varit bonde, och
hade ett vant handlag med det mesta som rörde jordbruk.
Arvid och Andreas bärgar hö. Datum: 28 juni 2011.
För nåt år sedan skulle jag ta ner ett par gamla björkar på tomten.
Själv ville jag absolut inte göra det. Frågan gick till Arvid och sonen
David. Innan arbetets början, sa jag till Arvid att jag var tvungen ta bort
sonens snöskoter, så inte björken skulle ramla över den. Då kom Arvid
fram till mig och sa: - Det finns ingen risk för skotern". - "Jamen, det
kanske ändå är bäst att jag flyttar den". Jag såg för mitt inre hur björken
skulle pulverisera sonen nya skoter. Och tänk - vad skulle han då säga åt
sin far? Arvid vidhöll vad han tidigare sagt: - "Vi fäller björken, den når inte
fram till skotern!". Jag satte min tilltro till Arvid, och David. Björken föll,
med ett dån. Skotern stod i alla fall kvar. Hel! Jag tittade på Arvid, han log
med hela sitt ansikte: - "Inga problem, sa han. Du ser att det gick precis
som jag sa".
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Folke startar egen orkester...
Konstnären och nöjespappan Folke Sjöberg spelar upp en vals. En
låt som man får anta inte låter så vackert i svenska musikförbundets
öron...
- Skriver jag på blir det min dödsdom.
Det säger Folke Sjöberg, konstnär och logdansägare från Långnäs. Sedan en månad tillbaka är han utsatt för blockad från Svenska musikerförbundet. Inga organiserade orkestrar får spela på hans loge i Käcktjärn till sommaren.
Detta struntar dock Folke Sjöberg högaktningsfullt i. Nu har han i stället plockat fram det egna dragspelet. När Piteå-Tidningen besöker logdansägaren, kommer han uthoppande i galleriet, med "magorgeln" i högsta hugg.
- Jag tränar för sommaren, säger han, och spelar upp en vals. En låt som definitivt inte går hem hos Svenska musikerförbundet.
Trakasserier
- Det var förra sommaren de började trakassera mig, berättar Folke.
Trakassera?
- Ja, jag kan inte uppfatta det på annat sätt. De vet min inställning sedan förut. Jag skriver inte på något avtal. Det skulle bli min dödsdom.
Varför vill du inte teckna avtal med musikernas fack?
Hot mot amatörer
- Det är helt emot mina principer att göra det, förklarar nöjesidkaren Sjöberg.
- Svenska musikerförbundet är ett hot mot de amatörer som kommer fram.
Folke Sjöberg anser att genom att dansbanden organiserar sig, trissas gagerna upp. Medlemmarna i Svenska musikerförbundet får betala dyra avgifter. Små dansarrangörer har inte råd att betala de höga gager som medlemmarna i musikerförbundet tar ut. Och de får, menar Folke Sjöberg, inte heller välja vilken orkester de vill ha en danskväll. Men mest handlar det om ekonomi.
Inga skattepengar
Det är dans på Käcktjärn tre kvällar per vecka under sommaren. Omkring sjutusen kronor plockar Folke Sjöberg in varje tillfälle. Med de pengarna skall han betala gage, annonser, ordningsvakter med mera.
- Det säger sig självt att jag inte har råd att ta musiker som är anslutna, säger Folke, och vägrar att skriva avtal med förbundet.
- Jag har inga skattepengar att subventionera några eventuelle förluster, säger han, med adress riktad till andra dansarrangörer i kommunen, som kan hyra dansorkestrar, och där skattebetalarna får stå för fiolerna, där publiken sviker.
Motarbetar medlemmar
Musikernas fack har svarat på Folkes envishet med att försätta honom i blockad. De har annonserat i tidningar, enligt Folke Sjöberg, svartlistat logen Käcktjärn. De anslutna dansband, som spelar hos honom riskerar att bli uteslutna.
- Och det är många som vill bli det, säger Folke Sjöberg. Det jäser hos dansbanden. De är missnöjda med förbundets agerande.
Enligt ägaren till Käcktjärn motarbetar musikernas fack sina egna medlemmar. Orkestrarna blir arbetslösa. De kanske vill spela på Käcktjärn - men får inte.
Eget band
För att försäkra sig om en danssäsong även till sommaren, har nu konstnären Sjöberg hängt på sig dragspelet och övar för fullt på en repertoar. Han raggar också fler orkestermedlemmar. En uppgift han säger är så gott som klar. Det blir enligt Folke Sjöberg gott om chanser att ta sig en svängom ute i Böle även till sommaren. Dock utan ackompanjemang av organiserade musiker.
- Synd, tycker Folke. Det är bra med omväxling för publiken. Och det är också synd att Svenska musikerförbundet på det här sättet stoppar de amatörer som tidigare fått en chans hos mig.
------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 12 februari 1982.
FAKTA-----------------------------------------------------------------------------
Det hela löste sig till sist. Folke Sjöberg skrev på ett avtal, efter påtryckningar
av Svenska musikerförbundets avdelning i Luleå. Jag minns den här händelsen.
Sommaren 1982 spelade jag med Kjell-Bertils vid ett flertal tillfällen ute på den
populära logen Käcktjärn.
På tal om facket och att organisera sig. Dragspelaren Lars-Eric Boström, bättre
känd för oss häruppe i Norrbotten som "Lars-Eric Thörbjörn" hade eget band i
många år. Lars-Eric hade ett förflutet som professionell musiker i Stockholm.
Vid hemkomsten bildade han trion; "Lars-Eric Thorbjörns". Han var också Harry
Brandelius och Jokkmokks Jokkes ackompanjatör, under deras turnéer här-
uppe. Lars-Eric ringde mej under den tiden jag var trumslagare i OPUS. Han
och jag hade ett långt samtal per telefon. Han ville bestämt att jag skulle börja
arbeta fackligt inom Svenska musikerförbundet. Jag för min del ansåg mej inte
ha tid och möjlighet. Därför så tackade jag nej. Men visst är det bra om någon
tillvaratar ens rättigheter. Men som sagt det fanns inte tid härhemma. Tre barn
med allt vad det innebar, spelningar på helger, heltidsjobb under veckorna.
Lars-Eric Boström avled i december 2003, 68 år gammal.
Roger--------------------------------------------------------------------------
Brand i Höglandsnäs / 1967
Huset i Höglandsnäs totalförstördes vid branden. Ingen kom dock
till skada.
¤ En enplansvilla i Höglandsnäs totalförstördes vid en häftig brand vid 6-tiden på fredagsmorgonen. Ingenting kunde räddas ur fastigheten, som var helt övertänd när brandkåren anlände. Händelsen fick ett oväntat förlopp på eftermiddagen när ägaren anhölls av polisen, som skäligen misstänkt för att ha anlagt branden. Anhållandet rubriceras som försök till försäkringsbedrägeri. Enligt vad ägaren uppgav för Piteå-Tidningen, strax efter branden, så vaknade han vid 6-tiden vid att fastigheten var fylld av eld och rök. Han rusade upp för att ringa till brandkåren, från telefonen i hallen, men röken tvingade honom tillbaka. I bara nattdräkten och ett par stövlar sprang han 200 meter till närmaste granne och larmade brandkåren. Mannen vistades för tillfället ensam i fastigheten då frun och två minderåriga barn var hemma hos en släkting. Skadorna beräknas till cirka 100.000 kronor. Försäkringar täcker värdet.
För PT berättade ägaren att han är van att stiga upp vid 6-tiden och vaknade strax före, då var hela fastigheten fylld med eld och rök. Fastigheten är i en plan med tre rum och kök. Han försökte nå telefonen i hallen för att larma brandkåren men hindrades av röken. I all hast ryckte han till sig et par stövlar och en skjorta och sprang de 200 meterna till grannen därifrån brandkåren larmades.
När brandkåren kom fram var fastigheten övertänd och på förmiddagen återstod bara en rykande ruin av familjens hem.
- Det var ju tur att man vaknade och tur att frun och barnen var borta. Frun har varit sjuk och vistades hos sin mor med de två små barnen för att vila upp sig. Den minsta är bara 6 månader och frågan är väl om de klarat sig. När jag vaknade var huset övertänt och fyllt med rök. Men nog känns det grymt. Jag har fått låna kläder för att kunna komma ner hit och titta på vad som finns kvar av vårt hem, berättade ägaren för PT.
Mannen hade bl a nyinköpt en fotoutrustning med projektor och den blev givetvis kvar i fastigheten liksom familjens alla övriga ägodelar. I dag har de bara kvar sina gångkläder och knappt det. Fastigheten inköptes i november. Den var helrenoverad och fullt modern.
-----------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1967.
ELVIS PRESLEY - the King!
Elvis Presley, the King, framträder numera nästan uteslutande med sin show i Las Vegas. Men han har själv sagt att han gärna gör en Europa-turné, där Sverige också skulle vara aktuellt med ett besök. Han har helt nyligen haft premiär på sin nya show - också den i Las Vegas. Journalisten Börje Lundberg upplevde den senaste showen och berättar här om scenpersonligheten Elvis Presley.
¤ Kön i den luftkonditionerade kasinohallen är säkert femtio meter lång. Den ringlar sej förbi spelbord, en bar (där många tar sej ett järn), hundratals enarmade banditer, viker av framför toaletterna och slutar nånstans vid nästa bar (flera järn). Klockan är tio på kvällen. Om två timmar är det dags för Elvis Presleys midnatssföreställning i hotell Hilton i Las Vegas. Alla i kön har plats reserverad. Men det duger ändå inte att komma senare. Mer än 2 000 människor ska packas in i Hilton´s showroom, utfordras med drinkar eller champagne och betala notan innan showen börjar.
Ca 70 kronor är det billigaste man slipper undan med. Det inkluderar tre valfria groggar som serveras på en gång. Och då får man sitta längst bak. Hyggliga platser i mitten av matsalen kostar 40-80 kronor extra i mutor till den hovmästare man får på sin lott vid entrén. Det är trångt vid bordet - ont om armbågsrum. Människor smuttar försiktigt på sina drinkar som ska räcka tre timmar. Men stämningen är det inget fel på. Hela den stora lokalen surrar av förväntan. Spända, glada, upprymda, entusiastiska ansikten - dom flesta i obestämbar ålder mellan 25 och 40. Klädseln påfallande elegant. En åldrad kvinna med blågrått hår håller låda vid vårt bord. Hon sammanfattar filmtidningarnas aktuella skvaller om Elvis som mest handlar om sångarens skilsmässa.
- Han skulle ha gift sej med Ann-Margret i stället, dom var ett SÅ tjusigt par, suckar hon.
- Men Elvis är värd at vänta på hur länge som helst, säger en kille från Los Angeles som sett föreställningen två år tidigare. Hans fru instämmer:
- Elvis är i särklass. Hans show går utanpå allt, t.o.m. här i Las Vegas där publiken är mer bortskämd än någon annanstans.
I augusti 1956 påbörjades Elvis första film, "Love Me Tender". På
bilden ses regissören Robert Webb och den då 21-årige Elvis Aron
Presley.
¤ Förmatch
Precis tolv dämpas ljuset och ridån hissas upp. Applåderna är matta. Alla vet att det inte är dags för Elvis än. På scenen sitter Sweet Inspirations uppflugna på höga pallar. Tre flickor (den fjärde är sjuk) som omedelbart leder tankarna till Supremes. Sweet Inspirations gör två nummer - det sista ett ambitiöst Billie Holiday-potpurri med matchande ljusbilder av den legendariska bluesstjärnan på en rund duk som hänger ned från scentaket.
Jackie Kahane avlöser. En komiker som stryker publiken lagom mycket mothårs för att locka fram cyniska skrattsalvor. En inledande saxning ur hans långa monolog så du förstår stilen: "Jag ser många grånade gentlemän här som varit bussiga nog att ta med sina döttrar hit..."
Efter Jackie Kahane - tystnad. Publiken håller andan...NU!
I mörkret spelar två strålkastare mor ridån. I ljuskäglorna lyser texten "Elvis NOW". Bokstäverna växer medan musiken ökar i styrka. Det är säkert ingen slump att Elvis och/eller hans rådgivare fastnat för Richard Strauss "Also Sprach Zarathustra" som inledning. Det är en makalös musik, magnifik, överdådig. Så är den också inspirerad av den tyske filosofen Friedrich Nietsches mest berömda verk med samma namn. Det är där Nietsches lägger fram sin ryktbara teori om övermänniskan som utvecklingens mål.
¤ Elvis - övermänniska
Och övermänniska är just vad "överste" Tom Parker förvandlat lastbilschauffören Elvis till under sjutton år som hans manager. Det är knappt man tror att den där vitklädda gestalten är av kött och blod som nu stiger in på scenen. Jublet är ett vrål när Elvis med ett blixtrande leende höjer armarna till hälsning. Gamle lumparkompisen Charlie Hodge hänger en gitarr om halsen på Elvis och gamla C.C Rider brakar ut ur ljudanläggningen, medan ljudteknikern Bill Porter från Nashville ställer in kontrollerna uppe på balkongen över publiken.
Gitarren är en symbol för Elvis. Han låtsas inte ens spela på den. Före nästa låt - Ray Charles´I Got A Woman - tar han av sej gitarren och slänger den tillbaka till Charlie. Elvis vandrar omkring en hel del på scenen. Han ser fräsch och vältrimmad ut. Men inte helt uppvärmd - än.
Love Me tänder tjejerna närmast scenen som reser sej upp och sträcker armarna mot den vite guden. Men han är inte redo ännu. Och han sjunger tamt jämfört med originalinspelningen från 1956. Steamroller Blues (James Taylor) är desto bättre. Det är tydligen att Elvis gillar den här låten och han ger precis allt. Vilken urkraft! Han ber Charlie om vatten, dricker och tappar glaset när han ska ställa det ifrån sej. Elvis ser lite generad ut.
- Det är så där när man har nitton fingrar, då blir man klumpig, säger han.
Elvis är inte direkt talför på scenen. För det mesta nöjer han sej med några "Thank You" mellan låtarna. Ibland lägger han till: "You´re fantastic audience".
Ed Sullivan diskuterar några förberedelser med Elvis inför hans andra
framträdande i Ed Sullivans show i oktober 1956.
¤ Självbiografisk
Näste låt You Gave Me A Mountain förefaller nästan självbiografisk, men det är country-western-sångaren Marty Robbins som skrivit den. Elvis märkbart inspirerad - i en utmärkt version.
- Nu ska jag göra ett medley på några av mina gamla låtar, säger han och sjunger i snabb följd Blue Suede Shoes, Long Tall Sally, Whole Lotta Shakin´Goin On (som Elvis gjorde på skiva först 1971), Flip And Fly, Jailhouse Rock och Hound Dog.
Flip Flop...är bäst. I övrigt verkar Elvis lite trött på dom här sångerna som han gjort så många hundra gånger förut inför publik. James Burtons fina gitarr blir största behållningen.
- Var är du James, jag behöver dej, säger Elvis halvvägs inne i nästa nummer - Love Me Tender - som Elvis introducerat med ett: "Ladies and gentlemen, the title song from my first movie".
Burtons gitarr hörs inte, och det är anledningen till Elvis bekymrade fråga. Felet fixas på några sekunder och Elvis ägnar sej åt att kyssa så många tjejer han hinner med vid "stage-side". Men den vackra melodin går fram bra ändå och åskådarna lyfter taket av hänförelse.
Elvis klädd i blå sammetsskjorta. Skjortan lät skådespelerskan Nata-
lie Wood sy upp åt honom. Den var varm - och varmare blev den
under Elvis´gymnastiska övningar på scenen.
Love Me Tender fick sin premiär i november 1956. I de övriga rollerna
sågs även Richard Egan och Debra Paget. Robert D. Webb hette
filmens regissör.
¤ Feber
Nu har Elvis kommit igång på allvar. Feber (långt överlägsen Peggy Lees inspelning) blir kokpunkten i en redan överhettad publikgryta. Elvis sjunger med en intensitet som gör eldflammorna på vita duken i scenfonden helt onödiga. Plötsligt är det 1956 igen. Elvis benrörelser är dom samma som då. Hans ansikte också. Borta är det lite självironiska smile som suttit där förut. Amerikas bästa rocktrummis - Ronnie Tutt - hetsar mästaren framför sej. Några tjejer skriker hysteriskt där framme.
För ett kort ögonblick har vi sett den suggestiva insidan av den ursprunglige Elvis - han som nästan försvunnit under alla torftiga år i Hollywood. Bridge Over Troubled Water känns lite avslagen ovanpå detta. Men det är ingen tvekan om att låten med dess religiösa undertoner är en av Elvis-favoriter. Efter Suspicious Minds - som verkar en smula sliten - presenterar Elvis sina musiker:
- On the lead guitar James Burton, rhythm guitar John Wilkinson (överraskande kraftig applåd och visslingar, Elvis: - Vad nu John, har du tagit med familjen hit ikväll), drums Ronnie Tutt, fender bass Jerry Scheff, piano Glen Hardin...Charlie Hodge omnämns som "killen som ger mej vatten och mina scarves". Joe Guercios stora orkester får några berömmande ord liksom Bill Porter där uppe på balkongen.
Oh, please release me let me go...fortsätter Elvis och tjejerna skriker ut sina protester. Men First Time Ever I Saw Your Face tystnar hela salongen. Elvis har alltid haft en förkärlek för känslosamma ballader och det här är en av dom bättre från senare år.
Elvis med managern Tom Parker (i randig skjorta), på en bild från
slutet av 1956.
Elvis in action i fotostudion. Bilden togs under inspelningen av Jail-
house Rock 1957. Elvis fick goda råd gällande dansstilen av proffs-
dansaren Russ Tamblyn.
När filmen Jailhouse Rock gjordes, fick Elvis till sin stora glädje
använda skådespelaren Clark Gables loge.
¤ Jubel
Kvällens största jubel bryter löst efter American Trilogy men många sydstatare visslade ilsket när Elvis med glimten i ögat bytte ut Dixieland mot Disneyland i texten. Så får väl ändå inte en kille från djupaste Södern bära sej åt...Dags för Elvis - rocksångaren igen i A Big Hunk O´Love som han gjorde på platta 1958. Låten sitter perfekt om det inte vore för den stora orkestern som liksom släpar efter lite för tungt. Under What Now My Love börjar Elvis dela ut sina scarves till tjejerna längst fram. Det blir ett väldigt slitande i tygbitarna och Elvis går omkring och ser road ut.
- Vad vill ni höra nu? frågar han plötsligt och får ett massivt vrål till svar. Han sätter händerna bakom öronen för att försöka urskilja orden.
Filmaffischen till King Creole 1958. I filmen föds två av Elvis´legend-
ariska låtar "Hard Headed Woman" och "Trouble".
Runt vårt bord ropar dom flesta efter One Night men en högröstad tjej närmare scenen tjuter fram sin innersta önskan i hysterisk falsett Old Sheep, Old Sheep...
Elvis blir lätt förlägen.
- Jag kan inte göra Old Sheep HÄR, säger han (låten handlar om en liten pojke och hans hund, och Elvis ställde som grabb upp med den i en sångtävling hemma i Tupelo). Han väljer Kris Kristofferson´s Help Me Make It Trough The Night i stället och kastar sej sen snabbt in i Mystery Train/Tiger Man - två sånger som han plockade upp under Sun-tiden 1954-55. Spotlighten blinkar frenetiskt när Elvis skakar loss.
Mars månad 1958 svär Major Elbert P. Turner in Elvis i armén. Vid
avfärden från Memphis vinkar en stor grupp ledsna kvinnor av honom.
Första delmålet på resan blir Fort Chaffee i Arkansas. Elvis placeras
därefter i Tyskland.
¤ Inga extranummer
Han sträcker ut ett finger mot Glen Hardin som klinkar igång Can´t Help Falling In Love. Elvis har avslutat alla shower under fem år med den melodin. Extranummer ger han aldrig. En tjej tar sej snabbt upp på scenen och överraskar Elvis med en omfamning bakifrån innan livvakterna hinner fram och brutalt bryter loss hennes envisa armar. Elvis skarattar. Tjejerna längst fram skriker avundsjukt. Många skulle säkert bryta bägge armarna för att bara nudda honom.
Ridån går ner men Elvis stannar kvar och låter sina livvakter och assistenter hålla upp den i en fyrkant i mitten. Ett hårt rockbeat driver på bakifrån. Han går så långt fram han kan, sträcker armarna ut mot publiken medan takbelysningen tänds i salongen. Det är nästan patetiskt. Närmare än så här kommer Elvis aldrig vanliga människor. Han har inte gjort det på sjutton år...
Han är fånge i sin egen legend. När hans musiker efteråt går till kasinohallen tar Elvis hissen upp till isoleringen på översta våningen.
Första maj 1967 säger Elvis Presley och Priscilla Beaulieu JA till
varandra. Året 1973 tar kärleken slut.
Den 26 juni 1977 står Elvis på scen för sista gången i Indianapolis.
Den 16 augusti, knappt två månader efteråt, förklaras Elvis Aron
Presley död.
---------------------------------------------------------------------------------
Artikeln "Fångad i sin egen legend" är hämtad ur Ny Musik ¤ Januari 1974.
Bilderna är hämtad ur boken Elvis Presley ¤ 2007 av författaren Marie
Clayton./ ROGER LINDQVIST.
Trummor!
I bokhyllan ligger en samling broschyrer om trummor. Den äldsta härrör från 1975, och var frukten av ett av många besök på Ramus i Piteå. När man gick i "trumbytartankar" så sprang man runt på de musikaffärer som fanns i stan, och inte bara där. I vår stad fanns som ensam herre på täppan, länge och väl, musikaffären Ramus, på Sundsgatan mitt i stan. 1972/73 etablerades Tangenten på Lillbrogatan, med Melcer Öhman som innehavare. I skarven mellan 1979/80 uppenbarade sig en ny butik på Storgatan, Nybergs musik. Idag finns Ramus fortfarande kvar, samt även en affär på Nygatan som har Ove Wikström som ägare. De andra två, Tangenten och Nybergs, är borta sedan bra många år.
De genomskinliga Ludwig-trummorna köpte jag hos Melcer Öhman
i hans butik "Tangenten" på Lillbrogatan i Piteå. Året var 1973.
OBS! Bilden är hämtad ur en trumkatalog från 1975.
Ytterligare ett Ludwigset. Ett klassiskt sådant. Ludwig var det ledande
märket. Med andra ord: trummor man kunde lita på, och som inte
bjöd på några obehagliga överraskningar.
Från året 1972 kommer detta Premierset. Har aldrig ägt något sånt.
Men på nostalgidansen på FH i Piteå stod ett sådant trumset till oss
tre trummisar, när vi spelade upp till dans. Jan Nyberg trummade i
Anders-Jans, Anders Öberg i Lennes med Bitte, och jag i Kjell-Bertils.
Bland de sista spelningar jag gjorde med Kjell-Bertils så använde
jag ett par Sonor-trummor. Det var min efterträdare Ingemar Daniels-
sons trummor.
I Rolf Åhmans och Kjell-Bertils hade jag ett trumset som hetta Tama.
Dock inte de som syns på bilden.
När OPUS bildades 1991, köpte jag mitt livs första digital trummor.
Jag spelade på dem i sex år, men älskade dem aldrig.
Inför "Dansbandskrampen" på FH i Piteå, så hade Leif Strandberg i
Lillpite vänligheten att låna mig sina trummor. Vad dom hette? Har
jag glömt! Fy, Roger...
Några timmar före dansens början, laddade jag upp med lite övningar
på min Slingerland-virvel från 1980.
Bakom mina Tama-trummor på Forum i Älvsbyn 1980.
På de här Premier-trummorna trummade jag den där kvällen i mars
2010. Bilden togs av kollegan och basisten Tommy Sällström. Tommy
var medlem i Anders-Jans.
Bland färgsprakande scenkläder och trummor. En idé som följt mig
länge, är att anordna en dansbands-utställning på Piteå museum.
Och att där få tillfälle att visa hur det faktiskt kunde se ut mitt i den
stora dansbandshysterin under 70-talet. Med affischer, dekaler, spel-
planer, instrument, orkesterkort, samt de mest kända låtarna strömm-
ande ut ur högtalarna. Givetvis skulle det göras i samarbete med andra
dansmusiker, som också fick tillfälle att ställa ut sina respektive saker.
Hemmavid i somras vid mina Ludwig-trummor årsmodell -72.
---------------------------------------------------------------------------------
De genomskinliga Ludwig-trummorna köpte jag hos Melcer Öhman
i hans butik "Tangenten" på Lillbrogatan i Piteå. Året var 1973.
OBS! Bilden är hämtad ur en trumkatalog från 1975.
Ytterligare ett Ludwigset. Ett klassiskt sådant. Ludwig var det ledande
märket. Med andra ord: trummor man kunde lita på, och som inte
bjöd på några obehagliga överraskningar.
Från året 1972 kommer detta Premierset. Har aldrig ägt något sånt.
Men på nostalgidansen på FH i Piteå stod ett sådant trumset till oss
tre trummisar, när vi spelade upp till dans. Jan Nyberg trummade i
Anders-Jans, Anders Öberg i Lennes med Bitte, och jag i Kjell-Bertils.
Bland de sista spelningar jag gjorde med Kjell-Bertils så använde
jag ett par Sonor-trummor. Det var min efterträdare Ingemar Daniels-
sons trummor.
I Rolf Åhmans och Kjell-Bertils hade jag ett trumset som hetta Tama.
Dock inte de som syns på bilden.
När OPUS bildades 1991, köpte jag mitt livs första digital trummor.
Jag spelade på dem i sex år, men älskade dem aldrig.
Inför "Dansbandskrampen" på FH i Piteå, så hade Leif Strandberg i
Lillpite vänligheten att låna mig sina trummor. Vad dom hette? Har
jag glömt! Fy, Roger...
Några timmar före dansens början, laddade jag upp med lite övningar
på min Slingerland-virvel från 1980.
Bakom mina Tama-trummor på Forum i Älvsbyn 1980.
På de här Premier-trummorna trummade jag den där kvällen i mars
2010. Bilden togs av kollegan och basisten Tommy Sällström. Tommy
var medlem i Anders-Jans.
Bland färgsprakande scenkläder och trummor. En idé som följt mig
länge, är att anordna en dansbands-utställning på Piteå museum.
Och att där få tillfälle att visa hur det faktiskt kunde se ut mitt i den
stora dansbandshysterin under 70-talet. Med affischer, dekaler, spel-
planer, instrument, orkesterkort, samt de mest kända låtarna strömm-
ande ut ur högtalarna. Givetvis skulle det göras i samarbete med andra
dansmusiker, som också fick tillfälle att ställa ut sina respektive saker.
Hemmavid i somras vid mina Ludwig-trummor årsmodell -72.
---------------------------------------------------------------------------------
Piteå-bandet VOX - 1982
NU HOPPAS VOX PÅ EN PROFFSKARRIÄR
¤ VOX svävar fram på den svenska rockmusikhimlen. Vart bär det
hän? Ska den snart släppta singeln och de nya bokningsrutinerna ge
gruppen den stora chans de så länge drömt om? På bilden, fr v: Mats
Lundberg, Stefan Forsséll, Lars Ivar Sundström, Folke Wiklund och
Gunnar Sundström.
¤ Skall det äntligen lossna för Piteåorkestern Vox? Inom kort släpps deras första skiva, en singel med två helt egna låtar. Det har varit nära nog blod, svett och tårar som grabbarna i Vox fått släppa till i den här skivdebuten. Och de fick förstås åka till Stockholm för att spela in.
Manifest, ett skivbolag i Norrbotten var ett av de många skivbolag gruppen Vox skrev och skickade provinspelningar till förra året. Med hänvisning till att Piteorkestern inte hade tillräckligt "Norrbottensförankrade" texter, blev gruppen refuserad. Först i september gav den nära två år långa jakten på intresserade skivbolag äntligen resultat.
- Vi visste att vi hade rätt låt. Blev det nobben den här gången skulle vi bekosta inspelningen själva, berättar Lars-Ivar Sundström, sångare i Vox.
¤ SONET NAPPADE
Grabbarna behövde dock inte plocka fram den egna börsen. Skivbolaget Sonet, en av giganterna i den svenska skivbranschen, tände på Piteå-gruppen. I september gjordes inspelningen. Förra veckan dök resultatet, den första provskivan upp. Och nu kommer singeln, med två låtar "Kärlekens språk" och "Telekontakt" att släppas i mitten av februari.
¤ HOPPAS ATT DET LOSSNAR
Det här hoppas gruppen ska bli en början på en proffskarriär. Samtliga är heltända och beredda att offra ett provår för att spela på heltid. Lyckas de få någon låt spelad i radio är lyckan gjord. Att få in en fot i det etermediet är en klar framgång i den här branschen, resonerar de. Och eftersom Vox har en sådan bred målgrupp, allt rörligt mellan 15-25 år, så borde deras musik gå hem hos de stora lyssnargrupperna. Det tror samtliga Vox-medlemmar.
¤ VÅLDSAM FIGHT
Lars-Ivar Sundström beskriver deras musik som en våldsam brottning mellan synthesitzer och rock.
- Fast vi utvecklas till att spela en mer markant pop nu, menar han.
Är texterna viktiga?
- Förut var det inte det, säger Gunnar Sundström, som spelar klaviatur. De har blivit det nu. Vi försöker jobba fram kvalitativa texter som håller måttet, förklarar han.
¤ LÅNGA ÖVNINGAR
Gruppen träffas tre gånger i veckan i en källare på Pitholmskolan. Det blir långa repetitioner. 5 timmar/kväll är inte ovanligt. Hela gruppen jobbar med att få fram material. Det kan vara hårda duster, berättar de, innan en låt är klar. Vox satsar också hårt på liveuppträdanden med mycket effekter.
- Säg vad du vill. Rök, magnesiumbomber, vi har det, garvar Lars-Ivar Sundström, som berättar att två tre gånger i månaden rullar orkesterbussen runt vägarna i Norr- och Västerbotten.
¤ JAGAR JOBB
Bengt Eriksson, tidigare trummis i gruppen, sköter numera ljusanläggningen och ordnar med bokningar. Det sistnämnda är en ständig kamp för gruppens brödföda. Jobben växer inte på träd precis. Bengt Eriksson hoppas dock att det skall bli en ändring på det nu. Dels genom att singeln snart släpps. Och dels genom att orkestern från och med april till och med augusti det här året bokas genom EMA/Telstar.
- Många arrangörer, berättar Bengt, struntar i okända band. De plockar musiken enbart genom större förmedlingar, och därför innebär den nya bokningsrutinen en rejäl chans till inbrytning på den svenska rockmusikmarknaden för Piteågruppen Vox.
---------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 11 februari 1982.
FAKTA--------------------------------------------------------------------------
Basisten Folke Wiklund och jag, gick i samma klass. Vi kom att under
några år spela tillsammans bl a i Piteå Kommunala Musikskolas stor-
band "Piteå Havsband".
Keyboardisten Gunnar Sundström, är yngre bror till Piteås förre kommunal-
råd, riksdagsmannen och numera VD:n för Folksam, Anders Sundström. Gunnar
tog även han sina första stapplande musikaliska steg i kommunala musik-
skolan i Piteå.
Sångaren Lars-Ivar Sundström är bror till Bo "Kasper" Sundström i Bo Kaspers
orkester.
Roger Lindqvist-----------------------------------------------------------------
Onsdag den 16 november
Snöskyffeln står lutande mot väggen och väntar. Så även den så kallade "Hematippen". Det sistnämnda snöverktyget är faktiskt en uppfinning signerad Henning & Folke Eriksson i Hemmingsmark. De två kreativa bröderna är kusiner till min pappa. Deras far hette Algot och var bror till min farmor Hanna. Ja, ni ser att jag spårar ut så fort jag börjar berätta. Det som började som en ren vädermässig rapport, har nu kommit in på ett stickspår, och börjar alltmer anta vidden av en släkthistoria. Med andra ord skulle jag vara en usel lokförare. För tänk om jag skulle åka in på stickspår hela tiden, jag menar människorna ombord skulle aldrig komma fram till sin slutdestination. Det kanske skulle gå så långt att när man ringde för att beställa tågbiljett, skulle vederbörande resenär, först förhöra sig om vem som var lokförare. När svaret blev:
- Lindqvist! Det är Lindqvist som är vår "vår man" idag.
Då kanske att man övervägde att ta flyget istället. Och det skulle bli en konstig situation:
- Lindqvist! Ni menar ROGER Lindqvist? Nää, då avbeställer jag tågresan.
När den SJ-ansvarige då frågar varför, blir kanhända svaret:
- Vi skulle upp till Kiruna under julhelgen, jag och hela min familj. Men den där Lindqvist "ordnade" så vi hamnade i Blomstermåla istället. Han kom enligt utsago in på ett stickspår.
Nog med liknelser om "den där" lokföraren Lindqvist. Istället skall jag berätta om betydligt trevligare saker: VÄDRET! Som vanligt har vi varit ute på promenad idag också. Idag har vi haft sju plus grader. Helt tokigt! Men bra! Synd om de stackare som säljer vinterkläder, men det struntar jag i. Just nu!
Min vän solen, var med oss på promenaden.
Hortlaxvägen nu på eftermiddagen.
Än så länge ligger ängarna snöfria.
Väderobservatören Lindqvist i sin nyinköpta VERSACE-mössa. Jag
nämnde om min "stickspårsteori". Detta händer mig ibland. Häromdagen
när jag skulle handla, jag och hustrun, stod jag i min egen lilla värld
när den söta kassörskan snällt sa: - Jo, det fattas 13 kronor!
Just då tänkte jag på det revynummer jag håller på att skriva. Det andra
runt omkring hade jag nästan glömt. Min hjärna arbetade för att hitta
den där knorren på numret. "Stickspårsteori" det kan också kallas idé-
flykt.
-------------------------------------------------------------------------------
Väderleksfotograferingsgubbe: ROGER LINDQVIST (med VERSACE-mössan).
- Lindqvist! Det är Lindqvist som är vår "vår man" idag.
Då kanske att man övervägde att ta flyget istället. Och det skulle bli en konstig situation:
- Lindqvist! Ni menar ROGER Lindqvist? Nää, då avbeställer jag tågresan.
När den SJ-ansvarige då frågar varför, blir kanhända svaret:
- Vi skulle upp till Kiruna under julhelgen, jag och hela min familj. Men den där Lindqvist "ordnade" så vi hamnade i Blomstermåla istället. Han kom enligt utsago in på ett stickspår.
Nog med liknelser om "den där" lokföraren Lindqvist. Istället skall jag berätta om betydligt trevligare saker: VÄDRET! Som vanligt har vi varit ute på promenad idag också. Idag har vi haft sju plus grader. Helt tokigt! Men bra! Synd om de stackare som säljer vinterkläder, men det struntar jag i. Just nu!
Min vän solen, var med oss på promenaden.
Hortlaxvägen nu på eftermiddagen.
Än så länge ligger ängarna snöfria.
Väderobservatören Lindqvist i sin nyinköpta VERSACE-mössa. Jag
nämnde om min "stickspårsteori". Detta händer mig ibland. Häromdagen
när jag skulle handla, jag och hustrun, stod jag i min egen lilla värld
när den söta kassörskan snällt sa: - Jo, det fattas 13 kronor!
Just då tänkte jag på det revynummer jag håller på att skriva. Det andra
runt omkring hade jag nästan glömt. Min hjärna arbetade för att hitta
den där knorren på numret. "Stickspårsteori" det kan också kallas idé-
flykt.
-------------------------------------------------------------------------------
Väderleksfotograferingsgubbe: ROGER LINDQVIST (med VERSACE-mössan).
Gunnar, mormors kusin, död i Amerika
Jag kan i somliga fall beröras väldigt starkt av vissa speciella levnadsöden. Jag behöver inte alls känna personen ifråga, jag kan ändå "gå igång" på det jag hör berättas. I det här fallet handlar det dock om en släkting men ändå en okänd person, såtillvida att jag aldrig någonsin träffat honom rent fysiskt. Men Gunnar Lundberg, som det hela handlar om, var kusin till min mormor Beda Lundgren. Han beslutade att emigrera 1928, för att söka sig en bättre tillvaro i Amerika. I januari 1968 nåddes hans syskon härhemma att han avlidit endast 64 år gammal.
Gunnar Lundberg var på sin tid en duktig dragspelare. Och tillsammans med sin bror så spelade han upp till dans runt om i bygden. Ännu ett bevis på att detta med musikalitet går i arv i vår släkt, både på fädernet som mödernet. I lokaltidningen kunde man läsa den dödsannons som Gunnars syskon satt in. Gunnar Lundberg avled i sitt hem i Sycamore den 2 januari.
Gunnars föräldrar var Johan Oskar Lundberg f. 1862 i Hemmingsmark, och död 1910 i Hortlax. 1900 ingick han äktenskap med Hilda Kristina f. Nordling f. 1867 i Öjebyn, syster till min mormorsmor Augusta Jonsson f. 1864 d. 1930. Hilda Kristina avled i Storfors 1928. Hon ligger begravd på kyrkogården i Hortlax.
Oskar och Hilda Lundberg fick barnen:
¤ FRIDA Elise Ingeborg f. 1901-06-24 d. 1982-05-08
¤ JOHAN Valfrid f. 1903-01-02 d. 1977-06-13
¤ Karl GUNNAR f. 1904-10-27 d. 1968-01-02
¤ Sven GÖRAN f. 1907-01-08 d. 1982-07-27
¤ Knut Oskar f. 1908-04-18 d. 1908-04-18
¤ Knut MARTIN F. 1910-03-21 D. 1989-08-15
Samtliga barn föddes i Storfors, Bergsviken, Hortlax. Alla förutom Gunnar och Martin blev hembygden trogen. Gunnar avled som nämnts i USA, medan Martin Lundberg flyttade till Älvsbyn där han bl. a. satt i arbetarekommunens styrelse under 1970-talet.
Efter brodern Gunnars bortgång 1968, fanns denna levnadsbeskrivning
införd i vår lokaltidning. En kort historia kan man tycka, tänk så
mycket mer det gått att tillföra.
Gunnar Lundberg efterlämnade tre söner och barnbarn i Amerika.
Göran Lundberg föddes som nummer fyra i syskonskaran i
Storfors den 8 januari 1907, han gick ur tiden den 27 juli 1982.
Martin Lundberg var yngst av barnen i familj-
en Lundberg i Storfors. Han representerade
socialdemokraterna i Älvsbyn under många år.
Han dog 1989 79 år gammal.
------------------------------------------------------------------
Gunnar Lundberg var på sin tid en duktig dragspelare. Och tillsammans med sin bror så spelade han upp till dans runt om i bygden. Ännu ett bevis på att detta med musikalitet går i arv i vår släkt, både på fädernet som mödernet. I lokaltidningen kunde man läsa den dödsannons som Gunnars syskon satt in. Gunnar Lundberg avled i sitt hem i Sycamore den 2 januari.
Gunnars föräldrar var Johan Oskar Lundberg f. 1862 i Hemmingsmark, och död 1910 i Hortlax. 1900 ingick han äktenskap med Hilda Kristina f. Nordling f. 1867 i Öjebyn, syster till min mormorsmor Augusta Jonsson f. 1864 d. 1930. Hilda Kristina avled i Storfors 1928. Hon ligger begravd på kyrkogården i Hortlax.
Oskar och Hilda Lundberg fick barnen:
¤ FRIDA Elise Ingeborg f. 1901-06-24 d. 1982-05-08
¤ JOHAN Valfrid f. 1903-01-02 d. 1977-06-13
¤ Karl GUNNAR f. 1904-10-27 d. 1968-01-02
¤ Sven GÖRAN f. 1907-01-08 d. 1982-07-27
¤ Knut Oskar f. 1908-04-18 d. 1908-04-18
¤ Knut MARTIN F. 1910-03-21 D. 1989-08-15
Samtliga barn föddes i Storfors, Bergsviken, Hortlax. Alla förutom Gunnar och Martin blev hembygden trogen. Gunnar avled som nämnts i USA, medan Martin Lundberg flyttade till Älvsbyn där han bl. a. satt i arbetarekommunens styrelse under 1970-talet.
Efter brodern Gunnars bortgång 1968, fanns denna levnadsbeskrivning
införd i vår lokaltidning. En kort historia kan man tycka, tänk så
mycket mer det gått att tillföra.
Gunnar Lundberg efterlämnade tre söner och barnbarn i Amerika.
Göran Lundberg föddes som nummer fyra i syskonskaran i
Storfors den 8 januari 1907, han gick ur tiden den 27 juli 1982.
Martin Lundberg var yngst av barnen i familj-
en Lundberg i Storfors. Han representerade
socialdemokraterna i Älvsbyn under många år.
Han dog 1989 79 år gammal.
------------------------------------------------------------------
Sten & Stanley - 1993
En fräck herre i Boden
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Den 10 september 1920.
Fadäsen i Tuböle
I Rolf Åhmans spelplan för lördagen den 11 april 1981 stod Tuböle i Skellefteå antecknat. Detta år spelade vi mellan 4-6 spelningar per månad. Annat var det under "de ljuvliga" 70-talet, då spelplanen var knökfull. Trots sju år som trummis i orkestern, så kändes det fortfarande lika roligt att ge sig ut på de norrländska nöjesställena. Vi spelade ofta i Västerbotten. Något som vi trivdes med hela bandet. Det var trevliga människor man mötte, både gällande arrangörer som danspublik. Så var det väl också i Norrbotten, men de där skellefteborna med omnejd, var riktigt trevliga glada prickar. Vi gästade ofta Folkets park i stan. Så också Fromheden, Rännaren i Norsjö, Bastuträsk, Missenträsk, Kusmark, Boliden, Drängsmark, ja, ända ner till Obbola i Umeå. På skelleftetravet Tuböle, var ett ställe som kom in litegrann senare i vår spelplan. Där hann vi spela vid två tillfällen innan vi lade ner orkestern 1982.
Den aktuella lördagen i april 1981 åkte vi som vanligt iväg med vår stora landsvägsbuss. När vi kom fram så stod Yngve Forsséll vid dörren och hälsade oss välkomna. Yngve Forsséll var ingen ny bekantskap. Han brukade vi även möta på parken inne i stan vissa gånger. Yngve fungerade som arrangör, och ingen kunde vara bättre lämpad. Yngve gav ju bevis på sitt enorma kunnande, när han lotsade banden som kom för att spela på de respektive ställena.
Allt började tämligen vanligt och ordinärt. Det var inte förrän vi skulle öva in en ny låt som vår sångare Hasse upptäckte, det som inte fick hända. Han hade glömt repertoarpärmen med alla låtar hemma i Vidsel. Mina låtar som jag sjöng hade jag med, så också med de andra i bandet. Men eftersom Hasse var vår "lead singer" så kändes en slags katastrofstämning. Han stod för cirka 90 procent av alla sånglåtar. Att åka hem till Vidsel var helt uteslutet. Det skulle ta alldeles för lång tid. I vanliga fall då pärmuschlingen fanns med, behövde Hasse nästan aldrig titta, han sjöng med andra ord utantill. MEN...när han inte hade tryggheten med sig, så visste han inte hur det skulle gå.
Vi fattade beslut att försöka lösa "pärm-problemet" i pausen. Tills dess så var han så illa tvungen att klistra på sitt bästa stomatol-leende och låtsas som om det regnade. Jag tror vi tog om vissa låtar fram till pausen. Och när klockan så småningom visade paus, då andades vi alla ut en aning. 1981 var inte mobiltelefonerna var mans egendom. Istället var Yngve oss behjälplig och införstådd med problemet. Han fixade en telefon, så att Hasse kunde ringa hem till sin fru i Vidsel. Med flera vita ark och en penna krampaktigt hållen i sin hand, bad han sin fru att hon skulle läsa upp så mycket låttext som bara var möjligt. Hasse skrev så att pennan formligen blev illröd, och jag tror bestämt att den började ryka också.
Vid bordet med varsin kaffekopp och en macka, satt vi och höll våra tummar att Hasse skulle få med alla sina sånglåtar. I den stunden hade det varit guld värt om han kunnat stenografera. Vid samma bord satt vår arrangör Yngve Forsséll. Han var en intressant person, i mina ögon sett. Redan då var jag väldigt intresserad av att dokumentera historier av alla slag. Och när Yngve började berätta om sin orkesters historia, ja, då växte mina öron till en elefants storlek. Mycket av det han berättade kom väl till pass många år senare då jag började skriva i tidningen. Så också detta som jag publicerat på bloggen.
Han berättade om tiden med Emile Ford i bandet. Även om samarbetet med Jerry Williams, han berättade om showerna man gjorde på Trägår´n i Göteborg tillsammans med Bernt Dahlbäck. Han berättade, och jag önskade att jag då skulle ha vågat ta fram en penna för att anteckna allt det han sa. Inom parentes kan jag säga så här i efterhand, att det var stor synd och skam att man inte gjorde en rejäl form av dokumenation om Yngve och hans band. Tänk så mycket PR han gett sin hemstad.
ROLF ÅHMANS bjöd upp till dans på Tuböle i Skellefteå. Det fanns
en hake - låtpärmen med alla sånglåtar låg hemma i Vidsel, nära 20
mil enkel väg från Skellefteå. Goda råd var dyra. Men genom telefonen
så läste Hasses fru upp texterna, alltmedan Hasse skrev så pennan
formligen glödde.
Danskvällen fortsatte. På notstället låg Hasses nedkrafsade kråkfötter. Och i det dunkel som rådde, så blev det fel i texterna ibland. Men med sitt stomatol-leende så sjöng han som om inget hänt. Publiken märkte inte av "fadäsen i Tuböle". Och danskvällen blev lyckad trots allt. När vi äntligen satte oss ner i fåtöljerna i orkesterbussen, på väg hem, kunde vi äntligen andas ut. Ovissa om vad som senare skulle hända. Även om det inte var av samma kapacitet. På en annan spelning ute på Pite havsbad, hade Hasse glömt sina scenkläder på Forum i Luleå, där vi spelat kvällen före. Men det är en annan historia.
Lördagen den 11 april 1981, skall gå till historien som "Fadäsen i
Tuböle". Året därpå, i januari 1982 valde vi att lägga ner bandet.
Men oj, vad många minnen som åren i Rolf Åhmans gav mig.
Yngve Forsséll (1930-2009) var den aktuella spelkvällen arran-
gör på Skellefteå travrestaurang Tuböle. Yngve berättade om sitt
bands historia i pausen. Något som jag gladdes åt. Yngve Forsséll
var även arrangör på Folkets park i Skellefteå.
-------------------------------------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST.
Den aktuella lördagen i april 1981 åkte vi som vanligt iväg med vår stora landsvägsbuss. När vi kom fram så stod Yngve Forsséll vid dörren och hälsade oss välkomna. Yngve Forsséll var ingen ny bekantskap. Han brukade vi även möta på parken inne i stan vissa gånger. Yngve fungerade som arrangör, och ingen kunde vara bättre lämpad. Yngve gav ju bevis på sitt enorma kunnande, när han lotsade banden som kom för att spela på de respektive ställena.
Allt började tämligen vanligt och ordinärt. Det var inte förrän vi skulle öva in en ny låt som vår sångare Hasse upptäckte, det som inte fick hända. Han hade glömt repertoarpärmen med alla låtar hemma i Vidsel. Mina låtar som jag sjöng hade jag med, så också med de andra i bandet. Men eftersom Hasse var vår "lead singer" så kändes en slags katastrofstämning. Han stod för cirka 90 procent av alla sånglåtar. Att åka hem till Vidsel var helt uteslutet. Det skulle ta alldeles för lång tid. I vanliga fall då pärmuschlingen fanns med, behövde Hasse nästan aldrig titta, han sjöng med andra ord utantill. MEN...när han inte hade tryggheten med sig, så visste han inte hur det skulle gå.
Vi fattade beslut att försöka lösa "pärm-problemet" i pausen. Tills dess så var han så illa tvungen att klistra på sitt bästa stomatol-leende och låtsas som om det regnade. Jag tror vi tog om vissa låtar fram till pausen. Och när klockan så småningom visade paus, då andades vi alla ut en aning. 1981 var inte mobiltelefonerna var mans egendom. Istället var Yngve oss behjälplig och införstådd med problemet. Han fixade en telefon, så att Hasse kunde ringa hem till sin fru i Vidsel. Med flera vita ark och en penna krampaktigt hållen i sin hand, bad han sin fru att hon skulle läsa upp så mycket låttext som bara var möjligt. Hasse skrev så att pennan formligen blev illröd, och jag tror bestämt att den började ryka också.
Vid bordet med varsin kaffekopp och en macka, satt vi och höll våra tummar att Hasse skulle få med alla sina sånglåtar. I den stunden hade det varit guld värt om han kunnat stenografera. Vid samma bord satt vår arrangör Yngve Forsséll. Han var en intressant person, i mina ögon sett. Redan då var jag väldigt intresserad av att dokumentera historier av alla slag. Och när Yngve började berätta om sin orkesters historia, ja, då växte mina öron till en elefants storlek. Mycket av det han berättade kom väl till pass många år senare då jag började skriva i tidningen. Så också detta som jag publicerat på bloggen.
Han berättade om tiden med Emile Ford i bandet. Även om samarbetet med Jerry Williams, han berättade om showerna man gjorde på Trägår´n i Göteborg tillsammans med Bernt Dahlbäck. Han berättade, och jag önskade att jag då skulle ha vågat ta fram en penna för att anteckna allt det han sa. Inom parentes kan jag säga så här i efterhand, att det var stor synd och skam att man inte gjorde en rejäl form av dokumenation om Yngve och hans band. Tänk så mycket PR han gett sin hemstad.
ROLF ÅHMANS bjöd upp till dans på Tuböle i Skellefteå. Det fanns
en hake - låtpärmen med alla sånglåtar låg hemma i Vidsel, nära 20
mil enkel väg från Skellefteå. Goda råd var dyra. Men genom telefonen
så läste Hasses fru upp texterna, alltmedan Hasse skrev så pennan
formligen glödde.
Danskvällen fortsatte. På notstället låg Hasses nedkrafsade kråkfötter. Och i det dunkel som rådde, så blev det fel i texterna ibland. Men med sitt stomatol-leende så sjöng han som om inget hänt. Publiken märkte inte av "fadäsen i Tuböle". Och danskvällen blev lyckad trots allt. När vi äntligen satte oss ner i fåtöljerna i orkesterbussen, på väg hem, kunde vi äntligen andas ut. Ovissa om vad som senare skulle hända. Även om det inte var av samma kapacitet. På en annan spelning ute på Pite havsbad, hade Hasse glömt sina scenkläder på Forum i Luleå, där vi spelat kvällen före. Men det är en annan historia.
Lördagen den 11 april 1981, skall gå till historien som "Fadäsen i
Tuböle". Året därpå, i januari 1982 valde vi att lägga ner bandet.
Men oj, vad många minnen som åren i Rolf Åhmans gav mig.
Yngve Forsséll (1930-2009) var den aktuella spelkvällen arran-
gör på Skellefteå travrestaurang Tuböle. Yngve berättade om sitt
bands historia i pausen. Något som jag gladdes åt. Yngve Forsséll
var även arrangör på Folkets park i Skellefteå.
-------------------------------------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST.
"WHAT 65" från Boliden byter namn
Pass upp gott folk! I går kväll på Tages-galan i Skellefteå uppträdde Bolidens stoltheter What 65. Och det var sista gången man hade chans att höra bandet. Nåja, det var väl kanske mycket sagt. Men det var i alla fall sista gången dom spelade under sitt gamla namn. Från och med i kväll kallar sig grabbarna WILSSON HOSPITAL, så det så. Och premiären går, som sig bör, av stapeln på hemmaplan i Boliden i kväll.
Nytt namn på gamla, hederliga What 65 från och med i kväll:
WILSSON HOSPITAL. Bandet är det äldsta ännu existerande i Skellefte-
bygden. Redan 1965 spelade de första gången.
Det har länge varit på tal om ett namnbyte, men det har bara inte blivit av, säger grabbarna. Det gamla namnet är visserligen ganska lätt att minnas, ja det är väl nästan för lätt för att låta riktigt bra. Dessutom finns det ingenting unikt i vårt gamla namn, men Wilsson Hospital klingar väl litet mera originellt, menar dom. Gruppen är mig veterligt den äldsta ännu existerande popgruppen i Skelleftebygden. Redan år 1965 plockade man för första gången fram sina pinaler, och tog sina första trevande steg på vägen mot toppen. Dit har man inte nått än, men Wha...förlåt, Wilsson Hospital ger inte upp i första taget. Och vem vet, kanske det blir just den här gruppen som blir Västerbottens hopp i årets upplaga av Sveriges Radios popbandstävling. Den 19 februari åker man ner till Umeå för att spela in provtapen, Norra Västerbotten och alla fansen håller tummarna.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Den 3 februari 1968.
Dagen sedd genom kameraögat...
Dagens stora händelse var när sopbilen kom och tömde komposten - nää, nu skojar jag. Uppriktigt sagt så har det funnits betydligt mer glädjefulla ämnen denna smått kylslagna tisdag den 15 november 2011. Det låter som en klyscha, men, jag försöker vara tacksam varje morgon, och för varje ny dag jag möter. Men om sanningen skall fram så har jag ibland svårt för det, speciellt när kylan intar min stackars kropp. Och när snödrivorna utanför köksfönstret växer sig allt större och större. Men där längst in - i ett litet skrymsle i hjärtgropen, finns "tacksamhetens innersta vrå". Om än man ser sur och butter ut på utsidan, så finns ändå en omistlig ren glädje i den vetskapen om att jag har det så innerligt bra. Tänk att bo i en sådan här bygd. Och fastän snålblåsten viner kring husknutarna så måste man plocka fram det positiva: det finns i alla fall inga mygg och knott så här års!
Idag tog vi "den blå faran", hämtade min morsa och stack iväg. Vi körde i den välbekantaste av trakter: Svensbyn, Blåsmark, Bodsjön, Kalamark, Degeränget och Hortlax. Därbak satt min mor och myste. Därframme satt min hustru och - sov! Jo, så tokigt det kan bli. Hon missade min sightseeing-runda. Med mig som guide (den perfekta). Hon SOV ju bort nästan hela färden, som jag hade specialkomponerat. Min hustru brukar icke somna när vi sitter i bilen. Vari ligger då förklaringen? Tyckte hon inte om min specialrundtur? Gillade hon inte den natur som visade upp sig i sitt himmelska majestät? O, hemska tanke - tyckte hon att jag som guide (den perfekta) inte var så perfekt? Nåja, dessa frågeställningar skall hon besvara på det tio A-4:a ark som jag framställt. Är man grundlig så är man...! Nu kommer i alla fall bilderna som jag "hämtade hem" i min kamera:
¤ En glimt av piteälvens vatten, tisdageftermiddag.
¤ Turen fortsatte mot de vackra Bodsjön. En bygd där min mormor
en gång trampade sina barnaskor.
¤ Färden fortsatte till Kalamark. Om ni tycker att namnet låter väl-
bekant, kan det bero på de tragiska mord som inträffade här - mitt
i den bedövande vackra norrbottniska idyllen - den 14 april 2004. De
två bröderna, Roger och Sune Lindberg utsattes för ett rånöverfall.
Roger, den äldre av de två, hittades död två dagar efteråt i ladugården.
Inne i sin säng låg Sune Lindberg, nerslagen med en påk, men vid liv.
Kaj Linna dömdes 2005 till livstids fängelse. En dom som han över-
klagat. Professorn Leif GW Persson har även han gästat Kalamark.
"Kalamarksmordet" var på tapeten i programmet "Efterlyst" i TV3 vid
flera tillfällen.
¤ Eftermiddagssol över Kalamark.
¤ Solstrålarna målar träden gula på andra sidan vägen. Mitt i bild
har den oförliknelige fotograferingsmannen Lindqvist lämnat sin
skugga. Om ni händelsevis nångång har vägarna förbi, så var då
uppmärksam, kanske att "Skuggan Lindqvist" fortfarande finns kvar
inkilad mellan kalamarksfurorna.
¤ Eftersom sommarens fröjder nu är över, så har den här båten
fått läggas till vila på stranden i väntan på bättre tider.
¤ När vi anländer till min mors hemby, Blåsmark, välkomnas vi av
en smått rosa himmel. Vi följer den Västra vägen...
¤ Och precis där det röda garaget står idag, fanns en gång byns
lanthandel. Jag tror att ägaren hette Sten Dahlbäck.
¤ När vi följt den Västra vägen en bit, kommer vi fram till det hus
där min moster och hennes man med familj en gång bodde. Då fanns
en stor ladugård med kossor, får och grisar. Idag domineras den stora
hagen av vackra hästar.
¤ Min 82-åriga mamma satt och myste i baksätet när vi åkte igenom
för henne de välbekanta trakterna. En gång fanns hennes barndoms-
stigar utspridda runt omkring hembyn. I granngårdarna bodde idel
välbekanta ansikten. Men tidens oförsonliga tand, har rört med sitt
trollspö, med påföljd att många av min mors ungdomskamrater, idag
är borta. Så även de stigar som hon en gång nötte. Så är människans
lott.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Idag tog vi "den blå faran", hämtade min morsa och stack iväg. Vi körde i den välbekantaste av trakter: Svensbyn, Blåsmark, Bodsjön, Kalamark, Degeränget och Hortlax. Därbak satt min mor och myste. Därframme satt min hustru och - sov! Jo, så tokigt det kan bli. Hon missade min sightseeing-runda. Med mig som guide (den perfekta). Hon SOV ju bort nästan hela färden, som jag hade specialkomponerat. Min hustru brukar icke somna när vi sitter i bilen. Vari ligger då förklaringen? Tyckte hon inte om min specialrundtur? Gillade hon inte den natur som visade upp sig i sitt himmelska majestät? O, hemska tanke - tyckte hon att jag som guide (den perfekta) inte var så perfekt? Nåja, dessa frågeställningar skall hon besvara på det tio A-4:a ark som jag framställt. Är man grundlig så är man...! Nu kommer i alla fall bilderna som jag "hämtade hem" i min kamera:
¤ En glimt av piteälvens vatten, tisdageftermiddag.
¤ Turen fortsatte mot de vackra Bodsjön. En bygd där min mormor
en gång trampade sina barnaskor.
¤ Färden fortsatte till Kalamark. Om ni tycker att namnet låter väl-
bekant, kan det bero på de tragiska mord som inträffade här - mitt
i den bedövande vackra norrbottniska idyllen - den 14 april 2004. De
två bröderna, Roger och Sune Lindberg utsattes för ett rånöverfall.
Roger, den äldre av de två, hittades död två dagar efteråt i ladugården.
Inne i sin säng låg Sune Lindberg, nerslagen med en påk, men vid liv.
Kaj Linna dömdes 2005 till livstids fängelse. En dom som han över-
klagat. Professorn Leif GW Persson har även han gästat Kalamark.
"Kalamarksmordet" var på tapeten i programmet "Efterlyst" i TV3 vid
flera tillfällen.
¤ Eftermiddagssol över Kalamark.
¤ Solstrålarna målar träden gula på andra sidan vägen. Mitt i bild
har den oförliknelige fotograferingsmannen Lindqvist lämnat sin
skugga. Om ni händelsevis nångång har vägarna förbi, så var då
uppmärksam, kanske att "Skuggan Lindqvist" fortfarande finns kvar
inkilad mellan kalamarksfurorna.
¤ Eftersom sommarens fröjder nu är över, så har den här båten
fått läggas till vila på stranden i väntan på bättre tider.
¤ När vi anländer till min mors hemby, Blåsmark, välkomnas vi av
en smått rosa himmel. Vi följer den Västra vägen...
¤ Och precis där det röda garaget står idag, fanns en gång byns
lanthandel. Jag tror att ägaren hette Sten Dahlbäck.
¤ När vi följt den Västra vägen en bit, kommer vi fram till det hus
där min moster och hennes man med familj en gång bodde. Då fanns
en stor ladugård med kossor, får och grisar. Idag domineras den stora
hagen av vackra hästar.
¤ Min 82-åriga mamma satt och myste i baksätet när vi åkte igenom
för henne de välbekanta trakterna. En gång fanns hennes barndoms-
stigar utspridda runt omkring hembyn. I granngårdarna bodde idel
välbekanta ansikten. Men tidens oförsonliga tand, har rört med sitt
trollspö, med påföljd att många av min mors ungdomskamrater, idag
är borta. Så även de stigar som hon en gång nötte. Så är människans
lott.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
PELÉ - 1965
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Juli 1965.
Norra Västerbotten - 1951
Logen Långträsk: MAX FENDERS & JOHN HARRYS
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 10 december 1976.
Tragiska existenser
När ett sexuellt övergrepp och ett mord en gång avslöjades på ett litet barn, och som väckte allmänhetens avsky, sa en bekant dessa ord:
- Det är nästan så man skäms att tillhöra det här människosläket, när man ser vad vi människor är i stånd att göra. Djuren dödar för matens skull, inte för sitt eget nöje, som vissa knäppskallar som ska kallas för människor gör, fortsatte han.
Samma sak vederfors jag när morden på Utöya inträffade, den 22 juli detta år. Den iskalle Anders Behring-Breivik höjde sitt vapen och avrättade 69 personer. Till detta läggs ytterligare de 8 offer, som omkom i den explosion som Behring-Breivik orsakade i centrala Oslo samma dag. Nu har samme man höjt sin röst i rätten och meddelat att han inte accepterar att sitta häktad. Då kan man fråga sig om hur han tänkt sig sin framtid, efter allt det horribla som han åstadkommit? Är det som en fri man, efter det ohyggliga som hänt? Hans uttalande vittnar om en sjuk hjärna, med psykopatiska drag. Behring-Breivik är inget annat än en av dessa många tragiska existenser. 
Anders Behring-Breivik - en tragisk existens.
--------------------------------------------------------------
Bild: www.motherjones.com
Fyller 95 år - på samma dag
UNIKT I HORTLAX:
Hanna Sundström är kry och vital, har ett utmärkt minne och följer
noga vad som händer och sker. Hörseln är det sämre med och käppen
behövs ibland också. Här ser hon litet fundersamt på fotografen.
Någonting ganska unikt inträffar i Hortlax de närmaste dagarna. Två av församlingens invånare fyller 95 år. Det är fru Ida Magdalena Pettersson på Hortlaxgården - äldst i församlingen enligt kyrkboken - samt fru Johanna Elisabet Sundström i Svedjan som enligt samma bok fyller tre dagar senare. Men enligt bestämda uppgifter är Hanna Sundström också född den 24 oktober. Åtminstone har föräldrarna och hon själv haft den uppfattningen tills kyrkoherde Degerman en gång upptäckte att det stod 27 oktober både i dop- och kyrkbok. Förklaringen lär vara den att Johanna Elisabet föddes den 24 men döptes den 27 oktober, och så kom dopdagen i stället att föras in i böckerna. Det är förresten inte allt för ovanligt att postillan i hemmen och kyrkboken har skilda uppgifter om födelsedagar.
Må vara hur som helst med den saken, men här når nu två ganska vitala och krya åldringar en gräns som det är ytterst få förunnat att uppleva. Om det vore möjligt skulle man kanske gissa att det är någon inbördestävlan om vem som kan nå den högsta åldern. De två är födda bygrannar, Ida Pettersson i Blåsmark, Hanna Sundström i Hemmingsmark, de har känt varandra genom hela livet, och mänskligt att döma kan de två uppleva ännu fler födelsedagar. Två hundraåringar i Hortlax samtidigt vore väl något att skriva in i historiens bok.
MOR IDA NÖJD
Ida Pettersson bor sedan några år tillbaka på Hortlaxgården. Där trivs hon och tycker att hon aldrig haft det så bra. Hon är kry till sinnet, pratsam och humoristisk, men däremot har minnet svikit och likaså har benen börjat bli litet svaga. Men med käpp och litet extra stöd ibland så klarar hon sig. Ida föddes i Blåsmark, och fadern hette Oskar Nilsson. Hon gifte sig med sågverksarbetaren Karl Pettersson från Svensbyn som arbetade på Lövholmen i många år, och makarna bodde i Storfors. Det föddes åtta barn varav fyra lever. Det var arbetssamt och slitigt många gånger, men trots detta har hälsan stått bi.
Ida Pettersson på Hortlaxgården trivs och har det så bra, säger hon.
På byrån i bakgrunden ses porträtt av henne tillsammans med fyra
systrar.
ALDRIG SJUK
- Jag tror inte jag varit sjuk någon gång, säget tant Ida och ser frågande på dottern Gunhild som kommit på besök när Piteå-Tidningens Harald Hedkvist och fotografen Hans G. Pettersson gästar Hortlaxgården inför 95-årsdagen. Men dottern vet berätta att en gång blev hon opererad för gall, och det gick bra. Men annars har mor Ida varit frisk. Att ålderdomen satt sina spår i form av nedsatta krafter är kanske inte så underligt.
- Men här har jag det så bra. Alla är så snälla och vänliga, och jag får allt jag vill. Bara jag inte hade tappat minnet, säger den gamla för fjärde gången. Det är nu fyra år som hon bott på ålderdomshemmet, där barn och bekanta besöker henne då och då. Huvudsaken att hon trivs.
- Men vem jär nu häina, frågar mor Ida, och när hon får veta att det är en tidningsman, så kommer svaret rappt.
- Dö val skriv na bra då! (Du måste skriva något bra då!)
Att sitta på symöte i två timmar är tröttsamt med Ida Pettersson
klarar sig galant, sina 95 år till trots.
KRUTGUMMA
Den andra 95-åringen, Johanna (Hanna) Sundström har däremot aldrig satt sin fot på ålderdomshem- eller pensionärshem. Hon skötte sig själv tills för fem år sedan, då hon flyttade till dottern Jenny och mågen Karl Westerlund i Svedjan. Det var efter ett missöde då mor Hanna ramlade på golvet i sin lilla stuga och efteråt fick lunginflammation. Men trots att hon var 89 år så blev hon frisk igen. Kärnvirke i gumman.
BRA MINNE
Att det varit krut i henne förstår man på annat sätt också. Hon föddes i Hemmingsmark i den gård som kallades "Skräddars". Föräldrarna hette Johan och Erika Lundmark, och skall vi gå längre tillbaka i släkten så hette farfadern Per Nilsson-Lundmark och var född 1812. När han dog 1904 var han 92 år och två dagar. Fadern omkom i en olyckshändelse i Skuthamn den 11 november 1911. Han var nattvakt och råkade ramla i vattnet vid kajen och orkade inte ta sig upp. Han var då 62 år.
Alla dessa exakta uppgifter berättar 95-åringen utan att tveka. Det är så att minnet fortfarande är osvikligt, fast hörseln nästan helt försvunnit och benen har svårigheter att göra tjänst. Synen är det heller inger större fel på. Visst behöver mor Hanna glasögon när hon skall läsa, men i övrigt klarar hon sig utan.
- Det här är en kär bok, säger mor Hanna och
slår upp bibeln som tillsammans med Piteå-Tid-
ningen är hennes dagliga lektyr. Trots den höga
åldern ägnar hon sig huvudsakligen åt läsning.
LÄSER MYCKET
- Hon läser Piteå-Tidningen från första till sista bladet varje dag, sport och allt, säger sonen Sigurd Sundström. Och dessutom religiösa böcker så mycket hon hinner. Läsning är det stora intresset trots den höga åldern. Men så vet hon också vad som händer i tiden. Dottern Jenny omtalar att gamla mor är mycket intresserad av allt nytt och aldrig hör man henne ondgöra sig över t. ex. ungdomen. Hon är tvärt om positiv till det mesta. Fast de kort-korta klänningarna och kjolarna tycker hon är fult.
- Men det skall väl vara så, säger hon och ler illmarigt där hon sitter i fåtöljen och tycker att fotografen tar onödigt många bilder.
HÅRT LIV
Men livet har inte alltid varit lätt. Redan när "Skräddars-Johanna" var nio år fick hon börja som lillpiga hos en faster i Hortlax. Då hade hon gått tre terminer i skola i en kall sommarstuga i Hemmingsmark, där skolgången fick inställas de kallaste vinterdagarna. Lärarinnan hette Teresia Bergman och var från Öjebyn, minns den gamla. Men trots den bristfälliga skolgången så lärde hon sig att läsa och skriva, och särskilt huvudräkning blev hon styv i.
TRILLINGAR
När Hanna var nitton år kom hon till Janne Sundström i Hortlax som piga. Det var alltså 1893. Tio år senare gifte de sig och hon blev bondmora. Barnaskaran växte så småningom till sju, och en gång ökade den snabbt, då familjen begåvades med trillingar, två pojkar och en flicka. Hon minns hur hon satt med tre vaggor på en gång, två som vaggade längs och en tvärs över. Då var det hårt arbete, när hemmet och ladugården också skulle skötas. För snart trettio år sedan blev mor Hanna änka, och flyttade sedan till lillstugan där hon bodde ensam tills den tidigare nämnda olyckan.
HUNDRA? NEJ!
Hälsan har i övrigt varit bra, med undantag för en period för ett tjugotal år sedan.
- Tänker ni bli hundra år, frågar vi.
- Nej, det tänker jag inte. Men kanske någon annan tänker. Man får leva så länge man lever, blir svaret.
------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 22 oktober 1969.
FAKTA--------------------------------------------------------------------------------
1913 föddes trillingarna: Helmer, Jenny och Gustav. Helmer var den först-
födde, sen kom Jenny. Tre timmar efter sina syskon anlände Gustav.
Barnmorskan hette Viktoria Hällgren, som trodde att ett av barnen skulle
dö vid födseln. Samtliga blev hembyden trogen. Helmer blev hemmans-
ägare, och under en period jobbade han också som kyrkogårdsarbetare.
Jenny gifte sig med hemmansägaren Karl Westerlund i Hortlax och "lille-
bror" Gustav jobbade bl. a. inom posten. Mor Hanna avled 1970, maken
Janne gick bort 1940.
1973 firade trillingarna 60-årsjubileum, och blev genom detta uppmärk-
sammade landet över. Samtliga är borta idag.
Ida Pettersson, var syster till min morfars mor, Selma Lundgren. Ida gick
bort samma år som sin ungdomsvän, Johanna Sundström.
Det var något av en sensation när trillingarna Sundström kom till
världen 1913. Helmer, Jenny och Gustav.
1973 firade trillingarna Sundström från Hortlax sitt 60-årsjubileum.
Fr. v. Gustav, Jenny och Helmer.
Ida Pettersson var min morfars moster. Hon var syster med Selma
Lundgren f. Nilsson i Blåsmark (1878-1957). Ida avled sommaren
1970 95 år gammal.
------------ROGER LINDQVIST.-----------------------------------------
Hanna Sundström är kry och vital, har ett utmärkt minne och följer
noga vad som händer och sker. Hörseln är det sämre med och käppen
behövs ibland också. Här ser hon litet fundersamt på fotografen.
Någonting ganska unikt inträffar i Hortlax de närmaste dagarna. Två av församlingens invånare fyller 95 år. Det är fru Ida Magdalena Pettersson på Hortlaxgården - äldst i församlingen enligt kyrkboken - samt fru Johanna Elisabet Sundström i Svedjan som enligt samma bok fyller tre dagar senare. Men enligt bestämda uppgifter är Hanna Sundström också född den 24 oktober. Åtminstone har föräldrarna och hon själv haft den uppfattningen tills kyrkoherde Degerman en gång upptäckte att det stod 27 oktober både i dop- och kyrkbok. Förklaringen lär vara den att Johanna Elisabet föddes den 24 men döptes den 27 oktober, och så kom dopdagen i stället att föras in i böckerna. Det är förresten inte allt för ovanligt att postillan i hemmen och kyrkboken har skilda uppgifter om födelsedagar.
Må vara hur som helst med den saken, men här når nu två ganska vitala och krya åldringar en gräns som det är ytterst få förunnat att uppleva. Om det vore möjligt skulle man kanske gissa att det är någon inbördestävlan om vem som kan nå den högsta åldern. De två är födda bygrannar, Ida Pettersson i Blåsmark, Hanna Sundström i Hemmingsmark, de har känt varandra genom hela livet, och mänskligt att döma kan de två uppleva ännu fler födelsedagar. Två hundraåringar i Hortlax samtidigt vore väl något att skriva in i historiens bok.
MOR IDA NÖJD
Ida Pettersson bor sedan några år tillbaka på Hortlaxgården. Där trivs hon och tycker att hon aldrig haft det så bra. Hon är kry till sinnet, pratsam och humoristisk, men däremot har minnet svikit och likaså har benen börjat bli litet svaga. Men med käpp och litet extra stöd ibland så klarar hon sig. Ida föddes i Blåsmark, och fadern hette Oskar Nilsson. Hon gifte sig med sågverksarbetaren Karl Pettersson från Svensbyn som arbetade på Lövholmen i många år, och makarna bodde i Storfors. Det föddes åtta barn varav fyra lever. Det var arbetssamt och slitigt många gånger, men trots detta har hälsan stått bi.
Ida Pettersson på Hortlaxgården trivs och har det så bra, säger hon.
På byrån i bakgrunden ses porträtt av henne tillsammans med fyra
systrar.
ALDRIG SJUK
- Jag tror inte jag varit sjuk någon gång, säget tant Ida och ser frågande på dottern Gunhild som kommit på besök när Piteå-Tidningens Harald Hedkvist och fotografen Hans G. Pettersson gästar Hortlaxgården inför 95-årsdagen. Men dottern vet berätta att en gång blev hon opererad för gall, och det gick bra. Men annars har mor Ida varit frisk. Att ålderdomen satt sina spår i form av nedsatta krafter är kanske inte så underligt.
- Men här har jag det så bra. Alla är så snälla och vänliga, och jag får allt jag vill. Bara jag inte hade tappat minnet, säger den gamla för fjärde gången. Det är nu fyra år som hon bott på ålderdomshemmet, där barn och bekanta besöker henne då och då. Huvudsaken att hon trivs.
- Men vem jär nu häina, frågar mor Ida, och när hon får veta att det är en tidningsman, så kommer svaret rappt.
- Dö val skriv na bra då! (Du måste skriva något bra då!)
Att sitta på symöte i två timmar är tröttsamt med Ida Pettersson
klarar sig galant, sina 95 år till trots.
KRUTGUMMA
Den andra 95-åringen, Johanna (Hanna) Sundström har däremot aldrig satt sin fot på ålderdomshem- eller pensionärshem. Hon skötte sig själv tills för fem år sedan, då hon flyttade till dottern Jenny och mågen Karl Westerlund i Svedjan. Det var efter ett missöde då mor Hanna ramlade på golvet i sin lilla stuga och efteråt fick lunginflammation. Men trots att hon var 89 år så blev hon frisk igen. Kärnvirke i gumman.
BRA MINNE
Att det varit krut i henne förstår man på annat sätt också. Hon föddes i Hemmingsmark i den gård som kallades "Skräddars". Föräldrarna hette Johan och Erika Lundmark, och skall vi gå längre tillbaka i släkten så hette farfadern Per Nilsson-Lundmark och var född 1812. När han dog 1904 var han 92 år och två dagar. Fadern omkom i en olyckshändelse i Skuthamn den 11 november 1911. Han var nattvakt och råkade ramla i vattnet vid kajen och orkade inte ta sig upp. Han var då 62 år.
Alla dessa exakta uppgifter berättar 95-åringen utan att tveka. Det är så att minnet fortfarande är osvikligt, fast hörseln nästan helt försvunnit och benen har svårigheter att göra tjänst. Synen är det heller inger större fel på. Visst behöver mor Hanna glasögon när hon skall läsa, men i övrigt klarar hon sig utan.
- Det här är en kär bok, säger mor Hanna och
slår upp bibeln som tillsammans med Piteå-Tid-
ningen är hennes dagliga lektyr. Trots den höga
åldern ägnar hon sig huvudsakligen åt läsning.
LÄSER MYCKET
- Hon läser Piteå-Tidningen från första till sista bladet varje dag, sport och allt, säger sonen Sigurd Sundström. Och dessutom religiösa böcker så mycket hon hinner. Läsning är det stora intresset trots den höga åldern. Men så vet hon också vad som händer i tiden. Dottern Jenny omtalar att gamla mor är mycket intresserad av allt nytt och aldrig hör man henne ondgöra sig över t. ex. ungdomen. Hon är tvärt om positiv till det mesta. Fast de kort-korta klänningarna och kjolarna tycker hon är fult.
- Men det skall väl vara så, säger hon och ler illmarigt där hon sitter i fåtöljen och tycker att fotografen tar onödigt många bilder.
HÅRT LIV
Men livet har inte alltid varit lätt. Redan när "Skräddars-Johanna" var nio år fick hon börja som lillpiga hos en faster i Hortlax. Då hade hon gått tre terminer i skola i en kall sommarstuga i Hemmingsmark, där skolgången fick inställas de kallaste vinterdagarna. Lärarinnan hette Teresia Bergman och var från Öjebyn, minns den gamla. Men trots den bristfälliga skolgången så lärde hon sig att läsa och skriva, och särskilt huvudräkning blev hon styv i.
TRILLINGAR
När Hanna var nitton år kom hon till Janne Sundström i Hortlax som piga. Det var alltså 1893. Tio år senare gifte de sig och hon blev bondmora. Barnaskaran växte så småningom till sju, och en gång ökade den snabbt, då familjen begåvades med trillingar, två pojkar och en flicka. Hon minns hur hon satt med tre vaggor på en gång, två som vaggade längs och en tvärs över. Då var det hårt arbete, när hemmet och ladugården också skulle skötas. För snart trettio år sedan blev mor Hanna änka, och flyttade sedan till lillstugan där hon bodde ensam tills den tidigare nämnda olyckan.
HUNDRA? NEJ!
Hälsan har i övrigt varit bra, med undantag för en period för ett tjugotal år sedan.
- Tänker ni bli hundra år, frågar vi.
- Nej, det tänker jag inte. Men kanske någon annan tänker. Man får leva så länge man lever, blir svaret.
------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 22 oktober 1969.
FAKTA--------------------------------------------------------------------------------
1913 föddes trillingarna: Helmer, Jenny och Gustav. Helmer var den först-
födde, sen kom Jenny. Tre timmar efter sina syskon anlände Gustav.
Barnmorskan hette Viktoria Hällgren, som trodde att ett av barnen skulle
dö vid födseln. Samtliga blev hembyden trogen. Helmer blev hemmans-
ägare, och under en period jobbade han också som kyrkogårdsarbetare.
Jenny gifte sig med hemmansägaren Karl Westerlund i Hortlax och "lille-
bror" Gustav jobbade bl. a. inom posten. Mor Hanna avled 1970, maken
Janne gick bort 1940.
1973 firade trillingarna 60-årsjubileum, och blev genom detta uppmärk-
sammade landet över. Samtliga är borta idag.
Ida Pettersson, var syster till min morfars mor, Selma Lundgren. Ida gick
bort samma år som sin ungdomsvän, Johanna Sundström.
Det var något av en sensation när trillingarna Sundström kom till
världen 1913. Helmer, Jenny och Gustav.
1973 firade trillingarna Sundström från Hortlax sitt 60-årsjubileum.
Fr. v. Gustav, Jenny och Helmer.
Ida Pettersson var min morfars moster. Hon var syster med Selma
Lundgren f. Nilsson i Blåsmark (1878-1957). Ida avled sommaren
1970 95 år gammal.
------------ROGER LINDQVIST.-----------------------------------------
Birgitta Andersson gifter sig / 1965
¤ Birgitta går i giftastankar...
¤ Likaså Nils-Bertil Dahlander.
NEW YORK (Expressen). Dagens roligaste nyhet om Sveriges roligaste flicka: Birgitta Andersson skall gifta sig. I morgon kommer Birgitta tillbaka till Sverige efter en dryg månads semester i USA. Sin blivande man hör till det hon plockar med sig hem. Det är trumslagaren Nils-Bertil Dahlander, som emigrerade till Amerika 1952 och som nu åter skall bosätta sig i Sverige.
Men Nils-Bertil kommer inte förrän litet senare. Han tar båten över med allt sitt bohag. Lämnar New York på fredag. Bara det är ju en toppfestlig nyhet för jazz-Sverige. Nils-Bertil var vår bäste trummis när han stack iväg. De bägge har känt varandra sen just det år då Nils-Bertil åkte - 1952. De träffades i Göteborg, där en mycket okänd fröken Andersson jobbade på Ateljéteatern tillsammans med bland annat Ann-Marie Gyllenspetz och nuvarande TV-mannen Arne Weise.
Nils-Bertil med kvartett spelade på den tiden med Sonya Hedenbratt som vokalist. Sonya och Birgitta har ju träffats åtskilligt sen dess när de varit med i Hasses och Tages revyer.
- Vi sågs första gången på något ställe nånstans i Göteborg och det tände nog litet redan då, berättar Nils-Bertil för Expressen.
- Sedan dess har vi träffats varje gång jag varit hemma på besök. Vi hade faktiskt planerat det här redan innan Birgitta kom hit. Att vi skulle åka hem igen tillsammans alltså.
Både Birgitta och Nils-Bertil har hitills varit typiska ungkarlar, som man säger.
- Någon tid för bröllopet har vi inte bestämt ännu, säger Nils-Bertil.
Birgitta är den tredje av vårt lands teaterflickor som haffar en musiker. Tidigare har ju Monica Zetterlund gift sig med basisten Göran Pettersson och Anna Sundquist med trombonisten Olle Holmqvist. Nu kan man alltså bilda "roliga brudars äkta män-trion". eller i den stilen.
Nils-Bertil har en massa planer något i den stilen.
- Jag skall skriva kontrakt med ett svenskt grammofonbolag och göra inspelningar med fin svensk jazz eller också bildar jag ett eget bolag. Men huvudsaken är att jag får vara tillsammans med Birgitta.
- På så där 5-10 år skall man kunna jobba in sig bra, tror jag.
Innan han lämnade Sverige - första USA-trippen gjorde han redan 1948 - spelade Nils-Bertil i de dåvarande toppbanden i Sverige. Bland annat Thore Ehrlings orkester.
I USA har han arbetat åt de flesta av de bästa: Teddy Wilson, Lester Young, Charlie Shavers, Terry Gibbs för att nämna några. Han har massor av värdefulla kontakter på USA-marknaden. Birgitta Andersson har tillbringat den mesta av sin tid i USA tillsammans med Nils-Bertil. De har sett allt som finns av musicals och komedier. De har rest över hela kontinenten. De kom åter till New York i går, bruna av Miamis glödande sol.
Men före det hade de varit i vintersportorten Aspen i Colorado och väl i New York blev Birgitta förkyld. När vi skulle ta bilden på de bägge låg Birgitta och snorade hemma på hotellet. Så vi tog en bild på Nils-Bertil som uppmuntrades av den amerikanske fotografen. Denne berättade nämligen att han en gång av misstag blivit instängd i ett fryshus med hästkött i två timmar så han visste vad en förkylning vill säga!
Med fotografråden om bästa botemedlen i minnet stack Nils-Bertil på tisdagskvällen över till sin Birgitta. Så tillbringade de sin sista natt tillsammans med att titta på ett minnesprogram om Helan och Halvan i TV. Men i dag flyger Birgitta - oavsett förkylning - till Sverige. Den 15 mars börjar repetitionerna för sommarens Knäpp Upp-turné och så skall Hasses och Tages nya film börja spelas in. I den senaste - "Svenska Bilder" alltså - var Birgitta för resten brudklädd för första gången i sitt liv när hon gifte sig med stackars Lars Ekborg. Nu skall hon få sätta på sig den vita klänningen på riktigt och höra Mendelssohn tona. Grattis!
-------------------------------------------------------------------------------
Expressen ¤ Mars 1965.
Stenlund / Burlin i Yngve Forssélls
¤ Många böcker har Harry Stenlund och Hans Burlin plöjt igenom.
- Men sånt är bra för självförtroendet, menar Hans.
¤ Hans Burlin var skräddare i 16 år. Harry Stenlund var konditor lika länge. På fritiden spelade de i Yngve Forssélls orkester i Skellefteå. Så började de studera "på gamla dar". Hans började på folkhögskola. Harry läste brevkurser. Idag arbetar Hans på socialbyrån som utbildad socionom, och Harry är nybliven ingenjör.
- Om vi inte hade spelat hade vi aldrig haft råd att läsa, säger de båda.
Med en gång kan sägas att Yngves är ett pluggande band. Ja, det torde vara få dansband där så många av medlemmarna läser vid sidan om spelandet.
- Det är en bra kombination, säger Hans och Harry. På vintern är det färre spelningar, och då har man tid att plugga.
Spelandet ger också ekonomiska möjligheter att studera. Det vet Hans och Harry. Då de började gå i omskolningstankar för så där åtta år sedan fanns det små möjligheter till omskolningsbidrag.
¤ EKONOMISKA SKÄL
Varför valde de att byta yrke efter så många år vid samma läst?
- Nog trivdes jag som skräddare, säger Hans. Men man kände ekonomisk otrygghet. Det var nog den bidragande orsaken till att jag ville omskola mig.
För Harry började läsandet mer på skoj.
- Jag hade lagt av konditoryrket ett par år tidigare, som jag trivdes bra med. Men jag började med några småkurser, och sen så...
- Det är klart, att ekonomiska faktorer också spelade in.
Hösten -62 började Hans på folkhögskola. Han spelade vid sidan om.
- Först hade jag inget direkt mål, säger han. Tänkte söka in på Framnäs för att bli musiklärare. Men så kom jag in på Socialhögskolan. Då kom jag till Umeå, fick studiebidrag och lade av spelandet. Men tiden på folkhögskolan hade jag inte klarat om jag inte haft inkomster från musiken.
¤ 1 000 BREV
- Våren -69 var jag så färdig socionom. Jobb fick jag direkt på socialbyrån, jag hade praktiserat där tidigare under studierna.
- 1962 tog jag en förberedande kurs för ingenjörsstudier, berättar Harry. Två år senare tenterade jag i fem ämnen. Och då bestämde jag mig för att bli ingenjör.
- Allt har jag läst per korrespondens. Det har väl blivit uppåt 1 000 brev...
I april i år blev Harry klar. Han söker nu ett lämpligt jobb hemmavid. Söderut finns det förstås, men då måste man ju lämna bl. a. Yngves.
- Jag har helt finansierat studierna med spelningen, säger han.
¤ INTE BARA ROSOR
Så är det alltså att studera till musik...Men det är väl inte bara en dans på rosor att börja plugga igen?
- Den största svårigheten är att läsa effektivt, säger Hans. Det kändes litet oroligt första terminen. Det är lite skillnad mot de som kommer direkt från gymnasiet. En annan har ju inte pluggat på många, många år...
- Det var litet kämpigt att läsa ensam, säger Harry. Man hade ingen att rådgöra med. Så fick man tentera hela ämnet på en gång. Det blev mycket att minnas. Som tur är har jag en väldigt förstående familj. Det behöver man. 6-årig folkskola var deras enda underbyggnad. Och båda var 42 när de tog examen. Var det värt besväret?
¤ INTRESSANT
Hans: - Jag är toppennöjd. Det var en slump att det blev socialhögskolan, men det är ett väldigt intressant område. Man känner att man gör en insats, även om man själbv anser den otillräcklig.
- Och det är fascinerande att börja läsa. Att se hur man lägger en tenta till en annan...Det är bra för självförtroendet.
Harry: - Jag har kunskaperna nu, och jag får väl se vad jag får för användning av dem. Nästan litet synd att det är klart. Man saknar läsandet, det var som en sporre.
- Men, säger Harry, jag anser att de som läser på egen hand, ska få ekonomisk hjälp. I alla fall i efterhand, när de visat att de presterar resultat.
¤ FLITENS LAMPA
Spelandet har alltså haft stor betydelse. Och i musiken är både Hans och Harry gamla i gamet. Hans började som 16-åring med ett knappdragspel. Sen blev det mest piano. Harry började för 25 år sen med en trio. Sen 1949 spelar han bas i Yngves. Yngves ja, där lyser studieflitens lampa. Eller vad sägs om att:
¤ Allan Lundström blir färdig musiklärare i vår. Spelar tenorsax.
¤ Sten-Olov Granberg går andra året på teknis. Spelar tenorsax och flöjt.
¤ Leif Nyberg går en preparandakurs för fackskolan. (Efterträdde Hans Burlin på orgel).
¤ Paul Lindberg är klar lärare på fackskolan i Piteå. Spelar trumpet.
¤ Sångerskan Ann-Christine Hedmark går första året på gymnasiet.
Fast det kan ju ha sina risker att ha studerande medlemmar i en orkester. Charlie Granberg brukade spela trummor i Yngves. Så studerade han till ingenjör "vid sidan om". Sen så fick han ett jobb söderut och försvann från orkester och allt...
-------------------------------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 13 maj 1970.
Thore Ehrlings på BAL PALAIS
EXPRESSEN ¤ Fredagen den 18 februari 1949.
----------------------------------------------------------------------------
("Den som ändå fått vara där. SUCK!" /Roger.)
Anders Zorn fyller 60
Sommaren 1992 var vi på semester i Dalarna. Och naturligtvis blev det besök både hos Carl Larsson och Anders Zorn. De båda konstnärerna tillhör mina favoriter. I Mora steg vi in i Zorns hus, för att gå på guidad tur. I hallen låg Anders Zorns hatt, (som jag provade), synd att han inte var hemma. Vi skulle säkerligen haft ett mycket intressant samtal vi två. Likaså med Carl Larsson i Sundborn. Carl Larsson-gården gjorde mig både upprymd och lyrisk. Detta p g a hela den färggranna och varma atmosfär som kom emot oss när vi kom in. Märk väl, att detta trivsamma hem icke endast skapades av Carl Larsson, det var lika mycket hustru Karins förtjänst.
Vad Zorn beträffar, så levde han ett bra mycket vidlyftigare liv än sin kollega. I Zorns värld, fanns erotiken ständigt närvarande. Han var - som kanske många vet - en man med stort kvinnotycke. I det privata, i äktenskapet med Emma Lamm, (1860-1942), föddes inga barn. Däremot förtäljer ryktet at Zorn hade "barn på bygden". 1994 kom filmen "Zorn". I rollen som den världsberömde målaren sågs Gunnar Hellström (1928-2001). Hellström var även filmens regissör. Vid vårt besök, gjorde vi en "påhälsning" vid makarna Zorns grav vid Mora kyrka.
Anders Zorn föddes den 18 februari 1860 och gick ur tiden den 22 augusti 1920. Några av Anders Zorns konstverk finns att beskåda på bl. a. Nationalmuseum, Waldemarsudde samt Vita Huset i Washington D.C.
--------------------------ROGER LINDQVIST.----------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 februari 1920.
Vad Zorn beträffar, så levde han ett bra mycket vidlyftigare liv än sin kollega. I Zorns värld, fanns erotiken ständigt närvarande. Han var - som kanske många vet - en man med stort kvinnotycke. I det privata, i äktenskapet med Emma Lamm, (1860-1942), föddes inga barn. Däremot förtäljer ryktet at Zorn hade "barn på bygden". 1994 kom filmen "Zorn". I rollen som den världsberömde målaren sågs Gunnar Hellström (1928-2001). Hellström var även filmens regissör. Vid vårt besök, gjorde vi en "påhälsning" vid makarna Zorns grav vid Mora kyrka.
Anders Zorn föddes den 18 februari 1860 och gick ur tiden den 22 augusti 1920. Några av Anders Zorns konstverk finns att beskåda på bl. a. Nationalmuseum, Waldemarsudde samt Vita Huset i Washington D.C.
--------------------------ROGER LINDQVIST.----------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 19 februari 1920.
Merit Hemmingssons färgade damorkester - MALÅBORG / -63
Roger berättar:------------------------------------------------------------------
Förutom Merit Hemmingssons orkester, så medverkade även: "Ett av
kontinentens populäraste dans- och showband THE STARDUSTERS".
Dansorkestern Charles Helmers spelade upp till dans på logen båda
kvällarna.
Allt detta hände på INLANDETS STÖRSTA FESTPLATS - MALÅBORG.
Annons: NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Torsdagen den 20 juni 1963.-----------
YNGVE FORSSÉLLS - Byske Folkets Park / 1963
Så kommer dom än en gång, inseglande på min blogg. Skellefteås stora stoltheter: YNGVE FORSSÉLLS ORKESTER. Här i en annons inför midsommardansen i Byske Folkets Park. Året är 1963.
Roger berättar: -----------------------------------------------------------
Yngves spelade upp till dans både midsommaraftonen samt midsommardagen.
I midsommarnatten uppträdde också "Ådalssystrarna", som enligt annons-
seringen var "välkända genom sina skivinspelningar".
Midsommardagen uppträdde den norske sångaren Ray Adams med sin show.
I annonsen står att läsa: "Ray Adams - världsberömd och i TV och radio
så välkänd".
Noteras kan också att även Yngves fick idel berömmande ord: "Musik båda
kvällarna av populära och i radio välkända orkestern YNGVE FORSSÉLLS"
Jag har under mina aktiva år som musiker, också gästat Byske Folkets Park
många hundratals gånger. I minnet lever stället kvar som en ypperligt välskött
anläggning, med trevliga människor både vad gäller arrangörer som dans-
publik. Sista? gången jag var där, spelade jag med i dansbandet OPUS från
Piteå. Det var närmare bestämt lördagen den 19 april 1997.
Annons: NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Torsdagen den 20 juni 1963.-------------
Roger berättar: -----------------------------------------------------------
Yngves spelade upp till dans både midsommaraftonen samt midsommardagen.
I midsommarnatten uppträdde också "Ådalssystrarna", som enligt annons-
seringen var "välkända genom sina skivinspelningar".
Midsommardagen uppträdde den norske sångaren Ray Adams med sin show.
I annonsen står att läsa: "Ray Adams - världsberömd och i TV och radio
så välkänd".
Noteras kan också att även Yngves fick idel berömmande ord: "Musik båda
kvällarna av populära och i radio välkända orkestern YNGVE FORSSÉLLS"
Jag har under mina aktiva år som musiker, också gästat Byske Folkets Park
många hundratals gånger. I minnet lever stället kvar som en ypperligt välskött
anläggning, med trevliga människor både vad gäller arrangörer som dans-
publik. Sista? gången jag var där, spelade jag med i dansbandet OPUS från
Piteå. Det var närmare bestämt lördagen den 19 april 1997.
Annons: NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Torsdagen den 20 juni 1963.-------------
THE STEELMENS - Älvsbyn
Under arbetets gång med att färdigställa biografin över Staffan Sundin, alias Larry Dean, har jag gång på gång stött på popbandet The Steelmens. Litegrann information har jag fått, men det skulle vara utomordentligt härligt, om jag finge ännu mer "kött på benen". Fullständig data om de personer som figurerat i bandet, likaså hur/när gruppen bildades osv. På min blogg finns sedan tidigare utlagt ett urklipp, från augusti 1970, som handlar om Ove Sundström, sångare i bandet. Jag har också tacksamt tagit emot information av Jan Öberg i Älvsbyn, om en annan bandmedlem, Ulf "Flu" Jonsson, som idag är en välkänd fotograf i Luleå. Jag vet också att "Flu" spelat med i Gårunt Show med Bernt Dahlbäck, m. fl. grupper. Namnet Ove Häggström finns även med i sammanhanget. Staffan Sundin har också bidragit med information, och berättat att The Boogie Boys var upprinnelsen - om man kan kalla det så - till vad som senare skulle bli Steelmens. Jag har också hört en fågel viska - vet inte om det är sant - att basisten Sven-Åke Andersson också hade nåt med bandet att göra?
Svenne och jag spelade tillsammans i Rolf Åhmans 1978-1982. Sven-Åke spelade under en följd av år i Leffes från Älvsbyn, tillsammans med bl. a. Ola Frodell, Jan Öquist och Leif Öhlund. Svennes brorsa, Sune Andersson, spelade även han i Rolf Åhmans orkester 1975-1982. Jag tror att Leffes upphörde vid nyåret 1974/75.
Så ni därute, som händelsevis läser detta, har ni information, kanske även gamla bilder etc. Tveka inte, ta gärna kontakt med mig, så kanske jag kan lägga ut detta på min blogg. Det är kul med musik, och dokumentationer, särskilt de där "gamla" gängen från förr. Eftersom jag själv varit med i dessa kretsar, så är det extra roligt.
Dessa rader sände mig Staffan Sundin igår angående min förfrågan:
"Om jag minns rätt så var jag med och bildade The Boogie Boys tillsammans med Ulf Jonsson,
som var en duktig musiker redan då. Hans huvudinstrument var dragspel, men han kunde
nästan spela alla sorters instrument. Jag tror att det var hans band som långt senare slog
igenom med låten "Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt".
Var och lyssnade på dom när de spelade i Stockholm. Ulf Sundström var också med och spelade
både komp- och sologitarr, som han var otroligt bra på. Jag tror att jag var med från början
när det gäller The Steelmens. Vi var unga då, och fick låna trädgårdsmästare Elof Markströms
Ford herrgårdsvagn när vi skulle spela utanför Älvsbyn, t. ex. Luleå, Piteå, Boden. Vi hade även
en replokal på Forum i Älvsbyn.
Jag spelade kontrabas med John Harrys på Folkets hus i Korsträsk. Detta trots att jag inte kunde
spela på basen. Dom sa, - Huvudsaken är att du håller takten! Dom hade ju en slags reklam-
slogan som sa, "Dom som spelar och sjunger hellre än bra" .
Allt detta enligt Staffan Sundin. Ja, ni ser vilka intressanta saker som finns att berätta. Tack Staffan, och även ett tack till Jan Öberg samt Helena Öberg för visat intresse.
Mvh Roger.
Svenne och jag spelade tillsammans i Rolf Åhmans 1978-1982. Sven-Åke spelade under en följd av år i Leffes från Älvsbyn, tillsammans med bl. a. Ola Frodell, Jan Öquist och Leif Öhlund. Svennes brorsa, Sune Andersson, spelade även han i Rolf Åhmans orkester 1975-1982. Jag tror att Leffes upphörde vid nyåret 1974/75.
Så ni därute, som händelsevis läser detta, har ni information, kanske även gamla bilder etc. Tveka inte, ta gärna kontakt med mig, så kanske jag kan lägga ut detta på min blogg. Det är kul med musik, och dokumentationer, särskilt de där "gamla" gängen från förr. Eftersom jag själv varit med i dessa kretsar, så är det extra roligt.
Dessa rader sände mig Staffan Sundin igår angående min förfrågan:
"Om jag minns rätt så var jag med och bildade The Boogie Boys tillsammans med Ulf Jonsson,
som var en duktig musiker redan då. Hans huvudinstrument var dragspel, men han kunde
nästan spela alla sorters instrument. Jag tror att det var hans band som långt senare slog
igenom med låten "Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt".
Var och lyssnade på dom när de spelade i Stockholm. Ulf Sundström var också med och spelade
både komp- och sologitarr, som han var otroligt bra på. Jag tror att jag var med från början
när det gäller The Steelmens. Vi var unga då, och fick låna trädgårdsmästare Elof Markströms
Ford herrgårdsvagn när vi skulle spela utanför Älvsbyn, t. ex. Luleå, Piteå, Boden. Vi hade även
en replokal på Forum i Älvsbyn.
Jag spelade kontrabas med John Harrys på Folkets hus i Korsträsk. Detta trots att jag inte kunde
spela på basen. Dom sa, - Huvudsaken är att du håller takten! Dom hade ju en slags reklam-
slogan som sa, "Dom som spelar och sjunger hellre än bra" .
Allt detta enligt Staffan Sundin. Ja, ni ser vilka intressanta saker som finns att berätta. Tack Staffan, och även ett tack till Jan Öberg samt Helena Öberg för visat intresse.
Mvh Roger.
Bilder
Bullerviken, Bergsviken - lördag-eftermiddag.
Vinter på väg...
...minus 2 grader i morse...
...denna frostiga novemberdag 2011.
Vi har en vinter som väntar, hoppas den försvinner bort fort. Tills dess -
håll ut!!
---------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
11.11.11.
En sista chans och i sista minuten att skriva ned de historiska siffrorna 11.11.11. Så var det gjort!
Tack å hej, leverpastej!
Tack å hej, leverpastej!
Träskutan Margita till Piteå hamn / 1952
M/s Margita var första båt i Piteå hamn. Den kom från Slite och hade
last av cement.
Det är alltid något visst med den första båten i hamn på vårarna. Den är det första verkligt påtagliga vårtecknet, och för med sig en fläkt från en annan bygd eller ett annat land. På söndagen var det sjöfartspremiär i hamnen i Piteå, då m/s Margita av Stockholm lotsades in av bogserbåten Arne. Margita förde med sig cement från Slite och på måndagsmorgonen påbörjades lossningen. Det var livligt i hamnen på söndagen, redan tidigt på morgonen hade bogserarna Renö, Eol och Munksund 1 gått söderut för att bogsera timmer från Sikeå och bogserbåten Arne bröt på söndagen den isränna i vilken Margita lotsades in.
Nordsvenska Dagbladets medarbetare hittade under en rundvandring i hamnen på måndagen gamle sjöbjörnen Nisse Eriksson mediterande på en kajpåle. Han är västerbottning och född i Vindeln. Eriksson erkände villigt att våren var en farlig tid; fastän han i vintras bestämde sig för att bli "landkrabba", så lockar sjön allt starkare och starkare. Man måste i alla fall ned till hamnen och känna luften, förnimma atmosfären, och då mår jag så bra, sa han. OCH VI TROR HONOM.
Det blir livligt i pitehamnarna i dagarna. Ytterligare en cementbåt, m/s Aeoland, väntades in under måndagen, och på tisdag lägger Johnsonlinjens Peru till i Skuthamn för att lasta 450 ton massa, m/s Victor väntas till Skuthamn med kollast och till Munksund kommer den 12 maj m/s L. F. Mathis. Vid norra fjärden ligger småbåtarna på land och många båtägare har börjar skrapa och tjära för sommarens båtturer, och på Strömmen gjorde en "galosch" på söndagen några premiärsvep, som bevittnades av en mängd flanörer.
- Ja, då kastar vi loss, sa gamle sjöbjörnen Nisse Eriks-
son, som ND-medarbetaren hittade nere i Piteå hamn.
-----------------------------------------------------------------
NORDSVENSKA DAGBLADET / NORRBOTTENS ALLEHANDA ¤ Tisdagen den 6 maj 1952.
Dagen då världen krympte till en tennisboll...
När jag var barn såg min värld helt annorlunda än en den jag lever i idag. Avstånden var stora, nästintill onåbara. När vi studerade skolatlasen, på geografilektionerna, tycktes "det där" Amerika vara en ouppnåelig dröm. Det närmaste man kom landet därborta i väst, var genom TV:n. Visserligen kunde man flyga över "pölen" (Atlanten), men det lät ändå som en evighetsresa. I Amerika bodde ju alla filmstjärnor. Åtminstone om man skulle förlita sig på de tidningar man läste. Om ni inte tror mig, så bodde ju familjen Cartwright på sin ranch Ponderosa på den amerikanska prärien. Bara en sån sak. I ett vitt hus i Washington bodde presidenten, det hade jag lärt mig via Olle Björklund i den gamla "ång-TV:n" i det svartvita 1960-talet.
Men så en dag kom datorn in i vårt hem. Först och främst var det sönerna som flitigt abonnerade på den nya leksaken. Själv hade jag inget större intresse av att sitta framför den, den var till för barnen. Tyckte jag. Så pågick det i några år. Jag rörde den överhuvudtaget aldrig. Och även om jag så skulle ha velat, så var den alltid upptagen. På Öjeby sjukhem anordnades en datakurs för de anställda. Vi skulle lära oss grunderna, mest tyckte jag det var helt onödigt. Men eftersom datoriseringen fortskred även på mitt jobb, så fanns kravet att vi alla skulle kunna hantera leksaken.
Men så en underbar dag, började jag så smått fingra på tangenterna. Första gången tordes jag inte alls trycka, jag var rädd att jag skulle kortsluta hela pitebygden med omnejd. Sönernas flinka fingrar flög som svalans vingar över knapparna, och jag stod ibland bredvid. När jag började ställa mina tafatta frågor, tittade de på mig precis som om jag varit en Alien från en annan planet. Trots deras försök att förklara, gick ingenting in i mitt tjockskalliga huvud. Det var nästan så att man skämdes över att ställa de dumma frågorna.
2008 hade jag kommit så pass långt, att jag bestämde mig för att kasta mig ut i cyberrymdens okända värld. I tidningarna hade jag läst om nåt som kallades för "BLOGG". Så fort jag fått litegrann mer kött på benen, så bestämde jag mig: jag skulle börja blogga. Tur att sönerna fanns. Mina första valhänta försök gjorde att yngste sonen var tvungen att hoppa in för att rädda sin far. Nu sitter jag här idag. Jag är inte längre rädd att kortsluta min hembygd genom ett feltryck på tangentbordet.
Ute i det okända finns det människor som faktiskt läser det min hjärna hittar på. Otroligt! Nåja, vissa av er vet jag på ett ungefär vart ni finns, men det finns ändå ett stort mörkertal. Vem är intresserad? Och vad är ni intresserade av? Tailsweep heter en lista som presenterar exakt ett tusen av de mest lästa bloggarna i landet. Där någonstans finns lilla jag. Där finns även en karta över hela den värld som var så stor i min barndom. Men se idag har den krympt, genom datorns intåg. Och jag kan se - bara på ett ungefär - vart alla läsare håller hus. Så håll i er nu för här kommer en lista över de platser, som jag aldrig trodde någon skulle sitta och läsa vad jag skriver, tycker och tänker:
¤ KAZAKSTAN ¤ URUGUAY ¤ POLEN ¤ MALMÖ ¤ LUND ¤ OSLO ¤ FINLAND ¤ NOVOSIBIRSK ¤ LONDON ¤ HELSINGBORG ¤ FRANKRIKE ¤ PITEÅ ¤ SUNDSVALL ¤ ÄLVSBYN ¤ VINDELN ¤ BORLÄNGE ¤ SKELLEFTEÅ ¤ HALMSTAD ¤ GÄLLIVARE ¤ ÖRNSKÖLDSVIK ¤ NORRKÖPING ¤ UMEÅ ¤ CALIFORNIEN ¤ MOSKVA ¤ UPPSALA ¤ STOCKHOLM ¤ TROLLHÄTTAN ¤ SKÖVDE ¤ ÖREBRO ¤ KARLSTAD ¤ LIDKÖPING ¤ NYNÄSHAMN ¤ BODEN ¤ KÖPENHAMN ¤ ÖSTERSUND ¤ VÄSTERÅS ¤ ARVIDSJAUR ¤ LULEÅ ¤ NYKÖPING ¤ LETTLAND ¤ VÄNERSBORG ¤ GÖTEBORG ¤ KRAMFORS ¤ MÖLNDAL ¤ KUNGÄLV ¤ TYSKLAND ¤
¤¤¤¤¤¤¤¤¤TACK ALLA NI DÄRUTE FÖR ERA BESÖK¤¤/ ROGER.
Men så en dag kom datorn in i vårt hem. Först och främst var det sönerna som flitigt abonnerade på den nya leksaken. Själv hade jag inget större intresse av att sitta framför den, den var till för barnen. Tyckte jag. Så pågick det i några år. Jag rörde den överhuvudtaget aldrig. Och även om jag så skulle ha velat, så var den alltid upptagen. På Öjeby sjukhem anordnades en datakurs för de anställda. Vi skulle lära oss grunderna, mest tyckte jag det var helt onödigt. Men eftersom datoriseringen fortskred även på mitt jobb, så fanns kravet att vi alla skulle kunna hantera leksaken.
Men så en underbar dag, började jag så smått fingra på tangenterna. Första gången tordes jag inte alls trycka, jag var rädd att jag skulle kortsluta hela pitebygden med omnejd. Sönernas flinka fingrar flög som svalans vingar över knapparna, och jag stod ibland bredvid. När jag började ställa mina tafatta frågor, tittade de på mig precis som om jag varit en Alien från en annan planet. Trots deras försök att förklara, gick ingenting in i mitt tjockskalliga huvud. Det var nästan så att man skämdes över att ställa de dumma frågorna.
2008 hade jag kommit så pass långt, att jag bestämde mig för att kasta mig ut i cyberrymdens okända värld. I tidningarna hade jag läst om nåt som kallades för "BLOGG". Så fort jag fått litegrann mer kött på benen, så bestämde jag mig: jag skulle börja blogga. Tur att sönerna fanns. Mina första valhänta försök gjorde att yngste sonen var tvungen att hoppa in för att rädda sin far. Nu sitter jag här idag. Jag är inte längre rädd att kortsluta min hembygd genom ett feltryck på tangentbordet.
Ute i det okända finns det människor som faktiskt läser det min hjärna hittar på. Otroligt! Nåja, vissa av er vet jag på ett ungefär vart ni finns, men det finns ändå ett stort mörkertal. Vem är intresserad? Och vad är ni intresserade av? Tailsweep heter en lista som presenterar exakt ett tusen av de mest lästa bloggarna i landet. Där någonstans finns lilla jag. Där finns även en karta över hela den värld som var så stor i min barndom. Men se idag har den krympt, genom datorns intåg. Och jag kan se - bara på ett ungefär - vart alla läsare håller hus. Så håll i er nu för här kommer en lista över de platser, som jag aldrig trodde någon skulle sitta och läsa vad jag skriver, tycker och tänker:
¤ KAZAKSTAN ¤ URUGUAY ¤ POLEN ¤ MALMÖ ¤ LUND ¤ OSLO ¤ FINLAND ¤ NOVOSIBIRSK ¤ LONDON ¤ HELSINGBORG ¤ FRANKRIKE ¤ PITEÅ ¤ SUNDSVALL ¤ ÄLVSBYN ¤ VINDELN ¤ BORLÄNGE ¤ SKELLEFTEÅ ¤ HALMSTAD ¤ GÄLLIVARE ¤ ÖRNSKÖLDSVIK ¤ NORRKÖPING ¤ UMEÅ ¤ CALIFORNIEN ¤ MOSKVA ¤ UPPSALA ¤ STOCKHOLM ¤ TROLLHÄTTAN ¤ SKÖVDE ¤ ÖREBRO ¤ KARLSTAD ¤ LIDKÖPING ¤ NYNÄSHAMN ¤ BODEN ¤ KÖPENHAMN ¤ ÖSTERSUND ¤ VÄSTERÅS ¤ ARVIDSJAUR ¤ LULEÅ ¤ NYKÖPING ¤ LETTLAND ¤ VÄNERSBORG ¤ GÖTEBORG ¤ KRAMFORS ¤ MÖLNDAL ¤ KUNGÄLV ¤ TYSKLAND ¤
¤¤¤¤¤¤¤¤¤TACK ALLA NI DÄRUTE FÖR ERA BESÖK¤¤/ ROGER.
BOOGART - dansband från lappländska Malå - 1996
Anna Lundberg, en vacker och begåvad uppenbarelse med sin gyllen-
färgade saxofon.
¤ Boogarts seger i svenska dansbandsmästerskapet 1996 fick en för branschen ovanligt stor uppmärksamhet i pressen. Det är inte ofta ett dansband toppar förstasidan på Dagens Nyheters kulturbilaga. Och även de flesta andra dagstidningar har haft reportage om västerbottningarna och deras musik. Till och med televisionen har hängt på med - förutom sändningen från finalen i Sunne - inslag i programmen Adam, Söndagsöppet, Renée och Café Umeå.
Mediaresponsen har flera orsaker. Dels har dansbandsmusik blivt "rumsren" i journalisternas ögon. Till och med kvällstidningarnas nöjessidor skriver numera ofta om dansband - man har upptäckt att genren har en stor publik. Dels representerar Boogart ett trendbrott i genren. De spelar en annorlunda dansmusik som ger begreppet "modernt" en ny innebörd. De är låtar av ABBA, Björn Skifs, Chris Rea, Rebecca Thörnqvist, Carl Perkins och många fler. En samling hits från 50-talet och fram till våra dagar.
¤ Titeln svenska dansbandsmästare har för Boogart hafr reell effekt på spelplanen.
- Ja, det har framför allt inneburit jobb på andra ställen. På nästa års spelplan är det ungefär hälften nya arbetsställen, och fler av dem söderut. Det är roligt, för det är svårt för oss norrlandsband att komma in på arbetsmarknaden i södra Sverige.
- Det har skrivits mycket om att vi vill få ut ungdomen på dansgolvet. Det är väl förvisso sant, men vi vill lika mycket nå alla andra som tycker att dagens dansmusik är slätstruken och tråkig.
- Vi ser oss själva som ett komplement och alternativ till den traditionella dansbandsmusiken. Många har förutfattade meningar om oss, att vi skulle vara för "rockiga" att dansa till. Det är helt fel, för även om vi har ett annorlunda låtval så är vi mycket noga med dansbarheten. Om en låt inte går att dansa till, så har vi den inte på repertoaren.
- Vi har en medelålder på 25 år i orkestern och vi spelar bara musik som vi själva tycker om. Låtar som vi själva kan tänka oss dansa till.
- Sedan är det inte bara låtvalet, utan även den musikaliska attityden som skiljer oss från många andra dansband. Det hörs att vi har rötterna i rock- och hårdrockband.
¤ Den publika återväxten är ett stort problem för branschen. De senaste 10-15 åren har medelåldern höjts, samtidigt som publikunderlaget minskat. Frågan är då hur man skall bära sig åt för att hitta en ny publik - framför allt bland ungdomar.
- Det gäller att spela musik som de kan identifiera sig med. Den stora andelen av människor i åldern 20-30 år känner sig inte hemma i dansbandsmusiken.
- Det vore roligt om det fanns fler band i vår nisch. Idag är vi väl ett tiotal i landet som spelar den här typen av dansmusik. Sedan gäller det att komma i kontakt med ungdomarna. Så fort vi har möjlighet ställer vi upp för dansinspiratörerna som är ett projekt där man åker runt på skolor i hela landet och lär ungdomar at dansa.
- Det behövs fler projekt av den typen. För den som inte kan dansa, törs inte heller bjuda upp.
- Parkerna borde också tänka om och satsa på ett bredare koncept. Örnsköldsviks folkets park är ett bra exempel på hur det bör fungera.
- Stora scenen är vikt för dansband. Dessutom kör man disco i en annan lokal, och trubadur i puben. Alla besökare är inne vid stora scen någon gång under kvällen, och är det bra musik är chansen större att de stannar.
¤ Framgångarna för Boogart är ingen lyckträff utan en arbetsseger. Bandet har jobbat på heltid i sju år, och de första fem åren var tunga. I princip oavlönade med Anna Lundberg som enda kvarvarande originalmedlem. Det har inte varit helt lätt att göra sig en plats på arbetsmarknaden när man inte följer de givna traditionerna. Men Boogart har inte varit villiga att kompromissa med sin musikstil, och idag kan man inte klaga över någon gles spelplan.
- Just nu har vi i snitt femton jobb i månaden. Plus studio. Det känns nästan som att det är för mycket. Risken är att man bränner ut sig och tappar lusten för jobbet.
- Om man kan uppnå ett snitt på tio jobb per månad och kan få 5-6 veckors semester per år har man lyckats.
¤ I studion arbetar Boogart med en CD.
- Skall bli intressant att se under vilken rubrik den kommer att recenseras - dansband eller pop...
- Vill påpeka att vi spelar på skivan. Det är lika viktigt för oss som att välja låtar vi kan stå för.
På scen arbetar Boogart med en snygg ljussättning mor svart bakgrund med trumpodiet till vänster. Genomtänkt men inte utstuderat, modernt men inte stylat.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
MUSIKERN ¤ December 1996.
FAKTA-------------------------------------------------------
Trumslagaren och pitebon Lasse Lundberg, numera bosatt i Hudiksvall,
slutade så småningom i gruppen för att 2002 bilda dansbandet "Blender",
där han idag har sysslan som trummis och kapellmästare.
I Boogarts hemtrakter, Malå, fanns även ett annat band, "Pererix". På
hemsidan: www.boogart.se har Anna Lundberg berättat om när den
första grundstenen lades till vad som en gång skulle bli "Boogart":
"Boogart bildades i Malå av tvillingarna Leif och Jerry Eriksson. De träffade
Anna på simskolan och tyckte att hon var söt, och vips var hon med i
bandet. Efter spelningar på älghippor, notdragningar och bröllop började
bandet ta form, sedermera med Lars Bohman på trummor.
På musikgymnasiet i Skellefteå träffade Anna keyboardisten Peter "Wiking"
Wiklund, han var med i bandet "Pererix", han rekommenderade då sin
bäste vän Niklas "Kicko" Burman, nuvarande keyboardist i Boogart. Ny
trummis blev också Gerhard Stenlund från Arvidsjaur. 1989 blev Boogart
bästa band på Vemdalsforumet".
ROGER LINDQVIST--------------------------------------------
¤ I mitten av 80-talet, blev jag uppringd av Pererix från Malå. Jag fick en förfrågan om jag ville börja spela. Enligt uppgift hade Åke Eriksson, också musiker, gett detta tips till gruppen. Jag tackade nej, p.g.a. familjeangelägenheter. Med andra ord, vi hade en liten tvååring därhemma, och en ny liten kille var på väg. Samtidigt spelade jag nära på varje helg i Kjell-Bertils på olika dansställen runt om i Norr- och Västerbotten. Jag tyckte det räckte så.
Dansbandet "MUSIKANTERNA" - 1975. I orkestern ingick vid den här tiden skelleftebon Åke Eriksson, sittande i mitten. Han hade vid något tillfälle lyssnat på Kjell-Bertils och tyckte att jag "höll måttet" som slagverkare. Han gav då tips till Pererix i Malå, om detta. Tyvärr så tackade jag nej, men jag blev väldigt glad över påringningen.
I Musikanterna fanns - sittande till vänster: keyboardisten Börge Lindgren. Han har som en med flera meriter spelat med i "Nordströms", f.d Ingmar Nordströms orkester. Samt i den egna trion "Börge Lindgrens trio" med Janne Landegren från Ingmar Nordströms orkester, och Jim Ellis f.d Good Timers. Trummis i Musikanterna var Gusten Arturén, pappa till sångerskan Marie Arturén med ett förflutet i Drifters, samt sonen Ulrik Arturén, trummis och sångare i Good Timers.
PERERIX - från Malå i Lappland.
¤¤¤¤¤¤¤PERERIX¤¤¤¤¤¤¤PERERIX¤¤¤¤¤¤¤PERERIX¤¤¤¤¤¤¤
ANBUD
------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 28 april 1952.
Nöjesannonser i Västerbottens Folkblad - 1946
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
VÄSTERBOTTENS FOLKBLAD ¤ Fredagen den 1 november 1946.
STIG JÄRREL - roligast i stan / 1952
ROLIGAST PÅ SCEN
Roligast just nu i stan är STIG JÄRREL, som i Kar de Mumma-revyn på Blanche gör sju olika gubbar i sketcher och monologer med samma frodiga fantasi och spelglädje. I övre raden ser vi honom längst t.v. som medlem av Olympiska uttagningskommittén, vilken snabbt och elegant nominerar laget till Helsingfors i sommar. I mitten är han biografägare "Fibban" Svensson, vilken har ett sanningens ord att säga om Karusellen, och längst t.h. imiterar han Karl-Gerhard. Den glade gossen i mitten mellan de två raderna är Karl-Harald, stöttepelare i "Revykamraterna i Borlänge". I undre raden har vi fr. v. Carl Gylfe Wallhagen, som går i väntans tider på en Vasaorden, i mitten en frejdig reklamman och så till sist riksdagsman Svensson i Knaskeryd, som berättar om hur det var på kungamiddagen.
-------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Lördagen den 10 maj 1952.
Roligast just nu i stan är STIG JÄRREL, som i Kar de Mumma-revyn på Blanche gör sju olika gubbar i sketcher och monologer med samma frodiga fantasi och spelglädje. I övre raden ser vi honom längst t.v. som medlem av Olympiska uttagningskommittén, vilken snabbt och elegant nominerar laget till Helsingfors i sommar. I mitten är han biografägare "Fibban" Svensson, vilken har ett sanningens ord att säga om Karusellen, och längst t.h. imiterar han Karl-Gerhard. Den glade gossen i mitten mellan de två raderna är Karl-Harald, stöttepelare i "Revykamraterna i Borlänge". I undre raden har vi fr. v. Carl Gylfe Wallhagen, som går i väntans tider på en Vasaorden, i mitten en frejdig reklamman och så till sist riksdagsman Svensson i Knaskeryd, som berättar om hur det var på kungamiddagen.
-------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Lördagen den 10 maj 1952.
Dans i afton! WIVEX i Sundsvall / 1941
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
NYA SAMHÄLLET ¤ Onsdagen den 19 november 1941.
GRÖNWALLS - 1993
Streaplers - 1979
Medlemmar:
¤ Göran Liljeblad - gitarr
¤ Lasse Larsson - keyboard, sång
¤ Bjarne Lundqvist - trummor, sång
¤ Ove Pilebo - sång
¤ Håkan Liljeblad - bas
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
ABBA i TV nyårsafton 1980
¤ Stämningsfullt tindrande, som nordiska ljus sjunger ABBA "Happy New
Year" för oss men även för ryssar och tyskar. Direkt efter tolvslaget i
TV1.
Happy New Year sjunger ABBA stämningsfullt direkt efter ceremonierna kring tolvslaget. Och de gör det inte bara i Sverige. Sången, som spelades in i samband med att ABBA gjorde tre låtar ur jul-LP:n "Super Trouper" för en västtysk TV-show, sänds också i västtysk och sovjetisk (!) TV på nyårsafton!
Efter ABBA-inslaget drar TV1 igång sitt stora nordivisionsprogram från Oslo. Det blir stor show med nordiska artister och Kringkastingsorkestret under ledning av Egil Moon-Iversen. Sveriges bidrag på artistsidan blir förutom ankaret Håkan Hagegård också dragshowartisten Christer Lindarw från "After Dark" och Lasse "Sällskapstrazan" Åberg.
Lasse Åberg möter norske medresenären på "Sällskapsresan" Jon Skolmen i en sketch. Musikaliskt fyrverkeri har man kallat det här programmet som avslutar nyårsnatten i TV1. Ungefär kl 01.15 räknar man med att släcka ned i ettan. Då pågår fortfarande musiken i programmet "På me´rocken" i TV2. Där ska det bli dånande svängig rockmusik rätt upp och ner med folk som vet hur en rock ska krängas.
Eller, för många av dem, tyvärr, visste. Buddy Holly, Jimi Hendrix, Elvis. Och i f.d. Beatles, saknas John Lennon. Han dog "förra" året tvingas vi nu skriva. Livet går vidare.
Rocken lever.
------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 31 december 1980.
Havets sång
Idag har jag hört havets sång. Jag har hört ljudet av det brusande vattnet som slår mot en strand. Långt borta i fjärran har jag sett hur himmel och hav smält samman. Full av beundran stod jag där. Länge...
Idag på hemväg från Piteå, körde vi vägen förbi Pitsund och Pite havsbad. Men innan vi hunnit så långt, så gjorde vi ett besök på Gläntan. Jag och Elisabeth gick ut på stranden, för att få en glimt av havet. En bra bit innan vi nådde målet, kunde vi inte undgå ljudet av de pulserande havsvågorna. Det brusande ljudet, har en avstressande inverkan, åtminstone på mig. Det blev en stund i fridfullhet. Vattnets rytm blev ett med hjärtslagen. I samma stund flög ett fågelstreck över himlen. Orden gör ingen som helst rättvisa åt en sådan upplevelse. Men jag försöker ändå...
Naturens egen tavla försökte jag mig på att avbilda på detta sätt, sett genom kameraögat:
I somras sprang här lekande stojande barn...
...men nu när novembermörkret sänkt sig lyser stranden tom och öde...
...ett fågelsträck syns på den kyliga himlen, kanske på väg till varmare
länder...
...på den ödelagda stranden står den här Lindqvistar´n från Hortlax i sin
ensamhet...Himlens ljus återspeglas i mina glasögon...där jag avnjuter
naturens skådespel...
...bakom min rygg så ses denna syn, Gläntan till vänster, fullmånen
till höger...
...Landstingets f d anläggning Gläntan i sin helhet, sedd från stranden.
------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Som avslutning på detta inlägg, bjuder jag på en dikt jag skrev 2007.
Publicerad i PT den 28 augusti samma år.
EN VANLIG DAG
I dag såg jag havet
En alldeles vanlig dag i mitt liv
Allt var lagt i tystnad,
förutom vågornas lugnt
pulserande rytm, mot de
urgröpta stenar som kanske fanns här,
redan i tidens första morgon.
Blicken sökte sig långt ditut,
där den blå skyn
så magnifikt och stilfullt
smälte samman med vattnet.
Inga moln syntes på min himmel.
Denna helt vanliga dag i mitt liv.
----ROGER LINDQVIST--------------
Idag på hemväg från Piteå, körde vi vägen förbi Pitsund och Pite havsbad. Men innan vi hunnit så långt, så gjorde vi ett besök på Gläntan. Jag och Elisabeth gick ut på stranden, för att få en glimt av havet. En bra bit innan vi nådde målet, kunde vi inte undgå ljudet av de pulserande havsvågorna. Det brusande ljudet, har en avstressande inverkan, åtminstone på mig. Det blev en stund i fridfullhet. Vattnets rytm blev ett med hjärtslagen. I samma stund flög ett fågelstreck över himlen. Orden gör ingen som helst rättvisa åt en sådan upplevelse. Men jag försöker ändå...
Naturens egen tavla försökte jag mig på att avbilda på detta sätt, sett genom kameraögat:
I somras sprang här lekande stojande barn...
...men nu när novembermörkret sänkt sig lyser stranden tom och öde...
...ett fågelsträck syns på den kyliga himlen, kanske på väg till varmare
länder...
...på den ödelagda stranden står den här Lindqvistar´n från Hortlax i sin
ensamhet...Himlens ljus återspeglas i mina glasögon...där jag avnjuter
naturens skådespel...
...bakom min rygg så ses denna syn, Gläntan till vänster, fullmånen
till höger...
...Landstingets f d anläggning Gläntan i sin helhet, sedd från stranden.
------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Som avslutning på detta inlägg, bjuder jag på en dikt jag skrev 2007.
Publicerad i PT den 28 augusti samma år.
EN VANLIG DAG
I dag såg jag havet
En alldeles vanlig dag i mitt liv
Allt var lagt i tystnad,
förutom vågornas lugnt
pulserande rytm, mot de
urgröpta stenar som kanske fanns här,
redan i tidens första morgon.
Blicken sökte sig långt ditut,
där den blå skyn
så magnifikt och stilfullt
smälte samman med vattnet.
Inga moln syntes på min himmel.
Denna helt vanliga dag i mitt liv.
----ROGER LINDQVIST--------------
Göran Lindbergs orkester - 1993
"Pop-64" med Claes Burling
CLAES BURLING med senaste nytt i pop-väg i handen, bl. a. Elvis Presleys
skiva med nya låtar ur senaste filmen "Rustabout", ännu inte presen-
terade på svensk marknad.
Det är han som fört in pop-musiken i ert hem! Tycker inte ni om den, så kommer era barn att lära sina barn att gilla den. Claes Burling, 23 år, discjockey och producent för radions "Pop-64", delproducent bakom "Tio i topp", "Trettio i test" och "Pop-nonstop" tror verkligen på popens framtid.
- Det är den enda sortens musik där det händer någonting just nu.
Claes Burlings intresse för popen föddes för ungefär tio år sedan, då Bill Haley slog med "Rock around the clock". Han har följt med noga sen dess och kan berätta om strömningar och tendenser inom popen, sånt som är dolt för en vanlig lyssnare. Hela den stora lavinen av popmusik brakade loss genom rockens genombrott. Kanske speciellt här i Sverige, där vi inte som i Amerika och England haft någon tradition med ungdomsmusik.
Ordet pop kommer av engelskans popular, populärt. Först de senaste åren har vi börjat använda ordet här. Claes Burlings första program hette "Rock-61". Nästa hette "Pop-62", och innehöll nästan samma sak. Den viktiga skillnaden: Rock är en sorts spelstil, pop däremot är samlingsordet för rock eller något annat som just nu är - pop. På mors och fars tid sa man schlager. Ordet pop har från showbusiness kommit att användas överallt, inte minst i kulturdebatter, där man talar om popkonst, popkultur etc.
Ny Beatles-låt
Toppen-pop just nu är Beatles, det vet alla. De har hållit sig i över ett år. Nu har det ryktats att de skulle vara på nedgång.
- Snick, snack, säger Claes Burling. Han följer noga utvecklingen i USA och England, så han vet.
- Då Beatles var i Amerika så - det har de själva erkänt - ryckte The Rolling Stones från London tillfälligt fram på listorna. Hela felet nu har varit att Beatles inte tillräckligt ofta sjungit in någon ny låt.
- Genast de gör det så blir det genast rusning efter skivorna. Försäljningen totalt når miljonstrecket direkt. Men nu den 27 november ska de ge ut en ny låt: "I feel fine".
Elvis Presley hör också till dem som hållit sig länge. Går han neråt just nu så beror det på den underliga politik som bedrivs med hans skivor. Gamla låtar från -56 och -57, ursprungligen inspelade på EP-plattor, ges ut på nytt i single, 48 varvare. Men nu ska han komma med ny musik från filmen "Rustabout". I princip är ändå utvecklingen med Elvis-plattorna riktig. Köparna har nämligen övergått från EP-plattor med fyra låtar till single-skivor med två. Speciellt om man köper en skiva med någon ganska okänd sångare, eller -grupp för en viss låts skull, så vill man inte ha tre andra på köpet.
Olika pop-stilar
De här stilarna - med sina största namn - har avlöst varann i tur och ordning under de tio pop-år som gått:
Rock´n Roll? Bill Haley
Pop-ballader. Många enskilda artister med enstaka låtar.
Calypso. Harry Belafonte.
Skiffle. Lonny Donegan.
Twist. Chubby Checker.
Ballader i folkviseton, limbo (Chubby Checker)
Bossanova. Jazzmusikern Stan Getz.
Liverpoolgrupperna, främst Beatles.
Hotennanny, släkt med skiffle och gör-det-själv-musik.
Claes Burling: Det genomgående är rocken, markerad rytm, som i en eller annan form brutit upp balladstilarna.
Svenska slår inte
"Tio i topp" - det är ett program som bara avspeglar vad 400 röstande ungdomar tycker. Inget annat, tycker de tio-i-toppansvariga på Sveriges Radio. Claes Burling, Leif Andersson, Carl-Eiwar och Folke Erbo. De skivor som säljs mest redovisas i "Kvällstoppslistan". Men i verkligheten har "Tio i topp" blivit något mera. De skivor som röstas fram där föder nya succéer, de som gör att skivorna hamnat i Kvällstoppslistan.
- Först ledde den amerikanska popen överallt, berättar Claes Burling. Med Beatles kom den engelska popen in i bilden. Nu är det fifty - fifty. Sådan är också situationen här.
Det som inte slår här hemma är svenska låtar. Vissa svenska pop-sångare som Jerry Williams, The Spotnicks och The Streaplers kan göra sig gällande i konkurrensen. Men då sjunger de på engelska. Förresten så har Lars Lönndahl & Co ett eget program, Svensktoppen.
Claes egen lista
Det här med topplistningen började på allvar hösten 1961. Dessförinnan hade bara topplistor förekommit sporadiskt. En och samma låt kunde hålla sig i topp halvårsvis. Längdrekordet nu innehar förstås av The Beatles - sju veckor. Ska Claes Burling göra en privat Tio i topp lista så blir den förvånansvärt inaktuell. Han vill inte heller ge sig på att klassificera de olika numren. På delad förstaplats skulle de här komma: Jerry Lee Lewis´låt från 1957 "Whole lotta shakin´goin´on", Little Richards "Reddy Teddy" från 1957, Billy J. Cramers "Bad to me", från sommaren -63 och Beatles "A hard day´s night" från i somras.
Mer pop i TV
Claes Burling får ofta brev från sina lyssnare. Ofta är det gnäll för att det finns för lite pop i TV. Där instämmer han själv. Men han är också medveten om svårigheterna med att få fullvärdiga TV-program:
- Vi har så få artister själva här i landet. Och det är dyrt att ta hit utländska. En utväg vore förstås att köpa färdiga engelska och amerikanska program.
Ingen fara för att vi ska dränkas i pop, tror han.
- Det är en missuppfattning att t. ex. melodiradion bara skulle innehålla popmusik. Den kritiken kommer troligen från äldre som inte vet vad pop är. Claes Burling svarar av inköpen av pop-skivor till radion så han kan överblicka arkivet. Många av de stora amerikanska pophitsen från 1955-1959 saknas helt och kan inte spelas.
"Inte smakförsämrande"
Idealet i inställningen till pop som Claes Burling i förhållandena i England. Där tittar och lyssnar föräldrarna tillsammsn med barnen på pop-kanalerna. Mycket pop behöver inte betyda smakförsämring, menar Claes Burling. Det står ju var och en fritt att lämna popen när man vill och varför inte ta pop-musik för vad det är - en tillfällig stimulans.
Säger herr Burling som själv bara avskyr en sorts musik - extrem jazz.
Bevaka besök
Han skulle gärna avstå från disckjockey-pratet för att helt och hållet bli producent. För fler och bättre pop-program. Ett viktigt led i den utvecklingen är att bevaka alla fina pop-besök i Stockholm och presentera dem för hela landet. The Beach Boys från Californien, de som slog med "Surfing Safari" sommaren 1962, kommer endera dan. Med sig har de popsångerskan Jackie de Shannon.
-----------------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 2 december 1964.
Furunäsets kyrkogård
Furunäsets kyrkogård idag, ett öppet fält med några få gravstenar som
sticker upp ur gräset. Vore det inte för fakta som står på skylten vid
ingången, skulle det vara svårt att tro att hela 962 personer fått sin grav-
plats här - för att sedan glömmas bort. Minneslunden på platsen invigdes i
somras.
Vid Furunäsets sjukhus i Piteå finns en annorlunda kyrkogård. Där vilar över 900 människor, de flesta i anonyma gravar. De var patienter på ett mentalsjukhus - undangömda i livet, bortglömda i döden. Efter nära tjugo år i glömska återinvigdes kyrkogården i somras.
Furunäsets sjukhus är en enorm anläggning, mycket vackert belägen vid Inrefjärden mellan Piteå och Munksund. Samtidigt är det en skrämmande anläggning. De vackra omgivningarna kan inte sudda bort känlsan av obehag inför det Främmande. Asyl, idiotanstalt, sinnessjukhus, mentalsjukhus, psykiatrisk klinik...Nya namn till trots, så är det en främmande och lite skamlig värld för de flesta av oss.
Skamligt
Det var just skammen som var en av anledningarna till att Furunäset fick en egen kyrkogård. De anhörigas skam över att en släkting dött på sinnessjukhus. En annan anledning var avstånden. När Furunäsets byggdes i slutet av 1800-talet var det en statlig anläggning, med upptagningsområde över hela landet. Åren gick, och vården blev en angelägenhet för landstinget. Avstånden krympte, och kommunikationerna förbättrades - liksom synen på psykiskt sjuka. Fler och fler kunde begravas i sina hemförsamlingar, och Furunäsets kyrkogård blev överflödig. Efterhand glömdes den sedan bort och förföll, sedan den sista gravsättningen ägt rum 1961.
- Det känns skönt att minneslunden blev förverkligad,
säger Sigvard Spinnel, som arbetat för att återställa Furu-
näsets kyrkogård.
Gravstenar i gräset
Det var dåvarande prosten i Piteå, Sigvard Spinnel, som nära tjugo år senare började forska i om det funnits en kyrkogård på platsen - gravkapell och klockstapel stod ju kvar.
- En gång när jag promenerade hittade jag igen platsen, några gravstenar i det höga gräset. Det gjorde väldigt ont att hitta gravplatsen i det där skicket, berättar han.
Gravstenarna var resta över de vårdare som begravts där, i övrigt är gravarna inte markerade. Efterforskningar visade att hela 962 personer vilade på den bortglömda kyrkogården.
Efter överläggningar med bland annat vårdfacket, sjukhusledningen och kommunen, beslutades det vid ett sammanträde 1982 att området skulle rustas upp av landstinget för att skötas av Piteå Landsförsamling i framtiden.
Vid detta sammanträde skissade Sigvard Spinnel ett förslag till minneslund, och en text till en minnessten:
"Utan gravvårdars namn
tysta vi vila i gravens famn
Korset säger oss vem han var
som också i döden var vårt svar".
Tragiska öden
Den lilla skissen på sammanträdet blev förverkligad. Minneslunden invigdes den 5 juli i somras. Förutom församlingarna i Pitebygden kom flera representanter från församlingar som har en eller flera församlingsbor begravda på platsen.
- Det kändes skönt att få minneslunden förverkligad, säger Sigvard Spinnel.
- Men många av dessa märkliga och tragiska människoöden är ännu okända, så från sjukhusets och Piteå landsförsamlings sida ska det forskas mer om de människor som vilar på Furunäset.
Det är också tänkt att minnesgudstjänst ska hållas varje år, berättar han och avslutar med att läsa en dikt som han tecknade ned under invigningshögtiden:
"Idag vår önskan är en öppen famn,
mot människor i ensamhet och nöd
När du ska sända ut de glömdas
namn
är det en vädjan om samfällt ansvar,
kärlek, stöd
Må vi med vår Frälsare tänka som
så:
Stora är de som blir ett med de små".
---------------------------------------------------------------
STIFTSNYTT ¤ Den 1 oktober 1987.
Några bilder från ett besök jag gjorde på Furunäsets kyrkogård för en tid sedan:
Grinden som möter besökaren.
Fakta om den bortglömda kyrkogården.
Ett gammalt träkors som i all sin enkelhet berättar sin egen historia.
En av de få gravstenar som finns på området.
Den här gravstenen hittade jag på Hortlax kyrkogård. Många av de som
fick sin sista vila på Furunäset, var anställda på sjukhuset.
Furunäsets sjukhus - min arbetsplats under 15 år...
...inbäddad i skön och vacker grönska...
...men trots en blå himmel, och en värmande sol...
...så fanns otaliga tragiska olyckliga människoöden bakom dina väggar.
------------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Bilder...
Det här vackra vädret har gjort våran katthanne lite osäker på vilken årstid vi egentligen befinner oss i. Han lommade iväg ut sent igårkväll. Var borta hela natten, inte förrän på eftermiddagen behagade han återvända hem. Samma sak föregående dag. Ute hela natten, visade sig inte förrän senare på dagen.
Jag har roat mig med att blicka tillbaka till den 7 november 2009. Då skrev jag de här raderna i bloggen:
"Vintern har anlänt, och idag har snön lagt sitt vita täcke över pitebygden".
Året därpå, den 2 november 2010 står detta antecknat:
"Dagen har bjudit på ett alldeles fantastiskt väder. Trots att vi idag skriver
den 2 november så syns ännu ingen snö".
Den 5 november såg allt annorlunda ut. Då lekte barnbarnet Norah i snön med sin pulka. Vintern var alltså kommen med besked.
Onsdagen den 9 november 2011, har vi åter mötts av det bästa av väder. Man bara måste ut för att insupa den friska luften och samtidigt ta in det fantastiska solljus som dagen bjudit på. Frågan är hur länge skall det fina vädret fortsätta? Som vanligt så har jag dagen till ära haft med mig min fotograferingsapparat, d.v.s. kameran.
Motionsspåret i dag. Sol, sol och åter sol...
Trots att jag befinner mig på samma höjd över havet som Magnus Uggla,
så visar den här bilden att den där Lindqvist, vuxit i längd något alldeles
helt fantastiskt. Som ni ser så vore jag som klippt och skuren för en plats
i Plannja Basket.
På Cedervägen i centrala byn ligger Hortlaxgården. Ett äldreboende där
min far bodde sina sista månader i livet. Även min farbror Sven bodde
här.
I den här lokalen huserade en gång Hortlax Filadelfiaförsamling.
Solen - allerstädes närvarande.
Norrbottensgårdarna, som hos oss utgör en vanlig syn, är vackert ståt-
liga med sina rödvita färger. I det här huset, på Lappnäsvägen bor min
kusin Roland med fru Ann-Kristin.
En bit in på vägen mot Höglandsnäs, ser man denna vy. Till höger i bild
sjön Avan.
Måste kolla igen...jodå, jag har tack och lov inte krympt. Samma stora
kille som för en stund sedan. Ringer Plannja när jag kommer hem. Kanske
jag tar en plats i laget redan innan nästa match?
På den här platsen, vid Kullbacken, fanns en gång Algot Holmkvists cykel-
affär och verkstad. I juli 1969 fick jag en sprillans ny cykel. Algot sålde,
pappa betalade, jag cyklade.
I detta garage hade Göran Berglund sin taxi och ambulans. När det blev
uttryckning och Göran åkte iväg med de röda ljusen blinkande, då stod
vi småkillar och tyckte det var hur läckert som helst.
På kyrkogården stod den här ljuslyktan som Norah och hennes mamma
gjort, att ställa vid gammel-farfars grav.
Efter den tragiska olyckan då en liten tjej omkommit sedan en grav-
sten vält över henne, har man i Hortlax börjat med en total översyn på
den gamla stenarna. En av de några stenar som lagts ned på marken,
är Samuel Lundgrens. Min morfars styvfar.
Ingången till det som en gång var skolans gymnastiksal. Trots att central-
skolan i Hortlax genom åren genomgått förändringar, så ser åtminstone
den här delen exakt likadan ut som när jag gick här, 1968-73. Innandömet
härbärgerar idag skolans matsal.
I gympasalen var det Sten Lindberg som bestämde. En man som visste
vad han ville, när han förklarade olika moment i gymnastikundervisningen,
var det med en officers högstämda röst. När han pekade, gjorde han det
med hela handen. Bara en sån sak...
På andra sidan vägen, mitt emot skolan, där det idag finns ett villaområde,
fanns på min tid en grusad fotbollsplan, samt en kolstybbana där jag sprang
60 meter på rekordtid.
Där den gamla prästgården en gång stod, finns idag en lekpark. Och dessa
numera döda björkar, kanhända utgjorde att vackert inslag där de stod
grönskande varje sommar.
När jag gick i tredje klass i Sörbyskolan, hade vi kyrkoherde Elof Wiklunds
hustru Annie Wiklund som vår lärarinna. Vid ett tillfälle (om jag minns rätt)
så gjorde vi i klassen ett "hembesök" i prästgården. Det var ett vitt hus
i två våningar. I prästgården var det många par som valde att gifta sig,
istället för i kyrkan.
Granne med byns ICA-butik står f.d. Café Svalan. Det var hit som min far
skickades en gång att hämta ett stort antal kokosbollar. Min farfar hade
kioskverksamhet på tomten, och anlitade alltså min far att vara hjälpreda.
När pappa så småningom kom hem, så tog farfar kartongen med god-
sakerna och räknade dem; 1,2,3,4,5,6,7,8... "JOHN! Hä sanknes nager kokos-
bållom...! Vosch vara döm då...? Översatt: John, det saknas några kokos-
bollar! Vart är dom då? Pappa var godissugen, så på hemvägen blev frest-
elsen alldeles för stor. Han stannade sparkstöttingen, och tog för sig av de
goda kokosbollarna.
Äntligen hemma. Det första jag hör och ser, är herr hackspett som med
stor frenesi jobbar på med all sin kraft...
- Hejsan, däruppe! Går det bra? Han tittar på mig mellan "hackandet"
och säger lite anfådd:
- Tja, vad tror du. Hur skulle du själv känna om du varje dag skulle
sitta uppe i en gammal telefonstolpe och hacka, hacka och hacka.
- Om du verkligen vill veta hur jag mår...? Jag HAR så in i bomben ont
i mitt huvud att jag tror det håller på att gå sönder.
- Jamen, du, jag går in och hämtar alvedon, vill du det?
- Du kan ta två brustabletter är du bussig, säger han och fortsätter
med sitt hackande.
------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Jag har roat mig med att blicka tillbaka till den 7 november 2009. Då skrev jag de här raderna i bloggen:
"Vintern har anlänt, och idag har snön lagt sitt vita täcke över pitebygden".
Året därpå, den 2 november 2010 står detta antecknat:
"Dagen har bjudit på ett alldeles fantastiskt väder. Trots att vi idag skriver
den 2 november så syns ännu ingen snö".
Den 5 november såg allt annorlunda ut. Då lekte barnbarnet Norah i snön med sin pulka. Vintern var alltså kommen med besked.
Onsdagen den 9 november 2011, har vi åter mötts av det bästa av väder. Man bara måste ut för att insupa den friska luften och samtidigt ta in det fantastiska solljus som dagen bjudit på. Frågan är hur länge skall det fina vädret fortsätta? Som vanligt så har jag dagen till ära haft med mig min fotograferingsapparat, d.v.s. kameran.
Motionsspåret i dag. Sol, sol och åter sol...
Trots att jag befinner mig på samma höjd över havet som Magnus Uggla,
så visar den här bilden att den där Lindqvist, vuxit i längd något alldeles
helt fantastiskt. Som ni ser så vore jag som klippt och skuren för en plats
i Plannja Basket.
På Cedervägen i centrala byn ligger Hortlaxgården. Ett äldreboende där
min far bodde sina sista månader i livet. Även min farbror Sven bodde
här.
I den här lokalen huserade en gång Hortlax Filadelfiaförsamling.
Solen - allerstädes närvarande.
Norrbottensgårdarna, som hos oss utgör en vanlig syn, är vackert ståt-
liga med sina rödvita färger. I det här huset, på Lappnäsvägen bor min
kusin Roland med fru Ann-Kristin.
En bit in på vägen mot Höglandsnäs, ser man denna vy. Till höger i bild
sjön Avan.
Måste kolla igen...jodå, jag har tack och lov inte krympt. Samma stora
kille som för en stund sedan. Ringer Plannja när jag kommer hem. Kanske
jag tar en plats i laget redan innan nästa match?
På den här platsen, vid Kullbacken, fanns en gång Algot Holmkvists cykel-
affär och verkstad. I juli 1969 fick jag en sprillans ny cykel. Algot sålde,
pappa betalade, jag cyklade.
I detta garage hade Göran Berglund sin taxi och ambulans. När det blev
uttryckning och Göran åkte iväg med de röda ljusen blinkande, då stod
vi småkillar och tyckte det var hur läckert som helst.
På kyrkogården stod den här ljuslyktan som Norah och hennes mamma
gjort, att ställa vid gammel-farfars grav.
Efter den tragiska olyckan då en liten tjej omkommit sedan en grav-
sten vält över henne, har man i Hortlax börjat med en total översyn på
den gamla stenarna. En av de några stenar som lagts ned på marken,
är Samuel Lundgrens. Min morfars styvfar.
Ingången till det som en gång var skolans gymnastiksal. Trots att central-
skolan i Hortlax genom åren genomgått förändringar, så ser åtminstone
den här delen exakt likadan ut som när jag gick här, 1968-73. Innandömet
härbärgerar idag skolans matsal.
I gympasalen var det Sten Lindberg som bestämde. En man som visste
vad han ville, när han förklarade olika moment i gymnastikundervisningen,
var det med en officers högstämda röst. När han pekade, gjorde han det
med hela handen. Bara en sån sak...
På andra sidan vägen, mitt emot skolan, där det idag finns ett villaområde,
fanns på min tid en grusad fotbollsplan, samt en kolstybbana där jag sprang
60 meter på rekordtid.
Där den gamla prästgården en gång stod, finns idag en lekpark. Och dessa
numera döda björkar, kanhända utgjorde att vackert inslag där de stod
grönskande varje sommar.
När jag gick i tredje klass i Sörbyskolan, hade vi kyrkoherde Elof Wiklunds
hustru Annie Wiklund som vår lärarinna. Vid ett tillfälle (om jag minns rätt)
så gjorde vi i klassen ett "hembesök" i prästgården. Det var ett vitt hus
i två våningar. I prästgården var det många par som valde att gifta sig,
istället för i kyrkan.
Granne med byns ICA-butik står f.d. Café Svalan. Det var hit som min far
skickades en gång att hämta ett stort antal kokosbollar. Min farfar hade
kioskverksamhet på tomten, och anlitade alltså min far att vara hjälpreda.
När pappa så småningom kom hem, så tog farfar kartongen med god-
sakerna och räknade dem; 1,2,3,4,5,6,7,8... "JOHN! Hä sanknes nager kokos-
bållom...! Vosch vara döm då...? Översatt: John, det saknas några kokos-
bollar! Vart är dom då? Pappa var godissugen, så på hemvägen blev frest-
elsen alldeles för stor. Han stannade sparkstöttingen, och tog för sig av de
goda kokosbollarna.
Äntligen hemma. Det första jag hör och ser, är herr hackspett som med
stor frenesi jobbar på med all sin kraft...
- Hejsan, däruppe! Går det bra? Han tittar på mig mellan "hackandet"
och säger lite anfådd:
- Tja, vad tror du. Hur skulle du själv känna om du varje dag skulle
sitta uppe i en gammal telefonstolpe och hacka, hacka och hacka.
- Om du verkligen vill veta hur jag mår...? Jag HAR så in i bomben ont
i mitt huvud att jag tror det håller på att gå sönder.
- Jamen, du, jag går in och hämtar alvedon, vill du det?
- Du kan ta två brustabletter är du bussig, säger han och fortsätter
med sitt hackande.
------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
I närbild: TOWA CARSON - 1957
Towa Carson är Sveriges jazzsångerska på modet, en ny Alice Babs tipsar många. Privat är hon en charmerande ung dam med högst personliga idéer. Eller vad sägs om en sångerska som slår ifrån sig med båda händerna och säger: Fy katten för filmning.
Musen Mab och matte Towa.
¤ BIRGIT KARLSSON, det säger kanske inte så värst mycket. Så hette i alla fall en ovanligt beskäftig tonåring i Eskilstuna, som i början på 50-talet lika säkert som amen i kyrkan dök upp på allt vad vokalisttävlingar hette. Tösabiten var liten och nätt, hade mörkt yvigt hår och marscherade alltid upp på scenen med snabba, taktfasta steg. Hon såg ut som en liten fröken Orädd och hennes fylliga ovanligt bärkraftiga röst gav belägg för den tanken. Men egentligen var fröken Orädd ganska darrig i knävecken, åtminstone om man får tro henne själv.
Nu har tonårssnärtan Birgit gått från klarhet till klarhet. Talar vi så om att hon numera heter Towa Carson vet väl det stora flertalet vem flickan är. Towa kämpade som sagt med vokalisttävlingarna i hemstaden Eskilstuna och plötsligt slog hon. En veckotidning hade utlyst en riksomfattande tävling och lilla Towa, som hon redan då kallades av vänner och bekanta, var med och placerade sig i täten. Nu började hon få engagemang hos lokala orkestrar och fick följa med ut på kortare turnéer. Det där gav blodad tand och sommaren 1954 stod det en mycket nervös småstadstös på Skansen och väntade på att det skulle bli hennes tur att hoppa in på scenen. Det var en tävling av jätteformat för ungdom med olika sceniska talanger. Towa kom, sjöng och segrade!
Birgit Karlsson - eller Towa Carson som hon numera heter.
¤ Den där skansensöndagen blev hennes första egentliga genombrott. Nu började anbuden dugga på allvar. Sommaren 1955 turnérade hon i folkparkerna med "Fröken Stil" och i samma veva lät hon för första gången höra av sig i et av radions ungdomsprogram. En vacker dag hände det något som så när fick Towa att gå på händerna. Seymour Östervall ringde och frågade om hon ville resa upp till Stockholm och provsjunga. Att hon ville!
Och proven gick bra, Towa fick engagemang omgående och blev hastigt och lustigt stockholmska. Hon sjöng regelbundet på Gröna Lund förra sommaren och kuskade på turnéer genom hela Sverige. I radio var hon likaså anlitad och vid Josephine Bakers sverigebesök fick Towa uppträda tillsammans med den världsberömda stjärnan i TV. Nu fick skribenterna upp ögonen ordentligt för Towa. Aftontidningarna slog upp helsidor på den unga damen och hon beskrevs i entusiastiska ordalag som Sveriges nya Alice Babs. Hon fick göra grammofoninsjungningar och kritikerna strödde och strör fortfarande idel rosor.
Har du sovit gott i natt, undrar Towa och hälsar godmorgon på musen
Mab, som bor i en kokosnöt.
I september 1956 flyttade Towa över till Leif Kronlunds orkester. Vid det här laget var hon trött på det myckna turnérandet som tog på krafter och humör och var glad åt en chans att få stanna i Stockholm. Nu sjunger hon på La Visite onsdagar, fredagar, lördagar och söndagar, men däremellan har hon en del att uträtta för grammofonbolaget RCA, där hon bland annat sjungit in "Que Sera, Sera", och populära "Han och hon". Radiotjänst har också flitigt tagit hennes krafter i anspråk. I höstas hörde vi henne i programserien "Formering till tåg" för att nu bara inte tala om alla musikprogram där hon titt som tätt dyker upp. Allt tyder också på att vårsäsongen blir lika spikad.
En promenad på mattes pekfinger är fin morgongymnastik för en liten
mus. Bara man inte får svindel.
Har man så kommit i ropet som Towa brukar steget till filmateljéerna inte var så långt. Men Towa är originell. Hon vill inte filma! I Skansenpriset 1954 ingick ett provfilmingskontrakt för Europafilm. Towa förklarar nu efteråt att hon aldrik känt sig så förtvivlad och bortkommen som i filmateljéen. Hur filmen kan vara ett så eftertraktat mål för någon kan hon inte fatta. Även på fritid tycker Towa om att vistas i tonernas värld. Hon har en splitterny radiogrammofon och en samling fina plattor i skivstället. Dessutom är hon duktig att spela piano, men numera blir det inte så mycket av det. Djur är hennes andra stora intresse. Hemma i Eskilstuna har hon en älskad hund som heter Pia. Vovvens porträtt återfinns litet varstans i Towas rum på Kungsholmen.
Det kändes hårt att lämna hunden hos mamma och pappa, men Towa skaffade sig surrogat i form av två vita möss. Nu är det ju en gång för alla så att två möss har en fantastisk förmåga att hux flux bli så där ett dussin möss. Men i det här fallet blev det tvärt om. Den demoniska herr Mus, Mab kallad, dödade kallblodigt hustru och barn och är numera ensam kelgris på täppan. Bor i kokosnöt med egen ingång och har en rymlig bur att promenera i när han inte sitter på Towas axel.
Framtidsplaner? Towa tänker inte längre än till sommaren då hon skall sjunga hela veckorna på Skansen. En gång var det meningen att hon skulle försöka bli operasångerska, de planerna har hon släppt nu. De berömmande tidningsskriverierna tar hon lätt på.
- Det här kan inte vara i evighet, säger hon nyktert. En vacker dag får man väl skola om.
Det är till att vara anspråkslös.
Kan du vissla Johanna? Javisst, det är klart att en ung sångerska håller
sig med modern köksutrustning.
Även på fritid vill Towa ha musik. På radiogrammofonen hör hon gärna
sin egen insjungning av Que Sera, Sera.
--------------------------------------------------------------------------
FRIHET ¤ Den 13 februari 1957.
Musen Mab och matte Towa.
¤ BIRGIT KARLSSON, det säger kanske inte så värst mycket. Så hette i alla fall en ovanligt beskäftig tonåring i Eskilstuna, som i början på 50-talet lika säkert som amen i kyrkan dök upp på allt vad vokalisttävlingar hette. Tösabiten var liten och nätt, hade mörkt yvigt hår och marscherade alltid upp på scenen med snabba, taktfasta steg. Hon såg ut som en liten fröken Orädd och hennes fylliga ovanligt bärkraftiga röst gav belägg för den tanken. Men egentligen var fröken Orädd ganska darrig i knävecken, åtminstone om man får tro henne själv.
Nu har tonårssnärtan Birgit gått från klarhet till klarhet. Talar vi så om att hon numera heter Towa Carson vet väl det stora flertalet vem flickan är. Towa kämpade som sagt med vokalisttävlingarna i hemstaden Eskilstuna och plötsligt slog hon. En veckotidning hade utlyst en riksomfattande tävling och lilla Towa, som hon redan då kallades av vänner och bekanta, var med och placerade sig i täten. Nu började hon få engagemang hos lokala orkestrar och fick följa med ut på kortare turnéer. Det där gav blodad tand och sommaren 1954 stod det en mycket nervös småstadstös på Skansen och väntade på att det skulle bli hennes tur att hoppa in på scenen. Det var en tävling av jätteformat för ungdom med olika sceniska talanger. Towa kom, sjöng och segrade!
Birgit Karlsson - eller Towa Carson som hon numera heter.
¤ Den där skansensöndagen blev hennes första egentliga genombrott. Nu började anbuden dugga på allvar. Sommaren 1955 turnérade hon i folkparkerna med "Fröken Stil" och i samma veva lät hon för första gången höra av sig i et av radions ungdomsprogram. En vacker dag hände det något som så när fick Towa att gå på händerna. Seymour Östervall ringde och frågade om hon ville resa upp till Stockholm och provsjunga. Att hon ville!
Och proven gick bra, Towa fick engagemang omgående och blev hastigt och lustigt stockholmska. Hon sjöng regelbundet på Gröna Lund förra sommaren och kuskade på turnéer genom hela Sverige. I radio var hon likaså anlitad och vid Josephine Bakers sverigebesök fick Towa uppträda tillsammans med den världsberömda stjärnan i TV. Nu fick skribenterna upp ögonen ordentligt för Towa. Aftontidningarna slog upp helsidor på den unga damen och hon beskrevs i entusiastiska ordalag som Sveriges nya Alice Babs. Hon fick göra grammofoninsjungningar och kritikerna strödde och strör fortfarande idel rosor.
Har du sovit gott i natt, undrar Towa och hälsar godmorgon på musen
Mab, som bor i en kokosnöt.
I september 1956 flyttade Towa över till Leif Kronlunds orkester. Vid det här laget var hon trött på det myckna turnérandet som tog på krafter och humör och var glad åt en chans att få stanna i Stockholm. Nu sjunger hon på La Visite onsdagar, fredagar, lördagar och söndagar, men däremellan har hon en del att uträtta för grammofonbolaget RCA, där hon bland annat sjungit in "Que Sera, Sera", och populära "Han och hon". Radiotjänst har också flitigt tagit hennes krafter i anspråk. I höstas hörde vi henne i programserien "Formering till tåg" för att nu bara inte tala om alla musikprogram där hon titt som tätt dyker upp. Allt tyder också på att vårsäsongen blir lika spikad.
En promenad på mattes pekfinger är fin morgongymnastik för en liten
mus. Bara man inte får svindel.
Har man så kommit i ropet som Towa brukar steget till filmateljéerna inte var så långt. Men Towa är originell. Hon vill inte filma! I Skansenpriset 1954 ingick ett provfilmingskontrakt för Europafilm. Towa förklarar nu efteråt att hon aldrik känt sig så förtvivlad och bortkommen som i filmateljéen. Hur filmen kan vara ett så eftertraktat mål för någon kan hon inte fatta. Även på fritid tycker Towa om att vistas i tonernas värld. Hon har en splitterny radiogrammofon och en samling fina plattor i skivstället. Dessutom är hon duktig att spela piano, men numera blir det inte så mycket av det. Djur är hennes andra stora intresse. Hemma i Eskilstuna har hon en älskad hund som heter Pia. Vovvens porträtt återfinns litet varstans i Towas rum på Kungsholmen.
Det kändes hårt att lämna hunden hos mamma och pappa, men Towa skaffade sig surrogat i form av två vita möss. Nu är det ju en gång för alla så att två möss har en fantastisk förmåga att hux flux bli så där ett dussin möss. Men i det här fallet blev det tvärt om. Den demoniska herr Mus, Mab kallad, dödade kallblodigt hustru och barn och är numera ensam kelgris på täppan. Bor i kokosnöt med egen ingång och har en rymlig bur att promenera i när han inte sitter på Towas axel.
Framtidsplaner? Towa tänker inte längre än till sommaren då hon skall sjunga hela veckorna på Skansen. En gång var det meningen att hon skulle försöka bli operasångerska, de planerna har hon släppt nu. De berömmande tidningsskriverierna tar hon lätt på.
- Det här kan inte vara i evighet, säger hon nyktert. En vacker dag får man väl skola om.
Det är till att vara anspråkslös.
Kan du vissla Johanna? Javisst, det är klart att en ung sångerska håller
sig med modern köksutrustning.
Även på fritid vill Towa ha musik. På radiogrammofonen hör hon gärna
sin egen insjungning av Que Sera, Sera.
--------------------------------------------------------------------------
FRIHET ¤ Den 13 februari 1957.
Thor-Görans på visit i Piteå
THOR GÖRANS synliga idag på Kyrkparkeringen i Piteå. Musikern Douglas Söderlind, i "Norrländers", berättar om Thor Görans orkesterbuss, som på tidig söndagsmorgon kommit hem till hemstaden Ö-vik, efter spelning i Kalix FH. I dag var bandet som sagt här i Piteå. Nästkommande spelning, går av stapeln den 13 november i Indal - Häreborg.
-----------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Pensionär med visioner
"Stig i snicken", "Snickarstig", "Snickar´n" eller rätt och slätt Stig. Kärt barn har många namn. Stig Jonsson står det i alla fall i kyrkboken, Stig, som i många år arbetat som snickare på Piteå älvdals sjukhus. Nu har han gått i pension, så nu hinner han med saker som det inte funnits tid till förut. Journalen för personalen har besökt honom i hans hem på Furulund, strax söder om Piteå.
- Det är broccoli, säger Stig Jonsson, "Snickar´n", som gått i
pension och nu får tid att utveckla odlarkonsten.
¤ Att Stig är möbelsnickare i grunden kan man inte ta miste på. Hans och hustru Lilians hem är fyllt av vackra furumöbler, som Stig tillverkat, en hobby som han gärna fortsätter med.
- Nu är det döttrarnas hem som står på tur, säger Stig.
Vi går ut på den stora tomten i den sköna försommarkvällen. Stig visar deras odlingar.
- Förut har jag inte haft så mycket tid till sån´t här utan jag har mest krattat tomten på våren.
Jo, där finns ett antal stora björkar på tomten.
- Det är mest Lilian, som fått ta hand om odlingarna. Men nu håller jag på att lära mig.
Det syns att Stig är road av sin nya hobby. Till sin hjälp har han både Lilian och ett antal böcker som ligger på köksbordet.
Skriva på datorn och skaffa sig Internet, det är två av framtidens me-
lodier för Stig Jonsson.
Fler hobbys
Deras stora röda motorbåt är redan sjösatt, och i den kommer de att tillbringa många sommardagar. Till vatten hör fiske, sik och strömming i havet på vår och sommar, annars harr, och öring i Laisdalen. I vintras började Stig med något nytt. Han köpte sig en dator och lärde sig ordbehandling. Redan har han hunnit skriva en hel del och redan har han börjat drömma om nya mål, att "surfa på nätet" och att kunna "e-maila" tll döttrarna.
Fortfarande känslor
Hur känns det egentligen att inte längre på jobbet?
- Ja, inte var det lätt från början. Jag hade svårt för att åka förbi lasarettet och nog har jag fortfarande känslor. Det känns som om jag varit ett med lasarettet och mest saknar jag avdelninspersonalen.
Kaffekopparna är tömda och Stig sätter sig vid datorn.
- Får jag skicka med en hälsning till personalen?
Så skriver han...
TACK!
I arton år har jag jobbat inom Landstinget i Piteå. Under den tiden har jag haft förmånen att knyta många fina kontakter med personal på avdelningar på sjukhuset. Före det arbetade jag i ett företag, som var med om att bygga upp sjukhusflygeln där operation, laboratorium, radiologi och mottagningar ligger.
Nu har jag gått i pension. Jag vill på detta sätt tacka för det goda samarbete jag haft med personalen på avdelningarna, och jag önskar Er alla lycka till i framtiden.
Stig Jonsson, f d Landstingsfastigheter.
--------------------------------------------------------
JOURNALEN - För personalen ¤ 1996.
FAKTA--------------------------------------------------
Stig Jonsson, är son till Karl och Hedvig Jonsson i Hortlax. Karl
Jonsson var min mormors bror. Stig är kusin till min mor Maj-Gerd.
Och hörrni, när jag ser bilderna på Stig Jonsson, slår det mig att
han äger vissa likheter med operasångaren Ingvar Wixell?
Roger.
--------------------------------------------------------
- Det är broccoli, säger Stig Jonsson, "Snickar´n", som gått i
pension och nu får tid att utveckla odlarkonsten.
¤ Att Stig är möbelsnickare i grunden kan man inte ta miste på. Hans och hustru Lilians hem är fyllt av vackra furumöbler, som Stig tillverkat, en hobby som han gärna fortsätter med.
- Nu är det döttrarnas hem som står på tur, säger Stig.
Vi går ut på den stora tomten i den sköna försommarkvällen. Stig visar deras odlingar.
- Förut har jag inte haft så mycket tid till sån´t här utan jag har mest krattat tomten på våren.
Jo, där finns ett antal stora björkar på tomten.
- Det är mest Lilian, som fått ta hand om odlingarna. Men nu håller jag på att lära mig.
Det syns att Stig är road av sin nya hobby. Till sin hjälp har han både Lilian och ett antal böcker som ligger på köksbordet.
Skriva på datorn och skaffa sig Internet, det är två av framtidens me-
lodier för Stig Jonsson.
Fler hobbys
Deras stora röda motorbåt är redan sjösatt, och i den kommer de att tillbringa många sommardagar. Till vatten hör fiske, sik och strömming i havet på vår och sommar, annars harr, och öring i Laisdalen. I vintras började Stig med något nytt. Han köpte sig en dator och lärde sig ordbehandling. Redan har han hunnit skriva en hel del och redan har han börjat drömma om nya mål, att "surfa på nätet" och att kunna "e-maila" tll döttrarna.
Fortfarande känslor
Hur känns det egentligen att inte längre på jobbet?
- Ja, inte var det lätt från början. Jag hade svårt för att åka förbi lasarettet och nog har jag fortfarande känslor. Det känns som om jag varit ett med lasarettet och mest saknar jag avdelninspersonalen.
Kaffekopparna är tömda och Stig sätter sig vid datorn.
- Får jag skicka med en hälsning till personalen?
Så skriver han...
TACK!
I arton år har jag jobbat inom Landstinget i Piteå. Under den tiden har jag haft förmånen att knyta många fina kontakter med personal på avdelningar på sjukhuset. Före det arbetade jag i ett företag, som var med om att bygga upp sjukhusflygeln där operation, laboratorium, radiologi och mottagningar ligger.
Nu har jag gått i pension. Jag vill på detta sätt tacka för det goda samarbete jag haft med personalen på avdelningarna, och jag önskar Er alla lycka till i framtiden.
Stig Jonsson, f d Landstingsfastigheter.
--------------------------------------------------------
JOURNALEN - För personalen ¤ 1996.
FAKTA--------------------------------------------------
Stig Jonsson, är son till Karl och Hedvig Jonsson i Hortlax. Karl
Jonsson var min mormors bror. Stig är kusin till min mor Maj-Gerd.
Och hörrni, när jag ser bilderna på Stig Jonsson, slår det mig att
han äger vissa likheter med operasångaren Ingvar Wixell?
Roger.
--------------------------------------------------------
Baracudaz - dansbandet från Örnsköldsvik
Du tittar just nu på omslaget till den singel som BARACUDAZ från Örn-
sköldsvik släppte någon gång i mitten av 60-talet. Tyvärr har jag ingen
tillgång till exakt årtal. Plattan är inspelad i EPOK-studio i Ö-vik, under
överinseende av producenten Jan Sundin. Tittar man på omslagets bak-
sida, hittar man följande text:
BARACUDAZ är fyra spelglada gossar och en flicka i en dansorkester från Ångermanland.
¤ Dan Hägglund, kapellmästare, spelar orgel och sjunger.
¤ Mats Hägglund, trakterar tenorsaxofon, sjunger och alternerar dessutom på bas, kompgitarr och trummor.
¤ Mats Lundberg, sköter trummorna, sjunger samt är orkesterns kompositör, textförfattare och arrangör.
¤ Arne Öberg, spelar sologitarr och elbas.
¤ Kerstin Frostevall, hanterar både orgel och kompgitarr förutom att hon flitigt svarar för de vokala inslagen.
Mats Hägglund sjunger "Vi har fått varann" på denna skiva. Både text och musik är ett lagarbete av hela orkestern. "Göm det i hjärtat" har Dan Hägglund som vokalist.
---------------------------------------------------
Vid ett tillfälle har våra vägar råkats. Det var närmare bestämt lördagen den 21 september 1974 i Logen Långträsk. Två orkestrar skulle spela dansmusik den aktuella kvällen: BARACUDAZ & ROLF ÅHMANS. Ångemanlänningarna, Baracudaz i Storstugan, Älvsbybandet Rolf Åhmans i logen.
Lördagen den 21 september 1974, möttes våra vägar. Jag spelade då
trummor i Rolf Åhmans. Baracudaz spelade modern dans i Storstugan,
medan vi spelade upp till dans för den så kallade "mogen ungdom".
BARACUDAZ av årgång 1975. Samma år släppte bandet LP:n "Koppla av!"
på skivmärket Odeon. Inspelningen gjordes i EMI-studio. Av de 12 inspelade
låtarna, fanns tre signerade av bandets trummis, Mats Lundberg: "Pappers-
hjärtan", "Hemma hos dig", "En kort romans".
I Baracudaz har även Elisabeth "Liz" Lundberg medverkat. Liz har också
varit sångerska i Yngve Forssélls orkester.
-------------------------------------------------------------------------------------
MAGNUS BANCK låg död en vecka
MAGNUS BANCK. Bilden till vänster, året är 1967, Magnus Banck är 28 - och stor idol. Den store radiodolen Banck hade slagit alla lyssnarrekord med program som Melodi 21 och Landet Runt. Han fick mer än en miljon (!) lyssnarbrev. Han var stor, glad och välmående. MAGNUS BANCK. Bilden till höger, 41 år - ensam och sjuk. Året är 1980. Han är bara hälften av sitt forna jag - 60 kilo mot 130 under storhetstiden. Det sista året levde han som förtidspensionär i en villa i skånska Mölle, där han nu hittats död.
Han var radions förste melodipratare som blev du med lyssnarna. 60-talets Hasse Tellemar. Men Magnus Banck dog ensam och sjuk. Långt ifrån kändisarnas glittrande värld. Han hade legat död en vecka i sin villa i Mölle innan grannarna slog larm.
Vi minns två bilder av Magnus Banck, som blev 42 år. Den första är från slutet av 60-talet. En stor, glad och välmående människa. Idolen omgiven av andra kändisar. Han hade gjort Melodirouletten, Melodi 21, Melodi-Bingo, program där han satt och pratade med lyssnare som ringde upp. Han var omåttligt populär, slog alla lyssnarrekord. Den andra bilden togs för ett år sedan. Det är bilden av en utmärglad, svårt sockersjuk och ensam man. Det är svårt att tro att det bara är drygt tio år mellan de båda bilderna.
Magnus Banck hade fått lämna Sveriges Radio. Han hade skilt sig från racerstjärnan Ursula Wirth. Han försvann ur kändisvimlet. En kort tid i början av 70-talet drev han en radiostation på Mallorca. För något år sedan kom han hem till Sverige igen. Magnus Banck gillade att leva intensivt, och ljuvt. Men livet gick alltför hårt fram med honom.
------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Den 26 november 1981.
SNODDAS sista framträdande...
Gösta Snoddas Nordgren på långvården i Trollhättan. Det är onsdag för-
middag och Snoddas sjunger sin eviga "Flottarkärlek". Han har "hadderiat"
i 29 år, ungefär 20 000 gånger. Det här skulle bli hans sista. Några timmar
senare är han död.
Sista bilden av en äkta svensk underhållare: Gösta "Snoddas" Nordgren sjunger sin eviga "Flottarkärlek" för patienterna på långvården i Trollhättan. Sju timmar senare är han död. Han dog med en bandyklubba i handen i en gymnastiksal i Vänersborg.
"Snoddas" död var en spegel av hans liv de senaste 29 åren. Mikrofonen och bandyklubban kommer alltid att vara förknippade med honom. Han var duktig som bandyspelare, unik som artist. Aldrig upphörde han att fascinera sina åhörare. Hans renhåriga stil och ärliga uppträdande gick hem överallt, åe efter år.
Så var det in i det sista. I måndags underhöll "Snoddas" och hans dragspelare Karl-Erik Svensson patienterna på Norra klinikerna i Vänersborg. Två föreställningar. Först på avdelningarna A 1 och A 5 kl. 14. Sedan i festsalen kl. 15. "Snoddas" låg över i ett gästrum på kliniken. Han skulle ha uppträtt där igen i dag kl. 13.30 på 5 A och på fredag kl. 10 på terapin.
Programmet var späckat som vanligt. I går hade "Snoddas" två föreställningar på långvården i Trollhättan, avdelningarna 13 och 14, en på förmiddagen, en på eftermiddagen. Det blev hans sista. Han verkade trött, tyckte några utomstående åskådare, men patientarna gladdes åt "Hadderian", "Gamla Nordsjön", "En gratulationsvisa" och andra kära gamla "Snoddas"-nummer. Efteråt åkte "Snoddas" till Vänersborg för att koppla av med inmohusbandy. Rolf Eriksson i vårdpersonalen var med:
- Vi träffades vid femtiden tillsammans med några patienter och satt och pratade en stund innan spelet kom i gång ungefär kvart i sex i gymnastiksalen.
- "Snoddas" var glad och uppåt precis som förra gången han gästade oss för något år sedan. Men efter bara ungefär tre minuters spel föll han ihop på golvet.
Bosse, patient som deltog i matchen:
- Vi spelade innebandy. "Snoddas" dribblade med bollen och gjorde några dragningar när han plötsligt ramlade omkull. Jag trodde först han skojade med oss.
Men alla upplivningsförsök var förgäves, "Snoddas" var död. Den trevliga matchen fick ett hastigt och tragiskt slut. Förstämning härskade under kvällen på sjukhuset. Patienter och personal sörjer "Snoddas". ALLA tyckte om honom.
-------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Torsdagen den 19 februari 1981.
Möten
Varje möten har sin speciella form och karaktär. Ibland bjuds man på möten som gör att man känner sig uppriktigt upprymd och glad. I dag hade jag förmånen att träffa min gamla barndomskompis, Per. Vi bodde grannar med varandra, vi umgicks dagarna i ända, tillsammans med de övriga barnen som bodde i samma kvarter. På sommarloven åkte vi på våra cyklar runt omkring i hembygden, gärna då i den skog som gick under namnet; "Lindgrens-skogen".
- Hur många mil tror du, Roger, vi har cyklat i den där skogen, sa Per.
- Tusentals, sa jag. Tusen och åter tusen år ut och år in.
Vi såg världen ur en annan synvinkel och perspektiv. I dag har skärpan förbytts i en mogen-syn på saker och ting. Det är det som känns så skönt. Trots att mötena är i allra högsta grad mest sporadiska, så finns det en gemensam historia i bakgrunden. En historia som utgör en slags plattform att stå på. Trots den snåla blåsten, så gick jag därifrån med en värmande känsla i bröstet.
En timme därpå, gjordes ett annat sorts möte. Det var Mikael Renberg som vi mötte på vår skogspromenad. Detta andra möte satt liksom ihop med det förra. Det fanns en gemensam nämnare. Detta berättade jag för honom. Saken är den att på den tomt där Mikael Renberg bor, där bodde en gång min barndomskompis. Samma Per som jag mött en timme tidigare på kyrkogården i Hortlax.
- Oj, det var dom som hade en sån underbart fin trädgård, sa Mikael Renberg.
Jo, just precis. Ingvar och Margaretha hade en mycket välskött trädgård med de godaste morötter som jag någonsin haver smakat. Därtill fullt av hallonbuskar, som lyste klart röda varje sommar.
- Vi har haft tur du å jag Per, sa jag. Tänk att vi fick växa upp under en tid då allt andades framtidstro och en värld som utvecklades åt nära nog rätt håll.
Idag har vi båda passerat 50+. Per bor inte längre kvar i sin gamla hembygd. Men han gör täta besök hit upp. Jag däremot blev bygden trogen, det fanns liksom ingen tanke på något annat. Det kan ju upplevas som rejält tråkigt när jag klart konstaterar: Jag älskar att bo där jag bor. Och det gör inte saken sämre att mina barn med respektive valt att göra samma sak. Nån i min närmaste krets sa för ett tag sedan: Man skall inte bo så nära varandra. Okej, tycker jag om den åsikten. Det är väl bra om den personen tycker det. Men hon/han får gärna göra precis som den vill. Huvudsaken är att nämnda person även respekterar mitt/vårt typ av val. Vi älskar att bo nära varandra. Vi har nära till våra barnbarn, vilket vi upplever som en ynnest. Vi har nära när vi/de behöver en hjälpande hand. Livet är alltför kort, under min lilla stund på jorden anser jag mig ha den rätten att själv bestämma över mitt eget liv och hur det skall levas. Och det är just precis det jag gjort. Och jag gillar det!
Per, min gamla barndomskompis. Vi bodde ett stenkast från varandra.
Vi umgicks nära på alltid. Vi hade många saker att behandla när vi möttes
på Hortlax kyrkogård i dag. Och trots snålblåsten, så gick jag därifrån med
en nära nog obeskrivbar värmande sorts känsla. Härligt Per att råkas!
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
- Hur många mil tror du, Roger, vi har cyklat i den där skogen, sa Per.
- Tusentals, sa jag. Tusen och åter tusen år ut och år in.
Vi såg världen ur en annan synvinkel och perspektiv. I dag har skärpan förbytts i en mogen-syn på saker och ting. Det är det som känns så skönt. Trots att mötena är i allra högsta grad mest sporadiska, så finns det en gemensam historia i bakgrunden. En historia som utgör en slags plattform att stå på. Trots den snåla blåsten, så gick jag därifrån med en värmande känsla i bröstet.
En timme därpå, gjordes ett annat sorts möte. Det var Mikael Renberg som vi mötte på vår skogspromenad. Detta andra möte satt liksom ihop med det förra. Det fanns en gemensam nämnare. Detta berättade jag för honom. Saken är den att på den tomt där Mikael Renberg bor, där bodde en gång min barndomskompis. Samma Per som jag mött en timme tidigare på kyrkogården i Hortlax.
- Oj, det var dom som hade en sån underbart fin trädgård, sa Mikael Renberg.
Jo, just precis. Ingvar och Margaretha hade en mycket välskött trädgård med de godaste morötter som jag någonsin haver smakat. Därtill fullt av hallonbuskar, som lyste klart röda varje sommar.
- Vi har haft tur du å jag Per, sa jag. Tänk att vi fick växa upp under en tid då allt andades framtidstro och en värld som utvecklades åt nära nog rätt håll.
Idag har vi båda passerat 50+. Per bor inte längre kvar i sin gamla hembygd. Men han gör täta besök hit upp. Jag däremot blev bygden trogen, det fanns liksom ingen tanke på något annat. Det kan ju upplevas som rejält tråkigt när jag klart konstaterar: Jag älskar att bo där jag bor. Och det gör inte saken sämre att mina barn med respektive valt att göra samma sak. Nån i min närmaste krets sa för ett tag sedan: Man skall inte bo så nära varandra. Okej, tycker jag om den åsikten. Det är väl bra om den personen tycker det. Men hon/han får gärna göra precis som den vill. Huvudsaken är att nämnda person även respekterar mitt/vårt typ av val. Vi älskar att bo nära varandra. Vi har nära till våra barnbarn, vilket vi upplever som en ynnest. Vi har nära när vi/de behöver en hjälpande hand. Livet är alltför kort, under min lilla stund på jorden anser jag mig ha den rätten att själv bestämma över mitt eget liv och hur det skall levas. Och det är just precis det jag gjort. Och jag gillar det!
Per, min gamla barndomskompis. Vi bodde ett stenkast från varandra.
Vi umgicks nära på alltid. Vi hade många saker att behandla när vi möttes
på Hortlax kyrkogård i dag. Och trots snålblåsten, så gick jag därifrån med
en nära nog obeskrivbar värmande sorts känsla. Härligt Per att råkas!
-----------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Sörbyskolan i Hortlax en skamfläck
I augusti 1964 började jag i första klass i Sörbyskolan i Hortlax. Vad som exakt hände den första dagen, minns jag av naturliga skäl inte. Men det som fortfarande finns kvar, inkapslat i hjärnbarken, är att min första fröken hette Gunhild Lundman. Framme vid katedern, där Gunhild satt, stod en tramporgel placerad. Ur denna orgel gav oss lärarinnan Gunhild tonerna av "Din klara sol går åter upp, jag tackar dig min Gud...", samt: "Morgon, mellan fjällen, hör hur bäck och flod, porlande mot hällen , sjunga Gud är god, Gud är god..." och: "I öster stiger solen upp och sprider guld på sky, hon stiger över bergets topp bestrålar stad och by...".
Längst fram, satt en korthårig liten kille, sjuårige John Roger Lindqvist från Övremarken, och följde andäktigt varje rörelse hon gjorde. Lärarinnan Gunhild lärde oss ABC, multiplikationstabellen, vart i världen de fattiga barnen bodde, osv. På somrarna stod nästan alltid en bukett nyplockade blommor på frökens kateder. Fröken Gunhild hade en sommarklänning på sig, och såg (nästan) jämt glad ut. När det ringde till rast, sprang den sjuårige Roger ut tillsammans med de andra små barnen. Ute på gårdsplanen lekte vi ibland rätt så vilda saker. På vintararna kastade vi snöbollar, byggde snögrottor och när våren anlände, med nytt hopp, så spelade vi grabbar kula i den lervällning som var.
När så examen stod för dörren, och väckte en sådan där intensiv längtan i mitt bröst, då ville man springa ut för att ta hela sommaren och den stora vida världen i sin lilla famn. Sommaren innebar en enda stor lekplats, med kompisarna i grannskapet.
I Sörbyskolan gick min pappa, mina farbröder och fastrar. Här gick också min äldsta son Andreas. Och som utgår av texten, här gick också jag. Men så en dag ansågs Sörbyskolan vara en skamfläck. Och så en dag, när herrarna och damerna i stadens stadshus bestämt klart, kom grävskoporna. Det dröjde inte så värst länge innan skolan var borta. I dag har en ny bebyggelse uppförts på samma plats. Sörbyskolan bor idag i sin himmel, där den förhoppningsvis har det bra. Jo, undrar om den kommer ihåg den där korthårige sjuårige grabben från Övremarken? Roger var det visst han hette...?
/ Roger Lindqvist.
¤ Sörbyskolan, skolstyrelsens skamfläck i Hortlax rektorsområde, ska
läggas ned. Frågan om när det blir är dock inte klar.
Sörbyskolan, omdiskuterad lågstadieskola, klassad som Piteå kommuns skamfläck i Hortlax rektorsområde, ska läggas ned.
- Men vi har inte bestämt när. Det här får bli en fråga för budgetberedningen. Det måste ju byggas en ny först, säger skolstyrelsens ordförande Erik Lindgren.
Piteå-Tidningen har tidigare redogjort för de arbetsförhållanden elever och personal har vid Sörbyskolan. Det saknas grupprum och bra arbetsrum för lärarna. De är bland annat hänvisade till vinden, där en lärare också får bedriva hemspråksundervisning.
Motioner
Nu aviserar skolstyrelsens ordförande Erik Lindgren nedläggning av Sörbyskolan. Den ska slå igen. Frågan om när det blir är dock öppen. Det avgörs bland annat hur skolstyrelsen beslutar utifrån tre motioner som är inlämnade och som tar upp flera lokalfrågor i Hortlax rektorsområde. Skolstyrelsen behandlade motionerna vid sitt sammanträde på måndagen, de tar upp följande:
Bygg nytt
Kjell Åström (c) har föreslagit att mellanstadieskolan Norrbyskolan byggs ut för totalt fem miljoner kronor, med projektering i år (en halv miljon kronor) och byggnation 1989 och 1990. Partikamraten Karl-Erik Wiklund har begärt utbyggnad av Hemmingsmarks skola, där förskolan får plats. Den planeringen bör enligt Wiklund, ske i samarbete med socialnämnden.
Rationell skola
Socialdemokraten Åke Brännström, har motionerat om liknande projekt, en "rationell skola" placerad i Brännströms egen by Blåsmark. Han vill att skolan byggs ut så att den blir samlingssal för ortsborna. Socialstyrelsen har som svar på motionerna sammanställt ett yttrande som är uppdelat i två avsnitt.
- Först måste vi bygga ny skola innan en stängning kan
bli aktuell, och det blir en fråga för budgetberedningen,
säger skolstyrelsens ordförande Erik Lindgren.
Vill hyra
Vad gäller Hemmingsmark hänvisar skolstyrelsen till att den först tog beslut om att hyra en paviljong och komplettera lokalerna med ett klassrum. Det hände dock ingenting eftersom socialnämnden inte kunde bestämma sig för var förskolan skulle ligga. Den frågan orsakade ett omfattande politiskt bråk i byn. Nu har enligt uppgift, socialnämnden sagt att den vill förlägga deltidsförskolan i Blåsmark och Hemmingsmark till lokaler nära skolan i Hemmingsmark.
"Då är vi beredda att ändra oss och i stället hyra ett permanent klassrum i utbyggnadsdelen", säger skolstyrelsen. Del två i yttrandet består av fyra alternativ. Samtliga utgår från att Sörbyskolan läggs ned. Alternativ A går ut på att man använder nuvarande modell. Elever från Blåsmark bussas till Hortlax från årskurs tre. Norrbyskolan byggs ut med fyra klassrum. Det kostar två miljoner.
Alternativ B innebär att eleverna från Blåsmark bussas till Bergsviken från årskurs tre. Norrbyskolan byggs ut med två klassrum för en miljon. Det tredje alternativet är Brännströms förslag. Elever från Blåsmark åker till Hortlax från årskurs. Blåsmarks skola byggs ut för 1,6 miljoner och Norrbyskolan byggs ut med tre klassrum för 1,5 miljoner. Kombinerade klasser. Det fjärde alternativet innebär att skolan i Blåsmark blir av B1-typ med årskurserna ett till sex. Det betyder att ettan och tvåan, trean och fyran och femman och sexan sitter tillsammans, de delar på tre klassrum. Det förutsätter att Blåsmarks skola byggs ut och att Norrbyskolan byggs ut med två klassrum.
Inte tagit ställning
- Vi har inte tagit ställning till något alternativ, säger Erik Lindgren. Men det kommer ett förslag under våren. Han säger att själv föredrar han det fjärde alternativet. Han kan inte säga när det kan bli aktuellt med at lägga ned Sörbyskolan.
- Först måste vi bygga nya lokaler, någonstans, säger Lindgren, och det måste bli en fråga för budgetberedningen.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 23 februari 1988.
Årskurs 2 Sörbyskolan i Hortlax 1965.
Stående i bakre raden fr. v. lärarinnan Gunhild Lundman, Rickard Lundström, Svante Asplund, Bernt Lindberg, Jan Bäckman, Göran Fransson.
Mellersta raden fr. v. Folke Wiklund, Lars Lundberg, Roger Lindqvist, Kenneth Berg, Dennis Lundkvist, Jörgen Nordsvahn, Ulf Öhman, Tommy Nordsvahn.
Främre raden fr. v. Carina Wiklund, Ingela Granberg, Margaretha Fahlman, Ingrid Hedlund, Ingrid Hedman, Eva Hedenström, Monika Nilsson.
Hortlaxelever årgång 1925. I bakre raden som nummer tre, ses min
faster Emmy Risberg f. Lindqvist. Lärarinnorna som flankerar klassen, är Sigrid
Westerlund och Anna Sandlund. Bilden publicerades i Piteå-Tidningen onsdagen
den 29 augusti 1973.
Årskurs 3 b i Sörbyskolan i Hortlax 1967.
Bakre raden fr. v. Lars Lundberg, Jan Bäckman, Eleonor Fjällström, Irene Brännström, Inga-Maj Häggkvist.
Mellersta raden fr. v. Svante Asplund, Rolf Wikström, Bernt Lindberg, Monica Lundström, Ulla Dahlbäck.
Främre raden fr. v. Roger Lindqvist, Leif Lundgren. Längst bak ses lärarinnan Anna (Annie) Wiklund f. Ragnar (1907-1995). Hon var gift med församlingens kyrkoherde Elof Wiklund (1905-1994).
----------------------------------------------------------------------
Längst fram, satt en korthårig liten kille, sjuårige John Roger Lindqvist från Övremarken, och följde andäktigt varje rörelse hon gjorde. Lärarinnan Gunhild lärde oss ABC, multiplikationstabellen, vart i världen de fattiga barnen bodde, osv. På somrarna stod nästan alltid en bukett nyplockade blommor på frökens kateder. Fröken Gunhild hade en sommarklänning på sig, och såg (nästan) jämt glad ut. När det ringde till rast, sprang den sjuårige Roger ut tillsammans med de andra små barnen. Ute på gårdsplanen lekte vi ibland rätt så vilda saker. På vintararna kastade vi snöbollar, byggde snögrottor och när våren anlände, med nytt hopp, så spelade vi grabbar kula i den lervällning som var.
När så examen stod för dörren, och väckte en sådan där intensiv längtan i mitt bröst, då ville man springa ut för att ta hela sommaren och den stora vida världen i sin lilla famn. Sommaren innebar en enda stor lekplats, med kompisarna i grannskapet.
I Sörbyskolan gick min pappa, mina farbröder och fastrar. Här gick också min äldsta son Andreas. Och som utgår av texten, här gick också jag. Men så en dag ansågs Sörbyskolan vara en skamfläck. Och så en dag, när herrarna och damerna i stadens stadshus bestämt klart, kom grävskoporna. Det dröjde inte så värst länge innan skolan var borta. I dag har en ny bebyggelse uppförts på samma plats. Sörbyskolan bor idag i sin himmel, där den förhoppningsvis har det bra. Jo, undrar om den kommer ihåg den där korthårige sjuårige grabben från Övremarken? Roger var det visst han hette...?
/ Roger Lindqvist.
¤ Sörbyskolan, skolstyrelsens skamfläck i Hortlax rektorsområde, ska
läggas ned. Frågan om när det blir är dock inte klar.
Sörbyskolan, omdiskuterad lågstadieskola, klassad som Piteå kommuns skamfläck i Hortlax rektorsområde, ska läggas ned.
- Men vi har inte bestämt när. Det här får bli en fråga för budgetberedningen. Det måste ju byggas en ny först, säger skolstyrelsens ordförande Erik Lindgren.
Piteå-Tidningen har tidigare redogjort för de arbetsförhållanden elever och personal har vid Sörbyskolan. Det saknas grupprum och bra arbetsrum för lärarna. De är bland annat hänvisade till vinden, där en lärare också får bedriva hemspråksundervisning.
Motioner
Nu aviserar skolstyrelsens ordförande Erik Lindgren nedläggning av Sörbyskolan. Den ska slå igen. Frågan om när det blir är dock öppen. Det avgörs bland annat hur skolstyrelsen beslutar utifrån tre motioner som är inlämnade och som tar upp flera lokalfrågor i Hortlax rektorsområde. Skolstyrelsen behandlade motionerna vid sitt sammanträde på måndagen, de tar upp följande:
Bygg nytt
Kjell Åström (c) har föreslagit att mellanstadieskolan Norrbyskolan byggs ut för totalt fem miljoner kronor, med projektering i år (en halv miljon kronor) och byggnation 1989 och 1990. Partikamraten Karl-Erik Wiklund har begärt utbyggnad av Hemmingsmarks skola, där förskolan får plats. Den planeringen bör enligt Wiklund, ske i samarbete med socialnämnden.
Rationell skola
Socialdemokraten Åke Brännström, har motionerat om liknande projekt, en "rationell skola" placerad i Brännströms egen by Blåsmark. Han vill att skolan byggs ut så att den blir samlingssal för ortsborna. Socialstyrelsen har som svar på motionerna sammanställt ett yttrande som är uppdelat i två avsnitt.
- Först måste vi bygga ny skola innan en stängning kan
bli aktuell, och det blir en fråga för budgetberedningen,
säger skolstyrelsens ordförande Erik Lindgren.
Vill hyra
Vad gäller Hemmingsmark hänvisar skolstyrelsen till att den först tog beslut om att hyra en paviljong och komplettera lokalerna med ett klassrum. Det hände dock ingenting eftersom socialnämnden inte kunde bestämma sig för var förskolan skulle ligga. Den frågan orsakade ett omfattande politiskt bråk i byn. Nu har enligt uppgift, socialnämnden sagt att den vill förlägga deltidsförskolan i Blåsmark och Hemmingsmark till lokaler nära skolan i Hemmingsmark.
"Då är vi beredda att ändra oss och i stället hyra ett permanent klassrum i utbyggnadsdelen", säger skolstyrelsen. Del två i yttrandet består av fyra alternativ. Samtliga utgår från att Sörbyskolan läggs ned. Alternativ A går ut på att man använder nuvarande modell. Elever från Blåsmark bussas till Hortlax från årskurs tre. Norrbyskolan byggs ut med fyra klassrum. Det kostar två miljoner.
Alternativ B innebär att eleverna från Blåsmark bussas till Bergsviken från årskurs tre. Norrbyskolan byggs ut med två klassrum för en miljon. Det tredje alternativet är Brännströms förslag. Elever från Blåsmark åker till Hortlax från årskurs. Blåsmarks skola byggs ut för 1,6 miljoner och Norrbyskolan byggs ut med tre klassrum för 1,5 miljoner. Kombinerade klasser. Det fjärde alternativet innebär att skolan i Blåsmark blir av B1-typ med årskurserna ett till sex. Det betyder att ettan och tvåan, trean och fyran och femman och sexan sitter tillsammans, de delar på tre klassrum. Det förutsätter att Blåsmarks skola byggs ut och att Norrbyskolan byggs ut med två klassrum.
Inte tagit ställning
- Vi har inte tagit ställning till något alternativ, säger Erik Lindgren. Men det kommer ett förslag under våren. Han säger att själv föredrar han det fjärde alternativet. Han kan inte säga när det kan bli aktuellt med at lägga ned Sörbyskolan.
- Först måste vi bygga nya lokaler, någonstans, säger Lindgren, och det måste bli en fråga för budgetberedningen.
-------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 23 februari 1988.
Årskurs 2 Sörbyskolan i Hortlax 1965.
Stående i bakre raden fr. v. lärarinnan Gunhild Lundman, Rickard Lundström, Svante Asplund, Bernt Lindberg, Jan Bäckman, Göran Fransson.
Mellersta raden fr. v. Folke Wiklund, Lars Lundberg, Roger Lindqvist, Kenneth Berg, Dennis Lundkvist, Jörgen Nordsvahn, Ulf Öhman, Tommy Nordsvahn.
Främre raden fr. v. Carina Wiklund, Ingela Granberg, Margaretha Fahlman, Ingrid Hedlund, Ingrid Hedman, Eva Hedenström, Monika Nilsson.
Hortlaxelever årgång 1925. I bakre raden som nummer tre, ses min
faster Emmy Risberg f. Lindqvist. Lärarinnorna som flankerar klassen, är Sigrid
Westerlund och Anna Sandlund. Bilden publicerades i Piteå-Tidningen onsdagen
den 29 augusti 1973.
Årskurs 3 b i Sörbyskolan i Hortlax 1967.
Bakre raden fr. v. Lars Lundberg, Jan Bäckman, Eleonor Fjällström, Irene Brännström, Inga-Maj Häggkvist.
Mellersta raden fr. v. Svante Asplund, Rolf Wikström, Bernt Lindberg, Monica Lundström, Ulla Dahlbäck.
Främre raden fr. v. Roger Lindqvist, Leif Lundgren. Längst bak ses lärarinnan Anna (Annie) Wiklund f. Ragnar (1907-1995). Hon var gift med församlingens kyrkoherde Elof Wiklund (1905-1994).
----------------------------------------------------------------------
Yngve Forssélls orkester
Det började 1946 på en allmän dans i Kåge. På scenen stod Yngve Forsséll med sin nybildade orkester. Det skulle bli starten på en slags framgångssaga, för den då endast 16-årige ynglingen. Yngve var född i byn Holmfors inom Västerbottens län. När han 1950 lämnade födelsebyn, och flyttade in till "storsta´n" Skellefteå, började han jobba på en mekanisk verkstad. I mitten av 1950-talet bytte Yngve Forsséll inriktning. Han blev bilförsäljare på Bröderna Forslunds. Därmed inleddes en lovande säljarkarriär.
Men musiken som alltid legat Yngve varmt om hjärtat, fick stå tillbaka för det ordinarie arbetet. 1967 hade Yngve Forsséll och hans orkester, vuxit i sådan popularitet, att Yngve slutade "kränga" bilar och traktorer, och istället tog han steget att bli professionell musikant. Yngve Forssélls orkester kom med tiden att bli riksbekanta. Man turnérade runt om i landet, och skördade stora framgångar på Svensktoppen med landsplågan: "Så gick det till när farfar var ung". Bandet hade ett gott rykte, inte minst för de eminenta musiker som medverkade i orkestern. Vid sångmikrofonen fanns under - den mest produktiva tiden - Ann-Kristin Hedmark, Liz Lundberg och Roger Johnson.
Sista spelningen gjordes 1983, då kapellmästaren Yngve Forsséll var 57 år fyllda. Yngve Forsséll hade "näsa" för att hitta talangfulla medmusikanter. Han hade ett fruktgivande samarbetet med bl. a. Jerry Williams, Emile Ford, Lasse Samuelsson, Bernt Dahlbäck, Jörgen Edman m. fl. Fredagen den 11 december 2009 skrevs det sista kapitlet om kapellmästaren, dragspelaren och promotorn Yngve Andreas Forsséll. Han var vid sin bortgång 83 år gammal.
/ROGER LINDQVIST.
Yngve Forssélls - 1977.
Medlemmar:
¤ ELISABETH LUNDBERG - Sång.
¤ TOMMY FORSSÉLL - Elbas, sång.
¤ GÖRAN WILÉN - Gitarrer, rytminstrument, sång.
¤ SVEN-ERIK JOHANSSON - Trummor.
¤ BRYAN DAVENPORT - Keyboards, rytminstrument, sång.
¤ GÖRAN SELMERBORN - Tenorsaxofon, flöjt, sång.
¤ NEWMAN ALEXANDER - Trumpet, flöjt, rytminstrument, sång.
¤ TAYFUN SAGESON - Sång, rytminstrument.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Men musiken som alltid legat Yngve varmt om hjärtat, fick stå tillbaka för det ordinarie arbetet. 1967 hade Yngve Forsséll och hans orkester, vuxit i sådan popularitet, att Yngve slutade "kränga" bilar och traktorer, och istället tog han steget att bli professionell musikant. Yngve Forssélls orkester kom med tiden att bli riksbekanta. Man turnérade runt om i landet, och skördade stora framgångar på Svensktoppen med landsplågan: "Så gick det till när farfar var ung". Bandet hade ett gott rykte, inte minst för de eminenta musiker som medverkade i orkestern. Vid sångmikrofonen fanns under - den mest produktiva tiden - Ann-Kristin Hedmark, Liz Lundberg och Roger Johnson.
Sista spelningen gjordes 1983, då kapellmästaren Yngve Forsséll var 57 år fyllda. Yngve Forsséll hade "näsa" för att hitta talangfulla medmusikanter. Han hade ett fruktgivande samarbetet med bl. a. Jerry Williams, Emile Ford, Lasse Samuelsson, Bernt Dahlbäck, Jörgen Edman m. fl. Fredagen den 11 december 2009 skrevs det sista kapitlet om kapellmästaren, dragspelaren och promotorn Yngve Andreas Forsséll. Han var vid sin bortgång 83 år gammal.
/ROGER LINDQVIST.
Yngve Forssélls - 1977.
Medlemmar:
¤ ELISABETH LUNDBERG - Sång.
¤ TOMMY FORSSÉLL - Elbas, sång.
¤ GÖRAN WILÉN - Gitarrer, rytminstrument, sång.
¤ SVEN-ERIK JOHANSSON - Trummor.
¤ BRYAN DAVENPORT - Keyboards, rytminstrument, sång.
¤ GÖRAN SELMERBORN - Tenorsaxofon, flöjt, sång.
¤ NEWMAN ALEXANDER - Trumpet, flöjt, rytminstrument, sång.
¤ TAYFUN SAGESON - Sång, rytminstrument.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Bilderna som "fastnade" i kameran
Bilder har alltid varit något av min passion. Jag bar länge på en dröm om att bli fotograf, om det har jag tjatat tidigare (också). Bilder, gärna då svartvita, kan ge mig en sådan kick att jag blir smått lyrisk. Georg Oddner (1923-2007) hette en känd jazztrummis, som bl. a. spelade med Putte Wickmans band. Han var inte bara en snuskigt duktig slagverkare, han var också en mycket och ypperlig fin fotograf. Oddner berättade i ett reportage om att han haft trumslageriet till hjälp, när han fotade. Det skall finnas en känsla av rytm i bildkompositionen, tycker även jag. Och jag tror att han träffade huvudet på spiken med sitt uttalande. En annan gigant bakom kameraobjektivet, var Christer Strömholm (1918-2002). Han har blivit berömd för sina svartvita porträtt, av människor litegrann utanför den gängse ramen.
I det här inlägget, kommer en serie bilder som liksom "fastnade" i kameran, och blev över. Bilderna har knäppts under hösten 2011 fram till bara för ett par dagar sedan.
En ståtlig flugsvamp med sin fina röda gå-bort-hatt. I bakgrunden
skymtar svamp-kollegan. De båda bodde under hösten på våran gräs-
matta i Hortlax.
I Karlberg utanför Öjebyn, finns gamle Patron Hedqvists damm. Den här
bilden togs vid ett besök i september. På samma område, spelas varje
sommar också friluftsteater, med några medlemmar ur Pite Revyn.
Vattentornet vid Rågrindsvägen i Öjebyn. Pga av sitt högt uppsatta läge
så syns den numera tomma jättecylinderformade cementtingesten
vida omkring. Ett förslag var att måla om den till en jättelik Coca-Cola
burk. Idén sanktionerades aldrig.
I höstas gjorde vi en tur till Elisabeths barndomshem. Hon bodde här
sina första fem år, i Stapeldal, några kilometer från Vistträsk i Älvsbyns
kommun. I Vistträsk bodde hon fram till tonåren.
I trakterna kring Vistträsk, bodde Maria Sandström. Hon kallades i folkmun
för "Nels-Mari". Hon framlevde sitt liv på ett ställe som hette Nord. I ett
tidningsreportage i början av 70-talet, sa hon följande: "Om jag så blir
1000 år i söndagar, så vägrar jag flytta". Denna krutgumma, vars torp vi
ser på bilden, dog 1982, 89 år gammal. Samma dag som jag besökte plat-
sen, fick jag tillfälle att prata med en av Nels-Maris grannar. Han sa att han
hittade henne död vid brunnen där hon hämtade vatten. Ett livsöde som
berörde mig väldigt mycket.
Jag hade den stora lyckan att få växa upp på landet på en plats omgiven
av skog och gröna ängar. Än i denna dag finns skogen kvar, men i våras
fick vi besked om att kommunen skall göra en avverkning. Hoppas nu inte
att "min" skog, skall bli ett tråkigt kalhygge. På somrarna går vi på prome-
nad med barnbarnen i skogen. Ja, så sent som idag har jag och Bettan
gått på den här skogsvägen. 2004 skrev jag en dikt som publicerades i
Piteå-Tidningen. Skrivandet kom in i en alldeles ny fas, kanhända pga den
mognad jag kände som människa. Det hade hänt så många saker i mitt liv,
och jag hade ett behov av att få uttrycka mig. Skrivandet var inget nytt,
men jag hade gjort en lång paus. När jag väl kom igång, så stod idéerna på
rad däruppe i min hjärna. Det var så pass mycket att det liksom trängdes
för att få komma fram. Dikten, som handlar just precis om den här skogen,
kommer här:
EN SKOGSPROMENAD
Medan alla ännu sover
går jag ut i den tidiga
morgonen
Stilla vandrar jag genom den
alltid evigt gröna tallskogen
Härinne slingrar sig stigarna
om vartannat
I min barndom hördes glada
skratt här om somrarna,
skogen var full av lekande barn,
i mitt alltid så sköna barndoms
sommarland.
En vind smeker de stora tallkronorna,
som sakta, värdigt och fridfullt
böjer sina huvuden, så majestätiskt
och vackert.
Jag står och förundras över
skönheten i allt som jag ser,
som finns runt omkring mig,
en rikedom, en ovärderlig skatt
att ta vara på,
i mitt eget lilla paradis
här på jorden.
------------------------------------------
Roger Lindqvist. PT den 17 juli 2004.
"Mors lilla Olle i skogen gick...". Det blå bäret fastnade också inför min
kameralins. Medan det sura lingonet inte alls tillhör min favorit, så är
blåbär dess raka motsats.
Sommarlöv som färgats i gult - vilket betyder att hösten kommer med
stora sjumilasteg. Jag har alltsedan jag klev in i vuxenvärlden, haft svårt
med hösten. Född som septemberbarn, har jag alltid önskat min födelsedag
mitt i den varma svenska sommaren.
Hösten innebär rena färgexplosionen inför våra ögon. Som bilden visar.
2004-06 åren då skrivandet fick ny fart, skrev jag en dikt som handlade om
en björk som stod vid min gamla skola i byn. Några veckor efteråt, mötte
jag en dam som berättade att hennes mor tyckte så mycket om det jag
gjort. Hon sa mig att hon läste den flera gånger varje dag. Alltså var det
något som berörde henne. Bättre respons än så kan man inte få. Även om
de här två björkarna på vår tomt, inte är dem jag hade i åtanke, så får
de stå som illustration när jag återger den här och nu:
DEN GAMLA BJÖRKEN
Det står en gammal björk
inte långt från vägens dikesren
Men ändå väl fördolt för människor
och bilars strålkastarsken,
trädet har blivit en kär gammal vän,
hit återvänder jag ofta, om och om igen.
Här fanns en gång en skola
så rödmålad och så fin,
i alla stora fönster hängde gardin på gardin.
Barnens glada skratt fanns ständigt här omkring,
det var under de lyckliga åren,
med mycket lek och massa spring.
Men skratten har nu tystnat,
och finns ej längre kvar.
Men i trädets bark finns inristat
från de dagar som en gång var.
I alla dessa år som björken stilla stått,
som ett tyst ståtligt vittne, i stort som smått.
Jag satt här många gånger
och lutade mig mot dess stam,
björkens gröna krona gav mig svalka
och ro mitt i allt stoj och glam.
I dag så står jag åter och tittar om igen,
på min gamla björk, min trogna gamla vän.
-----------------------------------------------
Roger Lindqvist. Publicerat i PT den 15 juni 2006.
Piteälven, en septemberdag 2011. Slentrianmässigt åker vi förbi på den
närliggande Bergsviksbron dagligen. Och har så gjort i många, många år.
Vad vi kanske då glömmer, är att stanna upp (ja, inte mitt på bron) och
ägna våra jäktade sinnen åt att upptäcka den skatt som finns runt om-
kring. Stannade upp gjorde jag en dag. Tog kamera och stövlar med mig,
slängde mig i bilen och upptäckte...
På samma ställe, jag behövde bara vrida på huvudet några grader, så
fanns ett nytt objekt att ta in i kamerahuset. Hösttemat än en gång.
Höstångesten resulterade i en dikt 2004. Dagen efter min födelsedag kom
den här in i lokaltidningen:
AVSKED
Det börjar vara dags,
att ta farväl.
Jag gör det med en
stor känsla av saknad,
mycket kärlek,
och en stor portion av
längtan till nästa gång,
vi ses igen.
Kom snart tillbaka.
-----------------------------------
Roger Lindqvist. I PT den 27 september 2004.
Hav, du rika välsignade hav. Ja, nåt mer behöver inte sägas. Allt annat
är överflödigt.
Att vi lever i en jordbruksbygd, kan väl den här bilden ge bevis för.
Strax utanför Öjebyn knäppte jag denna bild.
Svensbysvanarnas rastplats. Under tiden som de vita långhalsade pippi-
fåglarna tvagade sig, stod badvakten på andra sida vägen...
...Svensbygubben, som med stort allvar blickar ut över nejden.
Kyrkfönster. Tillhörande Missionskyrkan i Älvsbyn.
Efter 72 år upphör Missionskyrkan i Älvsbyn. Det var 1939 som kyrkan
togs i bruk. Församlingens senaste pastor, gotlänningen Enar Björkqvist
avled i februari detta år. 100-åriga Beda Bergman, framträdde i lokal-
tidningen härförleden. Hon kom med i församlingen 1943. Men nu är det
alltså över. Kyrkan är redan såld. Tandklinik ryktas det om att den gamla
"Herrens boning" i framtiden skall bli.
Hundberget i Älvsbyn. När vi återvände mot Piteå, så kunde jag inte låta
bli att ta den här bilden. Hundbergets huvud, insvept i dimma.
Så avslutar jag söndagens-bildbomb, med en vy över Tingsholmsviken.
Som ni ser är båtarna upptagna. Nu inväntas den första is-skorpan på
vattnet. Sedan är det vinter som gäller. "Men till nästa år igen, kommer
den leende sommar´n igen, för det har Roger lovat".
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
I det här inlägget, kommer en serie bilder som liksom "fastnade" i kameran, och blev över. Bilderna har knäppts under hösten 2011 fram till bara för ett par dagar sedan.
En ståtlig flugsvamp med sin fina röda gå-bort-hatt. I bakgrunden
skymtar svamp-kollegan. De båda bodde under hösten på våran gräs-
matta i Hortlax.
I Karlberg utanför Öjebyn, finns gamle Patron Hedqvists damm. Den här
bilden togs vid ett besök i september. På samma område, spelas varje
sommar också friluftsteater, med några medlemmar ur Pite Revyn.
Vattentornet vid Rågrindsvägen i Öjebyn. Pga av sitt högt uppsatta läge
så syns den numera tomma jättecylinderformade cementtingesten
vida omkring. Ett förslag var att måla om den till en jättelik Coca-Cola
burk. Idén sanktionerades aldrig.
I höstas gjorde vi en tur till Elisabeths barndomshem. Hon bodde här
sina första fem år, i Stapeldal, några kilometer från Vistträsk i Älvsbyns
kommun. I Vistträsk bodde hon fram till tonåren.
I trakterna kring Vistträsk, bodde Maria Sandström. Hon kallades i folkmun
för "Nels-Mari". Hon framlevde sitt liv på ett ställe som hette Nord. I ett
tidningsreportage i början av 70-talet, sa hon följande: "Om jag så blir
1000 år i söndagar, så vägrar jag flytta". Denna krutgumma, vars torp vi
ser på bilden, dog 1982, 89 år gammal. Samma dag som jag besökte plat-
sen, fick jag tillfälle att prata med en av Nels-Maris grannar. Han sa att han
hittade henne död vid brunnen där hon hämtade vatten. Ett livsöde som
berörde mig väldigt mycket.
Jag hade den stora lyckan att få växa upp på landet på en plats omgiven
av skog och gröna ängar. Än i denna dag finns skogen kvar, men i våras
fick vi besked om att kommunen skall göra en avverkning. Hoppas nu inte
att "min" skog, skall bli ett tråkigt kalhygge. På somrarna går vi på prome-
nad med barnbarnen i skogen. Ja, så sent som idag har jag och Bettan
gått på den här skogsvägen. 2004 skrev jag en dikt som publicerades i
Piteå-Tidningen. Skrivandet kom in i en alldeles ny fas, kanhända pga den
mognad jag kände som människa. Det hade hänt så många saker i mitt liv,
och jag hade ett behov av att få uttrycka mig. Skrivandet var inget nytt,
men jag hade gjort en lång paus. När jag väl kom igång, så stod idéerna på
rad däruppe i min hjärna. Det var så pass mycket att det liksom trängdes
för att få komma fram. Dikten, som handlar just precis om den här skogen,
kommer här:
EN SKOGSPROMENAD
Medan alla ännu sover
går jag ut i den tidiga
morgonen
Stilla vandrar jag genom den
alltid evigt gröna tallskogen
Härinne slingrar sig stigarna
om vartannat
I min barndom hördes glada
skratt här om somrarna,
skogen var full av lekande barn,
i mitt alltid så sköna barndoms
sommarland.
En vind smeker de stora tallkronorna,
som sakta, värdigt och fridfullt
böjer sina huvuden, så majestätiskt
och vackert.
Jag står och förundras över
skönheten i allt som jag ser,
som finns runt omkring mig,
en rikedom, en ovärderlig skatt
att ta vara på,
i mitt eget lilla paradis
här på jorden.
------------------------------------------
Roger Lindqvist. PT den 17 juli 2004.
"Mors lilla Olle i skogen gick...". Det blå bäret fastnade också inför min
kameralins. Medan det sura lingonet inte alls tillhör min favorit, så är
blåbär dess raka motsats.
Sommarlöv som färgats i gult - vilket betyder att hösten kommer med
stora sjumilasteg. Jag har alltsedan jag klev in i vuxenvärlden, haft svårt
med hösten. Född som septemberbarn, har jag alltid önskat min födelsedag
mitt i den varma svenska sommaren.
Hösten innebär rena färgexplosionen inför våra ögon. Som bilden visar.
2004-06 åren då skrivandet fick ny fart, skrev jag en dikt som handlade om
en björk som stod vid min gamla skola i byn. Några veckor efteråt, mötte
jag en dam som berättade att hennes mor tyckte så mycket om det jag
gjort. Hon sa mig att hon läste den flera gånger varje dag. Alltså var det
något som berörde henne. Bättre respons än så kan man inte få. Även om
de här två björkarna på vår tomt, inte är dem jag hade i åtanke, så får
de stå som illustration när jag återger den här och nu:
DEN GAMLA BJÖRKEN
Det står en gammal björk
inte långt från vägens dikesren
Men ändå väl fördolt för människor
och bilars strålkastarsken,
trädet har blivit en kär gammal vän,
hit återvänder jag ofta, om och om igen.
Här fanns en gång en skola
så rödmålad och så fin,
i alla stora fönster hängde gardin på gardin.
Barnens glada skratt fanns ständigt här omkring,
det var under de lyckliga åren,
med mycket lek och massa spring.
Men skratten har nu tystnat,
och finns ej längre kvar.
Men i trädets bark finns inristat
från de dagar som en gång var.
I alla dessa år som björken stilla stått,
som ett tyst ståtligt vittne, i stort som smått.
Jag satt här många gånger
och lutade mig mot dess stam,
björkens gröna krona gav mig svalka
och ro mitt i allt stoj och glam.
I dag så står jag åter och tittar om igen,
på min gamla björk, min trogna gamla vän.
-----------------------------------------------
Roger Lindqvist. Publicerat i PT den 15 juni 2006.
Piteälven, en septemberdag 2011. Slentrianmässigt åker vi förbi på den
närliggande Bergsviksbron dagligen. Och har så gjort i många, många år.
Vad vi kanske då glömmer, är att stanna upp (ja, inte mitt på bron) och
ägna våra jäktade sinnen åt att upptäcka den skatt som finns runt om-
kring. Stannade upp gjorde jag en dag. Tog kamera och stövlar med mig,
slängde mig i bilen och upptäckte...
På samma ställe, jag behövde bara vrida på huvudet några grader, så
fanns ett nytt objekt att ta in i kamerahuset. Hösttemat än en gång.
Höstångesten resulterade i en dikt 2004. Dagen efter min födelsedag kom
den här in i lokaltidningen:
AVSKED
Det börjar vara dags,
att ta farväl.
Jag gör det med en
stor känsla av saknad,
mycket kärlek,
och en stor portion av
längtan till nästa gång,
vi ses igen.
Kom snart tillbaka.
-----------------------------------
Roger Lindqvist. I PT den 27 september 2004.
Hav, du rika välsignade hav. Ja, nåt mer behöver inte sägas. Allt annat
är överflödigt.
Att vi lever i en jordbruksbygd, kan väl den här bilden ge bevis för.
Strax utanför Öjebyn knäppte jag denna bild.
Svensbysvanarnas rastplats. Under tiden som de vita långhalsade pippi-
fåglarna tvagade sig, stod badvakten på andra sida vägen...
...Svensbygubben, som med stort allvar blickar ut över nejden.
Kyrkfönster. Tillhörande Missionskyrkan i Älvsbyn.
Efter 72 år upphör Missionskyrkan i Älvsbyn. Det var 1939 som kyrkan
togs i bruk. Församlingens senaste pastor, gotlänningen Enar Björkqvist
avled i februari detta år. 100-åriga Beda Bergman, framträdde i lokal-
tidningen härförleden. Hon kom med i församlingen 1943. Men nu är det
alltså över. Kyrkan är redan såld. Tandklinik ryktas det om att den gamla
"Herrens boning" i framtiden skall bli.
Hundberget i Älvsbyn. När vi återvände mot Piteå, så kunde jag inte låta
bli att ta den här bilden. Hundbergets huvud, insvept i dimma.
Så avslutar jag söndagens-bildbomb, med en vy över Tingsholmsviken.
Som ni ser är båtarna upptagna. Nu inväntas den första is-skorpan på
vattnet. Sedan är det vinter som gäller. "Men till nästa år igen, kommer
den leende sommar´n igen, för det har Roger lovat".
-----------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
"MAX-bilder"
Max med sin mugg!
Max tänker...
Max tänker ännu mer...
Max får lite bus i sina ögon...
Max har så mycket bus att han måste skratta...
Max är törstig efter allt sitt "bus-tänkande".
---Snipp, snapp, snut. Så var bild-berättelsen om MAX slut.-----------
Fotograferingsgubbe: Farfar.
"Bara en kypare" - Nils Poppes sista Fabian Bom-film
När den man älskar plötsligt står i kupédörren är det inte så lätt att
veta vad man ska ta sig till. Marianne Bengtsson tar fram puderdosan.
Det ligger utan tvekan någonting av Fabian Bom över Nils Poppes väsen. Det är kanske detta att han spelar sig själv i stor utsträckning, som gör att just gestalten Fabian Bom blivit så populär. Poppes otroligt fint stämda humor gör att han både griper och roar oss. Han är ingen pajas utan bara en djupt tänkande människa som ger oss av sig själv.
"Bara en kypare" blir Nils Poppes sista Fabian Bom-film. Det har han lovat sig själv. Nu gör han denna inspelning därför att hans publik begär ännu en Fabian Bom-historia. Ute i filmstaden Råsunda håller man som bäst på med filmen under Alf Kjellins regi, detta är hans andra lustspel. Vart man vänder sig i den stora inspelningshallen ser man byggnadsverk i vardande för filmen och just nu håller man på med tågscenerna - en kupé med glada skolbarn och en annan med två damer i. Det blir mycket med tåg i den här filmen som i korthet handlar om:
Servitören Fabian Bom som serverar på järnvägsrestaurangen i Österköping men också då och då i en restaurangvagn.
- Detta är något av en Jekyll-Hyde-historia, avslöjar Nils Poppe. Jag rubriceras som en kluven person och är kypare med andra ambitioner. Jag vill bli artist och har en utrangerad järnvägsvagn vid ett sidospår dit jag då och då smyger mig undan. Marianne Bengtsson - kallskänka med motellambitioner - är kär i mig, men jag är förtjust i en skådespelerska - Git Gay - som kommer från USA, fyllig, välbehängd med guld och juveler och med en otvetydig skånsk-amerikansk brytning. Ja, var och en får ju gissa själv...
Karl-Arne Holmsten som svartsjuk hovmästare ställer också till med en del trassel.
- Per Schytt och jag har skrivit manuset, den danske komponisten Hans Schreiber har gjort de fem låtarna och jag hoppas att "minst sex av dem kommer att bli världsörhängen". Filmen blir i färg och vidfilm, och hur den slutar skall vi givetvis inte avslöja.
------------------------------------------------------
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 11 december 1958.
Lotta Engberg & Christer Sjögren
Lotta Engberg skilde sig inte för Christer Sjögrens skull. Hon är heller inte bitter för att Christer valde att reparera sitt äktenskap:
- Vi diskuterade aldrig en framtid tillsammans.
I Christer Sjögrens memoarbok "Med mina egna ord" berättar dansbandskungen öppenhjärtligt om sitt hemliga förhållande med kollegan Lotta. Om hur han slets mellan sin fru Birgitta och sin nya kärlek. Om hur Lotta skilde sig från maken Anders Engberg och "lovade vänta". Men Christer kom aldrig. Han valde Birgitta.
"Vi stöttade varandra"
Lotta Engbergs version är annorlunda:
- Christers och mitt förhållande låg på ett annat plan och vi diskuterade aldrig en framtid tillsammans, säger hon till Se & Hör.
- Man kan säga att Christer och jag hade stor glädje av varandra, då vi båda var i behov av det. Vi stöttade varandra under en period då vi båda hade det jobbigt. Men några egna memoarer blir det inte:
- Christer har känt behov av att berätta sin historia. Han frågade mig om jag hade någonting emot att han skrev om vårt förhållande. Det hade jag absolut inte. Sanningen är aldrig farlig. Den kan inte skada och vi har ingenting att skämmas för.
- Men jag kommer aldrig att skriva någon självbiografi. Det har jag inget behov av. Men jag sa till Christer att jag ville ha ett signerat exemplar i present av honom.
"Vi förblir bästa vänner"
Att deras förhållande vevas på nytt i pressen berör inte Engberg:
- Jag mår så innerligt bra just nu. Livet leker faktiskt, även om det låter som en klyscha. Jag hoppas att Christer är lika lycklig som jag och att hans bok säljer bra.
- Vi var, är och förblir bästa vänner med ömsesidig respekt.
------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Fredagen den 30 september 1994.
Ett tänt ljus
Några ljus på mina pappas grav...
...och ett ljus på Sven och Elmas grav.
Många hade sökt sig till Hortlax kyrkogård idag för att tända ett ljus på
sina anhörigas gravar.
- "Farfar, finns det hajar här...?"
Igår när vi begav oss ut på promenad, var Norah också med. För säkerhets skull så hade vi vagnet med oss. Under färden så ömsom sjöng hon, ömsom berättade hon, och däremellan ställde hon tusen trilijoners frågor om det mesta. När vi anträdde motionsspåret, smög hon sin hand i min och sa: - "Farfar, finns det björnar här, jag är rädd".
När jag sa att så inte var fallet, utan det enda vilda djur som möjligen fanns, var på sin höjd en hare eller två, så blev hon lite lugnare. Invid vägen, en bit längre in på spåret, finns en liten bäck där vi brukar ta en paus. När vi stod där och tittade ned på det strilande vattnet, föreslog jag att vi skulle ta oss ett dopp. Norah, som satt i sitt vagn tog genast till orda:
- Farfar, kanske det finns hajar här?
Återigen fick jag krama hennes hand och bedyra att de varken fanns björnar eller haj. Kanske då en liten grön groda som sa "Kvack".
När vi närmade oss målet, stämde Norah upp i en sång. När sången var avslutad ville hon att farfar också skulle sjunga. Då fick jag ta fram all den fantasi jag hade, för att sjunga sången om hajen som simmar i havet och istället för att bitas, tittar upp med sitt tryne och säger: - "Haj på er alla! Jag är en haj som simmar med mina fenor på svaj..."
Tja, vad gör man inte för sina barnbarn?
Senare på kvällen vid middagen, tog hon på sig sin rosa prinsess-klänning, med sina högklackade prinsess-skor på prinsess-fötterna. Till efterrätten stämde Norah åter upp i sång: "Nimbyssången". Applåderna höll aldrig på att ta slut från den begeistrade publiken vid köksbordet.
Igår när vi gick ut på promenad, åkte Norah med i sin limousine.
Efter Inimarksvägen bodde två av min fars syskon. I det röda huset
till vänster, bodde Elsa med sin familj. Längre in på samma sida, bodde
pappas brorsa Erik med fru och barn.
På denna tomma gräsyta, spelades fotboll med kompisarna under sommar-
loven. Fotbollsmålet stod vid skogsbrynet, vilket fick till följd att man var
så illa tvungen att springa in i lingon- och blåbärssnåren varje gång det
blev mål. Här föddes drömmarna om att bli en ny Ronnie Hellström eller
Kjell Uppling. IFK Luleås målvakt Kjell Uppling var en av mina stora fot-
bollsidoler när IFK Luleå gick upp i Allsvenskan 1970/71.
Det var hos kompisen Roger Nilsson som vi spelade fotboll på somrarna.
Det var jag, Per, Roger N. och Peder som brukade drabba samman i
vilda bataljer.
När vi tog oss en kort paus, och jag tog fram kameran för att plåta Norah -
upplyste hon mig om följande: - Farfar, du vet väl om att det kan finnas
myror på marken.
Så fortsatte färden, in i dimmornas okända värld. Nåja, det kanske lät
alltför dramatiskt uttryckt. Jag tar om det! Vi fortsatte färden efter
den motionsslinga som förbinder Hortlax-Bergsviken. Lät det bättre?
Vi gick och gick. I den svarta skogen hördes vargens ylande...Nää, det
där tar jag också om...Förlåt! Vi fortsatte fredagspromenaden med vårt
vackra barnabarn prinsessan Norah Maria Lindqvist. Den kungliga limo-
usinen kördes varligt fram av chauffören Karin Elisabeth Lindqvist. Allt-
medan hovfotografen John Roger Lindqvist plåtade så att kameran blev
glödhet.
Hästhagen lyste tom. Kanske att pållarna satt inne i spiltan och tittade
på sin storbilds TV för att följa sina kompisar när de sprang hovarna
varma på Solvalla.
När jag föreslog ett dopp i bäcken, kontrade Norah med en fråga:
- Farfar, kanske det finns hajar här?
När vi så slutligen bestämde oss att hoppa i plurret, kom jag att tänka
på att jag glömt min gummianka hemma. Och utan gummianka kan jag
absolut inte bada. - Farfar, vi kan gå hem hos mej, du kan få låna min
gummianka, sa den snälla lilla Norah. Farmor Bettan blev less att in-
vänta sin badkruka till man. Hon drog vidare med den svarta limousinen.
Ja, hon körde så pass fort att det blev svarta märken i asfalten. Ja, se
fruntimmer...
Hästarna i hagen berättade att kompisarna sprungit med blixtens hastig-
het borta på Solvalla. Tyvärr så blev det endast en halmbal till pris.
Hästarna i hagen brukar ge mig små stalltips ibland. Dom gnäggar fram
sitt budskap, och eftersom jag gått kurs i "gnäggiska" så gnäggar jag
tillbaka. Detta gör att vi förstår varandra väldigt bra. Vackra hästar,
förresten. Gnägg, gnägg!
Norah ville även hon titta på de fina hästarna.
Strax innan vi kommit hem, somnade Norah. Så skönt omhuldad som
hon var av hovlakejerna farmor & farfar.
När Norah piggnat till, satte hon raskt igång med ett jättebygge. Hon var
mäkta stolt över denna skapelse, så farfar var tvungen plocka fram sin
kamera. Vad konstverket heter lyckades vi inte klura ut.
Så till sist...
...dagens stora fråga: Hur skall en farfar se ut? Flintskallig, tandlös, käpp
i handen, stor mage, bullrande skratt, krumma ben, helskägg ned till fött-
erna? Jag är varken flint, tandlös, skägg till fötterna, krumma ben (jo, ibland),
stor mage...nja, meeen kanske ett bullrande skratt. Nåå, på bilden ses i alla
fall en farfar. Norahs farfar. Farmor ville inte vara med på bild.
------------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
När jag sa att så inte var fallet, utan det enda vilda djur som möjligen fanns, var på sin höjd en hare eller två, så blev hon lite lugnare. Invid vägen, en bit längre in på spåret, finns en liten bäck där vi brukar ta en paus. När vi stod där och tittade ned på det strilande vattnet, föreslog jag att vi skulle ta oss ett dopp. Norah, som satt i sitt vagn tog genast till orda:
- Farfar, kanske det finns hajar här?
Återigen fick jag krama hennes hand och bedyra att de varken fanns björnar eller haj. Kanske då en liten grön groda som sa "Kvack".
När vi närmade oss målet, stämde Norah upp i en sång. När sången var avslutad ville hon att farfar också skulle sjunga. Då fick jag ta fram all den fantasi jag hade, för att sjunga sången om hajen som simmar i havet och istället för att bitas, tittar upp med sitt tryne och säger: - "Haj på er alla! Jag är en haj som simmar med mina fenor på svaj..."
Tja, vad gör man inte för sina barnbarn?
Senare på kvällen vid middagen, tog hon på sig sin rosa prinsess-klänning, med sina högklackade prinsess-skor på prinsess-fötterna. Till efterrätten stämde Norah åter upp i sång: "Nimbyssången". Applåderna höll aldrig på att ta slut från den begeistrade publiken vid köksbordet.
Igår när vi gick ut på promenad, åkte Norah med i sin limousine.
Efter Inimarksvägen bodde två av min fars syskon. I det röda huset
till vänster, bodde Elsa med sin familj. Längre in på samma sida, bodde
pappas brorsa Erik med fru och barn.
På denna tomma gräsyta, spelades fotboll med kompisarna under sommar-
loven. Fotbollsmålet stod vid skogsbrynet, vilket fick till följd att man var
så illa tvungen att springa in i lingon- och blåbärssnåren varje gång det
blev mål. Här föddes drömmarna om att bli en ny Ronnie Hellström eller
Kjell Uppling. IFK Luleås målvakt Kjell Uppling var en av mina stora fot-
bollsidoler när IFK Luleå gick upp i Allsvenskan 1970/71.
Det var hos kompisen Roger Nilsson som vi spelade fotboll på somrarna.
Det var jag, Per, Roger N. och Peder som brukade drabba samman i
vilda bataljer.
När vi tog oss en kort paus, och jag tog fram kameran för att plåta Norah -
upplyste hon mig om följande: - Farfar, du vet väl om att det kan finnas
myror på marken.
Så fortsatte färden, in i dimmornas okända värld. Nåja, det kanske lät
alltför dramatiskt uttryckt. Jag tar om det! Vi fortsatte färden efter
den motionsslinga som förbinder Hortlax-Bergsviken. Lät det bättre?
Vi gick och gick. I den svarta skogen hördes vargens ylande...Nää, det
där tar jag också om...Förlåt! Vi fortsatte fredagspromenaden med vårt
vackra barnabarn prinsessan Norah Maria Lindqvist. Den kungliga limo-
usinen kördes varligt fram av chauffören Karin Elisabeth Lindqvist. Allt-
medan hovfotografen John Roger Lindqvist plåtade så att kameran blev
glödhet.
Hästhagen lyste tom. Kanske att pållarna satt inne i spiltan och tittade
på sin storbilds TV för att följa sina kompisar när de sprang hovarna
varma på Solvalla.
När jag föreslog ett dopp i bäcken, kontrade Norah med en fråga:
- Farfar, kanske det finns hajar här?
När vi så slutligen bestämde oss att hoppa i plurret, kom jag att tänka
på att jag glömt min gummianka hemma. Och utan gummianka kan jag
absolut inte bada. - Farfar, vi kan gå hem hos mej, du kan få låna min
gummianka, sa den snälla lilla Norah. Farmor Bettan blev less att in-
vänta sin badkruka till man. Hon drog vidare med den svarta limousinen.
Ja, hon körde så pass fort att det blev svarta märken i asfalten. Ja, se
fruntimmer...
Hästarna i hagen berättade att kompisarna sprungit med blixtens hastig-
het borta på Solvalla. Tyvärr så blev det endast en halmbal till pris.
Hästarna i hagen brukar ge mig små stalltips ibland. Dom gnäggar fram
sitt budskap, och eftersom jag gått kurs i "gnäggiska" så gnäggar jag
tillbaka. Detta gör att vi förstår varandra väldigt bra. Vackra hästar,
förresten. Gnägg, gnägg!
Norah ville även hon titta på de fina hästarna.
Strax innan vi kommit hem, somnade Norah. Så skönt omhuldad som
hon var av hovlakejerna farmor & farfar.
När Norah piggnat till, satte hon raskt igång med ett jättebygge. Hon var
mäkta stolt över denna skapelse, så farfar var tvungen plocka fram sin
kamera. Vad konstverket heter lyckades vi inte klura ut.
Så till sist...
...dagens stora fråga: Hur skall en farfar se ut? Flintskallig, tandlös, käpp
i handen, stor mage, bullrande skratt, krumma ben, helskägg ned till fött-
erna? Jag är varken flint, tandlös, skägg till fötterna, krumma ben (jo, ibland),
stor mage...nja, meeen kanske ett bullrande skratt. Nåå, på bilden ses i alla
fall en farfar. Norahs farfar. Farmor ville inte vara med på bild.
------------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
CHARLOTTE NILSSON (Perrelli): - "Jag är ingen tönt"
- Om jag har fötterna på jorden och lite jävlar anamma så kommer
jag att klättra vidare i karriären, säger sångerskan Charlotte Nilsson.
Erbjudanden om modelljobb och popstjärneliv biter inte. Sångerskan Charlotte Nilsson tänker fullfölja bytet från Anders Engbergs till Wizex.
- Och folk ska skita i hur mycket pengar jag får för det, säger Sveriges kaxigaste dansbandsbrud till Aftonbladet.
¤ Charlotte, du syns och hörs en del...
- Haha, men det är väl bara kul?
¤ Jo, men det snackas om nakenbilder?
- Jag har gjort en lättklädd bild för Café, det är allt. Och så har jag gjort en del andra modelljobb, fast betydligt mer påklädda.
¤ Skulle du göra helnaket?
- Menar du typ bilder i Slitz så vet jag inte. De har inte frågat mig.
¤ Det sägs att du får en del pengar för att byta dansband...
- Så här är det. I augusti slutar jag som sångerska i Anders Engbergs och börjar i stället i Wizex. Självklart handlar det om pengar, men folk ska skita i hur mycket jag får för övergången.
¤ Det sägs att Dr Alban velat göra dig till popsnöre...
- Jag och Alban är kompisar. Och jag har i och för sig varit i hans studio och lyssnat på nytt material, men han har aldrig frågar mig rakt ut.
- Men det finns andra som har gjort.
¤ Vilka?
- Det vill jag inte säga. Men det var ett seriöst erbjudande. De hade till och med färdigt låtmaterial som faktiskt var rätt bra.
¤ Vad är bra?
- Personligen gillar jag soul, Oletta Adams, Aretha Franklin.
¤ Vad svarade du?
- Att jag har bestämt mig för att göra Wizex. Förr eller senare vill jag nog göra något annat men inte nu.
¤ Det sägs att Anders Engbergs lägger av när du går...
- Det får du fråga dem om. Jag vet bara att de har testat många vokalister och att det är svårt att hitta den rätta...
¤ OK, hur ska du fortsätta uppåt i karriären?
- Med fötterna på jorden, lite jävlar anamma och utveckling.
¤ Utveckling?
- Ja, att fortsätta insupa influenser från andra genrer. Det är alldeles för många svenska artister i dag som inte gör det.
¤ Till sist, du syns rätt ofta i vimlet. Hur går det som töntstämplad dansbandssångerska?
- Det går jättebra, många är ju mina vänner. Och samtidigt är det en jätte-möjlighet att ge scenen ett annat ansikte.
- Man behöver ju faktiskt inte vara en tönt bara för att man gör dansband.
--------------------------------------------------------------------------
AFTONBLADET ¤ Tisdagen den 8 juli 1997.
ABBA ett lönsamt företag
"ABBORNA" Anni-Frid Lyngstad, Benny Andersson, Björn Ulvaeus och
Agnetha Fältskog.
¤ ABBA är Sveriges i särklass mest lönsamma företag. Räkenskapsåret 1976/77 ser ut att bli sensationellt. Vad som helst mellan 20 och 30 miljoner i vinst är möjligt. Om utvecklingen fortsätter ytterligare 2-3 år kommer man i konsumentledet att ha spenderat ca en miljard kronor på ABBA-produkter. "Genom de stora inkomsterna och bristen på avskrivningsunderlag har ABBA-bolagen blivit större skattebetalare än flera av börsföretagen".
De skriver Affärsvärlden i sitt senaste nummer, där man presenterar den första ekonomiska analysen av ABBA-imperiet. Man har gjort denna, som man säger, "udda företagsanalys" med anledning av att ABBA faktiskt fått realekonomisk betydelse.
EN STOR PRESTATION
- I ekonomiska sammanhang har vi aldrig sett något liknande, skriver tidningen.
Man fortsätter:
- Och om ABBA lyckas i sina föresatser att lägga också USA för sina fötter skulle detta bli en marknadsföringsprestation som i kvalitet är fullt jämförbar med när Volvo 1958 slog sig in på de amerikanska biljättarnas hemmaplan.
Hur är det då möjligt för ett företag at växa så snabbt och skapa sådana vinster at det kan räknas som landets lönsammaste bara ett par år efter starten? Jo, nyckelfaktorerna, skriver Affärsvärlden, skall tydligen de ut så här:
¤ En världsomfattande, explosiv marknad för kommersiell musik.
¤ En fullfjädrad företagsledare.
¤ En god portion tur.
¤ Förmåga att skapa bred, konkurrenskraftig popmusik.
¤ Ett massivt artistgenombrott (Eurovisionsschlagerfestivalen).
¤ En systematisk marknadsföring.
¤ En genomtänkt organisation.
50 MILJONER PLATTOR
Drygt tre år efter festivalen i Brighton uppskattar man att det i runda tal har sålts 50 miljoner ABBA-plattor i världen. Av dessa ca 20 miljoner LP, den ekonomiskt intressanta produkten. Efter att ha analyserat de första årens bokslut säger sig Affärsvärlden vara tvingad att också ta fram superlativerna. "Sådana här försäljningsframgångar gör att våra vanliga finansielle mätinstrument blir mycket trubbiga när vi försöker analysera boksluten. Betygsskalan för expansionskraft, lönsamhet, likviditet och soliditet sträcker sig ju inte längre än till stora A".
EKONOMISKT PROBLEM
Det ekonomiska problemet för dagen är att hitta vettig placering för det kapital som strömmar in. Tillgångssidan domineras av likvida medel. För ett år sedan fanns ca 8 miljoner kronor på bank och det beloppet har sannolikt fördubblats under 1976/77 och i år växer överlikviditeten ytterligare. Dels sker redovisningen från utlandet av Royalty etc med stor eftersläpning, dels, och framförallt, väntar nästa ABBA-projekt runt hörnet:
¤ En ny LP-platta kommer i höst.
¤ En egenproducerad film om ABBA har premiär några månader senare.
¤ En USA-turné under 1978 har diskuterats.
EXPORT PÅ ÖST
Härtill kommer koncernen nu på allvar tycks kunna börja exploatera det öst-europeiska intresset för ABBA-musik. Med hjälp av kompensationsaffärer i bl a olja och ett nybildat handelsbolag tillsammans med Beijerägda Sannes hoppas Stikkan Anderson att man kommit runt öststaternas brist på västvaluta. Handlingskraften hos ABBA:s VD imponerar, skriver Affärsvärlden, och fortsätter:
- Mycket talar för att delägarna i ABBA kan se fram emot spektakulära inkomster den närmaste tiden.
MYCKET BLIR KVAR
Om man antar att artisterna, musiken och den skickliga marknadsföringen är lika viktiga förklaringar till de senaste försäljningsframgångarna skulle två tredjedelar finnas kvar i organisationen den dag ABBA drar sig tillbaka som artistgrupp. Återstår då att få fram en ny artist. Till den saken hör att ABBA-koncernen i dag är så internationellt etablerad, att den kan knyta upp praktiskt taget vilka artister som helst. Att man nu håller på att bygga upp en stor egen inspelningsstudio i Stockholm stärker positionerna ytterligare.
Det kan också påpekas att ABBA-koncernen, bortsett från ett rent marginellt bolag i Danmark, inte har några utländska dotterbolag. Liksom i andra sammanhang, skriver tidningen, märks att ABBA vinnlagt sig om att hålla en snygg fasad utåt.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
NORRBOTTENS-KURIREN ¤ Onsdagen den 3 augusti 1977.
Stora Dansbandsboken 1963-2003
"Dansbandsbibel" - är kanske rätta namnet på Stora Dansbandsboken som utkom på förlaget Life is Fab Publishing 2003. De båda författarna Thomas Engström & Christer Svensson gjorde ett förnämligt arbete med att pussla ihop alla de band som funnits/fanns i vårt land. En diger dokumentation, som var ett måste för varje intresserad dansbandsnörd/freak. Vilken av de båda grupperna som jag tillhörde låter vi vara osagt. Följden blev i alla fall att den hamnade i min bokhylla. Ett jättebra uppslagsverk om man som undertecknad då och då behandlar dansbandens historia. Materialet blev så pass mycket, att alla kunde tyvärr inte komma med.
Under några mycket hektiska veckor våren 2002, lade jag ned all min energi på att färdigställa "mina" band. D.v.s. de orkestrar som jag själv spelat med genom åren. Men dokumentationen sträckte sig även till en del andra norrländska band. Jag satt i telefon och intervjuade folk, jag gjorde hembesök och klottrade ned allt jag fick fram. Bl. a. stämde jag möte med min f.d. kapellmästare Rolf Åhman. Vid detta tillfälle låg han inlagd på lasarettet i Piteå, efter en stroke. Men när jag kom på besök så verkade Rolf - trots sjukdomen - vara sitt vanliga jag.
All information togs tacksamt emot på förlaget. Thomas Engström var den jag brevväxlade med. En positiv och skön kille som verkade brinna för sin uppgift. En del av materialet som han skickade finns publicerat i det här inlägget. Thomas lovade att som tack för mitt researcharbete, skulle jag bli omnämnd i slutet av boken. Och se, när boken äntligen fann sin väg hem till mig, så fanns mitt namn där. Enda besvikelsen, var att man med ett stavfel döpt om Hortlax till "HORTVAR". Men det är sådant man får lov at leva med.
Jag hamnade i ett fint sällskap. Bland de övriga fanns Gert Lengstrand, Thorleif Torstensson och Kjell Malmborg med. Den sistnämnde är sångare i Bengt-Hennings och med ett förflutet i Tommy Elfs, Säwes samt Chiquita Brass. Kjell är dessutom en duktig låtskrivare med många sköna "pärlor" på sitt samvete. De övriga två, Gert Lengstrand och Thorleif Torstensson, behöver ingen närmare presentation. Och som sagt även hortlaxaren Roger Lindqvist.
Thomas Engström och undertecknad, växlade tankar mellan varandra.
De blev en hel del frågor och svar på konversationen oss emellan.
Dokumentationen innebar att jag intervjuade gamla bandmedlemmar.
Som synes var det många namn att hålla reda på.
I slutet av boken fick de som hjälpt till med arbetet ett tack. Däribland
jag. Tyvärr så lyckades man med konststycket att ändra namnet på
min by. Hortlax blev "Hortvar". Bland de många namnen fanns också Gert
Lengstrand, Thorleif Torstensson och Kjell Malmborg.
Dansbands-oraklet Michael Nystås uppmärksammade det kommande
bok-utsläppet i sin krönika i Aftonbladet den 5 februari 2002.
------------------------------------------------------------------------
Under några mycket hektiska veckor våren 2002, lade jag ned all min energi på att färdigställa "mina" band. D.v.s. de orkestrar som jag själv spelat med genom åren. Men dokumentationen sträckte sig även till en del andra norrländska band. Jag satt i telefon och intervjuade folk, jag gjorde hembesök och klottrade ned allt jag fick fram. Bl. a. stämde jag möte med min f.d. kapellmästare Rolf Åhman. Vid detta tillfälle låg han inlagd på lasarettet i Piteå, efter en stroke. Men när jag kom på besök så verkade Rolf - trots sjukdomen - vara sitt vanliga jag.
All information togs tacksamt emot på förlaget. Thomas Engström var den jag brevväxlade med. En positiv och skön kille som verkade brinna för sin uppgift. En del av materialet som han skickade finns publicerat i det här inlägget. Thomas lovade att som tack för mitt researcharbete, skulle jag bli omnämnd i slutet av boken. Och se, när boken äntligen fann sin väg hem till mig, så fanns mitt namn där. Enda besvikelsen, var att man med ett stavfel döpt om Hortlax till "HORTVAR". Men det är sådant man får lov at leva med.
Jag hamnade i ett fint sällskap. Bland de övriga fanns Gert Lengstrand, Thorleif Torstensson och Kjell Malmborg med. Den sistnämnde är sångare i Bengt-Hennings och med ett förflutet i Tommy Elfs, Säwes samt Chiquita Brass. Kjell är dessutom en duktig låtskrivare med många sköna "pärlor" på sitt samvete. De övriga två, Gert Lengstrand och Thorleif Torstensson, behöver ingen närmare presentation. Och som sagt även hortlaxaren Roger Lindqvist.
Thomas Engström och undertecknad, växlade tankar mellan varandra.
De blev en hel del frågor och svar på konversationen oss emellan.
Dokumentationen innebar att jag intervjuade gamla bandmedlemmar.
Som synes var det många namn att hålla reda på.
I slutet av boken fick de som hjälpt till med arbetet ett tack. Däribland
jag. Tyvärr så lyckades man med konststycket att ändra namnet på
min by. Hortlax blev "Hortvar". Bland de många namnen fanns också Gert
Lengstrand, Thorleif Torstensson och Kjell Malmborg.
Dansbands-oraklet Michael Nystås uppmärksammade det kommande
bok-utsläppet i sin krönika i Aftonbladet den 5 februari 2002.
------------------------------------------------------------------------
KAMSJÖS - Umeå
Bandmedlemmar:
* NILS-ERIK SJÖDIN - Bas, sång.
* MATS LINDER - Gitarr, sång, kapellmästare.
* SVEN-ERIK HOLLSTRÖM - Trummor.
* EILERT NORBERG - Orgel, sång.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Dagens gubbe
Teckning: ROGER LINDQVIST.
Filmnytt med SICKAN CARLSSON / 1958
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 16 april 1958.
Hortlax - byn där jag föddes
Följetongen fortsätter! Det blev en promenad även i dag. Och min vana trogen så låg kameran och skumpade i jackfickan. Den inte bara låg, den kom till användning också.
¤ Även om de knappt syns, så upptäckte jag tre hästar ute på ängen
som jag gick förbi. Jag var således inte mol allena på min vandring.
¤ Det gamla ålderdomshemmet, som togs ut bruk när Hortlaxgården
kom till. Byggnaden har även fungerat som dagis. Nu håller man på att
iordningställa (om jag nu minns rätt) ett par lägenheter därinne.
¤ Den här backen väcker vissa muntra barndomsminnen. Jag minns att
jag satt bak på min fars cykel. När vi kom till den här platsen, så ville
farsan visa mig hur långt han kunde rinna nedför, utan att ens nudda
cykelpedalerna. Det där sitter så fast och väl förankrat - att varje gång
som jag själv cyklar förbi, ja, då tävlar jag emot mig själv för att se om
jag möjligtvis kan rinna med cykeln längre än förra gången. Barnsligt?
Jovisst! Men den rättigheten tycker jag är mig väl unnat. Trots mina 54 år.
¤ Den här fina pållen och jag brukar hälsa på varandra. Ja, det har gått
så pass långt, att när jag kommer så brukar han ropa till sin kompis:
- Kom å hälsa på den där Lindqvist! Gnägg, gnägg ptroooooo.....!
Fina vänner jag har som ni ser. Lite ovanliga men bussiga.
¤ Hortlax är en by där byborna och kreaturen samsas. Lite hästskit på
promenadvägen, tja, de´är vardagsmat. Inget att bråka om.
¤ En stor samling stockar ligger och väntar på att få värma upp någons
hem. Jag var bara tvungen att räkna årsringarna; 35 år gammal den t.h.
¤ Den gamla läkarstationen i Hortlax. Den jag spontant kommer att tänka
på, är Agge Dahl (1923-2007) som jag träffade under ångestfyllda former
när han skulle sy mina sår som orsakats av alltför vilda lekar i barndomen.
1980 stod den nya vårdcentralen inflyttningsklar, då flyttade dagiset in här
istället.
¤ Skolbacken som ledde fram till Sörbyskolan där jag gick mina tre första
år. Men för att komma litegrann fortare fram på morgnarna...
¤ ...så cyklade jag och min Everton...(cyklade, vi flööög fram) över den
här privata tomten.
¤ Skolgossen Roger med sin Everton. Lägg märke till H-dekalerna på
bakskärmen. H:et symbolen för högertrafikomläggningen 1967. Inom
parentes kan jag väl säga, ett den där Everton och jag inte var de allra
bästa vänner.
¤ Oskar Sundströms cykelaffär. 1960-talets skyltsöndagar brukade vi
åka med sparkstöttingen upp till Oskars butik för att kolla in julskyltningen.
Medan decemberkvällens snöflingor dansade ned, så stod jag andäktigt
med stora ögon och tittade på allt det vackra.
¤ Oskar Sundström annonserar i lokaltidningen nångång i 60-talets början.
¤ I Lundmans-butiken uppe i byn, mötte man som oftast de fyra syskonen
Fritiof, Tyra, Sigge och Bengt Lundman. De är alla borta idag. Syskonen
Lundman ägde butiken som "föddes" 1909.
¤ Lundmans var tidigare inte enbart en matvaruaffär. Man kunde även
handla hem en TV-apparat om man så ville. Det ville familjen Lindqvist
1961/62. Butiken tillhandahöll också målarfärg, spik m.m.
¤ - Du måste klippa dej, Roger. Du är ju snart lika långhårig som de där
Beattles...! sa mina föräldrar när hårmanen föll ned på kragen. Och när
man i min barndom skulle klippas, ja, då var det till Olle i byn man styrde
stegen. Väl inne i salongen (som syns på bilden) när det blev min tur
(min far klippte sig i samma veva) så frågade Olle hur han skulle klippa.
Till saken hör att det fanns endast en modell när "klippar-Olle" tog fram
saxen, och det var stubb. Pappa lade ifrån sig tidningen och sa på pite-
bondska; - "Jaa, dö kan väl snaggen som dö bruuk djära!" Översatt:
"Du kan väl snagga honom som du brukar göra!". Följden blev att jag fram-
levde hela min barndom med snaggat hår. Jag såg nästan ut som de där
straffångarna på franska fängelseön Guyana.
¤ När Olle skulle klippa, fanns endsat denna modell som syns på bilden.
SNAGG! Bilden togs 1964 strax efter att jag hälsat på frisören Olle i byn.
---------------------------------------------------------------------------------
Avrundar så min berättelse. Följetongen fortsätter säkerligen någon annan dag i din dator.
Tills dess - På återseende!
/Roger.
¤ Även om de knappt syns, så upptäckte jag tre hästar ute på ängen
som jag gick förbi. Jag var således inte mol allena på min vandring.
¤ Det gamla ålderdomshemmet, som togs ut bruk när Hortlaxgården
kom till. Byggnaden har även fungerat som dagis. Nu håller man på att
iordningställa (om jag nu minns rätt) ett par lägenheter därinne.
¤ Den här backen väcker vissa muntra barndomsminnen. Jag minns att
jag satt bak på min fars cykel. När vi kom till den här platsen, så ville
farsan visa mig hur långt han kunde rinna nedför, utan att ens nudda
cykelpedalerna. Det där sitter så fast och väl förankrat - att varje gång
som jag själv cyklar förbi, ja, då tävlar jag emot mig själv för att se om
jag möjligtvis kan rinna med cykeln längre än förra gången. Barnsligt?
Jovisst! Men den rättigheten tycker jag är mig väl unnat. Trots mina 54 år.
¤ Den här fina pållen och jag brukar hälsa på varandra. Ja, det har gått
så pass långt, att när jag kommer så brukar han ropa till sin kompis:
- Kom å hälsa på den där Lindqvist! Gnägg, gnägg ptroooooo.....!
Fina vänner jag har som ni ser. Lite ovanliga men bussiga.
¤ Hortlax är en by där byborna och kreaturen samsas. Lite hästskit på
promenadvägen, tja, de´är vardagsmat. Inget att bråka om.
¤ En stor samling stockar ligger och väntar på att få värma upp någons
hem. Jag var bara tvungen att räkna årsringarna; 35 år gammal den t.h.
¤ Den gamla läkarstationen i Hortlax. Den jag spontant kommer att tänka
på, är Agge Dahl (1923-2007) som jag träffade under ångestfyllda former
när han skulle sy mina sår som orsakats av alltför vilda lekar i barndomen.
1980 stod den nya vårdcentralen inflyttningsklar, då flyttade dagiset in här
istället.
¤ Skolbacken som ledde fram till Sörbyskolan där jag gick mina tre första
år. Men för att komma litegrann fortare fram på morgnarna...
¤ ...så cyklade jag och min Everton...(cyklade, vi flööög fram) över den
här privata tomten.
¤ Skolgossen Roger med sin Everton. Lägg märke till H-dekalerna på
bakskärmen. H:et symbolen för högertrafikomläggningen 1967. Inom
parentes kan jag väl säga, ett den där Everton och jag inte var de allra
bästa vänner.
¤ Oskar Sundströms cykelaffär. 1960-talets skyltsöndagar brukade vi
åka med sparkstöttingen upp till Oskars butik för att kolla in julskyltningen.
Medan decemberkvällens snöflingor dansade ned, så stod jag andäktigt
med stora ögon och tittade på allt det vackra.
¤ Oskar Sundström annonserar i lokaltidningen nångång i 60-talets början.
¤ I Lundmans-butiken uppe i byn, mötte man som oftast de fyra syskonen
Fritiof, Tyra, Sigge och Bengt Lundman. De är alla borta idag. Syskonen
Lundman ägde butiken som "föddes" 1909.
¤ Lundmans var tidigare inte enbart en matvaruaffär. Man kunde även
handla hem en TV-apparat om man så ville. Det ville familjen Lindqvist
1961/62. Butiken tillhandahöll också målarfärg, spik m.m.
¤ - Du måste klippa dej, Roger. Du är ju snart lika långhårig som de där
Beattles...! sa mina föräldrar när hårmanen föll ned på kragen. Och när
man i min barndom skulle klippas, ja, då var det till Olle i byn man styrde
stegen. Väl inne i salongen (som syns på bilden) när det blev min tur
(min far klippte sig i samma veva) så frågade Olle hur han skulle klippa.
Till saken hör att det fanns endast en modell när "klippar-Olle" tog fram
saxen, och det var stubb. Pappa lade ifrån sig tidningen och sa på pite-
bondska; - "Jaa, dö kan väl snaggen som dö bruuk djära!" Översatt:
"Du kan väl snagga honom som du brukar göra!". Följden blev att jag fram-
levde hela min barndom med snaggat hår. Jag såg nästan ut som de där
straffångarna på franska fängelseön Guyana.
¤ När Olle skulle klippa, fanns endsat denna modell som syns på bilden.
SNAGG! Bilden togs 1964 strax efter att jag hälsat på frisören Olle i byn.
---------------------------------------------------------------------------------
Avrundar så min berättelse. Följetongen fortsätter säkerligen någon annan dag i din dator.
Tills dess - På återseende!
/Roger.
Svensbyn i fokus / 1956
Svensbyn är den mest vidsträckta byn i Sverige. Eller kanske inte?
Därom tvista de lärde. Något direkt "centrum" finns väl inte, men en
knutpunkt är utan tvekan Konsum och Karlssons café.
Det är imponerande siffror, som byåldermannen i Svensbyn Gunnar Lundström kan lägga fram i fråga om de enskilda vägarna i byn. Sammanlagt sköter man 25 vägkilometer och ytterligare vägar planeras. En kortare väg till Brännan får man stadsbidrag för kommande sommar och dessutom ligger ansökan inne om ytterligare två vägar. För Rismyrlidvägen har byggnadsbidrag sökts för en kostnad av 20.000.
Varje år läggs i rena underhållningskostnader ned 15-16.000 kronor på de 25 kilometrarna. Och då är inte medräknat vissa extraarbeten som måste företas ibland. I sommar har förbättringar gjorts för i runt tal 15.000 kronor och då återstår ännu åtskilligt, 700 kbm grus går i medeltal åt per år. Totalt balanserar utgifts- och inkomststaten för år 1955 på 84.054 kronor, medan den till exempel 1951 - då inga nya vägar byggdes - var endast 16.000 kronor. Men kostar det så smakar det. Vägnätet i Svensbyn är tämligen perfekt. Når alla skrymslen och vrår i byn. En sammanställning av de enskilda vägarna det ut så här:
Edet - Bodsjön (längd 6.200 m)
Till Rismyrliden (3.800)
Liden - Bodsjön (4.500)
Till Perudden (2.200)
Önvägen (1.400)
Holmen - Risnäset (1.900)
Krossvägen (1.400)
Edet - Bodsjövägen förbi bl. a. Gunnar Johansson (1.400)
Gunnar Johansson (1.400)
Avsyningsklar är dessutom den s.k. Blområningsvägen från Vitsand till Rismyrliden om precis 2 kilometer.
90 PROCENT I BIDRAG
- Hur finansieras då väghållningen?
- Jo, säger Gunnar Lundström, praktiskt taget allt fås i bidrag, stats- och kommunala. Till nyanläggningar och underhåll får vi 60 procent av staten och 30 av kommunen och de 10 procent vi lägger själva klars med en uttaxeringssats av 1 krona per 100 taxerad inkomst. Det gör i runt tal 4-5.000 kronor per år. För några år sedan - innan kommunala bidrag betalades ut - var uttaxeringen högre.
Den utpräglade byastilen trängs mer och mer tillbaka. Mellan posten
och Konsum-hörnan har till exempel en hel rad villor vuxit upp.
ANSLAGSBERÄKNING VART FEMTE ÅR
Beräkningen av hur stora kostnaderna för underhåll och förbättringar av vägarna ska bli, görs vart femte år av Vägförvaltningens tjänstemän.
- Det hinner mellan beräkningarna bli ganska ändrade förhållanden, säger herr Lundström. Kostnaderna ökar som regel och det gör att bidragen blir något i underskott - ibland ganska mycket.
Och man förstår byamännen, då de önskar att beräkningen av underhållskostnaderna och förbättringarna ska göras oftare för att komma närmare den verkliga kostnaden.
ÖVERLÅTELSE MODELLEN
Naturligtvis strävar byamännen i Svensbyn liksom annorstädes efter att få överlåta sina vägar på Vägförvaltningen. Nyligen har dock en ansökan om att två av de vägar som är mest trafikerade ska övertagas av de allmänna avslagits. Det finns enskilda vägar i Svensbyn, som varje dag under den tid skolorna pågår, trafikeras 14 gånger av bussar och det sliter vägen kolossalt. Bara det motiverar ett övertagande, tycker man i Svensbyn.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Gösta Filipsson kör dagligen ortens labyrintbusslinje nr. 1. Han känner
alla och alla känner honom.
Varje dag utgår från Piteå flera gånger en gråaktig buss. Helt vanlig. Men samtidigt ovanlig. Den kör nämligen ett par tre gånger dagligen efter Piteortens vackraste och mest villsamma busslinje. Linjen förbi Svensbyn-Bodsjön-Edet och upp till Kalamark och Granträskmark, bortom Stockbäcken. Jag gjorde den trippen en regntung höstdag tillsammans med busschauffören Gösta Filipsson.
Och utan tvekan kan intygas att den vy, som öppnar sig bortom Svensbyn inte kan beskrivas i ord. Den måste ses. Efter en kraftig stigning - en skogsklädd ås - kurvar vägen mjukt förbi skolan i Bodsjön, fortsätter brant ned, lika brant upp och följer se´n skogskanten med utsikt ned mot sjön och mot gårdarna på andra sidan. Den utsikten och den naturen är vacker. Trots regndis och snöplättar på marken.
De vägar, som bussen trafikerar, äe en sannskyldig labyrint. Bodsjön runt, förbi Edet, ut på "miljonvägen" mellan Svensbyn och Stockbäcken, brant uppåt mot Kalamark, utför till Granträskmark och se´n alltihop precis omvänt. För i Granträskmark slutar vägen. Än så länge. Det blir dock en fortsättning med en bilbasväg till Nötmyran, som kommer att utgå från "vägändan" i Granträskmark. Det hela tycktes oändligt tillkrånglat. Och ibland trodde jag att vi inte skulle "hitta ut". Men det gjorde vi i alla fall. Och efteråt verkar det hela naturligt.
SKOLBARNEN FINANSIERAR
Tre gånger per dag kör bussen upp till Granträskmark. Det är inte så många hushåll, som berörs, men det hela finansieras av skolbarnen. På morgonen ska de hämtas. Dels Granträskmarkbarnen från Granträskmark och Kalamark till skolan i Stockbäcken, dels barnen i Bodsjön och Mjösjön till Svensbyns skola. Och de flesta ska hem vid 15-tiden. Men de som har slöjd måste kunna åka med en senare tur. Därför kör turen 17.15 från Piteå ända upp till Granträskmark.
- Bara den turen kostar landskommunen 39 kronor per dag, säger Gösta Filipsson och skrattar till. Vore det inte skolbarnen skulle det inte gå ihop med så många turer.
Mellan Svensbyn och Bodsjön används pendelskjutsar, för att få högre skolform. Om det t. ex. finns en trdje, femte och sjunde klass i Bodsjön, så går även Svensby-barnen i Bodsjön, medan då exempelvis fjärde och sjätte klasserna går i Svensbyn.
- Skolbarn och varor av olika slag, är det dominerande på den här turen, menar chauffören på ortens labyrintbusslinje framför andra, traden Svensbyn - Piteå - Svensbyn - Bodsjön och Granträskmark.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Sägnen berättar att för mycket, mycket länge sedan kom tre bröder vandrande till denna ort. De hette Sjul, Hemming och Sven och bosatte sig vid kusten, ett stycke ifrån varandra. Sjul och Hemming kallade sina ställen för Sjulsmark och Hemmingsmark, medan Sven var större på sig och efter sitt namn lade till det mera storvulna namnet "byn". Namnen kom senare att skrivas ihop och det blev alltså Sjulsmark, Hemmingsmark och Svensbyn.
Och det visade sig att Svens tilltag med "byn" inte var obefogat. Svensbyn blev nämligen snart den största av de tre byarna för att den dag som i dag är vara en av de till ytvidden största i Sverige. Det vill säga, att riktigt 100 %-ig visshet om vilken som är Sveriges största by till folkmängden och ytvidden står inte att finna i några officiella handlingar. Men enligt en gammal kungörelse ska Edsbyn i Hälsinland ha varit störst i Sverige, räknat i mantal fast jord, medan Svensbyn kom som god tvåa. Och den sistnämnda byn var då till ytinnehållet större.
285 hushåll
finns för närvarande i Svensbyn. Då har gårdarna i Bodsjön och Granträskmark medräknats. Det är ingen svårighet att hitta byar i Sverige, där postanstalterna har fler abonnenter, men då är de som regel samlade inom ett betydligt mer begränsat område och har samhällsstruktur. Kan alltså inte kallas byar. Däremot torde det var mycket svårt att hitta byar med bebyggelsen utspridd inom ett så stort område som Svensbyn.
Många vill också hålla byn för att vara den till ytvidden största. Att säkert säga det ena eller det andra, går väl inte, men nog kan man med säkerhet slå fast, att Svensbyn är en av de största byarna i landet. Till ytvidd.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤4
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 13 oktober 1956.
På Forums scen i Älvsbyn - 1956
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 15 november 1956.
Titlar i överflöd? / Furunäsets sjukhus - 1956
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 15 februari 1956.
Snålt med kaffe, vid Furunäsets sjukhus
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 15 december 1955.
Sickan Carlsson (1915-2011)
"Jag är så glittrande glad", sjöng Sickan Carlsson i en av sina sånger. Och visst var det så. Genom hela sin långa karriär - hon debuterade 1930 - har hennes smilgropar spelat en central roll och blev också något av ett varumärke. I dag nås vi av nyheten att hon somnat in, 96 år gammal. 1987 gjorde hon sin sista TV-roll tillsammans med komikern Ulf Larsson (1956-2009) i komedin "Kusiner i kubik". Men vi skall för alltid minnas henne som en fullfjädrad komedienne i de många filmer som hon kom att medverka i genom åren.
Sickan Carlsson föddes 1915 som Anna-Greta Carlsson. Hon scendebu-
terade 1930 på Gröna Lund. Sedan följde år av framgångar på vita duken.
---------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.expressen.se
Sickan Carlsson föddes 1915 som Anna-Greta Carlsson. Hon scendebu-
terade 1930 på Gröna Lund. Sedan följde år av framgångar på vita duken.
---------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.expressen.se
"När han såg morgnarna gry..."
Eskil bodde i utkanten av vår by. Inte så långt från mitt föräldrahem. I dagligt tal gick han under namnet "Fana-Eskil". Ordet "Fana" var ett gammalt soldatnamn, ett sådant som de indelta fältjägarna bar i äldre tider. Eskil är borta sedan många år. Och hans hus och ladugård likaså. Det enda som på platsen idag påminner om att där en gång fanns ett hus, är ett flaggstångsfäste. Naturen har återtagit sin rätt, och klätt området med ny växtlighet. Idag gjorde jag ett besök på Eskils f.d tomt, med min kamera. Runt omkring ses de ängar som sommartid visar sig i grönskande prakt. I den tallskog som finns inpå hörs vinden susa i trädens toppar.
Ibland när vi mötte Eskil så brukade min far stanna upp och prata med honom. Eskil bodde helt ensam, ingen familj, inga barn. I ett vindsfönster satt en adventsstjärna uppsatt året om. Som barn så hade jag en aningen respekt för Eskil. Det berodde på att när vi någongång träffades, så ville han skämta med mig. Det visade han genom att med sina fingrar, ta ett kraftigt tag om min näsa, sedan så tryckte han till, med sina inte alltför rena händer. Följden blev att näsan lyste röd i flera minuter, det gjorde ont, och framförallt trängde doften av lagård in i mina näsborrar. Eskil var en varmt troende människa som i sitt ensliga hus bad till sin Gud. Ett människoöde, som jag då inte tog så stor notis till, men som jag idag tänker på ibland.
På Inimarksvägen stod en gång ett rött hus som beboddes av Eskil Johans-
son. I dagligt tal kallad för "Fana-Eskil". Huset är borta, liksom sin ägare.
I dungen som ses till höger i bild bodde han. 
Infarten till den plats där Eskils hus en gång stod.
Det enda som idag finns kvar, är det här flaggstångsfästet där Eskil hissade
sin flagga vid högtidliga tillfällen.
Utsikten från Eskils köksfönster som mötte honom, när han såg morgnarna
sakta gry.
Vid granen, i bildens mitt, stod Eskils ladugård. Den revs strax efter hans
död 1976.
Eskil Johansson trampade under hela sin 55-åriga levnad i sin hembygds jord.
Han ligger sedan 35 år tillbaka på Hortlax kyrkogård.
Inimarksvägen är omgiven av tät tallskog och gröna ängar. Det var här som
"Fana-Eskil" bidade sin stund på jorden.
Efter besöket hos Eskil, åkte jag ner till Tingsholmen. Hembygden gömmer
sina guldkorn - det är upp till oss att hitta dem. Söker vi - så finner vi.
Upprymdhet, ödmjukhet är kanske de ord som bäst beskriver känslan som
infinner sig när jag vistas ute i naturen. Det behöver inte vara så märk-
värdigt, för mig räcker det gott med en stund vid Piteälvens fridfulla våg-
skvalp.
Så byggde jag ett hus vid havet, med utsikt över de ståtliga bergen i
fjärran, ett par rader som infann sig i mitt huvud när jag blickade ut
över detta enkla, men ändå så vackra...
-----------Foto: ROGER LINDQVIST---------------------------------------
Historien om LARRY DEAN - del 15
¤ Berättelsen om LARRY DEAN har kommit fram till den avslutande delen. Musikern, textförfattaren och kompositören Staffan Sundin kan vid snart fyllda 67 år, blicka tillbaka på ett minst sagt händelserikt liv. Men Staffans väg har inte enbart varit kantad av en glädjefull tillvaro. Ni som följt med i historien, har fått ta del av Staffans kamp mot "sina inre demoner", om man nu får lov att kalla det så. Under resans gång med den här s.k. biografin, har Staffan varit en rak och mycket öppenhjärtlig person. Och som jag sagt tidigare så gynnar det mitt sätt att skriva. Vi har fört diskussioner om lämpligheten att publicera vissa "vågade" avsnitt i berättelsen. Och som ni kanske kommer ihåg så fanns en period då Staffan Sundin uppträdde som live-show-artist på klubbar i Stockholm. Inget har varit honom främmande, kanske en viktig tillgång när man befinner sig i underhållningens värld. Och där man dag ut och dag in känner kravet att överträffa sig gång på gång.
Artistnamnet "Larry Dean" - som vi kommit att använda i rubriken i historien - föddes en gång i en värld som vi kan kalla "popens decennium". Livet indelas i olika sorts faser, så också Staffan Sundins artistkarriär. Andra namn som kom att bli hans varumärke var: "Staffanz one man band", "Popfarfar" och det allra senaste, "Staffan von Ego".
Våren 2011 nådde Staffan en del framgångar tillsammans med sångerskan Anneli Forss. Staffans egen tillverkade kärleksballad, "Igår, idag, imorgon", till engelskan översatt av Anneli Forss: "All the way" kom till final på Eurohit 40 ute i Europa. En låt som väckt intresse i några andra europeiska länder. Planerna smids nu på ytterligare skivutsläpp under våren 2012. I ett av de utskick som Staffan sänt mig, framgår tydligt och klart hur tankarna går:
¤ Under november månad 2011 är det tänkt att radiostationer och tidningar
runt omkring den europeiska kontinenten, skall få ta del av de planer artist-
paret Sundin & Forss kommer att bjuda sin publik på. 
¤ Staffan Sundin & Anneli Forss nådde vissa framgångar när "All the way"
kom till final i sommarens eurohit 40. Balladen har Staffan Sundin skrivit
svensk text och gjort musiken till. Sångerskan Anneli Forss, står för den
engelska översättningen.
¤ Den pressrelease som skickades ut till massmedia i samband med CD-
utgåvan.
¤ Jodå, ötermalmaren Staffan Sundin finns även representerad på Youtube
också.
¤ En kanhända lite annorlunda skrivelse, författad av Staffan Sundin kom även den ut i tryck. Adresserad till vänner & ovänner. 
¤ Underrubriken till sin "avbön" är kanske värd att tänka på:
- Jag är hellre kung för en vecka - än en nolla hela livet! -
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
¤ PR utgör en viktig del när man så småningom skall saluföra sitt skapande. Så även för Staffans vidkommande. Hand i hand med de övriga utskicken över Europa, är det meningen att denna historia skall gå hand i hand med de övriga materialet. För artisten är den skapande delen det centrala. Tyvärr så räcker det inte, man bara måste få ut sitt skötebarn till den breda allmänheten. Det är då som den andra fasen i sammanhanget tar vid: Public relations - "omvärldsrelationer", (enligt uppslagsverket Wikipedia). Härhemma i vårt svenska Svedala förkortat och förkrymt till PR.
-----------------------------------------------------------------------
¤ I den avslutande delen, skall vi vända tillbaka till det ursprung som huvudpersonen i historien kommer ifrån. Staffan Sundin är född som en äkta rejäl norrlänning. Älvsbyn, "Norrbottens Pärla", är ett namn och begrepp som präntat sig in vårt medvetande. Och som även blivt alltmer känt inte bara häruppe "i vår kalla nord", utan även i hela vårt avlånga land. Den 31 december 2010 var invånarantalet 4.967 stycken. Älvsbyn ligger vackert vilande vid Piteälv. Ett ställe och en plats som - åtminstone jag - ofta och gärna återvänder till. Älvsby kommun ligger i den så kallade "Fyrkanten". 47 km. söder om regementstaden Boden, 65 km. väster om residensstaden Luleå och 50 km. nordost om palt- och sommarstaden Piteå.
I Älvsbyn, liksom andra liknade norrlandskommuner, har avfolkningen blivit ett problem. På orten finns två "starka" kort, Älvsbyhus och Polarbröd. Genom filminspelningen "Jägarna", 1996, sattes Älvsbyn ordentligt ut på Sverigekartan. Trots viss arbetslöshet och avfolkning, så besöks orten med omnejd årligen av tusentals turister. Storforsen, norra Europas största obundna vattenfall är en attraktion som blir till en upplevelse för varje besökare. Det är i dessa vidunderligt vackra trakter med en fri och orörd natur, som Staffan Sundin såg dagens ljus, den 27 decermber 1944.
¤ Den text som medföjer detta foto av Staffans far och mor, Hubert och
Dora Sundin f. Hjälmsson, har Staffan plitat ned följande:
"Här sitter pappa Hubert och min mamma Dora Sundin och planerar
tillverkningen av världens finaste son Staffan (Larry Dean). Mammas
föräldrar kom från Jokkmokk och hette Anna och Hjalmar Hjälmsson.
Hon var lärarinna och han var rallare".
¤ Staffan fortsätter: "PLOPP, sa det bara på BB i Boden, den
27/12 1944 och där fanns plötsligt "Staffan var en stalledräng..."
Bra jobbat - fin produktion av mamma och pappa. Eller hur...?
¤ Vi låter Staffans text vägleda oss: "Här är mitt sista kort
av pappa Hubert Sundin. Hans far är okänd...?
¤ I ett e-mail som Staffan skickat, berättar han att fadern Hubert Sundin hade åkeri och taxi-rörelse i Älvsbyn. Huberts far är okänd, berättar Staffan, han adopterades därför av familjen Granberg i byn. Familjen Granberg drev pensionat och snickerifabrik. Hubert Sundins dödsår kan Staffan tyvärr inte svara på. Han har kontaktat pastorsexpeditionen i Älvsbyn för att få klarhet i frågan, men inte fått svar ännu.
¤ Staffan: "Min mamma Dora var en guldmamma, och var
den snällaste mamman på jorden. Kortet är det sista på
min mamma...
(Dora Sundin avled den 6 januari 1996.)
¤ I äktenskapet med vackra hustrun Annika, föddes de två sönerna Teddy och Freddy. Det blev en tid av familjelycka, som den 6 juli 1985 förbyttes i djup bottensvart tragik. Staffan berättar:
"Jag minns bara att jag var och spelade i Grisslehamn när jag fick beskedet om att min son Freddy omkommit. Det hade varit någon form av fest på en takterass på åttonde våningen i Uppsala. Han hade på något sätt ramlat ner på asfalten nedanför. Jag började storgråta och avbröt mitt uppträdande, packade turnébussen och åkte hem till Stockholm. En av mina svåraste stunder i livet var när jag skulle lägga ner en blomma på hans grav vid begravningen".
Varje förälders värsta mardröm, det var vad Staffan och f.d. hustrun Annika kontfronterades med vid när gemensamma sonen Teddy omkom. Precis på dagen 14 år senare, alltså den 6 juli 2009, nås Staffan av den förfärliga nyheten om att den andre sonen Freddy också omkommit. Staffan:
"Under inspelningen av min senaste CD-skiva år 2005-2010, fick jag beskedet om att min son Freddy hade omkommit i Sundsvall där han bodde. Enligt uppgifter hade han glömt slå av plattan på spisen och ta bort kastrullen, när han hade lagt sig för att sova. Detta hade inneburit att han aldrig vaknade pga koldioxid- och kolmonoxidförgiftning. Jag hade ordnat med övernattning och resa till hans begravning i Sundsvall, men några dagar före begravningen åkte jag på en influensa med hög feber i anknytning till svininfluensaepidemin, så jag kunde inte närvara vid hans begravning. Jag fick senare besked från Göran Hedefalk, min f.d. frus nuvarande man, att det varit en fin begravning med alla Freddys vänner och bekanta närvarande".
¤ Staffan och hustrun Annikas två fina söner, Teddy t.v. och Freddy t.h.
som så tragiskt slutade sin unga liv 1985 respektive 2009.
¤ Sonen Teddy med sin fars instrument. Kanske drömde han att också att
bli musikant som sin pappa?
¤ En förälders värsta mardröm, var vad som hände när sönerna Teddy
och Freddy gick bort under tragiska förhållanden, 1985 samt 2009. På
bilden ovan, ses Freddy som dog av koldioxidförgiftning den 6 juli 2009.
På dagen 14 år efter sin brors död i Uppsala.
Efter att ha tagit del av den sorgliga historien, kan jag inte låta bli att kontakta Staffan. Som förälder till tre söner så grips jag av en empati över det som hänt. Bredvid bilderna av sina kära söner, har Staffan skickat med en liten vers på exakt fem rader. Skrivet i rött, kärlekens färger, som kanske ger en liten fingervisning hur han funderar omkring det tragiska.
¤ Hur orkar man hantera en sorg som denna. Det var min fråga i ett e-mail
som jag skickade till Staffan. Kanske dessa fem röda rader, skrivet i kärlekens
färg, ger svar?
¤ Annika, mor till Teddy och Freddy.
¤ Staffan, Teddy och Freddys pappa.
¤ Staffan berättar stolt om sin dotter och sina två barnbarn. Han berättar
följande: "Min dotter Katarina och barnbarnen Jimmy till vänster och
Zandra till höger. De är bosatta i Kramfors - Västernorrlands län i
skrivande stund, och vi har fin kontakt".
¤ Staffan fortsätter: "På denna bild har mina barnbarn blivit äldre.
Zandra till vänster och storebror Jimmy till höger. Jag är en stolt
pappa till dottern Katarina. Kram till min dotter och mina barnbarn,
om ni händelsevis får se HISTORIEN OM LARRY DEAN av bloggaren -
Roger Lindqvist.
¤ Staffan Sundin har varit något av kvinnornas man. Han har omgett sig med vackra damer, och det går inte att ta miste på hans kvinnotycke. I början av 1970-talet hade han ett förhållande med strippan Lena Fast. Hon hade i sin tur haft ett förhållande med boxaren Bosse Högberg, (1938-2005) samt Ricky Bruch (1946-2011). Staffan berättar att han bodde hos Lena Fast i hennes bostad i Skärholmen. Vidare anförtror han mig följande:
"Jag hade ett förhållande och bodde hos strippan Lena Fast i Skärholmen, en förort till Stockholm. Hör och häpna - Hon lämnade boxaren Bosse Högberg för min skull, när han återvände efter ett besök hos sångerskan Anita Lindblom i Paris. Hon strippade och jag spelade och sjöng bl. a. på Folkets Park i Halmstad där hon hade sina rötter och sitt föräldrahem. Hon hade också tidigare haft ett förhållande med den kände diskuskastaren Ricky Bruch. Sist jag hörde av henne hade hon öppnat och drev en krog i Spanien, som gick bra enligt henne..."
¤ - Lenas Fast lämnade boxaren Bosse Högberg för min skull. När han åter-
vände efter ett besök i Paris hos Anita Lindblom. Lena hade även haft ett
förhållande med diskuskastaren Ricky Bruch. Staffan Sundin & Lena Fast
samarbetade i "LARRY DEAN & LENA FAST SHOW 1971".
¤ På bilden syns Eva Karlström, Stockholm. En tjej som Staffan beskriver i
nästan lyriska ordalag: "Mitt bästa förhållande har jag haft med Eva
Karlström från Stockholm. Hon hade utbildning till kiropraktiker i USA,
och hade dessutom ett Solarium på Kungsgatan i Stockholm. Och vi är
fortfarande goda vänner".
¤ 1982 slog kärleken till på fullt allvar. Det var då som Staffan fick sin Pia.
Den 24 april stod bröllopet.
¤ Efter att de båda sagt sitt JA till varandra, hölls festligheterna i en fest-
lokal vid Stockholms universitet.
¤ Staffan säger glatt: "Gulligullan koko som en gök - hon VILLE gifta
sig".
¤ Innan vi nu knyter ihop säcken, måste det också nämnas att Staffan Sundin är en man med åsikter. Om detta har han bevisat genom att flitigt delta i samhälsdebatterna. Staffan har synts som en trogen debattör på insändarsidorna. Några av rubrikerna på Staffans inlägg har varit följande:
¤ NU FÅR DET RÄCKA MED LÖJLIGA FÖRBUD - Den 8 maj 2010.
¤ TA EFTER SALUHALLEN - Den 25 september 2009.
¤ PROVANSTÄLL POLITIKERNA - Den 16 oktober 2010.
¤ SYSKONKÄRLEK - Den 19 juni 2010.
¤ TÄNK OM, GÖR RÄTT - Den 5 juli 2010.
¤ SÅ SKA DET LÅTA, ANNA BERGENDAHL - Den 17 maj 2010.
¤ MELODIFESTIVALEN DEN BÄSTA PÅ FLERA ÅR - Den 17 mars 2010.
¤ MINA FRÅGOR OCH SVAR OM EUROVISION 2009 - Den 19 maj 2009.
¤ SJÄLVKLART FÅ BESTÄMMA NÄR MAN SKA DÖ - Den 5 maj 2010.
¤ SNART KRÄVS EN UTBILDNING FÖR ALLA FÖRBUD - Den 4 maj 2010.
-------------------------------------------------------------------
¤ Det här med dödshjälpsfrågorna, har tydligen legat Staffan varmt om hjärtat. I materialet hittar jag denna betraktelse över livets stora dilemma: när vi blir gamla och skröpliga. Staffan Sundin har med sin penna författat: I förnedringens slutskede...
"Kära Socialstyrelse!
När man glider in i ålderns dilemma
man sakta små krämpor börjar känna
benen börjar sakta men säkert ömma
till unga år man börjar drömma
Långsamt ska vi alla den vägen vandra
sitt leverne man ingen annan kan klandra
när åldern p g a sjukdom blir allt för svår
ge mig hjälp så jag slipper nästa vår
Min önskan är att den dagen få somna
i lugn och ro till himmelriket få komma
varför i en sjuksäng mina sista dagar lida
hjälp mig för guds skull till himlen få glida
Man ligger som ett kolli i en sjukhussäng
aldrig mer kan uppleva sommarsol och äng
förnedring är inte att hjälpa mig den dagen
trots att min sista tid vid livet då är slagen
Trodde en läkares kall var att lindra smärta
skona patient och anhörigas kärlekshjärta
Är man i livets sista dagar och slutskede
ingenting att komma tillbaka till - så är de´.
Resume´:
Man kan ju på Apoteket skriva på en blankett att man kan donera sina organ efter sin död. Vilket jag gjort datum 971008. Varför inte kunna få göra samma sak medan man fortfarande är vid sina sinnens fulla bruk, om att få dödshjälp i livets slutskede vid svår sjukdom, utan chans att överleva till ett värdigt liv.
Detta gynnar både patient och anhöriga och ger dessutom en extra vårdplats till andra som behöver den för sin överlevnad och till ett nytt och värdigt liv. Jag fick själv hjälp efter en allvarlig trafikolycka 1967 med blodutgjutelse på högra hjärnhalvan, och lever fortfarande med bara små problem.
Mvh Staffan Sundin alias Staffan von Ego
Sibyllegatan 15 Stockholm.
----EPILOG-----------------------------
Upprinnelsen till hela den här intressanta historien, var en kommentar på min blogg. Bakom kommentaren döljde sig en viss Staffan Sundin i Stockholm. Orsaken till att han gav sig till känna, var ett inlägg jag gjort. Ett urklipp på en mörklockig ung man, sittande vid sina trummor och vars namn var det engelskklingande "Larry Dean", gjorde att han reagerade. Det visade sig vara "Mr. Dean himself", som skrev i min gästbok. Att han var utflyttad älvsbybo, visste jag - det stod ju att läsa i mitt gamla tidningsklipp, och att popidolen Larry Dean var född Sundin "oppa boj´n" (uppe i byn).
Intresserad som jag är av historier och dokumentationer, frågade jag lite fräckt: - Du kan väl ta å skicka mej lite material, Staffan? Jag kan lägga ut det på min blogg, om du nu är intresserad.
Staffan svarade mej med att sända tidningsartiklar ur sitt privata album. Materialet växte så småningom allteftersom. Och under ett flertal spännande veckor (varje måndag) har jag väntat på den gula postbilen. Och se, nere i min postlåda hade "den där Larry Dean" skickat bunt på bunt, som behandlade hans både officiella som privata liv. Nu är historien slut. Och det känns litegrann tomt, faktiskt. Men jag är förvissad om att Staffan och jag kommer att upprätthålla kontakten även i framtiden.
Jag kommer också osökt att tänka på en person, som på ett svavleosande sätt beskrev mitt bloggande. Han tyckte att det var djävulens påfund, och kunde icke alls förstå att sådana som jag kunde sitta och skriva "skit" hela dagarna. Han fann ingen som helst mening med att klottra ner sina tankar och funderingar på nåt som kallades blogg. När jag försökte förklara vad mitt bloggande gick ut på, så blev det ännu mera svavelosande ord sagda i mitt öra.
OM jag jag hade lytt personens råd, hade jag inte fått möjligheten att möta personen Staffan Sundin alias Larry Dean och ta del av hans historia. Inte heller mött alla andra människor som ständigt hör av sig. Jag vet att den här historien har skapat intresse hos människor runt omkring. Det har jag fått bevis för genom kommentarer både på nätet som ute i vardagslivet. Det har berikat både mitt liv och jag tror även Staffans.
Tack Staffan Sundin, för att jag fick ta del av hela din livshistoria. Tack för dina kommentarer som du ständigt gett mig. Du sa till mig vid något tillfälle, att när du går in för en sak så gör du det rill 150 procent. Samma sak med mig! Nu är vi i mål. Vi har tillsammans sprängt målsnöret sida vid sida. Det enda som återstår är att önska dig allt gott i framtiden, både vad gäller det musikaliska som det privata. Ha det så gott, och DU -kämpa på!
Sist vill jag ge dig två bilder som jag tog för några veckor sedan. Dom kommer här:
¤ Staffan - välkommen hem till Älvsbyn! Gå på dina barndomsstigar, ta in
den vackra naturen som din hembygd bjuder på. Hemma är ju alltid hemma.
/Foto: Roger Lindqvist. 
¤ Du minns väl Staffan? Nöjestemplet Forum. Där en ung kille vid namnet
Staffan sjöng som den där kisen i Amerika - vad hette han nu då...Joo,
Elvis förstås. / Foto: Roger Lindqvist.
¤ Det var på den här scenen som Staffan som 15-16 åring sjöng sig in i
publikens hjärta. Det var här som historien om Larry Dean tog sin absoluta
början: Forums scen, i "Norrbottens Pärla" Älvsbyn, eller "boj´n" som vi säger
på rent pite- och älvsbymål.
-------------------------------------------------------------------------------------
Text: ROGER LINDQVIST / Hortlax den 2 november 2011.
(Copyright Roger Lindqvist 2011).
ELVIS i Tyskland / 1958
Femhundra skränande tonåringar hade samlats i Bremerhaven för
att hälsa rockkungen Elvis Presley, men armén höll hårt sitt grepp
om honom vid ankomsten till Tyskland. Trots att området var strängt
bevakat lyckades emellertid ett 50-tal flickor ta sig igenom polis-
spärren och en del av dem kom t.o.m. så nära att de fick röra vid sin
idol innan han marscherade bort.
------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 7 oktober 1958.
Överläkaren vid Furunäsets sjukhus
NORRA-VÄSTERBOTTEN ¤ Den 3 februari 1959.
Ingemar Johansson, Anita Lindblom i Älvsbyn / 1958
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 18 juli 1958.
Tisdagen den 1 november 2011
Jag är tacksam för varje dag som snön inte kommit. Idag har vi återigen blivit bortskämda med ett - för den här årstiden - alldeles underbart väder. Dagen har nyttjats till promenad, biltvätt och ishockey. Tyvärr så kom Luleå till korta i bortamatchen mot Färjestad. 2-1 slutade drabbningen, till Färjestads favör. Men säsongen är långt ifrån över. Det kommer att hända en del saker på elitseriens alla hockeyrinkar, innan den stora "Grand Finale" våren 2012. Kameran har även idag nyttjats till fullo. Beviset på detta ses på de bilder som här presenteras:
Vi skriver tisdag den 1 november. Snön lyser ännu med sin frånvaro. En
händelse som i mina ögon är värd att dokumenteras.
Himlen lyser i glada blå färger. Precis som om jag målat den själv med
vattenfärger.
Grillhörnan lyser öde och tom. Men det var nästan så att man kunnat ta
fram utemöblerna igen en dag som denna.
Över mitt föräldrahem spreds de gula behagliga solstrålarna och skapade
ett mönster på de röda väggarna.
Dagen till ära så blev "Blå faran" uppiffad. Först var min tanke att köra in
den i badrummet. Men så tänkte jag en gång till...
På den promenad som vi gjorde upp mot byn, log solen mot oss hela vägen.
På hemvägen upptäckte vi att Vår Herre målat om himlen i rosa färger
med sin gudomliga hand.
Långt, långt däruppe seglar de bomullslika molnen över vår bygd.
--------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Larry Dean...
De avslutande avsnitten i berättelsen om LARRY DEAN fortsätter snart i din dator. Jag har inväntat nytt material som Staffan sänt mig. I går kom ytterligare ett vecko-utskick med Staffan som avsändare. Innehållet behandlar den lite mera privata sidan hos Staffan Sundin (Larry Dean) där familjen står i fokus.
På återhörande!
Roger Lindqvist.
På återhörande!
Roger Lindqvist.
